NJA 2017 s. 503
Ett fastighetsbildningsmåls juridiska eller tekniska komplexitet och stora betydelse för en enskild kan utgöra synnerliga skäl för att tillerkänna denne ersättning för ombudskostnader av staten som företrädare för allmänna intressen.
Efter ansökan av J.L. beslutade Lantmäterimyndigheten den 3 juni 2014 om fastighetsreglering för överföring av ett markområde till en fastighet som ägdes av J.L.
Växjö tingsrätt, mark- och miljödomstolen
Tillstånds- och myndighetsnämnden i Eksjö kommun och Länsstyrelsen i Jönköpings län överklagade Lantmäterimyndighetens beslut i Växjö tingsrätt, mark- och miljödomstolen, och yrkade att ansökan om fastighetsreglering skulle avslås.
J.L. motsatte sig ändring av Lantmäterimyndighetens beslut. Han yrkade vidare att domstolen skulle förplikta staten att ersätta honom för hans rättegångskostnader i målet med 73 150 kr, inklusive mervärdesskatt.
Mark- och miljödomstolen (rådmannen Jonny Boo och tekniska rådet Mats Jansson) anförde i dom den 22 januari 2015 bl.a. följande.
Bakgrund
J.L., ägare av Edshults-Gummarp 2:29, ansökte i augusti 2012 om fastighetsreglering för överföring av ett markområde från Edshults-Gummarp 2:10 till Edshults-Gummarp 2:29. Till ansökan fogades en kartskiss där det framgår att ansökan avser överföring av ett markområde beläget mellan vägen, som förvaltas av Gummarps samfällighetsförening, och sjön Mycklaflon. Efter samråd, justerade yrkanden om markområdets omfattning samt flera besök på plats avslutade lantmäterimyndigheten fastighetsregleringen den 3 juni 2014. Lantmäterimyndigheten beslutade vid fastighetsregleringen att knappt 1,3 ha skulle överföras från Edshults-Gummarp 2:10 till Edshults-Gummarp 2:29. Edshults-Gummarp 2:29 kommer efter fastighetsregleringen att få en areal av knappt 1,5 ha.
Yrkanden m.m.
- - -
Tillstånds- och myndighetsnämnden har till stöd för sitt överklagande anfört i huvudsak följande.
Nämnden anser att fastighetsbildningen strider mot strandskyddets syften eftersom allmänhetens tillträde till strandområdet förhindras. Nämnden vill vidare genom överklagandet få prövat hur strandskyddet ska tillämpas vid bildandet av så kallade bostadsfastigheter för mindre djurhållning, med en så begränsad yta som i detta fall, där en stor del av fastigheten hamnar inom strandskyddsområde.
- - -
Länsstyrelsen i Jönköpings län har till stöd för sitt överklagande anfört i huvudsak följande.
Den aktuella fastighetsbildningen berör strandskyddat område, ett område på 100 meter från sjön Mycklaflon. Mycklaflon ingår i Emåns vattensystem och är ett Natura 2000-område. Natura 2000 omfattar värdefulla naturområden med arter eller naturtyper som är särskilt skyddsvärda ut ett europeiskt perspektiv. Länsstyrelsen har föreslagit att Mycklaflon klassas som ett nationellt särskilt värdefullt vatten ur naturvårdssynpunkt. Mycklaflon omfattas dessutom av riksintresse för naturvården enligt 3 kap. 6 § MB.
- - -
Strandskyddsdispens enligt 7 kap. 18 b § MB saknas och något undantag enligt 3 kap. 2 § tredje stycket FBL finns enligt länsstyrelsens kännedom inte. Eftersom den sökta fastighetsregleringen skulle motverka syftet med strandskyddsbestämmelserna föreligger således hinder mot fastighetsbildningen jämlikt 3 kap. 2 § FBL.
J.L. har till närmare utveckling av sin talan anfört i huvudsak följande.
Den mark som regleras till Edshults-Gummarp 2:29 utgörs idag av ängs- och betesmark som används för djurhållning och odling. Området är idag inhägnat. Syftet med marköverföringen till Edshults- Gummarp 2:29, tillsammans med ladugård och utomhusbyggnader, har varit att tillskapa en funktionell och attraktiv fastighet på landsbygden. Någon förändrad markanvändning beträffande den överförda marken sker inte.
När det gäller strandskyddet understryks att ansökan om fastighetsreglering inte avser någon åtgärd som är dispenspliktig enligt bestämmelserna om strandskydd i miljöbalken. Någon ny byggnad, anläggning eller annan dispenspliktig åtgärd följer inte av den aktuella fastighetsregleringen. Syftet är att skapa ett kombinerat boende med mindre djurhållning. Någon förändrad markanvändning kommer inte att ske. Strandskyddsbestämmelserna kommer även fortsättningsvis att gälla för fastigheten. Den mark som idag är tillgänglig för allmänheten kommer även fortsättningsvis vara tillgänglig för allmänheten, utan hinder av den nu aktuella fastighetsbildningen.
