NJA 2019 s. 23
En sambo har betalat fakturor som avsett den andra sambons egendom som inte var samboegendom men som användes av samborna gemensamt. Den betalande sambon har ansetts ha bevisbördan för sitt påstående att betalningen utgjort ett penninglån. När han inte bevisat sitt påstående uppkommer frågan om han har rätt till ersättning på den grunden att den andra sambon, sedan samboförhållandet upphört, har gjort en obehörig vinst. Frågan har besvarats nekande.
Norrtälje tingsrätt
O.W. väckte vid Norrtälje tingsrätt den talan mot M.S. som framgår av tingsrättens dom.
Tingsrätten (rådmannen Mikael Gulliksson) anförde i dom den 7 september 2016 följande.
BAKGRUND
O.W. och M.S. levde i ett samboförhållande på M.S:s fastighet mellan år 2008 och midsommar 2013. O.W. har gjort gällande fordran mot M.S. med anledning av kostnader för arbeten m.m. på M.S:s fastighet och för förvärv av en personbil till M.S.
YRKANDEN OCH INSTÄLLNING
O.W. har yrkat att M.S. ska till honom betala 295 643 kr jämte ränta - - - .
M.S. har bestritt käromålet. Hon har vitsordat det yrkade beloppet som skäligt i och för sig. - - - .
GRUNDER FÖR TALAN
Käranden
O.W. har betalat på M.S. ställda fakturor och i övrigt betalat kostnader för en utbyggnad m.m. av hennes fastighet. O.W. har även betalat 40 000 kr i samband med att M.S. köpte en bil. Det var inte O.W:s avsikt att dessa betalningar skulle vara en gåva utan betalningarna är att betrakta som en försträckning. Någon förfallodag är inte avtalad varför hans fordran förfaller vid anfordran.
- - -
Svaranden
Vad gäller det O.W. har betalat avseende arbeten m.m. på den då gemensamma bostaden görs det gällande i första hand att betalningarna har utgjort normala bidrag till parternas gemensamma hushåll under sambotiden och i andra hand att betalningarna varit gåvor till M.S. När det gäller personbilen görs i första hand gällande att O.W:s betalning utgjort ett normalt bidrag till parternas gemensamma hushåll under sambotiden och i andra hand att betalningen varit en gåva till M.S.
- - -
PARTERNAS UTVECKLING AV TALAN
Käranden
Under den första tiden av parternas samboförhållande behöll O.W. den bostadsrättslägenhet i vilken han dessförinnan haft sin bostad. M.S. övernattade tidvis i lägenheten när hon arbetade sent. Parterna var överens om att var och en skulle betala sin bostad själv. O.W. sålde bostadsrätten år 2010 och använde överskottet från försäljningen, ca 400 000 kr, till att betala kostnader i samband med en utbyggnad m.m. av M.S:s hus. O.W. har sammanlagt betalat 255 643 kr för bl.a. utbyggnad av hus, en braskamin, en ny bod för gräsklippare och målningsarbeten avseende utbyggnaden på huset. I oktober 2012 köpte M.S. en bil för 70 000 kr och lämnade då en inbytesbil som värderades till 30 000 kr. Resterande del av köpeskillingen, 40 000 kr, lånade O.W. ut till M.S.
Vid midsommartid 2013, en kort tid efter att utbyggnaden av huset var färdig, bröt M.S. parternas förhållande och bad O.W. att flytta från deras gemensamma bostad. O.W. har därefter uppmanat M.S. att betala tillbaka de pengar han lagt ut för hennes räkning. Några skuldebrev upprättades inte då parterna levde tillsammans. Någon gåvoavsikt har inte förelegat när O.W. gjorde betalningarna. O.W. har inte haft någon högre inkomst än M.S. O.W. har heller inte varit drivande eller tagit initiativ till arbetena på fastigheten eller köpet av personbilen utan endast varit behjälplig då han varit mer kunnig. M.S. har visserligen stått för boendekostnaderna men O.W. har stått för övriga kostnader såsom mathållning. O.W. har sedan sommaren 2013 också betalat hyra om 2 500 kr och kostnaderna för el till M.S.
O.W. hade konto hos Volvo Finans AB. Detta konto användes bl.a. till inköp av drivmedel m.m. till parternas bilar, båtar och övriga maskiner. Han har på så sätt bekostat drivmedel till M.S:s bil med litet drygt 24 500 kr.
Via sitt konto i Roslagens Sparbank, till vilket var kopplat ett betalkort, har O.W. under den tid parterna levde tillsammans betalat åtminstone ca 400 000 kr avseende deras gemensamma levnadsomkostnader. Han har därutöver, enligt vad de var överens om, vid flera tillfällen tillskjutit pengar när M.S:s egna tagit slut liksom han vid flera tillfällen betalat inköp till det gemensamma hushållet kontant. Över dessa tillskott har han inte fört bok och det är inte möjligt för honom att i efterhand identifiera dessa uttag på kontoutdragen från banken men det rör sig om relativt betydande belopp. Genom att han bekostat en del av parternas levnadsomkostnader och genom att tillskjuta pengar till M.S:s konto har han bidragit minst lika mycket som M.S. till deras gemensamma levnadsomkostnader.
Svaranden
Det bestrids att O.W:s betalningar utgjort lån till M.S. Samtliga arbeten på fastigheten och köpet av personbilen har skett på initiativ av O.W. och kostnaden för dessa har O.W. ensam haft kontroll över. Vad gäller personbilen tog O.W. ensam kontakt med Roslagsbil AB och förde diskussioner om bilen samt bestämde att den bl.a. skulle vara utrustad med dragkrok eftersom han själv hade behov av detta.
Betalningarna som O.W. har gjort har inte varit onormalt stora med hänsyn till att O.W. har haft en bättre ekonomisk situation och att M.S. ensam har stått för hela boendekostnaden under hela samboförhållandet. M.S:s ekonomiska utrymme efter betalning av boendekostnaden var mycket begränsat. Trots detta har hon betalat i vart fall halva kostnaden för livsmedel och därutöver har hon bidragit till övriga gemensamma kostnader så långt hennes ekonomi har tillåtit. O.W. hade också betydligt bättre ekonomi och bodde dessutom gratis under samboförhållandet. O.W. har varit väl medveten om att M.S. hade en begränsad ekonomi och att hennes ekonomiska situation inte var tillfällig.
Det vitsordas att O.W. bidragit till hushållet med livsmedelsinköp och ibland genom att betala elräkningen, vilket skett två eller tre gånger under slutet av parternas förhållande. Parterna har delat på livsmedelskostnaderna. Något annat bidrag till kostnader-na för fastigheten har O.W. inte gjort. Det vitsordas att O.W. betalat drivmedel m.m. till M.S:s bil med 24 500 kr.
Det bestrids att O.W. har betalat så mycket som 400 000 kr för parternas gemensamma levnadsomkostnader. De kostnader som O.W. har betalat har till stor del varit en form av lyxkonsumtion som han har haft ekonomiskt utrymme för men som M.S. menar inte faller in under vad som varit parternas gemensamma levnadsomkostnader. O.W. har initierat, bestämt och genomfört köp av bl.a. dyra och kostnadskrävande maskiner. M.S. har inte haft någon kontroll över dessa köp och hon har inte själv haft ekonomiskt utrymme att konsumera på den nivån som O.W. har valt att konsumera. Hon vitsordar att O.W. betalat hyra en tid efter att förhållandet tog slut men innan han flyttade från fastigheten.
