RÅ 2005:86
En funktionshindrad, som uppbär ersättning enligt lagen (1993:389) om assistansersättning och som själv anordnar sin assistans, har vid ordinarie assistents sjukdom ansetts berättigad att enligt 9 § 2 lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade av kommunen erhålla ersättning enbart för faktiska merkostnader.
I.L. tillhörde personkretsen enligt 1 § lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, och var beviljad assistansersättning enligt lagen (1993:389) om assistansersättning, LASS. Till Stadsdelsnämnden Tynnered i Göteborgs kommun ingav hon kopior på "räkning för assistansersättning" gällande utökad tid i samband med I.L:s ordinarie assistents sjukdom. - Stadsdelsnämnden beslutade att inte utge assistansersättning avseende utökad tid i samband med sjukdom för januari, mars, juli och oktober 1999 med motivering att det inte inkommit någon redovisning av kostnaderna för ordinarie assistents sjuklön under de aktuella perioderna.
Länsrätten i Göteborg
I.L. överklagade beslutet och yrkade att schablonersättning skulle utbetalas enligt fordran med sammanlagt 12 997 kr. Hon hänvisade till att redovisning hade skett enligt försäkringskassans normer på blankett 3057 "räkning för assistansersättning".
Domskäl
Länsrätten i Göteborg (2000-10-13, ordförande Fredrickson) yttrade: Kommunen är enligt 9 § 2 LSS skyldig att tillhandahålla personlig assistans eller ekonomiskt stöd till skäliga kostnader för sådan assistans, till den del behovet inte täcks av beviljade assistanstimmar enligt LASS. Genom en lagändring har kommunerna ålagts att betala assistansersättning för de första 20 timmarna per vecka. I 6 § förordningen (1993:1091) om assistansersättning sägs att med lämnad assistans jämställs också tid för vilken assistenten får sjuklön av den ersättningsberättigade. - Länsrätten gör följande bedömning. - Från den 1 november 1997 har kommunerna ålagts finansieringsansvaret för de första 20 assistanstimmarna per vecka. Kommunerna har dessutom det finansiella ansvaret för personlig assistans till den del det inte täcks av de assistanstimmar som försäkringskassan beviljat. Fördelning av kostnadsansvaret lades fast redan i den ursprungliga lagen och gäller således vid tillfälliga behov av olika slag som t.ex. vid en semesterresa men även vid den ordinarie assistentens sjukdom. Den grundläggande regleringen kan således leda till att kommunen vid assistentens sjukdom blir ansvarig för att såväl finansiera assistansen som att betala sjuklön till den ordinarie assistenten. Detta går i och för sig inte att direkt utläsa av de ovan angivna bestämmelserna men följer av lagens uppbyggnad och har inte ändrats genom den gjorda lagändringen. Det innebär enligt länsrättens mening att det är kommunen som skall stå för sjuklönen och att kommunen när assistansen uppgår till mindre än 20 timmar även får stå för assistanskostnaden till ersättaren. I övriga fall blir det försäkringskassans sak att betala assistansen. I det överklagade beslutet har stadsdelsnämnden förklarat sig beredd att betala ut sjuklön. Det har emellertid inte inkommit någon redovisning av kostnaderna för den ordinarie assistentens sjuklön utan anspråket avser utbetalning av assistansersättning. Länsrätten anser mot bakgrund av att det inte har inkommit någon redovisning av kostnaderna för den ordinarie assistentens sjuklön att stadsdelsnämnden haft fog för sitt beslut. - Länsrätten avslår överklagandet.
