NJA 2018 s. 975

Påföljdsval vid mord. Eftersom brottet inte har begåtts under påverkan av allvarlig psykisk störning och förutsättningar för rättspsykiatrisk vård inte ansetts föreligga, har påföljden bestämts till fängelse. Även fråga om fängelsestraffets längd.

Västmanlands tingsrätt

Allmän åklagare väckte vid Västmanlands tingsrätt åtal mot F.A. för mord enligt följande gärningsbeskrivning.

F.A. har dödat E.Å. genom att tilldela henne ett flertal hugg med en kniv eller annat eggvasst föremål mot huvudet, nacken, halsen, bålen, ansiktet, bröstryggen, händerna och armarna. Han har i samband därmed även slagit och sparkat henne i ansiktet och på kroppen. Av huggen har E.Å. tillfogats ett sår på halsens högra sida vilket gått in i den högra kotartären och fått till följd att hon avlidit. Detta hände på Omvägen, Surahammar, Surahammars kommun den 1 augusti 2017. F.A. begick gärningen med uppsåt.

Händelsen hade inträffat vid en återvinningsstation till vilken E.Å. hade begett sig med bil.

F.A. förnekade gärningen. Han medgav att han hade varit på den plats där brottet skedde men han kunde inte bekräfta om det var den aktuella dagen. Han hade inga minnesbilder av att han hade träffat, skadat eller dödat E.Å.

F.A. åtalades dessutom för ringa narkotikabrott samt hot mot tjänsteman och olaga hot.

Domskäl

Tingsrätten (ordförande rådmannen Annica Borgerud Kjellsson) meddelade dom den 23 februari 2018.

DOMSKÄL

Under rubriken Vad är utrett kring händelsen? antecknade tingsrätten inledningsvis följande.

Enligt vad vittnen, teknisk utredning på platsen och obduktionsiakttagelser visar har E.Å. den 1 augusti 2017 på den aktuella återvinningsstationen blivit attackerad med ett eggvasst föremål och även i övrigt med slag. Mycket talar för att mordvapnet är en kniv. Attacken, som har lett till hennes död, har varit brutal och besinningslös och utan att det är känt vilket motiv gärningsmannen har haft.

Är gärningsmannen F.A.?

Under denna rubrik redogjorde tingsrätten för vad som hade framkommit genom den muntliga och skriftliga bevisningen och för uppgifter som F.A. hade lämnat under förundersökningen och vid huvudförhandlingen. Härefter anförde tingsrätten följande.

Sammanfattningsvis finns enligt tingsrättens mening, även utan beaktande av vad F.A. uppgett under förundersökningen, en massiv och robust teknisk och muntlig bevisning som sammantaget och i förening pekar starkt på att F.A. är gärningsmannen. Beaktat även de uppgifter F.A. lämnat under förundersökningen, där han delvis vidgått delar av händelseförloppet, stärks åklagarens påstående ytterligare. Vad F.A. uppgett under förhandlingen förtar inte styrkan av åklagarens bevisning. Med hänsyn till det anförda finner tingsrätten därför att det är styrkt att det är F.A. som har dödat E.Å.

Uppsåt

Tingsrätten konstaterade att vid den rättspsykiatriska utredningen hade diagnosticerats en delvis inte preciserad psykossjukdom och att F.A. hade befunnits lida av en allvarlig psykisk störning såväl vid gärningen som vid undersökningen. Tingsrätten fann emellertid utrett att F.A. hade varit i sådan grad medveten om sin omgivning och sitt handlande att han hade haft uppsåt att döda E.Å. Antalet hugg och deras placering talade även med styrka för att F.A. haft ett direkt uppsåt till att effekten skulle inträffa, dvs. att E.Å. skulle dö.

Rubricering

Under denna rubrik anförde tingsrätten bl.a. följande.

