Förkortningar

Författningsförslag

Sammanfattning

1. Utredningsarbetet

1.1 Direktiven, m.m. 1 .2 Arbetets bedrivande

2 Gällande rätt

2.1. Regeringsformen och tryckfrihetsförordningen 2.2 Biografförordningen 2.3 Pliktexemplarslagen 2.4 Videovåldslagen

2.5 Brottsbalken

2.6. Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna

3 Rapporten (Ds U 1987z8) Videovåld, m.m. 3.1 Sammanfattning av rapporten

3.2. Synpunkter på rapporten 3.3 Komplettering av vissa uppgifter i rapporten

3.3.1. Hur många har videobandspelare hemma 3.3.2 Hur används videobandspelaren 3.3.3 Utvecklingen av kabel—TV

11

13

17 17 19

23 23 26 30 32 34

35

41 41 45 46 46 48 50

• Sida 6
•  Original

3.4

3.5

5.1 5.2

5.3

6.1 6.2

6.3

6.4

3.3.4 Videovåldslagen i praktiken Kompletterande undersökning av Jonas Wall (kort resumé) Peter Gerdmans vid BRÅ rapport om samband mellan våldsskildringar i rörliga bilder och våldsbeteende hos unga (kort resumé)

Utredningens allmänna synpunkter på åtgärder mot våldsskildringar i rörliga bilder

Barncensur och åldersgränser Nuvarande regler Utländsk rätt 5.2.1 Danmark

5.2.2. Finland

5.2.3 Island 5.2.4 Norge 5.2.5 Storbritannien 5.2.6 Västtyskland Utredningens överväganden 5.3.1 Ändrade åldersgränser 5.3.2 Rörlig åldersgräns i särskilda fall 5.3.3 Vuxenmedverkan 5.3.4 Hemvideo

Olika alternativ till lagstiftning Inledning Några utländska lösningar 6.2.1 Finland 6.2.2 Norge 6.2.3 Storbritannien Brottet olaga våldsskildring 6.3.1 Kriminaliseringens utformning 6.3.2 Brottets straffvärde Övervakning och kontroll 6.4.1 Allmänt 6.4.2 Tillsynsorganisationen

52

54

55

61 61 62 62 63 63 63 64 65 65 65 69 70 7 1

73 73 74 75 81 82 87 87 88 90 90 91

• Sida 7
•  Original

6.5

6.6

Förkortningar

ADB ALB BBFC

CD Dir. DsJu

DsU IFPI

JK KU

Prop. PUB

RF

rskr. SCB SFS SOU

TF VIDSAM YFU

Automatisk databehandling Arkivet för ljud och bild

British Board of Film Classification Brottsförebyggande rådet

Compact Disc Kommittédirektiv Departementsserien, justitiedepartementet Departementsserien, utbildningsdepartementet International Federation of Producers of Phonograms and Videograms Justitiekanslern Konstitutionsutskottet Regeringsproposition Sverigs Radios avdelning för publik- och programforskning Regeringsformen Riksdagens skrivelse Statistiska centralbyrån Svensk författningssamling Statens offentliga utredningar Tryckfrihetsförordningen Videotekens Samarbetsorganisation Yttrandefrihetsutredningen

• Sida 10
•  Original

• Sida 11
•  Original

Förslag till Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 16 kap. 10 b & brottsbalken skall ha följande

lydelse.

Nuvarande lydelse

16 kap. 10 b &

Föreslagen lydelse

Den som i Stillbild elleri en film, ett videogram, ett televisionsprogram eller andra rörliga bilder skildrar sexuellt våld eller tvång med uppsåt att bilden eller bilderna sprids eller som sprider en sådan skildring, döms, om inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvar— lig, för olaga våldsskildring till böter eller fängelse i högst sex måna- der. Detsamma gäller den som i rörliga bilder närgånget eller utdraget skildrar grovt våld mot människor eller djur med uppsåt att bilderna sprids eller som sprider en sådan skildring.

Är brottet grovt, döms för grov olaga våldsskildring till fängel- se i lägst tre månader och högst två år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beak— tas om brottet utgjort ett väsentligt led i en verksamhet som bedrivits yrkesmässigt och haft stor omfatt- ning, om nrottet riktat sig särskilt mot personer under femton år eller om brottet skett vanemässigt.

Första stycket gäller inte filmer eller videogram som statens biografby- rå har godkänt för visning. Det gäller inte heller en upptagning av rör- liga bilder med samma innehåll som en film eller ett videogram som

• Sida 12
•  Original

har godkänts av biografbyrån. Vidare gäller första stycket inte offentli— ga förevisningar av filmer eller videogram.

Har en upptagning av rörliga bilder försetts med ett intyg om att en film eller ett videogram med samma innehåll har godkänts av statens biografbyrå, skall inte dömas till ansvar enligt första stycket för sprid- ning av upptagningen. Vad som har sagts nu gäller dock inte om inty— get var oriktigt och den som har spritt upptagningen har insett eller bort inse detta.

Denna lag träder i kraft den

• Sida 13
•  Original

Sammanfattning

Våldsskildringsutredningen föreslår att straffet för grova fall av olaga våldsskildring skärps. Vidare föreslås att statens biografbyrå får en tillsynsfunktion för att övervaka distributionen av hemvideogram. Dessutom föreslås att barn i vissa fall i sällskap med vuxen skall få till— träde till biografföreställning trots att barnet inte har uppnått den ål- dersgräns som bestämts för filmen.

I juni 1987 publicerade vi rapporten Videovåld (Ds U 1987z8). Därefter har från olika myndigheter, intresseorganisationer och enskilda in- kommit synpunkter på åtgärder för att motverka spridning av vålds— skildringar. Det finns en stark opinion för att allmän förhandsgransk- ning av hemvideogram införs.

De uppgifter som finns i rapporten kompletteras med aktuell statistik om hemvideo. Drygt 40 procent av befolkningen har i dag videoband- spelare hemma (avsnitt 3).

Massmedieforskaren Jonas Wall har för vår räkning .ort en undersök— ning om ungdomars tittarvanor. Resultaten av undersökningen bekräf- tar att det är vanligt att ungdomar under 15 år ser på barnförbjudna fil- mer på video. Däreinot är ungdomarnas intresse för filmer med extrem— våld jämförelsevis litet. Iden mån ungdomar ser på extremvåldsfilmer skaffar de vanligen dessa på annat sätt än genom att hyra eller köpa dem på den öppna marknaden. Man kan således med fog utgå från att det finns ett stort antal privata videogramkopior med extremvåld i om-

lopp.

• Sida 14
•  Original

I avsnitt 4 ger vi några allmänna synpunkter på åtgärder mot vålds- skildringar i rörliga bilder. I ett öppet samhälle måste verkligheten få beskrivas, återges och debatteras. Våld är en del av denna verklighet. Det kan därför aldrig komma ifråga att helt förbjuda våldsskildringar i rörliga bilder. Å andra sidan ger påverkansforskningen stöd för upp- fattningen att våldsskildringar kan ha en skadlig inverkan på i varje fall barn och ungdomar. Sambanden är dock komplicerade och delvis omtvistade.

Mot denna bakgrund anser vi att arbetet med att hindra skadeverk— ningar genom våldsskildringar i rörliga bilder först och främst måste inriktas på utbildning och attitydpåverkan. Förbud mot spridning av våldsskildringar kan i detta sammanhang inte blir annat än hjälpåt- gärder. De faktiska möjligheterna att övervaka vad barn och ungdomar ser på i hemmet är mycket begränsade.

I avsnitt 5 behandlar vi barncensuren och åldersgränserna. Vi anser in- te att de nuvarande åldersgränserna vid offentlig visning bör ändras. Däremot föreslås att åldersgränserna görs mer flexibla. Även barn som inte fyllt sju år bör, när de är i sällskap med någon vuxen person, få till— träde till visning av filmer som åldersklassificerats från sju år. På sam- ma sätt föreslås att barn som fyllt sju men inte elva år skall få tillträde till visning av filmer som ålderklassificerats från elva år. Vi har emel- lertid inte funnit tillräckliga skäl föreligga för att införa en motsvaran- de regel för tillträde till visning av filmer som åldersklassificerats från femton år, dvs. vuxenfllmer.

I avsnitt 6 diskuterar vi olika lagstiftningsåtgärder. Vi redogör i kort- het för lagstiftningen i några andra länder.

Vi konstaterar att en betydande svagheti nuvarande ordning i Sverige är bristen på — eller avsaknaden av - en ändamålsenlig kontroll. Oav- sett om regelsystemet bygger på ingripande i efterhand, som det är för närvarande, eller om man har allmän förhandsgranskning av hemvi- deogram är kontrollfunktionen viktig. Vi föreslår att statens biografby— rå får särskilda resurser för information och tillsyn.

• Sida 15
•  Original

Samhället bör se allvarligt på spridande av extrema våldsskildringar. Särskilt gäller det när spridandet sker systematiskt och har stor om— fattning eller riktas direkt till barn och ungdomar. Vi föreslår att grova fall av olaga våldsskildring regelmässigt skall föranleda fängelse. Straffet för grov olaga våldsskildring föreslås bli fängelse minst tre må- nader och högst två år. Ett sådant förhöjt straffvärde bör också tjäna som incitament för polisen att mer aktivt arbeta för att beivra spridan— de av skildringar av extremvåld.

Vi diskuterar förutsättningarna för att införa allmän förhandsgransk- ning av hemvideogram. Särskilt belyses frågan från yttrandefrihets— synpunkt. Vidare diskuteras de praktiska svårigheterna med avgräns— ning av förhandsgranskningen. Två olika principförslag till lag om all— män förhandsgranskning av filmer och videogram presenteras. Enligt det ena skulle granskningen omfatta praktiskt taget alla framställ— ningar i filmer och videogram som inom ramen för näringsverksamhet tillhandahålls konsumenter för enskilt bruk. Vårt andra principförslag innebär ett system med allmän registrering av videogram i kombina- tion med möjlighet till förhandsgranskning i vissa fall.

I avsnitt 7 gör vi en samlad bedömning av samhällets insatser mot spridning av våldsskildringar i rörliga bilder. Vi konstaterar att såda— na insatser endast i begränsad omfattning kan påverka utvecklingen av det faktiska våldet såsom ett övergripande samhällsproblem.

Vi överväger närmare om en ordning för en allmän förhandsgransk- ning av hemvideogram kan utformas så att det blir ett ändamålsenligt medel för att hindra spridning av otillåtna våldsskildringar samtidigt som det inte inskränker yttrandefriheten på ett oacceptabelt sätt. Vi kommer vid våra överväganden fram till att effekten av en allmän för- handsgranskning av videogram skulle vara begränsad. Vi anser därför att en lösning med förstärkt tillsyn skulle vara ett effektivare medel för att komma till rätta med utbudet av extremvåldet. Till detta kommer att ett system med tillsyn är mindre ingripande från yttrandefrihets- synpunkt. Det medför ett effektivare utnyttjande av samhällets resur—

• Sida 16
•  Original

ser och är också mindre byråkratiskt. Vi kan därför inte förorda att ett system med förhandsgranskning införs i vårt land.

• Sida 17
•  Original

1.2. Arbetets bedrivande

I samband med kartläggningen av videomarknaden har vi haft omfat- tande kontakter med olika myndigheter, intresseorganisationer och fö- retag. Vid dessa kontakter har vi fått många värdefulla upplysningar

och synpunkter.

• Sida 20
•  Original

I juni 1987 överlämnade vi rapporten Videovåld (Ds U 1987z8). Syftet med rapporten var att bidra med underlag för en allsidig diskussion. Rapporten sändes för synpunkter till omkring 130 olika myndigheter, institutioner, sammanslutningar och företag. Se vidare avsnitt 3.2 s. 45.

För att få en uppfattning om möjligheterna att få tag på sådana video- gram vars innehåll kan strida mot gällande regler har vi låtit göra en granskningsundersökning. Denna omfattar bedömning av ett urval av videogram från olika slags uthyrningsställen. Se rapporten avsnitt 5.4 samt bilagorna 5 och 6 i rapporten.

Vi har också låtit göra en enkätundersökning bland ungdomar för att, som ett komplement till tidigare .orda undersökningar, få en aktuell bild bl.a. av vad ungdomar är mest intresserade av att se på video. Av särskilt intresse har det då varit att kartlägga ungdomarnas intresse för våldsskildringar. Se avsnitt 5.5 samt bilagorna 3 och 4 i rapporten och bilaga 1 s. 153 till detta betänkande.

Som ett komplement till de sammanställningar som tidigare har gjorts över forskningsläget när det gäller påverkansforskningen har två fors- kare sammanfattat dagsläget inom denna forskning och gjort några re— flexioner i anslutning till detta. Se rapporten avsnitt 6.2. På uppdrag av oss har Peter Gerdman vid BRÅ redo-ort för sambandet mellan vålds— skildringar i rörliga bilder och våldsyttringar hos unga, bilaga 2 (s. 225) till detta betänkande.

För att studera ett system för obligawriSk förhandsgranskning av vi- deogram för privat bruk och göra en uppföljning därav har vi i april 1987 och i maj 1988 .ort studieresor till Storbritannien. Vi har under våren 1988 också besökt Norge och Finland för att studera hur dessa länder löst problemet med våldsskildringar i videogram. Korta översik- ter över systemen i dessa länder finns i avsnitt 6.2 3. 74.

Ett flertal framställningar har överlämnats till oss för beaktande. Vi— dare har ett stort antal sammanslutningar och enskilda personer in- kommit med krav på obligatorisk förhandsgranskning av videogram.

• Sida 21
•  Original

Vi har deltagit i flera seminarier och andra sammankomster där frågor med anknytning till utredningsuppdraget behandlats.

Under vårt arbete har vi avgivit yttrande över Ljud- och bildbevaran- dekommitténs betänkande (SOU 1987:51) Ljud och bild för eftervärl- den.

Utredningsarbetet har bedrivits under mycket stark tidspress. Beaktas skall även bl.a. att den särskilde utredaren tillträtt först i ett sent skede av utredningsarbetet. Vidare har sekretariatet förstärkts med en biträ— dande sekreterare först i utredningsarbetets slutskede.

• Sida 22
•  Original

• Sida 23
•  Original

2. Gällande rätt

Enligt regeringsformen (RF, omtryckt 1985z866) är varje medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad bl.a. yttrandefrihet och mötesfri— het (2 kap. 1 & RF). Yttrandefriheten definieras som friheten att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor. Mötesfriheten anges på motsvarande sätt bestå i frihet att anordna och bevista sammankomst för upplysning, meningsyttring eller annat liknande syfte eller för framförande av konstnärligt verk.

Yttrandefriheten och mötesfriheten får begränsas genom lag i den ut- sträckning som regeringsformen medger (2 kap. 12 & första stycket RF). En sådan begränsning får göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har för- anlett den och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. En be- gränsning får inte göras enbart på grund av en politisk, religiös, kultu— rell eller annan sådan åskådning (2 kap. 12 å andra stycket RF).

Begränsningar av yttrandefriheten får ske med hänsyn till rikets sä— kerhet, folkförsörjningen, allmän ordning och säkerhet, enskilds anse- ende, privatlivets helgd eller förebyggandet och beivrandet av brott. Vi- dare får friheten att yttra sig i näringsverksamhet begränsas. I övrigt får begränsningar av yttrandefriheten ske endast om särskilt viktiga skäl föranleder det (2 kap. 13 5 första stycket RF). Vid bedömandet av vilka begränsningar som får ske med stöd av nyss återgivna bestäm—

• Sida 24
•  Original

melser skall särskilt beaktas vikten av vidaste möjliga yttrandefrihet i politiska, religiösa, fackliga, vetenskapliga och kulturella angelägen- heter (2 kap. 13 5 andra stycket RF). Mötesfriheten får begränsas en— dast av hänsyn till rikets säkerhet, till ordning och säkerlet vid sam— mankomsten eller demonstrationen eller till trafiken eller för att mot— verka farsot (2 kap. 14 5 första stycket RF).

RF:s bestämmelser om de grundläggande fri- och rättigheterna fick i allt väsentligt sin nuvarande utformning genom lagändringar som trädde i kraft den 1 januari 1977. I samband med införandet diskutera— des filmcensurens (se avsnitt 2.2 s. 26) förenlighet med de nya reglerna. I propositionen anfördes att bestämmelserna om förhandigranskning av biograffilm i biografförordningen i första hand utgör en begränsning av yttrandefriheten. Eftersom förordningens regler avser film som vi- sas vid biografiöreställningar, skulle reglerna emellertid betraktas ock— så som ingrepp i mötesfriheten (prop. 1975/76:209 s. 111).

Med hänvisning till att frågan om iilmcensuren skulle utredas av den utredning, yttrandefrihetsutredningen (YFU), som skulle tillsättas an— sågs det att bestämmelserna om filmcensur i avvaktan på resultatet av utredningens arbete borde få stöd i en särskild övergångsbestämmelse. Bestämmelsen togs in i punkt 4 av övergångsbestämmelsema till lagen (1976:871) om ändring i regeringsformen. Där föreskrevs att vid ikraft- trädandet föreliggande bestämmelser om att film inte fick förevisas of- fentligt, om den inte dessförinnan hade godkänts för sådan visning, skulle gälla utan hinder av bestämmelserna om mötesfriheten i RF.

Någon särskild bestämmelse med anledning av att förhandsgransk- ningen innebär en begränsning av yttrandefriheten infördes inte. En sådan begränsning torde ligga inom ramen för de undantagsmöjlighe— ter som anges i 2 kap. 13 & RF (se bl.a. prop. 1984/85:83 s. 9).

Övergångsbestämmelsen gäller fr.o.m. den 1 januari 1986 också video- gram (prop. 1984/85:83, KU 20, rskr. 117, KU 1985/86:1, rskr. 1, SFS 1985:862). Genom denna ändring av bestämmelsen möjlig-order. för- handsgranskning också av offentligt visade videogram (se avsnitt 2.2 s. 26).

• Sida 25
•  Original

De nu återgivna reglerna om vilka begränsningar som får göras i ytt- randefriheten gäller dock inte tryckfriheten (2 kap. 1 & andra stycket RF). Beträffande tryckfriheten gäller nämligen Vad som är föreskrivet i tryckfrihetsförordningen (TF, omtryckt 1979z936). TF:s bestämmelser om tryckfriheten är mycket mera detaljerade än KF:s regler om yttran- defriheten i övrigt.

Enligt TF "skall det stå varje svensk medborgare fritt att, med iaktta— gande av de bestämmelser som äro i denna förordning meddelade till skydd för enskild rätt och allmän säkerhet, i tryckt skrift yttra sina tankar och åsikter, offentliggöra allmänna handlingar samt meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst" (1 kap. 1 & andra stycket). Enligt TF gäller ett förbud mot censur (1 kap. 2 & första styck- et). Vidare förbjuds myndigheter och andra allmänna organ att på grund av en skrifts innehåll hindra tryckning eller utgivning av skrif- ten eller dess spridning bland allmänheten, om det inte sker genom en åtgärd som har stöd i TF (1 kap. 2 & andra stycket). För missbruk av tryckfriheten eller medverkan till detta får ingen åtalas eller dömas till ansvar eller åläggas skadeståndsskyldighet eller en skrift konfiskeras eller tas i beslag utom i den ordning och i de fall TF medger det (1 kap. 3 5).

Ansvaret för innehålleti en tryckt skrift vilar enligt TF på en bestämd person, för en periodisk skrift vanligen dess utgivare och för en tryckt skrift av annat slag författaren (8 kap. 1 och 5 åå TF). Denne ensamt an— svarige person kan dömas till ansvar eller åläggas skadeståndsskyldig- het bara om skriften innehåller något som utgör tryckfrihetsbrott. Vad som är tryckfrihetsbrott anges genom en uppräkning i tryckfrihetsför- ordningen av olika gärningar (7 kap. 4 och 5 55). För straffbarhet krävs att gärningen är kriminaliserad också enligt vanlig lag (dvs. för närva- rande i praktiken brottsbalken). Beträffande påföljder för tryckfrihets- brott gäller brottsbalkens bestämmelser. Dessutom finns vissa speciella tryckfrihetsrättsliga påföljder som konfiskation av en tryckt skrift (7 kap. 6—8 55).

