NJA 2022 s. 763

KB Platzer Bagaregården 17:26 Kommanditbolag överklagade länsstyrelsens beslut vid Vänersborgs tingsrätt, mark- och miljödomstolen, och yrkade att domstolen skulle upphäva debiteringsbeslutet i den del det avsåg uttagande av planavgift om 456 918 kr.

Byggnadsnämnden i Göteborgs kommun bestred bifall till överklagandet.

Mark- och miljödomstolen (rådmannen Göran Stenman, ordförande, och tek-niska rådet Rolf Dalbert) anförde följande i dom den 21 april 2020.

KB Platzer Bagaregården 17:26 har anfört bl.a. följande till utveckling av sin talan.

Planavgift ska inte utgå eftersom ändringen principiellt inte kräver bygglov och fastigheten därtill inte har nytta av detaljplanen

Den åtgärd för vilken bygglov beviljats är inte bygglovspliktig. Bygglov söktes trots denna inställning, då bolaget ville försäkra sig om att det inte under några omständigheter kunde tolkas så att bolaget påbörjat ändringsarbeten utan erforderligt lov. Att för en ändring som inte är bygglovspliktig ta ut en mycket betydande planavgift på grund av att bygglov ändå har sökts och beviljats måste betraktas som oproportionerligt.

Oaktat huruvida bygglov inte bort ha sökts i förevarande fall avser det nu beviljade bygglovet endast smärre interiöra hyresgästanpassningar från kontor till ny vårdverksamhet. Det är inte fråga om sådan ändring av byggnad som innebär att nya byggrätter, dvs. byggrätter som inte sedan tidigare tagits i an-språk, genom åtgärderna tas i anspråk. Åtgärderna har inte heller medfört någon generell marknadsvärdehöjning av fastigheten. Fastigheten har således, såvitt avser bygglovet, inte någon nytta av detaljplanen. Mot denna bakgrund saknar Göteborgs Stad laglig grund att debitera bolaget planavgift (12 kap. 9 § plan- och bygglagen [2010:900], PBL).

Debiteringsbeslutet i överklagad del förefaller felaktigt inkludera planavgift för tidigare utförda åtgärder

Den för fastigheten gällande detaljplanen antogs den 11 juni 2002 och vann laga kraft den 15 juli 2002. I samband med att detaljplanen antogs skrevs inget planavtal. Efter att planen antogs har frågan om planavgifter, enligt uppgift från bygglovshandläggare, varit aktuellt i två ärenden. Ett där Göteborgs Stad enligt egen uppgift skulle ha tagit ut planavgift men missade detta, samt ett från 2009 där en avgift om 123 000 kronor togs ut. Bolaget uppfattar att debiteringsbeslutet omfattar planavgift som Göteborgs Stad har missat att ta ut vid handläggning av tidigare bygglovsärende än det nu aktuella. Göteborgs Stad har inte laglig möjlighet att i efterhand debitera ut planavgift som avser annan, tidigare genomförd åtgärd.

Det framstår av skälen till länsstyrelsens beslut som att länsstyrelsen har misstolkat denna invändning från bolagets sida och istället tolkat det som att bolaget påstått att ytterligare planavgift principiellt inte skulle kunna debiteras på grund av att planen skulle vara till fullo betald genom tidigare erlagda pla-navgifter. Detta är inte riktigt. Bolagets avsikt med invändningen var, och är, att försäkra sig om att det inte i debiteringsbeslutet döljer sig en planavgift tillhö-rande det tidigare ärende som Göteborgs Stad, enligt egen uppgift, missat att debitera. Det är för sent att debitera den avgift som Göteborgs Stad tidigare missat att utdebitera. För det fall sådan avgift ingår i debiteringsbeslutet ska denna del, oavsett bedömningen i övrigt, strykas.

Eventuell planavgift ska beräknas med utgångspunkt i äldre taxa

För det fall mark- och miljödomstolen skulle anse att Göteborgs Stad i och för sig har rätt att nu debitera ut planavgift, är debiteringsbeslutet ändå felaktigt. Den aktuella detaljplanen antogs under 2002. Göteborgs Stad har emellertid hänvisat till Göteborgs Stads taxa för 2019, enligt vilken ett ärende ska debiteras enligt den taxa som gäller vid tidpunkten för beslut om bygglov. Göteborgs Stad saknar laglig grund att debitera planavgift enligt 2019 års taxa.