I.L. fullföljde sin talan hos Kammarrätten i Göteborg och yrkade att kammarrätten, med ändring av länsrättens dom, skulle medge henne schablonersättning under de aktuella perioderna. Som stöd härför anförde hon bl.a. följande. Hon har lämnat redovisning enligt försäkringskassans blankett 3057 - räkning för assistansersättning. Denna redovisning skall vara tillräcklig för kommunen. Ett syfte med den lagändring som gjordes den 1 september 1997 var att förenkla och minska de administrativa rutinerna. Genom att använda denna blankett underlättas rutinerna både för henne och nämnden. Det är rimligt att nämnden kan betala ut ersättning efter samma uppgifter. Om nämnden vill ha annan redovisning i samband med ordinarie assistents sjukdom blir det ett merarbete och en merkostnad för henne som kommunen inte betalar. Det råder inget tvivel om att sjuklön till personliga assistenter täcks av assistansersättningen. När ordinarie assistent är sjuk skall sjuklön utbetalas. Den tid för vilken assistenten erhåller sjuklön jämställs med lämnad assistans enligt Riksförsäkringsverkets allmänna råd 1998:6. Vikariekostnader är sådana merkostnader som kan uppstå vid ordinarie assistents sjukdom och som skall ersättas av kommunen. Kommunen har inte rätt att begära särskild redovisning för denna ersättning. Den ersättning som normalt sett gäller för försäkringskassan borde vara fullt tillräcklig för kommunen. Kommunen har ett långtgående ansvar i frågor som gäller stöd och service till funktionshindrade och man får därför inte acceptera att kommunen försvårar tillvaron för ersättningsberättigade med administrativa detaljer. Kostnadsanspråket görs enligt LASS-schablonen för att administrationen skall vara så enkel som möjligt och för att anspråket skall kunna göras på blankett 3057. Kommunen skall inte kunna hålla inne med sådan ersättning som funktionshindrad är berättigad till genom att hävda att redovisning inte har skett på viss blankett när fullgod information har kommit kommunen till handa på annan blankett som dessutom är tillräcklig för försäkringskassan.
Stadsdelsnämnden ansåg att överklagandet skulle avslås och anförde bl.a. följande. Den merkostnad som uppkommer till följd av ordinarie assistents sjukskrivning är enligt nämndens uppfattning endast kostnader för sjuklön inklusive sociala avgifter och semesterersättning under dennes sjuklöneperiod. Denna merkostnad är nämnden skyldig att betala ut och detta har heller aldrig ifrågasatts. Om den assistansberättigade vid ordinarie assistents sjukdom skulle vara berättigad till ersättning motsvarande LASS-schablonen skulle denne bli överkompenserad. Den redovisning som inkommit till nämnden för aktuella perioder består endast av namnet på den assistansberättigade, redovisning av total assistanstid samt att ersättning yrkas enligt schablon. Denna redovisning är inte tillräcklig för att ersättning för sjuklön för ordinarie assistent skall kunna utbetalas. Den aktuella blanketten avser inte utbetalning av sjuklön utan "vanlig" assistansersättning. För att nämnden skall kunna utbetala sjuklön fordras en redovisning av sjuklönen för ordinarie assistent samt under hur många timmar arbete skulle ha utförts samt timlönen. Vidare måste nämnden veta löneart, dvs. olika typer av ob-tillägg och ev. beredskaps- eller jourersättning, eftersom timlönen kommer att variera beroende på om tillägg utgår eller inte. Nämnden måste även känna till karensdag samt de antal dagar då sjuklön är reducerad. De lämnade uppgifterna är så knapphändiga att man inte med tillräcklig grad av säkerhet kan fastställa till vilket belopp sjuklönen uppgår för aktuella perioder. Det får anses vara ett minimikrav att nämnden som utbetalare av ersättning kan fastställa detta.
