RÅ 2003:33

Enligt protokoll den 28 oktober 1998 från sammanträde med socialförsäkringsnämnd 7 vid Stockholms läns allmänna försäkringskassa beslutade nämnden att avslå L.G:s ansökan om assistansersättning. Nämnden hänvisade till att L.G. inte hade rätt till assistansersättning enligt 3 § lagen (1993:389) om assistansersättning, LASS, eftersom han inte omfattades av 1 § lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS.

Länsrätten i Stockholms län

L.G. överklagade beslutet.

Försäkringskassan vidhöll sitt beslut.

Länsrätten höll muntlig förhandling i målet.

Domskäl

Länsrätten i Stockholms län (1999-03-09, ordförande Nordlund) yttrade under rubriken Domskäl: Generellt gäller att det inte skall fattas något särskilt beslut om en person tillhör personkretsen eller ej. Länsrätten kan emellertid konstatera att L.G. tillhör personkretsen enligt 1 § LSS, vilket också syntes ostridigt vid den muntliga förhandlingen. - Vad då gäller frågan om L.G:s hjälpbehov gör länsrätten följande bedömning. - Insats i form av personlig assistans regleras i 9 § första stycket 2 och 9 a § LSS. Avgörande för bedömningen av om en funktionshindrad person är berättigad till insatsen personlig assistans är att den enskilde behöver personlig hjälp för att klara sin hygien, för att klä sig eller klä av sig, för att inta måltider eller för att kommunicera med andra. Enligt lagens förarbeten (prop. 1992/93:159 s. 174 f.) skall insatsen vara förbehållen krävande eller i olika avseenden komplicerade fall. Personlig assistans bör dock alltid övervägas som ett alternativ för vuxna personer till att bo på institution. Ju större stödbehov i tid som föreligger, desto mer talar omständigheterna för att rätt till biträde av assistent föreligger. Enligt förarbetena till den lagändring som skedde den 1 juli 1996 (prop. 1995/96:146 s. 13) innebär klargörandet genom 9 a § LSS att det främst är personer med fysiska funktionshinder och med de mest omfattande hjälpbehoven som är berättigade till insatsen personlig assistans. Personer som helt eller i stor utsträckning själva klarar av att på egen hand sköta sina personliga behov och som enbart har behov av motivations- och aktiveringsinsatser bör inte ha rätt till personlig assistans. Undantagsvis bör emellertid även personer med psykiska funktionshinder kunna vara berättigade till personlig assistans, t.ex. i situationer där karaktären och omfattningen av det psykiska funktionshindret ställer krav på sådan praktisk hjälp som är en förutsättning för att den enskildes grundläggande behov skall kunna tillgodoses. T.ex. kan, enligt socialutskottet (1995/96:SOU 15 s. 11 f.), en sådan situation vara att en person på grund av sitt psykiska funktionshinder är helt utan stånd att klara sin hygien eller få i sig mat. - Av utredningen i målet framgår att L.G. rent motoriskt klarar av att till stor del sköta de grundläggande behoven, men att han på grund av sitt psykiska funktionshinder saknar förmågan att relevant utnyttja sina fysiska funktioner och därför är i behov av hjälp för att kunna utföra dessa aktiviteter på rätt sätt. L.G:s mycket nedsatta minne, intellekt och initiativförmåga medför att han inte klarar av praktiska göromål och att han därför är i behov av ständig tillsyn och personlig assistans. Denna assistans måste ges av en person som kan ge den trygghet som krävs. Detta kan endast ges av en person som L.G. har lärt känna och litar på och som har särskild kännedom om hans funktionshinder och tidigare levnadsförhållanden. Mot denna bakgrund finner länsrätten att karaktären och omfattningen av L.G:s psykiska funktionshinder ställer krav på sådan hjälp som är en förutsättning för att hans grundläggande behov skall kunna tillgodoses. Med hänsyn härtill och till övrig utredning i målet gör länsrätten bedömningen att L.G., oaktat att han motoriskt sett fungerar relativt bra, endast klarar av att sköta sina grundläggande behov under förutsättning att någon nyss nämnd person varje dag hjälper honom. Länsrätten finner att L.G:s hjälpbehov sammantaget överstiger i genomsnitt 20 timmar per vecka och att rätt till assistansersättning således föreligger. Överklagandet skall därför bifallas. - Assistansersättning skall ges ut och beräknas med utgångspunkt i den nu aktuella ansökningen. Försäkringskassan har i det överklagade beslutet inte haft anledning att göra en beräkning av antalet assistanstimmar. Av instansordningsskäl ankommer det på försäkringskassan att som första instans ta ställning till och besluta i frågan om det antal timmar L.G. skall beviljas assistansersättning. - - - Med upphävande av Stockholms läns allmänna försäkringskassas beslut den 28 oktober 1998 bifaller länsrätten överklagandet. Det ankommer på försäkringskassan att besluta i fråga om det antal timmar för vilka assistansersättning skall ges ut.

