RH 1998:22

Åklagaren yrkade att A.R. skulle dömas för yttrandefrihetsbrotten barnpornografibrott och olaga våldsskildring för att A.R. under tidsperioden hösten 1994 - den 8 februari 1996 i Helsingborg och Laholm uppsåtligen till allmänheten spritt videogram, innehållande skildringar av barn i pornografisk bild samt av sexuellt våld eller tvång, vilka med hänsyn till omständigheterna inte är försvarliga. Åtalet avsåg även ansvar enligt 3 kap. 13 § yttrandefrihetsgrundlagen och 4 kap. 2 § lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens område för underlåtenhet att lämna föreskrivna uppgifter om ursprung m.m.

A.R. bestred ansvar för yttrandefrihetsbrotten.

Åtalet för barnpornografibrott avsåg spridning av en sju minuter lång barnpornografisk film. Åtalet för olaga våldsskildring avsåg tre sekvenser, fem-sju minuter långa, i tre olika filmer. Var och en av de fyra filmerna fanns på var sitt masterband tillsammans med andra porrfilmer. Kopior av masterbanden hade sedan sålts.

Helsingborgs tingsrätt (1996-11-19, rådmannen Marie Hartman samt nämndemännen Gerd Clarkson, Christer Falkheimer, Heinz Frohm och Olle Lillier) dömde A.R. enligt åtalet och bestämde påföljden till fängelse två månader.

A.R. uppgav vid tingsrätten bl.a. följande om spridningen. Han arbetade inom tullen och ville ha en extrainkomst. Därför startade han i liten skala försäljning av porrfilmer på postorder. Han sålde via annonser i tidningar. Han köpte band från Danmark och från Thailand samt Japan. Det var "normala porrfilmer" med unga tjejer men inte någon barnporr. Ett halvår efter starten av postorderverksamheten gjorde han listor på de filmer han kunde sälja. Verksamheten blev allt större och han bad Y.R. hjälpa honom med att kopiera och skicka filmerna. Själv arbetade han heltid och hade inte tid. Beträffande de tre filmsekvenser som enligt åtalet utgjorde olaga våldsskildring angav tingsrätten i sina domskäl följande. Scenerna på film 1 visar en man och kvinna i kontorsmiljö. Mannen tvingar sig på kvinnan som dock efter en stund verkar införstådd med vad som händer. Inledningsvis visas en tvångssituation. Scenerna på film 2 visar en kvinna, som våldtas av två män. Kvinnan, som först är upprörd och spjärnar emot, förefaller att så småningom gå med på att ha samlag med båda männen. Efteråt blir hon emellertid nedstämd och, i den del av filmen som inte är föremål för åtal, hämnas hennes väninna genom att ha samlag med en av männen samt omedelbart därefter skära honom i halsen. I åtalade delar visas en våldssituation. Scenerna på film 3 visar en kvinna som onanerar inför kameran. Efter detta kommer en man, som sägs vara regissörsassistent in i bild och vill ha samlag med kvinnan. Hon protesterar högljutt och gör motstånd. De har sedan samlag. De åtalade scenerna visar enligt tingsrättens mening en tvångssituation.

Tingsrätten uttalade i påföljdsfrågan följande. A.R. har drivit rörelse och sålt sammanlagt 641 videogram med olagligt innehåll. Hans affärsverksamhet har pågått under lång tid och skett yrkesmässigt. Han har själv importerat filmer, som alltså inte har godkänts för visning i Sverige. Stora krav måste ställas på A.R:s sätt att sköta rörelsen på ett lagenligt sätt. Försäljning av icke tillåtna filmer innebär goda möjligheter till ekonomisk vinning och tingsrätten anser att överträdelser av reglerna i yttrandefrihetsgrundlagen är sådant brott, vars art gör att påföljden måste vara fängelse. A.R. skall därför ådömas ett kortvarigt fängelsestraff.

A.R. överklagade tingsrättens dom. Han yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet för yttrandefrihetsbrotten barnpornografibrott och olaga våldsskildring samt under alla förhållanden bestämma en icke frihetsberövande påföljd.

Åklagaren bestred ändring.

