NJA 2001 s. 627

Allmän åklagare yrkade vid Uppsala TR ansvar å S. H., född 1979, P. A., född 1980, J. F., född 1981, M. K., född 1981, och N. N., född 1982, för olaga hot m.m. enligt följande:

S. H. och P. A. har därefter tillsammans och i samförstånd hotat F. A-n genom att placera ut bombattrappen på ett fotsteg på en lastbil, tillhörigt A-ns bolag Uppsala Livsmedelsgross AB, vilken stått parkerad vid Sandels gata i Uppsala. Hotet har varit ägnat att hos F. A-n framkalla allvarlig fruktan för egen eller annans säkerhet till person eller egendom.

S. H. och P. A. har därefter tillsammans och i samförstånd vid två tillfällen ringt till SOS Alarmering och lämnat oriktig uppgift om att en bomb ligger utplacerad och att det därigenom föreligger fara för en eller flera människors liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom. Telefonsamtalen och den utplacerade bombattrappen har föranlett onödiga säkerhetsåtgärder genom att polis kallats till platsen, avspärrning ägt rum, bombtekniker inkallats från Stockholm m.m.

J. F. har främjat gärningarna genom att tillsammans och i samförstånd med S. H. och P. A. tillverka bombattrappen.

Brotten är grova eftersom S. H., P. A. och J. F. visat särskild hänsynslöshet genom att ge sken av att det varit fråga om en riktig bomb där skadeverkningarna kunnat bli omfattande samt då det falska larmet medfört betydande skadeverkningar.

Lagrum: 4 kap. 5 § 2 st. och 16 kap. 15 § 2 st. samt 23 kap. 4 § BrB

S. H., M. K. och N. N. har därefter tillsammans och i samförstånd hotat familjen J./J. genom att placera ut bombattrappen under en bil på garageuppfarten till deras bostad på Arngrims gränd 4 i Uppsala. Hotet har varit ägnat att hos familjen J./J. framkalla allvarlig fruktan för egen eller annans säkerhet till person och egendom.

S. H., M. K. och N. N. har därefter tillsammans och i samförstånd ringt till SOS Alarmering och framfört dödshot riktat mot O. J. Hotet har vidarebefordrats till O. J. Hotet har varit ägnat att hos O. J. framkalla allvarlig fruktan för egen säkerhet till person. Vid telefonsamtalet har även S. H., M. K. och N. N. tillsammans och i samförstånd lämnat oriktig uppgift om att en ljudinställd bomb ligger utplacerad på Arngrims gränd 4 i Uppsala och att det därmed föreligger fara för en eller flera människors liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom. Telefonsamtalet och den utplacerade bombattrappen har föranlett onödiga säkerhetsåtgärder genom att polis kallats till platsen, avspärrning skett, bombtekniker kallats från Stockholm m.m.

Brotten är grova eftersom S. H., M. K., och N. N. visat särskild hänsynslöshet genom att ge sken av att det varit fråga om en riktig bomb samt då det falska larmet medfört betydande skadeverkningar.

Lagrum: 4 kap. 5 § 2 st. och 16 kap. 15 § 2 st. BrB.

Polismyndigheten i Uppsala genom åklagaren yrkade skadestånd i anslutning till åtalspunkten 1 av S. H., P. A. och J. F. med 9 101 kr, avseende ersättning för nedlagt arbete av poliser i Uppsala och av Bombskyddsgruppen i Stockholm, i anslutning till åtalspunkten 2 av S. H. med 1 182 kr samt i anslutning till åtalspunkten 3 av S. H., M. K. och N. N. med 6 548 kr.

Skadestånd yrkades, i anslutning till åtalspunkten 3, även av B. J. med 4 000 kr avseende ersättning för antingen icke utnyttjad semester eller kränkning.

TR:n (ordf. rådmannen Brattgård) anförde i dom 11 nov. 1999: Domskäl. Ansvar.

De faktiska gärningarna i åtalspunkterna 1-3 Åtalspunkt 1

S. H. har erkänt falskt larm av normalgraden men bestritt ansvar för olaga hot. P. A. har erkänt medhjälp till falskt larm och bestritt ansvar i övrigt. J. F. har förnekat brott.

Åklagaren har som skriftlig bevisning åberopat undersökningsprotokoll och insatsprotokoll förda av polisen samt bandinspelningar av två samtal till SOS Alarmering.

De tilltalade har berättat i huvudsak följande.

J F.: På kvällen kom S. H. och P. A. hem till honom. --- Någon, inte han själv, kom på iden att göra en bombattrapp. S. H. och P. A. tillverkade den inne på hans rum. Det fanns från början inga planer på att attrappen skulle läggas ut, men han förstod det så småningom. På begäran av dem gick han och hämtade material, en gammal klocka, några bouleklot, lite sladdar och annat. Han deltog inte i tillverkningen men såg vad det var de andra gjorde. S. H. och P. A. åkte sedan iväg i bil och var borta kortare tid än en timme. När de kom tillbaka berättade de inte vad de gjort. Samtalet till alarmeringscentralen ringdes utanför hans lägenhet. Han hade en polisradio hemma i sitt rum och S. H. och P. A. måste ha lyssnat på den för att följa vad som hände. ---.

