lagen.nu

NJA 2003 s. 567

Tryckfrihetsbrott. En tidnings löpsedel har ansetts innefatta uppgift som varit ägnad att utsätta en person för andras missaktning. Ansvarige utgivaren har fällts för förtal. Tillika fråga om skadestånd.

G.S. väckte vid Stockholms TR enskilt åtal mot J.B. samt talan om skadestånd mot J.B. och AB Kvällstidningen Expressen så som framgår av TR:ns dom.

TR:n (chefsrådmannen Carbell samt rådmännen Dahl och Gissin) anförde i dom d. 23 maj 2002: Bakgrund. Kvällstidningen Expressen publicerade d. 27 nov. 2001 en löpsedel, en förstasida och en artikel om en studieresa till Brasilien som G.S. skulle göra. I samband med resan skulle G.S. medverka i ex-maken och filmaren L.W:s filmprojekt. Löpsedeln, en vinjett på förstasidan och rubriken till artikeln återgav, invid bl.a. en bild av G.S., vissa uttalanden som enligt G.S. felaktigt gav intrycket att de fällts av henne, medan J.B. och Expressen hävdat att uttalandena gjorts av L.W. och även G.S., vilket framgått av de ifrågakomna texternas lydelse.

Yrkanden m.m. G.S. har yrkat dels att J.B., i egenskap av tidigare ansvarig utgivare för Expressen, ska fällas till ansvar enligt 7 kap. 4 § 14 p. tryckfrihetsförordningen jämte 5 kap. 2 § – alternativt 1 § – BrB för grovt förtal, alternativt i andra hand för förtal, dels att J.B. och Expressen ska åläggas att solidariskt till G.S. utge ersättning för ideell skada med 150 000 kr.

Vidare har G.S. yrkat att Expressen ska åläggas att i tidningen i sedvanlig omfattning publicera domen i målet, i den mån denna blir fällande.

J.B. och Expressen har, envar för sitt vidkommande, bestritt ansvar och skyldighet att utge skadestånd och förklarat sig inte kunna vitsorda något skadeståndsbelopp som skäligt i och för sig. Som grund för bestridandet har J.B. och Expressen anfört att de påtalade texterna inte innefattar några uppgifter som utgör förtal av G.S. I vart fall har publiceringen av dessa varit försvarlig. Uppgifterna har vidare varit sanna. I vart fall har det funnits skälig grund för dem.

Mot yrkandet om publicering av fällande dom har Expressen inte haft något att erinra.

De texter som G.S. gör gällande utgör förtalsbrott är följande:

1. På löpsedeln: G.S. spelar in EROTISK FILM med sin ex-man: ”MAN SKA BLI KÅT”

2. I vinjetten på sid 1: G.S. GÖR EROTISK FILM: ”Jag ställer upp på allt”

3. Rubriken till artikeln på s. 12 och 13: ”Jag ställer upp på allt” G.S. MED I EXMAKENS EROTISKA FILM

Domskäl. Målet har handlagts under medverkan av jury. Juryn har besvarat frågorna huruvida de påtalade texterna 1–3 är brottsliga såsom grovt förtal med nej samt huruvida de är brottsliga såsom förtal med ja. Vid detta utslag från juryn är TR:n förhindrad att bedöma någon av texterna som grovt förtal, medan det nu ankommer på rätten att pröva huruvida en eller flera av dem ska bedömas som brottsligt förtal ehuru icke grovt brott.

G.S. har hörts såsom målsägande och J.B. såsom tilltalad. På hans begäran har vidare Expressens editionschef L.N. hörts som vittne.

TR:ns bedömning. Vad först beträffar uttrycket ”erotisk film” har G.S. velat göra gällande att detta är liktydigt med ”pornografisk film”. Det må vara sant att pornografisk film alltid kan sägas ha inslag som kan kallas mer eller mindre erotiska. Men av denna sanning följer inte att också det omvända gäller. En film kan väl tänkas förtjäna beteckningen erotisk utan att den fördenskull behöver ha några som helst pornografiska inslag. Och på samma sätt kan en roman om ett kärleksförhållande, exempelvis Hjalmar Söderbergs ”Den allvarsamma leken”, beroende på dess innehåll väl tänkas bli omnämnd som en finstämd erotisk skildring, liksom det också förekommer att man inom litteraturhistorien talar om t.ex. Runebergs erotiska diktning. I intet avseende leder detta emellertid tankarna mot att sagda verks upphovsmän skulle vara pornografer. Inte heller filmaren L.W. själv synes, enligt den artikel vars rubrik påtalats, f.ö. använda ordet med denna betydelse. Det står bl.a. där: ”L.W. vill att filmen ska bli erotisk i sin ton. – Jag ska göra den så man blir kåt utan att det blir pornografi. Det blir inte så lätt men jag ska försöka.”

Visserligen använder ofta distributörer av pornografisk film sig av eufemismen erotisk film vid marknadsföringen av sina produkter. Detta innebär emellertid inte att uttrycket därmed ska anses ha undergått en sådan betydelseförskjutning att det i alla eller ens de flesta sammanhang numera ska anses liktydigt med pornografisk film. Det är med denna utgångspunkt som de påtalade uttalandena skall prövas.

De påtalade texterna innefattar uppgiften att G.S. spelar in erotisk film i förening med två kommentarer som Expressen uppenbarligen tillskriver G.S. Vid bedömningen av frågan huruvida texterna utgör förtal i teknisk mening är det av betydelse huruvida G.S. vid Expressens intervju verkligen kommenterade sin medverkan i filmen på angivet sätt. En bedömning av om så skett innebär dock inte en prövning av själva uppgifternas sanningshalt i den mening som avses i straffrihetsgrunden i förtalsparagrafens andra stycke.

I fråga om uttalandet ”Jag ställer upp på allt” i förening med uppgiften att G.S. gör erotisk film har reportern L.N. omvittnat att han efter att ha intervjuat L.W. igen ringde upp G.S. för att efterhöra hennes reaktion på vad L.W. sagt, särskilt att det var fråga om en erotisk film som skulle göra att man blev kåt utan att det fördenskull var fråga om pornografi. Enligt L.N. hade G.S. inte uttryckt någon förvåning eller på något sätt tagit avstånd från vad L.W. sagt om filmen. L.N. har även uppgett följande. G.S. ville berätta om sin relation till L.W. som hon sade var mycket nära. Hon sade att hon ställer upp på allt som L.W. ville då hon kände sig trygg med honom. Hon var inte ett dugg oroad över att filmen kunde bli för vågad. Dessutom skulle hon få tillfälle att vara med när filmen slutfördes och då kunna anlägga sina synpunkter på olika scener.

G.S. har vid sitt förhör bekräftat att L.N. ringde upp henne för att fråga om filmen. Hon har vidare sagt att hon inte ordagrant kommer ihåg vad hon sade under samtalet, men att hon kan ha sagt att hon ställer upp på allt som L.W. vill att hon skall göra i filmen, eftersom hon har ett förtroendefullt förhållande till L.W. och fullt ut litar på dennes goda omdöme ifråga om vad som ska vara med i filmen.

Genom L.N:s under vittnesförhöret lämnade uppgifter, som inte motsägs, utan snarare vinner stöd av vad G.S. själv sagt under sitt förhör, finner TR:n att de uttalanden – att hon ställer upp på allt – som i vinjetten och artikelrubriken tillskrivs G.S. är sanna, så tillvida att hon faktiskt yttrat dessa ord under intervjun med L.N.

Vid sådant förhållande och med beaktande av den innebörd TR:n velat tillägga uttrycket erotisk film – bl.a. att detta synes vara en träffande beskrivning av L.W:s ambitioner med projektet ”Kärleksfilmen” – finner TR:n att uttalandet ”jag ställer upp på allt” inte heller sammanställt med rubriktexterna i övrigt kan anses utgöra förtal i teknisk mening.