Hovrätten över Skåne och Blekinge (1998-03-09, hovrättslagmannen Olle Ekstedt, hovrättsrådet Björn R. le Grand, referent, hovrättsassessorn Dag Cohen och adjungerade ledamoten kammaråklagaren Stefan Gradler) bestämde påföljden till villkorlig dom och 120 dagsböter.

När det gäller den såsom barnpornografisk åtalade filmen redovisade hovrätten i sina domskäl följande. Som tingsrätten angett är det en filmupptagning av flickor i åldern 10-12 år, dvs. av barn. Filmen ger ett dokumentärt intryck. Barnen verkar således inte agera på regianvisningar. Filmen tycks vara upptagen på en gräsmatta på en allmän bad- eller solplats av centraleuropeiskt snitt. Barnen talar tyska. De är mestadels nakna. Filmen skiljer sig i sina huvuddelar inte från vanliga semesterfilmer. Flickornas beteende avviker således inte från hur barn oftast beter sig när de leker tillsammans på en badplats. I slutet av filmen övergår den som håller i kameran emellertid till att närmast maniskt zooma in nakna flickors underliv och könsorgan. Filmen får i dessa avslutande delar en klart pornografisk inriktning. Hovrätten delar därför tingsrättens uppfattning att filmen innehåller barnpornografi.

I fråga om de åtalade våldsskildringarna anförde hovrätten följande. Hovrätten delar tingsrättens uppfattning att filmerna utgör sådana skildringar av sexuellt våld eller tvång som omfattas av straffbudet. Närmare besett är det frågan om tre filmer där mannen eller männen inledningsvis på ett tydligt sätt i avsikt att utnyttja kvinnan sexuellt fysiskt betvingar henne; det utövade våldet svarar, som tingsrätten angett, mot vad som krävs för ansvar för våldtäkt.

I påföljdsfrågan anförde hovrätten följande.

Straffvärdet för brottet underlåtenhet att lämna föreskrivna uppgifter om ursprung m.m. motsvarar böter.

Vid ingången av 1990-talet var straffskalorna för såväl barnpornografibrott som olaga våldsskildring böter eller fängelse högst sex månader. Påföljderna hade under 1980talet vanligtvis bestämts till böter i likhet med vad som även är fallet i fråga om andra brottsbalksbrott med samma straffskala som t. ex. snatteri.

Straffskalan för olaga våldsskildring skärptes i början av 1990-talet så att maximistraffet blev fängelse två år. Syftet med skärpningen var att åstadkomma en strängare bedömning främst i fall av uppsåtligt brott. I förarbetena framhölls yrkesmässig och i större skala bedriven import eller försäljning av otillåtna framställningar som exempel på fall där en bötespåföljd framstod som otillräcklig. (Se prop. 1989/90:70 s. 44 ff och s. 61 ff.)

Även straffskalan för barnpornografibrott skärptes så att det strängaste straffet blev fängelse två år. Men detta skedde först under år 1993. Skälet för skärpningen var att barnpornografibrottet omfattade gärningar med i stort sett samma straffvärde som olaga våldsskildring varför det framstod som naturligt att brotten hade samma straffskala, se prop. 1992/93:141 s. 44.

Som hovrätten angett i det föregående avser A.R:s barnpornografibrott en film av föga avancerat slag. Det är således inte frågan om att sexuella övergrepp mot barn skildras. Enbart den använda kameratekniken skiljer filmen från en straffri film på nakna barn. Såvitt framkommit i målet har A.R. spritt filmen - ett totalt sju minuter långt avsnitt som först i slutet antar pornografisk karaktär - endast som en del av ett videoband han skickat ut för reklamändamål som dock avsett hans yrkesmässigt bedrivna handel med porrfilmer. I hur stor omfattning han spritt sekvensen har emellertid inte klarlagts i målet. Straffvärdet av barnpornografibrottet kan mot denna bakgrund inte anses överstiga böter.

De såsom olaga våldsskildring bedömda sekvenserna återger våld eller tvång som inte är av särskilt långtgående slag. Det rör sig alltså inte om tortyrscener eller mer utdragna skildringar eller skildringar av för offret extremt våldsamma eller kränkande händelseförlopp. En annan sak är att våldtäkt eller annat sexuellt våld eller tvång i sig är allvarliga brott och att spridning av även icke dokumentära framställningar av sådant ansetts så skadlig att spridningen straffbelagts. Skildringarna utgör inte mera allvarliga fall av olaga våldsskildring. A.R. har emellertid i yrkesverksamhet överlåtit drygt 600 exemplar av de tre skildringarna under en tidrymd av omkring ett och ett halvt år. Med hänsyn härtill är straffvärdet fängelse.

