NJA 2022 s. 341
Ne bis in idem. En ansökan om utdömande av vite grundat på ett föreläggande att frakta bort uttjänta fordon har inte hindrat ett åtal för miljöbrott avseende förvaringen av fordonen i tiden före föreläggandet.
Sundsvalls tingsrätt
Allmän åklagare väckte åtal vid Sundsvalls tingsrätt mot J.K. för miljöbrott enligt 29 kap. 1 § första stycket 1 MB. Åklagaren påstod följande.
J.K. har uppsåtligen eller av oaktsamhet under tiden april 2016–14 december 2016 på [sin fastighet] i Ånge kommun förvarat ett stort antal uttjänta fordon på ett sätt som kunnat medföra en förorening som är skadlig för människors hälsa, djur eller växter i en omfattning som inte har ringa betydelse.
Vidare har J.K. uppsåtligen eller av oaktsamhet någon gång under tiden 1 mars–5 april 2017 på fastigheten enligt ovan genom eldning orsakat att det i mark, vatten eller luft släppts ut dioxiner, arsenik och bly som typiskt sett eller i det enskilda fallet medför eller kunnat medföra en förorening som är skadlig för människors hälsa, djur eller växter i en omfattning som inte har ringa betydelse.
J.K. förnekade brott. Han anförde att fordonen inte hade förvarats eller varit i sådant skick att de kunnat medföra en på angivet sätt skadlig för-orening i en omfattning som inte var av enbart ringa betydelse.
Han uppgav att han inte heller utfört eldning på fastigheten.
Vidare rådde det enligt J.K. litis pendens i anledning av ett utfärdat vitesföreläggande i saken.
Domskäl
Tingsrätten (rådmannen Leif Similä) anförde följande i dom den 20 februari 2019.
DOMSKÄL
– – –
Utredningen
Vad som är åberopat
Utöver förhör med J.K. har vittnesförhör hållits med f.d. miljöinspektören P.S., med fordonsteknikern hos polisen L.O. och – – –. Härutöver har åklagaren åberopat ett flertal fotografier, sakkunnigutlåtande och sammanställningar. J.K. har hänfört sig till avgöranden gällande viten.
Vad som inledningsvis framkommit
Till att börja med har följande framkommit. Efter att Ånge kommun under år 2011 första gången fått kännedom om att det förvarades uttjänta fordon på J.K:s fastighet – – – gjordes det av kommunen den 19 januari 2017 en polisanmälan om misstänkt miljöbrott på fastigheten. Det var fråga om en misstanke om att de uttjänta fordonen utgjorde en risk för utsläpp och för effekter på bl.a. människors hälsa och miljön. Dessförinnan hade kommunen den 15 december 2016 beslutat att vitesförelägga J.K. i flera olika avseenden med sikte på miljön, däribland att frakta bort femton uttjänta fordon som angavs i en bilaga till det beslutet. Det hade från kommunen gjorts inspektion på fastigheten den 22 april 2016 och därefter den 18 oktober 2016 i närvaro av polis. Vid sistnämnda tillfälle kom fordon även att fotograferas. Efter den ovan nämnda polisanmälan genomfördes den 5 april 2017 en husrannsakan på fastigheten, vid vilken bl.a. vittnet L.O. deltog och undersökte vissa fordon. Även vid detta tillfälle fotograferades vissa bilar. Med ledning av vad som hade kommit fram upprättade L.O. en sammanställning med bl.a. uppgifter om fordon som bedömdes vara uttjänta, – – –. Av de drygt 40 fordon som redovisas i sammanställningen bedömdes 15 fordon vara uttjänta vid besöket den 18 oktober 2016. Ett av dessa fanns inte kvar den 5 april 2017, då 14 fordon bedömdes vara uttjänta.
Förhören
– – –
Genom uppgifter av och om J.K. har framgått att han t.ex. är utbildad maskiningenjör, varit besiktningsman vid Svensk Bilprovning och att han även har undervisat på fordonsteknisk linje – – –. Han har bott på fastigheten sedan år 1991 av och till och permanent sedan i vart fall år 2011. – – – Enligt honom var kommunens personal nöjda med vad de såg vid den första inspektionen som genomfördes på fastigheten. Han anser att flera av de fordon som bedömts vara uttjänta inte är det utan bl.a. går att starta. Han menar att fordon nr 11 står på golv och fordon nr 12 finns inomhus, att fordon nr 15 nu är i bästa skick och har körts t.ex. sommaren 2018. Fordonen nr 37, 41 och 46 har numera gått till skrot, medan han anser att fordon nr 40 inte är uttjänt. Vidare är t.ex. fordon nr 35 under renovering. Delar från fordonen säljs och är i vissa fall eftertraktade. Han anser inte att det finns en risk för att det ska droppa oljor eller annat från fordonen. – – –
P.S. har uppgett att han började handlägga det aktuella ärendet år 2016 och att man hade klart för sig att Jouni Kujanens fastighet, vilken låg vid väg 83, var väldigt ovårdad och nedskräpad. De fick vid besöket i april 2016 inte fotografera fordonen, vilka var 45 st., men detta gjordes när de den 18 oktober åtföljdes av polis. Det gjordes utifrån iakttagelser på bilarna den bedömningen att det fanns risk för bl.a. miljön – risk för påverkan på flora och fauna. Det finns även vattentäkt i närheten som kan påverkas. De valde att fokusera sig på de 15 fordon som bedömdes vara uttjänta när det gavs ett vitesföreläggande.
