NJA 2016 s. 779

Domskäl

Tingsrätten (tf. rådmannen Lucie Macek) anförde följande i beslut den 4 juli 2014.

Skäl

Parterna är ense om följande bakgrund till tvisten: Swedbank AB (banken) betalade den 13 juli 2010 ut ett kreditbelopp på 40 miljoner kr avseende rörelsekredit med nummer 8105-9, 983 877 076-7 till kredittagaren Eco Supplies Europe AB, org.nr. 556691-8982. Bankens fordran grundar sig på skuldebrev av den 13 juli 2010. S.K. har tecknat borgen såsom för egen skuld intill ett sammanlagt belopp om 20 miljoner kr för fullgörandet av kredittagarens samtliga förpliktelser enligt skuldebrevet. Den 17 juni 2011 sade banken upp krediten med nummer 8105-9, 983 877 076-7 till betalning i dess helhet. Genom en försändelse daterad samma dag tillställde banken S.K. en betalningsanmaning avseende borgen. Bankens fordran är inte betald. S.K. är utvandrad från Sverige och är bosatt i Monaco.

Banken har väckt talan mot S.K. vid denna tingsrätt och yrkat att han ska förpliktas att till banken betala ett kapitalbelopp om 20 miljoner kr jämte ränta och rättegångskostnader.

S.K. har i första hand invänt att Göteborgs tingsrätt inte är behörig att pröva tvisten och har yrkat att tingsrätten avvisar bankens talan. Han har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Banken har bestritt yrkandet om avvisning. Till stöd för sitt påstående att Göteborgs tingsrätt är behörig att pröva den väckta talan har banken anfört att det borgensåtagande som tvisten rör har ingåtts inom tingsrättens domsaga, i första hand muntligen vid telefonsamtal mellan S.K. och E.T. någon gång under perioden 17-23 december 2010, i andra hand genom påtecknandet av i målet ingiven skriftlig borgensförbindelse. Banken har vidare anfört att S.K. vid tidpunkten för talans väckande hade egendom inom tingsrättens domsaga i form av ett tillgodohavande om 888 kr på ett inlåningskonto i banken och att han sannolikt även har egendom i en fastighet i Billdal. Banken har slutligen gjort gällande att talan i vart fall kan tas upp till prövning vid Göteborgs tingsrätt i analogi med Bryssel- och Luganosystemet med hänsyn till tvistens starka anknytning till Sverige och då betalning i enlighet med borgensförbindelsen in dubio ska ske på bankens kontor i Sisjön.

S.K. har vidhållit sitt avvisningsyrkande. Han har bestritt att borgensåtagandet ingåtts i Sverige och uppgett att han inte heller har någon egendom inom tingsrättens domsaga. Beträffande påstådd fordran har han därutöver gjort gällande att dess värde är för obetydligt för att grunda domsrätt för svensk domstol. Han har även anfört att det inte finns något rättsligt stöd för att Göteborgs tingsrätt skulle vara behörig att pröva talan i analogi med Bryssel I-förordningen och Luganokonventionen.

S.K. har i rätt tid gjort invändning om domstolens behörighet. Tingsrätten ska därför pröva sin behörighet.

S.K. har hemvist i Monaco. Frågan är därför till en början om svensk domsrätt föreligger.

Svensk domstols behörighet i mål med internationell anknytning kan grundas antingen på internationella regler om domsrätt eller på inhemska domsrättsregler. Vad gäller internationella regler är Bryssel I-förordningen direkt tillämplig i Sverige och även Luganokonventionen gäller som lag här. Luganokonventionen är ur svensk domstols synvinkel tillämplig när svaranden har hemvist i en stat som är ansluten till konventionen men som inte är medlem i EU. Bryssel I-förordningen är tillämplig när svaranden har hemvist i en stat som är medlem i EU, med undantag för Danmark. Monaco, där S.K. har sitt hemvist, är emellertid inte medlem i EU och har inte tillträtt Luganokonventionen, varför varken förordningen eller konventionen blir direkt tillämpliga i detta mål. I nationell svensk lagstiftning finns det inte några allmänna bestämmelser om svensk domsrätt i förmögenhetsrättsliga tvister. När en lagfäst domsrättsregel saknas brukar frågan om det föreligger svensk domsrätt i första hand avgöras med analogisk tillämpning av forumreglerna i 10 kap. RB. Är svensk domstol behörig, avgörs frågan vilken tingsrätt som är rätt forum enligt samma regler.