Bolaget känner till att mark- och miljödomstolen i ett liknande ärende (se Mark- och miljödomstolens i Vänersborg dom den 27 juni 2014 i mål nr P 3495-13) bedömde att tidpunkten för beslut om bygglov skulle ligga till grund för vilken taxa som tillämpas. Avgörandet har emellertid mött skarp kritik i doktrinen. I kommentar till PBL framgår följande.

”Planavgift ska tas ut enligt taxa (se 12 kap. 10 § PBL) som gäller vid tidpunkten då åtgärden utförs ( jfr även bl.a. självkostnads- och likställighetsprinciperna). Det är alltså nödvändigt att undersöka vilken taxa som gällde vid tidpunkten för respektive plans upprättande och därefter lägga den taxan till grund för avgiftsuttaget (se Lindberg i FT 2015 s. 138 ff.).”

Med hänvisning till likställighets- och självkostnadsprincipen måste gälla att planavgift ska tas ut enligt den taxa som gällde vid tidpunkten då detaljplanen antogs, det vill säga då Göteborgs Stad hade en kostnad för planarbetet.

Debitering enligt 2019 års taxa skulle strida mot likställighetsprincipen

Likställighetsprincipen innebär att kommuner och landsting inte får särbehandla vissa kommunmedlemmar annat än om saklig grund föreligger. Att med av-seende på planavgift tillämpa olika taxor beroende på när byggrätten tas i anspråk strider mot likställighetsprincipen. Detta eftersom olika kommunmed-lemmar då skulle riskera att få erlägga olika avgifter för en kostnad som har grund i samma planarbete, dvs. olika nivå av avgift för samma prestation.

Debitering enligt 2019 års taxa skulle strida mot självkostnadsprincipen

Självkostnadsprincipen innebär att avgiften får tas ut med högst det belopp som motsvarar kommunens genomsnittliga kostnad för den aktuella åtgärden. Det samlade avgiftsuttaget i en viss verksamhet får alltså inte ge vinst åt kommunen. 2019 års taxa är, liksom tidigare taxor, baserad på kostnadsläget vid tidpunkten för taxans antagande. Syftet med att tillämpa taxor som betalningsmodell är att dessa justeras efter hand som kostnadsläget förändras. Vanligen ökar kostna-derna varpå relevant taxa justeras uppåt och därmed påverkar de avgifter som får tas ut för att täcka självkostnaden. Det skulle strida mot självkostnads-principen att tillämpa en taxa som antogs nästan 20 år efter att kostnaden faktiskt uppstått för kommunen. Det bör vara taxan som gällde vid tidpunkten för respektive detaljplans upprättande som ska läggas till grund för uttagande av planavgift.

Vad gäller den invändning som framförs i länsstyrelsens beslut med inne-börden att tillämpning av tidigare taxa inte ger täckning för penningvärdeför-sämring, kan bolaget medge att justering av äldre taxa genom indexuppräkning möjligen kan vara befogad. Det ska dock understrykas att penningvärdeför-sämring endast utgör en del av förklaringen till varför taxan förändrats över tid. Det finns tvärtom många variabler som påverkar kostnadsläget från tid till annan och kan motivera att en taxa höjs (eller sänks). Exempelvis bör beaktas att detaljplaner i många kommuner, däribland Göteborgs Stad, gått från att vara helt eller övervägande skattefinansierade till att istället bli i princip helt avgifts-finansierade vilket avspeglas bl.a. genom betydande taxehöjningar. Att tillämpa 2019 års taxa på en detaljplan från 2002 skulle därmed sannolikt medföra att detaljplanen till viss del dubbelfinansieras, både av skattebetalarna och sedan igen av den som bygger, vilket står i strid mot självkostnadsprincipen.

