NJA 2017 s. 629
Ett rättshjälpsbiträde, som bedriver sin verksamhet i närheten av den ort där hans huvudman bor men på långt avstånd från den tingsrätt där den rättsliga angelägenheten prövats, har i ett familjemål ansetts berättigad till full ersättning för sina kostnader för att resa till tingsrätten.
Hudiksvalls tingsrätt
J.O., som har sin verksamhet i Uppsala, var förordnad som biträde enligt rättshjälpslagen för en part i ett vårdnadsmål vid Hudiksvalls tingsrätt. Målet avgjordes genom dom den 27 november 2015.
J.O. begärde i tingsrätten ersättning enligt rättshjälpslagen bl.a. för tidsspillan 10 timmar med 11 950 kr och för bränsleutlägg 92 mil med 2 806 kr.
Tingsrätten (rådmannen Christina Brohlin) anförde i domskälen i denna del följande.
Enligt 27 § andra stycket rättshjälpslagen (1996:1619) krävs särskilda skäl för att ett rättshjälpsbiträde ska få ersättning för sådana merkostnader i fråga om tidsspillan och utlägg som har uppstått på grund av att biträdet har sin verksamhet långt från den ort där den rättsliga angelägenheten huvudsakligen hanteras. Några sådana särskilda skäl har inte åberopats. Enligt kostnadsräkningen har det yrkats ersättning för 92 mils resa vilket talar för att, då det rört sig om två förhandlingar i tingsrätten, rättshjälpsbiträdet har sin verksamhet 23 mil från Hudiksvall. Tingsrätten anser att det inte visats föreligga särskilda skäl som ger rättshjälpsbiträdet rätt till ersättning för att biträdet har sin verksamhet 23 mil från Hudiksvall. Tingsrätten brukar regelmässigt anlita advokater och biträdande jurister på advokatbyråer som har sin verksamhet i Gävle. Utifrån detta anser tingsrätten att rättshjälpsbiträdet är berättigad till ersättning för 13 mil per resa och för tidsspillan med l timme 45 minuter per resa. Tingsrätten anser därför att J.O. är berättigad till ersättning för tidsspillan motsvarande 7 timmar, 8 365 kr, och till ersättning för utlägg motsvarande 52 mil, l 586 kr.
I domslutet fastställde tingsrätten J.O:s ersättning för tidsspillan och utlägg till angivna belopp.
Hovrätten för Nedre Norrland
J.O. överklagade i Hovrätten för Nedre Norrland och yrkade helt bifall till sin begäran om ersättning för tidsspillan och utlägg. Till stöd för sitt yrkande anförde han följande. Han har kontoret i Uppsala och klienten är bosatt drygt tre mil därifrån. Det är inte skäligt att klienten ska behöva anlita ett biträde som är bosatt 23 mil från hennes bostadsort, särskilt när målet rör vårdnad om barn, barns boende och umgänge med barn. Det hade inte blivit billigare att anlita ett biträde nära Hudiksvall.
Justitiekanslern motsatte sig J.O:s yrkande om ytterligare ersättning för tidsspillan och utlägg.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Mats Fällström, Per-Anders Svensson, referent, och Petra Sjölén Kruse) anförde i beslut den 6 april 2016 bl.a. följande.
Skäl för beslutet
- - -
Ersättning för tidsspillan och utlägg
Ersättning till ett rättshjälpsbiträde får bara om det finns särskilda skäl avse sådana merkostnader för tidsspillan och utlägg som har sin grund i att biträdet har sin verksamhet långt från den ort där den rättsliga angelägenheten huvudsakligen hanterats (27 § andra stycket rättshjälpslagen). Sådana merkostnader ersätts dock om det har lämnats ett förhandsbesked om detta från domstolen.
När det gäller ersättning till offentliga försvarare finns en motsvarande reglering i 21 kap. 10 § fjärde stycket RB. För dessa fall har HD i rättsfallet NJA 2012 s. 914 behandlat frågan hur ersättningen ska bestämmas när den offentlige försvararen är verksam långt från domstolsorten. Enligt HD ska schabloner tillämpas (punkterna 7 och 8) och schablonerna innebär att s.k. distansförsvarare ska ersättas för tidsspillan och utlägg med samma belopp som en försvarare med verksamhet 10 mil från domstolsorten skulle ha tillerkänts om det är fråga om tätbebyggda områden och 20 mil när det är fråga om mindre tätbebyggda områden (punkten 10).
Regleringen för rättshjälpsbiträden avviker dock från bestämmelserna om offentliga försvarare på så sätt att det för försvarare talas om ”verksamhet långt ifrån den ort där domstolen är belägen” medan det för bl.a. rättshjälpsbiträden talas om ”verksamhet långt ifrån den ort där den rättsliga angelägenheten huvudsakligen hanterats”. Det senare uttrycket tillkom i samband med den lagstiftning som trädde i kraft den 1 januari 2010. I förarbetena till den regleringen anges att frågan borde bedömas på samma sätt som tidigare gällde när ett biträde utsågs på förslag från den enskilde. Huvudregeln var därför att den rättssökande skulle vara bosatt på den ort där biträdet hade sin verksamhet, i vart fall om tvisten skulle prövas där (prop. 2008/09:232 s. 34, jfr prop. 1996/97:9 s. 216). Utgångspunkten var då att kostnaderna många gånger blev lägre om biträdet och den rättssökande fanns nära varandra.
