NJA 2008 s. 100

Domskäl

Skäl

Frågan i målet är huruvida staten har rätt att från Lantmännen återkräva betalning för de ersättningar för slaktade grisar som staten genom Jordbruksverket betalat till drabbade lantbrukare (och lantbruksföretag).

Staten har anfört att ersättningarna till lantbrukarna har utgetts enligt de bestämmelser som gäller om ersättning vid s.k. zoonoser (dvs. sjukdomar m.m. som kan spridas naturligt från djur till människa) och utgör förskott som staten har rätt att återfå. Statens uppfattning är således att staten har övertagit den rätt till skadestånd som de enskilda lantbrukarna kan ha gentemot Lantmännen.

Staten har till grund för sin talan när det gäller Lantmännens skyldighet att utge skadestånd åberopat omständigheter som enligt staten innebär att ersättning kan utgå med tillämpning av regler om såväl produktansvar som utfästelse enligt köprättsliga regler. Därutöver har staten gjort gällande att en tillämpning av allmänna skadeståndsrättsliga principer innebär att skadeståndsskyldighet föreligger även på utomobligatorisk grund.

Vid leveransen av det salmonellasmittade fodret har förelegat ett kontraktsförhållande mellan näringsidkare, Lantmännen å den ena sidan och de enskilda lantbrukarna å den andra. Inomobligatoriska regler är således tillämpliga.

Enligt 2 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207) skall den som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar personskada eller sakskada ersätta skadan. Bestämmelsen gäller i princip även i kontraktsförhållanden på angivna slag av skador. Undantag görs dock enligt 1 § skadeståndslagen om annat är föreskrivet eller föranleds av avtal eller i övrigt följer av regler om skadestånd i avtalsförhållanden (se prop. 1972:5 s. 157 f. och 236 f.).

Någon allmän bestämmelse i lag som reglerar rätten för en skadelidande att regressvis kräva annan finns inte, även om 2 § andra stycket skuldebrevslagen anses ge viss vägledning på det obligationsrättsliga området. Sådana regler finns däremot på olika håll inom speciallagstiftningen.

Som en allmän förutsättning för att staten skall ha rätt att regressvis kräva Lantmännen på ersättning i den föreliggande situationen måste krävas att staten har haft en skyldighet att enligt reglerna om bekämpning av salmonella utge ersättning till de lantbrukare som drabbats ekonomiskt av smittan.

Förfarandet vid bekämpning av salmonella hos djur regleras i zoonoslagen (1999:658). I 1 § fjärde stycket anges att särskilda föreskrifter finns om ersättning för kostnader och förluster med anledning av åtgärder enligt lagen. Enligt 5 § får regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer, dvs. Jordbruksverket, meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om bl.a. slakt eller annan avlivning av djur.

Regler om ersättning vid ingripanden enligt zoonoslagen finns i zoonosförordningen. Ersättning av statsmedel kan enligt 5 § lämnas till den som på grund av föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av zoonoslagen drabbas av bl.a. kostnad eller förlust genom att djur avlivas eller att djur och djurprodukter samt avfall och annat material oskadliggörs. Ersättning lämnas enligt 6 § med högst femtio procent av de kostnader och förluster som kan ersättas enligt 5 §. Enligt 9 § i förordningen får Jordbruksverket besluta om ersättning med högre belopp än 50 procent om det finns särskilda skäl. Vidare kan enligt 10 § ersättningen jämkas om den ersättningsberättigade uppsåtligen eller genom vårdslöshet själv har medverkat till kostnaden eller förlusten.

Någon bestämmelse om rätt att kräva annan som orsakat skada eller förlust som omfattas av zoonoslagen finns inte i förordningen.

