NJA 2015 s. 702

Domskäl

Tingsrätten (ordförande f.d. rådmannen Ulf Christiansson) meddelade dom den 22 april 2014.

Domskäl

Skuld

Under denna rubrik anförde tingsrätten inledningsvis följande.

Åklagaren har vid utveckling av talan anfört bl.a. följande. L.I. och B.B. gifte sig i maj 2009 i Syrisk-ortodoxa kyrkan i Södertälje. B.B:s far är präst i kyrkan. L.I. och B.B. gifte sig borgerligt år 2012. De har en son, G., som är tre år gammal. De bodde på sjätte våningen i en trerumslägenhet på Granövägen 46 i Södertälje. B.B. arbetar vid MTG och L.I. studerar sedan år 2006 till receptarie vid Uppsala universitet. På natten mellan den 9 och 10 februari 2013 befann sig i lägenheten, förutom G., endast L.I. och B.B. L.I. påträffades vid ett staket på grannens uteplats på bottenvåningen efter att hon fallit från balkongen. B.B. sprang först ner till L.I. och sedan upp igen till lägenheten för att ta hand om G. Det blev en mycket upprörd stämning på platsen. L.I. fördes med livshotande skador till Karolinska sjukhuset. L.I. var nedsövd i fem veckor. Det var länge osäkert om hon skulle överleva fallet. I september 2013 flyttade L.I. hem till sina föräldrar. Efter händelsen har L.I. ansökt om äktenskapsskillnad och ensam vårdnad om G.

I domen redovisades härefter följande av L.I. och B.B. lämnade uppgifter.

L.I. Hon var tidigare gift med B.B. Tillsammans har de en son, G., som nyligen fyllt tre år. Hon studerar till receptarie vid Uppsala universitet, studier som hon påbörjade år 2006. Utbildningen har dragit ut på tiden i och med att hon tagit uppehåll i samband med att hon bildade familj. Hon har bara sitt examensarbete och några kvarsläpande tentor kvar och räknade med att avsluta sina studier senast hösten år 2013.

L.I. och B.B. träffades första gången på ett bröllop år 2002. De fattade tycke för varandra och förlovade sig år 2008. De gifte sig enligt syriansk tradition år 2009 och sedermera även borgerligt år 2012. Veckan efter bröllopet köpte de en bostadsrätt på Granövägen 46 i Södertälje. De tog inga lån på lägenheten utan betalade denna till fullo med sparade medel. Hon och B.B. älskade varandra och var lyckliga tillsammans. De planerade att åldras ihop. Dagen då G. föddes var den lyckligaste dagen i hennes liv. Hon och B.B. var väldigt stolta över sin son och deras glädje över honom förde dem ännu närmare varandra. Hon upplevde moderskapet som något magiskt och växte i rollen som mamma och blev mer självsäker. G. betydde allt för henne och hon prioriterade honom framför allt annat.

Det var först efter att hon och B.B. gift sig som hon lade märke till B.B:s svartsjuka och kontrollbehov. Svartsjukan manifesterade sig tydligt när hon var tvungen att åka till Uppsala för sina studier. Efter att ha varit i Uppsala blev hon alltid noga förhörd om vilka hon träffat. Hon tror att svartsjukan härrörde från den uppmärksamhet hon fick även som gift. När personer hon mötte gav henne uppskattande blickar brukade B.B. alltid bli arg. B.B. var impulsiv och efterklok, något han själv ofta medgav. Hon har övervägt att lämna B.B., men B.B. har alltid lyckats få henne på andra tankar. B.B. har sagt att han aldrig skulle lämna henne och att han inte skulle acceptera en skilsmässa. Vid ett tillfälle, när de var gifta enligt syriansk tradition men inte borgerligt, letade hon upp en ansökan på internet om hur man annullerar ett äktenskap. Hon fullföljde dock inte detta. Hennes familj skulle acceptera en skilsmässa, men för B.B:s familj skulle detta vara mycket svårt att godta då B.B:s pappa är präst i den syrianska ortodoxa kyrkan och en skilsmässa skulle reflektera negativt på pappans trovärdighet och anseende. Trots hennes tidigare funderingar kring separation var hennes och B.B:s äktenskap mycket bra under den närmaste tiden före händelsen och någon skilsmässa var inte aktuell.

Hennes närmaste familj består av hennes mamma Ma.I., hennes pappa Me.I., hennes två bröder A.I. och Mo.I. samt hennes syster Lu.I. Hennes föräldrar bodde mycket nära henne och B.B. och det gick att ta sig mellan deras lägenheter utan att gå utomhus. Hon har en mycket god relation med sin familj och de sågs nästan varje dag. B.B. blev direkt en del av hennes familj och togs emot med öppna armar. Hennes bror A.I. och B.B. blev mycket goda vänner och brukade ofta träna tillsammans. A.I. hjälpte B.B. med att hitta arbete. Hon har aldrig känt sig välkommen i B.B:s familj. Efter att hon och B.B. hälsat på hans familj brukade de alltid bråka då B.B. ogillade att hon framförde synpunkter beträffande hans familj. B.B. brukade bli mycket arg om någon sa något ont om hans familj.

Det förekom inget våld i hennes och B.B:s relation så när som på en händelse med ett askfat som skedde år 2009. Hon och B.B. pratade om vad deras framtida barn skulle heta. Diskussionen urartade och slutade med att B.B. slängde ett tungt askfat av glas mot henne. Askfatet träffade henne strax ovanför ena ögonbrynet och en kraftigt blödande skada uppstod. Hon var tvungen att åka till sjukhuset och sy flera stygn. B.B. erbjöd sig inte att skjutsa henne till sjukhuset utan blev bara tyst. Hon vågade inte be B.B. om skjuts då hon kände sig rädd för honom efter det inträffade. Hennes morbrors fru R.D. var den som körde henne till sjukhuset. Efter händelsen avrådde hennes familj henne från att fullfölja förlovningen. B.B:s familj ville däremot att de skulle återförenas och gifta sig då de redan skickat ut inbjudningarna till bröllopet och att bryta förlovningen i detta sena skede skulle se illa ut. B.B. försökte vinna tillbaka henne och insisterade på att det inträffade var en olycka. Han visade henne hur han menade att olyckan skett och lovade att han skulle gå på terapi för att bearbeta sina svårigheter med att kontrollera sin ilska. Under förutsättningen att B.B. skulle gå i terapi förlät hon honom och de gifte sig två månader efter händelsen.

Hon är en väldigt positiv och glad person, något alla i hennes närhet kan intyga. Hon har aldrig mått dåligt eller sökt hjälp för psykisk ohälsa och hon har endast vid enstaka tillfällen varit ledsen eller nedstämd. Hon har aldrig funderat på att ta sitt liv och har aldrig agerat dramatiskt för att fånga B.B:s uppmärksamhet.

Hon har endast blött näsblod ett fåtal gånger och då efter att hon fått en kraftig smäll på näsan. Hon har aldrig blött näsblod i lägenheten på Granövägen och har inte blött näsblod på ca sju år. Om hon skulle ha blött näsblod i lägenheten är det inte säkert att hon hade gått till badrummet för att få stopp på blodflödet.

Till följd av ett missfall gjorde hon en abort den 24 december 2012. Missfallet föranleddes av att hon hade tagit ett ”dagen-efter-piller” en dag för sent. I samband med ett läkarbesök framkom det att hon var gravid och vid en ultraljudsundersökning visade det sig att fostret inte levde. Hon önskade inte ett till barn vid detta tillfälle och kände sig lättad över att fostret inte levde. Hon ville avsluta sina studier och bidra till familjens försörjning innan hon och B.B. utökade deras familj med ytterligare barn. Efter aborten åkte hon hem och firade jul precis som vanligt med sin familj. Hon var öppen med att berätta om missfallet och aborten för sin familj. B.B. blev ledsen över det inträffade, men hon gick snabbt vidare och fortsatte att njuta av livet.

Dagen före händelsen med fallet gick hon upp och lekte med G. på morgonen och lät B.B. sova ut. Hon ringde sedan sin mamma och frågade om de kunde komma förbi. När B.B. vaknat gick hela familjen till hennes mamma och pappa och åt frukost tillsammans. G. fick stanna kvar hos morföräldrarna och hon och B.B. begav sig iväg för att leta efter en kökslampa. Efter att ha tittat på lampor begav de sig tillbaka hem och hon hämtade kycklingar hemma hos sig som hon tillagat tidigare i veckan och tog med sig dessa till hennes föräldrar. De åt sedan kycklingarna till middag tillsammans. Hennes morbrors fru R.D. ringde sedan och frågade om hon kunde komma förbi och lämna en försenad födelsedagspresent till G. R.D. hade missat G:s födelsedagskalas som de firat helgen dessförinnan. Efter middagen gick de därför hem till sig. B.B. bakade en kladdkaka och när gästerna kom fikade de tillsammans. R.D. gav G. en skinnjacka i födelsedagspresent. B.B. gav R.D:s dotter P. en av sina gamla fotbollströjor som han hade vuxit ur. B.B. har tidigare vid flera tillfällen gett P. sina gamla fotbollskläder och hon hade inte något emot detta eftersom hon tycker att det är bra att de kommer till användning. G. var vaken fram till dess att gästerna gick någon gång runt kl. 20-21. B.B. nattade G. och hon plockade undan och diskade. Hon städade dock inte i någon större utsträckning än så och varken dammsög eller skurade golvet. Hon städade aldrig sent på kvällen av hänsyn till sina grannar.