Huvudregeln enligt kapitlets 1 § är att den domstol är behörig, där svaranden har sitt hemvist. I de därpå följande paragraferna finns bestämmelser om undantag från huvudregeln, bland annat för det fallet att svaranden inte har känt hemvist i Sverige. Tingsrätten behandlar först de grunder för rättens behörighet som banken åberopat med hänvisning till 10 kap. RB. Tingsrätten går därefter in på frågan om behörighet kan anses föreligga med analogisk tillämpning av bestämmelser i Bryssel I-förordningen och Luganokonventionen.

Behörighet enligt 10 kap. 4 § RB - kontraktsforum

Banken har till stöd för tingsrättens behörighet i första hand åberopat att S.K. har ingått borgensåtagandet i Göteborg vid kontakter med E.T. vid deras sammanträffanden och telefonsamtal under tiden mellan den 17 december och den 23 december 2010, under vilken tid S.K. befann sig i Sverige. Banken har förtydligat att S.K. befann sig i Göteborg den 17 december, då möte på banken ägde rum, men att banken inte känner till var han befann sig vid efterföljande telefonkontakter med E.T. Skulle det inte anses visat att borgensåtagandet ingåtts muntligen anser banken att den skriftliga borgensförbindelsen ska läggas till grund för bedömningen. Banken har förklarat att banken inte längre gör gällande att borgensförbindelsen tecknats på bankens lokalkontor i Sisjön. Banken har dock inte velat vitsorda S.K:s uppgift att han undertecknade förbindelsen i Monaco.

S.K. har gjort gällande att han ingick borgensåtagandet i Monaco. Han har uppgett att han skrev under borgensförbindelsen i Monaco och har bestritt att det skulle ha diskuterats något borgensåtagande medan han befann sig i Sverige. Han har uppgett att han reste tillbaka till Monaco den 21 december 2010, att frågan om en personlig borgen uppkom först den 22 eller den 23 december 2010 och att han accepterade att gå i borgen den 30 december 2010, samma dag som han skrev under borgensförbindelsen i Monaco.

Det är ostridigt att S.K. inte har hemvist i Sverige. Enligt 10 kap. 4 § RB får den, som inte har känt hemvist inom riket men som har ingått en förbindelse eller ådragit sig gäld här, sökas där förbindelsen ingicks eller gälden uppkom. I praxis har bestämmelsen tolkats strängt efter ordalagen och det har krävts att svaranden uppehöll sig i Sverige när förbindelsen slutligen ingicks (se NJA 1940 s. 354, RH 1986:122 och 1987:25). I NJA 2001 s. 800 ansåg HD dock att ett avtal var ingånget i Sverige när såväl skriftligt anbud som accept lämnats i Stockholm, även om den som lämnat anbudet hade hunnit lämna Sverige vid den tidpunkt då accepten lämnades.

S.K. har uppgett att han befann sig i Monaco såväl när frågan om borgen började diskuteras som när han bestämde sig för att ingå borgen och undertecknade borgensförbindelsen. Han har uppgett att han reste hem till Monaco den 21 december 2010. E.T. har bekräftat S.K:s uppgift att han inte ingick något borgensåtagande vid mötet i Göteborg den 17 december 2010 och att frågan om borgen inte diskuterades då. Hon har uppgett att hon efter den 17 december inte träffade S.K. personligen utan att de fortsatta kontakterna mellan dem skedde via e-post och telefon. Hon vet inte var han befann sig då. Hon uppfattade det som att han åtog sig att ingå borgensåtagandet vid ett av telefonsamtalen, förmodligen den 22 eller den 23 december 2010, eftersom en kreditkommitté den 27 eller den 28 december skulle fatta beslut om krediten skulle förlängas eller inte.

Den av S.K. åberopade e-postkonversationen stödjer hans påstående om att frågan om personlig borgen uppkom först den 22 eller den 23 december 2010. E.T:s uppgifter motsäger inte detta. S.K. har vid förhör under sanningsförsäkran uppgett att han reste till Monaco den 21 december 2010 och att han undertecknade borgensförbindelsen där den 30 december samma år. Dessa uppgifter stöds av K.S:s vittnesmål. Banken, som har bevisbördan för att Göteborgs tingsrätt är behörig att pröva talan, har mot S.K:s nekande inte förmått visa att han ingått den aktuella borgensförbindelsen i Sverige och inom tingsrättens domsaga. Tingsrätten är således inte behörig att pröva talan med stöd av bestämmelsen i 10 kap. 4 § RB.

