NJA 2021 s. 583
Straffet har bestämts till livstids fängelse vid mord på närstående.
Lunds tingsrätt
Allmän åklagare väckte åtal vid Lunds tingsrätt mot M.A. för mord enligt 3 kap. 1 § BrB med följande gärningsbeskrivning.
M.A. har dödat R.H. genom att tilldela henne ett kraftigt slag i huvudet med hand och hantel samt strypt henne om halsen med hand eller händer. Av våldet har målsäganden orsakats bl.a. skallfraktur och blödningar på och i huvudet, blödningar i och på halsen samt syrebristskador. Av våldet ovan har målsäganden avlidit. Det hände den 20 mars 2020 på Trädgårdsgatan 1 C, Furulund, Kävlinge kommun.
M.A. begick gärningen med uppsåt.
I andra hand yrkade åklagaren ansvar för grov misshandel och vållande till annans död, grovt brott, enligt 3 kap. 6 och 7 §§ BrB med följande gärningsbeskrivning.
M.A. har i vart fall genom våldet ovan uppsåtligen skadat målsäganden och av oaktsamhet orsakat hennes död. Våldet har varit livsfarligt och den tilltalade har genom sitt agerande visat särskild hänsynslöshet och råhet. Brottet vållande till annans död är att bedöma som grovt brott eftersom gärningen har innefattat ett medvetet risktagande av allvarligt slag.
M.A:s och R.H:s tre gemensamma barn yrkade skadestånd av M.A.
Domskäl
Tingsrätten (ordförande rådmannen Göran Lundahl) anförde följande i dom den 15 oktober 2020.
DOMSKÄL
Ansvarsfrågan
M.A:s inställning till brottspåståendena
M.A. har förnekat brott. Han har inte haft uppsåt att döda R.H. eller till att våldet varit livsfarligt. Händelseförloppet har varit hastigt och M.A. har uppfattat att R.H. angrep honom. Han erkänner att han tilldelat R.H. ett slag som inte var kraftigt med en hantel samt att han kortvarigt tagit ett grepp om hennes hals, men våldet har inte innefattat något medvetet risktagande och omfattas i vart fall av hans nödvärnsrätt.
Utredningen i målet
Åklagaren har åberopat relativt omfattande skriftlig bevisning, bl.a. samtalsutskrifter av inspelade samtal mellan M.A. och R.H., brottsplatsundersökningsprotokoll, beslagsprotokoll och rättsmedicinsk bevisning. Härutöver har ett antal personer hörts som vittnen. Tingsrätten redovisar i det följande bevisningen i samband med bedömningen av frågorna i målet.
Bakgrunden till händelsen
Genom den bevisning åklagaren har lagt fram, som bekräftats av M.A:s uppgifter, är följande utrett.
M.A. och R.H. var gifta med varandra och hade gemensamt tre barn, födda år 2014, 2016 och 2017. De bodde gemensamt i en lägenhet om två rum och kök i Furulund. Alla i familjen sov i samma sovrum. Sedan en tid före händelsen hade R.H. sagt till M.A. att hon ville skilja sig från honom. De hade diskussioner om detta och vissa av de samtalen spelades in av M.A. på dennes mobiltelefon, bl.a. kvällen före händelsen. M.A. ville inte att de skulle skiljas och var av uppfattningen att R.H. hade en affär med sin chef på McDonalds. Han besökte R.H. på arbetsplatsen dagen före händelsen och talade då också med R.H:s chef.
Vad gäller själva händelsen och förloppet därefter är följande klarlagt. Medan de båda befann sig i sovrummet på morgonen den 20 mars 2020 slog M.A. R.H. i huvudet med vänster hand, i vilken han också höll en hantel, samt tog ett tag om hennes hals. R.H. hamnade på sängen där hon sedermera avled. M.A. lämnade lägenheten med sina tre barn och körde till en bekant – H.K. – i Malmö. Han återvände därefter till Furulund och lämnade barnen på förskola och återvände till Malmö igen. Vid ca kl. 10.30 tog han ut pengar – 3 000 kr – ur en bankomat och där träffade han åter på H.K. Därefter tog han ett tåg mot Danmark men avvisades vid danska gränsen ca kl. 12.00. Han återvände till Malmö och ringde ett samtal till polisen kl. 14.00. Därefter lade han sig över järnvägsrälsen under Frihamnsviadukten, vilket uppmärksammades genom ett samtal till polisen kl. 14.15. Polis kom till platsen och omhändertog M.A. Denne hade då en större summa kontanter – 53 000 kr – på sig.
Närmare om händelsen i sovrummet
M.A. har sammanfattningsvis berättat följande. På morgonen den 20 mars 2020 var barnen sjuka och kunde inte lämnas till förskolan. Det blev en diskussion mellan M.A. och R.H. om vem som skulle vara hemma med barnen. M.A. menade att R.H. skulle vara hemma eftersom han hade varit hemma två dagar i rad. R.H. vägrade. De befann sig i sovrummet och barnen var i vardagsrummet och såg på TV. De började bråka verbalt men R.H. tog en sax och gjorde en svepande rörelse mot honom. Han trodde att R.H. skulle döda honom. Han backade undan och R.H. kastade då saxen mot honom. Saxen träffade honom i bröstet men skadade honom inte. De stod på fyra stegs avstånd och gick båda mot varandra. R.H. sparkade M.A. i magen och grep tag i hans tröja med händerna. Båda stod upp. M.A. plockade upp en hantel från golvet och slog ett knytnävsslag med hanteln i handen. Samtidigt höll han med den andra handen ett grepp om R.H:s hals. Slaget, som inte var kraftigt, träffade och R.H. började blöda från huvudet. Han släppte taget om halsen. R.H. föll framåt, reste sig men var yr, så M.A. lade henne på sängen. Han satte sig bredvid henne och märkte att hon dog där hon låg. Det var inte hans avsikt att döda henne. Han blev angripen och försvarade sig. Han hade för avsikt att överlämna sig till polisen eftersom han orsakat hennes död men när han ringde till polisen förstod han inte vad de sade.
