NJA 2010 s. 255

R.A. förde efter stämning å staten genom Kammarkollegiet vid Växjö tingsrätt, miljödomstolen, den talan i själva saken som framgår av miljödomstolens dom.

Miljödomstolen (rådmannen Jonny Boo, miljörådet Bertil Varenius samt de sakkunniga ledamöterna Elisabeth Ardö och Helena Agerman) anförde i dom den 15 februari 2007:

Yrkanden

R.A. har yrkat att staten förpliktas att till honom betala 440 000 kr jämte ränta enligt 5 § räntelagen från den 11 februari 2005 tills betalning sker. - - -.

Staten har medgett att betala intrångsersättning med 236 000 kr jämte ränta dels enligt 5 § räntelagen från den 11 februari 2005 tills betalning sker, dock längst till och med en månad efter dagen för lagakraftvunnen dom, dels enligt 6 § räntelagen från en månad efter dagen för lagakraftvunnen dom tills betalning sker.

Sakframställningar

Parterna har till utveckling av sin talan anfört i huvudsak följande.

R.A.

Bakgrund och sakomständigheter

Käranden äger fastigheten Båstad Axelstorp 3:3 i närheten av Båstad tätort. Fastigheten är en jord- och skogsbruksfastighet med skogsbruk som en väsentlig del av brukandet av fastigheten. Länsstyrelsen i Skåne län beslutade den 20 december 2004 att bilda naturreservatet Axelstorps skogar, bl.a. rörande kärandens fastighet. Reservatsbildningens syfte är i korthet att bevara och utveckla områdets höga biologiska mångfald genom att bibehålla karaktären av ett varierat lövskogsområde med artrika träd- och buskbryn mot åker och betesmark samt naturligt rinnande bäckar. Jämte detta skall sumpskogarnas och bäckravinernas stabila och fuktiga klimat bevaras vilket gynnar utrotningshotade arter. Restriktionerna skall bidra till att visa en typisk sprickdal på Hallandsåsen, huvudsakligen i naturligt tillstånd, samt tillgodose allmänhetens möjlighet till rörligt friluftsliv och upplevelser av områdets natur samt informera besökare om områdets natur- och kulturhistoriska värden.

Precisering av de rättsliga grunderna

Genom de restriktioner som anges i beslutet har den pågående markanvändningen avsevärt försvårats inom berörda delar av kärandens fastighet. Skadorna är väsentliga och överstiger vad käranden har att tåla utan ersättning. Att så är fallet vinner även stöd av att käranden erbjudits ersättning för intrånget.

Skadorna skall medföra rätt till ersättning enligt 31 kap. 4 § MB. Ersättningen skall utges av staten. Om inte markägaren och staten träffar en överenskommelse om ersättningen för intrånget på en fastighet skall markägaren inom ett år från lagakraftvunnet reservatsbeslut väcka talan om ersättning vid den miljödomstol som är behörigt forum för den fastighet som berörs av reservatsbeslutet. Parterna har efter förhandling inte kunnat nå överenskommelse i ärendet. Käranden måste således väcka talan om ersättning för att inte förlora sin rätt till ersättning enligt MB.

Värderingen av reservatsområdet

En mindre skogs- och lantbruksfastighet som är tätortsnära belägen har en mer komplex värderingsbild än en normal produktiv skogs yta i obygd. De värden som den aktuella fastigheten rymmer utgår delvis från fastighetens avkastningsförmåga, men även från andra intressen, bl.a. rekreation och jakt. Försäljningar av mark i närheten av exklusiva rekreationsområden brukar uppvisa stora positiva värdeskillnader i förhållande till avkastningsvärdet, detta ej grundat på rationella överväganden rörande avkastning. Detta ger vid handen att en avkastningsvärdering egentligen inte är rätt väg att närma sig det korrekta värdet beträffande ett objekt av det aktuella slaget, även om det görs en s.k. marknads-anpassning av denna. Skall en marknadsanpassning göras måste den i hög grad beakta de speciella förhållanden som råder på orten. Även om det är fastighetens marknadsvärdeminskning som skall beaktas har det bl.a. i SOU 1969:50 (Expropriationsändamål och expropriationsersättning m.m.) konstaterats att detta normalt knappast kan göras på annat sätt än att värdera själva den del som berörs av expropriationen eller förfogandeinskränkningen.

Värdering från Skogssällskapet

Av den åberopade värderingen från Skogssällskapet framgår att ett anpassat värde 2004 av det område som berörs av förordnandet då uppgick till ca 365 000 kr. Till denna värdering skall läggas den aktuella tillväxten, uppgången i pris för de virkesslag som förekommer samt fastighetsprisuppgången. Värdet vid tidpunkten stämde väl överens med av värderingsmannen kända överlåtelser av skog i samma område som vid tidpunkten för värderingen betingat ett pris om ca 80 000 kr/ha. I värderingen har värderingsmannen tillämpat gängse principer och kännedom om hur marknaden bedömer ett område av ifrågavarande slag. Det som av värderingsmannen anges som ”härlighetsvärden” motsvarar vad som ovan angivits som rekreationsvärden eller värden relaterade till att objektet är beläget i ett område som är särskilt intressant från rekreationssynpunkt. Fastighetsägaren åberopar värderingen från Skogssällskapet till stöd för sitt yrkande och kommer genom muntlig bevisning att styrka den värdeuppgång som förekommit därefter.

Det skall här noteras att det aktuella reservatet är tätortsnära och ändamålet är bl.a. att tillgodose allmänhetens tillgång till mark för rörligt friluftsliv. Områdets förutsättningar för jakt har därmed redan härigenom förändrats drastiskt. Till detta har beslutet i punkt A.7 en bestämmelse som förbjuder jakt under lördagar, söndagar och helgdagar. En tänkbar köpare av fastigheten skulle mest troligt förvärva den för rekreations- och fritidsändamål och sannolikt inte minst för att kunna bedriva jakt på just helger.

Utifrån dessa förutsättningar kommer inte en jaktintresserad köpare att vara intresserad av denna mark. Det är därmed inte rimligt från värderingssynpunkt att anse att det kvarstår något jaktvärde på den aktuella marken. Yrkandet omfattar således även områdets hela jaktvärde.

