NJA 2016 s. 51
Verkan av överlåtelseförbud i avtal. Även fråga om skiljenämnd har överskridit sitt uppdrag.
Svea hovrätt
SOI Intressenter i Sverige AB förde i Svea hovrätt den talan mot Saltkråkan AB som framgår av hovrättens dom.
Domskäl
Hovrätten (hovrättslagmannen Christine Lager och hovrättsrådet Gun Lombach, referent) anförde följande i dom den 16 december 2014.
Bakgrund
Stories on Ice AB (Stories on Ice) bildades för att producera en isföreställning baserad på Astrid Lindgrens sagofigur Pippi Långstrump. Saltkråkan AB (Saltkråkan) innehar rättigheterna till de litterära verken om Pippi Långstrump. I maj 2010 träffade Stories on Ice och Saltkråkan ett licensavtal avseende upplåtelse av rättigheterna till produktion och genomförande av en isföreställning om Pippi Långstrump (Licensavtalet). Under våren 2011 genomfördes isföreställningens premiärturné och kort efter premiären uppstod en tvist mellan parterna om den konstnärliga utformningen. Vid ett möte mellan Stories on Ice och Saltkråkan i maj 2011 krävde Saltkråkan att all musik skulle skrivas om för att föreställningen skulle få fortsätta flera säsonger. Stories on Ice betalade inte Saltkråkan royalty avseende de föreställningar som genomförts under våren 2011. I november 2011 påtalade Stories on Ice för Saltkråkan att bolaget ansåg att Saltkråkan brutit mot Licensavtalet genom att kräva att musiken skulle skrivas om. Genom brev i slutet av november 2011 hävde Saltkråkan Licensavtalet under åberopande av att Stories on Ice inte hade betalat avtalad royalty.
I april 2012 påkallade Stories on Ice skiljeförfarande och yrkade skadestånd av Saltkråkan med 76 400 000 kr jämte ränta. Stories on Ice gjorde bl.a. gällande att Saltkråkan hävt Licensavtalet utan befogad grund och därför var skyldigt att ersätta Stories on Ice för det positiva kontraktsintresset. Saltkråkan yrkade för egen del i ett genkäromål betalning för royaltyavgifter och anförde att hävningen av Licensavtalet var befogad på grund av Stories on Ices underlåtenhet att betala royaltyfordran. Mot Saltkråkans påstående om att Stories on Ices uteblivna royaltybetalning var befogad hävningsgrund anförde Stories on Ice flera invändningar. En av invändningarna var att Saltkråkan framställt krav på att befintlig musik skulle ersättas med ny musik för att Stories on Ice skulle få fortsätta att framföra föreställningen och att detta uttalande skulle anses innebära en förklaring att Saltkråkan inte ansåg sig bundet av Licensavtalet. Stories on Ice gjorde gällande att detta innebar ett anteciperat avtalsbrott från Saltkråkans sida som alltså medfört rätt för Stories on Ice att stoppa royaltybetalningen (Stories on Ices andra grund för talan i skiljeprocessen).
Saltkråkan bestred att uttalandet innebar en förklaring om att Saltkråkan inte ansåg sig bundet av Licensavtalet och att bolaget begått anteciperat avtalsbrott.
Skiljenämnden (skiljemannen Lena Frånstedt Lofalk) ogillade i skiljedomen Stories on Ices yrkande om skadestånd samt biföll Saltkråkans yrkande om betalning av royaltyavgifter. Skiljemannen kom, när det gällde Stories on Ices påstående om anteciperat avtalsbrott av Saltkråkan, fram till att Saltkråkans uttalande inte kunde ges innebörden att Saltkråkan förklarat att bolaget inte ansåg sig bundet av Licensavtalet, eftersom Saltkråkan trodde sig ha haft rätt att framställa förändringskraven med stöd av vad som avtalats mellan parterna. Skiljemannens slutsats blev därför att Saltkråkans agerande inte utgjort anteciperat avtalsbrott.
Kort efter att skiljedomen hade meddelats försattes Stories on Ice i konkurs.
I mars 2013 klandrades skiljedomen av SOI Intressenter i Sverige AB (SOI Intressenter) som yrkade att skiljedomen skulle upphävas på grund av att skiljemannen hade överskridit sitt uppdrag genom att lägga en icke åberopad omständighet till grund för sitt avgörande. SOI Intressenter anförde vidare att skadeståndsfordran och rätten att klandra skiljedomen överlåtits av Stories on Ices konkursbo (Konkursboet) till SOI Intressenter.
Yrkanden
SOI Intressenter har yrkat att hovrätten ska upphäva skiljedomen.
Saltkråkan har yrkat att hovrätten ska ogilla SOI Intressenters talan.
Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader.
Hovrätten har med stöd av 53 kap. 1 § och 42 kap. 18 § första stycket 5 RB avgjort målet utan huvudförhandling.
Parternas grunder m.m.
