NJA 2015 s. 86

Kränkningsersättning vid grovt förtal. En film som visade ett samlag har utan medgivande lagts ut på s.k. porrsajter på internet. Vid ersättningens bestämmande har beaktats att handlingen har inneburit en allvarlig kränkning inte bara av den skadelidandes anseende och självkänsla utan även av hennes privatliv.

Skaraborgs tingsrätt

Allmän åklagare väckte vid Skaraborgs tingsrätt åtal mot S.G. för grovt förtal enligt följande gärningsbeskrivning.

S.G. har någon gång innan den 18 oktober 2012 i sin bostad på Framnäsvägen i Lidköping mot målsäganden M.H:s vetande spelat in när han och målsäganden haft samlag med varandra.

S.G. har härefter den 18 oktober 2012 i Lidköping lagt upp den inspelade filmen på två olika porrsajter på internet, vilket varit ägnat att utsätta målsäganden för andras missaktning.

Brottet är grovt med hänsyn till innehållet i filmen samt då filmen nått stor spridning.

I anslutning till åtalet yrkade M.H. skadestånd av S.G. med 168 500 kr, varav 150 000 kr för kränkning, 6 000 kr för sveda och värk samt 12 500 kr för förlust av del av skolår, jämte ränta.

M.H. yrkade även att S.G:s vårdnadshavare B.G. skulle förpliktas att utge skadestånd.

S.G. erkände de faktiska omständigheterna. Han bestred ansvar på den grunden att han saknat uppsåt att utsätta målsäganden för andras missaktning och till att filmen skulle få stor spridning. För det fall tingsrätten skulle finna att uppsåt förelegat accepterade S.G. att gärningen rubricerades som grovt förtal. S.G. medgav att utge ersättning för kränkning med 20 000 kr jämte yrkad ränta men bestred skadeståndet i övrigt.

Domskäl

Tingsrätten (ordförande rådmannen Björn Danielsson) anförde i dom den 20 december 2012 bl.a. följande.

Domskäl

- - -.

Utredning

M.H.: - - -.

Kompisar och andra på skolan har sett filmen och hon har fått frågor om hon gjort filmen frivilligt. Hon har varit 2-3 dagar i skolan sedan filmen lades ut och upptäcktes och hon har mått mycket dåligt. Hon har varit konstant ledsen och arg, inte kunnat sova och knappt gått utanför lägenheten. Vid ett tillfälle har hon gått på en fest, men hon fick kommentarer direkt. Det frågades om hon var den som var på filmen och hon har också blivit kallad ”porrstjärna”. Hon kommer inte att gå till skolan innan juluppehållet. Hon hoppas kunna gå efter juluppehållet och har fått mycket hjälp från sina lärare. Hon tror därför att hon ska kunna klara sina betyg. Hon har idag svårt att se att hon någonsin kommer att må bättre. Hon har hört kamrater berätta att S.G. hade en blogg. Hon kände inte till något om en blogg innan händelsen. Hon har fått stöd genom att hon pratat med en person på brottsoffermyndigheten.

- - -.

Tingsrättens bedömning i fråga om ansvar och skadestånd

Tingsrätten har tagit del av några minuter av den aktuella filmen bakom stängda dörrar. Tingsrätten kan konstatera att ett samlag mellan S.G. och M.H. har spelats in. En bit in i filmen är M.H:s ansikte väl synligt en längre stund. Några svårigheter för den som känner M.H. att identifiera henne kan inte ha förelegat och det har också framkommit i övrigt att M.H. har identifierats.

S.G. har förnekat brottsligt uppsåt och gjort gällande att han inte haft för avsikt att utsätta M.H. för andras missaktning och att han inte tänkt att filmen skulle få sådan spridning som den fått.

För att uppsåt ska anses föreligga enligt bestämmelsen om förtal krävs att uppgiften i fråga lämnas uppsåtligen samt att uppsåt föreligger även för de omständigheter som gör uppgiften ägnad att utsätta den utpekade för andras missaktning.

