NJA 2020 s. 518

Enligt 58 kap. 3 § första stycket 2 RB får resning beviljas till men för en tilltalad som frikänts, om det för brottet är föreskrivet fängelse i mer än ett år och det åberopas någon omständighet eller något bevis som inte tidigare har förebringats och vars förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade dömts för brottet. Enligt andra stycket får resning inte beviljas på grund av någon ny omständighet eller något nytt bevis, om inte parten gör sannolikt att omständigheten eller beviset inte hade kunnat åberopas i rättegången, eller att parten annars har haft giltig ursäkt för att inte göra det.

Av 58 kap. 4 § andra stycket RB följer att en ansökan om resning till men för den tilltalade ska göras inom ett år från det att sökanden fick kännedom om det förhållande som ansökan grundas på.

För resning enligt den nu aktuella bestämmelsen fordras alltså att det åberopas någon omständighet eller något bevis som inte tidigare har lagts fram. Syftet med det s.k. nyhetskravet är att förhindra att det sker en omprövning av bevisvärderingen på extraordinär väg.

Med bevis som inte har lagts fram avses bl.a. ett nytt bevismedel, t.ex. ett nytt vittne som inte har hörts tidigare. Det kan också vara fråga om ett nytt bevisfaktum, t.ex. nya uppgifter från en tidigare hörd person. Det krävs att uppgifterna har prövats av domstol för att nyhetsvärdet ska anses förlorat. Det betyder att rätts- eller bevisfakta inte förlorar egenskapen att vara nya av det skälet att de har förekommit i förundersökningen (jfr Thorsten Cars, Om resning i rättegångsmål, 1959, s. 170).

Enbart en sammanställning och bearbetning av det bevismaterial som har förelegat i rättegången eller en fortsatt utveckling av synpunkter som har framförts i målet är i princip inte att anse som nya omständigheter eller bevis. Detta utesluter dock inte att en systematiskt genomförd sammanställning och granskning av ett redan tidigare åberopat bevismaterial kan anses utgöra ny utredning när den ses i ljuset av andra nya omständigheter eller bevis (se NJA 1975 C 125 och NJA 2018 s. 163 p. 26).

Som grund för ansökan om resning har riksåklagaren åberopat uppgifter från fem personer som har hörts i den återupptagna förundersökningen. Dessa är M.D., K.I., M.I. och R.I. samt C.B. Eftersom M.D., som är den ende som hördes om gärningen i det ursprungliga brottmålet, helt har ändrat sina uppgifter och då övriga personer inte hördes i denna del uppfyller denna bevisning nyhetskravet.

Riksåklagaren har även åberopat en telefonanalys som bl.a. innehåller uppgifter om positionering av vad som påstås vara F.I:s telefon. Uppgifter om denna telefons positionering åberopades redan i brottmålet. Analysen bygger dock även på nya uppgifter om andra personers telefoner. De nya uppgifterna har jämförts och sammanställts med tidigare uppgifter så att ett nytt underlag för slutsatser har uppkommit. Även telefonanalysen uppfyller nyhetskravet.

De nya uppgifter som har lämnats av de personer som har hörts i den återupptagna förundersökningen har lämnats relativt nyligen och kunde således inte åberopas vid den ursprungliga rättegången. Kravet på giltig ursäkt är därför uppfyllt i den delen.

Kravet är även uppfyllt när det gäller telefonanalysen. Den har blivit relevant först sedan några av de hörda personerna berättat bl.a. att de var tillsammans med F.I. på K.N:s gård vid tiden för gärningen.

I detta fall är det riksåklagaren som har gett in resningsansökan. Ettårsfristen ska då räknas från det att en åklagare som är underställd riksåklagaren får kännedom om det förhållande som ansökan grundas på (se NJA 1974 s. 595). Vad som ska förstås som kännedom kan variera beroende på omständigheterna i det enskilda fallet.

I fall som det aktuella krävs det alltså att åklagaren rent faktiskt får kännedom om förhållandet. När det gäller nya eller ändrade uppgifter krävs för att kännedom ska anses föreligga att uppgifterna har lämnats och därtill att de har konkretiserats på ett sådant sätt att det finns skäl att beakta dem. Det är alltså inte tillräckligt att en person säger sig vara beredd att lämna uppgifter som kan vara av betydelse.

Om de nya uppgifterna lämnas som ett tips till polisen utan att åklagaren kontaktas innebär det inte att ettårsfristen börjar löpa. Det får förutsättas att konkreta uppgifter som polisen bedömer vara av betydelse utan dröjsmål vidarebefordras till åklagare för ställningstagande till uppgifterna, och i förlängningen till om förundersökningen ska återupptas eller utvidgas (jfr 58 kap. 6 a § RB).