Reservatsbestämmelserna förhindrar också ridning i reservatet. För fastighetsägaren är detta en inskränkning då R.A:s barn rider och numera inte kan göra detta på egen fastighet. För en köpare till fastigheten innebär detta att fastigheten blir ointressant som rekreationsfastighet och därmed har den viktigaste köpargruppen uteslutits. Sammantaget kommer prispåverkan på fastigheten genom reservatsförordnandet att klart överstiga den skogliga avkastning som uteblir. Situationen liknar därmed inte alls den där ett förordnande avser normala skogsbestånd på traditionella större skogsfastigheter.

Statens värdering

Staten har som utgångspunkt för sin värdebedömning gjort en avkastningsvärdering enligt den s.k. beståndsmetoden, som med viss marknadsvärdesanpassning ger resultatet att restriktionerna som berör skogen ger fastighetsägaren rätt till en ersättning om 130 000 kr. Själva avkastningsvärderingen ger ett värde om 107 000 kr. Statens värdering skall nedan kommenteras.

Beståndsmetoden

Beståndsmetoden är en skoglig avkastningsvärderingsmetod, där summan av alla framtida kostnader och intäkter för skogsbestånden räknas samman till ett s.k. nuvärde. Beståndsmetoden skall utgå från differensprincipen där situationen för fastighetsägaren med eller utan intrång i den fasta egendomen skall jämföras för att uppskatta förändringen i förmögenhetsställning. Den skall därmed syfta till att efterlikna det skogsbruk och den verksamhet i övrigt som den aktuelle skogsbrukaren skulle ha utfört utan reservatsbildning och ge svar på vilken förlust reservatsförordnandet innebär vid jämförelse härmed.

Modellen utgår därför från ett antal parametrar där självklart volym, bonitet, ålder, trädslagsfördelning och sortiment är viktiga beståndsdelar. Däremot är det i själva verket hur man i värderingsmodellen styr parametrar som avverkningstakt, kalkylränta, prognostal etc. som får störst betydelse för det nuvärde som värderingen skall komma fram till. Erfarenhetsmässigt är det sällan några stora meningsskiljaktigheter mellan statens värderingsman och den enskilde när det gäller skogliga indata. Däremot är det inte sällan som värdet på skogen kraftigt minskar genom tillämpningen av de senare parametrarna. Särskilt att med tillämpning av en hög kalkylränta och att låta avverkningar anstå till tidpunkter långt fram i tiden, kommer nuvärdet av det rotnetto som kan erhållas att bli mycket lågt. Om detta skall nedan anges följande.

Värdetidpunkt

Värderingstidpunkten anges i värderingen till september 2003. Detta innebär att värderingen är inaktuell och måste uppdateras i olika avseenden.

Huvudregeln vid bestämmande av ersättning enligt expropriationslagen, till vilken hänvisas i 31 kap. 2 § MB, är att värderingen skall hänföras till förhållandena vid den tidpunkt då expropriationsmålet slutligt avgörs i domstol, dvs. domsdagen. Något undantag härifrån gäller inte vid bestämmande av fastighetsägarens rätt till ersättning på grund av beslut om föreskrifter, åtgärder och inskränkningar som rör naturreservat. Av förarbetena framgår klart att värdetidpunkten avseende skada på grund av rådighetsinskränkningar är domsdagen, dvs. dagen för ersättningsmålets slutliga avgörande i domstol (prop. 1972:111, bil. 2, s. 352 f.; Anders Axlund, Värdetidpunkt och ränta vid markåtkomst, LMV-Rapport 1994:1, s. 31 och 34). Ersättningen skall alltså hänföras till en tidpunkt och uppskattas i den prisnivå som ligger så långt fram i tiden som möjligt; ”Om ersättningsfrågan går så långt att den avgörs av domstol bör sålunda domsdagen vara värdetidpunkt. I annat fall är det dagen för värderingen.” (Lantmäteriet, Ersättningshandboken, Del A, avsnitt 2.9.2.5.)

Konsekvensen av inaktualiteten är att värderingen utelämnar snart tre års tillväxt i den aktuella skogen, vilket med en uppskattad löpande tillväxt innebär ca (4,4 ha x 5,9 x 3 år) 75-80 m3sk för låg skogsvolym. Det skall också tilläggas att, då Svefa AB tillämpar något som man kallar ”marknadsanpassad avkastningsvärdering”, kommer värderingen inte heller att fånga upp den kraftiga prisutveckling som skett på skogsfastigheter under dessa tre år och som alltjämt pågår.

Vidare har Lantmäteriverkets rekommendationer rörande diskonteringsmodell förändrats väsentligt sedan den aktuella värderingen. Vid denna tidpunkt används enligt värderingen en glidande diskontering med två diskonteringsfaktorer, 4 och 5 procent. För 2006 är samma rekommendation glidande diskontering mellan 2,8 och 3,6 procent. Valet av kalkylränta har avgörande betydelse för nuvärdet av den skog som omfattas av reservatsförordnandet. Särskilt gäller detta de avverkningar som beräknats ske inom perioderna 1-10 år, 11-20 år och 21-30 år för vilka den högre kalkylräntan, dvs. 5 procent, använts. Detta fel får oerhört stor betydelse för nuvärdet vid användning av den aktuella värderingsmetoden.

Skogstillstånd och åtgärder (rapport 03)

En utgångspunkt för det skogsbruk som den enskilde skall förmodas ha utfört om reservatet inte hade belastat fastigheten är att detta måste utgå från ekonomiskt rationella utgångspunkter och ett företagsekonomiskt godtagbart skogsbruk. Detta innebär att skogsbrukaren exempelvis förväntas ta ut skogen i den takt och på det sätt som kan ge mesta möjliga avkastning. Således är det rimligt att anta att de bestånd som inrymmer gammal och grov skog kommer att uttas så snart detta är möjligt.

I inventeringen kan vi konstatera att större delen av skogen anges till en ålder om +111 år, vilket innebär att den får antas ha gått en hel omloppstid och är avverkningsmogen. Värderingen har åsatt en mindre del av skogen beteckning S1 och större delen av skogen S3, vilket innebär att denna senare del i planen avverkas först långt senare. I den plan som värderingen använder kommer därför endast 156 m3sk att avverkas omedelbart och merparten i perioden 21-30 år.

Konsekvensen av detta är vilket framgår av rapport 02G att det rotnetto som utfås vid avverkning i perioden 21-30 år, 238 422 kr, efter diskontering till nuvärde med 5 % kalkylränta (används för äldre bestånden) blir 69 260 kr. Därmed har värderingsmetoden genom användning av en för hög kalkylränta och att lägga merparten av avverkning långt fram i tiden, raderat ut en stor del av skogens värde.