- - -
Domskäl
Domskäl
- - -
Fastighetsregleringen
- - -. Syftet med fastighetsbildningen är inte att utöka tomtplatsen utan att istället få möjlighet till mindre djurhållning. Någon förändrad markanvändning sker inte genom fastighetsbildningen. Mark- och miljödomstolen delar lantmäterimyndighetens bedömning att fastighetsbildningen inte motverkar syftet med bestämmelserna om strandskydd. Fastighetsbildningen är därför tillåtlig.
- - -
Rättegångskostnader
J.L. har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader, vilket länsstyrelsen har bestridit. Enligt 16 kap. 14 § fjärde stycket FBL har en vinnande sakägare i mål mot företrädare för allmänt intresse möjlighet att få ersättning för sina rättegångskostnader, om det finns synnerliga skäl. Med den utgång mark- och miljödomstolen givit målet är det ostridigt att J.L. är vinnande part. Frågan är då om det föreligger sådana synnerliga skäl, som lagstiftaren haft i åtanke. Eftersom det ska föreligga synnerliga skäl är huvudprincipen att ersättningsrätt inte automatiskt uppkommer om part vinner mot företrädare för allmänt intresse. Har den vinnande parten haft kostnader som faller utanför ramen för vad som normalt kan begäras bör avvikelse kunna ske från huvudprincipen. Som exempel på sådana kostnader kan nämnas kostnader för juridiskt eller tekniskt biträde. Kostnaderna ska också ha varit nödvändiga för att ta tillvara sakägarens rätt och får inte vara självförvållade. Dessutom måste det, av någon speciell anledning, framstå som oskäligt att kostnaderna ska bäras av sakägaren. Domstolen kan konstatera att kommunens tillstånds- och myndighetsnämnd velat få frågan prövad om hur strandskyddet ska tillämpas vid bildandet av så kallade bostadsfastigheter för mindre djurhållning, där en stor del av fastigheten hamnar inom strandskyddsområde. Länsstyrelsen har i sin framställning biträtt kommunens framställning, men får även själv betraktas ha fört fram synpunkter som är mer av principiell art. Sammantaget är det därför enligt domstolens mening obilligt att J.L. själv ska stå sina kostnader.
Anledning saknas att ifrågasätta storleken på det yrkade ersättningsbeloppet.
Staten ska därför förpliktas att ersätta J.L:s rättegångskostnader i mark- och miljödomstolen med yrkat belopp.
Domslut
Domslut
Mark- och miljödomstolen avslår överklagandena.
Staten ska ersätta J.L. för hans rättegångskostnader med 73 150 kr inklusive mervärdesskatt avseende ombudsarvode. - - -.
Svea hovrätt
Länsstyrelsen i Jönköpings län överklagade i Svea hovrätt, Mark- och miljööverdomstolen, såväl i huvudsaken som beträffande rättegångskostnader. Mark- och miljööverdomstolen meddelade prövningstillstånd endast i frågan om rättegångskostnader.
Länsstyrelsen yrkade att mark- och miljödomstolens dom skulle upphävas i den del den avsåg rättegångskostnader, alternativt att rättegångskostnaderna skulle sättas ned till ett belopp som Mark- och miljööverdomstolen fann skäligt.
J.L. motsatte sig ändring och yrkade ersättning för sina rättegångskostnader i Mark- och miljööverdomstolen.
Länsstyrelsen bestred yrkandet om ersättning för rättegångskostnader i Mark- och miljööverdomstolen.
Mark- och miljööverdomstolen (hovrättslagmannen Lars Dirke, tekniska rådet Jan Gustafsson, hovrättsrådet Eywor Helmenius och tf. hovrättsassessorn Joel Björk-Werner, referent) anförde i dom den 3 juli 2015 följande.
