NJA 2021 s. 377
Straffvärdebedömning och straffmätning vid tidsbestämt straff för mord. Även fråga om billighetshänsyn enligt 29 kap. 5 § BrB.
Lunds tingsrätt
Allmän åklagare väckte vid Lunds tingsrätt åtal mot V.P.H. för mord enligt följande gärningsbeskrivning.
V.P.H. har dödat T.O. varvid hon tilldelat honom två knivhugg, dels ett hugg i den vänstra delen av bröstkorgen med penetration av hjärtat vilket hugg orsakat hans död genom förblödning, dels ett genomgående hugg i hans vänstra arm. Det hände i deras gemensamma bostad den 22 april 2020 på Regeringsgatan, Landskrona stad. V.P.H. begick gärningen med uppsåt.
V.P.H. erkände att hon dödat T.O. genom att tilldela honom ett knivhugg i bröstkorgen. Hon förklarade att hon även måste ha knivhuggit honom i armen men att hon inte mindes detta samt att det inte hade varit hennes avsikt att han skulle förlora livet. Hon gjorde gällande att gärningen i vart fall skulle rubriceras som dråp.
Domskäl
Tingsrätten (ordförande rådmannen Ingegärd Lind) meddelade dom den 10 augusti 2020.
UTREDNING
Under denna rubrik anges i domen inledningsvis att V.P.H. och T.O. vid det aktuella tillfället bodde tillsammans i en vindslägenhet på Regeringsgatan i Landskrona. Vidare anförs följande.
Kl. 06.04 den 22 april 2020 inkom ett larmsamtal till SOS från T.O:s telefon. Inringare var V.P.H. Hon var upprörd och grät. Hon uppgav bl.a. att hon behövde en ambulans till Regeringsgatan 15, att hennes sambo hade blivit ”knivad”, att han var vaken och blödde kraftigt samt att det var hon som hade ”knivat” honom med en brödkniv. – – – När polis kom till platsen låg T.O. naken i vardagsrummet i anslutning till den hall som finns vid entrén. Hjärt-lungräddning påbörjades ca kl. 06.15. Ambulans kom till platsen ca kl. 06.20 och de livräddande åtgärderna fortsatte, men efter ett tag konstaterades T.O. vara avliden.
Tingsrätten redogör i domen bl.a. för utlåtanden från rättsmedicinsk obduktion av T.O. och rättsmedicinsk kroppsundersökning av V.P.H., anteckningar från brottsplatsundersökning i lägenheten samt förhör med V.P.H. och ett antal vittnen och sakkunniga.
Härefter anför tingsrätten bl.a. följande.
TINGSRÄTTENS BEDÖMNING
Skuld
I målet är klarlagt att V.P.H. tilldelat T.O. ett genomgående knivhugg i hans vänstra överarm samt ett knivhugg i den vänstra delen av hans bröstkorg, vilket skadat hans vänstra lunga och hjärtat och orsakat hans död genom förblödning. V.P.H. har alltså berövat T.O. livet.
– – –
När det gäller omständigheterna vid en gärning är det den tilltalades redogörelse av det inträffade som ska läggas till grund för prövningen av åtalet om den inte motbevisas av åklagaren eller är så osannolik i sig att den kan lämnas utan avseende. I förevarande fall är V.P.H:s redogörelse för omständigheterna inte sådan att den kan lämnas utan avseende. Frågan är då om hennes redogörelse är motbevisad.
V.P.H. har berättat att hon och T.O. den aktuella natten bråkade, att hon ville därifrån men ytterdörren var låst, att hon slog sönder en galge och en spegel i hallen för att markera att hon inte orkade längre, att han blev arg, kastade ner henne på golvet och trampade på henne i sidan samtidigt som han gick över henne, att hon sparkade till honom och reste sig, att hon gick ut i köksdelen och tog en brödkniv ur kökslådan, att han kom efter henne och höll i henne, att hon försökte knuffa bort honom, att han höll i hennes högra handled och att hon stack kniven i honom.