Vad slutligen angår det påtalade uttalandet på löpsedeln – orden ”man ska bli kåt” i förening med uppgiften att G.S. spelar in erotisk film med sin ex-man – är det uppenbarligen så att budskapet i och för sig presenteras på ett sätt som ska ge intrycket att det är G.S. som talar. Med den betydelse som TR:n velat ge uttrycket erotisk film är yttrandet, bedömt utifrån nutida värderingar, inte nödvändigtvis ägnat att utsätta den som yttrar det för andras missaktning. Att yttrandet inte behöver ha sådan verkan vinner ytterligare stöd av det faktum att, såvitt framgått, G.S. själv inte reagerat eller tagit avstånd från L.N:s referat av vad L.W. sagt. Väsentliga delar av L.W:s filmsyn hade f.ö. med liknande ordvändningar redan i juli 2001 tagits upp i en artikel på Dagens Nyheters kultursidor. Innebörden av yttrandet, såsom detta ursprungligen fälldes av L.W., var att åskådarna till filmen avsågs bli uppeggade erotiskt av det ämne som denna skulle behandla. Ej heller det nu behandlade uttalandet är sålunda av beskaffenhet att föranleda ansvar för förtal.

Vad G.S. reagerat mot synes sålunda inte vara innehållet i sig i de påtalade uttalandena – hon för således inte någon talan mot själva artikeln och har sagt sig inte ha något att invända mot att samma uppgifter också återkommer i L.N:s artikel – utan mera det sätt på vilket dessa presenteras. TR:n har förståelse för att en omnämnd enskild person – offentlig eller inte – må reagera kritiskt mot en löpsedel som den som är föremål för bedömning i detta mål. Löpsedelsredaktören synes ha mist sansen och tappat allt sinne för proportioner när nyheten att G.S. ska medverka i ex-makens film presenteras med världskrigets versaler och tillåts ta upp snart sagt hela utrymmet på löpsedeln. Detta liksom de uppenbarligen medvetet kittlande och försåtliga ordsammanställningarna är vulgära och uttryck för en bedrövligt dålig journalistik. Enligt uppgift har också Expressens journalistklubb internt varit mycket kritisk och protesterat mot vad som förekommit. Det ankommer emellertid inte på TR:n att vara smakdomare och döma över vad som kan kallas kvällstidningsjournalistik i dess sämsta mening. I detta sammanhang gäller bedömningen enbart huruvida de texter som påtalats är brottsliga som förtal. Såsom framgått har TR:n inte funnit detta vara fallet. Käromålet ska därför ogillas.

Domslut. Mot J.B. förd ansvarstalan samt mot J.B. och AB Kvällstidningen Expressen förd talan om skadestånd lämnades utan bifall.

G.S. överklagade i Svea HovR och yrkade att HovR:n skulle bifalla hennes talan vid TR:n.

J.B. och Expressen bestred ändring.

HovR:n (hovrättspresidenten Hirschfeldt, hovrättslagmannen Löfmarck samt hovrättsråden Holmquist och Nyman, referent) anförde i dom d. 21 mars 2003: Parternas talan. G.S. har som grund för förtalsbrottet pekat på samma texter som vid TR:n. Hon har vidare anfört i huvudsak följande.

Hon har inte medverkat och skall inte medverka i någon erotisk film. Hon har inte heller lämnat uppgifter som ger underlag för att så skulle vara fallet. Hon har inte till Expressen eller eljest offentligt yttrat ”man ska bli kåt” eller något liknande. Hon har inte i samband med att erotisk film kommit på tal yttrat ”jag ställer upp på allt”. Genom att påstå att hon skall medverka i erotisk film och att hon offentligt skulle ha fällt de påtalade yttrandena har Expressen lämnat en uppgift om henne som är ägnad att utsätta henne för andras missaktning. Uppgifterna är inte sanna och Expressen har inte heller haft skälig grund för dem.

”Erotisk” film är många gånger en omskrivning för pornografisk film. I detta sammanhang är begreppet erotisk film – uppslaget som en sensationell nyhet tillsammans med uttalandet ”man skall bli kåt” och ”jag ställer upp på allt” en uppenbar anspelning på det språkbruk där erotisk film just är en omskrivning för porrfilm. Det är självklart att Expressen hos löpsedelsläsarna önskat framkalla föreställningen att hon skulle medverka i en film av pornografiskt slag. Det är lika självklart att läsarna uppfattat budskapet så.

Det är förfelat att försöka fastställa någon slags objektiv betydelse i en text som påtalats som förtal. Texten skall vid en förtalsprövning bedömas i sitt sammanhang, utifrån den kränktes situation. Förtalsbedömningen skall inte göras från ”nutida värderingar” eller någon annan allmänt upplyst standard. Bedömningen skall göras utifrån den kränktes synpunkt och värderingarna i hans eller hennes omgivning och där han eller hon är verksam, varvid det räcker att uppgiften är sådan att den duger för att framkalla missaktning hos andra (jfr Axberger, Tryckfrihetens gränser, s. 233 f.). Att den som bedömer saken för sin del inte anser att man behöver bli kränkt av att falskeligen tillskrivas yttrandet ”man skall bli kåt” är i princip ovidkommande. Enligt lagtexten är det tillräckligt om uppgiften är ägnad att utsätta den utpekade för missaktning. Det krävs således inte att uppgiften med nödvändighet gör det. I förevarande fall har G.S. falskeligen tillskrivits bl.a. uttalandet ”man skall bli kåt” i samband med uppgiften att hon skulle medverka i en erotisk film, vilket enligt TR:n är en ofta förekommande eufemism, dvs. förmildrande omskrivning, för pornografisk film. Det finns säkert personer för vilka detta inte skulle vara ägnat att utsätta dem för missaktning. Det kan dock inte råda någon tvekan om att detta inte bara varit ägnat att utsätta utan också har utsatt G.S. för andras missaktning.

TR:n har godtagit Expressens uppfattning att uttalanden av L.W., formulerade av reportern L.N., skall ha betydelse vid bedömningen av de olika yttrandena i målet. Detta är en oriktig utgångspunkt. Hon har inte till L.N. kommenterat eller berättat om sin medverkan i filmen. Hon vet inte vad L.W. sagt till L.N. och har för övrigt inte haft anledning att kommentera vad hon till äventyrs skulle ha fått veta. Hon har däremot inte uteslutit att hon ifråga om vänskapen och samarbetet med L.W. till L.N. sagt att hon ”ställer upp på allt han vill” eftersom hon har förtroende för honom. Det är felaktigt att lägga detta till grund för att uppgiften ”G.S. gör erotisk film – jag ställer upp på allt” skulle vara sann. Hon har inte sagt ”jag ställer upp på allt” i samband med erotisk film.

J.B. och Expressen har till stöd för sina bestridanden anfört i huvudsak följande.

De uppgifter om G.S. som lämnades på Expressens löpsedel, förstasida och i rubriken till artikeln på s. 12–13 d. 27 nov. 2001, innehåller ingen uppgift ägnad att utsätta G.S. för andras missaktning. Även om så skulle vara fallet var det försvarligt att lämna uppgift i saken. Uppgiften var också sann eller i vart fall skäligen grundad.