Utveckling av talan i mark- och miljööverdomstolen
Länsstyrelsen har anfört i huvudsak följande. Huvudprincipen är att det inte föreligger någon rätt för sakägare att få ersättning från staten för kostnader i fastighetsbildningsmål. Länsstyrelsen har i målet hos mark- och miljödomstolen inte biträtt Tillstånds- och myndighetsnämndens i Eksjö kommun (nämnden) framställning. Länsstyrelsens överklagande har inte, så som var fallet i NJA 1979 s. 433, varit ett överklagande som av principiella skäl fullföljts till högsta instans för att vinna klarhet om gällande rätt. Överklagandet har varit ett led i länsstyrelsens uppgift att bevaka allmänna intressen i fastighetsbildningsärenden. Överklagandet har grundats på länsstyrelsens bedömning att det i detta specifika fall inte funnits förutsättningar för att medge sökt fastighetsbildning inom strandskyddsområdet. Mark- och miljödomstolens tolkning av vad som ska anses utgöra synnerliga skäl försvårar länsstyrelsens uppgift att bevaka de allmänna intressena. En så extensiv tolkning av innebörden av synnerliga skäl kan inte ha varit lagstiftarens avsikt. Det belopp som J.L. yrkat ersättning för i mark- och miljödomstolen framstår inte heller som skäligt. Detta mot bakgrund av målets omfattning, den skriftväxling som förevarit och vad som kan anses vara en rimlig tid för inläsning.
J.L. har anfört i huvudsak följande. Nämnden överklagade uttryckligen för att få till stånd en prövning av möjligheten att fastighetsbilda inom strandskyddat område. Ersättningsskyldighet föreligger redan på denna grund. Nämnden har inte överklagat mark- och miljödomstolens dom. Att även länsstyrelsen överklagade, med framförande av synpunkter av principiell art, kan svårligen leda till att han inte skulle ersättas för de kostnader han haft. Länsstyrelsens farhågor om att den skulle komma att begränsas i möjligheterna att bevaka allmänna intressen om han tillerkänns ersättning för sina rättegångskostnader synes obefogad. Länsstyrelsens överklagande uppehåller sig kring resonemang närmast innebärande att det inte skulle vara möjligt att fastighetsbilda inom strandskyddat område. När företrädare för allmänt intresse överklagar i principiellt hänseende framstår det som direkt oskäligt att kostnaderna skulle bäras av den enskilde. Om synnerliga skäl inte skulle anses föreligga i denna situation är frågan när så annars skulle vara fallet. Juridiskt biträde har varit nödvändigt för tillvaratagande av hans rätt. Den yrkade ersättningen i målet vid mark- och miljödomstolen avser arbete utfört av såväl biträdande jurist som ansvarig advokat. Totalt har 32,1 timmars arbete lagts ned i ärendet till en genomsnittlig timkostnad om drygt 1 800 kr. Vid mark- och miljödomstolen redogjordes för tillämpliga bestämmelser, relevanta lagändringar och rättsliga avgöranden. Detta har varit nödvändigt i synnerhet baserat på att nämnden uttryckligen överklagat för att få till stånd rättslig vägledning av domstolen men även utifrån hur länsstyrelsen har lagt upp sin talan.
Mark- och miljööverdomstolens domskäl
Vinner en sakägare ett fastighetsbildningsmål mot företrädare för allmänt intresse, kan domstolen tillerkänna sakägaren ersättning för rättegångskostnad, om det finns synnerliga skäl, se 16 kap. 14 § fjärde stycket FBL.
Huvudregeln är alltså att det inte finns någon rätt till ersättning. Enligt lagförarbetena har det ansetts vara en medborgerlig skyldighet för sakägare att medverka i fastighetsbildningsförfarandet utan rätt till ersättning för de olägenheter och kostnader som kan uppstå (prop. 1969:128 del B s. 921 f.). En av förutsättningarna för att en avvikelse från huvudregeln ska kunna ske är att det av någon speciell anledning måste framstå som oskäligt att kostnaderna bärs av sakägaren. En situation då ersättning bör kunna komma i fråga är enligt förarbetena när ett mål fullföljs ända upp i högsta instans för att klarhet ska vinnas om innebörden av gällande rätt. HD har också i ett rättsfall från år 1979 tillerkänt sakägare kostnadsersättning med motiveringen att länsstyrelsen synes ha fullföljt talan till HD främst för att få en viss rättslig fråga prövad (se NJA 1979 s. 433).
Mark- och miljööverdomstolen konstaterar att synnerliga skäl innebär ett högt ställt krav för att frångå huvudregeln om att ersättning inte ska utgå. Det framgår inte av nämndens eller länsstyrelsens talan i mark- och miljödomstolen att det främsta syftet för någon av dessa har varit att få prövad en rättslig fråga av principiell betydelse. Det har inte heller framkommit att det av någon annan speciell anledning skulle framstå som oskäligt att J.L. får bära sina egna kostnader. Det finns därför inte synnerliga skäl att tillerkänna J.L. ersättning för sina rättegångskostnader i mark- och miljödomstolen. Länsstyrelsens överklagande ska bifallas och mark- och miljödomstolens dom ändras på det sätt som framgår av domslutet. Med anledning av utgången i målet ska J.L:s yrkande om ersättning för rättegångskostnader i Mark- och miljööverdomstolen avslås.
Mark- och miljööverdomstolen finner skäl att enligt 5 kap. 5 § lagen (2010:921) om mark- och miljödomstolar tillåta att domen får överklagas.
