NJA 2012 s. 97
Sedan ett aktiebolag har försatts i konkurs på grund av ansökan av en firmatecknare i bolaget har vid bolagets överklagande av konkursbeslutet framkommit att firmatecknaren saknade befogenhet att ansöka om bolagets konkurs. Konkursbeslutet har inte upphävts eftersom bolaget inte visat att det är solvent.
Nyköpings tingsrätt
Tingsrätten (tingsnotarien Carl Lidquist) försatte i beslut den 2 augusti 2011 Duveholms Rehab Center AB i konkurs. Beslutet grundades på en ansökan undertecknad av C.G.B. Av ett till ansökan bifogat registreringsbevis för bolaget framgick att C.G.B. var en av tre styrelseledamöter samt att bolagets firma tecknades av styrelsen och styrelseledamöterna var för sig.
Svea hovrätt
Duveholms Rehab Center AB genom styrelseledamöterna G.T. och H.T. överklagade beslutet i Svea hovrätt och yrkade att det skulle upphävas. Som grund för yrkandet angavs att styrelsen inte hade fattat något beslut om att bolaget skulle ansöka om konkurs.
Hovrätten (hovrättsråden Bertil Ahnborg och Gunilla Lundholm samt tf. hovrättsassessorn Martin Rodin, referent) beslutade den 19 augusti 2011 att inte meddela prövningstillstånd.
Bolaget överklagade genom G.T. och H.T. och yrkade att HD skulle meddela tillstånd till målets prövning i hovrätten.
HD (justitieråden Leif Thorsson, Ella Nyström, Gudmund Toijer, Ingemar Persson och Martin Borgeke, referent) meddelade den 28 oktober 2011 på anförda skäl följande beslut (NJA 2011 s. 723.
Domslut
HD:s avgörande
Med ändring av hovrättens beslut meddelar HD tillstånd till målets prövning i hovrätten.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Marianne Wasteson, Maria Wetterstrand Hagström och Sven Johannisson, referent) anförde i beslut den 22 december 2011:
Sedan handläggningen återupptagits i hovrätten har Duveholm, genom G.T. och H.T., även gjort gällande dels att C.G.B. vid tidpunkten för ansökan om konkurs saknade behörighet att företräda bolaget eftersom han innan dess hade utträtt ur styrelsen, dels att bolaget inte är på obestånd. Duveholm har åberopat skriftlig bevisning till styrkande av dessa omständigheter.
Konkursförvaltaren har beretts tillfälle att yttra sig i målet, men inte hörts av.
C.G.B. har yttrat sig och därvid anfört att han inte utträtt ur styrelsen samt att Duveholm är på obestånd.
Skäl
Vanliga regler gäller i fråga om behörighet att företräda ett aktiebolag vid ansökan om konkurs. Den som har rätt att ensam teckna bolagets firma har således behörighet att ansöka om bolagets försättande i konkurs.
Av 8 kap. 14 § andra stycket och 13 § första stycket andra meningenaktiebolagslagen (2005:551) framgår att styrelseledamots avgång får verkan tidigast vid den tidpunkt då anmälan om ändringen inkom till Bolagsverket. Hovrätten konstaterar att någon anmälan om C.G.B:s utträde inte inkommit till Bolagsverket och att C.G.B. - oavsett om denne hade begärt utträde ur styrelsen - vid tidpunkten för konkursansökan således hade behörighet att ansöka om Duveholms försättande i konkurs.
Med rätten att teckna firma för bolaget följer dock inte i sig befogenhet att ansöka om bolagets försättande i konkurs. Av utredningen i målet framgår att C.G.B. agerade utan styrelsens uppdrag när han gav in konkursansökan. Det står alltså klart att han saknade befogenhet att ansöka om Duveholms försättande i konkurs. Detta förhållande var inte känt vid tingsrätten.
En uppgift av gäldenären att han är insolvent ska godtas om det inte finns särskilda skäl att inte göra det. Vid tingsrätten framkom inte att det inom styrelsen fanns olika uppfattningar om det riktiga i att begära bolaget i konkurs, vilket som regel bör föranleda en prövning av om bolaget är på obestånd (se prop. 1975:6 s. 117 och bl.a. RH 1981:48). Tingsrättens handläggning var således riktig.
Fråga är då vilken betydelse det har att det sedan konkursbeslutet överklagats visar sig att en särskild firmatecknare i ett aktiebolag - som har ansökt om dess försättande i konkurs - inte haft befogenhet att göra en sådan ansökan.