Alldeles bortsett från att de påtalade uppgifterna inte duger för att utsätta G.S. för andras missaktning förutsätter rekvisitet i förtalsbestämmelsen inte bara att uppgiften har en nedsättande effekt. För att den skall anses nedsättande i förtalsbestämmelsens mening krävs även att uppgiften är av allvarligt eller kvalificerat slag. Förtal i teknisk mening förutsätter att hänsyn tas till samhälleliga värderingar, G.S:s ställning och person samt det förhållandet att hon har låtit sig intervjuas av L.N. om bl.a. sin medverkan i ”Kärleksfilmen”. Som partiledare och offentlig person är G.S. inte att jämställa med en privatperson i fråga om vad som skall anses nedsättande. G.S. får tåla att media är mera närgångna och kritiska i sin granskning och att ett lika långtgående integritetsskydd som för privatpersoner inte gör sig gällande. Vid bedömningen av vad som kan anses nedsättande skall även beaktas att G.S. i högre utsträckning än andra politiker har ett medvetet öppet förhållningssätt och att hon varit mera benägen än andra att diskutera också mycket personliga förhållanden offentligt.

Det bestrids att Expressens utformning av rubrikerna ”är en uppenbar anspelning på det språkbruk där erotisk film är en omskrivning för porrfilm”. Uttrycket har inte använts så av Expressen. Orden ”pornografi” och ”erotik” används regelmässigt inom sina respektive betydelseområden. Det är angeläget att inte tillskriva ord betydelse som de inte har. Så anses t.ex. filmer som Betty Blue, 9 ½ vecka och Änglar finns dom? vara erotiska, medan filmer producerade av sexindustrin kallas pornografiska eller porrfilmer. ”Erotisk” har i sammanhanget inte någon annan betydelse än den lexikala, dvs. kärlek (-s). Uttrycket har inte undergått en sådan betydelseförskjutning att det i alla eller de flesta sammanhang anses liktydigt med porrfilm. Hur de för marknadsföringen ansvariga inom porrindustrin använder uttrycket ”erotisk film” är inte relevant. Sannolikheten för att G.S. skulle medverka i en porrfilm är vidare så liten att den verkar vederläggande för den anspelning på sådan film som hon felaktigt menar att löpsedeln innehåller. Ledet ”Jag ställer upp på allt” i förening med uppgiften att G.S. skall spela in en erotisk film har ingen anknytning, direkt eller indirekt, till annat än hennes eget svar på frågan från Expressen om hon inte var orolig för att filmen skulle bli för vågad. Citatet ”Jag ställer upp på allt” är korrekt och sant och inte nedsättande för G.S. Uppgiften har inte använts på ett manipulativt sätt och den anspelar varken ensam eller tillsammans med andra uppgifter på porrfilm.

Skillnaderna mellan den pressetiska och den juridiska prövningen av svenska tidningars publiceringar är stora. En artikel kan vara pressetiskt angripbar utan att vara straffbar som förtal. Ett genomgående drag i G.S:s talan är att hon vänder sig mera mot hur uppgifterna i publiceringen framställts än mot texternas innehåll. Det är naturligtvis inte tillräckligt för att medföra ansvar för tryckfrihetsbrott att någon säger sig känna ett obehag av en viss publicering eller att en viss artikel fått en mindre lämplig utformning. Detta förhållande fångas av TR:n, som konstaterar att oavsett om kritik kan riktas mot publiceringen, är rekvisiten i förtalsbrottet inte uppfyllda.

Publiceringen är en del av den yrkesmässiga nyhetsförmedlingen. Vid en intressekonflikt mellan å ena sidan en enskilds intresse av att skyddas mot i och för sig nedsättande uppgifter och å den andra sidan det allmänna intresset av en ändamålsenlig nyhetsförmedling prioriteras det sistnämnda intresset. G.S. är sedan flera år en av landets mest inflytelserika politiker. I denna egenskap är hon även en offentlig person. G.S:s ställning innebär att hon har erfarenhet av, samt bör ha en beredskap för, att uppgifter om henne – också sådana hänförliga till hennes person – offentliggörs i massmedier. Det har varit motiverat att lämna uppgifter om G.S:s planerade deltagande i ”Kärleksfilmen” eftersom resan till och från Brasilien inkluderat platsen för filminspelningen, delvis har bekostats av allmänna medel. För försvarlighetsbedömningen är även av betydelse att de lämnade uppgifterna om filmen är en offentlig angelägenhet. L.W:s tanke har hela tiden varit att filmen skall visas för allmänheten. Vid försvarlighetsbedömningen skall också beaktas att G.S. såväl i den artikel som publicerades i Expressen d. 27 nov. 2001 som i en artikel införd i Expressen nästkommande dag bereddes tillfälle att själv kommentera ”Kärleksfilmen” och arbetet med att färdigställa filmen.

De uppgifter G.S. framställt invändningar emot är sanna. De är lämnade direkt till Expressen av L.W. och G.S. Vid publiceringen kunde inte avgöras om ”Kärleksfilmen” i någon objektiv mening skulle komma att bli en ”erotisk film”. L.W:s uttalande att filmen skulle ha erotiska inslag, innebär att uppgiften om ”erotisk film” är sann. Uppgiften från L.W. att ”man skall bli kåt” är sann. Han har uttryckligen angett att detta är hans intention. Även G.S:s uttalande: ”Jag ställer upp på allt”, är sant. Hon gav det svaret på en uttrycklig fråga om hur hon förhöll sig till L.W:s filmprojekt sedan Expressen ställt frågan om hon var orolig för att filmen skulle bli alltför vågad och efter det att Expressen redogjort för L.W:s uppgifter om filmens erotiska ton, att man skall bli kåt utan att det skall bli pornografi. Publiceringen har grundats på utsagor som lämnats direkt till Expressen av L.W. och G.S. själva. Med hänsyn till intresset av och betingelserna för en granskande, allsidig och snabb nyhetsförmedling, har förhållandena varit sådana att de åtgärder som krävts för att kontrollera riktigheten av uppgifterna har vidtagits. Även i övrigt fanns befogad anledning att förlita sig på uppgifterna, vilket innebär att det under alla förhållanden fanns skälig grund för samtliga uppgifter vid tiden för publiceringen.

Utredningen i hovrätten. G.S. har som skriftlig bevisning åberopat Expressens löpsedel, tidningens första sida och sidorna 12 och 13 i tidningen, allt från d. 27 nov. 2001. I samband med G.S:s sakframställning har ett avsnitt ur materialet till Kärleksfilmen spelats upp.

J.B. och Expressen har som skriftlig bevisning åberopat en artikel om L.W. i Dagens Nyheter d. 7 juli 2001 samt artiklar i Expressen d. 23 nov. s. 9, d. 24 nov. s. 15 och d. 29 nov. s. 9, allt under år 2001.

G.S., J.B. och L.N. har hörts på nytt i HovR:n. De har i huvudsak uppgett följande.

