NJA 2018 not 21

Den 3 januari 2015 släckte Norrhälsinge räddningstjänst en brand i byn Hamre, Hudiksvalls kommun. Vid arbetet användes släckningsmedel som innehöll PFAS (poly- och perfluorerade alkylsubstanser). Flera dricksvattenbrunnar påverkades genom att skum och lukt uppkom.

Med anledning av händelsen begärde fastighetsägare i Hamre att berörd instans inom Hudiksvalls kommun i egenskap av tillsynsmyndighet skulle förelägga Norrhälsinge räddningstjänst att utföra undersökningsåtgärder gällande föroreningar av grundvattnet i Hamre. Kommunstyrelsen avslog begäran.

Länsstyrelsens beslut överklagades av såväl fastighetsägarna som kommunen. Fastighetsägarna yrkade att räddningstjänsten skulle stå för hela kostnaden, medan kommunen – under påstående att räddningstjänsten inte var verksamhetsutövare enligt miljöbalken – yrkade att kommunens beslut skulle fastställas. Även mark- och miljödomstolen kom fram till att räddningstjänsten var verksamhetsutövare. Domstolen ansåg dock att räddningstjänsten fullt ut skulle vara ansvarig för utredningsprocessen och bekosta sanering. Domstolen ändrade därför länsstyrelsens beslut endast på så sätt att ”räddningstjänsten till fullo ska utföra eller bekosta avhjälpande av aktuell föroreningsskada”.

Hudiksvalls kommun överklagade domen till Mark- och miljööverdomstolen som dock har avvisat kommunens talan med hänvisning till att mark- och miljödomstolens avgörande inte har gått kommunen emot. Domstolen har anfört bl.a. följande. Den som har ålagts ansvar i det aktuella målet är Norrhälsinge miljö- och räddningsnämnd, som ansvarig för räddningstjänsten i Hudiksvalls och Nordanstigs kommuner. Mark- och miljödomstolens avgörande har därmed gått nämnden emot. Klagande i målet är dock inte nämnden utan Kommunstyrelsen i Hudiksvalls kommun (kommunen). Kommunen utövar tillsyn enligt miljöbalken i fråga om räddningstjänstens operativa verksamhet och har fattat det överklagade beslutet i egenskap av sådan tillsynsmyndighet. Enbart den omständigheten att mark- och miljödomstolen har gjort en annan bedömning än kommunen i fråga om hur långt räddningstjänstens ansvar sträcker sig enligt 10 kap. 4 § MB medför inte att avgörandet har gått kommunen emot på ett sätt som ger kommunen rätt att överklaga. Inte heller finns det någon annan särskild bestämmelse som enligt domstolen ger kommunen rätt att överklaga.

Mark- och miljööverdomstolens beslut har fått laga kraft.

Kommunen har till stöd för sin klagan över domvilla bl.a. gjort gällande följande. Mark- och miljööverdomstolen har brustit i sin processledning genom att inte, innan domstolen fattade beslut i avvisningsfrågan, låta kommunen redogöra för sin klagorätt. Det var kommunen i egenskap av företrädare för räddningstjänsten som överklagade ärendet. Om frågan om klagorätt hade klarlagts hade domstolen sannolikt beviljat prövningstillstånd i målet.

Förutsättningarna för att undanröja ett beslut på grund av domvilla som en mark- och miljödomstol har meddelat ska bedömas enligt lagen (1996:242) om domstolsärenden, se 5 kap. 1 § lagen (2010:921) om mark- och miljödomstolar. Enligt 42 § ärendelagen ska i fråga om särskilda rättsmedel tillämpas bl.a. 59 kap. 1 § RB.

Enligt 59 kap. 1 § 1 st. 4 RB ska ett beslut som fått laga kraft undanröjas på grund av domvilla, om det i rättegången förekommit något grovt rättegångsfel som kan antas ha inverkat på målets utgång.

Grovt rättegångsfel i bestämmelsens mening föreligger när någon för förfarandet normerande processföreskrift har blivit åsidosatt eller felaktigt tillämpad. Så är fallet bl.a. när reglerna om kommunicering inte har iakttagits och när part inte har fått slutföra sin talan. Så kan också vara fallet när domstolen inte har utövat tillräcklig processledning.