Kammarrätten i Göteborg (2003-02-04, Kärrström, Stenberg, Gester, referent) yttrade: Fråga i målet är vilket ersättningsansvar som kommunen har då behov av utökad tid för assistans uppstår på grund av sjukdom hos ordinarie assistent och den ersättningsberättigade anordnar assistans på annat sätt än genom kommunens försorg. - Av förarbetena (prop. 1992/93:159 s. 69 f. och s. 175 f.) till LSS framgår bl.a. följande. Med assistansersättningen skall den enskilde själv kunna anställa den personlige assistenten eller mot ersättning anlita kommunen eller annat organ som arbetsgivare för assistenten. Avsikten är att assistansersättningen skall användas till assistentens eller assistenternas lönekostnader eller till de avgifter som kommunen eller någon annan som svarar för insatsen debiterar. - Avsikten är vidare att assistansersättningen bara skall täcka stadigvarande behov. - Om den enskilde själv önskar vara arbetsgivare för den personliga assistenten eller om han anlitar annat organ än kommunen, kan han av kommunen få ekonomiskt stöd till skäliga kostnader för personlig assistans, till den del som inte täcks av allmän försäkringskassa enligt LASS. Med skäliga kostnader avses samma slags kostnader som i LASS, dvs. normala lönekostnader och vissa administrativa kostnader. Det belopp som regeringen varje år bestämmer såsom den högsta ersättningen per assistanstimme med stöd av den lagen bör vara vägledande även i frågan om det ekonomiska stödet från kommunen. - För de olika situationer som assistansersättning inte kan utges, men där behov ändå föreligger av personlig assistans, har kommunen ansvar för såväl att faktiskt tillhandahålla assistansen som att finansiera denna. Det gäller i första hand de fall när behovet av personlig assistans inte överstiger 20 timmar i veckan. Det kan också gälla vid tillfälliga utökningar av insatsen, t.ex. under semesterresor eller när den ordinarie personliga assistenten är sjuk. - Av 6 § förordningen om assistansersättning framgår att med lämnad assistans enligt LASS jämställs också tid för vilken assistenten får sjuklön av den ersättningsberättigade. - Kammarrätten gör följande bedömning. - Av den tidigare redogörelsen framgår att kommunen har ett ansvar för att finansiera det utökade behovet av assistans vid ordinarie assistents sjukdom. Däremot framgår inte klart av vare sig författningstext eller förarbeten hur denna ersättning skall utformas. - Med verkan från den 1 september 1997 gäller att assistansersättning utgår med ett schabloniserat belopp per timme oberoende av vilka kostnader för assistansen som den ersättningsberättigade faktiskt haft. Den ersättningsberättigade behöver bara redovisa hur många assistanstimmar som har utförts för att erhålla assistansersättningen. Fördelen med förändringen är att administrationen förenklas såväl för anordnaren som försäkringskassan (jfr prop. 1996/97:150 s. 138). - Fråga är då om kommunen skall betala den utökade assistansen vid ordinarie assistents sjukdom med detta schablonbelopp eller endast med den lägre sjuklön som skall betalas till den ordinarie assistenten. - Om den ersättningsberättigade får ersättning från kommunen med det schablonbelopp som försäkringskassan betalar finns risk för en viss överkompensation. Beaktas bör dock att det kan vara förenat med vissa extra administrationskostnader att ordna vikarie vid den ordinarie assistentens sjukdom och att det är komplicerat att upprätta underlag för sjuklön och att beräkna denna. - I specialmotiveringen till 9 § LSS (prop. 1992/93:159 s. 159) anges att det belopp som regeringen varje år fastställer såsom den högsta ersättningen per assistanstimme enligt LASS bör vara vägledande även i fråga om det ekonomiska stödet från kommunen. Även om detta uttalande i första hand torde avse utökad assistans i samband med t.ex. semester kan det dock tjäna till vägledning även vid utökad assistans vid ordinarie assistents sjukdom. - Vid en samlad bedömning och mot bakgrund av att en schabloniserad assistansersättning infördes för att förenkla administrationen för såväl anordnaren som försäkringskassan anser kammarrätten att I.L. bör få ersättning för den utökade assistanstiden i form av anlitande av vikarie med det av regeringen för detta år fastställda schablonbeloppet 173 kr i timmen. Då någon erinran inte riktats mot det antal timmar som yrkats härför bör I.L. ha rätt till ersättning av kommunen för kostnad för vikarierande assistenter under de aktuella perioderna med 173 kr x 75 timmar, dvs. totalt 12 975 kr. - Med bifall till överklagandet undanröjer kammarrätten länsrättens dom och förklarar I.L. vara berättigad till ersättning med 12 975 kr.