S. H.: Han och P. A. satt i J. F:s rum. Det var han som satte ihop attrappen men även P. A. frågade J. F. efter delar som J. F. hämtade. Han kan inte nu minnas vem det var som kom på iden att tillverka attrappen. De visste inte ens när de satte ihop attrappen vad de skulle göra med den. Han och P. A. åkte ut i hans bil. De åkte runt lite planlöst. När de i stort sett var på väg tillbaka till J. F:s bostad så stannade han på Vattholmavägen. P. A. tog attrappen och lade ut den på fotsteget till en lastbil. De hade inte tänkt ut detta i förväg. Det var en tillfällighet att det var lastbil som ägdes av A-ns. Efter det att attrappen placerats ut åkte de direkt hem till J. F. igen. Därifrån ringde de SOS. Han minns inte om J. F. var med när de ringde. Det var han som talade med larmcentralen. De kunde följa på polisradion vad som hände och att poliserna inte kunde hitta attrappen. Därför ringde han igen. Han begrep inte då att det skulle bli ett så stort pådrag. Han trodde att poliserna skulle komma och titta på attrappen och konstatera att det inte var någon riktig bomb. Det var inte så att han ville djävlas med polisen. Han har inte något stort polishat som det har framställts i tidningarna.

P. A.: Någon kläckte iden att skämta med polisen genom att göra en bombattrapp. Han vet inte vems iden var men både han, S. H. och J. F. var med på den. Det framstod som en rolig grej. Han hjälpte till med en sladd vid tillverkningen men attrappen bar S. H:s design. Han satt mest bredvid och såg på när den tillverkades. När attrappen var klar visades den upp för de andra som var hemma hos J. F. Iden att lägga ut attrappen var främst hans och S. H:s men även J. F. var med på det. Han och S. H. åkte runt i Nyby. De hade bestämt sig för att strunta i det hela när de passerade Disahallen. De bestämde sig för att lägga ut den där eftersom de då kunde hålla kontroll över vad som hände. När de kommit tillbaka till J. F. ringde S. H. till SOS och berättade om bomben. Han minns inte om han var med när samtalet ringdes. ---.

TR:ns bedömning.

Av den skriftliga bevisningen framgår att samtalet om bomben har lett till en omfattande nattlig aktivitet från polisens sida. Ett antal poliser har beordrats till platsen, avspärrningar har upprättats, tekniker har rekvirerats, gående har hejdats från att ta sig in i området, Vattholmavägen har spärrats av, kontakt har tagits med de boende i huset närmast den plats attrappen placerats på, bombgruppen har kallats till platsen och tågtrafiken mellan Gävle och Uppsala har stoppats under en dryg halv timme medan attrappen sköts sönder.

Av de tilltalades berättelser framgår att samtliga tre bidrog vid tillverkningen av attrappen. Såväl S. H. som J. F. har uppgivit att man inte visste varför den skulle tillverkas. Det framstår som märkligt att lägga ner så mycket arbete på att tillverka en bombattrapp utan att man funderat på vad man skall använda den till. P. A. har dock berättat att iden att tillverka attrappen föddes ur att man ville skoja med polisen. Det måste ha stått klart för samtliga inblandade att attrappen tillverkades för att placeras ut i syfte att lura någon. Detta har även J. F. halvhjärtat medgivit under förhöret inför TR:n. Det står enligt TR:ns mening klart att även J. F. var medveten om att attrappen inte tillverkades för tillverkningens glädje utan att den skulle användas i syfte att skoja med polisen.

S. H. och P. A. har sedan gemensamt placerat ut attrappen på sätt som beskrivs i gärningsbeskrivningen. Det är inte visat annat än att det var en slump att den kom att läggas på en lastbil som tillhörde A-ns. Utläggandet var dock planerat i den meningen att attrappen lades på ett ställe där den kunde iakttas bra. Båda har härvid visat prov på medveten planering i syfte att kunna kontrollera hur väl deras skoj med polisen skulle falla ut.

P. A. har inte kunnat erinra sig om han var med när S. H. ringde till alarmeringscentralen. Genom de övrigas uppgifter är det utrett att han var det. Han har tagit en sådan aktiv del i hela händelseförloppet att han är att anse som gärningsman och inte endast medhjälpare till det eller de brott som deras gemensamma handlande kan anses innebära.

Vad sedan gäller J. F:s ansvar krävs för att han skall kunna fällas till ansvar för medhjälp till olaga hot eller falskt larm (oavsett svårhetsgrad) att han hade uppsåt i förhållande såväl till sin egen medverkan som till att huvudbrottet skulle begås. Med hänsyn till att rätten funnit det utrett att han var medveten om att tanken var att skoja med polisen, vilket rimligen inte kunde göras utan att med hjälp av attrappen skapa en situation som inrymmer ett falskt larm kan han inte undgå ansvar för medhjälp till det brottet. Utredningen visar dock att J. F. inte deltagit i några diskussioner om var attrappen skulle läggas ut. Han kan därför inte sägas ha haft uppsåt i förhållande till påstått hotbrott.

