NJA 2011 s. 331

Statliga och kommunala väghållare har efter trafikolycka, trots väghållaransvaret, ansetts berättigade till trafikskadeersättning för sakskada i form av kostnader som inte avsett skyddsåtgärder. Reparation av skadade vägbroar (I) och åtgärdande av skadat vägmärke (II).

Stockholms tingsrätt

Vägverket förde vid Stockholms tingsrätt den talan mot Länsförsäkringar Sak Försäkringsaktiebolag (publ.) som framgår av tingsrättens dom.

Domskäl

Tingsrätten (rådmännen Nils Lidbom och Håkan Larsson samt tingsfiskalen Ida Kärnström) anförde i dom den 4 juli 2008:

Bakgrund

Vid Heberg i Halland passerar E6 över Västkustbanan på två parallella broar, den östra och den västra bron. Broarna är s.k. lådbalksbroar i spännbetong med en sammanlagd längd av 312 meter. Brobredden varierar mellan elva och fjorton meter.

Den 21 november 2005 kl. 08.30 var fyra personbilar och en dragbil med tillkopplat tanksläp inblandade i en trafikolycka på den västra bron. Dragbilen och tanksläpet välte och hamnade mellan de båda broarna varvid tankinnehållet, cirka 55 000 liter av den explosionsbenägna och brandfarliga vätskan isobutyraldehyd, rann ned mellan broarna och fattade eld. Branden orsakade stora skador på broarna. Skadorna var av sådant slag att det ålåg Vägverket enligt 26 § väglagen (1971:948) att reparera skadorna, vilket också skedde. Dragbilen med reg.nr SBR 181 och det tillkopplade tanksläpet med reg.nr TAN 679 var trafikförsäkrade hos Länsförsäkringar Sak Försäkringsaktiebolag.

Yrkande m.m.

Vägverket har yrkat att tingsrätten förpliktar Länsförsäkringar att till verket betala 23 833 422 kr samt ränta - - -.

Länsförsäkringar har bestritt käromålet. Bolaget har vitsordat att Vägverket haft kostnader motsvarande yrkat belopp för reparation av broarna och har inte haft någon erinran mot sättet att beräkna yrkad ränta.

Grunder samt utveckling av talan

Vägverket har som grund för käromålet åberopat att verket har rätt till trafikskadeersättning enligt trafikskadelagen eftersom ett fordon trafikförsäkrat hos Länsförsäkringar till följd av trafik orsakat Vägverket sakskada.

Länsförsäkringar har som grund för bestridandet åberopat att Vägverket saknar rätt att kräva Länsförsäkringar på ersättning för yrkade belopp. Ersättningsrätten är utesluten på den grunden att Vägverket som väghållare haft en skyldighet enligt 26 § väglagen att utföra de åtgärder för vilka ersättning nu yrkas. Åtgärderna är av sådan natur att de inte berättigar till ersättning från trafikförsäkringsgivare utan särskilt lagstöd. Sådant lagstöd finns ej.

Beträffande reparationerna har Vägverket anfört följande. Elden brann med mycket hög temperatur, först med 1 200 grader och därefter under en timme med 250 grader. Den starka hettan orsakade att betongen lossnade på de större delarna av broarna. Den betong som satt kvar uppvisade större och mindre sprickor upp till 2,5 cm djupa. På över- och undersidan av broarna blästrade man bort betongen för att därefter sätta på ny armering och gjuta på ny betong. Undersidan av broarna förstärktes med fiberkomposit. Brostöden förstärktes och brolagren byttes. Tätskikten och beläggningen på broarna byttes liksom räckena. Direkt efter olyckan stängdes båda broarna av. Efter fyra dagar öppnades en fil på den östra bron medan den västra bron, som fick de största skadorna, inte kunde trafikeras alls och öppnades först midsommarveckan 2006. Under hösten 2006 var den östra bron stängd. Under 2007 och 2008 fortsatte reparationen av den för att åstadkomma samma bärighet som den hade före olyckan. - De vidtagna åtgärderna var mycket kostsamma, omfattande, tidsödande och komplicerade. Trafikolyckan var mycket ovanlig. Det är inte sådana åtgärder av skyddskaraktär som normalt ankommer på väghållaren.

Länsförsäkringar har anfört följande. Den skada som Vägverket yrkar ersättning för är en typisk och förutsebar skada som kan inträffa på allmän väg där Vägverket är väghållare. Det finns inget onormalt eller extraordinärt i sig med händelsen. Föraren av dragbilen, som dog i olyckan, var inte vårdslös på något sätt utan tvingades till att företa undanmanövrar som slutade i ett haveri.

Domskäl

I målet är tvistigt om Vägverket såsom företrädare för det allmänna har rätt till trafikskadeersättning. Av trafikskadelagens bestämmelser följer i och för sig inte någon särskild begränsning av rätten till ersättning då det allmänna drabbats av sakskada i följd av trafik med motordrivet fordon.