Liksom tingsrätten anser hovrätten sammanfattningsvis att det samlade straffvärdet av A.R:s brottslighet är fängelse två månader. Att en brottslighet har ett straffvärde som överstiger böter innebär inte med automatik att påföljden bestäms till fängelse. Enligt 30 kap. 4 § brottsbalken skall nämligen rätten vid val av påföljd fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Som skäl för fängelse får rätten, utöver brottslighetens straffvärde och art, beakta om den tilltalade tidigare har gjort sig skyldig till brott. Lindrigare påföljder som kan träda i stället för fängelse är t. ex. villkorlig dom eller skyddstillsyn. A.R. har inte tidigare dömts för brott. Bortsett från återfallssituationerna är det främst två faktorer som leder till att påföljden bestäms till fängelse: brottets art eller brottets straffvärde. När det gäller straffvärdet anses en presumtion för fängelsestraff inträda vid ett straffvärde om ett års fängelse eller mer. Brottslighetens straffvärde är i detta fall inte så högt att ett fängelsestraff krävs. När det gäller brott med ett straffvärde om en eller några månaders fängelse är huvudregeln att en icke frihetsberövande påföljd väljs. Undantag sker i fråga om brott vars art är sådan att de - oavsett det begränsade straffvärdet men av hänsyn till allmän laglydnad - anses böra leda till ett fängelsestraff, s. k. artbrott. Det gäller t. ex. oftast beträffande grovt rattfylleri och misshandel som inte är ringa. Bedömningen av en viss brottstyp som artbrott faller i praxis ofta tillbaka på uttalanden i lagförarbeten. Det finns dock utrymme för en utveckling i praxis. Att en viss typ av brottslighet blivit mera utbredd eller antagit mera elakartade former kan enligt förarbetsuttalanden tas med i bedömningen av om ett brott skulle anses vara ett artbrott. Från Högsta domstolens praxis kan nämnas fall där frågor om försäkringsbedrägeri eller våld och hot mot tjänsteman (anställd på lokaltrafik) lett till diskussioner av detta slag. Som framgår av Högsta domstolens uttalande i NJA 1992 s. 190 bör hänsynstaganden av detta slag i första hand vara en uppgift för lagstiftaren och endast med försiktighet göras i domstolarnas praxis. När det gäller barnpornografibrott eller olaga våldsskildring saknas uttalanden i förarbeten som ger stöd för att anse brotten vara artbrott. Det finns inte heller underlag för bedömningen att brottslighet av detta slag ökat eller antagit mera elakartade former. Från tiden efter de inledningsvis nämnda straffskärpningarna föreligger endast ett refererat hovrättsavgörande (RH 1996:87). Ett halvdussin fällande domar avseende yttrandefrihetsbrotten barnpornografibrott eller olaga våldsskildring är därutöver kända för hovrätten. Följande mål gällde alla spridning och straffvärdet ansågs överstiga böter. Stockholms tingsrätts dom 1993-10-28 i mål B 8-5496-92 Det s. k. Huddingemålet. Två personer (N. och K.) stod åtalade. Brottsligheten bestod i korthet av följande. N. och K. har anskaffat videogram och filmer som skildrar barn i pornografisk bild och sexuellt våld eller tvång och har bjudit ut videogrammen och filmerna till allmänheten bl.a. genom att annonsera. De har under tiden den 1 januari 1989 - 3 juni 1992 i Storstockholm hållit materialet tillgängligt för allmänheten och efter särskilda beställningar kopierat olika barnpornografiska avsnitt från 125 videogram (masterband) och 28 smalfilmer samt olika skildringar av sexuellt våld eller tvång från ett videogram och åtta smalfilmer. Dessa videoband (videogram) har de sedan sålt eller lämnat i byte.