B.B. uppskattade att R.D. hade kommit över med presenten till G. och beklagade sig över att hans egen bror endast hade lämnat G:s födelsedagspresent på köksbänken under G:s kalas och inte överlämnat presenten direkt till G. Hon tyckte inte att överlämnandet av presenten var något att bli upprörd över, men däremot tyckte hon att B.B:s familj agerade tråkigt under G:s kalas då de inte hade bjudit på sig själva och inte ens hade sagt hurra efter att de sjungit för G. Efter att hon framfört dessa synpunkter höjde B.B. rösten och blev arg, vilket ledde till gräl. De avslutade dock bråket och efter det satte hon sig i vardagsrummet och tittade på tv.

Hon var aktiv i bostadsrättsföreningen och var ledamot och sekreterare i denna. Under kvällen skickade hon mail till föreningen angående en lägenhet i föreningen som var belånad och vars ägare inte längre bodde i lägenheten. Att hon mailade föreningen är ett fristående minne som inte hänger ihop med något som hon vet att hon gjorde innan eller efter.

Hon minns att B.B. bar henne över sin vänstra axel. Huvudet och benen låg åt olika håll. Det kändes som att han tog stöd med ena armen för att lyfta hennes ben, men de hängde ändå lite. Han bar henne från badrummet, till hallen, genom köket ut på balkongen. Hon hörde balkongdörren öppnas och kände kylan när de kom ut på balkongen. Hon undrade varför han bar ut henne dit. Hon hade ont men kunde inte lokalisera varifrån smärtan härrörde. Hon hörde och såg vad som hände, men kunde inte prata. Ute på balkongen kände hon hur han roterade henne. Hon vet inte hur han roterade henne, men innan rotationen kunde hon se tv:n och soffan, men inte därefter. Sedan tar hennes minne slut och allt blir svart. Hon minns inte själva fallet från balkongen.

Hon minns att hon hade på sig en svart sidenpyjamas eller svarta tights och att B.B. hade på sig en vit t-shirt.

Hennes minnen från händelsen är starka och tydliga. Hon minns denna händelse såsom hon minns andra händelser. Hon har inte diskuterat det inträffade med sin familj. Hon ville berätta om sina minnesbilder för polis innan hon berättade för några andra. Under den tid hon befann sig på sjukhus pratade hon och hennes familj inte om händelsen utan bara om roliga saker då hennes familj ville liva upp henne. När hon vaknade upp från sitt nedsövda tillstånd på Karolinska sjukhuset märkte hon att hennes kropp var annorlunda, hon hade endast begränsad rörlighet och kunde till en början inte äta. Först trodde hon att fallet måste ha föranletts av en olyckshändelse, men sedan började hon minnas vad som hänt och när minnena vuxit sig starka insåg hon vad som skett och att det inte hade varit en olycka. Hennes första minnesbild från händelsen är hur B.B. bär henne och detta minne talade hon med en neuropsykolog om. Hon har absolut inte försökt att framtvinga några minnen för att nyttja dessa till hennes fördel i den vårdnadstvist som pågår mellan henne och B.B. Hennes minnen har kommit successivt och kontinuerligt vuxit i styrka. Att hon minns att hon kände smärta då B.B. bar henne har inte påverkats av att hon blivit tillfrågad angående detta av en förhörsledare.

Hon hade aldrig hoppat från balkongen själv. Hon älskar livet och hon älskar G. över allt annat och hade aldrig övergett honom. Hon hade inga psykiska eller fysiska besvär. Hon är varken dramatisk eller impulsiv och hade ingen anledning att försöka skrämma B.B. genom att hota att slänga sig själv från balkongen. Det var dessutom väldigt kallt natten till den 10 februari 2013 och hon hade aldrig gått ut på balkongen självmant. Det är inte möjligt för en person av hennes höjd att ramla från balkongen om denne inte blivit upplyft då balkongräcket är placerat högt upp. Hon är höjdrädd och skulle aldrig få för sig att klättra på balkongräcket. B.B. är kapabel att försöka ta hennes liv genom att kasta henne från balkongen.

Hon minns de sms hon skickade till sin syster Lu.I. och sin kompis B. under kvällen. Hon har inget minne av att B.B. var i samma rum som hon när hon sms:ade med B. Hon minns däremot inte den sms-kommunikation hon haft med B.B. senare under kvällen. Det är inte likt henne att uttrycka sig på det vis hon gjort i sms:en till B.B. Hon hade inte använt så starka ordalag om det inte funnits skäl för det. Hon hade aldrig vågat örfila B.B. Sms-konversationen mellan henne och B.B. säger henne att det hänt något, men hon minns inte vad. Om B.B. hade varit otrogen mot henne hade hon inte sms:at honom utan direkt lämnat honom.

Hon skadades mycket svårt vid fallet och har genomgått många omfattande operationer och kommer att genomgå ytterligare ett flertal operationer. Den 1 april 2013 fick hon en talventil och hennes första ord var ”ont”. På frågan om var hon hade ont svarade hon ”överallt”. Än idag känner hon smärta och läkarna har sagt att hon måste vara beredd på att leva med smärta resten av sitt liv. Hon har ofta ont i huvudet och drabbas av extrem trötthet. Hon har fått diabetes, vilket lett till att hon måste besöka toaletten varje timme dygnet runt, även på natten. Hon kan inte röra sig fritt utan behöver hjälp med att förflytta sig. Hon har fått kristallsjukan, vilket innebär att hon har nästan konstant yrsel. Hennes vänstra arm är förlamad och hon har begränsad rörlighet i höger arm. Hon kan inte böja sina ben och har extremt ont i dem. Hon kämpar varje dag med att återgå till den hon var innan händelsen och hon får hjälp med detta av en sjukgymnast, en arbetsterapeut, en logoped och en kurator. Hon upplever att det värsta med hennes skador är att hon blivit fråntagen sin frihet.

Hon minns inte den första tiden på Karolinska sjukhuset. Hon vet att hon under ett förhör i april sagt att hon hoppade från balkongen, men hon var inte klar och vid fullt medvetande under denna tid. Hon sade en massa konstiga saker vid den här tiden, bland annat att hon och B.B. var inblandade i en prostitutionshärva. Hon hade den högsta tillåtna mängden morfin vid denna tid. Hon har inga minnesbilder efter fallet från balkongen under den tid hon låg på marken.

Idag är hon rädd för B.B. och för att han, eller någon inom hans bekantskapskrets, ska fullfölja det han påbörjat.

B.B. Han arbetar på radio. Har var gift med L.I. och tillsammans har de sonen G. I övrigt består hans närmaste familj av hans pappa, mamma, två systrar samt en bror. Hans pappa är präst i den syrianska ortodoxa kyrkan i Södertälje. Han träffade sin familj någon gång i veckan, i vart fall vid högtider. Han hade mycket god kontakt med sin bror. L.I. stod inte nära någon i hans familj och till stor del berodde detta på hennes temperament. Till följd av hennes häftiga humör kom hon inte bra överens med hans systrar och det blev ofta gräl. Han hade däremot en mycket god relation med L.I:s familj och var nära vän med L.I:s bror A. B.B. hade inte svårt att hantera kritik riktad mot hans familj.

L.I. och han hade ett bra förhållande och tog hand om varandra. L.I. var en god mor och skötte deras hem väl. Hon var noggrann och de hade det nästintill kliniskt rent hemma. Om han behövde någon att prata med vände han sig alltid till L.I. och likaså vände sig L.I. främst till honom om hon behövde prata med någon. För det allra mesta diskuterade de själva hur de skulle lösa de problem som uppkom. Han planerade att åldras tillsammans med L.I. och att de skulle skaffa fler barn i framtiden när ekonomin tillät det. Tanken var att L.I. först skulle avsluta sina studier och bidra till familjens försörjning. De har pratat om att skilja sig, men i slutänden har de enats om att inte göra det. Han tror inte att det hade varit svårt för hans far att acceptera en skilsmässa mellan honom och L.I. Hans far vet att allt inte går att lösa och att det då kan vara bättre att gå skilda vägar. De har inte diskuterat en eventuell skilsmässa på grund av att han skulle ha varit kontrollerande. Han är absolut inte en kontrollerande person, tvärtom uppmuntrade han L.I. att träffa vänner och fullfölja sin utbildning. Han är mer öppen för relationer med andra människor än vad L.I. är. Det har hänt att han upprepade gånger ringt till L.I. om hon inte har svarat i telefon, men då har det varit under speciella omständigheter, exempelvis att han på vintern har varit orolig för att hon ramlat eller liknande.