Det finns inga vittnen till händelsen. Av de rättsmedicinska undersökningarna framgår att V.P.H. och T.O. hade skador där skadebilden talar starkt för att de uppkommit vid någon form av tumult. Vid brottsplatsundersökningen påträffades en bit av en galge och spegelglas på golvet i hallen.
Efter en genomgång av vad som har framkommit i målet förklarar sig tingsrätten finna att V.P.H:s redogörelse för händelseförloppet inte är motbevisad.
Härefter anför tingsrätten.
Utredningen ger inte stöd för slutsatsen att V.P.H:s avsikt med knivhuggen var att beröva T.O. livet. Inte heller finns det stöd för slutsatsen att V.P.H. uppfattade det som en säker eller praktiskt taget oundviklig följd att T.O. skulle avlida till följd av knivhuggen. V.P.H. har emellertid med icke ringa kraft huggit en brödkniv in i vänstra delen av bröstkorgen där det finns vitala organ. Sådant våld är typiskt sett livsfarligt. Det har därmed funnits en avsevärd risk för att T.O. skulle dö på grund av våldsutövningen. Denna risk har varit uppenbar, även för V.P.H. Detta har inte avhållit henne från att utdela knivhugget i bröstkorgen, utan hon har dessutom utdelat ytterligare ett knivhugg, vilket gick igenom den vänstra överarmen. Enligt tingsrättens mening är det ställt utom rimligt tvivel att V.P.H. i gärningsögonblicket var likgiltig till att T.O. skulle dö. Hon har alltså haft uppsåt till T.O:s död. Åtalet är styrkt.
Den som berövar annan livet döms enligt 3 kap. 1 § BrB för mord. Är brottet med hänsyn till de omständigheter som föranlett gärningen eller eljest att anse som mindre grovt, döms enligt 2 § för dråp. Utgångspunkten är alltså att uppsåtligt dödande ska bedömas som mord; det måste till förmildrande omständigheter för att brottet ska rubriceras som dråp. Gränsdragningen mellan mord och dråp har behandlats i ett flertal avgöranden från HD. Omständigheter som kan få betydelse för om brottet ska anses som dråp är att gärningsmannen har handlat i stark affekt till följd av provokation från offrets sida, att det har varit fråga om ett snabbt händelseförlopp eller om gärningsmannen varit starkt pressad. Även det förhållandet att gärningen har begåtts i en nödvärnsliknande situation kan vara att väga in. Det krävs dock att omständigheterna vid en samlad bedömning framstår som klart förmildrande för att gärningen ska bedömas som dråp (se rättsfallen NJA 2016 s. 809 och NJA 2013 s. 376).
I förevarande fall kan omständigheterna inte anses vara så klart förmildrande att gärningen ska rubriceras som dråp. Gärningen ska därför, som åklagaren angett, rubriceras som mord.
Påföljd
V.P.H. förekommer inte i belastningsregistret. Av inhämtat yttrande från Frivården Helsingborg framgår att V.P.H. lever under socialt ordnade förhållanden, att det inte framkommit något missbruk av narkotika eller spel, att den fysiska och psykiska hälsan är god samt att Frivården inte kunnat skönja några kriminella attityder eller värderingar och inte heller något som tyder på vålds- och aggressionsproblematik.
Enligt 3 kap. 1 § BrB ska påföljden för mord bestämmas till fängelse på viss tid, lägst tio och högst arton år, eller på livstid. Enligt paragrafen ska som skäl för livstids fängelse särskilt beaktas om gärningen föregåtts av noggrann planering, präglats av särskild förslagenhet, syftat till att främja eller dölja annan brottslighet, inneburit svårt lidande för offret eller annars varit särskilt hänsynslös. Paragrafen fick sin nuvarande lydelse genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 2020. Syftet med lagändringen var att skärpa straffet för mord, främst genom att livstidsstraffet ska kunna komma i fråga i betydligt större utsträckning än tidigare, men också genom att straffnivån ska höjas för de fall av mord som även framöver kommer att bestraffas med ett tidsbestämt straff (se prop. 2018/19:138 s. 16, 29 och 34).
I förevarande fall föreligger inte några sådana omständigheter som medför att straffet ska bestämmas till livstids fängelse. Straffet ska alltså vara tidsbestämt.