Debitering enligt den äldre taxan medger inte rätt till uttagande av planavgift vid ändring av byggnad

Den äldre taxan (som enligt sin egen lydelse gäller samtliga detaljplaner som handläggs enligt PBL87 (SFS 1987:10)) gör skillnad på planfaktor för detaljplan för nybyggnad (220), tillbyggnad (100) respektive ändring av anläggning (100). Då det inte är fråga om nybyggnad kan konstateras att planavgiften, om den alls kan tas ut, i vart fall blir väsentligt lägre om den beräknas enligt den äldre taxan.

Härtill är fråga om bygglov för ändrad användning. Enligt tillämplig äldre taxa är den planfaktor som förefaller bäst stämma överens med bygglov för ändrad användning den planfaktor som gäller vid ”Ändring av anläggning” under vilket det särskilt förtydligas ”Gäller inte byggnad”. Det är därmed klarlagt att Göte-borgs Stad enligt den äldre taxan, som med hänvisning till likställighets- och självkostnadsprincipen ska tillämpas, helt saknar rätt att debitera planavgift.

Byggnadsnämnden har anfört bl.a. följande.

Det huvudsakliga syftet med framtagandet av detaljplanen år 2002 var att förse befintliga byggnader med byggrätter som motsvarade deras faktiska användning. Den del av byggnaden som bygglovet omfattar försågs med användningsbestämmelserna JK – industri och kontor. I den detaljplan som tidigare gällde (stadsplan 2279, från år 1938) angavs användningen till J1 – område som får användas till industriellt eller därmed jämförligt ändamål. Framtagandet av ny plan innebar alltså en ändrad och utökad byggrätt, då planen möjliggjorde en användning som inte tidigare varit planenlig. I samband med planarbetet tecknades det inte något planavtal.

Länsstyrelsen har i sitt väl underbyggda beslut redogjort för gällande regler och bedömt att planavgiften är korrekt beräknad. Byggnadsnämnden instämmer i denna bedömning och åberopar de grunder som länsstyrelsen redogjort för i sitt beslut.

Planavgift utgår enligt 12 kap. 9 § PBL, och den av Göteborgs Stads kom-munfullmäktige beslutade taxan för byggnadsnämndens verksamhet. Genom delegation beslutas byggnadsnämndens planavgift av tjänsteman vid bygg-nadsnämndens förvaltning. Stadsbyggnadskontoret är byggnadsnämndens förvaltning.

Av 12 kap. 10 § PBL framgår att en avgift inte får överstiga kommunens genomsnittliga kostnad för den typ av beslut som avgiften avser. Bestämmelsen innebär att kostnadsuttaget ska grundas på den kommunalrättsliga självkostnadsprincipen, dvs. kommunen får inte ta ut högre avgifter än vad som motsvarar självkostnaden. Därutöver vilar bestämmelsen på den s.k. likställighetsprincipen som innebär att kommunen ska fördela avgifterna mellan berörda bygglovssökande efter objektiva grunder.

Byggnadsnämnden har haft kostnader för att upprätta detaljplanen och har därmed rätt att ta ut en planavgift i samband med att fastigheten har nytta av detaljplanen. Planavgift ska, om det inte är fråga om förskott reglerat genom planavtal, utgå enligt den taxa som gäller vid tiden då bygglov meddelas.

Nytta av detaljplanen

Syftet med ansökan om bygglov för ändrad användning var enligt bolaget att anpassa kontorslokaler till vårdverksamhet. I ansökningshandlingarna beskrivs att verksamhetens syfte är att utföra barnmedicinska och barnpsykiatriska bedömningar och behandlingar av kroniska sjukdomstillstånd. Lokalytan som ansökan avser har sedan år 2000 bygglov för kontorsverksamhet. Nämnden har i ärendet bedömt att bygglov för väsentligen ändrat ändamål krävs, eftersom skillnaden mellan verksamheternas karaktär och förväntad omgivningspå-verkan bedömts som stor. Lokalytan har tidigare använts för en kontorsverk-samhet utan hög besökstäthet. Det nya ändamålet innebär att lokalerna tas i anspråk för en ny verksamhet (vårdverksamhet med mottagning) som i högre grad än den tidigare riktar sig mot allmänheten. Ett ökat besökarantal medför en risk för en ökad omgivningspåverkan, bland annat avseende störning för intilliggande verksamheter och ökad trafik i området. Det medför också att förutsättningarna ändras, exempelvis avseende besöksentréns placering, behov av parkeringsplatser och varuhantering. Det råder ingen tvekan om att sökt åtgärd kräver bygglov, en uppfattning som också delades av bolaget då de sökte bygglov för ändrad användning.