Regeringsrätten
Stadsdelsnämnden överklagade och yrkade att Regeringsrätten skulle upphäva kammarrättens dom och fastställa länsrättens dom. Till stöd för sin talan anförde nämnden bl.a. följande. Kärnfrågan i målet är vilket ersättningsansvar kommunen har då behov av utökad assistans uppstår på grund av sjukdom hos ordinarie assistent och den ersättningsberättigade anordnar assistans på annat sätt än genom kommunens försorg. Nämndens uppfattning är att ekonomisk ersättning bara kan och skall lämnas för den faktiska kostnadsökning som uppstår. Med faktisk kostnadsökning avser nämnden kostnader för sjuklön inklusive sociala avgifter och semesterersättning under den personliga assistentens sjuklöneperiod. Att ordna vikarie och att upprätta underlag för sjuklön etc. hör till normal administration och kostnader för detta skall inte ersättas med extrabelopp från kommunen eftersom ersättning för administrationskostnader ingår i det schablonbelopp som erhålls från försäkringskassan. Enligt 9 § 2 LSS har kommunen skyldighet att ge ekonomiskt stöd till skäliga kostnader för personlig assistans till den del som inte täcks av försäkringskassan. I specialmotiveringen till 9 § LSS (prop. 1992/93:159 s. 175) anges att det belopp som regeringen varje år fastställer såsom den högsta ersättningen per assistanstimme enligt LASS bör vara vägledande även i fråga om det ekonomiska stödet från kommunen. Detta uttalande avser dock endast den stadigvarande assistans som kommunen har finansieringsansvaret för och utökad assistans i samband med exempelvis semester och kan enligt nämnden inte tjäna till vägledning vid utökade kostnader av andra orsaker än faktiskt behov av utökad tid (arbetstid) för den personliga assistenten. Varken i lagtext eller i förarbeten anges att kommunen skall beräkna skäliga kostnader för personlig assistans vid ordinarie assistents sjukdom med stöd av schablonbeloppet. Skäliga kostnader kan därmed inte beräknas till ett belopp som uppenbart innebär en överkompensation och ekonomisk vinst för den enskilde.
I.L. ansåg att Regeringsrätten skulle fastställa kammarrättens dom och anförde bl.a. följande. Nämnden har inte kunnat visa hur hon blir överkompenserad om nämnden betalar sjukvikarietimmarna. Schablonersättningen infördes för att förenkla administrationen, inte tvärtom. Administrationskostnader uppstår i samband med vikarietjänstgöring och är ett ansvar enligt LSS. Det är därför nämnden skall betala för administrationskostnader även i samband med vikarietjänstgöring. Att rekrytera, sätta in och tillhandahålla vikarier är också administration och skall inte betalas av LASS. Sjuklönetimmar skall redovisas till försäkringskassan och betalas via LASS, medan vikarietimmar redovisas till kommunen och betalas enligt LSS med ett schabloniserat belopp.
Socialstyrelsen avgav på Regeringsrättens begäran yttrande i målet och anförde - efter att ha redogjort för innehållet i bl.a. tillämpliga bestämmelser och förarbetsuttalanden - följande. Assistansersättning betalas ut med ett visst bestämt belopp per timme oberoende av vilka kostnader för assistansen som den ersättningsberättigade faktiskt har haft. Inom ramen för det fastställda beloppet får den assistansberättigade själv avgöra hur stor del av beloppet som skall användas till lön och andra anställningskostnader och hur stor del av beloppet som skall användas till administration och andra kringkostnader. Assistansersättningen avser att täcka lönekostnader, administrationskostnader, utbildningskostnader och andra assistansomkostnader. - Om behov tillfälligt uppstår av en utökning av assistanstimmarna, t.ex. för att den ordinarie assistenten är sjuk, är kommunen enligt LSS ansvarig för att på den enskildes begäran ge ekonomiskt stöd till skäliga kostnader för sådan assistans, till den del behovet av stöd inte täcks av beviljade assistanstimmar enligt LASS. - I förarbetena uttalas att med skäliga kostnader avses samma slags kostnader som i LASS samt att det belopp som regeringen varje år bestämmer bör vara vägledande. - Detta uttalande bör rimligen avse situationen att den enskilde inte får assistansersättning enligt LASS och kommunen beslutar om personlig assistans enligt LSS eller när behovet av personlig assistans inte tillgodoses genom beviljade assistanstimmar, t.ex. vid behov av utökning av timmarna på grund av semesterresa, eller om kommunen bedömer att den enskildes behov av assistans är större än vad som täcks av assistansersättningen. Uttalandet torde emellertid inte avse kommunens subsidiära ansvar vid ordinarie assistents sjukdom, eftersom assistansersättning utgår under denna tid. Den enskilde skulle i sådant fall få dubbel ersättning för vissa kostnader, nämligen dem som ingår i schablonen. - Socialstyrelsens slutsats är att skäliga kostnader inte bör utgå enligt ett schabloniserat belopp utan i stället motsvara den faktiska kostnadsökningen till den del denna inte täcks av assistansersättningen.