HD:s praxis vid tillämpning av bestämmelsen i 3 kap. 1 § BrB i dess tidigare lydelse har inneburit att straffet för ett mord, där omständigheterna sammantagna varken är försvårande eller förmildrande, som utgångspunkt har varit fängelse i 14 år. Några närmare anvisningar gällande straffmätningen i ett sådant fall har inte getts i förarbetena till den senaste ändringen. Tillämpningen av den tidsbestämda straffskalan har i stället överlämnats till rättstillämpningen (a. prop. s. 29). Med hänsyn till det skärpta synsätt som nu kommit till uttryck genom lagändringen finns skäl att anta att det normala tidsbestämda straffet för mord i stället ska vara 16 år (jfr Hovrättens för Västra Sverige dom den 1 juli 2020 i mål B 3484-20).
I förevarande fall har omständigheterna varken varit försvårande eller förmildrande. Straffvärdet motsvarar därmed fängelse 16 år. Någon annan påföljd än fängelse kan inte komma i fråga. Det saknas skäl att vid straffmätningen frångå straffvärdet.
DOMSLUT
Tingsrätten dömde V.P.H. för mord enligt 3 kap. 1 § BrB till fängelse 16 år.
Hovrätten över Skåne och Blekinge
V.P.H. överklagade i Hovrätten över Skåne och Blekinge och yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet eller, i andra hand, bedöma gärningen som dråp. Hon yrkade vidare att hovrätten under alla förhållanden skulle mildra straffet.
Åklagaren motsatte sig ändring av tingsrättens dom.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Katarina Rikte och Lars Henriksson, tf. hovrätts-assessorn Anton Dahllöf, referent, och två nämndemän) meddelade dom den 16 oktober 2020.
I domen anför hovrätten inledningsvis bl.a. följande.
V.P.H. har i hovrätten preciserat sin inställning till åtalet enligt följande. Det var hon som höll i kniven när den trängde in i T.O:s kropp och förorsakade sårskadorna i vänster arm respektive vänstra delen av bröstkorgen. Hon kan inte säga något närmare om hur skadan i armen uppstod, men båda skadorna uppkom när hon och T.O. befann sig i köksdelen. – – –. Hon ifrågasätter inte att det var skadan i bröstkorgen som ledde till T.O:s död. Det var emellertid inte fråga om några medvetna hugg. Hon har saknat kontroll över gärningen och har inte heller haft uppsåt att beröva T.O. livet. Hon bestrider därför ansvar för brott. Om hovrätten inte skulle dela denna uppfattning är gärningen ändå fri från ansvar, eftersom den var tillåten enligt reglerna om nödvärn. Omständigheterna var även sådana att hon svårligen kunde besinna sig. Sårskadan i bröstkorgen är resultatet av en tumultartad situation där hon höll kniven i sin högra hand, med den vassa sidan i riktning nedåt mot T.O., samtidigt som T.O. höll om hennes högra handled och hon i panik försökte putta T.O. ifrån sig. När T.O. slutade att hålla emot gick kniven in i hans kropp.
HOVRÄTTENS DOMSKÄL
Skuld
I målet är utrett att V.P.H. höll i kniven när den trängde in i T.O:s kropp. Kniven har dels helt penetrerat nedre delen av vänster överarm och därvid skadat muskulatur samt skurit av den stora kungsvenen som löper i armen, dels trängt in i övre delen av bröstkorgens vänstra sida och skapat en 8–12 cm lång sårkanal som löpt genom bröstkorgsväggen och vidare in i vänster brösthåla med skador på vänster lunga och på hjärtat som följd. Skadan i bröstet ledde till att T.O. förblödde och avled. Som också tingsrätten funnit har V.P.H. alltså berövat T.O. livet.
Som tingsrätten redovisat är det V.P.H:s redogörelse för händelseförloppet som ska ligga till grund för bedömningen förutsatt att den inte är motbevisad eller i sig så osannolik att den kan lämnas utan avseende.
