NJA 2019 s. 468
Återvinning av betalning av skuld (hyresbetalningar) enligt 4 kap. 10 § första stycket konkurslagen har ansetts inte kunna ske från en betalningsmottagare som inte stod i ett direkt skuldförhållande till konkursgäldenären.
Stockholms tingsrätt
Östermalms Teknisk Bilservice AB:s konkursbo förde vid Stockholms tingsrätt den talan mot J.H. och G.K. som framgår av tingsrättens dom.
Domskäl
Tingsrätten (rådmannen Jonas Härkönen) anförde i dom den 15 mars 2018 bl.a. följande.
Bakgrund
- - -
Östermalms Teknisk Bilservice AB (konkursbolaget) försattes den 28 september 2016 i konkurs vid Stockholms tingsrätt, efter egen ansökan inkommen samma dag. Ställföreträdare för konkursbolaget är M.S. - - -
M.S. har även en enskild firma vid namn Östermalms Teknisk Bilservice. Genom sin enskilda firma hyrde M.S. genom hyresavtal lokaler i en fastighet med adress på Sandhamnsgatan 36, på Gärdet i Stockholm. Fastigheten ägs av J.H. och G.K. (tillsammans svarandena) och fastighetsförvaltare är Primula Byggnads AB (Primula). Svarandena har, genom fastighetsförvaltaren, till M.S:s enskilda firma ställt ut hyresavier avseende lokalerna. Konkursbolaget har inte haft något hyresavtal med svarandena.
J.H. och G.K. har, i egenskap av fastighetsägare, mottagit betalningar från konkursbolaget enligt följande.
40 000 kr den 25 juli 2016
15 000 kr den 4 augusti 2016
25 000 kr den 15 augusti 2016
10 000 kr den 16 augusti 2016
10 000 kr den 30 augusti 2016
Betalningarna har skett till svarandenas gemensamma bankgirokonto. Betalningarna har gjorts med angivande av de OCR-nummer som framgått av utställda hyresavier, men med andra belopp och på andra datum än de som angetts på avierna. Samtliga ovannämnda betalningar har gjorts inom tre månader före fristdagen, det vill säga före den 28 september 2016.
yrkanden och inställning
Östermalms Teknisk Bilservice AB:s konkursbo (konkursboet) har yrkat att svarandena ska förpliktas att solidariskt till konkursboet betala 100 000 kr jämte ränta - - -.
Svarandena har bestritt konkursboets yrkande.
Grunder
Konkursboet
Återvinningsregeln i 4 kap. 10 § första stycket konkurslagen (1987:672) är tillämplig på de betalningar som konkursbolaget gjort till svarandena den 25 juli 2016 respektive den 4, 15, 16 och 30 augusti samma år.
Betalningar av en skuld har skett till svarandena. Betalningarna har skett senare än tre månader före fristdagen och med ett sammanlagt belopp som avsevärt försämrat konkursbolagets ekonomiska ställning. De har inte varit ordinära och de har varit till nackdel för konkursbolagets borgenärer.
Svarandena
Betalningarna är att betrakta som ordinära och de har inte avsevärt försämrat konkursbolagets ekonomiska ställning. Det ska därvid beaktas att betalningarna har skett i fem mindre delbelopp och har avsett ersättning för nyttjande av lokaler. Betalningen har inte försämrat övriga borgenärers möjlighet att få betalt.
Utveckling av talan
- - -
Domskäl
Tingsrätten har att pröva huruvida förutsättningar för återvinning enligt bestämmelserna i 4 kap. 10 § föreligger.
Betalningarna har inte varit ordinära
Huruvida en betalning varit ordinär ska bestämmas objektivt, med hänsyn taget till samtliga relevanta omständigheter. Huruvida borgenären misstänkt att gäldenären var insolvent saknar i princip betydelse för bedömningen. I regel är bland andra hyresbetalningar att anse som ordinära betalningar. Även betalningar i efterhand, efter förfallodatumet, kan vara att anse som ordinära, i de fall det mellan gäldenär och borgenär utbildats ett partsbruk som innebär att borgenären över tiden accepterat betalningsdröjsmålen (NJA 1998 s. 759).
I målet har svarandena gjort gällande att betalningarna ska anses vara ordinära, då de avsett hyresbetalningar. Vidare har svarandena gjort gällande att det mellan parterna utarbetats ett mönster, innebärande att konkursbolaget i regel betalat hyra i efterhand och med mindre, jämna belopp. Mot detta har konkursboet invänt att betalningarna inte kan anses avse hyra, eftersom konkursbolagets betalningar inte grundat sig på något hyres- eller avtalsförhållande. Vidare har konkursboet anfört att de inte kan anses ordinära, då de skett i form av delbetalningar och på andra datum än förfallodatumen.