DOMSKÄL
Inledning
I målet är det ostridigt att O.W. vid flera tillfällen under perioden hösten 2012 till sommaren 2013 betalat för olika arbeten och installationer på M.S:s fastighet till ett sammanlagt belopp om 255 643 kr. Det är också ostridigt att O.W. i samband med att M.S. bytte bil i oktober 2012 betalat mellanskillnaden mellan inbytesbilen och den nya bilen, 40 000 kr. Parterna är överens om att dessa betalningar totalt uppgår till det belopp O.W. yrkar i målet.
O.W. har i målet hävdat att dessa betalningar är att anse som lån av honom till M.S. Detta har M.S. bestritt och för sin del gjort gällande i första hand att betalningarna utgjort normala bidrag till parternas gemensamma hushåll under sambotiden och i andra hand att betalningarna varit gåvor från O.W. till M.S.
Bevisningen
Parterna har på egen begäran hörts under sanningsförsäkran. På begäran av M.S. har J.S. hörts som vittne. Parterna har som skriftlig bevisning åberopat kontoutdrag.
Har betalningarna varit normala bidrag till parternas gemensamma hushåll?
En första fråga är om betalningarna varit normala levnadsomkostnader under sambotiden. När det gäller hur parterna fördelat kostnader mellan sig under denna tid är det ostridigt att de i början av sitt förhållande träffade en överenskommelse som innebar att var och en skulle betala för sin bostad, vilket också skedde. Även efter att O.W. sålt sin lägenhet 2010 och således kom att definitivt bosätta sig hos M.S. har hon betalat driftskostnaderna för fastigheten. Parterna är vidare överens om att båda bidragit till övriga gemensamma levnadsomkostnader, att O.W. dessutom köpt bensin till M.S:s bil samt gjort insättningar på hennes konto när hon behövde pengar. Omfattningen och arten av parternas bidrag till omkostnaderna illustreras av de kontoutdrag respektive part åberopat. Däremot råder det tvist om vilket belopp O.W. sammanlagt bidragit med i denna del; han har gjort gällande att det uppgått till i storleksordningen 400 000 kr, vilket M.S. inte kunnat vitsorda.
Tingsrätten gör för sin del bedömningen att det parterna var för sig bidragit med till det gemensamma hushållet får anses ha varit en följd av vad parterna varit överens om eller i övrigt inrättat sig efter under sitt samboförhållande.
De i målet aktuella betalningarna har emellertid enligt tingsrättens mening inte varit jämförbara med vardagliga konsumtionsutgifter i parternas förhållande och kan därför inte jämställas med t.ex. inköp av livsmedel och bensin eller kostnader för olika underhållsåtgärder på M.S:s fastighet av normal omfattning. Tvärtom har betalningarna bedömda som en enhet snarast haft karaktären av investeringar - i vart fall de som avsett fastigheten - vilka uppkommit under en begränsad tid. Betalningarna uppgår sammantagna till ett inte obetydligt belopp. Även ett par betalningar som avsett åtgärder på fastigheten har uppgått till förhållandevis stora belopp, i storleksordningen hundra tusen kronor. Av förhören med O.W. och M.S. har det vidare framkommit att de diskuterat inköpen till fastigheten men även bilbytet särskilt, dvs. det var inte fråga om vardagliga händelser under parternas sambotid. Även J.S. har berättat om flera av de aktuella transaktionerna och bl.a. ifrågasatt kaminbytet då den gamla kaminen enligt henne fungerade. Vid dessa förhållanden kan M.S. inte undgå betalningsansvar på den grund hon åberopat i första hand.
Var betalningarna lån eller gåvor?
Frågan blir då om betalningarna ska anses som lån från O.W. till M.S. eller om de haft en benefik karaktär, dvs. varit gåvor till henne. Det får anses att betalningarna, för de fall de inte utgjort lån, inneburit att M.S. direkt eller indirekt tillgodogjort sig värdet av det betalningarna avsett, dvs. att det skulle ha uppkommit en förmögenhetsöverföring från O.W. till M.S.
O.W. har bestämt förnekat att han avsåg att skänka pengarna till M.S. och att han tvärtom när M.S. gjort slut med honom vid midsommar 2013 krävde att få pengarna tillbaka. M.S. har bekräftat att O.W. krävde återbetalning redan då hon gjort slut.
HD har i flera rättsfall behandlat frågan om bevisbördan för ett påstående om gåva. I rättsfallet NJA 2012 s. 804 gällde tvisten huruvida ett regressanspråk hade efterskänkts eller inte. HD ansåg att en gäldenär, som påstått att en medgäldenär eftergivit en regressrätt, har bevisbördan för att så har skett. I rättsfallet NJA 2014 s. 364 slog HD fast att bevisbördan för att ett mottaget be-lopp har utgjort en gåva vilar på mottagaren. Som ett skäl för att lägga bevisbördan på angivet sätt har HD åberopat bl.a. intresset av att hindra oöverlagda förmögenhetsöverföringar.
Enligt tingsrättens mening gör sig motsvarande intressen gällande i det nu aktuella fallet. Tingsrätten anser därför och i linje med HD-fallen att bevisbördan för att betalningarna utgjort gåvor bör läggas på M.S.
Det kan konstateras att M.S. inte åberopat några skriftliga handlingar som tyder på att O.W. avsett att betalningarna skulle ha utgjort gåvor. Inte heller har hon hävdat att O.W. uttryckligen sagt att han skänkte henne pengarna.
Det har stått klart för båda parter att M.S. inte hade ekonomiska förutsättningar att själv bekosta vare sig åtgärderna på fastigheten eller bilbytet. J.S. har uppgett att M.S. i två omgångar tagit upp inteckningslån i sin fastighet på totalt ca 700 000 kr och sedan lånat ut pengarna till J.S:s husbygge. O.W. har berättat att han avrådde M.S. från att låna upp pengar till husbygget. Att O.W. insåg att M.S. saknade möjlighet att själv betala för åtgärderna på sin fastighet och för ett bilbyte tyder i och för sig på att han var beredd att ta betydande ekonomiska risker i relation till M.S., vilket i viss mån talar för att betalningarna varit av benefik natur. I samma riktning talar det O.W. berättat om att han hållit i kontakterna med olika leverantörer. Å andra sidan har M.S. inte motsatt sig inköpen utan snarare medverkat till dem, t.ex. har hon berättat att hon i samband med bilbytet åkte till bilfirman och skrev under köpekontraktet. Hennes medverkan får även i övrigt anses ha varit en nödvändig förutsättning för att inköpen till fastigheten alls kunnat komma till stånd, bl.a. med beaktande av att parterna då var sambor och M.S. var ägare till fastigheten. O.W. har förklarat att hans avsikt var att bo på fastigheten livet ut i ett fortsatt förhållande med M.S. men att han när M.S. bad honom flytta krävde pengarna tillbaka. Detta talar för att betalningarna inte syftat till en förmögenhetsöverföring till M.S. Bland annat då det inte gick särskilt lång tid mellan betalningarna - vilka som redan påpekats skedde under en begränsad period - och att O.W. krävde pengarna tillbaka när M.S. gjort slut, kan man heller inte säga att han har efterskänkt kravet. Det kan knappast ha kommit som en överraskning för M.S. att O.W. ville ha pengarna tillbaka då förhållandet upphörde i anslutning till att åtgärderna på fastigheten färdigställts. Enligt tingsrättens mening är det som framkommit i denna del alltså inte tillräckligt för att M.S. ska anses ha bevisat att betalningarna varit gåvor från O.W.
Sammanfattande bedömning i huvudsaken
Sammanfattningsvis har tingsrätten kommit fram till att O.W:s talan ska bifallas i huvudsaken.