L.O. har uppgett att han undersökte bilarna och gjorde en bedömning av vilka som var uttjänta. Det är givetvis en bedömningssak, men de som inte var klara att tas till bilprovningen och där det fanns risk för läckage inom en överskådlig tid såg han som uttjänta bilar. Han anser att fotografierna talar sitt tydliga språk.
– – –
Tingsrättens bedömning
Tingsrätten anser utifrån vad som framgått i vissa fall genom J.K:s egna uppgifter och i övrigt genom framför allt fotografierna som förevisats och de förhör som hållits, främst med L.O., att det är ställt utom rimligt tvivel att J.K. har förvarat ett stort antal uttjänta fordon på sin fastighet på ett sätt som kunnat medföra en förorening som är skadlig för människors hälsa, djur eller växter. Tingsrätten anser också att detta skett i en omfattning som inte har ringa betydelse. Det ska vidare tilläggas att tingsrätten av de fotografier som förevisats inte kan se att något av de fordon som J.K. angivit har stått på golv eller inomhus. Det kan inte råda någon tvekan utifrån de kunskaper J.K. genom sin utbildning besitter att gärningen har skett uppsåtligen. Vidare anser tingsrätten inte att en dom mot J.K. innebär att han döms två gånger för samma sak; det är varken fråga om det man betecknar som res judicata eller litis pendens. J.K. ska således i denna del dömas för det åtalade miljöbrottet.
Vidare fann tingsrätten på anförda skäl att J.K. skulle dömas för miljöbrott även i den del som avsåg eldning på fastigheten.
Påföljd m.m.
Tingsrätten anser att ett kännbart bötesstraff utgör en tillräcklig påföljd. Antalet ska bestämmas till 100 – – –
DOMSLUT
Tingsrätten dömde J.K. för miljöbrott enligt 29 kap. 1 § första stycket 1 MB till 100 dagsböter å 50 kr.
Hovrätten för Nedre Norrland
J.K. överklagade i Hovrätten för Nedre Norrland och yrkade att hovrätten skulle avvisa åtalet avseende miljöbrott i den del som avsåg att J.K. förvarat ett stort antal uttjänta fordon på sin fastighet och ogilla åtalet avseende miljöbrott i den del som avsåg att J.K. genom eldning gjort sig skyldig till miljöbrott. I andra hand yrkade han att hovrätten skulle ogilla åtalet i sin helhet.
Åklagaren motsatte sig att tingsrättens dom ändrades.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Fredrik Johnsson och Emina Fazlic, referent, samt adjungerade rådet Elisabeth Lagerqvist) anförde i dom den 26 januari 2021 följande.
HOVRÄTTENS DOMSKÄL
Miljöbrott genom förvaring av uttjänta fordon enligt 29 kap 1 § 1 st 2 p miljöbalken (första stycket i gärningspåståendet)
Åklagaren har i den första delen av sitt gärningspåstående gjort gällande att J.K. uppsåtligen eller av oaktsamhet under tiden april 2016–14 december 2016 på sin fastighet i Ånge förvarat ett stort antal uttjänta fordon på ett sätt som kunnat medföra en förorening som är skadlig för människors hälsa, djur eller växter i en omfattning som inte har ringa betydelse. Av utredningen framgår att det rör sig om 15 uttjänta fordon som dokumenterats av Bygg- och miljönämnden i Bräcke och Ånge kommun (nedan bygg- och miljönämnden) i oktober 2016. Ansökan om stämning gjordes den 12 oktober 2018 och tingsrättens dom meddelades den 20 februari 2019.
Bygg- och miljönämnden genomförde inspektioner av J.K:s fastighet i april och i oktober 2016 och det var, som redan nämnts, vid det senare tillfället som man dokumenterade fordonen på fastigheten. Enligt bygg- och miljönämndens bedömning gjord den 18 oktober 2016 ansågs 15 av de 40-tal fordonen på fastigheten vara uttjänta. Den 15 december 2016 förelade bygg- och miljönämnden J.K. bland annat att vid vite om 2 000 kr per fordon frakta bort de 15 uttjänta fordonen från fastigheten. Östersunds tingsrätt, Mark- och miljödomstolen, dömde ut vitet och den domen fick laga kraft den 9 februari 2019.