Justitiekanslern pekade beträffande omfattning av verksamheten bl.a. på att man vid husrannsakan i N:s bostad påträffat bl.a. ett stort antal videokassetter med barnpornografiskt innehåll, en avancerad videoutrustning med fem videobandspelare samt avancerade komponenter för kopiering, redigering, påläggning av ljud, ljusbalansering m.m., en anläggning som bedömdes vara avsedd för avancerad kopiering och redigering av videofilmer. Man hade flera postboxar.

Tingsrätten biföll åtalet i dess helhet.

K. hade efter den aktuella brottsligheten dömts till fängelse 4 år och var vid tiden för tingsrättens dom intagen i kriminalvårdsanstalt.

Tingsrätten erinrade inledningsvis om att en del av brottsligheten hänförde sig till tid då lindrigare straffskalor gällt och uttalade i påföljdsfrågan bl.a. följande. De barnpornografiska skildringarna återger stundom mycket små barn. En förutsättning för att produkterna skall kunna framställas är att barnen utsätts för sexuella övergrepp av olika slag. K:s och N:s verksamhet framstår som yrkesmässig genom att de annonserar, för register över kunder, skaffar postbox m.m. Enligt tingsrättens mening har N:s och K:s brottslighet ett för yttrandefrihetsbrott högt straffvärde. På grund av brottens art bör annan påföljd än fängelse inte komma i fråga för dem.

K. dömdes till ett särskilt fängelsestraff om fyra månader. N. dömdes till fängelse sex månader.

Svea hovrätts dom 1995-04-12 i mål B 1326-94 H. dömdes i målet för yttrandefrihetsbrottet olaga våldsskildring.

H. hade drivit ett postorderföretag som från egna lokaler sysslade med försäljning av bl.a. videogram med pornografiskt innehåll. Bland utbudet återfanns videogram med bl.a. bondage, spanking och sadomasochism. Verksamheten avbröts i februari 1993.

H. - som tidigare var ostraffad - dömdes av tingsrätten för 115 videogram till fängelse sex månader (ordföranden var skiljaktig: fängelse tre månader). I påföljdsfrågan uttalade tingsrätten följande. Många av de fällda videogrammen har innehållit avsnitt där offren utsätts för en både plågsam och förnedrande behandling. Detta gäller speciellt PAIN-serien och avsnitten angående Slave Sex. Med hänsyn till de brottsliga videogrammens antal och innehåll kan annan påföljd än fängelse ej komma i fråga. Vid straffmätningen måste dock beaktas att aktörerna på de fällda videogrammen är vuxna människor, vilka av allt att döma frivilligt deltar i de inspelade scenerna.

Hovrätten friade H. från ett femtontal videogram innehållande fistfucking och bestämde påföljden till fängelse tre månader samt uttalade i påföljdsfrågan följande. Spekulativa skildringar av sexuellt våld eller tvång kan utöva en skadlig påverkan, särskilt på barn och ungdom. Denna påverkan kan leda till att det som skildras blir mönsterbildande, att aggressioner utlöses eller att en avtrubbningseffekt uppstår. Det måste också anses uppenbart att sådana skildringar är ägnade att negativt påverka framför allt kanske uppväxande pojkars men även vuxna mäns syn på och värdering av kvinnan. - Med hänsyn till det anförda och till mängden av videogram som H. skall fällas till ansvar för liksom arten av det våld och tvång som återges i videogrammen delar hovrätten tingsrättens bedömning att någon annan påföljd än fängelse inte kan komma i fråga.

Göta hovrätts dom 1996-05-20 i mål B 1442-95 Målet är refererat i RH 1996:87. Både tingsrätt och hovrätt dömde M.L. för yttrandefrihetsbrotten barnpornografibrott och olaga våldsskildring till fängelse tre månader. Domen avsåg gärningar som begåtts under två års tid fram till december 1993.

Tingsrätten anförde i påföljdsfrågan följande. M.L. har under ett par år bedrivit en tämligen omfattande låne- och bytesverksamhet med barnpornografiska filmer. En sådan film kan inte framställas utan att det begås sexuella övergrepp mot barn. I ett femtiotal av de fällda filmerna är det sexuella våldet och tvånget dessutom så markant att M.L. fällts till ansvar för både barnpornografibrott och olaga våldsskildring. Det skall emellertid understrykas att M.L. varken har producerat filmerna eller agerat i dem utan skall straffas för att ha spritt dem. Straffvärdet för yttrandefrihetsbrotten är dock förhållandevis högt. Med hänsyn till brottens art kan annan påföljd än fängelse inte komma i fråga om inte särskilda omständigheter talar mot en sådan påföljd. Några sådana omständigheter har inte framkommit. Vid straffmätningen beaktar tingsrätten att större delen av verksamheten bedrivits före den 1 juli 1993 då straffmaximum för barnpornografibrott var sex månader.

