RÅ 2008 not 108

Not 108. Överklagande av Skatteverket i mål ang. ränta på ersättning enligt lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m. (ersättningslagen) - Länsrätten i Dalarnas län tillerkände i dom den 24 september 1998 J.S. ersättning enligt ersättningslagen med totalt 824 629 kr. Huvudfrågan i det målet gällde om den svenska lagen (1990:662) om skatt på vissa premiebetalningar stred mot EG-rätten. Kammarrätten och sedermera Regeringsrätten, RÅ 2002 not. 192, gjorde ingen ändring vad gäller de i länsrätten utdömda rättegångskostnaderna. Med anledning av Regeringsrättens dom expedierade Skatteverket en utbetalning till J.S. på den tilldömda ersättningen. - I en som överklagande rubricerad handling yrkade J.S. att länsrätten, med hänvisning till Skatteverkets utbetalning om 824 629 kr, skulle tillerkänna henne ytterligare 373 339 kr. Hon anförde i huvudsak följande. Det yrkade beloppet motsvaras av ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) och skulle utgå på de tidigare tilldömda rättegångskostnaderna om 824 629 kr. Enligt ersättningslagen utgår ingen ränta, vilket - då det rör sig om betydande rättegångskostnadsersättningar som har utestått under många år - strider mot Europakonventionen. Ett mål om skatt omfattas i princip inte av rättssäkerhetsgarantierna i artikel 6 i Europakonventionen. Annorlunda förhåller det sig med en fordran på rättegångskostnadsersättning. Ägaren till en sådan fordran skyddas av regleringen i artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen. Detta gäller även en fordran på rättegångskostnadsersättning som hänför sig till ett skattemål. Då äganderätten till fordran på rättegångskostnadsersättningen har kränkts har J.S. rätt till ränta på denna ersättning, trots att sådan rätt inte föreligger enligt ersättningslagen. - J.S. anförde - efter föreläggande av länsrätten om att särskilt ange grunden för allmän förvaltningsdomstols behörighet vad avser här aktuellt yrkande om ränta - i huvudsak följande. Enligt såväl EG-rätten som Europakonventionen gäller att en enskild ska kunna få sin på gemenskapsrätten respektive Europakonventionen grundade talan prövad inom ramen för det ordinarie domstolsförfarande som gäller för aktuellt slag av mål. I detta fall gäller det "grundläggande" målet ett mål om skatt, vilket slags mål ska hanteras av allmän förvaltningsdomstol. Mål om ersättning för rättegångskostnader handläggs, om inte något annat undantagsvis föreskrivs genom uttrycklig författningsreglering, i samma processordning som det mål kostnaderna hänför sig till. Ersättningslagen bygger också på denna princip varför frågan om ränta på ersättning som döms ut av allmän förvaltningsdomstol ska bedömas av samma domstol. Om länsrätten inom ramen för den ordinarie förvaltningsprocessen skulle underlåta att tillämpa gemenskapsrättens och Europakonventionens reglering till skydd för den enskilde och avvisa hennes yrkande om ränta och i stället hänvisa henne att väcka skadeståndstalan mot staten vid allmän domstol, så skulle detta konstituera en kränkning av Europakonventionen, i detta fall artikel 13. En sådan kränkning är tillkommande och självständig i förhållande till den kränkning som tidigare har drabbat henne. Enligt artikel 13 i Europakonventionen gäller att var och en vars rättigheter enligt Europakonventionen har kränkts ska ha tillgång till ett effektivt rättsmedel inför en nationell myndighet. Att väcka skadeståndstalan vid allmän domstol kan i sammanhanget typiskt sett inte anses som ett effektivt rättsmedel. En avvisning skulle också strida mot EG-rättens krav på effektivt rättsmedel, till säkerställande av att den enskilde ska kunna ta till vara sin rätt och utnyttja sina rättigheter enligt gemenskapsrätten. Ett ytterligare argument för att länsrätten ska ta upp yrkandet till prövning är att en avvisning av yrkandet på intet sätt garanterar att allmän domstol tar upp det till prövning. J.S. skulle i sådant fall helt fråntas rätten till domstolsprövning av sitt ränteyrkande. Detta skulle utgöra en uppenbar och oacceptabel kränkning av rätten till domstolsprövning enligt artikel 6 i Europakonventionen. J.S. åberopade vissa avgöranden till stöd för att EG-rätten och Europakonventionen stöder yrkandet om ränta på rättegångskostnaderna. - Skatteverket anförde - vad gäller länsrättens behörighet - att verket inte hade något att erinra mot att J.S:s yrkande prövades av allmän förvaltningsdomstol samt att verket inte hade någon erinran i sig mot beräkningen av räntebeloppets storlek. -Länsrätten