För att rättegångsfelet ska medföra att en domstols avgörande ska undanröjas krävs vidare att felet kan antas ha inverkat på målets utgång. I de fall en från rättssäkerhetssynpunkt väsentlig regel har åsidosatts presumeras felet ha inverkat på utgången. För att denna presumtion ska brytas fordras att det föreligger positivt stöd för antagandet att utgången i det konkreta fallet skulle ha blivit densamma även om rättegångsfelet inte hade förekommit. (Se t.ex. NJA 2000 C 51, NJA 2001 s. 731, NJA 2004 s. 561 och NJA 2006 s. 605, jfr härtill Lars Welamson och Johan Munck, Processen i hovrätt och Högsta domstolen: Rättegång VI, 5 uppl. 2016, s. 117.)

Enligt 56 kap. 7 § jämförd med 59 kap. 3 § RB ska, om HD finner att klagandens motpart bör höras, klagoskriften delges henne eller honom med föreläggande att svara skriftligen inom en viss tid. Regeln ger uttryck för principen om kommunicering och innebär att HD i normala fall inte bör bifalla en klagan över domvilla utan att motparten dessförinnan har beretts tillfälle att yttra sig.

I rättspraxis har emellertid kommunicering ansetts obehövlig vid ett ordinärt överklagande i de fall en motpart inte fört talan i den närmast föregående instansen. Motsvarande får anses gälla i fall då klagan över domvilla prövas. (Se NJA 2010 s. 93.)

Sedan kommunen överklagat mark- och miljödomstolens dom tog Mark- och miljööverdomstolen upp frågan om kommunens klagorätt och avvisade överklagandet utan att kommunen gavs tillfälle att yttra sig.

Av reglementet för Hudiksvalls kommun framgår att Hudiksvalls och Nordanstigs kommuner år 2003 inrättade den gemensamma nämnden Norrhälsinglands miljö- och räddningsnämnd. Nämnden ska fullgöra kommunernas uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet respektive räddningstjänstområdet samt de övriga uppgifter som enligt lag eller annan författning kan falla på nämnden.

Kommunstyrelsen ska visserligen enligt 6 kap. 1 § kommunallagen (2017:725) leda och samordna förvaltningen av kommunens angelägenheter och ha uppsikt över nämndernas verksamhet. Har en särskild nämnd utsetts för en viss kommunal verksamhet kan emellertid inte kommunstyrelsen företräda nämnden i en process rörande den verksamheten, även om styrelsen har ett övergripande ansvar för kommunens verksamhet (jfr 6 kap. 15 §). Kommunstyrelsen kan således inte med stöd av någon bestämmelse i kommunallagen ha fört talan för Norrhälsinglands miljö- och räddningsnämnds räkning. Inte heller framgår av handlingarna i målet att kommunen på annan grund har fört talan som företrädare för nämnden.

Mark- och miljödomstolen har ålagt räddningstjänsten att utföra eller bekosta avhjälpandet. Mark- och miljööverdomstolen har uppfattat detta som att det är miljö- och räddningsnämnden som har ålagts ett ansvar. Det kan samtidigt konstateras att det enbart är kommunen – inte räddningstjänsten eller nämnden – som utgör en juridisk person och som därmed skulle kunna anses som verksamhetsutövare och ansvarig enligt miljöbalken (jfr prop. 2006/07:95 s. 55 ff. och 127 samt MÖD 2010:23 och MÖD 2013:28).

Givet dessa omständigheter har Mark- och miljööverdomstolen haft anledning att även räkna med möjligheten av att kommunen överklagade i egenskap av verksamhetsutövare. Det har mot den bakgrunden ålegat Mark- och miljööverdomstolen att genom processledning vidta åtgärder för att klarlägga huruvida så var fallet. Genom att avvisning skedde utan att några sådana åtgärder vidtogs har en för förfarandet normerande processföreskrift åsidosatts. Detta är att bedöma som ett grovt rättegångsfel (se p. 10).

Mark- och miljööverdomstolens underlåtenhet att i den angivna situationen klargöra i vilken egenskap som kommunen överklagade mark- och miljödomstolens dom medför att det föreligger en presumtion för att rättegångsfelet har inverkat på utgången. Det har i detta fall inte framkommit något stöd för antagandet att utgången skulle ha blivit densamma även om rättegångsfelet inte hade förekommit (se p. 11).

Kommunens motparter har inte fört talan i Mark- och miljööverdomstolen. Domstolens avgörande kan därför prövas utan att motparterna hörs angående klagan över domvilla (se p. 13).

Det anförda leder till att Mark- och miljööverdomstolens beslut ska undanröjas och ärendet visas åter till Mark- och miljööverdomstolen för fortsatt handläggning. Det saknas då anledning att ta ställning till kommunens alternativa yrkande.