Åtalspunkt 2

S. H. har erkänt gärningen. Åklagaren har som skriftlig bevisning åberopat bandinspelning av ett samtal till SOS Alarmering. S. H. har berättat i huvudsak: Det är riktigt att han ringde samtalet. Han vet inte var han befann sig när han ringde. Han kan inte heller redogöra för varför han ringde samtalet.

Genom S. H:s erkännande som vinner stöd i utredningen är det styrkt att han har begått den åtalade gärningen som är att bedöma som falskt larm. Åtalspunkt 3

S. H. har erkänt falskt larm av normalgraden men bestritt ansvar för olaga hot. M. K. har medgivit att han har handlat i enlighet med gärningsbeskrivningen och har underkastat sig ansvar för falskt larm av normalgraden men har bestritt ansvar för olaga hot. N. N. har förnekat att han begått gärningen som beskrivs i gärningsbeskrivningens två första stycken men underkastat sig ansvar för falskt larm av normalgraden.

Åklagaren har som skriftlig bevisning åberopat undersökningsprotokoll och insatsprotokoll förda av polisen samt bandinspelning av ett samtal till SOS alarmering.

De tilltalade samt J. F. har hörts och berättat i huvudsak följande.

S. H: M. K. och N. N. hade hört talas om den tidigare attrappen och ville vara med om något liknande. Han vet inte vems ide det var att tillverka ännu en attrapp. Det bara blev så att de gick till hans garage. Alla tre var inne i garaget när attrappen tillverkades. Det var han som satte ihop den. M. K. satt bredvid. Han minns inte om de tre då talade om att lägga ut attrappen. De åkte från garaget med hans bil. Attrappen hade de med sig. Han kan inte minnas vem det var som kom på att attrappen skulle läggas utanför O. J:s hus. De diskuterade att det var taskigt mot OJ. som de alla tre känner. De åkte runt lite. Egentligen ville ingen lägga ut attrappen men det blev M. K. som lade ut den. Efter utplaceringen hämtade de upp honom med bilen och åkte sedan till J. F. Från J. F:s toalett ringde N. N. till alarmeringscentralen. Det bara blev så att N. N. ringde eftersom varken han själv eller M. K. ville ringa. De hade inte kommit överens om vad N. N. skulle säga annat än att bomben var ljudinställd. Efter det att de lagt ut attrappen ångrade sig M. K och ville åka tillbaka och hämta den.

M. K: Han och S. H. kom hem till J. F. De träffade N. N. och bestämde sig för att åka runt lite på stan. När de kom förbi huset i vilket han och S. H. bor grannar berättade S. H. om en tidigare bombattrapp han hade varit med om att tillverka. De gick tillbaka till J. F. och såg där på inspelade nyhetsinslag om den tidigare attrappen. Sedan gick de till S. H:s garage och började bygga en attrapp. Det var nog S. H:s ide. Det var i vart fall inte hans men alla tre var med på den. N. N. tog fram material till exempel sladdar. ---. De tog S. H:s bil och åkte till Statoil där de köpte mat. De satt i bilen och diskuterade vad de skulle göra med attrappen. Iden att lägga attrappen utanför O. J:s hus kom upp. Alla sa att man skulle ta det förslaget. De åkte upp till O. J:s hus och på vägen dit tjafsade de om vem som skulle lägga ut attrappen. Det blev han som fick göra det. Han vågade inte gå långt in på tomten och han placerade inte attrappen under en bil. --- De åkte tillbaka till J. F. där N. N. ringde. Han blev förvånad över vad N. N. sa om neger.

N. N.: De var först hos J. F. På vägen därifrån berättade S. H. om att han varit med och tillverkat den förra bomben. De blev förvånade eftersom de hade trott att det hade med invandrarhat att göra. S. H. kom med iden att de skulle tillverka en bomb till. S. H. och M. K. talade om det. Han själv sade inte något om att han ville vara med. --- De talade om vem som skulle ringa. S. H. och M. K. sade att de hade gjort sitt. Han fick ett papper där det stod ett nummer och något om en ljudinställd bomb. Han trodde att attrappen hade placerats hos O. J. men blev inte helt säker förrän han kontrollerat adressen lite senare. Han lade till det om neger eftersom han ville ge sken av att det var rasister som låg bakom det hela. Det var någon av de andra som slog 112 och gav honom telefonen. ---.

TR:ns bedömning.

Av den skriftliga bevisningen framgår att samtalet om bomben har lett till en omfattande aktivitet från polisens sida. Ett antal poliser har beordrats till platsen, avspärrningar har upprättats, tekniker har rekvirerats och särskilda bombtekniker med bombvagn från Stockholm kallats in. Vidare framgår att man försökt nå samtliga boende i närområdet med information varvid ett antal av dem lämnat sina hus. Av inspelningen av samtalet till alarmeringscentralen framgår att N. N. vid fyra tillfällen nämner att det är en neger som skall dö på Årngrims gränd 4. I målet är upplyst att O. J. är mörkhyad. O. J:s familj tillhörde dem som underrättades av polisen i samband med utryckningen med anledning av bombhotet.