I målet är det ostridigt att konkursbolaget saknat hyresavtal med svarandena - - -. Konkursbolagets betalningar har således inte grundat sig på något ordinärt hyresförhållande och redan på den grunden kan betalningarna inte heller anses ha varit ordinära. Vidare framgår - - - att det varit vanligt förekommande att hyresbetalningarna skett med eftersläpning och med annat belopp än aviserade belopp, samt att detta förorsakat frekventa kontakter med hyresgästen. I ljuset av detta synes det inte ha utarbetats något partsbruk innebärande att borgenären accepterat en ordning i vilken gäldenären betalat med eftersläpning och med andra belopp än de aviserade (jfr NJA 1989 s. 3). Med hänsyn till det sagda får det anses utrett att betalningarna inte varit ordinära.
Beloppet har avsevärt försämrat konkursbolagets ekonomiska ställning
Konkursboet har gjort gällande att de enskilda betalningarna ska ses i ett sammanhang, som en betalning uppgående till 100 000 kr, erlagd i delposter. Vidare har konkursboet gjort gällande att de sammantagna betalningarna ska sättas i relation till behållningen i boet, så som den framgått av konkursbouppteckningen, det vill säga till 122 600 kr. Svarandena har gjort gällande att varje betalning ska ses för sig och att de ska sättas i relation till konkursbolagets tillgångar såsom de angivits i den preliminära balansrapporten som bilagts förvaltarberättelsen, det vill säga till 469 972 kr.
Vid bedömningen av huruvida en betalning avsevärt försämrat en konkursgäldenärs ekonomiska ställning, ska samtliga de icke ordinära betalningar som gjorts till en och samma borgenär under tremånadersfristen räknas samman (NJA 1996 s. 282, NJA 2008 s. 1208 samt Hans Renman, Återvinning enligt 4 kap.konkurslagen, s. 181, 2 uppl., 2013). Således ska samtliga de i målet aktuella betalningarna räknas samman. Av HD:s avgörande i NJA 2008 s. 1208 framgår att en betalning ska anses ha försämrat en konkursgäldenärs ekonomiska ställning om betalningen överstigit tio procent av konkursgäldenärens tillgångar vid betalningstillfället. Vägledning för storleken på konkursgäldenärens tillgångar ska sökas i konkursbouppteckningen, och den part som gör gällande att konkursgäldenärens tillgångar varit andra än de som framgår av bouppteckningen har att styrka detta. I målet är ostridigt att det av konkursbouppteckningen framgår att tillgångarna i konkursbolaget uppgått till 122 600 kr. Den preliminära balansrapport för räkenskapsåret 2015-09-01–2016-12-31 som åberopats av svarandena och som visar ett prelimärt bokföringsmässigt värde om knappa 500 000 kr kan inte anses utgöra tillräcklig bevisning för att visa att tillgångarna överstigit det i konkursbouppteckningen angivna värdet. - - -. Det är således utrett att de aktuella betalningarna avsevärt försämrat konkursbolagets ekonomiska ställning.
Till det sagda kan tilläggas att även om tillgångarna bedömts ha ett värde på omkring 500 000 kr så har betalningarna om sammanlagt 100 000 kr likväl överstigit tio procent av konkursbolagets tillgångar.
Betalningarna varit till nackdel för övriga borgenärer
Vid bestämmandet av huruvida en betalning medfört nackdel för annan borgenär i konkursen, ska det faktiska händelseförloppet jämföras med en hypotetisk konkurs precis innan betalningen (se Hans Renman, a.a, s. 70 f.). Det får anses utrett att vid en hypotetisk konkurs den 25 juli 2016 - vid tiden för den första betalningen - hade i vart fall ytterligare 40 000 kr varit tillgängliga för utdelning till borgenärerna i konkursen.
Motsvarande gäller övriga fyra i målet aktuella betalningar. Genom betalningarna har de tillgångar som varit tillgängliga för utdelning i konkursen minskats. Redan av denna anledning måste således betalningarna anses ha varit till nackdel för övriga borgenärer.
Betalningarna har inte avsett en skuld
För att en betalning ska kunna återvinnas med stöd av 4 kap. 10 § konkurslagen krävs att betalningen avsett en skuld. Konkursboet har gjort gällande att de i målet aktuella betalningarna har avsett en skuld som konkursbolaget haft, antingen till M.S. eller till svarandena. Konkursboet har angett att det saknar betydelse för rättens prövning till vem av dessa skulden faktiskt stått.