Det är utrett i målet att S.G. spelat in filmen utan M.H:s vetskap och att han därefter lagt upp filmen på två olika porrsajter. S.G. har också namngivit filmen med namn som innehållit ett, som tingsrätten uppfattar det, smeknamn på S.G. själv, vilket han också sedan använt på sin egen blogg. S.G. har alltså haft direkt uppsåt till att han lagt upp filmen på de två porrsajterna. Redan genom att ladda upp filmen på två olika porrsajter har S.G. måst förstå att denna skulle kunna komma att få stor spridning och även bli känd för personer i hans eller målsägandens närhet, vilket också skett. Av utredningen har framkommit att redan efter några dagar kontaktades målsäganden av en kamrat som sett eller i vart fall hört talas om filmen. Även S.G. själv blev kontaktad av kamrater och också av målsäganden efter några dagar. S.G. har också varit fullt medveten om att filmen spelats in utan M.H:s samtycke. Att det inte skulle uppfattas på det sättet av dem som tittade på filmen har S.G. återigen måst förstå enligt tingsrättens uppfattning. Det är denna omständighet, att M.H. kan uppfattas ha varit med på att spela in filmen och att denna offentliggjordes, som gör att målsäganden genom den utlagda filmen kan komma att utsättas för andras missaktning. Det är utrett i målet att M.H. fått utstå flera frågor och kommentarer angående sin medverkan i filmen. Tingsrätten finner därmed utrett att S.G. haft uppsåt till den åtalade gärningen.

Tingsrätten konstaterar att det är utrett att filmen fått stor spridning och även att denna blivit känd för en stor krets av personer på den skola där målsäganden går och genom detta även i målsägandens bekantskapskrets. Filmens innehåll och den stora spridning denna fått gör att gärningen är att bedöma som grovt förtal.

S.G. ska därför dömas för grovt förtal.

Med hänsyn till utgången i ansvarsdelen är S.G. skadeståndsskyldig gentemot målsäganden. Tingsrätten konstaterar att fråga är om en inte helt kortvarig film där målsäganden spelats in utan egen vetskap. Filmens innehåll och att denna nått spridning till ett större antal personer i målsägandens umgängeskrets har inneburit en mycket allvarlig kränkning av målsägandens personliga integritet och medfört betydande negativa konsekvenser för målsägandens sociala liv. Tingsrätten bedömer ett skäligt skadestånd avseende kränkning till 130 000 kr. Målsäganden har till följd av brottet inte förmått gå i skola och inte heller att umgås med sina vänner. Tingsrätten finner inget skäl att betvivla målsägandens uppgift att hon haft svårt att sova och att hon psykiskt mått mycket dåligt till följd av brottet. Yrkat skadestånd om 6 000 kr avseende sveda och värk är därför skäligt och ska dömas ut. I fråga om yrkad ersättning avseende förlust av del av skolår anser tingsrätten inte visat annat än att målsäganden med stöd av skolan kommer att klara av sina studier. Att målsäganden inte kunnat närvara i skolan till följd av brottet måste anses ersatt såsom sveda och värk. Yrkandet om ersättning för förlust av del av skolår ogillas därför. S.G. ska därmed förpliktas utge skadestånd till M.H. med 136 000 kr jämte ränta - - -.

- - -.

Domslut

Tingsrätten dömde S.G. enligt 5 kap. 2 § BrB för grovt förtal och bestämde påföljden till ungdomstjänst 45 timmar.

S.G. förpliktades utge skadestånd till M.H. med 136 000 kr jämte ränta.

Av beloppet skulle 8 800 kr utges solidariskt med B.G.

Göta hovrätt

S.G. överklagade i Göta hovrätt och yrkade att hovrätten skulle sätta ned skadeståndets storlek såvitt avsåg kränkningsersättningen.

M.H. motsatte sig att tingsrättens dom ändrades.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Niklas Rundberg och Lennart Östblom samt tf. hovrättsassessorn Paul Forsberg, referent) anförde i dom den 16 oktober 2013 följande.

Hovrättens domskäl

- - -.

Utgångspunkter för hovrättens prövning

Den som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära ska, enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207), ersätta den skada som kränkningen innebär.

M.H. har, som det får förstås, även i hovrätten gjort gällande att S.G. utsatt henne för brott i enlighet med vad åklagaren gjorde gällande vid tingsrätten och att S.G. därigenom allvarligt kränkt hennes personliga integritet.

S.G. har i hovrätten erkänt de faktiska omständigheterna - som det får förstås numera även innefattande att han haft uppsåt till gärningen.

S.G. medgav redan vid tingsrätten att utge 20 000 kr till M.H. i kränkningsersättning. Målet i hovrätten rör därmed frågan huruvida storleken av den kränkningsersättning som tingsrätten tillerkänt M.H. ska sättas ned, som lägst till 20 000 kr. Som ett första led i denna prövning har hovrätten att, utifrån de numera ostridiga omständigheter som M.H. åberopat till stöd för sin talan, göra en förutsättningslös rättslig bedömning av huruvida M.H. utsatts för sådant brott som enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen ger rätt till kränkningsersättning. Detta gäller oavsett att S.G. inte överklagat tingsrättens dom i frågan om straffrättsligt ansvar (jfr rättsfallet NJA 1996 s. 724). I sammanhanget bör även framhållas att det inte enbart utifrån en viss brottsrubricering går att avgöra om en ersättningsbar kränkning föreligger (jfr Friberg, Kränkningsersättning, s. 727).