Generellt kan det sägas att värderingsmetoden har ett fel när det talas om slutavverkningstidpunkter och S-klasser, eftersom området omfattas av ädellövsreglerna i skogsvårdslagen, vilka i praktiken inte tillåter slutavverkningar. Det skogsbruk som får och skall bedrivas är ett blädningsskogsbruk med stora uttag i de två första perioderna. Hur fastighetsägaren än hade gått tillväga hade han inte låtit avverkningsmoget lövtimmer stå kvar 20-30 år med den värdeförsämring som detta innebär och som ovan visats. Denna funktion av beståndsmetoden leder till orimligt lågt nuvärde.

Skogshänsyn-miljöpolicy

Enligt skogsvårdslagen ska alltid hänsyn tas till natur- och kulturmiljöer i samband med avverkning eller andra åtgärder i skogen. Till exempel bör skogsägare lämna kvar hänsynskrävande biotoper och skyddszoner mot vattendrag och åkermark i samband med avverkning, samt lämna äldre träd och död ved för att öka den biologiska mångfalden. SVEFA har lagt ut 200 m3sk som s.k. hänsynsskog, dvs. skog som man inte anser att markägare skulle avverka. Detta är långt utöver den norm för skogshänsyn som skogsvårdslagen ställer upp. Andelen skogshänsyn skall ligga väl under toleransnivån ”avsevärt försvårande av pågående markanvändning”, dvs. under avdragsnivån enligt 31 kap. 6 § MB. Detta framgår av motiven till skogsvårdslagen och av det faktum att skogsvårdslagen inte innehåller någon ersättningsbestämmelse för denna hänsyn.

SVEFA har dessutom i sin PM påstått att ”naturvårdspolicy” skulle motivera att stor andel av skogen läggs med avverkning långt fram i tiden. Detta innebär att, bortsett från en redan bedömd kvantitet hänsynsskog och en i övrigt långt ifrån generös värdering av skogen, i stort sett 2/3 av värdet försvinner till följd av miljöhänsyn. Detta är inte i enlighet med lag och därmed når SVEFA:s värdering inte fram till ett realistiskt värde.

Slutsatser av statens värdering

Värderingen tar endast i minimal omfattning hänsyn till annat än det skogliga avkastningsvärdet. Värderingens avverkningsplan medför att nuvärdet av framtida avverkningar sänks till en orealistisk nivå. Kalkylräntan är för hög även enligt LMV:s rekommendationer. Det saknas tre års löpande tillväxt. De bedömda kostnaderna för huggning och terrängtransport är allvarligt överskattade och virkespriserna är för låga. Alltför stor miljöhänsyn tillämpas i värderingen; sammanlagt motsvarande merparten av virkesvärdet. Ortens pris har inte i tillräcklig grad kommit till uttryck i värderingen.

Övriga synpunkter

Värderingen har ursprungligen gjorts 2004 men uppdaterats 2005. I den senare värderingen har rotnettot av avverkningen av björk minskat från 135 kr/m3sk 2004 till 86 kr/m3sk 2005 trots att samma virkespris och ”huggnings- och terrängtransportkostnader” använts. Någon förklaring till detta finns inte.

För att kunna förstå såväl förarbetsuttalanden som lagkommentarer är det viktigt att kunna skilja på äpplen och päron. Det som i rättskällorna benämns som ”markianspråktagande” är det som enligt 9 § naturvårdslagen och 7 kap. 6 § MB innebär att mark faktiskt tas i anspråk helt och hållet för visst ändamål (parkeringsplatser, toaletter, skidliftar etc.) och inte bara beläggs med restriktioner vilket är fallet beträffande Axeltorpsfastigheten.

Således är de restriktioner för fastighetsägaren som finns uppräknade i beslutet inte rättsligt att anse som markianspråktagande utan endast som en inskränkning i pågående markanvändning där, som anges i förarbetsuttalandet (prop. 1972:111 s. 353), värdetidpunkt skall vara tidpunkten då värderingen sker, dvs. i processuellt hänseende så sent som möjligt och ytterst vid dagen för dom. Vid genomgång av nämnda förarbeten framgår också att man har olika syn på förhållandet vid totalt markianspråktagande jämfört med enbart restriktioner. I det sistnämnda fallet anses fastighetsägaren, då han alltjämt i vissa avseenden förfogar över sin fastighet, kunna tillgodogöra sig en värdeökning. Det är även av denna skillnad som det vid faktiska ianspråktaganden av mark inte bara utgår ränta enligt 5 § räntelagen utan ersättningsbeloppet skall då även räknas upp med hänsyn till penningvärdeförändringen, dvs. normalt med index, vilket inte blir aktuellt vid inskränkning i pågående markanvändning.

I förarbetena (ovannämnda proposition) och även i Lantmäteriverkets Ersättningshandbok, del B, ”Principer” kap. 11, framgår klart vad som gäller. Det är även viktigt att Rätten uppmärksammar att det som framförs av Kammarkollegiet i detta fall inte överensstämmer med vad som står att läsa, och vilken ”fast praxis” som Kammarkollegiet avser har inte närmare presenterats.

Staten

Eftersom Kammarkollegiet som brukligt beställt ett opartiskt värderingsutlåtande och utlåtandet åberopas som bevisning bemöter kollegiet i nuläget inte de synpunkter som kärandens ombud framfört avseende vid förhandlingarna tidigare utförda värderingar. I stället hänvisar kollegiet till vad som sägs i utlåtandet.

Kollegiet vill dock särskilt påpeka att i målet torde vara ostridigt att beslutet om att inrätta aktuellt naturreservat vann laga kraft den 11 februari 2005. Från och med denna dag har alltså restriktioner avseende markanvändningen införts. Kollegiet anser därför att nämnd dag i enlighet med fast praxis skall anses som värdetidpunkt. Kollegiet hänvisar i denna del till vad som anförs i Bengtsson m.fl. Miljöbalken - En kommentar Del 2 avsnitt 31:11.

”Värderingen enligt MB:s regel har ansetts böra utgå från förhållandena när värderingen sker, om den avser inskränkning i pågående markanvändning. Om mark tas i anspråk genom föreskrifter exempelvis i ett naturreservat (jfr 7 kap. 7 §) lär däremot samma princip gälla som vid förhandstillträde enligt Expropriationslagen: värdetidpunkten blir när föreskrifterna ges.”