• Sida 26
•  Original

För tryckta skrifter gäller ett särskilt övervakningssystem. Det är inte den vanliga polis— och åklagarorganisationen som vakar över att tryck- frihetens gränser inte överskrids utan denna uppgift har JK (9 kap. 1 5 TF). För mål om tryckfrihetsbrott finns dessutom en särskild rätte- gångsordning. Sådana mål handläggs av särskilda tryckfrihetsdomsto— lar, vanligen en tingsrätt i varje län, och en jury prövar om en skrift in- nehåller något brottsligt (12 kap. 1 och 2 åå TF).

Sverige är sedan 1952 bundet av Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, den s.k. Europakonventionen. Konventionens artikel 10, lyder enligt den engelska originaltexten:

(1) Everyone has the right _to freedom of expression. This right shall include freedom to hold opinions and to receive and impart information and ideas without interference by public authority and regardless of frontiers. This Article shall not prevent States from requiring the licensing of broadcasting, television or cinema enterprises.

(2) The exercise of these freedoms, since it carries with it duties and responsibilities, may be subject to such formalities, conditions, restrictions or penalties as are prescribed by law and are necessary in a democratic society, in the interests of national security, terri- torial integrity or public safety, for the prevention of disorder or

• Sida 36
•  Original

crime, for the protection of health or morals, for the protection of the reputation or rights of others, for preventing the disclosure of information received in confidence, or for maintaining the authori- ty and impartiality of the judiciary.

Uttrycket "and are necessary in a democratic society" i artikelns andra stycke är av särskilt intresse i detta sammanhang.

Fallet Handyside mot Storbritannien (1976) visar hur Europadomsto- len resonerar i fråga om begreppet "necessary". I den följande redovis- ningen utgör resonemanget i punkten 48 det som är av störst intresse för oss. Vi har dock även tagit med vissa andra delar av domstolens re- sonemang för att ge en fylligare redovisning av bakgrunden till domsto— lensställningstagande.

Klaganden Handyside drev ett förlag i London. Han hade bl.a. givit ut en bok med titeln "The Little Red Schoolbook". Boken innehöll 26 sidor om "sex". Drygt 1 000 exemplar av boken togs i beslag och åtal väcktes. Så småningom blev frågan om bokens lagenlighet föremål för prövning av en appellationsdomstol. Domstolen fastställde den lägre instansens fällande dom avseende bötesstraff för utgivaren, konfiskation av be— slagtagna exemplar samt skyldighet att betala ersättning för rätte— gångskostnader.

Europadomstolens domskäl innehåller följande principiella avsnitt rö- rande tolkningen av uttrycket "necessary in a democratic society".

The Commission's report and the subsequent hearings before the Court in June 1976 brought to light clear—cut differences of opinion on a crucial problem, namely, how to determine whether the actual "restrictions" and "penalties" complained of by the applicant were "necessary in & democratic society", "for the protection of morals". According to the Government and the majority of the Commission, the Court has only to ensure that the English courts acted reason- ably, in good faith and within the limits of the margin of apprecia— tion left to the Contracting States by Article 10 5 2. On the other hand, the minority of the Commission sees the Court's task as be—

• Sida 37
•  Original

ing not to review the Inner London Quarter Sessions judgment but to examine the Schoolbook directly in the light of the Convention and of nothing but the Convention.

48. The Court points out that the machinery of protection establis- hed by the Convention is subsidiary to the national systems safe— guarding human rights The Convention leaves to each Contrac- ting State, in the first place, the task of securing the rights and freedoms it enshrines. The institutions created by it make their own contribution to this task but they become involved only through contentious proceedings and once all domestic remedies have been exhausted

These observations apply, notably, to Article 10 5 2. In particular, it is not possible to find in the domestic law of the various Contrac- ting States a uniform European conception of morals. The view ta- ken by their respective laws of the requirements of morals varies from time to time and from place to place, especially in our era which is characterized by a rapid and far—reaching evolution of opi— nions on the subject. By reason of their direct and continous con— tact with the vital forces of their countries, State authorities are in principle in a better position than the international judge to give an opinion on the exact content of these requirements as well as on the "necessity" of a "restriction" or "penalty" intended to meet them. The Court notes at this juncture that, whilst the adjective "necessary", within the meaning of Article 10 5 2, is not synony- mous with "indispensable" ...., neither has it the flexibility of such expressions as "admissible" or "desirable". Nevertheless it is for the national authorities to make the initial assessment of the reali— ty of the pressing social need implied by the notion of "necessity" in this context.

Consequently, Article 10 & 2 leaves to the Contracting State a mar- gin of appreciation. This margin is given both to the domestic legis- lator ("prescribed by law") and to the bodies, judicial amongst others, that are called upon to interpret and apply the laws in force

• Sida 38
•  Original

49. Nevertheless, Article 10 5 2 does not give the Contracting Sta- tes an unlimited power of appreciation. The Court, which, with the Commission, is responsible for ensuring the observance of those States' engagements ..., is empowered to give the final ruling on whether a "restriction" or "penalty" is reconcilable with freedom of expression as protected by Article 10. The domestic margin of ap— preciation thus goes hand in hand with a European supervision. Such supervision concerns both the aim of the measure challenged and its "necessity"; it covers not only the basic legislation but also the decision applying it, even one given by an independent court.

The Court's supervisory functions oblige it to pay the utmost atten- tion to the principles characterizing "a democratic society". Free- dom of expression constitutes one of the essential foundations of such a society, one of the basic conditions for its progress and for the development of every man. Subject to paragraph 2 of Article 10, it is applicable not only to "information" or "ideas" that are fa— vourably received or regareded as inoffensive or as a matter of in- dif'ference, but also to those that offend, shock or disturb the State or any sector of the population. Such are the demands of that plura- lism, tolerance and broadmindedness without which there is no "democratic society". This means, among other things, that every .. .. "formality , condition", "restriction" or "penalty" imposed in this sphere must be proportionate to the legitimate aim pursued.

From another standpoint, whoever exercises his freedom of expres— sion undertakes "duties and responsibilities" the scope of which de— pends on his situation and the technical means he uses. The Court cannot overlook such a person's "duties" and "responsibilities" when it enquires, as in this case, whether "restrictions" or "penal- ties" were conducive to the "protection of morals" which made them "necessary" in a "democratic society".

50. It follows from this that it is in no way the Court's task to take the place of the competent national courts but rather to review un-

• Sida 39
•  Original

der Article 10 the decisions they delivered in the exercise of their power of appreciation.

However, the Court's supervision would generally prove illusory if it did no more than examine these decisions in isolation; it must view them in the light of the case as a whole, including the publica- tion in question and the arguments and evidence adduced by the applicant in the domestic legal system and then at the internatio- nal level. The Court must decide, on the basis of the different data available to it, whether the reasons given by the national authori- ties to justify the actual measures of "interference" they take are relevant and sufficient under Article 10 5 2

Sverige har inte inkorporerat Europakonventionen som lag men vid ut- arbetandet av regeringsformens kapitel om grundläggande fri— och rät- tigheter uttalade föredraganden att även om den föreslagna rättighets- regleringen har utformats utan direkt anknytning till rättighetskon— ventionernas texter anslöt den sig i sakligt hänseende nära till dessas innehåll (prop. 1975/76:209 s. 85).

• Sida 40
•  Original

• Sida 41
•  Original

2.2. Biografförordningen

År 1911 trädde den första biografförordningen i kraft. Den innehöll be- stämmelser om censur av film. Censuren sköttes av den nyinrättade statens biografbyrå.

Numera finns bestämmelser om offentlig förevisning av film i förord— ningen (1959z348) med särskilda bestämmelser om biografföreställning m.m. (biografförordningen). Se bilaga 3 s. 233.

Innan en film får visas offentligt, dvs. vid en allmän sammankomst el— ler offentlig tillställning, måste den ha godkänts av statens biografbyrå (2 å). Detta gäller alla slags filmer, alltså även t.ex. journalfilm. Efter en ändring som trädde i kraft den 1 januari 1986 (SFS 1985: 990) är nu— mera reklamfilm undantagen från granskning.

Granskningsverksamheten är avgiftsfinansierad. Varje kopia som skall komma till användning vid offentlig visning skall ges in till bio- grafbyrån. Granskningsavgiftens storlek är beroende av såväl speltid som antal kopior.

Biografbyrån får inte godkänna en film eller en del av en film som på grund av det sätt som händelserna skildras på och det sammanhang som de förekommer i, kan verka förråande eller skadligt upphetsande eller förleda till brott. Biografbyrån får vidare vägra godkänna en film eller en del av en film om den finner att visningen uppenbarligen stri- der mot lag (3 5 1 mom.).

• Sida 27
•  Original

Beträffande filmer som är avsedda att visas för barn gäller strängare regler. Sedan den 1 januari 1978 delas barnen i detta hänseende in i tre åldersgrupper, barn som är under sju år, barn som fyllt sju men inte el— va år och barn som fyllt elva men inte femton år. En film eller en film— del får inte godkännas i den mån den kan vålla barn i sådan ålders- grupp psykisk skada (3 å 2 mom.).

Närmare bestämmelser om verksamheten vid biografbyrån finns i för- ordningen (1965: 748) med instruktion för statens biografbyrå (om- tryckt 1977:1057).

Biografbyrån förestås av en direktör. Denne tjänstgör också som film— censor. Dessutom finns tre ordinarie filmcensorer. Regeringen kan ock- så förordna extra filmcensorer. För ordinarie och extra filmcensorer skall finnas suppleanter.

Om en film bara är avsedd att visas för vuxna, dvs. personer som fyllt femton år, prövas frågan om godkännande av en enda censor (6 å första stycket). När denne ifrågasätter om inte filmen bör förbjudas helt eller delvis, skall han tillkalla en annan censor för att delta i prövningen. Har de skilda meningar, skall en tredje censor delta i prövningen och i sådant fall avgörs frågan genom majoritetsbeslut (6 å andra stycket).

Film som är avsedd att visas för barn skall alltid granskas av två censo- rer. Minst en av censorerna skall ha kvalificerad utbildning och erfa— renhet i barnpsykologi, sociologi, pedagogik, barnpsykiatri eller annat ämne av värde vid prövningen. Om de båda censorerna inte kan enas, skall en tredje censor delta i prövningen. I så fall avgörs frågan genom majoritetsbeslut (6 å tredje och fjärde styckena).

Till biografbyrån är knutna två rådgivande organ, statens filmgransk— ningsråd och statens barnfilmnämnd (5 å).

Filmgranskningsrådet består av fem ledamöter. För varje ledamot finns en personlig suppleant. Ledamöter och suppleanter förordnas av regeringen för tre år.

• Sida 28
•  Original

Enligt sin instruktion är filmgranskningsrådet ett rådgivande organ åt biografbyrån i frågor rörande granskning av film. För ledamöter och suppleanter i filmgranskningsrådet finns inga särskilda kvalifikations- krav föreskrivna i instruktionen.

Instruktionen för barnfilmnämnden är i allt väsentligt utformad på samma sätt som instruktionen för filmgranskningsrådet.

När det gäller film avsedd bara för vuxna skall biografbyrån före det slutliga avgörandet i ett ärende inhämta filmgranskningsrådets ytt- rande i tre fall; om det i ärendet uppkommer fråga att 1) förbjuda en film helt eller till en betydande del, 2) förbjuda en del av sådan film som vunnit erkännande såsom film av betydande konstnärligt värde eller som uppenbarligen kan antas vinna sådant erkännande eller 3) företa censuråtgärd av normerande betydelse för byråns verksamhet (7 5). Under motsvarande förutsättningar skall byrån i ärende om barnfilm inhämta yttrande från barnfilmnämnden (7 a å).

Biografbyråns beslut i censurärenden kan överklagas hos regeringen. Byråns beslut att inhämta yttrande från filmgranskningsrådet eller barnfilmnämnden får inte överklagas. Detsamma gäller också sådant beslut om förbud eller censuråtgärd som byrån meddelar efter hörande av barnfilmnämnden, om byrån och nämnden är ense om förbudet eller åtgärden (14 å).

Filmcensurutredningen, som i slutet av 1960—talet utredde frågan om filmcensurens avskaffande, redogjorde i sitt betänkande (SOU 1969:14) Filmen - censur och ansvar, för då rådande praxis i fråga om censurin— gripanden mot film för vuxna. Några mera väsentliga förändringar sy— nes inte ha skett i praxis sedan dess. I sammandrag innebär redogörel— sen följande (se filmcensurutredningens betänkande s. 24 ff).

Bara i ytterst få fall under de senaste decennierna har andra censur— grunder tillämpats än "förråande" och "skadligt upphetsande". Grun— den "förleda till brott" har restriktivt och sporadiskt tillämpats på di- rekt brottsinstruktiva filmavsnitt och den har då vanligen använts i förening med de båda nyssnämnda grunderna eller en av dem. Grunden

• Sida 29
•  Original

"stridande mot lag" användes några gånger före år 1971 med syftning på den då gällande bestämmelsen i 16 kap. 11 å BrB om sårande av tukt och sedlighet men har annars aldrig tillämpats.

Ingripanden med stöd av censurgrunderna "förråande" och "skadligt upphetsande" riktas mot grov brutalitet, destruktivitet, råhet och sa— dism.

Vad som föranleder totalförbud eller klipp är t.ex. långvariga, råa slagsmål med inslag av grymhet och blodsutgjutelse, detaljerade eller utdragna skildringar av grymhet mot människor eller djur, olika for- mer av tortyr, närgångna skildringar av avrättningar eller avancerade skräckscener med dödshot, mord, dråp eller självmord. I fråga om sexu- alskildringar framstår den svenska filmcensuren vid en jämförelse som mycket återhållsam med ingrepp. "Normal sexualitet" godkänns regel- mässigt. Censuren är dock restriktiv när den sexuella skildringen inne— fattar sadism eller tvång. Ingripanden sker mot skildringar av exem- pelvis " 'åldtåkter och sexuella perversiteter.

Bedömningen av frågan om ingripande skall ske eller inte utgår i hu- vudsak från filmens syftning och helhetsverkan. Hänsyn tas oftast bara till verkningarna på en normalpublik, men det förekommer att särskild hänsyn tas till minoritetsgrupper i publiken, t.ex. i fråga om filmer som anses vara särskilt ägnade att framkalla icke önskvärda attitydföränd- ringar, grav ångest eller Skrämsel. En films konstnärliga värde har med tiden tillmätts ökad betydelse vid prövningen av frågan om censur- ingripande skall ske eller inte.

Genom en ändringi biografförordningen som trädde i kraft den 1 janua- ri 1986 utvidgades förhandsgranskningen till att omfatta även offentlig visning av videogram. I samband med den ändringen avskaffades som tidigare nämnts kravet på förhandsgranskning av reklamfilm. Det kan påpekas att med reklamfilm och reklamvideogram avses enligt motiven inte s.k. trailers. Inte heller anses filmer och videogram med musikupp- tagningar, exempelvis s.k. videoclips, vara reklam även om det kan an- tas att syftet med visningen till en del är att marknadsföra fonogram med samma musik (prop. 1984/85:116 s. 34). Vidare undantogs visning-

• Sida 30
•  Original

ar av filmer och videogram vid varumässor, utställningar eller sport- evenemang under förutsättning att själva visningen inte är en sådan allmän sammankomst som avsesi lagen (1956: 618) om allmänna sam— mankomster.

I samband med dessa ändringar avskaffades också möjligheten att cen- surera en film därför att visningen kunde anses olämplig med hänsyn till rikets förhållande till främmande makt eller att filmen kunde ge upplysning om förhållanden vilka uppenbarligen kunde medföra men för försvaret eller på annat sätt för rikets säkerhet.

Det kan slutligen nämnas att förhandsgranskningen av filmer och vi- deogram enligt biografförordningen är den enda form av censur som fö— rekommer i Sverige i dag.

2.3. Pliktexemplarslagen

Genom lagen (1978:487) om pliktexemplar av skrifter och ljud— och bildupptagningar infördes regler om pliktexemplar av ljud— och bild— upptagningar. En ny institution, arkivet för ljud och bild (ALB), inrät- tades och startade sin verksamhet den 1 januari 1979 då lagen trädde i kraft.

I fråga om ljud— och bildupptagningar innebär lagen i huvudsak följan- de. Samtliga radio— och TV—program som sänts av programbolag inom Sveriges Radio—koncernen skall lämnas till ALB. Av alla filmer, sven- ska som utländska, på 16 och 35 mm, som godkänts för offentlig visning vid biografföreställning, skall lämnas en kopia till ALB för överföring till videogram. Den som distribuerar reklamfilm för biografvisning, skall lämna ett exemplar till ALB för kopiering till videogram. Av de fonogram och videogram som offentlig.orts och mångfaldigats i landet i minst 50 exemplar skall ett pliktexemplar lämnas till ALB. Offentlig- giorda fonogram och videogram som mångfaldigats utomlands men im- porterats till Sverige i minst 50 exemplar och har svenskt intresse om- fattas också av leveransplikt. I lagen definieras fonogram som "anord' ning, på vilken uteslutande upptagits ljud vars innehåll endast kan av-

• Sida 31
•  Original

lyssnas med tekniska hjälpmedel". Videogram definieras som "anord— ning, på vilken finns upptagning avsedd att återges i form av rörliga bilder, med eller utan ljud, genom teknik, som i något skede utnyttjar elektriska signaler".

Leveransplikten omfattar också omslag, fodral, folder, broschyr och lik— nande, som följer med varje exemplar vid spridning.

ALst verksamhet kan indelas i fyra huvudområden; accession, beva- rande, katalogisering och tillhandahållande. Bland annat genom per— sonliga besök i videobutiker försöker ALB få kännedom om det leve- ranspliktiga området. Den som inte uppfyller sin skyldighet att lämna pliktexemplar kan föreläggas att vid vite fullgöra sin skyldighet.

ALB har för budgetåret 1987/88 ett sammanlagt anslag på 9,6 miljoner kr. Personalstyrkan uppgår till 27 heltidstjänster. Under år 1986 regi- strerade ALB omkring 1 300 och under 1987 omkring 1 100 videogram som hänför sig till den allmänna hyr— och säljmarknaden.

Regleringen av ALst verksamhet är starkt beroende av att det insam- lade materialet är upphovsrättsligt skyddat. Detta medför att dess till- gänglighet är begränsad. Pliktexemplaren är inte allmän handling. (Jfr 2 kap. 11 & 3 p. TF och lag (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, 22 a—22 c 55.) Huvudregeln är att materialet är till- gängligt endast för forskningens behov. I övrigt fordras medgivande från upphovsmannen. Ljud— och bildupptagningar som bevaras hos ALB, förvaras således på sådant sätt att de inte är tillgängliga för all- mänheten. Upptagningarna hålls tillgängliga i kopia i arkivets lokaler genom att spelas upp för den som önskar ta del av upptagningar för forskningsändamål. Hemlån av ljud— och bildupptagning som förvaras i arkivet får inte ske. Den helt övervägande delen av dem som utnyttjar samlingarna är personer som är knutna till högskolans utbildnings- och forskningsverksamhet. Utöver forskning med denna anknytning kan samlingarna utnyttjas även för icke universitetsanknuten forsk- ning, t.ex. avseende journalistiska djupreportage, research för radio— och TV-program, teaterproduktioner m.m.

..

• Sida 32
•  Original

ALB har nyligen inrättat ett ADB—register över inlämnade pliktexem- plar.

2.4. Videovåldslagen

Tidigare var filmen vid sidan av televisionen det medium som domine— rade i fråga om visning av rörliga bilder. Under åren kring 1980 etable- rades, i takt med att det blev allt vanligare med videobandspelare i hemmen, en verksamhet med uthyrning av videogram för privat bruk. Eftersom reglerna om förhandsgranskning i biografförordningen då en— - dast gällde offentlig visning av film och det vid den tiden inte heller fanns några andra regler för videouthyrningen, började det till allmän- heten spridas våldsskildringar av ett slag som tidigare i praktiken inte varit tillgängliga.