Enligt 26 § väglagen (1971:948) ska väg hållas i ett för samfärdseln tillfredsställande skick genom underhåll, reparation och andra åtgärder. Vad gäller allmän väg faller ansvaret på Vägverket. Det är ostridigt att de kostnader för vilka Vägverket yrkar ersättning enligt trafikskadelagen avser åtgärder som omfattas av lagbestämmelsen.

Vägverket har med ledning av rättsfallet NJA 2004 s. 566 hävdat att enligt huvudregeln har verket rätt till trafikskadeersättning för sakskada om det inte gäller åtgärder av skyddskaraktär vilka normalt ankommer på väghållaren. Vägverket menar att åtgärderna inte varit av det senare slaget.

Länsförsäkringars inställning är att det av praxis följer att Vägverket, på grund av att uttryckligt lagstöd saknas, inte har rätt till återkrav av kostnader för åtgärder som Vägverket enligt lag är skyldigt att vidta, utom möjligen i mycket särpräglade fall vilka här ej är för handen.

I praxis har flera gånger fastslagits som en allmän princip att kostnader för åtgärder som myndigheter är skyldiga att utföra får anses vara av sådan natur att de inte utan särskilt lagstöd kan återkrävas (se NJA 1950 s. 610, NJA 2001 s. 627, NJA 2004 s. 566 och HD:s beslut den 6 februari 2008 i mål Ö 3867-06 (NJA 2008 s. 100).

I NJA 2004 s. 566 anförde HD angående skyldigheten enligt 26 § väglagen att ”Dessa skyldigheter får anses vara av en sådan natur att det allmänna inte har rätt till skadestånd från en i en trafikolycka inblandad trafikant för sådana åtgärder av skyddskaraktär vilka normalt ankommer på väghållaren … Det är i målet inte visat att omfattningen eller karaktären av åtgärderna avvikit från vad som får anses normalt vid en trafikolycka”.

Omfattningen och karaktären av de nödvändiga åtgärder som Vägverket vidtog för att återställa broarnas bärighet var beroende av den inträffade trafikolyckans art och omfattning - en brinnande tankbil på en bro lastad med en stor mängd explosionsbenägen och brandfarlig vätska. Det är inte visat att åtgärderna till sin omfattning eller karaktär avvikit från vad som får anses normalt vid en trafikolycka av förevarande slag. Eftersom lagstöd inte finns för det allmännas regress i en situation som denna, följer härav att Vägverket inte har någon rätt till trafikskadeersättning.

Käromålet ska ogillas.

Domslut

Käromålet ogillas.

Svea hovrätt

Vägverket överklagade i Svea hovrätt och yrkade bifall till sin talan som den angetts i tingsrättens dom.

Länsförsäkringar motsatte sig ändring av tingsrättens dom. Länsförsäkringar godtog att Vägverket i och för sig hade haft reparationskostnader som motsvarade det belopp som verket hade yrkat. Länsförsäkringar godtog även ränteberäkningen i och för sig.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Jan Öhman samt hovrättsråden Anders Dereborg, Niklas Wågnert, referent, och Torbjörn Widemar) anförde i dom den 25 november 2009:

Hovrättens domskäl

Hovrätten har tagit upp målet för prövning utan huvudförhandling.

Parterna har åberopat samma omständigheter som vid tingsrätten. De har inte åberopat någon bevisning.

Frågan i målet är om Vägverket har rätt till trafikskadeersättning enligt 8 och 11 §§trafikskadelagen (1975:1410) för reparation av två vägbroar som skadades vid en trafikolycka. Vid olyckan välte en dragbil med tanksläp som innehöll brandfarlig vätska och vätskan fattade eld med stora skador på broarna som följd. Fordonen var trafikförsäkrade hos Länsförsäkringar.

Skadorna var enligt Vägverket och Länsförsäkringar av sådant slag att det fanns en skyldighet för verket enligt 26 § väglagen (1971:948) att reparera skadorna.

Av trafikskadelagens bestämmelser följer inte någon särskild begränsning av rätten till ersättning i de fall det allmänna drabbas av sakskada i följd av trafik med ett motordrivet fordon. HD har med den utgångspunkten i rättsfallet NJA 2004 s. 566 uttalat att ersättning enligt trafikskadelagen kan utgå om egendom som är i allmän ägo skadas i samband med en trafikolycka, och att detta gäller även i förhållande till sådan egendom som ingår som en del av den väganläggning på vilken olyckan inträffat. HD nämner i rättsfallet förstörda vägportar som ett exempel på vad som kan vara ersättningsgillt inom ramen för trafikskadelagen.

Den skada som Vägverket drabbats av är enligt hovrätten att betrakta som en sakskada, vilket inte heller har ifrågasatts av Länsförsäkringar.

På motsvarande sätt som i det nyss nämnda rättsfallet är frågan i nu aktuellt mål om rätten till ersättning är utesluten på den grunden att Vägverket som väghållare hade en skyldighet att utföra åtgärderna enligt 26 § väglagen.

