SOU 2015:37

Översyn av lagen om skiljeförfarande

Till statsrådet och chefen för Justitiedepartementet

Regeringen beslutade den 6 februari 2014 att ge en särskild utredare i uppdrag att göra en översyn av lagen (1999:116) om skiljeförfarande. Samma dag förordnade chefen för Justitiedepartementet, statsrådet Beatrice Ask, f.d. justitierådet Johan Munck som särskild utredare. Rådmannen Helga Hullmann anställdes som sekreterare från och med den 24 februari 2014. Utredningen har antagit namnet Skiljeförfarandeutredningen (Ju 2014:02).

Som experter i utredningen förordnades den 6 februari 2014 professorn och advokaten Kaj Hobér, advokaten Claes Lundblad, generalsekreteraren Annette Magnusson, bolagsjuristen Håkan R:son Matz, kanslirådet Björn Räftegård, hovrättsrådet Patrik Schöldström, universitetslektorn Patricia Shaughnessy, utredaren Jenny Spetz samt chefsrådmannen Fanny Gleiss Wilborg. Den 9 december 2014 entledigades Fanny Gleiss Wilborg från uppdraget samtidigt som chefsjuristen Anna Hjort Ööpik förordnades som expert.

Härmed överlämnar utredningen betänkandet Översyn av lagen om skiljeförfarande, SOU 2015:37.

Advokaten Claes Lundblad har avgett ett särskilda yttrande. Uppdraget är härmed slutfört.

Stockholm april 2015

Johan Munck

/Helga Hullmann

Förkortningar

AAA American Arbitration Association

ABL Aktiebolagslagen (2005:551)

Heuman I Lars Heuman, Skiljemannarätt, 1999 Heuman II Lars Heuman, Översyn av lagen om skiljeförfarande, JT 2014-15 nr 2, s. 439 ff.

HKIAC Hong Kong International Arbitration Centre

ICAC International Commercial Arbitration Court

ICC International Chamber of Commerce

ICC-Roa Rules of Arbitration of the International Chamber of Commerce

LCIA The London Court of International Arbitration

LSF Lagen (1999:116) om skiljeförfarande

Lindskog Stefan Lindskog, Skiljeförfarande, 2:a uppl., 2012

Modellagen Model Law On International Commercial Arbitration

NYK New York-konventionen år 1958 om erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar

SAA Swedish Arbitration Association

SCC Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut

UNCITRAL United Nations Commission of International Trade Law

WIPO World Intellectual Property Organization

Sammanfattning

Allmänna utgångspunkter

Lagen (1999:116) om skiljeförfarande (LSF) är nu femton år gammal. Såvitt utredningen har kunnat finna är det en allmän uppfattning att LSF på det hela taget har fungerat väl. I direktiven till utredningen anges emellertid att vissa frågor bör bli föremål för en närmare översyn. Enligt direktiven är utredningen oförhindrad att ta upp även andra frågor.

Vid tillkomsten av LSF avvisades tanken på olika lagar för inhemska och för internationella tvister. En annan fråga som upptogs till ingående överväganden var i vilken utsträckning lagstiftningen borde bygga på den inom UNCITRAL utarbetade s.k. modellagen. Slutsatsen av övervägandena innebar att modellagen inte borde läggas direkt till grund för den nya svenska lagstiftningen vare sig dispositions- eller innehållsmässigt. Däremot ansågs det angeläget att i varje delfråga beakta modellagens bestämmelser. Dessa grundläggande ställningstaganden har utredningen, vid den begränsade översyn som nu är aktuell, inte ansett sig böra ompröva.

Utredningen har däremot försökt fånga upp en del problem som bl.a. SCC och praktiskt verksamma skiljemän har pekat på eller som har uppmärksammats i den rättsvetenskapliga litteraturen. Direktiven får uppfattas så att ett ledande intresse är att göra svenska skiljeförfaranden ännu mer attraktiva än vad de för närvarande är, inte bara för svenska aktörer utan även för utländska parter och skiljemän. Utredningen har i linje härmed lagt särskild vikt vid frågor med denna inriktning.

I betänkandet diskuteras en del frågor beträffande vilka utredningen inte lägger fram förslag. De förslag som utredningen lämnar framgår huvudsakligen av följande.

Skiljeförfarandet

Begreppet ”platsen” ersätts av ”säte”.

Begreppet ”platsen” för skiljeförfarandet förekommer i flera bestämmelser i lagen. Begreppet är inte avsett att begränsa ett skiljeförfarande geografiskt utan har en närmast juridisk-teknisk karaktär som har betydelse för om svensk eller utländsk rätt ska tillämpas på proceduren. Begreppet har orsakat missuppfattning i flera fall och förarbetena till de nuvarande reglerna är inte helt klargörande. Utredningen föreslår att LSF anpassas till den terminologi som internationellt sett är det vanligaste på området och som innebär att ”platsen” för förfarandet ersätts med begreppet ”sätet” för förfarandet. Därmed blir innebörden tydligare inte minst för utländska skiljemän och parter. Det är nödvändigt men också tillräckligt att skiljeförfarandets anknytning till Sverige består i att dess säte är bestämt till en svensk ort för att LSF ska vara tillämplig på förfarandet.

Skiljenämnden åläggs att följa parternas val av tillämplig materiell rätt. I brist på partsöverenskommelse ska skiljenämnden bestämma materiell rätt med beaktande av de rättsregler som tvisten har närmast anknytning till. Skiljedom får grundas på skälighet och billighet endast om parterna uttryckligen har bestämt det.

I LSF finns det inte nu några bestämmelser om hur skiljemän ska fastställa den materiella rätt som ska tillämpas på tvisten. Detta är otvivelaktigt en viss brist. Efter mönster av regleringen i andra länders lagar om skiljeförfarande föreslår utredningen en bestämmelse om att tvisten ska avgöras med tillämpning av den eller de lagar eller de rättsregler som parterna har kommit överens om. Har parterna kommit överens om att ett visst lands lag ska tillämpas, ska detta enligt förslaget tolkas som en hänvisning till det landets materiella rätt och inte till dess lagvalsregler, om annat inte uttryckligen har avtalats. För det fall att parterna inte har träffat någon överenskommelse om tillämplig lag innebär utredningens förslag att skiljemännen bestämmer vilken lag eller vilka rättsregler som ska tillämpas, varvid särskilt ska beaktas till vilka rättsregler

tvistefrågorna har närmast anknytning. Vidare föreslås en regel om att skiljenämnden får grunda skiljedomen på skälighet och billighet endast om parterna uttryckligen har bestämt det. Någon sådan regel finns inte i LSF i dag, men en regel av denna innebörd rekommenderas i modellagen och är standard i andra länders lagar om skiljeförfaranden.

Tingsrätten ska utse alla skiljemän om motparterna till den påkallande parten inte kan enas om skiljeman. Sammanläggning av flera skiljeförfaranden möjliggörs på vissa villkor.

LSF bygger på grundtanken att det är två parter som deltar i ett skiljeförfarande och lagen saknar i princip bestämmelser för flerpartsförhållanden. Problem kan emellertid uppkomma när det är fråga om flera tvister eller när det är fråga om tre eller flera parter som sinsemellan har motstridiga intressen. Frågorna kan då avse hur skiljenämnden ska utses och förutsättningarna för att sammanlägga flera förfaranden till ett. En grundläggande princip inom såväl den svenska som den internationella skiljemannarätten är att parterna ska behandlas lika (likabehandlingsprincipen). Ett uttryck för denna princip är att varje part anses ha rätt att utse sin egen skiljeman samt att motstående parter eller intressen ska ha möjliget att påverka skiljenämndens sammansättning. Den nuvarande regleringen i LSF tillgodoser enligt utredningens mening inte likabehandlingsprincipen, såsom den har kommit till uttryck internationellt, i alla flerpartsförhållanden. För att råda bot på detta föreslår utredningen att det införs en bestämmelse som är tillämplig för skiljeförfaranden där parterna inte har bestämt hur skiljemännen ska utses och då parterna på den ena eller andra sidan inte kan enas om en skiljeman. I sådant fall ska tingsrätten på parts begäran utse samtliga skiljemän i skiljenämnden, utan hinder av att en av parterna tidigare har valt skiljeman. Genom en sådan konstruktion garanteras att likabehandlingsprincipen följs, eftersom alla parter får samma möjlighet att påverka skiljenämndens sammansättning.