Behörighet enligt 10 kap. 3 § RB - s.k. allmänt förmögenhetsforum

Banken har till stöd för rättens behörighet även åberopat att S.K. vid tidpunkten för talans väckande hade egendom inom tingsrättens domsaga i form av ett tillgodohavande om 888 kr på ett inlåningskonto i banken och att han sannolikt även har egendom i en fastighet i Billdal.

Enligt 10 kap. 3 § första stycket RB får den som inte har känt hemvist inom riket sökas där honom tillhörig egendom finns i en tvist rörande betalningsskyldighet. Enligt andra stycket andra meningen i samma lagrum anses fordran, som inte grundar sig på löpande skuldebrev, finnas där gäldenären har sitt hemvist.

Det är ostridigt i målet att S.K. vid tidpunkten för talans väckande hade en fordran på Swedbank om 888 kr i form av ett tillgodohavande på ett inlåningskonto. S.K. har invänt dels att denna fordrans belopp är för litet för att grunda domsrätt, dels att fordringen under alla förhållanden inte grundar behörighet för Göteborgs tingsrätt, eftersom banken har sitt säte i Stockholm och fordringen därför anses finnas där och inte i Göteborg. Banken har anfört att fordrans belopp är tillräckligt stort för att grunda behörighet samt att banken har hemvist även på orter där banken driver rörelse och att fordringen har uppkommit vid bankens kontor i Sisjön.

För att egendom ska grunda domsrätt enligt 10 kap. 3 § RB är det en förutsättning att egendomen har ett förmögenhetsvärde som inte är enbart symboliskt (se NJA 1998 s. 361). Tingsrätten anser att den fordran som banken åberopat till stöd för rättens behörighet har ett värde som inte är enbart symboliskt. Då banken emellertid har sitt säte i Stockholm anses fordringen enligt 10 kap. 3 § andra stycket andra meningen jämförd med 10 kap. 1 § andra stycket RB finnas i Stockholm. Den grundar därför inte behörighet för Göteborgs tingsrätt att ta upp målet. Det som banken anfört om att banken driver rörelse även i Sisjön och att S.K:s fordran mot banken uppkommit vid bankens kontor där medför ingen annan bedömning.

Banken har även gjort gällande att S.K. sannolikt har egendom inom Göteborgs tingsrätts domsaga eftersom han är medlåntagare till ett lån avseende en fastighet i Billdal, som hans hustru A.K. är lagfaren ägare till och som tjänar som bostad åt familjen K. när de befinner sig i Sverige. S.K. har invänt att familjen är bosatt i Monaco, att fastigheten i Billdal inklusive bohag ägs av hans hustru och är hennes enskilda egendom, att den används av henne som ett sommarhus, samt att han inte har någon annan egendom där utöver lite kläder för personligt bruk.

Banken har bevisbördan för att S.K. har sådan egendom här som gör att tingsrätten är behörig att ta upp bankens talan till prövning. Kravet på bevisning för ett påstående att svaranden har egendom i Sverige som grundar svensk domsrätt i mål om betalningsskyldighet måste enligt HD ställas ganska högt (se NJA 1987 s. 790). Vad banken har anfört i fråga om fastigheten i Billdal är inte tillräckligt för att svensk domstol och Göteborgs tingsrätt ska vara behörig att ta upp målet.

Bryssel I-förordningen och Luganokonventionen

Banken har som en alternativ grund i behörighetsfrågan gjort gällande att tingsrätten bör vara behörig med analogisk tillämpning av bestämmelserna i Bryssel I-förordningen och i Luganokonventionen eftersom betalning i enlighet med borgensförbindelsen in dubio ska ske på bankens kontor i Sisjön och tvisten har en stark anknytning till Sverige. Banken har härvid åberopat omständigheterna att huvudgäldenären Eco Supplies Europe AB (bolaget) är ett svenskt aktiebolag och att den egentliga tvisten gäller dels bankens rätt att säga upp krediten till bolaget, dels frågan om bolaget har en kvittningsgill motfordran som S.K. kan åberopa mot banken. Vidare att både den underliggande krediten och borgensförbindelsen ska prövas enligt svensk rätt, liksom bolagets påstådda skadeståndskrav. Banken har anfört att det mot denna bakgrund framstår som mindre lämpligt att tvisten prövas av domstol i Monaco och att det är osäkert om den överhuvudtaget går att pröva i Monaco.