Riksförsäkringsverket (numera Försäkringskassan) anförde i inhämtat yttrande såsom sin inställning följande. Fråga i målet är med vilket belopp kommunen skall betala den utökade assistansen vid ordinarie assistents sjukdom. - Riksförsäkringsverket har under 7.6 i sin Vägledning om assistansersättning (2003:6) hänvisat till vad som anges i prop. 1992/93:159 s. 72-73 och framhållit bl.a. följande. Med tillfällig utökning avses såväl att rent faktiskt ställa upp med en vikarie som att lämna ekonomisk ersättning om den enskilde själv ordnar vikarie. Om den ersättningsberättigade gett i uppdrag åt kommunen att anordna assistansen betalar kommunen för de extra kostnader för vikarie som uppstår när den ordinarie assistenten är sjuk. - Vidare har verket framhållit att om den enskilde uppdragit till annan att anordna assistansen och assistansersättningen inte räcker för att betala sjukvikarien borde, enligt Svenska Kommunförbundet, kommunens ersättning täcka den enskildes faktiska extra assistanskostnader. - Riksförsäkringsverket konstaterar att om den ordinarie assistenten är sjuk fortsätter försäkringskassan att betala ut assistansersättning. Mot bakgrund av vad som uttalas i förarbetena är det endast den utökade assistansen som skall betalas av kommunen, dvs. endast de kostnader som inte täcks av assistansersättningens schablonbelopp. Verket anser därför att kommunen inte skall betala den utökade assistansen med schablonbelopp.
Svenska Kommunförbundet avgav yttrande i målet och anförde bl.a. följande. I sin bedömning hänvisar kammarrätten till följande text som är ett citat ur prop. 1992/93:159 (s. 175). - "Med skäliga kostnader avses samma slags kostnader som i lagen om assistansersättning, dvs. normala lönekostnader och vissa administrativa kostnader. Det belopp som regeringen varje år bestämmer såsom den högsta ersättningen per assistanstimme med stöd av den lagen bör vara vägledande även i frågan om det ekonomiska stödet från kommunen enligt denna punkt." - Då förarbetena till LSS skrevs var den assistansersättning som hänvisades till och som infördes den 1 januari 1994 inte schabloniserad. Avsikten var vid den tidpunkten att assistansersättningen skulle täcka de verkliga kostnader som den enskilde hade för sin assistans, dvs. lönekostnader samt kostnader för administration m.m. I de senare skulle kostnader ingå för bokföring och revision, lokaler, utbildning, rekrytering och omkostnader för assistenter. - Texten i propositionen kan inte tolkas som något annat än en rekommendation till kommunerna om ett tak på vad som kan anses vara "skäliga kostnader". En skälig kostnad skall inte bara vara "faktisk" utan också "rimlig". Uttalandet kan inte ses som en rekommendation att tillämpa schablonbeloppet. - Sedan den 1 september 1997 gäller att assistansersättningen utgår med ett schabloniserat belopp per timme - oberoende av vilka kostnader för assistansen som den ersättningsberättigade faktiskt har haft. Inom ramen för det fastställda beloppet får den assistansberättigade, när han eller hon använder sig av annan assistansanordnare än kommunen, själv avgöra hur stor del av beloppet som skall användas till lön och andra anställningskostnader och hur mycket som skall användas till administration och andra kringkostnader. - Förändringen 1997 - schabloniseringen