Genom att möjliggöra fler användningssätt och att bygglov har beviljats för en annan användning så har fastigheten haft nytta av detaljplanen. Därmed ska bolaget betala planavgift enligt debiteringsbeslutet. I denna del hänvisar nämnden, liksom länsstyrelsen gjort i sitt beslut, till Didón m.fl., Plan- och bygglagen – En kommentar, 12:1–11 s. 29, där det framgår att kravet på nytta som regel är uppfyllt om bygglov lämnas och att det inte finns någon begräns-ning av avgiftsskyldigheten med hänsyn till eventuella tidigare byggnadsåt-gärder. Av mejlväxling daterad 18 februari 2019, kl 15:00 från bolaget till handläggaren av bygglovet framgår vidare att bolaget är mån om att bygglovet med ändrad användning ska godkännas. Bolaget har således kunnat förutse att planavgift skulle tas ut enligt gällande taxa i samband med att bygglovet be-viljades.

Inte felaktigt inkluderat planavgifter för andra bygglov

Bolaget hänvisar till att nämnden, utöver det som nu är aktuellt, beviljat två bygglov där frågan om planavgift varit aktuell på fastigheten sedan planen vann laga kraft 2002. I det ena, från år 2009, gällande ändring från garage till kontor inom en annan byggnad på fastigheten, togs en planavgift ut. I det andra, från år 2016, gällande ändring från garage och tvätthall till kontor och förråd, togs en planavgift felaktigt inte ut i samband med beslutet. Även bygglovet från år 2016 gällde dock en annan byggnad på fastigheten än den som aktuellt bygglov avser.

Den planavgift som tagits ut i nu aktuellt bygglov avser endast den yta som bygglovet avser, 2 077 m2, vilket också är den yta som bolaget redovisat till byggnadsnämnden i mejl daterat den 21 februari 2019. Det är alltså inte fråga om någon debitering i efterhand av ännu ej uttagna planavgifter från tidigare bygglov. Att planavgift tidigare tagits ut i samband med bygglov för ändrad användning styrker också byggnadsnämndens rätt att även göra så i aktuellt bygglovsärende. Det aktuella ärendet skiljer sig inte åt från andra fall där pla-navgift har aktualiserats.

Taxa vid tidpunkt för beslut

Huvudregeln är att planavgift ska utgå enligt den taxa som gäller vid tiden då bygglov meddelas. Nämnden delar inte bolagets uppfattning om att Mark- och miljödomstolen i Vänersborgs avgörande i mål P 3495-13 från den 27 juni 2014 är ifrågasatt. Vidare framgår av nämndens taxa, gällande från och med 2019-01-01, att avgiftsbestämningen beräknas enligt huvudregeln, dvs. efter den taxa som gäller vid tidpunkten för beslutet eller, om särskilt beslut inte fattas i ärendet, då handläggningen som avgiften avser utförs (se bilaga 2, s. 7–8). Avgiften får inte heller överstiga kommunens genomsnittliga kostnad för åt-gärderna. Det senare syftar på det totala avgiftsuttaget för en verksamhet och inte på kostnaderna för det enskilda fallet. Av prislistan, taxa för byggnads-nämndens verksamhet, gällande från och med 2019-01-01, framgår av tabell 13 att planavgiften för arean om 2 001 – 3 000 m2 är 456 918 kr, vilket är den planavgift som byggnadsnämnden har rätt att ta ut för det aktuella bygglovet.

Avslutningsvis

Nämnden står fast vid sin bedömning att debiteringen av planavgiften var riktig. Bolaget har sökt och fått erforderligt bygglov till en kostnad enligt taxa. Det är uppenbart att fastigheten har haft nytta av detaljplanen och avgiftsbestäm-ningen grundar sig på rätt taxa. Avgiften har inte heller inkluderat planavgift för tidigare utförda åtgärder. Överlagandet ska således avslås.