HD har som en allmän princip slagit fast att kostnader för åtgärder som myndigheter är skyldiga att utföra får anses vara av sådan natur att de inte utan särskilt lagstöd kan återkrävas. Motiven för principen är att kostnader för vissa åtgärder inom ramen för offentligt finansierade samhälleliga skyddsinrättningar normalt ska bäras av det allmänna (se NJA 2008 s. 100 med där angivna rättsfall).

Av 26 § väglagen framgår att väghållaren är skyldig att hålla allmän väg i ett för samfärdseln tillfredsställande skick genom bl.a. underhåll och reparation. Enligt vad HD framhöll i rättsfallet NJA 2004 s. 566 får dessa skyldigheter anses vara av sådan natur att det allmänna inte har rätt till skadestånd från en i en trafikolycka inblandad trafikant för sådana åtgärder av skyddskaraktär vilka normalt ankommer på väghållaren.

I det nämnda rättsfallet var det fråga om ett ersättningsanspråk på 5 150 kr för sanerings- och avstängningsarbete på grund av drivmedelsläckage från en bil. Enligt HD var det inte visat att omfattningen eller karaktären av åtgärderna avvikit från vad som får anses normalt vid en trafikolycka. Rätten till skadestånd var enligt HD därför utesluten för de aktuella åtgärderna. Det fanns enligt HD:s mening inte heller anledning att göra skillnad på om det allmännas anspråk avser skadestånd eller trafikskadeersättning.

HD:s ställningstagande i det berörda rättsfallet kan enligt hovrätten inte förstås på annat sätt än att Vägverket beträffande andra åtgärder som utförts på allmän väg efter en trafikolycka, än åtgärder av skyddskaraktär vilka normalt ankommer på väghållaren, kan vara berättigat till trafikskadeersättning. Av domen måste anses framgå att en sådan ersättning kan utgå om Vägverket kan visa att omfattningen eller karaktären av åtgärderna avvikit från vad som får anses normalt vid en trafikolycka.

I förevarande fall är det frågan om en trafikolycka där en dragbil och tanksläp med brandfarlig vätska vält och fattat eld, vilket förorsakat stora skador på två broar och som krävt omfattande reparationsåtgärder till en kostnad av drygt 23 miljoner kr. Enligt hovrätten är det visat att såväl omfattningen som karaktären av åtgärderna har avvikit från vad som får anses normalt vid en trafikolycka. Åtgärderna är således inte hänförliga till vad som kan anses utgöra normalt underhåll eller drift av vägen. Åtgärderna är inte heller av skyddskaraktär. Vägverket bör därför ha rätt till ersättning enligt trafikskadelagen.

Parterna är överens om det begärda beloppets storlek och om ränteberäkningen. - - -.

Hovrättens domslut

Med ändring av tingsrättens dom förpliktas Länsförsäkringar Sak Försäkringsaktiebolag (publ.) att till staten genom Vägverket betala 23 833 422 kr jämte ränta - - -.

Högsta domstolen

Länsförsäkringar överklagade och yrkade att HD skulle ogilla Vägverkets talan.

Vägverket bestred ändring.

Under målets handläggning i HD övergick Vägverkets verksamhet till Trafikverket, som därefter förde statens talan i målet.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

Domskäl

HD (justitieråden Marianne Lundius, Leif Thorsson, Gudmund Toijer, Lena Moore och Johnny Herre, referent) meddelade den 9 juni 2011 följande dom:

Domskäl

Den 21 november 2005 var en dragbil med tillkopplat tanksläp inblandad i en trafikolycka på en bro vid Heberg i Halland där E6 passerar över Västkustbanan och en annan väg. Olyckan medförde att tankinnehållet, ca 55 000 liter av en brandfarlig vätska, fattade eld och orsakade skador på bron och på en parallell bro. Dragbilen och det tillkopplade tanksläpet var trafikförsäkrade hos Länsförsäkringar.

I målet har Vägverket, numera Trafikverket, yrkat att Länsförsäkringar ska utge trafikskadeersättning avseende kostnader för att reparera broarna. Länsförsäkringar har vitsordat att Trafikverket haft kostnader motsvarande yrkat belopp, 23 833 422 kr.

Broarna på E6 utgör en del av allmän väg. Staten genom Trafikverket är väghållare. Det är ostridigt att skadorna var av sådant slag att Trafikverket haft en skyldighet enligt 26 § väglagen (1971:948) att reparera skadorna.

En huvudtanke bakom trafikskadelagen (1975:1410) med det särskilda systemet för ersättning av uppkomna trafikskador är att de ekonomiska följderna i väsentlig utsträckning slutligt ska bäras av fordonsägarna (se prop. 1975/76:15 s. 82 ff. och NJA 1988 s. 396). Av 8 § trafikskadelagen framgår att trafikskadeersättning utgår för person- eller sakskada som uppkommer i följd av trafik här i landet med motordrivet fordon. För annan sakskada än skada på det motordrivna fordonet i trafik eller egendom som befordras med sådant fordon utgår enligt 11 § trafikskadeersättning från trafikförsäkringen för fordonet. Någon begränsning i rätten till ersättning för vissa skadelidande framgår inte av lagen.