Utbudet av sådana videogram med skildringar av grovt våld av olika slag kom att tilldra sig stor uppmärksamhet. Diskussionerna om video- teknikens utveckling har sedan dess i stor utsträckning kommit att handla om hur denna leder till en spridning bland allmänheten av våldsskildringar, framför allt om problemet att barn och ungdomar re— lativt lätt kan komma att se videogram med sådant innehåll. Missför— hållandena på detta område ledde till att riksdagen antog lagen (1981: 485) om förbud mot spridning av filmer och videogram med våldsinslag, den s.k. videovåldslagen (omtryckt SFS 1986:18). I lagen straffbeläggs yrkesmässig spridning av vissa extrema våldsskildringar. När video— våldslagen beslutades pågick fortfarande YFU:s utredningsarbete. Det betonades därför i lagstiftningsärendet att lagen var ett provisorium i avvaktan på resultatet av YFU:s överväganden (KU 1980/81:28 s. 83).

Frågan om filmcensuren och våldsskildringarna i filmer och videogram behandlades utförligt av YFU. Den tilldrog sig också mycket stor upp— märksamhet under remissbehandlingen av betänkandet. I syfte att så snart som möjligt förbättra möjligheterna att ingripa mot våldsskild- ringar i videogram beslutade därför riksdagen under år 1985 på förslag av regeringen dels de tidigare omnämnda ändringarna i regeringsfor- mens övergångsbestämmelser och i biografförordningen, dels också vis—

• Sida 33
•  Original

sa ändringar i videovåldslagen (prop. 1984/85:116, KU 1985/86:11, rskr. 40, SFS 1985z989—991). Bestämmelserna i videovåldslagen inne- bär följande.

Enligt 1 åvideovåldslagen får filmer och videogram med skildringar av sexuellt våld eller tvång eller närgångna eller utdragna skildringar av grovt våld mot människor eller djur inte i yrkesmässig verksamhet el- ler annars i förvärvssyfte spridas genom saluhållning eller annat till- handahållande eller genom visning om inte spridandet är försvarligt med hänsyn till framställningens syfte och sammanhang samt omstän- digheterna i övrigt.

Vidare innehåller lagen i 2 5 en särskild bestämmelse till skydd för barn under 15 är. Där föreskrivs det att filmer och videogram med ingå- ende skildringar av verklighetstrogen karaktär som återger våld eller hot om våld mot människor eller djur inte i yrkesmässig verksamhet el- ler annars i förvärvssyfte får lämnas ut till barn under 15 år eller spelas upp vid särskilt anordnad visning, när något sådant barn är närvaran- de.

Förbudet enligt 1 & gäller inte filmer och videogram som biografbyrån har godkänt enligt biografförordningens bestämmelser om vuxencen- sur. Förbudet enligt 2 & gäller inte filmer och videogram som biografby— rån har godkänt för visning för barn under femton år enligt bestämmel- serna om barncensur.

Undantagna från lagens tillämpningsområde är sådana offentliga före— visningar av filmer och videogram som avses i biografförordningen och sådana TV—sändningar som sker med stöd av 5 5 första eller tredje stycket radiolagen (1966z755) eller med stöd av tillstånd enligt lagen ( 1985:677 ) om lokala kabelsändningar.

Fr.o.m. den 1 januari 1986 gäller att allmänt åtal får väckas endast ef— ter medgivande av biografbyrån. Syftet med denna bestämmelse är bl.a. att få till stånd en mera enhetlig bedömning och att spara resurser.

• Sida 34
•  Original

Straffet för överträdelse av förbuden i 1 och 2 55 är böter eller fängelse i högst sex månader.

I syfte att främja den frivilliga granskningen infördes också en möjlig- het för den som fått ett videogram godkänt för offentlig visning att själv förse videogram med samma innehåll som det granskade med ett intyg om godkännandet (5 5 andra stycket). En detaljist som hyr ut sådana vi- deogram skulle inte kunna fällas till ansvar för brott mot videovåldsla— gen även om det senare visade sig att videogrammet innehöll vålds- skildringar. Tanken var att detaljisterna genom att efterfråga sådana videogram skulle öka intresset för frivillig förhandsgranskning.

Möjligheten till frivillig förhandsgranskning begagnades till en början i begränsad omfattning. Under de två sista kvartalen 1987 ökade denna form av granskning markant. Under denna tid blev 23 respektive 47 vi— deogram granskade av biografbyrån på frivillig basis. Tendensen att utnyttja den frivilliga förhandsgranskningen håller också i sig. Under första kvartalet 1988 granskades 48 videogram och under april 1988 19 videogram.

Videovåldslagen i dess lydelse den 1 juni 1987 har tagits in som bilaga 4 s. 239.

2.5. Brottsbalken

Som nämnts ovan föreslås i prop. 1986/87:151 att videovåldslagens an- svarsbestämmelser överförs till brottsbalken. Bestämmelserna i 1 och 2 && videovåldslagen förs över till 16 kap. 10 b & och 10 c 5 BrB med brottsrubriceringarna olaga våldsskildring respektive otillåten utläm- ning av film eller videogram. I förhållande till videovåldslagen innebär förslaget en utvidgning, eftersom bestämmelsen i 16 kap. 10 b & BrB skall omfatta också TV—program, dvs. sändningar som sker med stöd av 5 5 första eller tredje stycket radiolagen (19661755) eller med stöd av tillstånd enligt lagen (1985:677) om lokala kabelsändningar. Vidare kriminaliseras spridning av skildringar av sexuellt våld eller tvång i stillbilder. Dessutom har kravet i videovåldslagen på att spridningen

• Sida 35
•  Original

måste ske i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte tagits bort. För att spridning skall anses ha skett fordras dock att bilden, fil— men eller videogrammet gjorts tillgängligt för mer än endast ett fåtal personer (jfr lagrådets uttalande i prop. 1978/79:179 s. 59—61 och depar- tementschefens instämmande däri).

Videovåldslagens bestämmelser om åtalsmedgivande från biografby- rån och möjligheten att förse upptagning av rörliga bilder med intyg och godkännande från byrån föreslås oförändrade.

I vårt arbete har vi utgått ifrån att förslaget om ändring i BrB kommer att antas av riksdagen och träda i kraft den 1 januari 1989. KU har till- styrkt förslaget (KU 1987/88:36). Bestämmelserna i BrB har tagits in som bilaga 5 s. 243.

3. Rapporten (Ds U 198718) Videovåld, m.m. 3.1 Sammanfattning av rapporten

I rapporten Videovåld gav vi en översikt över läget i fråga om hemvi- deo. Bl.a. behandlades spridningen av videobandspelare, tittarvanor och videogrammarknaden. Vidare redovisades i korthet innehållet i gällande rätt och tillämpningen av videovåldslagen. En redogörelse för läget inom påverkansforskningen fanns också i rapporten. Olika tänk- bara åtgärder för att komma till rätta med våldsskildringar i rörliga bilder diskuterades. Alternativet med allmän förhandsgranskning av videogram behandlades.

Syftet med rapporten var främst att bidra med underlag för en allsidig diskussion om tänkbara åtgärder för att motverka skadeverkningar ge- nom våldsskildringar i rörliga bilder. Vår förhoppning var att myndig— heter, intresseorganisationer och andra med rapporten som utgångs— punkt skulle kunna ge synpunkter och material till hjälp för våra kom- mande överväganden. En kort redogörelse för synpunkterna finns i av— snitt 3.2 s. 45.

I rapporten angavs att vart tredje hushåll hade videobandspelare. Bland-barnfamiljerna var det mer än hälften som hade videobandspela- re.

I rapporten redovisades dessutom att det fanns ett stort utbud av video— gram för uthyrning till hushållen. En beräkning gav vid handen att det fanns omkring 7 000 olika videogramtitlar på marknaden och att det kom till nästan 1 000 nya titlar om året. Varje videogramtitel distribue—

• Sida 42
•  Original

radesi flera hundra kopior, ibland ett par tusen. Enligt rapporten finns omkring 3 500 hyrställen för videogram; allt från välsorterade special- butiker till kiosker, närbutiker och bensinstationer med ett mer be- gränsat sortiment.

Branschens årsomsättning i detaljistledet uppskattas numera till 1,7 miljarder kronor.

Vissa dagar i veckan hyrde 300 000—350 000 personer i landet video— gram. Intresset för hyrvideogram konstaterades vara störst bland ung- domar.

Av de många videogramtitlar som fanns på marknaden var det bara en bråkdel som innehöll extremvåld i videovåldslagens mening. Emeller- tid tycktes det inte vara svårt att finna sådana videogram. En under— sökning som redovisades i rapporten visade att den som med ledning av text och bilder på kassettomslagen särskilt söker efter våldsvideogram på vanliga hyrställen utan större svårigheter får tag i ett videogram vars innehåll kan antas strida mot videovåldslagen. Totalt sett räknade man med att det fanns ett inte helt obetydligt antal olagliga våldsvideo— grami omlopp på olika uthyrningsställen.

En enkätundersökning om ungdomars tittarvanor tydde på att ungdo— marna mest intresserade sig för äventyrsfilmer och komedier. Däremot var deras intresse för renodlade våldsfilmer förhållandevis litet. Under— sökningen visade däremot att en tredjedel av ungdomarna under 15 år tittade på barnförbjudna filmer. Endast en liten grupp av de tillfrågade 12—13—åringarna uppgav att det senaste videogrammet de sett var ett sådant som innehöll extremvåld.

I rapporten konstaterade utredningen att det inte var vanligt med po— lisingripanden och åtal för brott mot videovåldslagen. Under perioden januari 1986 — april 1987 prövade statens biografbyrå frågor om åtals- medgivande beträffande sammanlagt 57 videogramtitlar. Åtal med- gavs i de allra flesta fallen. Många av dessa videogram innehåller skild- ringar av sexuellt våld och har tillhandahållits i speciella porrbutiker

• Sida 43
•  Original

och på reguljära uthyrningsställen. Endast ett fåtal av de videogram för vilka åtal medgetts hade varit föremål för domstols prövning.

En möjlighet till frivillig förhandsgranskning infördes från och med den 1 januari 1986. Fram till tiden för rapporten hade denna möjlighet utnyttjats i ringa omfattning; fram till den 1 maj 1987 hade totalt en— dast ett 40—tal videogram lämnats till biografbyrån för frivillig gransk- ning. (Jfr s. 34)

I det avslutande kapitlet i rapporten diskuterades olika tänkbara åt— gärder för att komma till rätta med skadeverkningar genom våldsskild- ringar i rörliga bilder. Några förslag till lösningar gavs däremot inte i rapporten.

De utgångspunkter vid övervägande av åtgärder mot Videovåld som re- dovisades i rapporten är följande.

* Yttrandefriheten skall värnas. Verkligheten måste få beskrivas och debatteras. Våld är en del av verkligheten.

* Skydd mot skadeverkningar genom våldsskildringar i rörliga bil— der skall ges, framför allt för barn och ungdom.

* Förhandsgranskning i någon form skall enligt utredningsdirekti- ven finnas kvar åtminstone när det gäller filmer och videogram som skall visas offentligt för barn och ungdomar.

* Ett system för att hindra spridning av icke önskvärda våldsskild- ringar skall vara effektivt.

* Kostnaderna för systemet bör begränsas. * Administrativt bör systemet vara enkelt. * Kontroll bör vara enkel att genomföra.

Som tänkbara åtgärder mot Videovåld angavs följande.

• Sida 44
•  Original

Allmän förhandsgranskning

Ingripanden med straffsanktioner i efterhand Frivilligförhandsgranskning

Regler om marknadsföring

Frivilliga överenskommelser

Upplysning och information

Registrering och arkivering

Kulturpolitiska åtgärder

Fördelar och nackdelar med olika åtgärder diskuterades. Särskilt be— lystes alternativet med allmän förhandsgranskning av videogram.

Avslutningsvis .ordes några reflexioner kring åtgärder mot Videovåld:

Man bör undersöka om efterlevnaden av videovåldslagen kan för— bättras utan lagändring, exempelvis genom att man mer effektivt utnyttjar samhällets kontrollresurser.

Om man anser att den nuvarande rättsliga regleringen är otill— räcklig bör nästa steg bli att övervägå om det går att åstadkomma förbättringar inom ramarna för det nuvarande regelsystemet. En tänkbar åtgärd som diskuterades var att införa regler om registre— ring och märkning av videogram. En annan och mer ingripande åt— gärd som också diskuterades var förhandsgranskning av alla vi- deogram som skall säljas eller hyras ut till barn och ungdomar. Som ett tredje exempel gavs ett system med ansvarig utgivare.

Om även åtgärder av nu angivna slag ansågs otillräckliga, skulle man som en sista utväg överväga allmän förhandsgranskning i nå-

• Sida 45
•  Original

gon form. Olika aspekter på ett sådant system, både principiella och praktiska, måste därvid diskuteras ingående.

Rapporten översändes för synpunkter till 130 myndigheter, kommuner, företag och intresseorganisationer. Svar har inkommit från drygt hälf- ten av dessa. Samtidigt med detta betänkande överlämnar vi en arbets— kopia av en sammanställning över de synpunkter som inkommit till oss.

Många förordar att obligatorisk förhandsgranskning av hemvideogram införs. Ett viktigt argument är att nuvarande regelsystem med efter- handsingripande inte visat sig vara tillräckligt effektivt för att motver- ka utbudet av extremvåld i videogram. Från flera håll understryks be- tydelsen av att samhället snarast genom kraftfulla åtgärder mot video— våldet skyddar framför allt barn och ungdomar. En obligatorisk för— handsgranskning är, menar man, den enda effektiva metoden. Några av dem som yttrat sig förespråkar dock att förhandsgranskningen görs selektiv.

I några svar avvisas tanken på obligatorisk förhandsgranskning av hemvideogram. Främsta argumentet är att obligatorisk förhands- granskning står i skarp kontrast mot principen om yttrandefrihet. Det är, menar man, en åtgärd som inte kan antas bli så effektiv att in- skränkning av yttrandefriheten kan motiveras. Följaktligen skulle all- män förhandsgranskning av hemvideogram strida mot RF. Vidare på- pekas av någon att allmän förhandsgranskning kan drabba "smala pro— duktioner" av film och videogram på ett från kulturpolitisk synpunkt mycket olyckligt sätt.

Det har också framhållits att obligatorisk förhandsgranskning skulle leda till en omfattande, tungrodd och dyrbar byråkrati. Vidare kan det befaras att videogram som innehåller våldsskildringar i ökad utsträck— ning förpassas till en svart marknad.

• Sida 46
•  Original

I något svar har det föreslagits att den obligatoriska förhandsgransk- ningen av videogram skall begränsas till sådana som säljs eller hyrs ut till barn och ungdomar.

Ett system med ensamansvar med tryckfrihetsförordningen som före— bild har föreslagits från flera håll. I en del svar har förordats att detta kombineras med obligatorisk registrering av hemvideogram.

I ett mycket stort antal svar har framhållits vikten av att barn och ung- domar ges möjlighet till meningsfulla fritidsaktiviteter. Man poängte- rar också vikten av att barn och ungdomar får information och kunskap om film.

Vi har fått del av ett stort antal opinionsyttringar mot spridningen av Videovåld. Omfattande namninsamlingar med krav på obligatorisk för— handsgranskning av hemvideogram har .orts på många håll i landet.

3.3. Komplettering av vissa uppgifter i rapporten

I rapporten lämnade vi en redogörelse för hur många som har video- bandspelare hemma och hur videobandspelaren används (avsnitt 4 i rapporten).

Videotillgången fortsätter att öka kraftigt. Till jul— och nyårshelgen 1987/88 skaffade ytterligare 4 procent av svenska folket videobandspe— lare. Det innebär atti februari 1988 hade 41 procent eller 3,0 miljoner av befolkningen tillgång till videobandspelare i det egna hemmet. Om utvecklingen fortsätter på samma sätt kommer halva svenska folket att ha tillgång till videobandspelare i hemmet vid julen 1989 (PUB 87/88 Video i Sverige, nr 6/1988).

• Sida 47
•  Original

Utvecklingen under 1980—talet framgår av nedanstående tabell (Upp- gifterna från PUB:s mätningar och från videobranschen).

År Andel av Andel av Antal hushållen befolkningen apparater 9—79 år (1000—tal) 1980 3,5 4,0 120 1981 8,0 9,0 285 1982 13,0 15,0 435 1983 16,0 18,0 530 1984 19,0 20,0 665 1985 23,0 23,0 810 1986 *29,0 29,0 *1.000 1987 *36,0 37,0 *1.250 1988 41,0 (februari) * uppgifter från videobranschen

Bland barnfamiljerna har 60 procent tillgång till videobandspelare i hemmet. I mars 1987 var andelen omkring 50 procent. Av pensionärer- na har alltjämt endast 6—7 procent videobandspelare i hemmet.

En jämförelse internationellt ger följande för år 1987 (Procenttalen är i förhållande till samtliga hushåll. Andelen av hushållen som har TV— apparat är likartade i samtliga länder, eller omkring 90 procent. Upp- gifterna från videobranschen).

Storbritannien 43 % Finland 34 % USA 42 % ' Norge 31 % Sverige 36 % Västtyskland 40 % Danmark 26 % ' Japan *55 % (*osäker

uppgift)

• Sida 48
•  Original

3 .3 .2 Hur använs videobandspelaren?

PUB gör regelbundet undersökningar av bl.a. videotittandet. Den andel av befolkningen som en genomsnittlig dag i februari 1988 sett något på video var 9 procent. Det är i stort sett samma antal som under de två närmast föregående åren. Trots den kraftiga tillväxten av videoinne- hav bland befokningen har alltså den dagliga tittarandelen endast långsamt ökat sedan 1984 (PUB, Video i Sverige hösten/vintern 1987/ 88).

Följande sammanställning ger en bild av videotittandet (procent av be- folkningen 9—79 år) i förhållande till kön och ålder (PUB februari 1988)

Tittat på video bland videoinnehavare

Tot. Män Kv 9—14 15—24 25—44 45—64 65—79 bef. % % % % % % % % vardagar 17 18 15 31 21 14 11 (_) fredagar 19 19 20 30 26 16 13 (-) lördagar 24 25 22 36 43 15 16 (_) söndagar 27 27 27 (34) (43) 21 20 (_) en genom- snittlig dag 20 21 19 32 28 15 13 6

(Siffrorna inom parenteser baseras på ett mindre antal intervjuer och bör därför användas med stor försiktighet).

• Sida 49
•  Original

Tittatpå video bland iae videoinnehavare

Tot. Hän Kv 9—14 15—24 25—44 45-64 65—79 bef.

% 'o % % % % % % vardagar 1 2 0 3 4 1 0 0 fredagar 3 i 3 7 11 2 0 1 lördagar 3 $ 2 (12) 12 1 1 1 söndagar 4 L. 3 (4) 13 2 2 2 en genom snittli g dag 2 i 1 5 7 1 0 1

(Siffror inom parentes - se anmärkning ovan)

Bland befolkningen har 9 procent tittat på video under en genomsnitt- lig dag. Av uppställnirgarna ovan framgår att män tittar något oftare på video än vad kvinna- gör och att barn och ungdomar betydligt oftare än vuxna uttnyttjar sin eller andras videobandspelare. Detta mönster framgår av tabellen nedan, där videotittandet redovisas bland befolk- ningen totalt en genomsnittlig dag.

Titta! på video bland befolkningen

Procent av befolkningen 9—79 år en genomsnittlig dag

Tot. Mån Kv 9—14 15—24 25—44 45—64 65—79 bef

% % % % % % % %

9 10 7 20 17 8 5 1

Vad tittar man då på? Använder man videobandspelaren för att förskju- ta sitt TV—tittande eller för att se på hyrda videogram. I följande tabell anges hur många procent av den dagliga videopubliken som en genom—

• Sida 50
•  Original

snittlig dag använt videon för olika ändamål (PUB, Video i Sverige hös— ten/vintern 1987/88).

Tot. Mån Kv 9—14 15—24 25—44 45—64 65—79 bef

% % % % % % % % Sett TV— inspelad Video 54 50 59 60 32 60 84 (-) Sett hyrfilm 45 48 41 39 68 39 16 (-) Sett annan video 4 4 3 4 3 4 1 H

Alltjämt är det något vanligare att se på inspelningar från TV än på hyrda videogram. I åldersgruppen 15—24 år är förhållandet det motsat— ta.