F.A. har uppsåtligen med ett stort antal hugg berövat E.Å. livet. Det kan hållas för visst att E.Å., som vid gärningen befann sig i en mycket skyddslös situation, genom handlandet på ett hänsynslöst sätt har utsatts för dödsångest och andra svåra lidanden. E.Å. har först blivit både huggen och slagen till marken där huggen sedan fortsatt, vilket visat sig av blodstänksbilden. Det är visat att hon försökt att skydda sig och skadorna finns på både fram- och baksida av kroppen. Detta talar för att det inte varit ett mycket hastigt händelseförlopp och för att E.Å. varit skyddslös.

För ett annat ställningstagande talar främst att F.A. kan antas ha handlat i hastigt mod samt att hans psykiska särdrag sannolikt inte har saknat betydelse för händelseförloppet. Vid en sammanfattande bedömning är det ändå tingsrättens mening att dessa omständigheter inte är tillräckliga för att brottet ska anses som mindre grovt. F.A. ska därför dömas för mord.

Tingsrätten fann vidare att F.A. skulle dömas för olaga hot vid två tillfällen samt för ringa narkotikabrott.

Härefter anförde tingsrätten.

Påföljd

I målet har företagits en rättspsykiatrisk undersökning av F.A. Av det rättspsykiatriska utlåtandet framgår att han begått de åtalade gärningarna under påverkan av en allvarlig psykisk störning, att han vid tidpunkten för undersökningen hade en allvarlig psykisk störning samt att han till följd av den psykiska störningen och personliga förhållanden i övrigt är i behov av psykiatrisk vård som är förenad med frihetsberövande och annat tvång. Det finns därmed enligt utlåtandet förutsättningar för att överlämna honom till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § BrB.

Påföljden ska med hänsyn till ovan bestämmas till rättspsykiatrisk vård. Den rättspsykiatriska vården ska förenas med särskild utskrivningsprövning med hänsyn till den vid undersökningen konstaterade höga risken för återfall i brottslighet av allvarligt slag till följd av den psykiska störningen.

DOMSLUT

Tingsrätten dömde F.A. för mord enligt 3 kap. 1 § BrB, olaga hot enligt 4 kap. 5 § första stycket BrB samt ringa narkotikabrott enligt 1 § första stycket 6 och 2 §narkotikastrafflagen (1968:64) att överlämnas till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.

Svea hovrätt

F.A. överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle bedöma gärningen den 1 augusti 2017 som dråp.

Åklagaren motsatte sig ändring av tingsrättens dom.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Thomas Kaevergaard, Marianne Lishajko, referent, och Charlotte Edvardsson samt två nämndemän) anförde i dom den 30 april 2018 bl.a. följande.

HOVRÄTTENS DOMSKÄL

Omfattningen av hovrättens prövning

Det är genom tingsrättens dom som inte har överklagats i den delen fastställt att F.A. har gjort sig skyldig till olaga hot vid två tillfällen och ringa narkotikabrott.

F.A. har alltså överklagat tingsrättens dom och yrkat att hovrätten ska bedöma gärningen den 1 augusti 2017 som dråp. Han har godtagit tingsrättens bedömningar i övrigt, dvs. att han handlat på det sätt som åklagaren påstått i gärningsbeskrivningen, att handlandet haft de effekter som åklagaren påstått och att han haft uppsåt såväl till att tillfoga E.Å. skada som till hennes död. Han har även godtagit tingsrättens bedömning av åtalet i övrigt. Inte heller åklagaren har invänt mot tingsrättens bedömning av skuld-frågan i denna del. Prövningen i hovrätten är därför, och eftersom i detta fall något s.k. genombrottsrekvisit inte föreligger, be-gränsad till frågan om gärningen - - - ska betecknas som mord eller dråp och till frågan om vilken påföljden ska bli.

Utredningen i hovrätten

Hovrätten har tagit del av den utredning som parterna ansett betydelsefull för frågan om brottsrubriceringen. Denna utredning har utgjorts av ett urval av den skriftliga bevisning som lades fram i tingsrätten och av vissa av de referat från förhören i tingsrätten som redovisas i den överklagade domen.