Sammanläggning av flera skiljeförfaranden (konsolidering eller kumulation) kan ha stora fördelar genom att processmaterialet behöver framläggas endast en gång samt att bedömningen av materialet blir likformig. Ofta sparas kostnader och processen förenklas för både skiljenämnd och parter. LSF innehåller i dag ingen

bestämmelse i frågan. Utredningen bedömer att det finns klara fördelar med en dispositiv reglering i LSF som gör det möjligt att sammanlägga skiljeförfaranden. För att minimera tänkbara komplikationer bör villkoren för sammanläggning vara att samma skiljemän är utsedda i alla de skiljeförfaranden som ska sammanläggas, att samtliga parter begär sammanläggning samt att skiljemännen bedömer att en sammanläggning har fördelar för skiljeförfarandena. Utredningen föreslår däremot inga regler om möjlighet för utomstående parter att ta del i ett skiljeförfarande.

Skiljenämnden får bestämma om en säkerhetsåtgärd genom särskild skiljedom om parterna har enats om det i skiljeavtalet.

Enligt LSF får skiljemännen, om inte parterna har överenskommit något annat, på begäran av en part bestämma att motparten under förfarandets gång ska vidta en viss åtgärd för att säkerställa det anspråk som ska prövas av skiljemännen. Skiljemännen får föreskriva att den part som begär åtgärden ska ställa skälig säkerhet för den skada som kan tillfogas motparten genom åtgärden. Ett beslut om interimistiska åtgärder enligt denna bestämmelse är inte exigibelt och är alltså rättsligt sett oförbindande. Utredningen anser inte att denna ordning bör ändras. Ett särskilt skäl för detta är att Sverige – till skillnad från de flesta andra europeiska länder – inte har en ordning som innebär att domstol fattar beslut om exekutiva årgärder. Däremot föreslår utredningen att det införs en uttrycklig regel om att en skiljenämnd, om det har föreskrivits i skiljeavtalet, får bestämma om en säkerhetsåtgärd genom särskild skiljedom. En sådan särskild skiljedom blir exigibel men också underkastad vanliga regler om klander och inhibition.

Om parterna är överens får en avskrivning betecknas som beslut.

I 27 § LSF föreskrivs att de frågor som har lämnats till skiljemännen avgörs genom skiljedom. Avslutar skiljemännen skiljeförfarandet utan att avgöra dessa frågor sker det enligt paragrafen också genom skiljedom. Det betyder att sådana avgöranden som innebär avskrivning eller avvisning ska betecknas som skiljedom. Det förhållandet att avskrivning efter återkallelse ska betecknas

som skiljedom föranleder återkommande problem i den praktiska tillämpningen. Sverige är av allt att döma det enda land i världen som kallar en avskrivning för skiljedom. Efter noggranna överväganden har utredningen dock stannat för att inte föreslå någon ändring i detta avseende. Enligt motiven till den nuvarande regelringen förefaller emellertid tanken ha varit att, om det följer av ett skiljedomsreglemente eller annan överenskommelse att en avskrivning ska betecknas som beslut, det är möjligt att göra detta varvid beslutet emellertid ska behandlas som en skiljedom vid tillämpning av lagstiftningen. Utredningen anser att den sålunda förutsatta ordningen bör komma till uttryck i lagen.

Efter det att ett skiljeförfarande påkallats får fastställelsetalan om skiljenämndens behörighet inte väckas annat än av en konsument. Skiljenämndens beslut under förfarandet om sin behörighet får överklagas till Svea hovrätt.

För närvarande gäller enligt 2 § LSF att skiljemännen får pröva sin egen behörighet att avgöra tvisten men att det inte hindrar en domstol från att pröva frågan på begäran av en part. En part anses när som helst under förfarandet kunna väcka en positiv eller negativ fastställelsetalan vid tingsrätt angående skiljemännens behörighet. Skiljemännen får fortsätta skiljeförfarandet i avvaktan på domstolens avgörande. Även om skiljemännen i ett beslut under förfarandet funnit att de är behöriga att avgöra tvisten är deras beslut således inte bindande.

Det synes såvitt känt inte finnas något annat land än Sverige samt möjligen Finland och Österrike som tillämpar en ordning som innebär en praktiskt taget obegränsad rätt för en part att föra fastställelsetalan vid domstol innan skiljedom har meddelats angående ett skiljeavtals giltighet.

Utredningen anser det självfallet att en part, innan skiljeförfarande har påkallats, ska ha möjlighet att väcka fastställelsetalan vid domstol angående ett skiljeavtals giltighet eller tillämpbarhet. Efter att ett skiljeförfarande har påkallats kan det dock uppstå stora betänkligheter mot en sådan ordning. Det kan exempelvis vara så att tingsrättsprocessen inte är avslutad när skiljedom meddelas och klandras och dubbla processer kan då pågå rörande samma fråga. Detta synes av utländska skiljemän och ombud uppfattas som en

ren anomali. Därtill hör att sådana processer tenderar att bli komplicerade och tidskrävande.

För att råda bot på dessa problem har utredningen stannat för att dels begränsa möjligheten till förande av fastställelsetalan, om det inte är fråga om konsumentförhållanden, dels göra det möjligt för missnöjda parter att, om skiljemännen i ett beslut under förfarandet funnit att de är behöriga att avgöra tvisten, kunna begära att skiljenämndens beslut prövas av hovrätten, närmare bestämt av Svea hovrätt. En sådan talan bör, i enlighet med modellagen, ha väckts senast trettio dagar från det att parten fick del av beslutet. Skiljemännen kan få fortsätta skiljeförfarandet och även meddela skiljedom i avvaktan på hovrättens avgörande. För möjlighet att överklaga hovrättens avgörande till HD bör samma begränsningar gälla som i fråga om klandertalan.

Klanderprocessen m.m.

Tidsfristen för klander förblir tre månader, om parterna inte har enats om kortare frist.

Utredningen har fått i uppdrag att överväga om den klanderfrist om tre månader som nu gäller bör förkortas med hänsyn bl.a. till intresset av ett snabbt slutligt avgörande. Efter att ha undersökt vad som gäller internationellt och vägt argumenten för och emot en kortare klanderfrist än vad som gäller i dag har utredningen stannat för att inte lägga fram något ändringsförslag i detta avseende. För att låta partsautonomin få genomslag föreslås dock att parterna ska få kunna avtala om en kortare klanderfrist på samma sätt som gäller i Tyskland.

Svea hovrätt ska alltid vara forum vid klander- och ändringstalan.

För närvarande gäller att talan om ogiltighet, klander och ändring av en skiljedom ska tas upp av hovrätten inom vars domkrets skiljeförfarandet har ägt rum. Direktiven, som lägger stor vikt vid snabbheten och effektiviteten i klanderprocessen, har uttryckligen angett att det inte ligger i utredningens uppdrag att överväga förändringar

som innebär att annan domstol än hovrätt blir behörig att i första instans pröva en klandertalan.

Enligt utredningens förslag blir skriftligt förfarande huvudregeln i klandermål, innebärande bl.a. att parterna inte kommer att behöva komma till domstolen i samma omfattning som nu när handläggningen förutsätter muntliga förhandlingar. Utredningens statistiska undersökning har vidare visat att antalet klandermål vid Svea hovrätt är ojämförligt mycket större än vid de övriga hovrätterna tillsammans. Det betyder att de övriga hovrätterna inte har möjlighet att förvärva samma vana som Svea hovrätt vid de ofta mycket intrikata processrättsliga problem som uppkommer i mål av detta slag. De särskilda insatser som behöver göras för att målen ska kunna handläggas på engelska (se vidare i det följande) synes dessutom inte lämpligen kunna spridas till alla hovrätter med hänsyn till det förhållandevis blygsamma antalet klandermål med utländska parter som förekommer i andra hovrätter än Svea hovrätt. Det anförda talar med styrka för att avsteg ska göras från huvudprincipen att alla hovrätter ska handlägga alla typer av mål och att klander- och ändringsmålen i stället ska koncentreras till Svea hovrätt. Utredningen förordar denna lösning.

Reglerna om ogiltighet upphävs. Ordre public-regeln blir en ny klandergrund. Talan får väckas vid tingsrätt när det gäller frågan om en handling har verkan som skiljedom.