Överlåtelsen av påstådd skadeståndsfordran och rätten att klandra skiljedomen
Saltkråkans grunder
SOI Intressenter har inte rätt att göra gällande skadeståndsfordran och därmed inte heller rätt att klandra skiljedomen eftersom Konkursboets överlåtelse till SOI Intressenter är ogiltig. I punkt 9.4 i Licensavtalet anges att ”part äger inte rätt att överlåta Licensavtalet till annan utan den andra partens skriftliga samtycke”. SOI hade enligt detta överlåtelseförbud och enligt 28 § upphovsrättslagen (1960:729) inte rätt att överlåta rättigheterna enligt Licensavtalet och rätten att klandra skiljedomen. Detta innebär att Konkursboet inte heller hade rätt att överlåta skadeståndsfordran eftersom en överlåtelse av denna grundar sig på rättigheter enligt Licensavtalet. Såväl överlåtelseförbudet i Licensavtalet som överlåtelseförbudet i 28 § upphovsrättslagen innebär alltså att SOI Intressenters klandertalan ska lämnas utan bifall redan på den grunden att SOI Intressenter inte har rätt att föra klandertalan.
SOI Intressenters grunder
SOI Intressenter har rätt att göra gällande skadeståndsfordran mot Saltkråkan och att föra denna klandertalan eftersom Konkursboet har överlåtit skadeståndsfordran och rätten att klandra skiljedomen till bolaget. Konkursboet har inte överlåtit vare sig Licensavtalet eller någon upphovsrätt till SOI Intressenter. Konkursboet har endast överlåtit den skadeståndsfordran som uppkommit genom att Saltkråkan hävt Licensavtalet, tillsammans med den därtill hörande rätten att klandra skiljedomen som meddelades i anledning av skadeståndsanspråket. En sådan överlåtelse står vare sig i strid mot punkt 9.4 i Licensavtalet eller mot 28 § upphovsrättslagen. Licensavtalet hade dessutom redan hävts när överlåtelseavtalet ingicks. Under alla förhållanden föreskrivs varken i Licensavtalets punkt 9.4 eller i 28 § upphovsrättslagen att rättsföljden av en överträdelse skulle vara att överlåtelsen blir ogiltig.
Frågan om skiljemannen överskridit sitt uppdrag
SOI Intressenters grunder
Skiljemannen har överskridit sitt uppdrag. Uppdragsöverskridandet har bestått i att skiljemannen gått utöver parternas processhandlingar och lagt en icke åberopad omständighet av omedelbar relevans för utgången, dvs. ett rättsfaktum, till grund för sitt avgörande. Omständigheten har varit bestämmande för skiljemålets utgång. Den icke åberopade omständigheten är att Saltkråkan trodde sig ha avtalsmässigt stöd för sina krav. Den har inte åberopats av Saltkråkan såsom ett rättsfaktum.
Saltkråkans grunder
Den omständighet som SOI Intressenter påstår att skiljemannen felaktigt beaktat utgör inte ett rättsfaktum och behöver alltså inte ha åberopats i skiljeprocessen. Oavsett detta täcks skiljemannens bedömning av Saltkråkans invändningar mot Stories on Ices påstående att Saltkråkan begått ett anteciperat avtalsbrott. Dessa invändningar framgår av skiljedomen och bestod i att Saltkråkan anfört att bolaget inte lämnat något besked eller någon signal som utgjort ett besked att Saltkråkan inte ansåg sig bundet av Licensavtalet eller inte hade för avsikt att fullfölja avtalet. Dessutom bestred Saltkråkan avtalsbrott. I detta ligger ett påstående om att Saltkråkan inte uppfattade sig ha brutit mot avtalet. I vart fall har det påstådda felet saknat betydelse för utgången i målet. Det beror på att - utöver att skiljemannen kommit fram till att Saltkråkan varken begått avtalsbrott eller anteciperat avtalsbrott - skiljemannen har ansett att Stories on Ice reklamerat för sent och därmed förlorat rätten att hävda avtalsbrott.
SOI Intressenters utveckling av talan
Om skiljemannen inte hade beaktat vad Saltkråkan trodde sig ha rätt att kräva, hade skiljemannen i nästa led haft att noga bedöma Saltkråkans invändning om reklamation. Reklamationsfrågan hade då haft omedelbar betydelse för skiljemålets utgång och hade prövats noga av skiljemannen. En sådan prövning hade sannolikt resulterat i slutsatsen att Stories on Ice inte reklamerat för sent och i att utgången i skiljemålet blivit en annan.
Saltkråkans utveckling av talan
Skiljemannen har kommit fram till att Saltkråkans agerande inte utgjort vare sig avtalsbrott eller anteciperat avtalsbrott. I den senare delen har skiljemannen gjort en rättslig bedömning av innebörden av Saltkråkans uttalanden avseende Saltkråkans villkor för Stories on Ices rätt att fortsätta framföra den aktuella föreställningen. Skiljemannen har då kommit fram till att Saltkråkans uttalanden inte kunde ges den innebörden att Saltkråkan inte ansåg sig bundet av Licensavtalet. Därmed ansåg skiljemannen uppenbarligen att det inte förelåg befogad anledning att anta att Saltkråkan inte skulle komma att fullgöra sina skyldigheter enligt avtalet. Stories on Ice hade inte förmått styrka sitt påstående om befogad anledning att anta att avtalsbrott skulle komma att ske genom att åberopa Saltkråkans uttalanden.