Mot denna bakgrund har J.K. väckt frågan om inte denna del av åtalet bör avvisas med hänvisning till reglerna om dubbelbestraffning.
Rättsliga utgångspunkter
Frågan i målet är alltså om den lagakraftvunna domen om utdömt vite avseende de 15 fordonen utgör hinder mot en straffrättslig prövning av åtalet som innefattar påstående om miljöbrott genom förvaring av samma fordon.
I 30 kap. 9 § RB föreskrivs att en person inte får lagföras eller straffas för samma brott mer än en gång (principen om ne bis in idem). Skydd mot att bli lagförd eller straffad för samma brott mer än en gång finns även i artikel 4.1 i Protokoll nr 7 till konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, Strasbourg den 22 november 1984. Den sistnämnda bestämmelsen utgör hinder mot lagföring och dom för ett andra brott i den mån som detta härrör från identiska fakta eller från fakta som i allt väsentligt är desamma som beträffande det första brottet. Prövningen ska utgå från vad som bildar en uppsättning konkreta fakta som berör samma svarande och är oupplösligt förbundna med varandra i tid och rum (se bl.a. rättsfallet NJA 2013 s. 502 p. 20 och Europadomstolens dom i målet Zolotukhin mot Ryssland, Grand Chamber, nr 14939/03, den 10 februari 2009).
HD har i det nämnda rättsfallet uttalat att bedömningen ska riktas in på de faktiska omständigheterna som åberopas mot den enskilde och inte på frågan om förfarandena har olika syften eller om två olika nationella regler bygger på olika subjektiva rekvisit (p. 22 i avgörandet).
Den aktuella delen av åtalet avser miljöbrott enligt 29 kap. 1 § 1 st 2 p MB. Enligt bestämmelsen döms för miljöbrott den som med uppsåt eller av oaktsamhet förvarar ett ämne eller hanterar på ett sätt som kan medföra en förorening som är skadlig för människors hälsa, djur eller växter med en viss angiven effekt. Av 29 kap. 11 § MB följer att om ett vitesföreläggande har överträtts ska det inte dömas till straffansvar för en gärning som omfattas av föreläggandet. Till detta kommer att sådana viten som det här är fråga om, enligt hovrättens mening, utgör straff i EU-stadgans och Europakonventionens mening. Föreläggande av vite innebär alltså i europarättslig mening att ett straffrättsligt förfarande inletts, vilket innebär att ett vitesföreläggande utgör hinder mot åtal för miljöbrott för en gärning som omfattas av föreläggandet.
Hovrättens bedömning
I detta fall har åklagaren påstått att J.K. uppsåtligen eller av oaktsamhet förvarat 15 uttjänta fordon på sin fastighet under en viss tid fram till den 14 december 2016. Vid bedömningen om vitesförfarandet utgör hinder för att döma till ansvar för miljöbrott genom förvaring av fordonen är det av betydelse om det påstådda miljöbrottet och förfarandet som vitesförläggandet grundar sig på härrör från identiska fakta eller från fakta som i allt väsentligt är desamma. Det blir därmed viktigt att pröva om det aktuella händelseförloppet som ligger till grund för åtalet och för vitesföreläggandet är ett och samma eller om det kan delas upp i tid och rum.
Åtalet för miljöbrottet innefattar ett påstående om förvaring. Uttrycket förvarar är avsett att beskriva en pågående verksamhet (jfr NJA II 1981 s. 314 ff.). I sådana fall då gärningsmannen har tillfört material vid flera tillfällen, olika material eller har haft rådighet över förvaringsplatsen kan det det vara fråga om gärningar av samma slag i tiden efter varandra men som kan delas upp i tid och material utifrån tiden för när materialet tillförts förvaringsplatsen.
Det har i målet inte kommit fram annat än att J.K. själv ställt upp fordonen på sin fastighet, att de funnits där en längre tid och att han har flyttat runt fordonen på fastigheten. Brottspåståendet bygger således på att han förvarat 15 uttjänta fordon under perioden april–14 december 2016. Vitesföreläggande grundar sig i att det den 15 december 2016 på J.K:s fastighet fanns dessa 15 uttjänta fordon. Såvitt framgår av utredningen har fordonen inte bytts ut och några ytterligare uttjänta fordon har inte heller tillförts fastigheten mellan den åtalade brottstiden och tiden för vitesföreläggandet utan avser exakt samma fordon. Såväl första delen i åtalet för miljöbrott som vitesföreläggandet hänför sig således till förvaring genom innehav av samma uttjänta fordon på fastigheten. Överträdelserna är därmed oupplösligen förbundna med varandra i tid, rum, material som avsetts samt lika avseende handlingssätt. Brottspåståendet och vitesföreläggandet bygger därmed på samma faktiska omständigheter som gjorts gällande mot J.K. Det innebär att hela förvaringen av de 15 fordonen – både under brottstiden och under vitesföreläggandetiden – i europarättslig mening utgör samma brott och får därmed enligt principen om ne bis in idem inte ligga till grund för straffansvar två gånger.