M.H:s rätt till kränkningsersättning

Förtal består i att lämna uppgift om någon som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning. Vanligen lämnas uppgift i tal eller skrift, men det kan ske även på annat sätt, såsom genom att visa eller publicera en bild eller en film. Lämnas uppgiften på ett sådant sätt får uppgiften den innebörd rörande den berörde som själva framställningssättet förmedlar. För förtalsansvar är det tillräckligt att det funnits en risk för att den berörde under rådande omständigheter skulle komma att utsättas för andras missaktning. Bedömningen av vad som kan anses vara nedsättande ska göras ur den kränktes och hans omgivnings synvinkel. Utgångspunkten ska vara de sociala värderingarna på den berördes ort och inom hans egen samhällsgrupp eller personkrets. För förtalsansvar är det tillräckligt att en uppgift är nedsättande för en persons anseende i de särskilda kretsar som han tillhör. Det krävs inte att uppgiften är nedsättande enligt en allmänt rådande eller i samhället i dess helhet förhärskande uppfattning. En sådan allmän uppfattning är dock i princip också tillräcklig för ansvar även om undantag kan gälla när den utpekade och/eller de kretsar som denne tillhör är av motsatt uppfattning (se rättsfallen NJA 1992 s. 594, NJA 1994 s. 637 och NJA 2003 s. 567).

S.G. har, genom att lägga upp den aktuella videofilmen på två olika porrsajter på internet, lämnat uppgifter om att M.H. haft samlag med honom och om hur samlaget genomfördes. Sådana uppgifter kan i och för sig inte anses nedsättande för henne, då de inte ger uttryck för något onormalt. Som tingsrätten funnit har emellertid också förelegat risk för att filmen skulle ge det felaktiga intrycket att M.H. känt till att samlaget filmades och att hon inte haft något emot att filmen lades upp på porrsajter. Den bild av M.H:s karaktär som filmen och dess publicering på porrsajterna således förmedlat måste enligt allmänna värderingar anses ha varit ägnad att utsätta henne för andras missaktning. M.H:s uppgifter om hur hon bemötts av sina skolkamrater sedan filmerna lades ut på internet visar att det inom hennes egen personkrets inte rått någon motsatt uppfattning i denna värderingsfråga. Mot denna bakgrund finner hovrätten att S.G. utsatt M.H. för förtal. Med beaktande av att uppgifterna lämnats i en mycket integritetskränkande form och fått spridning på ett sätt som varit mycket kännbart för målsäganden är brottet att anse som grovt. M.H. får anses ha blivit allvarligt kränkt genom det grova förtalet, vilket innefattat ett angrepp mot hennes ära. Hon är följaktligen, enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen, berättigad till kränkningsersättning. Hovrätten har därmed att ta ställning till storleken av kränkningsersättningen.

Allmänt om kränkningsersättnings storlek vid förtalsbrott

Hur skadestånd med anledning av kränkning ska bestämmas regleras i 5 kap. 6 § skadeståndslagen. Av bestämmelsen framgår att ersättningen ska bestämmas efter vad som är skäligt med hänsyn till handlingens art och varaktighet. I fem punkter anges vissa omständigheter som ska beaktas särskilt vid bedömningen. Dessa är huruvida handlingen 1. haft förnedrande eller skändliga inslag, 2. varit ägnad att framkalla allvarlig rädsla för liv eller hälsa, 3. riktat sig mot någon med särskilda svårigheter att värja sin personliga integritet, 4. inneburit missbruk av ett beroende eller förtroendeförhållande, eller 5. varit ägnad att väcka allmän uppmärksamhet. Av förarbetena till regleringen följer att utgångspunkten vid bedömningen av kränkningsersättningens storlek måste vara en skönsmässig bedömning baserad på härskande etiska och sociala värderingar. Den skada som ska ersättas genom kränkningsersättningen bestäms i huvudsak på objektiva grunder utifrån de i lagen angivna kriterierna (se prop. 2000/01:68 s. 51 och 66).

Det ligger i sakens natur att den som utsätts för brott kan uppleva sig kränkt inte bara av brottet utan även av en mängd kringomständigheter. Kränkningsersättning kan emellertid endast avse den kränkning som skett genom brottet. Ersättningens storlek beror primärt på i vilken grad det intresse som det överträdda straffbudet är avsett att skydda (straffbudets skyddsintresse) har kränkts (jfr Friberg, Kränkningsersättning, s. 356 f. och 727). För att omständigheterna kring ett brott ska tillåtas inverka vid bedömningen av ersättningens storlek torde i regel krävas att dessa haft inverkan på i vilken utsträckning det aktuella brottet har trätt detta intresse för när. Förtalsbestämmelserna syftar till att skydda en persons ära i objektiv mening, dvs. det anseende som en person har bland sina medmänniskor; dennes ”goda namn och rykte”. Det förtjänar att framhållas att detta skyddsintresse är ett annat än det integritetsskydd som exempelvis den nya straffbestämmelsen om förbud mot kränkande fotografering (4 kap. 6 a § BrB) är avsedd att tillhandahålla.

HD har i rättsfallet NJA 2003 s. 567 anfört att, vid bestämmande av kränkningsersättning vid förtalsbrott, viss vägledning kan erhållas genom en jämförelse med de ersättningar för kränkning som brukar utgå vid andra typer av brott samt att den omedelbara kränkning som ett sådant brott innefattar i allmänhet torde vara mindre än vad som är fallet vid exempelvis grova sexualbrott eller allvarliga angrepp på liv eller hälsa. Vad som förutom förtalets art kan vara särskilt försvårande är, enligt vad HD framhållit, den spridning som uppgifterna fått, varvid dock måste beaktas såväl riskerna för att tilltro ska fästas vid uppgifterna som möjligheterna att tillbakavisa dessa. I rättsfallet NJA 1994 s. 637 fann HD det förhållandet att målsägandena varit välkända personer, för vilka det funnits ett stort intresse hos allmänheten, motivera betydande skadestånd som upprättelse vid förtalsuppgifter av sexuell natur, som nått stor spridning genom publicering. Domstolen framhöll därvid att det mot bakgrund av de ekonomiska överväganden som kunde antas ha legat bakom publiceringen fanns skäl att bestämma skadestånden på en så hög nivå att de också kunde väntas verka preventivt och bidra till att förebygga fortsatt publicering av samma art i framtiden.

Skälig kränkningsersättning i förevarande fall

Det handlande från S.G:s sida som grundar rätt till kränkningsersättning består i att denne har lämnat uppgifter om att M.H. samtyckt till en filminspelning av samlag och till spridning av denna film.

De uppgifter som S.G. har lämnat har visserligen varit nedsättande för M.H:s anseende. Det går dock inte att bortse från det förhållandet att det inom inte alltför snäva kretsar av befolkningen med tiden har blivit alltmer socialt accepterat att vara mycket öppen och utåtriktad avseende sina sexuella vanor. I linje med att härskande etiska och sociala värderingar ska utgöra utgångspunkten vid bedömningen av en kränkningsersättnings storlek bör detta förhållande ges ett inte obetydligt genomslag vid hovrättens prövning.

Det förhållandet att S.G. smygfilmat M.H. kan inte i sig anses ha inverkan på i vilken utsträckning hans efterföljande uppgiftslämnande kränkt M.H:s ära. Att de ärekränkande uppgifterna lämnats genom en filmsekvens medför dock, som redan framhållits, att uppgifterna måste anses ha lämnats i en mycket integritetskränkande form. Vidare står det klart att S.G:s uppgiftslämnande innefattat ett missbruk av ett - i vart fall underförstått - förtroendeförhållande mellan honom och M.H. Dessa omständigheter bör givetvis beaktas vid bedömningen av kränkningsersättningens storlek. Mot bakgrund av det skyddsintresse som står i förgrunden av bedömningen kan dock inte bortses från att de lämnade uppgifternas innehåll måste anses vara av överordnad betydelse i förhållande till den form i vilken de lämnats.

Som hovrätten ovan anfört har uppgifterna fått spridning på ett sätt som varit mycket kännbart för M.H. Avseende spridningens omfattning är emellertid att beakta att, för det stora flertalet av de personer som tagit del av filmen, M.H:s ansikte torde ha varit obekant och att det därmed för dessa personer saknats koppling mellan de uppgifter som filmen förmedlat och M.H:s person. Inom den relativt begränsade krets av personer som kunnat identifiera M.H. på filmen har, av allt att döma, möjligheterna för M.H. att kunna tillbakavisa uppgifterna varit förhållandevis goda. Detta gäller i synnerhet som filmen, enligt vad vittnet J.B. berättat, även kunnat ge intrycket att M.H. inte visste att samlaget spelades in. Det bör i detta sammanhang framhållas att S.G. inte kan hållas ansvarig för om de som tagit del av de uppgifter som han förmedlat genom sin publicering av filmen i sin tur fört dessa uppgifter vidare till andra.

Slutligen är att beakta att det inte framkommit några omständigheter som ger anledning att anta att några ekonomiska överväganden legat bakom S.G:s agerande.

Vid en samlad bedömning av det anförda, och vid en jämförelse med de ersättningar för kränkning som brukar utgå vid andra - betydligt allvarligare - typer av brott, finner hovrätten att skälig kränkningsersättning i förevarande fall uppgår till 25 000 kr.

Jämkning av skadeståndsskyldigheten

S.G. har, som det får förstås, i hovrätten velat göra gällande att hans skyldighet att utge kränkningsersättning ska jämkas med hänsyn till hans ålder och ekonomiska förhållanden. Hovrätten finner i och för sig förutsättningar föreligga att pröva S.G:s jämkningsinvändningar. Under vilka förhållanden jämkning av skyldighet att utge kränkningsersättning kan ske framgår av 2 kap. 4 § och 6 kap. 2 §skadeståndslagen. Bestämmelserna är avsedda att tillämpas restriktivt, i synnerhet när den skadevållande är över 15 år gammal. Jämkning av ersättningsskyldigheten vid uppsåtliga brott av allvarlig art kan därvid komma ifråga i stort sett endast under förutsättning att skyldigheten att utge ojämkat skadestånd med hänsyn till den brottsliges personliga förhållanden måste antas på ett avgörande sätt äventyra hans anpassning i samhället (se NJA 1993 s. 727). En sådan situation föreligger inte i förevarande fall. S.G. ska således förpliktigas att utge 25 000 kr till M.H. i kränkningsersättning.

Hovrättens domslut

Hovrätten ändrar tingsrättens dom endast på så sätt att hovrätten bestämmer beloppet på det skadestånd som S.G. jämte ränta ska utge till M.H. till 31 000 kr.

Högsta domstolen

M.H. överklagade och yrkade att HD skulle bestämma skadeståndsbeloppet till 136 000 kr, varav 130 000 kr för kränkning och 6 000 kr för sveda och värk.

S.G. motsatte sig att hovrättens dom ändrades.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Karin Annikas Persson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.

Domskäl

Skäl

Punkterna 1-3 motsvarar i huvudsak punkterna 1-3 i HD:s dom.

För vilken kränkning ska ersättning utgå?

Punkten 4 motsvarar punkten 4 i HD:s dom.

S.G. har gjort sig skyldig till grovt förtal gentemot M.H. Det handlande som konstituerar den brottsliga gärningen har bestått i att S.G., utan M.H:s vetskap eller samtycke, lagt upp en film utvisande ett samlag mellan honom och M.H. på två olika porrsajter på internet. I den mån brottet har innefattat ett angrepp mot M.H:s person, frihet, frid eller ära ska S.G., enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen, ersätta den skada som kränkningen innebär.

Det står till en början klart att brottet har innefattat ett angrepp mot M.H:s ära och S.G. ska därför ersätta den skada som denna kränkning innebär.

Med angrepp mot annans frid avses främst den enskildes rätt att få vara i fred och hålla sitt privatliv okänt för andra (prop. 2000/01:68, s. 49). Det brott som S.G. gjort sig skyldig till måste, förutom angreppet mot M.H:s ära, också i och för sig anses innefatta ett angrepp mot hennes rätt att få hålla sitt privatliv okänt för andra och därmed mot hennes frid.

För ersättningsskyldighet enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen krävs att någon har kränkts genom brott. Det innebär i detta fall för det första att ersättning inte kan utgå för den kränkning av M.H:s frid som den smygfilmning som föregått publiceringen på internet har inneburit. Detta handlande utgjorde vid tidpunkten för gärningstillfället nämligen inte något brott (se NJA 1992 s. 594, NJA 1996 s. 418 och NJA 2008 s. 946 samt jfr numera brottet kränkande fotografering i 4 kap. 6 a § BrB). Den skada som den kränkningen har inneburit har alltså inte orsakats genom brott.

Frågan härnäst är om kravet på kränkning genom brott också innebär att endast kränkningen av det intresse som den aktuella straffbestämmelsen avser att skydda är ersättningsbar eller om skadeståndsansvaret även omfattar andra kränkningar, i och för sig orsakade av den brottsliga gärningen, av något av de intressen som uppräknas i 2 kap. 3 § skadeståndslagen. Om så är fallet har M.H. rätt till ersättning inte bara för kränkningen av hennes ära utan även för den kränkning av hennes frid det inneburit att filmen lagts ut på internet.

10.

I praxis har ansetts att ersättning kan utgå även om det brottsliga angreppet primärt har riktat sig mot ett annat intresse än något av de som uppräknas i 2 kap. 3 § skadeståndslagen, om gärningen samtidigt innefattar ett brott som utgör ett angrepp på ett sådant intresse (se t.ex. rättsfallet NJA 2011 s. 3, där kränkningsersättning utgick för den integritetskränkning ett bostadsinbrott innebar eftersom gärningen också innefattade ett hemfridsbrott). Det saknar för skadeståndsansvaret betydelse om det senare brottet straffrättsligt konsumeras av det förra.

11.

Kravet på kränkning genom brott förekommer också i brottsskadelagen (2014:322). Enligt 5 § denna lag betalas brottsskadeersättning för den skada det innebär att någon allvarligt kränker annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet eller frid (kränkning). Brottsskadeersättning utgår alltså primärt inte för ärekränkningsbrott.

12.

Brottsoffermyndigheten har emellertid vid vissa sådana angrepp ansett att angreppet även har innefattat en kränkning av annans personliga frid och därför funnit det möjligt att betala ut brottsskadeersättning. Exempel på detta är vissa fall av barnpornografibrott och andra brott där spridning av bilder eller text via internet eller sms ingår som ett moment (Anders Dereborg och Ann-Christine Lindeblad, Brottsskadelagen. En kommentar (1 juli 2013, Zeteo), kommentaren till 2 § samt se t.ex. Brottsoffermyndighetens, Nämnden för brottsskadeersättning, beslut den 22 maj 2006 i ärendena 2304/2005 och 3955/2005).

13.

För ett synsätt med innebörd att det endast är kränkningen av det skyddsintresse som den aktuella straffbestämmelsen avser som ska ersättas talar det sätt på vilket skadan har definierats i 2 kap. 3 § skadeståndslagen. Kravet att kränkningen ska ha inneburit skada innebär att det är kränkningen av skyddsintresset snarare än skadan på angreppsobjektet (den enskilda personen som blir utsatt för brott) som utgör den ersättningsgilla skadan (se Sandra Friberg, Kränkningsersättning, Skadestånd för kränkning genom brott, ak. avh. 2010, s. 356). Ytterligare ett förhållande som talar för ett sådant synsätt är att kränkningen enligt lagtexten ska ha orsakats genom brott och inte genom brottslig gärning.

14.

För motsatt synsätt talar ovan angivna uttalanden i förarbetena med innebörd att det saknar betydelse till vilken brottstyp en gärning rent straffrättsligt är att hänföra, liksom de ovan angivna avgörandena från HD och Brottsoffermyndigheten. Det kan också konstateras att regeringen i maj 2014 tillsatt en utredning med syfte att åstadkomma en ändamålsenlig, modern och tydlig strafflagstiftning som ger ett starkt och väl avvägt skydd för den personliga integriteten (se dir. 2014:74). Utredningen ska överväga ett utvidgat straffansvar vid spridning av integritetskränkande uppgifter som sker utanför det särskilt grundlagsskyddade området. Det kan därmed antas att det ligger i linje med lagstiftarens vilja att kränkningsersättning ska kunna utgå för den typ av integritetskränkning det är fråga om här.

15.

Mot den angivna bakgrunden talar övervägande skäl för att 2 kap. 3 § skadeståndslagen i detta mål ska tolkas på så sätt att S.G. ska utge ersättning till M.H. inte bara för den kränkning av hennes ära som det brott han gjort sig skyldig till har inneburit, utan också för den kränkning av hennes frid brottet har inneburit.

Till vilket belopp ska ersättningen bestämmas?

16.

Skadestånd för kränkning avser att kompensera känslor som den kränkande handlingen har framkallat hos den skadelidande, såsom rädsla, förnedring, skam eller liknande som inte tar sig sådana medicinska uttryck att det föreligger en personskada (prop. 2000/01:68, s. 48). Skadeståndet ska huvudsakligen bestämmas efter objektiva kriterier och av relevans är först och främst vilken kränkning som typiskt sett kan anses ha uppkommit genom det brottsliga angreppet (a. prop. s. 49).

17.

Skadestånd med anledning av kränkning bestäms, enligt 5 kap. 6 § skadeståndslagen, efter vad som är skäligt med hänsyn till handlingens art och varaktighet varvid särskilt ska beaktas bl.a. om handlingen varit ägnad att väcka särskild uppmärksamhet. Ersättningen ska bestämmas med utgångspunkt i en skönsmässig bedömning baserad på förhärskande etiska och sociala värderingar (se t.ex. a. prop. s. 51 samt NJA 2003 s. 567 och NJA 2007 s. 540).

18.

