NJA 2022 s. 445

Ersättning till en offentlig försvarare som har sin verksamhet långt ifrån den ort där domstolen är belägen (distansförsvarare) får endast om det finns särskilda skäl avse de merkostnader för tidsspillan och utlägg som uppkommit på grund av avståndet. Den misstänkte och den föreslagna offentliga försvararen kan begära förhandsbesked i frågan om merkostnader ska ersättas eller inte. (Se 21 kap. 10 § fjärde stycket RB.)

Frågorna HD har att besvara är om det föreligger sådana särskilda skäl för att utge ersättning för merkostnader eller om inte, vilken ersättningsregel som ska tillämpas i det fall en distansförsvarare förordnats efter att tingsrätten meddelat dom men innan handläggningen i hovrätten påbörjats.

En offentlig försvarare har rätt till skälig ersättning av allmänna medel för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget har krävt (se 21 kap. 10 § RB). Med tidsspillan avses att försvararens tid tas i anspråk i samband med uppdraget, men utan att försvararen kan utföra något produktivt arbete, såsom restid och väntetid. Detta avgörs dock från fall till fall.

För distansförsvarare, det vill säga offentliga försvarare med sin verksamhet mer än 10 mil eller i mindre tätbebyggda områden, 20 mil från domstolen eller utanför domstolens domkrets, ges ersättning för merkostnader för tidsspillan och utlägg endast om det finns särskilda skäl. För-handsbesked kan då begäras av rätten. En distansförsvarare får i förhållande till den misstänkte förbehålla sig och ta emot skälig ersättning för tidsspillan och utlägg som inte omfattas av rätten till ersättning av allmänna medel. (Se 21 kap. 10 § fjärde och femte styckena RB, NJA 2019 s. 271 p. 6 med hänvisning till NJA 2011 s. 291 p. 4.)

Ledning för vad som utgör särskilda skäl för ersättning för merkostnader i 21 kap. 10 § RB kan hämtas i tidigare praxis angående förordnande av distansförsvarare (jfr NJA 2019 s. 271 p. 9–11). En viktig utgångspunkt är att kostnaden för försvaret inte blir avsevärt högre än om en lokalt verksam försvarare utses. Faktorer som att det saknas någon på domstolsorten med särskilda kunskaper på det aktuella området eller att försvararen redan är väl insatt i ärendet kan vara avgörande. (Se prop. 2008/09:232 s. 31 f.)

Domstolen har ett visst utrymme att ta hänsyn till även andra omstän- digheter som har tillräcklig tyngd i det enskilda fallet (se NJA 2019 s. 271 p. 10 med hänvisningar till NJA 2012 s. 262 p. 8 och ”Resan till Jönköping” NJA 2017 s. 652 p. 8).

Sådana omständigheter kan vara exempelvis sakens beskaffenhet eller målets speciella karaktär, men det krävs något alldeles särskilt för att det i sin tur ska medföra en rätt att få merkostnader ersatta av allmänna medel. Enbart det förhållandet att det rör sig om brottslighet av allvarligt slag och att den misstänkte riskerar ett långt fängelsestraff bör i allmänhet inte utgöra ett sådant undantagsfall (se NJA 2019 s. 271 p. 11).

För det fall det saknas särskilda skäl att ersätta merkostnaderna ska en schablon tillämpas. Det är bara merkostnader som föranletts av avståndet som inte ersätts. Försvararen har alltså rätt till ersättning för både tidsspillan och utlägg till en normal nivå, dvs. för sådana kostnader som uppstår även för en lokalt verksam försvarare. Samma schablon ska användas vid beräkningen av ersättningen. (Se 21 kap. 10 § fjärde stycket RB och prop. 2008/09:232 s. 31, NJA 2012 s. 914 p. 5–6, 9–10.)

HD slog fast i ”Resan till Jönköping” NJA 2017 s. 652, p. 11, att i den mån ett biträde eller en försvarare förordnats först i hovrätt är det naturligt att han eller hon i ersättningshänseende behandlas enligt motsvarande förutsättningar som skulle ha gällt om förordnandet hade skett i tingsrätt. Det innebär att en distansförsvarare som förordnats i hovrätten, om det inte finns särskilda skäl, ska ges ersättning i enlighet med den schablonersätt-ningsregel som kommer till uttryck i NJA 2012 s. 914.