av den statliga assistansersättningen - genomfördes för att uppnå bättre kostnadskontroll, vissa besparingar och för att förenkla administrationen såväl för anordnaren som försäkringskassan (prop. 1996/97:150 s. 137-138). Besparingsskäl var alltså en av orsakerna till att schablonbeloppet infördes och det torde knappast vara lagstiftarens intention att metoden med schablonisering för kommunernas del skall användas på ett sådant sätt att deras kostnader ökar. - Schabloniseringen av den statliga assistansersättningen lagreglerades. Av 10 § LASS framgår att assistansersättningen utges med det belopp per timme som regeringen fastställer för varje år. Motsvarande bestämmelse eller hänvisning till LASS saknas i LSS och inte heller i de aktuella förarbetena anges att kommunerna skall beräkna skäliga kostnader för personlig assistans enligt schablonbeloppsmetoden. - Skäliga kostnader kan därmed, enligt Svenska Kommunförbundets mening, inte beräknas till ett belopp som innebär en överkompensation för den enskilde. I kommunallagens grundläggande kompetensbestämmelse ligger ett principiellt förbud mot att ge understöd åt enskilda. - I målet kan, enligt förbundet, med skäliga kostnader endast avses den faktiska kostnadsökning som uppstår, dvs. kostnad för sjuklön inklusive sociala avgifter och semesterersättning under den personliga assistentens sjuklöneperiod. Ersättning för administrationskostnader ingår i schablonbeloppet och täcks alltså av beviljade assistanstimmar enligt LASS.
Regeringsrätten (2005-09-29, Billum, Nordborg, Eliason, Ersson, Fernlund) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. I.L. tillhör personkretsen enligt 1 § LSS. Hon har därmed enligt 7 § första stycket LSS rätt till insatser enligt lagen, om hon behöver sådan hjälp i sin livsföring och behovet inte tillgodoses på annat sätt. Enligt 7 § andra stycket LSS skall den enskilde genom insatserna tillförsäkras goda levnadsvillkor. En form av insats är enligt 9 § 2 LSS biträde av personlig assistent eller ekonomiskt stöd till skäliga kostnader för sådan assistans, till den del behovet av stöd inte täcks av beviljade assistanstimmar enligt LASS.
I.L., som under 1999 var beviljad assistansersättning enligt LASS och hade sin assistans anordnad på annat sätt än genom kommunens försorg, ansökte hos stadsdelsnämnden om ekonomiskt stöd enligt 9 § 2 LSS motsvarande schablonbeloppet enligt LASS under ordinarie assistents sjukdom.
Kommunens ansvar enligt 9 § 2 LSS inträder bl.a. vid tillfälliga utökningar av insatsen, t.ex. när den ordinarie personliga assistenten är sjuk (prop. 1992/93:159 s. 177).
Frågan i målet är om - för att den funktionshindrade skall anses vara tillförsäkrad goda levnadsvillkor - ekonomiskt stöd till skäliga kostnader för personlig assistans enligt 9 § 2 LSS vid ordinarie personlig assistents sjukdom skall utgå med ovan nämnt schablonbelopp eller med belopp som motsvarar faktiska merkostnader till den del dessa inte täcks av beviljade assistanstimmar enligt LASS.
Enligt 6 § andra stycket förordningen om assistansersättning jämställs med lämnad assistans också tid för vilken assistenten får sjuklön av den assistansberättigade. Försäkringskassan betalar således ut assistansersättning med det enligt LASS fastställda schablonbeloppet även under ordinarie assistents sjukdom.