Eftersom vitet grundat på vitesföreläggandet dömts ut och domen fick laga kraft den 9 februari 2019 utgör det numera hinder mot åtalet i den del det avser förvaring av uttjänta fordon. Åtalet för miljöbrott i denna del ska därför avvisas.
Miljöbrott genom eldning enligt 29 kap 1 § 1 st 1 p a) MB (andra stycket i åklagarens gärningspåstående)
På anförda skäl kom hovrätten fram till att åtalet i denna del skulle ogillas.
HOVRÄTTENS DOMSLUT
Hovrätten ändrar tingsrättens dom enligt följande.
a)
Hovrätten avvisar åtalet i den del som avser miljöbrott under perioden april 2016–14 december 2016.
b)
Hovrätten frikänner J.K. från åtalet avseende miljöbrott under perioden 1 mars–5 april 2017.
– – –
Högsta domstolen
Riksåklagaren överklagade och yrkade att HD skulle undanröja hovrättens dom såvitt avsåg beslutet att avvisa åtalet för miljöbrott och återförvisa målet i den delen till hovrätten.
J.K. motsatte sig att hovrättens dom ändrades.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Martina Rönnerman, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.
SKÄL
Bakgrund
Punkterna 1–5 motsvarar i huvudsak punkterna 1–4 i HD:s skäl.
Frågan i HD
Frågan i målet är om dubbelprövningsförbudet (ne bis in idem) i artikel 4.1 i sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen innebär att ett utdömt vite utgör hinder mot att pröva åtal om miljöbrott. Vitet har dömts ut för underlåtenhet att forsla bort uttjänta fordon och åtalet gäller förvaring av fordonen för tiden innan det att vitesföreläggandet utfärdats.
Regler i MB om vite och miljöbrott
I MB finns bestämmelser om tillsyn. Tillsyn utövas av ett flertal utsedda tillsynsmyndigheter, däribland kommunerna som, genom den eller de nämnder fullmäktige bestämmer, utövar tillsyn över miljö- och hälsoskydd och avfallshantering inom kommunen (26 kap. 3 § första och tredje stycket).
Tillsynsmyndigheter får bl.a. meddela de förelägganden och förbud som behövs för att balken, eller föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av balken, ska följas (26 kap. 9 §). Sådana förelägganden och förbud får förenas med vite (26 kap. 14 §). Ansökan om utdömande av vite som förelagts med stöd av MB prövas av mark- och miljödomstol (21 kap. 1 § 8).
Enligt straffbestämmelsen i 29 kap. 1 § första stycket 2 MB döms den för miljöbrott som med uppsåt eller av oaktsamhet förvarar ett ämne eller hanterar avfall på ett sätt som kan medföra en förorening som är skadlig för människors hälsa, djur eller växter i en omfattning som inte har ringa betydelse eller som kan medföra någon annan betydande olägenhet i miljön. Syftet med bestämmelsen är främst att motverka att en förvaring av avfall eller ett ämne sker på ett sätt som kan orsaka miljöskador. (Jfr prop. 2005/06:182, s. 61.)
Det krävs alltså för straffbarhet att förvaringen eller hanteringen kan medföra en viss miljöskadlig effekt och i lagens förarbeten anges att det ska var fråga om en praktiskt beaktansvärd risk. Det är tillräckligt för ansvar att det typiskt sett föreligger en sådan risk. Den miljöskadliga effekten behöver alltså inte beläggas i det enskilda fallet (prop. 1997/98:45, s. 304, del 2).
Det straffbara agerandet i bestämmelsen kan antingen bestå i hantering eller förvaring. Ansvar för miljöbrott som gäller förvaring kan föreligga genom ett aktivt handlande som åtföljs av passivitet men också genom ren underlåtenhet (se rättsfallet NJA 2004 s. 552).
I 29 kap. 11 § MB anges vissa generella begränsningar av det straffbara området för miljöbrott. I tredje stycket finns en bestämmelse som reglerar situationen att ett vitesföreläggande har överträtts och överträdelsen ligger till grund för en ansökan om att döma ut vitet. För en gärning som omfattas av ett sådant föreläggande ska inte dömas till ansvar enligt 29 kap. MB.