Mark- och miljööverdomstolens domslut
Med ändring av mark- och miljödomstolens dom avslår Mark- och miljööverdomstolen J.L:s yrkande om ersättning för rättegångskostnader i mark- och miljödomstolen.
Mark- och miljööverdomstolen avslår J.L:s yrkande om ersättning för rättegångskostnader i Mark- och miljööverdomstolen.
Högsta domstolen
J.L. överklagade och yrkade att HD skulle tillerkänna honom ersättning för rättegångskostnader i mark- och miljödomstolen med 73 150 kr och i Mark- och miljööverdomstolen med 9 000 kr. Han yrkade även ersättning för sina rättegångskostnader i HD.
Länsstyrelsen motsatte sig att Mark- och miljööverdomstolens dom ändrades.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Cecilia Hartman, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.
Domskäl
Skäl
Bakgrund och frågan i HD
Punkterna 1-6 motsvarar punkterna 1-5 i HD:s beslut.
Den rättsliga regleringen kring beslut om fastighetsbildning
Punkterna 7-9 motsvarar punkterna 6-8 i HD:s beslut.
Regleringen om rättegångskostnader i fastighetsbildningslagen
Punkterna 10-12 motsvarar punkterna 9-11 i HD:s beslut.
I 16 kap. 14 a § FBL finns en bestämmelse som gäller fördelningen av rättegångskostnader vid överklagande av lantmäterimyndighetens debitering av förrättningskostnader. Bestämmelsen har utformats med 16 kap. 14 § fjärde stycket som förebild. Även i 14 a § anges alltså att en sakägare som vinner ett mål kan tillerkännas ersättning för rättegångskostnad av staten eller kommunen om det finns synnerliga skäl. I förarbetena till 14 a § uttalas att den vedertagna ordningen i förvaltningsärenden på så vis upprätthålls, samtidigt som det finns ett visst utrymme att frångå huvudregeln när omständigheterna är sådana att det skulle vara stötande om den enskilde själv tvingades svara för sina kostnader. Uttrycket ”synnerliga skäl” är avsett att ha samma innebörd som i 14 § fjärde stycket. (Prop. 2003/04:115, s. 29 f. och 41 f.)
Punkten 14 motsvarar punkten 12 i HD:s beslut.
I hovrättspraxis har framkommit att även rättegångskostnader efter överklagande i prejudicerande syfte till lägre instans än HD har ansetts vara omfattade av 16 kap. 14 § fjärde stycket FBL, jfr t.ex. rättsfallet RH 2006:1.
Rättegångskostnader och rätten till en rättvis rättegång
Enligt 2 kap. 11 § andra stycket RF ska en rättegång genomföras rättvist. Bestämmelsen gäller alla rättegångar i domstol. Av artikel 6.1 i Europakonventionen framgår att var och en har rätt till en rättvis rättegång vid prövningen av hans eller hennes civila rättigheter eller skyldigheter. Att artikel 6.1 i sig är tillämplig på mål som enbart gäller rättegångskostnader, vilka hänför sig till en bakomliggande tvist som har avsett civila rättigheter eller skyldigheter, framgår t.ex. av Europadomstolens dom i fallet Robins v. the United Kingdom, 23 September 1997, Reports of Judgments and Decisions 1997-V.
Utmärkande för en rättvis rättegång är bl.a. att parterna är likställda i processen och att proceduren inte gynnar en part på den andres bekostnad (principen om parternas likställdhet, ”equality of arms”). Enligt Europadomstolen åligger det emellertid inte staten att - genom tillhandahållande av allmänna medel - garantera en total likställdhet mellan parterna om de bara ges en rimlig möjlighet att lägga fram sin sak under förhållanden som inte innebär en betydande nackdel i förhållande till motparten, se t.ex. fallet Handölsdalen Sami Village and Others v. Sweden, no. 39013/04, § 51, 30 March 2010.
Att rättegångskostnadernas fördelning i mål mot det allmänna kan få betydelse för frågan om en rättegång är rättvis har av Europadomstolen behandlats i fallet Stankiewicz v. Poland, no. 46917/99, ECHR 2006-VI. Domstolen fann att det hade skett en kränkning av artikel 6.1 genom att enskilda som hade vunnit ett mål mot polska staten hade nekats ersättning för sina kostnader. I målet förde polska staten en talan mot enskilda under påstående att de orättmätigt hade berikats i samband med ett förvärv av en fastighet. Mot bakgrund av tvistens betydelse för de enskilda och dess komplexitet samt tvisteföremålets värde (motsvarande ca 300 000 kr) fann domstolen att det inte hade varit obefogat för de enskilda att anlita juridiskt ombud. Rättegångskostnaderna ansågs skäliga med hänsyn till tvistens omfattning.