Frågan är om den uppkomna sakskadan är ersättningsgill enligt trafikskadelagen eller om rätten till trafikskadeersättning, som Länsförsäkringar har gjort gällande, är utesluten på den grunden att Trafikverket hade en skyldighet att åtgärda skadan.

HD fann i rättsfallet NJA 1950 s. 610 att staten inte hade rätt till ersättning för skada i form av ersättning för släckningsarbete efter en brand. Skälet härtill var att statens och kommunernas skyldighet att ansvara för brandsläckning var av sådan natur att kostnaden för dess fullgörande inte utan stöd i lag kunde återkrävas av den som vållat branden. I rättsfallet NJA 2001 s. 627 ansågs, med hänvisning till 1950 års avgörande, merkostnader som direkt kunde hänföras till och som orsakats av falskt larm, däribland utbetalad övertidsersättning till polispersonal och utlägg till polisens bombskyddsgrupp, inte vara ersättningsgilla utan särskilt lagstöd eftersom kostnaderna avsåg åtgärder som en myndighet är skyldig att utföra. Båda avgörandena avsåg sålunda grundläggande samhälleliga skyddsinrättningar där det allmänna har en skyldighet att tillhandahålla service till skydd för samhället och dess medlemmar och där det därför bedömdes lämpligt att låta det allmänna slutligt bära den kostnaden.

I rättsfallet NJA 2004 s. 566 uttalades att HD genom nyssnämnda avgöranden som en allmän princip slagit fast att kostnader för åtgärder som myndigheter är skyldiga att utföra får anses vara av sådan natur att de inte är skadeståndsgrundande utan särskilt lagstöd och att motivet för principen fick uppfattas vara att kostnader för vissa åtgärder inom ramen för offentligt finansierade skyddsinrättningar normalt ska bäras av det allmänna (se även NJA 2008 s. 100). I rättsfallet, som till skillnad från tidigare avgöranden avsåg trafikskadeersättning, hade drivmedel läckt ut på vägbanan. Vägverket var enligt 26 § väglagen skyldigt att utföra sanerings- och avstängningsarbete. Åtgärderna var nödvändiga av trafiksäkerhets- och miljöskäl. En väghållares skyldigheter att vidta åtgärderna ansågs vara av sådan natur att någon rätt till skadestånd för arbetskostnaderna inte kunde anses föreligga. I aktuellt hänseende ansågs det inte finnas anledning att göra skillnad beroende på om det allmännas anspråk avsåg skadestånd eller trafikskadeersättning, varför Vägverket inte befanns berättigat till trafikskadeersättning. På motsvarande sätt som i 1950 och 2001 års avgöranden bedömdes det allmänna ha en skyldighet att vidta skyddsåtgärder och därför vara den som skulle bära det slutliga kostnadsansvaret i stället för att detta skulle övervältras på fordonsägarna.

Av avgörandena följer att kostnader som det allmänna har för vissa åtgärder inom ramen för offentligt finansierade samhälleliga skyddsinrättningar normalt ska bäras av det allmänna. Det är inom denna ram, när fråga alltså är om skyddsåtgärder, som det ansetts vara en princip att det allmännas kostnader inte är ersättningsgrundande utan särskilt lagstöd när det förelegat en skyldighet för det allmänna att utföra de åtgärder som medfört kostnader.

Väghållarens rätt till ersättning bör mot bakgrund av det anförda anses begränsad när väghållaren vidtagit sådana skyddsåtgärder som principiellt åligger väghållaren och som syftar till att mildra de direkta följderna av en trafikolycka eller till att förhindra nya olyckor på grund av den riskökning som trafikolyckan inneburit. Det kan till exempel vara fråga om att sanera vägbanan från drivmedel (jfr 2004 års avgörande), röja en trafikolycksplats från sådant som kan orsaka skada vid påkörning, stänga av en väg eller leda om trafiken eller placera ut tillfälliga vägmärken.

10.

En väghållares kostnader för att reparera eller ersätta skadad egendom som inte har uppkommit som en direkt följd av skyddsåtgärder som det allmänna varit skyldigt att vidta bör dock normalt anses utgöra en sakskada som är ersättningsgill enligt vad som anges i 11 § trafikskadelagen. Väghållaren bör därför i allmänhet vara berättigad till ersättning för kostnader för exempelvis reparation av skadad eller förstörd vägport, vägmärke, vajerräcke, lyktstolpe, trafikljusanläggning, vägbana, refug, bro eller annan anordning som stadigvarande behövs för vägens bestånd, drift eller brukande (jfr Erland Strömbäck m.fl., Trafikskadelagen. Ersättning vid trafikskada, 7 uppl. 2009, s. 40 ff.).

11.

