NJA 2016 s. 279
Narkotikasmuggling (svamp innehållande ämnet psilocin). Gränsdragningen mellan ringa brott och brott av normalgraden.
Skaraborgs tingsrätt
Allmän åklagare väckte vid Skaraborgs tingsrätt åtal mot M.B. för narkotikasmuggling i två fall enligt följande gärningsbeskrivningar.
M.B. har den 7 december 2011 via Postterminalen Ban i Malmö, i samband med införsel till landet per postförsändelse, genom att underlåta att anmäla 37,5 gram psilocin och 0,89 gram mitragynin, vilket allt är narkotika, till tullbehandling, uppsåtligen brutit mot ett särskilt föreskrivet förbud mot eller villkor för införseln.
M.B. har den 28 december 2011 via Posten på Arlanda i Sigtuna, i samband med införsel till landet per postförsändelse, genom att underlåta att anmäla 21,4 gram psilocin och 0,872 gram mitragynin, vilket allt är narkotika, till tullbehandling, uppsåtligen brutit mot ett särskilt föreskrivet förbud mot eller villkor för införseln.
Lagrum: 3 § 1 st. och 6 § 1 st. lagen (2000:1225) om straff för smuggling.
Domskäl
Tingsrätten (ordförande tingsfiskalen Anna Johansson) anförde i dom den 11 mars 2014 följande.
M.B. har förnekat gärningarna. - - -
Frågan om rubricering och eventuell preskription av gärningarna har lyfts upp av åklagaren under slutanförandena i målet varvid M.B., i likhet med vad åklagaren varit inne på under sitt slutanförande, framställt yrkande om att tingsrätten i första hand ska avvisa åtalet på grund av preskription.
Domskäl
Av utredningen i målet har inledningsvis framkommit att det den 7 december 2011 i tullen på postterminalen i Malmö påträffades en rekommenderad brevförsändelse till M.B. med angivet avsändningsland Nederländerna, som innehöll 37,5 gram psilocin och 0,89 gram mitragynin. Vidare har framkommit att det den 28 december 2011 i tullen på posten Arlanda påträffades en försändelse adresserad till M.B. med angivet avsändarland Holland, som innehöll 21,4 gram psilocin och 0,872 gram mitragynin. Av kontouppgifter från Swedbank har framkommit att en eurobetalning gjorts från M.B:s konto med transaktionsdatum den 30 november 2011 till ”Amsterdam web solution”. Amsterdam web solution har genom uppgifter på ett internetforum kunnat kopplas till en sida där man kan beställa narkotiska preparat från Nederländerna. M.B. har förnekat kännedom om försändelserna.
M.B. har hörd över åtalet uppgett i huvudsak följande. - - -.
Tingsrättens bedömning
För en fällande dom i brottmål krävs att det har ställts utom rimligt tvivel att det har gått till på det sätt som åklagaren har påstått. I bevisprövning ingår att eliminera alternativa hypoteser än den hypotes som åklagaren lägger fram i gärningsbeskrivningen.
M.B. har förnekat all kännedom om de aktuella försändelserna.
Det förhållandet att M.B:s namn stått som mottagare för försändelsen är mycket besvärande för honom och talar mycket starkt för att det är han som beställt svampen. M.B. har berättat att det endast är han och hans föräldrar som bor på den aktuella adressen. Han har berättat att han under perioder använt narkotika och att han umgåtts med kompisar som använt narkotika. Att det är M.B. som beställt svampen talar vidare omständigheten att det i nära anslutning till att försändelserna skickats skett en betalning från hans konto till ett konto vars uppgifter kunnat kopplas till en sida där man kunnat beställa narkotiska preparat från Nederländerna. M.B. har såvitt gäller betalningen uppgett att han inte har någon kännedom om denna och förklarat att han vid tidpunkten då betalningen skedde ibland lät sina kompisar låna hans konto samt hans bankkort.