G.S.: Hon har som grundinställning att vara öppen och tillgänglig för media. Hon använder ofta ett personligt tilltal även inom politiken och har även använt händelser i sitt eget liv. Hon känner nu att hennes öppenhet inför media läggs henne till last. Hon har inget emot att bli granskad av media, men det måste finnas ett faktaunderlag. Hon driver målet eftersom det Expressen publicerat inte är sant. Hon har aldrig tidigare gjort någon anmälan eller begärt skadestånd med anledning av hur hon behandlats i media. – L.W., som hon tidigare varit gift med, arbetar med dokumentärfilm. Hon har tidigare medverkat i en film av L.W., ”Födelsen”, som skildrar bl.a. födelsen av hennes och L.W:s son. Filmen har under lång tid använts inom föräldrautbildningen i Sverige och andra länder. Hon kände till L.W:s projekt ”Kärleksfilmen” och var införstådd med att hon skulle bli en del av filmen. Det var ingen filminspelning planerad i samband med hennes Brasilienresa och hon och L.W. hade inte pratat om detta. Hon hade ett pressat arbetsschema. Det enda hon och L.W. talat om var att hon skulle bo hos honom några nätter. Innan publiceringen d. 27 nov. 2001 ringde L.N. henne för tredje dagen i rad. Han hade tidigare frågat om resor, men sade nu att det gällde något annat, en film av L.W. Hon var irriterad och på sin vakt efter L.N:s tidigare artiklar. De talade om filmen, men inget sades om att hon skulle delta i inspelningar under resan. L.N. frågade om hon var beredd att medverka i filmen och om hon hade förtroende för L.W. Hon kan ha fått frågan om hon var med på allt L.W. ville. L.N. sade inget om erotisk film eller ”bli kåt”. Hon fick inte frågan om hon skulle vara med i en erotisk film och kan inte heller påminna sig att L.N. vidarebefordrade några uppgifter från L.W. Att hon skulle vara med vid redigeringen av filmen kom upp vid ett samtal med en annan journalist efter den aktuella publiceringen. När hon kom till sitt kontor på morgonen d. 27 nov. 2001 blev hon förevisad Expressens löpsedel. Det tydliga budskapet var att hon skulle medverka i porrfilm. Rubrikerna på första sidan och inne i tidningen fungerade som en förstärkning av löpsedeln. Hon blev bestört och upprörd och kände sig oerhört utsatt. Hon kände sig grundlurad av L.N., som inte på något sätt antytt någon anknytning till erotik, att man skulle bli kåt eller liknande. Hon ringde sin mamma och sina barn. Hon blev tvungen att skriva en förklaring på Vänsterpartiets hemsida och även i övrigt syssla med att dementera uppgifterna. Hela dagen gick åt till detta. Både hon och Vänsterpartiet tar starkt avstånd från pornografi, såsom ett tydligt uttryck för en uppfattning om mäns självklara rätt att ha makt över kvinnor, dvs. en symbol för kvinnoförakt. Det är absurt att själv bli förknippad med pornografi. Hon blir upprörd över påståendet att detta skulle vara mindre nedsättande för henne än för någon annan.

J.B.: Expressen hade under flera dagar haft nyhetsartiklar om olika resor, bekostade av allmänna medel, som G.S. företagit, bl.a. till New York och Brasilien. Detta var en relevant granskning och det var riktigt och rimligt att publicera artiklarna. L.N., som var den reporter som arbetade med artiklarna, är en erfaren journalist som han har stort förtroende för. De hade samtal om artiklarna. På tidningen hölls ett nyhetsmöte varje dag kl. 11.00. Han deltog själv i mötena, men kan inte komma ihåg exakt vad som sades. De aktuella artiklarna bedömdes dock ha högt publiceringsvärde. Han anser fortfarande att löpsedeln var sann och rimlig. Som han uppfattar löpsedelstexten uttrycker den klart att det är L.W. som är upphovsman till uttalandet ”Man skall bli kåt”.

L.N.: Han hade skrivit en artikel om en tjänsteresa G.S. gjort till New York. Den artikeln var införd i Expressen d. 23 nov. 2001. Som en följd av artikeln fick han uppgifter om att G.S. med bidrag från riksdagen skulle göra en studieresa till Brasilien över jul- och nyårshelgerna. Han visste sedan tidigare att L.W. bodde på en ö i området. Vid ett telefonsamtal berättade G.S. bl.a. att hon skulle bo hos L.W. En artikel om Brasilienresan publicerades d. 24 nov. 2001. Efter den artikeln fortsatte det att komma in olika tips. Någon undrade om han inte visste att G.S. skulle spela in en film om sitt och L.W:s kärleksliv. Han ansåg att detta kunde ge en annan bild av resans ändamål än den G.S. uppgett. Han ringde därför L.W. i Brasilien för att få veta mer om filmplanerna. Det var ett ganska långt samtal, ca 30 minuter. L.W. berättade om ett filmprojekt han höll på med, ”Kärleksfilmen”. Han hade tidigare gjort dokumentärfilmerna ”Födelsen” och ”Se döden”. Kärleksfilmen skulle bli den tredje delen i en trilogi och innehålla samtal med de olika kvinnorna i hans liv, bl.a. G.S. L.W. berättade att de i juni 2001 filmat på Österlen, t.ex. ett samtal med G.S. i köket till det hus i vilket han och G.S. tidigare bott tillsammans. L.W. sade att man skulle få se G.S. på ett sätt som man aldrig tidigare sett henne. Det gällde bl.a. ett samtal i badrummet om trohet och otrohet. L.W. berättade att han planerade att spela in ett antal samtal på ön. L.W. tyckte att det var ett bra tillfälle, eftersom G.S. var ledig och skulle bo hos honom. L.W. sade att filmen också skulle handla om erotik, att han skulle göra den så att man blev kåt utan att det blev pornografiskt, att detta skulle bli svårt, men att han skulle försöka. På fråga om det inte skulle bli för vågat svarade L.W. att G.S. inte var ”bangen av sig” och att det skulle ”brinna” om filmen. Efter samtalet med L.W. ringde han upp G.S. för att få hennes kommentar till vad L.W. berättat om filmen. G.S. var irriterad på honom för de tidigare artiklarna. Samtalet blev ganska frostigt och inte särskilt långt. Han citerade för henne vad L.W. sagt om att spela in samtal och om sina tankar om filmen. G.S:s reaktion var ganska stillsam och hon föreföll inte förvånad. Hon berättade att hon och L.W. stod varandra nära och att de spelat in flera bra samtal tidigare. På frågan om inte samtalen kunde bli för känsliga och närgångna svarade hon att hon inte var orolig utan ställde upp på allt L.W. ville i filmen. Hon sade vidare att hon litade på L.W. och att hon dessutom skulle vara med när filmen slutfördes. – Han tycker att löpsedeln inte bara är OK utan självklar.

Hovrättens domskäl. Förtal i tryckt skrift förutsätter att det genom publicering lämnats en uppgift om annan som varit ägnad, dvs. medfört risk för, att utsätta denne för andras missaktning. Även om så är fallet föreligger inte förtal om det med hänsyn till omständigheterna var försvarligt att lämna uppgiften och den ansvarige kan visa att uppgiften var sann eller att det fanns skälig grund för den. I 1 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen finns en portalparagraf, den s.k. instruktionen, som domstolen har att beakta. Där erinras om att tryckfriheten utgör grundvalen för ett fritt samhällsskick och att uppmärksamhet skall fästas mera på ämnets och tankens än på uttryckets lagstridighet, mer på syftet än på framställningssättet, samt att man i tvivelsmål hellre skall fria än fälla.

Har uppgiften varit nedsättande? När det till en början gäller frågan om de publicerade texterna innehållit uppgifter som har varit ägnade att utsätta G.S. för andras missaktning gör HovR:n följande bedömning.

Den huvudsakliga uppgiften i alla de tre angripna texterna är att G.S. skall spela in eller medverka i erotisk film. Denna uppgift kompletteras av uttalandena ”Man skall bli kåt” och ”Jag ställer upp på allt”.

Det torde inte vara möjligt att för praktiska ändamål fastställa en entydig betydelse av begreppet erotisk film. Det kan, beroende på var och av vem det används, vara en beteckning för såväl kärleksskildringar utan öppet sexuella inslag som rent pornografiska framställningar. Innebörden i uppgiften att G.S. skall medverka i erotisk film måste därför tolkas i sitt sammanhang med beaktande av bl.a. textens utformning och de kompletterande uppgifter som lämnas.