- - -
DOMSLUT
M.S. ska till O.W. betala 295 643 kr jämte ränta på beloppet - - -.
Svea hovrätt
M.S. överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle ogilla O.W:s talan.
O.W. motsatte sig att tingsrättens dom ändrades.
Hovrätten (hovrättsråden Niklas Wågnert och Lena Blixt samt hovrättsassessorn Johan Isaksson, referent) anförde i dom den 8 september 2017 följande.
HOVRÄTTENS DOMSKÄL
Parternas talan i hovrätten
Parterna har åberopat samma omständigheter och utvecklat sin talan på i huvudsak samma sätt som i tingsrätten.
Utredningen i hovrätten
Parterna har lagt fram i huvudsak samma utredning i hovrätten som i tingsrätten.
Hovrättens bedömning
Det är ostridigt att O.W. har gjort de betalningar som är aktuella i målet.
O.W. har påstått att betalningarna är att betrakta som försträckningar (lån) till M.S. som hon är skyldig att återbetala. M.S. å sin sida har påstått i första hand att betalningarna har utgjort normala bidrag till parternas gemensamma hushåll under sambotiden och i andra hand att betalningarna varit gåvor.
Bevisbördans placering
Hovrätten har först att ta ställning till om O.W. har bevisbördan för sitt påstående om lån eller om det ska åligga M.S. att lägga fram bevisning för att visa att betalningarna inte har utgjort lån utan normala bidrag till parternas gemensamma hushåll under sambotiden eller gåvor.
Den som framställer krav på betalning på grund av lån har som huvudregel bevisbördan för påståendet (se NJA 1975 s. 577 och NJA 2009 s. 64). Denna huvudregel ligger i linje med den s.k. bevissäkringsteorin som innebär att bevisbördan läggs på den part som typiskt sett har lättast eller särskild anledning att säkerställa bevisning. En borgenär kan t.ex. se till att det upprättas ett skuldebrev mellan parterna. Bevisskyldigheten omfattar förpliktelsens uppkomst, medan gäldenären sedan kan ha bevisbördan för omständigheter som medfört att förpliktelsen har upphört (se Ekelöf, m.fl., Rättegång IV, 2009, s. 81).
Denna huvudregel gäller dock inte utan vidare när det står klart att ett visst belopp har förts över från en person till en annan och det endast råder oenighet kring överföringens innebörd. När oenigheten gäller om en överföring utgjort lån eller gåva har HD funnit att det finns starkare skäl att lägga bevisbördan på gåvomottagaren än på den som påstår lån (se NJA 2014 s. 364 och NJA 2012 s. 804). Som skäl för att placera bevisbördan på mottagaren framhöll HD intresset av att hindra oöverlagda förmögenhetsöverföringar. I 2014 års avgörande uttalade HD även att om bevisbördan placeras på den part som hävdar att ett mottaget belopp utgör gåva bör detta kunna minska risken för missbruk från mottagarens sida när det råder oklarhet om bakgrunden till att ett belopp överförts.
Omständigheterna i detta mål skiljer sig dock från omständigheterna som förelåg i 2012 och 2014 års avgöranden från HD. I detta mål har det inte varit fråga om rena penningöverföringar, utan om betalningar av fakturor och kostnader kopplade till M.S:s fastighet och betalning av del av en köpeskilling för ett bilköp. Vidare har M.S. i första hand inte gjort gällande att betalningarna har utgjort gåvor, utan att det varit fråga om normala bidrag till parternas gemensamma hushåll under sambotiden. Det är ostridigt att betalningarna har skett under en period då O.W. och M.S. levde i ett samboförhållande på M.S:s fastighet.
Hovrätten anser att dessa omständigheter medför att de skäl som HD framhållit för att placera bevisbördan på en mottagare av penningöverföringar inte gör sig gällande på samma sätt i detta mål. Det ligger i stället närmast till hands att anse att O.W. hade störst möjlighet att säkra bevisning om att det var fråga om ett lån. Hovrätten anser därför, till skillnad från tingsrätten, att O.W. har bevisbördan för påståendet om att de i målet aktuella betalningarna utgör lån och att han har att styrka detta påstående.
Har O.W. styrkt sitt påstående om lån?
Bevisningen i denna del består endast av O.W:s egna uppgifter. Det saknas skäl att sätta O.W:s uppgifter framför M.S:s. Hovrätten anser därför att O.W., mot M.S:s bestridande, inte lyckats styrka sitt påstående om att betalningarna utgjort lån.
Har O.W. en fordran mot M.S. enligt principen om obehörig vinst?
O.W. har påstått att den rättsliga grunden för hans talan är att betalningarna ska betraktas som försträckningar (lån). De faktiska omständigheter (rättsfakta) som O.W. har åberopat till stöd för sin talan kan dock rättsligt klassificeras även som ett betalningskrav grundat på principen om obehörig vinst.
Domstolen är inte bunden av den rättsliga kvalificering som en part hänför åberopade omständigheter till (se 17 kap. 3 § RB). Om domstolen avser att avgöra en tvist med tillämpning av en rättsregel som parterna inte argumenterat kring bör dock parterna med stöd av den kontradiktoriska principen få tillfälle att göra detta innan tvisten avgörs (se t.ex. HD:s avgörande den 19 april 2017 i mål Ö 5886-16 ).
Någon allmän lagregel om obehörig vinst finns inte i svensk rätt. I doktrin har det dock framförts att principen om obehörig vinst är en del av svensk rätt och att principen kan ligga till grund för ett fordringsanspråk (se t.ex. Schultz, SvJT 2009, s. 946 ff.). Även av HD:s praxis får anses framgå att principen om obehörig vinst är en del av svensk rätt (se t.ex. NJA 1993 s. 13, NJA 2007 s. 519 och NJA 2009 N 40).
Enligt hovrätten får det anses stå klart att principen om obehörig vinst är en del av svensk rätt och att principen i vissa situationer kan ligga till grund för ett fordringsanspråk. Principens tillämpningsområde och räckvidd får dock anses oklar.
I doktrin har det diskuterats om möjligheten att i vissa fall tillämpa principen om obehörig vinst vid upplösning av ett samboförhållande på investeringar och arbete som utförts på den andra sambons egendom (se t.ex. Lind, Sambolagen m.m., s. 328 ff. och Festskrift till Torgny Håstad, s. 482 ff., samt Agell, m.fl., Äktenskap Samboende Partnerskap, 2011, s. 256).
I NJA 1975 s. 298 hade en kvinna under lång tid sammanbott med en man och utfört hushållsarbete och andra i ett hem förekommande arbeten och tjänster åt honom. Efter mannens död yrkade kvinnan ersättning för det arbete hon utfört. HD omnämnde i sina domskäl Jan Hellners bok om obehörig vinst och konstaterade att innebörden av äldre rättsfall i flera hänseenden var oklar. HD uttalade, utan att ta upp några vinstresonemang, att goda skäl kunde anföras för att som principiell utgångspunkt bör tas att den som åt annan utfört arbete av sådan art och omfattning att lön normalt utgår bör få ersättning för arbetet även i fall då detta inte varit avtalat eller annat varit avsett mellan parterna. HD ansåg dock att undantag från en dylik princip måste göras i fall av äktenskapsliknande samlevnad och att arbetet och tjänsterna i sådana fall fick anses ha i så hög grad utförts i parternas gemensamma intresse, såsom ett led i samlevnaden, att ersättning i form av lön inte borde utgå.