V.P.H:s uppgifter är visserligen påfallande vaga när det gäller de kritiska delarna av händelseförloppet. Hovrätten anser emellertid, liksom tingsrätten, att hennes redogörelse inte är sådan att den kan bortses från. Frågan är i stället om det är visat att hennes uppgifter är oriktiga.
Hovrättens fortsatta resonemang, grundat framför allt på resultatet av brottsplatsundersökningen, leder fram till att händelseförloppet har varit ett annat än vad V.P.H. har uppgett. Hennes invändning om nödvärn kan därmed enligt hovrätten lämnas utan avseende.
Härefter anför hovrätten följande.
Det är fråga om två stickskador som är placerade förhållandevis nära varandra. Av E.K:s (obducentens) uppgifter framgår att det har krävts en icke ringa kraft och ett stadigt grepp om kniven för att åstadkomma skadorna. Någon annan slutsats kan därför inte dras än att V.P.H. medvetet huggit T.O. med kniven och därvid haft kontroll över sitt handlande på det sätt som krävs för straffansvar.
Den återstående frågan är om V.P.H. haft uppsåt även i förhållande till effekten av sitt handlande, dvs. att T.O. avled till följd av våldet. Hovrätten instämmer med tingsrätten i att utredningen inte ger underlag för att slå fast att V.P.H. avsåg att döda T.O. eller insåg att dennes död skulle vara en säker och praktiskt taget oundviklig följd av knivhuggen. Frågan blir då om V.P.H. handlat med s.k. likgiltighetsuppsåt.
Även om händelseförloppet vid själva knivangreppen inte har kunnat klarläggas närmare står det klart att V.P.H., som även tingsrätten konstaterat, använt sådant våld som typiskt sett är förenat med livsfara. Hovrätten delar tingsrättens uppfattning att det funnits en avsevärd risk för att T.O. skulle dö till följd av denna våldsutövning och att den risken har varit uppenbar även för V.P.H. När gärningspersonen handlar med en sådan insikt är det normalt tillräckligt för att slå fast att denne också är likgiltig inför riskens förverkligande. Någon omständighet som talar för att V.P.H. i gärningsögonblicket inte var likgiltig inför T.O:s död har inte kommit fram. Tvärtom finns det anledning att fästa avseende vid att V.P.H. uppenbarligen befunnit sig i en upprörd sinnesstämning i anslutning till gärningen. Den bilden förstärks också påtagligt av att V.P.H. inte endast utdelat ett knivhugg utan två. Den omständigheten att V.P.H. efter gärningen ringde till SOS leder inte till någon annan bedömning.
Hovrätten kommer således till samma slutsats som tingsrätten, nämligen att V.P.H. uppsåtligen har berövat T.O. livet. Som tingsrätten funnit ska gärningen rubriceras som mord.
Påföljd
Hovrätten ansluter sig till tingsrättens bedömningar i frågorna om straffvärde, straffmätning och valet av påföljd.
HOVRÄTTENS DOMSLUT
Hovrätten fastställer tingsrättens domslut utan några ändringar.
Högsta domstolen
V.P.H. överklagade hovrättens dom och yrkade att HD skulle bedöma gärningen som dråp eller, i vart fall, sätta ned längden på fängelsestraffet.
Riksåklagaren motsatte sig att hovrättens dom ändrades.
Målet avgjordes efter huvudförhandling.
Domskäl
HD (justitieråden Gudmund Toijer, Kerstin Calissendorff, Sten Andersson, Eric M. Runesson och Stefan Reimer, referent) meddelade den 1 juni 2021 följande dom.
DOMSKÄL
Bakgrund
V.P.H. dömdes i tingsrätten och hovrätten för mord. Gärningen bestod i att hon tilldelade T.O. två knivhugg, dels ett hugg i den vänstra delen av bröstkorgen med penetration av hjärtat, dels ett genomgående hugg i hans arm. Hugget i bröstkorgen orsakade T.O:s död genom förblödning. Både tingsrätten och hovrätten fann att V.P.H. hade handlat med likgiltighetsuppsåt. Påföljden bestämdes av domstolarna till fängelse i sexton år.