I förarbetena till den ursprungliga regleringen i LSS och LASS uttalas bl.a. följande angående ekonomiskt stöd till skäliga kostnader för assistans enligt 9 § 2 LSS (prop. 1992/93:159 s. 175). Om den enskilde själv önskar vara arbetsgivare för den personliga assistenten eller själv anlita annat organ än kommunen kan han av kommunen få ekonomiskt stöd till skäliga kostnader för personlig assistans, till den del som inte täcks av försäkringskassan enligt förslaget till lag om assistansersättning. Den enskilde kan då själv anordna sin personliga assistans på det sätt som han anser är bäst. - Med skäliga kostnader avses samma slags kostnader som i lagen om assistansersättning, dvs. normala lönekostnader och vissa administrativa kostnader. Det belopp som regeringen varje år bestämmer såsom den högsta ersättningen per assistanstimme med stöd av den lagen bör vara vägledande även i frågan om det ekonomiska stödet från kommunen enligt denna punkt.
År 1997 genomfördes en ändring i 10 § LASS som innebar att timersättningen schabloniserades och sedan dess utgår med ett visst av regeringen bestämt belopp per timme. I prop. 1996/97:150 s. 138 uttalades bl.a. följande. Med nuvarande regler är assistansersättningen avsedd att täcka de verkliga kostnader som den enskilde har för sin assistans, dvs. lönekostnader samt kostnader för administration m.m. I de senare ingår t.ex. kostnader för bokföring och revision, lokaler, utbildning, rekrytering och omkostnader för assistenter. Genom förändringen kommer assistansersättning att lämnas med ett visst bestämt belopp per timme oberoende av vilka kostnader för assistansen som den ersättningsberättigade faktiskt har haft. Den ersättningsberättigade behöver bara redovisa hur många assistanstimmar som har utförts för att erhålla assistansersättningen. Inom ramen för det fastställda beloppet får den assistansberättigade själv avgöra hur stor del av beloppet som skall användas till lön och andra anställningskostnader och hur mycket som skall användas till administration och andra kringkostnader.
Någon ändring motsvarande den i 10 § LASS har inte gjorts i LSS.
Regeringsrätten konstaterar först att en kommuns skyldigheter enligt LSS gentemot enskilda funktionshindrade inte utan uttryckligt stadgande påverkas av ändrade villkor för den av Försäkringskassan förmedlade statliga assistansersättningen. Kommunens skyldighet att, om den inte själv tillhandahåller den personliga assistansen, ge ekonomiskt stöd till skäliga kostnader för assistans är sålunda oförändrad och kan inte utgå från annat än de verkliga kostnaderna för insatsen. Med skäliga kostnader avses emellertid samma slags kostnader som i LASS (jfr prop. 1992/93:159 s. 175). Det timbelopp som fastställs av regeringen enligt de nya reglerna i LASS kan därför alltjämt tjäna till viss ledning vid bedömningen av kostnadernas skälighet.
När det gäller I.L:s rätt till ekonomiskt stöd för tid under ordinarie assistents sjukdom gör Regeringsrätten följande överväganden. I.L. har av försäkringskassan erhållit assistansersättning med schablonbelopp även för de assistanstimmar för vilka hon på grund av ordinarie assistents sjukdom hos kommunen ansökt om ekonomiskt stöd enligt 9 § 2 LSS. Nämnda schablonbelopp är avsett att kunna täcka såväl ordinarie lönekostnader som kostnader för administration m.m. Som tidigare nämnts är den insats som kan beviljas enligt 9 § 2 LSS antingen biträde av personlig assistent eller ekonomiskt stöd till skäliga kostnader för sådan assistans, till den del behovet inte täcks av beviljade assistanstimmar. Enligt Regeringsrättens mening kan nämnden inte med stöd av nämnda lagrum åläggas att till I.L. utge ekonomiskt stöd överstigande hennes faktiska kostnader till den del dessa inte täcks av assistansersättningens schablonbelopp. Stadsdelsnämndens överklagande skall därför bifallas.
Domslut
Regeringsrättens avgörande. Med bifall till överklagandet upphäver Regeringsrätten kammarrättens dom och fastställer det slut länsrättens dom innehåller.