Tingsrätten bedömer M.B:s uppgifter som mindre trovärdiga utifrån att han svarat undvikande och svepande samt då han framställt förklaringar till vad som utretts i målet som framstått som långsökta och som åklagaren omöjligen kunnat undersöka eller bemöta. Även om M.B. inte har någon förklaringsbörda medför hans sätt att svara på frågor samt följdfrågor såvitt gäller misstankarna mot honom att hans uppgifter framstår som mindre tillförlitliga. Det kan särskilt antecknas att tingsrätten vid bedömningen av M.B:s uppgifter haft i åtanke att det gått en tid sedan de påstådda gärningarna ska ha ägt rum.
Tingsrätten finner sammantaget att det genom åklagarens utredning är ställt utom rimligt tvivel att det är M.B. som beställt svampen och att han ska dömas för narkotikasmuggling.
Vad gäller rubriceringsfrågan gör tingsrätten följande överväganden.
Praxis avseende påföljdsbestämning i narkotikamål har förändrats avsevärt den senaste tiden. HD har uttalat att det tidigare påföljdssystemet måste nyanseras och ske i princip på samma sätt som påföljdsbestämningen vid andra typer av brott. Sort och mängd är dock fortfarande en viktig faktor vid straffvärdebedömningen, särskilt vad gäller brott som inte är att bedöma som grova. Någon allmän omprövning av gränsen mellan normalgraden av narkotikabrott och ringa brott är inte avsedd och har inte skett på något avgörande sätt.
I detta fall är fråga om gärningar som främst får bedömas utifrån mängden narkotika. Mängden medför enligt tingsrättens bedömning att gärningarna under bägge åtalspunkterna är att bedöma som narkotikasmuggling, inte ringa brott.
Vad gäller frågan om preskription gör tingsrätten följande överväganden.
Straffet för narkotikasmuggling är enligt 3 § 1 st. och 6 § 1 st.smugglingslagen fängelse i högst tre år. Om brottet är ringa döms till böter eller fängelse i högst sex månader. I 35 kap. 1 § BrB finns bestämmelser om åtalspreskription. I paragrafens första stycke punkten 3 föreskrivs att påföljd må ej ådömas, med mindre den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom tio år om straffet är högre än fängelse två år men icke över fängelse åtta år.
Man brukar säga att ett brott är preskriberat, när det på grund av gällande bestämmelser inte längre är möjligt att döma ut en påföljd. Påföljd för narkotikasmuggling kan således inte dömas ut om mer än tio år förflutit från dagen för brottet.
Aktuellt åtal har väckts inom tio år från den påstådda brottsdagen. Tingsrättens bedömning med hänsyn till vad som nu redovisats är att åtalet inte ska ogillas på grund av preskription.
Sammanfattningsvis ska M.B. alltså dömas för två fall av narkotikasmuggling.
Påföljdsfrågan
Gärningarna M.B. nu ska dömas för har ett straffvärde om två−tre månaders fängelse.
- - -.
Sammantaget finner tingsrätten att det inte föreligger sådana särskilda omständigheter som krävs för att frångå presumtionen att påföljden ska bestämmas till fängelse.
M.B. ska därför dömas till ett fängelsestraff.
Vid straffmätningen beaktar tingsrätten i lindrande riktning att en i förhållande till brottets art ovanligt lång tid förflutit sedan brottet begicks. Straffet bestäms till två månaders fängelse.
Domslut
Domslut
Tingsrätten dömde M.B. för narkotikasmuggling enligt 3 § första stycket och 6 § första stycketsmugglingslagen till fängelse 2 månader.
Göta hovrätt
M.B. överklagade i Göta hovrätt och yrkade att hovrätten skulle frikänna honom från ansvar eller, i andra hand, bestämma påföljden till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst alternativt sänka straffet. Som grund för sitt yrkande om frikännande angav han att han inte begått de åtalade gärningarna, i andra hand att brotten var att bedöma som ringa och därför preskriberade.
Åklagaren motsatte sig att tingsrättens dom ändrades.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Lars Friedner och Maud Olander Blom samt nämndemännen Claes-Uno Frisk och Åke Haraldsson) anförde i dom den 3 oktober 2014 följande.