Trafikverket har yrkat ersättning för kostnader för reparation av broarna och inte för de skyddsåtgärder som Trafikverket vidtog i anslutning till olyckan. Verket bör därför anses berättigat till trafikskadeersättning för den sakskada som uppkommit. Om beloppets storlek och yrkad ränta råder inte tvist. Hovrättens domslut ska följaktligen fastställas.

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut.

II

Stockholms tingsrätt

Mariestads kommun väckte vid Stockholms tingsrätt talan mot Folksam ömsesidig sakförsäkring och yrkade att tingsrätten skulle förplikta Folksam att till kommunen utge 1 031 kr jämte ränta.

Folksam bestred käromålet. Det yrkade beloppet och ränteyrkandet vitsordades som skäliga i och för sig.

Domskäl

Tingsrätten (tingsnotarien Cecilia Lönn) anförde i dom den 30 september 2009:

Målet har i enlighet med 42 kap. 18 § 1 st. 5 p. RB avgjorts utan huvudförhandling.

Grunder m.m.

Kommunen

Kommunen har som grund för sin talan anfört följande. Den 26 augusti 2008 har D.R.S. kört personbilen med registreringsnummer WTE 183 på Stockholmsvägen i Mariestad. Han körde då på en vägskylt som skadades vid påkörningen. Kostnaden för att åtgärda skadan uppgick till totalt 1 031 kr. Bilen var vid skadetillfället trafikförsäkrad hos Folksam. Folksam är därmed ersättningsskyldigt för den skada som drabbat kommunen.

Kommunen har som utveckling av talan sammanfattningsvis anfört följande. Ett vägmärke, som upplyser om högsta tillåtna hastighet, är inte en väganordning som har till syfte att förhindra och mildra trafikolyckor. Syftet är att upplysa om högsta tillåtna hastighet. Det ingår inte som ett normalt inslag i samband med trafikolyckor att reparera hastighetsskyltar.

Folksam

Folksam har som grund för sin talan anfört följande. Ett vägmärke som anger högsta tillåtna hastighet utgör en sådan väganordning som har till syfte att förhindra och förmildra trafikolyckor. En reparationsåtgärd av en påkörd hastighetsskylt innefattar en sådan åtgärd av skyddskaraktär som normalt ankommer på kommunen att ombesörja. Åtgärden i det nu aktuella fallet har inte avvikit från vad som får anses normalt vid en trafikolycka av förevarande slag.

Folksam har som utveckling av talan sammanfattningsvis anfört följande. Det vitsordas att D.R.S. den 26 augusti 2008 har kört på en vägskylt som skadats och att han hade en bilförsäkring i Folksam. Av 26 § väglagen (1971:948) framgår att väghållaren är skyldig att hålla allmän väg i ett för samfärdseln tillfredsställande skick genom bland annat underhåll, reparationer, serviceåtgärder och förbättringsåtgärder för att exempelvis upprätthålla trafiksäkerheten. I den skyldigheten ingår även att åtgärda skador på vägmärken. För åtgärder av skyddskaraktär har det allmänna inte rätt till skadestånd från en i en trafikolycka inblandad trafikant oavsett om trafikanten varit oaktsam eller inte. Den aktuella vägskylten har till syfte att vara trafiksäkerhetsbefrämjande och en reparationsåtgärd av det slaget omfattas av sådana åtgärder av skyddskaraktär som ankommer på väghållaren, i det här fallet kommunen. Kostnader för åtgärder som åligger det allmänna är inte skadeståndsgrundande utan särskilt lagstöd. I förevarande fall saknas lagstöd för en regresstalan från kommunens sida vilket innebär att kommunen inte har någon rätt till trafikskadeersättning.

Domskäl

Tvisten i målet rör huruvida den skada kommunen drabbats av är ersättningsgill inom ramen för trafikskadelagen (1975:1410) eller om kommunens rätt till ersättning är utesluten på grund av att åtgärden ligger inom ramen för sådana åtgärder av skyddskaraktär som normalt sett åligger väghållaren.

Trafikolyckan har orsakat kommunen en sakskada. Ersättning för sakskada till följd av trafik med motordrivet fordon regleras av trafikskadelagen. HD har i NJA 2004 s. 566 konstaterat att det i trafikskadelagen inte finns någon särskild begränsning av rätten till ersättning i de fall då det allmänna drabbas av sakskada i följd av trafik med motordrivet fordon och har vidare anfört följande.

Om egendom som är i allmän ägo skadas i samband med en trafikolycka kan alltså ersättning utgå enligt trafikskadelagen. Det gäller även i förhållande till sådan egendom som ingår som en del av den väganläggning på vilken olyckan inträffat. Det får således anses stå klart att exempelvis värdet av förstörda vägskyltar eller kostnader för reparation av förstörda vägportar och liknande kan vara ersättningsgilla inom ramen för trafikskadelagen (se t.ex. Hellner-Johansson, Skadeståndsrätt, 6 uppl. 2000 s. 286).