S. H. och M. K har i stort erkänt att de förfarit på sätt åklagaren har påstått. Den mycket tillbakadragna roll N. N. har tilldelat sig själv stämmer inte väl överens med de andras berättelser. --- TR:n finner det därför utrett att samtliga åtalade i denna punkt gemensamt och i samförstånd har deltagit i hela det påstådda händelseförloppet. De måste också ha insett att det falska bombhotet som var riktat mot en person på en viss adress skulle vidarebefordras till denne och andra personer som bodde på adressen.

Konkurrensfrågan

Åklagaren har i två fall valt att åtala för olaga hot och falskt larm i konkurrens. Från försvarets sida har hävdats att ett eventuellt olaga hot konsumeras av brottet falskt larm.

Straffskalorna för olaga hot och falskt larm är identiska, såväl beträffande normalgraden som för grovt brott. Av detta går alltså inte att dra några slutsatser hur en konkurrenssituation mellan brotten bör lösas. I samband med att stadgandet om falskt larm i brottsbalken infördes som en allmän straffbestämmelse om hot riktade mot allmänheten uttalades i motiven (se NJA II 1977 s. 138) bland annat följande.

"I första hand bör en gärning som innefattar hot inordnas under något av BrB:s huvudbrott - rån, utpressning, sabotage etc. Det blir då inte aktuellt att döma för falskt larm. När det gäller valet mellan falskt larm å ena sidan och olaga hot och oredligt förfarande å andra sidan bör bestämmelsen om falskt larm tillämpas så snart det är fråga om hot riktade mot allmänheten. Gränsen mot olaga hot är klar - denna bestämmelse avser hot mot den enskilde. Oredligt förfarande för tanken till otillbörligt förfarande i handel och vandel. Ansvar enligt den §:n bör inte ådömas när det är fråga om bombhot e.d. som i huvudsak kan anses rikta sig mot allmänheten."

I doktrinen har pekats på NJA 1977 s. 630 där ett hot om en detonation mot fångvårdsanstalten Härlanda av TR och HovR bedömdes som ett olaga hot riktat mot personal och intagna vid anstalten. Frågan om bombhotet skulle bedömas som olaga hot var inte uppe i HD. Här måste dock beaktas att TR:ns dom meddelades några dagar innan bestämmelsen om falskt larm trädde i kraft.

Det kan således konstateras att ett typiskt falskt bombhot som inte riktas mot någon särskild person eller grupp av personer bör bestraffas enbart som falskt larm. Vid det ställningstagandet måste det dock hållas i minnet att bombhotet även i de allra flesta sådana fall innebär ett hot mot något rättssubjekts person eller egendom, annars vore det ju inte ett hot att ta på allvar. Kriminaliseringen av olaga hot och falskt larm bärs som åklagaren har påpekat också upp av olika skyddsintressen. Det bombhot som finns i åtalspunkten 1 innefattar ett hot om en bomb på en lastbil parkerad på en parkeringsplats. Hotet framförs på natten när typiskt sett få människor rör sig på platsen och inte heller ägarna av rörelsen kan förväntas uppehålla sig där. Såvitt framgår av utredningen var det en slump att attrappen kom att placeras just där. Gärningen framstår inte som riktad mot lastbilens ägare utan mera som det allmänna hot som förövarna själva avsåg att framställa. Gärningen under åtalspunkt 1 bör därför bestraffas endast som falskt larm.

I samtalet till alarmeringscentralen vid hotet mot Arngrims gränd nämns flera gånger att negern skall dö. På adressen bor O. J. som är mörkhyad och som är den som avses. Gärningen framstår som i första hand riktad mot honom och hans bostad. Adressen var ju gemensamt vald just för att O. J. bodde där. Attrappen placeras också på tomten till fastigheten Arngrims gränd 4. Hotet som sådant var utan tvekan ägnat att framkalla allvarlig fruktan hos O. J. och hans familj för deras person. Ett sådant tydligt riktat olaga hot kan inte anses konsumeras av falskt larm och detta oavsett om gärningsmännens huvudsakliga syfte var att skapa en onödig insats från polisen.

Fråga uppkommer då om det motsatta förhållandet skall råda; att det olaga hotet skall konsumera det falska larm som också har begåtts utifrån såväl subjektiva som objektiva utgångspunkter. TR:n vill i detta sammanhang peka på några omständigheter. Attrappen placerades i ett tättbebyggt område. Gärningsmännen som på video studerat vilka effekter som det falska larmet under åtalspunkt 1 haft måste ha varit fullt införstådda med att den nya attrappen skulle anses utgöra en fara inte bara mot O. J. och hans familj utan även mot kringliggande hus och därför föranleda ett antal onödiga säkerhetsåtgärder långt utanför det omedelbara skyddet av O. J. och hans familj. För gärningen under åtalspunkt 1 bör därför dömas för olaga hot och falskt larm i konkurrens. Grova brott?