För att en betalning ska kunna återvinnas med stöd av 4 kap. 10 § konkurslagen, är en förutsättning att betalningen avsett en egen skuld och inte någon annans skuld, det vill säga att konkursgäldenären betalat en av sina egna borgenärer (Gertrud Lennander, Återvinning i konkurs, s. 202, publicerad i Zeteo 2013-06-03). Betalning av annans skuld medger inte återvinning hos betalningsmottagaren med stöd av 4 kap. 10 § konkurslagen (se Renman, a.a., s. 170 f. och Gertrud Lennander, a.a, s. 209 ff.). För det fall konkursbolaget haft en skuld till M.S. kan betalningarna från konkursbolaget till svarandena ha inneburit att M.S:s skuld till svarandena i viss mån reglerats genom en medelbar betalning (se Hans Renman, a.a, s. 99). Det har dock i sådant fall inte varit frågan om att konkursbolaget reglerat en egen skuld som bolaget haft till betalningsmottagaren, det vill säga svarandena. Betalningarna kan i sådant fall inte återvinnas hos svarandena med stöd av 4 kap. 10 § konkurslagen.
Konkursboet har även gjort gällande att det kan ha förhållit sig så att konkursbolaget haft en skuld till svarandena på utomobligatoriska grunder, på grund av obehörigt nyttjande. Av HD:s avgörande i NJA 1993 s. 13 framgår att en underhyresgäst som efter att förstahandshyresgästens hyresavtal upphört att gälla kvarstannat i en lokal utan stöd i något hyresavtal med fastighetsägaren, kan bli skyldig att ersätta fastighetsägaren med ett belopp motsvarande skälig hyra.
I målet är ostridigt att M.S. genom sin enskilda firma haft ett giltigt hyresavtal avseende den aktuella lokalen. Förhållandena skiljer sig således från de i NJA 1993 s. 13. Det är en öppen fråga i målet huruvida M.S., inom ramen för sin enskilda firma, intagit rollen som en andrahandshyresvärd gentemot konkursbolaget, eller medgivit att konkursbolaget vederlagsfritt nyttjat lokalerna. Det är således inte visat att konkursbolaget gjort sig skyldigt till obehörigt nyttjande, varför det inte heller är visat att konkursbolaget haft en skuld till svarandena på denna grund. Betalningarna kan i sådant fall inte återvinnas hos svarandena med stöd av 4 kap. 10 § konkurslagen.
Sammanfattningsvis finner tingsrätten av ovan redovisade skäl att förutsättningar för att hos svarandena återvinna betalningarna med stöd av 4 kap. 10 § konkurslagen inte föreligger. Käromålet ska därmed ogillas.
Domslut
Domslut
Käromålet ogillas.
Svea hovrätt
Östermalms Teknisk Bilservice AB:s konkursbo överklagade i Svea hovrätt och yrkade bifall till käromålet.
J.H. och G.K. motsatte sig att tingsrättens dom ändrades.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Ulrika Stenbeck Gustavson och Karin Annikas Persson, referent, samt tf. hovrättsassessorn Joakim Lindqvist) anförde i dom den 9 oktober 2018 följande.
Hovrättens domskäl
Utredningen i hovrätten
Parterna har åberopat samma omständigheter och utvecklat sin talan på i huvudsak samma sätt som vid tingsrätten. Parterna har i hovrätten särskilt uppehållit sig vid frågan om det förelegat ett skuldförhållande mellan Östermalms Teknisk Bilservice AB (konkursbolaget) och svarandena.
- - -
Hovrättens bedömning
Betalning av en skuld, som har skett senare än tre månader före fristdagen bl.a. med belopp som avsevärt har försämrat gäldenärens ekonomiska ställning, går åter om den inte med hänsyn till omständigheterna ändå kan anses som ordinär (4 kap. 10 § konkurslagen). Frågan i målet är om de betalningar om sammantaget 100 000 kr som konkursbolaget gjort till svarandena vid fem olika tillfällen under perioden den 25 juli-den 30 augusti 2016 kan återvinnas till konkursboet enligt denna bestämmelse. Konkursboet har inte åberopat någon annan grund för svarandenas betalningsskyldighet. Utöver de krav som framgår av bestämmelsen är en allmän förutsättning för återvinning att den transaktion som återvinningsyrkandet avser har varit till nackdel för borgenärerna.
Hovrätten instämmer i tingsrättens bedömning att de enskilda betalningarna, vilka gjorts till samme mottagare under tremånadersfristen, vid tillämpningen av 4 kap. 10 § konkurslagen ska räknas samman och att betalningarna med den utgångspunkten avsevärt har försämrat konkursbolagets ekonomiska ställning. Hovrätten instämmer vidare i tingsrättens bedömning att betalningarna har varit till nackdel för borgenärerna. Såtillvida föreligger alltså grundläggande förutsättningar för återvinning.
När det gäller frågan om återvinning av betalningarna kan ske hos svarandena gör hovrätten följande bedömning.
En betalning ska för att kunna återvinnas enligt den aktuella betämmelsen avse en skuld. Med detta avses inte endast att betalningen inte ska vara benefik utan också, som tingsrätten med relevanta hänvisningar till litteraturen har konstaterat, att den ska avse gäldenärens egen skuld. Av utredningen i målet framgår att ett hyresavtal förelegat mellan M.S. personligen och svarandena. Något avtalsförhållande mellan konkursbolaget och svarandena har inte förelegat. M.S., som ensam varit företrädare för konkursbolaget, synes visserligen i praktiken inte ha gjort någon skillnad mellan konkursbolaget och sin enskilda näringsverksamhet. Det kan dock inte leda till slutsatsen att M.S. och konkursbolaget i förhållande till svarandena, som såvitt framkommit inte känt till konkursbolagets existens före konkursen, ska betraktas som en gemensam enhet såtillvida att vem som varit avtalspart, disponerat lokalerna och betalat hyran saknar betydelse. Ett sådant betraktelsesätt skulle inte överensstämma med grundläggande associationsrättsliga förhållanden. Något skuldförhållande mellan konkursbolaget och svarandena har alltså inte uppkommit på grund av dessa omständigheter.
Som tingsrätten konstaterat kan det visserligen ha varit så att konkursbolaget är att betrakta som andrahandshyresgäst till M.S. och att betalningarna till svarandena då inneburit att konkursbolaget reglerat sin hyresskuld till M.S. En andrahandsuthyrning leder emellertid inte till något skuldförhållande mellan andrahandshyresgästen (konkursbolaget) och hyresvärden (svarandena). Det hade i denna situation inte funnits något hinder mot att rikta en återvinningstalan mot förstahandshyresgästen, i detta fall M.S., eller att på annan grund än den nu åberopade rikta anspråk mot svarandena. Det förhållandet att konkursboets nu förda talan inte kan vinna framgång mot svarandena innebär alltså inte att syftet med återvinningsregeln motverkas.
Hovrätten instämmer också i tingsrättens bedömning att det från konkursbolagets sida inte varit fråga om något obehörigt nyttjande av lokalerna som självständigt kunnat grunda ett skuldförhållande mellan konkursbolaget och svarandena.
Det sagda innebär att hovrätten kommer till samma slutsats som tingsrätten, nämligen att betalningarna, som inte avsett någon konkursbolagets skuld till svarandena, inte kan återvinnas hos svarandena enligt 4 kap. 10 § konkurslagen. Konkursboets talan kan därför inte bifallas. Det saknas vid denna bedömning anledning att ta ställning till frågan om betalningarna kan anses som ordinära. Tingsrättens dom ska sammantaget inte ändras.
Hovrättens domslut
Hovrätten fastställer tingsrättens dom.
Högsta domstolen
Östermalms Teknisk Bilservice AB:s konkursbo överklagade hovrättens dom och yrkade att HD skulle förplikta J.H. och G.K. (Fastighetsägarna) att solidariskt till konkursboet betala 100 000 kr med viss ränta.
Fastighetsägarna motsatte sig att hovrättens dom ändrades.
HD meddelade det prövningstillstånd som framgår av punkten 10 i HD:s dom.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Pia Nilsson Taari, föreslog i betänkande följande dom.
Domskäl
Domskäl
Bakgrund
Punkterna 1-6 överensstämmer i huvudsak med punkterna 3-10 i HD:s dom.
Den obligationsrättsliga termen betalning
I vardaglig mening används inte termen betalning enhetligt. Betalning i strikt mening är det fråga om när en gäldenär i syfte att infria en skuld till sin borgenär för över betalningsmedel till denne och skulden också infrias genom det (skuldbetalning). Med betalning kan också avses t.ex. överföring av medel i största allmänhet. (Se Stefan Lindskog, Betalning, 2 uppl. 2018, s. 37 f. med hänvisningar.)
Fordran och skuld enligt hyresavtal
En fordran enligt hyresavtal uppkommer redan vid avtalets ingående (se NJA 1989 s. 185). Hyresmannens betalning till uthyraren utgör betalning av en skuld.