Kostnader för förstörda vägskyltar kan alltså vara ersättningsgilla inom ramen för trafikskadelagen. Frågan är då om möjligheten till ersättning faller bort på grund av att åtgärdandet av den i målet skadade trafikskylten är av den typen att det ska innefattas av sådana åtgärder av skyddskaraktär vilka normalt ska ankomma på väghållaren och därmed ska bekostas av kommunen.

HD har som en allmän princip slagit fast att kostnader för åtgärder som det allmänna är skyldigt att utföra får anses vara av sådan natur att de inte är skadeståndsgrundande utan särskilt lagstöd. Exempel på sådana förmögenhetsskador är kostnader för räddningstjänst och polisutryckning. Principen är tillämplig oberoende av om kostnaderna i det enskilda fallet är ren förmögenhetsskada, tredjemansskada eller sakskada. Motivet för principen är att kostnader för vissa åtgärder inom ramen för offentligt finansierade skyddsinrättningar ska bäras av det allmänna (se NJA 1950 s. 610, NJA 2001 s. 627, NJA 2004 s. 566 och NJA 2008 s. 100).

Kommunen ska i enlighet med 26 § väglagen hålla väg i ett för samfärdseln tillfredsställande skick genom underhåll, reparation och andra åtgärder. Andra åtgärder kan exempelvis vara vägbelysning (se prop. 1971:123 s. 171). Det omfattar även serviceåtgärder och förbättringsåtgärder. Enligt praxis ska dessa skyldigheter anses vara av en sådan natur att det allmänna inte har rätt till skadestånd från en i en trafikolycka inblandad trafikant för sådana åtgärder av skyddskaraktär vilka normalt ankommer på väghållaren (se NJA 2004 s. 566).

Av 2 § väglagen följer att till väg hör vägbana och övriga väganordningar. Vägmärken ingår i kategorin övriga väganordningar (se prop. 1971:123 s. 146 ff.). Enligt 1 kap. 6 § 1 st. 1 p. och 8 kap. 5 §vägmärkesförordningen (2007:90) ska kommunen, med vissa här inte tillämpliga undantag, ansvara och betala för att tillverka, sätta upp, underhålla och ta bort vägskyltar. Syftet med vägmärken och andra anordningar är enligt 3 § vägmärkesförordningen att de tillsammans med väg- och gatuutformningen och dess anpassning till väg- och gaturum ska ge trafikanten vägledning, styrning och information för en effektiv och säker trafik.

Göta hovrätt prövade i dom den 25 september 2008 i mål FT 1641-08 frågan om det allmänna är ersättningsberättigat inom ramen för trafikskadelagen för åtgärdandet av ett till följd av en trafikolycka skadat vajerräcke. Hovrätten konstaterade att ett vajerräcke typiskt sett utgör en sådan väganordning som monterats i syfte att förhindra och mildra följderna av trafikolyckor. En reparation av ett vajerräcke bör därför innefattas i sådana åtgärder av skyddskaraktär som ankommer på väghållaren.

Det finns många olika typer av vägskyltar av vilka vissa, som den nu aktuella hastighetsbegränsningsskylten, syftar till att förebygga olyckor medan andra har en rent informativ karaktär. Är då ett utbyte av en skadad trafikskylt en åtgärd av skyddskaraktär? Till skillnad från exempelvis ett vajerräcke, som har till uppgift att förhindra och mildra följderna av trafikolyckor, har en vägskylt den direkta uppgiften att upplysa om viss nödvändig information. Kommunens åtgärd av den skadade vägskylten kan därför inte anses ingå i de åtgärder av skyddskaraktär som normalt ankommer på väghållaren. Kommunen är därmed ersättningsberättigad inom ramen för trafikskadelagen och yrkandet ska bifallas.

Domslut

Folksam ömsesidig sakförsäkring ska till Mariestads kommun betala 1 031 kr jämte ränta - - -.

Svea hovrätt

Folksam överklagade i Svea hovrätt och yrkade att Mariestads kommuns talan skulle lämnas utan bifall.

Kommunen bestred ändring.

Domskäl

Hovrätten (hovrättspresidenten Fredrik Wersäll, hovrättsrådet Maria Wetterstrand Hagström, referent, och tf. hovrättsassessorn Mattias Laine) anförde i dom den 25 mars 2010:

Hovrättens domskäl

Parterna har i hovrätten åberopat samma grunder och omständigheter som vid tingsrätten.

Det är i målet klarlagt att ett vägmärke som anger högsta tillåtna hastighet på en väg som kommunen enligt lag har underhållsansvar för, har skadats i trafiken av ett fordon med trafikförsäkring hos Folksam. Kostnaden för kommunen för att åtgärda skadan uppgick till 1 031 kr. Frågan i målet är om denna kostnad utgör en för kommunen ersättningsgill skada inom ramen för trafikskadelagen (1975:1410) eller om kommunens rätt till ersättning är utesluten på grund av kommunens ansvar i egenskap av väghållare.