I samma avgörande, p. 12, slog HD fast att det förhåller sig annorlunda när det gäller ett distansbiträde eller en distansförsvarare, som har biträtt sin huvudman redan vid tingsrätten. Ersättningsbestämmelserna bör tillämpas så att de inte uppställer onödiga hinder mot att biträdet eller försvararen kvarstår i uppdraget även när angelägenheten behandlas i hovrätten. Det innebär visserligen inte att biträdet eller försvararen utan vidare kan tillerkännas ersättning för samtliga kostnader som inställelsen till hovrätten föranlett. Vid bestämmandet av ersättning bör emellertid beaktas att om det inte hade rört sig om ett distansbiträde eller en distansförsvarare, så skulle full ersättning för utlägg och tidsspillan avseende resan mellan tingsrättsorten och hov-rättsorten ha utgått. HD fann med det sagda att den del av kostnaderna för att resa till hovrättsorten som svarar mot kostnaderna för att resa mellan tingsrättsorten och hovrättsorten därför inte anses utgöra merkostnader i den mening som avses i 27 § rättshjälpslagen och 21 kap. 10 § RB.

I stället ska en distansförsvarare som biträtt sin huvudman redan i tingsrätten få en schablonmässigt bestämd ersättning för utlägg och tidsspillan som motsvarar avståndet mellan tingsrättsorten och hovrättsorten. Ersättningen bör inte överstiga faktiska utlägg eller tidsspillan. Kostnader för övernattning som motsvarar vad en försvarare från tingsrättsorten skulle ha haft bör också ersättas (p. 13, jfr NJA 2012 s. 914).

C.L. är verksam vid en advokatbyrå i Stockholm och tingsrätts- och hovrättsförhandlingarna i brottmålet med huvudmannen har ägt rum i Sundsvall. C.L. är därför att betrakta som distansförsvarare.

C.L.har inte begärt och tingsrätten har inte lämnat något bindande förhandsbesked som ger henne rätt till ersättning för den tidsspillan eller de utlägg som har uppstått genom att hon är distansförsvarare. Hovrätten har därför haft att fullt ut pröva det ersättningsanspråk som framställdes där.

C.L. förordnades visserligen formellt sett vid tingsrätten men efter att den huvudsakliga handläggningen av målet var avslutad och dom hade meddelats. Det arbete och den inställelse som varit föremål för hennes ersättningsyrkande i hovrätten var i sin helhet att hänföra till överklagandet av tingsrättens dom och handläggningen av målet i hovrätten. Att C.L. tidigare substituerat för den ordinarie offentlige försvararen saknar betydelse i det avseendet. Hon är därför att likställa med en försvarare som förordnats i hovrätten (jfr NJA 2017 s. 652 p. 11 och NJA 2012 s. 914).

Vare sig brottsligheten i sig eller målets karaktär eller komplexitet kräver särskilda kunskaper för uppdraget som offentlig försvarare. Det föreligger därför inte särskilda skäl av den anledningen.

Med beaktande av att C.L. under förundersökningen och handläggningen i tingsrätten substituerat för den då ordinarie försvararen vid två tillfällen och vid tidpunkten för hovrättens prövning hade varit förordnad i drygt två månader får hon anses ha varit insatt i målet (se prop. 2008/09:232 s. 31). Det får i viss mån även ha framgått av att hon varit den försvarare som påtalat rättegångsfelet i handläggningen i tingsrätten.

Att C.L. var insatt i målet sedan tidigare har medfört att kostnaderna begränsats på så sätt att något besök med huvudmannen på häktet inte behövde äga rum, en kostnad som annars i vart fall skulle ha motsvarat eller överstigit nu yrkad kostnad för utlägg och som i vart fall en av de lokalt verksamma försvararna begärt ersättning för. Även tid för inläsning och överlämning bör ha reducerats. Att huvudmannen önskat att C.L. förordnas bör också tillmätas betydelse.

För det fall en ny försvarare hade förordnats i stället för C.L. hade det med största sannolikhet genererat större kostnader än de nu begärda. De totala kostnaderna för försvaret kan inte heller förväntas bli avsevärt högre än de redan upplupna kostnaderna tillsammans med kostnaderna för en ny försvarare (jfr NJA 2019 s. 271 p. 14).

Det bör noteras att de kostnader som C.L. begärt för tidsspillan motsvarar vad en lokalt verksam försvarare med tio mils resväg till domstolen skulle tillerkännas. Vad avser kostnaden för utlägg utgör den visserligen en viss merkostnad men kan inte anses avsevärt högre än vad en lokalt verksam försvarare kunnat begära.

Sammantaget innebär det att det finns särskilda skäl för att fullt ut ersätta den kostnad för tidsspillan och utlägg som C.L. begärt i hovrätten.