Utredningen
Parterna har inte åberopat någon bevisning.
Hovrättens domskäl
Hovrätten prövar först frågan om klandertalan ska ogillas på grund av att Konkursboet inte haft rätt att överlåta det påstådda skadeståndsanspråket och därmed rätten att föra klandertalan på SOI Intressenter. Om hovrätten kommer fram till att Konkursboet har haft sådan rätt prövar hovrätten därefter om skiljemannen överskridit sitt uppdrag.
Överlåtelsen av påstådd skadeståndsfordran och rätten att klandra skiljedomen
Saltkråkan har gjort gällande att Stories on Ice inte, och därmed inte heller Konkursboet, haft rätt att överlåta det påstådda skadeståndsanspråket och den därtill hörande rätten att klandra skiljedomen till SOI Intressenter. Saltkråkan har grundat sin talan i denna del bl.a. på att det fanns ett överlåtelseförbud i Licensavtalet. Eftersom denna fråga är en del av den materiella prövningen innebär det i så fall att SOI Intressenters talan ska ogillas redan på denna grund.
Utgångspunkten för hovrättens bedömning är att Stories on Ice och Saltkråkan enligt den allmänna principen om avtalsfrihet disponerade över frågan om Licensavtalet som helhet inklusive rättigheter och skyldigheter enligt Licensavtalet skulle få överlåtas på tredje man eller inte. Hovrättens utgångspunkt är också att denna avtalsfrihet även omfattar att parterna hade möjlighet att avtala om rätten att göra gällande skadestånd på grund av brott mot Licensavtalet skulle få överlåtas till tredje man eller inte.
Frågan är då om det överlåtelseförbud som parterna avtalade om i Licensavtalet omfattar ett förbud att överlåta rätten att göra gällande den i skiljemålet omtvistade skadeståndsfordran och därmed rätten att föra talan mot skiljedomen.
Punkt 9.4 i Licensavtalet lyder enligt följande. ”Part äger inte rätt att överlåta Licensavtalet till annan utan den andra partens skriftliga samtycke.” Saltkråkan har inte åberopat några omständigheter om partsviljan utöver avtalets ordalydelse. Vad Saltkråkan fört fram är att överlåtelseförbudet omfattar också skadeståndsskyldighet på grund av brott mot Licensavtalet eftersom skadeståndsskyldigheten grundar sig på rättigheter enligt Licensavtalet.
Hovrätten konstaterar att ordalydelsen endast anger att Licensavtalet inte får överlåtas. Det anges ingenting uttryckligen i punkt 9.4 om skadeståndsfordringar på grund av brott mot Licensavtalet och Licensavtalet innehåller inte ens några bestämmelser om skadeståndsskyldighet. Hovrättens slutsats är därför att överlåtelseförbudet i Licensavtalet inte kan anses omfatta skadeståndsfordran på grund av avtalsbrott och den därtill hörande rätten att klandra skiljedomen. Det har alltså inte funnits något hinder för Stories on Ice - och därmed inte heller för Konkursboet - att överlåta den påstådda skadeståndsfordran mot Saltkråkan och rätten att föra talan mot skiljedomen, till SOI Intressenter. SOI Intressenters klandertalan ska alltså inte ogillas redan på denna grund.
Saltkråkan har också gjort gällande att 28 § upphovsrättslagen medför att Konkursboet inte haft rätt att överlåta skadeståndsfordran och rätten att föra talan mot skiljedomen. Som hovrätten förstår Saltkråkans talan menar Saltkråkan att eftersom Licensavtalet innebar att Saltkråkan överlät vissa upphovsrättsliga rättigheter till Stories on Ice hindrar 28 § upphovsrättslagen Stories on Ice och därmed också Konkursboet att överlåta skadeståndsfordran på grund av brott mot Licensavtalet.
28 § upphovsrättslagen är en skyddsregel för upphovsrättshavaren. I förarbetena anges att när upphovsmannen överlåter upphovsrätten åt annan är det en handling som inte bara har ekonomisk betydelse för upphovsmannen utan också berör hans personliga intressen i verket. Det är därför som, om inte annat avtalats, förfoganderätten bara får utövas av den som upphovsmannen själv betrott med uppgiften att lägga fram verket för offentligheten. (SOU 1956:25 s. 289.)
Bestämmelsen i 28 § upphovsrättslagen omfattar alltså endast ett överlåtelseförbud av förfoganderätten över verket - dvs. att framställa exemplar av verket eller göra verket tillgängligt för allmänheten - och inte som i detta fall en skadeståndsfordran på grund av avtalsbrott och en rätt att föra talan mot en skiljedom om denna skadeståndsfordran. Överlåtelsen av skadeståndsfordran och rätten att föra talan mot domen innebär ju ingen rätt för SOI Intressenter att förfoga över någon upphovsrätt. Bestämmelsen i upphovsrättslagen innebär därför inte att Stories on Ice - och därmed inte heller Konkursboet - var förhindrat att överlåta skadeståndsfordran och rätten att föra talan mot skiljedomen, till SOI Intressenter. SOI Intressenters klandertalan ska alltså inte heller ogillas av detta skäl.