Bestämmelsen i 29 kap. 11 § tredje stycket utgör en regel om ansvarsfrihet men fungerar också som ett hinder mot åtal och syftar till att förhindra att någon prövas två gånger för samma sak på ett sätt som kan strida mot dubbelprövningsförbudet (jfr prop. 2020/21:27, s. 80). Den avgörande tidpunkten då hindret uppkommer är när en domstolsprocess om att döma ut vitet inleds.
Rätten att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma brott
Enligt artikel 4.1 i Europakonventionens sjunde tilläggsprotokoll får ingen lagföras eller straffas på nytt i en brottmålsrättegång i samma stat för ett brott för vilket han eller hon redan blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsordningen i denna stat. Sverige har anslutit sig till det sjunde tilläggsprotokollet och det gäller som svensk lag.
Europadomstolen har i sin praxis återkommande framhållit att den nationella klassificeringen av ett förfarande rörande en regelöverträdelse som administrativt, disciplinärt eller straffrättsligt inte är ensamt avgörande för tillämpligheten av artikel 4.1 i tilläggsprotokollet.
Syftet med dubbelbestraffningsförbudet är att förhindra en ny rättegång om en brottslig gärning som redan har prövats och avslutats genom ett lagakraftvunnet avgörande. Förbudet hänger samman med regleringen om en rättvis rättegång i artikel 6 i konventionen. Och enligt Europadomstolens uttalanden ska ”brottmålsrättegång” i artikel 4.1 i tilläggsprotokollet tolkas i ljuset av allmänna principer avseende uttrycken ”anklagelse för brott” och ”straff” i artiklarna 6 respektive 7 i Europakonventionen. (Jfr t.ex. Sergey Zolotukhin v. Russia, [GC], no. 14939/03, § 52, ECHR 2009.)
Vid bedömningen av om ett påstående om en regelöverträdelse ska anses utgöra en anklagelse om brott används de s.k. Engelkriterierna. Kriterierna avser för det första den rättsliga kvalificeringen av överträdelsen i nationell rätt, för det andra överträdelsens art och för det tredje arten av och strängheten i den sanktion som den berörde riskerat, där även syftet med sanktionen beaktas. De andra och tredje kriterierna är alternativa, men utesluter inte en kumulativ bedömning när separata analyser av dem inte gör det möjligt att nå en bestämd slutsats i frågan om förfarandet har avsett en anklagelse för brott i konventionens mening. (Se beträffande Engelkriterierna t.ex. Zolotukhin §§ 53 och 56.)
Ett förfarande gäller samma brott i den mening som avses i artikel 4.1 i tilläggsprotokollet i den mån det avser identiska fakta eller fakta som är väsentligen desamma som beträffande den överträdelse som prövats i det första förfarandet. Enligt Europadomstolen ska bedömningen utgå från vad som bildar en uppsättning konkreta faktiska omständigheter som rör samma svarande och är oupplösligt förbundna med varandra till tid och rum och vilkas förekomst måste visas för en fällande dom (se Lucky Dev v. Sweden, no. 7356/10, § 52, 27 November 2014).
Utdömandet av vite är av straffrättslig karaktär
Utdömande av vite är på samma sätt som utdömande av straff en form av sanktion från det allmännas sida mot en regelöverträdelse. Även om viten och straffrättsliga sanktioner uppvisar många likheter finns också viktiga skillnader, t.ex. utformas och delges vitesförelägganden individuellt och mottagaren har möjlighet att bestrida föreläggandet och få det prövat.
Att inte efterkomma ett meddelat vitesföreläggande är i sig inte kriminaliserat i svensk rätt. Inte heller utgör en prövning av utdömande av vite en brottmålsprocess. Mål om utdömande av vite anses däremot ha sådana likheter med brottmål att de regler och principer som gäller för brottmålsprocessen kan tillmätas betydelse i dessa mål (jfr NJA 2021 s. 490 p. 10–12).
Den påstådda överträdelse som legat till grund för utdömandet av vite avser underlåtenhet att agera i enlighet med ett påbud att frakta bort uttjänta fordon. Samma underlåtenhet kan utgöra sådan förvaring som träffas av straffstadgandet i 29 kap. 1 § första stycket 2 MB, förutsatt att de uttjänta fordonen också kan medföra en sådan förorening som anges i straffbestämmelsen. Överträdelsens art talar i viss mån för att påståendet om regelöverträdelse som prövats vid utdömandet av vite ska anses utgöra en anklagelse om brott.