För mer detaljerade uppgifter från PUB:s undersökningar efter mars 1987 hänvisas till Anders Gahlin och Bengt Nordström: Video i Sverige hösten/vintern 1987/88 och PUB informerar, februari 1988, Video och utländskTV hösten 1987 .

3.3.3. Utvecklingen av kabel—TV

Våren 1985 lade regeringen fram propositionen om radio— och TV— sändningar i kabelnät (prop. 1984/85:199). Där föreslogs att det skulle ske en betydande utvidgning av möjligheterna att få tillstånd att sända ljudradio— och TV—program via kabel till allmänheten, vilket tidigare varit förbehållet programföretagen inom Sveriges Radio—koncernen. Verksamheten skulle regleras i en ny lag och administreras av en sär— skild myndighet, kabelnämnden.

Den 1 januari 1986 trädde den nya lagen om lokala kabelsändningar i kraft. Där föreskrivs att tillstånd för lokala kabelsändningar kan ges

• Sida 51
•  Original

dels till den som äger eller på annat sätt förfogar över ett kabelnät (nät— innehavare) och dels till ett lokalt kabelsändarföretag. Lagen skiljer på vidaresändningar och egensändningar. En nätinnehavare kan inte få tillstånd till egensändningar. Däremot kan han få tillstånd att upplåta kanaler i sitt kabelnät åt andra för egensändningar.

De kabel—TV—sändningar som bedrivs i landet f.n. består av egensänd- ningar, dvs. lokalt producerade TV—program, och vidaresändningar av olika programkanaler. Det största intresset tilldrar sig de program som sänds över Sverige via satelliter. Följande programkanaler från satellit finns för närvarande lagligen tillgängliga i kabelnät:

— Super Channel (nyheter, underhållning, rock— och popvideopro- gram) - Sky Channel (underhållning) — TV 5 (franskspråkig kanal med program från Frankrike, Schweiz, Belgien och Kanada) — Horizont (nationell kanal från Sovjetunionen) — World Net (nyheter och underhållning från USA) — Screen Sport (sport)

— FilmNet(långfilm/underhållning) — Arts channel (kulturprogram) — Life style

-— CNN (nyheter dygnet runt) — Children's Channel (barnprogram)

—- MTV (pop— och rockmusik) _

— TV—3

— TV—Scandinavia

Utöver dessa satellitkanaler fanns möjlighet till vidaresändning av markprogram från de övriga nordiska länderna. Utbudet i de svenska programkanalerna TV 1 och TV 2 skall obligatoriskt vidaresändas till kabelabonnenterna.

Kabelnämnden, som är central tillstånds— och tillsynsmyndighet för kabel—TV i landet, startade sin verksamhet den 1 januari 1986. I maj 1988 hade kabelnämnden beviljat omkring 270 tillstånd till lokal ka-

• Sida 52
•  Original

belsändning. Av dessa gällde endast femton tillstånd till lokala kabel- sändarföretag för egensändningar. De övriga gällde vidaresändning av satellitprogram och kanalupplåtelser.

Utvecklingen inom satellit— och kabelområdet går mycket snabbt. Ca 280 000 hushåll eller drygt 7 procent av Sveriges befolkning, vari april 1987 anslutna till kabel—TV. I januari 1988 var 372 000 hushåll anslut- na. Enligt kabelnämndens prognoser kommer 700 000 hushåll att vara anslutna i början av 1990.

3.3.4 Videovåldslagen i praktiken Se vår rapport Videovåld avsnitt 5.3.

Under år 1987 hade biografbyrån att ta ställning till frågan om åtals— medgivande beträffande 122 videogram. Åtalsmedgivande gavs i nio ärenden för 113 av dessa. Omkring hälften av videogrammen innehöll våldspornografi.

Enligt uppgift från SCB meddelades under år 1987 åtta domar och ut— färdades ett strafföreläggande. Nästan uteslutande riktade sig dessa mot personer i detaljistledet. Påföljden har, enligt de uppgifter vi erhål— lit, inte i något fall bestämts till mer än 75 dagsböter.

3.4. Kompletterande undersökning av Jonas Wall (kort resumé)

På uppdrag av oss utförde Jonas Wall under mitten av februari 1987 en enkätundersökning bland 1 773 elever i årskurs 6—9 i grundskolan och årskurs 1 i gymnasieskolan i Stockholmsområdet. Rapporten "Hur an— vänder ungdomar video?" iinns intagen som bilaga 3 i vår rapport Vi— deovåld. Enkätsvaren har därefter bearbetats ytterligare. Inför denna bearbetning har undersökningen kompletterats med ytterligare uppgif— ter och flertalet av de iilmtitlar eleverna nämnt har identifierats.

• Sida 53
•  Original

Jonas Wall har därefter sammanställt sin rapport del 2 "Videofilmer och videotittande hos skolbarn". Denna finns intagen som bilaga 1 (s. 153) till detta betänkande. Reslutatet visar att omkring 40 procent av eleverna tittar på video en vanlig dag. Eleverna har i undersökningen bl.a. fått ange vilket videogram de sett "senast" och vilket videogram de tyckte var "bäst" respektive "värst". På frågan vad de såg "senast" på video blev rangordningen av de tre vanligaste genrerna "komedi", "äventyr", "drama". På fjärde och femte plats kom "våldsfilmer" respek- tive "skräckfilmer". Här har det skett en förändring. I en liknande un- dersökning år 1981 rangordnades "våldsfilmer" främst.

Undersökningen ger vid handen att det finns en stor spridning av vad eleverna sett "senast" på video. Flertalet videofilmer som eleverna an- ger tillhör kategorin tillåten från 15 år vid visning på biograf, men hela 41 procent uppger en film som är tillåten från 11 år, 7 år, eller helt barntillåten. Endast omkring 3 procent av samtliga elever uppgav att de sett en totalförbjuden videofilm som senaste video. Nästan alla dessa elever tillhör kategorin "högkonsumenter" (definierade som de som svarat att de tittat både "igår" och "i förrgår" och har video hemma). När det gäller "bästa" videofilm är spridningen mindre. Bland de video— filmer eleverna uppger som "bästa" film förekommer filmer som blivit godkända för offentlig visning för personer från 15 år men där biograf- byrån godkänt dem för sådan visning först efter klipp. Över 50 procent av eleverna uppgav som "värsta" video en film som tillhör genren "skräckfilm". Våldsfilrner kom därnäst med en frekvens på omkring 20 procent. På frågan vad "småungar" absolut inte bör se, blev svaren lik- artade nämligen att skräckfilmer angavs i omkring 50 procent av sva- ren och våldsfilmerna i drygt 20 procent. På fråga hur eleverna skaffat den "värsta" videofilmen har 43 procent uppgivit att de hyrt den, 45 procent att de lånat av kompis eller kopierat och 4 procent att de spelat in från TV. Av de elever som är "högkonsumenter" uppgav 62 procent att de hyrt den "bästa" videofilmen, 35 procent att de lånat av kompis eller kopierat. Ingen hade spelat in från TV. När det gäller de "värsta" filmerna hade 39 procent hyrt denna, 53 procent lånat av kompis eller kopierat och 2 procent spelat in från TV. En stor del av de videofilmer som eleverna bedömt som de "värsta" anskaffas således på annat sätt än genom att hyra dem.

• Sida 54
•  Original

Bland de 12—13—åringar som ingick i undersökningen uppgav en halv procent att de sett en totalförbjuden film som "senaste" video. Frågan hur 12—13—åringar skaffat den "bästa" videofilmen besvaras av 59 pro- cent med att de hyrt den, 33 procent att de lånat av kompis eller kopie— rat och 5 procent att de spelat in från TV. När det gäller hur de skaffat den "värsta" videofilmen uppger 37 procent att de hyrt filmen, 47 pro- cent att de lånat av kompis eller kopierat och 7 procent att de spelat in från TV. Bland 12—13—åringarna är det således vanligare än bland ge- nomsnittet av eleverna att de skaffat de "värsta" videofilmerna på an- nat sätt än genom att hyra dem.

3.5. Peter Gerdmans rapport om samband mellan våldsskildringar i rörliga bilder och våldsbeteende hos unga (kort resumé)

I rapporten redovisas en genomgång av senare års forskning vad avser frågan om det finns några direkta samband mellan våldsskildringar i rörliga bilder och våldsbeteende. Även frågan om det finns indirekta ef- fekter där våldsbeteende ingår som en del i en orsaksväv där vålds- skildringar i rörliga bilder spelar en roll bland många andra, tas upp till diskussion. Några vetenskapliga resultat som på ett entydigt sätt visar att videovåldet skulle ha några effekter på ungdomars våldsbenä— genhet finns enligt rapporten inte. Den mest sannolika effekten som vi— deovåldet kan ha på unga är en viss avtrubbningseffekt. Peter Gerd— man vill dock inte utesluta att videovåldet kan ha våldsframkallande effekter hos personer med sociala anpassningsproblem.

• Sida 55
•  Original

4. Utredningens allmänna synpunkter på åtgärder mot våldsskildringar i rörliga bilder

I ett demokratiskt och öppet samhälle måste det vara tillåtet att på oli— ka sätt och med olika medel beskriva, återge och debattera verklighe— ten. Våld är en del av denna verklighet. Mot denna bakgrund kan det inte ifrågakomma att helt förbjuda våldsskildringar i rörliga bilder. Det kommer, oavsett vilket regelsystem man har, alltid att finnas ett stort utbud av framställningar av våld i rörliga bilder, exempelvis i do— kumentär— och nyhetsprogram men även i äventyrsfilmer och liknande fihner av underhållningskaraktär.

Påverkansforskningen ger emellertid stöd för att våldsskildringar i rör- liga bilder kan ha skadlig inverkan på i varje fall barn och ungdomar. Sambanden är emellertid komplicerade och naturligtvis är skildringar av våldet endast en av många faktorer som kan vara psykiskt skadliga för människor.

Det övergripande målet för samhällets åtgärder mot våldsskildringar är att skydda människor från risken för skadeverkningar genom såda- na skildringar i rörliga bilder. Skyddet för barn och ungdomar ges här- vid prioritet. Vad som bedöms vara så skadligt att man från samhällets sida skall inskrida med rättslig reglering konnner till uttryck i olika bestämmelser. Dessa återfinns i bl.a. biografförordningen och 16 kap. 10 b och 10 c && BrB (videovåldslagen). Ungefär motsvarande bestäm- melser finns i radioansvarighetslagen (1966:756) och i lagen (1985: 1057) om ansvarighet för lokala kabelsändningar.

• Sida 56
•  Original

Som medel för att uppnå målet kan både frivilliga och tvångsmässiga åtgärder komma till användning.

Den ena huvudlinjen är att genom attitydpåverkan och förbättrade kunskaper göra människor bättre skickade att hantera det stora utbu— det av rörliga bilder, däribland sådana framställningar av våld som för— medlas genom medierna.

Den andra huvudlinjen är att förhindra att människor ser på sådant som kan anses innebära särskild risk för skadeverkningar.

Vi har redan i rapporten Videovåld berört hur viktigt det är att inte en— bart lagstiftning används som ett medel att förhindra skadeverkningar av våldsskildringar. Av stor betydelse är också bl.a. upplysning och in— formation, frivilliga överenskommelser inom branschen liksom kultur- politiskt stöd.

I den senaste budgetpropositionen (1987/88:100) anges en del åtgärder som syftar till att komma till rätta med utbudet av grova våldsskild- ringar. Bl.a. sägs att regeringen kommer att kontakta videobranschen för att få till stånd en diskussion om självsanerande insatser i bransch— en. Vi har vid kontakter med företrädare för bl.a. olika branschorgani— sationer fått bekräftat att det finns ett stort intresse för att arbeta ak— tivt för att minska utbudet av videogram med grova våldsskildringar. Statens biografbyrå har nyligen inlett en brett upplagd informations— verksamhet för att sprida kunskap om dels gällande bestämmelser i fråga om våldsskildringar, dels vad allmänheten kan göra för att med- verka till en minskning av utbudet av otillåtna våldSskildringar.

En särskild utredare (U 1987:06) har tillsatts för att utreda verksamhe— ten med spridning och visning av värdefull film. Det finns all anledning att utgå ifrån att vi genom denna utredare kommer att få många intres- santa uppslag till hur samhället kan stödja utbudet av värdefull film och inte minst sådan film som riktar sig till barn och ungdom.

Då vi i de fortsatta övervägandena tar upp olika förslag till lagstift— ningsåtgärder sker det mot den nu angivna bakgrunden, dvs. att en ge-

• Sida 57
•  Original

nomgripande förändring av nuläget endast kan ske genom en mycket bred insats från olika samhällsorgan och från enskilda medborgare. Detta gäller inte minst i fråga om barn och ungdom, där det endast ge- nom en insats från oss alla — som föräldrar, vårdnadshavare eller fostra— re i annan egenskap — är möjligt att skapa en verklig förändring till det bättre, dvs. påtagligt minskad konsumtion av fiktionsvåld.

Förbud mot vissa slag av våldsskildringar kan, liksom exempelvis för- handsgranskning av filmer och videogram, således inte blir annat än hjälpåtgärder. Man kan genom lagstiftningsåtgärder inte komma åt så- dana fenomen som förljugenhet, odemokratiska värderingar och låg konstnärlig kvalitet. Inte heller kan man hindra att den som så önskar konsumerar stora mängder våldsskildringar som var för sig inte är av sådant slag att de rimligen kan förbjudas även om man avsevärt skulle vidga området för samhällets ingripandemöjligheter. Det är också när— mast ogörligt att enbart genom lagstiftning hindra att barn och ungdo- mar ser på sådana våldsskildringar som visserligen inte kan totalför— bjudas men som är direkt olämpliga och kanske skadliga för en ung publik.

Då man skall bedöma värdet av olika åtgärder för att motverka skade- verkningar av våldsskildringar i rörliga bilder måste man också ta hänsyn till att rörliga bilder nu och i framtiden kan komma att spridas genom många olika medier. Förutsättningarna för att reglera innehål- let och kontrollera tillgängligheten skiljer sig avsevärt för biografer, hemvideo, svensk television och utländsk, satellitförmedlad television.

För biograferna gäller sedan gammalt att filmerna skall vara godkända för visning och att tillträdet till visningslokalen kontrolleras. På så sätt får personer under en viss ålder endast se filmer som är godkända för dem. Filmer som kan verka förråande t.ex. därför att de innehåller ex- tremt våld får inte alls visas.

För hemvideo gäller regler för innehållet som gör det olagligt att i nä— ringsverksamhet sprida extrema våldsskildringar. Det är vidare förbju— det atti näringsverksamhet lämna ut också videogram med mindre om- fattande våldsinslag till personer under 15 år. Någon möjlighet att kon-

• Sida 58
•  Original

trollera vilka som faktiskt ser de uthyrda videogrammen finns emeller- tid inte. Ett videogram som endast är tillåtet för spridning till vuxna kan mycket väl ses av tioåringar i hemmet.

I avtalet mellan Sveriges television och staten anges att företaget skall bedriva programverksamheten med beaktande av televisionens centra— la ställning i samhället. Detta innebär i praktiken att företaget skall visa återhållsamhet med våldsskildringar, särskilt med fiktionsvåld. Detta gäller i synnerhet vid tider då det är troligt att det finns många barn i publiken. Videobandspelarna ger emellertid TV—tittarna möjlig- het att banda program som sänds på t.ex. sen kvällstid och spela upp dem vid en annan tidpunkt. Enbart tidpunken för sändning behöver alltså inte vara ett effektivt medel för att motverka att barn ser för dem olämpliga program. Detta gäller givetvis i lika hög grad i förhållande till satellitsända TV-program.

UtländSka TV—program som sänds ut via satellit kan tas emot av sven- ska hushåll som är anslutna till kabelnät. Inom kort väntas en över- gång till starkare satelliter komma att underlätta också mottagning med individuella antenner. Innehållet i program som sänds från utlan— det har svenska myndigheter knappast möjlighet att påverka. Den möj- lighet Sverige som mottagande land har att skydda sina invånare mot ett visst programinnehåll är att reglera rätten att vidaresända pro— grammen i kabelnät. Sådana regler finns i den svenska lagstiftningen, enligt vilken det är möjligt att bl.a. förbjuda fortsatt vidaresändning av programkanaler vars innehåll strider mot bestämmelserna om vålds— skildringar eller pornografi. Förbud mot vidaresändning kan meddelas först efter det att program med t.ex. extrema våldsskildringar har sänts vid upprepade tillfällen.

De programkanaler som för närvarande sänds ut över satellit är av oli— ka slag. Några överensstämmer helt eller delvis med innehållet i mark— sända nationella rundradiokanaler och styrs i praktiken av de regler som gäller för dessa. Av de programkanaler som är särskilt utformade för satellitdistribution vänder sig några till en allmän publik med ett innehåll med tonvikt på film, musik och annan underhållning. Andra specialiserar sig på vissa programtyper, t.ex. sport, nyheter eller barn—

• Sida 59
•  Original

program. En del satellitprogram innehåller reklam medan andra er— bjuds tittarna mot en särskild abonnemangsavgift, s.k. betal—TV.

I de olika förslag till gemensamma regler för gränsöverskridande tele- visionssändningar som diskuteras inom Europarådet respektive den Europeiska Gemenskapen finns bestämmelser som syftar till att be- gränsa våldsinslag i sådana sändningar. Oberoende av hur frågan om gemensamma regler kommer att lösas finns det därför anledning att räkna med att bestämmelser om våldsskildringar kommer att finnas med.

Då vi närmare överväger vilka samhälleliga åtgärder som skall använ— das för ingripande mot våldsskildringar kommer vi, som redan redovi- sats i rapporten Videovåld, att ha några allmänna utgångspunkter för vårt arbete. Dessa är bl.a.

* Yttrandefriheten skall värnas. Verkligheten måste få beskrivas och debatteras. Våld är en del av verkligheten.

* Skydd mot skadeverkningar genom våldsskildringar i rörliga bilder skall som målgrupp främst ha barn och ungdomar.

* Förhandsgranskningi någon form skall finnas kvar, åtminstone när det gäller filmer och videogram som skall visas offentligt för barn och ungdomar.

De intressen som skall beaktas är delvis motstridiga. Det finns inte nå— gon enkel lösning som fullt ut kan tillgodose alla önskemål. Vidare har människor olika synsätt och värderingar i frågor som knyter an till våldsskildringar i rörliga bilder. Det gäller att försöka finna en balans- punkt som i rimlig utsträckning tillgodoser de skilda intressena.

Lagstiftningen bör emellertid ha en _bred förankring i det allmänna råttsmedvetandet. Det är viktigt att medborgarna har förståelse för de skäl som ligger till grund för rättsreglerna. För att respekten för rätts- ordningen skall upprätthållas är det också angeläget att övervakning— en av lagens efterlevnad fungerar väl. En lagstiftningsåtgärd får inte

• Sida 60
•  Original

framstå som en manifestation för att visa politisk handlingskraft, me— dan den i verkligheten är "ett slag i luften". Ett aldrig så grundligt för— arbete till en författning måste därför kompletteras med en uppföljning av hur en ny lagstiftning fungerar i den praktiska tillämpningen.

De åtgärder som är tänkbara för att genom lagstiftning försöka komma till rätta med utbudet av våldsskildringar i rörliga— bilder är av många olika slag (se rapporten Videovåld s. 70-71).

Vi kommer att i avsnitt 6 mot den här angivna bakgrunden diskutera olika alternativ till åtgärder för att motverka spridning av extrema våldsskildringar; i det följande använder vi begreppet extrema vålds- skildringar för att beteckna sådana våldsskildringar som inte får spri— das till vuxna. Först skall vi emellertid i avsnitt 5 behandla den mera övergripande frågan om åldersgränser och barncensur.

• Sida 61
•  Original

5. Barncensur och åldersgränser

5.1. Nuvarande regler

De nuvarande reglerna har beskrivits under avsnitt 2.2 Biografförord- ningen s. 26.