Frågan om skiljemannen överskridit sitt uppdrag
Hovrätten går härefter över till att pröva frågan om skiljemannen har överskridit sitt uppdrag genom att beakta ett rättsfaktum som inte hade åberopats av Saltkråkan.
Enligt 34 § första stycket lagen (1999:116) om skiljeförfarande ska en skiljedom helt eller delvis upphävas om skiljemännen har överskridit sitt uppdrag (punkten 2).
I ett skiljeförfarande är utgångspunkten att skiljemannen är bunden att avgöra tvisten med stöd av de omständigheter som parterna har åberopat. Om skiljemannen grundar sitt avgörande på en omständighet som inte har åberopats av en part bör han normalt anses ha överskridit sitt uppdrag. (Se prop. 1998/99:35 s. 145 f.). Med omständighet avses i detta sammanhang en faktisk omständighet av omedelbar betydelse för rättsföljden, dvs. ett rättsfaktum. Ett bevisfaktum eller ett hjälpfaktum behöver däremot inte åberopas på samma sätt som ett rättsfaktum.
Stories on Ice hävdade i skiljeprocessen att ett visst uttalande av Saltkråkan skulle anses innebära en förklaring att Saltkråkan inte ansåg sig bundet av Licensavtalet och att detta utgjorde ett anteciperat avtalsbrott. Det som Stories on Ice åberopade var att Saltkråkan hade uttalat att Stories on Ices rätt att fortsätta framföra föreställningen var villkorad av att vissa förändringar, som Saltkråkan begärde, genomfördes. Att Saltkråkan gjort detta uttalande var ostridigt. Däremot bestred Saltkråkan att uttalandet innebar en förklaring att Saltkråkan inte ansåg sig bundet av Licensavtalet och att detta skulle innebära anteciperat avtalsbrott.
Frågan som skiljemannen hade att bedöma var - såvitt nu är aktuellt - om det av Stories on Ice åberopade uttalandet av Saltkråkan konstituerade anteciperat avtalsbrott som i så fall skulle leda till viss rättsföljd. Som ett led i sin bedömning av om anteciperat avtalsbrott begåtts, tog skiljemannen ställning till om uttalandet skulle anses innebära en förklaring att Saltkråkan inte ansåg sig bundet av Licensavtalet. Skiljemannen kom fram till att Saltkråkans uttalande inte skulle anses innebära en sådan förklaring och därmed att Saltkråkans agerande inte utgjort anteciperat avtalsbrott. Det som skiljemannen förde fram för den bedömningen, dvs. att Saltkråkan trodde sig ha rätt att framställa kraven, var en del av skiljemannens bedömning av innebörden av Saltkråkans uttalande. Detta skäl - dvs. vad Saltkråkan trott om sin rätt att göra uttalandet - utgjorde därför inte en faktisk omständighet av omedelbar betydelse för utgången, dvs. ett rättsfaktum, och behövde därför inte åberopas av Saltkråkan.
Hovrättens slutsats är alltså att skiljemannen inte lagt något rättsfaktum som inte åberopats av parterna till grund för sin bedömning och därmed inte heller överskridit sitt uppdrag. Denna slutsats medför att SOI Intressenters talan ska ogillas.
Hovrättens domslut
Hovrätten ogillar käromålet.
Hovrättsrådet Patrik Schöldström var skiljaktig enligt följande avseende frågan under rubriken ”Överlåtelsen av påstådd skadeståndsfordran och rätten att klandra skiljedomen”.
Utgångspunkten måste vara att parterna i ett avtal disponerar över frågan om avtalet ska kunna överlåtas. I nu aktuellt avtal är ett av villkoren: ”Part äger inte rätt att överlåta Licensavtalet till annan utan den andra partens skriftliga medgivande.” Härigenom har parterna disponerat över frågan om deras avtal ska kunna överlåtas, och då på så sätt att överlåtelse kräver motpartens skriftliga medgivande. Detta generellt utformade överlåtelseförbud innefattar enligt min mening rätten att göra gällande påföljder för kontraktsbrott. Saltkråkans skriftliga medgivande krävs således för att SOI Intressenter mot Saltkråkan ska kunna göra gällande den hävdade skadeståndsfordran för brott mot avtalet, inbegripet rätten att föra talan mot den skiljedom varigenom denna fordran har prövats. SOI Intressenter har inte påstått att Saltkråkan lämnat sådant medgivande till Konkursboets överlåtelse av skadeståndsfordran till SOI Intressenter.
Frågan om verkan av ett avtalat överlåtelseförbud har bedömts i NJA 1966 s. 97. Det avsåg en situation där en entreprenör hade överlåtit sin rätt till betalning till tredje man, trots att han enligt en bestämmelse i entrepre-
nadavtalet inte haft rätt att överlåta avtalet. Domstolarna fann att den bestämmelsen inte hade hindrat entreprenören att till tredje man överlåta sin rätt till betalning enligt avtalet; tredje man kunde således göra fordran på betalning gällande mot gäldenären. Något skäl för detta ställningstagande angav domstolarna inte. Inte minst därför får, enligt min mening, avgörandet betraktas som ett undantag från den huvudregel som gäller för ömsesidigt förpliktande avtal, nämligen att rättigheter och förpliktelser inte kan skiljas från varandra och överlåtas för sig; ett undantag som inte har räckvidd utöver den specifika situation som förelåg i målet, alltså överlåtelse av en fordran på betalning för fullgjord prestation. (Hovrätten har på samma sätt uttalat sig om NJA 1966 s. 97 i dom den 2 oktober 2012 i mål nr T 9588-11.) Det är inte en sådan fordran som SOI Intressenter nu hävdar.