S.K. har bestritt att tingsrätten skulle vara behörig på nu angivna grunder. Han har anfört att vikt bör läggs vid att han är en privatperson med hemvist i Monaco.

HD har i NJA 2007 s. 482 uttalat att det inte finns någon mer allmän princip enligt vilken Bryssel I-förordningens eller Luganokonventionens behörighetsregler skulle vara att tillämpa analogt i de fall då domsrättsfrågan ska bedömas enligt nationell rätt. HD har förtydligat att dess uttalanden i rättsfallen NJA 1994 s. 81 och 2001 s. 800 inte ska tolkas som att det finns en sådan allmän princip. Detta utesluter enligt HD i och för sig inte att förordningens och konventionens behörighetsregler kan utgöra ett viktigt underlag vid bedömningen av om svensk domsrätt bör anses föreligga även i situationer när dessa regler inte är direkt tillämpliga. Därvid måste dock beaktas att förordningen och konventionen uttryckligen bygger på att talan som huvudregel ska väckas där svaranden har sitt hemvist.

Huvudregeln i såväl rättegångsbalken som i Luganokonventionen och Bryssel I-förordningen är att talan skall väckas där svaranden har sitt hemvist. Denna regel torde vara internationellt vedertagen. Då Monaco inte är medlem i EU eller ansluten till Luganokonventionen kan ingen av parterna vid tiden då borgensförbindelsen ingicks ha haft skäl att utgå från att svensk domstol, vid en eventuell tvist mellan dem, med hänvisning till Bryssel I-förordningens eller Luganokonventionens bestämmelser skulle vara behörig att pröva en av banken mot S.K. väckt talan. Banken hade lätt kunnat se till att svensk domstol var behörig vid eventuella tvister genom att kräva en prorogationsklausul i avtalet om borgen. Banken har ifrågasatt om tvisten kan prövas i Monaco. Det kan dock inte åligga S.K. att visa att så kan ske. Det har inte framkommit något i målet som ger skäl att anta att risk för déni de justice föreligger i förevarande fall. En analogisk tillämpning av bestämmelserna i Bryssel I-förordningen eller Luganokonventionen medför inte heller att reglerna om erkännande och verkställighet av domstolsavgöranden därigenom också är tillämpliga. Tingsrätten anser vid en samlad bedömning att det saknas förutsättningar för en analogisk tillämpning av Luganokonventionens och Bryssel I-förordningens regler i förevarande mål.

Tingsrättens bedömningar ovan innebär sammanfattningsvis att bankens talan ska avvisas.

Rättegångskostnader

-  -  -

Slut

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Ann-Carin Glimstedt, Karin Jungerfelt och Helena Josefsson) anförde följande i beslut den 15 december 2014.

Skäl

Av rättsfallet NJA 2012 s. 179 framgår att bestämmelserna i 10 kap. 20 § första stycket och 49 kap. 14 § 1 RB ska förstås så att hovrätten ska meddela prövningstillstånd om en part i sitt överklagande yrkar att hovrätten ska hänvisa målet till rätt tingsrätt.

Som tingsrätten har angett får, enligt 10 kap. 3 § RB, den som inte har känt hemvist inom riket sökas där honom tillhörig egendom finns i en tvist rörande betalningsskyldighet. Forumfrågan ska avgöras med utgångspunkt i de förhållanden som rådde då talan väcktes. Det ankommer på käranden att styrka existensen av en fordran som åberopas till stöd för svensk domsrätt och på svaranden att styrka en invändning om att fordringen inte kan grunda svensk domsrätt därför att den saknar värde (se NJA 1998 s. 361).

Det var vid tingsrätten ostridigt att S.K. vid tidpunkten för talans väckande hade en fordran på Swedbank om 888 kr. S.K. har i hovrätten förklarat att han numera bestrider att han haft en sådan fordran. Att S.K. inte längre erkänner eller vitsordar en omständighet som Swedbank har åberopat till stöd för domstolens behörighet är inte detsamma som att han har återtagit ett medgivande, dvs. att han skulle ha ändrat inställning till Swedbanks yrkande i målet (se t.ex. Robert Nordh, Processens ram i tvistemål, 2 uppl., s. 75-78). Bestämmelsen i 50 kap. 25 § tredje stycket RB hindrar inte en kärande från att i hovrätten åberopa en ny omständighet till stöd för domstolens behörighet (se t.ex. NJA 1999 s. 660). Den kan inte heller hindra en svarande från att först i hovrätten invända mot en faktisk omständighet som käranden åberopat till stöd för att domstolen är behörig. Eftersom S.K. således är oförhindrad att återta sitt tidigare erkännande eller vitsordande, ankommer det på Swedbank att visa att S.K., när talan väcktes, hade en sådan fordran på Swedbank som påstås.