HD:s avgörande gällde visserligen inte möjligheten för en sambo att erhålla ersättning för ekonomiska insatser avseende den andra sambons egendom som det är frågan om i detta mål. Enligt hovrättens mening gör sig dock de skäl som HD framhöll för att inte utdöma ersättning för arbete och tjänster som utförts i parternas gemensamma intresse även gällande beträffande ekonomiska insatser som har karaktären av investeringar som utförts i parternas gemensamma intresse under sambotiden.
Hovrätten anser att det saknas skäl för att ekonomiska insatser som har karaktären av investeringar ska ges företräde framför andra insatser under samlevnaden såsom mindre hushållskostnader eller hemarbete. En sådan ordning skulle enligt hovrätten även medföra tillämpningsproblem. Om man skulle tillämpa principen om obehörig vinst på dylika insatser kan fråga uppkomma om inte parternas insatser under samboförhållandet i form av hemarbete och andra mindre hushållskostnader ska tillmätas betydelse vid bedömningen av om en obehörig vinst uppkommit. En annan fråga som kan uppkomma är om inte den nytta som givaren haft av insatserna ska beaktas vid bedömningen om en obehörig vinst uppkommit. Mot bakgrund av detta kan man ställa sig frågan vilken utredning som ska krävas för att en part ska anses ha styrkt att det är fråga om en obehörig vinst. (Jfr Lind, Sambolagen m.m., s. 335 f. och Festskrift till Torgny Håstad, s. 493 ff.)
Till viss mån regleras sambors ekonomiska förehavanden under sambotiden genom sambolagen (2003:376) och hovrätten anser att lagstiftningsmetoden erbjuder en högre grad av förutsebarhet än att tillämpa förmögenhetsrättsliga principer på ekonomiska insatser som skett under sambotiden.
Hovrätten anser att de ovan nämnda skälen mot att tillämpa principen om obehörig vinst på sådana ekonomiska insatser som det är fråga om i aktuellt mål gör sig gällande på sådant sätt att det utan uttryckligt stöd inte kan komma i fråga att bifalla käromålet på den grunden att M.S. gjort en obehörig vinst.
Med denna utgång, dvs. att tvisten inte avgörs med tillämpning av principen om obehörig vinst, saknas skäl att låta parterna argumentera kring principens tillämplighet (jfr HD:s avgörande den 19 april 2017 i mål Ö 5886-16).
Eftersom de av O.W. åberopade faktiska omständigheterna inte medför att talan kan vinna bifall på annan rättslig grund ska hans talan ogillas. Tingsrättens dom ska därför ändras.
HOVRÄTTENS DOMSLUT
Hovrätten ändrar tingsrättens dom på följande sätt.
Hovrätten ogillar O.W:s talan.
- - -
Högsta domstolen
O.W. överklagade och yrkade att HD skulle förplikta M.S. att till honom betala 295 643 kr jämte ränta.
M.S. motsatte sig att hovrättens dom ändrades.
Målet avgjordes efter huvudförhandling.
HD (justitieråden Gudmund Toijer, Ann-Christine Lindeblad och Petter Asp) meddelade den 6 februari 2019 följande dom.
DOMSKÄL
Bakgrund
1. O.W. och M.S. levde i ett samboförhållande mellan 2008 och midsommar 2013. De bodde tillsammans på den fastighet som M.S. ägde sedan tidigare. Vid flera tillfällen från hösten 2012 fram till sommaren 2013 betalade O.W. fakturor ställda på M.S. uppgående till sammanlagt 255 643 kr. Det var fråga om installationer på fastigheten bestående av bl.a. utbyggnad av hus, en braska-min, en bod och målningsarbeten. O.W. betalade även i oktober 2012, i samband med att M.S. bytte bil, prisskillnaden på 40 000 kr mellan hennes inbytesbil och den nya bilen som kostade 70 000 kr.
2. Under den första tiden av samboförhållandet behöll O.W. den bostadsrättslägenhet där han dittills hade bott. Parterna var överens om att var och en skulle betala för sin bostad, vilket också skedde. M.S. betalade driftskostnaderna för sin fastighet även efter det att O.W. 2010 sålt sin lägenhet. Båda parter bidrog till övriga gemensamma levnadsomkostnader. När parförhållandet avslutades vid midsommar 2013, krävde O.W. av M.S. att få tillbaka det som han betalat för arbetena och installationerna på hen-nes fastighet samt för den nya bilen.
3. O.W. väckte därefter talan mot M.S. och yrkade vid tingsrätten att M.S. skulle förpliktas återbetala 295 643 kr avseende det som han hade betalat. Han gjorde gällande att betalningarna var att se som lån, att de inte utgjorde normala bidrag till parternas levnadsomkostnader och att han inte hade haft någon gåvoavsikt i förhållande till M.S. Hon bestred kravet och gjorde gällande att betalningarna var att se som normala bidrag till parternas levnadsomkostnader eller som gåva till henne. Enligt M.S. var det O.W. som ensam tog initiativ till och lät genomföra arbetena på hennes fastighet.
4. Tingsrätten, som fann att betalningarna inte utgjort normala bidrag till parternas gemensamma hushåll, biföll O.W:s talan. Tingsrätten ansåg att bevisbördan för att betalningarna utgjort gåva och inte lån, skulle läggas på M.S. och att hon inte hade fullgjort sin bevisbörda.
5. Hovrätten har ändrat tingsrättens dom och lämnat O.W:s talan utan bifall. Hovrätten har ansett att bevisbördan för O.W:s påstående att betalningarna utgjort lån ska läggas på honom och att han inte lyckats styrka detta påstående. Hovrätten har vidare uttalat att O.W:s talan inte heller kan bifallas enligt principen om obehörig vinst.
6. O.W. har i HD argumenterat för att även principen om obehörig vinst medför ett bifall till hans talan, medan M.S. har hävdat motsatt uppfattning.
Frågorna i HD
7. Frågorna i HD är dels om O.W. har rätt att av M.S. få medel återbetalade på den grunden att det varit fråga om försträckning (penninglån), varvid frågan om hur bevisbördan ska placeras får betydelse, dels om de ekonomiska tillskott som O.W. har gjort ger en rätt till ersättning på den grunden att M.S. har gjort en obehörig vinst.
Allmänt om sambolagen och sambors förmögenhetsförhållanden
8. Rättslig reglering avseende samboförhållanden finns i sambolagen (2003:376). Med sambor avses två personer som stadigvarande bor tillsammans i ett parförhållande och har gemensamt hushåll (se 1 §). Sambors gemensamma bostad och bohag utgör i regel samboegendom, om egendomen har förvärvats för gemensam användning (se 3 §).
9. Ett samboförhållande upphör bl.a. om samborna flyttar isär (se 2 §). Om förhållandet upphör av annat skäl än att samborna ingår äktenskap med varandra, ska på begäran av någon av samborna samboegendomen fördelas mellan dem genom bodelning (se 8 §).
Generella regler om sambors förmögenhetsförhållanden
10. I den ekonomiska relationen mellan sambor är i övrigt vanliga förmögenhetsrättsliga normer tillämpliga, låt vara att dessa måste tillämpas med beaktande av den nära personliga och ekonomiska gemenskap som i allmänhet råder mellan sambor (jfr NJA 1992 s. 163). Detta gäller bl.a. frågan huruvida viss egendom som har förvärvats under ett samboförhållande tillhör endera sam-bon ensam eller båda samborna gemensamt med samäganderätt.