Käranden har anfört att ridning förbjudits i reservatet och att detta skall påverka den ersättning som skall bestämmas enligt 31 kap. 4 § MB. Kollegiet bestrider kärandens påstående i denna del. Av reservatsbeslutet framgår att enligt de till allmänheten jämlikt 7 kap. 30 § riktade ordningsföreskrifterna är ridning på annat än allmän väg förbjudet. Enligt 31 kap. 4 § första stycket 2 kan en fastighetsägare endast få ersättning vid inskränkande föreskrifter som meddelats med stöd av 7 kap. 5, 6 eller 9 §§. Föreskrifter enligt 7 kap. 30 § är riktade till alla och envar och är därmed att jämställa med lagstiftning och regleras därmed inte inom ramen för 31 kap. 4 §.

I ersättningsutredningen har jämlikt regeln i 31 kap. 6 § MB ett toleransavdrag gjorts. Kollegiet vill i denna del anföra följande. Regeln om toleransavdrag återfanns inte i den tidigare gällande naturvårdslagen. Även den nya regeln anknyter dock till vad som tidigare gällde vid bedömningen av kvalifikationsgränsen och begreppet ”avsevärt” (se exempelvis prop. 1997/98:45 Del 1 s. 556 f.). Både i nämnda prop. och Miljöbalksutredningens huvudbetänkande (SOU 1996:103 Del 1 s. 618 f.) sker en hänvisning till vad Bostadsutskottet angett i fråga om avdragets storlek (se BoU 1986/87:1 s. 150). Utskottet har därvid funnit att vid lägre ersättningsbelopp bör en toleransgräns på tio procent anses vara det högsta som skall accepteras. Vid högre värden sjunker toleransgränsen. Bostadsutskottets uttalande hänför sig emellertid till tiden före MB:s ikraftträdande. Ytterligare kan därför anföras att det i prop:en (s. 549 f.) betonas att PPP-principen (Polluter Pays Principle) är vägledande vid tillämpningen av balken. Principen legaliseras bl.a. i de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. och inverkar på vad verksamhetsutövaren skall tåla och därmed på bedömningen av vad som är skäligt avdrag. Verksamhetsutövarnas toleransnivå mot intrång ska alltså anses vara högre enligt MB än vad som gällde tidigare. Sammantaget anser kollegiet att ett avdrag i enlighet med yrkade tio procent med hänsyn till ersättningsbeloppets storlek ligger väl i linje med lagstiftningen och tillhörande förarbeten. Kollegiet medger dock att de reduceringar av virkesvärdet som skett skall inräknas i det sammanlagda toleransavdraget.

Slutligen vill kollegiet anföra följande om ränteberäkningen där kärandens och kollegiets ståndpunkt skiljer sig åt. Som framgår av kollegiets svaromål den 28 augusti skall avkastningsränta löpa till och med en månad efter dagen för lagakraftvunnen dom. Skälet till kollegiets ståndpunkt i denna del är följande. Enligt 31 kap. 2 § MB skall bestämmelserna i expropriationslagen (1972:719) gälla vid ersättning och inlösen enligt detta kapitel, om inte balken innehåller avvikande bestämmelser. I balken finns inga bestämmelser om ränta. Det innebär att expropriationslagens bestämmelser blir tillämpliga. Bestämmelserna om ränta i expropriationslagen återfinns i 6 kap. 16 §. Avkastningsräntan skall kompensera den ersättningsberättigade för utebliven avkastning och beräknas enligt 5 § räntelagen (1975:635). Den skall betalas från den dag fastigheten tillträddes eller övergick på den exproprierande. Här är den dagen att jämställa med då reservatsföreskrifterna började gälla (se exempelvis Hovrätten för Övre Norrland dom 1990-01-30, DT 1001). Räntan skall utgå tills betalning sker eller till dröjsmålsränta enligt 6 § räntelagen skall börja löpa. I fråga om när dröjsmålsränta skall börja löpa gäller följande. Av kommentaren till miljöbalken (31:11) och Axlund, Värdetidpunkt och ränta, s. 31 (LMV-rapport 1994:1) framgår att när markanvändning begränsas genom reservatsbeslut är det att jämställa med förhandstillträde enligt expropriationslagen. Av 6 kap. 7 § expropriationslagen jämfört med 6 kap. 10 § samma lag framgår att vid förhandstillträde skall nedsättning av betalningen ske inom en månad efter det att den dom, varigenom ersättningen bestämdes, vann laga kraft. Från det att den ersättningsskyldige genom lagakraftvunnen dom vet vilken ersättning som skall betalas har denne således en månad på sig att betala. Sker betalning senare skall dröjsmålsränta utgå.

Bevisning

R.A.

Skriftlig bevisning

R.A. har som skriftlig bevisning åberopat värdeutlåtande 2004-09-10 av jägmästaren S.O., Skogssällskapet.

Muntlig bevisning

På begäran av R.A. har partsförhör hållits med honom själv samt förhör upplysningsvis hållits med S.O. De har därvid berättat i huvudsak följande.

R.A. Han är lantbrukare och han köpte den aktuella fastigheten i oktober 2003 för 1,2 milj. kr, det var ett acceptabelt pris. För honom var det betydelsefullt att fastigheten låg i närområdet. Han hade tidigare ägt en fastighet i grannskapet, men den fastigheten hade lösts in av Banverket till följd av tunnelprojektet genom Hallandsåsen. Fastigheten består av betesmark, åkermark och en skogsdel. Byggnaderna på fastigheten är inte av så bra karaktär. På fastigheten fanns en bokskog i lagom mogen ålder för att kunna medge ett skogsbruk. Det var ett rätt så hyggligt skogsbestånd eftersom det var gallrat och välskött. Han planerade att delvis finansiera köpet genom avverkning av skog. Han kunde bedriva skogsbruk under ungefär ett år, men eftersom han avvecklade den tidigare fastigheten så kom det aldrig riktigt i gång. Därefter kom beslutet om naturreservatet. Han fick således aldrig chansen att påbörja något skogsbruk. Han har alltid bedrivit skogsbruket på egen hand och det har då skett under tider på året då jordbruket inte krävt hans arbetsinsatser, företrädesvis under vinter- och höstperioder. Det är inga problem att driva ut timmer från de plana delarna av fastigheten. Andra delar är svårare men möjligheterna finns. Han hade kunnat klara avverkningen själv även på de svårare områdena av fastigheten. De enda kostnader som hade uppkommit hade varit för bränsle och sitt eget arbete, han hade inte behövt leja in någon så därför hade det inte blivit några externa kostnader. Det är stor efterfrågan på fastigheter i Båstads kommun. Hans fastighet ligger naturskönt och samhällsnära. Han är jägare och jaktmöjligheterna var en anledning till att han ville ha skog på fastigheten. Jaktförbud under helgerna minskar möjligheterna att kunna samjaga med personer som har andra arbeten under vardagarna. Han har märkt en ökad tillströmning av folk till fastigheten efter inrättandet av naturreservatet, något som inverkar störande på djuren och driver bort dem från området. Dessutom måste man vara extra försiktig vid jakt så att man inte beskjuter människor. Om han hade fått möjlighet att avverka så skulle han ha avverkat det stora beståndet av äldre bok. Inom de första åren hade det nog rört sig om en 400-500 m3. Det hade inte varit rimligt att låta den mogna skogen stå kvar så länge som i statens utredning. Det är stor risk för skadeverkningar i form av exempelvis röta om skogen får stå för länge. Om han hade sålt tror han att han skulle ha fått en halv miljon för hela området.