I samband med att straffskalorna för grova fall av olaga hot och falskt larm infördes uttalades beträffande det sistnämnda brottet att det i vissa undantagssituationer kunde tänkas finnas ett behov av en strängare straffskala. Under grova brott bör falla sådana falska larm som kan föra med sig betydande skadeverkningar exempelvis genom personliga umbäranden, avsevärda kostnader eller avbrott i den allmänna samfärdseln. Som exempel nämndes bland annat ett falskt larm om en svår olycka på ett kärnkraftverk med utläckande radioaktivitet eller ett falskt larm som leder till en snabb utrymning av ett stort varuhus eller en idrottsanläggning med den risk för panik med åtföljande svåra skadeverkningar det kan föra med sig (se prop. 1992/93:141 s. 45 f.). De gärningar som är uppe till bedömning i detta mål är inte av sådan karaktär. De falska larmen är förvisso allvarliga, vilket TR:n återkommer till vid straffmätningen och påföljdsbestämningen, men är inte att bedöma som grova brott.

Även det olaga hotet framstår som allvarligt. Det präglas dock inte av sådan särskild hänsynslöshet eller har visats ha orsakat sådant svårt psykiskt lidande som gör att det bör bedömas som grovt (jfr a. prop. s. 31). Åtalspunkt 4

TR:n fann utrett att P. A. gjort sig skyldig till fyndförseelse på sätt åklagaren påstått.

Påföljd

S. H. är 20 år. Han förekommer inte i kriminalregistret---.

S. H. skall nu dömas för tre falska larm och ett olaga hot. Även om det falska larmet under åtalspunkt 1 inte har bedömts som grovt är det av allvarlig karaktär. Det har lett till omfattande åtgärder, bland annat har ett större område spärrats av och tågtrafiken tillfälligt stoppats. Det bör i sammanhanget påpekas att det här var fråga om ett falskt bombhot förstärkt av att en attrapp placerats ut som i sig leder till att polis och övriga ingripande måste arbeta utifrån förutsättningen att det kan föreligga risk för flera människors liv eller hälsa samt förstörelse av egendom. På det sättet skiljer sig detta fall mot det av försvaret åberopade i RH 1987:36 i vilket i och för sig stora kostnader och besvär orsakades då en Finlandsfärja fick vända och leta efter en person som falskeligen rapporterats ha fallit överbord. I det fallet pekade HovR:n i påföljdsvalet att meddelandet om att en person fallit överbord och de åtgärder som blev en naturlig följd av detta dock icke var ägnade att hos passagerarna eller andra väcka någon oro för egen säkerhet. TR:n menar att straffvärdet för detta falska larm ensamt ligger på gränsen till fängelse. --- Hans samlade brottslighet har ett straffvärde som i vart fall uppgår till tre månaders fängelse.

Olaga hot är ett brott av sådan art att det ofta leder till fängelse som påföljd även vid straffvärden under ett år. Falskt larm är också ett brott av sådan art att det kan finnas skäl att välja fängelse som påföljd. Det framstår dock som klart att S. H. är i behov av det stöd och kontroll som en skyddstillsyn kan erbjuda. - - - Genom att förena skyddstillsyns-påföljden med en föreskrift om samhällstjänst får påföljden en sådan skärpa att en fängelsepåföljd kan undvikas i detta enskilda fall.

J. F. är 17 år. Han förekommer inte i kriminalregistret. Han har deltagit i en framgångsrik medling med A-ns. Av yttrandet från Gamla Uppsala kommundelsförvaltning framgår att han har ett stort behov av stöd och hjälp. Han och hans föräldrar är positiva till insatser från socialtjänsten.

J. F. skall dömas för medhjälp till ett falskt larm som TR:n konstaterat har ett straffvärde som ligger på gränsen till fängelse. Det bör som föreslagits överlämnas åt kommundelsnämnden att föranstalta om nödvändig vård inom socialtjänsten enligt föreslagen vårdplan. Med hänsyn till J. F:s ålder och att han inte straffats tidigare och att det rör sig om medhjälp till falskt larm behöver överlämnandet inte kombineras med böter.

P. A. är 19 år och tidigare ostraffad. För närvarande gör han värnplikt och utbildas till militärpolis. Han lever under ordnade förhållanden. I yttrandet från frivårdsmyndigheten anförs att det inte föreligger något övervakarbehov. Han har bedömts som lämplig att utföra samhällstjänst vilket han också har samtyckt till.

Med hänvisning till vad TR:n ovan anfört om straffvärdet hos det falska larm P. A. har gjort sig skyldig till och att han är 19 år kan påföljden stanna vid ett kännbart bötesstraff.

M. K. är 18 år och tidigare ostraffad. Han lever ett socialt välordnat liv med bostad, utbildning, arbete och fritid. Han är klubbtränare i tennis och har ett visst organisatoriskt ansvar inom den verksamheten. I yttrandet från frivårdsmyndigheten anförs att M. K. i sin familj har det stöd som han behöver för att inte riskera att återfalla i brott och att det inte föreligger behov av någon frivårdspåföljd. Han har bedömts som lämplig för samhällstjänst vilket han också har samtyckt till.

M. K. har gjort sig skyldig till falskt larm och olaga hot. Straffvärdet ligger som TR:n konstaterat på fängelsenivå. Med hänsyn till hans ålder har dock TR:n med viss tvekan stannat vid att bestämma påföljden till ett kraftigt bötesstraff.

