NJA 2015 s. 527

Gör svaranden gällande att annat förhållande som rör parternas mellanhavande, än att den betalningsskyldighet som verkställighetsansökan avser fullgjorts eller att kvittning får äga rum, utgör hinder mot verkställighet, och kan invändningen inte lämnas utan avseende, får verkställighet inte ske (3 kap. 21 § andra stycket UB).

Prövningen av frågan, om hinder mot verkställighet av en dom på betalning i ett enskilt fall föreligger, är begränsad till att avse omständigheter som inträffat efter domens meddelande - s.k. facta supervenientia - medan förhållanden som ligger i tiden innan detta, är prekluderade genom domens rättskraft, vare sig de förts fram i tvistemålet eller inte (se prop. 1980/81:8 s. 330 f., jfr rättsfallen NJA 2006 s. 657 och NJA 2011 s. 849).

Det avgörande bör här vara, om den omständighet som invändningen grundas på, inträffat på sådan tid att den har kunnat beaktas vid den prövning, som föregått domen, oavsett om den då har aktualiserats eller inte (se SOU 1973:22 s. 180 och Torkel Gregow, Utsökningsrätt, 4 uppl. 2012, s. 96, samt jfr Åke Hassler, Utsökningsrätt, 2 uppl. 1960, s. 101, och Karl Olivecrona, Utsökning, 9 uppl. Lund 1978, s. 86 f.).

En annan grundläggande princip vid verkställighet är att varken Kronofogdemyndigheten eller, i överklagade utsökningsmål, allmän domstol, har rätt att på nytt granska frågor som har prövats i exekutionstiteln (se föredragande departementschefens uttalande i a. prop. s. 1208, och jfr även Lagrådets yttrande i a. prop. s. 1098 f.).

Inte heller finns det, annat än i fråga om vissa administrativa beslut, något egentligt utrymme för att på verkställighetsstadiet underkänna en formellt giltig exekutionstitel, ens om denna skulle vara uppenbart felaktig (jfr NJA 1984 s. 602 och NJA 1991 s. 188). Vid prövningen av utsökningsmålet har det dock viss betydelse om exekutionstiteln kan angripas på något annat sätt än genom invändning mot verkställighet, t.ex. genom överklagande till högre instans (se bl.a. NJA 2011 s. 849 [p. 10] och NJA 2012 s. 575 [p. 7]).

I undantagsfall kan det också förekomma, att parternas mellanhavande blivit så komplicerat eller oklart, att ståndpunkt inte kan tas i exekutiv ordning, utan tvistefrågan bör bli föremål för prövning i domstol eller av behörig myndighet (se lagberedningen i SOU 1973:22 s. 185). Kronofogdemyndigheten kan i sådana situationer välja att ställa in verkställigheten i tvistiga eller oklara delar, för att avvakta utgången av en domstolsprövning eller liknande i saken (jfr t.ex. rättsfallet RH 1984:10).

Om hinder mot verkställighet i ett enskilt fall annars konstateras föreligga, och har åtgärd för verkställighet redan vidtagits i utsökningsmålet, ska åtgärden återgå, om det kan ske (3 kap. 21 § tredje stycket UB).

P.A. och K.S. har i sin invändning mot den av Robusta Byggnads AB sökta verkställigheten, endast gjort det förhållandet gällande att tingsrättens dom är behäftad med räknefel. Enligt klagandena har felet lett till en oriktig utgång i målet, och bör få till följd att domen inte anses exigibel (verkställbar).

Det åberopade räknefelet, vars förekomst i domskälen tingsrätten har bekräftat, har troligen uppkommit någon gång under överläggningen till dom i målet, dvs. i tiden innan domens meddelande. Samtidigt är det först när domen ges, och inte längre utan vidare kan ändras av tingsrättens ledamöter annat än genom att det sätts upp ett till domen senare fogat rät-telseblad, som räknefelet kan sägas bli ett faktum.

Räknefelet får därför sin existens som ett sådant annat förhållande, vilket rör parternas mellanhavande, tidigast i samband med att domen meddelas på tingsrättens kansli, och själva avgörandedokumentet fått sin slutliga avfattning. Det är också då, men inte förr, som räknefelet får inverkan på det materiella rättsförhållandet mellan parterna, genom att svarandena åläggs en för hög betalningsskyldighet, och domen blir en exekutionsurkund som kan begäras verkställd.

Det är dessutom så, att i tiden före det att rättelsebegäran görs, räknefelet på annat sätt påpekas för eller upptäcks på domstolen, förekomsten av detta är ett för tingsrättens ledamöter okänt förhållande, som inte i någon egentlig mening har kunnat beaktas vid avgörandet, i den mån ett domstolens egna misstag över huvud taget skulle kunna sägas bli föremål för prövning, i samma instans som det begås.

Att i följd av räknefelet i domen svarandena ålagts en för stor betalningsbörda, kommer ju vidare till deras kännedom först i samband med delfåendet av denna, varför svarandena omöjligen skulle ha kunnat åberopa räknefelet, innan handläggningen av det mål som prövades i domen avslutades.