Åklagaren har framhållit att M.A. i ett polisförhör den 21 mars 2020 uppgett följande. Han hade inte sovit bra under natten och tränade med hantlarna i köket. Han lyssnade på de inspelade samtalen mellan honom och hustrun och tror att det är det som ledde till att han tog en hantel från köket och slog R.H. med den i huvudet när hon satt på sängen. Hon reste sig upp och M.A. tog då henne om halsen med en eller två händer, pressade och välte ned henne i sängen. Anledningen var att hon höll tag i honom. Barnen sov i sovrummet. Det första han tänkte var att ta barnen ut ur rummet så han bar ut dem och satte på TV:n.
M.A. har som förklaring till uppgifterna berättat att han var stressad av polisen, att förhöret hölls på sjukhuset och att han fick medicin som påverkade honom. Han har vidhållit att de uppgifter han lämnat vid tingsrätten är så det gått till.
Utgångspunkter för tingsrättens prövning
M.A. har erkänt att det våld han utövat mot R.H. har lett till att hon mist livet, vilket också stöds av utredningen i övrigt. Åklagaren har i första hand gjort gällande att M.A. uppsåtligen dödat R.H. och har framhållit att motivet för att M.A. agerat som han har gjort var att han motsatte sig att R.H. skulle lämna honom samt att detta i kombination med det efterföljande händelseförloppet visar att avsikten var att döda R.H. M.A. har å sin sida påstått att han försvarade sig mot R.H:s angrepp, att han inte hade för avsikt att döda henne samt att han tänkte överlämna sig till polisen.
Tingsrätten kommer i det följande först att behandla vilka slutsatser som kan dras av den rättsmedicinska utredningen och brottsplatsundersökningen för att därefter bedöma vad som kan utredas kring M.A:s eventuella motiv och uppsåt.
– – –
Tingsrätten konstaterar att den rättsmedicinska undersökningen och rättsläkaren S.P:s vittnesmål leder till slutsatsen att det är styrkt att M.A. först tilldelade R.H. ett kraftigt slag i huvudet samt att han därefter ströp henne med kraftigt åtstramande våld runt halsen under i vart fall någon eller några minuters tid. M.A:s egen uppgift, att han endast tog tag kring R.H:s hals samtidigt som han slog ett slag med en hantel är alltså motbevisad av den tekniska utredningen.
– – – Tingsrätten anser att det är klarlagt att M.A. vid tidpunkten för gärningen inte ville att R.H. skulle skilja sig från honom och var av uppfattningen att R.H. hade en affär med en annan man.
– – –
Sammantaget anser tingsrätten att åklagaren förmått styrka att M.A:s avsikt med våldet mot R.H. var att beröva henne livet.
M.A. har också påstått att det angrepp som han redogjort för från R.H:s sida har gjort att han handlat i nödvärn. Han har också sagt att han uppfattade det som att R.H. försökte döda honom.
I den frågan gör tingsrätten följande bedömning. Som åklagaren framhållit har M.A. i polisförhör lämnat olika uppgifter. Uppgiften om att R.H. kastade en sax mot M.A. kom i ett senare skede under förhören. Uppgiften att R.H. dessutom skulle ha svept med saxen och sparkat honom berättade M.A. om först vid huvudförhandlingen. Att uppgifterna tillkommit senare talar i viss mån för att angreppet är en efterhandskonstruktion. Att M.A. haft ett motiv i den meningen att han motsatte sig skilsmässan talar även det i viss mån mot att det var R.H. som angrep M.A. i stället för tvärtom. Även om det skulle ha ägt rum på det sätt M.A. berättat har han inte varit utsatt för ett sådant angrepp som berättigar honom till nödvärn genom våld. Hans påstående om att han trott sig vara i en livshotande situation får inte stöd av några omständigheter, vare sig det påstådda angreppet eller den rättspsykiatriska undersökning som genomförts. M.A:s påstående om nödvärn är alltså motbevisat av åklagaren.
Brottets rubricering
Tingsrätten konstaterar att händelseförloppet som lett till R.H:s död snarare varit utdraget än snabbt. M.A:s påstående om att han själv ska ha blivit attackerad kan ifrågasättas, dels utifrån att han inte kan uppvisa några skador från den påstådda sparken eller från saxen som enligt uppgift kastades på honom, dels utifrån det faktum att hans uppgifter om angreppet successivt blivit alltmer omfattande och att vissa delar påståtts först vid tingsrätten. Detta talar för att angreppet är en efterhandskonstruktion och att skeendet snarare ägt rum på det sätt han själv beskrivit i de initiala polisförhören. Även om det gått till på det sätt M.A. nu berättat utgör ett sådant agerande från R.H:s sida inte sådana omständigheter att de föranleder att gärningen ska rubriceras som dråp.