Skadestånd

Polismyndigheten i Uppsala län har yrkat ersättning motsvarande de extrakostnader som uppkommit till följd av de falska larmen. Det avser kostnader för onödiga akuta utryckningsåtgärder företagna av poliser i Uppsala och av tillkallad personal från Stockholm. Åklagaren har uppgivit att Uppsalapolisen interndebiteras dessa kostnader. Yrkade belopp har av de tilltalade vitsordats som skäliga i och för sig.

De tilltalade har bestritt betalningsansvar på den grunden att polisens allmänna utrednings- och utryckningskostnader inte kan krävas ut av dem som gjort sig skyldiga till brott. Försvaret har därvid pekat på att det inte brukar yrkas ersättning när det är fråga om ett fullbordat bombattentat. Vidare har anförts att ett utkrävande av skadestånd vid oriktiga påståenden som lämnats till polisen skulle kunna leda till att en person som gjort en falsk anmälan om ett brott skulle kunna tveka att rätta till missförhållandet med hänsyn till risken för att han skulle få betala onödiga utredningskostnader.

TR:ns bedömning

Polismyndigheten har yrkat ersättning för utryckningskostnader som visat sig onödiga till följd av att det var fråga om falska larm. Brotten har orsakat dessa kostnader och hade de drabbat ett privat rättssubjekt som vållats en förmögenhetsskada i anledning av det falska larmet kunde det mycket väl ha blivit aktuellt att förplikta gärningsmännen att ersätta skadan, jfr NJA 1994 s. 709. Till skillnad från gängse skadeståndsanspråk som någon gör gällande på grund av eller i anledning av brott är det här dock fråga om ersättning för kostnader som den brottsbekämpande statliga myndigheten har förorsakats.

Det kan i förstone verka bestickande att den som orsakar polisen en onödig kostnad också skall ersätta den. Saken verkar särskilt klar i de fall någon falskeligen anmäler att något håller på att hända. Frågan är dock var gränsen för sådant betalningsansvar skall dras. I en vidare mening är ju all brottslighet onödig och i sådant fall är polisens samtliga utredningskostnader onödiga och bör då ersättas av den som har begått brottet. De som döms för brott brukar dock inte förpliktas ersätta utrednings- och utryckningskostnader. Inbrottstjuven brukar till exempel inte förpliktas ersätta polismyndigheten för den kostnad som inbrottet orsakat i form av utryckning till platsen och säkring av spår. Den som gör sig skyldig till falsk angivelse eller falsk tillvitelse brukar såvitt är bekant för rätten inte förpliktas ersätta polisen för de kostnader som den falska anklagelsen lett till i form av förhör med den falskt utpekade.

Det finns exempel på att den som döms förpliktas att ersätta utredningskostnader. Ett sådant är den dömdes skyldighet att betala kostnaden för blodprovstagning och blodundersökning, se 31 kap. 1 § RB. I det fall som nu behandlas finns dock särskilt lagstöd för betalningsskyldigheten.

Med hänvisning till vad som ovan anförts lämnar TR:n polismyndighetens skadeståndsanspråk utan bifall.

B. J. som är mor till O. J. har yrkat skadestånd av S. H., M. K och N. N. med 4 000 kr avseende antingen ersättning för icke utnyttjad semester eller kränkning. De tilltalade har bestritt yrkandet i första hand med hänvisning till sin inställning i ansvarsdelen rörande olaga hot. De har dock medgivit skadeståndsyrkandet avseende kränkning för det fall de skulle fällas till ansvar för olaga hot och på så sätt accepterat B. J. som berättigad målsägande i målet. De har nu fällts till ansvar även för olaga hot och de skall följaktligen förpliktas att solidariskt betala yrkat belopp.

Åklagaren överklagade i Svea HovR och yrkade, beträffande åtalspunkten 1, att HovR:n skulle bedöma det falska larm som S. H. och P. A. dömts för som grovt brott och det brott som J. F. befunnits skyldig till som medhjälp till falskt larm, grovt brott, samt, beträffande åtalspunkten 3, att de brott som S. H., M. K. och N. N. dömts för skulle rubriceras som olaga hot, grovt brott, och falskt larm, grovt brott. Åklagaren yrkade vidare att HovR:n skulle bestämma påföljden för S. H. till fängelse, i andra hand till skyddstillsyn i förening med fängelse, för P. A. och M. K. till fängelse, i andra hand villkorlig dom och samhällstjänst samt för J. F. och N. N. till vård inom socialtjänsten i förening med dagsböter respektive ungdomstjänst.

Åklagaren, som upplyste att målsägande rätteligen var staten genom Rikspolisstyrelsen, yrkade vidare att HovR:n skulle bifalla Rikspolisstyrelsens skadeståndsyrkanden i anslutning till åtalspunkterna 1 och 3.