Texten om G.S. är den enda nyheten på löpsedeln. Texten är satt med mycket stor stil. Orden ”G.S.” och ”erotisk film” är skrivna med versaler och särskilt framträdande. Utformningen av löpsedeln förmedlar intrycket att det är fråga om en nyhet av sensationellt slag. Redan dessa omständigheter talar för att många uppfattat innehållet så, att G.S. skulle vara med i en pornografisk film. Användningen av fraserna ”Man skall bli kåt” på löpsedeln och uttalandet ”Jag ställer upp på allt” på förstasidan och i anslutning till artikeln förstärker det intrycket. I detta sammanhang leder uttrycket ”Jag ställer upp på allt” tanken till medverkan i film av konkret pornografisk natur. Enligt HovR:ns bedömning måste de publicerade texterna av många av dem som tagit del av dem faktiskt ha uppfattats som en uppgift om att G.S. skulle medverka i en pornografisk film. Detta får således anses som det huvudsakliga betydelseinnehållet.

Prövningen av vad som är en nedsättande uppgift skall inte göras utifrån allmänt rådande värderingar, utan från den berördes utgångspunkt. Avgörande för bedömningen blir därmed ofta värderingarna där den berörde umgås och verkar (se Axberger, Tryckfrihetens gränser s. 233).

G.S. var vid tiden för publiceringen partiledare i Vänsterpartiet. Hon har förklarat att både hon personligen och Vänsterpartiet tar starkt avstånd från pornografi, såsom ett uttryck för en syn på kvinnor som mindre värda än män. Det kan i detta sammanhang noteras att Vänsterpartiet enligt i målet åberopat material uteslutit en partimedlem på den grunden att han medverkat i pornografisk film. En uppgift med innebörden att G.S. skulle medverka i en pornografisk film måste bl.a. mot den bakgrunden anses nedsättande för henne ur såväl personlig som politisk synvinkel.

Var publiceringen försvarlig? Bedömningen av om publiceringen varit försvarlig skall inte grundas på om uppgiften var sann eller om det fanns skälig grund för den. Bedömningen skall i stället avse om publiceringen typiskt sett var försvarlig. Frågan huruvida uppgiften är sann eller om det fanns skäl för den ingår i förekommande fall som nästa steg i prövningen.

G.S. får i egenskap av partiledare i ett riksdagsparti tåla en relativt närgången granskning av sina förhållanden, i vart fall till den del de kan antas ha betydelse för hennes politiska uppdrag. Detta gäller bl.a. resor som hon gör inom ramen för detta uppdrag. G.S. har vidare, som hon själv gett uttryck för, haft ett mycket personligt anslag i sitt förhållande till media och i större utsträckning än kanske de flesta andra politiker gett journalister tillgång även till privata och personliga delar av sitt liv. Detta får anses som ett medvetet val av politisk och personlig stil, som även medför att utrymmet för behandling i media av förhållanden av privat natur blir större än annars. Av betydelse för försvarlighetsbedömningen i målet är vidare att G.S. personligen och som representant för Vänsterpartiet intagit en öppet kritisk hållning till pornografi. En uppgift med innebörd att G.S. själv skulle medverka i en pornografisk film är därför uppseendeväckande och påverkar hennes trovärdighet och synen på henne som politisk företrädare. Publicering av uppgiften är således typiskt sett relevant och försvarlig, även om den som HovR:n funnit ovan är nedsättande för G.S.

Var uppgiften sann eller fanns det skälig grund för den? Den omständigheten att det typiskt sett varit försvarligt att publicera en nedsättande uppgift befriar emellertid från ansvar för förtal bara om det visas att uppgiften var sann eller att det fanns skälig grund för den. Prövningen bör även i detta avseende ske utifrån det betydelseinnehåll som texterna sedda i sitt sammanhang förmedlar till läsaren. Som antecknats ovan får den huvudsakliga innebörden i de aktuella texterna anses vara att G.S. skulle medverka i en pornografisk film. Av utredningen framgår att Kärleksfilmen skall innehålla samtal om kärlek och relationer, men inte vara pornografisk. Med det betydelseinnehåll HovR:n funnit är den publicerade uppgiften därför inte sann. Det saknar därvid betydelse att fraserna ”Man skall bli kåt” eller ”Jag ställer upp på allt” rent faktiskt kan ha uttalats av L.W. och G.S.

Kärleksfilmens karaktär, med inslag av samtal, har varit känd för Expressen. Det har därför inte heller funnits skälig grund för uppgiften.

HovR:n finner på grund av det anförda att J.B. såsom ansvarig utgivare för Expressen skall dömas för förtal. Påföljden bör bestämmas till böter.

G.S. är till följd av utgången i ansvarsdelen berättigad till skadestånd av J.B. och Expressen för ideell skada. Vid bestämmande av skadeståndsbeloppet bör beaktas att publiceringen har skett i en av Sveriges största dagstidningar. Uppgifterna har nått ett mycket stort antal människor, haft stort genomslag och åsamkat G.S. betydande skada. HovR:n finner att skadeståndet skäligen bör bestämmas till 100 000 kr.

Expressen skall i enlighet med G.S:s yrkande förpliktas att i sedvanlig omfattning publicera HovR:ns dom.

HovR:ns domslut. HovR:n ändrade på så sätt TR:ns domslut att HovR:n dömde J.B. för tryckfrihetsbrott innefattande förtal enligt 7 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen och 5 kap. 1 § BrB till 60 dagsböter om 1 000 kr samt förpliktade J.B. och AB Kvällstidningen Expressen att solidariskt utge skadestånd till G.S. med 100 000 kr. AB Kvällstidningen Expressen förpliktades att, om G.S. så begärde, i sedvanlig omfattning införa HovR:ns dom i tidningen Expressen.

J.B. och AB Kvällstidningen Expressen överklagade och yrkade att HD skulle lämna G.S:s talan utan bifall.

G.S. bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Victor, Lennander och Lindeblad) beslöt följande dom: Domskäl. För att någon skall kunna dömas för förtal som tryckfrihetsbrott krävs, som framgår av 7 kap. 4 § 14 tryckfrihetsförordningen och 5 kap. 1 § BrB, att det i en tryckt skrift har lämnats en uppgift om någon annan som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning. I många fall finns det en överensstämmelse mellan den uppgift som ett åtal avser och viss text i skriften. Det är dock inte ovanligt att den påstådda uppgiften inte direkt kan läsas ut av någon sådan text. Uppgiften kan endast utläsas genom en tolkning av skriften. När det gäller bilder är behovet av tolkning uppenbart (jfr NJA 1994 s. 637) men även texter kräver ofta en mer eller mindre långtgående tolkning för att en påstådd uppgift skall kunna utläsas. Att någon inte använder klartext utan endast antyder ett visst förhållande utesluter inte att han kan anses ha lämnat en uppgift om detta.

I de fall där ett åtal avser en uppgift som inte kan läsas ut direkt av viss text i skriften är det för den tilltalades möjligheter att försvara sig angeläget att innebörden av den påstådda uppgiften klarläggs i processen på ett så tydligt sätt som möjligt. Inte minst gäller det i förhållande till det behov som den tilltalade kan ha att kunna visa att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den. I princip krävs att innebörden av den uppgift som åtalet avser framgår av den gärningsbeskrivning som ligger till grund för rättens prövning (se 30 kap. 3 § RB samt 47 kap. 2 § första stycket 2 och 47 kap. 24 § första stycket jämfört med 45 kap. 5 §).

I den stämningsansökan som ligger till grund för åtalet i detta fall har G.S. i det avsnitt som enligt vad hon bekräftat i HD är avsett som gärningsbeskrivning förutom de i TR:ns dom återgivna texterna angivit följande:

”G.S. har inte fällt dessa yttranden och påståendet att hon skall spela in en erotisk film är grundlöst. Genom vart och ett av de nämnda yttrandena, och genom dem tagna tillsammans, har Expressen givit läsarna intrycket att G.S. är en sexuellt lössläppt person, att hon tänker delta i en erotisk film och att hon offentligt fällt yttranden av detta slag. Uppgiften är ägnad att utsätta G.S. för andras missaktning.