- - -

Bedömningen av brottsrubriceringsfrågan i detta fall

F.A. har med avsikten att döda E.Å. angripit henne med ett eggvasst föremål. Det finns inte skäl för någon annan bedömning än att angreppet kom helt överraskande för henne och utan någon föregående provokation från hennes sida. Antalet skador och deras placering visar på ett målmedvetet och i det närmaste besinningslöst handlande från F.A:s sida. E.Å:s möjligheter att värja sig mot angreppet och därmed undgå att dö har varit obefintliga. Händelseförloppet har varit relativt snabbt, men under denna tid har E.Å. alltså utsatts för ett mycket omfattande våld som inte ens upphörde när hon hamnade på marken. Mot bakgrund av vittnesuppgifter står det klart att E.Å. uppfattade vad som hände henne. För detta talar också hennes avvärjningsskador. Det är uppenbart för hovrätten att hon under händelseförloppet måste ha känt en stark döds­ångest.

Annat har inte framkommit än att det var en tillfällighet att just E.Å. blev utsatt för F.A:s våld och att han därför inte hade planerat att döda henne. F.A:s psykiska ohälsa har med stor sannolikhet varit en bidragande orsak till gärningen. Mot en nedsatt funkt-ionsnivå eller förmåga att kontrollera handlandet till följd av detta tillstånd talar dock F.A:s agerande såväl före som efter gär-ningen då han bl.a. undanskaffade kläder och hjälpte en kamrat att flytta.

En samlad bedömning av dessa faktorer medför att omständigheterna inte kan anses vara så klart förmildrande att gärningen ska rubriceras som dråp. F.A. ska därför som tingsrätten har funnit dömas för mord.

Påföljdsbestämningen

Hovrätten gör inte någon annan bedömning än den som tingsrätten har gjort när det gäller valet av påföljd.

HOVRÄTTENS DOMSLUT

Hovrätten fastställer tingsrättens dom.

Högsta domstolen

Både riksåklagaren och F.A. överklagade hovrättens dom.

Riksåklagaren yrkade att påföljden skulle bestämmas till fängelse.

F.A. yrkade att gärningen den 1 augusti 2017 skulle bedömas som dråp.

HD meddelade prövningstillstånd i frågan om påföljd för F.A. men fann inte skäl att meddela prövningstillstånd rörande målet i övrigt.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

Domskäl

HD (justitieråden Gudmund Toijer, Johnny Herre, Ingemar Persson, Lars Edlund, referent, och Petter Asp) meddelade den 11 december 2018 följande dom.

DOMSKÄL

Bakgrund

1.

I enlighet med hovrättens dom har F.A. gjort sig skyldig till mord, olaga hot och ringa narkotikabrott.

2.

Av utredningen framgår i huvuddrag följande beträffande mordet. Den 1 augusti 2017 åkte E.Å. bil till en återvinningsstation i Surahammar. Hon blev där attackerad av F.A., som hon inte kände sedan tidigare. F.A. angrep henne med ett eggvasst föremål, sannolikt en kniv. Under angreppet kom andra personer till platsen. Några av dem hade hört skrik i panik. F.A. lämnade hastigt återvinningsstationen i sin bil. När ambulans kom till platsen några minuter senare var E.Å. död.

3.

Enligt det rättsmedicinska utlåtandet hade E.Å. ett tjugotal sår på huvudet, ansiktet, halsen, bålen, armarna och händerna. En del av skadorna på armarna var avvärjningsskador. Kroppen visade även tecken på trubbigt våld mot ansiktet och på kroppen. Obduktionsfynden talar starkt för att dödsorsaken varit skador tillfogade den högersidiga kotartären. Av den tekniska bevisningen framgår att E.Å. i ett tidigt skede av angreppet hamnade i en låg position, möjligen liggande. Det framgår även att blodstänk hamnat på F.A:s bil.

4.