Min slutsats är att SOI Intressenter inte har förvärvat den hävdade skadeståndsfordran på Saltkråkan och följaktligen saknar rätt i förhållande till Saltkråkan att få skiljedomen upphävd. Jag vill därför ogilla käromålet redan på denna grund.
I övrigt är jag ense med majoriteten.
Högsta domstolen
SOI Intressenter i Sverige AB överklagade och yrkade att skiljedomen skulle upphävas.
Saltkråkan AB motsatte sig att hovrättens dom ändrades.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Karin Annikas Persson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.
Punkterna 1-6 överensstämmer i huvudsak med punkterna 1-7 i HD:s domskäl.
Frågorna i HD
Den första frågan i HD är om SOI Intressenter har rätt att i förhållande till Saltkråkan få talan om upphävande av skiljedomen prövad. Avgörande för den frågan är om ett överlåtelseförbud i ett ömsesidigt förpliktande licensavtal kan åberopas mot den som förvärvat licenstagarens rätt till skadestånd på grund av licensgivarens påstådda avtalsbrott.
Om svaret på den första frågan är jakande uppkommer även frågan om skiljenämnden har överskridit sitt uppdrag genom att lägga en icke åberopad omständighet till grund för sin talan.
Utgångspunkterna för prövningen
Överlåtelseavtalet mellan Stories on Ices konkursbo och SOI Intressenter avser till sin ordalydelse ”samtliga de fordringsanspråk som konkursbolaget och/eller konkursboet gentemot Saltkråkan AB skulle kunna göra gällande med anledning av licensavtalet, de mellanhavanden som följt av licensavtalet och konsekvenserna av Saltkråkan AB:s hävning av licensavtalet … innefatta[nde] bland annat rätten att göra gällande skadeståndsanspråk gentemot Saltkråkan AB”. Avtalet måste uppfattas på så sätt att någon överlåtelse av själva licensrätten inte har varit avsedd. Överlåtelsen omfattar i stället endast den penningfordran som Stories on Ices konkursbo skulle kunna göra gällande med anledning av de omständigheter som räknas upp i överlåtelseavtalet.
Det sagda innebär att 28 § upphovsrättslagen inte utgör något hinder mot SOI Intressenters talan. Enligt den bestämmelsen får den till vilken upphovsrätt överlåtits inte överlåta rätten vidare. Med rätten måste här förstås endast upphovsrätten. Bestämmelsen är en skyddsregel för upphovsrättshavaren som har motiverats av upphovsrättens speciella natur. Överlåtelse av upphovsrätt har inte bara ekonomisk betydelse för upphovsmannen utan berör även hans personliga intressen (SOU 1956:25 s. 289). Några sådana hänsyn är inte motiverade när, som i detta fall, det endast är rätten till ekonomisk ersättning som överlåtits.
Enligt överlåtelseförbudet i licensavtalet äger part inte rätt att överlåta licensavtalet till annan utan motpartens samtycke. Formuleringen måste anses innefatta samtliga anspråk som kan härledas från avtalet, t.ex. anspråk på skadestånd på grund av avtalsbrott, även om dessa inte särskilt reglerats däri. Överlåtelseförbudet omfattar således det fordringsanspråk som har överlåtits till SOI Intressenter. Eftersom SOI Intressenter och Stories on Ice har samma ägare får det förutsättas att SOI Intressenter har varit i ond tro beträffande förekomsten av överlåtelseförbudet.
Avgörande för frågan om SOI Intressenters rätt att föra klandertalan är om överlåtelseförbudet kan göras gällande mot det bolaget, med andra ord om överlåtelseförbudet har sakrättslig effekt mot förvärvaren. Om så är fallet blir överlåtelsen i princip ogiltig (Henrik Hessler, Allmän sakrätt, 1973, s. 464).
Kan överlåtelseförbudet göras gällande mot SOI Intressenter?
En allmän regel är att fordringar fritt kan överlåtas (Gösta Walin och Johnny Herre, Lagen om skuldebrev m.m., 3 uppl. 2011, s. 206). Borgenärsbyte får som huvudregel ske utan gäldenärens medgivande. Så anses vara fallet även om fordran har sin grund i ett ömsesidigt förpliktande avtal, om borgenären har fullgjort sin prestation (se NJA 1966 s. 97, NJA 1993 s. 222 och Stefan Lindskogs tillägg i NJA 2009 s. 570). Undantag från den generella principen om fri överlåtbarhet kan göras genom avtal om överlåtelseförbud. Ett sådant förbud gäller som utgångspunkt mellan parterna (obligationsrättsligt) (se bl.a. Torgny Håstad, Studier i sakrätt, 1980, s. 122 ff. och Sakrätt avseende lös egendom, 6 uppl. 2000, s. 449).
Att ett överlåtelseförbud har verkan mellan parterna innebär inte med automatik att det också kan åberopas gentemot en tredje man som i strid med förbudet förvärvat egendom, fordran eller en annan rättighet. Verkan av ett avtalat överlåtelseförbud eller andra förbud mot viss typ av nyttjande av egendom, s.k. betingelser, är inte reglerad i svensk rätt. I äldre praxis har ansetts att den senare typen av förbud inte inskränker en ny ägares rätt att fritt nyttja den överlåtna egendomen (se NJA 1939 s. 592 och NJA 1949 s. 645). Av det senare avgörandet framgår att det sagda gäller även om förvärvaren varit i ond tro. I rättsfallet NJA 1966 s. 97 ansågs vidare ett överlåtelseförbud i ett entreprenadkontrakt inte hindra att en ondtroende förvärvare av en kontraktsfordran kunde göra denna gällande mot gäldenären.
I doktrinen har olika uppfattningar framförts. Flera har konstaterat att rättsläget är oklart (se t.ex. Torgny Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, 6 uppl. 2000, s. 451, Henrik Hessler, Allmän sakrätt, 1973, s. 466 f. samt Knut Rodhe, Handbok i sakrätt, 1985, s. 607 ff.). Framför allt i senare doktrin synes den allmänna uppfattningen vara att överlåtelseförbud och andra belastningar inte har, eller bör ha, någon verkan mot en förvärvare och det oavsett dennes onda tro (se t.ex. Stefan Lindskog, SvJT 2011 s. 287 och Lagen om handelsbolag och enkla bolag, 2 uppl. 2010, s. 174 f., Gösta Walin och Johnny Herre, Lagen om skuldebrev m.m., 3 uppl. 2011, s. 207 samt Torgny Håstads tillägg i NJA 2008 s. 733). Motsatt uppfattning har också framförts (se t.ex. Hugo Tiberg och Dan Lennhammer, Skuldebrev, växel och check, 7 uppl. 1995, s. 33).
HD har nyligen, med hänvisning bl.a. till 1949 och 1966 års avgöranden, funnit att ett vid totalentreprenad avseende småhus avtalat överlåtelseförbud inte har hindrat en förvärvare av huset från att mot entreprenören göra gällande rättigheter som övertagits från beställaren (HD:s dom den 22 december 2015 i mål T 916-13 ).(NJA 2015 s. 1040). HD konstaterade här att ett viktigt skäl mot att ge en överlåtelsebegränsning av rättigheter som härflyter ur ett ömsesidigt avtal verkan mot en förvärvare är att en sådan begränsning hämmar den fria omsättningen och att en avtalspart typiskt sett har tillräckligt skydd genom möjligheten att gentemot en ny rättighetshavare kunna göra samma invändningar som mot den ursprunglige innehavaren och genom överlåtarens skadeståndsskyldighet mot sin motpart. HD anförde dock också att det inte kan uteslutas att ett överlåtelseförbud av det i målet aktuella slaget i vissa fall skulle kunna åberopas mot en rättighetshavare. Någon sådan situation förelåg emellertid inte i det fallet. HD lade här vikt vid att entreprenören inte hade något befogat intresse av att infria sina ansvarsåtaganden endast till förstahandsköparna, oavsett om det rörde sig om avhjälpande eller ersättning i pengar (se p. 13−14).
Av avgörandet måste anses följa att ett överlåtelseförbud i ett ömsesidigt förpliktande avtal som huvudregel inte kan åberopas mot en förvärvare av en rättighet enligt avtalet. Huvudregeln är dock inte undantagslös.
Det sagda leder i detta mål till frågan om Saltkråkan har något befogat intresse av att infria sina åtaganden enligt licensavtalet endast mot Stories on Ice. Det kan inte uteslutas att så är fallet när det gäller vissa skyldigheter enligt avtalet, fr.a. att ställa upphovsrätten till förfogande, jfr 28 § upphovsrättslagen. Den nu aktuella rättigheten är dock endast en (potentiell) penningfordran. Eftersom Saltkråkan har rätt (jfr 27 § skuldebrevslagen) att göra samma invändningar rörande betalningsskyldigheten mot SOI Intressenter som mot Stories on Ice och dess konkursbo synes bolaget inte ha något befogat intresse av att fullgöra en eventuell skadeståndsskyldighet endast gentemot Stories on Ice. Överlåtelseförbudet utgör därför inte hinder för SOI Intressenter att föra talan om klander av skiljedomen. Käromålet ska alltså inte ogillas på denna grund.
Har skiljenämnden överskridit sitt uppdrag?
En skiljedom som inte kan angripas enligt 36 § lagen (1999:116) om skiljeförfarande ska, enligt 34 § första stycket 2 samma lag, efter klander helt eller delvis upphävas på talan av en part om skiljemännen har meddelat dom efter utgången av den tid som parterna bestämt eller om de annars har överskridit sitt uppdrag.
