RÅ 2000:39

Domskäl

Länsrätten i Stockholms län (1997-08-29, ordförande Nordlund) yttrade: Den som enligt 1 § LSS tillhör personkretsen som omfattas av lagen är enligt 7 och 8 §§ samma lag berättigad till insatser för särskilt stöd och särskild service om han begär det och hans behov inte tillgodoses på annat sätt. Insatser för särskilt stöd och särskild service är bl.a. personlig assistans och ledsagarservice (9 § första stycket 2 respektive 3 LSS). - Av handlingarna i målet framgår bl.a. följande. Länsrätten har i en dom från den 10 februari 1995, mål nr Ö 2870-94, slagit fast att J.C.L. inte kan anses tillhöra den personkrets som omfattas av lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl. - omsorgslagen. Länsrätten gjorde vid detta tillfälle ingen prövning med utgångspunkt från LSS. I januari 1996 ansökte J.C.L. om insatser jämlikt 9 § 1, 2, 3, 4, 7, 8, 9 och 10 LSS, i första hand eget boende. I ansökan har uppgetts att han har funktionshinder i form av läs- och skrivsvårigheter samt att han måste få ett hem utanför Stockholm. Vid ett besök på Salberga sjukhus den 15 augusti 1996 mötte LSS-gruppens handläggare behandlingsteamet samt J.C.L. Det framkom då att J.C.L. inte skulle skrivas ut från Salberga i samband med den pågående avvecklingen. Detta eftersom J.C.L. inte var medicinskt färdigbehandlad och den vård som han behövde inte bedömdes finnas tillgänglig på andra sjukhus. Vid denna tidpunkt hade ett långsiktigt behandlings- och medicineringsarbete påbörjats och J.C.L. hade för första gången själv gått till den verkstad på området som han arbetar i. Behandlingsteamet kunde då se att det rörde sig om ett långsiktigt arbete, det handlar om år, innan en utskrivning eventuellt kan bli aktuell. En fortlöpande kontakt efterfrågades då för att man senare, utifrån J.C.L:s utveckling, skulle kunna ta ställning till hans hjälpbehov. - Länsrätten gör följande bedömning. - Det har i målet framkommit att J.C.L. vid tidpunkten för ansökan i januari 1996 inte var medicinskt färdigbehandlad. Detta konstaterades även vara fallet i augusti 1996, då även ett långsiktigt behandlingsbehov bedömdes föreligga innan en utskrivning eventuellt kunde komma att aktualiseras. J.C.L. hade vid tidpunkten för ansökan därmed sitt hjälpbehov tillgodosett genom sin vistelse på Salberga sjukhus. Frågan, om vilka hjälpbehov med stöd av LSS som han senare kan komma att ha, får därmed enligt länsrättens mening anses vara för tidigt väckt. Överklagandet skall till följd härav avslås. - Länsrätten avslår överklagandet.

Domskäl

Kammarrätten i Stockholm (1998-10-06, Jansson, Wahling Bexhed, referent, Grape) yttrade: Enligt 7 § LSS har personer som anges i 1 § rätt till insatser i form av särskilt stöd och särskild service enligt 9 § första stycket 1--9, om de behöver sådan hjälp i sin livsföring och om deras behov inte tillgodoses på annat sätt. - Av handlingarna framgår att J.C.L. vid tidpunkten för ansökan i januari 1996 och vid LSS-gruppens beslut i oktober 1996 inte var medicinskt färdigbehandlad på Salberga specialsjukhus. Beslut om personkretstillhörighet bör vara en del av beslutet om insats och grundas på utredning av sambandet mellan funktionshindret och behovet av stöd. Det har inte framkommit annat än att J.C.L:s behov av hjälp i sin livsföring vid tidpunkten för ansökan var tillgodosett genom vistelsen på Salberga sjukhus. Det ankommer inte på kammarrätten att som första instans pröva förhållandena efter nämndens beslut. Frågan om vilka behov av insatser i form av särskilt stöd och särskild service enligt LSS som J.C.L. har idag, eller senare kan komma att få, kan prövas i en ny ansökan, om behovet nu är aktuellt eller senare när behovet blir aktuellt. I samband med en sådan ansökan har man att ta ställning till personkretstillhörighet. Överklagandet skall därför avslås. - Kammarrätten avslår överklagandet.