i Dalarnas län (2005-01-26, Nygren)avvisade J.S:s talan och anförde. Enligt 22 § förvaltningslagen (1986:223) får ett beslut överklagas av den som beslutet angår, om det har gått honom emot och beslutet kan överklagas. - Enligt 22 a § förvaltningslagen överklagas beslut hos allmän förvaltningsdomstol. Detta gäller dock inte beslut i administrativa och andra här ej aktuella beslut. - Länsrätten anser till en början att Skatteverkets beslut att utbetala ersättningen för rättegångskostnader inte är ett administrativt beslut. Det föreligger således inte på sådan grund hinder mot att förvaltningsdomstol prövar J.S:s talan. - Fråga i målet uppkommer därmed om utbetalningsbeslutet är överklagbart så att en prövning, ytterst av J.S:s ränteyrkande, kan göras av länsrätten inom ramen för förvaltningsprocessen eller om prövningen av hennes talan kan ske av länsrätten på någon annan grund. - Länsrätten antecknar därvid till en början att det inte kan anses ankomma på parterna i detta mål att förfoga över och bestämma rätt forum för prövningen av J.S:s ränteanspråk. - Vad beträffar frågan om överklagbarheten av Skatteverkets utbetalningsbeslut gör länsrätten denna bedömning. Skatteverkets beslut att expediera Regeringsrättens ersättningsbeslut är enligt länsrättens mening inte att se som ett överklagbart debiteringsbeslut enligt 21 kap. 1 § skattebetalningslagen (1997:483) då det här inte är fråga om betalning eller återbetalning av skatt. Det kan vidare inte anses vara ett överklagbart ersättningsbeslut enligt 11 § första stycket ersättningslagen, då ersättningsbeslutet numera har fattats av Regeringsrätten i det tidigare nämnda målet. Utbetalningen är enligt länsrättens mening i stället att ses närmast som en verkställighet som det normalt inte går att klaga på utan särskilt lagstöd. Undantag från denna huvudregel kan vara om verkställighetsbeslutet innefattar ett mera självständigt avgörande eller om det förutsätter en självständig prövning av moment, som tidigare inte har prövats (se Ragnemalm, Förvaltningsbesluts överklagbarhet, s. 582). Skatteverkets beslut om utbetalning kan enligt länsrättens mening inte ses som en självständig prövning av rätt till ränta, som tidigare inte har prövats, då utbetalningen är en direkt följd av Regeringsrättens domslut. Inte heller kan annat skäl för prövning av utbetalningsbeslutet anses föreligga. - Länsrätten finner på grund av det ovan sagda att Skatteverkets utbetalning av 824 629 kr till Jessica Safir således inte är ett överklagbart beslut som kan prövas av allmän förvaltningsdomstol. Ränteyrkandet ska därför avvisas om länsrätten inte på annan grund är behörig att pröva J.S:s talan. - Innan ställning tas till frågan om J.S:s ränteanspråk tillhör det område som enligt bl.a. Europakonventionen bör och ska kunna prövas av svensk domstol måste länsrätten således pröva om denna länsrätt såsom en allmän förvaltningsdomstol över huvud taget är behörigt forum. - Kompetensen för de olika domstolsslagen - allmän domstol och allmän förvaltningsdomstol - ska enligt länsrättens mening prövas och bedömas enligt den inhemska rättsordningen även efter det att EG-rätten och Europakonventionen införlivats i den svenska rättsordningen. - Länsrätten gör i denna del följande bedömning. Det regelsystem som enligt svensk processrätt ligger närmast till hands för att pröva en talan om ränta på fordran leder, med den avgränsning av de olika domstolsslagens kompetens som kan utläsas av praxis och doktrin (se b1.a. RÅ 1992 ref. 91 samt Bertil Wennergren, Förvaltningsprocesslagen m.m. 4:e uppl. s. 14 ff.), till att allmän förvaltningsdomstol inte är behörig att pröva talan i detta mål. - Länsrätten finner alltså på grund av det ovan upptagna att J.S:s talan ska avvisas. - J.S. överklagade länsrättens beslut och yrkade att målet skulle återförvisas till länsrätten för prövning i sak. Till stöd för sin talan åberopade hon vad som tidigare anförts i målet med följande tillägg. Kompetensen för de olika domstolsslagen ska, precis som alla andra frågor, bedömas med beaktande av EG-rätten och Europakonventionen, som båda numera utgör en integrerad del av den svenska rättsordningen. Något undantag från tillämpningen av EG-rättsliga principer och Europakonventionen när det gäller ”kompetensen för de olika domstolsslagen” gjordes inte då EG-rätten och Europakonventionen den 1 januari 1995 införlivades i den svenska rättsordningen. Såväl EG-rättens grundläggande princip om ”gemenskapsrättens effektiva utövande” (the principle of effectiveness) som