Film eller videogram eller delar därav får som redovisats där inte god- kännas för en åldersgrupp om den kan vålla barn i åldersgruppen psy— kisk skada. Den granskning som sker hos biografbyrån avser däremot inte filmens lämlighet för barn i olika åldrar.

I 1911 års biografförordning förekom enbart en åldersgräns nämligen 15 år. Några uttalade skäl för att gränsen för vuxenfilm skulle sättas just vid 15 år anfördes inte. Fram till i dag har denna åldersgräns — vux- engränsen _ ifrågasatts vid ett flertal tillfällen, senast i YFU:s betän- kande (SOU 1983:70) Värna yttrandefriheten. I betänkandet föreslogs vuxencensurens slopande och att gränsen för vuxenfilm skulle sättas till 18 år.

För att bl.a. bereda censuren möjlighet att godkänna ett större antal fil- mer för de större barnen och för att ge de mindre barnen ett effektivare skydd infördes år 1959 elvaårsgränsen.

År 1978 gavs biografbyrån ytterligare möjligheter att nyansera bedöm- ningen genom att sjuårsgränsen infördes. Som motivering angavs att denna ålder utgör gräns mellan förskole— och skolåldern och skulle kunna godtas av barnen och deras föräldrar.

• Sida 62
•  Original

Filmer eller videogram som är godkända för offentlig visning kan såle- des bli helt barntillåtna, tillåtna fr.o.m. sju år, tillåtna fr.o.m. elva år eller barnförbjudna, dvs. tillåtna först fr.o.m. femton är.

5.2. Utländsk rätt

Det är vanligt med någon form av obligatorisk förhandsgranskning för film som skall visas offentligt för barn och ungdomar. I övrigt varierar regelsystemen mycket från land till land.

I det följande ger vi en översikt över reglerna i de övriga nordiska län— derna samti Storbritannien och Västtyskland.

5.2.1. Danmark

I Danmark finns ingen vuxencensur. Filmer och videogram som skall visas offentligt för barn och ungdomar under 16 år skall däremot för- handsgranskas av Statens Filmcensur. Omkring 300 filmer granskas varje år. Åldersgrupperna är följande; ingen åldersgräns, 12—16 år och över 16 år. Dessutom tillämpas i vissa fall en rekommenderad ålders- gräns från 7 år.

Det finns ingen lagstiftning som direkt tar sikte på tillhandahållande av videogram för privat bruk. Emellertid finns det i dansk strafflag ett generellt förbud mot att tillhandahålla underåriga sådana filmer och videogram som innehåller pornografi.

I videogrambranschen upprätthålls i allmänhet en åldersgräns på 18 år vid uthyrning.

Enligt vad som upplysts har Statens Filmcensur i skrivelse till den dan— ska regeringen föreslagit att man utreder förutsättningarna för att av— skaffa barncensuren helt.

• Sida 63
•  Original

5.2.3. Island

Alla filmer och videogram skall förhandsgranskas av det offentliga granskningsorganet. Det gäller både program som skall visas offentligt och sådana som skall tillhandahållas allmänheten för att visas hemma. I allmänhet tillämpas följande fyra åldersklasser, nämligen ingen ål- dersgräns, från tolv år, från fjorton år och från sexton år.

5.2.4. Norge

Filmer och videogram som skall visas offentligt skall förhandsgranskas av ett offentligt granskningsorgan, Statens filmkontroll.

Den 1 januari 1988 trädde en ny lag om film och videogram i kraft. La- gen innebär att den obligatoriska förhandsgranskningen av filmer och videogram som skall visas offentligt behålls. Vuxencensuren skall såle- des finnas kvar. Följande ålderskategorier skall finnas; nämligen 5—10 år, 10—15 år och 15—18 år. Dessa åldersgränser är i viss mån flexibla. Barn under 5 år får i föräldrars sällskap se filmer som klassificerats för åldersgruppen 5—10 år. På samma sätt får barn som är mellan 5 och 10

• Sida 64
•  Original

år tillträde till visning av filmer som klassats för närmast högre ålders— kategori. Se vidare avsnitt 6.2.2 5. 80.

5 .2.5 Storbritannien

Sedan länge har man i Storbritannien i praktiken obligatorisk för- handsgranskning av all film som skall visas offentligt. Den 1 januari 1985 infördes obligatorisk förhandsgranskning av videogram för privat bruk.

Ett särskilt granskningsorgan — British Board of Film Classification (BBFC) — förhandsgranskar både filmer och videogram.

Kriterierna vid bedömning av filmer som skall visas offentligt och vi- deogram för privat bruk är inte identiska. Det gäller strängare censur för videogram. Skälet till detta är svårigheten att övervaka vad barn och ungdomar ser hemma. I ungefär var tionde produktion som före— kommer både som film för offentlig visning och som hemvideogram gör BBFC mer omfattande ingrepp i videogramversionen.

Åldersklassificering görs i följande grupper:

U/u (Universal children) Barnprogram

U (Universal) Ingen åldersgräns

PG (Parental guidance) Ingen åldersgräns, vissa scener kan vara olämpliga för små barn

15 Från 15 år

18 Från 18 år

R 18 (Restricted 18) Från 18 år. Får tillhanda-

hållas endast i särskilda lokaler. Licens utfärdas av regeringen

• Sida 65
•  Original

Kategorin "R 18" avser videogram med pornografiskt innehåll. Det finns endast ett 100—tal lokaler som har tillstånd att tillhandahålla så- dana videogram. Enligt uppgift anpassar många distributörer själva vi- deogrammens innehåll så att all klassificering kan ske i kategori "18" i stället för "R 18". Se vidare avsnitt 6.2.3 5. 82.

5.2.6. Västtyskland

Sedan den 1 april 1985 krävs det förhandsgranskning av alla filmer och videogram som skall tillhandahållas någon som inte fyllt arton är. Där- emot finns det inte någon obligatorisk vuxencensur.

Följande åldersklasser används; ingen åldersgräns, från sex år, från tolv år, från sexton år och från arton år.

Sådana filmer och videogram som inte har granskats får tillhandahål- las endast den som fyllt arton år. Detsamma gäller givetvis sådant som efter granskning klassificerats i kategorin "från 18 år". I kontrollsyfte har det införts stränga regler om hur vuxenprogram får tillhandahål- las. Exempelvis får försäljning och uthyrning ske endasti särskilda lo— kaler till vilka underåriga över huvud taget inte äger tillträde. Distri- bution av vuxenprogram får inte ske genom postorder.

5.3. Utredningens överväganden

5.3.1. Ändrade åldersgränser

I våra direktiv förutsätts att barncensuren för offentligt visade biograf- filmer och videogram skall finnas kvar.

Biografbyrån har aktualiserat frågan om införande av en ytterligare ål— dersgräns vid 18 år. Denna fråga har tidigare diskuterats av YFU.

• Sida 66
•  Original

YFU:s förslag innebar som nämnts tidigare att gränsen för vuxenfilm flyttades till arton år i kombination med att vuxencensuren avskaffa- des. Också enligt vår bedömning hänger en sådan höjning så intimt samman med vuxencensurens avskaffande att det krävs mycket starka skäl för att nu höja gränsen för vuxenfilm utan att vuxencensuren sam- tidigt avskaffas. KU har i betänkandet 1987/88:36 om ändringar i tryckfrihetsförordningen m.m. uttalat att ett fortsatt beredningsarbete angående frågan om ett vidgat grundlagsskydd för andra medier än det tryckta ordet bör komma till stånd. Frågan om vuxencensurens avskaf- fande och åldersgränsen för vuxenfilm kommer då sannolikt att be- handlas i det fortsatta arbetet med yttrandefrihetsfrågor. Frågan torde också ha nära samband med de strävanden om nordiskt samarbete som vi redovisat på s. 68. Därtill kommer att det i direktiven för utrednings- uppdraget inte tas sikte på frågan om vuxencensurens upphävande. Då prövningen av frågan om artonårsgränsen inte kan göras förutsätt- ningslöst anser vi oss inte böra ta upp denna.

Statens barnfilmnämnd har också i kontakt med utredningen tagit upp frågan om en förändring av åldersgränserna för offentligt visad film och videogram. Åldersgränserna skulle enligt nämnden kunna följa sko— lans olika stadier, dvs. förskola, låg—, mellan— och högstadium. Ålders— gränserna borde i så fall sättas vid sju, tio, tretton och sexton år. Skol— stadierna kan sägas överensstämma med barnens psykiska utveck- lingsstadier. Inom varje åldersgrupp finns det emellertid enligt barn— psykologisk expertis en stor mognadsmässig spridning, kanske på upp till sju år, men det absoluta flertalet barn är normalt mogna i enlighet med sin egen ålder. Genom att anpassa åldersgränserna till skolans stadier skulle man på ett naturligt sätt kunna uppnå att barncensurens ålderskategorier bättre motsvarade barnens mentala utveckling. Det är också viktigt att reglerna för åldersgränserna efterlevs. Denna efter— levnad skulle förbättras om föräldrar får information om varför ålders— gränserna finns. De åldersgränser som nämnden diskuterat skulle för- bättra förutsättningarna för att lämna information till föräldrar i an— slutning till att barnen skall påbörja nya stadier i skolan. Föräldrain— formationen bör innehålla både en allmän information om varför barn inte bör se filmer som klassificerats för en högre ålderskategori och in- formation om vilka filmer som är lämpliga för exempelvis barn på mel-

• Sida 67
•  Original

lanstadiet. Information om film som är lämplig för barn i olika skolsta— dier bör också kunna lämnas på ett bättre sätt än för närvarande.

Frågan om åldersgränserna behandlades också av Filmcensurutred- ningen. I sin redogörelse för forskningsläget konstaterade utredningen i betänkandet (SOU 1969:14) Filmen — censur och ansvar 5. 55—58 att ett barns ålder inte är det kriterium som ensamt avgör barnets reaktio- ner på film. Barnets emotionella personlighetsstruktur har stor bety- delse eftersom individens förmåga att bearbeta intrycken och känslor- na många gånger är avgörande för barnets reaktioner.

Vi är för vår del väl medvetna om att det inom varje ålderskategori finns stor spridning vad gäller barnens psykiska utveckling. Det är emellertid enligt vår uppfattning nödvändigt att man vid bestämmande av åldersgränser främst tar hänsyn till de barn som är normalt utveck- lade. Man tvingas således acceptera att barn som uppfyller föreskriven ålder inte alltid är mogna att se en viss film. En större detaljrikedom än för närvarande vid bestämmande av åldersklassificeringen kan förleda allmänheten till uppfattningen att åldersgränserna är något annat än ett trubbigt instrument vid bedömningen av barns psykiska utveckling och mognad. Detta talar emot att öka antalet åldersgränser.

Även en annan faktor talar mot förändringar av åldersgränsen om inte starka skäl talar för en ändring. Barnfilmer har mycket längre "livs— längd" än andra spelfilmer. Uppskattningsvis finns det omkring 400 barnfilmer på biografrepertoaren. Enligt vår mening är det, främst ur kontrollsynpunkt, inte lämpligt att filmer med "gamla" och "nya" ål- dersgränser förekommer samtidigt. Det finns en risk att vissa filmer tas bort ur repertoaren om filmerna skall granskas om för nya ålders—

gränser.

En annan lösning skulle vara att samtliga filmer automatiskt flyttas upp till närmast högre åldersgräns; elvaårsfilmen blir trettonårsfilm och femtonårsfilmen blir sextonårsfilm. Filmdistributören skulle kun- na begära en omgranskning för att filmen skulle få en lägre ålders— klass. Denna lösning innebär att antalet åldersgränser på filmer som finns på repertoaren skulle begränsas. Även denna lösning innebär

• Sida 68
•  Original

emellertid en risk för att vissa barnfilmer försvinner från repertoaren. Risken måste antas vara betydligt mindre än om det krävs en fullstän— dig omgranskning men man kan inte helt bortse från den. De lösningar vi skissat på skulle alltså trots allt kunna få konsekvenser för utbudet av barnfilmer.

Enligt Jonas Walls rapport (bilaga 1 s. 153) ser barn och ungdomar mycket på TV och hemvideo. Även om möjligheterna för barn att själva hyra videogram begränsas går det inte att kontrollera vad de ser i hem- met tillsammans med sina föräldrar eller tillsammans med kamrater. En mycket noggrann åldersindelning för biograffilmer skulle med den— na bakgrund kunna framstå som överdriven och därför inte respekte— ras.

Beaktas skall även att det finns en strävan att söka skapa enhetliga ål— dersgränser i Norden. Det nordiska kulturutskottet som är ett organ in- om Nordiska rådet har således vid möte den 1 1 februari 1988 behandlat ett förslag av Nordiska ministerrådet till handlingsplan för det nordi— ska samarbetet (B 83/k). Huvudsyftet med handlingsplanen är enligt ministerrådet att utveckla och stärka den nordiska kulturgemenska- pen. Regeringarna i de nordiska länderna bör enligt utskottet arbeta för en harmonisering av åldersgränserna för tillträde till biografföre- ställningar så att utbyte av bam— och ungdomsfilm underlättas. Som redovisats ovan finns det stora skillnader mellan de nordiska länderna i fråga om åldersgräner för tillträde till offentligt visad film eller video— gram. Även detta samarbete talar således mot att nu göra smärre juste- ringar i våra åldersgränser.

Sammanfattningsvis vill vi inte förorda att åldersgränserna för offentr ligt visade filmer och videogram bestäms med utgångspunkt från de oli- ka skolstadierna och vi vill således inte föreslå någon ändring i de nu— varande åldersgränserna. Vid detta ställningstagande har vi även be- aktat de tidsramar som givits oss för vårt arbete. Vi anser således det mindre lämpligt att företa några större förändringar i våra åldersgrän- ser innan vi mera seriöst prövat möjligheten att uppnå i vart fall en nordisk enhetlighet.

• Sida 69
•  Original

Vi vill i detta sammanhang framhålla att vi" anser att det är viktigt att den kunskap om enskilda filmer som finns hos barnfilmnämnden och nämnden för bam— och ungdomsfilm kommer allmänheten till del. En- ligt vår bedömning finns det inget hinder för att denna typ av informa- tion skall kunna spridas med de åldersgränser som gäller för närvaran- de. Enligt direktiven (dir. 1987z46) för utredningen angående översyn av verksamheten med spridning och visning av värdefull film bör utre- daren "föreslå lämpliga åtgärder att förbättra informationen om utbu- det av filmer och videogram av intresse för barn och ungdom". Vi har erfarit att utredningen kommer att ta upp frågan om information till föräldrar och barn om film och videogram. Det kan kanske härvid visa sig lämpligt, att knyta informationen till de olika skolstadierna.

5.3.2 Rörlig åldersgräns i särskilda fall

Statens biografbyrå har väckt frågan om införande av ett system med rörliga åldersgränser. Det finns t.ex. vissa filmer där en åldersgräns, som bestäms av åldern för läskunnighet, skulle vara av värde. Ett ex- empel på detta är filmen "E.T.". Det förhållandet att vi inte i vårt land kunde godkänna denna film för lägre ålder än elva år väckte relativt stor internationell uppmärksamhet. Enligt vad vi inhämtat motivera— des beslutet främst med att biografbyrån ansåg att läskunnighet var en förutsättning för att barn inte skulle ta psykisk skada av filmen. Det hade således i detta speciella fall varit lämpligt om en åldersgräns på t.ex. nio år hade kunnat tillämpas.

Samtidigt har rörliga åldersgränser vissa nackdelar. Ett sådant system försvårar den viktiga informationen till föräldrar. Denna information måste bygga på ett relativt enkelt regelsystem. De åldersgränser som nu gäller fungerar enligt vad utredningen inhämtat från företrädare för branschen från praktisk synpunkt relativt väl och är också väl för— ankrade bland allmänheten. Biografpersonalens möjligheter att kon— trollera barnens ålder är relativt goda. Ett system med rörliga ålders- gränser skulle, även om antalet filmer med individuellt satta ålders— gränser blev få, skapa en viss osäkerhet och troligen ytterligare svårig— heter vid biografpersonalens kontroll. Värdet av en flexibel åldersgräns

• Sida 70
•  Original

måste vägas mot denna osäkerhet och utökade kontrollsårigheter. Vi vill inte nu rekommendera ett system med rörlig åldersgrins.

5.3.3 Vuxenmedverkan

Norge har som tidigare nämnts sedan den 1 januari 1988 följande ål- derskategorier för offentligt visad film eller videogram, tämligen 5-10 år, 10—15 år och 15—18 år. En vuxens medverkan ger emellertid en vid- gad möjlighet för barn att se film som klassats för en högre ålderskate- gori. Barn under fem år får nämligen i föräldrars sällskap se filmer som klassificerats för åldersgruppen 5—10 år. Barn som fyllt fem men inte tio år får på samma sätt se filmer som klassificerats för närmast högre åldersgrupp.

I Storbritannien finns sedan länge regler om "parental guidance" (pg) vilket innebär att barn, vid de särskilda filmer där granskningsmyn- digheten anser att det är lämpligt, vid en offentlig filmvisning får till— träde endasti föräldrars sällskap.

Ett system med föräldra— eller vuxenmedverkan kan således som vi sett från Norge och Storbritannien utformas på olika sätt. Ett ytterligare al— ternativ kan vara att föräldrarna helt får avgöra vilka filmer barnen får se så att barn i föräldrars säIISkap fritt får tillträde till alla fihner.

Ett system med vuxenmedverkan skulle vidga möjligheterna för famil- jer med barn i olika åldrar att tillsammans se film eller videogram som visas vid en offentlig tillställning eller allmän sammankomst. Det ger också ökat utrymme för föräldrar att själva avgöra om deras barn är tillräckligt mogna att se en viss film. Biografpersonalens kontroll för- enklas också. Mot systemet talar att det är svårt för föräldrar att i för- väg skapa sig en uppfattning om vad en film innehåller.

Enligt vår mening finns det starka skäl som talar för att utrymmet för föräldrarnas ansvar ökas när det gäller valet av vilka filmer ett barn skall se. Även om biografbyråns bedömning av lämplig ålder för att se en viss film självfallet är mycket kvalificerad är det föräldrarna som

• Sida 71
•  Original

har den bästa kunskapen om de egna barnens psykiska mognad. I hem- met är det föräldrarna som bestämmer vilka program som barnen får se på TV eller video. Det är allmänt sett en fördel om föräldrar och barn kan se på film tillsammans. Från kulturpolitisk synpunkt är det vidare viktigt att biograffilmen inte blir ett sekundärt medium i förhållande till TV och hemvideo.

Frågan om vuxenmedverkan kan lösas på olika sätt. Jämför hur frågan lösts i Norge och Storbritannien. Ett system med vuxenmedverkan bör vara enkelt och lätt att tillämpa. Vi har därför stannat för att inte före- slå någon form av selektivt system, t.ex. att granskningsmyndigheten i varje särskilt fall rekommenderar vuxenmedverkan för en viss film el- ler ges en möjlighet att göra undantag från en allmän regel om vuxen— medverkan. Mot bakgrunden av de synpunkter vi tidigare anfört föror- dar vi att ett generellt system för vuxenmedverkan införs. Detta bör ut- formas så att det för åldersgränserna sju och elva år införs möjlighet för barn i närmast lägre ålderskategori att få tillträde till offentlig visning om barnet är i sällskap med vuxen. Ett barn under sju år skall i vuxens sällskap få tillträde till en sjuårsfilm. På samma sätt skall ett barn som fyllt sju år men inte elva år få tillträde till en elvaårsfilm. Med hänsyn till att femton år utgör gränsen för vuxenfilm anser vi det inte lämpligt att införa samma möjlighet för barn och ungdomar i åldern elva till fjor— ton år.

Slutligen anser vi att annan vuxen i förälderns ställe bör jämställas med förälder. Med vuxen avser vi myndig person, dvs. en person över 18 år. '

5.3.4 Hemvideo

Den prövning och åldersklassificering som sker hos biografbyrån när det gäller offentlig visning av filmer och videogram som begärts god- kända för barn, dvs. för personer under femton år, grundar sig endast på om filmen eller videogrammet kan vara psykiskt skadligt för barn i en viss ålder. Som vi tidigare nämnt prövar biografbyrån således inte, och ska inte heller pröva, framställningens lämplighet för barn i en viss

• Sida 72
•  Original

ålder [jfr filmcensurutredningens betänkande (SOU 1959:14) Filmen — Censur och ansvar s. 64—65]. Åldersgränserna ger därför allmänheten bara en begränsad vägledning vid bedömningen av framställningens lämplighet för barn.