Trafikskadelagen innehåller inte någon särskild begränsning av det allmännas rätt till ersättning för sakskada som uppstår till följd av trafik med motordrivet fordon. Värdet av förstörda vägskyltar eller kostnaden för åtgärdande av skadad vägskylt och liknande kan därför vara ersättningsgilla inom ramen för trafikskadelagen (jfr NJA 2004 s. 566). HD har emellertid som en allmän princip slagit fast att kostnader för åtgärder som myndigheter är skyldiga att utföra i vissa fall får anses vara av sådan natur att de inte är skadeståndsgrundande utan särskilt lagstöd (se NJA 1950 s. 610, NJA 2001 s. 627, NJA 2004 s. 566 och NJA 2008 s. 100). Motivet för denna princip är enligt HD att kostnaden för vissa åtgärder inom ramen för offentligt finansierade samhälleliga skyddsinrättningar ska bäras av det allmänna. I NJA 2004 s. 566 uttalade HD att väghållarens skyldigheter får anses vara av sådan natur att det allmänna inte har rätt till skadestånd från en i en trafikolycka inblandad trafikant för sådana åtgärder av skyddskaraktär vilka normalt ankommer på väghållaren. HD konstaterade också att det i detta avseende inte fanns anledning att göra skillnad mellan det allmännas rätt till skadestånd respektive trafikskadeersättning.

Kommunens underhållsansvar som väghållare för den aktuella vägen följer av 6 kap.26 och 30 §§plan- och bygglagen (1987:10). Detta ansvar innefattar enligt 1 kap.1 och 6 §§ samt 8 kap. 5 §vägmärkesförordningen (2007:90) att kommunen, med vissa här ej tillämpliga undantag, ska ansvara och betala för att tillverka, sätta upp, ta bort och underhålla vägmärken. Enligt 1 kap. 3 § vägmärkesförordningen är vägmärkens syfte att tillsammans med väg- och gatuutformningen och dess anpassning till väg- och gaturum ge trafikanten vägledning, styrning och information för en effektiv och säker trafik.

Vägmärken av olika slag har olika syften och funktioner. Vissa informerar om vilka trafikregler som gäller på platsen, andra utgör själva regleringen i sig och vissa lämnar enbart upplysningar till vägledning för trafikanterna. Beroende på märkets karaktär och omständigheterna i övrigt kan reparation av ett skadat märke tänkas vara mer eller mindre påkallat av trafiksäkerhetsskäl. Huvudregeln torde dock vara att återställandet av ett vägmärke inte innehåller ett tillräckligt inslag av skyddskaraktär som motiverar att den princip om begränsning av det allmännas rätt till ersättning som HD har slagit fast ska anses tillämplig.

Hovrätten finner att enbart det förhållandet att ett vägmärke anger högsta tillåtna hastighet inte medför att reparation av märket kan anses utgöra en sådan skyddsåtgärd som sätter huvudregeln om slutlig skadereglering genom trafikskadelagen ur spel. Kommunen är därför, som tingsrätten har funnit, berättigad till ersättning inom ramen för trafikskadelagen. På grund av det anförda ska överklagandet avslås. Tingsrättens dom ska alltså stå fast.

Hovrättens domslut

Hovrätten fastställer tingsrättens dom.

Högsta domstolen

Folksam överklagade och yrkade att HD skulle lämna Mariestads kommuns talan utan bifall.

Mariestads kommun bestred ändring.

Betänkande

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Olof Wetterqvist, föreslog i betänkande följande dom:

Domskäl

Ett vägmärke på Stockholmsvägen i Mariestads kommun skadades den 26 augusti 2008 efter att ha blivit påkört av en personbil. Personbilen var trafikförsäkrad hos Folksam ömsesidig sakförsäkring.

I målet har Mariestads kommun yrkat att Folksam ömsesidig sakförsäkring ska utge trafikskadeersättning avseende kostnaderna för att åtgärda skadan. Yrkat belopp, 1 031 kr, avser material till nytt vägmärke, arbetskostnader m.m.

Det är ostridigt att Mariestads kommun har lidit en sakskada i följd av trafik.

Fråga är om skadan är ersättningsgill enligt trafikskadelagen (1975:1410) eller om rätten till trafikskadeersättning är utesluten på den grunden att kommunen hade en skyldighet att åtgärda skadan.

I 8 kap. 5 § vägmärkesförordningen (2007:90) jämförd med 1 kap. 6 § samma förordning föreskrivs att kommun ska betala kostnaderna för att tillverka, sätta upp, underhålla och ta bort vägmärken på väg inom tättbebyggt område.

HD har som en allmän princip slagit fast att kostnader för åtgärder som myndigheter är skyldiga att utföra får anses vara av sådan natur att de inte utan särskilt lagstöd kan återkrävas. Motiven för principen är att kostnader för vissa åtgärder inom ramen för offentligt finansierade skyddsinrättningar normalt ska bäras av det allmänna. (Se bl.a. rättsfallen NJA 1950 s. 610 och 2001 s. 627 där skadestånd inte ansågs kunna utgå för kostnader för räddningstjänst och polisutryckning.)