Det första polisförhöret med M.D. i den återupptagna förundersökningen hölls den 18 januari 2019 och ansökan om resning gavs in till HD den 15 januari 2020, alltså inom ett år från förhöret.

Den kontakt som M.D. tog per telefon med åklagaren strax före jul 2018 innebar inte att åklagaren fick sådan kännedom om innehållet i dennes ändrade uppgifter att ettårsfristen började löpa (se p. 11).

Detsamma gäller i fråga om vissa kontakter som R.I. tidigare hade med polisen. Det tips som lämnades av honom redan i september 2017 – om att M.D. var beredd att lämna vissa nya uppgifter om F.I:s delaktighet – föranledde inga ytterligare åtgärder eftersom R.I. därefter inte gick att nå. Hans uppgifter till en av utredarna i oktober 2018 om att M.D. ville komma till polisen och namnge övriga gärningsmän besvarades genom att han uppmanades att be M.D. komma in för förhör tillsammans med sin advokat. Det kom att ske i januari 2019. Åklagaren fick inte kännedom om R.I:s kontakter i samband med att de skedde, utan först sedan förundersökningen hade återupptagits med anledning av M.D:s nya uppgifter.

Åklagaren har således först i och med polisförhöret med M.D. den 18 januari 2019 fått sådan kännedom att ettårsfristen har börjat löpa.

M.D:s nya och ändrade uppgifter har alltså inte framkommit tidigare än ett år före ansökan om resning. R.I:s nya uppgifter om vad han hade fått höra direkt från F.I., K.I. och M.I. lämnades först i senare förhör med honom. Det har inte ifrågasatts att den i övrigt nya utredningen i form av nya bevispersoner framkommit inom fristen. Den nya muntliga bevisningen har således i samtliga fall åberopats i rätt tid. Detsamma gäller i fråga om telefonanalysen, som utfördes i december 2019.

Det finns alltså inte något hinder för riksåklagaren att i resningsärendet åberopa de uppgifter som de fem hörda bevispersonerna har lämnat i den återupptagna förundersökningen och telefonanalysen.

Vid bedömningen av vilken betydelse den nya bevisningen skulle ha haft om den hade funnits redan vid rättegången i hovrätten ska de omständigheter och den bevisning som presenterades där värderas på det sätt som har kommit till uttryck i hovrättens dom. Någon fristående omvärdering får alltså inte ske. Prövningen ska dock ske objektiverat av domstolen i resningsärendet, varvid resningsdomstolen ska fråga sig hur den nya utredningen skulle kunna antas ha inverkat på bedömningarna i brottmålet. (Se bl.a. NJA 2010 s. 295 p. 16 och NJA 2011 s. 254 p. 16.)

Detta hindrar inte att vissa omständigheter och bevis ges en annan betydelse i ljuset av den nya utredningen och att de alltså i den meningen ska värderas annorlunda (se NJA 2013 s. 931 p. 4, 19 och 26).

Vid bedömningen av om ny bevisning sannolikt skulle ha lett till att den mot vilken resning söks hade dömts för brottet måste, i resningsärendet, också rimlig hänsyn tas till att muntlig bevisning knappast kan fullt ut värderas i bevishänseende utan att först prövas i en kontradiktorisk rättegång med möjligheter till motförhör.

När en person ändrar sin tidigare berättelse finns det skäl att vid bevisvärderingen beakta bl.a. att olika uppgifter har lämnats vid olika tillfällen och den tid som har förflutit mellan de båda utsagorna. Även de motiv som kan tänkas ligga bakom personens ändrade inställning och den förklaring som han eller hon lämnar till de nya uppgifterna bör beaktas. (Se NJA 2013 s. 75 p. 9 och NJA 2011 s. 254 p. 18.)

När det är fråga om resning till nackdel för en tidigare tilltalad, måste prövningen av ansökan också ske restriktivt. Orubblighetsprincipen är starkt styrande i denna situation. Det har ansetts krävas ett mera avgörande nytt material för att bevilja resning till nackdel för den tilltalade än vid en ansökan till förmån för den tilltalade (se bl.a. NJA 1998 s. 321, NJA 2001 s. 687 och NJA 2016 s. 851 p. 3).

Hovrätten fann det utrett att gärningarna mot K.N. hade ägt rum någon gång under tiden den 12 maj 2008 strax efter kl. 17.30 till påföljande dag omkring kl. 10.00. Det var vidare utrett att K.N. hade utsatts för en mycket omfattande misshandel och att den sannolika dödsorsaken var ett samspel mellan en varierande grad av kvävning och en försvårad andning till följd av att han bakbundits i kombination med följderna av en hjärtsjukdom, skadorna på kroppen och mental stress. Det ansågs även utrett att gärningsmännen hade tagit sig in i K.N:s bostad i avsikt att stjäla och att det rört sig om minst två gärningsmän.