Påföljd
I målet har M.A. genomgått en rättspsykiatrisk undersökning. Av bedömningen framgår att M.A. inte led av en allvarlig psykisk störning, vare sig vid undersökningstillfället eller vid gärningen, och att förutsättningar att döma honom till rättspsykiatrisk vård inte föreligger.
Någon annan påföljd än fängelse är då inte aktuell. Enligt 3 kap. 1 § BrB ska påföljden för mord bestämmas till fängelse på viss tid, lägst tio och högst arton år, eller på livstid. Enligt paragrafen ska som skäl för livstids fängelse särskilt beaktas om gärningen föregåtts av noggrann planering, präglats av särskild förslagenhet, syftat till att främja eller dölja annan brottslighet, inneburit svårt lidande för offret eller annars varit särskilt hänsynslös. Paragrafen fick sin nuvarande lydelse genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 2020.
HD har i avgöranden före lagändringen slagit fast att för ett mord som vare sig har förmildrande eller försvårande omständigheter bör straffvärdet normalt bestämmas till 14 års fängelse (se NJA 2013 s. 376 och NJA 2016 s. 3). I något hovrättsavgörande görs bedömningen att utgångspunkten nu i stället skall vara 16 års fängelse ( jfr Hovrättens för Västra Sverige dom den 1 juli 2020 i mål B 3484-20).
Åklagaren har ansett att det finns försvårande omständigheter som inneburit att gärningen varit särskilt hänsynslös och har framhållit att R.H. var en ung, fysiskt svagare person, att hon utsatts för våld i sitt hem där hon ska kunna vara trygg, att det skett medan barnen var närvarande i lägenheten även om det inte är klarlagt att de sett våldet, att våldet varit grovt och innefattat två moment – slag och strypvåld – samt att R.H. efter slaget med hanteln haft svårigheter att värja sig.
M.A. har å sin sida framhållit att han var under stark press på grund av skilsmässodiskussionerna, att han sovit dåligt, att handlingen var impulsiv samt att händelseförloppet var mycket kort.
Tingsrätten gör följande bedömning.
Syftet med lagstiftningsreformen som trädde i kraft den 1 januari 2020 var att livstidsstraff för mord skulle komma till användning i betydligt större utsträckning än tidigare och att det för fall som tidigare bestraffades med fängelse i 15–18 år i stället oftare skulle bestraffas med livstids fängelse. Samtidigt uttalades det i propositionen att hela straffskalan fortsatt skulle komma till användning och att även straffmätningen för sådana mord som tidigare fallit inom den nedre delen av den tidsbestämda straffskalan skulle påverkas i straffmätningshänseende (se prop. 2018/19:138 s. 15 ff. och 29).
Tingsrätten instämmer i åklagarens uppfattning att det i målet finns försvårande omständigheter som sammantaget gör att gärningen är att bedöma som särskilt hänsynslös i lagens mening. Utöver de skäl åklagaren framhållit är det enligt tingsrättens uppfattning klarlagt att M.A. har handlat med direkt avsikt att döda R.H., vilket också är försvårande. Det finns alltså sådana skäl som enligt tidigare praxis talade för att tillämpa den övre delen av den tidsbestämda straffskalan men som enligt intentionerna i den senaste lagstiftningsreformen talar för ett livstidsstraff.
Samtidigt har tingsrätten att göra en samlad bedömning av omständigheterna. Här bör beaktas att inget talar för att M.A:s handlande var planerat utan tvärtom talar utredningen för att det rört sig om en impulshandling. Även om strypvåld typiskt sett innebär ett relativt utdraget lidande och dödsångest är det i det här fallet inte utrett att det gått till så, eftersom R.H. kan ha blivit medvetandesänkt redan av det inledande slaget i huvudet. Samtidigt hade hon i det läget svårt att värja sig från M.A.
Sammantaget anser tingsrätten – i avsaknad av vägledande praxis – att även om det föreligger vissa försvårande omständigheter som talar för ett livstidsstraff är den sammantagna bedömningen att M.A. bör dömas till ett tidsbestämt straff. Straffvärdet motsvarar enligt tingsrättens uppfattning 18 års fängelse.
Vid straffmätningen ska tingsrätten beakta om den tilltalade lider men för att han utvisas ur Sverige. Som tingsrätten redovisar nedan ska M.A. utvisas. Med hänsyn till hans svaga anknytning till Sverige och till att anknytningen närmast är till hans barn, som också är brottsoffer i gärningen mot R.H., bör utvisningsbeslutet inte påverka straffmätningen. Inte heller i övrigt finns det skäl att vid straffmätningen frångå straffvärdet.
Utvisning
– – –
Sammantaget finns det synnerliga skäl att utvisa M.A. Med hänsyn till brottets höga straffvärde bör återreseförbudet bestämmas på det sätt åklagaren begärt.
Skadestånd
M.A. har bestritt att betala skadestånd till dödsbodelägarna med hänvisning till sin inställning i ansvarsfrågan. Om han döms i enlighet med åtalets första- eller andrahandsyrkande har han vitsordat skadeståndsyrkandena som i och för sig skäliga. Med den angivna utgången i skuldfrågan ska målsägandenas skadeståndstalan bifallas.
– – –
DOMSLUT
Tingsrätten dömde M.A. för mord enligt 3 kap. 1 § BrB till fängelse 18 år.