Den sanktion som det varit fråga om är mycket snarlik ett bötesstraff. Storleken på vitesbeloppet i föreläggandet har utformats med visst angivet belopp per fordon. Sanktionen har på så sätt kopplats till överträdelsens omfattning och får därför anses i någon mån avspegla dess allvar. När vitesbeloppet förelagts har också funnits möjlighet att anpassa beloppets storlek till J.K:s ekonomiska förhållanden (3 § lag, 1985:206, om viten). Sanktionens art talar för att utdömandet av vite är fråga om ett straffrättsligt förfarande.
Även om utdömande av vite inte enligt svensk rätt betraktas som en straffrättslig process är det fråga om ett förfarande som uppvisar stora likheter med ett brottmål. Både överträdelsens och sanktionens art talar också för att utdömandet av vite i detta fall ska betraktas som en brottmålsrättegång i den mening som avses i artikel 4.1 i tilläggsprotokollet. Detta leder till slutsatsen att utdömandet av det förelagda vitet är att anse som ett förfarande av straffrättslig karaktär och omfattas av Europakonventionens förbud mot dubbel lagföring och dubbla straff.
Åtalet för miljöbrott avser inte samma brott som legat till grund för utdömandet av vite
Vid jämförelsen mellan de omständigheter som ligger till grund för det aktuella åtalet och det tidigare förfarandet om utdömande av vite bör startpunkten vara gärningen så som den beskrivs i åtalet, jämfört med utformningen av det vitesföreläggande som legat till grund för prövningen om utdömande av vite. (Jfr Zolotukhin § 83.)
Vid en sådan jämförelse framgår att det i båda fallen rör en anklagelse som riktats mot J.K. och som avser uttjänta fordon förvarade på samma fastighet. De fordon som omfattas av vitesföreläggandet är identiska med de fordon som omfattas av åtalet.
Den regelöverträdelse som varit föremål för prövning i processen om utdömande av vite avser inte ett faktiskt handlande från J.K:s sida. Istället utgörs den av underlåtenhet att efterkomma uppmaning att inom viss tid vidta en viss utpekad åtgärd.
Det agerande som läggs J.K. till last i åtalet är inte heller ett brottsligt agerande som nödvändigtvis begås genom aktiv handling. I åtalet och i den aktuella straffbestämmelsen i 29 kap. 1 § första stycket 2 MB beskrivs det brottsliga agerandet som förvaring. Det brottsliga agerandet är i detta fall inte avslutat samtidigt som brottet fullbordas utan fortsätter att begås så länge det genom handlingen uppkomna tillståndet varar. (Jfr bl.a. Ågren m.fl., Straffansvar, s. 52 f.) Det agerande som läggs J.K. till last i åtalet kan sägas bestå i att han först vidtagit sådana åtgärder som påbörjat en förvaring och därefter underlåtit sådant aktivt handlande som krävs för att det uppkomna tillståndet ska upphöra.
Vid en jämförelse framstår den underlåtelse som utgör det påstådda brottsliga agerandet i respektive förfarande som snarlika. Den omständigheten att bilarna förvarats på fastigheten respektive att de inte har fraktats bort därifrån får anses utgöra i det närmste identiska faktiska omständigheter.
När det gäller frågan om tidsmässigt samband mellan gärningarna är de omständigheter som utgör grund för vitesföreläggandet respektive åtalet inte till någon del överlappande.
Den förvaring av uttjänta fordon på fastigheten som omfattas av åtalet har pågått fram till och med den 14 december 2016. Förvaringen av fordon har inte upphört den 15 december 2016. Däremot förändrades förhållandena för förvaringen av de uttjänta fordonen denna dag genom att J.K. förelades att inom en viss angiven tidsfrist vidta åtgärder för att förvaringen skulle upphöra.
Den underlåtenhet som lagts till grund för utdömandet av vite är att J.K. inte senast vid utgången av fristen, den 2 maj 2018, efterkommit vitesföreläggandet genom att frakta bort fordonen.
De faktiska omständigheter som görs gällande i åtalet för miljöbrott avser förhållanden som förelåg vid en annan tidpunkt, nästan ett och ett halvt år tidigare, än de omständigheter som prövats i förfarandet om utdömande av vite. Åtalet mot J.K. för miljöbrott avser alltså inte samma faktiska omständigheter som varit föremål för prövning i det tidigare förfarandet. Det är därmed inte fråga om samma brott enligt artikel 4.1 i sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen (jfr p. 18).
Bedömningen i detta fall
Eftersom det utdömda vitet inte har hindrat åtal mot J.K. för miljöbrott som avser förvaring av fordon under perioden april–14 december 2016 skulle hovrätten ha tagit upp hans överklagande av tingsrättens dom till prövning i sak.
Hovrättens beslut att avvisa åtalet i denna del ska därmed undanröjas och målet lämnas åter dit för fortsatt handläggning.
Domslut
HD:s avgörande
Se HD:s beslut.
