NJA 2011 s. 77

Rattfylleri. Fråga om den som har fört en moped, vars motor inte har varit i gång, ska anses ha fört ett motordrivet fordon i trafikbrottslagens mening.

Borås tingsrätt

Allmän åklagare väckte åtal vid Borås tingsrätt mot A.E., född 1993, med följande gärningspåståenden.

1. Tillgrepp av fortskaffningsmedel

A.E. har den 25 september 2008 på Stenbocksskolan i Ulricehamn ensam eller tillsammans och i samförstånd med annan olovligen tagit och brukat en moped tillhörande målsäganden, vilket vållat målsäganden skada och olägenhet. Lagrum: 8 kap. 7 § BrB.

I anslutning till åtalet framställde målsäganden ett enskilt anspråk.

2. Rattfylleri

A.E. har den 10 oktober 2008 fört moped vid Brunnstorp i Hökerum, Ulricehamns kommun, efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen i hans blod under eller efter färden uppgått till 1,42 promille. Lagrum: 4 § första stycket trafikbrottslagen (1951:649).

A.E. bestred ansvar enligt båda åtalspunkterna.

Domskäl

Tingsrätten (ordförande tingsfiskalen Therese Hansson) meddelade dom den 5 mars 2009.

På anförda skäl fann tingsrätten att åtalet enligt åtalspunkt 1 och det enskilda anspråket skulle ogillas. Beträffande åtalspunkt 2 anförde tingsrätten följande.

Domskäl

A.E. har vitsordat de faktiska omständigheterna men bestritt ansvar för rattfylleri eftersom han inte gjort sig skyldig till ett straffbart ”förande” av mopeden.

Det är ostridigt i målet att A.E. förflyttat mopeden en kort sträcka, att motorn inte varit påslagen och att vägen sluttade svagt på platsen. Av analysbesked framgår vidare att alkoholkoncentrationen i A.E:s blod efter färden uppgick till 1,42 promille.

A.E. har närmare hörd över åtalet uppgett i huvudsak följande. Han tog mopeden för att åka till sin kompis. Det var ingen hemma hos kompisen. Han kände på bakdörren, den var olåst så han gick in. Han såg en flaska tequila. Det var en enlitersflaska. Han kunde inte låta bli, han tog den med sig. Han åkte sedan till ett ställe i Brunnstorp där han stannade till. Han drack ur flaskan väldigt snabbt. Han drack nästan hela flaskan. När han skulle starta mopeden fick han inte igång den. Han började rulla för att hålla balansen. Sedan ramlade han. Han ramlade omkull flera gånger. Fötterna använde han både till att bromsa och öka farten. Han minns inte hur lång sträcka han rullade.

Tingsrättens bedömning

Genom analysbeskedet och A.E:s egna uppgifter är till en början promillehalten i A.E:s blod utredd. Det får även anses utrett att A.E. framfört mopeden genom att sittandes på den rullat och sparkat sig fram en kort sträcka med avslagen motor. Frågan är om A.E:s förande av mopeden är ett sådant förande som är straffbelagt som rattfylleri enligt 4 § trafikbrottslagen. För att dömas för rattfylleri krävs ett ”förande” av det motordrivna fordonet. Ett ”förande” föreligger så snart fordonet har kommit i rörelse, dvs. att fordonets hjul har förflyttats från en punkt till en annan (se Trafikkommentarer, Ericsson, 3:e uppl, s. 142 f.). I rättsfallet NJA 1978 s. 458 har en person som fört moped, vars motor var funktionsoduglig, genom trampning och genom att låta mopeden rulla i nedförsbacke inte ansetts skyldig till att ha fört motorfordon i den mening som krävs. I RH 2002:45 har Hovrätten för Nedre Norrland bedömt ett fall, som gällde moped klass I. En person hade i det fallet sittande på mopeden, med avslagen motor, rullat mopeden en sträcka om 15-20 meter. Hovrätten dömde föraren för rattfylleri av normalgraden. I ett annat fall från Hovrätten över Skåne och Blekinge, RH 1989:108, har åtal för rattfylleri ogillats. Det var då fråga om en förare som framfört en moped med avslagen motor genom att sitta på den och sparka sig fram. Det har inte framkommit att A.E:s framförande av mopeden ur trafiksäkerhetssynpunkt inneburit en fara för övriga trafikanter. Med hänsyn härtill och med beaktande av praxis ska åtalet för rattfylleri ogillas.

Domslut

Domslut

Tingsrätten ogillade åtalet och målsägandens skadeståndsyrkande.