Kammarrätten i Stockholm

Försäkringskassan överklagade domen och yrkade att kammarrätten skulle upphäva länsrättens dom och fastställa försäkringskassans beslut. Försäkringskassan anförde till stöd för sin talan bl.a. följande. Den tillsyn och de aktiveringsinsatser som L.G. i huvudsak är i behov av är inte så kvalificerade att de kan likställas med faktisk hjälp. Detta innebär att L.G. inte har behov av personlig assistans för sina grundläggande behov under i genomsnitt mer än 20 timmar per vecka. L.G. är således inte berättigad till assistansersättning.

L.G. bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. Hans behov av hjälp och tillsyn i och utanför hemmet är lika stort som tidigare. Han har dessutom fått prostatabesvär som gör att han behöver uppsöka toaletten flera gånger i timmen. Vid dessa besök behöver han hjälp. Under det senaste året har han haft flera epileptiska anfall som har krävt sjukhusvård. Han har avvikit från sjukhuset flera gånger och gått vilse. Vid några tillfällen har han fått efterlysas och han har misshandlats när polisen har gripit honom. Under sin vakna tid behöver han ständig tillsyn. Han behöver även tillsyn när han stiger upp under natten. Han behöver påminnas och få hjälp med hygien, påklädning, klädbyte samt intag och portionering av mat. - L.G. åberopade ett intyg utfärdat den 28 november 2000 av leg. läkaren och vikarierande husläkaren Maria Stenberg, Husläkarmottagningen Vaxholm, och ett intyg utfärdat den 27 november 2000 av leg. arbetsterapeuten Annika Lennkvist- Manriquez, Primärvårdsrehab Vaxholm.

Kammarrätten höll muntlig förhandling i målet.

Kammarrätten i Stockholm (2001-03-21, Strandberg, Nordlund, Lennefeldt, referent) konstaterade inledningsvis: Det är ostridigt i målet att L.G. tillhör den personkrets som avses i 1 § LSS. Frågan i målet är om L.G. har behov av personlig assistans för sina grundläggande behov i sådan omfattning att han är berättigad till assistansersättning enligt 3 § LASS. - Vidare lämnade kammarrätten dels en redogörelse för relevanta bestämmelser i LSS och LASS, dels en redogörelse för innehållet i åberopade intyg samt för vad parterna anförde vid den muntliga förhandlingen i kammarrätten (redogörelserna ej medtagna här). Kammarrätten yttrade härefter: Av utredningen i målet framgår att L.G. till största delen själv kan sköta sin personliga hygien och att han framförallt behöver bli påmind i vissa situationer. L.G. har emellertid också behov av viss praktisk hjälp med personlig hygien som enligt kammarrättens mening bör anses utgöra sådan hjälp med grundläggande behov som avses i 9 a § första stycket LSS. Det framgår vidare att L.G. kan äta själv men att han har behov av hjälp med att portionera mat samt att han kan klä på och klä av sig själv men att han har behov av hjälp med att välja kläder som är lämpliga för årstiden. Den hjälp som L.G. har behov av i dessa hänseenden kan enligt kammarrättens mening inte anses vara av så personlig och kvalificerad art att den är att hänföra till sådan hjälp med grundläggande behov som avses i nyss nämnda lagrum. - L.G. är enligt vad som anges i utredningen i målet i behov av tillsyn under framförallt sin vakna tid. Med hänsyn till vad som har framkommit finner kammarrätten emellertid att det inte kan anses vara frågan om sådan aktiv tillsyn som i praxis (RÅ 2000 not. 97, RÅ 1997 ref. 23 I och RÅ 1997 not. 60) har ansetts falla inom ramen för den funktionshindrades grundläggande behov. - Kammarrätten gör sammantaget bedömningen att det inte finns stöd för att L.G. skall anses ha behov av personlig assistans i sådan omfattning att förutsättningarna för assistansersättning i 3 § LASS är uppfyllda. Försäkringskassans överklagande skall därför bifallas. - Kammarrätten upphäver länsrättens dom och fastställer försäkringskassans beslut.

Nämndemännen R:son Grandien och Johansson var skiljaktiga och anförde: Vi gör samma bedömning som den länsrätten har gjort och ändrar därför inte den överklagade domen.

L.G. överklagade och yrkade att han skulle beviljas assistansersättning.

Prövningstillstånd meddelades.

Riksförsäkringsverket bestred bifall till överklagandet.

Regeringsrätten höll den 22 januari 2003 muntlig förhandling i målet. Vid denna hölls på L.G:s begäran vittnesförhör med leg. psykologen Lotta Bolin-Hellbom vid rehabiliteringsmedicinska kliniken, Danderyds sjukhus.