Det som nu har sagts innebär att det inte är givet att avståndet mellan biträdets verksamhetsort och domstolsorten är avgörande för hans eller hennes rätt till ersättning för merkostnader. Snarare talar förarbetsuttalandena för att en annan metod ska tillämpas. Detta är också naturligt eftersom det är vanligt att ärenden med förordnade rättshjälpsbiträden aldrig förs till domstol och i sådana fall kan knappast domstolsorten vara relevant. Med den huvudregel som anges i förarbetena skulle en angelägenhet huvudsakligen kunna hanteras hos rättshjälpsbiträdet eller hos huvudmannen.
Regleringen skulle kunna uppfattas så att domstolsorten blir avgörande i de fall ett ärende förs till domstol medan den inte blir det i övriga fall. En sådan ordning har dock betydande nackdelar. Det är naturligt att den enskilde söker ett ombud nära sin bostadsort. Ett sådant ombud kan ha lagt ned omfattande arbete på ärendet innan det står klart att tvisten inte kan lösas utan en hantering inför domstol. Skulle en domstol därefter inte ge rätt till merkostnader efter ansökan om förhandsbesked kan det leda till att den rättssökande måste byta ombud för att få rättshjälp.
Ett annat sätt att se på saken skulle kunna vara att i efterhand, när ärendet slutligt har avgjorts, i varje enskilt fall bedöma var ärendet huvudsakligen har hanterats. Om det har varit fråga om en omfattande domstolshantering skulle med en sådan metod domstolsorten vara avgörande medan detta inte skulle bli fallet i andra situationer. En sådan ordning skulle dock bli omständlig och krånglig samt leda till en svårhanterlig prövning som innefattar en bedömning av hur mycket arbete som lagts ned på ärendet i olika delar. En prövning i efterhand skulle också vara svår att förena med reglerna om förhandsbesked eftersom dessa bygger på att en ansökan ska ges in i förväg.
Det finns i stället starka skäl för en hantering som i praktiken blir både enkel och tydlig; inte minst av det skälet att ett ombud och föreslaget rättshjälpsbiträde bör veta i vilka situationer han eller hon behöver ansöka om förhandsbesked för att få merkostnaderna ersatta. I familjemål är det naturligt att parter inte ska vara hänvisade till rättshjälpsbiträden på domstolsorten om de själva är bosatta i en annan del av landet. Det kan exempelvis ofta finnas anledning för den enskilde att ha omfattande personliga sammanträffanden med biträdet och det är då ändamålsenligt och rimligt att biträdet finns på samma ort som den rättssökande. Begränsningsregeln för merkostnader i 27 § andra stycket rättshjälpslagen bör därför för familjemål uppfattas så att den ska avse avståndet mellan den rättssökandes bostadsort och biträdets verksamhetsort. En sådan tolkning av bestämmelsen försvårar inte för den rättssökande att föreslå ett rättshjälpsbiträde från domstolsorten eftersom det i en sådan situation knappast blir fråga om några merkostnader. Med denna utgångspunkt har J.O. rätt till ersättning för tidsspillan och utlägg i den omfattning han har begärt.
Eftersom det finns ett betydande intresse av att få förtydligat hur uttrycket ”verksamhet långt ifrån den ort där den rättsliga angelägenheten huvudsakligen hanterats” ska uppfattas finns det särskilda skäl att tillåta att hovrättens beslut prövas av HD (43 § andra stycket rättshjälpslagen).
Beslut
Med ändring av tingsrättens beslut fastställde hovrätten att J.O. skulle få ytterligare ersättning enligt rättshjälpslagen med bl.a. 3 585 kr för tidsspillan och 1 220 kr för utlägg.
Högsta domstolen
Justitiekanslern överklagade hovrättens beslut och yrkade att HD skulle fastställa tingsrättens beslut såvitt avsåg ersättning till J.O. för tidsspillan och utlägg.
J.O. motsatte sig att hovrättens beslut ändrades.
Rättshjälpsmyndigheten och Sveriges advokatsamfund yttrade sig i målet.
Betänkande
HD avgjorde målet efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Maria Ulfsdotter Klang, föreslog i betänkande följande beslut.
Domskäl
Skäl
Bakgrund
J.O. driver advokatverksamhet med kontor i Uppsala. Han var förordnad som biträde enligt rättshjälpslagen (1996:1619) åt en av parterna i ett vårdnadsmål vid Hudiksvalls tingsrätt. Den part som han företrädde bodde i närheten av Uppsala.
Tingsrätten meddelade dom i enlighet med en mellan parterna träffad överenskommelse. I samband med det begärde J.O. ersättning för bl.a. tidsspillan och utlägg avseende två resor mellan Uppsala och Hudiksvall.
J.O. tillerkändes ersättning motsvarande två resor mellan Gävle och Hudiksvall. Enligt tingsrätten förelåg det inte särskilda skäl att ersätta den merkostnad som uppkommit på grund av att han har sin verksamhet långt ifrån Hudiksvall. Eftersom tingsrätten regelmässigt anlitar advokater och biträdande jurister med verksamhet i Gävle ansågs J.O. dock berättigad till ersättning motsvarande vad ett biträde därifrån skulle ha fått.