När det gäller rättshandlingar i allmänhet som vidtas av en firmatecknare för ett aktiebolags räkning gäller enligt 8 kap. 42 § andra stycket aktiebolagslagen att de inte blir bindande för bolaget om motparten insett eller bort inse att firmatecknaren överskred sin befogenhet (och bolaget kan visa detta). Detsamma gäller generellt vid rättshandlande för annans räkning med stöd av fullmakt, se 11 § avtalslagen (1915:218). För processhandlingar som vidtas för annan med stöd av rättegångsfullmakt följer av 12 kap. 15 § RB att inskränkningar i befogenheten över huvud taget inte påverkar huvudmannens bundenhet av processhandlingar som ombudet företar. Vissa begränsningar är dock tillåtna men gäller inte om de inte bringats till rättens och motpartens kännedom.
Ett beslut om konkurs har ingripande rättsverkningar för de berörda. Det är å ena sidan angeläget att ett sådant beslut tillkommer på materiellt sett riktiga grunder och att oriktiga beslut inte ska bestå. Å andra sidan kan det konstateras att det finns ett betydande intresse av att konkursbeslut inte ändras annat än då det verkligen är sakligt motiverat. Det kan anmärkas att om firmatecknarens bristande befogenhet ges den verkan att bolaget under vissa förhållanden inte blir bundet av en processhandling, skulle en omotiverad skillnad uppstå jämfört med vad som hade gällt om firmatecknaren utfärdat en rättegångsfullmakt med behörighet att ansöka om konkurs, varefter konkursansökan gjordes av ombudet. I sammanhanget kan nämnas att lagstiftningen också innehåller ett visst skydd mot effekter av befogenhetsöverskridanden, se t.ex. bestämmelsen om straff för behörighetsmissbruk i 10 kap. 6 § BrB och det skadeståndsansvar som kan komma i fråga.
Hovrätten finner mot den nu angivna bakgrunden att en firmatecknares bristande befogenhet i sig får anses sakna betydelse vid hovrättens prövning av om konkursbeslutet ska bestå.
Det ankommer då på hovrätten att - i enlighet med 2 kap. 22 § andra meningen konkurslagen - pröva om gäldenären visat att denne inte är på obestånd. Vad Duveholm anfört ger inte en sådan bild av dess ekonomiska situation som tillåter slutsatsen att bolaget inte är på obestånd. Konkursbeslutet ska därför inte upphävas.
Slut
Hovrätten avslår överklagandet.
Högsta domstolen
Duveholms Rehab Center AB överklagade och yrkade att HD skulle upphäva beslutet om bolagets försättande i konkurs.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Daniel Holmberg, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.
Domskäl
Skäl
Bakgrund
Nyköpings tingsrätt försatte den 2 augusti 2011 Duveholms Rehab Center AB (Duveholm) i konkurs. Beslutet grundades på en ansökan som var undertecknad av C.G.B. Av ett registreringsbevis för bolaget framgick att denne var en av tre styrelseledamöter samt att bolagets firma tecknades av styrelsen och av styrelseledamöterna var för sig.
Duveholm, företrätt av de övriga två styrelseledamöterna H.T. och G.T., överklagade konkursbeslutet och yrkade att konkursbeslutet skulle upphävas. Sedan hovrätten beslutat att inte meddela prövningstillstånd meddelade HD på talan av bolaget tillstånd till målets prövning i hovrätten (mål Ö 4059-11, beslut den 28 oktober 2011).
Hovrätten har genom det nu överklagade beslutet avslagit bolagets yrkande att konkursen ska upphävas.
Talan i HD
Bolaget har i målet gjort gällande att konkursansökan lämnats in utan att styrelsen fattat något beslut om bolagets försättande i konkurs, att C.G.B. saknat behörighet att företräda bolaget sedan han avträtt ur styrelsen samt att bolaget inte är på obestånd.
Bedömning
Ett bolags talan vid domstol förs av dess ställföreträdare, 11 kap. 2 § RB. Därvid torde regelmässigt krävas att den som uppger sig föra bolagets talan uppvisar antingen utdrag från bolagsregistret eller fullmakt som utvisar behörigheten att föra talan, jfr 4 § samma kapitel. Behörigheten att företräda bolaget i rättegång överensstämmer i huvudsak med behörigheten att för bolagets räkning ingå avtal och att vidta andra sådana för bolaget bindande rättshandlingar (NJA II 1943 s. 122).