Domstolarna har bedömt gärningen som mord. I påföljdsdelen har domstolarna bestämt att F.A. ska överlämnas till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Påföljdsvalet har grundats på ett rättspsykiatriskt utlåtande från februari 2018. Slutsatsen i utlåtandet är att F.A. begått gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning, att han lider av en sådan stör-ning, att han har behov av psykiatrisk vård som är förenad med frihetsberövande och annat tvång samt att det finns medicinska förutsättningar för att överlämna honom till rättspsykiatrisk vård.

5.

Efter hovrättens dom den 30 april 2018 överfördes F.A., med stöd av 7 § andra stycket lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, från häktet till Region Västmanlands rättspsykiatriska klinik. I ett intyg den 11 maj till åklagarmyndigheten uttalade klinikens chefsöverläkare Fredrik Åberg bl.a. att F.A:s aktuella psykiska tillstånd var sådant att det helt saknades behov av psykiatrisk vård som är förenad med frihetsberövande och annat tvång.

6.

Socialstyrelsens rättsliga råd (Rättsliga rådet) har i juli 2018 till HD yttrat sig över det rättspsykiatriska utlåtandet och läkarintyget. Rådets slutsats är att F.A. begått gärningarna under påverkan av en psykisk störning, som emellertid inte är allvarlig.

Vad målet gäller

7.

Frågan i HD är om F.A. ska överlämnas till rättspsykiatrisk vård eller dömas till fängelse. I det senare fallet uppkommer även frågan om fängelsestraffets längd.

Närmare om händelseförloppet

8.

På förmiddagen den 1 augusti 2017 arbetade F.A., som är snickare, på ett bygge i Västerås. Vid lunchtid åkte han till återvinningsstationen i Surahammar där den aktuella gärningen begicks. Efter mordet på E.Å. körde han till sin bostad i Västerås, där han bytte kläder. Han åkte sedan tillbaka till arbetsplatsen och bad om ledigt för att hjälpa en kamrat att flytta. I samband med att han lämnade arbetsplatsen tog han med sig tändvätska, och senare under dagen brände han upp en del av sina arbetskläder. På eftermiddagen hjälpte han sin kamrat med flytten, varefter han bl.a. köpte nya skor. På kvällen åt han middag hos sin pappa.

9.

F.A. har uppgett att han inte har några minnen av vad som hände på återvinningsstationen. Flera av F.A:s arbetskollegor har hörts som vittnen. De har inte noterat något avvikande beteende hos honom den aktuella dagen.

10.

Hovrätten har beträffande gärningen och F.A:s uppsåt funnit att han med avsikt att döda E.Å. angrep henne med ett eggvasst föremål. Enligt hovrätten finns det inte skäl för någon annan bedömning än att angreppet kom helt överraskande för henne och utan någon föregående provokation från hennes sida. Antalet skador och deras placering visar på ett målmedvetet och i det närmaste besinningslöst handlande från F.A:s sida. E.Å:s möjligheter att värja sig mot angreppet och därmed undgå att dö har varit obefintliga. Händelseförloppet var relativt snabbt, men under denna tid utsattes E.Å. för ett mycket omfattande våld som inte ens upphörde när hon hamnade på marken. Det står klart att E.Å. uppfattade vad som hände henne. Det är uppenbart att hon under händelseförloppet måste ha känt en stark dödsångest.

11.

Det var enligt hovrättens bedömning en tillfällighet att just E.Å. blev utsatt för F.A:s våld. Han hade alltså inte planerat att döda henne. Hans psykiska ohälsa har med stor sannolikhet varit en bidragande orsak till gärningen. Dock talar hans agerande före och efter gärningen mot att han haft en nedsatt funktionsnivå eller nedsatt förmåga att kontrollera handlandet.

Påföljdsvalet

Förutsättningar för rättspsykiatrisk vård

12.

Enligt 30 kap. 6 § BrB ska en person som begått ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning i första hand dömas till en annan påföljd än fängelse. Bedömningen tar sikte på den tilltalades psykiska tillstånd vid brottstillfället. Om synnerliga skäl föreligger, får den tilltalade dock dömas till fängelse.

13.