S.O. Han har jobbat som skogsförvaltare på Skogssällskapet och hans normala arbetsuppgifter är att förvalta skogsfastigheter och sköta dem enligt markägarens önskemål och hans rekommendationer samt att planera och genomföra planerade åtgärder i skogen. Han hjälper även sina kunder med att köpa och någon gång sälja skogsfastigheter. Framför allt i samband med köp har han gjort ett antal värderingar och han har även varit inne på denna typ av intrångsersättningar. Han har tidigare gjort några stycken liknande värderingar. Han är väl förtrogen med detta område där han för övrigt själv är bosatt. Det är svårare att fastställa en säker volymuppgift när det gäller lövskog jämfört med barrskog. Virkespriserna är mer varierande på denna typ av virke. På den aktuella fastigheten kan man börja med en föryngringsavverkning och göra ett relativt hårt uttag för att få ljus till marken. Inom ca fem år kan man ta ner ytterligare träd om allt gått bra. Man måste säkerställa att det finns en föryngring innan man tar ner resterna av beståndet. Träd med högt naturvärde skall lämnas enligt skogsvårdslagen. Viss mängd död ved skall kvarlämnas. Han har försökt få fram ett marknadsvärde på den berörda fastigheten på ett annat sätt än SVEFA. Sålunda har han utgått från ett netto av den stående skogen. Han har bedömt kalmarksvärdet och till detta har han lagt jaktvärde och härlighetsvärden eller skönhetsvärden. Det har visat sig att köpare är beredda att betala mer och mer för själva ägandet av skogen där man kan ströva omkring, plocka svamp och bär och fiska, det är vad man kallar mjuka värden. Detta förhållande är påtagligt på Bjärehalvön. Han har försökt reducera en del av virkespriset för de mest svåråtkomliga delarna. Det svåråtkomliga virket är ytterst betydelsefullt ur naturvårdssynpunkt. Den av honom tillämpade beräkningsmetoden för att få fram ett marknadsvärde har han utvecklat på egen hand med stöd av kollegor i branschen. Därför går hans värdering inte att jämföra med SVEFA:s. Det går en bäckravin genom fastigheten och det är ovanligt svåra drivningsförhållanden i de värsta delarna. Ca 25 % av skogen kan tänkas stå i dessa delar. Han har värderat ytterligare 5-10 fastigheter med denna typ av skog dock inte med en sådan djup ravin. Hans värdering tar i första hand sikte på att få fram ett marknadsvärde inför en inlösen av fastigheten, men den är även tillämplig vid beräkning av värdet av det intrång som föranleds av föreskrifterna för naturreservatet.

Staten

Skriftlig bevisning

Kammarkollegiet har som skriftlig bevisning åberopat utlåtande den 15 augusti 2006 av M.G., SVEFA AB.

Muntlig bevisning

På Kammarkollegiets begäran har M.G. hörts upplysningsvis. Han har därvid berättat i huvudsak följande.

Han fick ursprungligen ett uppdrag att tillsammans med en annan värderingsman värdera fastigheten inför en exekutiv försäljning. Han skulle göra en marknadsvärdebedömning av skogsdelen inom fastigheten som en bilaga till kollegans värdering av fastigheten. Värderingsutlåtandet är daterat den 8 september 2003. I samband med reservatsbildningen hade Naturvårdsverket använt sig av hans ytterst kortfattade värdering som underlag vid förhandlingarna med fastighetsägaren. Han gjorde därefter en fullständig ersättningsutredning på uppdrag av staten, 2006-08-15. I den ursprungliga värderingen värderades hela fastigheten till 1 500 000 kr, vilket kan jämföras med den köpeskilling på 1 200 000 kr som R.A. betalade för fastigheten. Den fullständiga ersättningsutredningen som han gjort och som åberopas i målet är gjord på sedvanligt sätt utifrån en marknadsanpassad avkastningskalkyl och en ortsprisanalys kompletterat med en taxeringsvärdemetod. Det skall observeras att en marknadsanpassad avkastningskalkyl i väsentliga avseenden skiljer sig från en konventionell avkastningskalkyl. Taxeringsvärdet är indelat i olika regionala områden. Detta innebär att man i en ortsprisanalys kan ta med områden som kan tyckas ha ett lägre marknadsvärdegenomsnitt än där man skall beräkna marknadsvärdet. Man använder sig nämligen av en kvot bestående av förhållandet marknadsvärde/taxeringsvärde. Således kan man vid en studie av förhållandena i Båstad även ta med fastighetspriser i exempelvis Markaryd. Hur han har gått tillväga med värderingen av ifrågavarande fastighet framgår i detalj av hans värderingsutlåtande. Lantmäteriverkets rekommenderade kalkylränta utgör ett genomsnitt för hela landet och det skulle vara helt befängt att tillämpa den räntenivån i varje enskilt fall. Marknaden ser inte helt lika ut i alla delar av landet och kalkylräntan varierar därför från region till region. Således sätter man diskonteringen till hur marknaden ser ut. Kalkylräntan varierar även med hänsyn till åldern på det bestånd på den mark som skall värderas. Det primära är således att konstatera vad marknaden är beredd att betala, sedan anpassar man kalkylen efter det erhållna resultatet.

Domskäl

Enligt 31 kap. 4 § första stycket 2 MB har fastighetsägare rätt till ersättning på grund av beslut som innebär att mark tas i anspråk eller att pågående markanvändning inom berörd del av en fastighet avsevärt försvåras om beslutet gäller bland annat föreskrifter enligt 7 kap. 4 § om åtgärder och inskränkningar som rör naturreservat.