Det enda våld som förekom i deras relation var händelsen med askfatet. Händelsen skedde till följd av ett bråk mellan dem som eskalerat. Han hade inte kastat askfatet på L.I., utan han kastade en burk som i sin tur träffade askfatet med sådan kraft att askfatet for iväg och träffade L.I:s ansikte. Han förklarade detta för L.I. genom att visa henne hur det gått till och L.I. förstod då att det var en olyckshändelse. Om L.I. inte hade trott honom hade hon aldrig förlåtit honom och de hade då aldrig fullföljt sina bröllopsplaner.

På lördagarna brukar han försöka ge L.I. sovmorgon. Dagen före den aktuella händelsen gick han upp först med G., de åt frukost och tog en kort promenad. Deras grannar måste ha sett honom ute med G. Omkring kl. 11.00 väckte han L.I., sedan åt de en andra frukost hemma hos hennes föräldrar. De lämnade G. hos svärföräldrarna och nattade honom där, sedan begav sig han och L.I. ut för att handla. Efter detta åt de middag hos svärföräldrarna. Sedan gick de hem till sig och han bakade en kladdkaka. Vid sju-tiden kom L.I:s morbrors fru R.D. och hennes fyra döttrar hem till dem. De fikade tillsammans samtidigt som han höll på med att rensa ur sin garderob och hittade en gammal fotbollströja som han vuxit ur. Han gav tröjan till P.D. Han tyckte inte att det var fel av honom att ge henne tröjan. Han hade inte planerat att ge en tröja till henne. Han höll G. i famnen när gästerna gick. Efter att gästerna gått visade det sig att L.I. var arg på honom. L.I. sade att hon var äcklad av honom.

Han nattade G. De brukade vanligtvis se till att G. lägger sig vid kl. 20.00, men den här kvällen var han uppe till dess att gästerna gått, ca kl. 21.00. När han kom ut från G:s rum var L.I. fortfarande arg på honom. Han hade inte känt av att L.I. varit arg under dagen eller under kvällen. I efterhand har han kommit på att hon kanske var sur då de kollade på kökslampor på Jakobs möbler.

L.I. frågade honom om han var tänd på P.D. Hon hade fått för sig att han ville ha sex med P.D. och ansåg att gesten med att ge tröjan till henne handlade om att visa uppskattning. Han ville dock bara vara snäll mot P.D. L.I. hade nog anklagat honom för att vara otrogen tidigare. Han hade väldigt god kontakt med sina kvinnliga kollegor, något L.I. inte uppskattade. L.I. var väldigt högljudd under grälet och hon väckte G. B.B. gick och nattade G. När han kom tillbaka fick han en örfil av L.I. Hon brukar inte ta till våld mot honom och att slåss är främmande för honom. Han kände att grälet blev för mycket för honom, så han bestämde sig för att gå ut och tog på sig sina kläder och skor. Han hade svarta byxor och en vit t-shirt på sig.

När han skulle ta nycklarna tappade han dem på golvet. Han böjde sig ner för att plocka upp dem och när han reste sig fick han en käftsmäll av L.I. Han gick ut ur lägenheten till bilen. Han ville inte att folk skulle se honom sitta själv i bilen och undra vad han höll på med, så han åkte till centrum och till McDonald’s vid Moraberg. Han var borta från lägenheten ca tre timmar. Det här bråket skiljde sig från deras tidigare gräl eftersom de inte brukade vara våldsamma mot varandra. Han kom tillbaka till lägenheten omkring halv tolv. Under hela denna tid hade han sms-kontakt med L.I. Det var L.I. som påbörjade sms-konversationen. Det var händelsen med tröjan och inget annat som låg till grund för sms:en. B.B:s far har lärt honom att man aldrig ska gå och lägga sig innan man blivit sams, därför åkte han tillbaka till lägenheten. Han var dock lite orolig för att åka tillbaka eftersom L.I. var så arg. Han kom upp till lägenheten ca 10 minuter efter att han skickat det sista sms:et, kl. 00.20. När han kom tillbaka var allt städat och luktade rent och L.I. höll på att plocka undan det sista. Dörren till utrymmet där de förvarade städutrustningen stod öppen. Hon hade till och med dammsugit möblerna. L.I. hade inte gått och lagt sig när han kom, även om det på en av de förevisade bilderna ser ut som att L.I. gått och lagt sig. Han och L.I. gick ut till köket och pratade eftersom det var minst risk att G. skulle höra dem från köket. L.I. stod framför en låda med knivar och han var orolig för att hon skulle ta upp en kniv. G. vaknade ändå och han gick och nattade honom. G. är inte lättväckt, men L.I. hade skrikit högt.

Han satte sig sedan i soffan i vardagsrummet, L.I. tittade på honom och var helt svart i ögonen. Hon gick ut i köket och han hörde hur balkongdörren öppnades. Han undrade vad hon skulle göra ute på balkongen och ropade efter henne men fick inget svar. Han blev orolig och sprang mot balkongen men ramlade vid ingången till köket. Lampan i köket ovanför spisen var tänd och denna lampa täcker halva köket. Lampan på balkongen var däremot släckt. Han bländades inte av ljuset. Balkongdörren var öppen men inte till fullo. Han stod på golvet på alla fyra och tittade upp och såg då hur L.I. låg och balanserade på balkongräcket. Hon hade hävt upp sig själv på räcket och hela hennes kropp låg längs med räcket och balanserade på räcket. Hon hade händerna på räcket, men han minns inte hur de var placerade. Han såg inte om hon kollade på honom eller bort då hennes hår var i vägen. Hon låg på räcket bara någon sekund, sedan släppte hon och föll ner mot marken. Han försökte få tag på henne men hann inte. Han vet inte om hon ramlade eller om hon hoppade. Han tror att han såg hennes kropp falla ner mot marken. Han tog på sig skorna och sprang ner för trapporna och hittade henne liggandes i deras grannes gård. Han försökte lyfta upp henne, men han var för svag och tappade henne. Han satte sig i stället bredvid henne. Han skrek hennes namn kanske 40 gånger.

Den första han såg på platsen var grannens son, J.A.A. B.B. hade sin mobil i fickan. Han ringde ambulansen, men pratade så osammanhängande att grannens son var tvungen att ta över samtalet. Han drabbades av panik. Ambulansen kom efter ca 10 minuter. Det hade då kommit mycket folk. Hans grannar frågade var hans son var och uppmanade honom att ta hand om sin son. Han återvände därför till lägenheten. Det var ingen förutom G. i lägenheten. Han kollade till G., sedan gick han till badrummet och sköljde sitt ansikte med vatten. Det kan ha varit så att han tog av skorna när han gick in i lägenheten och sedan tog på sig dem igen, men han minns inte. Några grannar kom till lägenheten och stannade hos G. och han gick ner till L.I.

Blodet som påträffades i lägenheten har uppkommit när L.I. blött näsblod. L.I. kan blöda näsblod när hon blir upprörd och stressad. Hon blödde näsblod ca två till tre veckor före händelsen med fallet. Hon har säkert blött näsblod i deras lägenhet, men han kan inte minnas ett specifikt tillfälle. Han vet inte om hon blött näsblod på balkongen. Han kan inte säga när hans blod som påträffats på duschvredet kommit dit, eller när L.I:s blod som påträffats i handfatet kommit dit. Han var borta tre timmar från lägenheten. Han har inte använt en wettexduk-trasa för att torka upp blod den aktuella kvällen. Vad gäller hans egna skador fick han en skada på knogen när han slog sin hand mot en vägg i Bollhallen. Han fick märken på armen från staketet vid uteplatsen när han försökte att lyfta upp L.I. och när personer tog tag i honom. Han har ingen förklaring till märkena i ansiktet.

Han har följande förklaringar till varför L.I. skulle ha kunnat hoppa. I december hade hon fått ett missfall och genomgått en abort, vilket hade tärt ganska hårt på henne. Hon hade även låg självkänsla då hon inte bidrog till familjens försörjning. Hon tyckte att det var tungt att plugga. Hennes utbildning skulle ha tagit tre år men hade pågått under sex år. L.I. sökte mycket bekräftelse från honom. Ibland kunde hon vara som förbytt. Under julen passade han på att ta tre veckors semester så att han kunde vara hemma med henne. Han pratade inte om L.I:s ohälsa med någon, han googlade dock efter information om depression, men tänkte att L.I:s tillstånd kanske bara var tillfälligt. Han tror inte att hon ville hoppa utan bara skrämma honom. Hon har inte försökt skrämma honom på detta vis tidigare. Han kan tänka sig att L.I. skulle kunna påstå att han slängt henne från balkongen för att få fördel i en vårdnadstvist.

Efter en redovisning av uppgifter som lämnats av övriga i målet hörda personer anförde tingsrätten följande.

Tingsrättens bedömning

Av utredningen framgår att L.I. på natten mellan den 9 och 10 februari 2013 på Granövägen 46 i Södertälje från balkongen till hennes och B.B:s gemensamma bostad på sjätte våningen fallit och fått livshotande skador. Av utredningen har också framkommit att endast L.I. och B.B. förutom deras då tvåårige son G. vid tillfället befann sig i lägenheten.

Fråga i målet är om det är styrkt att det är B.B. som kastat eller släppt L.I. från balkongen eller om L.I. försökt begå självmord genom att på eget bevåg hoppa eller att hon ramlat från balkongen.