artikel 13 i Europakonventionen talar för att frågan om ränta på rättegångskostnadsersättningen ska prövas enligt samma förfarande som gäller för prövningen av rättegångskostnadsersättningen i sig, dvs. av allmän förvaltningsdomstol. Svenska domstolar är skyldiga att tillämpa både principen om ”gemenskapsrättens effektiva utövande” och artikel 13 i Europakonventionen och vid en konflikt åsidosätta nationella rättsregler som strider mot denna princip och/eller artikel. Regeringsrätten har i flera avgöranden bekräftat detta också när det gäller att åsidosätta sådana nationella svenska regler som inte medger att förvaltningsdomstolarna prövar vissa tvister, se RÅ 1997 ref. 65 och RÅ 2001 ref. 56. Sistnämnda rättsfall är i sammanhanget betydligt mer relevant än det av länsrätten åberopade RÅ 1992 ref. 91, vilket därtill avdömdes innan EG-rätten och Europakonventionen införlivades i svensk rätt. - Skatteverket motsatte sig bifall till överklagandet och uppgav att verket instämde i länsrättens bedömning. - Kammarrätten i Sundsvall (2006-02-13, Diurson, Pettersén, Fridén): Skälen för Kammarrättens avgörande. Enligt 7 § ersättningslagen ska en framställning om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt göras hos den myndighet eller den domstol där kostnaderna uppkommit. Framställningen om ersättning för kostnader gjordes av J.S. i samband med överklagandet till länsrätten av beslutet om premieskatt. Då förvaltningsmyndighet och allmän förvaltningsdomstol prövat skattemålet samt allmän förvaltningsdomstol prövat frågan om ersättning för kostnader enligt ersättningslagen anser kammarrätten att det ligger närmast till hands att ett senare inkommet yrkande om ränta på tillerkänd ersättning enligt ersättningslagen ska prövas i samma ordning och inte av allmän domstol. På grund härav finner kammarrätten att länsrätten inte ägt avvisa överklagandet på den grunden att allmän förvaltningsdomstol inte är behörig att pröva talan i målet. Således ska länsrättens beslut undanröjas och målet visas åter till länsrätten för ny behandling. - Kammarrättens avgörande. Kammarrätten bifaller överklagandet och undanröjer länsrättens beslut samt visar målet åter till länsrätten för ny prövning. - Skatteverket överklagade och yrkade att kammarrättens beslut skulle upphävas och länsrättens beslut fastställas. Som grund för sitt yrkande åberopade Skatteverket de skäl som länsrätten anfört och vad som tidigare anförts i målet. - J.S. bestred bifall till överklagandet. Hon anförde bl.a. följande. Som allmän princip gäller att krav på ränta så långt som möjligt alltid prövas tillsammans med huvudfordran och under alla förhållanden i samma processuella ordning. Utöver denna allmänna princip tillkommer i nu aktuellt fall att den långa handläggningstiden i sig utgör ett särskilt skäl för att räntefordran ska prövas av allmän förvaltningsdomstol. Vidare åberopades Europadomstolens dom den 9 mars 2006 i mål nr 10162/02 (Eko-Elda AVEE mot Grekland). - Regeringsrätten (2008-06-23, Billum, Wennerström, Nord, Hamberg, Knutsson): Skälen för Regeringsrättens avgörande.En skattskyldig som i ett ärende eller mål haft kostnader för ombud eller biträde, utredning eller annat som skäligen behövts för att ta till vara hans rätt ska enligt 3 § ersättningslagen efter framställning beviljas ersättning under vissa i lagrummet angivna förutsättningar. Enligt 7 § ska en framställning göras hos den myndighet eller den domstol där kostnaderna uppkommit. Framställningen ska ha kommit in innan myndigheten eller domstolen avgör ärendet eller målet. Enligt 9 § får en senare framställning prövas endast under förutsättning att förseningen beror på något ursäktligt misstag. Några bestämmelser om ränta finns inte i ersättningslagen. - Regeringsrätten gör följande bedömning. - Skatteverkets åtgärd att betala ut ersättning till J.S. i enlighet med Regeringsrättens dom den 4 december 2002 utgör inget överklagbart beslut. Hennes talan kan därför, som länsrätten funnit, inte tas upp till prövning på den grunden. I den mån hennes överklagande kan uppfattas också som en framställning om ytterligare ersättning enligt ersättningslagen kan konstateras att den getts in för sent. J.S. har inte anfört något som visar att förseningen berott på något ursäktligt misstag. Det saknas därför anledning att återförvisa målet till länsrätten. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten undanröjer Kammarrättens i Sundsvall beslut och fastställer Länsrättens i Dalarnas län beslut. (fd II 2008-05-28, Åsbrink)