I förarbetena har uttalats att skiljenämnden bör anses ha överskridit sitt uppdrag om den grundat sitt avgörande på ett rättsfaktum som inte har åberopats av en part, i vart fall när det gäller en tvist mellan svenska parter (prop. 1998/99:35 s. 145). Att ett sådant agerande från skiljenämndens sida innebär ett uppdragsöverskridande har ansetts vara gällande rätt trots att det inte framgår uttryckligen av lagtexten (se t.ex. SOU 2015:37 s. 131 och NJA 2009 s. 128). Frågan har dock diskuterats i doktrinen (se bl.a. Torsten Cars, Lagen om skiljeförfarande, 1999, s. 154 f., Lars Heuman, Skiljemannarätt, 1999, s. 618, Johan Kvart och Bengt Olsson, Tvistlösning genom skiljeförfarande, 2 uppl. 2007, s. 124 och Stefan Lindskog, Skiljeförfarande, 2 uppl. 2012, s. 872). Diskussionen har också avsett frågan om hur sträng bedömningen ska vara.
Omdiskuterat är även kravet att ett uppdragsöverskridande av nu aktuellt slag, för att kunna utgöra grund för klander, ska ha inverkat på utgången i målet och framför allt hur ett sådant inverkandekrav mer specifikt ska definieras. (Se t.ex. Stefan Lindskog, Skiljeförfarande, 2 uppl. 2012, s. 872 och 876 samt Lars Heuman, Skiljemannarätt, 1999, s. 607 f. Se även Niklas Elofsson i SvJT 2010 s. 835 f.). Frågan har inte behandlats i förarbetena till lagen om skiljeförfarande. Skiljeförfarandeutredningen har dock föreslagit att ett sådant krav uttryckligen ska anges i lagtexten (se SOU 2015:37 s. 130 f. och 186).
När det gäller frågan om skiljenämnden har grundat sitt avgörande på ett rättsfaktum som inte har åberopats av part utgör vad SOI Intressenter har anfört i HD inte skäl för att bedöma saken på något annat sätt än vad hovrätten har gjort. Det är dessutom så att skiljenämnden har konstaterat att Stories on Ice under alla förhållanden reklamerat för sent och därigenom förlorat rätten att hävda avtalsbrott. Det är således uppenbart att det påstådda uppdragsöverskridandet inte har påverkat utgången i skiljemålet.
SOI Intressenters överklagande ska därför avslås och hovrättens domslut fastställas.
Domslut
Domslut
HD fastställer hovrättens domslut.
Domskäl
HD (justitieråden Stefan Lindskog, Ann-Christine Lindeblad, Göran Lambertz, referent, Martin Borgeke och Anders Eka) meddelade den 24 februari 2016 följande dom.
Domskäl
Bakgrund
Stories on Ice AB och Saltkråkan AB träffade i maj 2010 ett licensavtal som gav en rätt för Stories on Ice att sätta upp en isföreställning om Pippi Långstrump. I avtalet fanns ett överlåtelseförbud med följande lydelse: ”Part äger inte rätt att överlåta Licensavtalet till annan utan den andra partens skriftliga samtycke.” Det föreskrevs att tvist i anledning av avtalet skulle avgöras enligt Stockholms Handelskammares skiljedomsinstituts regler och att skiljenämnden skulle bestå av en skiljeman.
Sedan ett antal föreställningar hade genomförts under våren 2011 uppkom oenighet mellan parterna om den konstnärliga utformningen av föreställningen. Saltkråkan krävde bl.a. förändringar av musiken för att föreställningen skulle få fortsätta. Stories on Ice betalade inte Saltkråkan royalty för de genomförda föreställningarna, och i november 2011 påtalade Stories on Ice att bolaget ansåg att Saltkråkans agerande innebar ett avtalsbrott. I slutet av november 2011 hävde Saltkråkan avtalet med åberopande av att avtalad royalty inte hade betalats.
I april 2012 påkallade Stories on Ice skiljeförfarande och yrkade att Saltkråkan skulle förpliktas att betala 76,4 miljoner kr plus ränta och kostnader på grund av avtalsbrott eller anteciperat avtalsbrott. I en skiljedom den 27 december 2012 ogillade skiljenämnden skadeståndsyrkandet och förpliktade Stories on Ice att betala förfarandekostnader. Skiljenämnden kom fram till att Saltkråkan visserligen inte hade rätt att kräva omskrivning av musiken, men att bolagets agerande inte utgjorde något avtalsbrott eller anteciperat avtalsbrott. Nämnden beaktade därvid att Saltkråkan trodde sig ha rätt att kräva förändringar i föreställningen. På yrkande av Saltkråkan förpliktade skiljenämnden Stories on Ice att betala avtalad royalty.
Strax efter att skiljedomen hade meddelats sattes Stories on Ice i konkurs. Skiljedomen klandrades därefter i hovrätten av SOI Intressenter i Sverige AB, som åberopade att bolaget hade förvärvat skadeståndsanspråket av konkursboet och därmed även rätten att klandra skiljedomen. Som grund för att skiljedomen skulle upphävas anförde SOI Intressenter att skiljenämnden hade överskridit sitt uppdrag genom att lägga en icke åberopad omständighet - att Saltkråkan trodde sig ha rätt att kräva förändringar i föreställningen - till grund för domen.