Domskäl
HD (justitieråden Gudmund Toijer, Johnny Herre, Stefan Johansson, Kristina Svahn Starrsjö och Cecilia Renfors, referent) meddelade den 11 maj 2022 följande beslut.
SKÄL
Bakgrund
Den 15 december 2016 förelades J.K. av bygg- och miljönämnden att vid vite, senast ett halvår efter att beslutet fått laga kraft, till en behörig mottagare frakta bort 15 uttjänta fordon som fanns på hans fastighet. Beslutet fick laga kraft den 2 november 2017. Fordonen hade – med undantag av fyra fordon – inte fraktats bort inom den angivna tiden. Bygg- och miljönämnden ansökte den 26 juni 2018 om utdömande av vitet. Den 8 oktober samma år förpliktade mark- och miljödomstolen J.K. att, efter viss jämkning, betala vitet.
J.K. åtalades den 12 oktober 2018 för miljöbrott. Enligt åtalet hade han under perioden april–14 december 2016 på sin fastighet förvarat ett stort antal uttjänta fordon på ett sätt som kunnat medföra en förorening som är skadlig för människors hälsa, djur eller växter i en omfattning som inte har ringa betydelse.
Tingsrätten fann att det utdömda vitet inte utgjorde hinder mot att pröva åtalet avseende förvaringen av uttjänta fordon och dömde J.K. för miljöbrott. Påföljden, som avsåg också ett annat brott, bestämdes till 100 dagsböter.
Hovrätten har funnit att åtalet byggde på att J.K. förvarat 15 uttjänta fordon på sin fastighet och att vitesföreläggandet avsåg samma fordon. Det förhållandet har enligt hovrätten inneburit att samma faktiska omständigheter gjorts gällande i de två förfarandena. På grund av rätten att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma brott har det därmed funnits hinder mot åtalet. Hovrätten har därför avvisat åtalet i den del som avser förvaring av uttjänta fordon. J.K. frikändes från åtalet i övrigt.
Frågan i HD
Frågan i HD är om åtalet för förvaring av de uttjänta fordonen avser samma gärning som det vitesföreläggande att frakta bort fordonen som legat till grund för ansökan om att döma ut vitet.
Rättsliga utgångspunkter
Miljöbrott
I 29 kap. 1 § MB finns bestämmelser om miljöbrott. Enligt första stycket 2 döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet förvarar ett ämne eller hanterar avfall på ett sätt som kan medföra en förorening som är skadlig för människors hälsa, djur eller växter i en omfattning som inte har ringa betydelse eller som kan medföra någon annan betydande olägenhet i miljön. Syftet med bestämmelsen är att motverka att sådan förvaring eller hantering sker på ett sätt som kan orsaka miljöskador (se prop. 2005/06:182 s. 61). För straffbarhet krävs att förvaringen eller hanteringen kan medföra en viss miljöskadlig effekt. Det ska vara fråga om en praktiskt beaktansvärd risk, men effekten behöver inte beläggas i det enskilda fallet. Det är tillräckligt att det typiskt sett finns en sådan risk. (Se prop. 1997/98:45 del 2 s. 304.)
Ansvar för miljöbrott som gäller förvaring kan föreligga genom ett aktivt handlande som åtföljs av passivitet och genom en ren underlåtenhet (se NJA 2004 s. 552).
Föreläggande och vite
I 26 kap. 3 § MB anges de myndigheter som ansvarar för tillsynen enligt balken. Av tredje stycket framgår att varje kommun utövar tillsyn över miljö- och hälsoskyddet och avfallshanteringen inom kommunen.
En tillsynsmyndighet får i det enskilda fallet meddela de förelägganden och förbud som behövs för att balken, eller föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av balken, ska följas. Sådana förelägganden och förbud får förenas med vite. (Se 26 kap. 9 och 14 §§.)
En ansökan om utdömande av ett vite som har förelagts med stöd av miljöbalken får göras av den myndighet som har beslutat om vitesföreläggandet och prövas av mark- och miljödomstol (21 kap. 1 § 8).
Begränsningar av straffansvaret
I 29 kap. 11 § anges vissa generella begränsningar av straffansvaret för miljöbrott. I tredje stycket finns en särskild bestämmelse som reglerar situationen att ett vitesföreläggande har överträtts och överträdelsen ligger till grund för en ansökan om att döma ut vitet. Det är i den situationen inte möjligt att döma till ansvar enligt 29 kap. MB för en gärning som omfattas av föreläggandet. Den avgörande tidpunkten är när en domstolsprocess om att döma ut vitet inleds.
Bestämmelsen utgör en regel om ansvarsfrihet men fungerar också som ett hinder mot åtal. Den syftar till att förhindra att någon prövas två gånger för samma sak. (Jfr prop. 2020/21:27 s. 80.)