HD har med utgångspunkt i vad hovrätten har funnit utrett avseende det faktiska händelseförloppet och uppsåt meddelat prövningstillstånd i fråga om påföljd.
Prejudikatfrågorna
Prejudikatfrågorna gäller längden på det tidsbestämda fängelsestraffet vid mord och betydelsen av sådana billighetsskäl som anges i 29 kap. 5 § BrB.
Den rättsliga regleringen
Enligt 3 kap. 1 § BrB döms den som berövar annan livet för mord till fängelse på viss tid, lägst tio och högst arton år, eller på livstid. Som skäl för livstids fängelse ska det, enligt den lydelse av paragrafen som har gällt sedan den 1 januari 2020, särskilt beaktas om gärningen har föregåtts av noggrann planering, präglats av särskild förslagenhet, syftat till att främja eller dölja annan brottslighet, inneburit svårt lidande för offret eller annars varit särskilt hänsynslös. Är brottet med hänsyn till de omständigheter som har föranlett gärningen eller annars att anse som mindre grovt, döms enligt 3 kap. 2 § för dråp till fängelse, lägst sex och högst tio år.
Utgångspunkten är alltså att uppsåtligt dödande ska bedömas som mord. För att gärningen ska rubriceras som dråp krävs det att omständigheterna vid en samlad bedömning framstår som klart förmildrande.
(Se ”Mordet i Solursparken” NJA 2016 s. 809 p. 7–9, även ”Bajonettmordet” NJA 2013 s. 376 p. 24 och 28.)
I 29 kap. 1 § BrB anges att det vid bedömningen av straffvärdet ska beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen har inneburit, vad den tilltalade har insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter och motiv som han eller hon har haft. Det ska vidare tas hänsyn till om det finns försvårande respektive förmildrande omständigheter (29 kap. 2 och 3 §§).
Det finns även utrymme för att vid straffmätningen beakta, i mildrande riktning, omständigheter hänförliga till den tilltalades person eller dennes handlande efter brottet, s.k. billighetshänsyn. De anges i nio punkter i 29 kap. 5 §. Till exempel ska beaktas om den tilltalade efter förmåga har försökt förebygga, avhjälpa eller begränsa de skadliga verkningarna av brottet (punkten 4) och om han eller hon har angett sig själv eller lämnat uppgifter som är av väsentlig betydelse för utredningen av brottet (punkten 5). Det ska vara möjligt att beakta också någon annan omständighet som påkallar att den tilltalade får ett lägre straff än brottets straffvärde motiverar (punkten 9); det ska då vara fråga om ett förhållande som är i princip likvärdigt med och lika tungt vägande som de tidigare uppräknade omständigheterna enligt punkterna 1–8. De mer regelmässiga följderna i form av sociala reaktioner som drabbar den som döms till straff ska emellertid inte beaktas. (Se prop. 1987/88:120 s. 96.)
Det tidsbestämda straffet för mord efter 2020 års ändringar
Som utgångspunkt har mord ett straffvärde motsvarande sexton års fängelse, om det vid brottet sammantaget varken finns några försvårande eller några förmildrande omständigheter. För att påföljden ska bestämmas till ett längre tidsbestämt fängelsestraff måste omständigheterna vara försvårande, dock utan att vara av det slaget att de bör föranleda livstids fängelse. (Se ”Mordet med kökskniven” HD:s dom den 26 februari 2021 i mål B 4914-20 p. 36 .)
Frågan är då i vilka typsituationer som fängelsestraffet för mord ska kunna sättas under sexton år. Enligt HD:s praxis före 2020 års lagändring var utgångspunkten ett fängelsestraff på fjorton år. Det ansågs då att straffet normalt skulle bestämmas till tolv år när omständigheterna sammantagna i någon mån talade för ett lägre straff, medan ett straff som stannade vid tio år normalt förutsatte omständigheter som var förmildrande. (Se ”Bajonettmordet” p. 29 och 30.) En sådan ordning byggde alltså på en utgångspunkt som låg mitt i det tidsbestämda intervallet.