Saltkråkan bestred yrkandet om upphävande av skiljedomen. Man gjorde gällande i första hand att konkursboets överlåtelse till SOI Intressenter var ogiltig, dels på grund av överlåtelseförbudet i licensavtalet, dels enligt en bestämmelse (28 §) i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk. SOI Intressenter hade därför enligt Saltkråkan inte rätt att göra gällande skadeståndsfordringen och därmed inte heller rätt att klandra skiljedomen. Vidare hade skiljenämnden enligt Saltkråkan inte överskridit sitt uppdrag. Omständigheten att Saltkråkan trodde sig ha rätt att framställa krav på ändringar i föreställningen var inte något rättsfaktum som måste åberopas, och skiljenämndens bedömning täcktes av Saltkråkans invändning att man inte hade begått något anteciperat avtalsbrott.
Mot Saltkråkans invändningar anförde SOI Intressenter att varken överlåtelseförbudet i avtalet eller 28 § upphovsrättslagen hindrade konkursboet från att överlåta en fordran som hade uppkommit på grund av motpartens avtalsbrott. Vidare föreskrev inte vare sig klausulen i avtalet eller lagbestämmelsen att rättsföljden av en överträdelse skulle vara att överlåtelsen blev ogiltig.
Hovrätten har ogillat klandertalan. Enligt hovrätten fanns det inte något hinder för SOI Intressenter att klandra skiljedomen. Skiljenämnden hade dock enligt hovrätten inte överskridit sitt uppdrag.
Överlåtelseförbudet hindrade inte SOI Intressenter att ta över fordringen
Överlåtelseförbudet avser enligt sin lydelse ”Licensavtalet”, dvs. det avtal som träffades mellan parterna i maj 2010. Ett avtal innefattar rättigheter och skyldigheter. En naturlig tolkning av förbudet måste därför anses vara att det avser parternas samtliga rättigheter och skyldigheter enligt avtalet, inklusive rätten att göra gällande påföljder vid avtalsbrott. En annan tolkning skulle för övrigt medföra svårigheter att avgöra vilka moment i avtalet som omfattas och vilka som inte gör det. Klausulen bör därför förstås så att parterna sig emellan är förbjudna att överlåta rätten till skadestånd på grund av avtalsbrott och rätten att föra talan härom.
Ett mellan en borgenär och en gäldenär avtalat förbud för borgenären att överlåta en fordran hindrar normalt inte att den som förvärvar fordringen får göra gällande denna med den rätt som tillkommer en fordringsförvärvare (se bl.a. ”De enstegstätade fasaderna II” HD:s dom den 22 december 2015 i mål T 916-13).(NJA 2015 s. 1040) Att fordringen får göras gällande av förvärvaren utesluter dock inte att förbudet kan ha verkan mellan avtalsparterna på så sätt, att om överlåtelsen medför skada för gäldenären blir överlåtaren skyldig att ersätta denna.
Det finns inte någon särskild anledning att frångå den angivna ordningen i detta fall. Överlåtelseförbudet hindrar således inte SOI Intressenter från att göra gällande den rätt till skadestånd som har förvärvats från Stories on Ices konkursbo.
Bestämmelsen i 28 § upphovsrättslagen hindrade inte att fordringen överläts.
SOI Intressenter har alltså haft rätt att göra den förvärvade skadeståndsfordringen gällande mot Saltkråkan.
Har skiljenämnden överskridit sitt uppdrag?
En skiljedom ska enligt 34 § första stycket 2 lagen (1999:116) om skiljeförfarande upphävas på talan av en part bl.a. om skiljenämnden har överskridit sitt uppdrag.
Enligt förarbetena bör skiljenämnden anses ha överskridit sitt uppdrag om den har grundat sitt avgörande på ett rättsfaktum som inte har åberopats av en part (jfr 17 kap. 3 § RB); det gäller i varje fall i tvister mellan svenska parter (prop. 1998/99:35 s. 145). Ståndpunkten har bekräftats i rättspraxis (NJA 2009 s. 128).
I frågan huruvida skiljenämnden har grundat sitt avgörande på ett rättsfaktum som inte har åberopats av part gör HD samma bedömning som hovrätten. Det som skiljenämnden anförde om att Saltkråkan trodde sig ha rätt att framställa krav var således bara en del av skiljenämndens bedömning av om de uttalanden som Saltkråkan hade gjort skulle anses innebära en förklaring om att bolaget inte längre ansåg sig bundet av licensavtalet. Vad Saltkråkan trodde om sin rätt att agera inom ramen för avtalet utgjorde alltså inte något rättsfaktum. Skiljenämnden har därför inte överskridit sitt uppdrag.
SOI Intressenters överklagande ska alltså avslås och hovrättens domslut fastställas.
Domslut
Domslut
HD fastställer hovrättens domslut.
HD:s dom meddelad: den 24 februari 2016.
Mål nr: T 390-15.
Lagrum: 34 § lagen (1999:116) om skiljeförfarande.
Rättsfall: NJA 2009 s. 128 och NJA 2015 s. 1040.