Hovrätten ansåg det vidare – främst genom viss teknisk bevisning i form av fingeravtryck och skoavtryck – utrett att M.D. hade varit inne i K.N:s bostad. M.M., som då var gift med M.D., berättade om vad hon hade hört om hans inblandning under en diskussion inom familjen. Genom hennes uppgifter och den tekniska utredningen fann hovrätten det också utrett att M.D. hade varit delaktig i misshandeln av K.N. Med hänsyn till omständigheterna kring gärningen – varvid det bl.a. beaktades det hjälplösa tillstånd som den svårt misshandlade K.N. hade lämnats i – ansåg hovrätten att det även var utrett att M.D. som medgärningsman uppsåtligen hade berövat K.N. livet.

När det gällde F.I:s inblandning i gärningen konstaterade hovrätten att det saknades teknisk bevisning som knöt honom till brottsplatsen. Bevisningen mot honom bestod i huvudsak av att M.M. i sitt vittnesmål hade lämnat uppgifter om att också han hade varit på platsen och deltagit i misshandeln av K.N.

Hovrättens slutsats var att dessa vittnesuppgifter var graverande för F.I. På grund av uppgifternas bristande detaljnivå när det gällde honom och risken för missförstånd ansågs åtalet dock inte kunna bifallas, eftersom annan utredning som band F.I. till gärningen saknades.

Den nya bevisningen utgörs som framgått bl.a. av uppgifter som har lämnats av M.D., K.I. och M.I. Dessa har berättat att de tillsammans med F.I. åkte till K.N:s gård och att syftet var att göra inbrott. De har även berättat om vad som föregick händelsen, vad som hände på gården och vad som hände dagarna efter.

Åklagaren har även åberopat nya uppgifter från C.B., F.I:s tidigare hustru, som nu har berättat om att F.I. – i anslutning till förhandlingen i hovrätten – erkände för henne att han var inblandad i gärningen och att han hade deltagit i våldsutövningen mot K.N. Därutöver har riksåklagaren åberopat uppgifter från M.D:s bror, R.I., som har uppgett att han har fått berättat för sig vad som hände på gården direkt från var och en av de utpekade gärningsmännen.

Den åberopade telefonanalysen innehåller uppgifter om positionering av vissa av de inblandades telefoner under tiden kring mordet.

Frågan är om F.I. sannolikt skulle ha dömts för mord, om det vid prövningen i hovrätten hade tagits hänsyn också till den nya utredningen.

M.D., K.I. och M.I. uppger i de nya förhören – till skillnad från under den ursprungliga förundersökningen – att de var tillsammans med F.I. på K.N:s gård vid gärningstillfället och att syftet var att göra inbrott. Det kan vidare konstateras att de i stort har lämnat samstämmiga och detaljerade uppgifter om vad som ska ha inträffat före och efter gärningen och vilken roll som F.I. hade.

M.D. har förklarat att han på senare tid har mått psykiskt dåligt över gärningen och att han därför nu vill berätta sanningen. Av utredningen i målet framkommer emellertid även uppgifter om att han och hans anhöriga har utsatt bl.a. F.I. för hot och misshandel i syfte att M.D. skulle få del av det skadestånd som F.I. erhöll på grund av att han satt häktad i brottmålet. Det går därför inte att helt utesluta att de av M.D. nu lämnade uppgifterna har lämnats till polisen i syfte att hämnas. Hans uppgifter ger dessutom intryck av att han har försökt tona ner sin egen roll. Det finns av den anledningen skäl att värdera de nya uppgifterna med viss grad av försiktighet. Detsamma gäller uppgifterna från hans bror, R.I.

Samtidigt går det inte att bortse från att ett försök att pressa F.I. på pengar från skadeståndet är väl förenligt med påståendet att denne var delaktig i mordet, men – till skillnad mot M.D. – inte behövde avtjäna något straff.

M.D. och R.I. har inte bara lämnat uppgifter om F.I:s delaktighet. Genom deras uppgifter har även de yttre omständigheterna i anslutning till gärningen kunnat klarläggas ytterligare. M.D. har också berättat om sin egen delaktighet. M.D:s och R.I:s uppgifter bör sammantagna tillmätas en inte oväsentlig betydelse.