Hovrätten för Västra Sverige

Åklagaren överklagade i Hovrätten för Västra Sverige och yrkade att hovrätten skulle döma A.E. för rattfylleri.

A.E. motsatte sig ändring av tingsrättens dom.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Ann-Christine Persson, hovrättsrådet Ingrid Björk och adjungerade ledamoten Annika Persson Arcangioli) anförde följande i dom den 2 september 2009.

Hovrättens domskäl

Av A.E:s egna uppgifter, vilka får läggas till grund för bedömningen av händelsen, framgår följande. Han körde först mopeden, som var av märket Yamaha DT 50, utan att vara alkoholpåverkad. Efter att ha stannat för att dricka ur en flaska tequila försökte han på nytt att starta mopeden men misslyckades. Han framförde därefter mopeden en kortare sträcka genom att sittandes på den rulla och sparka sig fram. Framförandet skedde dels på en enskild väg, dels i en trädgård.

Såsom tingsrätten anfört är det utrett i målet att A.E. under eller efter färden haft en alkoholkoncentration i sitt blod uppgående till 1,42 promille. Frågan är om det förande av mopeden som ägt rum efter alkoholförtäringen är att betrakta som förande av motordrivet fordon på sätt avses i 4 § trafikbrottslagen.

Frågan om straffbelagt förande har prövats i praxis vid några tillfällen. I rättsfallet NJA 1958 s. 39 var det fråga om en person som hade framfört en moped med obrukbar motor genom att trampa fram den. Hovrätten, vars dom HD fastställde, kom fram till att förfarandet inte skulle bedömas annorlunda än om det varit fråga om färd med en vanlig cykel och ogillade åtalet. Rättsfallet har därefter lagts till grund för avgörandet i NJA 1978 s. 458, där en person som fört moped med obrukbar motor genom trampning och genom att låta den rulla i nerförsbacke inte ansågs ha fört motorfordon i den mening som krävs. Vidare har frågan prövats i två fall från hovrätterna. I RH 1989:108 hade en person suttit på en moped med motorn avslagen och framfört den på en cykelbana genom att sparka sig fram. Motorn hade inte kunnat startas eftersom föraren haft nyckeln i fickan. Hovrätten tog hänsyn till vilken trafikfarlighet beteendet hade inneburit och ansåg att förfarandet inte skulle bedömas annorlunda än om det varit fråga om att trampa en moped med obrukbar motor. Åtalet ogillades. I RH 2002:45 hade en person suttit på en moped klass I och rullat den, med motorn avslagen, 15-20 meter från en gata in på ett bensinstationsområde. Hovrätten anförde att mopeden inte var försedd med trampanordning samt att vikten överskred 100 kilo och att redan dessa faktorer innebar att det var främmande att jämställa en sådan typ av moped utan påslagen motor med en cykel. Dessa omständigheter och trafiksäkerhetshänsynen medförde att hovrätten ansåg att framförandet av mopeden var att bedöma som ett förande av ett motordrivet fordon i lagens mening.

Vad som talar för att A.E:s framförande av mopeden ska anses falla utanför det straffbara området är att han rullat mopeden enbart en kortare sträcka. Mopeden har emellertid, såvitt framkommit, varit brukbar och anledningen till att motorn inte varit igång berodde, enligt A.E:s egna uppgifter, på att han misslyckats i sina försök att få igång den. Detta tillsammans med att moderna mopeder skiljer sig en hel del från en trampmoped av äldre modell gör att det enligt hovrättens uppfattning inte ligger särskilt nära till hands att jämställa en sådan moped utan påslagen motor med en cykel. Ur trafiksäkerhetssynpunkt måste också beaktas att det varit fråga om framförande på en väg med annan trafik. Sammantaget finner hovrätten att framförandet av mopeden är att bedöma som förande av ett motordrivet fordon i den mening som avses i 4 § trafikbrottslagen. A.E. ska därför fällas till ansvar för rattfylleri i enlighet med åklagarens gärningspåstående. Då inga särskilt försvårande omständigheter föreligger ska gärningen bedömas som ett rattfylleribrott av normalgraden (se NJA 1995 s. 232).

Av ett yttrande från socialtjänsten i Ulricehamns kommun framgår att A.E. har ett särskilt behov av stöd och åtgärder som syftar till att han utvecklas gynnsamt. Det framgår vidare att det redan finns etablerade insatser som utredaren bedömer är viktiga för A.E:s fortsatta utveckling. Dessa åtgärder ingår också som en del i det upprättade ungdomskontraktet.