Hovrättens överväganden i påföljdsfrågan har återgetts i RH 1996:87.

Stockholms tingsrätts dom 1997-05-29 i mål B 8-781-96 Åtalet gällde yttrandefrihetsbrotten barnpornografibrott och olaga våldsskildring. Det gällde att den tilltalade under tiden år 1991 till och med den 31 januari 1994 spritt videogram.

Den tilltalade var egenföretagare i byggnadsbranschen men rörelsen hade börjat gå dåligt. Han hade köpt ett parti porrfilmer under år 1991. Därefter hade han sålt eller bytt filmer tills polisen slog till. Han uppgav att han hade haft omkring 20 kunder och att den totala förtjänsten på verksamheten med filmerna uppgått till omkring 5 000 kr.

Tingsrätten dömde den tilltalade till fängelse en månad för spridande av olaga våldsskildring avseende 35 filmer samt för spridande av barnpornografi beträffande sex filmer, varav fyra även innehöll olaga våldsskildring. Våldsfilmerna innehöll scener i vilka offret sticks med nålar, scener med piskning, spanking, bondage och fistfucking samt scener där offret utsattes för elektriska stötar.

Tingsrätten uttalade i påföljdsfrågan följande. [Den tilltalade] har spritt videogram, innehållande främst olaga våldsskildring men även i viss omfattning barnpornografi. Beträffande filmerna som innehåller olaga våldsskildring visar de visserligen vuxna aktörer, som förmodligen medverkar frivilligt. Å andra sidan innehåller flera av filmerna skildringar där personer, oftast kvinnor, utsätts för långvarig, plågsam och förnedrande behandling. Att sprida sådant är en art av brottslighet i fråga om vilken inte annat än en frihetsberövande påföljd kan komma i fråga. Med hänsyn till att [den tilltalades] spridningsverksamhet haft en något mindre omfattning än t. ex. den som var föremål för bedömning i [RH 1996:87], finner tingsrätten att det är tillfyllest med ett kort straff.

Hovrätten över Skåne och Blekinges dom 1997-06-02 i mål B 649- 96 Åtalet gällde att den tilltalade under tiden år 1992 till den 15 januari 1994 uppsåtligen spritt videogram innehållande barnpornografi eller olaga våldsskildring. Åtalet ogillades i vissa delar p. g. a. preskription. Det bifölls slutligt av hovrätten beträffande 14 videoband, varav 8 innehöll både barnpornografi och våldsskildring samt 6 enbart våldsskildring som spritts under tiden till våren 1993. En del av de åtalade sekvenserna förekom på flera band. Tolv av banden innehöll vad hovrätten sammanfattade under rubriken tortyr, m.m. (spanking, bondage, våldtäkt, nålar m.m.).

Den tilltalade, Q, var industriarbetare. Han hade köpt porrfilmer, mest på postorder. Därefter hade han börjat byta eller handla med otillåtna filmer med ett fåtal personer som han fått kontakt med när han annonserat ut tillåtna porrfilmer. Spridningsåtgärderna bestod i att han lämnat ut innehållsförteckningar till fyra otillåtna filmer och överlåtit elva filmer.