Hovrätten har ändrat tingsrättens beslut och tillerkänt J.O. ersättning för tidsspillan och utlägg i den omfattning som han hade begärt vid tingsrätten. Hovrätten har anfört bl.a. att när det gäller familjemål bör begränsningsregeln för merkostnader i 27 § andra stycket rättshjälpslagen uppfattas så att den avser avståndet mellan den rättssökandes bostadsort och biträdets verksamhetsort.
Målet i HD gäller således om J.O. ska anses ha sin verksamhet långt ifrån den ort där den rättsliga angelägenheten huvudsakligen hanterats, och därmed enbart tillerkännas begränsad ersättning för tidsspillan och utlägg. Fråga uppkommer därmed hur bedömningen av var den rättsliga angelägenheten huvudsakligen hanterats bör göras. Sveriges advokatsamfund och Rättshjälpsmyndigheten har yttrat sig i målet.
Rättsliga utgångspunkter
Bestämmelser om förordnande av rättshjälpsbiträde finns i 26 § rättshjälpslagen och innebär att den person som den rättssökande föreslår och som uppfyller lämplighetskraven som regel bör förordnas. Principen är alltså att den rättssökande själv ska ha rätt att välja biträde. Denna rätt stärktes genom en lagändring som trädde i kraft år 2010. Tidigare gällde att till rättshjälpsbiträde skulle förordnas den som den rättssökande hade föreslagit om det inte skulle medföra avsevärt ökade kostnader. Numera finns det i stället särskilda regler som kan begränsa rätten till ersättning av allmänna medel.
Enligt huvudregeln i 27 § första stycket rättshjälpslagen har ett rättshjälpsbiträde rätt till skälig ersättning för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget har krävt. Enligt andra stycket får ersättningen endast om det finns särskilda skäl avse de merkostnader för tidsspillan och utlägg som har uppstått på grund av att biträdet har sin verksamhet långt ifrån den ort där den rättsliga angelägenheten huvudsakligen hanterats. På begäran av den rättssökande eller det föreslagna rättshjälpsbiträdet ska förhandsbesked lämnas i frågan om sådana merkostnader omfattas av rätten till ersättning. Vidare gäller enligt 29 § att ett rättshjälpsbiträde inte får förbehålla sig eller ta emot ersättning av sin huvudman utöver vad som följer av 27 §. Denna begränsning gäller dock inte skälig ersättning för tidsspillan och utlägg som enligt 27 § andra stycket inte omfattas av biträdets rätt till ersättning.
Genom hänvisningar i 5 § lagen (1988:609) om målsägandebiträde och 5 § lagen (1996:1620) om offentligt biträde är 27 § rättshjälpslagen tillämplig också i fråga om ersättning till målsägandebiträden respektive offentliga biträden.
Den aktuella regleringen i rättshjälpslagen är i allt väsentligt identisk med vad som enligt rättegångsbalken gäller för offentliga försvarare. Enligt 21 kap. 10 § fjärde stycket RB får ersättningen till en offentlig försvarare endast om det finns särskilda skäl avse de merkostnader för tidsspillan och utlägg som har uppstått på grund av att försvararen har sin verksamhet långt ifrån den ort där domstolen är belägen.
I förarbetena till bestämmelserna uttalades att ett avstånd om 5-10 mil i tätbebyggda områden och 20 mil i mindre tätbebyggda områden kan tjäna som riktmärken för vad som kan anses utgöra verksamhet långt ifrån domstolen. Ett förordnande av en advokat inom den egna domkretsen bör dock inte anses som ett distansförordnande. (Se prop. 2008/09:232 s. 31.) Med hänvisning till dessa uttalanden konstaterade HD i rättsfallet NJA 2011 s. 291 att en försvarare med verksamhet inom i vart fall tio mil från domstolen i tätbebyggda områden inte har sin verksamhet långt från den ort där domstolen är belägen.
I rättsfallen NJA 2016 s. 414 (I) och (II) uttalade HD att vid tillämpning av 21 kap. 10 § fjärde stycket RB bör en tingsrätt anses vara belägen på de orter där den har tingsställen, och att samma överväganden gör sig gällande i fråga om ersättning till målsägandebiträden.
För försvarare är alltså avståndet mellan verksamhetsorten och den ort där domstolen är belägen avgörande för om han eller hon ska anses vara s.k. distansförsvarare. När det gäller om ett rättshjälpsbiträde kan anses ha sin verksamhet långt från den ort där den rättsliga angelägenheten huvudsakligen hanterats bör enligt förarbetena bedömningen göras på samma sätt som frågan om förordnande av den enskildes förslag medför avsevärt ökade kostnader enligt den gamla ordningen. I förarbetena har angetts att huvudregeln är att den rättssökande bör vara bosatt på den ort där biträdet har sin verksamhet, i vart fall om tvisten ska prövas där. I praxis har bl.a. särskilda kunskaper hos ombudet och var tvisten vid en eventuell rättegång skulle ha prövats haft betydelse. (Se a. prop. s. 10 och 34 och prop. 1996/97:9 s. 216.)
Även när det gäller vad som utgör särskilda skäl kan enligt förarbetena ledning hämtas från den praxis som utvecklats kring de undantagsfall där biträde enligt tidigare ordning kunde förordnas trots ett långt avstånd. Det är fråga om situationer där avståndet visserligen föranleder tidsspillan och utlägg i större omfattning, men där omständigheterna i övrigt medför att kostnaden inte blir avsevärt högre än för ett biträde på närmare håll. Så kan t.ex. vara fallet om det föreslagna biträdet redan är insatt i ärendet, har särskilda kvalifikationer som biträden på orten saknar eller att en stor del av arbetet ska utföras där ombudet har sin verksamhet. (Se prop. 2008/09:232 s. 23 och 31.)
När det gäller ersättning till distansförsvarare slog HD i rättsfallet NJA 2012 s. 914 fast att en schablon bör tillämpas. Schablonen innebär att ersättning för tidsspillan och utlägg utgår med samma belopp som en försvarare med verksamhet 10 mil från domstolsorten skulle ha tillerkänts när det är fråga om tätbebyggda områden och 20 mil när det är fråga om mindre tätbebyggda områden. Det sagda gäller dock inte om det faktiska utlägget är lägre eller tidsspillan är mindre.
Högsta förvaltningsdomstolen uttalade i rättsfallet HFD 2016 ref. 30 att en schablon motsvarande den som HD tillämpat i 2012 års rättsfall bör tillämpas beträffande ersättning till offentliga biträden som är distansbiträden.
Den ort där den rättsliga angelägenheten huvudsakligen hanterats bör som utgångspunkt anses vara där domstolen är belägen
Det saknas närmare vägledning i lag och förarbeten när det gäller vad som ska vara avgörande för bedömningen av var den rättsliga angelägenheten huvudsakligen hanterats i 27 § andra stycket rättshjälpslagen.
Det övergripande syftet med lagändringen år 2010 var att stärka den rättssökandes rätt att välja rättsligt biträde. Utöver att den rättssökande måste ha en reell möjlighet att välja på ett tillräckligt stort antal biträden är det också väsentligt med förutsebarhet. En rättssökande bör redan vid valet av biträde kunna förutse om det tilltänkta biträdet har rätt till ersättning av allmänna medel, eller om den rättssökande kan komma att behöva ersätta merkostnader som uppstår med anledning av var biträdet har sin verksamhetsort. Även om lagtexten medger att olika omständigheter blir avgörande i varje enskilt fall, bör det mot denna bakgrund slås fast en utgångspunkt för bedömningen av var den rättsliga angelägenheten huvudsakligen ska anses ha hanterats.
Med hänsyn till att lagstiftningen i fråga om ersättning till rättshjälpsbiträden, målsägandebiträden och offentliga biträden är densamma, samt då ersättningsprinciperna bör vara enhetliga är det vidare lämpligt med en gemensam utgångspunkt för bedömningen.
När det gäller ersättning till målsägandebiträden har, med hänvisning till vad som gäller för offentliga försvarare, utgångspunkten för bedömningen varit avståndet mellan biträdets verksamhetsort och den ort där domstolen är belägen (p. 11). Samma princip har tillämpats när ersättning till offentliga biträden har bestämts (p. 15).
Ett uppdrag som rättshjälpsbiträde kan i vissa avseenden skilja sig från ett uppdrag som målsägandebiträde eller offentlig försvarare. Rättshjälpsbiträden utför inte sällan mer arbete utanför domstolen än vad försvarare och målsägandebiträden gör, och i vissa fall handläggs den rättsliga angelägenheten inte vid domstol. Även med detta i beaktande framstår det som mest ändamålsenligt att utgå från att en rättslig angelägenhet huvudsakligen får anses hanteras på den ort där tvisten prövas, eller i förekommande fall, skulle ha prövats. Normalt sett är det dessutom främst domstolsförhandlingar som medför att det uppstår merkostnader för resor.
Att låta den ort där domstolen är belägen vara avgörande är en förutsebar och lätthanterlig ordning. När en tvist uppkommer borde det i de allra flesta fall stå klart var en eventuell rättegång skulle komma att handläggas. Då har den rättssökande eller det föreslagna biträdet möjlighet att i ett tidigt skede begära förhandsbesked om eventuella merkostnader kommer att ersättas.
Det finns i och för sig vissa invändningar både mot att ha en bestämd utgångspunkt för bedömningen och att den ska vara domstolsorten. Det bör därför framhållas att det finns möjlighet att få ersättning för merkostnader om det finns särskilda skäl. Även om den bestämmelsen främst är avsedd för situationer där omständigheterna medför att kostnaden inte blir avsevärt högre än för ett biträde på närmare håll följer av rättspraxis att det finns ett visst utrymme för domstolen att ta hänsyn också till andra omständigheter som har tillräcklig tyngd i det enskilda fallet (NJA 2012 s. 262 p. 8). Det framstår vidare som naturligt att när det gäller utomprocessuella angelägenheter får bedömningen av var den rättsliga angelägenheten huvudsakligen hanteras göras utifrån andra faktorer än domstolsorten.
Bedömningen i detta fall
J.O. bedriver verksamhet i Uppsala och tvisten handlades vid Hudiksvalls tingsrätt. Han får därmed anses ha sin verksamhet på ett sådant avstånd från den ort där den rättsliga angelägenheten huvudsakligen hanterats att inskränkningen i ersättningsrätten i 27 § andra stycket rättshjälpslagen är tillämplig. Det har inte kommit fram några särskilda skäl för att han ska tillerkännas ersättning för den merkostnad i fråga om tidsspillan och utlägg som uppstått på grund av avståndet.
Det anförda innebär att överklagandet ska bifallas och tingsrättens beslut såvitt avser J.O:s ersättning för tidsspillan och utlägg fastställas.
Domslut
HD:s avgörande
Med ändring av hovrättens beslut fastställer HD tingsrättens beslut såvitt avser ersättning för tidsspillan och utlägg åt J.O.
Domskäl
HD (justitieråden Ann-Christine Lindeblad, Kerstin Calissendorff och Dag Mattsson) meddelade den 7 juli 2017 följande slutliga beslut.
Skäl
J.O. driver advokatverksamhet med kontor i Uppsala. Han förordnades som biträde enligt rättshjälpslagen (1996:1619) åt en av parterna i ett vårdnadsmål vid Hudiksvalls tingsrätt. Den part som han företrädde bodde i närheten av Uppsala. J.O. begärde i målet ersättning för bl.a. tidsspillan och utlägg avseende två resor mellan Uppsala och Hudiksvall.
Ett rättshjälpsbiträde har enligt 27 § rättshjälpslagen rätt till skälig ersättning för arbete, tidsspillan och utlägg. Rätten till ersättning för tidsspillan och utlägg är dock på visst sätt begränsad. Ersättningen får endast om det finns särskilda skäl avse de merkostnader som har uppstått på grund av att biträdet har sin verksamhet långt från den ort där den rättsliga angelägenheten huvudsakligen hanterats. Enligt lagens förarbeten innebär detta att ett rättshjälpsbiträde normalt inte kan få ersättning för merkostnader om han eller hon har sin verksamhet mer än 5-10 mil (eller, i mindre tätbebyggda områden, 20 mil) från den ort där den rättsliga angelägenheten huvudsakligen har hanterats (se prop. 2008/09:232 s. 31 och 34). Ett sådant distansbiträde är berättigat till viss schablonmässigt bestämd ersättning för kostnader som inte utgör merkostnader i paragrafens mening (jfr NJA 2012 s. 914).
Tingsrätten tillerkände J.O. en reducerad ersättning för de utlägg och den tidsspillan som de aktuella resorna hade föranlett. Eftersom tingsrätten regelmässigt anlitar advokater och biträdande jurister med verksamhet i Gävle, ansågs J.O. berättigad till ersättning motsvarande vad ett biträde därifrån skulle ha fått.
Hovrätten har ändrat tingsrättens beslut och tillerkänt J.O. ersättning för tidsspillan och utlägg i den omfattning som han begärde vid tingsrätten. Enligt hovrätten bör den bestämmelse i 27 § rättshjälpslagen som begränsar ett biträdes rätt till ersättning för merkostnader i familjemål avse endast sådana merkostnader som har uppkommit på grund av avståndet mellan den rättssökandes bostadsort och biträdets verksamhetsort.
I 21 kap. 10 § RB finns motsvarande reglering avseende ersättning till en offentlig försvarare. I väsentliga delar är bestämmelserna där identiska med dem i 27 § rättshjälpslagen. Men i rättegångsbalken talas det om ”den ort där domstolen är belägen”, inte som i rättshjälpslagen om ”den ort där den rättsliga angelägenheten huvudsakligen hanterats”. För en offentlig försvarare är det avståndet mellan verksamhetsorten och den ort där domstolen är belägen som är avgörande för om försvararen ska anses vara distansförsvarare och falla under begränsningsregeln. Detsamma har ansetts gälla för målsägandebiträde (se NJA 2016 s. 414 II; jfr även offentligt biträde i HFD 2016 ref. 30).
Rättshjälpslagen syftar till att ge den enskilde hjälp i en tvist eller annan rättslig angelägenhet som har uppkommit för honom eller henne. Till skillnad från förordnande som offentlig försvarare och målsägandebiträde kan ett förordnande som rättshjälpsbiträde avse ett uppdrag som inte alls eller enbart till en liten del hamnar i domstol. Enligt lagen får rättshjälp beviljas i varje rättslig angelägenhet som inte är uttryckligen undantagen. Det krävs normalt att rådgivning först har lämnats. Det är naturligt att den rättssökande då vänder sig till en advokatbyrå på sin egen ort, och att advokaten eller den biträdande juristen sedan fortsätter som biträde om rättshjälp beviljas. Inte sällan - och vanligtvis i familjetvister - rör det sig om en angelägenhet som för den rättssökande är av sådant slag att han eller hon också återkommande behöver träffa och diskutera saken med sitt biträde.
Utifrån lagstiftningens syfte framstår det som mindre ändamålsenligt om den rättssökande i praktiken skulle vara hänvisad till att anlita ett biträde på en annan ort än sin egen, bara för att ett eventuellt domstolsförfarande skulle behöva inledas där. I motiven till lagen synes man också utgå från att den rättssökande som regel är bosatt på den ort där rättshjälpsbiträdet har sin verksamhet (jfr prop. 2008/09:232 s. 10 och 34 samt prop. 1996/97:9 s. 216).
Som hovrätten har konstaterat får begränsningsregeln i 27 § rättshjälpslagen därmed förstås så att den i ärenden av det aktuella slaget tar sikte på de merkostnader som har uppkommit på grund av avståndet mellan den rättssökandes bostadsort och rättshjälpsbiträdets verksamhetsort. Överklagandet ska alltså avslås.
Domslut
HD:s avgörande
HD avslår överklagandet.
Skiljaktig
Justitierådet Stefan Lindskog var skiljaktig beträffande motiveringen och anförde:
Förhållandena vid uppdragets början bör vara avgörande
Begränsningsregeln i 27 § andra stycket rättshjälpslagen har utformats så, att även annan ort än den där behörig domstol i ärendet är belägen kan vara styrande i fråga om regelns tillämplighet. Ordningen får antas vara betingad av främst det skälet, att i vissa angelägenheter behöver ett rättshjälpsbiträde inte inställa sig i domstol eller är i allt fall inslaget av domstolsförhandling en endast begränsad del av angelägenheten.
Det måste antas att en av de första frågor som en rättssökande ställer till ett tilltänkt biträde gäller i vad mån anspråk på ersättning för biträde i angelägenheten kan täckas av rättshjälp. Särskilt i ljuset av rättshjälpslagens grundläggande syfte - att ge rättssökanden ekonomiska möjligheter att anlita juridiskt biträde - är det angeläget att det tilltänkta biträdet redan vid första mötet eller i allt fall snart därefter kan ge ett rimligt säkert besked beträffande vad som gäller i frågan.
Med utgångspunkt i ordalydelsen av 27 § andra stycket rättshjälpslagen kan det i fråga om ersättning för tidsspillan och utlägg emellertid vara svårt att vid uppdragets början avgöra om begränsningsregeln slår till eller inte. Vad som gäller i det hänseendet ska nämligen, såsom regeln är formulerad, bestämmas vid en efterhandsbedömning på grundval av hur angelägenheten faktiskt har hanterats. Och vid tiden för ett uppdrags mottagande kan det vara osäkert hur ärendet kommer att utvecklas.
Bestämmelserna om särskilda skäl och förhandsbesked skulle i och för sig kunna tillgodose önskemålet om förutsebarhet. Det tilltänkta biträdet skulle då i ett tidigt skede av angelägenheten kunna föra fram skäl för att han eller hon bör få full ersättning för tidsspillan och utlägg, även om den kommande handläggningens geografiska tyngdpunkt skulle visa sig bli en annan än vad som kunde förutses. Men en sådan ordning är opraktisk. Förhandsbesked skulle förmodligen komma att begäras för säkerhets skull och därmed onödigt ofta. Inte heller tar möjligheten till förhandsbesked sikte på den aktuella frågan. Vad som avses klarlagt med förhandsbesked är huruvida det finns sådana särskilda skäl för den rättssökande att anlita ett distansbiträde, att denne bör ersättas också för vad som enligt begränsningsregeln utgör merkostnader. Möjligheten till förhandsbesked utgår således från att det rör sig om ett distansbiträde och avser följaktligen inte att få fastslaget att den som föreslås av den rättssökande inte ska anses vara ett distansbiträde oberoende av hur angelägenheten utvecklas. Men även om förhandsbesked skulle kunna lämnas i frågan består det problem som ligger i att lagtexten utgår från att en efterhandsbedömning ska göras.
Trots sin ordalydelse bör 27 § andra stycket rättshjälpslagen mot denna bakgrund enligt min mening tolkas och tillämpas så, att den för ersättningsfrågan avgörande orten i princip ska bestämmas på grundval av förhållandena vid uppdragets början.
Bestämmandet av den relevanta orten
Står det vid uppdragets början klart att biträdet i stor utsträckning kommer att gälla förhandlingar i domstol blir domstolsorten avgörande för begränsningsregelns tillämplighet. Mot den bakgrunden bör rättsfallen NJA 2016 s. 414 (II) respektive HFD 2016 ref. 30 förstås. Handlar det i stället om rådgivning som sannolikt inte leder till mer än möjligen ett skriftligt rättsligt förfarande, bör i regel den rättssökandes bostadsort vara bestämmande. Detta fastän det i allmänhet lär vara den rättssökande som reser till biträdet och inte tvärtom.
Men många gånger låter det sig inte med någon större grad av sannolikhet på förhand sägas om den rättsliga angelägenheten i begränsningsregelns mening huvudsakligen kommer att hanteras på biträdets kontor eller i domstolen. Det kan bero på osäkerhet om hur ärendet kommer att gestalta sig. Det kan också väga tämligen jämnt mellan dessa möjligheter. I sådana fall bör ett rättshjälpsbiträde som har sin verksamhet nära - dvs. inte långt ifrån - någon av verksamhets- respektive domstolsorterna i allmänhet ha rätt till full ersättning för tidsspillan och utlägg på grund av befogade resor, även om angelägenheten huvudsakligen har kommit att hanteras i den andra orten. Detta är visserligen mindre förenligt med ordalagen i 27 § andra stycket rättshjälpslagen. Men en annan ordning blir närmast stridande mot lagens syfte, eftersom den kan leda till att en enskild på grund av osäkerhet rörande rättshjälpens omfattning inte vågar anlita ett tilltänkt biträde.
Det kan naturligtvis vara svårt att i efterhand bedöma vad som vid tiden för en ansökan om rättshjälp var ett rimligt antagande rörande ärendets framtida handläggning i geografiskt hänseende. Bäst ledning i det hänseendet ger förmodligen den utvärdering som det föreslagna biträdet bör ha gjort vid tiden för ansökan om rättshjälp. Om det blivande biträdet i ansökningshandlingen eller i en missivskrivelse till denna har angett sin uppfattning och vad uppfattningen huvudsakligen grundas på, bör det därför - och för att främja förutsebarheten för den rättssökande - i allmänhet krävas starka skäl för att det ställningstagandet sedermera ska underkännas. Men i avsaknad av en sådan redogörelse får prövningen av vad som var ett rimligt antagande vid tiden för ansökan grundas på en helhetsbedömning av då föreliggande omständigheter. Den faktiska hanteringen av angelägenheten kan vid den bedömningen få viss men inte avgörande betydelse såsom ett slags indicium på vad som borde ha kunnat förutses. För vissa slags ärenden ligger i stället en typiserad bedömning närmare till hands. Det gäller beträffande familjerättsliga angelägenheter.
Särskilt om familjerättsliga angelägenheter
Familjerättsliga angelägenheter innefattar i allmänhet ett betydande mått av rådgivning. Till det kommer den samhälleliga vikten av att sådan rådgivning är lätt tillgänglig sammantaget med att tillgänglighet främjas av geografisk närhet mellan rättshjälpsbiträdet och den rättssökande. I familjerättsliga angelägenheter bör därför den rättssökandes bostadsort närmast undantagslöst få läggas till grund för bedömningen av om den som har förordnats i ersättningshänseende ska anses vara ett distansbiträde. Det gäller även om inslaget av domstolsförhandlingar visar sig bli omfattande.
Den rättssökande kan emellertid föredra att biträdas av någon som inte har sin verksamhet långt ifrån domstolsorten men väl långt ifrån sin bostadsort. Även om familjerättsliga angelägenheter i allmänhet innefattar ett betydande mått av rådgivning, så föranleder de regelmässigt åtminstone någon domstolsförhandling. Att på förhand avgöra vad som kommer att vara mest frekvent - förhandlingar i domstol eller utomrättsliga möten på biträdets kontor eller någon annanstans - kan inte sällan vara svårt. När ett biträde har sin verksamhet nära domstolsorten - dvs. inte långt ifrån denna - bör därför begränsningsregeln normalt inte vara tillämplig vid resor till den rättssökandes bostadsort eller till andra ställen som ligger långt ifrån verksamhetsorten. Endast om det på mycket goda grunder hade kunnat förutses att inga domstolsförhandlingar skulle bli aktuella eller att de skulle komma att bli av helt underordnad betydelse, så bör ett rättshjälpsbiträde som har sin verksamhet nära domstolsorten ha begränsad rätt till ersättning för tidsspillan och utlägg på grund av resor till platser utanför verksamhetsorten.
Det anförda innebär att i praktiken har i familjerättsliga angelägenheter såväl ett rättshjälpsbiträde på den rättssökandes bostadsort som ett rättshjälpsbiträde på domstolsorten rätt till full ersättning för tidsspillan och utlägg med anledning av befogade resor i ärendet. Undantagsvis kan visserligen begränsningsregeln tänkas vara tillämplig, men det lär vara motiverat i endast mer sällsynta fall.
Bedömningen i detta fall
Det rör sig i detta fall om en familjerättslig angelägenhet. Avståndet från orten för J.O:s verksamhet och till hans klients bostadsort är inte långt i den mening som avses i 27 § andra stycket rättshjälpslagen. Det har i ärendet inte framkommit något som talar för att det likväl finns anledning att tillämpa regeln om begränsning av ersättningen för tidsspillan och utlägg.
Slutsatsen är att J.O. också med mitt sätt att se på begränsningsregeln har rätt till full ersättning för den tidsspillan och de utlägg som han har haft på grund av resorna mellan Uppsala och Hudiksvall.
Referenten, justitierådet Sten Andersson var skiljaktig och anförde:
Bestämmelserna om ersättning för utlägg och tidsspillan till rättshjälpsbiträden respektive offentliga försvarare har utformats på olika sätt; i det ena fallet har den bestämmelse som begränsar rätten till ersättning för tidsspillan och utlägg knutits till ”den ort där den rättsliga angelägenheten huvudsakligen har hanterats”, medan den i det andra fallet anknyter till ”den ort där domstolen är belägen”. Det är mot den bakgrunden givet att bestämmelserna inte kan tillämpas på ett helt enhetligt sätt. Eftersom vissa rättshjälpsärenden överhuvudtaget inte hanteras i domstol, skulle för övrigt en sådan enhetlig tillämpning inte vara möjlig.