För hemvideo finns det ingen möjlighet att kontrollera vilka som fak— tiskt ser de uthyrda videogrammen. Åldergränser som åsatts video— gram i samband med att de har godkänts för offentlig visning — eller i samband med en eventuell obligatorisk förhandsgranskning — skulle därför endast fungera som upplysning åt föräldrar som står i begrepp att hyra ett videogram till sina barn.

Som vi framhållit i andra sammanhang anser vi det värdefullt med en förbättrad information till föräldrar och andra om innehållet i fram— ställningar som riktar sig till barn och ungdom. En sådan information bör emellertid ha ett vidare syfte än att gälla risken för eventuell psy— kisk skada. Vi menar alltså inte att en obligatorisk förhandsgransk- ning av videogram kan motiveras enbart med behovet att fastställa ål- dersgränser för hemvideogram.

Som vi redovisat i det föregående (5.2.5 5. 64) bedöms i Storbritannien en framställning strängare om den skall spridas på hemvideomarkna— den än om den skall visas offentligt. Det är givetvis möjligt att anföra skäl för att hemvideogram skall bedömas både mer och mindre restrik— tivt än filmer och videogram som visas offentligt. Med hänsyn till att ål- dersgränserna för videogram för privat bruk aldrig kan bli annat än re— kommendationer finns det enligt vår mening inte anledning att tilläm— pa särskilda bedömningsgrunder vid åldersklassificeringen av hemvi- deo.

• Sida 73
•  Original

6. Olika alternativ till lagstiftning

6 . 1 Inledning

Åtgärder som syftar till att motverka spridning av filmer och video- gram med extrema våldsinslag kan indelas i två huvudtyper, nämligen efterhands— och förhandsingripanden.

Den första typen innebär att den enskilde ansvarar för att de videogram som han sprider inte innehåller extrema våldsskildringar. Bestämmel— serna i 16 kap. 10 b och 10 c åå BrB är en reglering av denna typ.

Åtgärder av den andra typen innebär att en statlig myndighet kontrolle- rar att filmer och videogram som sprids inte innehåller skildringar av extremt våld. Den som tillhandahåller filmer och videogram får då en- dast tillhandahålla det som har kontrollerats på föreskrivet sätt. Fihn— censuren är en åtgärd av denna typ.

Åtgärder av båda slagen kan kompletteras med olika arrangemang för att underlätta övervakningen av att reglerna efterlevs. Exempel på så- dana arrangemang är en särskild övervakningsorganisation, obligato- risk registering och arkivering av filmer och videogram, särskilda reg— ler om ansvaret för innehållet i filmer och videogram, regler om hur fil- mer och videogram får marknadsföras samt krav på näringstillstånd för att yrkesmässigt få sprida filmer och videogram.

I det följande diskuterar vi åtgärder av olika slag. Vi inleder med att re— dogöra för lagstiftningen i några främmande länder, nämligen Finland, Norge och Storbritannien (avsnitt 6.2). Därefter tar vi upp frågan om straffvärdeti brottet olaga våldsskildring (avsnitt 6.3). I avsnitt 6.4 dis-

• Sida 74
•  Original

kuterar vi olika arrangemang för att underlätta övervakningen av att gällande regler efterlevs. Åtgärder som innebär att en statlig myndig— heti förväg tar del av innehållet i filmer och videogram behandlas i av- snitt 6.5. Vi diskuterar då både en konstruktion som innebär att större delen av alla filmer och videogram som sprids till konsumenter för en- skilt bruk måste förhandsgranskas och en ordning enligt vilken granskningsinsatserna koncentreras på de framställningar där behovet av ingripanden kan antas vara störst. Kostnads— och avgiftsfrågor be- handlas i avsnitt 6.6.

I anslutning till de diskuterade modellerna finns förslag till lagtext.

Vår sammanfattande bedömning av vad riksdag och regering bör göra för att motverka skadeverkningar av våldsskildringar i rörliga bilder redovisas i avsnitt 7 .

6.2. Några utländska lösningar

I rapporten Videovåld (s. 61—67), har vi i korthet redovisat hur lagstift- ningen ser uti några olika länder. Vi anser att de lösningar man valt i Finland, Norge och Storbritannien är av särskilt intresse för oss. Vi kommer därför att närmare redovisa hur dessa länder utformat sin lag- stiftning.

Vi vill här erinra om att det finns stora olikheter mellan nationer vad gäller synen på restriktioner av utbudet på rörliga bilder. Så till exem— pel tolereras i en del länder praktiskt taget hur närgångna våldsskild- ringar som helst, medan man är mycket restriktiv i fråga om pornogra— fiska skildringar. I andra länder intar man en mer liberal hållning till pornografiska skildringar. Restriktioner för våldsskildringar finns i ett antal länder.

• Sida 75
•  Original

6.2.1. Finland

Huvudregeln i videogranskningslagen är att ett videogram eller annat bildprograminte inom näringsverksamhet får erbjudas en konsument för inköp, hyra eller län eller överlåtas till honom innan programmet har granskats och godkänts för spridningi enlighet med lagen. Gransk- ningen förräztas av statens filmgranskningsbyrå, dvs. samma myndig- het som granskar filmer för offentlig förevisning.

Grunderna for förbud är 1) om programmet är uppenbart lagstridigt eller 2) om programmet, med hänsyn till det sätt på vilket händelserna har skildrats eller det sammanhang i vilket de har framställts, är osedligt eller förråande eller om det genom att uppväcka skräck eller på annat sätt är ägnatatt inverka skadligt på den psykiska hälsan.

Ett program som, enligt lagen om filmgranskning och med tillämpning av motsvarande förbudsgrunder som i videogranskningslagen, kunde tillåtas för förevisning endast för dem som fyllt 18 år får inte godkännas för spridning. Granskningsmyndigheten kan också förbjuda spridning till den som år yngre än 16 år. Som villkor för spridning får uppställas att vissa avsnitt skall avlägsnas ur programmet. Någon motsvarighet till lilmgranskningslagens övriga förbudsgrunder (strider mot god sed, kan äventyra den allmänna ordningen eller säkerheten eller försvaret eller försämra rikets förhållande till främmande makt) finns inte i vi- deogranskningslagen.

Från huvudregeln om granskningsskyldighet finns en rad undantag. Ett program som har granskats enligt lagen om filmgranskning får spridasi videogram utan att granskas igen om förevisning av den inte har förbjudits på någon grund som motsvarar förbudsgrunderna i video— granskningslagen. Program med åldersgränsen 18 år får emellertid in- te alls spridas i videogram till konsumenter. Program med åldersgrän— sen 16 år får inte spridas till yngre personer. Om en film är godkänd för visning först efter klipp får endast den klippta versionen spridas.

• Sida 76
•  Original

Undantag från granskningsplikten gäller också för program som myn— dighet eller Oy Yleisradio Ab har framställt eller låtit framställa.

Vissa typer av program är befriade från granskning med hänsyn till sitt innehåll och syfte. Dessa är

1) program som framställts uteslutande för undervisning, yrkesutbild— ning och vuxenutbildning, i allmänbildande syfte eller för vetenskaplig forskning, fritidssysselsättning eller studier,

2) program som framställts enbart för att presentera eller göra reklam för en vara eller tjänst,

3) program som uteslutande eller huvudsakligen innehåller återgiv- ningar av musikframföranden eller av idrottstävlingar eller andra sport— eller motionsevenemang,

4) program som enbart innehåller dokumentärt material eller aktuellt nyhetsmaterial,

5) program som innehåller för barn avsedda animationsframställningar eller lek—, hobby— eller andra liknande framställningar,

6) program som behandlar turism eller natur eller en därmed jämförlig ämnessfär, eller som

7) har religiöst innehåll.

Från granskning är också befriade videospel och andra programspel där spelaren kan påverka det som sker i bildrutan.

Det är också möjligt för undervisningsministeriet att ge tillstånd till att program som framställs eller importeras av en viss näringsidkare får spridas utan granskning. Ett tillstånd kan beviljas endast om det med fog kan antas att programutbudet inte kommer att omfatta framställ— ningar som skall förbjudas med stöd av lagen. Tillståndet ges för högst tre år och kan förenas med villkor. Tillståndet kan återkallas om nä—

• Sida 77
•  Original

ringsidkaren har spritt program som skall förbjudas eller om han har brutit mot tillståndsvillkoren.

Innan en näringsidkare sprider ett program söm får spridas utan att granskas (utom videospel m.m.) skall han göra anmälan om program- met till granskningsmyndigheten. Anmälan kan också göras av pro- gramframställare eller importör. Förutom uppgifter om programmet skall i anmälan anges på vilken grund programmet inte har sänts in för granskning.

Granskningsmyndigheten kan förordna om granskning av ett program som sprids och som med stöd av lagen inte har sänts in för granskning. Programspridaren är skyldig att tillställa granskningsmyndigheten programmet.

Undervisningsministeriet kan förordna att granskningsmyndigheten på nytt skall granska ett redan godkänt program. För detta krävs att de förhållanden som har ut-ort förutsättning för godkännandet har för- ändrats väsentligt eller att särskilt vägande skäl annars påkallar för- nyad granskning.

Ett videogram som har granskats eller registrerats får ett identifie— ringsnummer. Ett märke med numret och uppgift om ifall videogram- met är godkänt för spridning till alla åldrar eller enbart till personer över 16 år skall finnas på kassetten och omslaget.

Av kulturpolitiska skäl har granskningsavgiften nyligen sänkts kraf- tigt. Granskningsavgiften för film uppgår nu till 4 mark per minut för första kopian, dock lägst 50 mark, och 1 mark per minut för följande ko- pior. Granskningsavgiften för videogram uppgår också till 4 mark per minut, dock lägst 50 mark. Granskningsavgiften för en ordinär spelfilm om 90 minuter uppgår till 360 mark.

I jämförelse med svenska förhållanden är avgiften mycket låg. Den svenska avgiften blir efter avgiftshöjning den 1 juli 1988 nästan sju gånger så hög som den finska.

• Sida 78
•  Original

Straff i form av böter eller fängelse i högst sex månader stadgas för den som sprider program som inte har granskats på sätt som sägs i lagen el- ler som sprider program i strid med granskningsbesluten, som försum- mar sin anmälningsskyldighet eller lämnar oriktiga eller vilseledande uppgifter eller som sprider videogram utan märkning eller med oriktig eller vilseledande märkning.

Videogranskningslagen trädde i kraft den 1 januari 1988. Under år 1988 får emellertid program spridas utan att vara granskade och utan att vara försedda med föreskriven märkning. Förbudet att i videogram— form sprida program som vid granskning enligt filmgranskningslagen försetts med 18—årsgräns gäller dock fr.o.m. lagens ikraftträdande.

Strafflagens bestämmelser om videogram med rått våld skall inte till- lämpas på filmer eller videogram som har godkänts enligt lagen om filmgranskning eller lagen om granskning av videogram och andra vi- deoprogram. Om någon sprider ett icke granskat videogram med rått våld bryter han både mot strafflagen och videogranskningslagen om programmet omfattas av granskningsplikt.

Hur kommer videogranskningslagen att tillämpas?

Lagen utgår från att alla videogram som sprids till allmänheten för en— skilt bruk skall vara granskade på förhand av den statliga filmgransk— ningsnämnden. Från denna huvudregel finns emellertid så många un— dantag att man närmast kan tala om en slags selektiv förhandsgransk— ning. Följande iakttagelser ger stöd för denna uppfattning.

De programkategorier som är undantagna från granskningsplikt med hänsyn till sitt innehåll och syfte har räknats upp i det föregående. Där återfinns vissa kategorier som i den svenska diskussionen brukar fram- hållas som exempel på genrer där våldsinslag ibland förekommer. Des- sa är musikprogram (rockvideos), idrottsprogram (karate), animerade barnprogram samt videospel.

• Sida 79
•  Original

Effekten av befrielsen motverkas av att distributören måste anmäla varje program till granskningsmyndigheten och att myndigheten har möjlighet att kräva in ett program för granskning. Detta har framhål- lits som mycket betydelsefullt för möjligheten att hålla ett öga på ut- vecklingen.

Undantag för vissa företag är en viktig del av systemet. Enligt proposi- tionen motiveras möjligheten att ge näringsidkare tillstånd att sprida videogram utan förhandsgranskning med att man är osäker om gransk— ningens omfattning och att man inte vill att förhandsgranskningen onödigtvis skall bromsa upp och begränsa utbudet av videogram. Till- stånd skall ges endast om det är uppenbart att näringsidkaren inte marknadsför förbjudet material och kan återkallas vid missbruk. Ge— nom anmälningsskyldigheten och möjligheten för granskningsmyndig- heten att begära in videogram för granskning kan tillämpningen kon— trolleras.

En viktig bedömningsgrund kommer att vara näringsidkarens tidigare programurval. Om detta huvudsakligen omfattar undervisningspro- gram m.m. kan man vara säker på att förutsättningarna för tillstånd är uppfyllda. Det är emellertid också möjligt att ge tillstånd till företag vilkas programmaterial endast omfattar underhållningsfilmer, om det inte finns anledning att anta att filmerna kommer att vara aktuella för förbud.

Lagen och förarbetena ger uppenbarligen en ganska vidsträckt möjlig- het att befria från granskningsplikt. Några beslut har ännu inte fat- tats. Vid samtal på tjänstemannanivå framgår emellertid att man pla- nerar att i stor omfattning befria företag från granskningsskyldighet. Åtminstone på ett par års sikt torde därför alla seriösa distributörer komma att befrias från granskningsplikt.

N är det gäller formerna för förhandsgranskningen kan företagen i viss mån välja mellan den statliga granskningsbyrån och branschens egen granskning. Under påverkan av debatten om videovåldet - och som ett försök att undvika en statlig förhandsgranskning — inrättade video— branschen år 1984 ett eget granskningsorgan, Övervakningsnämnden

• Sida 80
•  Original

för videodistribution. Nämndens uppgift är att följa och övervaka distri» butionen av videogram och att ge rekommendationer om spridningen för enskilda filmer. Nämnden är sammansatt av representanter från vi— deobranschen och specialister på filmgranskning. Under de tre första verksamhetsåren har nämnden avgett rekommendationer (avseende åldersgränser, klippning m.m.) om ca 500 filmer.

I och med att den nya lagen träder i kraft fullt ut blir granskning av filmgranskningsbyrån obligatorisk. Om ett program som lämnas in till filmgranskningsbyrån redan har granskats av övervakningsnämnden accepterar byrån emellertid normalt nämndens bedömning.

För alla videogram som på olika grunder får distribueras utan att först ha granskats krävs att en anmälan görs till filmgranskningsbyrån in— nan programmet sprids. På grundval av de uppgifter som lämnas i an— mälan avgör filmgranskningsbyrån om programmet skall krävas in för granskning.

I praktiken har de flesta program som blir aktuella granskats tidigare i andra länder eller är av andra skäl kända för granskningsmyndighe— ten. Risken för att granskningsnämnden av misstag skulle underlåta att granska ett videogram bedöms därför vara liten. Det finns inte hel- ler någon tidsgräns för efter hur lång tid myndigheten får kräva in en film. Skulle t.ex. en privatperson anmäla en film som finns ute i distri— bution kan alltså myndigheten kräva in den för granskning.

Den nya lagen innebär att filmer med åldersgränsen 18 år inte får hy— ras ut för enskilt bruk. Detta är en bestämmelse som kritiserats myck— et. För närvarande pågår försök att omklassificera 18—årsfilmer. Fram- för allt gäller det filmer som åsatts 18—årsgräns för ganska länge sedan. Hittills har ändring sökts för 160 titlar av vilka 70—80 har granskats. Av dessa har ett 40—tal fått 16—årsgräns medan resten har behållit 18— årsgränsen.

• Sida 81
•  Original

6.2.2. Norge

Filmer och videogram som skall visas offentligt skall förhandsgranskas av Statens Filmkontroll. Vid granskningen skall filmen eller video- grammet åldersklassificeras. Åldersklasserna är 5-10 år, 10— 15 år och 15-18 år. Barn under fem år får i förälders sällskap se filmer som klas- sificerats för åldersgruppen 5—10 år. På samma sätt får barn som är mellan 5 och 10 år tillträde till visning av filmer som klassifierats för närmast högre ålderskategori.

Videogram som tillhandahålls allmänheten får inte strida mot norska strafflagens förbud mot skildringar av pornografi eller grovt våld. Re- gelsystemet bygger på efterhandskontroll. Denna kontroll skall under— lättas av att ett videogram som tillhandahålls allmänheten skall regi- streras i ett register, Videogramregistret. I Videogramregistret skall också. importörer, producenter och detaljister vara registrerade. I sam- band med registreringen skall producenten/importören bl.a. uppge vem som är daglig ledare för verksamheten. Varje kopia av videogrammet skall förses med kontrollmärke som bevis om registreringen. Kontroll- märket utfärdas av Videogramregistret. Registrering kan vägras om videogrammets innehåll strider mot strafflagens förbud mot skildring— ar av pornografi eller grovt våld. I ett lagförslag som antagits av stor- tinget i mars 1988 föreskrivs att Videogramregistret kan kräva att ett videogram skall vara granskat av Statens Filmkontroll innan det regi— streras. För denna granskning får sökanden erlägga ordinär gransk- ningsavgift. Registrering kan också vägras om videogrammet genom dom eller strafföreläggande fällts som rättsstridigt liksom om beslut om beslag meddelats av polis eller åklagare på grund av att videogrammets innehåll strider mot nämnda stadganden i strafflagen. Videogramregi— stret kan också begära in ett redan registrerat videogram för gransk— ning.

Beslut av Videogramregistret kan överklagas till en klagenämnd. Registreringsavgiften är f.n. 200 kr. Sökanden får för varje videogram ange hur många kontrollmärken som önskas för varje registrerad titel. Såväl videokassetten som omslaget skall vara försedd med kontroll-

• Sida 82
•  Original

märke. Avgiften för kontrollmärke är 10 kr. för varje exemplar. För vi- deogram som skall spridas i mindre än fem exemplar utgår bara regi— streringsavgift.

Vid förarbetena till lagen om registrering och märkning av videogram gjordes tillsammans med branschen en beräkning av antalet titlar som fanns på marknaden. Man beräkande också hur många kassetter som vari omlopp. Under det första året lagen tillämpades registrerades dub- belt så många titlar som beräknats, eller omkring 8 000. Cirka två mil- joner kontrollmärken levererades. Videogramregistret beräknar att under år 1988 kommer ytterligare 2 500 — 3 000 titlar att registreras och omkring 600 000 kontrollmärken att utfärdas.

För att få tillhandahålla allmänheten videogram krävs att detaljisten fått kommunalt näringstillstånd. Varje kommun skall således göra en självständig prövning av detaljistens lämplighet.

Den som är daglig ledare för ett producent— eller importföretag kan straffas om han i sin näringsverksamhet omsatt videogram som strider mot strafflagens förbud mot spridning av skildringar av pornografi el— ler grovt våld. För att undgå straffansvar måste han visa att han inte brustit i sin kontroll. Den som tillhandahåller allmänheten ett oregi- strerat videogram kan dömas till böter eller fängelse. Företagsbot kan också utdömas.,Dessutom kan näringsidkaren meddelas näringsförbud.

6.2.3. Storbritannien

I Storbritannien har sedan länge funnits förhandsgranskning av filmer ' som skall visas offentligt. Granskningen är formellt inte obligatorisk. Den är det dock i praktiken, eftersom kommunerna, som skall ge till- stånd för biografägarna att bedriva verksamhet, kräver att endast för— handsgranskad film visas. Granskningen sköts av British Board of Film Classification (BBFC) som "ägs" av branschen.

Den 1 januari 1985 infördes obligatorisk förhandsgranskning av video- gram som utbjuds till privat bruk. Föreskrifterna finns i The Video Re—

• Sida 83
•  Original

cording Act. Även denna granskning utförs av BBFC, som alltså nume— . ra även har en offentligrättslig funktion.