Utgifter och tillskott avseende den andra sambons egendom
11. När en sambo har utgifter avseende den andra sambons egendom gör sig vissa särdrag gällande som beror på samboförhållandet. Samlevnad i ett samboförhållande innefattar vanligen bl.a. att parterna efter sin förmåga, i ett gemensamt intresse och som ett led i samlevnaden, bidrar till de gemensamma behoven utan att sedan kräva ersättning av varandra. När det gäller löpande utgifter av mer vardaglig karaktär är utgångspunkten därför att någon avräkning mellan samborna inte ska ske, varken i ett pågående samboförhållande eller efter att ett samboförhållande har upplösts (jfr NJA 1975 s. 298 angående arbete och tjänster i hemmet).
12. Vid större ekonomiska tillskott till den andra sambons egendom kan det naturligtvis förekomma att samborna avtalat om att tillskottet utgjort en försträckning eller en gåva riktad till den mottagande sambon. Situationen är emellertid inte alltid så klar. I relationen mellan sambor har den nära personliga och ekonomiska gemenskapen betydelse på så sätt att den inverkar på de motiv samborna har vid olika typer av ekonomiska dispositioner. Det kan t.ex. antas vara vanligt att en sambo som gör ett ekonomiskt tillskott inte har någon regelrätt gåvoavsikt riktad specifikt mot den andra sambon utan snarast gör tillskottet i syfte att själv - och tillsammans med sambon - få nytta av investeringen genom användning av det som investeringen avser. Om det inte är fråga om försträckning, kan det emellertid i en sådan situation som utgångspunkt inte anses föreligga någon rätt för den tillskjutande sambon att få tillbaka det överförda värdet under ett pågående samboförhållande.
Bevisbördans placering när det är ostridigt att ett tillskott har skett till den andra sambons egendom
13. Som en allmän princip gäller att den som i en rättegång kräver betalning på grund av påstådd försträckning har att styrka sitt påstående (se "Hakvin och Elvira" NJA 1975 s. 577 och "Klädpartiet och avräkningen" NJA 2009 s. 64). I rättsfallet "Tandläkarens olycka" NJA 2014 s. 364 uttalas emellertid att den principen inte tar sikte på det fallet att det står klart att ett visst belopp har förts över från en person till en annan men det råder oenighet om överföringen har utgjort försträckning eller gåva. I det fallet lades bevisbördan på den part som påstod att överföringen utgjort en gåva. Rättsfallet måste så förstås att det i grunden fanns en rätt att i det särskilda fallet återfå de medel som överförts (jfr t.ex. Alexander Hardenberger, Bevisbördans placering i fordringsmål - en rättsfallsstudie, i SvJT 2018, s. 360 ff., särskilt s. 363 ff., jfr även Stefan Lindskog, Betalning, 2 uppl. 2018, s. 867 f.).
14. Frågan kan ställas om den sist nämnda bevisbörderegeln kan tillämpas också när det står klart att ett visst värde har förts över inom ramen för ett samboförhållande. För detta skulle främst tala att en överföring, som inte utgör en försträckning, också i detta fall får ett slags benefik karaktär. Den undantagsregel som för vissa fall följer av rättsfallet "Tandläkarens olycka" står emel-lertid i mindre god överensstämmelse med utgångspunkterna för sambors förmögenhetsförhållanden (jfr p. 10-12). Med hänsyn till den ekonomiska gemenskap som sambor lever i och som normalt innefattar ett mycket stort antal ekonomiska händelser, bör bevisbördan för att fråga är om försträckning - i enlighet med huvudregeln - ligga på den som påstår sig ha en fordran, t.ex. med anledning av en investering i den andra sambons egendom. Det kan tilläggas att den tillskjutande sambon många gånger inte har någon benefik avsikt gentemot den andra sambon specifikt (p. 12); det behöver alltså inte i egentlig mening vara fråga om att ett påstående om försträckning står emot ett påstående om gåva (jfr "Terrys restaurang" NJA 2017 s. 1094 p. 11).
15. Om den som gör gällande en fordran inte bevisar sitt påstående, uppstår frågan om han eller hon har en rätt till ersättning på den grunden att den andra sambon gör en obehörig vinst.
Har den tillskjutande sambon rätt till ersättning på den grunden att den andra sambon gör en obehörig vinst?
Allmänna utgångspunkter
16. När en sambo bidrar med ett ekonomiskt tillskott för att förbättra egendom som den andra sambon äger sedan tidigare - denne bekostar t.ex. renovering eller utbyggnad av ett hus på den andra sambons fastighet - kan samborna komma överens om vad den ekonomiska följden av tillskottet ska vara. De kan exempelvis träffa avtal om att den sambo som gör tillskottet ska bli delägare i egendomen. I motsats till vad som är fallet vid nyinköp av egendom blir det däremot inte aktuellt att presumera dold samäganderätt. Avgörande för att den i praxis utvecklade presumtionen om dold samäganderätt ska kunna tillämpas är förhållandena vid tidpunkten för förvärvet av egendom. Förutsättningarna har angetts vara att egendomen har inköpts för gemensamt bruk och att den make eller sambo som inte utåt har framträtt som ägare har lämnat ett ekonomiskt bidrag till köpet. (Se NJA 2013 s. 242 p. 6.)
17. Om samlevnaden fortgår får den tillskjutande sambon normalt den nytta av investeringen som denne räknat med, genom att han eller hon fortsätter att använda den förbättrade egendomen tillsammans med sambon. Som framgått av det föregående måste utgångspunkten i dessa fall vara att det ekonomiska tillskottet inte ger upphov till en återkravsrätt (jfr p. 12).
18. Den situationen kan emellertid uppkomma att den tillskjutande sambon inte själv får någon nytta, eller bara begränsad nytta, av sitt ekonomiska tillskott därför att detta har skett kort före upplösningen av parrelationen. Frågan är då om det finns skäl att se annorlunda på tillskottet och om den tillskjutande sambon bör ha rätt till ersättning från den andra sambon. Det skulle sålunda kunna hävdas att den mottagande sambon som äger egendomen - och som genom parrelationens upplösning ensam kommer att tillgodogöra sig investeringen - gör en obehörig vinst om han eller hon inte behöver ersätta den tillskjutande sambon för det värde som förts över.
Ersättning för obehörig vinst vid ett samboförhållandes upphörande?
19. Frågan är om en värdeöverföring av det aktuella slaget i sig ger en rätt till ersättning för den tillskjutande sambon, när det inte finns någon grund för detta i form av ett avtal, uppdrag eller liknande. Bedömningen kan ta intryck av vad som gäller enligt allmänna förmögenhetsrättsliga principer, men saken måste prövas också med hänvisning till vad som gäller inom det aktuella rättsområdet.
20. Obehörig vinst kan användas i olika betydelser. Det kan vara fråga om obehörig vinst som en övergripande princip (metanorm) som ligger bakom och kan förklara olika regler i rättssystemet och som kan påverka rättstillämpningen på olika sätt, t.ex. som en faktor av betydelse när regler ska tolkas. Uttrycket obehörig vinst kan emellertid också referera till en självständig rättsregel. Det är framför allt i det sist nämnda hänseendet som det i svensk rätt har intagits en avvisande, eller åtminstone skeptisk, inställning till obehörig vinst. Huruvida denna inställning har varit motiverad kan diskuteras. I detta mål är det emellertid inte fråga om rättsfigurens ställning i allmänhet. Frågan gäller enbart om en självständig regel om obehörig vinst bör tillämpas i den här ak-tuella situationen, dvs. när en sambo har tillfört ett värde till den andra sambons egendom och samborna därefter separerar.