Att utgångspunkten numera är sexton år hänger samman med att livstidsstraffet efter lagändringen kommer att dömas ut i fler fall där straff enligt tidigare rättspraxis stannade vid tidsbestämt fängelse på den
övre delen av straffskalan. Detta får verkningar även vid tillämpning av den tidsbestämda delen av skalan (se ”Mordet med kökskniven” p. 35 och 36).
När ett straff under sexton år är aktuellt, ska det tas hänsyn till att gränsen mellan mord och dråp inte är tänkt att ändras genom den nya lydelsen av mordparagrafen. I lagmotiven framhålls att hela straffskalan även fortsättningsvis ska användas vid straffmätningen. (Se prop. 2018/19:138 s. 29 f. och 32, jfr prop. 2008/09:118 s. 28 och prop. 2013/14:194 s. 29.)
Detta måste så förstås att ett straff på tio år även i fortsättningen ska kunna dömas ut för mord och att den allra nedersta delen av mordstraffskalan ska tillämpas på samma sätt som hittills. När omständigheterna är förmildrande ska straffet därför även fortsättningsvis normalt bestämmas till tio års fängelse (jfr ”Mordet i Solursparken” p. 15).
Att utgångspunkten för straffmätningen numera är sexton år innebär att en större differentiering behöver göras inom den del av straffskalan som ligger mellan tio och sexton år. Det är fråga om sådana fall som hittills har beskrivits så, att omständigheterna sammantagna ”i någon mån” talar för ett lägre straff än utgångspunkten fjorton år och som vanligen har ansetts ha ett straffvärde motsvarande tolv år. I en del av dessa fall finns det anledning att i stället åsätta gärningen ett högre straffvärde än tolv års fängelse.
Vid bedömning av i vilka fall så bör ske, får det betydelse att 2020 års lagändring främst har syftat till att skärpa straffen för de mordfall som tidigare bedömts ha ett straffvärde på femton år eller däröver. Lagändringen får ändå följdverkningar även för den lägre delen av den tidsbestämda straffskalan. (Jfr prop. 2018/19:138 s. 29 f.) Följdverkningarna måste dock bli allt mindre påtagliga ju mer omständigheterna i förmildrande riktning avviker från straffvärdet sexton år.
Sådana fall som hittills ansetts ha ett straffvärde motsvarande tolv års fängelse bör därför i många fall även i fortsättningen kunna bedömas på samma sätt. I en del fall finns det emellertid – som en följd av lagändringen och för att möjliggöra en nyanserad straffmätning – skäl att bestämma straffvärdet till fjorton år. Det gäller sådana fall där omständigheterna sammantaget – vid en avvägning mellan förmildrande och försvårande inslag – enbart i mera begränsad omfattning talar för ett lägre straff än sexton år.
Straffvärdesänkande omständigheter
Straffvärdesänkande omständigheter är framför allt sådana som anges i 29 kap. 3 § BrB. Exempel på sådana omständigheter är att gärningen berott på någons kraftigt provocerande beteende (p. 1), att gärningen begåtts under påverkan av en psykisk störning (p. 2) eller att gärningen begåtts i en nödvärnssituation, men varit uppenbart oförsvarlig (p. 5). Även andra omständigheter kan emellertid få betydelse för den helhetsbedömning som ska göras. Som exempel kan särskilt pekas på sådant som att händelseförloppet har varit hastigt och föregåtts av ömsesidigt bråk, att den tilltalade i den uppkomna situationen haft svårigheter att besinna sig eller att gärningsmannen annars har agerat impulsivt i en pressad situation.
Enbart frånvaron av omständigheter som enligt 3 kap. 1 § andra meningen BrB kan utgöra skäl för livstids fängelse eller som annars utgör försvårande omständigheter med hänsyn till exempelvis gärnings-mannens avsikter eller motiv kan emellertid inte ses som förmildrande. Det är en annan sak att en försvårande omständighet kan vägas upp av flera förmildrande omständigheter så att den samlade bilden ger en övervikt åt det förmildrande hållet.
Billighetsskäl och straffmätningen vid mord
Det finns i grunden anledning till en viss restriktivitet vid användningen av billighetsskälen i 29 kap. 5 § BrB så att tillämpningen inte medför risker för en oenhetlig praxis. Det krävs därmed att billighetsskälen har viss tyngd för att en strafflindring ska kunna medges. (Se prop. 1987/88:120 s. 90 och prop. 2014/15:37 s. 38.)