M.A. utvisades ur Sverige enligt 8 a kap. 1 § utlänningslagen (2005:716) och förbjöds att återvända hit.
M.A. skulle betala skadestånd till sina tre barn med yrkade belopp jämte ränta.
Hovrätten över Skåne och Blekinge
Åklagaren överklagade i Hovrätten över Skåne och Blekinge och yrkade att hovrätten skulle bestämma påföljden till livstids fängelse.
Även M.A. överklagade. Han yrkade att hovrätten skulle rubricera den åtalade gärningen som dråp. I andra hand yrkade han att hovrätten skulle sätta ned fängelsestraffets längd.
Parterna motsatte sig varandras ändringsyrkanden.
Domskäl
Hovrätten (hovrättslagmannen Lennart Johansson, hovrättsrådet Anna Tansjö och tf. hovrättsassessorn Cecilia Ivarsson, referent, samt två nämndemän) anförde följande i dom den 18 december 2020.
HOVRÄTTENS DOMSKÄL
Skuld och rubricering
Hovrätten ansluter sig till tingsrättens bedömning att det är bevisat att M.A. med avsiktsuppsåt dödat R.H. genom att först tilldela henne ett kraftigt slag i huvudet och därefter strypa henne med kraftigt åtstramande våld runt halsen under i vart fall någon eller några minuters tid.
Den som berövar annan livet döms enligt 3 kap. 1 § BrB för mord. Är brottet med hänsyn till de omständigheter som har föranlett gärningen eller eljest att anse som mindre grovt, döms enligt 2 § för dråp. Utgångspunkten är alltså att uppsåtligt dödande ska bedömas som mord, dvs. det måste till klart förmildrande omständigheter för att brottet ska rubriceras som dråp (se rättsfallen NJA 2013 s. 376 p. 24 och 28 och NJA 2016 s. 809 p. 9 och 13). Några sådana omständigheter föreligger inte i detta fall. Som tingsrätten kommit fram till ska M.A. således dömas för mord.
Påföljd
Enligt 3 kap. 1 § BrB ska ett fängelsestraff för mord bestämmas till fängelse på viss tid, lägst tio högst arton år, eller på livstid. Enligt paragrafen ska som skäl för livstids fängelse särskilt beaktas om gärningen föregåtts av noggrann planering, präglats av särskild förslagenhet, syftat till att främja eller dölja annan brottslighet, inneburit svårt lidande för offret eller annars varit särskilt hänsynslös. Bestämmelsen fick sin nuvarande lydelse den 1 januari 2020. Av förarbetena framgår att ett syfte med lagändringen är att livstidsstraffet ska kunna komma i fråga i betydligt större utsträckning än tidigare. I förarbetena anges att sådana omständigheter som tidigare talat för ett straffvärde mellan 15 och 18 år i stället bör tala för livstidsstraff. Domstolen ska göra en helhetsbedömning av samtliga omständigheter som är relevanta för straffmätningen i det enskilda fallet och det ska därvid beaktas att omständigheter kan föreligga i olika grad. Att det ska göras en samlad bedömning innebär att straffmätningen kan resultera i ett tidsbestämt straff, trots att det finns omständigheter som talar för ett livstidsstraff. Så kan t.ex. vara fallet om det finns förmildrande omständigheter av viss styrka. Uttrycket annars varit särskilt hänsynslös innefattar sådana omständigheter som att brottet riktat sig mot en närstående, att brottsoffret har befunnit sig i en skyddslös ställning, att brottet har utförts i offrets hem, att brottet har förövats inför ögonen på närstående till offret, t.ex. offrets barn, eller att gärningsmännen har varit i numerärt överläge. (Se prop. 2018/19:138 s. 20, 28–29 och 33–34.)
Som tingsrätten utvecklat i bedömningarna av M.A:s nödvärnsinvändning och rubriceringsfrågan är omständigheterna kring hur hans uppgifter har förändrats och utvecklats under brottsutredningens gång sådana att hans berättelse om att det dödliga våldet utlöstes av en dispyt och R.H:s fysiska angrepp mot honom förefaller vara en efterhandskonstruktion, och den bör också avfärdas som en sådan. Till det kommer att någon sax inte påträffades på brottsplatsen annat än i en kökslåda och att någon skada på M.A. från den påstådda sparken inte påträffades vid den rättsmedicinska undersökningen av honom. Det är hovrättens sammantagna slutsats att M.A:s uppgifter i denna del är en efterhandskonstruktion på samma sätt som hans berättelse varit om hur han dödade sin hustru med samtidigt slag och tag om halsen då hon stod upp. Utredningen i målet ger således inte stöd för slutsatsen att det har rört sig om en impulshandling. Omständigheterna talar visserligen inte heller för att gärningen föregåtts av noggrann planering, även om det framkommit att R.H. för sin chef uttryckt rädsla för att bli dödad av sin man när hon gick hem från arbetet dagen före mordet och att hennes arbetskamrater därför blev mycket oroade när hon inte kom till arbetet på morddagen.