Bestämmelsen om ersättning i 5 § förordningen är till sin språkliga utformning en fakultativ bestämmelse. Av dess ordalydelse följer således inte någon skyldighet för staten att utge ersättning till dem som drabbats av smitta. Inte heller övriga bestämmelser i förordningen ger vid handen att en sådan skyldighet skulle finnas vid zoonoser. Däremot finns en sådan bestämmelse intagen i epizootilagen, vilken emellertid reglerar bekämpning av allvarligare sjukdomar än salmonella.

Vid zoonoslagens tillkomst diskuterades ersättningsfrågor. Därvid (se prop. 1998/99:88 s. 40) hänvisades till vad som sagts vid tillkomsten av zoonoslagens föregångare lagen om bekämpande av salmonella hos djur. Departementschefen uttalade därvid bl.a. följande. ”Bestämmelserna i dåvarande salmonellaförordningen kan inte anses innebära ett fastslående av att staten i princip skall vara skyldig att på skadeståndsrättslig eller annan grund svara för kostnader eller förluster som drabbar djurägaren vid myndighetsingripande med stöd av förordningen. Avsikten med dessa regler är endast att i skälig omfattning mildra de ekonomiska konsekvenser som en salmonellainfektion kan innebära för de enskilda djurägarna. Reglerna är alltså att betrakta som offentligrättsliga bestämmelser till förmån för enskilda.” Därefter konstaterades i prop. att regeringen inte såg någon anledning att vid zoonoslagens tillkomst göra en annan bedömning än den som gjordes i det tidigare lagstiftningsärendet.

Det sades vidare att principen för ersättning enligt zoonoslagen skiljer sig från den princip som valts för den föreslagna epizootilagen, enligt viken en rätt till ersättning föreligger. Det konstaterades att skillnaden motiveras av att åtgärder enligt epizootilagen kan bli mycket omfattande på grund av oväntade och ibland katastrofartade sjukdomsutbrott. Risken för zoonoser som salmonella är däremot något som den enskilde djurägaren måste ta hänsyn till som en beaktansvärd risk ingående i företagarrisken, eftersom salmonellasmitta alltid finns i den omgivande miljön.

I prop. (s. 41) konstaterades därefter att staten, den enskilde djurägaren och jordbruksnäringen bör dela på det ekonomiska ansvaret för kontroll och bekämpning enligt zoonoslagen. Som motivering till att ersättning enligt epizootilagen kan utgå med högre ersättning än enligt zoonoslagen anfördes att de epizootiska sjukdomarna skiljer sig från salmonella genom att de drabbar överraskande och utan större möjlighet för den enskilde djurägaren att förebygga utbrottet.

Vad som vid zoonoslagens tillkomst anförts i förarbetena angående möjligheten till ersättning utvisar således att det inte har funnits någon tanke på att staten skulle vara skyldig att utge ersättning för ekonomisk skada på grund av förluster av djur som smittats av salmonella. I stället framgår att staten kan disponera över möjligheten att utge ersättning efter en bedömning av förhållandena i det enskilda fallet. Någon skyldighet för staten att utge ersättning har därför inte funnits i den i målet föreliggande situationen.

Enligt bestämmelserna i zoonoslagen avgör staten genom Jordbruksverket ensidigt vilka åtgärder som skall vidtas när salmonella konstaterats hos djur och hur omfattande dessa åtgärder skall vara. Lantmännen har i målet hävdat att föreningen har en annan uppfattning om hur utslaktningen av djur borde ha gått till vid salmonellautbrottet 2003 och att denna framförts till Jordbruksverket utan att vinna gehör. En ordning där staten först ensam disponerar över den ekonomiska skadans storlek och därefter bestämmer rätten till ersättning får anses tala mot att det skulle finnas en rätt till återkrav för staten av utgivna ersättningar.

Av det anförda följer att staten inte har regressrätt gentemot Lantmännen för de ersättningar som Jordbruksverket har betalat. Den hänskjutna frågan skall besvaras i enlighet härmed.

Domslut

HD:s avgörande

Se HD:s beslut.