När det väl konstaterats föreligga billighetsskäl som ska beaktas vid straffmätningen måste de dock tillåtas få ett märkbart genomslag. Allmänt gäller att reduceringen av straffet bör vara beroende av den straffvärdenivå som det aktuella brottet eller brottsligheten ligger på och av billighetsskälens styrka och art. Rör det sig om mycket höga straffvärden kan det bli aktuellt att mer påtagligt reducera ett fängelsestraff. Vid kortare fängelsestraff bör reduktionen dock begränsas till en eller annan månad. (Jfr prop. 2014/15:37 s. 39 och Martin Borgeke m.fl., Att bestämma påföljd för brott, 3 uppl. 2016, s. 223.)
Förekomsten av starka billighetsskäl kan medföra att påföljden för ett mord, som annars skulle medföra livstids fängelse, i stället bestäms till ett tidsbestämt straff i den översta delen av den tidsbestämda delen av straffskalan. Inom ramen för de tidsbestämda straffen för mord är straffvärdenivån allmänt sett så hög att billighetshänsynen kan medföra en reduktion av straffet med ett år. För att sådana hänsyn ska kunna föranleda en ännu större reduktion, måste krävas att det rör sig om mycket starka billighetsskäl eller flera olika billighetsskäl som sammantaget har avsevärd styrka.
Bedömningen i detta fall
Allmänt om parternas relation
V.P.H. och T.O. hade haft en relation och varit tillsammans sedan hösten 2019. Vid tidpunkten för gärningen, den 22 april 2020, bodde de sedan en kort tid tillsammans i V.P.H:s lägenhet där gärningen begicks.
Deras relation var inte bekymmersfri; V.P.H. och T.O. hade utövat våld mot varandra och det fanns inslag av svartsjuka och överdrivet kontrollbehov. Det finns uppgifter om att V.P.H. ville avsluta relationen, men att T.O. ville att den skulle fortsätta.
Det närmare händelseförloppet
På kvällen den 21 april drack V.P.H. och T.O. vin och spelade tärning. Under natten började de gräla. Utredningen visar att T.O. fram emot morgonen gjorde sökningar i sin egen telefon på nummer som fanns i V.P.H:s telefon. Det har också framgått att V.P.H. efter händelsen hade hudavskrapningar, hudblödningar och blåmärken på halsen samt blåmärken vid höger öga. Vad V.P.H. uppgett om att T.O. vid tillfället uppvisade ett kontrollerande beteende mot henne och även utövade visst våld får mot den bakgrunden godtas.
Omkring kl. 6 på morgonen den 22 april knivhögg V.P.H. T.O. två gånger med en tandad brödkniv. De närmare omständigheterna är dock oklara, och det har inte kunnat klarläggas var i lägenheten som knivhuggen utdelades. Eftersom T.O:s blod senare påträffades på flera ställen i lägenheten, kan det dock hållas för visst att han efter knivhuggen rörde sig mellan olika delar av lägenheten.
Knivhuggen ledde till två stickskador, varav skadan i armen var genomgående och skadan i bröstet, som nådde hjärtats högra kammare, var djupgående och föranledde att T.O. avled.
Klockan 06.04 ringde V.P.H. till SOS Alarm. Hon uppgav att hon behövde en ambulans och att hon hade ”knivat” T.O., som blödde kraftigt. I bakgrunden hörs en röst som måste komma från honom. När polisen några minuter senare kom till platsen inleddes hjärt- och lungräddning. De livsuppehållande åtgärderna fortsatte när ambulans kom till platsen cirka kl. 06.20 men avslutades kort därefter och T.O. konstaterades vara avliden.
Av det rättsmedicinska utlåtandet och förhöret med rättsläkaren framgår att det sannolikt rörde sig om enstaka minuter från knivhuggen tills T.O. blev medvetslös och ytterligare ett par minuter innan han avled.