Syftet med lagstiftningen var dels att komma till rätta med extrema våldsskildringar, dels att kunna ge vägledning för föräldrar och andra i fråga om lämpliga videogram, en slags konsumentupplysning.

Lagen avser videogram som erbjuds allmänheten. Det finns dock flera undantag från granskningsskyldigheten. Exempelvis behöver produk- tioner som är avsedda för information, utbildning eller liknande ända- mål i allmänhet inte förhandsgranskas. Detsamma gäller sport-, reli- gions— och musikprogram. Om emellertid produktioner av nu angivna slag innehåller skildringar av bl.a. våld eller sexuell aktivitet gäller in- te undantagsregeln om befrielse från granskningsplikt. Det är distribu- tören som måste avgöra om ett videogram skall förhandsgranskas eller inte. En felaktig bedömning kan leda till straffansvar. Det går nämli— gen inte att från BBFC få ett utlåtande i frågan om granskningsplikt för ett visst videogram föreligger eller inte. Detta upplevs som en sär- skild svårighet för dem som arbetar i videogrambranschen. I en del fall lämnas videogram för granskning "för säkerhets skull".

Videogram som är avsedda att sändas i TV behöver inte förhandsgran— skas. Inte heller föreligger granskningsplikt för videogram som an— vänds i affärsverksamhet och inte skall spridas till allmänheten.

Kriterierna vid bedömning av filmer som skall visas offentligt och vi— deogram för privat bruk är inte identiska. Det gäller strängare censur för videogram. Skälet till detta är svårigheten att övervaka vad barn och ungdomar ser hemma. I ungefär var tionde produktion som före- kommer både som film för offentlig visning och som hemvideogram gör BBFC mer omfattande ingrepp i videogramversionen.

Det bör i sammanhanget nämnas att gränserna för vad som godtas för visning för vuxna i Storbritannien avviker betydligt från vad som gäl- ler i Sverige. Toleransen i fråga om pornografi är lägre i Storbritannien än i Sverige. Vidare censureras i Storbritannien bl.a. vissa "fula ord".

• Sida 84
•  Original

Angående åldersklassificeringi Storbritannien se avsnitt 5.2.5 5. 64.

När ett videogram ges in för förhandsgranskning skall distributören ange för vilken ålderskategori videogrammet önskas godkänt. Två cen- sorer granskar och bedömer varje videogram. I tveksamma fall gran— skas ett videogram av ytterligare censorer. Klipp görs i cirka tio pro- cent av alla granskade videogram. Detta innefattar även ingrepp som görs för att anpassa innehållet i ett videogram till någon av kategorier- na för barn och ungdom.

Efter granskningen får distributören ange om granskningsbeslutet godtas eller ej. Skulle censorernas bedömning inte godtas, kan distribu- tören påkalla prövning av en särskild nämnd. Detta har hittills före- kommit endast i några enstaka fall.

Varje videogram som har granskats registreras i ett dataregister hos BBFC. I registret tas in uppgifter om bl.a. registreringsnummer, titel, speltid, distributör, eventuella klipp, klassificering och vilka censorer som utfört granskningen. Det görs också en kort beskrivning av video— grammets innehåll samt en genreindelning.

Distributören får ett certifikat med beslutet från granskningsorganet. Det ankommer sedan på distributören att själv ombesörja klipp och märkning av varje videogramkopia. I början av varje videogram skall certifikatet med bl.a. uppgift om registreringsnummer och klassifice- ring inkopieras. Vidare skall standardiserade märken finnas på både kassetter och omslag. Märkena visar bl.a. åldersklassificeringen.

BBFC:s verksamhet finansieras helt genom avgifter. Dessa gransk— ningsavgifter är differentierade, bl.a. i syfte att underlätta distribution av program för vissa minoritetsgrupper. Avgiften är mellan £ 4:60 och £ 1:15 per spelminut. Vissa minimiavgifter tillämpas.

Från videogrambranschen har det riktats kritik mot avgiftssystemet som trots de differentierade avgifterna ibland är ett ekonomiskt hinder mot att lansera "smala" produktioner. För videogrambranschen som

• Sida 85
•  Original

helhet ligger kostnaderna för förhandsgranskning i storleksordningen en miljon pund per år.

Hos BBFC arkiveras en kopia av varje granskat videogram. I de fall klipp har gjorts arkiveras både den klippta och oklippta versionen. Ar- kivet är inte tillgängligt för allmänheten. Det händer dock att man som en serviceåtgärd låter t.ex. en journalist se ett önskat videogram.

Under år 1986 granskades hos BBFC totalt 5 122 videogram. Av dessa var 1 124 s.k. trailers. Klipp gjordes i 480 (9,4 procent) av de granskade videogrammen. Endast fyra videogram blev totalförbjudna. 1 092 video- gram klassificerades i kategori "18" medan endast 77 videogram åsat- tes "R 18".

BBFC har hittills (maj 1988) granskat 9 600 hela videogram. Man gran— skar mellan 300 och 400 videogram varje månad. Det bör anmärkas att det i Storbritannien finns ett relativt stort antal videogram på andra språk än engelska.

På BBFC finns omkring 60 anställda, varav ungefär 20 är granskare. Några av dem har ett annat hemspråk än engelska, t.ex. arabiska, gre- kiska och olika indiska språk, och granskar företrädesvis videogram på sitt eget språk.

Myndighetsföreträdare anser att dagens videogramutbud är tillfreds— ställande och att lagen effektivt bidragit till att de s.k. "video nasties" är borta från marknaden. Dessa utgjorde före lagens ikraftträdande ett stort problem även om det redan tidigare gick att ingripa mot dem med stöd av The Obscenity Law. Det förekom många sådana processer.

När lagen trädde i kraft ansågs den mycket krånglig. Det utfärdades därför rekommendationer för polisens arbete på området. Bl.a. sades att man inte skulle bedriva något aktivt spaningsarbete utan endast be— handla klagomål. Polisen anser också att den har mer angelägna saker att syssla med än att kontrollera lagens efterlevnad.

• Sida 86
•  Original

I Storbritannien finns kommunalt anställda "Trading Standards Offi- cers" som är en form av övervakare i konsumentangelägenheter. Dessa har befogenhet att föra talan beträffande vissa smärre förseelser mot konsumentlagstiftningen. Genom en lagändring skall de ges rätt att övervaka även efterlevnaden av The Video Recording Act. När polisen får klagomål hänvisar man till dessa.

Vissa åtal har förekommit enligt den nya lagen. I flertalet fall har det varit fråga om enskilda åtal där rättighetshavare riktat talan mot pi— ratkopierare. Det har ansetts enklare att åtala dessa för brott mot The Video Recording Act än mot upphovsrättslagstiftningen.

I London har två allmänna åtal förekommit. Båda har rört tillhanda— hållande av pornografiska videogram som inte varit granskade.

Vissa övergångsbestämmelser gäller för videogram som fanns i han- deln när lagen infördes. Samtliga tillgängliga videogram skall ha gran- skats före den 1 september 1988.

Med två undantag tror BBFC att alla videogram som finns i handeln kommer att vara granskade den 1 september 1988. Det ena undantaget gäller videogram på minoritetsspråk där man vet att granskningen i endast ringa grad genomförts. Så har t.ex. endast fem videogram på grekiska hittills granskats. Man uppskattar utbudet till omkring 300. Det andra undantaget gäller den pornografiska branschen där man ock- så känner till att granskning underlåts i stor omfattning.

BBFC upplever att videogrambranschen är relativt nöjd med lagstift— ningen. Branschen börjar mer och mer inrikta sin marknadsföring och sitt utbud på familjer och lagstiftningen bidrar till en sanering av marknaden och videogram blir en accepterad underhållningsform. Verksamhetens status höjs. Det problem som diskuterats är den förse- ning av tillhandahållandet av nya videogram som granskningsprocedu— ren medför.

• Sida 87
•  Original

Videogrambranschen utarbetar olika rekommendationer för sina med— lemmar och kunder och bidrar överhuvudtaget till att påverka mark— nadsföringen i positiv riktning.

6.3. Brottet olaga våldsskildring

Som vi närmare redovisat i avsnitt 2.5 s. 34 används straffrättsliga sanktioner för att begränsa utbudet av Videovåld. Bestämmelser härom finns numera i 16 kap. 10 b & BrB. Enligt detta lagrum är det bl.a. i all- mänhet brottsligt atti en film eller i ett videogram skildra sexuellt våld eller tvång eller att närgånget eller utdraget skildra grovt våld mot människor eller djur med uppsåt att bilderna skall spridas eller att sprida sådana skildringar.

Vidare finns i 16 kap. 10 c & BrB en bestämmelse som avser att skydda barn under 15 är.

6.3.1. Kriminaliseringens utformning

Straffbestämmelserna om s.k. extremvåld har under senare år vid ett flertal tillfällen varit föremål för riksdagens ställningstagande. Vid re— dovisningen av gällande rätt har vi således haft att utgå från en propo— sition som när detta skrivs ännu ej slutligt behandlats av riksdagen. Vi har bl.a. på grund av nu anförda omständigheter ej ansett det lämpligt atti detalj pröva denna straffbestämmelses närmare utformning. Där— för har vi inte heller funnit anledning att ta upp frågan om straffansvar för skildringar av angrepp på annat än människor eller djur. I de fort— satta övervägandena utgår vi således ifrån att avgränsningen av det s.k. extremvåldet skall ske i huvudsak enligt de gränslinjer som tidiga- re dragits upp. Se bl.a. prop. 1980/815176, 1984/85:116 och 1986/87:151.

Vi skall emellertid här något beröra en fråga om samordning mellan bestämmelserna i biografförordningen och i brottsbalken (16 kap. 10 b 5). Som vi redovisat i avsnitt 2.2 s. 26 bygger filmcensuren på en bedömning av effekterna av framställningen ("kan verka förråande el—

• Sida 88
•  Original

ler skadligt upphetsande eller förleda till brott"). Vad gäller barn an— vänds begreppet psykisk skada. Brottsbalkens beskrivning av extrem- våldet har en annan utgångspunkt. Den bygger på en mera objektiv be- skrivning av våldet ("skildrar sexuellt våld eller tvång" eller "närgång- et eller utdraget skildrar grovt våld mot människor eller djur"). Be- stämmelsen i 16 kap. 10 c & BrB rörande spridning till barn är av likar- tad karaktär ("ingående skildringar av verklighetstrogen karaktär som återger våld eller hot om våld mot människor eller djur").

I olika sammanhang har framförts kritik mot att censurbestämmelsen och brottsbeskrivningen ej getts ett likartat innehåll. Det blir — sägs det — komplicerat och förvirrande att t.ex. en och samma framställning skall bedömas efter vissa rekvisit vid censurbedömningen och efter andra rekvisit vid den straffrättsliga prövningen. I yttrande över rap- porten Videovåld har således Stockholms universitets centrum för masskomrnunikation ansett att det är följderna — skadeverkningarna — som bör stå i blickpunkten. Dessutom bör enligt yttrandet beaktas ska- deverkningar i vidare mening än enbart de som kan bero av våldsskild- ringar.

Vid ställningstagande till berörda fråga måste beaktas, att en straff— rättslig prövning alltid måste ske efter så klara kriterier som möjligt. Detta gäller inte minst för att tillgodose kravet på förutsebarhet. Na- turligtvis skulle förutsebarheten ytterligare försvåras om ett effektkri- terium — liknande biografförordningens — fördes in i brottsbalken. Vi har inte kunnat finna att de skäl som anförts för en ändrad lagstiftning med den inriktning som här antytts är så tungt vägande att vi ansett det lämpligt att föreslå en ändring av de principer enligt vilka brotts- balkens straffstadgande byggts upp.

6.3.2. Brottets straffvärde

Brottet olaga våldsskildring har av lagstiftaren getts ett lågt straffvär— de. Straffskalan sträcker sig som nämnts från böter till fängelse i sex månader. Detta innebär att brottet har ansetts likvärdigt med snatteri och bedrägligt beteende. En naturlig följd av straffskalans utseeende är

• Sida 89
•  Original

att domstolarna vid sin straffmätning använt sig av endast ett begrän- sat antal dagsböter. För att straffet skall komma upp till 60 dagsböter har det krävts förhållandevis allvarlig brottslighet.

Olaga våldsskildring är förvisso en brottsart som är svår att placera in i straffrättens värdeskalor. Brottsligheten orsakar inte några kroppsliga eller ekonomiska skadeverkningar. Den fara som den i olika hänseen- den skapar är ganska svårbestämd. Vi har inte heller ansett det möjligt att slå fast, att olaga våldsskildringar bidrar till våldsbrottslighetens ökning.

Brottet ger möjlighet till stor ekonomisk vinning. Den bedrivs ofta yr— kesmässigt och riktar sig ibland mot ungdomsgrupper. Den starka opi- nionen mot Videovåld talar för att olaga våldsskildring i det allmänna rättsmedvetandet betraktas som allvarligt. Mot bakgrund av det anför- da föreslår vi att maximistraffet för olaga våldsskildring höjs från sex månaders fängelse till fängelse i två år. Brottet blir härefter, när det gäller maximistraffet, att jämställa med t.ex. grovt förtal (5 kap. 1 och 2 55 BrB) och normalgraden av stöld (8 kap. 1 & BrB).

En straffskala som sträcker sig från böter till fängelse i två år är i prin- cip för vid. Det blir svårt för domstolarna att avgöra var i straffskalan det enskilda brottet skall placeras. Vi föreslår därför att straffskalan indelas i två grader. För "normala" fall bli straffet böter eller fängelse i högst sex månader. För grova fall föreslår vi ett minimistraff på tre må- naders fängelse och ett maximistraff på två år [jfr vad gäller principer- na för straffskalors utformning fängelsestraffkommitténs huvudbetän- kande (SOU 1986:14) Påföljd för brott s. 151 ff]. De författningsändring— ar som krävs för denna reform redovisas i ett förslag till lag om ändring i brottsbalken (bilaga 5 s. 243).

• Sida 90
•  Original

6.4. Övervakning och kontroll

6.4.1. Allmänt

Oberoende av om man främst litar till en ordning där det är den enskil- de näringsidkaren som skall ansvara för att de fihner eller videogram som sprids inte innehåller extremvåld eller om man väljer att låta en statlig myndighet kontrollera innehållet är det angeläget att kunna kontrollera att bestämmelserna efterlevs. I det följande diskuterar vi olika åtgärder som främst har detta syfte.

Det finns inte någon samlad överblick över tillämpningen av video— våldslagen. Av uppgifter som vi inhämtat från biografbyrån framgår emellertid att under 1986 lämnades åtalsmedgivande beträffande nio videogramtitlar. År 1987 lämnades åtalsmedgivande för 113 video- gramtitlar i nio ärenden. Av dessa var ungefär hälften skildringar av sexuellt våld. Åtalen torde uteslutande ha avsett lokal distribution. Straffen varierar mellan 15 och 75 dagsböter. Vi har inte fått känne- dom om något fall där importören eller grossisten åtalats. Däremot har det förekommit åtal för samma framställning vid flera tingsrätter. An- märkas kan också att flera åtal avsett oklippta versioner av framställ— ningar som tidigare, efter klipp, godkänts för offentlig visning av bio- grafbyrån.

Som vi ser av denna redovisning är det endast i ett mycket begränsat antal fall som videovåldsfilmer prövats straffrättsligt. Vi har inte kun- nat slå fast att detta beror på att det verkliga antalet brott är litet. Mycket talar i stället för att vi på detta område, liksom på en rad andra, har en dold brottslighet. Den begränsade undersökning som vi redovi- sade i vår rapport Videovåld (se avsnitt 5.4 s. 45 i rapporten) antyder att det är lätt att finna videogram med otillåtna våldsskildringar. An- märkas skall också att denna undersökning inte avsåg pornografiska filmer.

Vi har också kunnat konstatera att polisens insatser på detta brottsom- råde, där utredningsarbetet ofta är besvärligt och tidsödande, är myck-

• Sida 91
•  Original

et begränsade. Enligt uppgifter som inhämtats från Stockholms polisdi- strikt har, beroende på bristande resurser, inte ens en årsarbetskraft kunnat avdelas för utredning av videovåldsbrottslighet. Det finns inte heller någon samordning mellan olika polisdistrikt. Detta leder till att importörer och grossister inte synes ha blivit föremål för någon upp- märksamhet. Det har också visat sig svårt att samordna de spridda lo- kala insatserna mot en viss film, som misstänks vara olaglig.

6.4.2. Tillsynsorganisationen

Vi anser att det, oavsett vilken ställning som tas till frågor om för— handsgranskning och registrering, är nödvändigt att öka effektiviteten i rättsorganens handhavande av videovåldsbrottsligheten. Vi har över- vägt två olika vägar för att nå denna effektivitetsökning.

Vi behandlar först organisationsfrågor. Men innan vi diskuterar den närmare utformningen av de organisationsförändringar som krävs skall vi något beröra videovåldsbrottens natur.

Videovåldsbrotten utmärks av att de ofta utförs i flera led. Så t.ex. kan videovåldsbrott begås vid import, vid grossistförsäljning samt vid ut- hyrning och försäljning till konsument. Varje enskilt brott berör ofta stora delar av landet. Brotten är ofta svårutredda eftersom det krävs särskild kompetens för att man skall kunna avgöra var gränsen för det brottsliga området går. Även det förhållandet att någon direkt berörd målsägande vanligen saknas leder till att brotten av polisen ges en låg prioritet.

Vi har övervägt om det är möjligt att uppnå en effektivare brottsbe- kämpning genom att allmänt förstärka polisen, t.ex. med fyra eller fem årsarbetskrafter. Vi har emellertid inte någon större tilltro till en så- dan lösning. Det är allmänt sett svårt att avdela vissa poliser för arbete med speciella brott. Detta gäller särskilt när det är fråga om brott av den här aktuella typen. Det finns nämligen en stor risk för att en sådan förstärkning efter en kort tid kommer att överföras till det allmänna

• Sida 92
•  Original

polisarbetet och till uppgifter som polisen anser sig böra prioritera me- ra.

De nu redovisade förhållandena leder till slutsatsen att — om vi önskar effektivitet i brottsefterforskningen — det krävs att ett centralt organ får som särskild uppgift att bevaka detta brottsområde. En möjlighet är att lägga uppgiften på rikspolisstyrelsen eller på t.ex. Stockholms polis— distrikt. En sådan lösning är dock av flera skäl mindre lämplig. Rikspo- lisstyrelsen medverkar f.n. endasti polisutredningar av en helt annan karaktär och svårhetsgrad. Det synes därför tveksamt om videovålds- brotten kan ges ett utrymme i rikskriminalens organisation. Att anför— tro Stockholms polisdistrikt utredningar av rikskaraktär är system- främmande. Utvecklingen inom polisen går också mot en allt lägre grad av specialisering. Det är därför vår uppfattning att uppgiften bör anför- tros ett organ som ligger utanför polisorganisationen. Sådana lösningar förekommer på ett flertal andra områden t.ex. arbetarskyddet, miljö- brotten och skattebrotten.

De organ som närmast kan tänkas vara lämpliga för att inrymma en central övervakningsorganisation är statens biografbyrå och arkivet för ljud och bild (ALB). Biografbyrån är redan i hög grad engagerad i beivrandet av videovåldsbrott genom att det krävs medgivande från by- rån för att åtal skall få väckas. ALB har att tillse att pliktexemplar en- ligt lagen (1978:487) om pliktexemplar av skrifter och ljud— och bild- upptagningar kommer in till arkivet. Detta innebär att ett visst kon— troll— och utredningsarbete utförs av ALB. Vi anser att de nämnda myndigheterna är väl lämpade att handha centrala uppgifter i kontrol- len av filmer och videogram. Vi förordar emellertid biografbyrån främst med hänsyn till att där finns den största sakkunskapen när det gäller att bedöma våldsyttringar.

Biografbyrån bör för denna kontrollverksamhet erhålla fyra handläg— gare och en administrativ befattningshavare.