S. H., P. A., J. F., M. K. och N. N. bestred åklagarens ändringsyrkanden.

N. N. överklagade och yrkade att HovR:n skulle frikänna honom från ansvar för olaga hot.

HovR:n (hovrättsråden Hökborg och Orlov-Lempert, referent, tf. hovrättsassessorn Majetic samt nämndemännen Eklund och Kowalski) anförde i dom d. 27 juni 2000: Domskäl. Skuld och brottsrubricering. Genom TR:ns dom är det slutligt avgjort att S. H. gjort sig skyldig till falskt larm vid tre tillfällen och olaga hot vid ett tillfälle, P. A. till falskt larm och fyndförseelse, M. K. till falskt larm och olaga hot, N. N. till falskt larm samt J. F. till medhjälp till falskt larm; allt i enlighet med åklagarens gärningsbeskrivningar. De har samtliga i HovR:n vitsordat att vad TR:n i dessa delar har antecknat i sin dom om deras utsagor är riktigt.

N. N. har bestritt ansvar för olaga hot (åtalspunkten 3) N. N. kan således inte undgå ansvar för olaga hot.

När det gäller frågan om de brott under åtalspunkterna 1 och 3 - falskt larm och olaga hot - som S. H., P. Ä., M. K. och N. N. gjort sig skyldiga till skall bedömas som grova brott eller brott av normalgraden, gör HovR:n följande bedömning.

När brottet falskt larm år 1993 indelades i två grader och en särskild straffskala infördes för det grova brottet motiverades det av att falskt larm i vissa speciella situationer kunde föra med sig betydande skadeverkningar både för det allmänna och för enskilda personer. Som exempel nämndes falskt larm om en svår olycka på ett kärnkraftverk med åtföljande radioaktivt utsläpp men även andra typer av falska larm, särskilt om det falska larmet riktade sig till större folkmassor och större anläggningar som varuhus eller idrottsanläggningar behövde utrymmas på grund av bombhot. Under grovt brott borde enligt departementschefen falla sådana falska larm som kunde föra med sig betydande skadeverkningar exempelvis genom personliga umbäranden, avsevärda kostnader eller avbrott i den allmänna samfärdseln. (Jfr prop. 1992/ 93:141 s. 45 f).

Med hänsyn till den stora spännvidd straffskalan för grovt brott innefattar, fängelse i sex månader och högst fyra år, är enligt HovR:ns mening rubriceringen grovt brott inte endast avsett att användas i sådana undantagsfall som falskt larm om kärnkraftsolycka eller andra falska larm med jämförbara konsekvenser. Även falska larm där straffvärdet är sådant att påföljden enligt den tidigare lagstiftningen skulle ha blivit ett inte alltför kort fängelsestraff bör i vissa fall numera kunna bedömas som grovt brott.

Det finns naturligtvis generellt anledning att se allvarligt på bombhot. Även om flertalet sådana hot visar sig vara falska, är det inte helt ovanligt att hotet är verkligt och realiseras med mycket allvarliga följder. Enligt HovR:ns uppfattning finns skäl att se allvarligare på ett falskt larm där en bombattrapp lagts ut än ett sådant larm där endast en falsk uppgift om en bomb lämnas. En bombattrapp som lagts ut medför att hotet framstår som i högsta grad verkligt och farligt då den förmodade bombens sprängkraft och verkningar kan vara svåra att överblicka. Större insatser måste också göras, t.ex. för desarmering.

I förevarande fall har, som TR:n har redogjort för i sin dom, det falska larmet under natten d. 28-29 juli 1999 lett till en omfattande aktivitet där bl.a. tio polisbilar, hundpatrull, brandkår, ambulans och bombtekniker kallats till platsen, områden har avspärrats, närboende informerats och tågtrafiken stoppats. Skadeverkningarna kan därmed sägas ha blivit betydande.

S. H., P. A. och J. F. har målmedvetet tillverkat bombattrappen i syfte att placera ut den och därmed framkalla den aktivitet som också blev följden. S. H. och P. A. har dessutom två gånger ringt till SOS Alarmering för att förvissa sig om att larmet gått fram och effekterna skulle bli de förväntade. Fråga är alltså inte om någon impulshandling.

Effekterna av det falska larm S. H., M. K. och N. N. gjort sig skyldiga till under natten d. 15-16 aug. 1999 har i stort blivit de samma som vid det falska larmet under natten d. 28-29 juli 1999. Också här är fråga om en planerad gärning. Bombattrappen har vid detta tillfälle placerats i ett bostadsområde och också medfört att ett antal av de boende i närområdet lämnat sina bostäder mitt i natten.

Vid en samlad bedömning av omständigheterna finner HovR:n att det falska larmet vid båda tillfällena skall bedömas som grovt brott.

I samband med det falska larmet under natten d. 15-16 aug. har S. H., M. K. och N. N. också gjort sig skyldiga till olaga hot innebärande att O. J. skulle dö, vilket upprepats ett flertal gånger i telefonsamtalet till larmcentralen. Hotet, som understrukits genom att bombattrappen placerats ut utanför O. J:s bostad, måste ha varit ägnat att för O. J. framstå som akut och mycket farligt. Det olaga hotet har enligt HovR:ns uppfattning präglats av sådan hänsynslöshet att det skall anses som grovt.