Som HD tidigare har konstaterat innebär avgörandet i rättsfallet Stankiewicz att det under vissa förutsättningar är i konflikt med rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6.1 i Europakonventionen att en enskild som vinner ett mål mot staten inte har rätt till ersättning för sina rättegångskostnader. Detta gäller även när staten - som i fallet Stankiewicz - inte uppträder som enskild. (Se NJA 2015 s. 374, p. 17.)
I det anförda rättsfallet NJA 2015 s. 374 fann HD att en enskild som vinner ett överklagat utmätningsmål som avser fordran på skatt, böter eller liknande har rätt till ersättning för rättegångskostnader som har varit befogade med hänsyn till sakens beskaffenhet. I målet konstaterade HD att 32 § ärendelagen, som gäller kostnadsfördelning mellan enskilda, inte gav förutsättningar att döma ut rättegångskostnader i det aktuella fallet där de enskilda hade det allmänna som motpart. Det ansågs däremot i vissa fall strida mot grundlagsbestämmelsen i 2 kap. 11 § andra stycket RF om den enskilde inte ges rätt till ersättning av staten för sina rättegångskostnader i ett allmänt utmätningsmål. HD ansåg att det av grundlagsbestämmelsen följer att en enskild som vinner ett överklagat utmätningsmål har rätt att under vissa förutsättningar få ersättning av staten för rättegångskostnader. Vid bedömningen av vilka kostnader som har varit befogade med hänsyn till sakens beskaffenhet ska det vägas in att handläggningen enligt ärendelagen är förenklad.
Tillämpning av 16 kap. 14 § fjärde stycket FBL
Liksom inom det förvaltningsrättsliga förfarandet tillämpas officialprincipen vid handläggningen av fastighetsbildningsmål, vilket innebär att rätten har ett ansvar för utredningens fullständighet. Rätten har i fastighetsbildningsmålen också att beakta åtskilliga indispositiva bestämmelser med hänsynstagande till allmänna intressen. (Jfr t.ex. uttalanden i prop. 2009/10:215, s. 164 ff.) Dessa intressen har för övrigt också kommunala nämnder inom plan- och byggnadsväsendet samt länsstyrelser att bevaka bl.a. genom sin rätt att överklaga lantmäterimyndighetens beslut. Vid en handläggning enligt ärendelagen har rätten vidare ett särskilt ansvar för att processleda den enskilde när han eller hon har företrädare för det allmänna som motpart.
Dessa förhållanden utgör en bakgrund till regleringen om rättegångskostnader i 16 kap. 14 § fjärde stycket FBL. Huvudregeln är således - i linje med den förvaltningsrättsliga ordningen - att den enskilde och det allmänna ska stå sina egna respektive kostnader. Regleringen i 16 kap. 14 § fjärde stycket ger emellertid också ett utrymme för att en enskild, vinnande part kan få ersättning för sina kostnader under vissa omständigheter.
Till skillnad från situationen i rättsfallet NJA 2015 s. 374, där det i ärendelagen inte ansågs finnas någon tillämplig bestämmelse för kostnadsfördelningen mellan enskild part och staten, finns det alltså för fastighetsbildningsmålen en lagreglering av kostnadsfördelningen när den enskilde har det allmänna som motpart. Då denna bestämmelse också ger ett utrymme för att tillerkänna den enskilde ersättning i vissa fall kan bestämmelsen inte i sig anses stå i strid med kravet på en rättvis rättegång i regeringsformen eller Europakonventionen.
Om den enskilde har ytterst små möjligheter att få ersättning för sina rättegångskostnader kan detta leda till begränsningar av den enskildes möjlighet att anlita ombud. I mer komplicerade eller omfattande fastighetsbildningsmål mot länsstyrelse eller kommunal nämnd kan den enskilde då hamna i underläge gentemot företrädare för det allmänna (jfr a. rättsfall, p. 15). Med beaktande av bestämmelserna om rätten till en rättvis rättegång kan alltså inte möjligheten för den enskilde att få kostnadsersättning enligt 16 kap. 14 § fjärde stycket vara alltför begränsad. Vid en tillämpning av bestämmelsen bör därför även andra faktorer än de omständigheter som nämns i förarbetena kunna få viss betydelse för om den enskilde kan få ersättning för sina kostnader. Ytterligare faktorer som bör kunna beaktas som skäl för att tillerkänna den enskilde ersättning är sådana som målets komplexitet och dess betydelse för den enskilde. I frågan om hur pass komplicerat målet är för den enskilde bör då vägas in att handläggningen enligt ärendelagen är förenklad och att domstolen har att tillämpa officialprincipen.
Bedömningen i detta fall
Genom nämndens och länsstyrelsens överklaganden får målet vid mark- och miljödomstolen anses ha fått en relativt komplicerad beskaffenhet. Fastighetsregleringen gällde också en utökning av J.L:s bostadsfastighet med ett markområde som hade ett högt värde. Det var mot denna bakgrund befogat för honom att anlita juridiskt biträde vid mark- och miljödomstolen.
Åtminstone ett av syftena med tillstånds- och myndighetsnämndens överklagande till mark- och miljödomstolen var att få till stånd ett vägledande avgörande i frågan om förutsättningarna för att bilda en bostadsfastighet för mindre djurhållning där fastigheten kommer att ligga inom strandskyddsområde. Som företrädare för allmänt intresse överklagade även länsstyrelsen till mark- och miljödomstolen. För kostnadsfördelningen saknar det då betydelse i vilket syfte länsstyrelsen överklagade, eftersom staten ska svara för en eventuell ersättning till den enskilde utom i de fall då det endast är kommunen som företräder det allmänna intresset.
Med hänsyn till det anförda, och då de kostnader som J.L. har begärt ersättning för får anses ha varit nödvändiga för tillvaratagande av hans rätt, föreligger synnerliga skäl enligt 16 kap. 14 § fjärde stycket FBL för att staten bör förpliktas att utge ersättning för J.L:s rättegångskostnader vid mark- och miljödomstolen. Detsamma får anses gälla för de rättegångskostnader som J.L. har begärt ersättning för i Mark- och miljööverdomstolen och i HD.
Domslut
HD:s avgörande
Med ändring av Mark- och miljööverdomstolens dom förpliktar HD staten att ersätta J.L. för rättegångskostnader i mark- och miljödomstolen och Mark- och miljööverdomstolen med 82 150 kr, avseende ombudsarvode. Ränta - - -.
Staten ska ersätta J.L. för rättegångskostnader i HD med 22 750 kr, avseende ombudsarvode, och ränta - - -.
Domskäl
HD (justitieråden Gudmund Toijer, Ella Nyström, referent, Johnny Herre, Lars Edlund och Anders Eka) meddelade den 15 juni 2017 följande beslut.
Skäl
Bakgrund och frågan i HD
J.L. äger fastigheten Eksjö Edshults-Gummarp 2:29. I syfte att skapa utrymme för viss djurhållning på sin bostadsfastighet köpte han ett markområde från en angränsande fastighet för 500 000 kr. Markområdet ligger intill en sjö och delvis inom strandskyddsområde. J.L. ansökte om fastighetsreglering för överföring av området till sin egen fastighet. Lantmäterimyndigheten beslutade om fastighetsreglering i enlighet med J.L:s yrkanden.
Länsstyrelsen i Jönköpings län och Tillstånds- och myndighetsnämnden i Eksjö kommun överklagade lantmäterimyndighetens beslut och yrkade att mark- och miljödomstolen skulle avslå J.L:s ansökan om fastighetsreglering. Det anfördes sammanfattningsvis att den sökta regleringen riskerade att motverka syftet med strandskyddet och att det därför fanns hinder mot fastighetsbildningen. Tillstånds- och myndighetsnämnden angav också att det var fråga om hur bestämmelserna om strandskydd skulle tillämpas vid bildandet av bostadsfastighet för mindre djurhållning, med en begränsad area, där fastigheten kommer att ligga inom strandskyddsområde.
J.L. motsatte sig ändring av lantmäterimyndighetens beslut. Han begärde ersättning av staten för sina rättegångskostnader vid mark- och miljödomstolen. Domstolen avslog överklagandena och förpliktade staten att ersätta J.L. för hans rättegångskostnader med 73 150 kr, avseende ombudsarvode.
Länsstyrelsen överklagade domen. Sedan Mark- och miljööverdomstolen meddelat prövningstillstånd endast i frågan om rättegångskostnader, har domstolen avslagit J.L:s yrkande om ersättning för rättegångskostnader i såväl mark- och miljödomstolen som Mark- och miljööverdomstolen.
J.L. har alltså vunnit målet i huvudsaken. Frågan i HD är om det då finns förutsättningar att förplikta staten att ersätta honom för rättegångskostnader.
Den rättsliga regleringen rörande beslut om fastighetsreglering
Vid beslut om fastighetsreglering enligt 5 kap. FBL ska allmänna villkor för fastighetsbildningen i 3 kap. beaktas. Bestämmelserna, som är indispositiva, innebär bl.a. att en fastighetsbildningsåtgärd inte får motverka syftet med strandskyddet (se 3 kap. 2 § andra stycket första meningen).
Av 15 kap. 7 § följer att tillstånds- eller fastighetsbildningsbeslut får överklagas till mark- och miljödomstol av de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom plan- och byggnadsväsendet. Vidare får, enligt 8 §, länsstyrelsen överklaga tillstånds- eller fastighetsbildningsbeslut, om länsstyrelsen finner att beslutet strider mot bestämmelse i fastighetsbildningslagen som har meddelats till förmån för allmänt intresse.
I mål som överklagas till mark- och miljödomstol tillämpas lagen (1996:242) om domstolsärenden som processlag, om inte annat är föreskrivet (se 5 kap. 1 § första stycket lagen, 2010:921, om mark- och miljödomstolar). Ärendelagens 32 § om rättegångskostnadsansvar ska dock inte tillämpas. I stället gäller bestämmelserna i 16 kap. 14 § FBL.
Regleringen om rättegångskostnader i fastighetsbildningslagen
När en sakägare vinner ett mål mot stat eller kommun som företrädare för allmänt intresse gäller bestämmelserna i 16 kap. 14 § fjärde stycket FBL. Domstolen kan då tillerkänna sakägaren ersättning för rättegångskostnader, om det finns synnerliga skäl. Ersättningen ska betalas av staten eller, om endast kommunen företräder det allmänna intresset, av kommunen. Stat och kommun kan i de fallen inte tillerkännas ersättning för sina kostnader. (Se beträffande högre rätt 17 kap. 3 § första stycket och 18 kap. 2 § första stycket.)
Fördelningen av rättegångskostnader mellan sakägare regleras i 16 kap. 14 § första stycket. Domstolen får besluta att sakägare som förlorar målet ska ersätta annan sakägare dennes rättegångskostnad. Den bestämmelsen gäller enskilda såväl som stat och kommun, när de är sakägare.
I förarbetena till 16 kap. 14 § FBL hänvisas till vad som gäller inom förvaltningsförfarandet, där en enskild part som regel inte har rätt till kostnadsersättning av det allmänna, eftersom det anses vara en allmän medborgerlig skyldighet att medverka i sådant förfarande. Med denna utgångspunkt anges att det i mål om fastighetsbildning inte kan komma i fråga att låta samma kostnadsregler gälla mellan enskilda och företrädare för allmänt intresse som mellan enskilda parter. Det allmänna bör dock i vissa särskilda situationer kunna åläggas en ersättningsskyldighet när dess företrädare förlorar mål mot enskild part. En grundförutsättning bör vara att den enskilde har haft kostnader som faller utom ramen för vad man normalt kan begära att den enskilde svarar för. Som exempel nämns ersättning till juridiskt eller tekniskt biträde samt utgift för längre resa i samband med inställelse vid förhandling. Vidare bör gälla att kostnaderna har varit nödvändiga för tillvaratagande av partens rätt och att de inte kan betraktas som självförvållade. Det måste dessutom av någon speciell anledning framstå som oskäligt att kostnaderna bärs av den enskilde. En situation då ersättning bör kunna komma i fråga är när det allmännas representant har fullföljt talan utan att ha objektivt godtagbara skäl eller har förfarit oaktsamt under processen. Ett annat fall då det enligt förarbetena är befogat att ersättning utgår är när ett mål fullföljs ända upp i högsta instans för att vinna klarhet om innebörden av gällande rätt. (Se prop. 1969:128 s. B 921 f.)
Rättsfallet NJA 1979 s. 433 rörde frågan om det fanns hinder för avstyckning från en fastighet. HD uttalade att länsstyrelsen syntes ha överklagat till HD främst för att få en viss rättslig fråga prövad. Eftersom den enskilde, som var vinnande part, hade haft fog för att anlita juridiskt biträde och kostnaderna fick anses ha varit nödvändiga för tillvaratagande av den enskildes rätt, ansåg domstolen att det förelåg synnerliga skäl för att den enskilde skulle tillerkännas ersättning av staten för sina rättegångskostnader.
Rättegångskostnader och rätten till en rättvis rättegång
Enligt 2 kap. 11 § andra stycket RF ska en rättegång genomföras rättvist. Bestämmelsen, som har utformats efter mönster av artikel 6.1 i Europakonventionen, gäller alla rättegångar i domstol. Av artikel 6.1 framgår att var och en har rätt till en rättvis rättegång vid prövningen av hans eller hennes civila rättigheter eller skyldigheter.
Utmärkande för en rättvis rättegång är bl.a. att parterna är likställda i processen och att förfarandet inte gynnar en part på den andres bekostnad. Enligt Europadomstolen åligger det emellertid inte staten att - genom tillhandahållande av allmänna medel - garantera en total likställdhet mellan parterna, om parten bara ges en rimlig möjlighet att lägga fram sin sak under omständigheter som inte innebär en betydande nackdel i förhållande till motparten (se t.ex. Handölsdalen Sami Village and Others v. Sweden, no. 39013/04, § 51, 30 March 2010, jfr också Stankiewicz v. Poland, no. 46917/99, ECHR 2006-VI, som innebär att det under vissa förutsättningar är i konflikt med rätten till en rättvis rättegång att en enskild som vinner ett mål mot staten inte har rätt till ersättning för sina rättegångskostnader).