Till stöd för sin talan anförde L.G. bl.a. följande. Han lider av mycket dåligt minne, bristande orienteringsförmåga i tid och rum samt avsaknad av mättnadskänsla. Han riskerar ständigt epileptiska anfall. Även om han har ett gott ordförråd och rent motoriskt kan sköta sin personliga hygien, äta samt klä av och på sig är han i behov av annan hjälp, som förutsätter ingående kunskaper om honom. Han behöver erinrande och aktivt guidande hjälp för att sköta sin hygien samt för att klä av och på sig. Om det finns mat hemma som han "ser", kan han tillreda och äta den men någon måste se till att han stänger av plattorna på spisen. Han kommer inte ihåg om han har ätit och kan äta hur mycket som helst om ingen säger till honom. Hans hemkommun beviljade honom daglig verksamhet enligt LSS men inte någon personlig assistent. Han deltog i den dagliga verksamheten 1998 och under en månad 1999 men den formen av insats var inte gynnsam för honom. Den skulle ha fungerat bättre för honom om han hade haft stöd av en personlig assistent under färden fram och tillbaka samt under vistelsen i den dagliga verksamheten. Han vill själv helst vara hemma. Han skulle behöva två assistenter som byter av varandra. Han beviljades bistånd enligt 6 f § socialtjänstlagen (1980:620) i form av hjälp i hemmet under 56 timmar per vecka, efter det att han hade överklagat hos länsrätten. - L.G. hänvisade till ett utlåtande den 8 juni 2001 av överläkaren och specialisten i rehabiliteringsmedicin Christer Tengvar vid rehabiliteringsmedicinska kliniken, Danderyds sjukhus, varav framgick bl.a. följande. Graden av framför allt L.G:s minnesnedsättning men även signifikant reducerad förmåga till planering, genomförande och avslutande av aktiviteter, även av enklare art i vardagen, gör att han till alla väsentliga delar förlorat egen autonomitet och att han har ett uttalat hjälpbehov om han skall klara sin dagliga livsföring. Beskrivna funktions- och förmågenedsättningar bedöms till alla väsentliga delar bli bestående under ett flertal år framgent även om en viss marginell förbättring bör kunna inträffa, framför allt gällande hans impulskontroll. Han bedöms fortfarande vara helt hjälpberoende under dygnets samtliga timmar.

Riksförsäkringsverket anförde bl.a. följande. Verket vitsordar att L.G. i viss utsträckning behöver sådan hjälp som faller inom ramen för hans grundläggande behov. Han har dock inte behov av sådan hjälp under i genomsnitt mer än 20 timmar i veckan.

Lotta Bolin-Hellbom uppgav i vittnesförhöret bl.a. följande. L.G. har mycket dålig tidsorientering, förmåga att hitta och att minnas. Om någon berättar något för honom eller ger honom instruktioner i något avseende går det bara in för stunden. Han kommer inte ihåg något av vad som sagts efter fem minuter. Hans minne är så dåligt att han inte är behjälpt av en almanacka eller skrivna minneslappar, som andra med förvärvade hjärnskador kan vara. Hans ordförråd är välbevarat men han kan inte föra ett teoretiskt eller abstrakt resonemang. Han återhämtade sig beundransvärt väl rent fysiskt efter sin stroke men någon intellektuell eller kognitiv förbättring skedde inte mellan hennes neuropsykologiska undersökningar av honom 1998 och 2001. Han behöver ha hjälp av någon som förstår vad hans skada innebär.

Regeringsrätten (2003-03-20, Ragnemalm, Lavin, Nordborg, Hulgaard, Dexe) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. I LSS finns regler om stöd och service till vissa funktionshindrade, bl.a. personer med betydande och bestående begåvningsmässigt funktionshinder efter hjärnskada i vuxen ålder föranledd av yttre våld eller kroppslig sjukdom (1 § 2). Bland de insatser som regleras i lagen finns biträde av personlig assistent eller ekonomiskt stöd till skäliga kostnader för sådan assistans, till den del behovet av stöd inte täcks av beviljade assistanstimmar enligt LASS (9 § 2) och daglig verksamhet för personer i yrkesverksam ålder som saknar förvärvsarbete och inte utbildar sig (9 § 10).

Med personlig assistans avses enligt 9 a § första stycket LSS ett personligt utformat stöd som ges av ett begränsat antal personer åt den som på grund av stora och varaktiga funktionshinder behöver hjälp med sin personliga hygien, måltider, att klä av och på sig, att kommunicera med andra eller annan hjälp som förutsätter ingående kunskaper om den funktionshindrade (grundläggande behov). Enligt andra stycket i samma paragraf har den som har behov av personlig assistans för sina grundläggande behov även rätt till insats enligt 9 § 2 för andra personliga behov om behoven inte tillgodoses på annat sätt.