S. H., M. K. och N. N. skall således dömas för falskt larm, grovt brott, och olaga hot, grovt brott, medan P. A. skall dömas för falskt larm, grovt brott, och J. F. för medhjälp till falskt larm, grovt brott. TR:ns dom skall ändras i enlighet härmed.

Påföljd. Mot bakgrund av den bedömning HovR:n gjort när det gäller allvaret av de begångna gärningarna och brottens rubricering, finner HovR:n anledning att skärpa de av TR:n ådömda påföljderna.

När det gäller P. A. kan påföljden inte stanna vid ett bötesstraff. Med hänsyn till vad som upplysts om hans personliga förhållanden, nämligen att han nu fullgjort sin militärtjänst där han utbildats till militärpolis, att han skall påbörja studier i ekonomi till hösten och att han betalat de ådömda böterna, saknar HovR:n anledning att befara att han skall göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Påföljden kan därför stanna vid villkorlig dom som dock skall förenas med det av TR:n utdömda bötesstraffet.

För den brottslighet M. K. gjort sig skyldig till kan påföljden inte stanna vid böter. Med hänsyn till hans ungdom och då hans personliga förhållanden är sådana att det finns anledning att anta att han inte kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet bör påföljden bestämmas till villkorlig dom i förening med det bötesstraff TR:n bestämt.

Den av TR:n bestämda påföljden för J. F., överlämnande till vård inom socialtjänsten varvid han skall fullgöra den av socialtjänsten föreslagna vårdplanen, kan enligt HovR:ns mening anses tillräckligt ingripande med hänsyn till brottets straffvärde under förutsättning att den förenas med ett måttligt bötesstraff.

Skadestånd. Åklagaren har uppgivit att Rikspolisstyrelsen nedsatt sitt skadeståndsyrkande till de merkostnader som är direkt hänförliga till och orsakade av de falska larmen. Hon har i anslutning till åtalspunkten 1 yrkat att S. H., P. A. och J. F. skall förpliktas att solidariskt utge ersättning till Rikspolisstyrelsen med 5 701 kr, varav 3 300 kr avser Uppsalapolisens övertidsersättning och utgifter för extrainkallad personal och 2 401 kr avser utlägg till Bombskyddsgruppen i Stockholm. I anslutning till åtalspunkten 3 har åklagaren yrkat att S. H., M. K. och N. N. skall förpliktas att solidariskt utge ersättning till Rikspolisstyrelsen med 3 855 kr, varav 1 774 kr avser Uppsalapolisens övertidsersättning och utgifter för extrainkallad personal och 2 081 kr avser utlägg för Bombskyddsgruppen i Stockholm.

S. H., P. A., M. K., N. N. och J. F. har bestritt skadeståndsskyldighet och gjort gällande att lagstöd saknas för att förplikta dem som gjort sig skyldiga till brott att ersätta polisen för utrednings- och utryckningskostnader. De har samtliga vitsordat yrkat skadestånd i och för sig.

Enligt 2 kap. 4 § skadeståndslagen skall den som vållar ren förmögenhetsskada genom brott ersätta skadan. När det gäller utredningskostnader för brott har försäkringsbolag ansetts ha rätt till ersättning för utredningskostnader föranledda av bedräglig skadeanmälan (NJA 1994 s. 709). En kommun har tillerkänts skadestånd för de kostnader som en person orsakat genom att larma brandkår till en plats på grund av en oriktig uppgift om brand (RH 1980:57). Fråga är då om polismyndigheten, i vars normala arbetsuppgifter ingår att utreda brott och göra utryckningar på grund av att brott begåtts, skall anses ha rätt till ersättning för sådan skada. TR:n har anfört att de som döms för brott, t.ex. falsk angivelse eller falsk tillvitelse, inte brukar förpliktas att ersätta polisen för utredningskostnader. Falskt larm kan emellertid sägas vara en annan typ av brott, ett brott vars direkta syfte varit att orsaka olägenheter och kostnader för utryckning.

I samband med att brottet falskt larm infördes uttalades i förarbetena att den ersättningsskyldighet som enligt 2 kap. 4 § skadeståndslagen åligger den som gjort sig skyldig till falskt larm omfattar utryckningskostnaderna, t.ex. kostnaderna för en brandstyrkas samling (prop. 1976/77:121 s. 15). Som exempel på andra utryckningsorgan än brandkår, senare ändrat till räddningskår, angavs i lagtexten bl.a. polis. När ett brott, som i detta fallet, riktar sig mot polisen och vållar särskilda kostnader som är direkt föranledda av brottet, kan dessa sägas falla utanför den normala verksamheten och får anses utgöra en ren förmögenhetsskada vållad genom brott och är därför ersättningsgill enligt 2 kap. 4 § skadeståndslagen. I målet har inte gjorts någon invändning när det gäller Rikspolisstyrelsens påstående att yrkad ersättning motsvaras av de extrakostnader som uppkommit till följd av de falska larmen. S. H., P. A., M. K., N. N. och J. F. skall således förpliktas att utge ersättning till Rikspolisstyrelsen. Om beloppets storlek råder inte tvist.