Av 31 kap. 2 § framgår att i den mån inte MB innehåller avvikande bestämmelser skall vid bestämmandet av intrångsersättningen bestämmelserna i expropriationslagen (1972:719) tillämpas. Regler om hur värdering av fastighetsintrång skall göras återfinns i 4 kap. expropriations-lagen.

Utgångspunkten vid bestämmandet av intrångsersättning för försvårad markanvändning skall enligt 4 kap. 1 § första stycket expropriationslagen vara att ersättning skall utgå för den minskning av fastighetens marknadsvärde som uppkommer genom intrånget.

För att i varje enskilt fall kunna göra en teoretisk beräkning av den uppskattade värdeminskningen har i praxis utbildats olika beräkningsmetoder.

Vad först gäller den i målet tvistiga frågan vilken värdetidpunkt som skall väljas så finner miljödomstolen att den tidpunkt då beslutet om att inrätta det aktuella naturreservatet vann laga kraft, varvid intrånget på den berörda fastigheten de facto uppkom, skall anses som värdetidpunkt. Denna ståndpunkt har miljödomstolen tidigare intagit i mål av detta slag och den står för övrigt i överensstämmelse med vad som uttalas av Bertil Bengtsson m.fl. i Miljöbalken - En kommentar Del 2 avsnitt 31:11.

Den av staten åberopade utredningen för värdering av marknadsvärdeminskningen bygger på ett beräknat medelvärde av en ortsprisvärdering och en beståndsvärdering enligt beprövade och kontrollerbara metoder och med avdrag för kvarvarande jaktmarksvärden. De beräkningar som härvid redovisats i SVEFA AB:s utredning står enligt miljödomstolens bedömning i väl överensstämmelse med den praxis som utbildats inom detta område. R.A. har genom sin i målet åberopade utredning ej styrkt att intrånget på fastigheten skall värderas till högre belopp än vad som framkommit genom statens utredning.

Enligt 31 kap. 6 § skall ersättning som avses i 4 § minskas med ett belopp som motsvarar vad fastighetsägaren är skyldig att tåla utan ersättning. Detta skall bestämmas med utgångspunkt i hänsynsreglerna i 2 kap. Hänsynsregler enligt annan lagstiftning, t.ex. skogsvårdslagen, kan enligt 31 kap. 9 § bara beaktas i den mån dessa konkretiserats genom beslut i det enskilda fallet.

SVEFA AB:s utredning innehåller inget uttalat belopp för avdrag enligt 31 kap. 6 §. Kammarkollegiet uppger likväl att ett avdrag för naturvårdshänsyn gjorts redan i beståndsmetodens värdering. Detta uppskattas till 2 % för bestånd 1 och ca 10 % för bestånd 2. Kollegiet bedömer även att merparten av bestånd 2 är att betrakta som tekniskt impediment.

Miljödomstolen vill framhålla att, enligt MB:s princip om individualprövning, skall de hänsyn som markägaren är skyldig att tåla enligt 2 kap. bestämmas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Något schablonavdrag kan därför inte godtas. Motivuttalanden i samband med tillkomsten av plan- och bygglagen kan inte heller längre vara vägledande, se Bertil Bengtsson m.fl. i Miljöbalken - En kommentar del 2 avsnitt 31:25.

I detta fall innebär det faktum att bestånd 2 betraktas som tekniskt impediment, att det vid en avvägning enligt 2 kap. 7 § inte kan anses orimligt att kräva betydligt större naturvårdshänsyn än normalt. De reduktioner i beståndsvärden som i detta fall gjorts, bl.a. genom hög andel evighetsträd och framflyttande av avverkningstidpunkt, får därför anses motsvara vad som markägaren är skyldig att tåla utan ersättning enligt 31 kap. 6 §.

Ridning har enligt reservatsbeslutet förbjudits enligt 7 kap. 30 §. Det saknas rättslig grund för ersättning till följd av ordningsföreskrifter av detta slag.

Miljödomstolen anser således att intrångsersättningen skall bestämmas till det belopp som staten medgivit, 236 000 kr jämte ränta i enlighet med R.A:s ränteyrkande. Domstolen finner ej anledning att härutöver föreskriva några beräkningsgrunder med avseende på dröjs-målsränta enligt 6 § räntelagen.

- - -.

R.A. överklagade i Svea hovrätt, Miljööverdomstolen och yrkade som i miljödomstolen intrångsersättning med 440 000 kr. På detta belopp yrkades ränta enligt 5 § räntelagen från den 11 februari 2005 till dagen för dom samt enligt 6 § räntelagen från dagen för dom till dess betalning sker. Han anförde i fråga om den ränta som ska utgå på intrångsersättning att miljödomstolen, beträffande tidpunkten för när ränta enligt 5 § räntelagen ska upphöra att löpa och ränta enligt 6 § börja utgå, felaktigt återgivit hans yrkande i domen.

Staten bestred bifall till överklagandet.

Miljööverdomstolen (hovrättsrådet Anders Holmstrand, fastighetsrådet Anders Dahlsjö, hovrättsrådet Liselotte Rågmark och tf. hovrättsassessorn Anna-Karin Larsson, referent) anförde i dom den 30 maj 2008 i själva saken:

Utveckling av talan i miljööverdomstolen

Parterna har i Miljööverdomstolen åberopat samma grunder som vid miljödomstolen samt i huvudsak fört sin talan på samma sätt som vid miljödomstolen. Parterna har i Miljööverdomstolen tillagt följande.

R.A.

Värdetidpunkt

Till skillnad från vad som gäller vid ianspråktagande av mark ska vid rådighetsinskränkningar, som det nu är fråga om, dagen för domstolens avgörande utgöra värdetidpunkt. Det framgår tydligt av både förarbeten och litteratur på området (se prop. 1972: 111 s. 353, Bertil Bengtsson m.fl. Miljöbalken - En kommentar, del 2 avsnitt 31:11, Lantmäteriets Ersättningshandbok, Del A avsnitt 2.9.2.5 samt Anders Axlund, Värdetidpunkt och ränta, s. 31 f.).

Marknadsvärdet är i storleksordningen 20-25 % högre om värdetidpunkten är dag för dom i målet i stället för tidpunkten för reservatsföreskrifterna. För att full ersättning ska utgå för det intrång han drabbas av krävs sålunda att värdetidpunkten bestäms till dag för dom i målet.

