NJA 2010 s. 577

P.M. dömdes den 15 april 2003 av Stockholms tingsrätt för grov oredlighet mot borgenärer, bokföringsbrott och medhjälp till bokföringsbrott till villkorlig dom. Enligt åklagarens gärningspåstående hade bl.a. P.M. som ställföreträdare för fyra fastighetsbolag genom gåva eller gåvoliknande åtgärd avhänt bolagen egendom av betydande värde, när bolagen var eller kom på obestånd eller påtaglig fara förelåg för att så skulle bli fallet. Enligt åklagaren var brotten fullbordade i och med att egendomen styrdes undan från fastighetsbolagen till några förvaltningsbolag som P.M. kontrollerade, eftersom egendomen inte användes för fastighetsbolagens räkning eller med avsikten att några medel skulle återföras till de bolagen. P.M. invände att egendomen hade investerats i ett hotellprojekt i Lettland och att avsikten varit att investerade medel skulle återföras till fastighetsbolagen så snart projektet färdigställts. Tingsrätten konstaterade sammanfattningsvis att det var styrkt att stora pengar hade förts till Lettland, att inget av tyngd framkommit som tydde på att avsikten varit att pengarna, om verksamheten i Lettland gav överskott, skulle föras tillbaka till fastighetsbolagen och användas i dessas verksamhet, att rådigheten över de belopp som härrört från fastighetsbolagen måste anses ha gått definitivt förlorad när pengarna förts till Lettland och att fastighetsbolagen fråntagits möjligheten att överleva.

Den 15 december 2004 ändrade Svea hovrätt tingsrättens dom på det sättet att P.M. dömdes endast för grov oredlighet mot borgenärer till 10 månaders fängelse. I sin dom angav hovrätten att den godtog P.M:s uppgift om hur investeringarna i hotellprojektet hade gått till. Hovrätten konstaterade dock att fastighetsbolagens intäkter hade investerats i ett ytterst riskfyllt projekt och att det var uppenbart att utsikterna för bolagens ordinarie fordringsägare att få betalt minskade drastiskt eller i princip uteslöts som en följd av investeringarna. Därmed förelåg det enligt hovrätten ett brottsligt avhändande, som var fullbordat när intäkterna styrts över till förvaltningsbolagen för investering i hotellprojektet.

HD fann i beslut den 18 september 2006 inte skäl att meddela prövningstillstånd. Hovrättens dom stod därmed fast.

Den 26 augusti 2008 beviljade HD P.M. resning och förordnade att målet skulle tas upp till ny behandling i hovrätten till den del det avsåg frågorna om P.M:s ansvar för grov oredlighet mot borgenärer och vissa ersättningsfrågor (NJA 2008 s. 848). Enligt HD var hovrättens rättstillämpning sådan att den uppenbart stred mot lag, eftersom de omständigheter som hovrätten hade utgått från i sina domskäl inte innefattade något avhändande i den mening som avses i straffbestämmelsen om oredlighet mot borgenärer. (11 kap. 2 § BrB i paragrafens lydelse före den 1 juli 2005. Se numera 11 kap. 1 § tredje stycket BrB.) HD konstaterade att hovrättens domskäl måste förstås på det sättet att fastighetsbolagens egendom hade investerats för dessa bolags räkning och att det alltså var själva risktagandet som enligt hovrätten innebar ett avhändande. HD uttalade vidare följande. ”Klart är att bestämmelsen tar sikte på förfaranden som typsikt sett framstår som mer klandervärda än andra förmögenhetsförsämrande åtgärder. Främst är det fråga om förfaranden som är omedelbart riktade mot borgenärernas intressen och som syftar till direkt överföring till annat rättssubjekt. (Prop. 1985/86:30 s. 24, 35 ff.) Särskilt mot bakgrund av förbudet mot analogisk tillämpning av straffbestämmelser i 1 kap. 1 § BrB finns det inte rättsligt stöd för att betrakta riskfyllda affärstransaktioner som omfattade av den aktuella straffbestämmelsen just på den grunden att de är riskfyllda ens vid höggradigt risktagande (jfr NJA II 1942 s. 497 om rekvisitet ”äventyrligt företag” i bestämmelsen om vårdslöshet mot borgenärer, numera 11 kap. 3 § BrB). En annan sak är att den formella juridiska utformningen av en transaktion inte i sig skall ges någon avgörande betydelse vid bedömningen.”

Den 17 juli 2009 dömdes P.M. på nytt av Svea hovrätt för grov oredlighet mot borgenärer, denna gång till villkorlig dom. När det gällde frågan om avhändande hade skett, anslöt sig hovrätten i allt väsentligt till tingsrättens bedömning rörande förekomsten av en brottsplan med angivet förfaringssätt. Därmed framstod enligt hovrätten P.M:s invändning att det funnits en avsikt att återföra medel till fastighetsbolagen som så osannolik att den kunde lämnas utan avseende. HD fann i beslut den 2 mars 2010 inte skäl att meddela prövningstillstånd. Hovrättens dom stod därmed fast.