Beträffande vad som hänt under dagen den 9 februari 2013 har L.I. och B.B. lämnat i huvudsak samstämmiga uppgifter. Vad som sedan utspelades i deras lägenhet före den aktuella händelsen är oklart. Det finns inga vittnen till händelsen och ingen teknisk bevisning som direkt binder B.B. vid den åtalade gärningen.

Ansvarspåståendet mot B.B. grundar sig på L.I:s berättelse. En målsägandes berättelse kan utgöra tillräcklig bevisning för en fällande dom om rätten finner att det genom den utredning som har förebringats i målet har blivit ställt utom rimligt tvivel att den åtalade har gjort sig skyldig till vad åklagaren har lagt honom till last. Det ska framstå som uteslutet att B.B. är oskyldig.

Tingsrätten har att bedöma trovärdigheten av L.I:s berättelse i belysning av vad som i övrigt har framkommit i målet.

L.I. har gjort intryck av att vara en balanserad person. Hon har berättat återhållsamt och utan överdrifter. Det sätt på vilket L.I. har berättat har gett ett trovärdigt intryck. Hennes berättelse om vad som föregick händelsen och om själva händelsen är kortfattad och saknar detaljer vilket tyder på att hennes minnesbilder är relativt diffusa. L.I. har förklarat detta med att hon efter total minnesförlust återfått minnet successivt från det att hon befann sig på Danderyds sjukhus. För att B.B. ska dömas för vad åklagaren har lagt honom till last krävs att L.I:s uppgifter stöds av annan utredning.

Försvaret har invänt att L.I:s uppgifter måste värderas med stor försiktighet eftersom L.I. har haft en lång återhämtningsperiod och det sista som händer före en hjärnskada brukar inte präglas in och en patient vill ofta fylla i minnesluckor. Det är därför relativt lätt att plantera in minnen, att skapa en falsk minnesbild. L.I:s familj har dagligen besökt henne under återhämtningsperioden och det är då rimligt att anta att de påverkat henne beträffande händelsen. Enligt A.B. skulle L.I. inte ha kommit ihåg vad som hänt den aktuella dagen och kvällen.

Vad försvaret har invänt ger i och för sig anledning till visst tvivel om tillförlitligheten av L.I:s uppgifter.

Vad gäller L.I:s minne dagen före den aktuella händelsen har som ovan sagts L.I. och B.B. lämnat i huvudsak samstämmiga uppgifter om vad som hänt. L.I:s familj har inte kunnat berätta för L.I. vad som hänt under dagen eftersom de varit tillsammans med henne endast under en mindre del av dagen. Hon har berättat att hon känt smärta, hur B.B. burit henne från badrummet ut på balkongen och sedan roterat henne. Hon har också berättat vilka kläder hon och B.B. hade på sig vid tillfället, vilka uppgifter hon inte har kunnat få av någon annan. Att L.I. minns detta stöds också av J.B:s berättelse, enligt vilken en patient ofta minns en händelse som varit starkt känsloladdad och ägt rum strax före en olycka. L.I:s berättelse ger ett klart intryck av att hon återgett något självupplevt. Hennes minnesbild får därmed anses vara hennes riktiga minnesbild.

L.I. har uppgett att hon har en minneslucka omedelbart innan B.B. bär ut henne från badrummet till balkongen. Av sms-trafik mellan L.I. och B.B. har framkommit att det tidigare under kvällen har förekommit bråk mellan dem. Åklagaren har under sin plädering påstått följande. L.I. och B.B. hade omedelbart före händelsen på balkongen ”tjafsat” i lägenheten. B.B. har därefter misshandlat L.I. i köket och i badrummet genom att tilldela henne slag och sparkar så att hon blev medvetslös. B.B. fick blod på sin strumpa och sina byxor. Han fick panik och bråttom att röja undan spåren av misshandeln och kan då ha skadat sin knoge när han torkade bort blodet.

Den händelseutveckling som skisserats av åklagaren är sammanhängande och logisk och är en rimlig förklaring till hur den åtalade gärningen har kommit till stånd. Riktigheten av denna hypotes stöds av A.S:s, Y.S:s och S.S:s berättelser, av vilka det framgår att det förekommit ”tjafs”, spring och skrik i lägenheten. Åklagaren har här åberopat protokoll över brottsplatsundersökning och blodanalys samt vittnesförhör med U.Ö., varav framgår att det påträffats blod från L.I. i olika delar av lägenheten och på balkongen samt att det kan uteslutas att B.B. fått L.I:s blod på sig när L.I. befann sig på marken och B.B. sedan orsakat blodspåren i lägenheten.

B.B. har invänt att blodet som påträffats i lägenheten har uppkommit när L.I. blött näsblod, vilket hon gjort två till tre veckor före fallet. Mot detta ska ställas L.I:s uppgifter om att hon aldrig blött näsblod i lägenheten på Granövägen och att hon inte har blött näsblod på sex till sju år. Uppgiften att L.I. sällan blöder näsblod stöds av Ma.I:s, Lu.I:s och Mo.I:s berättelser. Av U.Ö:s berättelse får också anses framgå att det är osannolikt att blodstänken härrör från näsblod.

Av utredningen framgår att B.B. tidigare har visat tecken på aggressivitet, t.ex. händelsen med askfatet, då B.B. lämnat L.I. blödande utan att hjälpa henne till sjukhus, där hon fick sy flera stygn i ansiktet. Av Me.I:s, A.I:s och Mo.I:s berättelser har också framkommit att B.B. har ett häftigt humör.

Vad gäller själva händelsen har ovan anförts vad L.I. berättat om hur hon känt smärta, hur B.B. burit henne från badrummet ut på balkongen och sedan roterat henne. Hon har också berättat vilka kläder hon och B.B. hade på sig vid tillfället, vilka uppgifter hon inte har kunnat få av någon annan. Att L.I. minns detta stöds av J.B:s berättelse, enligt vilken en patient ofta minns en händelse som varit starkt känsloladdad och ägt rum strax före en olycka. L.I:s berättelse ger ett klart intryck av att hon har återgett något självupplevt.

Det finns även anledning att ta ställning till trovärdigheten av B.B:s berättelse.

Vad gäller själva händelsen har B.B. uppgett att han hörde hur balkongdörren öppnades, att han sprang mot balkongen men föll vid köksdörren och därifrån såg hur L.I. låg och balanserade på balkongräcket. Han rusade till balkongräcket men hann inte fram till det och fick inte tag i L.I. innan hon föll till marken. Han tror att han såg L.I. falla till marken. Enligt tingsrättens mening är det inte möjligt att B.B. från den plats han befann sig på vid köksdörren när L.I. låg på balkongräcket skulle ha hunnit fram till balkongräcket och se L.I. falla i luften. Det är också omöjligt att L.I. legat på balkongräcket eftersom det av M.A.A:s berättelse har framkommit att hela balkongräcket var täckt med snö. Det kan således uteslutas att L.I. hoppat eller ramlat från en liggande ställning på balkongräcket. Det fotografi, som B.B. har åberopat föranleder ingen annan bedömning eftersom de i vart fall är tagna efter det att M.A.A. befann sig på balkongen.

Även om B.B. befunnit sig i ett chocktillstånd är hans agerande enligt hans egna uppgifter efter händelsen svårbegripligt om L.I. självmant skulle ha hoppat från balkongen. B.B. ringde inte direkt efter händelsen 112. Han satte på sig skorna innan han sprang ner till L.I. som låg på marken. Han försökte lyfta upp den mycket allvarligt skadade L.I. från marken och tappade henne. Inget av vittnena har sett att B.B. befunnit sig innanför staketet där L.I. låg på marken. Av E.S:s berättelse har framkommit att B.B. var lugn och kontrollerad när hon och en kollega kom till platsen, men att B.B., när de började att ”jobba” med L.I., började skrika och blev hysterisk.

B.B. har också ändrat sin berättelse i väsentliga avseenden. Vad gäller skadan på knogen har han vid huvudförhandlingen uppgett att han fått den när han slagit sin hand mot en vägg i Bollhallen. Av förhöret med D.J. framgår att B.B. till denne sagt att han fått skadan på knogen när han slagit handen mot ett träd. Vad gäller skadorna på armen har B.B. vid huvudförhandlingen uppgett att han fått dessa från staketet vid uteplatsen när han försökte att lyfta upp L.I. och när personer tagit i honom. Av förhöret med I.S.K. har framkommit att han till henne har sagt att han fått skadorna när han försökte att hålla kvar L.I. Uppgiften av B.B. att han försökte att hålla kvar L.I. har han endast lämnat till I.S.K.

På grund av vad nu sagts finner tingsrätten att B.B:s berättelse inte är trovärdig.

Ett viktigt indicium i målet är sms-trafiken mellan L.I. och B.B., av vilken framgår att L.I. inte ville att B.B. skulle komma hem igen. Av förhören med L.I., Ma.I. och A.I. har framkommit att B.B. aldrig skulle acceptera att L.I. lämnade honom.

B.B. har gjort gällande att L.I. försökt att begå självmord genom att på eget bevåg hoppa eller att hon ramlat från balkongen, vilket L.I. förnekat.