Hovrätten anser att A.E. har ett särskilt behov av den hjälp och det stöd som socialtjänsten kan bereda honom och han ska därför dömas till ungdomsvård. A.E. har därvid att följa det ungdomskontrakt som upprättats av socialnämnden i Ulricehamns kommun och som bifogas hovrättens dom.

Hovrättens domslut

Hovrätten ändrar tingsrättens dom i överklagad del på så sätt att hovrätten dömer A.E. enligt 4 § lag (1951:649) om straff för vissa trafikbrott för rattfylleri och bestämmer påföljden till ungdomsvård. A.E. ska därvid följa det ungdomskontrakt som upprättats av socialnämnden i Ulricehamns kommun.

Högsta domstolen

A.E. överklagade och yrkade att HD skulle ogilla åtalet för rattfylleri.

Riksåklagaren bestred ändring.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Daniel Holmberg, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.

Domskäl

Domskäl

Enligt 4 § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott döms, såvitt nu är aktuellt, den som för ett motordrivet fordon efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i så stor mängd att alkoholkoncentrationen under eller efter färden uppgår till minst 0,2 promille i blodet för rattfylleri.

I målet är utrett att A.E. efter att ha druckit alkohol i sådan mängd att den alkoholkoncentration som uppmättes i hans blod uppgick till 1,42 promille, har förflyttat sig sittande på en moped genom att skjuta fart med fötterna och genom att rulla fram i nedförslut. Även om mopedens motor har varit avstängd eller tillfälligtvis ur funktion ska han under sådana omständigheter anses ha fört ett motordrivet fordon.

Hovrättens domslut ska därför fastställas.

Domslut

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut. Hovrättens avgörande står därmed fast.

Domskäl

HD (justitieråden Per Virdesten, Gudmund Toijer och Agneta Bäcklund, referent) meddelade den 14 april 2011 följande dom.

Domskäl

1.

Enligt 4 § första stycket lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott (trafikbrottslagen) döms den som för ett motordrivet fordon efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i så stor mängd att alkoholkoncentrationen under eller efter färden uppgår till minst 0,2 promille i blodet för rattfylleri.

2.

Av utredningen i målet framgår att A.E. suttit på en moped med avslagen motor och sparkat sig fram, att han rullat framåt en kortare sträcka samt att han använt fötterna både för att öka farten och för att bromsa. Han har sålunda fört mopeden. Vid den bedömningen saknar det betydelse att motorn inte var påslagen (jfr NJA 1944 s. 307 och 1947 s. 253).

3.

Vidare framgår av utredningen att A.E. hade druckit alkohol vid tillfället och att alkoholkoncentrationen i hans blod uppgick till 1,42 promille.

4.

Den fråga som HD då har att ta ställning till är om A.E. fört ett motordrivet fordon i den mening som avses i 4 § trafikbrottslagen. Mopedens motor var vid det aktuella tillfället funktionsduglig, men alltså inte påslagen.

5.

Begreppet motordrivet fordon infördes i 4 § trafikbrottslagen genom lagändringar som trädde i kraft den 1 januari 1973 och ersatte då ”bil, motorcykel, traktor eller motorredskap”. Samtidigt ersattes ”bil eller motorcykel” av termen motorfordon. I förarbetena till lagändringarna underströks att det inte innebar någon utvidgning av trafikbrottslagens tillämpningsområde utan endast var av redaktionell art (prop. 1972:137 s. 17).

6.

Vid tillämpning av trafikbrottslagen i dess lydelse före den 1 januari 1973 jämställdes moped med motorcykel enligt förordningen (1960:134) om mopeder som upphävdes när de nya reglerna trädde i kraft. Det sagda innebär att tidigare praxis alltjämt är relevant vid bedömningen av begreppet motordrivet fordon och att en moped utgör såväl ett motordrivet fordon som ett motorfordon. Begreppet motorfordon utmönstrades ur trafikbrottslagen genom lagändringar som trädde i kraft den 1 maj 1978 (SFS 1978:92). Detta kan emellertid inte anses ha ändrat tillämpningsområdet beträffande bilar, motorcyklar och mopeder (jfr prop. 1977/78:77).

7.