Värderingen

Stora delar av skogsbeståndet var redan vid hans förvärv 2003 redo för avverkning. Trots det utgår den värdering som Svefa utfört för statens räkning från att avverkning av större delen av beståndet sker först i en period som ligger 21-30 år fram i tiden. Detta får med den av Svefa tillämpade värderingsmodellen avgörande betydelse för uppskattningen av intrångsersättningen.

Vidare har i Svefas värdering för stor del av skogen avsatts som s.k. hänsynsskog enligt skogsvårdslagen. Enligt skogsvårdslagen ska naturvårdshänsynen endast ha en begränsad omfattning vilket är skälet till att lagen saknar ersättningsbestämmelser. Den av Svefa utförda värderingen utgår dessutom från att toleransavdrag enligt 31 kap. 6 § MB ska läggas ovanpå avdraget för ”hänsyns-skogen”. Miljödomstolens tillämpning av hänsynsreglerna är ett avsteg från den praxis som på senare tid utvecklats och som innebär att fastighetsägare i gemen anses få tåla fem procents skada utan ersättning.

Räntan

Han har i miljödomstolen yrkat att ränta på kapitalbeloppet enligt 5 § räntelagen ska utgå från reservatsförordnandet den 11 februari 2005 till dag för dom och inte som anges i miljödomstolens dom från den 11 februari 2005 tills betalning sker. Detta framgår av yttrande till miljödomstolen den 18 maj 2006. Yrkandet framställdes även vid förhandlingen i miljödomstolen.

Parterna är endast oense om från vilken tidpunkt dröjsmålsränta ska utgå. Eftersom det i detta fall inte är fråga om ianspråktagande av mark bör inte expropriationslagens ränteregler tillämpas. I stället ska reglerna i räntelagen tillämpas enligt vilka rätten till dröjsmålsränta uppkommer vid tidpunkten för fordrans uppkomst vilken i allmänhet i rättsliga prövningar är dagen för dom i målet.

Staten

Värdetidpunkt

Enligt fast praxis är det dagen då reservatsbeslutet vann laga kraft och förbudet de facto börjar gälla som ska utgöra värdetidpunkt. Detta vinner stöd i vad som sägs i Bengtsson m.fl. Miljöbalken - En kommentar Del 2, avsnitt 31:11 samt bl.a. av Miljööverdomstolens dom den 13 april 2007 i mål nr M 61-06. Enligt 4 kap. 4 § andra stycket expropriationslagen kan ersättning jämkas för förändringar som inträtt mellan tillträdet och domen. Regeln är dock endast tillämplig efter yrkande.

Värderingen

Området har mycket svåravverkade sluttande raviner där det är svårt att uppnå lönsamhet. Vidare har området ett mycket högt naturvärde. Det påverkar, med hänsyn till skogsvårdslagens regler om skogsavverkning, vad som kan avverkas och säljas. Den åberopade värderingen avspeglar väl marknadsvärdet. Att R.A. påstår att han trots den obefintliga lönsamheten skulle ha avverkat branterna påverkar inte bedömningen eftersom det är en objektiv värdering som ska göras av värdeminskningen.

Vad R.A. anfört om att toleransavdraget i Svefas värdering läggs ovanpå ”hänsynsskogen” är felaktigt. Staten har i miljödomstolen förklarat varför toleransavdraget enligt 31 kap. 6 § MB ska vara tio procent. Staten har i detta mål medgett att de reduceringar av virkesvärdet som ska ske inräknas i det sammanlagda toleransavdraget.

Räntan

Det bestrids att dröjsmålsränta ska utgå från dag för dom. Staten vidhåller sitt yrkande från miljödomstolen att dröjsmålsränta ska utgå från en månad efter dagen för lagakraftvunnen dom tills betalning sker. Vid förhandling i miljödomstolen framställde R.A. inget explicit yrkande om dröjsmålsränta. Kammarkollegiet uppmärksammade detta. På fråga svarade R.A. då att något uttryckligt yrkande om dröjsmålsränta inte behöver göras eftersom det naturligt är så att dröjsmålsränta utgår från dag för dom. Hur miljödomstolens dom ska tolkas samt vilka yrkanden som framställts och nödvändigheten av dessa yrkanden överlämnas till Miljööverdomstolen att bedöma.

Miljööverdomstolens domskäl

Värdetidpunkten

Enligt 31 kap. 2 § MB ska bestämmelserna i expropriationslagen (1972:719) gälla vid ersättning och inlösen enligt MB om inte balken innehåller avvikande bestämmelser. Hänvisningen gäller såväl de materiella reglerna som förfarandereglerna.

I MB finns inga särskilda bestämmelser om den tidpunkt till vilken uppskattningen av ersättningen ska hänföras. Inte heller expropriationslagen innehåller uttömmande regler i detta avseende. Vid expropriation har dock utbildats en fast praxis att värderingen, om inte tillträde skett, ska hänföras till den tidpunkt då expropriationsmålet slutligen avgörs (prop. 1971:122 s. 174 och 177, jfr även Åke Bouvin och Hans Stark, Expropriationslagen - En kommentar, andra upplagan s. 168-171). I 4 kap. 4 § expropriationslagen finns uttryckliga bestämmelser om att värdetidpunkt vid faktiskt förhandstillträde och vid äganderättsövergång utan besittningstagande - s.k. kvalificerat förhandstillträde enligt 6 kap. 10 § expropriationslagen - är dagen för tillträdet resp. äganderättsövergången.

I målet är det varken fråga om förhandstillträde i expropriationslagens mening eller äganderättsövergång enligt 6 kap. 10 § expropriationslagen. Frågan är då om den rådighetsinskränkning som ett naturreservat innebär för en fastighetsägare ändå ska jämställas med det besittningstagande som ett förhandstillträde innebär och leda till att värderingen knyts till förhållandena vid tidpunkten för reservatsbeslutet.