Hovrätten finner ingen anledning att ifrågasätta innehållet i det kontoutdrag som åberopats av Swedbank. Av kontoutdraget framgår att ett positivt saldo om 888 kr uppkom på S.K:s privatkonto i Swedbank den 8 maj 2008 och att saldot var detsamma när kontoutdraget togs fram den 29 maj 2012. Swedbank har således visat att den fordran som åberopas som forumgrundande fanns när talan väcktes, den 13 oktober 2011.

Frågan blir då om den åberopade fordringen är sådan egendom som kan grunda svensk domsrätt och vilken domstol som i så fall är behörig.

Som tingsrätten har angett är det en förutsättning för att egendom ska kunna grunda domsrätt att den har ett förmögenhetsvärde som inte är enbart symboliskt.

Regeln om allmänt förmögenhetsforum i 10 kap. 3 § RB motiveras med att det från exekutionssynpunkt är av vikt att den som inte har hemvist i Sverige i en tvist rörande betalningsskyldighet kan sökas på en ort i landet där han har egendom (se NJA II 1943 s. 99 f.). Det saknas förarbetsuttalanden eller praxis som ger vägledning i frågan om vad som kan anses vara ett enbart symboliskt förmögenhetsvärde och om förhållandet mellan den forumgrundande egendomens värde och tvisteföremålets värde alls har någon betydelse vid bedömningen. I ett mål, som refererats angående en annan fråga i NJA 1969 C 421, ansågs dock behörighet föreligga att ta upp ett yrkande rörande miljonvärden på grund av ett tillgodohavande i Sverige om ca 1 500 kr (se Söderlund, Kommentar till rättegångsbalken, Del 1, s. 213).

Som tingsrätten har angett saknar den här åberopade forumgrundande fordringen i vart fall inte helt exekutivt värde. Hovrätten instämmer därför i tingsrättens bedömning att fordringen om 888 kr inte kan anses ha ett enbart symboliskt värde. Fordringens storlek i förhållande till tvisteföremålets värde bör vid den bedömningen inte tillmätas någon betydelse. Den åberopade fordringen kan därmed, som även tingsrätten kommit fram till, grunda domsrätt i enlighet med 10 kap. 3 § RB. Enligt samma bestämmelse är behörig domstol där egendomen finns och anses annan fordran än löpande skuldebrev finnas där gäldenären har sitt hemvist. Swedbank har sitt säte i Stockholm och Stockholms tingsrätt är därmed behörig domstol. Målet ska därför, enligt 10 kap. 20 § RB, hänvisas till Stockholms tingsrätt.

HD har i rättsfallet NJA 1999 s. 258 prövat frågan om hur rättegångskostnaderna ska hanteras då ett mål av högre instans hänvisas till behörig domstol. Av detta framgår att forumfrågan avgörs genom hänvisningsbeslutet, varefter behörig tingsrätt har att handlägga själva saken i det mål som ursprungligen anhängiggjordes vid en annan tingsrätt. Härav följer att något särskilt avgörande inte ska fattas i fråga om de rättegångskostnader som uppkommit under handläggningen av forumfrågan. Vilken part som ska svara för dessa kostnader blir beroende av utgången i själva saken. Tingsrättens beslut i fråga om rättegångskostnader ska därför undanröjas. Det ankommer på Stockholms tingsrätt att pröva dessa kostnader i samband med den slutliga prövningen av målet, liksom frågan om eventuella rättegångskostnader i hovrätten.

Slut

Domskäl

HD (justitieråden Gudmund Toijer, Ann-Christine Lindeblad, Kerstin Calissendorff, Göran Lambertz, referent, och Stefan Johansson) meddelade den 15 juli 2016 följande beslut.

Skäl

Bakgrund och frågan i HD

Utgångspunkter beträffande svensk domstols behörighet

Det finns inte svensk domsrätt på grund av reglerna om förmögenhetsforum

Det finns svensk domsrätt på grund av den nära anknytningen till Sverige

Slutsatser

Domslut

HD:s avgörande

HD avslår överklagandet.