NJA 2010 s. 555

I enlighet med hovrättens dom, som inte har överklagats i denna del, har S.P. gjort sig skyldig till förseelser mot trafikförordningen (1998:1276) och förordningen (2001:650) om vägtrafikregister. Hovrätten har bestämt påföljden för överträdelserna till dagsböter. Annan påföljd än penningböter är emellertid inte föreskrivet för överträdelserna. Den av hovrätten utdömda påföljden ska därför ändras och S.P. ska dömas till penningböter. Frågan i målet är till vilket belopp penningböterna ska bestämmas.

Av 25 kap. 1 § BrB framgår att i de fall då någon viss bötesform inte är föreskriven för ett brott så döms böter ut i dagsböter eller, om brottet bör föranleda lägre straff än trettio dagsböter, i penningböter. Denna reglering infördes genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 januari 1992. Samtidigt gjordes en rad andra ändringar i regleringen av bötesstraffet. Ett skäl för de nya reglerna var att det, trots att det fanns förarbetsuttalanden enligt vilka dagsböter var att anse som strängare påföljd än penningböter, inte var ovanligt att dagsböter för ett allvarligare brott kunde bli lindrigare i pengar än penningböter för ett mindre allvarligt brott. Enligt propositionen borde dagsböter i princip reserveras för brott i mera egentlig mening medan penningböter borde användas vid brott som har karaktär av ordningsförseelse eller som annars är av bagatellartad natur. Den nya regleringen syftade till att dagsböter också skulle framstå som strängare än penningböter. (Se prop. 1990/91:68 s. 99, 104 och 105-115.)

Genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 oktober 2006 gjordes nya ändringar av BrB:s bötesregler. Ändringarna innebar bl.a. att såväl minimum som maximum för penningböter fördubblades liksom också maximum för penningböter som gemensamt straff. Av propositionen (prop. 2005/06:122 s. 10) framgår att flera remissinstanser pekat på att den grundläggande principen om att dagsböter är en allvarligare påföljd än penningböter riskerade att urholkas genom stora höjningar av beloppen för penningböter. Regeringen förklarade sig i allt väsentligt instämma i den framförda kritiken och föreslog därför ”för att motverka en alltför påtaglig obalans” en höjning av dagsbotsminimum med 20 kr, en höjning som ”i och för sig inte [råder] bot på den tröskeleffekt som riskerar att snedvrida systemet, men som minskar effekten”.

Enligt 20 kap. 2 § tredje stycket RB får åklagare i högre rätt fullfölja talan även till den misstänktes förmån. Hovrättens dom har endast överklagats av riksåklagaren med yrkandet att påföljden ska bestämmas till penningböter i stället för dagsböter. Av 25 kap. 1 § BrB följer att ett sådant yrkande, oberoende av det penningbelopp som dagsböterna uppgår till (jfr 29 kap. 2 § andra stycket 3 RB), är att anse som till förmån för den misstänkte om någon viss bötesform inte är föreskriven. Av systematiken i och motiven till 1992 års lagstiftning framgår att detta avsetts gälla även när endast penningböter har föreskrivits för en viss överträdelse (jfr härtill 25 kap. 6 § första stycket BrB om dagsböter som gemensamt straff). Att 2006 års lagstiftning medfört ökade ”tröskeleffekter” mellan bötesformerna, som accentuerats av de kraftiga höjningar av bötesnivåerna i den s.k. brottskatalogen (Riksåklagarens föreskrifter, 1999:178, om ordningsbot för vissa brott; jfr 48 kap. 14 § RB) som riksåklagaren beslöt om i anslutning till den ändrade lagstiftningen, ger inte anledning att uppfatta förhållandet mellan de olika bötesformerna på ett annat sätt.

Riksåklagaren får alltså anses ha överklagat till S.P:s förmån. Detta innebär att det i RB (55 kap. 15 § första stycket 2 jämförd med 51 kap. 25 § första stycket första meningen) intagna förbudet att döma till brottspåföljd som är att anse som svårare eller mer ingripande för den tilltalade än den som hovrätten dömt till (reformatio in pejus) är tillämpligt i målet.

Argument kan framföras för att även när det gäller tillämpningen av bestämmelsen om förbud mot reformatio in pejus betrakta penningböter som en lindrigare eller mindre ingripande påföljdsform än dagsböter oberoende av de penningbelopp som böterna i det enskilda fallet uppgår till. Något hinder skulle i så fall inte föreligga mot att döma ut ett högre belopp i penningböter än det belopp som utdömda dagsböter sammanlagt uppgår till. En sådan tillämpning är dock svår att förena med lagtextens ord om vad som är att anse som mer ingripande för den tilltalade. När det gäller bötesstraff har det också allmänt uppfattats som självfallet att ett sådant, på talan av den tilltalade eller till förmån för denne, inte får ändras så att den sammanlagda bötessumman blir högre (jfr Welamson, Rättegång VI, 3 uppl. 1994, s. 70 f. och Fitger, Rättegångsbalken, suppl. 67 aug. 2010, s. 51:96). Att ”tröskeleffekterna” mellan de bägge bötesformerna ökat genom 2006 års lagstiftning och riksåklagarens ändringar i den s.k. brottskatalogen kan inte anse ge anledning till någon ändring när det gäller principerna för tillämpning av förbudet mot reformatio in pejus.

Hovrätten har bestämt påföljden till 50 dagsböter om 50 kr. Den sammanlagda bötessumman är alltså 2 500 kr. Att bestämmelsen om förbud mot reformatio in pejus är tillämplig innebär att penningböterna inte får bestämmas till ett högre belopp. Några skäl att bestämma dem till ett lägre belopp har inte framkommit. Hovrättens dom bör därför enligt vår mening ändras på det sättet att påföljden bestäms till penningböter 2 500 kr.