Svarandena har alltså endast fått vad som kan kallas för en efterföljande vetskap, om en omständighet som i vart fall inte kan sägas ha inträffat före den i målet aktuella domens meddelande (jfr Bengt Lindell, Processuell preklusion av nya omständigheter eller bevis rörande saken, Stockholm 1993, s. 76 f.).

Kronofogdemyndigheten borde därför ha tagit P.A:s och K.S:s invändning i närmare beaktande.

För Kronofogdemyndigheten torde det, med hänsyn till vad tingsrätten anfört i sitt beslut i rättelseärendet, också ha stått klart att räknefelet både existerar i domen och inverkar på den där ålagda betalningsskyldighetens storlek. Vid nu angivna förhållanden får den gjorda invändningen anses göra verkställighetsfrågan så tvivelaktig, att invändningen rätteligen inte bort lämnas utan avseende.

I sammanhanget bör tilläggas, att det i aktuellt fall inte kan anses vara fråga, varken om att det på exekutiv väg görs en ny prövning av den bakomliggande saken, eller att exekutionstiteln som sådan underkänns av den verkställande myndigheten. Detta eftersom redan den instans som utfärdade exekutionstiteln har bekräftat riktigheten i det förhållande som invändningen rör.

När det sedan gäller frågan, om i vilken utsträckning tingsrättens dom för närvarande är möjlig att verkställa, bör i den uppkomna situationen, med beaktande av utsökningsförfarandets huvudsakligen dispositiva natur, avgörande vikt fästas vid parternas egna uppfattningar om hur stor betalningsskyldigheten skulle ha blivit, hade tingsrätten inte räknat fel på mervärdesskatten.

Som det får förstås är parterna överens om, att kapitalbeloppet i punkt 1 i tingsrättens domslut, vid en korrekt beräkning av mervärdesskatten, och allt annat lika, skulle ha uppgått till 1 377 673 kr. När det gäller sättet för räntans beräkning, synes inte heller råda någon oenighet, varken i tvistemålet eller i verkställighetsärendet.

Underlaget i det senare medger därför den slutsatsen att en från räknefel fri tingsrättsdom, hade medfört en betalningsförpliktelse för P.A. och K.S. om 1 377 673 kr, jämte ränta på det beloppet enligt 6 § räntelagen från den 16 februari 2013 till dess betalning sker. I denna del bör tingsrättens dom, då några bärande skäl mot detta inte förts fram, få verkställas på de villkor som gäller för en inte lagakraftvunnen dom på betalningsskyldighet.

Vad angår rättegångskostnaderna i punkt 2 i domslutet ställer sig saken något annorlunda, eftersom tingsrätten lät fördela ansvaret för dessa efter den procentandel, med vilken Robusta Byggnads AB fått framgång med sin talan. Det skulle här föra för långt, om Kronofogdemyndigheten, eller en överinstans i utsökningsmålet, skulle försöka göra en egen kalkyl av hur tingsrätten hade låtit fördela kostnadsansvaret, vid det utfall i saken som den hade stannat för utan räknefelet.

I denna del får parternas mellanhavande följaktligen anses ha blivit så oklart och komplicerat, att ett ställningstagande lämpligen inte bör tas i exekutiv ordning. I stället får utgången i den domstolsprocess, som just nu pågår i hovrätten, avvaktas innan en eventuell verkställighet i rättegångskostnadsdelen kan äga rum.

Räknefelet i tingsrättens dom utgör ett sådant annat förhållande, som rör parternas mellanhavande, som bör få åberopas som hinder mot verkställighet. Eftersom förekomsten av räknefelet i domen gör verkställighetsfrågan så tvivelaktig att svarandenas invändning inte kan lämnas utan avseende, bör verkställighet för närvarande endast få ske i den omfattning som angetts ovan (se särsk. p. 26-29).

Att redan vidtagna verkställighetsåtgärder, som nu inte längre behövs, om möjligt ska återgå följer direkt av lag.

HD:s beslut om inhibition i verkställighetsärendet hos Kronofogdemyndigheten bör inte längre gälla.

Det får ankomma på Kronofogdemyndigheten att pröva om en av P.A. och K.S. gjord nedsättning, ställd pant eller annan erbjuden säkerhet kan godtas, i den meningen att exekutiva åtgärder, beträffande den del av betalningsskyldigheten som av HD förklarats verkställbar, inte omedelbart vidtas, om säkerhetsåtgärden inte accepteras av verkställighetssökanden Robusta Byggnads AB.

Vid denna utgång i utsökningsmålet får parterna i själva huvudsaken, dvs. i frågan om hinder mot verkställighet av tingsrättens dom föreligger, anses ömsom vinnande och tappande i sådan grad, att de bör stå sina egna rättegångskostnader i HD.

Parterna erinras om att HD:s beslut, med anledning av invändningen mot verkställighet, varken hindrar att saken prövas i rättegång, eller får någon prejudicerande verkan vid en senare prövning (3 kap. 21 § fjärde stycket UB).