K.I. och M.I. har inte lämnat någon direkt förklaring till varför de nu berättar om sin egen och F.I:s inblandning i gärningen. Det kan konstateras att deras uppgifter inte bara är ofördelaktiga för F.I. utan även för M.D. och personer i dennes närhet, vilket talar mot att de, som har påståtts, skulle ha lämnat uppgifterna på uppdrag av eller efter hot från M.D. eller dennes familj. De nya förhören ger vidare intrycket av att K.I. och M.I. snarare har lämnat sina versioner av det inträffade i takt med och som en följd av att de har konfronterats med uppgifter från den nya utredningen som pekade på deras egen delaktighet i brottet. Invändningarna om att förhören är bristfälliga får inte stöd av utredningen.

Vid den bedömning som ska göras gällande bevisvärdet av deras uppgifter går det inte att bortse från att såväl K.I. som M.I. kan ha lämnat uppgifter som är besvärande för F.I. i syfte att tona ner eller förringa sina egna roller. Det går inte att bortse från att de nu är häktade som misstänkta för delaktighet i gärningen och står inför hot om långa fängelsestraff. Detta gör att det även här finns anledning till en viss grad av försiktighet vid värderingen av uppgifterna.

Vid en sådan värdering kan emellertid konstateras att det inte framkommit något skäl för dem att beskylla F.I. för ett brott som han inte har begått. Deras uppgifter innebär också att de, åtminstone i viss utsträckning, avslöjar sin egen och varandras inblandning i ett synnerligen allvarligt brott. Det talar för att deras uppgifter är riktiga.

Påståendet att F.I. var på platsen och deltog i misshandeln får även stöd av vad C.B. har berättat. Uppgifterna bör värderas med beaktande dels av att hon deltog som åhörare vid förhandlingen i hovrätten, dels av att hon dröjt länge med att lämna dessa. Hennes förklaring – att hon på grund av rädsla för F.I. inte har vågat lämna uppgifterna tidigare – får ses i ljuset av att F.I. nu har dömts till ett längre fängelsestraff för brottslighet riktad mot henne. Att hon dröjt med att lämna uppgifterna får därvid begränsad betydelse vid bedömningen. Det saknas vidare stöd för att uppgifterna skulle ha tillkommit efter påtryckning från M.D:s och R.I:s sida. Även om hon intar en målsägandeställning gentemot F.I. avseende allvarlig brottslighet har det inte framkommit något rimligt motiv för henne att sanningslöst utpeka F.I. som gärningsman för den nu aktuella gärningen. Hennes uppgifter bör därför tillmätas betydelse.

Till detta kommer att de nu hörda personernas nya uppgifter är väl förenliga med vad som har framkommit genom telefonanalysen och de slutsatser om bl.a. de aktuella personernas rörelsemönster och kontakter som kan dras av analysen.

Detsamma gäller uppgifternas förenlighet med den utredning som lades fram i rättegången när det gäller t.ex. detaljer kring våldsutövningen mot K.N. samt vad avsikten med och upptakten till besöket på K.N:s gård synes ha varit. Uppgifterna står också i överensstämmelse med hovrättens slutsatser i fråga om bl.a. antalet gärningsmän och tidpunkten för gärningen. Slutligen bör även de uppgifter som M.M. lämnade vid tingsrätten – om bl.a. F.I:s delaktighet och vad som enligt hennes vittnesmål inträffade vid det familjemöte som ägde rum efter händelsen – bedömas i relation till den nya bevisningen. Det gäller också hennes uppgifter om de fyra personer som hon uppfattade hade deltagit i gärningen, vilka stämmer överens med de nya uppgifterna.

Vad som nu har sagts innebär att bevisningen för påståendet att F.I. var på brottsplatsen och deltog i våldsutövningen mot K.N. har stärkts väsentligt genom den nya utredningen.

Sammantaget är därför utredningen i målet sådan att tillräckligt mycket talar för att hovrätten med beaktande av den nya bevisningen skulle ha funnit det utrett att F.I. varit på K.N:s gård den aktuella kvällen och deltagit i våldsutövningen mot honom. Bedömningen skulle mot denna bakgrund sannolikt ha blivit att F.I. genom sitt agerande tillsammans och i samförstånd med M.D. och eventuellt andra medgärningsmän var delaktig i att uppsåtligen ha berövat K.N. livet (jfr p. 25). Även med beaktande av den restriktivitet som ska prägla prövningen vid resning till men för den tilltalade är den nya bevisningen och omständigheterna i målet därmed sådana att det visserligen inte är klarlagt men ändå sannolikt att F.I. skulle ha dömts för mordet om den nya bevisningen hade åberopats i rättegången.

I enlighet med det anförda ska resning beviljas till men för F.I. i fråga om ansvar för mord. Enligt 58 kap. 7 § RB ska målet tas upp på nytt av hovrätten.

Med hänsyn till att F.I. för närvarande avtjänar ett längre fängelsestraff för annan brottslighet saknas det skäl för HD att besluta om att han ska häktas i resningsärendet.