P.M. har väckt talan mot staten och yrkat att HD ska fastställa att staten är skadeståndsskyldig för de skador som hovrätten genom dess rättstillämpning i avgörandet den 15 december 2004 orsakat honom. Han har sammanfattningsvis gjort gällande följande. Hovrätten har inte motiverat sitt avsteg från lagmotiven och det finns inget prejudikat som gett stöd för hovrättens slutsats. Vidare har hovrätten inte förklarat varför det varit motiverat att anse vårdslösa företag falla under 11 kap. 1 § BrB när lagstiftaren valt 11 kap. 3 § BrB som rättsmedel mot dessa mindre allvarliga förmögenhetsförsämrande åtgärder. Hovrätten har alltså helt felbedömt straffbudets omfattning. Vidare strider det mot artikel 7 i Europakonventionen att döma någon för ett brott som uppenbarligen enligt domskälen inte är oredlighet mot borgenärer. Redan på grund av detta bör fel och försummelse vara för handen, eftersom staten har garanterat att Europakonventionen ska tillämpas. Konventionsbrottet bör även subsumeras under 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207).

P.M. har, efter föreläggande från HD, förtydligat sin talan på följande sätt. Det han vill att HD ska pröva är huruvida hovrättens bedömning har varit så uppenbart oriktig att den anses utgöra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Frågan om det finns något orsakssamband mellan hovrättens bedömning och av honom påstådd skada ska däremot lämnas utanför domstolens prövning.

P.M. har vidare anfört följande. Han har ett laga fastställelseintresse, bl.a. då den totala ekonomiska skadan av påstådda fel ännu inte kan överblickas. För närvarande har hans arbete som jurist påverkats menligt då bl.a. hans redbarhet sätts ifråga av olika domstolar. Detta medför klient- och inkomstbortfall. Överklagandet till HD och resningsansökningen, för att minska skadan, har medfört kostnader som inte kan ersättas på annat sätt. Hovrättens dom har fått spridning och har på grund av upphovsmannens ställning grundat en nära laga presumtion att han gjort sig skyldig till oredlighet mot borgenärer. Detta medför givetvis inställelseorder till kriminalvårdsanstalt och frihetsberövande under vilken tid inga inkomster kan uppstå. De ekonomiska skadorna är alltjämt perdurerande. Inträffade skador grundar dock skäl att föra aktuell talan.

När det gäller P.M:s påstående om inställelseorder till anstalt, kan nämnas att hans ansökan om stämning gavs in till HD den 19 december 2006. HD förordnade genom beslut den 26 juni 2007 att vidare åtgärder för verkställighet av Svea hovrätts dom den 15 december 2004 inte skulle äga rum.

Justitiekanslern har sammanfattningsvis anfört följande. Frågan i målet är om hovrättens rättstillämpning i 2004 års avgörande innefattar en sådan felaktig rättstillämpning att ett skadeståndsansvar enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen har uppkommit för staten. I resningsbeslutet kom - - - väsentligen överensstämmande med HD:s dom under 7 - - - i skadeståndslagens mening.

Frågan i målet är om hovrättens rättstillämpning i 2004 års avgörande innefattar en sådan felaktig rättstillämpning att ett skadeståndsansvar enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen har uppkommit för staten. Frågan om det finns ett orsakssamband mellan en sådan eventuellt felaktig rättstillämpning och påstådd skada omfattas däremot inte av prövningen i detta mål med hänsyn till hur P.M. valt att utforma sin talan.

Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen ska staten ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada, som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar. För ett sådant ansvar anses det inte räcka att en domstol har gjort en felaktig bedömning av en rätts- eller bevisfråga eller kan kritiseras för sitt ställningstagande i en fråga där det funnits utrymme för en skönsmässig bedömning. Endast rena förbiseenden av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar anses utgöra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Dessa begränsningar har emellertid inte ansetts kunna upprätthållas fullt ut i sådana fall då ett fel eller en försummelse innefattar en överträdelse av Europakonventionen. (Se bl.a. NJA 2010 s. 363 och NJA 2007 s. 862, på s. 871 med där anmärkta rättsfall.)

HD har i det beslut varigenom P.M. beviljades resning konstaterat att hovrättens rättstillämpning uppenbart stred mot lag. Häri kan sägas ligga ett ställningstagande att hovrättens rättstillämpning ”klart och oemotsägligt” framstod som oriktig (jfr NJA II 1940 s. 172) och att det således inte fanns utrymme för den tolkning av lagbestämmelsen som hovrätten gjorde (jfr justitierådet Virdestens skiljaktiga mening i resningsbeslutet). När resning beviljats av detta skäl får huvudregeln i skadeståndsrättsligt hänseende avses vara att domstolens bedömning också betraktas som så uppenbart oriktig att fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen föreligger. Det förhållandet att P.M. sedan resning beviljats dömts på nytt av hovrätten ger inte anledning att frångå denna huvudregel. Inte heller har det framkommit någon annan omständighet i målet som ger anledning till detta.

Förutsättningar föreligger således att bifalla käromålet och fastställa att staten är skyldig att till P.M. utge ersättning för den skada som han kan ha lidit till följd av Svea hovrätts rättstillämpning i 2004 års avgörande.