I rättsfallet NJA 2004 s. 566 hade drivmedel läckt ut på vägbanan. Vägverket var enligt 26 § väglagen (1971:948) skyldigt att utföra sanerings- och avstängningsarbete. Åtgärderna var nödvändiga av trafiksäkerhets- och miljöskäl. HD konstaterade att Vägverket inte hade rätt till trafikskadeersättning eftersom det var fråga om åtgärder av skyddskaraktär vilka normalt ankommer på väghållaren.

I fråga om trafikskadeersättning är en huvudtanke med det särskilda systemet för trafikskador att de ekonomiska följderna av skadefall i trafiken i väsentlig utsträckning slutligen ska bäras av fordonsägarna (se prop. 1975/76:15 s. 82 ff. och NJA 1988 s. 396).

10.

Väghållaren bör därför undantas från rätten till trafikskadeersättning för sakskada i följd av trafik endast beträffande sådana åtgärder som omedelbart syftar till att mildra följderna av en trafikolycka eller till att förebygga nya olyckor. Det kan t.ex. vara fråga om att sanera vägbanan från drivmedel, röja en trafikolycksplats från sådant som kan orsaka skada vid påkörning, leda om trafiken eller placera ut tillfälliga vägmärken.

11.

En väghållares kostnader för att reparera eller ersätta skadad egendom är däremot i allmänhet en ersättningsgill sakskada enligt trafikskadelagen (se t.ex. Ulf K. Nordenson, Trafikskadeersättning, 1977, s. 152, Erland Strömbäck i NFT 2008 s. 295 ff. och NJA 2004 s. 566).

12.

Det finns inte anledning att göra skillnad på om väglagen, plan- och bygglagen eller vägmärkesförordningen är tillämplig på det allmännas ansvar.

13.

Mariestads kommun bör således ha rätt till trafikskadeersättning för sina kostnader för att åtgärda det skadade vägmärket. Om beloppets storlek råder inte tvist. Hovrättens domslut ska följaktligen fastställas.

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut.

Domskäl

HD (samma ledamöter som under I) meddelade den 9 juni 2011 följande dom:

Domskäl

Ett vägmärke på Stockholmsvägen i Mariestads kommun skadades den 26 augusti 2008 efter att ha blivit påkört av en personbil. Personbilen var trafikförsäkrad hos Folksam.

I målet har Mariestads kommun yrkat att Folksam ska utge trafikskadeersättning avseende kostnaderna för att åtgärda skadan. Yrkat belopp, 1 031 kr, avser material till nytt vägmärke, arbetskostnader m.m.

Det är ostridigt att Mariestads kommun har lidit en sakskada i följd av trafik. Folksam har vitsordat det yrkade beloppet.

Vägmärket var uppställt inom tättbebyggt område med detaljplan. Mariestads kommun ansvarar som huvudman för allmänna platser inom området för underhållet av bl.a. gator (6 kap.26 och 30 §§plan- och bygglagen, 1987:10, numera 4 kap. 7 § och 6 kap. 21 §plan- och bygglagen, 2010:900). I 8 kap. 5 § vägmärkesförordningen (2007:90) jämförd med 1 kap. 6 § samma förordning föreskrivs att kommun ska betala kostnaderna för att tillverka, sätta upp, underhålla och ta bort vägmärken på väg inom tättbebyggt område.

En huvudtanke - - - se under I stycket 4 - - - av lagen.

Frågan är om den uppkomna sakskadan är ersättningsgill enligt trafikskadelagen eller om rätten till trafikskadeersättning, som Folksam har gjort gällande, är utesluten på den grunden att kommunen hade en skyldighet att åtgärda skadan.

7-11. HD fann - - - se under I styckena 6-10 - - - s. 40 ff.).

12.

Det finns beträffande vad som sagts i punkterna 10 och 11 (motsvarar punkterna 9 och 10 under I. Red:s anm.) inte anledning att göra skillnad på om väghållarens skyldigheter följer av väglagen eller plan- och bygglagen.

13.

I förevarande fall har Mariestads kommun haft kostnader för att ersätta det skadade vägmärket med ett nytt. Kommunens åtgärd kan inte anses avse en sådan skyddsåtgärd som principiellt åligger väghållaren, oavsett vilket syfte eller funktion det enskilda vägmärket haft. Kommunen bör därför anses berättigad till trafikskadeersättning för den sakskada som uppkommit. Om beloppets storlek råder inte tvist. Hovrättens domslut ska följaktligen fastställas.

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut.

HD:s domar meddelade: den 9 juni 2011.

Mål nr: T 6005-09 (I) och T 1941-10 (II).

Lagrum: 8 och 11 §§trafikskadelagen (1975:1410) samt 26 § väglagen (1971:948).

Rättsfall: NJA 1950 s. 610, NJA 2001 s. 627, NJA 2004 s. 566 och NJA 2008 s. 100.