Vid ett polisförhör den 10 april 2013 har antecknats att L.I. uppgett att hon ramlat från balkongen från sjätte våningen och att hon sysslat med prostitutionsverksamhet. Efter polisförhöret finns en notering med följande innehåll: ”L.I. genomgick en operation två dagar innan detta samtal. Hon får högsta tillåtna dosen med smärtlindring berättade sköterskorna. Dom får inte ens ge henne smärtlindring ’stötvis’ i samband med att hon har som ondast.”

L.I. har vid huvudförhandlingen uppgett att hon under ett förhör i april 2013 sagt att hon hoppade från balkongen men att hon inte var klar och vid fullt medvetande under denna tid.

Med hänsyn till de krav på utredning som måste ställas upp i brottmål kan enligt tingsrättens mening de av L.I. under då rådande förhållanden lämnade uppgifterna inte fästas något avseende vid.

B.B. har som möjliga förklaringar till att L.I. försökt att ta livet av sig gjort gällande att L.I. var deprimerad efter en abort, att hon mådde psykiskt dåligt på grund av att hon inte var klar med sina studier, att hon hade låg självkänsla eftersom hon inte bidrog till familjens försörjning samt att hon skulle kunna påstå att han slängt ut henne från balkongen för att hon skulle få fördel i vårdnadstvisten.

Vad gäller frågan om L.I. var deprimerad efter aborten framgår av J.A:s berättelse att L.I. var rädd, bedrövad och ledsen på grund av missfallet men att hon inte mådde så psykiskt dåligt att han har antecknat det i journalen och förmedlat kontakt med en kurator. Av M.H:s berättelse framgår att L.I. var ledsen över missfallet. Mot detta ska ställas den av åklagaren i övrigt åberopade utredningen, varav klart framgår att L.I. inte var deprimerad efter aborten. Vad gäller studierna framgår det visserligen av M.H:s berättelse att L.I. var ledsen över att hon inte var klar med sina studier, men den övriga utredningen stöder inte detta påstående. Utredningen visar inte att L.I. hade en låg självkänsla utan tvärtom att hon var, och även idag är, en stark, glad, positiv och ambitiös person med ett gott självförtroende. B.B:s förklaring att L.I. skulle kunna påstå att B.B. slängt ut L.I. från balkongen för att få fördel i vårdnadstvisten är svårbegriplig och inte övertygande, eftersom L.I. för eventuell fördel frivilligt skulle ha hoppat från balkongen på sjätte våningen med stor risk att hon inte skulle överleva.

I målet har inte framkommit att L.I. visat tecken på att hon har varit varken deprimerad eller självmordsbenägen. Det framstår som mycket osannolikt att L.I. om hon varit på väg att ta livet av sig sänt, med undantag av sms:en till B.B., de av åklagaren i övrigt åberopade sms:en och mailen. Det har inte förekommit självmord i L.I:s familj. Av G.H:s berättelse har framkommit att L.I. inte är en sådan person som skulle kunna begå självmord. På grund av vad nu upptagits finner tingsrätten att det kan uteslutas att L.I. har försökt att begå självmord.

Vid en samlad bedömning av samtliga omständigheter finner tingsrätten att L.I:s utsaga är både trovärdig och tillförlitlig och ska läggas till grund för bedömningen. Tingsrätten kommer därför fram till att det är ställt utom rimligt tvivel att B.B. uppsåtligen försökt att döda L.I. genom att kasta eller släppa ner henne från balkongen på sjätte våningen. L.I. fick livshotande skador. Fara för brottets fullbordan har förelegat. B.B. ska dömas för försök till mord.

Påföljd

B.B. förekommer under ett avsnitt i belastningsregistret. Han meddelades den 19 september 2013 kontaktförbud, vilket innebar förbud för B.B. att besöka eller på annat sätt ta kontakt med eller följa efter L.I.

I målet har inhämtats ett läkarintyg enligt 7 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. och rättspsykiatrisk undersökning.

Tingsrättens bedömning

Det brott som B.B. döms för är mycket allvarligt. Det finns flera försvårande omständigheter att beakta. L.I. är till B.B. en fysiskt underlägsen person och närstående. Gärningen är begången i hennes hem, där hon har rätt att känna trygghet. Deras minderårige son befann sig i lägenheten i sovrummet. Det är inte fråga om en impulshandling utan om ett visst utdraget händelseförlopp, där B.B. haft möjlighet att besinna sig innan han kastade eller släppte L.I. från balkongen. L.I:s skador har varit mycket allvarliga och livshotande samt hon har drabbats av bestående men.

Minimistraffet för fullbordat mord är fängelse 10 år. Tingsrätten finner sammantaget att straffvärdet för brottet ligger nära minimistraffet för fullbordat brott.

Brottets art och straffvärde medför att påföljden ska, om inte bestämmelserna i 30 kap. 6 § BrB leder till någon annan bedömning, bestämmas till fängelse. Enligt 30 kap. 6 § BrB ska den som begått ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning i första hand dömas till annan påföljd än fängelse. Rätten får döma till fängelse endast om det finns synnerliga skäl.

Av det rättspsykiatriska utlåtandet framgår att B.B. inte har begått gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning, att han vid tiden för den rättspsykiatriska undersökningen heller inte hade en allvarlig psykisk störning samt att det inte finns medicinska förutsättningar att överlämna honom till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § BrB.

Med hänsyn till det anförda finns det inget hinder att döma B.B. till fängelse. Med beaktande av att det föreligger flera försvårande omständigheter bör straffet bestämmas till nio års fängelse.

Skadestånd

Med hänsyn till utgången i skuldfrågan fann tingsrätten att B.B. skulle förpliktas att betala skadestånd till L.I. Beloppet bestämdes till sammanlagt 365 812 kr jämte ränta.

Domslut

Domslut

Tingsrätten dömde B.B. enligt 3 kap. 1 och 11 §§ samt 23 kap. 1 § BrB för försök till mord till fängelse 9 år.

B.B. ålades att utge skadestånd till L.I. med 365 812 kr jämte ränta.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsrådet Linda Hallstedt, tf. hovrättsassessorn Anna Uppfeldt, referent, och nämndemannen Ali Khan) anförde i dom den 7 juli 2014:

Hovrättens domskäl

I brottmål är det åklagarens gärningsbeskrivning som bildar ramen för domstolens prövning. Hovrätten ska därför pröva om B.B. gjort sig skyldig till mordförsök genom att kasta eller släppa L.I. från balkongen. Det ankommer därvid inte på domstolen i första rummet att slå fast möjliga alternativa händelseförlopp.

Det är i detta sammanhang viktigt att framhålla att en tilltalad har rätt att inte uttala sig alls. Han är vidare inte skyldig att på något sätt underlätta åklagarens arbete och han är inte heller skyldig att lämna för honom besvärande uppgifter.

För fällande dom i brottmål krävs att domstolen genom den utredning som har lagts fram finner det ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade har gjort sig skyldig till det som läggs honom till last. Det är åklagaren som har bevisbördan för att så är fallet. Det räcker inte med att åklagarens gärningspåstående framstår som mer sannolikt än den tilltalades invändning om att han är oskyldig. Avgörandet får inte heller bygga på ett helhetsintryck av materialet utan en bedömning ska göras av de enskilda bevisen. Vid bevisprövningen ska alltså varje bevis värderas för sig (se förarbetena till rättegångsbalken NJA II 1943 s. 445).

Att grunda en fällande dom enbart på den negativa omständigheten att utredningen inte synes ge utrymme för något alternativt händelseförlopp kan enligt hovrättens mening endast i undantagsfall komma i fråga. Som regel måste därutöver krävas åtminstone stödjande bevisning som klargör de väsentliga delarna av händelseförloppet och positivt knyter just den tilltalade vid brottet (jfr rättsfallet NJA 1991 s. 56). En trovärdig utsaga från målsäganden kan, i förening med vad som i övrigt har framkommit i målet, vara tillräckligt för en fällande dom (se bl.a. rättsfallet NJA 2009 s. 447).

Som tingsrätten konstaterat har B.B. och L.I. berättat i huvudsak samstämmigt om vad som hänt under dagen den 9 februari 2013. När det gäller vad som utspelat sig sedan R.D. och hennes döttrar lämnat lägenheten vid 20-21-tiden går uppgifterna däremot isär. L.I. saknar till följd av den hjärnskada hon ådrog sig i och med fallet från balkongen delvis minnesbilder av det fortsatta händelseförloppet i lägenheten. Ju närmare händelsen, desto mer fragmentariska blir hennes minnesbilder. Till skillnad från tingsrätten menar hovrätten emellertid att det finns vittnen till händelsen, om än inte sådana som direkt har sett förloppet. Medlemmar ur familjen S., som bodde grannar med L.I. och B.B., har berättat om vad de hört från lägenheten under strax innan L.I. hamnade på marken. I likhet med tingsrätten konstaterar hovrätten vidare att det inte finns någon teknisk bevisning som direkt binder B.B. vid den åtalade gärningen, det vill säga att han kastat eller släppt L.I. från balkongen.