Som tingsrätten kommit fram till finns det flera försvårande omständigheter. R.H. dödades i sitt hem där hon har haft rätt att känna sig trygg. Vid gärningen befann sig R.H. i sovrummet i det trånga utrymmet mellan barnens sängar och hennes och M.A:s säng. Hon hade således små möjligheter att komma undan när M.A. slog henne med hanteln. Efter slaget med hanteln blev R.H. dessutom medvetandesänkt och befann sig därmed i en skyddslös ställning när M.A. fortsatte angreppet och ströp henne. Mordet har även utförts av en närstående till R.H., dvs. hennes man. Särskilt försvårande är att M.A:s och R.H:s tre små barn befann sig i lägenheten vid mordet och att M.A. genom gärningen berövat barnen en förälder och vårdnadshavare, vilket försatt barnen i en mycket utsatt situation under deras fortsatta uppväxt. Som tingsrätten angett är det även försvårande att M.A. handlat med direkt avsikt att döda R.H. Sammantaget talar omständigheterna med styrka för att gärningen varit särskilt hänsynslös och att straffvärdet därmed är så högt att påföljden ska bestämmas till livstids fängelse.
M.A. har gjort gällande att han på grund av psykisk störning haft nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande. Av det rättspsykiatriska utlåtandet framgår att M.A. inte begick gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning. Han har dock bedömts ha haft ett stressrelaterat tillstånd motsvarande diagnosen Anpassningsstörning såväl vid tiden för gärningen som vid undersökningen. Vid undersökningen framkom även att M.A. efter gärningen medvetet ljugit om eller överdrivit psykiska symptom i syfte att undkomma fängelse och utvisning och i stället dömas till rättspsykiatrisk vård. Han har därför även fått diagnosen Simulering. Hovrätten anser att det rättspsykiatriska utlåtandet inte ger stöd åt slutsatsen att M.A:s förmåga att kontrollera sitt handlande varit nedsatt vid gärningen. M.A:s invändning i denna del framstår i stället som obefogad. M.A:s psykiska störning påverkar därför inte straffvärdet.
Vid en helhetsbedömning av samtliga relevanta omständigheter anser hovrätten att brottet har ett så pass högt straffvärde att det finns övervägande skäl för livstids fängelse. Av de skäl tingsrätten angett bör utvisningsbeslutet inte påverka straffmätningen. Hovrätten bestämmer därför påföljden till fängelse på livstid.
– – –
HOVRÄTTENS DOMSLUT
Hovrätten ändrade tingsrättens domslut på så sätt att hovrätten bestämde påföljden till fängelse på livstid. I övrigt gällde tingsrättens domslut.
Högsta domstolen
M.A. överklagade och yrkade att HD skulle sätta ned fängelsestraffets längd.
Riksåklagaren motsatte sig att hovrättens dom ändrades.
Målet avgjordes efter huvudförhandling.
Domskäl
HD ( justitieråden Kerstin Calissendorff, Agneta Bäcklund, Sten Andersson, referent, Eric M. Runesson och Cecilia Renfors) meddelade den 14 juli 2021 följande dom.
DOMSKÄL
Bakgrund
Inledning
M.A. åtalades för att den 20 mars 2020 ha dödat sin hustru R.H. Mordet hade, enligt åtalet, begåtts genom att han tilldelat henne ett kraftigt slag i huvudet med handen och en hantel samt strypt henne.
Tingsrätten dömde M.A. för mord till fängelse i 18 år och beslutade att utvisa honom ur riket med förbud att återvända hit. Hovrätten har ändrat tingsrättens domslut enbart på så sätt att påföljden har bestämts till fängelse på livstid.
Frågan i HD
Prejudikatfrågan i målet är under vilka förutsättningar som mord – och i synnerhet mord på närstående – ska föranleda livstids fängelse.
Rättsliga utgångspunkter
Straffskalan vid uppsåtligt dödande
Den som uppsåtligen berövar annan livet ska dömas för mord eller, om brottet med hänsyn till omständigheterna är mindre grovt, dråp. Straffet för mord är fängelse på viss tid, lägst tio och högst arton år, eller på livstid, medan straffet för dråp är fängelse i lägst sex och högst tio år. (Se 3 kap. 1 och 2 §§ BrB.)
Placeringen av det enskilda brottet på respektive straffskala ska ske med tillämpning av de principer som anges i 29 kap. BrB.
Det innebär bland annat att utgångspunkten för straffet för mord är brottets straffvärde. Vid bedömningen av straffvärdet ska beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen har inneburit, vad den tilltalade har insett eller borde ha insett samt de avsikter och motiv som han eller hon har haft. (Se 29 kap. 1 §.) Vilken form av uppsåt som har förelegat får därför stor betydelse. Ett brott som begås med avsiktsuppsåt har normalt ett högre straffvärde än ett brott som begås med likgiltighetsuppsåt. På liknande sätt har ett instrumentellt brott – när den brottsliga handlingen begås i syfte att uppnå ett längre bort liggande mål – ett högre straffvärde än en impulshandling. (Se ”Mordet med kökskniven” HD:s dom den 26 februari 2021 i mål B 4914-20 p. 31.)
Vid bedömningen ska domstolen vidare beakta såväl försvårande som förmildrande omständigheter (se 2 och 3 §§).
I rättspraxis har utvecklats vissa hållpunkter för var en gärning som innefattar uppsåtligt dödande ska placeras på straffskalan för mord.