Uppgiften är inte sann och Expressen har inte haft skälig grund för den. Det har inte varit försvarligt att lämna den. Expressen har därmed förtalat G.S. Förtalet är med hänsyn till omständigheterna grovt.”

Någon justering av åtalet har inte skett varför det får förutsättas att den i stämningsansökan lämnade gärningsbeskrivningen också legat till grund för juryns prövning. HD noterar dock att frågorna till juryn endast avsett löpsedelstexten, förstasidesrubriken och artikelrubriken var för sig (jfr 9 kap. 7 § lagen, 1991:1559, med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden).

I HD har G.S. som HD uppfattat henne inte gjort gällande att de åtalade yttrandena skulle utgöra förtal på den grunden att de innefattade en uppgift om att hon var en sexuellt lössläppt person eller att det i sig skulle utgöra förtal att hon offentligt fällt vissa yttranden. Vad hon gjort gällande är i stället att de åtalade yttrandena innefattat en konkret uppgift om att hon skulle medverka i en pornografisk film. Hennes talan avviker i så måtto från vad som angivits i gärningsbeskrivningen. Hon har emellertid som hon får förstås gjort gällande att hon med uttrycket erotisk film i gärningsbeskrivningen avsett detsamma som pornografisk film. Den fråga som då uppkommer är om hennes talan som den här utförts kan anses rymmas inom den gärningsbeskrivning som ligger till grund för åtalet.

Att domstol i princip endast får döma för sådana gärningsmoment som angetts i gärningsbeskrivningen sammanhänger med den grundläggande rättighet som en tilltalad har att i detalj underrättas om innebörden av och grunden för anklagelser som riktas mot honom (jfr artikel 6.3 a i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna). En gärningsbeskrivning är dock av naturliga skäl ofta kortfattad och behöver ibland tolkas bl.a. i belysning av hur åklagaren eller målsäganden i övrigt för sin talan. Av betydelse i detta avseende är även den skyldighet som domstolen har att utöva processledning när det råder oklarhet om den närmare innebörden av en talan. Som Europadomstolen framhållit i olika sammanhang får en helhetsbedömning göras av om rätten att underrättas om anklagelser tillgodosetts i enskilda fall varvid gärningsbeskrivningens utformning är en av de faktorer som är av betydelse (jfr HD:s dom d. 29 okt. 2003 i mål B 2740-03).

Uttrycket ”erotisk film” har, som väl framgår av parternas talan i detta mål, inte någon helt klar och otvetydig innebörd. Att uttrycket inte sällan används som beteckning för pornografiska filmer är dock ställt utom tvivel. Av TR:ns dom framgår också att G.S. redan där för sin del gjorde gällande att uttrycket ”erotisk film” var liktydigt med ”pornografisk film”. Hennes användning av uttrycket ”erotisk film” i gärningsbeskrivningen måste uppenbarligen förstås mot den bakgrunden. Det måste också, mot bakgrund av hur talan förts, anses stå klart att J.B. och AB Kvällstidningen Expressen redan i TR:n varit införstådda med att G.S. avsett att göra gällande att de åtalade texterna innefattat en uppgift om att hon skulle delta i en pornografisk film. Mot den bakgrunden och med beaktande av att detta också är en möjlig tolkning av gärningsbeskrivningen i stämningsansökan finner HD att det inte kan anses föreligga något hinder mot att lägga den påstådda uppgiften att G.S. skulle delta i en pornografisk film till grund för prövningen av målet, trots att detta inte uttryckligen framgår av gärningsbeskrivningen.

HD prövar först om rubriken till artikeln på s. 12 och 13 (”Jag ställer upp på allt” G.S. MED I EXMAKENS EROTISKA FILM) kan anses ha innefattat en sådan uppgift som G.S. gjort gällande. Redan av vad som tidigare sagts framgår att den aktuella rubriken enligt HD:s mening inte kan anses ha innefattat någon entydig uppgift om att G.S. skulle medverka i en pornografisk film. För att bedöma om rubriken ändå skall kunna anses innefatta en sådan uppgift måste den tolkas i sitt sammanhang. Av naturliga skäl är det i första hand den artikel som rubriken hänför sig till som då är av betydelse. Rubriktexten har viss täckning i artikelns innehåll och av artikeln framgår klart att den film som rubriken hänför sig till inte är en pornografisk film. Mot denna bakgrund kan artikelrubriken inte anses innefatta en sådan uppgift som G.S. gjort gällande även om rubriken skulle kunna uppfattas på detta sätt av en läsare som endast bläddrar igenom tidningen utan att ta del av själva artikeln. Rubriken till artikeln är således inte brottslig som förtal.

Den i vinjetten på förstasidan (G.S. GÖR EROTISK FILM: ”Jag ställer upp på allt”) intagna rubriken anknyter till sitt innehåll nära till artikelrubriken. I vinjetten hänvisas också till artikeln på sidorna 12–13. För att bedöma vinjettrubriken på ett annat sätt än artikelrubriken krävs att vinjettrubriken betraktas som en så fristående och självständig text i förhållande till artikeln att den i princip skall bedömas oberoende av innehållet i artikeln. Vad som kunde tala för ett sådant synsätt skulle närmast vara om en kvällstidnings förstasida skulle kunna sägas exponeras på försäljningsställena på ett sådant sätt att den riktar sig till och har en större läsekrets än den som tar del av själva tidningen. Något underlag för att göra en sådan bedömning i detta fall har dock inte framkommit. Det är således inte heller visat att den i vinjetten på förstasidan intagna rubriken innefattar en uppgift om att G.S. skulle medverka i en pornografisk film.

Texten på löpsedeln (G.S. spelar in EROTISK FILM med sin ex-man: ”MAN SKA BLI KÅT”) avviker från rubriktexterna främst genom att uppgiften om deltagande i en erotisk film kombinerats med ett annat citat. Vad som i första hand är avgörande för bedömningen av om löpsedelstexten kan anses ha innefattat en uppgift om att G.S. skulle medverka i en pornografisk film är emellertid om löpsedeln, på det sätt som nyss diskuterades i förhållande till vinjettrubriken, skall betraktas som en så fristående och självständig text i förhållande till tidningsartikeln att den i princip skall bedömas oberoende av innehållet i denna.

I NJA 1976 s. 150 har HD fastslagit att yttranden som förekommit i skilda tryckta skrifter inte kan anses utgöra ett enda brott i tryckfrihetsförordningens mening. Som framgår av NJA 1991 s. 155 anses emellertid en löpsedel och det tidningsnummer som denna hänför sig till inte vara skilda tryckta skrifter i denna mening. I det fallet bedömdes viss text på en tidnings löpsedel utgöra förtal i förening med text på förstasidan i den tidning som löpsedeln avsåg. Att löpsedelstext kan anses utgöra förtal tillsammans med texten i en tidning kan synas tala för att löpsedeln även i det nu aktuella fallet borde tolkas mot bakgrund av den artikel som löpsedeln syftar på.

I 1991 års fall var emellertid problemet att den person som löpsedelstexten syftade på inte ansågs tillräckligt identifierad genom löpsedeln. Endast genom att också läsa tidningen, där någon motsvarande uppgift som på löpsedeln inte fanns, ansågs målsäganden vara utpekad. Uttryckt på annat sätt innebär detta att en uppgift som var ägnad att utsätta målsäganden för missaktning endast lämnats till dem som tagit del av både löpsedeln och tidningen.

I det nu aktuella fallet råder däremot inte någon tvekan om vem som är utpekad. Löpsedeln har också riktat sig till en omfattande läsekrets som inte tagit del av själva tidningen. Frågan om löpsedelstexten kan sägas ha förmedlat den uppgift som G.S. påstått måste därför såvitt avser den läsekretsen bedömas på ett mer självständigt sätt i förhållande till den artikel som texten syftar på än en rubrik i omedelbar anknytning till artikeln.