När det särskilt gäller kränkningsersättning vid förtalsbrott uttalade HD därtill i rättsfallet NJA 2003 s. 567 att viss vägledning kan erhållas genom en jämförelse med de ersättningar för kränkning som brukar utgå vid andra typer av brott. Därvid torde den omedelbara kränkning som ett förtalsbrott innefattar i allmänhet få anses vara mindre än vad som är fallet vid exempelvis grova sexualbrott eller allvarliga angrepp på liv eller hälsa. Vad som förutom förtalets art kan vara särskilt försvårande vid förtalsbrott är den spridning som uppgifterna fått. Härvid måste dock också riskerna för att tilltro ska fästas vid uppgifterna liksom möjligheterna att gendriva uppgifterna beaktas.

19.

Enligt artikel 8.1 i Europakonventionen har var och en rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Av artikel 8 följer bl.a. ett skydd mot närgången uppmärksamhet, vilket inbegriper ett skydd mot att bli fotograferad och att få fotografier av privat karaktär publicerade eller använda för ovidkommande syften. Bestämmelsen innebär primärt att staten ska avhålla sig från ingrepp i den skyddade rättigheten. Av Europadomstolens praxis följer emellertid även att staten har en positiv förpliktelse att vidta rimliga åtgärder, t.ex. lagstifta om straffrättsliga påföljder eller civilrättslig kompensation, samt, vid tillämpningen av gällande lagstiftning, förvissa sig om att denna är i överensstämmelse med konventionen (se t.ex. X and Y/The Netherlands, no. 8978/80, § 23 och Avram and Others v. Moldova, no. 41588/05, § 40). Av det senare fallet framgår att konventionen också, för att någons rätt enligt artikel 8.1 ska anses skyddad, kan ställa krav på att ersättning som tillerkänns någon av nationell domstol uppgår till en viss nivå.

20.

I detta fall får beaktas att handlingen varit ägnad att väcka särskild uppmärksamhet samt att de lämnade uppgifterna har varit av sexuell karaktär och att uppgiftslämnandet har skett i en särskilt integritetskränkande form, nämligen genom en film. Av utredningen framgår att filmen har funnits tillgänglig på internet under någon veckas tid, vilket i sammanhanget får betraktas som en relativt lång tid, samt att ett mycket stort antal personer har tagit del av filmen. Gärningen har vidare inneburit en mycket allvarlig kränkning av M.H:s personliga integritet. Det får härvid betraktas som försvårande att uppgiftslämnandet skett via internet, där möjligheten att kontrollera bl.a. hur många som tar del av uppgifterna är begränsad. Mot den angivna bakgrunden, och med beaktande av tillgänglig praxis från Europadomstolen, bör det skadestånd som S.G. ska utge till M.H. för kränkning bestämmas till 75 000 kr.

Domslut

Med ändring av hovrättens dom förpliktar HD S.G. att till M.H. betala ersättning för kränkning med 75 000 kr jämte ränta - - -.

Domskäl

HD (justitieråden Ella Nyström, Kerstin Calissendorff, referent, Lena Moore, Ingemar Persson och Lars Edlund) meddelade den 16 mars 2015 följande dom.

Domskäl

Bakgrund och frågan i målet

S.G. filmade i oktober 2012 när han hade samlag med M.H. i sin bostad. Filmen lade han därefter ut på två s.k. porrsajter på internet. Såväl inspelningen som publiceringen skedde utan M.H:s kännedom och medgivande.

S.G. åtalades för grovt förtal. M.H. yrkade i anslutning till åtalet skadestånd av S.G. med 168 500 kr, varav 150 000 kr för kränkning. S.G. medgav att betala kränkningsersättning med 20 000 kr. Tingsrätten fann att S.G. gjort sig skyldig till förtal och brottet bedömdes som grovt med hänsyn till filmens innehåll och den stora spridning den fått. Han förpliktades att betala skadestånd till M.H. med 130 000 kr för kränkning och 6 000 kr för sveda och värk. S.G. överklagade domen i fråga om kränkningsersättningens storlek. Hovrätten har ändrat beloppet avseende kränkning till 25 000 kr.

Frågan i HD är vilken kränkningsersättning inom ramen 25 000-130 000 kr som S.G. ska betala till M.H.

Brottet

Den som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära ska, enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen, ersätta den skada som kränkningen innebär. Utmärkande för de brott som grundar rätt till ersättning är att de innefattar ett angrepp på den skadelidandes personliga integritet, närmast dennes privatliv och människovärde. Det saknar betydelse till vilken brottstyp en gärning rent straffrättsligt är att hänföra. Det avgörande är om brottet angriper ett sådant intresse som bestämmelsen skyddar (prop. 2000/01:68 s. 48 f.).