J.C.L. fullföljde sin talan och åberopade därvid en skrivelse från överläkare H.K., LRV-Specialvård Salberga. I skrivelsen framhölls bl.a. följande. Solna kommun hade enligt 10 § LSS ett ansvar för att upprätta individuell planering och redovisa samordnade åtgärder som åstadkommits av kommunen och landstinget. I J.C.L:s fall hade kommunen inte gjort någon vårdplanering eller tagit sitt ansvar för samordning. Med de multipla funktionshinder J.C.L. hade var det särskilt viktigt att huvudmännen under vårdtiden samordnade sina insatser. En rehabilitering av honom måste ske gradvis och i samarbete mellan Salberga sjukhus, Stockholms läns landsting, som hade de psykiatriska resurserna, och Solna kommun, som kunde hjälpa honom till ett vettigt boende. Boende, psykiatriskt och personligt stöd samt sysselsättning fordrades för att han skulle ha den minsta möjlighet att ta sig från Salberga.

Prövningstillstånd meddelades.

Socialnämnden i Solna kommun bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. Genom den specialistvård J.C.L. fick på Salberga sjukhus var hans hjälpbehov synnerligen väl tillgodosett. Där bedrevs ett långsiktigt behandlings/medicineringsarbete med honom och en fortlöpande kontakt med Solna kommun pågick för att man skulle kunna ta ställning till vilket stöd och vilken hjälp som kunde vara aktuell utifrån hans behov den dag han skulle skrivas ut och under tiden fram till dess. Enligt 10 § LSS kunde den enskilde, i samband med att insats enligt denna lag beviljades, begära att en individuell plan med beslutade och planerade insatser upprättades i samråd med honom. J.C.L. hade för närvarande inga insatser enligt LSS beviljade. Kommunen hade kontakt med Salberga sjukhus och en diskussion om fortsatt planering pågick kontinuerligt. Ansvarig handläggare från kommunen hade besökt sjukhuset, man hade haft telefonkontakt och man hade haft kontakt med J.C.L:s familj. Trepartsmöte mellan Solna kommun, Salberga sjukhus och Nordvästra sjukvårdsområdets psykiatriska klinik hade ägt rum för att parterna skulle samarbeta kring en ansökan om kontaktperson enligt socialtjänstlagen (1980:620), SoL. Underlag för sådan ansökan hade tagits fram och en kontaktperson skulle med största sannolikhet komma att förordnas.

Socialstyrelsen yttrade sig på Regeringsrättens begäran i målet och anförde bl.a. följande.

J.C.L. måste enligt Socialstyrelsens uppfattning med hänsyn till sina begåvningsmässiga funktionshinder och sin övriga psykiatriska problematik anses ingå i personkretsen enligt 1 § 2 och 3 LSS. Varken SoL eller LSS innehåller bestämmelser som innebär att patienter som vårdas enligt lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT) eller LRV är undantagna från det kommunala ansvaret enligt de förstnämnda lagarna. Det förhållandet att någon är föremål för tvångsvård enligt LPT eller LRV utgör således inte något hinder för insatser enligt LSS. Av 21 och 21 a §§ SoL följer att socialnämnden bl.a. har att verka för att människor med funktionshinder får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och leva som andra. Enligt Socialstyrelsens uppfattning bör i flertalet fall vid en längre tids tvångsvård en definitiv utskrivning föregås av en period av utslussning i samhället. Insatser enligt LSS bör därför kunna komma i fråga även under vistelsen på sjukvårdsinrättningen. Behovet av sådana insatser torde öka inför en utskrivning från en längre tids tvångsvård. Socialstyrelsen anser således att kommunala insatser enligt SoL och LSS i form av boende, sysselsättning och social rehabilitering bör kunna komma till stånd redan under pågående tvångsvård för att förbereda ett upphörande av tvångsvården. Socialstyrelsen finner det otillfredsställande att patienter blir kvar i tvångsvården på grund av uteblivna kommunala insatser. En god samverkan mellan olika ansvariga huvudmän utgör en grundförutsättning för att patienter i situationer som den i målet aktuella skall kunna rehabiliteras och så småningom slussas ut i samhället på ett tillfredsställande sätt.

Regeringsrätten (2000-05-26, von Bahr, Rundqvist, Hulgaard, Nilsson, Wennerström) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. - Av utredningen i målet framgår att J.C.L. har ett begåvningsmässigt funktionshinder på grund av hjärnskada samt viss annan psykiatrisk problematik. På grund av begångna brott överlämnades han av domstol enligt 31 kap. 3 § brottsbalken till vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda. Han togs in för sådan vård på Salberga specialsjukhus i februari 1991. Med stöd av lagen (1997:724) om avveckling av specialsjukhus och vårdhem bedrivs vården av J.C.L. sedan januari 1998 enligt LRV i form av rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Vården sker vid en specialvårdsenhet på Salberga sjukhus.