Som tingsrätten funnit grundar sig ansvarspåståendet mot B.B. på L.I:s uppgifter. Det blir därför centralt att bedöma trovärdigheten och tillförlitligheten av hennes berättelse.

Hovrätten instämmer i tingsrättens bedömning att det sätt på vilket L.I. lämnat sin berättelse har gett ett trovärdigt intryck. Hon har berättat återhållsamt, fritt från överdrifter och har gett ett samlat intryck. L.I:s beskrivning av vad som föregått fallet från balkongen, nämligen att B.B. burit henne över sin axel från badrummet och genom lägenheten ut på balkongen innehåller inga osannolika eller svårförklarliga moment i sig. Även om det L.I. berättat alltså är trovärdigt, måste emellertid hovrätten bedöma vilken grad av tilltro man kan sätta till hennes uppgifter. Är det möjligt för L.I. att minnas händelsen eller delar av den efter de svåra hjärnskador hon fått och i vilken utsträckning kan domstolen i så fall lita på att hennes minnesbilder är korrekta?

När det gäller möjligheten för L.I. att minnas har psykologen A.B. förklarat att han tvivlar på och finner det osannolikt att minnet av timmen före olyckan skulle kunna komma tillbaka, men att det finns individuella avvikelser. J.B., överläkare och professor i bl.a. neurologi, har uppgett bl.a. följande. Patienter kan efter en hjärnskada minnas fragment av händelserna som föregick olyckan och känsloladdade händelser tätt inpå olyckan kan ge en starkare minnesbild. Det kan dock vara svårt att veta vilken sanningshalt dessa fragment har, vad som är sanna minnesbilder och vad som t.ex. berättats för patienten. Det är allmänmänskligt att en person i den mån det finns minnesluckor försöker fylla ut dem för att på så sätt få sammanhang i det som skett. Om någon påstår att något hänt, kan det uppfattas som ett eget minne. J.B. har vidare understrukit att enda sättet att värdera sanningshalten i uppgifterna är att få dem bekräftade av vittnen.

Sammantaget anser hovrätten att A.B:s och J.B:s vittnesmål i och för sig ger stöd för att det skulle kunna vara möjligt för L.I. att minnas vad som utspelat sig strax innan hon föll från balkongen.

Åklagaren har upplyst att L.I. vid ett förhör i september 2013 fått veta att det påträffats blod i badrummet och köket. Härefter har L.I. i ett förhör den 17 oktober 2013, för första gången, berättat att hon har en minnesbild av att B.B. burit henne och slängt henne från balkongen. Åklagaren har vidare upplyst att det vid förhör med L.I. även förekommit vissa ledande frågor. T.ex. har L.I. i förhöret den 17 oktober 2013 bl.a. berättat att hon har en minnesbild av att hon blivit upplyft i köket av B.B. I det sammanhanget tillfrågas hon av förhörsledaren om hon då också hade ont någonstans, varpå L.I. svarat att hon ”enligt bilden” kände att hon hade ont men att hon inte visste var det kom ifrån.

Mot bakgrund av ovanstående finns det alltså enligt hovrätten en risk att L.I., trots de försiktighetsåtgärder som vidtagits i utredningen, har kunnat påverkas av de uppgifter hon fått del av. Mot bakgrund av vad J.B. förklarat om svårigheten att bedöma sanningshalten i fragment av minnen och behovet av att få dem bekräftade av vittnen finner hovrätten att tillförlitligheten av det L.I. berättat måste ifrågasättas. Om hennes berättelse ska kunna ligga till grund för en fällande dom krävs enligt hovrättens mening att den får entydigt stöd i den övriga utredningen i fråga om B.B. kastat eller släppt henne från balkongen.

I fråga om vad som utspelade sig strax innan L.I. föll mot marken har B.B. bl.a. berättat följande. Sedan han kommit ut från sonens sovrum efter att på nytt ha nattat pojken satte han sig på soffkanten i vardagsrummet. Makarna fortsatte därefter att gräla och B.B. ifrågasatte bl.a. om de skulle fortsätta att leva tillsammans. Då blev L.I. svart i ögonen och gick ut i köket och han hörde att hon öppnade balkongdörren. Han började då ana oråd och ropade några gånger hennes namn men när hon inte svarade började han springa mot köket. Han halkade då på hallmattan och på väg upp från golvet såg han från köksingångens öppning genom köksfönstret hur L.I. hade hävt sig upp på balkongräcket och låg med hela kroppen längs med räcket och balanserade samt att hon sedan föll. Enligt hovrättens mening är inte B.B:s beskrivning av händelseförloppet osannolik i sig. Det finns emellertid vissa frågetecken när det gäller hans utsaga bl.a. i fråga om den blodförekomst som säkrats i lägenheten efter händelsen.

Åklagaren och målsägandebiträdet har lagt stor vikt vid att B.B. i olika hänseenden lämnat motstridiga uppgifter. Som exempel kan nämnas om han tog på sig skor eller inte när han första gången rusade ner på gården, huruvida sonen är lättväckt eller inte samt om han såg L.I. falla till marken eller inte. B.B. har även lämnat olika uppgifter om hur han fick de skador som noterats på honom efter händelsen. Vidare har åklagaren och målsägandebiträdet lagt stor vikt vid att B.B. när L.I. låg skadad på marken uppträtt irrationellt samt vid att han bl.a. med hänsyn till en händelse med ett askfat några år tidigare skulle ha en aggressiv läggning. Även om B.B. i vissa hänseenden ändrat sina uppgifter eller uppträtt på ett visst sätt kan inte de omständigheterna i sig få någon avgörande betydelse för bedömningen av åtalet.

Åklagaren har lagt fram relativt omfattande teknisk bevisning, bl.a. i form av protokoll över brottsplatsundersökning och blodbildsanalys samt protokoll över undersökning med blodförprövningsmedlet BlueStar. Enligt hovrätten framstår det utifrån denna i förening med vad kriminalteknikern U.Ö. berättat som osannolikt att det blod från L.I. som påträffats i olika delar av lägenheten härrör från att hon några veckor före händelsen blött näsblod, vilket B.B. invänt. Likaså utesluter utredningen att blodspåren förorsakats genom att B.B. hanterat den skadade L.I. efter fallet och därefter spritt det blod han då fått på sig när han senare rört sig i lägenheten. Att B.B:s uppgifter i den delen motsägs av den tekniska utredningen minskar tillförlitligheten av det han berättat. Det innebär dock inte att hans berättelse om händelseförloppet i övrigt kan lämnas helt utan avseende.

Den tekniska utredningen i denna del skulle kunna ge stöd åt L.I:s uppgift om att hon lyfts upp i badrummet, burits genom hallen och köket och ut på balkongen. Det förutsätter dock att blodspåren avsatts vid tidpunkten för händelsen. I den delen har L.I. inte kunnat lämna några uppgifter som bringar klarhet i vad som gett upphov till blodspåren eller när de avsatts där. Som framgår av rättsintyget och förhör med läkaren P.R.A. är det inte heller möjligt att med säkerhet bedöma om några av L.I:s skador uppkommit före fallet. Utredningen har inte heller kunnat ge något exakt svar på hur gamla blodstänken är, annat än att de kan vara alltifrån några timmar till högst en månad gamla. Det innebär att det finns en betydande osäkerhet i fråga om när blodet avsatts, även med beaktande av polisinspektören M.N.F:s slutsats att blodet troligtvis inte kan ha funnits i lägenheten någon längre tid mot bakgrund av att den gav ett ”pedantskött intryck”. Den tekniska utredningen i fråga om blodförekomst ger därmed inte något entydigt stöd för L.I:s berättelse.

Som gärningsbeskrivningen utformats har inte heller denna del av den tekniska utredningen någon omedelbar betydelse för gärningspåståendet. Det brottsliga förfarandet som görs gällande, dvs. att B.B. kastat eller släppt L.I. från balkongen, har inget omedelbart samband med blodförekomsten i lägenheten.

En omständighet som skulle kunna tala för åtalet vore om det direkt efter händelsen kunde konstateras att balkongräcket var belagt med ett orört snötäcke. När det gäller den frågan konstaterar hovrätten att räcket inte varit föremål för någon särskild teknisk undersökning. Av brottsplatsundersökningen samma natt framgår inte om räcket var täckt med snö. Delar av räcket fotograferades då och av det fotografiet framgår att räcket endast delvis var snötäckt. M.N.F. har omvittnat att hon vid undersökningen av lägenheten den 10 februari 2013 noterat att det fanns ett tunt lager snö på balkongräcket men att hon nu inte kan uttala sig om hela räcket var täckt med snö. I sammanhanget ska erinras om att åklagaren har upplyst att det aktuella dygnet föll det ca en cm snö. M.A.A., som var först ut på balkongen efter händelsen, har berättat att det låg snö över hela balkongräcket. Några närmare uppgifter om hur tjockt snötäcket var eller om det var orört har hon emellertid inte lämnat. Hon har vidare haft svårigheter med kronologin i händelseförloppet i andra hänseenden. Detta innebär sammantaget att hennes uppgift får värderas med försiktighet. I avsaknad av robust teknisk utredning kan M.A.A:s uppgift att hela räcket var täckt av snö inte innebära att det därigenom är uteslutet att en person legat på räcket. Inte heller finns det utredning som visar att räckets konstruktion omöjliggör att en person kunnat ligga på räcket på det sätt som B.B. beskrivit.