Enligt nuvarande 33 § 1 st. LSF är en skiljedom ogiltig 1) om den innefattar prövning av en fråga som enligt svensk lag inte får avgöras av skiljemän, 2) om skiljedomen eller det sätt på vilket skiljedomen tillkommit är uppenbart oförenligt med grunderna för rättsordningen i Sverige, eller 3) om skiljedomen inte uppfyller föreskrifterna om skriftlighet och undertecknande i 31 § 1 st. Talan om en skiljedoms ogiltighet kan väckas utan tidsbegränsning.

Den skillnad som LSF gör mellan ogiltighetsgrunder och klandergrunder har inte stöd i modellagen och synes inte förekomma i någon annan utländsk rättsordning än den finska. Ogiltighetsregeln har enligt utredningens erfarenhet dessutom upplevts som problematisk av både svenska och utlänska aktörer.

Om en som skiljedom betecknad handling innefattar prövning av en fråga som enligt svensk lag inte får avgöras av skiljemän, kan

det vidare ifrågasättas om det över huvud taget rör sig om ett dokument som är en skiljedom. Detsamma gäller i fråga om en skiljedom som inte är utfärdad i skriftlig form eller inte vederbörligen undertecknad. Det rör sig här närmast om vad som kan betecknas som nulliteter och att sådana dokument eller förklaringar saknar verkan som skiljedom torde stå klart utan särskild föreskrift. Till detta kommer att ordre public-regeln kan åberopas under obegränsad tid och att inga andra länder än Sverige och Finland har en sådan regel. Enligt utredningens mening bör ordre public-bestämmelsen flyttas till den paragraf – 34 § – som behandlar upphävande efter klander, med följd att den måste läggas till grund för en talan inom den tid som i allmänhet gäller för klander. Härigenom anpassas LSF på detta område till vad som får anses utgöra internationell standard. Med dessa utgångspunkter finns det inte längre behov av en paragraf i lagen om skiljedomars ogiltighet. Utredningen förslår att 33 § upphävs.

Det kan emellertid tänkas att någon av parterna vill föra fastställelsetalan i frågan om en som skiljedom eller motsvarande betecknad handling över huvud taget ska ha verkan som skiljedom. Någon regel om detta finns inte nu i LSF men skulle behövas med hänsyn till att det finns många fall som inte tas upp i den nuvarande ogiltighetsbestämmelsen då ett dokument inte rimligen kan tillerkännas verkan av skiljedom trots att dokumentet utger sig för att vara en sådan. Utredningen föreslår att en regel om detta tas in i lagen. En sådan regel bör också vara tillämplig bl.a. i mera flagranta ordre public-fall. I enlighet med den huvudprincip som gäller i fråga om uppgiftsfördelningen mellan domstolsinstanserna bör en sådan talan väckas vid tingsrätt.

Vissa andra ändringar av klandergrunderna föreslås.

Utredningen har gjort en genomgång av de nuvarande klandergrunderna i 34 § LSF och funnit att flertalet bör behållas men föreslår några ändringar.

I punkt 2 av 34 § föreskrivs som en klandergrund att en skiljedom ska upphävas om skiljemännen har meddelat dom efter utgången av den tid som parterna bestämt eller om de annars har överskridit sitt uppdrag. Utredningen anser att man i en förändrad

reglering bör skilja mellan fall då skiljemännen har meddelat dom efter utgången av den av parterna bestämda tiden och sådant uppdragsöverskridande som rör skiljedomens innehåll. I det förra fallet ska skiljedomen efter klandertalan i princip alltid upphävas, bortsett naturligtvis från fall då den klandrande parten genom konkludent handlande får anses ha medgett förlängning. Huruvida förseningen påverkat utgången saknar av naturliga skäl betydelse i detta fall. I fråga om annat uppdragsöverskridande bör enligt utredningens mening ställas upp det principiella kravet att felet sannolikt har inverkat på utgången för att en klandertalan ska få bifallas.

Om skiljenämndens domslut sträcker sig längre än det bakomliggande yrkandet bör det normalt anses föreligga ett uppdragsöverskridande som ska medföra bifall till en klandertalan. Om däremot ett icke framställt yrkande ogillas kan felet inte anses ha inverkat på utgången. Utredningen anser att det i LSF bör komma till uttryck att en skiljenämnd bara får döma över vad en part har hänfört sig till men att tillämpningen bör vara något mera liberal än i ett domstolsförfarande enligt svenska regler och således motsvara vad man tänkt sig för internationella tvister enligt nuvarande ordning. Det avgörande bör vara om den aktuella omständigheten förts in i förfarandet på ett sådant sätt att motparten måste ha förstått att den skulle kunna ligga till grund för skiljedomen.

I punkt 6 anges för närvarande som en grund för upphävande att det annars, utan partens vållande, i handläggningen har förekommit något fel som sannolikt har inverkat på utgången. Utredningen föreslår att det i regeln uttryckligen anges att det måste vara fråga om ett allvarligt fel i handläggningen för att punkten ska vara tillämplig.

Klandermålen ska handläggas enligt de regler som gäller för klagan över domvilla. Förhandling ska alltid hållas om part begär det.

Under handläggningen i hovrätten av klandermål tillämpas i dag reglerna om rättegång vid tingsrätt. Detta innebär att hovrätten ska utfärda stämning och hålla huvudförhandling, varvid utgångspunkten är att allt som ska läggas till grund för avgörandet måste åberopas vid huvudförhandlingen. I princip ska även muntlig förberedelse äga rum. Denna ordning är inte särskilt lämplig. Som utredningen

ser saken skulle det vara lämpligast om handläggningen sker i enlighet med de procedurregler som gäller för hovrätten vid prövning av klagan över domvilla. För sådana mål gäller vissa grundläggande bestämmelser enligt 59 kap. RB och i övrigt 52 kap. RB (i realiteten 3–12 §§ i nämnda kapitel) och dessa bestämmelser kompletteras i förekommande fall av andra regler i RB. Utredningen föreslår att talan i klander- och ändringsmål ska väckas genom att en ansökan ges in till Svea hovrätt och att förfarandet ska följa de regler som gäller för handläggning av ärenden om klagan över domvilla. Vidare bör anges att förhandling alltid ska hållas om part begär det samt att hovrättens avgörande sker genom beslut.

Vid överklagandet ska ventilen vara kvar men det införs ett krav på prövningstillstånd i HD.

I 43 § LSF föreskrivs att hovrättens avgörande av frågor om ogiltighet, klander och ändring av skiljedom enligt 33, 34 och 36 §§ inte får överklagas. Det finns dock en s.k. ventil: hovrätten får tillåta att avgörandet överklagas, om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av Högsta domstolen. Om hovrätten lämnar ett sådant tillstånd krävs inte prövningstillstånd i Högsta domstolen.

Ofta förhåller det sig så i klandermålen att det bara är en viss fråga som har prejudikatintresse. Hovrätten har emellertid inte möjlighet att begränsa ett tillstånd till överklagande till att gälla en sådan fråga. För att möjliggöra för HD att ta upp endast en viss fråga till prövning föreslår utredningen att det införs ett krav på prövningstillstånd vid överklagande till HD.

Engelska kan vara rättegångsspråk i klandermål.

Utredningen har fått i uppdrag att överväga vilka åtgärder som kan vidtas för att underlätta för icke svensktalande parter i klanderprocessen, däribland främst om engelska i vissa fall ska kunna användas som rättegångsspråk. Utredningen behandlar denna fråga ingående och tar bl.a. upp frågan hur en sådan lösning skulle förhålla sig till språklagen. Utredningen redovisar också förhållandena i en del andra länder.

Det skulle naturligtvis underlätta för utländska parter som deltagit i skiljeförfaranden på främmande språk att få fortsätta att använda skiljeförfarandets språk i klanderprocessen. I praktiken rör det sig här om engelska; antalet klandrade svenska skiljedomar som meddelats på annat främmande språk är försumbart.

Vad som framstår som särskilt angeläget är att skriftlig bevisning kan inges på engelska samt att vittnesförhör kan hållas på engelska.

Utredningen anser att hovrätten bör få möjlighet att tillåta att rättegången i lämplig omfattning ska äga rum på engelska, om det begärs av någon av parterna och motparten samtycker till det. Hovrätten bör därvid regelmässigt pröva om skriftväxlingen ska kunna ske på engelska, om skriftliga bevis ska kunna vara avfattade på engelska och om förhör med vittnen och/eller parter ska kunna tas upp på engelska.

