NJA 2014 s. 364
Bevisbördan för att ett mottaget belopp har utgjort en gåva vilar på mottagaren. De beviskrav som normalt gäller i tvistemål är tillämpliga.
Södertörns tingsrätt
A.S. förde vid Södertörns tingsrätt den talan mot Z.P. som framgår av tingsrättens dom.
Domskäl
Tingsrätten (tingsfiskalen David Harrby) anförde följande i dom den 30 mars 2011.
Ostridiga bakgrundsfakta
A.S. hade tidigare en tandläkarmottagning i Handen där Z.P. var anställd som tandsköterska. Den 3 april 2009 var A.S. med om en bilolycka. Z.P. färdades i bilen bakom A.S. och efter olyckan körde hon honom hem. Senare samma dag överfördes 100 000 kr från A.S. till Z.P:s bankkonto.
Yrkanden m.m.
A.S. har yrkat att Z.P. ska förpliktas att till honom betala 100 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 31 oktober 2010 till dess betalning sker. Vidare har han yrkat att hon till honom ska betala 300 kr för ansökningsavgift och 340 kr för ombudskostnad i målet om betalningsföreläggande. - - -
Z.P. har bestritt käromålet men vitsordat de yrkade beloppen samt sättet att beräkna ränta som skäligt i och för sig. - - -
Grunder
A.S. har som grund för sin talan anfört att parterna träffat ett avtal genom vilket han lånat ut 100 000 kr till Z.P. Z.P. har trots anmodan inte återbetalat beloppet efter att det förfallit till betalning.
- - -
Z.P. har som grund för sitt bestridande angett att beloppet om 100 000 kr har lämnats som gåva från A.S. till henne. - - -
Utvecklande av talan
- - -
Utredningen
A.S. har åberopat avskriften av det SMS som han skickade till Z.P. den 28 oktober 2010 till styrkande av att han meddelat Z.P. att han ”[…] aldrig brukar ge en gåva på 100 000 SEK. Var vänlig återbetala. Jag har väntat länge nog utan ränta”.
Z.P. har som skriftlig bevisning åberopat överföringskvittensen på överföringen om 100 000 kr den 3 april 2009 till styrkande av att det överförda beloppet är en gåva. Hon har även åberopat utskrifter av SMS-trafik från hennes telefon mellan Z.P. och A.S. till styrkande att överföringen av 100 000 kr utgjort en gåva och att det var först den 16 oktober 2010 som A.S. gjorde gällande att det skulle återbetalas.
A.S. och Z.P. har hörts under sanningsförsäkran.
A.S. har även åberopat vittnesförhör med sin mor, H.S., till styrkande av att Z.P. lånat 1 000 kr av henne, att Z.P. önskat låna 100 000 kr av henne samt att A.S. sagt att han kunde låna ut 100 000 kr till Z.P. om han vann pengar.
- - -
Domskäl
Frågan som tingsrätten först har att ta ställning till är om överföringen har varit ett lån eller en gåva
I målet är det ostridigt att 100 000 kr har överförts från A.S. till Z.P. Det är A.S. som har bevisbördan för sitt påstående och därmed är den som ska bevisa att överföringen av 100 000 kr har utgjort ett lån.
A.S. har uppgett att Z.P. flera gånger bett om att få låna 100 000 kr samt att hon var med vid överföringen. Han har även uppgett att de kommit överens om att lånet skulle återbetalas efter sex månader och att han begärt betalning av henne flera gånger. Z.P. å andra sidan har uppgett att hon aldrig bett honom om ett lån samt att hon inte var med vid överföringen av pengarna. Hon har vidare uppgett att A.S. aldrig förrän det att hon vägrade att vittna i patientskadeärendet har framställt något krav på betalning. Snarare har det varit tvärtom eftersom hon direkt efter överföringen frågat om hon skulle lämna tillbaka pengarna varpå han sagt att han inte ville det. Ord står mot ord och det finns enligt tingsrättens uppfattning ingen anledning att bedöma någon av A.S. eller Z.P. som mer trovärdig än den andre. Enbart A.S:s uppgifter är mot den bakgrunden inte tillräckliga för att han ska anses ha bevisat sitt påstående. Frågan blir då vilken övrig bevisning som finns till stöd för hans talan.