21. Det rättsliga stödet för en särskild ersättningsrätt i samboförhållanden får betecknas som begränsat. Sambolagen och dess förarbeten ger inte underlag för att konstatera eller utveckla en sådan rätt. Inte heller talar den hittillsvarande rättstillämpningen tydligt för en ersättningsrätt i samboförhållanden. Den juridiska litteraturen om samboförhållanden håller visserligen öppet för en rätt till ersättning, som en kompensation för obehörig vinst, men också med stöd av principer om bristande förutsättningar eller genom allmänna skälighetsbedömningar. Uttalandena i litteraturen är dock inte sådana att de kan anses ge ett tillräckligt stöd för en utveckling i riktning mot en särskild rätt. (Jfr t.ex. Bertil Bengtsson, Om äktenskapsliknande samliv, i Nordisk gjenklang, Festskrift til Carl Jacob Arnholm 18. desember 1969, s. 660 f., densamme, Äktenskapsliknande samlevnad, 2 uppl. 1976, s. 20 f., Göran Lind, Sambolagen m.m. En kommentar, 2013, s. 319 ff., och Kajsa Walleng, Att leva som sambo, En civilrättslig studie av det rättsliga skyddet för sambor och om det är i takt med sin tid, 2015, s. 266 ff. och 285 ff.)
22. Det kan visserligen anföras skäl för en rätt till ersättning när en sambo har investerat i den andra sambons egendom. Närmast är det allmänna rättvisesynpunkter som talar för en sådan rätt. I sammanhanget kan också, för att underbygga en rätt till återkrav grundad på obehörig vinst, hänvisas till dansk och norsk rättspraxis liksom till finländsk lagstiftning och praxis (jfr t.ex. Wal-leng, a.a. s. 274 ff.). Med hänsyn till att regleringen av samboförhållanden skiljer sig påtagligt mellan de nordiska länderna, kan rättsläget i Danmark, Finland och Norge emellertid inte ges någon avgörande betydelse.
23. Samtidigt finns det flera - och samverkande - skäl mot en särskild ersättningsrätt. En rätt grundad på obehörig vinst skulle primärt vara ett sätt att hantera följderna av att ett samboförhållande upphör (jfr p. 18). En utgångspunkt för sambolagen har varit att lagen ska innehålla bestämmelser om det som är oundgängligt att reglera, medan sambor i övrigt har möjlighet att ordna sina ekonomiska mellanhavanden genom bl.a. avtal, testamenten och försäkringar. Mot denna bakgrund finns anledning till viss återhållsamhet, när det gäller att genom en rättsutveckling i domstolspraxis knyta nya rättsföljder till själva det förhållandet att sambor separerar.
24. Beaktas måste också att en ersättningsrätt grundad på obehörig vinst kan leda till att en separation skapar oförutsedda rättsliga och ekonomiska konsekvenser i ett stort antal pågående eller tidigare upplösta samboförhållanden. En ersättningsrätt kan föra med sig inlåsningseffekter på så sätt att en sambo av ekonomiska skäl inte anser sig kunna separera. Även om inlåsningseffekter kan uppstå i förhållande till båda samborna torde de vara tydligast när det gäller den sambo som skulle få en oförutsedd skuld vid samboförhållandets upphörande. Sådana effekter bör i möjligaste mån knytas till medvetna val - t.ex. ett val att låna pengar - på sambornas sida.
25. Det finns i nu aktuella situationer goda möjligheter för den sambo som tillför ett värde att skydda sina ekonomiska intressen, exempelvis genom att dokumentera att det har skett en försträckning eller genom att begära ett avtal om delägarskap i egendomen. Det ger också den andra sambon möjlighet att ta ställning till om han eller hon vill ta emot värdet och därigenom sätta sig i skuld till den tillskjutande sambon eller acceptera henne eller honom som delägare.
26. Mot den angivna bakgrunden kan en värdeöverföring av det aktuella slaget inte ge rätt till ersättning grundad på obehörig vinst.
Bedömningen i detta fall
27. I det nu aktuella fallet kan O.W. inte anses ha bevisat att det har varit fråga om försträckning. Tvärtom framgår av O.W:s egna uppgifter att de ekonomiska transaktionerna skett med utgångspunkt i att samboförhållandet skulle bestå.
28. O.W. har inte heller, på den grunden att det skulle kunna anses ha uppkommit en obehörig vinst, rätt att få ut det värde som han tillfört M.S:s fastighet eller tillskjutit för bilköpet. Som O.W:s talan har utformats finns det inte anledning att pröva om hans yrkande kan bifallas på någon annan grund.
29. O.W:s talan ska följaktligen ogillas och hovrättens domslut fastställas. - - -.
DOMSLUT
HD fastställer hovrättens domslut.
- - -
Justitierådet Lars Edlund och referenten, justitierådet Malin Bonthron, var skiljaktiga beträffande huvudsaken och anförde följande.
Vi anser att M.S. ska förpliktas att till O.W. betala 150 000 kr jämte ränta och att domskälen efter punkt 11 ska ha följande lydelse.
Ekonomiska tillskott av investeringskaraktär
12. När den ena sambon har lämnat ett ekonomiskt tillskott som inte kan räknas till löpande utgifter av vardaglig karaktär utan snarare har karaktären av investering, kan tillskottet inte anses som ett normalt bidrag till det gemensamma hushållet. Det kan vara fallet t.ex. om sambon har skjutit till ett större belopp vid nyinköp av egendom som den andra sambon blir ägare av, eller bekostat mer omfattande renovering av den andra sambons egendom.
13. Ett köp som en sambo har gjort i eget namn kan under vissa förutsättningar anses ha skett för båda sambornas räkning, vilket medför att s.k. dold samäganderätt föreligger. Till grund för ett sådant synsätt ligger bedömningen att det mellan dem har förelegat en överenskommelse om att båda skulle bli ägare trots att köpet företagits i endast den enes namn (se NJA 2013 s. 242 p. 3).
Det ekonomiska tillskottets rättsliga innebörd
14. Det kan förekomma att samborna avtalat om att ett större ekonomiskt tillskott utgjort en försträckning eller en gåva riktad till den mottagande sambon. Situationen är emellertid inte alltid så klar. I relationen mellan sambor har den nära personliga och ekonomiska gemenskapen betydelse på så sätt att den ofta inverkar på de motiv samborna har vid olika typer av ekonomiska dispositioner. En följd av detta är att ett ekonomiskt tillskott varken behöver vara avsett som en gåva till den andra sambon eller som en försträckning. Det kan t.ex. antas vara vanligt att den sambo som gör det ekonomiska tillskottet inte har någon regelrätt gåvoavsikt riktad specifikt mot den andra sambon utan snarast gör tillskottet i syfte att själv - i och för sig tillsammans med sambon - få nytta av investeringen genom användning av det som investeringen avser.
15. Det är då inte i egentlig mening fråga om en överföring av värden - tillfälligt eller permanent - till den andra sambon och det ter sig därmed ofullständigt att beskriva situationen som antingen en försträckning eller en gåva. Situationen bör i stället förstås så att tillskottet alltjämt ingår bland den tillskjutande sambons ekonomiska tillgångar eller i vart fall kommer henne eller honom till nytta för egen del. Först om det i ett senare skede, exempelvis då samboförhållandet upphör, visar sig att den andra sambon väsentligen kommer att ensam tillgodogöra sig tillskottet utan avtal eller någon annan rättslig grund, kan det finnas skäl att överväga om den tillskjutande sambon bör ersättas för värdet av den överföring som då sker.