Enligt utredningens mening bör med hänsyn till principerna i språklagen protokoll, eventuella beslut under rättegång samt slutliga avgöranden alltid avfattas på svenska. Den servicen bör dock lämnas parterna att, om någon av dem begärt det, dessa dokument ska finnas på engelska i anslutning till att de upprättas respektive meddelas.

Utredningen behandlar också frågan hur det material på engelska som skulle tillkomma enligt utredningens förslag vid behov ska kunna göras tillgängligt för eventuella intresserade personer som inte behärskar engelska. En rad olika åtgärder är tänkbara beroende på omständigheterna i det särskilda fallet. I LSF bör införas en allmän regel om att, i den mån rättegången äger rum på engelska, hovrätten i rimlig utsträckning genom översättning eller på annat lämpligt sätt ska se till att allmänheten kan få information om rättegången på svenska.

En avvisning ska kunna angripas med stöd av 36 § endast när beslutet grundats på att skiljenämnden funnit sig sakna behörighet.

För närvarande gäller att talan mot en skiljedom som innebär avskrivning eller avvisning ska föras i särskild ordning enligt 36 §. Bestämmelsen innebär att hovrätten ska göra en förnyad prövning

av den genom skiljedomen avgjorda frågan, dvs. avskrivnings- eller avvisningsbeslutet. Hovrättens ställningstagande har alltså inte samma karaktär av en extraordinär prövning som vid en prövning efter klander.

Regleringen i 36 § skapar emellertid problem i de inte så få fall då en skiljenämnd finner att käromålet ska avvisas av annat skäl än att skiljemännen saknar behörighet enligt ett gällande skiljeavtal. Fråga är då om ett rättegångshinder hänförligt till själva saken och en avvisning i ett sådant fall kan i praktiken ligga mycket nära ett ogillande. En avvisningsdom ska prövas i sak efter en talan enligt 36 § medan en ogillande dom kan prövas endast om det finns klandergrund. Det är mycket svårt att förklara denna reglering för utländska skiljemän, särskilt som den skarpa skillnad som i svensk rätt görs mellan avvisning och ogillande ofta saknar motsvarighet i utländska rättssystem. Utredningen föreslår att ett avgörande som innefattar avvisning ska kunna angripas utan klander endast när beslutet grundas på att skiljemännen funnit sig sakna behörighet. I fråga om avskrivning bör nuvarande ordning behållas.

Förbudet mot att hålla inne en skiljedom i avvaktan på ersättning upphävs. Talan ska inte få föras mot ett ersättningsbeslut som bestämts av ett skiljedomsinstitut och som inte gjorts exigibelt.

Utredningen förordar att den nuvarande regeln i 40 § LSF om att skiljemännen inte får hålla inne skiljedomen i avvaktan på att ersättningen till dem betalas slopas. Bestämmelsen fyller inte längre någon funktion.

I 41 § LSF föreskrivs att en part eller en skiljeman hos tingsrätten får föra talan mot skiljedomen om ersättning till skiljemännen och att sådan talan av part skall väckas inom tre månader från den dag parten fick del av domen. I sitt avgörande i rättsfallet NJA 2008 s. 1 118 fann HD att 41 § var tillämplig även på sådana ersättningsbeslut som fattats av ett skiljedomsinstitut men som i en eller annan form tagits in i skiljedomens domslut.

Enligt utredningens mening finns det starka skäl för och samtidigt inga betänkligheter mot att införa ett undantag från rätten att föra talan mot ett ersättningsbeslut när det gäller fall då ersättningen har fastställts av ett skiljedomsinstitut och skiljedomen inte

innehåller något verkställbart förpliktande för parterna att betala ersättningen.

Följdändringar och ikraftträdande m.m.

Utredningen föreslår slutligen vissa följdändringar huvudsakligen i utsökningsbalken.

Lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 2016. I de mål som avser skiljeförfaranden som påkallats före ikraftträdandet föreslås äldre föreskrifter gälla.

SUMMARY

General principles

The Arbitration Act (1999:116) is now fifteen years old. As far as the Inquiry has been able to ascertain, the general perception is that it has, on the whole, been effective. Nonetheless, under the terms of reference the Inquiry is to undertake a closer review of certain issues. Under the terms of reference, the Inquiry is free to look at other issues as well.

When the Arbitration Act was established, the idea of having different laws for domestic and international disputes was rejected. Another question that was considered in some depth was the extent to which the legislation should build on the United Nations Commission on International Trade Law (UNCITRAL) Model Law on International Commercial Arbitration. These deliberations led to the conclusion that the Model Law should not form the direct basis of the new Swedish legislation in terms of either disposition or content. However, it was considered important to take account of the provisions in the Model Law in every aspect. With the limited review now called for, the Inquiry did not consider that these basic standpoints should be re-examined.

However, the Inquiry has attempted to pick up on a number of problems identified by the Arbitration Institute of the Stockholm Chamber of Commerce (SCC) and active arbitrators, among others, and in the legal literature. The terms of reference may be interpreted as meaning that one of the primary interests is making Swedish arbitration even more attractive than at present, not just for Swedish actors but also for foreign parties and arbitrators. In line with this, the Inquiry has given particular weight to issues with that focus.

The report discusses a number of issues on which the Inquiry does not make any proposals. The proposals made by the Inquiry are outlined below.

Arbitral proceedings

The term ‘place’ to be replaced by ‘seat’.

The term ‘place of arbitration’ is found in several provisions in the Arbitration Act. The term is not intended to limit arbitral proceedings geographically, but rather is of a legal-technical nature to do with whether Swedish law or foreign law is applicable to the proceedings. This term has caused misunderstandings in several cases, and the legislative history of the current regulations is not entirely illuminating. The Inquiry proposes that the Arbitration Act be aligned with the terminology that is most commonly used internationally, thus replacing the term ‘place of arbitration’ with ‘seat of arbitration’. This will make the meaning clearer, not least for foreign arbitrators and parties. It is necessary, but also sufficient, that the link between the arbitral proceedings and Sweden consists in the seat of arbitration being a location in Sweden for the Arbitration Act to be applicable to the proceedings.

The arbitral tribunal is obliged to follow the parties’ choice of applicable substantive law. In the absence of agreement between the parties, the arbitral tribunal decides the applicable substantive law, taking account of the legal rules to which the dispute is most closely connected. The arbitral tribunal may only decide ex aequo et bono if the parties have expressly authorised it to do so.

The Arbitration Act does not currently contain any provisions concerning how arbitrators are to establish which substantive law is to be applied to a dispute. This is undoubtedly something of a flaw. Following patterns in the regulations contained in other countries’ arbitration legislation, the Inquiry proposes a provision to the effect that a dispute is to be resolved applying the law or legal rules

agreed on by the parties. If the parties have agreed that the law of a certain country is to be applied, under our proposal this should be interpreted as referring to the substantive law of that country, not to its conflict of laws rules, unless otherwise expressly agreed. If the parties have not agreed on the applicable law, under the Inquiry’s proposal the arbitrators would decide which law or legal rules are to be applied, taking particular account of which legal rules the dispute is most closely connected to. Furthermore, we propose a regulation to the effect that the arbitral tribunal may only decide ex aequo et bono if the parties have expressly authorised it to do so. There is no such provision in the Arbitration Act at present, but a regulation to that effect is recommended in the Model Law, and is standard in other countries’ arbitration legislation.

District courts appoint all arbitrators if the opposite parties to the claimant cannot agree on the arbitrator. Consolidation of several arbitral proceedings is to be possible in certain circumstances.

The Arbitration Act is based on the premise that there are two parties to arbitral proceedings; the Act essentially lacks provisions for multi-party proceedings. Problems can arise in cases involving several disputes, or when there are three or more parties all with conflicting interests. Issues in such cases may include how the arbitral tribunal is to be appointed, and the conditions for consolidating several proceedings into one. It is a basic principle of both Swedish and international arbitration law that the parties are to be treated equally (principle of equal treatment of parties). One way in which this principle is expressed is the fact that each party is considered entitled to appoint its own arbitrator, and that opposing parties or interests are to have the possibility to influence the composition of the arbitral tribunal. In the Inquiry’s view, the current regulations in the Arbitration Act do not fulfil the principle of equal treatment of parties (as expressed internationally) in all multi-party proceedings. To remedy this, the Inquiry proposes that a provision be introduced that is applicable to arbitral proceedings in which the parties have not decided how the arbitrators are to be appointed and when the parties on either side of the

dispute cannot agree on an arbitrator. In such cases, the district court should, at the request of any of the parties, appoint all arbitrators to the arbitral tribunal, notwithstanding any prior selection of arbitrator by one of the parties. This kind of system guarantees that the principle of equal treatment of parties is observed, as all of the parties have the same possibility to influence the composition of the arbitral tribunal.