En hyresvärd kan inte kräva annan än sin avtalspart på betalning av hyra. Något solidariskt skuldförhållande mellan hyresgästen och den person som denna i sin tur hyr ut till uppkommer inte. En andrahandshyresgästs nyttjande medför alltså inte att hyresvärden får en fordran på denne. Inte heller är det för andrahandshyresgästen fråga om något borgenärsbyte från förstahandshyresgästen till dennes hyresvärd. Vidare krävs för gäldenärsbyte ett godkännande av borgenären.
Återvinning
Återvinningsinstitutets syfte och verkan
Återvinningsinstitutet ska motverka att borgenärer gentemot gäldenär i ekonomiskt trångmål löper ikapp och företar brådstörtade åtgärder, som ger dem en bättre ställning om konkurs inträffar men som samtidigt kanske blir den direkta orsaken till ett fullständigt ekonomiskt sammanbrott. Genom förekomsten av återvinningsregler ska borgenärerna också vara tryggade mot att gäldenären på ett mot borgenärskretsen illojalt sätt placerar sina tillgångar så att borgenärerna inte kan komma åt dem. Återvinningsreglerna ska så långt möjligt motverka otillbörliga transaktioner från borgenärens eller gäldenärens sida i samband med förestående konkurs. (Se prop. 1975:6 s. 1 och 132.)
Konkursinstitutet ska medföra likabehandling av borgenärerna; de tillgångar som finns ska fördelas lika mellan borgenärerna enligt bestämda turordningsregler. Återvinningsreglerna ger möjlighet att ingripa mot i och för sig giltiga rättshandlingar som företas för att kringgå följderna av en eventuell konkurs. Det är av stor vikt att man i affärslivet i möjligaste mån ska kunna lita på att giltiga transaktioner också blir bestående. Hur långt återvinningsreglerna ska sträcka sig är alltså beroende av en avvägning mellan borgenärsintressena och den allmänna omsättningens intressen. (Se prop. 1986/87:90 s. 119 f.)
Konkursboet kan i förekommande fall där flera återvinningsregler är tillämpliga på en transaktion och mot olika rättssubjekt välja vilken talan som ska föras. En transaktion kan också angripas genom talan om att den är sakrättsligt overksam eller obligationsrättsligt ogiltig. Konkursboet kan åberopa t.ex. aktiebolagsrättsliga regler om värdeöverföring från bolaget eller föra skadeståndstalan på grund av brott mot borgenärer.
En återvinningstalan avseende ett avtal eller avtalsprestation berör inte avtalsförhållandet mellan konkursgäldenären och återvinningssvaranden. Istället innebär återvinningen en korrigering av avtalets verkningar såvitt gäller det inbördes förhållandet mellan konkursborgenärerna. Om en betalning återvinns, leder det till att fordringsrätten återuppstår och den kan då göras gällande i konkursen utan bevakning.
Återvinning av betalning av en skuld
Betalning av en skuld, som har skett senare än tre månader före fristdagen och som har gjorts med annat än sedvanliga betalningsmedel, i förtid eller med belopp som avsevärt har försämrat gäldenärens ekonomiska ställning, går åter, om den inte med hänsyn till omständigheterna ändå kan anses som ordinär (4 kap. 10 § första stycket första meningen konkurslagen).
Som en generell förutsättning för att återvinning ska kunna komma i fråga gäller att betalningen har varit till nackdel för borgenärerna eller någon av dem. Detta rekvisit framgår inte uttryckligen utan är underförstått. (Se prop. 1986/87:90 s. 119.)
Skuldbetalningsrekvisitet
Situationen att en gäldenär i avsikt att betala sin borgenär och efter anvisning av denne gör insättningar på ett bankkonto som tillhör tredje man (betalningsmottagaren), har inte uttryckligen behandlats i förarbetena (prop. 1975:6 och prop. 1986/87:90).
HD har sett till den reella innebörd som en transaktion sammantaget haft, när det gällt huruvida en betalning, som tredje man på uppmaning av en gäldenär gör till någon av dennes borgenärer, i återvinningssammanhang kan anses jämställd med en betalning direkt från gäldenären till borgenären. Återvinning enligt 4 kap. 10 § konkurslagen av en sådan s.k. medelbar betalning har kunnat ske under förutsättning att egendom som tillhör gäldenären har tagits i anspråk vid betalningen. (Se t.ex. NJA 1996 s. 282 och NJA 1996 s. 333.)
I den juridiska litteraturen har anförts att det av rättsfallet NJA 1985 s. 117, där HD uttalade att en säkerhet som ställts för annans skuld inte kan återvinnas enligt den objektiva återvinningsregel som numera finns i 4 kap. 12 § konkurslagen, får anses följa att endast betalning av gäldenärens egen skuld kan återvinnas. Bestämmelsen om återvinning av betalning av en skuld riktar sig mot borgenärsgynnande transaktioner. Om konkursgäldenären har betalat en skuld som tillkommit någon helt annan gäldenär kan han visserligen ha uppträtt otillbörligt gentemot sina egna borgenärer, men detta beror på att han härigenom har undandragit dem sin egendom, inte att han gynnat en av dem på de andras bekostnad. (Se bl.a. Gertrud Lennander, Återvinning i konkurs, 4 uppl. 2013, s. 209 f., Hans Renman, Återvinning enligt 4 kap.konkurslagen, 2 uppl. 2013, s. 170 f., Kristian Huser, Gjeldsforhandling og konkurs, 1992, s. 259 f., Mads Henry Andenæs, Konkurs, 3 uppl. 2009, s. 310 f. samt Lars Lindencrone Petersen och Anders Ø´rgaard, Konkursloven med kommentarer, 14 uppl. 2018, s. 583.)
Återvinningsreglerna har gäldenärens medkontrahent som adressat och vid återvinning av betalning av en skuld ligger det närmast till hands att det endast är den som innehar fordran som avses, dvs. gäldenärens borgenär. Som angetts i punkten 17 har enligt praxis återvinning varit möjlig då en tredje man varit involverad i betalningen, men sådan genomsyn har skett när betalningen i realiteten företagits av konkursgäldenären till sin egen borgenär; det har förelegat ett fordringsförhållande.
I nu aktuell situation är det inte fråga om interventions- eller misstags-betalning, konkursgäldenären har inte agerat som mellanman i förhållande till sin borgenär och betalningen har inte medfört att konkursgäldenären mot denne har någon regressrätt. Betalningsmottagaren har inte utfört någon prestation som kan leda till att det finns en förväntan på betalning från konkursgäldenären, vilket talar för att betalningen objektivt sett utgör en benefik transaktion. I avsaknad av ett fordringsförhållande mellan betalningsmottagaren och konkursgäldenären kan inte dennes betalning anses utgöra betalning av en skuld i den mening som avses i den åberopade åter-vinningsbestämmelsen.
Slutsats
Frågan i prövningstillståndet ska besvaras på så sätt att återvinning av betalningarna inte kan ske hos fastighetsägarna med stöd av 4 kap. 10 § konkurslagen.
Vid denna bedömning saknas skäl att meddela prövningstillstånd i målet i övrigt.
Domslut
Domslut
Överensstämmer med HD:s dom.
Domskäl
HD (justitieråden Gudmund Toijer, Agneta Bäcklund, Lars Edlund, Eric M. Runesson och Stefan Reimer, referent) meddelade den 5 juni 2019 följande dom.
Domskäl
Frågan i målet
Återvinning enligt 4 kap. 10 § första stycket konkurslagen kan ske av en betalning av en skuld, som skett senare än tre månader före fristdagen, om denna gjorts med annat än sedvanliga betalningsmedel, i förtid eller om beloppet avsevärt har försämrat gäldenärens ekonomiska ställning. Som en ytterligare förutsättning gäller att betalningen inte ändå med hänsyn till omständigheterna kan anses ordinär. Utan att det framgår av lagtexten förutsätts också att betalningen är till nackdel för i vart fall någon av borgenärerna (se prop. 1986/87:90 s. 119).
Den huvudsakliga rättsfrågan i målet är vad som utgör ”betalning av en skuld” i bestämmelsens mening.
Bakgrund
M.S. med enskild firma Östermalms Teknisk Bilservice (Firman) hyrde en lokal i en fastighet som sedan 2015 ägdes av J.H. och G.K. Fastighetsägarna ställde ut hyresavier till Firman, och hyran betalades genom insättning på bankgirokonto med angivande av OCR-nummer.
M.S. var även ställföreträdare för ett aktiebolag, Östermalms Teknisk Bilservice AB (Bolaget). M.S. hade med verkan från den 1 januari 2015 överfört sin tidigare verksamhet i Firman till Bolaget. Därefter bedrev Bolaget verksamhet i lokalen. Verksamheten bedrevs både före och efter överföringen under namnet Mekonomen.
Något tillstånd till överlåtelse av hyresrätten inhämtades dock inte (jfr 12 kap. 32 och 36 §§ JB). Det förelåg därmed inte något hyresförhållande direkt mellan Fastighetsägarna och Bolaget; Firman kvarstod som hyresgäst i förhållande till Fastighetsägarna.
Bolaget försattes på egen ansökan i konkurs den 28 september 2016 som också var fristdagen.
Konkursboet väckte talan om återvinning mot Fastighetsägarna enligt 4 kap. 10 § första stycket konkurslagen avseende fem betalningar under 2016 som Bolaget hade gjort inom tre månader före fristdagen enligt följande
- 40 000 kr den 25 juli,
- 15 000 kr den 4 augusti,
- 25 000 kr den 15 augusti,
- 10 000 kr den 16 augusti, och
- 10 000 kr den 30 augusti.
Fastighetsägarna bestred att återvinning kunde ske. De anförde att betalningarna inte avsåg Bolagets skuld, att betalningarna med hänsyn till omständigheterna var ordinära samt att betalningarna inte hade varit till nackdel för borgenärerna.
Tingsrätten och hovrätten har funnit att betalningarna avsevärt har försämrat Bolagets ekonomiska ställning och att betalningarna varit till nackdel för borgenärerna. Enligt domstolarna förutsätter emellertid en återvinning enligt 4 kap. 10 § första stycket konkurslagen att konkursgäldenären betalat en egen skuld. Domstolarna har konstaterat att något skuldförhållande inte har funnits mellan Bolaget och Fastighetsägarna och att Bolagets betalningar till Fastighetsägarna följaktligen inte har avsett Bolagets egen skuld. Återvinningstalan har därför avslagits.
HD har, med utgångspunkt i hovrättens bedömning att de enskilda betalningarna ska räknas samman och att betalningarna avsevärt har försämrat Bolagets ekonomiska ställning, meddelat prövningstillstånd i frågan om återvinning av betalningarna kan ske hos Fastighetsägarna med stöd av 4 kap. 10 § konkurslagen. Frågan om prövningstillstånd beträffande målet i övrigt har förklarats vilande.
Återvinningsinstitutets syfte och verkan
Återvinningsreglerna ger möjlighet att ingripa mot i och för sig giltiga rättshandlingar som företas för att kringgå följderna av en eventuell konkurs. Borgenärerna ska vara tryggade mot att gäldenären placerar sina tillgångar så att borgenärerna inte kan komma åt dem eller att gäldenären gynnar någon borgenär på övrigas bekostnad. Återvinningsreglerna uttrycker samtidigt en avvägning mellan borgenärsintressena och den allmänna omsättningens intressen, dvs. affärslivets intresse av att giltiga transaktioner blir bestående. (Se prop. 1986/87:90 s. 119 f.)
En återvinningstalan avseende ett avtal eller avtalsprestation berör inte avtalsförhållandet mellan konkursgäldenären och återvinningssvaranden. Istället innebär återvinningen en korrigering av avtalets verkningar såvitt gäller det inbördes förhållandet mellan konkursborgenärerna. Om en betalning återvinns, leder det till att fordringsrätten återuppstår och den kan då göras gällande i konkursen utan bevakning (4 kap. 21 § konkurslagen).
Betalning av en skuld enligt 4 kap. 10 § första stycket konkurslagen
Ordalydelsen av 4 kap. 10 § första stycket konkurslagen - ”betalning av en skuld” - utesluter inte i sig att betalning av någon annans skuld kan återvinnas hos betalningsmottagaren. Det ligger dock närmast till hands att så förstå bestämmelsen att konkursgäldenären genom betalningen ska befrias från en betalningsförpliktelse.
Frågan är om bestämmelsen i 10 § första stycket förutsätter att konkursgäldenären har gjort betalningen just till sin egen borgenär eller om uttrycket betalning av en skuld kan omfatta även det fallet att betalningen har skett till borgenärens borgenär. Den situationen har inte uttryckligen behandlats i förarbetena (prop. 1975:6 och prop. 1986/87:90).
Regelns objektiva karaktär, som innebär att den träffar även godtroende betalningsmottagare, talar för att den bör tolkas restriktivt.
I rättsfallet NJA 1985 s. 117 uttalade HD att en säkerhet som gäldenären hade ställt för annans skuld inte kunde återvinnas enligt den objektiva återvinningsregel som numera finns i 4 kap. 12 § konkurslagen. Rättsfallet har i den juridiska litteraturen ansetts ge stöd för att även bestämmelsen i 10 § första stycket tar sikte på betalning av konkursgäldenärens egen skuld. Den sistnämnda bestämmelsen riktar sig, enligt vad som har anförts i litteraturen, bara mot borgenärsgynnande transaktioner, dvs. när någon av borgenärerna gynnas på annans bekostnad. (Se Gertrud Lennander, Återvinning i konkurs, 4 uppl. 2013, s. 209 f. och Hans Renman, Återvinning enligt 4 kap.konkurslagen, 2 uppl. 2013, s. 170 f.)
Enligt rättspraxis har återvinning varit möjlig då en tredje man varit involverad i betalningen. En sådan s.k. medelbar betalning har kunnat återvinnas bara under förutsättning att egendom som tillhör gäldenären har tagits i anspråk vid betalningen och betalningen i realiteten företagits av konkursgäldenären till sin egen borgenär. Det har alltså funnits ett direkt skuldförhållande mellan konkursgäldenären och betalningsmottagaren, även om betalningen har inbegripit åtgärder av tredje man. (Se t.ex. NJA 1996 s. 282 och NJA 1996 s. 333.)
Det kan i sammanhanget påpekas att 4 kap. 10 § första stycket bör läsas tillsammans med övriga återvinningsregler. Rör det sig exempelvis om en gåva kan i stället återvinning enligt 6 § aktualiseras, utan att det krävs några ytterligare förutsättningar. Om rättshandlingen är otillbörlig, kan återvinning komma ifråga enligt vad som anges i 5 §.
Bestämmelsen om återvinning av en betalning i 4 kap. 10 § första stycket ska därför så förstås att den omfattar bara betalning av gäldenärens skuld till den egna borgenären. Med andra ord krävs det för att återvinning av betalning av en skuld ska kunna ske, att gäldenären har ett självständigt betalningsansvar som medför att betalningsmottagaren i sin tur kan kräva gäldenären direkt.
Bedömningen i detta fall
I detta fall har Bolaget, som är andrahandshyresgäst, betalat hyrorna direkt till Fastighetsägarna, som är borgenär till förstahandshyresgästen, Firman. Hyresbetalningarna har visserligen genomförts av Firmans innehavare M.S., som samtidigt var firmatecknare för Bolaget. Det är emellertid Firman som är betalningsskyldig för hyrorna enligt hyresavtalet och som därigenom har ett skuldförhållande till Fastighets-ägarna. Vid sådant förhållande kan det inte anses att Bolagets betalning av hyrorna har avsett dess egen skuld i den mening som avses i 4 kap. 10 § första stycket konkurslagen eller att Bolaget annars har fått ett självständigt betalningsansvar. Inte heller i övrigt har konkursboet anfört någon omständighet som kan ge rätt till återvinning enligt den angivna bestämmelsen.
Någon återvinning av betalningarna enligt 4 kap. 10 § konkurslagen kan därför inte ske.
Slutsatser
Frågan i prövningstillståndet ska besvaras på så sätt att återvinning av betalningarna inte kan ske hos Fastighetsägarna med stöd av 4 kap. 10 § konkurslagen.
Vid denna bedömning saknas det skäl att pröva om betalningarna varit ordinära eller varit till nackdel för borgenärerna. Det saknas också skäl att meddela prövningstillstånd i målet i övrigt.
Domslut
Domslut
HD förklarar att betalningarna inte kan återvinnas hos J.H. och G.K. med stöd av 4 kap. 10 § konkurslagen.
HD meddelar inte prövningstillstånd rörande målet i övrigt. Hovrättens domslut står därmed fast.
Justitieråden Eric M. Runesson och Stefan Reimer tillade följande.
Som framgår av HD:s avgörande punkten 19 så kräver bestämmelsen om återvinning av betalning i 4 kap. 10 § första stycket konkurslagen att gäldenären har ett självständigt betalningsansvar gentemot betalningsmottagaren.
Ett sådant ansvar uppkommer i regel i följd av ett kreditavtal eller motsvarande. Ett självständigt betalningsansvar och därmed en skuld kan dock även uppkomma i vissa andra situationer, till exempel i följd av en rörelse-överlåtelse när förvärvaren gentemot överlåtaren har tagit över ansvaret för överlåtarens skulder och parterna också har avsett att tillskapa en självständig rätt för överlåtarens borgenär att kräva förvärvaren. (Jfr Håkan Nial, Ansvar för skulder vid affärsöverlåtelse i Festskrift till Erik Marks von Würtemberg, 1931, s. 444-461, Knut Rodhe, Obligationsrätt, 1956, s. 610 f. och ”Ränteskruven” NJA 2005 s. 142.)