Den åberopade sms-trafiken mellan L.I. och B.B. visar att paret varit osams om något under kvällen och att bråket fortsatte över sms sedan B.B. lämnat lägenheten. Vad som orsakat bråket kan däremot inte utläsas. Det framgår i sms:en att något i vart fall gjort L.I. så upprörd att hon örfilat B.B., vilket parterna samstämmigt berättat att hon aldrig gjort tidigare. Samtidigt som L.I. upprätthållit den upprörda konversationen med B.B. över sms har hon skickat meddelanden till systern Lu.I. och kompisen B. samt mejlat till bostadsrättsföreningens styrelse. Dessa meddelanden har haft ett vardagligt innehåll och inte visat spår av den pågående konflikten med B.B. Enligt hovrätten visar det att L.I. har förmåga att växla i humör, att hon inte var helt och fullt i balans vid tidpunkten samt att hon den aktuella kvällen gett uttryck för en stark ilska gentemot B.B.

L.I. har vid förhören framstått som en balanserad person, vilket också stöds av de uppgifter som hennes familj, vänner och psykologen A.B. lämnat. Av sms-konversation månaderna före händelsen mellan B.B. och L.I. framgår även att L.I. är mån om och omhändertagande gentemot B.B. I sms-trafiken finns också uttryck för en mer krävande sida, t.ex. att B.B. ska höra av sig, ordna saker åt henne, komma hem så fort som möjligt samt spara sms han mottagit från andra så att hon kan titta på dem. L.I:s familj har inte gett uttryck för att L.I. skulle vara lynnig eller ha ett häftigt humör, vilket däremot framkommit i förhör med medlemmar ur B.B:s familj. Att relationerna inte var de allra bästa mellan L.I. och framför allt de kvinnliga släktingarna på B.B:s sida har framkommit. Oavsett vad som orsakat detta är det inte anmärkningsvärt i sig att det kan råda motsättningar mellan ingifta och ursprungliga familjemedlemmar. Tillsammans med sms-historiken ger emellertid deras uppgifter en något mer nyanserad bild av L.I. som person än den som hennes släktingar förmedlat.

När det särskilt gäller L.I:s psykiska hälsa menar hovrätten att utredningen entydigt visar att hon inte varit deprimerad eller självmordsbenägen. Att därigenom kunna dra slutsatsen att L.I. under inga förhållanden skulle kunna agera irrationellt eller oöverlagt låter sig däremot inte göras. Hovrätten ska bedöma huruvida B.B. kastat eller släppt L.I. från balkongen. Det innebär att det inte är domstolens uppgift att - om det inte skulle vara bevisat - uttala sig om vad som rent faktiskt har lett till att L.I. fallit.

Som nämndes inledningsvis har familjen S. berättat att de hört delar av händelseförloppet som föregått att L.I. hamnat på marken. Av A.S:s uppgifter har framkommit att han vid 01-tiden hört ett kraftigt stampande och springande från L.I:s och B.B:s lägenhet samt lite skrik, för att sedan höra ett ”bom” som från att parabolantennen på balkongen rörde sig. Hela händelseförloppet tog enligt honom 1-2 minuter. S.S. har berättat att hon från samma lägenhet hörde två personer som skrek åt varandra med arga röster, att personer sprang i lägenheten och förflyttade sig från hallen utanför sovrummet och slutade vid ytterdörren. Efter springandet hörde hon ett kort skrik och slutligen ett ljud som om man slog något mot L.I:s och B.B:s balkong.

Enligt hovrätten har A.S. och S.S. på ett trovärdigt sätt redogjort för vad de uppfattat. Det har inte framkommit något som ger anledning att ifrågasätta tilltron till vad de berättat. Uppgifterna ger visst stöd åt B.B:s beskrivning hur han och L.I. bråkat varefter han sprungit efter henne sedan hon gått ut i köket och öppnat balkongdörren. Under alla förhållanden ger vittnesmålen om höga röster och springande steg från flera personer strax innan ljudet från balkongen hördes inget entydigt stöd åt L.I:s berättelse om att hon blivit buren från badrummet ut på balkongen och då inte kunde prata.

För att L.I:s uppgifter om händelseförloppet ska kunna ligga till grund för en fällande dom krävs - som hovrätten tidigare konstaterat - att de får ett entydigt stöd av den övriga utredningen. Vid en sammantagen bedömning av den åberopade bevisningen kan inte hovrätten finna att den ger ett sådant stöd åt berättelsen att det därigenom är ställt utom rimligt tvivel att B.B. kastat eller släppt L.I. från balkongen. B.B. ska därför frikännas från åtalet för försök till mord. Tingsrättens dom ska ändras i enlighet med detta.

Eftersom B.B. inte döms för brott mot L.I. är han inte heller skyldig att betala skadestånd till henne. Tingsrättens dom ska därför ändras även i den delen.

Hovrättens domslut

Hovrätten frikänner B.B. från åtalet för försök till mord.

Hovrätten befriar B.B. från skyldigheten att betala skadestånd till L.I.

Hovrättsrådet Maj Johansson och nämndemannen Raouf Ayoub var skiljaktiga i skuldfrågan och anförde följande:

Vi delar de bedömningar tingsrätten har gjort av L.I:s respektive B.B:s berättelser och tingsrättens bedömningar av ändrade uppgifter från B.B:s sida. Likaså instämmer vi i uppfattningen att L.I:s uppgifter måste värderas med försiktighet med hänsyn till hjärnskadan. Enligt psykologen A.B. kan dock en person ha ”öar av minnen” avseende tiden närmast innan själva ”smällen” inträffar. Vidare har överläkaren och professorn, i bl.a. neurologi, J.B. uttryckt att ”starkt känsloladdade händelser” tätt inpå en olycka kan en person komma ihåg. Det är således inte i och för sig medicinskt omöjligt för L.I. att ha minnesbilder även om vad som kan ha inträffat under tid strax före själva fallet från balkongen. Det är således väsentligt vilket stöd som finns i den övriga utredningen i målet.

I likhet med tingsrätten bedömer vi att L.I:s berättelse och hennes beskrivning av hur B.B. burit henne från badrummet via hallen och köket och ut på balkongen ger ett klart intryck av att hon har återgett något självupplevt. Likaså hennes beskrivning av att hon har ont, men inte kan lokalisera varifrån på kroppen som smärtan kom, och hur B.B. hanterade hennes kropp på balkongen. Såsom tingsrätten noterat är hennes beskrivning av kläderna uppgifter, som hon inte kunnat få från någon annan.

Den åberopade sms-trafiken mellan L.I. och B.B. stöder påståendet om att de grälat under kvällen och det framgår av innehållet i sms:n att bråket fortsätter mellan dem under den tid B.B. är borta från bostaden under kvällen. Hårda ord och anklagelser utväxlas från bägge sidor och L.I. skriver bl.a. att B.B. inte ska återvända hem. Det sista sms:et skickas från B.B. kl. 00.20 och även i detta sms uttrycks ilska. Han kom enligt egen uppgift tillbaka till lägenheten cirka 10 minuter efter att han hade skickat sitt sista sms och borde därmed ha varit tillbaka cirka kl. 00.30. Av L.I:s uppgifter, vilka stöds av den skriftliga utredningen, var hon då omklädd för natten och hade även förberett välling för natten till sonen.

Enligt A.S. hörs ljuden från L.I:s och B.B:s lägenhet vid 01-tiden. S.S. har beskrivit hur hon hört två personer som skrek åt varandra med arga röster. Hon har vidare hört personer springa i lägenheten och ett skrik. Även Y.S. har hört ljud och skrik från flera personer som sprungit i lägenheten och hon uppfattade det som bråk. A.S. har också hört liknande ljud, bl.a. stampningar. Det kan nämnas i sammanhanget att larmet efter fallet ska ha skett cirka kl. 01.10.

Av brottsplatsundersökning och blodanalys framgår att det har påträffats synliga blodstänk från L.I. i badrummet, hallen, köket och på balkongen. Därutöver har avseende badrummet och hallen analyser visat att det har funnits ytterligare blod från henne, vilket har torkats av. Särskilt i badrummet har blod återfunnits på ett stort antal ställen. Av utredningen framgår att blodstänken har bedömts vara från några timmar till högst en månad gamla. Den stora utbredningen av blodstänk och att många av dem varit på platser i badrummet där de normalt snabbt borde försvinna när man t.ex. duschar talar starkt emot att de har funnits någon längre tid. Till det ska läggas att blodstänk har hittats på balkonggolvet där is och snö förekommit. Av utredningen framkommer även att någon har torkat bort blod på golvet och att det alltjämt fanns blodförekomst i golvbrunnssilen i badrummet. Vid en samlad bedömning av nämnda omständigheter och med beaktande av att lägenheten i övrigt gav ett pedantskött intryck gör vi bedömningen att blodförekomsten var helt färsk vid tillfället. I likhet med tingsrätten finner vi att det genom U.Ö:s analys kan uteslutas att blod från L.I. spritts av B.B. efter att han kommit i kontakt med henne efter fallet. Genom den utredning tingsrätten redovisat finner vi även att det är motbevisat att det skulle vara fråga om näsblod. Utredningen om var man har hittat blodförekomster stöder därmed L.I:s berättelse om att B.B. burit henne från badrummet via hallen och köket och ut på balkongen.