Behörigheten att företräda ett aktiebolag tillkommer i första hand dess styrelse, 8 kap. 35 § aktiebolagslagen (2005:551). Om styrelsen består av fler personer än en, har en enskild styrelseledamot i denna sin egenskap inte någon särskild rätt att företräda bolaget. Styrelsen får dock enligt 37 § samma kapitel bemyndiga en styrelseledamot, den verkställande direktören eller någon annan att företräda bolaget och teckna dess firma, en s.k. särskild firmatecknare. Den särskilde firmatecknarens behörighet sammanfaller i princip med styrelsens, se rättsfallet NJA 1995 s. 437.
Duveholm har i målet gjort gällande att C.G.B. vid tidpunkten för konkursansökan hade avgått från styrelsen. Han har under handläggningen i hovrätten bestritt påståendet. Det styrelseprotokoll som Duveholm gett in till stöd för sitt påstående och vad som i övrigt anförts utgör inte något säkert stöd för antagandet att C.G.B. avgått från styrelsen. Det har emellertid inte ens påståtts att hans bemyndigande som särskild firmatecknare har återkallats av styrelsen och det står vidare klart att någon ändring av vad som framgått av bolagsregistret inte anmälts vid tidpunkten för ansökan om konkurs, jfr 8 kap. 38 § aktiebolagslagen. När han gav in konkursansökan har C.G.B. därmed alltjämt varit firmatecknare och behörig att företräda bolaget.
En uppgift av gäldenären att han eller hon är insolvent ska enligt 2 kap. 7 § konkurslagen godtas av rätten, om det inte finns särskild anledning att inte göra det. Detta innebär att tingsrätten i allmänhet inte ska ifrågasätta gäldenärens uppgift om att han eller hon är på obestånd. Om gäldenären är ett bolag och det före beslutet om konkurs kommer fram att det finns delade meningar inom styrelsen om det riktiga i att begära bolaget i konkurs, bör tingsrätten dock i regel pröva uppgiften om att bolaget är på obestånd (se prop. 1975:6 s. 117). Någon sådan information hade inte tingsrätten vid tidpunkten för beslutet om konkurs. Tingsrättens handläggning var därmed riktig.
Ett beslut om att ett aktiebolag ska ansöka om att bli försatt i konkurs har ansetts normalt behöva fattas av styrelsen för att vara giltigt (se a. prop. a. s. och 8 kap. 4 § aktiebolagslagen). Att någon är behörig firmatecknare innebär inte i sig att han eller hon också har befogenhet att för bolagets räkning fatta beslut om bolagets ansökan om konkurs. Enligt vad som framkommit har ansökan om konkurs inte grundats på något beslut av Duveholms styrelse. C.G.B. har därmed handlat utanför sin befogenhet när han lämnat in bolagets konkursansökan.
Enligt 2 kap. 22 § konkurslagen får en konkursansökan inte återkallas sedan beslutet om konkurs har meddelats. Högre rätt ska dock upphäva beslutet om gäldenären efter att ha överklagat visar att han eller hon är solvent. Ställföreträdarens behörighet att företräda ett bolag i rättegång innebär att den eller de åtgärder som han eller hon vidtar blir bindande för bolaget. Att ställföreträdaren i efterhand visar sig ha agerat utanför sin befogenhet innebär alltså inte att åtgärderna kommer att sakna verkan, jfr rättsfallen NJA 1979 s. 635 och 1995 s. 437.
På skäl som hovrätten anfört kan Duveholm inte anses ha visat att bolaget är solvent. Hovrättens beslut ska därför fastställas.
Domslut
HD:s avgörande
HD fastställer hovrättens beslut.
Domskäl
HD (justitieråden Ella Nyström, referent, Lena Moore och Svante O. Johansson) meddelade den 14 mars 2012 följande slutliga beslut.
Skäl
Tingsrätten försatte den 2 augusti 2011 Duveholms Rehab Center AB (Duveholm) i konkurs. Beslutet grundades på en ansökan av bolaget som var undertecknad av C.G.B. I ansökan angavs att bolaget var på obestånd. Av ett registreringsbevis för Duveholm framgick att C.G.B. var en av tre styrelseledamöter samt att bolagets firma tecknades av styrelsen och av styrelseledamöterna var för sig.
Duveholm, företrätt av de övriga två styrelseledamöterna H.T. och G.T., överklagade konkursbeslutet och yrkade att det skulle upphävas. Hovrätten har avslagit överklagandet.
Duveholm har gjort gällande att C.G.B. saknat behörighet att företräda bolaget sedan han utträtt ur styrelsen, att konkursansökan har lämnats in utan att styrelsen fattat något beslut om bolagets försättande i konkurs samt att bolaget inte är på obestånd.