DOMSKÄL

Bolaget har sökt och erhållit bygglov för ianspråktagande av byggnad för ett väsentligen annat ändamål än tidigare, nämligen för byte av verksamhet från kontor till vårdverksamhet. Den yta som bygglovet avser uppgår till 2 077 m2.

Rätt att ta ut planavgift föreligger enligt 12 kap. 9 § plan- och bygglagen (2010:900; PBL) om en kommunal nämnd ger bygglov för bl.a. ändring av en byggnad samt den fastighet som bygglovet avser har nytta av den detaljplan som gäller för fastigheten. Planavgift kan tas ut även i de fall där bygglov söks för en åtgärd som i sig inte är bygglovspliktig. I förevarande fall är det dessutom inte fråga om en bygglovsbefriad åtgärd. Angiven bestämmelse överensstäm-mer i huvudsak med innehållet i 11 kap. 5 § 2 st i den äldre plan- och bygglagen (1987:10; ÄPBL).

Av förarbetena till ÄPBL (prop. 1985/86:1 s. 797) anges att kravet på nytta som regel torde vara uppfyllt om bygglov lämnas för ny-, om- eller tillbyggnad som medges i planen. Införandet av PBL har inte medfört någon ändring i detta avseende. Nyttan kan således som regel anses vara tillräckligt manifesterad genom själva den möjlighet att få utföra åtgärden som planen eller områdes-bestämmelserna medger och som sedermera blir erkänd i och med ärendet om bygglov. Förhållandena här är sådana att bolaget måste anses ha nytta av planen.

Bolaget har i målet ifrågasatt om debiteringsbeslutet avser planavgift som kommunen tidigare missat att ta ut vid tidigare bygglovsärende. Genom vad kommunen anfört får anses klarlagt att så inte är fallet. Planavgiften avser istället de åtgärder som omfattas av aktuellt bygglov. Vidare gäller (se prop. 1985/86:1 s. 797) att det föreligger rätt att ta ut planavgift varje gång som bygglov beviljas för att uppföra nya byggnader eller andra anläggningar eller för att bygga till eller bygga om befintliga sådana.

Mark- och miljödomstolen finner mot angiven bakgrund att nämnden har haft rätt att ta ut en planavgift.

Vad gäller vilken taxa som är tillämplig är det – inte minst mot bakgrund av att bygglovsbeslutet utgör en förutsättning för planavgift – naturligt att använda den taxa som gäller vid bygglovets meddelande. Detta medför visserligen att den som söker och erhåller bygglov sedan en ny taxa antagits kommer att drabbas av en högre taxa än om ärendet avgjorts dessförinnan. En sådan konsekvens är dock ofrånkomlig och gäller för i princip alla typer av avgiftsbeslut. Vid angivna förhållanden och då det inte heller i övrigt förekommer något som talar häremot bör den taxa som gällde vid tidpunkten för bygglovets meddelande tillämpas.

En planavgift får enligt 12 kap. 10 § PBL inte överstiga kommunens ge-nomsnittliga kostnad för den typ av besked, beslut eller handläggning som avgiften avser. Grunderna för hur avgifterna ska beräknas ska anges i en taxa som beslutas av kommunfullmäktige. Att kostnaden inte får överstiga kom-munens genomsnittliga kostnad innebär att planavgiften inte behöver spegla den verkliga kostnaden i det aktuella fallet utan snarare att den ska ge uttryck för vad en planavgift normalt uppgår till. Annat har inte framkommit än att den av kommunen fastställda taxan är förenlig med angiven bestämmelse och således förenlig med likställighetsprincipen och självkostnadsprincipen.

Den av nämnden beslutade planavgiften följer den för ändamålet fastställda taxan.

Skäl sätta ned avgiften förekommer inte.

DOMSLUT

Mark- och miljödomstolen avslår överklagandet.

KB Platzer Bagaregården 17:26 Kommanditbolag överklagade i Svea hovrätt, Mark- och miljööverdomstolen, och yrkade att domstolen skulle upphäva nämndens beslut att ta ut planavgift. I andra hand yrkade bolaget att avgiften skulle sättas ned till noll kr, eller annat belopp som domstolen rätteligen fann att avgiften skulle uppgå till.

Byggnadsnämnden i Göteborgs kommun motsatte sig ändring av mark- och miljödomstolens dom.

Mark- och miljööverdomstolen inhämtade yttrande från Boverket.

Mark- och miljööverdomstolen (hovrättsråden Lars Borg, Lars Olsson, referent, och Rikard Backelin samt tekniska rådet Inga-Lill Segnestam) anförde följande i dom den 17 november 2021.

MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL

Bakgrund

I enlighet med ansökan från kommanditbolaget gav byggnadsnämnden i mars 2019 bygglov för ändrad användning och anpassning av kontorslokaler till vårdverksamhet avseende en yta om 2 077 m2. Vidare påförde nämnden bolaget en planavgift beräknad enligt 2019 års taxa. Vid vårdverksamheten avses det utföras barnmedicinska och barnpsykiatriska bedömningar samt behandlingar av kroniska sjukdomstillstånd.

Kommanditbolaget har hävdat att planavgift inte ska utgå eftersom åtgärden inte är bygglovspliktig och i andra hand gjort gällande att avgiften ska tas ut enligt 2002 års taxa, vilken gällde vid detaljplanens antagande, och beräknas på en yta om 1 331 m2. Bolaget har också anfört att nämnden tidigare tagit ut en planavgift vid givande av bygglov på samma fastighet, vilket inte utnyttjats, och att detta ska beaktas.

Förutsättningar för planavgift

En byggnadsnämnd får ta ut en planavgift för att täcka programkostnader och kostnader för andra åtgärder som behövs för att upprätta eller ändra detalj-planer, om nämnden ger bygglov för nybyggnad eller ändring av en byggnad, och den fastighet som bygglovet avser har nytta av planen, se 12 kap. 9 § PBL.

Mark- och miljööverdomstolen kan konstatera att den nya verksamheten i högre grad än den tidigare riktar sig mot allmänheten och att detta medför att förutsättningarna på platsen i form av omgivningspåverkan m.m. förändras. Domstolen anser att åtgärden krävde bygglov.

Nyttan av en plan anses som regel vara tillräckligt manifesterad genom själva den möjlighet att få utföra åtgärden som planen medger, och som blir erkänd i och med ärendet om bygglov (se Lars Uno Didón m.fl., Plan- och bygglagen, 1 juli 2020, JUNO Norstedts Juridik, kommentaren till 12 kap. 9 § PBL).

Mark- och miljööverdomstolen instämmer i underinstansernas bedömning att förhållandena är sådana att KB:s fastighet nu måste anses ha nytta av planen.

Tillämplig taxa m.m.

En planavgift får inte överstiga kommunens genomsnittliga kostnad för den typ av beslut som avgiften avser och grunderna för hur avgifterna ska beräknas ska anges i en taxa som beslutas av kommunfullmäktige, se 12 kap. 10 § PBL. Innehållet i paragrafen överensstämmer med 11 kap. 5 § tredje stycket den äldre plan- och bygglagen (1987:10), ÄPBL och avses ge uttryck för den s.k. självkostnadsprincipen (prop. 1985/86:1 s. 797, prop. 1993/94:188 s. 82 och prop. 2009/10:170 s. 501).

Den självkostnadsprincip som regleras i kommunallagen (2017:725), KL, innebär att kommuner inte får ta ut högre avgifter än vad som motsvarar kostnaderna för de tjänster eller nyttigheter som de tillhandahåller. I förarbetena till bestämmelsen (2 kap. 6 § KL) anges att principen syftar på det totala avgiftsuttaget för en verksamhet (prop. 2016/17:171 s. 302). Kostnaderna i det enskilda fallet har således inte någon betydelse. Om det finns avvikande bestämmelser i speciallag, gäller de bestämmelserna. PBL har inte avvikande bestämmelser.

Rätten att ta ut planavgift förutsätter att kommunen har haft kostnader för planen. Om någon annan har burit kostnaderna, t.ex. på grund av ett exploa-teringsavtal, kan en planavgift inte tas ut ( jfr prop. 1985/86:1 s. 797).

Eftersom en självkostnadskalkyl ofta bygger på osäkra antaganden, är det inte realistiskt att uppnå en fullständig överensstämmelse mellan faktiska kostnader och intäkter. Ett överuttag av avgifter har därför ansetts kunna godtas, så länge avgifterna inte väsentligen överstiger självkostnaderna för verksamheten om det inte pågår under en längre tid (se prop. 2016/17:171 s. 303, rättsfallen RÅ Ab-149/81 och NJA 1988 s. 457 samt Mark- och mil-jööverdomstolens dom 2019-01-25 i mål nr P 1592-18). Utöver självkostnadsprincipen gäller även den kommunala likställighetsprincipen, som innebär att kommuner ska behandla kommuninvånare i samma situation lika, om det inte finns sakliga skäl för något annat (2 kap. 3 § KL). För planavgifter innebär detta att alla som beviljas bygglov inom detaljplanelagt område anses befinna sig i samma situation gentemot den kommunala tjänsten att upprätta detaljplaner. För att ta ut olika avgift, eller låta bli att ta ut en avgift, krävs alltså sakliga skäl. I praxis har ett sakligt skäl ansetts föreligga när exploatören själv svarat för kostnader för utarbetandet av detaljplaneförslaget, se rättsfallet RÅ 1997 ref. 66.

Mark- och miljööverdomstolen har i ett tidigare mål, där det gjordes gällande att planavgiften skulle motsvara den kostnad som kommunen hade när planen togs fram, ansett att nämnden ska använda den taxa som gäller när ansökan om bygglov beviljas (se domstolens dom 2018-10-31 i mål nr P 7955-17). En sådan tillämpning är även i linje med äldre praxis på angränsande rättsområden, se bl.a. rättsfallen NJA 1974 s. 18, som rörde en bygglovstaxa vid visst tillstånd, och NJA 1981 s. 837, som avsåg en va-taxa.

Enligt den nu aktuella taxan för byggnadsnämndens verksamhet ska avgiften beräknas efter den taxa som gäller vid tidpunkten för beslutet, eller om särskilt beslut inte fattas i ärendet, då handläggningen som avgiften avser utförs.

Mark- och miljööverdomstolens bedömning

Det har inte framkommit annat än att kommunen haft kostnader för att upp-rätta den aktuella detaljplanen. Utredningen ger inte heller stöd för att avgifter enligt taxan överstiger kommunens genomsnittliga kostnad för att upprätta en detaljplan, eller på annat sätt är i strid med självkostnadsprincipen eller likstäl-lighetsprincipen. Det tidigare avgiftsuttaget avseende samma fastighet medför ingen annan bedömning.

Mark- och miljööverdomstolen anser sammanfattningsvis, liksom mark- och miljödomstolen, att nämnden har haft rätt att ta ut en planavgift och att 2019 års taxa ska tillämpas.

Avgiftens storlek

Kommanditbolaget ansökte om och beviljades bygglov för en yta om 2 077 m2. Bolaget har i Mark- och miljööverdomstolen anfört att planavgiften ska be-räknas på en yta om 1 331 m2.

Den utredning som finns i Mark- och miljööverdomstolen, bl.a. ­bygglovsritningarna, visar att den relevanta ytan överstiger 2 000 m2 och att beräkningen av avgiften är i enlighet med taxan.

Sammanfattning

Det finns inte skäl att befria bolaget från planavgift eller att jämka avgiften. Överklagandet ska avslås.

Övrigt

Mark- och miljööverdomstolen meddelar denna dag också dom i två andra mål angående planavgift (mål nr P 2169-20 och P 5630-20).

Mark- och miljööverdomstolen tillåter enligt 5 kap. 5 § lagen (2010:921) om mark- och miljödomstolar att domen överklagas till HD.

MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSLUT

Mark- och miljööverdomstolen avslår överklagandet.

KB Platzer Bagaregården 17:26 Kommanditbolag överklagade och yrkade i första hand att HD skulle upphäva Byggnadsnämnden i Göteborgs kommuns debiteringsbeslut i den del det avsåg uttagande av planavgift om 456 918 kr och i andra hand att debiteringsbeslutet skulle ändras till 0 kr eller det belopp som HD fann att avgiften skulle uppgå till.

Byggnadsnämnden i Göteborgs kommun motsatte sig att Mark- och mil-jööverdomstolens dom ändrades.

Betänkande