Med angrepp mot en persons ära avses i detta sammanhang kränkningar av någon annans anseende eller självkänsla (a. prop. s. 65). S.G:s brottsliga gärning består i att han, genom att lägga ut filmen på porrsajterna, har förmedlat det felaktiga intrycket att M.H. har velat göra inspelningen av deras samlag tillgänglig för andra, och härtill som pornografi. Det innebär att han har lämnat en uppgift om M.H. som har varit ägnad att utsätta henne för andras missaktning (5 kap. 1 § BrB). Brottet, som innefattar ett angrepp mot M.H:s ära, har inneburit en allvarlig kränkning.

Kränkningsersättningens storlek

Kränkningsersättningen avser att ge kompensation för känslor som den kränkande handlingen har framkallat hos den skadelidande, såsom rädsla, förnedring, skam eller liknande som inte tar sig sådana medicinska uttryck att det föreligger en personskada (a. prop. s. 48). Enligt 5 kap. 6 § skadeståndslagen bestäms skadeståndet efter vad som är skäligt med hänsyn till handlingens art och varaktighet. Särskild hänsyn ska tas till bl.a. om handlingen har varit ägnad att väcka allmän uppmärksamhet. Ersättningen ska i huvudsak bestämmas efter objektiva kriterier. Att handlingens art ska beaktas innebär att ersättningarna varierar beroende på vilken typ av angrepp det är fråga om. Typiskt sett innebär vissa brott allvarligare kränkning av den personliga integriteten än andra brott. (A. prop. s. 51 ff. och 74 f.)

När kränkningsersättningen ska bestämmas är utgångspunkten således den kränkande handlingens art och graden av allvar i den kränkning av den personliga integriteten som handlingen typiskt sett innebär. Av betydelse för ersättningens storlek kan vara om handlingen, utöver att den utgör ett angrepp på det intresse som skyddas av den aktuella straffbestämmelsen, även innefattar angrepp på något annat i 2 kap. 3 § skadeståndslagen angivet intresse.

S.G:s handling har inneburit en allvarlig kränkning inte bara av M.H:s anseende och självkänsla utan även av hennes privatliv genom att filmen avser en rent privat angelägenhet, nämligen ett samlag mellan henne och S.G. i hans hem (jfr a. prop. s. 64 angående angrepp på annans frid).

När det gäller kränkningsersättning vid förtalsbrott uttalade HD i rättsfallet NJA 2003 s. 567 att viss vägledning för ersättningens bestämmande kan erhållas genom en jämförelse med de ersättningar för kränkning som brukar utgå vid andra typer av brott. HD anförde vidare att den omedelbara kränkning som ett förtalsbrott innefattar i allmänhet får anses vara mindre än vad som är fallet vid exempelvis grova sexualbrott eller allvarliga angrepp på liv eller hälsa. Vad som förutom förtalets art kan vara särskilt försvårande vid förtalsbrott är den spridning som uppgifterna fått. Också riskerna för att tilltro fästs vid uppgifterna liksom möjligheterna att tillbakavisa dem måste beaktas. Rättsfallet avsåg förtal genom text på en löpsedel till en rikstäckande tidning som fick anses innefatta uppgift om att en partiledare skulle medverka i en pornografisk film. Kränkningsersättningen bestämdes till 50 000 kr.

10.

Det är utrett att den nu aktuella filmen fanns på de två porrsajterna under cirka en vecka. Under den tiden var den tillgänglig för alla. Det var möjligt att på ett enkelt sätt ladda ned filmen och på så sätt både lagra den och sprida den vidare. Genom filmmediets större genomslagskraft är i allmänhet ett angrepp på anseendet och privatlivet som sker genom film allvarligare än om angreppet sker i tal eller skrift. Det förhållandet att filmen fanns på porrsajter var ägnat att väcka särskild uppmärksamhet. Typiskt sett får det också anses allvarligare att uppgifterna avser en ung person.

11.

Det anförda leder till bedömningen att kränkningsersättningen skäligen bör bestämmas till 70 000 kr. Det finns inte skäl att jämka beloppet.

Slutsats - - -

12.

Det skadestånd som S.G. ska betala till M.H. ska alltså bestämmas till 76 000 kr, varav 70 000 kr för kränkning och 6 000 kr för sveda och värk.

- - -.

Domslut

HD ändrar hovrättens dom på så sätt att HD bestämmer det skadestånd som S.G. ska betala till M.H. till 76 000 kr.

HD:s dom meddelad: den 16 mars 2015.

Mål nr: T 5670-13.

Lagrum: 2 kap. 3 § och 5 kap. 6 §skadeståndslagen samt 5 kap. 1 § BrB.

Rättsfall: NJA 2003 s. 567.