Tingsrätten, vars bedömning i skuldfrågan delvis frångicks av hovrätten, bestämde påföljden till fängelse en månad och uttalade i påföljdsfrågan följande. Straffvärdet av den brottslighet som Q. gjort sig skyldig till är så högt att böter inte är en tillräckligt sträng påföljd. Arten av brottsligheten är sådan att annan påföljd än fängelse kan komma i fråga endast om mycket speciella skäl talar mot en frihetsberövande påföljd. Det finns inga sådana skäl beträffande Q. Påföljden skall därför bestämmas till fängelse. Vid bestämmande av fängelsestraffets längd beaktar tingsrätten att spridningen avsett ett mindre antal band och att den krets till vilken banden spritts har varit begränsad. Hovrätten bestämde påföljden till skyddstillsyn och uttalade i påföljdsfrågan följande. Den i målet för barnpornografibrott tillämpliga straffskalan är böter eller fängelse i högst sex månader. Straffet för enbart de barnpornografibrott Q. gjort sig skyldig till hade kunnat stanna vid böter. För olaga våldsskildring i den omfattning Q. befunnits skyldig är emellertid böter inte ett tillräckligt strängt straff. För den samlade brottsligheten kan straffet därför inte stanna vid böter. Även om hovrätten i större omfattning än tingsrätten funnit Q. skyldig till olaga våldsskildring är straffvärdet för den samlade brottsligheten dock inte högre än vad tingsrätten funnit. - Frågan i målet är om Q. skall dömas till en månads fängelse eller, som han yrkat, skyddstillsyn. - Enligt 30 kap. 4 § brottsbalken skall rätten vid val av påföljd fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Som skäl för fängelse får rätten, utöver brottsligheten straffvärde och art, beakta om den tilltalade tidigare har gjort sig skyldig till brott. – Q. har inte tidigare dömts för brott. Straffvärdet är inte så högt att ett fängelsestraff är påkallat. - Vid val av påföljd skall rätten som skäl för skyddstillsyn enligt 30 kap. 9 § brottsbalken beakta om det finns anledning anta att denna påföljd kan bidra till att den tilltalade avhåller sig från fortsatt brottslighet. (...) Av utredningen framgår att det stöd och den kontroll en skyddstillsyn innebär kan bidra till att Q. avhåller sig från fortsatt brottslighet. - Den brottslighet för vilken Q. befunnits ansvarig kan inte anses vara av sådan art att den bör vara föremål för särbehandling i påföljdshänseende, innebärande att påföljden skall bestämmas till fängelse även när detta inte är påkallat av brottsligheten straffvärde eller återfall i brott. - Med hänsyn till det anförda bör påföljden bestämmas till skyddstillsyn med föreskrift enligt vad frivårdsmyndigheten föreslagit. Varken brottslighetens straffvärde eller någon annan omständigheter påkallar att skyddstillsynen förenas med böter. Återgiven praxis är inte helt entydig. De tre hovrättsavgörandena kan förenas med antagandet att brott av detta slag inte ansetts ha samma karaktär av artbrott som t. ex. grovt rattfylleri, innebärande att påföljden bestäms till fängelse även om straffvärdet inte överstiger en- två månaders fängelse. Stockholms tingsrätts dom i det s. k. Huddingemålet är också förenlig med ett sådant antagande. Däremot kan avgörandena från Svea hovrätt och Göta hovrätt tas till intäkt för i vart fall att brottens art i förening med ett något högre straffvärde föranlett påföljdsvalet fängelse, liknande vad som torde gälla vid brottet olaga hot. De ger också utrymme för tolkningen att brottslighet med ett straffvärde överstigande böter ansetts utgöra s. k. artbrottslighet. En annan bedömning synes emellertid ha gjorts i Hovrättens över Skåne och Blekinge avgörande. Stockholms tingsrätts dom 1997-05-29 avser visserligen brottslighet som inte ansågs ha ett straffvärde överstigande en månads fängelse men där påföljden ändå bestämdes till fängelse. Tingsrättens motivering tyder närmast på att det var skildringarnas innehåll - liknande tortyrscener - som föranledde påföljdsvalet. Mera handfasta hållpunkter kan emellertid inte utläsas ur den begränsade praxis som förekommer på området. Vissa former av barnpornografibrott eller olaga våldsskildring torde dock bedömas som artbrott.

Enligt hovrättens mening kan den brottslighet för vilken A.R. befunnits ansvarig inte anses vara av sådan art att den bör vara föremål för särbehandling i påföljdshänseende, innebärande att påföljden skall bestämmas till fängelse även när detta är inte påkallat av brottslighetens straffvärde eller återfall i brott.

Skäl att bestämma påföljden till skyddstillsyn föreligger inte. Det saknas särskild anledning att befara att A.R. kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Påföljden bör därför bestämmas till villkorlig dom i förening med ett relativt kännbart bötesstraff.

Målnummer B 1290/96