Ett bolags talan vid domstol förs av dess ställföreträdare, 11 kap. 2 § andra stycket RB. Behörigheten att företräda bolaget i rättegång överensstämmer i huvudsak med behörigheten att för bolagets räkning ingå avtal och vidta andra sådana för bolaget bindande rättshandlingar (NJA II 1943 s. 122).
Behörigheten att företräda ett aktiebolag tillkommer i första hand dess styrelse, 8 kap. 35 § aktiebolagslagen (2005:551). Om styrelsen består av flera personer har en enskild styrelseledamot i denna sin egenskap inte någon rätt att företräda bolaget. Styrelsen får dock enligt 37 § samma kapitel bemyndiga en styrelseledamot, den verkställande direktören eller någon annan att företräda bolaget och teckna dess firma, s.k. särskild firmatecknare. Den särskilde firmatecknarens behörighet sammanfaller i princip med styrelsens, se rättsfallet NJA 1995 s. 437.
Av utredningen framgår inte annat än att C.G.B. vid tiden för konkursansökan var styrelseledamot i Duveholm. När han gav in konkursansökan var han alltså alltjämt firmatecknare och behörig att ensam begära att Duveholm skulle försättas i konkurs.
En uppgift av gäldenären att han eller hon är insolvent ska enligt 2 kap. 7 § konkurslagen godtas av rätten, om det inte finns särskilda skäl att inte göra det. Detta innebär att tingsrätten i allmänhet inte ska ifrågasätta gäldenärens uppgift om att han eller hon är på obestånd. Om gäldenären är ett bolag och det före beslutet om konkurs kommer fram att det finns delade meningar inom styrelsen om det riktiga i att begära bolaget i konkurs, bör tingsrätten dock i regel pröva uppgiften om att bolaget är på obestånd (se prop. 1975:6 s. 117). Någon sådan information hade inte tingsrätten vid tidpunkten för beslutet om konkurs. Tingsrättens handläggning var därmed riktig.
Ett beslut om att ett aktiebolag ska ansöka om att bli försatt i konkurs ska fattas av bolagsstämman eller styrelsen (jfr a. prop. s. 117 och 8 kap. 4 § aktiebolagslagen). Att någon är behörig firmatecknare innebär inte i sig att han eller hon också har befogenhet att för bolagets räkning fatta beslut om vare sig bolagets ansökan om konkurs eller något annat. Enligt vad som framkommit har ansökan om konkurs inte grundats på något beslut av Duveholms bolagsstämma eller styrelse. C.G.B. har därmed överträtt sin befogenhet när han ansökte om bolagets försättande i konkurs. Frågan är vilken verkan som ska tillmätas denna omständighet när den aktualiseras vid överklagande av konkursbeslutet.
Enligt 2 kap. 22 § konkurslagen får en konkursansökan inte återkallas sedan beslutet om konkurs har meddelats. Även om gäldenären själv har ansökt om konkursen eller medgett en borgenärs konkursansökan ska högre rätt upphäva beslutet om gäldenären efter att ha överklagat visar att han eller hon är solvent. Enligt förarbetena till bestämmelsen har denna tillkommit för att förhindra att gäldenär och konkurssökande borgenär gör upp i samförstånd efter konkursbeslutet och omintetgör eventuell möjlighet till återvinning. En annan borgenär skulle annars för att gardera sig vara tvungen att ge in konkursansökan mot gäldenären trots att denne redan var försatt i konkurs. Genom kravet på att gäldenären ska visa att han eller hon är solvent löper borgenären inte någon risk. (Prop. 1975:6 s. 185.)
Sett till ordalydelsen av 2 kap. 22 § konkurslagen är bestämmelsen tillämplig även då ett konkursbeslut överklagas av ett bolag med påstående om bristande befogenhet hos den ställföreträdare som har ansökt om konkursen eller har medgett en borgenärs konkursansökan. Vidare gör sig skälen bakom bestämmelsen, att förhindra illojalt handlande gentemot vissa borgenärer, gällande även i dessa fall. Utan ett krav på att gäldenären ska visa sin solvens för att få konkursbeslutet upphävt skulle ett påstående om bristande befogenhet ge gäldenären möjlighet till en uppgörelse i samförstånd med en borgenär till nackdel för andra borgenärer.