Hovrättens domskäl
Hovrätten har tagit del av samma bevisning som tingsrätten. Förhöret med M.B. har spelats upp med ljud och bild.
På de skäl som tingsrätten har angett är åtalet styrkt. HD har på senare år i flera fall förändrat synen på straffvärdet avseende olika narkotikabrott. HD har dock inte uttalat sig för en allmän sänkning av gränsen mellan normalgraden av narkotikabrott och ringa brott. Mot bakgrund av hittillsvarande praxis finner hovrätten därför att gärningarna ska rubriceras som narkotikasmuggling av normalgraden. Som tingsrätten har angett ska åtalet då inte ogillas på grund av preskription. M.B. ska alltså dömas för två fall av narkotikasmuggling.
Hovrätten instämmer i tingsrättens bedömning av gärningarnas straffvärde. Narkotikasmuggling är brott av sådan art att det finns en presumtion för att bestämma påföljden till fängelse. Som särskilt skäl för villkorlig dom i stället för fängelse kan rätten beakta om den åtalade samtycker till att den villkorliga domen förenas med en föreskrift om samhällstjänst och en sådan föreskrift är lämplig med hänsyn till hans person och övriga omständigheter.
- - -.
M.B. har nu samtyckt till samhällstjänst och utredningen i hovrätten får anses visa att han är lämplig för samhällstjänst. På grund härav anser hovrätten att det finns särskilda skäl att med stöd av 30 kap. 7 § andra stycket BrB bestämma påföljden till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst. Tiden för samhällstjänst bör bestämmas till 75 timmar och det alternativa fängelsestraffet till två månader.
Hovrättens domslut
Hovrätten ändrar tingsrättens dom på så sätt att påföljden bestäms till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst 75 timmar. Om fängelse i stället hade valts som påföljd, skulle fängelse 2 månader ha dömts ut.
- - -.
Tf. hovrättsassessorn Daniel Klingström, referent, var skiljaktig och anförde följande.
Jag finner lika med majoriteten styrkt att M.B. har smugglat angivna mängder narkotika. Om brotten bedöms som ringa brott är de preskriberade eftersom M.B., enligt vad handlingarna i målet utvisar, inte har erhållit del av åtal för brotten inom två år från gärningen.
I NJA 2012 s. 849 (p. 6) har HD uttalat att sort och mängd narkotika i princip bör vara avgörande för hur gränsen dras mellan ringa narkotikabrott och brott av normalgraden samt (p. 10) konstaterat att det vid innehav av femtio missbruksdoser amfetamin, mefedron eller ecstasy finns en presumtion för att brottet ska bedömas vara av normalgraden. HD har inte uttalat sig om LSD på senare tid, men enligt litteraturen går gränsen för ringa brott även här vid ett innehav av femtio missbruksdoser (se Martin Borgeke och Georg Sterzel, Studier rörande påföljdspraxis m.m., 2013, s. 975).
I förevarande fall har annat inte framkommit än att M.B. avsett att använda narkotikan för eget bruk. Sorten och mängden bör således avgöra hur gärningarna ska bedömas. Mängden mitragynin är så begränsad att den inte bör få någon avgörande betydelse i rubriceringsfrågan. Frågan bör i stället bedömas utifrån mängden svamp innehållande psilocin. Någon utredning om psilocin har inte presenterats i målet och HD har inte uttalat sig om psilocins kategorisering i farlighetshänseende. I litteraturen har psilocin beskrivits som hallucinogent och enligt tabell går gränsen för ringa brott vid sex gram svamp, samtidigt som två gram svamp anges som en rusgivande dos (Borgeke a.a. s. 978). Utifrån denna tabell skulle således gränsen för brott av normalgraden gå vid tre missbruksdoser, vilket inte är rimligt utifrån hur amfetamin, mefedron och ecstasy har bedömts av HD. I avsaknad av utredning bör psilocin i vart fall inte behandlas som farligare än de nyssnämnda drogerna.