Consolidating several arbitral proceedings (consolidation or joinder) can have major benefits, in that evidence only needs to be presented once, and the evidence will be assessed uniformly. This often saves costs and simplifies proceedings for both the arbitral tribunal and the parties. The Arbitration Act currently contains no provisions on this matter. The Inquiry considers that there are clear advantages to non-mandatory regulation in the Arbitration Act making it possible to consolidate arbitral proceedings. To minimise potential complications, the conditions for consolidating proceedings should be that the same arbitrators are appointed in all of the arbitral proceedings to be consolidated, that all parties request that proceedings be consolidated, and that the arbitrators deem it advantageous for the arbitral proceedings in question that they be consolidated. The Inquiry does not, however, propose any regulations on the possibility for third parties to take part in arbitral proceedings.

The arbitral tribunal may order a security measure via a special award if the parties have agreed to this in the arbitration agreement.

Under the Arbitration Act, if the parties have not agreed otherwise the arbitrators may, at the request of one of the parties, decide that the opposite party must, during the proceedings, take a certain measure to secure the claim that is to be examined by the arbitrators. The arbitrators may require the party requesting the measure to provide reasonable security for the damage that may be incurred by the opposite party due to the measure. A decision on interim measures under this provision is not enforceable, and is, therefore, non-binding in legal terms. The Inquiry does not consider that this system should be changed. One particular reason for this is that Sweden–unlike most other European countries –

does not have a system in which courts order executive measures. The Inquiry proposes that an express rule be introduced whereby an arbitral tribunal may order a security measure via a special award, if this is allowed by the arbitration agreement. Such special awards would become enforceable, but also be subject to the regular rules on applications for setting aside and suspension.

If the parties agree, a dismissal may be designated an award.

Section 27 of the Arbitration Act establishes that issues that have been referred to the arbitrators are to be decided in an arbitral award. It states further that where the arbitrators terminate the arbitral proceedings without deciding such issues, this also takes place through an award. This means that such decisions to dismiss or reject a matter are to be designated awards. The fact that dismissals due to withdrawal are to be designated awards repeatedly causes problems with practical application. Sweden would appear to be the only country in the world that calls a dismissal an award. After careful consideration, however, the Inquiry has decided not to propose any change in this respect. According to the legislative history of the current regulations, it would however appear that it was intended that, if it follows from arbitration rules of procedure or other agreement that a dismissal is to be designated a decision, it is possible to do so, and the decision is then to be treated as an award when applying the legislation. The Inquiry considers that system thereby implied should be expressed in the Act.

Once arbitral proceedings have been convened, declaratory claims concerning the arbitral tribunal’s jurisdiction may not be raised other than by a consumer. The arbitral tribunal’s decisions concerning their jurisdiction taken during proceedings may be appealed to the Svea Court of Appeal.

At present, under Section 2 of the Arbitration Act the arbitrators may rule on their own jurisdiction to decide the dispute, but this does not prevent a court from examining the question at the request of a party. A party is considered eligible to bring a positive or negative declaratory claim before a district court concerning the

jurisdiction of the arbitrators at any time during proceedings. The arbitrators may continue the arbitral proceedings pending the court’s decision. As such, even if the arbitrators have, in a decision during proceedings, found that they have jurisdiction to decide the dispute, their decision is not binding.

As far as we know, there does not appear to be any country other than Sweden–and possibly Finland and Austria–that applies a system involving a practically unlimited right for one party to bring a declaratory claim in court with respect to the validity of an arbitration agreement before an arbitration award has been issued.

The Inquiry considers it evident that a party must have the opportunity to bring a declaratory claim in court with respect to the validity or applicability of an arbitral agreement before arbitral proceedings have been convened. Once arbitral proceedings have commenced, however, there may be serious concerns about this kind of possibility. For example, if the district court proceedings are not completed when an award is issued and subsequently contested, there can be dual proceedings ongoing with respect to the same matter. Foreign arbitrators and representatives seem to consider this quite anomalous. In addition, such proceedings tend to be complicated and time-consuming.

To remedy these problems in circumstances not involving consumers, the Inquiry has decided to limit the possibility to bring declaratory claims by means of a solution whereby if the arbitrators have ruled during proceedings that they have jurisdiction to decide the dispute, any party that is dissatisfied with this ruling may request an examination by a court of appeal, specifically the Svea Court of Appeal. Such a request should, in accordance with the Model Law, be brought within thirty days of receiving notice of the ruling. The arbitrators may continue the arbitral proceedings and even issue an award pending a decision of the court of appeal. The same limitations should apply for the possibility to appeal the decision of the court of appeal to the Supreme Court as apply for applications for setting aside.

Setting aside etc.

The time limit for applications for setting aside remains three months, unless the parties have agreed on a shorter limit.

The Inquiry was tasked with considering whether the currently applicable time limit of three months for applications for setting aside should be shortened in the interests of, for example, ensuring a swift final decision. Having investigated time limits internationally and considered the arguments for and against a shorter time limit than that currently applicable for applications for setting aside, the Inquiry has decided not to propose any change in this respect. To allow for autonomy of the parties, however, it is proposed that the parties be allowed to agree on a shorter time limit for applications for setting aside, as is the case in the German system.

Svea Court of Appeal should always be the forum for applications for setting aside and amendment.

At present, applications for invalidity, setting aside or amendment of an arbitral award are to be considered by the court of appeal of the court district in which the arbitral proceedings took place. The terms of reference, which strongly emphasise the efficiency and effectiveness of setting aside proceedings, expressly state that it is not part of the Inquiry’s remit to consider changes whereby a court other than a court of appeal would have jurisdiction to examine applications for setting aside in the first instance.

Under the Inquiry’s proposals, written proceedings would become the general rule in setting aside cases, which would mean that the parties would not need to attend court to the same extent as if the case involved oral hearings. Furthermore, the Inquiry’s statistical analysis has shown that the number of setting aside cases considered in the Svea Court of Appeal is bigger by far than those considered in the other courts of appeal put together. This means that the other courts of appeal do not have the opportunity to acquire the same experience as the Svea Court of Appeal of the often very intricate procedural law issues that arise in cases of this kind. Moreover, it seems disproportionate to apply the special

measures needed to enable cases to be processed in English (see below) to all of the courts of appeal, given the relatively modest number of applications for setting aside involving foreign parties that are considered by courts of appeal other than the Svea Court of Appeal. All of this strongly argues in favour of deviation from the main principle that all courts of appeal should process all types of case, and that applications for setting aside and amendment should be concentrated within the Svea Court of Appeal. The Inquiry advocates this solution.

The invalidity rules are to be repealed. The public policy rule is to become a new ground for setting aside. Actions may be brought before a district court with respect to whether a document has legal force as an arbitral award.

Under current regulations (Section 33, first paragraph of the Arbitration Act), an arbitral award is invalid if 1) it includes examination of an issue that under Swedish law may not be decided by arbitrators; 2) the award or the manner in which the award arose is clearly incompatible with the basic principles of the Swedish legal system; or 3) the award does not fulfil the requirement with regard to the written form and signature in accordance with Section 31, first paragraph. There is no time limit on when an application for invalidity of an award can be brought.

The distinction in the Arbitration Act between grounds for invalidity and grounds for setting aside has no support in the Model Law, and no such distinction would appear to be found in any foreign legal system other than the Finnish one. Moreover, in the Inquiry’s experience the invalidity rule has been perceived as problematic by both Swedish and foreign actors.

If a document designated an award includes examination of an issue that under Swedish law may not be decided by arbitrators, the question also arises as to whether the document can be considered an award at all. The same applies with respect to awards that are not issued in written form or not duly signed. This is a matter of what can be designated nullity, and the fact that such documents or declarations lack legal force as awards should be clear without any special provision. In addition, the public policy rule can be cited without time limit, and no countries other than Sweden or Finland

have such a rule. In the Inquiry’s view, the public policy provision should be moved to the section that deals with setting aside upon application of a party (Section 34), with the result that if it is to be used as the grounds for an application this must be done within the time period generally applicable to applications for setting aside. This would mean that the Arbitration Act is brought in line with what can be considered the international standard. On this basis, there is no longer a need for a section in the Act concerning invalidity of awards. The Inquiry proposes that Section 33 be repealed.