Rätten att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma brott
Rätten att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma brott (gärning) regleras i artikel 4.1 i Europakonventionens sjunde tilläggsprotokoll. Där anges att ingen får lagföras eller straffas på nytt i en brottmålsrättegång i samma stat för ett brott för vilket han eller hon redan blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsordningen i denna stat. Sverige har anslutit sig till protokollet och det gäller som svensk lag. Tolkningen och tillämpningen ska inte vara restriktiv; konventionens rättigheter ska vara effektiva och möjliga att utöva i praktiken (jfr Sergey Zolotukhin v. Russia, [GC], no. 14939/03, § 80, ECHR 2009).
Dubbla lagföringar och straff regleras också i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna. Enligt artikel 50 i stadgan får ingen lagföras eller straffas på nytt för en lagöverträdelse för vilken han eller hon redan har blivit frikänd eller dömd i unionen genom en lagakraftvunnen brottmålsdom i enlighet med lagen.
Ett förfarande gäller samma brott i den mening som avses i artikel 4.1 i tilläggsprotokollet om det avser identiska fakta eller fakta som i allt väsentligt är desamma som beträffande den överträdelse som prövats i det första förfarandet. Bedömningen ska utgå från vad som bildar en uppsättning konkreta faktiska omständigheter som rör samma svarande och är oupplösligt förbundna med varandra till tid och rum och vilkas förekomst måste visas för en fällande dom. (Se bl.a. Zolotukhin § 59 och Lucky Dev v. Sweden, no. 7356/10, § 55, 27 November 2014; se också ”Juniavgörandet” NJA 2013 s. 502 p. 38–43, NJA 2013 s. 1076, NJA 2014 s. 371 och ”Avstängningen från högskoleprovet” Högsta domstolens beslut den 3 mars 2022 i mål Ö 2019-21.*)
Uttrycket ”en gärning som omfattas av föreläggandet” i 29 kap. 11 § tredje stycket MB bör tolkas i enlighet med de principer som har utbildats för bedömningen av vad som ska anses utgöra samma brott (gärning).
Bedömningen i detta fall
Avser åtalet och vitesföreläggandet samma gärning?
Vid bedömningen av om åtalet för miljöbrott avser samma gärning som det föreläggande som legat till grund för utdömandet av vite ska en jämförelse göras mellan den gärning som beskrivs i åtalet och utformningen av vitesföreläggandet (jfr Zolotukhin § 83).
Åtalet och vitesföreläggandet avsåg samma uttjänta fordon och de förvarades på J.K:s fastighet. Det saknar betydelse att fyra av fordonen inte fanns kvar vid tidpunkten för utdömande av vitet.
Frågan är om gärningarna är sådana att de avser identiska fakta eller fakta som är i allt väsentligt desamma.
Den överträdelse som prövades i förfarandet om utdömande av vite avsåg J.K:s underlåtenhet att frakta bort samtliga fordon som omfattades av föreläggandet. J.K. har gjort gällande att denna underlåtenhet utgör samma faktiska handlande – förvaring – som avses med åtalet då han inte kunnat upphöra med detta utan att det agerande som avses med föreläggandet hade påverkats.
Vad som läggs J.K. till last i åtalet är att han förvarade fordonen på fastigheten på ett sådant sätt att förvaringen typiskt sett har kunnat medföra en förorening till skada för miljön. Denna handling sammanfaller inte med J.K:s underlåtenhet att följa vitesföreläggandet, som är preciserat till en skyldighet att frakta bort fordonen. Dessutom skiljer sig förvaringen och underlåtenheten att följa vitesföreläggandet åt i tiden. Förvaringen avser enligt åtalet tiden april–14 december 2016. Ansökan om att döma ut vitet har sin grund i en förpliktelse som gällde under tiden 2 november 2017–2 maj 2018.
De faktiska omständigheter som ligger till grund för åtalet kan inte anses utgöra identiska eller i allt väsentligt samma fakta som de omständigheter som omfattas av vitesföreläggandet. Det är alltså inte fråga om samma gärning.
Åtalet ska inte avvisas
Förfarandet om utdömande av vite har inte inneburit hinder mot att pröva åtalet för miljöbrott avseende förvaring av fordonen.
Hovrätten skulle därmed ha tagit upp överklagandet av tingsrättens dom till prövning i sak. Beslutet att avvisa åtalet ska undanröjas och målet i den delen återförvisas till hovrätten för fortsatt handläggning.
HD:S AVGÖRANDE
HD undanröjer hovrättens dom såvitt avser beslutet att avvisa åtalet för miljöbrott under tiden april 2016–14 december 2016 och återförvisar målet i den delen till hovrätten för fortsatt handläggning.