Vikten av enhetlighet, enkelhet och förutsebarhet talar emellertid starkt för att skilda slag av rättsliga biträden - rättshjälpsbiträden, offentliga biträden, målsägandebiträden och offentliga försvarare - bör behandlas på i princip samma sätt i fråga om ersättning. Det finns inte heller något som tyder på att lagstiftaren har avsett att sådana biträden vilkas rätt till ersättning regleras i 27 § rättshjälpslagen ska ha en annan och mera omfattande rätt till ersättning än offentliga försvarare har enligt 21 kap. 10 § RB.
Bestämmelserna i 27 § rättshjälpslagen och 21 kap. 10 § RB bör därför tillämpas på ett så långt möjligt likartat sätt. Det hindrar inte att avvikelser görs, om det i det enskilda fallet finns omständigheter som ger anledning till det. Varken intresset av en enhetlig regeltillämpning eller hänsynstagandet till omständigheter i det enskilda fallet får dock leda till att 27 § rättshjälpslagen tillämpas på ett sätt som inte är förenligt med hur lagstiftaren har valt att utforma paragrafen.
Med ”den ort där den rättsliga angelägenheten huvudsakligen har hanterats” bör därför förstås den ort där hanteringen av den rättsliga angelägenheten faktiskt har haft sin tyngdpunkt. Om en rättslig angelägenhet har hanterats i en domstol, kan det vanligen presumeras att angelägenheten har haft sin tyngdpunkt där. I dessa fall bör därför, vid bestämmandet av ersättning till ett rättshjälpsbiträde, utgångspunkten vara att angelägenheten anses ha huvudsakligen hanterats på domstolsorten. Det finns därvid inte anledning att göra skillnad mellan olika typer av mål.
Den angivna utgångspunkten bör i och för sig kunna frångås. Det bör dock förutsätta att omständigheterna i det enskilda fallet ger vid handen att den rättsliga angelägenheten faktiskt har haft sin tyngdpunkt på annan ort än domstolsorten. Så torde framför allt vara fallet när det framgår att den rättsliga angelägenheten har dominerats av utomprocessuella förhandlingar eller av andra möten med motparten, tredje man eller berörda myndigheter och att dessa möten har ägt rum på den andra orten.
Det finns i och för sig vissa ändamålsskäl som talar för att den i 27 § rättshjälpslagen relevanta orten mera generellt borde vara den ort där den rättssökande är bosatt. Enbart det förhållandet att den rättssökande är bosatt på en annan ort än domstolsorten kan emellertid inte anses innebära att den rättsliga angelägenheten huvudsakligen har hanterats där. I den mån ärendets natur har nödvändiggjort ett eller flera personliga sammanträffanden mellan biträdet och den rättssökande på annan plats än domstolsorten är det dock naturligt att detta kan få betydelse vid bedömningen av var den rättsliga angelägenheten har haft sin tyngdpunkt. Om biträdet har varit tvunget att ofta och återkommande rådgöra med sin huvudman, kan det alltså i det enskilda fallet medföra att tyngdpunkten i ärendets hantering förskjuts till den ort där dessa rådslag har ägt rum.
En nackdel med den i lagtexten angivna ordningen är att det inte alltid är möjligt att förutse vilken ersättning som biträdet kommer att kunna få och att detta kan leda till en icke önskvärd begränsning i det fria biträdesvalet. Detta är emellertid ett problem som lagstiftaren har varit medveten om och sökt hantera genom bestämmelserna i 27 § andra stycket rättshjälpslagen om förhandsbesked. Dessa bestämmelser ger den som överväger att åta sig ett uppdrag som rättshjälpsbiträde en möjlighet att hos rätten få besked om huruvida hans eller hennes resekostnader kommer att ersättas av allmänna medel. Det tilltänkta biträdet kan därigenom också, i ett tidigt skede av angelägenheten, föra fram de särskilda skäl som i det enskilda fallet talar för att han eller hon, trots avståndet till domstolsorten, bör erhålla full ersättning för utlägg och tidsspillan. Det angivna problemet är i alla händelser inte sådant att det ger anledning att tolka begränsningsregeln i 27 § andra stycket rättshjälpslagen på annat sätt än vad lagtexten medger.
Vad som nu har sagts leder i detta fall till följande.
Den aktuella tvisten handlades vid Hudiksvalls tingsrätt. Vad J.O. har anfört i målet ger inte vid handen att den rättsliga angelägenheten hade sin tyngdpunkt på annan ort än domstolsorten. Hans utlägg och tidsspillan för resorna mellan Uppsala och Hudiksvall får därmed anses utgöra sådana merkostnader som avses i 27 § andra stycket rättshjälpslagen. Det har inte framkommit några särskilda skäl för att tillerkänna honom full ersättning för dessa merkostnader. Han är därför enbart berättigad till en sådan schablonmässigt bestämd ersättning som tingsrätten har tillerkänt honom.
Enligt min mening ska överklagandet följaktligen bifallas och tingsrättens beslut fastställas.
HD:s beslut meddelat: den 7 juli 2017.
Mål nr: Ö 2211-16.
Lagrum: 27 § rättshjälpslagen (1996:1619), 21 kap. 10 § RB.
Rättsfall: NJA 2012 s. 914, NJA 2016 s. 414 (II) och HFD 2016 ref. 30.