However, it is conceivable that one of the parties may want to bring a declaratory claim on whether a document designated an award or equivalent can be considered to have legal force as an award. The Arbitration Act does not currently contain any rules on this, and such rules would be needed given that many cases are not covered by the current invalidity provision, in that a document cannot reasonably be accorded legal force as an award even though it claims to be one. The Inquiry proposes that a rule on this be included in the Act. Such a rule should also be applicable in the more flagrant public policy cases, for example. In accordance with the main principle of the division of responsibilities among the courts, such claims should be brought before a district court.

Certain other changes to the grounds for setting aside are proposed.

The Inquiry has reviewed the current grounds for setting aside contained in Section 34 of the Arbitration Act and found that the majority should be retained, but we also propose some changes.

Under point 2 of Section 34, there are grounds for setting aside an award if the arbitrators made the award after the expiration of the period decided on by the parties, or where the arbitrators have otherwise exceeded their mandate. The Inquiry considers that under amended regulations, it should be possible to differentiate between cases in which arbitrators have made an award after the expiration of the period decided on by the parties, and those in which their mandate has been exceeded with respect to the substance of the award. In the first case, the award should, in principle, always be set aside upon application–unless, of course,

the applicant party can be considered to have consented by implication to an extension. Naturally, whether the delay affected the outcome is irrelevant in such cases. With respect to the arbitrators’ mandate having been exceeded in other respects, in the Inquiry’s view there should be a requirement in principle that the irregularity probably influenced the outcome in order for the application for setting aside to be approved.

If the arbitral tribunal’s decision exceeds the underlying claim, it should normally be considered to have exceeded its mandate, thus providing grounds to approve an application for setting aside. However, if a claim not presented is dismissed on the merits, the irregularity cannot be considered to have influenced the outcome. The Inquiry considers that the Arbitration Act should state that an arbitral tribunal may only decide based on what has been claimed by a party, but that the application of this should be somewhat more liberal than in court proceedings under Swedish regulations, thus corresponding to the intended system for international disputes under the current arrangements. The decisive factor should be whether the circumstance in question was introduced to the proceedings in such a way that the opposite party must have understood that it could constitute grounds for the award.

Under point 6 there are currently grounds for setting aside an award if, without fault of the party, an irregularity occurred in the course of the proceedings that probably influenced the outcome of the case. The Inquiry proposes that this rule expressly state that for this point to be applicable, there must have been a serious irregularity in the proceedings.

Applications for setting aside should be handled according to the rules that apply to appeals for grave procedural error. Hearings should always be held if requested by any party.

At present, when applications for setting aside are handled in the court of appeal the rules on proceedings before district courts are applied. This means that the court of appeal must issue summons and hold a main hearing, with the basic premise that everything that is to be used as grounds for the decision must be cited at the main hearing. In principle, a preparatory hearing should also take place. This arrangement is not particularly appropriate. As the

Inquiry sees it, it would be most appropriate for proceedings to take place in accordance with the rules of procedure that apply when the court of appeal examines appeals for grave procedural error. Such cases are governed by certain basic provisions in Chapter 59 of the Swedish Code of Judicial Procedure, and otherwise by Chapter 52 of the Code (in reality Sections 3–12 of that chapter), and these provisions are complemented where necessary by other rules in the Code. The Inquiry proposes that applications for setting aside be brought by submission to the Svea Court of Appeal, and that proceedings follow the rules applicable in the handling of appeals for grave procedural error. It should also be stated that hearings must always be held if requested by any party, and that the court of appeal’s ruling in such cases is issued in the form of a decision.

The get-out clause for appeals should remain in place, but a requirement of leave to appeal in the Supreme Court is to be introduced.

Under Section 43 of the Arbitration Act, the court of appeal’s decision on matters of invalidity, setting aside and amendment of an award pursuant to Sections 33, 34 and 36 may not be appealed. However, there is a get-out clause: the court of appeal may permit an appeal where it is of importance as a matter of precedence that the appeal be considered by the Supreme Court. If the court of appeal grants such permission, leave to appeal to the Supreme Court is not required.

In applications for setting aside, it is often only a specific issue that is of interest in terms of precedence. However, it is not possible for the court of appeal to limit permission to appeal to only encompass that issue. To enable the Supreme Court to reexamine only a specific issue, the Inquiry proposes that a requirement of leave to appeal be introduced for appeals to the Supreme Court.

English can be used as the language of proceedings in applications for setting aside.

The Inquiry was tasked with considering what measures can be taken to make things easier for non-Swedish-speaking parties in setting aside proceedings, primarily including whether English could in certain cases be used as the language of proceedings. The Inquiry’s report tackles this question in depth, including the issue of how such a solution would relate to the Language Act. The Inquiry also outlines the situation in a number of other countries. It would of course make things easier for foreign parties who have taken part in arbitral proceedings in languages other than Swedish to be able to continue to use the same language in setting aside proceedings. In practice, this means English: the number of Swedish arbitral awards made in any other foreign language is negligible.

The most important points are that written evidence can be submitted in English and that witnesses can be examined in English.

The Inquiry considers that the court of appeal should be able to allow proceedings to be held in English to an appropriate extent, if this is requested by one of the parties and the opposite party agrees to it. The court of appeal should thereby regularly examine whether the documents can be exchanged in English, whether written evidence can be drafted in English and whether witnesses and/or parties can be examined in English.

In the Inquiry’s view, in light of the principles in the protocol to the Language Act, any decisions taken during proceedings and final court decisions should always be drafted in Swedish. Nonetheless, it should be possible, as a service to any party that so requests, to have these documents available in English when they are drawn up and issued.

The Inquiry’s report also considered how material in English that may be produced in accordance with the Inquiry’s proposals could be made available for any interested parties without a sufficient command of English. A number of different measures are possible, depending on the circumstances in the particular case. A general rule should be introduced into the Arbitration Act to the effect that, in so far as proceedings are conducted in English, the

court of appeal should, as far as is reasonable, ensure that the public can obtain information about the proceedings in Swedish via translation or other appropriate means.

It should only be possible to challenge a rejection pursuant to Section 36 when the decision was taken on the grounds that the arbitral tribunal ruled that it lacked jurisdiction.

At present, actions against awards that were dismissed or rejected are to be brought under the special procedure outlined in Section 36. Under this provision, the court of appeal is to re-examine the matter decided via the award, i.e. the decision to dismiss or reject. The position of the court of appeal therefore does not have the same standing (as an extraordinary examination) as an examination of an application for setting aside.

However, the regulations in Section 36 cause problems in the not infrequent cases in which an arbitral tribunal finds that the claim should be rejected for reasons other than a lack of jurisdiction on the part of the arbitrators under the applicable arbitration agreement. The question then arises whether a procedural impediment attributable to the substance of the case, and its rejection, can be tantamount to a dismissal on the merits. The substance of a decision to reject is to be examined if an action is brought under Section 36, but a decision to dismiss on the merits can only be examined if there are grounds for setting aside. It is extremely difficult to explain these regulations to foreign arbitrators, particularly because the clear distinction in Swedish law between rejection (avvisning) and dismissal on the merits (ogillande) often has no equivalent in foreign legal systems. The Inquiry therefore proposes that it should be possible to challenge a decision to reject a case without application for setting aside when the decision was taken on the grounds that the arbitral tribunal ruled that it lacked jurisdiction. In cases of rejection, the current system should be maintained.

The prohibition on withholding an award pending payment of compensation is to be repealed. It should not be possible to bring action against a decision on compensation that was taken by an arbitration institute and has not been made enforceable.

The Inquiry recommends that the current Section 40 of the Arbitration Act, under which arbitrators may not withhold an award until they are compensated, be abolished. This provision no longer fulfils any function.

Section 41 of the Arbitration Act states that a party or arbitrator may bring an action in a district court against an award concerning the payment of compensation to the arbitrators, and that such action must be brought within three months from the date upon which the party was notified of the award. In its decision in case NJA 2008 p. 1 118, the Supreme Court found that Section 41 was also applicable to decisions on compensation that were taken by an arbitration institute but that have been in some way incorporated into the decision in an award.