I rättsfallet NJA 2015 s. 374 uttalade HD att det i vissa fall skulle strida mot bestämmelsen i 2 kap. 11 § andra stycket RF om den enskilde inte gavs rätt till ersättning av staten för sina rättegångskostnader i ett allmänt utmätningsmål.
Tillämpning av 16 kap. 14 § fjärde stycket FBL
Länsstyrelsen, liksom kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom plan- och byggnadsväsendet, företräder allmänna intressen i fastighetsbildningsmål och har rätt att överklaga beslut i sådana mål (se p. 7). När allmänna intressen hävdas kan det leda till begränsningar i den enskildes rätt att förfoga över sin egendom. I den mån det kommer upp frågor av mer komplicerad juridisk eller teknisk art i mål av detta slag kan det för den enskilde vara nödvändigt att anlita biträde.
I 16 kap. 14 § fjärde stycket FBL uppställs alltså ett krav på synnerliga skäl för att en enskild som vinner ett mål mot företrädare för allmänt intresse ska få ersättning för rättegångskostnader. Enligt förarbetena rör det sig om fall då det av någon speciell anledning framstår som oskäligt om kostnaderna bärs av den enskilde, och det anges vissa situationer då ersättning bör kunna utgå. Det måste emellertid beaktas att lagstiftningen är närmare 50 år gammal och inte kan anses spegla det synsätt som har vuxit fram, bl.a. under inflytande av regeringsformen och Europakonventionen. Också andra fall än de situationer som anges i förarbetena bör därför kunna omfattas av bestämmelsen. Rättsfallet NJA 1979 s. 433 kan inte heller ges innebörden att det utesluter en rätt till ersättning för den enskildes rättegångskostnader i andra typsituationer än de där aktuella.
Mot den beskrivna bakgrunden bör bestämmelsen i 16 kap. 14 § fjärde stycket, trots den restriktiva ordalydelsen, kunna tolkas så att även målets juridiska eller tekniska komplexitet och stora betydelse för den enskilde kan utgöra skäl för att tillerkänna en enskild som vinner ett fastighetsbildningsmål mot företrädare för allmänt intresse ersättning för rättegångskostnader. En grundläggande förutsättning är emellertid att kostnaderna är nödvändiga för att den enskilde ska kunna tillvarata sin rätt.
Bedömningen i detta fall
Fastighetsregleringen gällde en utökning av J.L:s bostadsfastighet med ett markområde som hade ett högt värde. Utgången av målet får därför anses ha varit av stor betydelse för honom. Genom vad som anfördes till grund för länsstyrelsens och den kommunala nämndens överklaganden kom målet vid mark- och miljödomstolen att röra en fråga av juridisk komplexitet. För att J.L. skulle kunna ta tillvara sin rätt var det befogat att han anlitade ett juridiskt biträde. Det föreligger därför synnerliga skäl att tillerkänna honom ersättning från staten för ombudskostnader.
J.L. har i mark- och miljödomstolen begärt ersättning för ombudsarvode med 73 150 kr inklusive mervärdesskatt. HD finner att ersättning skäligen bör utgå med 50 000 kr inklusive mervärdesskatt.
J.L. bör vidare tillerkännas ersättning för ombudsarvode avseende arbete i Mark- och miljööverdomstolen och HD med yrkade belopp.
Domslut
HD:s avgörande
HD ändrar Mark- och miljööverdomstolens dom och förpliktar staten att ersätta J.L. för rättegångskostnader dels i mark- och miljödomstolen med 50 000 kr, avseende ombudsarvode, och ränta - - -, dels i Mark- och miljööverdomstolen med 9 000 kr, avseende ombudsarvode, och ränta - - -.
Staten ska ersätta J.L. för rättegångskostnad i HD med 22 750 kr, avseende ombudsarvode, och ränta - - -.
HD:s beslut meddelat: den 15 juni 2017.
Mål nr: T 3957-15.
Lagrum: 16 kap. 14 § FBL, 2 kap. 11 § RF och artikel 6.1 i Europakonventionen.
Rättsfall: NJA 1979 s. 433, NJA 2015 s. 374, Europadomstolens dom i mål Handölsdalen Sami Village and Others v. Sweden no. 39013/04, 30 March 2010 och Europadomstolens dom i mål Stankiewicz v. Poland no. 46917/99, ECHR 2006-VI.