Lider den som har begått ett brott, för vilket påföljden inte bedöms kunna stanna vid böter, av en allvarlig psykisk störning, får rätten överlämna honom till rättspsykiatrisk vård, om det med hänsyn till hans psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är påkallat att han är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård, som är förenad med frihetsberövande och annat tvång (31 kap. 3 § BrB). Det är här fråga om att bedöma den tilltalades psykiska tillstånd vid domstillfället.

14.

I rättsfallet NJA 2004 s. 702 angav HD riktlinjer för den bedömning som enligt de båda bestämmelserna ska göras av det rättsmedicinska utredningsmaterialet i ett mål. Normalt har den tilltalade när domstolen ska göra sin bedömning genomgått en rättspsykiatrisk undersökning. Domstolen har också möjlighet att inhämta yttrande från Rättsliga rådet över den undersökningen. Avviker yttrandet från de slutsatser som har angetts i det rättspsykiatriska utlåtandet, bör Rättsliga rådets yttrande i allmänhet anses vara det mer tillförlitliga. Hänsyn behöver tas även till annat material, såsom sjukvårdsjournaler från tiden före eller efter brottet eller intyg eller andra handlingar som tillkommit efter ett rättspsykiatriskt utlåtande eller ett yttrande från Rättsliga rådet. Vid domstolens bedömning handlar det om att pröva utredningen för att avgöra om övervägande skäl talar för att det är fråga om en allvarlig psykisk störning. Det är alltså en överviktsprincip som ska tillämpas. Vid bedömningen av den tilltalades psykiska tillstånd när brottet begicks kan de yttre omständigheterna vid brottstillfället, t.ex. hur gärningsmannen uppträtt, också ha betydelse.

Bedömningen i detta fall

15.

Av utredningen framgår att F.A. under våren 2017 mådde psykiskt dåligt, att han missbrukade bl.a. cannabis samt att han av arbetskamrater och bekanta uppfattades som aggressiv och hotfull. Vid ett besök på en vårdcentral i mars 2017 gjorde han sig skyldig till olaga hot mot personalen. Han har själv uppgett att han under denna tid och även senare har hört röster, känt sig övervakad av polisen och upplevt sig vara motarbetad av samhället, bl.a. i anslutning till att han fått sitt körkort återkallat.

16.

I det rättspsykiatriska utlåtandet görs bl.a. följande diagnostiska bedömning. F.A. bedöms sedan åtminstone flera månader före gärningen ha utvecklat ett psykotiskt tillstånd med tilltagande försämrat mående, försämrad förmåga att fungera i arbete och sociala relationer samt förföljelsetankar och en beredskap att tro illa om andra, vilket lett till aggressiva handlingar inklusive aktuell gärning. Tillståndet bedöms inte vara betingat av påverkan av cannabis. Mer exakt diagnos är inte möjlig att ställa vid undersökningstillfället på grund av F.A:s bristande medverkan, men torde vara möjlig i framtiden efter en längre tids observation och behandlingsförsök. Slutsatsen i utlåtandet är att F.A. begick gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning och att det finns medicinska förutsättningar för att överlämna honom till rättspsykiatrisk vård (jfr p. 4).

17.

Rättsliga rådet har emellertid kommit till en annan slutsats. Rådet har anslutit sig till de bedömningar och slutsatser som gjorts av överläkaren Lars Håkan Nilsson som har yttrat sig till rådet under den tid då F.A. fortfarande var intagen på Region Västmanlands rättspsykiatriska klinik. Lars Håkan Nilsson har uttalat bl.a. följande. Ärendet är mycket svårbedömt men han är mer tveksam till den bedömning som gjorts i den rättspsykiatriska undersökningen. Eftersom det är fråga om ett mycket allvarligt brott bör det enligt hans uppfattning finnas en mer tydlig psykotisk bild för att man ska bedöma gärningen som utförd under påverkan av en allvarlig psykisk störning. Hans slutsats är att F.A. begått gärningarna under påverkan av en psykisk störning, som emellertid inte är allvarlig. Vad gäller F.A:s aktuella vårdbehov har Lars Håkan Nilsson ingen annan uppfattning än chefsöverläkaren Fredrik Åberg. F.A. anses alltså inte lida av en allvarlig psykisk störning och har därmed inte behov av psykiatrisk vård som är förenad med frihetsberövande och annat tvång. Det finns följaktligen inte förutsättningar att överlämna honom till rättspsykiatrisk vård.