In the Inquiry’s view, there are strong arguments in favour of– and none against–introducing an exception to the right to bring an action against a decision on compensation in cases where the compensation was set by an arbitration institute and the award does not contain any enforceable obligation for the parties to pay compensation.

Consequential amendments, entry into force, etc.

Finally, the Inquiry proposes certain consequential amendments, primarily to the Debt Enforcement Code.

It is proposed that the new legislation should come into force on 1 July 2016. For cases concerning arbitration convened prior to the entry into force, it is proposed that the old regulations apply.

1. Författningsförslag

1.1. Förslag till lag om ändring i lagen (1999:116) om skiljeförfarande

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1999:116) om skiljeförfarande

dels att 33 och 40 §§ ska upphöra att gälla,

dels att 2, 4, 8, 14, 16, 22, 23, 27, 29, 31, 34 – 36, 41, 43, 44, 46– 48, 50, 52 och 54 §§ ska ha följande lydelse,

dels att det i lagen ska införas tre nya paragrafer, 27 a, 34 a och 36 a §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

Skiljemännen får pröva sin egen behörighet att avgöra tvisten. Detta hindrar inte en domstol från att på begäran av en part pröva frågan. Skiljemännen får fortsätta skiljeförfarandet i avvaktan på domstolens avgörande.

Skiljemännen får pröva sin egen behörighet att avgöra tvisten.

Har skiljemännen i ett beslut under skiljeförfarandet funnit att de är behöriga att avgöra tvisten får den part som är missnöjd med beslutet genom ansökan begära att frågan prövas av domstol. En sådan ansökan ska ha kommit in senast trettio dagar från det att

parten fick del av beslutet.

Skiljemännen får fortsätta skiljeförfarandet i avvaktan på domstolens avgörande.

Medan skiljeförfarandet pågår får talan vid domstol om skiljemännens behörighet inte väckas i annan ordning än som anges i andra stycket. Detta gäller dock inte i mål mellan en näringsidkare och en konsument, om konsumenten vill föra talan om att skiljeavtal gjorts gällande mot honom eller henne i strid med 6 §.

Även om skiljemännen i ett beslut under förfarandet funnit att de är behöriga att avgöra tvisten är deras beslut inte bindande. I fråga om talan mot en skiljedom som innefattar ett avgörande om behörigheten gäller bestämmelserna i 34 och

36 §§

I fråga om talan mot en skiljedom som innefattar ett avgörande om behörigheten gäller bestämmelserna i 34 och 36 §§.

4 §1

En domstol får inte mot en parts bestridande pröva en fråga som enligt ett skiljeavtal skall prövas av skiljemän.

En domstol får inte mot en parts bestridande pröva en fråga som enligt ett skiljeavtal ska prövas av skiljemän. En domstol får inte heller ingripa i förfarandet i andra fall än som följer av denna lag eller annan författning.

En invändning om skiljeavtal skall framställas första gången en part skall föra talan i saken vid rätten. Invändningar som

En invändning om skiljeavtal ska framställas första gången en part ska föra talan i saken vid rätten. Invändningar som

1 Senaste lydelse 2006:730.

framställs senare är utan verkan om inte parten har haft laga förfall och framställt invändningen så snart förfallet upphörde. En invändning om skiljeavtal skall beaktas även om den part som gör invändningen låtit en fråga som omfattas av skiljeavtalet prövas av Kronofogdemyndigheten i ett mål om betalningsföreläggande eller handräckning.

framställs senare är utan verkan om inte parten har haft laga förfall och framställt invändningen så snart förfallet upphörde. En invändning om skiljeavtal ska beaktas även om den part som gör invändningen låtit en fråga som omfattas av skiljeavtalet prövas av Kronofogdemyndigheten i ett mål om betalningsföreläggande eller handräckning.

Under tiden tvisten behandlas av skiljemän eller innan dess får en domstol oberoende av skiljeavtalet meddela sådana beslut om säkerhetsåtgärder som domstolen enligt lag är behörig att meddela.

8 §

En skiljeman skall vara opartisk.

En skiljeman ska vara opartisk och oberoende.

En skiljeman skall på yrkande av en part skiljas från sitt uppdrag, om det finns någon omständighet som kan rubba förtroendet för skiljemannens opartiskhet. En sådan omständighet skall alltid anses föreligga

En skiljeman ska på yrkande av en part skiljas från sitt uppdrag, om det finns någon omständighet som kan rubba förtroendet för skiljemannens opartiskhet eller oberoende. En sådan omständighet ska alltid anses föreligga

1. om skiljemannen själv eller någon närstående till skiljemannen är part eller annars kan vänta beaktansvärd nytta eller skada av tvistens utgång,

2. om skiljemannen eller någon närstående till skiljemannen är ledamot av styrelsen för ett bolag eller någon annan sammanslutning som är part eller annars är ställföreträdare för en part eller för någon annan som kan vänta beaktansvärd nytta eller skada av tvistens utgång,

3. om skiljemannen som sakkunnig eller annars har tagit ställning i tvisten eller hjälpt en part att förbereda eller utföra sin talan i tvisten, eller

4. om skiljemannen har mottagit eller förbehållit sig ersättning i strid med 39 § andra stycket.

14 §

Skall parterna var för sig välja skiljeman och har den ena parten i en begäran om skiljedom enligt 19 § underrättat motparten om sitt val av skiljeman, är motparten skyldig att inom trettio dagar från mottagandet av underrättelsen skriftligen underrätta den första parten om sitt val av skiljeman.

Ska parterna var för sig välja skiljeman och har den ena parten i en begäran om skiljedom enligt 19 § underrättat motparten om sitt val av skiljeman, är motparten skyldig att inom trettio dagar från mottagandet av underrättelsen skriftligen underrätta den första parten om sitt val av skiljeman.

En part som på detta sätt har underrättat motparten om sitt val av skiljeman får inte utan motpartens samtycke återkalla valet.

Låter motparten bli att utse skiljeman inom den angivna tiden, skall tingsrätten på ansökan av den första parten utse skiljeman.

Låter motparten bli att utse skiljeman inom den angivna tiden, ska tingsrätten på ansökan av den första parten utse skiljeman.

Har skiljeförfarande påkallats mot flera motparter och kan de inte enas om valet av skiljeman, kan motparterna inom den frist som anges i första stycket begära att tingsrätten utser skiljemän för alla parter. Den påkallande partens val av skiljemän gäller då inte längre.

16 §

Om en skiljeman avgår eller skiljs från uppdraget, skall tingsrätten på ansökan av en part utse en ny skiljeman. Om skiljemannen inte kan fullgöra uppdraget på grund av omständigheter som uppkommit efter valet, skall i stället den som ursprungligen haft att göra valet

Om en skiljeman inte kan fullgöra uppdraget på grund av omständigheter som uppkommit efter valet, ska den som ursprungligen haft att göra valet utse en ny skiljeman. Om en skiljeman i annat fall avgår eller skiljs från uppdraget, ska tingsrätten på ansökan av en part

utse en ny skiljeman. Vid detta val tillämpas 14 och 15 §§. Tiden för att utse en ny skiljeman är även för den part som begärt skiljedomen trettio dagar och räknas för alla från det att den som skall utse skiljemannen har fått kännedom om det.

utse en ny skiljeman, om inte motparten till den som ursprungligen haft att göra valet medger att denne utser den nya skiljemannen. Vid detta val tillämpas 14 och 15 §§. Tiden för att utse en ny skiljeman är även för den part som begärt skiljedomen trettio dagar och räknas för alla från det att den som ska utse skiljemannen har fått kännedom om det.

22 §

Parterna bestämmer platsen för förfarandet. Annars bestämmer skiljemännen platsen för förfarandet.

Parterna bestämmer vilken plats i Sverige som ska vara skiljeförfarandets säte. Annars bestämmer skiljemännen sätet för förfarandet.

Skiljemännen får hålla sammanträde på annan plats i Sverige eller utomlands om inte parterna har bestämt något annat.

23 §

Den part som begär skiljedom skall inom den tid som skiljemännen bestämmer ange sina yrkanden i den fråga som har uppgetts i begäran om skiljedom och de omständigheter som parten åberopar till stöd för dem. Motparten skall därefter inom den tid som skiljemännen bestämmer ange sin inställning till yrkandena och de omständigheter som motparten åberopar till stöd för den.