I LASS finns bestämmelser om ersättning av allmänna medel till vissa funktionshindrade för kostnader för personlig assistans (assistansersättning). Enligt 3 § LASS har den som omfattas av 1 § LSS rätt att för sin dagliga livsföring få assistansersättning om han eller hon har behov av personlig assistans för sina grundläggande behov under i genomsnitt mer än 20 timmar i veckan. I lagrummet anges vidare att personlig assistans har samma betydelse som i 9 a § LSS. I 4 § LASS ges vissa undantag som innebär att assistansersättning inte lämnas bl.a. för tid då den funktionshindrade vistas i eller deltar i daglig verksamhet enligt 9 § 10 LSS.

Det framgår av utredningen och är ostridigt i målet att L.G. tillhör den personkrets som avses i 1 § 2 LSS, att han på grund av sviterna efter sin hjärnskada är beroende av ständig hjälp av andra och att denna hjälp i vart fall till viss del avser hans grundläggande behov. Frågan i målet är om han har behov av personlig assistans för sina grundläggande behov under i genomsnitt mer än 20 timmar i veckan.

Vad som förekommit i målet ger i huvudsak följande bild. L.G. klarar rent motoriskt i huvudsak själv att sköta sin personliga hygien, äta sina måltider och att klä av och på sig. Han behöver dock viss hjälp i detta hänseende. Den helt dominerande delen av hans hjälpbehov hänför sig i stället till hans psykiska skador i form av dåligt minne, bristande orienteringsförmåga i tid och rum och avsaknad av mättnadskänsla. Han kan visserligen föra samtal och uppfatta andra meddelanden i tal och skrift men glömmer mycket snabbt vad han hört eller läst. Likaså glömmer han bort om han påbörjat en syssla och kan därför inte självständigt klara av exempelvis matlagning. Han kan inte bedöma vilka kläder som är lämpade för årstiden och vädret. På grund av sin bristande orienteringsförmåga kan han inte klara sig, om han ensam lämnar hemmet. Genom att han saknar mättnadskänsla och inte kommer ihåg när han ätit måste hans matintag övervakas. Även om han förmår sysselsätta sig själv t.ex. genom att se på TV, kan han inte lämnas ensam i hemmet. Sammantaget medför detta att han ständigt behöver ha en person i närheten.

Regeringsrätten gör följande bedömning.

Den hjälp som L.G. behöver med sin personliga hygien, intagande av måltider samt av- och påklädning får anses vara av begränsad omfattning. Någon egentlig hjälp för att kommunicera med andra synes han inte ha behov av. Av avgörande betydelse blir därför om den hjälp han behöver i övrigt för att ersätta sina bristande minnesfunktioner och orientering kan anses utgöra en sådan annan hjälp som förutsätter ingående kunskaper om honom och därför skall anses avse hans grundläggande behov. Det saknar härvid betydelse om L.G. enligt bestämmelsen i 9 a § andra stycket LSS kan ha rätt till insats enligt 9 § 2 samma lag (personlig assistent eller ekonomiskt stöd för sådan assistans) för andra personliga behov, om behoven inte tillgodoses på annat sätt. För rätt till assistansersättning krävs enligt 3 § LASS att behovet av personlig assistans för de grundläggande behoven överstiger 20 timmar.

När hjälpbehovet avsett enbart åtgärder för att aktivera och motivera den funktionshindrade, har hjälpen enligt rättspraxis inte ansetts avse de grundläggande behoven (RÅ 1997 ref. 28). Så har däremot ansetts vara fallet när den funktionshindrade, i huvudsak på grund av sitt psykiska tillstånd, krävt sådan aktiv tillsyn som närmast haft karaktär av övervakning (RÅ 1997 ref. 23 I, RÅ 1997 not. 60 och RÅ 2000 not. 97).

L.G:s behov av hjälp och vägledning är av relativt kontinuerlig art, eftersom han mycket snabbt glömmer vad som sagts till honom och vad han gjort. Det kan dock inte anses vara fråga om ett behov av sådan aktiv tillsyn som är av övervakande karaktär. Även om det med hänsyn till hans bristande minnesfunktioner är påkallat med en personalkontinuitet i den hjälp han erhåller och en kännedom om hans funktionshinder, kan det likväl inte anses att hjälpen måste ges av ett begränsat antal personer och att den förutsätter ingående kunskaper om honom. Den nu ifrågavarande delen av hans hjälpbehov kan därför inte anses avse hans grundläggande behov.

Med hänsyn till det anförda finner Regeringsrätten att den tid under vilken L.G. behöver personlig assistans för sina grundläggande behov inte överstiger i genomsnitt 20 timmar per vecka. Han har därmed inte rätt till assistansersättning enligt 3 § LASS.