En sambos ekonomiska tillskott vid nyinköp av egendom som den andra sambon blir ägare av
16. Det ekonomiska tillskottet kan utgöras av ett bidrag vid inköp av mer värdefull egendom, t.ex. en bil, som den andra sambon anges som ägare till. Vid sådana nyinköp av egendom finns olika möjligheter för den bidragande sambon att få del i äganderätten till egendomen. Samborna kan vara överens om att båda ska vara delägare, antingen öppet eller dolt. Även när sådan uttrycklig överenskommelse saknas kan i vissa fall själva bidraget leda till att den bidragande sambon anses ha en dold samäganderätt till den inköpta egendomen (se p. 13). Med hänsyn till de möjligheter som alltså finns för den sambo som gjort tillskottet att hävda del i äganderätten till nyinköpt egendom, saknas anledning att göra andra rättsliga överväganden - t.ex. angående obehörig vinst - med avseende på effekterna av sådana ekonomiska tillskott.
Ekonomiska tillskott som avser förbättring av egendom som den andra sambon äger sedan tidigare
17. När en sambo bidrar med ett ekonomiskt tillskott för att förbättra egendom som den andra sambon äger sedan tidigare - denne bekostar t.ex. renovering eller utbyggnad av ett hus på den andra sambons fastighet - kan samborna i och för sig komma överens om vad den ekonomiska följden av tillskottet ska vara. De kan exempelvis träffa avtal om att den sambo som gör tillskottet blir delägare i egendomen. I motsats till vad som är fallet vid nyinköp av egendom blir det däremot inte aktuellt att presumera dold samäganderätt. Avgörande för att den i praxis utvecklade presumtionen om dold samäganderätt ska kunna tillämpas är förhållandena vid tidpunkten för förvärvet av egendom. Förutsättningarna har angetts vara att egendomen har inköpts för gemensamt bruk och att den make eller sambo som inte utåt har framträtt som ägare har lämnat ett ekonomiskt bidrag till köpet. (Se NJA 2013 s. 242 p. 6.)
18. Om samlevnaden fortgår får den tillskjutande sambon normalt den nytta av investeringen som denne räknat med, genom att han eller hon fortsätter att använda den förbättrade egendomen tillsammans med sambon (jfr p. 14). I dessa fall måste utgångspunkten vara att det ekonomiska tillskottet inte ger upphov till en återkravsrätt.
19. Den situationen kan emellertid uppkomma att den tillskjutande sambon inte själv får någon nytta - eller bara begränsad nytta - av sitt ekonomiska tillskott därför att detta har skett kort före upplösningen av parrelationen. Frågan är då om det - åtminstone i vissa situationer - finns skäl att se annorlunda på sådana tillskott och om den tillskjutande sambon bör ha rätt till ersättning från den andra sambon.
Något om internationella förhållanden
20. I andra nordiska rättsordningar finns möjlighet för en sambo att under vissa förutsättningar få ersättning efter ett samboförhållandes upplösning baserat på principer om obehörig vinst. I norsk och dansk rätt har en sambo som har bekostat eller utfört arbete på den andra sambons egendom i fall där beloppen eller insatserna nått en viss nivå ansetts berättigad till ersättning i vissa fall, med motiveringen att den andra sambon annars skulle göra en obehörig vinst.
21. För norsk del kan nämnas att Høyesterett i rättsfallet Rt-1984-497 uttalade att det vid upplösning av samboförhållanden kan finnas utrymme för ersättningskrav baserade på allmänna berikande- och återbetalningsprinciper och på skälighetsöverväganden. I rättsfallet HR-2000-36-A-Rt-2000-1089 tillerkändes en sambo med stöd av sådana principer ersättning ur den andra sambons dödsbo för att under en längre tidsperiod ha bidragit med ovanligt omfattande vård och omsorg avseende den senare avlidne sambon.
22. Från dansk praxis kan nämnas rättsfallet U.1986.765/3H den 29 augusti 1986, i vilket en sambo fick kompensation för bidrag till den andre sambons förvärv av ett sommarhus och en båt. I rättsfallet U.2016.1426Ø TFA2016.154/1 den 21 december 2015 fick en sambo kompen-sation för att under ett långt samliv ha bidragit till familjens gemensamma utgifter och därmed möjliggjort en inte obetydlig förmögenhetsökning för den andra sambon avseende dennes fasta egendom.
23. Beloppet har i dessa fall fastställts skönsmässigt, enligt dansk rätt bl.a. utifrån förhållandets längd och parternas ekonomiska förhållanden vid upplösningen. (Jfr Göran Lind, Sambolagen m.m., En kommentar, 2013, s. 328 ff. och Anders Agell och Margareta Brattström, Äktenskap Samboende Partnerskap, 6 uppl. 2018, s. 271 och bl.a. de rättsfall som nämns i p. 21 och 22.)
24. I finländsk rätt anges numera i lag att en sambo har rätt till gottgörelse, om han eller hon genom sin insats för det gemensamma hushållet har hjälpt den andra sambon att öka eller bevara dennes egendom, bl.a. genom placering av medel i egendom som ägs av den andra sambon. Det förutsätter att en upplösning av det gemensamma hushållet enbart utifrån ägandeförhållandena skulle leda till obehörig vinst (som inte är ringa) för den ena sambon på den andra sambons bekostnad. (Se 3 kap. 8 § lagen om upplösning av sambors gemensamma hushåll 14.1.2011/26.) Lagstiftningen utgör en kodifiering av den praxis som dessförinnan hade utvecklats i finländsk rätt (se RP 37/2010 rd s. 10 f.).
25. Från tiden före den finländska lagstiftningen kan t.ex. nämnas ett fall då en sambo beviljades ersättning för arbetsinsats på sin sambos egendom när samboförhållandets upplösning medfört att han inte fått vederlag i form av att bo i huset (HD 1988:27), ett fall då en sambo beviljades ersättning ur den andra sambons dödsbo för medel som han hade tillskjutit för att uppföra en sommarstuga på den andra sambons fastighet (HD 1988:28) och ett fall då en sambo fick ersättning för att hon använt sina förvärvsinkomster för familjens underhåll och verkat för familjens bästa och därmed möjliggjort för sin sambo att anskaffa förmögenhetstillgångar (HD 1993:168).
26. I övrig europeisk rätt - t.ex. tysk, fransk och engelsk - är principen om obehörig vinst väl förankrad och spelar en central roll, bl.a. i fråga om rätt till ersättning av det slag som är aktuellt i detta mål. Det förtjänar också att framhållas att det i Draft Common Frame of Reference (DCFR) finns ett särskilt kapitel om obehörig vinst; Bok VII Unjustified enrichment. (Jfr Jan Ramberg och Christina Ramberg, Allmän avtalsrätt, 10 uppl. 2016, s. 271, och Göran Lind, a.a. s. 328 ff.)
Svensk rätt bör tolkas i ljuset av nordisk och övrig europeisk rätt
27. I svensk rätt har det funnits en skepsis till att ge resonemang om obehörig vinst någon mer generell betydelse. Den inställningen beror sannolikt åtminstone delvis på en negativ inställning till frågan i äldre juridisk litteratur (se framför allt Jan Hellner, Om obehörig vinst, Särskilt utanför kontraktsförhållanden, Ett civilrättsligt problem i komparativ belysning, 1950; dock uttalar denne att domstolar otvivelaktigt har möjlighet att i därför lämpade fall använda principen om obehörig vinst som stöd för avgöranden, men då, på vanligt sätt och med användande av samma juridiska metod som annars, är hänvisade till att väga skäl för och emot olika lösningar, se a.a. s. 398).