Den part som begär skiljedom ska inom den tid som skiljemännen bestämmer ange sina yrkanden i den fråga som har uppgetts i begäran om skiljedom och de omständigheter som parten åberopar till stöd för dem. Motparten ska därefter inom den tid som skiljemännen bestämmer ange sin inställning till yrkandena och de omständigheter som motparten åberopar till stöd för den.

Den part som begär skiljedom får framställa nya yrkanden och motparten egna yrkanden, om yrkandena omfattas av skiljeavtalet och skiljemännen inte med hänsyn till den tidpunkt då de framställs eller andra omständigheter anser det olämpligt att de prövas. Under samma förutsättningar får var och en av parterna under skiljeförfarandet ändra eller komplettera tidigare framställda yrkanden och åberopa nya omständigheter till stöd för sin talan.

Om parterna samtycker och det har fördelar för handläggningen, får tvisten förenas till gemensam handläggning med annan tvist som ska avgöras av skiljemän och i vilken samma skiljemän utsetts. När det finns skäl till det får tvisterna åter särskiljas.

Första och andra styckena gäller inte om parterna har bestämt något annat.

27 §

De frågor som har lämnats till skiljemännen avgörs genom skiljedom. Avslutar skiljemännen skiljeförfarandet utan att avgöra dessa frågor sker det

De frågor som har lämnats till skiljemännen avgörs genom skiljedom. Avslutar skiljemännen skiljeförfarandet utan att avgöra dessa frågor sker det

också genom skiljedom. också genom skiljedom. I fråga om ett avgörande varigenom förfarandet avskrivs gäller detta dock inte, om det av parternas skiljeavtal eller särskild överenskommelse mellan dem följer att avgörandet ska betecknas som beslut. Beträffande sådant beslut gäller vad som i denna lag föreskrivs om skiljedom.

Om parterna förliks får skiljemännen på deras begäran stadfästa förlikningen i en skiljedom.

Andra avgöranden, som inte tas in i en skiljedom, betecknas beslut.

Skiljemännens uppdrag anses slutfört när de har meddelat slutlig skiljedom om inte annat följer av 32 eller 35 §.

27 a §

Tvisten ska avgöras med tillämpning av den eller de lagar eller rättsregler som parterna har kommit överens om. Har parterna kommit överens om att ett visst lands lag ska tillämpas, innebär detta en hänvisning till det landets materiella rätt och inte till dess lagvalsregler, om annat inte uttryckligen har avtalats.

Har parterna inte träffat någon sådan överenskommelse som avses i första stycket, bestämmer skiljemännen vilka rättsregler som ska tillämpas, varvid särskilt ska beaktas till vilka rättsregler tvistefrågorna har närmast anknytning.

Endast om parterna uttryckligen har bestämt det får skilje-

männen grunda domen på skälighet och billighet.

29 §

En del av tvisten eller en viss fråga av betydelse för tvistens bedömning får avgöras genom särskild skiljedom, om inte båda parterna motsätter sig det. En fordran som åberopas till kvittning skall dock prövas i samma skiljedom som huvudfordringen.

En del av tvisten eller en viss fråga av betydelse för tvistens bedömning får avgöras genom särskild skiljedom, om inte båda parterna motsätter sig det. En fordran som åberopas till kvittning ska dock prövas i samma skiljedom som huvudfordringen.

Har en part helt eller delvis medgett ett yrkande får särskild skiljedom meddelas över det som har medgetts.

Genom särskild skiljedom får också avgöras frågor som avses i 25 § fjärde stycket, om detta har föreskrivits i skiljeavtalet.

31 §

En skiljedom skall vara skriftlig och undertecknas av skiljemännen. Det är tillräckligt att domen är undertecknad av flertalet skiljemän om orsaken till att inte samtliga skiljemän undertecknat skiljedomen är angiven i denna. Parterna får bestämma att skiljenämndens ordförande ensam undertecknar skiljedomen.

En skiljedom ska vara skriftlig och undertecknas av skiljemännen. Det är tillräckligt att domen är undertecknad av flertalet skiljemän om orsaken till att inte samtliga skiljemän undertecknat skiljedomen är angiven i denna. Parterna får bestämma att skiljenämndens ordförande ensam undertecknar skiljedomen.

I skiljedomen skall dagen för dess meddelande och platsen för skiljeförfarandet anges.

I skiljedomen ska dagen för dess meddelande och sätet för skiljeförfarandet anges.

Skiljedomen skall genast tillställas parterna.

Skiljedomen ska genast tillställas parterna.

34 §

En skiljedom som inte kan angripas enligt 36 § skall efter klander helt eller delvis upphävas på talan av en part

1. om den inte omfattas av ett giltigt skiljeavtal mellan parterna,

2. om skiljemännen har meddelat dom efter utgången av den tid som parterna bestämt

eller om de annars har överskridit sitt uppdrag,

3. om skiljeförfarande enligt 47 § inte borde ha ägt rum i

Sverige,

4. om en skiljeman har utsetts i strid med parternas överenskommelse eller denna lag,

5. om en skiljeman på grund av någon omständighet som anges i 7 eller 8 § har varit obehörig, eller

6. om det annars, utan partens vållande, i handläggningen har förekommit något fel som sannolikt har inverkat på utgången.

En skiljedom som inte kan angripas enligt 36 § ska efter klander helt eller delvis upphävas på ansökan av en part

1. om den inte omfattas av ett giltigt skiljeavtal mellan parterna,

2. om skiljemännen har meddelat dom efter utgången av den tid som parterna bestämt,

3. om skiljemännen har dömt över annat än vad parterna yrkat eller andra omständigheter än dem som parterna hänfört sig till eller annars har överskridit sitt uppdrag och detta sannolikt har inverkat på utgången,

4. om skiljeförfarande enligt 47 § inte borde ha ägt rum i

Sverige,

5. om en skiljeman har utsetts i strid med parternas överenskommelse eller denna lag,

6. om en skiljeman på grund av någon omständighet som anges i 7 eller 8 § har varit obehörig,

7. om skiljedomen eller det sätt på vilket skiljedomen tillkommit är uppenbart oförenligt med grunderna för rättsordningen i Sverige, eller

8. om det annars, utan partens vållande, i handläggningen har förekommit något allvarligt fel som sannolikt har inverkat på utgången.

En part har inte rätt att åberopa en omständighet som han genom att delta i förfarandet utan invändning eller på annat sätt får anses ha avstått från att göra gällande. Enbart genom att parten har utsett skiljeman skall han inte anses ha godtagit skiljemännens behörighet att avgöra den hänskjutna frågan. Att en part kan ha förlorat rätten enligt första stycket 5 att åberopa en omständighet som anges i 8 § följer av 10 och 11 §§.

En part har inte rätt att åberopa en omständighet som han genom att delta i förfarandet utan invändning eller på annat sätt får anses ha avstått från att göra gällande. Enbart genom att parten har utsett skiljeman ska han inte anses ha godtagit skiljemännens behörighet att avgöra den hänskjutna frågan. Att en part kan ha förlorat rätten enligt första stycket 6 att åberopa en omständighet som anges i 8 § följer av 10 och 11 §§.

Talan skall väckas inom tre månader från den dag då parten fick del av skiljedomen eller, om rättelse, komplettering eller tolkning enligt 32 § har ägt rum, inom tre månader från den dag då parten fick del av skiljedomen i dess slutliga lydelse. En part får efter fristens utgång inte åberopa en ny klandergrund till stöd för sin talan.

Talan ska väckas inom tre månader från den dag då parten fick del av skiljedomen eller, om rättelse, komplettering eller tolkning enligt 32 § har ägt rum, inom tre månader från den dag då parten fick del av skiljedomen i dess slutliga lydelse. En part får efter fristens utgång inte åberopa en ny klandergrund till stöd för sin talan. Parterna får bestämma att talan ska väckas inom kortare frist än som nu har angetts.

Talan väcks genom att en ansökan ges in till Svea hovrätt. I fråga om rättegången gäller rättegångsbalkens regler om klagan över domvilla i tillämpliga delar. Förhandling ska alltid hållas om en part begär det. Rättens avgörande sker genom beslut.

34 a §

På begäran av en part får hovrätten under förutsättning av motpartens samtycke bestämma att rättegången i lämplig omfattning ska äga rum på engelska. Är ansökningen skriven på engelska och meddelar hovrätten inte tillstånd till skrif