18.

Bedömningen av om F.A. har begått gärningarna under påverkan av en allvarlig psykisk störning försvåras av att han inte berättat vad som hände i samband med mordet. Detta synes också ha bidragit till att den rättspsykiatriska expertisen funnit frågan svårbedömd och kommit till skilda slutsatser.

19.

Det kan konstateras att Rättsliga rådets yttrande bygger på ett bredare och färskare underlag än det rättspsykiatriska utlåtandet. Bland annat har rådet haft tillgång till journalhandlingar avseende den tid som F.A. vistats på Region Västmanlands rättspsykiatriska klinik. Rättsliga rådets yttrande får därigenom anses ha större tyngd än det rättspsykiatriska utlåtandet.

20.

Vid bedömningen av F.A:s psykiska tillstånd vid mordet har även agerandet före och efter mordet viss betydelse. F.A. har då agerat på ett till det yttre rationellt sätt avseende både hans allmänna uppträdande och hans försök att dölja spåren efter gär-ningen.

21.

Vid en prövning enligt 30 kap. 6 § BrB talar övervägande skäl för att F.A. inte har begått de aktuella gärningarna under på-verkan av en psykisk störning som kan betraktas som allvarlig.

22.

När det gäller F.A:s nuvarande psykiska tillstånd finns inte anledning att ifrågasätta de slutsatser som Rättsliga rådet har dragit. Det finns således inte förutsättningar enligt 31 kap. 3 § BrB för att överlämna F.A. till rättspsykiatrisk vård. Påföljden ska därför bestämmas till fängelse.

Fängelsestraffets längd

Den rättsliga regleringen

23.

Den som berövar annan livet döms enligt 3 kap. 1 § BrB för mord till fängelse på viss tid, lägst 10 och högst 18 år, eller, om omständigheterna är försvårande, på livstid.

24.

Bestämmelsen fick sin nuvarande lydelse den 1 juli 2014, då orden "om omständigheterna är försvårande" infogades. Den förändrade lydelsen har, enligt vad HD uttalade i "Mordstraffskalan" NJA 2016 s. 3, inte inneburit någon ändring av det rättsläge som rådde dessförinnan. De uttalanden om straffmätningen vid mord som gjordes i "Bajonettmordet" NJA 2013 s. 376 är därför alltjämt vägledande. Det betyder att utgångspunkten är att straffet för mord är fängelse i 14 år. Vid förmildrande omständigheter kan straffet bli lägre. För att straffet ska bestämmas till 16 år bör det krävas att omständigheterna tydligt talar för ett högre straff, medan fängelse i 18 år bör tillämpas endast när omständigheterna är mycket försvårande, samtidigt som de inte är av sådant slag att livstids fängelse bör dömas ut.

Bedömningen i detta fall

25.

F.A. har visat stor hänsynslöshet vid mordet, som förövats genom ett mycket kraftigt våld, även sedan E.Å. fallit till marken. Hon har varit försvarslös mot angreppet. Utredningen, som visar bl.a. att hon har skrikit i panik och försökt värja sig, ger stöd för slutsatsen att hon under angreppet har känt stark dödsångest. Dessa förhållanden utgör klart försvårande omständigheter vid straffmätningen (jfr 29 kap. 2 § BrB). För en mildare bedömning talar att F.A. lider av en psykisk störning med en i viss mån nedsatt impulskontroll (jfr 29 kap. 3 §).

26.

Sammantaget talar omständigheterna tydligt för ett straff som överstiger utgångspunkten vid mord (p. 24). F.A. ska därför dömas till fängelse i 16 år.

DOMSLUT

HD ändrar hovrättens domslut och bestämmer påföljden till fängelse 16 år.