Efter den ändring i 3 kap. 1 § BrB som trädde i kraft den 1 januari 2020 (och som behandlas närmare i p. 13 ff.) är utgångspunkten att mord ska anses ha ett straffvärde som motsvarar fängelse i sexton år. Denna utgångspunkt gäller om det inte finns vare sig några försvårande eller några förmildrande omständigheter (se ”Mordet med kökskniven” p. 36 och ”Mordet med brödkniven” HD:s dom den 1 juni 2021 i mål B 6041-21 p. 8).
I tidigare rättspraxis – främst ”Bajonettmordet” NJA 2013 s. 376 p. 28 – har slagits fast att minimistraffet för mord, fängelse i tio år, bör reserveras för fall där omständigheterna är förmildrande, utan att gärningen ska bedömas som dråp. Detta uttalande har bäring även efter 2020 års lagändring; i förarbetena konstaterades att avsikten inte var att förändra gränsdragningen mellan mord och dråp (se prop. 2018/19:138 s. 29 f.).
Av rättspraxis följer också att straffet för uppsåtligt dödande normalt ska bestämmas till fängelse i tolv år då omständigheterna – utan att vara så förmildrande att straffet ska sättas till tio års fängelse – sammantagna i någon mån talar för ett lägre straff (se ”Bajonettmordet”, ”Mordet i Solursparken” NJA 2016 s. 809 och ”Mordet med brödkniven”). Genom ”Mordet med brödkniven” har dock klarlagts att det i en del av de fall som tidigare har ansetts ha ett straffvärde om tolv års fängelse numera finns anledning att sätta straffvärdet högre (i det fall som den domen gällde bedömdes straffvärdet motsvara fjorton års fängelse).
Såsom framgår av ”Mordet med kökskniven” kan förekomsten av försvårande omständigheter motivera ett längre tidsbestämt fängelsestraff än sexton år, i första hand arton år, eller livstids fängelse.
Allmänt om valet mellan livstids fängelse och tidsbestämt straff vid mord
Syftet med 2020 års ändring i 3 kap. 1 § BrB var att mord skulle föranleda livstids fängelse i betydligt större utsträckning än tidigare (se a. prop. s. 15 f.). I lagtexten har detta markerats genom en bestämmelse om att det som skäl för livstids fängelse särskilt ska beaktas om gärningen har föregåtts av noggrann planering, präglats av särskild förslagenhet, syftat till att främja eller dölja annan brottslighet, inneburit svårt lidande för offret eller annars varit särskilt hänsynslös.
De angivna omständigheterna bör uppfattas som en sammanfattning av sådana förhållanden som enligt rättspraxis tidigare har ansetts motivera ett strängare straff än vad som har varit utgångspunkten vid mord. De får också ses som en vidareutveckling av de omständigheter som i 29 kap. 2 § BrB anges som försvårande och därmed är ägnade att höja gärningens straffvärde. (Se ”Mordet med kökskniven” p. 16.)
Omständigheter av den karaktär som anges i 3 kap. 1 § kan föreligga i olika grad och ska, för att leda till livstids fängelse, vara sådana att de framstår som allvarligare än vad omständigheterna vid mord alltid är. Det är inte tillräckligt att konstatera att en eller flera sådana omständigheter föreligger. Förekomsten av förmildrande omständigheter kan medföra att ett tidsbestämt straff ändå ska väljas. (Se ”Mordet med kökskniven” p. 17 och 19.)
I förarbetena lämnas exempel på vad som avses med de i lagtexten angivna omständigheterna. Flera av exemplen är av sådant slag att de kan förekomma i större eller mindre utsträckning och situationen kan te sig olika i skilda fall. Andra exempel är av sådan karaktär att de angivna förhållandena i vissa fall bör ges större och i andra fall mindre betydelse. Ytterst måste domstolen bedöma i vilken utsträckning gärningen, sedd som en helhet, präglas av sådana omständigheter som kommer till uttryck i lagtexten och i vilken grad de har förelegat. Den nya bestämmelsen kan därför inte tolkas så att varje sådant förhållande som anges i förarbetena i sig utgör ett tillräckligt skäl för livstids fängelse. (Se ”Mordet med kökskniven” p. 22.)
Domstolen måste slutligen, innan den dömer ut ett livstidsstraff, göra en helhetsbedömning för att försäkra sig om att omständigheterna kring gärningen sammantagna är sådana att ett livstidsstraff är befogat (se ”Mordet med kökskniven” p. 17 och 19).
”Annars varit särskilt hänsynslös”
Bland de skäl för livstids fängelse som anges i lagtexten är det som främst aktualiseras i detta mål att gärningen ”annars varit särskilt hänsynslös”. En gärning kan enligt förarbetena anses särskilt hänsynslös exempelvis på grund av att den riktar sig mot en närstående, att brottsoffret har befunnit sig i en skyddslös ställning, att brottet har utförts i offrets hem, att brottet har förövats inför ögonen på närstående till offret eller att gärningsmännen har varit i numerärt överläge (se a. prop. s. 33).
Att ett mord riktar sig mot en nära anhörig – make, sambo, förälder eller barn – kan alltså ge anledning att bedöma gärningen som särskilt hänsynslös och därmed tala för livstids fängelse. Det gäller särskilt när gärningsmannen och offret bor ihop och i synnerhet inom ramen för varaktiga familjeförhållanden där intresset av trygghet och ömsesidig tillit är särskilt stort ( jfr t.ex. ”Balkongmålet” NJA 2015 s. 702). Varje fall måste bedömas för sig; i exempelvis mera tillfälliga samboförhållanden behöver relationen mellan parterna inte få någon särskild straffvärdehöjande betydelse (se t.ex. ”Mordet med brödkniven” p. 33).