För att Duveholm ska få konkursbeslutet upphävt krävs alltså i enlighet med bestämmelsen i 2 kap. 22 § konkurslagen att bolaget visar att det inte är på obestånd. Av skäl som hovrätten har anfört har Duveholm inte visat detta. Överklagandet ska därför avslås.
Domslut
HD:s avgörande
HD avslår överklagandet.
Skiljaktig
Justitierådet Agneta Bäcklund, med vilken justitierådet Stefan Lindskog instämde, var skiljaktig och anförde:
Tingsrätten försatte den 2 augusti 2011 Duveholm i konkurs. Beslutet grundades på en ansökan av bolaget som var undertecknad av C.G.B. I ansökan angavs att bolaget var på obestånd. Av ett registreringsbevis för Duveholm framgick att C.G.B. var en av tre styrelseledamöter samt att bolagets firma tecknades av styrelsen och av styrelseledamöterna var för sig.
Duveholm, företrätt av de övriga två styrelseledamöterna H.T. och G.T., överklagade konkursbeslutet och yrkade att det skulle upphävas. Hovrätten har avslagit överklagandet.
Duveholm har gjort gällande att C.G.B. saknat behörighet att företräda bolaget sedan han utträtt ur styrelsen, att konkursansökan har lämnats in utan att styrelsen fattat något beslut om bolagets försättande i konkurs samt att bolaget inte är på obestånd.
Av utredningen framgår inte annat än att C.G.B. vid tiden för konkursansökan var styrelseledamot och firmatecknare i Duveholm.
Ett beslut om att ett aktiebolag ska ansöka om att bli försatt i konkurs ska fattas av bolagsstämman eller styrelsen för att vara giltigt. Att någon är behörig firmatecknare innebär inte i sig att han eller hon också har befogenhet att för bolagets räkning fatta beslut om vare sig bolagets ansökan om konkurs eller något annat. Enligt vad som framkommit har ansökan om konkurs inte grundats på något beslut av Duveholms bolagsstämma eller styrelse. C.G.B. har därmed överträtt sin befogenhet när han ansökt om bolagets försättande i konkurs. Frågan är vilken verkan som ska tillmätas denna omständighet när den aktualiseras vid överklagande av konkursbeslutet.
En förutsättning för att en gäldenär ska kunna försättas i konkurs är att denne är insolvent (1 kap. 2 § konkurslagen). I 2 kap.7-9 §§konkurslagen uppställs vissa bevisregler, vilka anknyter till omständigheter som typiskt sett talar för insolvens. Tingsrätten har tillämpat bestämmelsen i 2 kap. 7 § som innebär att en uppgift av gäldenären om insolvens ska godtas om det inte finns särskilda skäl att inte göra det.
Visserligen har en behörig firmatecknare för gäldenären lämnat in konkursansökan. Något ställningstagande från gäldenärsbolaget i insolvensfrågan har dock inte funnits. Om denna brist hade upptäckts vid tingsrätten hade det lett till att domstolen skulle ha gjort en prövning av bolagets insolvens. Det talar för att bristen, när den upptäcks i hovrätten, bör leda till att en sådan prövning sker där.
Frågan uppkommer då om en tillämpning av 2 kap. 22 § konkurslagen leder till en annan bedömning. Enligt den bestämmelsen får en konkursansökan inte återkallas sedan beslutet om konkurs har meddelats. Även om gäldenären själv har ansökt om konkursen eller medgett en borgenärs konkursansökan ska dock högre rätt upphäva beslutet om gäldenären efter att ha överklagat visar att han eller hon är solvent.
I den nu aktuella situationen har bolaget inte gett firmatecknaren något uppdrag att göra en konkursansökan eller att lämna en sådan uppgift som avses i 2 kap. 7 § konkurslagen. Under sådana förhållanden är bestämmelsen i 2 kap. 22 § inte tillämplig. Hovrätten borde därför ha prövat om bolaget var insolvent.
Hovrättens beslut ska därför undanröjas och målet visas åter till hovrätten för fortsatt handläggning.
Tillägg
Justitierådet Stefan Lindskog tillade för egen del:
I ett konkursärende har domstolen att pröva huruvida gäldenären är insolvent. Frågan är inte dispositiv. Det hänger samman med att en konkurs inte sällan är värdeförstörande och att det därför ligger i borgenärskollektivets bästa att hindra en obehövlig konkurs. Det finns i sammanhanget anledning att peka på att en enskild borgenär kan ha ett eget intresse av att gäldenären sätts i konkurs trots att något obestånd inte föreligger. Och när gäldenären är ett bolag kan på motsvarande sätt en aktieägare eller en styrelseledamot ha ett sådant intresse. Gäldenärens konkurs ses i sådana fall som ett medel att nå ett mål, som kan variera. Det kan handla om att eliminera en konkurrent eller om att försöka få ett fördelaktigt slut på en pågående rättegång eller något annat.