Frågan i målet gäller om J.C.L. i anledning av sin år 1996 gjorda ansökan har rätt till vissa begärda insatser enligt 9 § LSS. Ansökningen tar bl.a. sikte på insats i form av eget boende. Genom socialnämndens (LSS-gruppen) beslut i oktober 1996 avslogs ansökningen med hänvisning till att J.C.L. inte bedömdes tillhöra personkretsen för rätt till LSS- insatser. Länsrätten fann att hans hjälpbehov vid tiden för ansökan var tillgodosett genom vistelsen på Salberga sjukhus. Kammarrätten, som begränsade sin prövning till tiden fram till socialnämndens beslut, gjorde väsentligen samma behovsbedömning som länsrätten. Överklagandet hos Regeringsrätten grundas bl.a. på synpunkten att begärda insatser bort planeras och beslutas av kommunen i samarbete med sjukhuset och landstinget så att utskrivning från tvångsvården kunnat förberedas på ett godtagbart sätt.

Eftersom J.C.L. genomgår rättspsykiatrisk vård bör först erinras om att det enligt 8 § LRV jämförd med 16 § LPT åligger den som ansvarar för den rättspsykiatriska vården att upprätta en behandlingsplan och klarlägga patientens behov av stöd av socialtjänsten. Enligt förarbetena till LRV (prop. 1990/91:58 s. 256) syftar behandlingsplanen till att säkerställa att tvångsvården bedrivs med sikte på att patienten så snart det går skall kunna ta ansvar för sig själv, vid behov med stöd i frivilliga former från exempelvis socialtjänsten; planen bör så långt möjligt belysa patientens behov av sysselsättning och bostad samt kunna anpassas efter de förändringar som kan inträffa under den tid patienten vårdas på inrättningen. Det framhålls vidare att planering bör ske i god tid för det stöd och den behandling patienten kan behöva efter vistelsen på vårdinrättningen.

Av vad som upplysts om förhållandena i J.C.L:s fall framgår att det i några år funnits förutsättningar att enligt nyss berörda lagrum planera inför eventuell permission och utskrivning. Av lagregleringen och omständigheterna följer vidare att denna planering måste genomföras i nära samverkan med och under aktiv medverkan av socialtjänstens organ.

Regeringsrättens prövning av frågan om rätt till insatser enligt LSS bör ske i belysning av det sagda. Vad gäller prövningens tidsmässiga omfattning bör beaktas att situationen i fråga om rehabilitering för att uppnå en livsföring utan stöd av tvång synes ha förblivit väsentligen oförändrad alltsedan tidpunkten för socialnämndens avslagsbeslut. Det bör därför inte anses föreligga processuellt hinder mot att nu, om än inte i detalj, ta ställning i sakfrågan även med avseende på tiden efter nämnda avgörande.

I enlighet med den uppfattning Socialstyrelsen redovisat i sitt yttrande finner Regeringsrätten att J.C.L:s begåvningsmässiga funktionshinder - som föranlett att han bereddes vård på specialsjukhus enligt då gällande omsorgslagstiftning - gör att han får anses tillhöra personkretsen enligt 1 § LSS.

Det kan inte med fog hävdas att J.C.L:s stöd- och servicebehov enligt LSS är tillgodosett genom att han är underkastad tvångsvård och på vårdinrättningen har boende, tillsyn och viss sysselsättning m.m. ordnade. Vad som framkommit om hans förhållanden ger i stället underlag för slutsatsen att han behöver i vart fall några av de insatser som anges i 9 § LSS, till en början för att kunna beredas korttidsvistelser utanför sjukvårdsinrättningen med sikte på att möjliggöra ytterligare åtgärder inför en utslussning från tvångsvården. De insatser som främst ter sig aktuella är biträde av kontaktperson, särskilt anpassat boende för permissionstillfällen samt daglig verksamhet vid sådana tillfällen.

Regeringsrätten bedömer följaktligen att J.C.L. har rätt till insatser enligt 9 § LSS. Att besluta närmare om vilka av de sökta insatserna som nu skall beviljas får dock ankomma på socialnämnden.

På grund av det anförda skall överklagandet bifallas och underinstansernas avgöranden upphävas.

Domslut

Regeringsrättens avgörande. Med bifall till överklagandet upphäver Regeringsrätten underinstansernas avgöranden. Målet visas åter till Socialnämnden i Solna kommun för erforderlig handläggning i enlighet med vad ovan angetts.

Föredraget 2000-05-03, föredragande Ekroth, målnummer 6988-1998