Som redan konstaterats är det inte ovanligt att uttrycket ”erotisk film” används som beteckning för pornografiska filmer. Detta gäller bl.a. i sådana TV-bilagor och programtablåer som regelbundet publiceras i pressen. När uttrycket används på detta sätt får det dock betecknas som en eufemism eller förskönande omskrivning. Normalt torde uttrycket erotisk snarare användas för att markera en slags gräns mot det pornografiska. Detta gäller exempelvis filmaren L.W. enligt den artikel som de åtalade rubrik- och löpsedelstexterna hänför sig till. I artikeln sägs att han har velat att filmen skall bli erotisk i sin ton ”utan att det blir pornografi”. Mot denna bakgrund kan användningen av uttrycket ”erotisk film” på löpsedeln, även om detta är en fullt möjlig och inte långsökt tolkning, inte i sig anses vara tillräckligt för att kunna sägas innefatta en uppgift om att den film som G.S. skulle medverka i var en pornografisk film.

Att uttrycket ”erotisk film” lätt kan uppfattas så som fråga är om en pornografisk film gör emellertid att övrig information får stor betydelse för tolkningen. Denna kan styra vad som framstår som en normal läsning åt olika håll. Den övriga information som lämnas på löpsedeln är citatet ”Man ska bli kåt”. Med pornografi brukar avses framställningar vars huvudsakliga syfte är att verka sexuellt upphetsande. Citatet, i förening med löpsedelns braskande rubrikstil, förstärker på ett påtagligt sätt det intryck av att fråga skulle vara om en pornografisk film som redan uttrycket ”erotisk film” kan ge anledning till. Även om löpsedeln inte behöver tolkas på detta sätt får det sammantagna intrycket anses vara så tydligt att löpsedeln får anses innefatta en uppgift om att den film som G.S. skulle medverka i var en pornografisk film. Att uppgiften i sig kan framstå som osannolik skall, i motsats till vad J.B. gjort gällande, i princip inte beaktas vid bedömningen.

Nästa fråga är då om uppgiften varit ägnad att utsätta G.S. för andras missaktning.

Ofta sägs att utgångspunkten för bedömningen av om en uppgift i det konkreta fallet är ägnad att utsätta någon för andras missaktning skall vara de sociala värderingarna på den berördes ort och inom hans egen samhällsgrupp eller personkrets. Vad som då avses är att det för förtalsansvar är tillräckligt att en uppgift är nedsättande för en persons anseende i de särskilda kretsar som han tillhör. Det krävs inte att uppgiften är nedsättande enligt en allmänt rådande eller i samhället i dess helhet förhärskande uppfattning. En sådan allmän uppfattning är dock i princip också tillräcklig för ansvar även om undantag kan gälla när den utpekade och/eller de kretsar som denne tillhör är av motsatt uppfattning.

Uppgiften att G.S. skulle medverka i en pornografisk film får enligt allmänna värderingar anses ha varit ägnad att utsätta henne för andras missaktning. Detta innebär att löpsedeln får anses ha innefattat förtal i s.k. teknisk mening.

Av 1 kap. 2 § första stycket BrB följer att förtal är att anse som brott endast om gärningen begåtts uppsåtligen. Beträffande uppsåtsbedömningen vid tryckfrihetsbrott finns en särskild reglering i 8 kap. 12 § tryckfrihetsförordningen jämförd med 1 § samma kapitel enligt vilken innehållet i en periodisk skrift skall anses infört i skriften med den ansvarige utgivarens vetskap och vilja. Detta gäller även för löpsedlar som hör till tidningen (jfr NJA 1991 s. 155).

För att J.B. skall kunna dömas till ansvar krävs emellertid härutöver att han kan anses ha haft uppsåt till att publiceringen innebar en uppgift om att G.S. skulle medverka i en pornografisk film och att den uppgiften var ägnad att utsätta henne för andras missaktning. I den delen är domstolen hänvisad till att konstruera uppsåtet från de faktiska förhållandena kring publiceringen. Dessa ger inte anledning till annat bedömande än att för den som deltagit i publiceringen måste det ha stått klart att denna, på det sätt som berörts ovan, skulle förmedla intrycket att G.S. skulle medverka i en pornografisk film och att detta var ägnat att utsätta henne för andras missaktning. J.B. skall därför anses ha handlat med uppsåt.

Nästa fråga är då om det trots att uppgiften var nedsättande för G.S. var försvarligt att lämna uppgiften och om den i så fall var sann eller om det fanns skälig grund för den.

Själva försvarlighetsfrågan skall i princip prövas oberoende av den påtalade uppgiftens sanningsenlighet. Först när försvarligheten har prövats kan det bli aktuellt att bedöma om uppgiften var sann eller uppgiftslämnaren hade skälig grund för den.

Vid försvarlighetsprövningen skall samhällets intresse av en granskande journalistik och nyhetsförmedling vägas mot intresset att skydda den enskilde mot att genom kränkande uppgifter utsättas för andras missaktning (jfr NJA 1987 s. 285 I och II). I vårt samhälle får offentliga personer räkna med att deras göranden och låtanden utsätts för en mera närgången och kritisk granskning bl.a. från företrädare för massmedierna än vad som gäller för enskilda personer utan publika uppdrag. En uppgift om att G.S. skulle medverka i en pornografisk film får från sådana utgångspunkter anses vara av så allmänt intresse med hänsyn till hennes position att intresset att publicera uppgiften har företräde framför intresset att skydda den enskilde från att uppgiften lämnas. Det var således försvarligt att lämna uppgiften på löpsedeln, trots att den var nedsättande för G.S.

Att G.S. skulle medverka i en pornografisk film var emellertid, såsom redan framgår av den bakomliggande tidningsartikeln, inte sant och uppgiftslämnaren hade inte heller skälig grund för uppgiften. J.B. skall därför dömas för förtal.

I fråga om påföljd finner HD inte skäl att frångå HovR:ns bedömning.

G.S. är till följd av utgången i ansvarsdelen berättigad till skadestånd av J.B. och AB Kvällstidningen Expressen.

Bestämmelser om ersättning för en sådan kränkning som förtal kan innebära finns i skadeståndslagen. Vid tidpunkten för publiceringen av löpsedeln d. 27 nov. 2001 gällde enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen att bestämmelserna i den lagen om skyldighet att ersätta personskada skulle tillämpas också i fråga om lidande som någon tillfogar annan genom bl.a. ärekränkning.

Den 1 jan. 2002 upphävdes den bestämmelsen och bestämmelser infördes i 2 kap. 3 § om grunden för skadeståndsansvar vid kränkning och i 5 kap. 6 § om skadeståndets bestämmande. Enligt den senare bestämmelsen skall skadestånd med anledning av kränkning bestämmas efter vad som är skäligt med hänsyn till handlingens art och varaktighet varefter i fem punkter anges vissa omständigheter som skall beaktas särskilt vid bedömningen. Dessa är att handlingen 1. haft förnedrande eller skändliga inslag, 2. varit ägnad att framkalla allvarlig rädsla för liv eller hälsa, 3. riktat sig mot någon med särskilda svårigheter att värja sin personliga integritet, 4. inneburit missbruk av ett beroende- eller förtroendeförhållande, eller 5. varit ägnad att väcka allmän uppmärksamhet. De nya bestämmelserna är inte tillämpliga i detta mål eftersom de trädde i kraft efter publiceringen. Bestämmelserna har emellertid främst syftat till att förtydliga och precisera gällande rätt och inte att ändra i denna. De får också i allt väsentligt anses återspegla redan tidigare tillämpliga principer.