Åklagaren har hänvisat till RättsPM 2013:2, s. 148 och hävdat att en missbruksdos psilocin motsvaras av två och ett halvt gram torkad svamp. M.B. har med hänvisning till återförsäljarens uppgifter hävdat att en missbruksdos motsvaras av tre gram torkad svamp eller sju gram färsk svamp. Beslaget innehåller visserligen både torkad och fuktig svamp men som målet presenterats får det ingen betydelse. Gränsen för brott av normalgraden bör enligt min mening gå vid femtio missbruksdoser och det uppnås inte, oavsett om M.B:s eller åklagarens definition av detta tillämpas. Brotten bör då bedömas som ringa och åtalet i sin helhet ogillas på grund av preskription.
Högsta domstolen
M.B. överklagade och yrkade att åtalet skulle ogillas på grund av att brotten skulle bedömas som ringa och då var preskriberade.
Riksåklagaren medgav ändringsyrkandet.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Anna Sollerborn, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.
Domskäl
Domskäl
Punkterna 1-24 motsvarar i huvudsak punkterna 1-19 i HD:s dom.
Sammanfattande slutsatser
Vad som framkommit i målet i förening med vad som tidigare uttalats i praxis och i litteraturen ger stöd för slutsatsen att psilocin och psilocybin i farlighets- och straffvärdehänseende närmast kan jämställas med ecstasy och i någon mån med LSD och amfetamin. Mot bakgrund av HD:s tidigare uttalanden angående gränsdragningen mellan ringa brott och brott av normalgraden i fråga om ecstasy, LSD, amfetamin och mefedron är det därför rimligt att gränsdragningen görs på motsvarande sätt när det gäller psilocin och psilocybin. Gränsen mellan ringa brott och brott av normalgraden bör därför, som en utgångspunkt vid den samlade bedömning som domstolarna måste göra, även i fråga om psilocin och psilocybin gå vid 50 missbruksdoser svamp.
HD har inte något medicinskt eller vetenskapligt underlag för att exakt kunna definiera hur stor viktmängd som bör anses utgöra en normal missbruksdos, och det torde överhuvudtaget vara vanskligt att slå fast en sådan exakt definition. Med hänsyn till vad som framkommit i målet och hittills i praxis föreligger det dock tillräckligt stöd för slutsatsen att en missbruksdos i normalfallet utgörs av ett till tre gram torkad svamp.
Sammanfattningsvis bör gränsen mellan brott av normalgraden och ringa brott - vid ett renodlat sort- och mängdresonemang - i normalfallet alltså gå vid i vart fall 50 gram torkad svamp. Om utredningen i ett enskilt mål pekar på att varje missbruksdos utgörs av en större mängd torkad svamp än ett gram måste gränsen naturligtvis justeras till en högre viktmängd. På motsvarande sätt måste gränsen justeras nedåt om det i ett enskilt fall framkommer att varje dos utgörs av en mindre mängd svamp än ett gram.
Bedömningen i detta fall
M.B. är åtalad för att vid ett tillfälle ha smugglat in 0,89 gram mitragynin och 37,5 gram psilocin samt vid ett annat tillfälle ha smugglat in 0,872 gram mitragynin och 21,4 gram psilocin. Mängden mitragyninpulver är så begränsad att den enbart har marginell betydelse för rubriceringsfrågan i detta fall. Beslaget av svamp innehållande de aktuella mängderna psilocin utgörs av såväl torkad som färsk svamp. Det har inte framkommit någon omständighet i målet som talar för att en missbruksdos av den aktuella svampen utgörs av mindre än ett gram torkad svamp.
De gärningar som M.B. är åtalad för avser var för sig en mindre mängd än 50 gram svamp innehållande psilocin. Båda narkotikasmugglingsbrotten ska därför bedömas som ringa. Eftersom M.B. inte har fått del av åtal för brotten inom två år från det att de begicks är brotten preskriberade (35 kap. 1 § första stycket 1 BrB). Åtalet ska därför i sin helhet lämnas utan bifall.
Domslut
Domslut
Se HD:s domslut.
Domskäl
HD (justitieråden Marianne Lundius, Ella Nyström, referent, Kerstin Calissendorff, Johnny Herre och Lars Edlund) meddelade den 22 april 2016 följande dom.
Domskäl
Bakgrund
M.B. åtalades för två fall av narkotikasmuggling enligt följande gärningsbeskrivningar.
M.B. har den 7 december 2011 via Postterminalen Ban i Malmö, i samband med införsel till landet per postförsändelse, genom att underlåta att anmäla 37,5 gram psilocin och 0,89 gram mitragynin, vilket allt är narkotika, till tullbehandling, uppsåtligen brutit mot ett särskilt föreskrivet förbud mot eller villkor för införseln.
M.B. har den 28 december 2011 via Posten på Arlanda i Sigtuna, i samband med införsel till landet per postförsändelse, genom att underlåta att anmäla 21,4 gram psilocin och 0,872 gram mitragynin, vilket allt är narkotika, till tullbehandling, uppsåtligen brutit mot ett särskilt föreskrivet förbud mot eller villkor för införseln.
M.B delgavs åtalet den 16 januari 2014.
Tingsrätten dömde M.B. för narkotikasmuggling i två fall till två månaders fängelse. Hovrätten har ändrat tingsrättens dom på så sätt att påföljden har bestämts till villkorlig dom med samhällstjänst 75 timmar, med alternativstraffet två månaders fängelse.
Frågan i HD
Frågan i målet är om de åtalade gärningarna ska bedömas som ringa brott. Om så är fallet är brotten preskriberade.
Brottet narkotikasmuggling och något om rubriceringsfrågor
Enligt 3 § lagen (2000:1225) om straff för smuggling döms den för smuggling som, i samband med införsel till landet av en vara som omfattas av ett särskilt föreskrivet förbud mot eller villkor för införsel, uppsåtligen bryter mot förbudet eller villkoret genom att underlåta att anmäla varan till tullbehandling.
Om en sådan gärning avser narkotika, döms enligt 6 § smugglingslagen för narkotikasmuggling till fängelse i högst tre år. Om brottet gäller narkotika och är ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex månader.
Straffskalorna för narkotikasmuggling överensstämmer med straffskalorna för narkotikabrottslighet enligt narkotikastrafflagen (1968:64). Syftet har varit att åstadkomma en enhetlig bedömning av narkotikahantering, oberoende av om den ena eller den andra lagen är tillämplig. Gränsdragningen mellan ringa brott och brott av normalgraden sker således enligt samma principer i de båda lagarna. (Se prop. 1992/93: 142 s. 10 och 17 samt NJA 1993 s. 38 och NJA 2013 s. 321 p. 3.)
Av rättsfallet NJA 2012 s. 849, punkt 6, framgår att art och mängd narkotika i princip bör vara avgörande för hur gränsen dras mellan ringa narkotikabrott och narkotikabrott av normalgraden. En bedömningsgrund av detta slag förutsätter emellertid att det görs jämförelser med avseende på farligheten av olika preparat. Att det inte finns några entydiga och allmänt godtagna kriterier för sådana jämförelser har konstaterats av HD. (Se NJA 2011 s. 357 p. 23.)
Straffskalan för ringa narkotikabrott är förbehållen i huvudsak gärningar som består i eget bruk eller innehav för eget bruk. Har narkotikan överlåtits eller varit avsedd för överlåtelse finns endast begränsat utrymme för att bedöma gärningen som ringa brott. (Se NJA 2013 s. 321 p. 6.)
Om psilocin och dess farlighet
Ämnet psilocybin är liksom nedbrytningsprodukten psilocin narkotikaklassat och anges i förteckning I i konventionen den 21 februari 1971 om psykotropa ämnen, som ratificerades av Sverige den 17 november 1972 (SÖ 1972:42). Vidare är svamparna Psilocybe semilanceata (toppslätskivling) och Psilocybe cubensis klassificerade som narkotika i Sverige. Detsamma gäller andra svampar som innehåller ämnena psilocybin eller psilocin, om svamparna är framodlade eller om de har torkats eller på annat sätt beretts (se 2 och 3 §§ förordningen, 1992:1554, om kontroll av narkotika och bilaga 1 till förordningen samt Läkemedelsverkets föreskrifter, LVFS 2011:10, om förteckningar över narkotika, förteckning I).
Riksåklagaren har beträffande psilocybins och psilocins farlighet hänvisat till ett år 2004 avgivet yttrande från Rättsmedicinalverket. Häri anges att psilocybin och psilocin finns i varierande mängd i ett antal olika svamparter. Enligt Rättsmedicinalverket anges i litteratur som beskriver användningen av psilocybin och psilocin att effekter och bieffekter av substanserna närmast är att likna vid LSD.
I Rättsmedicinalverkets yttrande uttalas vidare att psilocybin generellt sett anses som mindre farligt än LSD. Användningen i missbrukssammanhang kan närmast jämställas med ecstasy. Kemiskt sett tillhör dock ecstasy en annan grupp av ämnen. Dess verkningsmekanism skiljer sig från den hos psilocybin och psilocin. Gemensamt för ecstasy och psilocybin är den stimulerande effekten på det s.k. sympatiska nervsystemet och den hallucinogena effekten. De negativa och bestående effekter på hjärnan som har knutits till ecstasy finns inte beskrivna för psilocybin. Rättsmedicinalverkets samlade bedömning är trots detta att psilocybin och psilocin, när det gäller den icke-medicinska/illegala användningen, ur farlighetssynpunkt närmast är jämförbart med den för ecstasy.
Missbruksdos
Med en missbruksdos menas den dos som normalt behövs för att en inte tillvand person ska uppleva ett rus (se NJA 2012 s. 510 p. 18).
Missbruksdosens storlek är beroende av flera faktorer såsom koncentrationen av verksam substans och användarens personliga egenskaper. Det är därigenom förenat med betydande svårigheter att i det enskilda fallet ange vad som är en missbruksdos. Detta hindrar dock inte att det i rättstillämpningen måste göras vissa generella antaganden om vad en missbruksdos är. (Se NJA 2011 s. 357 p. 24 och NJA 2012 s. 510 p. 19.)
Enligt riksåklagaren uppgår en missbruksdos psilocybin och psilocin till mellan ett gram och två och ett halvt gram torkad svamp. Enligt ett utlåtande från dåvarande Statens kriminaltekniska laboratorium som åberopades som bevisning i rättsfallet NJA 1995 s. 219 åtgår för ett rus i genomsnitt cirka två gram svamp (varmed torde ha avsetts torkad svamp). Riksåklagaren har hänvisat till hovrättsdomar vari konstaterats att en normaldos ligger mellan ett och tre gram torkad svamp.
M.B. har i målet gett in en utskrift från internet från en försäljningssida avseende s.k. ”Dragon Dynamite truffles” (en beteckning som återfinns på i vart fall en av de beslagtagna förpackningarna). Enligt uppgift på sidan utgörs en normaldos av tre gram torkad svamp respektive sju och ett halvt gram färsk svamp och en stark dos av sex gram torkad svamp respektive femton gram färsk svamp.
Farlighetsbedömningar avseende vissa preparat
I rättsfallet NJA 2012 s. 510, punkt 10, drog HD slutsatsen att det är berättigat att i straffvärdehänseende behandla ecstasy och amfetamin som tillhöriga samma farlighetskategori (se även NJA 2012 s. 115 p. 9). I rättsfallet NJA 1992 s. 235 jämställdes LSD i farlighetshänseende med ecstasy.
Av rättsfallet NJA 2012 s. 849, punkt 10, framgår att det vid innehav av 50 missbruksdoser amfetamin, mefedron och ecstasy föreligger en presumtion för att brottet ska anses vara av normalgraden.