Det har både genom samtalet med SOS Alarm och vittnesmålen från poliserna som anlände till platsen framkommit att V.P.H. var chockad och panikslagen av vad som inträffat.
V.P.H. var vid gärningen gravid. Barnet föddes under den tid som hon var häktad i målet och omhändertogs för fosterhemsplacering omedelbart efter födseln.
HD:s slutsatser
I avsaknad av närmare utredning om vad som föregick knivhuggen får bedömningen ske med utgångspunkt i vad V.P.H. har uppgett, dvs. att knivhuggen föregicks av att T.O. uppvisade ett kontrollerande beteende mot henne och även utövade visst våld, dock av förhållandevis begränsad omfattning. Det har varit fråga om ett relativt hastigt gärningsförlopp, där det dödliga våldet har varit kortvarigt. Utifrån angreppssättet och knivens beskaffenhet får angreppet dock anses präglat av viss brutalitet.
31. Någon nödvärnssituation har inte förelegat. Vad som har framkommit ger inte heller anledning att anta att knivhuggen har föregåtts
av någon provokation av sådant slag som kan utgöra en förmildrande omständighet enligt 29 kap. 3 § första stycket 1 BrB. Vid en helhetsbedömning av gärningen bör dock beaktas att den har skett i anslutning till ett handgemäng där V.P.H. har fått vissa skador (se p. 23).
V.P.H. har agerat impulsivt och säkerligen förhastat när hon utdelade knivhuggen. Även om hon efteråt visat djup ånger över vad hon hade gjort, har hon i gärningsögonblicket varit likgiltig inför att T.O. skulle dö.
Riksåklagaren har som en försvårande omständighet åberopat att V.P.H. och T.O. har levt tillsammans i den lägenhet där mordet ägde rum. Deras förhållande har emellertid varit relativt nytt och de har endast bott tillsammans några månader. Den nu angivna omständigheten bör därför i detta fall inte tillmätas någon mer påtaglig betydelse i svårhetshänseende.
Vidare har riksåklagaren åberopat att det föreligger försvårande omständigheter i förhållande till T.O:s son A., som till följd av brottet förlorade sin pappa genom en annan närståendes handlande. Riksåklagaren har åberopat bestämmelsen i 29 kap. 2 § första stycket 8 BrB, dvs. att brottet har varit ägnat att skada tryggheten och tilliten hos ett barn i dess förhållande till en närstående person. Bestämmelsen tar emellertid sikte på brott av en närstående som begås mot barnet självt eller som sker i närvaro av barnet (se prop. 2002/03:53 s. 71 och 111 samt NJA 2005 s. 712). Den kan inte utsträckas till att omfatta alla brott där ett barn drabbas av en närståendes handlande.
Omständigheterna vid gärningen är inte sammantaget så klart förmildrande att gärningen ska bedömas som dråp (se p. 5). V.P.H. ska därför dömas för mord. Frågan är då vilket straffvärde gärningen har.
Vid en avvägning mellan de förmildrande och försvårande inslagen får de förmildrande ändå anses väga över, dock endast i mer begränsad omfattning. Straffvärdet motsvarar därmed fängelse i fjorton år (se p. 15).
Förutom omständigheterna vid själva gärningen ska också billighetshänsyn enligt 29 kap. 5 § BrB beaktas. Av särskild betydelse är att V.P.H. omedelbart efter gärningen har försökt rädda T.O. genom att ringa efter ambulans (se första stycket 4). Det bör också beaktas att hon redan i samtalet med SOS Alarm har erkänt att det var hon som knivhögg T.O. (se första stycket 5). I sammanhanget bör vidare i någon mån beaktas att V.P.H. efter gärningen fick reda på att hon var gravid och att hon blev tvungen att lämna barnet ifrån sig omedelbart efter dess födelse (se första stycket 9). Med hänsyn till det nu sagda ska straffet sänkas med ett år i förhållande till straffvärdet (se p. 20).
Hovrättens domslut ska därför ändras på så sätt att fängelsestraffet bestäms till fängelse i tretton år.
DOMSLUT
HD ändrar hovrättens domslut på så sätt att påföljden bestäms till fängelse i 13 år.