I MB:s förarbeten är frågan om värdetidpunkt överhuvudtaget inte behandlad. Den hänvisning till expropriationslagen som nu finns i 31 kap. 2 § MB hade sin motsvarighet i 25 § andra stycket naturvårdslagen (1964:882). I samband med de ändringar av naturvårdslagens ersättningsbestämmelser som vidtogs år 1972 berördes frågan om värdetidpunkt vid bl.a. beslut om naturreservat. Av prop. 1972:111 Bilagor 2 och 3 (s. 237) framgår bl.a. att i den lagstiftningspromemoria som utarbetats före lagändringen föreslogs att värderingen, med ändring av vad som tidigare gällt, inte längre skulle ske med hänsyn till förhållandena vid tiden för föreskrifter m.m. utan vid tiden för domen. Efter invändningar från Svea hovrätt att någon ändring inte borde ske (s. 283) klargjorde departementschefen (s. 353) att om mark tas i anspråk genom föreskrifter bör expropriationslagens bestämmelser om tidpunkten för förhandstillträde som värdetidpunkt få motsvarande tillämpning. I andra fall, fortsatte departementschefen, är det med anknytning till den faktiskt pågående markanvändningen som föreslås naturligt att - som i skadeståndsmål i allmänhet - anknyta till förhållandet när värderingen sker. Departementschefen anförde därefter att detta självfallet inte utesluter att tidpunkten för föreskrift eller tillståndsvägran beaktas så att markägare erhåller ersättning för den förlust han lidit genom att han vid den tidpunkten hindrats i pågående markanvändning.

I Lantmäteriverkets Ersättningshandbok och i LMV-rapporten 1994:1, Anders Axlund, Värdetidpunkt och ränta, har 1972 års förarbeten tolkats så att värdetidpunkten vid rådighetsinskränkningar ska utgöra dag för dom. I Bertil Bengtsson m.fl., Miljöbalken - En kommentar, vilken båda parter åberopat, anges att värderingen enligt MB har ansetts utgå från förhållandena när värderingen sker om värderingen avser inskränkning i pågående markanvändning.

Eftersom reservatsupplåtelsen med hänsyn till den anknytning till expropriationsförfarandet som följer av 31 kap. 2 § MB inte torde kunna anses fullbordad förrän alla sakfrågor avgjorts och bl.a. betalning av ersättning skett, framstår det som rimligt att knyta värderingen till ett så sent datum som möjligt vilket vid en process är dagen för dom. Det är också den tolkning som ligger närmast till hands med hänsyn till vad som uttalats i de tidigare berörda lagmotiven från 1972. Detta skulle innebära att en fastighetsägare får tillgodoräkna sig positiva förändringar vad gäller virkesförråd, t.ex. tillväxt, och fastighetspriser men inte erhålla kompensation för negativa förändringar, t.ex. prisfall, storm- eller brandskador som inträffat efter reservatsbeslutet men före dagen för dom. En sådan ordning synes inte inge några betänkligheter. Klagomålet ska därmed bifallas i denna del. Det innebär att värdetidpunkt i målet ska vara dagen för Miljööverdomstolens dom.

M.G., som utfört den skogsvärdering som staten åberopar, har hörts i miljödomstolen och därvid uppskattat värdeökningen från tiden för reservatsbeslutet fram till dagen för miljödomstolens dom till 20-25 procent. Någon utredning om värdeförändring för tiden fram till Miljööverdomstolens dom har inte presenterats. Den värdeminskning som Miljööverdomstolen bestämmer per den 11 februari 2005 ska därmed räknas upp med 22,5 procent för att erhålla den slutliga intrångsersättningen.

Värderingen

Parternas olika uppfattningar om intrångets storlek hänför sig dels till rena skogsvärderingsfrågor som tillämpning av värderingsmetod, omfattningen av s.k. tekniska impediment, beaktande av objektets läge och skönhet samt skogsvårdslagens krav på naturvårdshänsyn, dels till storleken på toleransavdraget enligt 31 kap. 6 § MB.

I likhet med miljödomstolen finner Miljööverdomstolen att R.A. inte styrkt att intrånget ska värderas till högre belopp än vad som framkommit genom statens värdering. Naturvårdshänsynen och toleransavdraget har i målet, som det får uppfattas, hanterats som en gemensam reduktionspost i skogsvärderingen. Tvisten gäller storleken på den totala reduktionen. Miljööverdomstolen delar miljödomstolens bedömning att reduktionen inte är större än vad en fastighetsägare skäligen får tåla vid bildande av naturreservat (jfr MÖD 2008:3, mål nr M 103-07 respektive MÖD 2008:4, mål nr M 9646-06). Klagomålet skall därmed i denna del avslås och värdeminskningen per den 11 februari 2005 i enlighet med miljödomstolens dom bestämmas till 236 000 kr.

Miljööverdomstolens ställningstagande beträffande värdetidpunkten innebär att värdeminskningen ska bestämmas vid dagen för Miljööverdomstolens dom i målet. Uppräkning ska ske således med, enligt vad som tidigare angetts, 22,5 procent. Den slutliga intrångsersättningen ska därmed bestämmas till 289 100 kr.

Ränta

Parterna är överens om att R.A. vid miljödomstolen gav uttryck för att dröjsmålsränta skulle utgå från dag för dom i målet. Hinder mot att pröva R.A:s yrkande föreligger därför inte.

Miljödomstolens dom saknar förordnande om dröjsmålsränta. Tvisten gäller från vilken tidpunkt dröjsmålsränta ska utgå. Sådan ränta kan dock oavsett förordnande tidigast utgå från förfallodagen.

MB innehåller inga särskilda bestämmelser om förfallodag och ränta på obetald ersättning i den aktuella situationen. Till följd av hänvisningen i 31 kap. 2 § MB gäller expropriationslagen i tillämpliga delar. Av 6 kap. 7 § expropriationslagen följer att ersättning ska betalas inom tre månader efter lagakraftvunnen dom. Efter betalningsfristens utgång utgår dröjsmålsränta. Har s.k. förhandstillträde skett föreskrivs i 6 kap. 7 § andra stycket expropriationslagen en betalningsfrist om en månad efter lagakraftvunnen dom om ersättning.

Förutsättning att förordna att ränta enligt 6 § räntelagen ska utgå från datum för dom saknas därför. Utdömd ersättning ska, i enlighet med statens inställning i målet, erläggas senast en månad efter lagakraftvunnen dom. Därefter utgår dröjsmålsränta om betalning inte sker.

- - -.

Miljööverdomstolens domslut

- - -

Såväl R.A. som Kammarkollegiet överklagade.

HD fann ej skäl att meddela prövningstillstånd med anledning av RA:s överklagande.

Kammarkollegiet yrkade att HD med ändring av Miljööverdomstolens dom skulle bestämma ersättningen för intrång till 236 000 kr.

HD meddelade prövningstillstånd i frågan om Miljööverdomstolen förfarit riktigt när den förlagt värdetidpunkten till dagen för sin dom i målet. Frågan om prövningstillstånd i övrigt förklarades vilande.

R.A. bestred ändring.

Betänkande