Av förhöret med A.S:s mor har framkommit att Z.P. skulle ha lånat 1 000 kr vid ett tillfälle samt även bett att få låna 100 000 kr i december 2008. Tingsrätten finner ingen anledning att ifrågasätta H.S:s trovärdighet. Emellertid rör uppgifterna inte den nu ifrågavarande överföringen och kan inte ge mer stöd åt A.S:s talan än att Z.P. vid annat tillfälle frågat en annan person om ett lån.
Den utskrift av ett SMS som A.S. åberopat bevisar att han den 28 oktober 2010 skrivit till Z.P. och sagt att han inte brukar ge gåvor om 100 000 kr och att han vill att hon ska betala tillbaka.
Den skriftliga bevisning i form av utskrifter av SMS-trafik som Z.P. åberopat visar att A.S. efter att ha bett Z.P. att vittna i ett patientskadeärende sagt att han vill att hon återbetalar pengarna.
SMS-utskrifterna bevisar enligt tingsrätten ingenting annat än att A.S. den 16 oktober 2010 begärt att Z.P. ska återbetala pengarna och senare ett påstående om att han inte brukar ge 100 000 kr i gåva. Huruvida hans avsikt vid själva överföringen faktiskt varit ett ge Z.P. ett lån eller en gåva framgår inte av utskrifterna.
Även om vissa omständigheter, såsom beloppet om 100 000 kr och att Z.P. var anställd av A.S., inte talar för att det skulle varit fråga om en gåva är det A.S. som har att bevisa att transaktionen utgjort ett lån. A.S., som varit Z.P:s arbetsgivare och den som får anses som den starkare parten i flera avseenden, är även den som lättast kunnat skaffa sig framtida bevisning i frågan exempelvis genom skuldebrev eller annan dokumentation. Av det som framkommit i målet är det tingsrättens bedömning att den utredning som har presenterats inte är sådan att den bevisar A.S:s påstående om att överföringen varit ett lån. A.S:s talan kan därför inte vinna bifall.
- - -
Domslut
Domslut
Käromålet ogillas.
Svea hovrätt
A.S. överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle förplikta Z.P. att till honom utge 100 000 kr samt ränta - - -.
Hovrätten beslutade den 8 juni 2011 att inte meddela prövningstillstånd. Beslutet överklagades och HD (justitieråden Stefan Lindskog, Lena Moore och Agneta Bäcklund) meddelade i beslut den 17 november 2011 tillstånd till målets prövning i hovrätten. I skälen för beslutet anförde HD följande.
Klargörande rättspraxis saknas om vem som har bevisbördan när den ena parten påstår att ett överlämnat belopp utgör ett lån och den andra parten att det rör sig om en gåva. Det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att denna fråga prövas av högre rätt.
Inte heller går det att bedöma riktigheten av det slut som tingsrätten har kommit till utan en prövning i hovrätten.
Z.P. motsatte sig ändring av tingsrättens dom. Hon hade samma inställning till yrkat belopp och sättet att beräkna ränta som vid tingsrätten.
Domskäl
Hovrätten (hovrättslagmannen Monika Sörbom, hovrättsrådet Rakel Granditsky Hökeberg, referent, och tf. hovrättsassessorn Annika Rygart Kjellander) anförde följande i dom den 20 december 2012.
Hovrättens domskäl
Z.P. var tidigare anställd som tandsköterska hos A.S. Det är ostridigt i målet att A.S. den 3 april 2009 överförde 100 000 kr från sitt konto i Handelsbanken till Z.P:s personkonto i Nordea. A.S. gjorde överföringen när han befann sig i sin bostad efter det att Z.P. hade skjutsat hem honom efter den bilolycka som han varit inblandad i och som hon hade bevittnat.
A.S. har som grund för sin talan anfört att överföringen av pengarna var ett lån som förfallit till betalning men inte återbetalats, medan Z.P. som grund för sitt bestridande har anfört att pengarna överfördes till henne som en gåva. Vid hovrättens prövning av om överföringen var ett lån eller en gåva är frågan om bevisbördans placering av avgörande betydelse.
Bevisbördans placering
En huvudprincip som kommit till uttryck i praxis är att den som påstår sig inneha ett betalningskrav på grund av en lämnad försträckning har bevisbördan för påståendets riktighet. Detta eftersom han eller hon typiskt sett har betydligt lättare än motparten att säkerställa bevisning. (Se bl.a. NJA 1975 s. 577, NJA 2009 s. 64 samt Fitger m.fl., Rättegångsbalken, kommentaren till 35 kap. 1 § RB.)
Som HD har konstaterat saknas klargörande praxis om vem som har bevisbördan i ett fall som det nu aktuella, när den ena parten påstår att ett belopp som ostridigt överlämnats utgör ett lån och den andra parten påstår att det rör sig om en gåva (HD:s beslut den 17 november 2011 i mål Ö 3134-11). I linje med vad HD uttalat i sin dom den 28 november 2012 i mål T 153-11 (NJA 2012 s. 804), anser hovrätten att det bör kunna krävas att den som oväntat mottar en större summa pengar säkrar bevisning genom att t.ex. se till att ett gåvobrev upprättas.
Det rör sig i detta mål om en plötslig och till synes oöverlagd överföring av en stor summa pengar i tiden nära inpå en för A.S. omskakande händelse. Omständigheterna har enligt hovrättens mening därmed varit sådana att övervägande skäl talar för att det får anses åligga Z.P. att visa att den rättshandling som A.S. vidtog genom överföringen var ett uttryck för verklig gåvoavsikt. Vid den fortsatta bedömningen utgår hovrätten därför från att Z.P. har bevisbördan för att överföringen var en gåva.
Hovrättens bedömning
Frågan är först om den muntliga bevisningen ger stöd för Z.P:s påstående.
Z.P. har gjort gällande att hon aldrig frågat A.S. om hon kunde få låna pengar av honom och att de överförda pengarna kom som en överraskning för henne. Hon har också framhållit att hon flera gånger efter att hon mottagit pengarna frågade A.S. om hon skulle föra tillbaka dem till hans konto och att han då inte ville prata om saken. A.S. har å sin sida uppgett att Z.P. vid flera tillfällen, och senast när hon körde hem honom efter bilolyckan då de talade om livet i största allmänhet, frågat honom om hon fick låna 100 000 kr. Hans uppgifter om att Z.P. tidigare efterfrågat möjligheten att få låna pengar vinner stöd av vittnesförhöret med H.S. Hon har bl.a. berättat om ett tillfälle i kafferummet på arbetsplatsen när A.S., som svar på Z.P:s fråga om ett lån, svarade att han kunde låna ut pengar om han ”vann på Lotto”.
Mot Z.P:s uppgifter står också vad A.S. har uppgett om att han och Z.P. kom överens om att lånet skulle återbetalas efter sex månader och att han påmint henne om detta flera gånger. Han har också uppgett att det var Z.P. som själv skrev sitt kontonummer i hans dator i samband med överföringen.
Det går alltså inte att dra några slutsatser av den muntliga bevisningen som innebär att Z.P. har visat att överföringen var en gåva.
Hovrätten konstaterar vidare att det av Z.P. åberopade transaktionskvittot inte visar annat än att pengarna överfördes den 3 april 2009, vilket är ostridigt i målet. Mot Z.P:s uppgifter om att hon inte medverkade vid överföringen och inte föreslog att A.S:s skulle skriva ”Tack” på raden för meddelande till mottagaren, står A.S:s uppgifter om att ordet ”Tack” skrevs dit på hennes initiativ. Någon bestämd slutsats kan därför inte dras av ordet ”Tack” på transaktionskvittot.
Den SMS-konversation som fördes mellan parterna den 16 oktober 2010, och som åberopats av dem båda, talar enligt hovrättens mening inte mer för en ursprunglig gåvoavsikt från A.S:s sida än för motsatsen.
De trafikmålsanteckningar från bilolyckan som Z.P. har åberopat saknar betydelse för bedömningen av om överföringen av pengarna var en gåva eller inte.
Z.P. har alltså inte visat att A.S:s överföring av 100 000 kr till henne den 3 april 2009 var ett uttryck för gåvoavsikt från hans sida. Överföringen utgjorde således ett lån. Det är ostridigt i målet att A.S. uppmanat Z.P. att återbetala pengarna samt att ingen återbetalning skett.
A.S:s yrkande om återbetalning ska mot denna bakgrund bifallas. Om belopp och ränta råder inte tvist.
Hovrättens domslut
Med upphävande av tingsrättens dom förordnade hovrätten att Z.P. till A.S. skulle betala 100 000 kr samt ränta på beloppet - - -.
Högsta domstolen
Z.P. överklagade och yrkade att HD skulle ogilla A.S:s talan.
A.S. motsatte sig att hovrättens dom ändrades.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Anna Eleblad, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.
Domskäl
Skäl
Bakgrund
Det är ostridigt att A.S. har överfört 100 000 kr från sitt bankkonto till Z.P:s bankkonto. Överföringen skedde samma dag som A.S. varit inblandad i en trafikolycka och sedan skjutsats hem av Z.P.
A.S. har påstått att överföringen utgjorde ett lån och begärt att Z.P. ska betala tillbaka beloppet till honom. Z.P. har dock hävdat att hon fick pengarna i gåva och att hon därför inte är återbetalningsskyldig. Frågan i HD är vem av parterna som har bevisbördan för sitt påstående.
Bevisbörda m.m.
Det finns ett antal teorier om vilka underliggande faktorer som bör vara styrande för bevisbördans placering i olika tvistesituationer (se bl.a. Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, 2005 s. 41 ff.). Praxis har inte anammat någon princip som den huvudsakliga men ofta används olika skäl hänförliga till den s.k. bevissäkringsteorin som grund för att lägga bevisbördan på den ena parten. Bevissäkringsteorin innebär att bevisbördan läggs på den part som typiskt sätt haft lättare än motparten att säkerställa bevisning eller som haft de bästa försättningarna att göra det (a.a. s. 182 f.). I många fall kan en teori eller princip inte ensam ge anvisning om hur bevisbördan ska placeras utan argument hämtade från olika teorier är av betydelse.
I mål om betalning på grund av försträckning ska normalt borgenären visa den påstådda fordran (se t.ex. NJA 1975 s. 577). I enlighet med bevissäkringsteorin kan borgenären på ett relativt enkelt sätt säkra bevisning för sin fordran. Det finns således skäl som talar för att den part som påstår att en överföring utgör ett lån också har bevisbördan för det. Samma argument kan dock motivera placering av bevisbördan på den som påstår att överföringen utgjort en gåva. Även den parten har normalt goda möjligheter att säkra bevisning.
Den som gynnas genom en ifrågasatt ensidig rättshandling som gåva har i doktrinen ansetts ha bevisbördan för att det rör sig om gåva (Ekelöf m.fl., Rättegång IV, 7 uppl. 2009, s. 103 f. och Heuman a.a. s. 254 ff.; jfr NJA 2012 s. 804). Det ligger i gåvomottagarens intresse att rättshandlingen företagits och även säkra bevisning om det. Övervägande skäl talar därför för att det är den part som påstår att en överföring utgör en gåva också har att styrka det.
Bedömning
Z.P. har således att styrka att A.S:s överföring av beloppet är uttryck för en verklig gåvoavsikt och syftar till rättsverkan utan någon ytterligare åtgärd av A.S. (jfr NJA 1987 s. 40).
Som hovrätten kommit fram till talar den bevisning Z.P. åberopat varken för eller emot att överföringen utgjorde en gåva. Hon har därför inte styrkt sitt påstående om gåva. Hovrättens dom bör därför fastställas.
Domslut
HD:s avgörande
HD fastställer hovrättens domslut.
Domskäl
HD (justitieråden Stefan Lindskog, Lena Moore, Ingemar Persson, Martin Borgeke och Anders Eka, referent) meddelade den 23 april 2014 följande dom.
Domskäl
Bakgrund
A.S. bedrev under den i målet aktuella tiden en tandläkarpraktik där Z.P. var anställd som tandsköterska.
A.S. överförde den 3 april 2009 ett belopp om 100 000 kr från sitt bankkonto till Z.P:s bankkonto. Överföringen gjordes av A.S. via en dator i hans bostad. Utöver A.S. fanns i bostaden vid tillfället hans hustru samt Z.P.
Enligt A.S. utgjorde överföringen ett lån från honom till Z.P. Han har berättat bl.a. följande. Z.P:s ekonomiska situation var ansträngd och hon hade vid flera tillfällen bett honom om att få låna pengar. Den aktuella dagen hade han varit med om en trafikolycka och Z.P. hade gett honom skjuts hem från olycksplatsen. Då hon återigen bad om att få låna pengar gick han med på det. Han genomförde överföringen. Z.P. var med vid datorn. Det var hon som skrev in numret på det konto till vilket pengarna skulle överföras. Hon ville dessutom att det skulle stå ”Tack” på meddelanderaden. De kom överens om att lånet skulle återbetalas efter sex månader.
Z.P. har gjort gällande att beloppet var en gåva. Hon har berättat bl.a. följande. Hon har inte bett om att få låna pengar. I samband med att hon lämnade A.S:s bostad överlämnade han ett papper som han sade att hon fick läsa först när hon kom hem. När hon senare tittade på pappret såg hon att det var en kvittens på en överföring av 100 000 kr. I meddelanderaden hade ”Tack” angetts. Hon frågade vid flera tillfällen A.S. om hon skulle föra tillbaka pengarna till hans konto. Han ville då inte tala om saken.
Frågan i HD
Parterna är överens om att en överföring av ett belopp om 100 000 kr har skett från A.S. till Z.P. Den fråga som HD har att pröva är därför om det rör sig om ett lån eller en gåva.
Bevisbörda och beviskrav
Den som i en rättegång kräver betalning på grund av ett påstått penninglån (försträckning) har som princip att styrka sitt påstående (NJA 1975 s. 577). Den principen tar dock inte sikte på det fallet att det står klart att ett visst belopp har förts över från en person till en annan och det råder oenighet om överföringens innebörd. Frågan är därför om det även i ett sådant fall bör ankomma på den som hävdar att det rör sig om ett penninglån att bevisa detta eller om bevisbördan i stället bör läggas på den som påstår att beloppet har överförts i gåvosyfte.
I rättsfallet NJA 2012 s. 804 var frågan huruvida ett visst fordringsanspråk (en regressrätt), som hade uppkommit enligt skuldebrevslagen, hade efterskänkts såsom en gåva. HD uttalade att det som princip gäller att en gäldenär, som påstår att en medgäldenär har eftergett den regressrätt som denne har enligt skuldebrevslagen, har bevisbördan för att så har skett. Om det görs gällande att rätten har efterskänkts, så krävs att det står klart att rättshandlingen är uttryck för en verklig gåvoavsikt. Som skäl för bevisbördans placering framhöll HD bl.a. intresset av att hindra oöverlagda förmögenhetsöverföringar. Domstolen uttalade vidare att en sådan ordning ger större anledning för de inblandade att säkra bevisning.
De angivna skälen gör sig gällande även när frågan, som i detta fall, gäller huruvida en överföring av ett belopp har utgjort ett lån eller en gåva. Om bevisbördan placeras på den som hävdar att ett mottaget belopp utgör en gåva, bör detta vidare kunna minska risken för missbruk från mottagarens sida när det råder oklarhet om bakgrunden till att ett belopp har överförts. Detsamma gäller i de fall då en överföring har skett av misstag.
Det anförda innebär således att bevisbördan för att ett mottaget belopp har utgjort en gåva vilar på mottagaren. De beviskrav som normalt gäller i tvistemål är tillämpliga.
Bedömningen i detta fall
Det ligger alltså på Z.P. att styrka att A.S:s överföring av beloppet om 100 000 kr har utgjort en gåva, dvs. att överföringen har varit förenad med en gåvoavsikt och syftat till en förmögenhetsöverföring från honom till henne.
Som hovrätten har kommit fram till är det inte möjligt att utifrån den muntliga bevisningen dra slutsatsen att överföringen har varit en gåva. Inte heller det som i övrigt har kommit fram ger tillräckligt stöd för Z.P:s påstående. Hon har därför inte styrkt att överföringen har utgjort en gåva. Det innebär att hovrättens domslut ska fastställas.
Domslut
Domslut
HD fastställer hovrättens domslut.
HD:s dom meddelad: den 23 april 2014.
Mål nr: T 487-13.
Rättsfall: NJA 1975 s. 577 och NJA 2012 s. 804.