Eftersom insolvensfrågan är indispositiv får domstolen, när en borgenär söker en gäldenär i konkurs och gäldenären vitsordar borgenärens obeståndspåstående, inte lägga vitsordandet till grund för sitt beslut på samma sätt som när gäldenären i ett mål om betalning medger betalningsskyldighet. Gäldenärens inställning till frågan om att han är på obestånd har dock i regel bevisverkan. Det är innebörden av 2 kap. 7 § konkurslagen. Att det rör sig om en bevisregel framgår bl.a. av den rubrik (Bevisning om obestånd) under vilken bestämmelsen står.
Illustrativt i sammanhanget är den i förarbetena till 2 kap. 7 § konkurslagen nämnda situationen (prop. 1975:6 s. 117) att till grund för en konkursansökning ligger ett styrelsebeslut där styrelseledamöterna har haft olika uppfattningar om huruvida bolaget är på obestånd. Det förhållandet att bolaget med stöd av ett majoritetsbeslut har intagit den rättsliga positionen att obestånd är för handen ska här inte läggas till grund för ett konkursbeslut. Att en minoritet har haft en avvikande uppfattning i obeståndsfrågan är ett särskilt skäl för domstolen att göra en mer djupgående bedömning av obeståndsfrågan utan att därvid tillmäta bolagets erkännande någon bevisbetydelse.
Av det förhållandet att en firmatecknare helt saknar beslutskompetens i och för bolaget (beslut i ett aktiebolag kan i princip bara fattas av beslutsorganen, som är bolagsstämman, styrelsen och den verkställande direktören) följer att hans inställning till frågan om gäldenärsbolagets obestånd vid tillämpningen av bestämmelsen i 2 kap. 7 § konkurslagen inte ska tillmätas någon bevisbetydelse. Det avgörande är styrelsens uppfattning. I betraktande av det samt i ljuset av att obeståndsfrågan är indispositiv och att bolagets inställning till sitt obestånd har karaktär av bevismedel, låter det sig diskuteras om inte tingsrätten när bolaget företräds av någon annan än styrelsen (eller den som styrelsen har befullmäktigat att företräda bolaget i konkursärendet) bör ha en viss utredningsskyldighet beträffande ett påstående om att bolaget anser sig vara på obestånd.
Det bästa bevismedlet för styrelsens inställning är ett styrelseprotokoll. Det är inte förenat med några olägenheter för ett gäldenärsbolag att - om bolaget inte företräds av styrelsen eller någon som av styrelsen befullmäktigats att söka bolaget i konkurs - till konkursansökningen foga ett styrelseprotokoll som ger uttryck för att styrelsens uppfattning är att bolaget är på obestånd, särskilt inte eftersom ett sådant protokoll bör föreligga under alla förhållanden.
Genom en ordning innebärande att bolagets inställning ska visas genom ett styrelseprotokoll (när bolaget inte företräds av styrelsen eller ett av denna befullmäktigat ombud) får domstolen på ett naturligt sätt klarhet i om styrelsen är enig i sin uppfattning eller om det föreligger en sådan oenighet som bör föranleda att erkännandet inte tillmäts någon bevisbetydelse (jfr p. 3 ovan). Till det kommer att ordningen minskar risken för kuppartade aktioner vid tvist mellan olika intressenter i bolaget. Det måste således hållas i minnet att när som i det aktuella fallet en firmatecknare utnyttjar sin representationskompetens till att söka bolaget i konkurs trots att han inte har stöd för det i något styrelsebeslut är inte sällan förklaringen att en ägartvist pågår. Rättsordningen bör inte godta att konkursinstitutet missbrukas av den som i en sådan tvist menar sig få en fördel av att bolaget sätts i konkurs.
Mot bakgrund av det anförda menar jag att tingsrätten av firmatecknaren borde ha begärt att han gav in ett styrelseprotokoll varav styrelsens och därmed bolagets uppfattning kom till ett uttryck. Att tingsrätten inte gjorde det kan dock inte betraktas som så felaktigt att det utgör domvilla.
HD:s beslut meddelat: den 14 mars 2012.
Mål nr: Ö 298-12.
Lagrum: 2 kap.7 och 22 §§konkurslagen (1987:672).