28. Det kan emellertid konstateras att det finns rättsfall från HD där avgörandet baserats på resonemang om obehörig vinst (se särskilt NJA 1993 s. 13, NJA 2007 s. 519 och NJA 2009 N 40, jfr även NJA 1925 s. 184; jfr dock beträffande arbete och tjänster som utförts i parternas ge-mensamma intresse som ett led i samlevnaden NJA 1975 s. 298).
29. I den moderna juridiska litteraturen finns en betydligt mer positiv inställning till en rätt till ersättning i fall där en part annars skulle göra en obehörig vinst. Inte minst när det gäller förmögenhetsförhållandet mellan makar och sambor har det från flera håll förespråkats att vissa frågor skulle kunna lösas på det sättet. (Jfr t.ex. Bertil Bengtsson, Äktenskapsliknande samlevnad, 2 uppl. 1976 s. 20 f., Göran Lind, a.a. s. 332 ff., Kajsa Walleng, Att leva som sambo, En civilrättslig studie av det rättsliga skyddet för sambor och om det är i takt med sin tid, 2015, s. 285 ff. och Örjan Teleman, Bodelning under äktenskap och vid skilsmässa, 6 uppl. 2016, s. 160. Vidare utanför familjerättens område t.ex. Mårten Schultz, Nya argumentationslinjer i förmögenhetsrätten, Obehörig vinst rediviva i SvJT 2009 s. 946 ff. och Jori Munukka, Är obehörig vinst en svensk rättsprincip? i Ny Juridik 3:09 s. 26 ff.)
30. Den traditionella skeptiska hållningen i Sverige till frågan om obehörig vinst avviker påtagligt från det synsätt som sedan lång tid varit rådande i övriga europeiska länder. I övriga nordiska länder finns på området för makars och sambors förmögenhetsförhållanden ett sedan länge etablerat rättsläge som framför allt vuxit fram i praxis (jfr bl.a. diskussionen i ämnet Samboeres rettsstilling i Norden vid Nordiska juristmötet 2014). Förvisso kan den utvecklingen ha varit mer trängande i dessa länder med hänsyn till läget där i fråga om rättslig reglering i övrigt rörande sambor. Samtidigt är just frågan om sambors förmögenhetsförhållanden oreglerad i svensk rätt (se p. 10). Det framstår inte heller som sannolikt att någon förändring på den punkten kommer att ske lagstiftningsvägen. Den lagstiftning som nu finns i form av sambolagen kan inte anses utgöra ett hinder mot att andra frågor kring sambors separation löses genom rättspraxis (jfr rättspraxisen om dold samäganderätt som tillkom efter 1974 års lag om ogifta sammanboendes gemensamma bostad).
31. Det finns mot denna bakgrund anledning att nu ta ett steg mot ökad nordisk rättslikhet i frågan och samtidigt uppnå ökad samsyn med europeisk rätt i övrigt. Konsekvenserna för enskilda kan inte beräknas bli så långtgående att det utgör ett skäl mot att ta ett sådant steg, särskilt med beaktande av de begränsningar som under alla förhållanden bör ställas upp.
En sambo som gjort ett större ekonomiskt tillskott bör i vissa fall kunna få ersättning
32. Om den sambo vars egendom förbättrats har varit införstådd med investeringen och uttryckligen eller underförstått samtyckt till den, bör den investerande sambon kunna få ersättning om samboförhållandet upplöses innan denne haft någon mer beaktansvärd egen nytta av investeringen. Det rör sig alltså om ett fall som ligger mycket nära en situation där den investerande sambon får bedömas ha haft den mottagande sambons uppdrag (jfr p. 17 i justitierådet Stefan Lindskogs tillägg till NJA 2016 s. 1057). I den situationen kan det sägas att den mottagande sambon som äger egendomen - och som då visar sig ensam dra nytta av investeringen - gör en obehörig vinst, om han eller hon inte behöver ersätta den sambo som bekostat förbättringen. Detta principiella synsätt bör inte påverkas av vem som tar initiativ till att parrelationen avbryts.
33. Ersättning bör kunna utgå bara i fall där den mottagande sambon tillförs en investering av betydande och bestående värde. Ett krav på ersättning måste vidare anses förutsätta att det är fråga om betalningar som i och med parförhållandets upplösning innefattar värdeöverföringar som klart överstiger vad som är rimligt med beaktande av parternas ekonomi. Allt eftersom tiden går mellan investeringen och samboförhållandets upplösning minskar skälen för att den investerande sambon ska kunna få ersättning. Även den tid som gått efter samboförhållandets upplösning bör ges betydelse. Den som inte ganska snart efter en separation tar upp frågan om ersättning får närmast uppfattas ha avstått från sitt anspråk. I linje med vad som har sagts i det föregående bör värdeöverföringen anses ske vid samboförhållandets upplösning. Bedömningen av en rätt till ersättning - och i förekommande fall ersättningens storlek - bör ske med den utgångspunkten.
34. Beräkningen av ersättningen måste anpassas till omständigheterna i det enskilda fallet. Normalt bör den ta sikte på det överförda värde som den andra sambon utan rättslig grund kan tillgodogöra sig vid tiden för samboförhållandets upplösning (jfr Hjalmar Karlgren, Obehörig vinst och värdeersättning, av Fritjof Lejman översedd utgåva 1982, s. 13 och 34). Ytterst blir det fråga om att göra en helhetsbedömning av vad som är skäligt och då ta hänsyn till att ersättningsansvaret för den andra sambon inte får bli alltför betungande. I det sammanhanget bör även beaktas risken för sådana inlåsningseffekter som beskrivs i majoritetsmeningen.
Bedömningen i detta fall
35. O.W:s tillskott till M.S:s egendom utgör inte normala bidrag till parternas gemensamma hushåll under sambotiden.
36. Parterna har inte träffat något avtal om att tillskotten skulle ses som överföringar till M.S., varken som lån eller som gåva. Att döma av utredningen har saken inte förts på tal mellan dem förrän i anslutning till att samboförhållandet upphörde. O.W:s uppgifter får dock anses innebära att han avsåg att själv - tillsammans med M.S. - få nytta av investeringen men att så inte kom att ske i någon nämnvärd utsträckning, eftersom samboförhållandet upphörde.
37. Det är i målet fråga om arbeten och installationer - utbyggnad av hus, installation av en braskamin, uppförande av en bod och målningsarbeten - som typiskt sett har ett ekonomiskt värde. M.S., som känt till O.W:s investeringar och inte motsatt sig dem, har gjort en vinst som inte har någon rättslig grund. Hon är därmed ersättningsskyldig mot O.W.
38. När det gäller hur stor M.S:s vinst varit finns i och för sig inte någon utredning i målet, t.ex. i form av värdeintyg, som utvisar vilken värdeökning som skett avseende M.S:s fastighet till följd av arbetena och installationerna. Med hänsyn till att samboförhållandet upplöstes så nära inpå att arbetena och installationerna hade färdigställts - och betalats - bör dock betalningarnas storlek kunna ges viss relevans för bedömningen av vinstens storlek. Hänsyn måste även tas till att ersättningsansvaret för M.S. inte får bli alltför betungande. Vid en helhetsbedömning av vad som är skäligt bör M.S. förpliktas att ersätta O.W. med 150 000 kr avseende arbetena och installationerna.
39. När det gäller personbilen har inte gjorts gällande att det skulle ha uppkommit en dold samäganderätt för O.W. till bilen. Det finns inte någon anledning att göra andra rättsliga överväganden med avseende på effekterna av det ekonomiska tillskottet. O.W. har därför inte rätt till någon ersättning i den delen.