I praxis har förande av en bil, vars motor inte varit i gång, ansetts som förande av bil vid tillämpning av dåvarande bestämmelser om trafiknykterhet (se NJA 1935 s. 354 och 1936 s. 69). Även förande av lättviktsmotorcykel med frånkopplad motor har ansetts som förande av motorfordon (se NJA 1947 s. 253). Det finns inte skäl att göra någon annan principiell bedömning i fråga om förande av en moped. I enlighet med vad som framgår av tidigare avgöranden finns dock skäl att se annorlunda på vissa situationer. Avgörandena innebär att den som genom trampning fört en moped med funktionsoduglig motor inte ansågs ha fört ett motorfordon i den mening som avsågs i 4 § trafikbrottslagen i dåvarande lydelse. Till skillnad från det nu aktuella fallet var det alltså fråga om mopeder vars motor inte fungerat och som också kunnat föras fram genom trampning (se NJA 1958 s. 39, NJA 1973 B 11 och NJA 1978 s. 458).

8.

A.E:s moped har alltså behållit sin egenskap av motordrivet fordon, i den bemärkelse begreppet kommit till användning i trafikbrottslagen, trots att motorn vid den aktuella färden var avslagen.

9.

A.E. har således fört ett motordrivet fordon i den mening som avses i 4 § första stycket trafikbrottslagen. Hovrättens domslut ska därför fastställas.

Domslut

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut.

Skiljaktig

Justitierådet Kerstin Calissendorff, med vilken justitierådet Marianne Lundius instämde, var skiljaktig och anförde:

Beteckningen motordrivet fordon definieras i lagen (2001:559) om vägtrafikdefinitioner på ett sätt som bl.a. omfattar mopeder. Emellertid är definitionerna i den lagen inte direkt tillämpliga på de uttryck som används i trafikbrottslagen, och lagstiftaren har tills vidare valt att inte införa någon hänvisning i trafikbrottslagen till lagen om trafikdefinitioner (jfr 1 § första stycket lagen om trafikdefinitioner samt prop. 2000/01:95 s. 95). Bedömningen av om den gärning A.E. har åtalats för är straffbar får därmed ske efter en tolkning av lokutionen ”den som för ett motordrivet fordon efter att ha förtärt alkoholhaltiga dryckerÖ ”. Härvid ska beaktas att fråga är om ett straffbud och kravet på precision ställs därmed högt. En sådan tolkning ska således göras med försiktighet; en tolkning som vunnit hävd i rättspraxis bör inte frångås utan tungt vägande skäl (NJA 1994 s. 480).

Enligt min uppfattning ligger det närmast till hands att i en situation av nu aktuellt slag uppfatta uttrycket ”den som för ett motordrivet fordonÖ” som att det innefattar ett krav på att det framförda motorfordonet också drivs av motorn vid tidpunkten för den påstådda gärningen. Tidigare praxis rörande rattfylleri som avsett fordon som framförts medelst trampning eller rullning har rört en motorcykel med frånkopplad motor respektive mopeder vars motor vid tillfället inte fungerat (NJA 1947 s. 253, 1958 s. 39, 1973 B 11 samt 1978 s. 458). Bedömningen har i de fallen gällt frågan om fordonen varit att anse som motorfordon enligt de då gällande rattfylleribestämmelsernas lydelser. Den praxis som rört bilar som framförts utan påslagen motor har avsett tolkning av uttrycket förande av bil (NJA 1935 s. 354 och 1936 s. 69). Tidigare praxis utgör således ingen direkt ledning för tolkningen av den nuvarande lydelsen av trafikbrottslagens 4 §. Det förhållandet att det av förarbetena till den nuvarande lydelsen av trafikbrottslagen framgår att lagstiftaren med bytet till uttrycket motordrivet fordon i trafikbrottslagen endast avsåg att göra en redaktionell ändring kan med hänsyn till det ovan anförda inte medföra att en moped vars motor inte har startats nu ska anses utgöra ett motordrivet fordon i 4 § trafikbrottslagens mening.

A.E. kan därmed inte fällas till ansvar för rattfylleri. Den påstådda gärningen är inte straffbar som ett brott mot trafikförordningen (1998:1276) och utgör inte heller vårdslöshet i trafik (1 § trafikbrottslagen). A.E:s överklagandet bör därför bifallas och åtalet beträffande rattfylleri ogillas.

HD:s dom meddelad: den 14 april 2011.

Mål nr: B 2883-09.

Lagrum: 4 § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott.

Rättsfall: NJA 1935 s. 354, NJA 1936 s. 69, NJA 1944 s. 307, NJA 1947 s. 253, NJA 1958 s. 39, NJA 1973 B 11, NJA 1978 s. 458.