Ett annat i förarbetena angivet exempel på att gärningen har varit särskilt hänsynslös är att offret har befunnit sig i en skyddslös ställning. Exemplet får anses motsvara vad som sägs i 29 kap. 2 § 3 BrB, dvs. att det är en försvårande omständighet att gärningsmannen har utnyttjat offrets skyddslösa ställning. I första hand aktualiseras den bestämmelsen när brottet riktar sig mot någon som på grund av ålder, sjukdom eller handikapp saknar möjlighet att försvara sig. Bestämmelsen bör i och för sig kunna tillämpas även i andra fall (se t.ex. ”Skotten in i badrummet” NJA 1985 s. 510 och ”Lägenhetsmordet i Sundbyberg” NJA 1994 s. 310). Det skulle emellertid föra för långt att tillämpa den i varje situation där offret i något skede av angreppet har svårt att försvara sig på grund av gärningsmannens angreppssätt. Motsvarande bör gälla vid bedömningen av om ett mord ska bedömas som särskilt hänsynslöst.
Att ett mord förövas i offrets bostad utgör ett annat exempel som anges i förarbetena till 3 kap. 1 § BrB. Särskild hänsynslöshet kan i synnerhet anses föreligga när gärningen begås efter det att gärningsmannen har trängt in i bostaden. Vilken betydelse det i övrigt har att brottet begås i offrets hem får bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Våld mot en närstående i det gemensamma hemmet får dock normalt anses ha ett särskilt högt straffvärde.
Det som sägs i förarbetena till 3 kap. 1 § BrB om brott som begås inför ögonen på närstående svarar mot bestämmelsen i 29 kap. 2 § 8. Enligt den bestämmelsen ska det vid bedömningen av en gärnings straffvärde särskilt beaktas om brottet har varit ägnat att skada tryggheten och tilliten hos ett barn i dess förhållande till en närstående person. Bestämmelsen tar sikte på brott av en närstående som begås mot barnet självt eller i närvaro av barnet (se prop. 2002/03:53 s. 71 och 111 samt ”Bajonettmordet”). Den får särskild betydelse när gärningsmannen begår en våldshandling mot en familjemedlem inför ögonen på sina barn. När en förälder dödar den andra föräldern i närvaro av minderåriga barn, ger det i de flesta fall anledning att bedöma gärningen som särskilt hänsynslös.
Såsom redan har framhållits kan dock inte enbart förekomsten av någon av de exemplifierade omständigheterna medföra att gärningen bedöms som särskilt hänsynslös. Domstolen måste därutöver ta ställning till om gärningen sedd som en helhet präglas av särskild hänsynslöshet. Och även om den kommer fram till det måste den, innan ett livstidsstraff utdöms, beakta förmildrande omständigheter samt göra en helhetsbedömning. (Se p. 15–17.)
Förmildrande omständigheter
I 29 kap. 3 § BrB anges vilka förmildrande omständigheter som ska beaktas särskilt. Förekomsten av sådana omständigheter kan, som redan har framgått, föranleda att straffet för ett mord som i övrigt framstår som så straffvärt att det motiverar livstids fängelse ändå bör bli tidsbestämt.
En förmildrande omständighet är att den tilltalade till följd av en allvarlig psykisk störning haft nedsatt förmåga att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt eller annars till följd av en psykisk störning, sinnesrörelse eller av någon annan orsak haft nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande (se 29 kap. 3 § första stycket 2).
Billighetsskäl
Vid straffmätningen ska domstolen även i skälig omfattning beakta de s.k. billighetsskälen i 29 kap. 5 §. Billighetsskälen kan föranleda att straffet sätts lägre än vad straffvärdet motiverar. Ett sådant skäl är, enligt punkten 6 i paragrafen, att den tilltalade förorsakas men till följd av att han eller hon på grund av brottet utvisas ur riket.
Det finns anledning till viss restriktivitet vid användningen av billighetsskälen i 29 kap. 5 § så att tillämpningen inte leder till en oenhetlig praxis. Det krävs därmed att skälet i det enskilda fallet har viss tyngd för att strafflindring ska kunna medges. När det väl har konstaterats föreligga beaktansvärda billighetsskäl, måste de dock tillåtas få ett märkbart genomslag. (Se ”Mordet med brödkniven” p. 18 och 19 med hänvisningar.)
Förekomsten av starka billighetsskäl kan motivera att straffet för ett mord, vars straffvärde talar för ett livstidsstraff, bestäms till ett tidsbestämt straff i den översta delen av den tidsbestämda delen av straffskalan (se ”Mordet med brödkniven” p. 20). Eftersom det normalt föreligger en betydande skillnad i faktisk avtjänandetid mellan ett livstidsstraff och ett tidsbestämt straff, får det emellertid då förutsättas att billighetsskälen är av särskilt påtaglig natur.
Bedömningen i detta fall
Händelseförloppet
I målet är utrett att R.H. avled den 20 mars 2020 sedan M.A. slagit henne i huvudet med handen och en hantel och utövat strypvåld mot henne. Genom den rättsmedicinska utredningen är klarlagt att det var strypvåldet som var den primära orsaken till R.H:s död men att slaget med hanteln kan ha påskyndat dödsförloppet. Rättsläkaren S.P:s vittnesmål ger vid handen att strypvåldet har pågått under uppskattningsvis ett par minuter.