Även om B.B. har berättat att grälet fortsatte när han återvände hem, har han framförallt beskrivit det som att det är L.I. som alltjämt är arg och bråkar med honom.

Genom de uppgifter som A.S., S.S. och Y.S. har lämnat är det dock klarlagt att bråket mellan L.I. och B.B. har varit av mycket allvarligare slag än vad B.B. har berättat om och att han har agerat mer aktivt än han har velat tillstå. Av de ljud S.S. och Y.S. har hört och av den stort spridda förekomsten av L.I:s blod från badrummet via hall och kök samt ända ut på balkongen är det dessutom klarlagt att L.I. har utsatts för våld under bråket och skadats. Dessa omständigheter stöder således hennes beskrivning av att hon har känt smärta när hon bars ut på balkongen.

Av A.S:s uppgifter framgår vidare att hela det hörda händelseförloppet varit mycket snabbt, 1-2 minuter, och att det sista han hörde var ett ljud som han beskrivit som ”bom” från balkongen. Även S.S. har beskrivit att det var ett mycket snabbt förlopp och att också hon hört ett liknande ljud från balkongen. En kort stund senare kom M.A.A. upp och berättade att L.I. hade fallit från balkongen. Av utredningen kan ingen annan slutsats dras än att vad de hört var ljud i samband med L.I:s fall.

Angående händelseförloppet strax innan fallet har B.B. beskrivit att sonen vaknade till följd av att L.I. skrek vid grälet och att han då måste gå och natta sonen på nytt. Han ska därefter ha återvänt till vardagsrummet, lutat sig mot soffan och frågat bl.a. om de skulle skiljas. L.I. ska då enligt B.B. endast ha tittat på honom, gått till köket och öppnat balkongdörren. B.B. har förklarat att han då kände sig orolig och därför ropade hennes namn, sprang mot köket, men halkade i hallen och föll redan vid ingången till köket. Han har uppgett att han därefter såg L.I., som hävt sig upp på balkongräcket.

B.B:s beskrivning av händelserna med skrik och därefter nattning osv. stämmer inte överens med de uppgifter som S.S., Y.S. och A.S. har lämnat om gräl, häftiga rörelser, skrik och fall, som allt dessutom sker i en snabb och tät följd. Förutom att de händelser B.B. berättat om inte överensstämmer med vad S.S., Y.S. och A.S. beskrivit om vad de hör, stämmer inte heller tidsförhållandena. Såvitt avser tidsåtgången måste det händelseförlopp som B.B. beskrivit, bl.a. med nattningen, ha tagit väsentligt längre tid än den tid som S.S. och A.S. har berättat om. Vår uppfattning är att tilltro ska sättas till de uppgifter som har lämnats av S.S., Y.S. och A.S. Deras uppgifter motbevisar således B.B:s beskrivning av vad som hände strax innan fallet. S.S:s, Y.S:s och A.S:s beskrivning av händelseförloppet och hur snabbt och i tät följd allt hände talar således starkt emot påståendet om att det skulle vara fråga om ett självmordsförsök och stöder i stället L.I:s påstående om att det var B.B. som orsakade hennes fall från balkongen.

Angående frågan om depression och självmordsbenägenhet delar vi tingsrättens bedömningar av utredningen, liksom även bedömningen av polisförhören i april 2013. Enligt vår uppfattning ger utredningen dessutom stöd för att L.I., trots ilskan mot B.B., har visat ett helt vanligt beteende när hon var ensam hemma under den aktuella kvällen. Hon hade bytt om för att gå och lägga sig och hade även på sedvanligt sätt förberett välling för natten som sonen skulle kunna få vid behov. L.I. tycks även ha blickat framåt och funderat på nästa vecka då hon i sitt mejl sent på kvällen till väninnan B. föreslagit att de ska träffas nästa vecka och även nämnt vilka dagar hon kommer att vara i Uppsala. Även om L.I. har uppgett att hon inte brukade uttrycka sig på det sätt hon gjort i sina sms till B.B., kan ord som ”din äckliga skitstövel” i ett gräl, inte tas till intäkt för psykisk instabilitet. Såsom tingsrätten har funnit fanns inte något som tydde på en depression eller självmordsbenägenhet. Den tidigare nämnda omständigheten avseende tidsförhållandena och att L.I. utsattes för våld strax innan hon föll från balkongen talar också starkt emot att det var fråga om självmord.

Vad S.H., C.H.S. och Ba.B. har berättat i hovrätten om bl.a. familjekonflikter förändrar inte denna bedömning. Detsamma gäller för vad F.A. ska ha hört om att L.I. uttryckt att hon ”ramlat”. En enda mening innehållande detta ord ger inte möjlighet att dra några slutsatser om vad som avsetts. I.L., som i likhet med tidigare nämnda personer inte har hörts i tingsrätten, har berättat om ett sjukhusbesök som ska ha inträffat långt efter att L.I. skadats vid fallet och vid vilket L.I. skulle ha sagt att hon ville begå självmord. Hon har inte närmare kunnat placera besöket i tiden. Hennes beskrivningar av bl.a. utseendet på L.I., vilken person hon skulle ha haft i sällskap och vilket namn L.I. ropats upp med reser frågetecken om det verkligen var L.I. som hon har sett. Hennes uppgifter föranleder således ingen annan bedömning från vår sida.

Av vad som har framkommit genom utredningen bedömer vi i likhet med tingsrätten att det kan uteslutas att L.I. har försökt att begå självmord.

Vid en samlad bedömning av samtliga omständigheter i målet finner vi i likhet med tingsrätten att L.I:s utsaga är både trovärdig och tillförlitlig och ska läggas till grund för bedömningen. Såsom tingsrätten har funnit är det genom utredningen ställt utom rimligt tvivel att B.B. uppsåtligen har försökt att döda L.I. i enlighet med vad som har påståtts i åtalet. Åtalet är därmed styrkt och gärningen är att bedöma som tingsrätten har gjort. Tingsrättens dom ska således inte ändras.

Domskäl

HD (justitieråden Stefan Lindskog, Gudmund Toijer, Lena Moore, Martin Borgeke, referent, och Svante O. Johansson) meddelade den 4 november 2015 följande dom:

Domskäl

Bakgrund och parternas ståndpunkter

B.B. har, på natten mellan den 9 och 10 februari 2013 på Granövägen 46 i Södertälje, försökt att döda L.I., genom att kasta eller släppa henne från balkongen till deras gemensamma bostad på sjätte våningen. L.I. fick livshotande skador. Fara för brottets fullbordan har förelegat. B.B. begick gärningen med uppsåt.

De lagrum som åberopades var 3 kap. 1 och 11 §§ samt 23 kap. 1 § BrB.

Vad HD har att pröva

Kompletteringen till gärningsbeskrivningen utgör en tillåten justering av åtalet

Allmänt om bevisning

Beviskravet i brottmål

Bevisningen i målet och ordningsföljden vid prövningen

Den tekniska och den rättsmedicinska bevisningen avseende händelseförloppet före fallet

HD:s slutsatser av den nu redovisade tekniska och rättsmedicinska bevisningen

Den tekniska bevisningen avseende själva fallet

L.I:s berättelse

Bedömningen av L.I:s berättelse

L.I:s berättelse får starkt stöd av den tekniska och den rättsmedicinska bevisningen

Betydelsen av den övriga vittnesbevisningen

Den skriftliga bevisningen

Sammanvägning av den bevisning som har åberopats till stöd för åtalet

B.B:s förklaring till händelsen

B.B:s förklaring till händelsen förringar inte värdet av den bevisning som talar för åtalet

Den övriga bevisningen

Slutsatser i skuldfrågan

Påföljden

Skadeståndet

Övriga frågor

- - -

Domslut

Domslut

HD tillåter den av L.I. gjorda justeringen av åtalet.

HD ändrar hovrättens dom i ansvarsdelen och dömer B.B. för försök till mord till fängelse 14 år.

HD tillämpar 3 kap. 1 §, i dess lydelse före den 1 juli 2014, och 11 § samt 23 kap. 1 § BrB.

HD ändrar hovrättens dom också beträffande skadestånd och fastställer i den delen tingsrättens dom.

- - -

I.S. ska få ersättning av allmänna medel för biträdet åt L.I. i HD med 1 040 529 kr. Av beloppet avser 789 012 kr arbete, 39 435 kr tidsspillan, 3 976 kr utlägg och 208 106 kr mervärdesskatt.

L.I. ska få ersättning med 10 000 kr för kostnader för bevisning och utredning i målet.

- - -

Staten ska svara för kostnaderna i samtliga instanser för försvaret och för biträdet åt målsäganden.