Som framhölls i propositionen till de nu redovisade ändringarna (prop. 2000/01:68 s. 51 och NJA II 2001 s. 208) måste utgångspunkten för bestämmande av kränkningsersättning vara en skönsmässig bedömning, baserad på härskande etiska och sociala värderingar. Detta utesluter inte att viss vägledning kan erhållas genom en jämförelse med de ersättningar för kränkning som brukar utgå vid andra typer av brott. Därvid torde den omedelbara kränkning som ett förtalsbrott innefattar i allmänhet få anses vara mindre än vad som är fallet vid exempelvis grova sexualbrott eller allvarliga angrepp på liv eller hälsa. Vad som förutom förtalets art kan vara särskilt försvårande vid förtalsbrott är den spridning som uppgifterna fått. Härvid måste dock också riskerna för att tilltro skall fästas vid uppgifterna liksom möjligheterna att gendriva uppgifterna beaktas.

I förevarande fall har uppgifterna fått en mycket stor spridning. Även med beaktande härav bör den ersättning för kränkning som G.S. är berättigad till inte skäligen bestämmas till ett högre belopp än 50 000 kr.

Domslut. HD ändrade på det sättet HovR:ns domslut i ansvarsdelen att åtalet för förtal i vad avsåg artikelrubriken och förstasidesrubriken lämnades utan bifall samt att J.B. dömdes för förtal i vad avsåg löpsedeln till den av HovR:n bestämda påföljden. AB Kvällstidningen Expressen skulle, om begäran därom framställdes av G.S., låta i sedvanlig omfattning införa HD:s dom i tidningen Expressen. HD ändrade på det sättet HovR:ns domslut i skadeståndsdelen att J.B. och AB Kvällstidningen Expressen förpliktades att solidariskt till G.S. utge 50 000 kr.

Referenten, JustR Dahllöf, med vilken JustR Lars K. Beckman instämde, var skiljaktig i fråga om skadeståndet och anförde: När det gäller frågan om skadeståndets storlek bör beaktas att den för G.S. kränkande löpsedeln fått en mycket omfattande spridning på allmänna platser över hela riket och nått ett mycket stort antal människor, vilket medfört betydande skada för henne. Vidare är G.S. en välkänd person för vilken det finns ett stort intresse hos allmänheten. Detta förhållande har förstärkt effekten av den kränkande publiceringen. Det är således motiverat att G.S. tillerkänns ett betydande skadestånd för lidande och som upprättelse för den oförrätt hon utsatts för (jfr NJA 1994 s. 637). Med beaktande av de anförda omständigheterna bör skadeståndet, som HovR:n funnit, skäligen bestämmas till 100 000 kr.

Referenten, JustR Dahllöf, var skiljaktig i fråga om motiveringen beträffande löpsedeln och anförde: Expressens löpsedel fick en mycket omfattande spridning och riktade sig förutom till tidningens läsare också till många människor som inte läste själva tidningen. De som inte läste tidningen hade inte heller tillgång till den förklarande artikeln utan var hänvisade endast till vad som kom till uttryck på löpsedeln. Frågan om löpsedeln kan sägas ha förmedlat uppgiften att G.S. skulle delta i en pornografisk film måste därför bedömas utan hänsyn tagen till vad som kunde framgå av Expressens förstasida eller artikeln inne i tidningen. (Jfr NJA 1976 s. 150 och 1991 s. 155 där sambandet mellan bl.a. skilda artiklar, rubriker och löpsedlar behandlades, men frågeställningarna inte var desamma som i det nu aktuella fallet.)

Enbart löpsedelns uppgift om att G.S. spelar in erotisk film kan inte anses nedsättande för henne, eftersom uttrycket erotisk film inte nödvändigtvis är detsamma som pornografisk film. Med uttrycket erotisk film avses ofta seriös och respekterad filmproduktion. Samtidigt kan erotisk film för många människor numera vara liktydigt med pornografisk film. En bidragande orsak till att så är fallet kan vara det allmänt kända förhållandet att klart pornografiska filmer förses med beteckningen ”erotik” i tidningars dagliga och veckovisa tablåer över TV-programmen. Innebörden av uttrycket erotisk film är alltså inte entydig utan blir beroende av bl.a. det sammanhang i vilket uttrycket förekommer.

Den som tar del av löpsedelns braskande rubrikstil och rubriken ”G.S. spelar in erotisk film med sin ex-man” sammantaget med citatet ”Man ska bli kåt” får lätt det felaktiga intrycket att Expressen fått fram den sensationella nyheten att G.S. skulle delta i en pornografisk film. Det intryck löpsedeln sålunda förmedlade måste anses nedsättande för G.S. och den uppgift som lämnats har varit ägnad att utsätta henne för andras missaktning (jfr NJA 1992 s. 594 och 1994 s. 637). Därmed föreligger förtal i s.k. teknisk mening.

När det sedan gäller frågan om uppsåt skall innehållet i en periodisk skrift anses infört i skriften med den ansvarige utgivarens vetskap och vilja (jfr 8 kap. 12 § tryckfrihetsförordningen jämförd med 1 § samma kapitel). Detta innebär att den ansvarige utgivaren skall anses ha haft uppsåt att föra in texten i just det skick i vilket den publicerades. Denna uppsåtskonstruktion gäller inte bara när fråga är om en periodisk skrift utan också beträffande en löpsedel som hör till en sådan skrift (jfr NJA 1991 s. 155). AB Kvällstidningen Expressens löpsedel med dess nämnda innehåll och förmedlade intryck skall alltså anses ha blivit utlämnad för spridning med J.B:s vetskap och vilja.

Frågan är emellertid om det ändå var försvarligt att lämna uppgiften och om den i så fall var sann eller om det fanns skälig grund för den (jfr 7 kap. 4 § 14 tryckfrihetsförordningen och 5 kap. 1 § andra stycket brottsbalken). Själva försvarlighetsfrågan skall i princip prövas oberoende av den påtalade uppgiftens sanningsenlighet. Först när försvarligheten har prövats kan det bli aktuellt att bedöma om uppgiften var sann eller om uppgiftslämnaren hade skälig grund för den.

Vid prövningen av försvarligheten skall samhällets intresse av en granskande journalistik och nyhetsförmedling vägas mot intresset att skydda den enskilde mot att genom kränkande uppgifter utsättas för andras missaktning (jfr NJA 1987 s. 285 I och II). I vårt samhälle får offentliga personer räkna med att deras göranden och låtanden utsätts för en mera närgången och kritisk granskning bl.a. från företrädare för massmedierna än vad som gäller för enskilda personer utan publika uppdrag. En uppgift om att G.S. skulle delta i en pornografisk film får mot denna bakgrund anses vara av så allmänt intresse med hänsyn till hennes position att intresset att publicera uppgiften har företräde framför intresset att skydda den enskilde från att uppgiften lämnas. Det var således försvarligt att lämna uppgiften som den framstod på löpsedeln trots att den var nedsättande för G.S. Uppgiften var emellertid inte sann och det fanns inte heller skälig grund för den.

J.B. skall således dömas för förtal.

HD:s dom meddelades d. 5 dec. 2003 (mål nr B 1658-03).

Metadata

Rättsfall som hänvisar till detta (2)

NJA 2007 s. 805: Fråga om ansvar för hets mot folkgrupp; enligt brottsbalken beträffande den som underlåtit att ta bort meddelanden från en elektronisk anslagstavla (I=B 2673-06) och enligt yttrandefrihetsgrundlagen...
NJA 2015 s. 86: Kränkningsersättning vid grovt förtal. En film som visade ett samlag har utan medgivande lagts ut på s.k. porrsajter på internet. Vid ersättningens bestämmande har beaktats att handlingen har...
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation