”Skotten i Jordbro” (I) och ”Den översvämmade skolan” (II)

Tingsrätten (ordförande rådmannen Michael Mackiewicz) anförde följande i dom den 17 april 2024.

Bakgrund

Inget har kommit fram som pekar på att Z.B., A.B., D.I., E.F., D.K. eller O.Y. på något sätt ägnar sig åt kriminalitet, har en hotbild mot sig eller en koppling till nätverkskriminalitet, – – –.

Bedömning av bevistalan mot y.a.

Y.A. har varit skytten och haft avsiktsuppsåt att försöka döda O.Y.

Tingsrätten anser inledningsvis att det är bevisat att det är Y.A. som varit skytten och skjutit två skott mot målsägandena varav en kula har träffat Z.B. i benet samt att han försökt skjuta ytterligare skott. För att han ska anses ha begått försök till mord måste han haft uppsåt att döda dem.

Uppsåtet kan vara i form av ett avsiktsuppsåt, insiktsuppsåt eller likgiltighetsuppsåt. Y.A. har själv endast medgett att han försökt döda en av personerna, dvs. Z.B. Mot detta talar att han riktat vapnet, i samband med att han sköt det första skottet, mot O.Y:s rygg och att O.Y. då täckt övriga personer framför honom. Kulan har också träffat fasaden mycket nära O.Y. Tingsrätten anser därför att det är bevisat att Y.A. har försökt att skjuta O.Y. i ryggen. Den som riktar och sedan avfyrar ett skjutvapen mot en annan person har många gånger uppsåt att döda den personen. I detta fall har syftet med Y.A:s skjutning varit att döda andra personer i utbyte mot ekonomisk ersättning inom ramen för nätverksrelaterad konflikt. Tingsrätten kommer därför fram till att Y.A. haft avsiktsuppsåt att försöka döda O.Y. Det har funnits fara för brottets fullbordan.

Y.A. har haft avsiktsuppsåt att försöka döda Z.B.

Vid det andra skottet har Y.A. riktat pistolen mot Z.B., A.B., D.I., E.F. och D.K. varvid han träffat Z.B. i benet med en rikoschett. Han har också försökt att avfyra flera skott mot dessa personer och ytterligare skott mot Z.B. när denne låg på marken. Tingsrätten kommer fram till att Y.A. genom att skjuta mot gruppen som Z.B. ingick i, träffa honom med en kula i benet och sedan försöka skjuta flera skott mot honom när han låg på marken har haft avsiktsuppsåt att försöka döda Z.B. Det har funnits fara för brottets fullbordan. Den har delvis också varit utesluten endast av tillfälliga omständigheter eftersom pistolen fått eldavbrott.

Y.A. har haft likgiltighetsuppsåt att försöka döda A.B., D.I., E.F. och D.K.

Frågan är om Y.A. har haft uppsåt att också försöka döda A.B., D.I., E.F. och D.K. genom det andra skottet mot gruppen och de ytterligare skott som han har försökt att avfyra men inte har lyckats med. Det står inte klart att Y.A. har haft avsikts- eller insiktsuppsåt att göra det. Det ligger därför närmast till hands att pröva om Y.A. har haft s.k. likgiltighetsuppsåt inför förverkligandet av effekten, dvs. risken för att de skulle träffas av kulor och att de därmed skulle dö.

Det kan inledningsvis konstateras att det funnits en risk för att A.B., D.I., E.F. och D.K. skulle träffas av en eller flera kulor och att det alltså fanns en överhängande risk för att de skulle dö men att så inte blev fallet. I uppsåtsbedömningen beaktar tingsrätten att Y.A. inte har haft en eller flera bestämda personer som måltavla utan att brottet varit opersonligt på så sätt att det i slutändan har handlat om att skjuta personer i ett rivaliserande nätverk. Detta stöds både av sammanhanget i sig och av Y.A:s egna uppgifter om att han slutligen fått uppdrag att skjuta personer som ser kriminella ut. Det kan inte heller bortses från Y.A:s uppgifter om att han skulle få mer betalt ju flera han dödade. Han har alltså haft ett intresse i gärningen på så sätt att han skulle få ett högre förväntat ekonomiskt utbyte av att döda A.B., D.I., E.F. och D.K. Tingsrätten kommer fram till att Y.A. måste ha insett att risken varit betydande att de skulle dö när han sköt och försökte skjuta ytterligare skott mot dem. Den risken har emellertid inte avhållit honom från sitt handlande utan han har vid gärningstillfället varit straffrättsligt likgiltigt inför förverkligandet av den inträffade effekten. Y.A. har alltså haft likgiltighetsuppsåt att döda A.B., D.I., E.F. och D.K. Det har funnits fara för brottets fullbordan. Den har delvis också varit utesluten endast av tillfälliga omständigheter eftersom pistolen fått eldavbrott.

Y.A. har begått sex fall av försök till mord

Tingsrätten har ansett att det är bevisat att det är Y.A. som varit skytten och skjutit två skott mot målsägandena varav en kula har träffat Z.B. i benet samt försökt skjuta ytterligare skott. Det har funnits en risk för att Z.B., A.B., D.I., E.F., D.K. och O.Y. skulle dö. Den har delvis varit utesluten endast av tillfälliga omständigheter eftersom pistolen fått eldavbrott. Tingsrätten har kommit fram till att Y.A. har haft avsiktsuppsåt att försöka döda O.Y. och Z.B. och likgiltighetsuppsåt att försöka döda A.B., D.I., E.F. och D.K. Y.A. har alltså begått sex fall av försök till mord i enlighet med åklagarens bevistalan.

Bedömning av åtalet mot x.x.

Tingsrätten kom fram till att X.X. skulle dömas för medhjälp till försök till mord i sex fall.

Skadestånd

Y.A. och X.X. ska solidariskt betala skadestånd till målsägandena

Med hänsyn till utgång i skuldfrågan är Y.A. och X.X. som utgångspunkt skyldiga att betala skadestånd för de skador som Z.B., A.B., D.I., E.F., D.K. och O.Y. har orsakats.

Den som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära ska ersätta den skada som kränkningen innebär. Skadestånd med anledning av kränkning bestäms efter vad som är skäligt med hänsyn till handlingens art och varaktighet och på ett sätt som även innebär att den kränkte får upprättelse för angreppet. Tingsrätten bedömer att de belopp som målsägandena har begärt är skäliga utifrån den kränkning som var och en av dem har utsatts för. Z.B. får anses ha rätt till en högre kränkningsersättning än övriga eftersom han har blivit träffad av en kula i benet och för att Y.A. försökt att skjuta honom när han låg ner på marken efter att ha blivit träffad av en kula och varit helt försvarslös.

Vad gäller Z.B:s och A.B:s begärda ersättning för sakskador samt sjukvårdskostnader har skadornas uppkomst och storlek inte ifrågasatts.

Z.B. och A.B. har även begärt ersättning för inkomstbortfall. Till stöd för att de har haft inkomstbortfall har Z.B. lagt fram lönespecifikationer samt sjukskrivningsintyg och A.B. har lagt fram ett anställningsavtal. Utifrån den utredning som Z.B. har lagt fram anser tingsrätten att det är bevisat att han har haft ett inkomstbortfall som motsvarar det begärda beloppet. Tingsrätten bedömer även att det finns ett rimligt orsakssamband mellan den brottsliga gärningen och bortfallet. Z.B. har därför rätt till begärd ersättning för inkomstbortfall. A.B. har däremot inte bevisat att han har haft ett inkomstbortfall. Anställningsavtalet är inte tillräckligt för att visa detta eftersom avtalet inte visar att han faktiskt har haft ett bortfall efter gärningen, vilket exempelvis utdrag från Skatteverket angående inkomstuppgifter eller lönespecifikationer hade kunnat visa. Tingsrätten har också genom materiell processledning försökt att få A.B. att komplettera sin bevisning med ytterligare underlag. A.B. ska därför inte få ersättning för inkomstbortfall.

Beträffande målsägandens begärda ersättning för sveda och värk gör tingsrätten följande bedömning. Ersättning för sveda och värk avser ersättning för fysiskt eller psykiskt lidande under den akuta sjuktiden efter en skada, och bestäms utifrån sjuktidens längd, typ av vård och skadans art med ledning av trafikskadenämndens tabeller. Det ankommer på den som begär ersättning att bevisa att ersättning för sveda och värk ska utgå.

Z.B. har begärt ersättning för sveda och värk för fysiskt och psykiskt lidande motsvarande tio månaders akut sjuktid, inklusive tio dagars inneliggande vård. Han har i förhör berättat hur händelsen har påverkat honom psykiskt och att han fortfarande inte kan utföra fysiskt krävande arbete på grund av hans skada. Han har även lagt fram utredning i form av sjukskrivningsintyg och journaler. Enlig tingsrätten har Z.B. bevisat att han har haft en akut sjuktid på grund av psykiskt och fysiskt lidande som motsvarar knappt den tid om sex månader han faktiskt har varit sjukskriven, inklusive för tio dagars inneliggande vård. Han har därför rätt till ersättning för sveda och värk med 17 500 kr. Övriga målsäganden har inte lagt fram någon bevisning i form av läkarintyg eller liknande för att bevisa en akut sjuktid. De har dock i förhör på ett självupplevt och trovärdigt sätt berättat hur händelsen har påverkat dem och deras mående negativt en tid efter händelsen. Tingsrätten ifrågasätter inte att målsägandena har mått dåligt på det sätt som de har berättat, men i avsaknaden av annan utredning bedömer tingsrätten att skälig ersättning för akut sjuktid för den gärning som de har utsatts för uppgår till 8 400 kr, motsvarande tre månader. Denna sjukdomstid kan alltså godtas utan ytterligare utredning eftersom psykiskt lidande under en viss tid efter ett mordförsök i form av en skjutning på allmän plats inom ramen för en nätverkskonflikt får anses vara en naturlig och förväntad följd. D.K., E.F. och O.Y. får därför ersättning med begärda 5 600 kr och A.B. samt D.I. med 8 400 kr för sveda och värk.

Sammanfattningsvis är Y.A. och X.X. skyldiga att betala skadestånd solidariskt (tillsammans) med 328 902 kr till Z.B., 210 400 kr till A.B., 208 400 kr till D.I. och 205 600 kr till E.F., D.I. samt O.Y. vardera. De ska också betala ränta på beloppen.

Y.A:s skadeståndsskyldighet jämkas inte

Om skadeståndet är oskäligt betungande med hänsyn till den skadeståndsskyldighets ekonomiska förhållanden kan skadeståndet jämkas (sättas ned) till skäligt belopp. I bedömningen ska den skadelidandes behov av skadestånd och övriga omständigheter beaktas (6 kap. 2 § skadeståndslagen). Den som har vållat skadestånd innan han eller hon har fyllt arton år ska ersätta skadan i den utsträckning det är skäligt med hänsyn till hans eller hennes ålder och utveckling, handlingens beskaffenhet, föreliggande ansvarsförsäkring och andra ekonomiska förhållanden samt övriga omständigheter (2 kap. 4 § skadeståndslagen).

Jämkning av skadestånd med hänsyn till den skadeskyldiges ålder eller ekonomiska förhållanden ska ske restriktivt. Ungdomar mellan 15 och 18 år ska som huvudregel betala fullt skadestånd. Vid uppsåtliga och allvarliga brott kan dessutom jämkning endast komma ifråga när skyldigheten att utge ojämkat skadestånd på ett avgörande sätt äventyrar den skadeståndsskyldiges anpassning i samhället. Även om de skadelidande kan räkna med att få ersättning av staten i form av brottsskadeersättning ska jämkning vid våldsbrott som huvudregel inte ske (se NJA 1990 s. 196, NJA 1993 s. 727 och NJA 1992 s. 660). Beträffande barn under 15 år saknas det tydliga uttalanden i förarbetena eller överrättspraxis om när skadestånd vid uppsåtliga och allvarliga våldsbrott bör jämkas.

I aktuellt fall uppgår Y.A:s skadeståndsskyldighet till mer än en miljon kr. Ett sådant högt skadestånd får med hänsyn till att Y.A. såvitt framkommit saknar anhöriga och har begränsade betalningsmöjligheter anses riskera hans återanpassning i samhället. Sett till Y.A:s person och ålder talar alla dessa omständigheter för en jämkning i och för sig. Den största delen av skadeståndet avser dock ersättning för kränkning. Under senare tid har kränkningsersättningens syfte, nämligen att bidra till att målsägandena får upprättelse och återställd självkänsla samt självrespekt efter att ha blivit utsatt för brott, tydligt markerats av lagstiftaren. Kränkningsersättningens syfte och målsägandenas behov av det talar därför enligt tingsrätten med betydande styrka mot att skadeståndet ska sättas ned (se prop. 2021/22:198 s. 16–18). Det är dessutom fråga om allvarlig våldsbrottslighet inom en kriminell miljö som genomförts efter förberedelse och planering. Y.A. har dessutom utfört gärningen med uppsåt i utbyte mot förväntad ekonomisk ersättning. Det har alltså inte varit frågan om något impulsivt eller spontant agerande. Tingsrätten kan inte heller bortse ifrån att Y.A. varit nära 15 års ålder vid gärningen. Sammantaget anser därmed tingsrätten, även med beaktande av de starka skäl som talar för jämkning med hänsyn till Y.A:s person, att det saknas tillräckliga skäl för att helt eller delvis jämka Y.A:s skyldighet att betala skadestånd.

Domslut

Skadestånd

Y.A. ska betala skadestånd till D.K. med 205 600 kr. Beloppet avser 200 000 kr för kränkning samt 5 600 kr för sveda och värk. Y.A. ska också betala ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen (1975:635) från den 9 juni 2023. Betalningsansvaret är solidariskt med X.X.

Y.A. ska betala skadestånd till O.Y. med 205 600 kr. Beloppet avser 200 000 kr för kränkning samt 5 600 kr för sveda och värk. Y.A. ska också betala ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen (1975:635) från den 9 juni 2023. Betalningsansvaret är solidariskt med X.X.

Y.A. ska betala skadestånd till Z.B. med 328 902 kr. Beloppet avser 250 000 kr för kränkning, 17 500 kr för sveda och värk, 53 902 kr för inkomstbortfall samt 7 500 kr för sakskada och sjukvårdskostnader. Y.A. ska också betala ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen (1975:635) från den 9 juni 2023. Betalningsansvaret är solidariskt med X.X.

Y.A. ska betala skadestånd till A.B. med 210 400 kr. Beloppet avser 200 000 kr för kränkning, 8 400 kr för sveda och värk och 2 000 kr för sakskada. Y.A. ska också betala ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen (1975:635) från den 9 juni 2023. Betalningsansvaret är solidariskt med X.X.

Y.A. ska betala skadestånd till D.I. med 208 400 kr. Beloppet avser 200 000 kr för kränkning samt 8 400 kr för sveda och värk. Y.A. ska också betala ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen (1975:635) från den 9 juni 2023. Betalningsansvaret är solidariskt med X.X.

Y.A. ska betala skadestånd till E.F. med 205 600 kr. Beloppet avser 200 000 kr för kränkning samt 5 600 kr för sveda och värk. Y.A. ska också betala ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen (1975:635) från den 9 juni 2023. Betalningsansvaret är solidariskt med X.X.

Övrigt

Tingsrätten fastställer att Y.A. har begått sex fall av försök till mord, 3 kap. 1 och 11 §§ samt 23 kap. 1 § BrB.

X.X. dömdes för medhjälp till försök till mord (antal brott: 6) och förpliktades att betala skadestånd till målsägandena.

Hovrätten (hovrättsråden Mirja Högström och Mari-Ann Roos, referent, f.d. hovrättsrådet Mona Wildig samt två nämndemän) anförde följande i dom den 20 juni 2024.

Hovrättens domskäl

Bevistalan mot Y.A.

Tingsrätten har i sin dom utförligt redogjort för den utredning som har lagts fram, hur tingsrätten värderat denna och vilka slutsatser detta föranlett. Hovrätten gör i fråga om bevistalan mot Y.A. inte några andra bedömningar än de som tingsrätten gjort. I likhet med tingsrätten anser hovrätten alltså att det är bevisat att Y.A. gjort sig skyldig till försök till mord mot var och en av de sex målsägandena. Tingsrättens dom i denna del ska alltså inte ändras.

Åtalet mot X.X.

I likhet med tingsrätten anser hovrätten – – – att det är bevisat att X.X. gjort sig skyldig till medhjälp till försök till mord i sex fall – – –.

Skadestånd

Hovrätten gör inte några andra bedömningar än de som tingsrätten har gjort i fråga om Y.A:s och X.X:s skyldighet att utge skadestånd till de sex målsägandena. De av tingsrätten utdömda beloppen har i och för sig godtagits av såväl Y.A. som X.X. Hovrätten gör när det gäller överklagandena av Z.B., A.B. och D.I. inte några andra bedömningar än de som tingsrätten har gjort, dvs. beträffande vad som är styrkt gällande inkomstbortfall (A.B.) samt vad som är styrkt och skäligt i frågan om akut sjukdomstid, alltså sveda och värk (samtliga tre klagande målsägande). Överklagandena av de tre målsägandena ska därför inte föranleda någon ändring av tingsrättens dom.

Jämkning av Y.A:s skadestånd

Utöver det som framgår av tingsrättens dom har Y.A. som skäl för sin begäran om jämkning anfört att ett fullt skadeståndsansvar skulle vara oskäligt betungande eftersom han är under utbildning, saknar inkomst och tillgångar och ett sådant skadeståndsansvar skulle hindra hans återanpassning till samhället. Han har vidare anfört att hans mognadsgrad är lägre än hans unga ålder samt att han har diagnosen ADHD. Därtill har han utnyttjats för att begå aktuell brottslighet och har haft svårt att motsätta sig det som begärdes av honom, varför hans frivillighet att utföra brott kan ifrågasättas. Han har också anfört att han i samband med en annan bevistalan funnits skyldig till mord och i det målet ålagts skadeståndsskyldighet med sammanlagt 220 000 kr jämte ränta – – –.

Till skillnad från när det gäller påföljd, där straffmyndighetsåldern inträder vid 15 år, finns det inte någon nedre åldersgräns för skadeståndsskyldighet. I stället finns det i skadeståndslagen en bestämmelse som gör det möjligt att anpassa skadeståndsskyldigheten för barn och ungdomar efter omständigheterna i det enskilda fallet. Av 2 kap. 4 § skadeståndslagen framgår således att personer under 18 år som vållar skada ska ersätta skadan i den mån det är skäligt med hänsyn till ålder och utveckling, handlingens beskaffenhet, föreliggande ansvarsförsäkring och andra ekonomiska förhållanden samt övriga omständigheter.

Beträffande den närmare tillämpningen av den särskilda jämkningsregeln är förarbetena knapphändiga (se prop. 1972:5 avsnitt 2.1.4.4 och 5.1.2.2). Av uttalandena från dessa framgår visserligen att utgångspunkten när det gäller personer över 15 år är att de i princip bör bära fullt skadeståndsansvar enligt den allmänna culparegeln (nämnda prop. s. 461). Jämkning med stöd av nuvarande lag för ungdomar över 15 år har också prövats i NJA 1976 s. 121 och NJA 1993 s. 727. Däremot behandlas jämkning för personer under 15 år inte utförligare i dessa förarbeten. Det sägs dock att de ekonomiska förhållandena på ömse sidor bör tillmätas stor betydelse vid skälighetsprövningen (s. 165 och 459) samt att utvidgningen av jämkningsmöjligheten till barn äldre än 15 år inte bör medföra någon ändring i fråga om hittills tillämpade normer när det gäller skadeståndsansvaret för barn under 15 år (s. 169) och att den nya bestämmelsen i sak ska tillämpas på samma sätt som äldre bestämmelse när det gäller skadeståndsansvar för barn under 15 år (s. 460). Vad gäller den äldre bestämmelsen, som alltså endast omfattade personer under 15 år, finns också ett antal avgöranden där skadeståndsskyldighet för unga personer jämkats (se NJA 1932 s. 724, NJA 1940 s. 226, NJA 1945 s. 197 och NJA 1960 s. 599). Samtidigt anförs i förarbetena till nuvarande lag att domstolarna på grund av bl.a. ändrade livsbetingelser eller värderingar i samhället inte är hindrade att lägga delvis andra överväganden till grund för sina avgöranden än dem som dittills dikterat rättstillämpningen på området. Några mer preciserade riktlinjer för tillämpningen ges därför inte. Refererad praxis enligt nuvarande lag saknas också när det gäller barn under 15 år som gör sig skyldiga till uppsåtlig allvarlig brottslighet.

Hovrätten gör följande bedömning.

Y.A. har gjort sig skyldig till uppsåtligt försök till mord i sex fall. Han var vid gärningstillfället 14 år. Han har varit omhändertagen sedan han var 8 eller 9 år gammal och det saknas skäl att ifrågasätta att hans uppväxtförhållanden varit svåra, även om inget framkommit som visar att han inte skulle vara lika mogen som andra ungdomar i hans ålder. Hans ekonomiska förhållanden – innefattande bl.a. skadeståndsskyldighet till målsägandena i det tidigare målet om bevistalan – är sådana att han torde sakna möjlighet att betala det aktuella skadeståndet inom överskådlig tid. Det utdömda skadeståndet framstår därmed som oskäligt och riskerar hans anpassning till samhället som vuxen. Till detta kommer det förhållandet att det brott som Y.A. har gjort sig skyldig till i allt väsentligt möjliggjorts genom bl.a. X.X:s agerande och knappast hade kommit till utförande utan denne. Y.A. har alltså på ett cyniskt sätt utnyttjats som ett brottsverktyg av en äldre person. Dessa omständigheter talar – trots den synnerligen allvarliga och uppsåtliga gärningen – med styrka för att jämka skadeståndsskyldigheten för Y.A. Därtill kommer att X.X. är fullt ut skadeståndsskyldig i förhållande till målsägandena. Målsägandena kan vidare väntas få ersättning för sina skador enligt brottsskadelagen (2014:322) i den mån de inte kan få ersättning av de tilltalade, varför deras behov av ersättning inte utgör något hinder mot jämkning. Vid nu angivna förhållanden anser hovrätten att övervägande skäl talar för att med stöd av 2 kap. 4 § skadeståndslagen jämka den Y.A. ålagda skadeståndsskyldigheten. Något skäl att därtill tillämpa jämkningsregeln i 6 kap. 2 § samma lag finns inte. Med hänsyn till de synnerligen allvarliga brotten bör skadestånden emellertid inte jämkas till mindre än hälften av de utdömda beloppen (avrundat nedåt till närmsta tusental kronor), vilka ska utges av Y.A. solidariskt med X.X.

Det som nu sagts om jämkning för Y.A. påverkar inte den X.X. ålagda skyldigheten att utge fullt skadestånd till målsägandena på annat sätt än att skadeståndsskyldigheten begränsas när det gäller vilket belopp han är solidariskt betalningsansvarig för med Y.A.

Tingsrättens dom ska ändras i enlighet med vad som nu sagts.

Hovrättens domslut

Hovrätten ändrar tingsrättens dom i fråga om skadestånd på följ­ande sätt.

a. Det skadestånd som Y.A. ska betala till Z.B. bestäms till 164 000 kr jämte ränta på beloppet från den 9 juni 2023. Betalningsansvaret är solidariskt med X.X.

b. Det skadestånd som Y.A. ska betala till A.B. bestäms till 105 000 kr jämte ränta på beloppet från den 9 juni 2023. Betalningsansvaret är solidariskt med X.X.

c. Det skadestånd som Y.A. ska betala till D.I. bestäms till 104 000 kr jämte ränta på beloppet från den 9 juni 2023. Betalningsansvaret är solidariskt med X.X.

d. Det skadestånd som Y.A. ska betala till D.K. bestäms till 102 000 kr jämte ränta på beloppet från den 9 juni 2023. Betalningsansvaret är solidariskt med X.X.

e. Det skadestånd som Y.A. ska betala till E.F. bestäms till 102 000 kr jämte ränta på beloppet från den 9 juni 2023. Betalningsansvaret är solidariskt med X.X.

f. Det skadestånd som Y.A. ska betala till O.Y. bestäms till 102 000 kr jämte ränta på beloppet från den 9 juni 2023. Betalningsansvaret är solidariskt med X.X.

Tingsrätten (ordförande rådmannen Karin Friberg) anförde följande i dom den 8 december 2023.

Skäl

Inställning

Olaga intrång

Gärningen har erkänts av H.K. och E.L.

Grov skadegörelse

H.K. har förnekat gärningen. Han har inte orsakat några vattenskador i lokalerna och inte heller tagit sönder några datorer. Han har varit inne i lokalerna och hällt röd färg i vasken i ett av klassrummet. Han har dock inte satt i gång någon vattenkran.

E.L. har erkänt skadegörelse av normalgraden avseende två datorer men förnekat gärningen i övrigt. Han har inte orsakat några vattenskador i lokalerna.

Skadestånd

E.L. har medgett 2 000 kr av försäkringsbolaget Kommunassurans Syd AB:s anspråk. Detta avseende skadade datorer, jämte fordrad ränta. Övriga anspråk mot honom bestrids. Han har vad gäller försäkringsbolagets anspråk vitsordat ett belopp om sammanlagt 635 322 kr som skäligt i och för sig. Kostnader som godtas i och för sig är kostnaderna från [ett byggbolag] om 994 346 kr samt 158 558 kr avseende kostnader för lärares merarbete. Sättet att räkna ränta godtas. Vad gäller kommunens anspråk vitsordas endast självrisken om 262 500 kr som skälig i och för sig. Någon ersättning för standardförbättringar (åldersavdrag) ska inte utgå. Sättet att räkna ränta godtas.

E.L:s vårdnadshavare godtar solidarisk skadeståndsskyldighet med yrkat belopp för det fall E.L. döms och åläggs skadeståndsskyldighet som övergår denna summa.

H.K. har bestritt skadeståndsanspråken mot honom. Han har vitsordat kostnaderna från [byggbolaget] och kommunens självrisk som skäliga i och för sig. Övriga belopp vitsordas inte. Sättet att räkna ränta godtas.

Både E.L. och H.K. har begärt att ett eventuellt skadestånd för deras del ska jämkas med stöd av 2 kap. 2 § samt 6 kap. 2 § skadeståndslagen. Detta med hänvisning till deras ungdom och då ett stort skadestånd skulle bli oskäligt betungande för dem. Om han skulle bli skadeståndsskyldig godtar E.L. en egen skadeståndsskyldighet om 50 000 kr efter jämkning som skälig i och för sig.

Åtalet för olaga intrång

Det står genom utredningen klart att E.L. och H.K. genom att bryta upp ett fönster tagit sig in skolan på kvällstid, att de var där inne ett tag och då bland annat tog sönder elevdatorer (se åtalet för skadegörelse nedan). E.L:s och H.K:s agerande innefattar ett olaga intrång vilket de båda erkänt. Åtalet i denna del är därmed styrkt och E.L. och H.K. ska dömas för olaga intrång.

Åtalet för grov skadegörelse

E.L. och H.K. har tagit sönder datorer

Tingsrätten konstaterar till att börja med att det genom utredningen är klarlagt att E.L. och H.K. efter att de tagit sig in i skolan genom ett fönster tillsammans tog sönder i vart fall två elevdatorer som fanns i ett klassrum. Detta genom att slå och hoppa på dem. E.L. har vidgått sitt agerande i denna del och H.K:s uppgifter om att han inte deltagit i skadegörelsen av datorerna är tydligt motbevisade. Enligt E.L. var H.K. med och slog sönder båda datorerna och H.K. har – vilket han inte velat kommentera närmare – i tidigare polisförhör uppgett att skärmen på en dator blev slagen av honom och E.L.

Vattnet har satts på medan E.L. och H.K. var i klassrummet

Sammantaget och sett till vad som framkommit om att vaskarna var igensatta morgonen efter står det enligt tingsrätten även klart att vaskarna till följd av åtgärder vidtagna i samband med att H.K. och E.L. var i klassrummet i någon mån satts igen.

H.K. och E.L. har agerat tillsammans och i samförstånd

Vem av H.K. och E.L. som gjorde vad vid vaskarna är i viss mån oklart. H.K. och E.L. ska enligt åklagaren dömas för att ha agerat tillsammans och i samförstånd. En förutsättning för detta är att H.K. och E.L. haft uppsåt att agera gemensamt.

Det kan till att börja med konstateras att både H.K. och E.L. deltagit i de gärningar som mer direkt knyter an till brottsbeskrivningen. De har båda först brutit sig in i skolan – detta genom att tillsammans bryta upp ett fönster och ta sig in genom detta – och sedan tillsammans tagit sönder datorer tillhörande andra elever. De har sedan, efter att tillsammans ha hämtat två vänner för att visa att de tagit sig in i skolan, varit framme vid vaskarna och lagt saker där, bland annat färg och en plastlåda. De har vidare varit tillsammans kvar i rummet när vattnet sattes på och kort därefter till sina vänner uppgett att de satt på kranarna och att de lagt papper i vasken. E.L. har även om han uppgett att det var H.K. som satte på vattnet i tidigare förhör också uppgett att han inte gjorde något för att stoppa H.K. och att han inte trodde att det skulle bli så stora skador.

Enligt tingsrätten är vad som framkommit sådant att H.K. och E.L. även om de agerat spontant och i stunden får anses ha varit ömsesidigt medvetna om vad som skedde och anpassat sitt eget agerande utifrån detta. De har därmed haft ett gemensamt uppsåt och får anses ha agerat tillsammans och i samförstånd.

H.K. och E.L. har agerat med uppsåt

H.K. och E.L. som agerat med uppsåt när de tog sönder elevdatorer får även anses ha haft uppsåt till den omständigheten att deras agerande att sätta på samt lämna vattnet på och i någon mån sätta igen vaskarna riskerade att orsaka skador på skolan.

H.K. har visserligen uppgett att han inte förstod att de kunde bli sådana skador av att kranarna lämnades på och E.L. att han inte tänkte på att vattnet var på när de lämnade skolan. Vad som framkommit om att H.K. och E.L. lämnade vattnet på efter att ha brutit sig in under kvällstid – något som rimligen skulle upptäckas först dagen efter – samt att de i någon mån dessutom satt igen vaskarna är dock sådant att de i vart fall måste ha insett att det fanns risk för att det skulle kunna uppstå större skador. Av utredningen framgår också att H.K. och E.L. när de direkt efter händelsen kom tillbaka till parkeringen av andra fick påtalat att det var dumt att lämna vattnet på och att de borde gå tillbaka och stänga av. Varken H.K. eller E.L. gick efter detta dock tillbaka för att stänga av vattnet. H.L. och E.L. får sett till vad som framkommit vid dessa förhållanden anses ha varit likgiltiga inför risken att deras agerande skulle medföra skador på skolan. De har därmed haft sådant uppsåt som krävs och ska dömas för skadegörelse i enlighet med åtalet.

Gärningen ska rubriceras som ett grovt brott

Sölvesborgs kommun drabbades till följd av händelsen som tidigare redogjorts för av omfattande skador på Mjällby skola. Skador som i vart fall kostat cirka 750 000 kr att åtgärda, påverkat verksamheten på skolan och orsakat merkostnader på omkring 150 000 kr i form av övertidsarbete för personal och en extra lärarresurs. Det rör sig om skador till ett betydande belopp och gärningen ska enligt tingsrätten rubriceras som en grov skadegörelse. H.K. och E.L. har även om de inte haft för avsikt att orsaka någon större skada som tidigare redogjorts för i vart fall haft så kallat likgiltighetsuppsåt avseende risken för mer omfattande skador. De ska därmed dömas för grov skadegörelse.

Skadestånd

Eftersom H.K. och E.L. döms för brott mot Sölvesborgs kommun och kommunens försäkringsbolag är de skyldiga att solidariskt utge skadestånd både till kommunen och försäkringsbolaget.

Försäkringsbolagets anspråk

Vad gäller försäkringsbolagets anspråk om 659 910 kr jämte ränta vilket avser till kommunen utbetald försäkringsersättning finner tingsrätten att det av utredningen framgår att skadan uppgår till yrkat belopp. Den större kostnadsposten från [byggföretaget] om 994 346 kr har vitsordats av både H.K. och E.L. Försäkringsbolaget har här även gjort ett åldersavdrag samt räknat av rena förbättringsarbeten med sammanlagt 246 322 kr.

Vad gäller extrakostnaderna för skolan om 170 646 kr som försäkringsbolaget också ersatt avser huvuddelen 158 558,4 kr för en extra lärarresurs på 80 procent under v. 8–21. Kostnaden har godtagits som skälig i och för sig av E.L. Av underlaget framgår också att 32 elever i årskurs sex till följd av vattenskadorna inte längre kunde vara i sina lokaler utan i stället fick disponera salar och grupprum på högstadiet vilket krävde ytterligare en lärarresurs. Att en extra lärarresurs krävdes och att återställningsarbetena pågick in i maj 2023 har även bekräftats av – – –. Ersättning ska därmed utgå i denna del. Även kostnaden för tre skadade elevdatorer om 2 000 kr som medgetts av E.L. får anses skälig och ska utges av honom och H.K.

Resterande 10 088 kr av extrakostnaderna avser utgifter för flera lärares och resurspedagogers övertid. Enligt underlaget har kostnaden uppstått till följd av att personal på grund av vattenskadorna behövde flytta sina arbetsplatser samt tömma och möblera om i klassrummen. I underlaget redovisas nedlagd tid och vilken ersättning som utgått per anställd. Det rör sig om sammanlagt 24,5 timmar fördelat på nio anställda. Att personal fick jobba övertid och möblera om på kvällstid för att kunna lösa situationen och verksamheten har bekräftats av – – – som även förklarat att det som ligger i kostnaderna är självkostnader för kommunen i förhållande till de anställdas löner. Utgifterna för det övertidsarbete som krävdes för att snabbt flytta arbetsplatser samt tömma och möblera om i klassrummen får enligt tingsrätten anses ha gått utöver vad som ryms i den normala verksamheten på skolan. Ersättning ska därmed utgå även i denna del.

Även de 12 500 kr av kommunens fastighetsförvaltnings kostnader som försäkringsbolaget ersatt och som inte godtagits av H.K. och E.L. som skälig i och för sig får enligt tingsrätten ansen utgöra en kostnad orsakad av skadegörelsen som inte kan anses inrymmas i den normala verksamheten på avdelningen. Försäkringsbolaget har ersatt 35 av 70 angivna timmar à 350 kr som enligt – – – avsett att fastighetsavdelningens personal i form av honom själv men även reparatörer och liknande samt vaktmästarna på skolan efter händelsen fått avstå sedvanliga arbetsuppgifter samt arbeta övertid i syfte att hantera den akuta situationen på skolan med att få undan vattnet och torka upp men även med efterföljande byggmöten och annat arbete på plats till följd av händelsen. Antalet timmar per person och datum för utfört arbete är redovisat. Huvuddelen av arbetet är nedlagt den 14 och 15 februari 2023, dvs. i direkt anslutning till händelsen. Även om arbetet i viss mån hanterats på ordinarie arbetstid får det sett till vad som framkommit om omfattning av vatten i lokalerna och skadorna – i likhet med vad försäkringsbolaget bedömt – anses skäligt att i vart fall hälften av den nedlagda tiden utgjort övertid och tid där personalen tvingats avstå ordinarie uppgifter, dvs. tid som orsakat kostnader om 12 500 kr för kommunen.

Sammantaget är H.K. och E.L. skyldiga att solidariskt utge skadestånd till Kommunassurans Syd Försäkrings AB med 659 910 kr jämte ränta.

Kommunens anspråk

Kommunen har begärt ersättning av H.K. och E.L. med sammanlagt 508 822 kr jämte ränta. Beloppet avser dels självrisken om 262 500 kr, dels de kostnader från [byggföretaget] som försäkringsbolaget inte ersatt, alltså åldersavdraget om 246 322 kr.

Enligt tingsrätten saknas grund för att ålägga H.K. och E.L. skadeståndsskyldighet utöver av dem i denna del vitsordat belopp avseende kommunens självrisk om 262 500 kr. Av utredningen framgår att delar av utrustningen i de drabbade lokalerna var av äldre modell och att återställningsarbetena även medfört vissa förbättringar. Det har utöver nya golvmattor bland annat installerats ny köksinredning och ny takbelysning. Kostnader för standardförbättringar ska inte drabba H.K. och E.L. och något annat än att åldersavdraget avsett standardförbättringar har inte visats. Vad – – – anfört om att den befintliga utrustningen var väl underhållen, hade hållit länge till och att det enbart rört sig om kostnader för att göra lokalerna funktionsdugliga ändrar inte denna bedömning.

H.K. och E.L. är därmed skyldiga att solidariskt utge skadestånd till Sölvesborgs kommun med 262 500 kr jämte ränta.

Skadeståndet ska jämkas

Den totala skadeståndsskyldigheten för H.K. och E.L. uppgår till 922 410 kr jämte ränta. H.L. och E.L. är endast 15 respektive 16 år gamla och försvararna har betonat att ett fullt skadeståndsansvar här skulle vara oskäligt betungande.

Enligt 2 kap. 2 § skadeståndslagen ska den som har vållat person- eller sakskada innan han fyllt 18 år ersätta skadan i den mån det är skäligt med hänsyn till hans ålder och utveckling, handlingens beskaffenhet, föreliggande ansvarsförsäkring och andra ekonomiska förhållanden samt övriga omständigheter. Av förarbetena framgår att det beträffande ungdomar mellan 15 och 18 år är tänkt att den möjlighet till jämkning som bestämmelsen ger ska användas jämförelsevis restriktivt. Beträffande denna ålderskategori är det främst de ekonomiska följderna av fullt skadeståndsansvar som ska beaktas vid skälighetsbedömningen; en jämkning av skadeståndet på annan grund bör kunna bli aktuell endast undantagsvis, till exempel i fall av uppenbara utvecklingsstörningar (se prop. 1972:5 s. 461 f. eller NJA II 1972 s. 596). En generell möjlighet till jämkning av oskäligt betungande skadestånd finns även i 6 kap. 2 § skadeståndslagen. Bestämmelsen sammanfaller i stort sett med 2 kap. 2 §. Något utrymme för att vid sidan av 2 kap. 2 § tillämpa 6 kap. 2 § finns därmed knappast (jfr prop. 1975:12 s. 179 eller NJA II 1975 s. 571). Vad som uttalats i förarbetena till den bestämmelsen är dock av intresse även vid tillämpningen av 2 kap. 2 §.

När en skada som i detta fall vållats genom en uppsåtlig handling bör enligt förarbetena möjligheten att sätta ned skadeståndet användas med betydligt större återhållsamhet än vid alldagliga försummelser av lindrig art (se prop. 1972:5 s. 462 eller NJA II 1972 s. 597). I förarbetena till 6 kap. 2 § sägs att huvudregeln bör vara att skadestånd på grund av uppsåtligt brott inte ska jämkas men att jämkning inte behöver vara utesluten ens i ett sådant fall om i övrigt starka skäl, till exempel hänsyn till den brottsliges möjligheter till återanpassning, talar för att skadeståndet sätts ned. Jämkning är också tänkbar när skadan vida överstiger vad skadevållaren kunnat räkna med (se prop. 1975:12 s. 139 f. och 178 eller NJA II 1975 s. 566 och 570).

H.K. och E.L. är endast 15 och 16 år gamla och har agerat till synes spontant utan att tänka efter. Förhållandena är dock inte sådana att det finns anledning att jämka skadeståndsbeloppen med hänsyn till H.K:s och E.L:s utveckling. Detta även om personutredningen visar att H.K:s utveckling inte är helt åldersadekvat. Sett till vad som framkommit om H.K:s och E.L:s ekonomiska förhållanden framstår emellertid en skyldighet för dem att utge ett skadestånd om 922 410 kr som utomordentligt betungande. H.K. och E.L. har precis börjat gymnasiet, har inga inkomster och kommer inte heller ha möjlighet till mer stabila inkomster inom de närmaste åren. Ett skadestånd av aktuell storlek skulle enligt tingsrätten på ett avgörande sätt äventyra både H.K:s och E.L:s återanpassning i samhället. Enbart räntan kommer snabbt att komma upp i betydande belopp. De skadelidandes behov av skadestånd är inte heller sådant att det talar emot en jämkning. Det bör i detta fall även beaktas att H.K. och E.L. knappast förstått att skadorna till följd av att vattnet lämnades på skulle bli så pass omfattande. Det rör sig inte heller om särskilt allvarlig brottslighet. Sammantaget finner tingsrätten att det finns starka skäl för jämkning och att det är skäligt att var och en av H.K. och E.L. ska ersätta skadorna med ett sammanlagt belopp om 70 000 kr. Ansvaret är då inte längre solidariskt (jfr NJA 1993 s. 727). Beloppet ska fördelas på så sätt att var och en av H.K. och E.L. ska utge 20 000 kr till kommunen och 50 000 kr till Kommunassurans Syd Försäkrings AB. På beloppen ska ränta utgå från dagen för brottet.

Skadeståndsansvar för vårdnadshavare

[X och Y] ska i egenskap av vårdnadshavare för E.L. enligt 3 kap. 5 § skadeståndslagen solidariskt med E.L. utge skadestånd med upp till en femtedel av prisbasbeloppet. Beloppsbegränsningen gäller för varje skadehändelse. [Vårdnadshavarna] ska därmed förpliktas att solidarisk med E.L. utge skadestånd med sammanlagt 10 500 kr, varav 3 500 kr till kommunen och 7 000 kr till försäkringsbolaget. På beloppen ska ränta utgå från dagen för brottet.

Domslut

Tingsrätten dömde H.K. för grov skadegörelse och olaga intrång till ungdomstjänst i 90 timmar.

H.K. skulle betala skadestånd till Kommunassurans Syd Försäkrings Ab med 50 000 kr. Beloppet avsåg del av till Sölvesborgs kommun utbetald försäkringsersättning. H.K. skulle också betala ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen (1975:635) från den 13 februari 2023.

H.K. skulle betala skadestånd till Sölvesborgs kommun med 20 000 kr. Beloppet avsåg del av kommunens självrisk. H.K. skulle också betala ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen (1975:635) från den 13 februari 2023.

Tingsrätten dömde E.L. för grov skadegörelse och olaga intrång till ungdomstjänst 110 timmar.

E.L. skulle betala skadestånd till Kommunassurans Syd Försäkrings Ab med 50 000 kr. Beloppet avsåg del av till Sölvesborgs kommun utbetald försäkringsersättning. E.L. skulle också betala ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen (1975:635) från den 13 februari 2023. Av beloppet skulle 3 500 kr betalas solidariskt med vårdnadshavarna.

E.L. skulle betala skadestånd till Sölvesborgs kommun med 20 000 kr. Beloppet avsåg del av kommunens självrisk. E.L. skulle också betala ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen (1975:635) från den 13 februari 2023. Av beloppet skulle 7 000 kr betalas solidariskt med vårdnadshavarna.

Vårdnadshavarna skulle solidariskt med E.L. betala skadestånd till Kommunassurans Syd Försäkrings Ab med 7 000 kr jämte ränta och till Sölvesborgs kommun med 3 500 kr jämte ränta.

Hovrätten (hovrättslagmannen Anna Graninger, hovrättsrådet Anna Tansjö, referent, och nämndemannen Dorit Andersson) anförde följande i dom den 3 februari 2025.

Hovrättens domskäl

Frågorna om skuld och rubricering

I enlighet med tingsrättens i dessa delar inte överklagade dom ska H.K. och E.L. dömas för olaga intrång. E.L. ska också dömas för skadegörelse av datorer tillhöriga Sölvesborgs kommun. Hovrättens prövning i denna del gäller frågan om deras påstådda skuld för skadegörelse i form av översvämning och efterföljande vattenskador samt frågan om H.K:s delaktighet i skadegörelsen av datorer.

Den prövning som hovrätten har gjort av bevisningen och av de rättsliga frågorna har lett till att hovrätten ansluter sig till tingsrättens bedömningar avseende såväl vattenskadorna och dess skadeorsak, som att det är bevisat att H.K. och E.L. med uppsåt att orsaka översvämning agerat tillsammans och i samförstånd när vattnet sattes i gång och en eller flera vaskar täpptes igen. Hovrätten instämmer även i tingsrättens bedömning att H.K. och E.L. haft likgiltighetsuppsåt i förhållande till de uppkomna skadornas omfattning. Vidare ansluter sig hovrätten till tingsrättens bedömning när det gäller att H.K. varit delaktig i skadegörelsen av datorer. På det av tingsrätten anförda skälet ska skadegörelse­brottet bedömas som grovt. Tingsrättens dom ska alltså stå fast när det gäller frågorna om skuld och rubricering.

Skadestånd

Utgångspunkter för hovrättens prövning

Som tingsrätten funnit är utgångspunkten att H.K. och E.L. till följd av utgången i skuldfrågan är förpliktade att solidariskt och fullt ut utge skadestånd till försäkringsbolaget och kommunen för de skador som de har orsakat genom brott. Tvist råder inte om skäligheten i och för sig av yrkade skadeståndsbelopp – totalt 922 410 kr varav 659 910 kr motsvarar vad försäkringsbolaget betalat ut till kommunen i försäkringsersättning och 262 500 kr motsvarar kommunens självrisk – eller begärd ränta. Frågan i hovrätten är om skadeståndsskyldigheten med tillämpning av 2 kap. 4 § skadeståndslagen bör sättas ned för envar av H.K. och E.L. och, i så fall, om nedsättning ska göras till högre belopp än vad tingsrätten funnit.

Rättsliga utgångspunkter

När det gäller den rättsliga regleringen av betydelse för hovrättens prövning av skadeståndsskyldigheten ansluter sig hovrätten till vad tingsrätten redovisat i sin dom – – – med anmärkningen att den relevanta bestämmelsen efter en omnumrering är 2 kap. 4 § samt med följande tillägg och förtydliganden.

Vid tillämpningen av 2 kap. 4 § skadeståndslagen måste hänsyn även tas till den skadelidandes intresse. En nedsättning av skadeståndet som framstår som oskäligt mot den skadelidande bör inte komma i fråga. Om den skadelidande befinner sig i små ekonomiska förhållanden och saknar försäkring, kan detta utgöra ett skäl att ålägga fullt skadeståndsansvar även om skadan är omfattande. Att den skadelidande är förmögen eller är skyddad av försäkring utgör däremot inte ett självständigt skäl för nedsättning av skadeståndet. (Se prop. 1972:5 s. 462.)

Efter det av tingsrätten nämnda rättsfallet NJA 1993 s. 727 saknas nyare och vägledande avgöranden i fråga om tillämpningen av 2 kap. 4 § skadeståndslagen. Omständigheterna i NJA 1993 s. 727 var följande. Tre 16-åringar hade gjort sig skyldiga till mordbrand i en skola och var därmed skadeståndsskyldiga för den skada som de hade orsakat. HD satte ned skadeståndet för två av dem från 918 000 kr till 150 000 kr vardera. Den tredje, som hade förövat ytterligare en mordbrand med mycket omfattande skador som följd, fick sitt skadestånd nedsatt från 27 miljoner kr till 450 000 kr, varav 100 000 kr avsåg mordbranden i skolan. De tre skadeståndsskyldiga fick således utge sammanlagt 400 000 kr, men utan solidariskt betalningsansvar, till det skadelidande försäkringsbolaget som ersättning för den uppkomna skadan om 918 000 kr i skolan.

HD uttalade bl.a. att skadeståndsskyldigheten för de två 16-åringarna som endast hade gjort sig skyldiga till ett fall av mordbrand var mycket betungande och att den skulle utgöra ett starkt hinder för deras anpassning i samhället. Skadeståndsansvaret för den tredje 16-åringen ansågs vara utomordentligt betungande.

Med dessa tillägg såvitt avser den rättsliga regleringen övergår hovrätten nu till att pröva om skadeståndsansvaret för H.K. och E.L. bör sättas ned.

H.K:s och E.L:s skadeståndsansvar ska sättas ned

Förhållandena i detta fall har påfallande likheter med de faktiska förhållandena i NJA 1993 s. 727. Det som skiljer är förändringen i penningvärdet från 1993 som innebär att det sammanlagda belopp som försäkringsbolaget och kommunen begärt inte rakt av kan jämföras med beloppet 918 000 kr som förekom i rättsfallet, vilket torde motsvara knappt 1 500 000 kr vid tiden för skadegörelsen. Förändringen i penningvärdet är en omständighet som utifrån vad som kan utläsas ur rättsfallet kan sägas tala emot nedsättning av skadeståndsskyldigheten eller i vart fall en så stor jämkning som tingsrätten bestämt. Som HD angav ligger det i sakens natur att ju mindre ett skadeståndsanspråk är, desto mindre skäl finns det för en kraftig jämkning. En annan skillnad, som i någon mån talar i motsatt riktning, är att de två personerna i rättsfallet som enbart dömdes för en mordbrand var något äldre än de tilltalade i detta mål, nämligen 16 år och tio respektive nio månader vid mordbranden. H.K. var vid tidpunkten för skadegörelsen 15 år och knappt två månader. E.L. hade bara några dagar tidigare fyllt 16 år. Deras ålder kan dock i sig inte motivera någon nedsättning av skadeståndsansvaret. I likhet med tingsrätten anser hovrätten att förhållandena inte heller är sådana att det finns anledning att sätta ned skadeståndet med hänsyn till H.K:s och E.L:s personliga utveckling och mognadsnivå. Detta även med beaktande av att H.K:s utveckling inte varit helt åldersadekvat.

Som konstaterats har H.K. och E.L. gjort sig skyldiga till uppsåtlig grov skadegörelse. Till skillnad från tingsrätten bedömer hovrätten mot bakgrund av de omfattande skador som uppstått att det rör sig om förhållandevis allvarlig brottslighet. Annat är dock inte visat än att H.K. och E.L. inte avsåg eller insåg att skadorna skulle komma att bli så omfattande som de blev, även om de förhöll sig likgiltiga inför den risken.

Det finns alltså sammanfattningsvis beaktansvärda skäl som talar emot en nedsättning. Samtidigt är det uppenbart att ett fullt skadeståndsansvar kan förväntas utgöra ett allvarligt hinder för H.K:s och E.L:s framtida anpassning i samhället. De går första respektive andra året på gymnasiet, saknar inkomster eller förmögenheter och båda kommer, såvitt kan bedömas, att för sin framtida försörjning vara beroende av de inkomster de kan få genom anställning eller motsvarande. Som tingsrätten anfört kommer enbart räntan att uppgå till ett betydande belopp. Vid full skadeståndsskyldighet uppgår räntan på 922 410 kr till drygt 100 000 kr per år räknat från skadehändelsen i februari 2023. Mot bakgrund av detta framstår skadeståndsansvaret som oskäligt betungande för både H.K. och E.L. även mätt med dagens penningvärde. Dessa omständigheter talar med styrka för att skadeståndsansvaret bör sättas ned.

En nedsättning av skadeståndet bör dock inte komma i fråga om det skulle te sig oskäligt mot den skadelidande. Som framgått bör det förhållandet att den skadelidande är förmögen eller skyddad av försäkring inte utgöra ett självständigt skäl för nedsättning av skadeståndet. Vid en avvägning gentemot skadelidandes rätt till skadestånd bör inte desto mindre brottsoffers intresse av full ersättning väga tyngre då de är fysiska personer eller småföretagare än då de är försäkringsbolag eller det allmänna. Eftersom de skadelidande i detta fall är en kommun och ett försäkringsbolag talar deras behov av skadestånd inte med någon påtaglig styrka emot en nedsättning. Det sagda gäller även med beaktande av vad försäkringsbolaget och kommunen gjort gällande om kommuners generellt växande problem med omfattande skadegörelse i skolor och därmed sammanhängande kostnadsökningar samt svårigheter för kommuner att upphandla försäkringar för den typen av skador.

Försäkringsbolaget och kommunen har också gjort gällande att det numera – till skillnad från vad som gällde såväl vid bestämmelsens tillkomst som när HD avgjorde rättsfallet NJA 1993 s. 727 – finns möjlighet till skuldsanering. Enligt målsägandena bör skadevållarnas ekonomiska förhållanden bedömas i ljuset av möjligheten att åstadkomma en skuldreducering genom en framtida skuldsanering. Detta särskilt som en eventuell skuldsanering baseras på ett mer omfattande utredningsunderlag än vad som är möjligt att beakta då skadeståndet ska fastställas. Målsägandena har i det sammanhanget framhållit att det inte finns något absolut hinder mot att skuldsanering beviljas även om skulderna är hänförliga till skadestånd som uppkommit genom brott och hänvisat till bl.a. rättsfallet NJA 2017 s. 741.

Syftet med en skuldsanering är rehabilitering och att ge skuldsatta personer möjlighet till ett drägligare och mer samhällsnyttigt liv (se prop. 1993/94:123 s. 73 f.). Det finns alltså ett överlappande syfte mellan skuldsanering och den aktuella skadeståndsregeln som möjliggör för unga personer att anpassas i samhället såsom unga vuxna utan alltför stora svårigheter redan från start på grund av en mycket betungande skuldbörda. Det finns emellertid ingen garanti för att en skuldsatt person kommer att beviljas skuldsanering. För skuldsanering krävs i praktiken en lång föregående tillvaro med skuldbördan.

Förhållandet mellan skuldsanering och den aktuella skadeståndsbestämmelsen – eller för övrigt andra motsvarande jämkningsregler – har inte berörts i lagstiftning, förarbeten, rättspraxis eller doktrin. Det är tveksamt om det finns stöd för att ge den eventuella möjligheten till framtida skuldsanering någon betydelse vid tillämpningen av 2 kap. 4 § skadeståndslagen. Tillämpningsområdet för skadeståndsbestämmelsen skulle då nämligen avsevärt begränsas. Hovrättens slutsats är att införandet av skuldsaneringsinstitutet inte förtagit relevansen av 2 kap. 4 § skadeståndslagen eller den vägledning om hur denna ska tillämpas som framkommer genom 1993 års rättsfall.

Mot bakgrund av det anförda instämmer hovrätten i tingsrättens bedömning att skadeståndet för envar av H.K. och E.L. ska sättas ned.

H.K. och E.L. ska vardera betala sammanlagt 230 000 kr i skadestånd jämte ränta till målsägandena

En samlad bedömning av de tidigare anförda omständigheterna i målet leder hovrätten till slutsatsen att de skadestånd som H.K. och E.L. ska betala bör bestämmas till ett avsevärt högre belopp för var och en av dem än vad tingsrätten kommit fram till. I denna bedömning har målsägandenas intresse och behov av skadestånd beaktats. Hovrätten bedömer det skäligt att var och en av H.K. och E.L. ska ersätta skadorna med ett sammanlagt belopp om 230 000 kr. Någon solidarisk skadeståndsskyldighet ska inte åläggas (se rättsfallet NJA 1993 s. 727). Beloppet ska fördelas på så sätt att envar av H.K. och E.L. ska utge 165 000 kr till försäkringsbolaget och 65 000 kr till kommunen. På beloppen ska utgå ränta enligt vad tingsrätten angett.

De två vårdnadshavarnas skadeståndsansvar

Det har inte framkommit anledning att ändra vad tingsrätten bestämt i fråga om solidariskt skadeståndsansvar för E.L:s vårdnadshavare – – –.

Hovrättens domslut

Hovrätten ändrar tingsrättens domslut i fråga om H.K. på så sätt att hovrätten

– bestämmer påföljden till ungdomsvård enligt den vårdplan som upprättats av socialnämnden – – –,

– bestämmer det skadestånd som H.K. ska betala till Kommunassurans Försäkrings AB till 165 000 kr med ränta på detta belopp enligt vad tingsrätten angett, och

– bestämmer det skadestånd som H.K. ska betala till Sölvesborgs kommun till 65 000 kr med ränta på detta belopp enligt vad tingsrätten angett.

I övrigt gäller tingsrättens domslut.

Hovrätten ändrar tingsrättens domslut i fråga om E.L. på så sätt att hovrätten

– bestämmer antalet timmar ungdomstjänst till 90,

– bestämmer det skadestånd som E.L. ska betala till Kommunassurans Försäkrings AB till 165 000 kr med ränta på detta belopp och solidariskt med vårdnadshavarna enligt vad tingsrätten angett, och

– bestämmer det skadestånd som E.L. ska betala till Sölvesborgs kommun till 65 000 kr med ränta på detta belopp och solidariskt med vårdnadshavarna enligt vad tingsrätten angett.

I övrigt gäller tingsrättens domslut.

Hovrättsrådet Anna Billing, till vilken nämndemannen Gunnar Hedin anslöt sig, var skiljaktig och anförde följande.

Jag instämmer inledningsvis i majoritetens bedömning i fråga om skuld, rubricering och påföljd samt att förutsättningar föreligger att sätta ned H.K:s och E.L:s skadeståndsansvar med stöd av 2 kap. 4 § skadeståndslagen.

När det gäller frågan om hur stort skadeståndet ska vara efter en sådan nedsättning gör jag följande överväganden.

Jag anser att en framtida möjlighet till skuldsanering måste ges visst genomslag vid bedömningen av vad som är ett skäligt skadestånd. Även om H.K:s och E.L:s möjligheter att i en framtid genomgå en sådan process är oklara i dag, kan detsamma sägas gälla vilka inkomstförhållanden de kan komma att ha i framtiden. Skadeståndsansvaret i sig lägger ju inget hinder i vägen för att de slutför sin utbildning, skaffar anställningar och den vägen får inkomster. När fråga är om ett uppsåtligt brott som inte bara medfört ekonomisk skada utan även praktiska svårigheter under flera månader för ett antal elever och lärare framstår en alltför stor nedsättning av skadeståndet enligt min uppfattning som oskälig.

Jag bedömer det sammantaget skäligt att var och en av H.K. och E.L. ska ersätta skadorna med ett sammanlagt belopp om 300 000 kr, på så sätt att envar av H.K. och E.L. ska utge 210 000 kr till försäkringsbolaget och 90 000 kr till kommunen. På beloppen ska utgå ränta enligt vad tingsrätten angett. Som majoriteten anfört ska skadeståndsskyldigheten inte vara solidarisk.

Överröstad i denna del är jag i övrigt ense med majoriteten.