HD har visserligen inte uttalat sig om LSD under senare år, men det saknas stöd för att behandla LSD på annat sätt än ecstasy. Gränsen mellan ringa brott och brott av normalgraden bör därför anses gå vid 50 missbruksdoser även då det rör sig om LSD. (Se Martin Borgeke m.fl., Studier rörande påföljdspraxis m.m., 6 uppl. 2015, s. 1039 ff.)
Sammanfattande slutsatser
Det yttrande från Rättsmedicinalverket som riksåklagaren har hänfört sig till när det gäller farligheten av de aktuella substanserna är mer än tio år gammalt. Även om utredningen på denna punkt brister i fråga om aktualitet får den anses utgöra tillräckligt stöd för slutsatsen att psilocybin och psilocin i farlighets- och straffvärdehänseende närmast bör jämställas med ecstasy och även med LSD och amfetamin.
Mot bakgrund av HD:s tidigare uttalanden angående gränsdragningen mellan ringa brott och brott av normalgraden i fråga om ecstasy, amfetamin och mefedron är det rimligt att gränsdragningen görs på motsvarande sätt när det gäller psilocybin och psilocin. Som en utgångspunkt bör därför gränsen mellan ringa brott och brott av normalgraden gå vid 50 missbruksdoser även i fråga om psilocybin och psilocin.
När det gäller att definiera hur stor mängd som bör anses utgöra en normal missbruksdos är underlaget för bedömningen bräckligt. Det som har framkommit tyder på att det kan röra sig om mellan ett och tre gram torkad svamp. Om en missbruksdos antas vara ett gram kommer gränsen för ringa brott att gå vid 50 gram och vid en dos om tre gram hamnar gränsen vid 150 gram. Det får alltså stor betydelse vilken mängd inom det angivna spannet som används vid beräkningen. Härtill kommer betydelsen av att det kan ingå svamp med viss fuktighetsgrad. Riksåklagaren har som sin uppfattning uttalat att gränsen mellan ringa brott och brott av normalgraden bör gå vid åtminstone 50 gram torkad svamp.
Enligt HD bör, vid en bedömning grundad enbart på art och mängd, som utgångspunkt gälla att narkotikasmuggling anses som ringa vid mängder understigande 100 gram torkad svamp innehållande psilocybin och psilocin.
Bedömningen i detta fall
M.B. är åtalad för att vid ett tillfälle ha smugglat in 0,89 gram mitragynin och 37,5 gram psilocin samt vid ett annat tillfälle ha smugglat in 0,872 gram mitragynin och 21,4 gram psilocin. Viktangivelserna för psilocin måste uppfattas ha avsett mängden svamp. Mängden mitragyninpulver är så begränsad att den enbart har marginell betydelse för rubriceringsfrågan i detta fall. Beslaget vid det första införseltillfället av svamp innehållande psilocin utgjordes av dels torkad svamp, dels fuktig svamp. Detta väcker frågan huruvida den fuktiga svampen, vars vikt uppgick till 16,7 gram, utgjorde narkotika (se p. 10).
De gärningar som M.B. är åtalad för avser var för sig en mindre mängd än 100 gram svamp innehållande psilocin. Det har inte framgått annat än att han har fört in svampen för eget bruk. De båda narkotikasmugglingsbrotten ska därför bedömas som ringa, oavsett om den fuktiga svampen utgjorde narkotika. Eftersom M.B. inte har fått del av åtal för brotten inom två år från det att de begicks är brotten preskriberade (35 kap. 1 § första stycket 1 BrB). Åtalet ska därför lämnas utan bifall.
HD:s dom meddelad: den 22 april 2016.
Mål nr: B 5298-14.
Lagrum: 3 och 6 §§ lagen (2000:1225) om straff för smuggling.
Rättsfall: NJA 1992 s. 235, NJA 1993 s. 38, NJA 1995 s. 219, NJA 2011 s. 357, NJA 2012 s. 115, NJA 2012 s. 510, NJA 2012 s. 849 och NJA 2013 s. 321.