M.A. har i HD inte längre gjort gällande att han handlade i nödvärn men han har vidhållit att han agerade utan avsiktsuppsåt. Med hänsyn till karaktären av det våld som han utövade får det emellertid hållas för visst att han i gärningsögonblicket hade för avsikt att beröva R.H. livet.
Det är utrett att R.H. sedan någon tid hade gjort klart för M.A. att hon ville skiljas. Det är tydligt att gärningen var en följd av att M.A. hade svårt att hantera situationen känslomässigt och att det var detta som drev honom att döda sin hustru. Ingenting tyder dock på att gärningen var planerad i förväg.
Gärningen förövades tidigt på morgonen i sovrummet i makarnas lägenhet. I sovrummet hade även de tre barnen – födda 2014, 2016 och 2017 – sina sängar. M.A. uppgav vid det första förhöret efter gripandet att barnen låg och sov i sängarna när gärningen begicks. Vid huvudförhandlingen i tingsrätten har han i stället sagt att barnen befann sig i det intillliggande vardagsrummet och tittade på TV. Det första förhöret ägde rum sedan M.A. hade förts till en psykiatrisk akutmottagning och fortfarande var under vård. De uppgifter som han lämnade vid det förhöret måste mot den bakgrunden bedömas med stor försiktighet. Vad han i denna del har uppgett i tingsrätten får därför godtas. Med hänsyn till hur liten familjens lägenhet var är det emellertid uppenbart att det ändå förelåg en överhängande risk för att barnen skulle se eller höra det som skedde.
Det är inte möjligt att uttala sig närmare om hur M.A. gick till väga vid gärningen. Av allt att döma utdelade han slaget mot R.H:s huvud innan han ströp henne. Det är troligt att slaget sänkte hennes medvetandenivå och att detta gjorde det svårare för henne att försvara sig mot strypvåldet. Situationen var dock, såvitt är utrett, inte sådan att hon var skyddslös i den bemärkelse som avses i 29 kap. 2 § BrB.
Det är klarlagt att M.A. efter gärningen tog med sig barnen från lägenheten och lämnade dem på förskolan, att han därefter gjorde ett misslyckat försök att lämna Sverige samt att han på eftermiddagen samma dag lade sig på ett järnvägsspår i Malmö där han omhändertogs av polis.
M.A:s sinnestillstånd vid gärningstillfället
M.A. genomgick hösten 2020 en rättspsykiatrisk undersökning. I utlåtandet från undersökningen konstateras att han inte hade begått den åtalade gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning och att han inte heller vid tiden för undersökningen hade en allvarlig psykisk störning. I den rättspsykiatriska bedömningen uttalas bland annat att han vid tiden för gärningen hade ett stressrelaterat tillstånd motsvarande diagnosen Anpassningsstörning samt att gärningen framstår som impulsiv, utförd i ett tillstånd av ilska och frustration till följd av en tids konflikter med hustrun. I utlåtandet anges även att han bedöms ha ljugit om eller avsevärt ha överdrivit sina psykiska symtom.
Rubricering och straffvärde
Redan det förhållandet att gärningen karakteriserades av en inte obetydlig brutalitet och att M.A. agerade med avsikt att R.H. skulle dö ger anledning att se mycket allvarligt på den. Gärningen ska rubriceras som mord.
Det föreligger flera omständigheter som sammantaget ger anledning att beteckna gärningen som särskilt hänsynslös. Brottet riktade sig mot hustrun och var föranlett av att hon ville skiljas. Det förövades i det gemensamma hemmet där hon hade rätt att känna särskild trygghet. Det förelåg en överhängande risk för att de tre minderåriga barnen skulle uppfatta vad som skedde.
M.A:s handlande får visserligen till en del tillskrivas den stressreaktion som han hade drabbats av till följd av hustruns önskan att skiljas. Detta förhållande kan dock inte anses utgöra en sådan förmildrande omständighet som avses i 29 kap. 3 § första stycket 2 BrB. Inte heller i övrigt föreligger några särskilda förmildrande omständigheter.
Vid en sammanvägd bedömning av omständigheterna kring gärningen framstår denna som så kvalificerat allvarlig att den motiverar ett livstidsstraff.
Bör billighetsskäl föranleda att straffet ändå bestäms till ett tidsbestämt straff?
Som redan har framhållits kan påföljden för ett mord vars straffvärde motsvarar livstids fängelse bestämmas till ett tidsbestämt straff, om starka billighetsskäl talar för det. Billighetsskälen måste emellertid vara av särskilt påtaglig natur.
Genom hovrättens dom har M.A. utvisats från Sverige utan någon begränsning i tiden. Han har vistats i Sverige sedan hösten 2015. Hans anknytning till det svenska samhället kan numera inte anses obetydlig, medan anknytningen till hans ursprungsland, Syrien, har försvagats. Till detta kommer att hans tre barn av allt att döma kommer att finnas kvar i Sverige och att utvisningen därmed kan komma att försvåra kontakten med dem. Det är mot den bakgrunden klart att utvisningen medför ett men för honom. Detta men är emellertid inte av det särskilt påtagliga slag som bör krävas för att påföljden ska bestämmas till ett tidsbestämt straff i stället för till livstids fängelse.
DOMSLUT
HD fastställde hovrättens domslut.