Biografbyrån bör ha en samordnande funktion. Den bör medverka i in- formationsspridning till polis och åklagare och i utbildningsverksam— het. Vidare bör byrån medverka i centrala och riksomfattande kontrol-

• Sida 93
•  Original

ler. Handläggarna bör över hela landet utföra videokontroller, gärna i samarbete med den lokala polisen. Arbetet bör emellertid främst inrik- tas på importen och distributionen i grossistledet. Även postorderför— säljningen bör ägnas uppmärksamhet. Den närmare utformningen av verksamheten bör emellertid övervägas först sedan principbeslut fat- tats om en utredningsverksamhet med den inriktning som vi här föror- dar. Det närmare innehållet i informations— och tillsynsverksamheten bör anges i instruktion för biografbyrån.

6.4.3. Medel för övervakning

För att underlätta kontroll av utbudet av hemvideogram kan obligato- risk registrering i ett offentligt register vara till hjälp. Den som distri- buerar videogram till allmänheten skulle då vara skyldig att låta regi- strera alla videogram. Marknadsföring av icke registrerade videogram skulle vara straffsanktionerad. Som bevis på att registrering skett skulle varje videogramkopia märkas med bl.a. ett kontrollnummer. Enklast är att förse varje kassett och omslag med ett kontrollmärke.

En fördel med registrering och märkning är att kontroll och identifie— ring vanligtvis är enkel att göra. Det finns emellertid alltid risk för för— falskning av kontrollmärkningen. Ett annat problem i detta samman— hang är att filmer och videogram ibland förekommer i olika versioner med samma titel.

Ett film— och videogramregister ger också en god översikt över utbudet på marknaden. Det är viktigt att registret hålls aktuellt. De föränd— ringar som sker i registret bör på ett enkelt sätt bringas till allmänhe- tens och branschens kännedom. Detta kan lämpligen ske genom att re- gistermyndigheten fortlöpande ger ut en sammanställning över änd- ringar i registret.

Obligatorisk registrering av filmer och videogram innebär visserligen en yttrandefrihetsbegränsning. Allmänt sett är denna begränsning be- tydligt mindre än vid censur. Se dock beträffande möjlighet till selektiv förhandsgranskningi vissa fall, nedan avsnitt 6.5.4 s. 108.

• Sida 94
•  Original

Märkning av videogramkopioma bör av praktiska skäl göras av distri— butören. Denne bör ha ett straffrättsligt ansvar för att registrering och märkning sker. Se vidare den närmare motiveringen till 16 5 i princip— förslaget till lag om allmän förhandsgranskning och registrering, av— snitt 9 s. 143.

En annan åtgärd som kan vara till hjälp vid kontroll är arkivering av filmer och videogram. Arkiveringen kan vara ett komplement till ett registreringsförf'arande. Ett arkiveringsexemplar kan i så fall använ- das som referensexemplar i samband med tillsynen. Som vi nämnt tidi- gare skall de flesta filmer och videogram som kan tänkas bli registre- ringspliktiga redan arkiveras enligt pliktexemplarslagen (avsnitt 2.3 s. 30).

En tänkbar åtgärd för att få bättre kontroll över distributionen av vi- deogram är att införa krav på registrering av näringsidkare för den som distribuerar film och videogram. Sådan registrering kan avse såväl pro- ducenter och grossister som detaljister.

Man kan också, som exempelvis i Norge, gå längre och kräva närings- tillstånd för den som säljer eller hyr ut videogram. Handel med video- gram skulle då bli en licensplikti g verksamhet. En liknande åtgärd kan vara att införa bestämmelser om begränsningar av distributionsvägar. Exempel på detta finns i Västtyskland där uthyrning och försäljning av icke förhandsgranskade videogram är tillåten endast i vissa butiker till vilka personer under 18 år inte äger tillträde. Man kan också tänka sig att förbjuda distribution via postorder.

Vi anser emellertid att ett krav på näringstillstånd i Sverige eller and— ra begränsningar av distributionen skulle komma i konflikt med den grundläggande principen om etableringsfrihet som ett led i yttrandefri- heten [6 & andra stycket lagen (1986:436) om näringsförbud samt prop. 1985/86:126 s. 166].

• Sida 95
•  Original

Vi vill inte förorda att krav på näringstillstånd eller andra sådana be— gränsningar införs. Inte heller anser vi det vara befogat att registrera dem som distribuerar filmer och videogram.

Nuvarande regelsystem skulle också kunna kompletteras med bestäm- melser om ensamansvar. Ansvaret för innehållet i en film eller ett vi- deogram skulle då i första hand åvila en särskilt utsedd ansvarig utgi— vare. Möjligheterna till kontroll och ingripande skulle härigenom un- derlättas. Ingripanden skulle nämligen inte behöva föregås av tidsöd- ande utredningar om vem som i en given situation är den ansvarige. In— gripande behöver också bara ske vid ett tillfälle.

Ett system med ensamansvar låter sig väl förenas med sådan registre- ring av videogram som tidigare nämnts. Ensamansvaret skulle också innebära att ansvarsbestämmelserna för olika medier blev mer likarta- de.

Ett system med ensamansvar efter mönster från tryckfrihetsförord- ningen föreslogs av YFU och behandlades i den lagrådsremiss som före- gick prop. 1986/87:151. Något förslag lades dock aldrig fram.

Visserligen är ett system med ensamansvar en fördel från kontrollsyn— punkt. Vi anser emellertid inte att denna aspekt har sådan styrka att ensamansvar nu bör införas. I stället bör frågan på nytt aktualiseras i samband med framtida behandling av grundlagsfrågor rörande yttran— defriheten i olika medier (jfr prop. 1986/87:151 s. 2 och KU 1987/88:36).

6.5. Förhandsgranskning

Begreppet förhandsgranskning är inte entydigt. Ett regelsystem som innebär förhandsgranskning kan utformas på många sätt. Förutom än- damålet med förhandsgranskningen är det av stor betydelse hur av- gränsningen görs av vad som skall blilföremål för obligatorisk gransk—

ning.

• Sida 96
•  Original

I Sverige förekommer censur nu endast i fråga om filmer och videogram som skall visas vid allmän sammankomst eller offentlig tillställning. På senare år har allt oftare framförts krav på att censuren skall utvid— gas till att omfatta även hemvideogram.

6.5.1. Inskränkningar av yttrandefriheten

Bland de medborgerliga fri— och rättigheterna intar yttrandefriheten en central ställning. Yttrandefriheten anges vara frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tan— kar, åsikter och känslor (2 kap. 1 & RF). Vi vill inte redan här gå in på en närmare analys av vad grundlagen medger med avseende på olika alternativ. Detta får anstå till dess vi redovisat de vägar som kan väljas för en förhandsgranskning.

Vi vill emellertid redan nu erinra om att den yttrandefrihetsbegräns- ning som en allmän förhandsgranskning innebär drabbar inte bara så— dana framställningar som blir föremål för ingripande utan alla filmer och videogram som granskningsplikten omfattar.

Det bör vidare påpekas att obligatorisk förhandsgranskning av hemvi- deogram skulle vara en principiell nyhet i den svenska lagstiftningen. Sedan länge finns ingen censur av yttranden — i den vidsträckta mening som detta uttryck har i regeringsformen — avsedda att spridas till en- skilda hem. Ett införande av censur av hemvideogram kan därför inte betraktas bara som en utvidgning av den nuvarande filmcensuren utan som ett betydande avsteg från i dag tillämpade principer på det yttran- defrihetsrättsliga området. Det kan i detta sammanhang också finnas skäl att erinra om att obligatorisk förhandsgranskning som enbart gäl- ler skildringar som är avsedda att spridas till barn och ungdomar inte anses inskränka den grundlagsskyddade yttrandefriheten Gfr KU 1980/ 81:28 s. 45).

För våra slutliga ställningstaganden till frågan om grundlagsenlighe- ten i de förslag vi redovisar hänvisas till avsnitt 7 s. 125.

• Sida 97
•  Original

6.5.2. Allmänt om avgränsningen av obligatorisk förhandsgranskning

Som nyss framhållits är det med hänsyn till yttrandefriheten angeläget att avgränsa området för en allmän förhandsgranskning av sådan in— formation i form av rörliga bilder som människor tar del av i hemmet. Också praktiska och ekonomiska skäl talar starkt för att en sådan av— gränsning görs. Exempelvis kan det knappast vara en meningsfull re— sursanvändning att granska alla marknadens instruktionsvideogram om avsikten med censuren är att få bort de grövsta våldsskildringarna. Därför bör det allmänt sett vara en strävan att utforma ett regelsystem så att granskning kommer att ske av de delar av utbudet som erfaren- hetsmässigt kan tänkas innehålla otillåtna våldsskildringar, medan utbudeti övrigt i så ringa utsträckning som möjligt underkastas en ob- ligatorisk förhandsgranskning.

En av de stora förtjänsterna med allmän förhandsgranskning anses i den allmänna debatten vara att det blir så enkelt att kontrollera om ett videogram är godkänt — och alltså befriat från extrema våldsskildring- ar — eller ej.

Varje avgränsning av området för obligatorisk förhandsgranskning in- nebär därför att värdet av förtjänsterna hos förhandsgranskningssyste- met reduceras. Exempelvis är det oundvikligt att tveksamheter om gränsdragningen uppstår. Vidare kan en effektiv kontroll försvåras om det, i och för sig fullt legalt, på marknaden parallellt tillhandahålls bå- de granskade och icke granskade videogram.

En fråga som har betydelse när det gäller att avgränsa området för för— handsgranskning är om hemvideogram skall åldersklassificeras. Enligt biografförordningen görs i dag åldersklassificering av sådana filmer och videogram som skall visas offentligt. Detta är ett väsentligt mo- ment i biografbyråns granskningsverksamhet. Frågan om barncensu— ren och åldersgränserna har behandlats i avsnitt 5.

• Sida 98
•  Original

Risken för skadeverkningar genom våldsskildringar i rörliga bilder hänger i stor utsträckning samman med att barn ser på barnförbjudna filmer. Det är ju också för att motverka skadeverkningar hos barn som vi har åldersgränser för offentlig visning. Visserligen kan en ålders- klassificering av hemvideogram inte få samma betydelse, lika litet som upplysningar om att en i TV sänd film är olämplig för barn. Emellertid kan det som konsumentinformation vara värdefullt om hemvideogram åldersklassificeras. Föräldrar och andra vuxna får då lättare att bilda sig en uppfattning om ett visst videogram kan vara skadligt för barn i en viss ålder. En nackdel med åldersklassificeringen kan naturligtvis vara att barn gärna vill se vad som klassificerats som "vuxenfilm".

Om allmän förhandsgranskning av hemvideogram införs för att man skall komma till rätta med utbudet av extrema våldsskildringar anser vi att man samtidigt också skall göra en åldersklassificering av de granskade videogrammen.

En lagteknisk fråga är om föreskrifterna skall samlas i en författning eller om det skall finnas flera olika författningar om förhandsgransk- ning. En möjlighet är atti en särskild författning behålla föreskrifterna om förhandsgranskning av sådana filmer och videogram som skall vi- sas offentligt. Föreskrifter om allmän förhandsgranskning av bl.a. hemvideogram skulle då tas in i en separat författning. Detta kan ha vissa fördelar om det, som t.ex. i Finland (se avsnitt 6.2.1 s. 75), finns stora olikheter mellan regelsystemen. Om däremot reglerna är väsent- ligen desamma oavsett om en film eller ett videogram skall visas offent- ligt eller inte anser vi att det är mer ändamålsenligt och överskådligt att samla föreskrifterna i en författning.

I det principförslag till lag om allmän förhandsgranskning av filmer och videogram som vi här (avsnitt 6.5.3 s. 104) skall redovisa har vi strävat efter likformighet vad gäller det sakliga innehållet.

Området för en obligatorisk förhandsgranskning kan avgränsas efter en rad olika kriterier. I huvudsak kan dessa hänföras till en eller flera av följande huvudgrupper, nämligen

• Sida 99
•  Original

* Medier och spridningssått * Distributör

* Mottagare

* Syfte och innehåll

Medier och spridningssätt

I rapporten Videovåld redovisas i korthet utvecklingen av medier för rörliga bilder (se avsnitt 3 i rapporten).

Upptagningar av rörliga bilder kan lagras på två principiellt olika sätt.

Det ena är, enkelt uttryckt, en serie stillbilder som finns på en genom- skinlig filmremsa. Den rörliga bilden skapas när filmen genomlyses medan den passerar genom en projektor och projiceras på en filmduk el— ler skärm.

Det andra sättet att lagra upptagningar av rörliga bilder är att med vi- deoteknik omvandla bilderna till en elektrisk signal. Med hjälp av tek- nisk apparatur kan de rörliga bilderna sedan återskapas. Vanligast är att de signaler som innehåller bildinformation lagras på videoband el- ler bildskivor. Utvecklingen på medieområdet kan emellertid mycket väl medföra att det i framtiden uppstår behov av att utvidga tillämp— ningsområdet. Det är därför angeläget att följa utvecklingen.

Enligt biografförordningen gäller som huvudregel att filmer och video— gram som skall visas offentligt skall vara förhandsgranskade och ål- dersklassificerade. Denna huvudregel bör vara oförändrad.

Frågan om att avskaffa vuxencensuren och införa en 18—årsgräns har tidigare diskuterats i olika sammanhang, bl.a. av YFU. Åldersgränser— na har berörts i avsnitt 5. Vi har inte ansett oss böra utreda frågan om att införa en åldersgräns på 18 år. Emellertid vill vi framhålla följande. Eftersom möjligheterna till tillträdeskontroll är goda vid biografföre- ställningar skulle det från yttrandefrihetssynpunkt kunna vara en till— fredsställande lösning att generellt göra det möjligt att visa ocensurera-

• Sida 100
•  Original

de filmer och videogram för vuxna. Om det vid en sådan visning före— kom våldsskildringar som stred mot brottsbalken skulle naturligtvis detta kunna beivras i efterhand.

När det gäller filmer och videogram som tillhandahålls på något annat sätt än vid biografföreställningar är problemen vad gäller våldsskild— ringar främst förknippade med sådana videogram som hyrs ut eller säljs till allmänheten. Emellertid förekommer det också att videogram spelas upp utan att detta har karaktär av offentlig visning. Vi förordar att som huvudregel skall gälla att en utvidgad allmän förhandsgransk— ning omfattar alla former av tillhandahållande av videogram och fil— mer åt enskilda.

Enligt biografförordningen är TV—sändningar och kabelsändningar un- dantagna från granskningsplikt. '

Bortsett från direktsändningar är TV—program regelmässigt upptagna på videogram eller film. Tekniskt är det således möjligt att förhands— granska huvuddelen av TV—programmen. Däremot går det i praktiken inte att genomföra förhandsgranskning av direktsända program. Det— samma gäller sådana program som sänds från annat land via telelänk eller satellit och omedelbart vidaresänds här i landet genom etersänd- ning eller trådsändning.

I de regelsystem som finns för eter— och trådsändningar finns föreskrif- ter som syftar till att motverka spridning av skildringar av grovt våld. Både radioansvarighetslagen och lagen om lokala kabelsändningar in— nehåller föreskrifter om ingripande i efterhand om otillåtna våldsskild— ringar förekommiti något program. Vi anser att det inte är påkallat att utsträcka den allmänna förhandsgranskningen till sådana eter— och trådsändningar som i dag är undantagna från granskning enligt bio- grafförordningen.

Det är möjligt att man inom en inte alltför avlägsen framtid kan kom— ma att sända beställda program över kabelnät. Försök har gjorts i en del länder. När detta praktiskt aktualiseras häri landet kan det finnas

• Sida 101
•  Original

anledning att överväga om den allmänna förhandsgranskningen skall gälla för sådana program.

Det förhållandet att ett program har sänts i TV bör inte medföra att programmet, om det sedan som videogram säljs eller hyrs ut, skall nu- dantas från kravet på förhandsgranskning.

Distributör

Enligt 1 åbiografförordningen är kravet på förhandsgranskning knutet till visningen som sådan. Det saknar betydelse vem som anordnar vis- ningen eller annars ansvarar för den. Ej heller har det direkt betydelse om visningen sker yrkesmässigt eller rent ideellt. Det finns inte anled- ning att göra någon ändring i denna avgränsning vad gäller biograffö- reställning.

En obligatorisk förhandsgranskning av sådant som människor tar del av i sina hem måste självklart avgränsas på annat sätt. Ett praktiskt behov av förhandsgranskning kan främst finnas i fråga om sådana vi- deogram som kommersiellt hyrs ut eller säljs till allmänheten. Kravet på förhandsgranskning bör därför lämpligen knytas till distribution som sker yrkesmässigt eller annars i förvärvssyfte. Förhandsgransk- ningen blir därmed oberoende av om distributionen sker genom uthyr- ning, försäljning eller visning. Det blir också utan betydelse om tillhan- dahållandet sker i butiker eller andra lokaler eller via postorder.

Genom avgränsningen kommer däremot bl.a. privata inspelningar på video inte att omfattas av krav på förhandsgranskning. Detsamma gäl- ler videogram som importeras privat. Visserligen kan man införa im- portförbud för videogram och filmer med extrema våldsskildringar. Det skulle emellertid i praktiken knappast gå att övervaka ett sådant för— bud. Den som för eget bruk importerar ett videogram med grova vålds- skildringar är oförhindrad att titta på detta i sitt hem. Om däremot vi- deogrammet visas för andra personer eller sprids på något annat sätt, t.ex. lånas ut, kan bestämmelsen i 16 kap. 10 b & BrB om olaga vålds- skildring komma att överträdas.

• Sida 102
•  Original

Till skillnad från videovåldslagen blir nämligen enligt 16 kap.10 b & BrB även spridande som inte sker i förvärvssyfte kriminaliserat. Detta

innebär en viss utvidgning av det straffbara området. (Se avsnitt 2.5 s. 34).

Den utlåningsverksamhet som bedrivs av statliga och kommunala bib— liotek har inte kommersiell inriktning. Bibliotekens utlåning av video- gram, vilken hittills tycks ha ringa omfattning, omfattas därför inte av en obligatorik förhandsgranskning som endast gäller tillhandahållan- de i förvärvssyfte. Det är naturligtvis möjligt att låta även videogram , som lånas ut av biblioteken omfattas av kravet på förhandsgranskning. Emellertid anser vi att man kan räkna med att biblioteken för utlåning till allmänheten endast tillhandahåller granskade videogram om dessa är av sådant slag att förhandsgranskning skulle vara obligatorisk om tillhandahållandet skett kommersiellt. Om utlåning ändå skulle före— komma av videogram med extrema våldsskildringar kan ansvar utkrä- vas i efterhand för olaga våldsskildring.

Mottagare

Syftet med en utvidgad obligatorisk förhandsgranskning är i första hand att komma till rätta med utbudet av extrema våldsskildringar i hemvideogram. Det finns då inte skäl att låta förhandsgranskningen inbegripa det stora utbudet av videogram som är avsett för företag, myndigheter och institutioner. Denna s.k. institutionsmarknad bör därför undantas. Lämpligen kan detta göras genom att den obligatori— ska förhandsgranskningen avgränsas till filmer och videogram som är avsedda för konsumenter, dvs. enskilda medborgare i deras egenskap av privatpersoner (jfr prop. 1973:138 5. 159 f.).

Syfte och innehåll

De avgränsningar av området för en obligatorisk förhandsgranskning som nu har angetts är inte tillräckliga. Vi anser att ytterligare av-

• Sida 103
•  Original

gränsning bör göras med utgångspunkt från innehållet i filmer och vi- deogram.

Innehållet i filmer och videogram kan givetvis variera i det oändliga. Det finns inte någon allmänt vedertagen genreindelning som kan an- vändas för avgränsning av området för en obligatorisk förhandsgransk- ning. Däremot kan man säga att vissa slags filmer och videogram erfa— renhetsmässigt inte innehåller våldsskildringar.

Om filmer och videogram med visst innehåll generellt undantas från en obligatorisk förhandsgranskning uppkommer svårigheter med gräns- dragningen. Det skulle vara fördelaktigt för allmänheten om man kun- de få ett auktoritativt uttalande från granskningsmyndigheten i frågan om framställningen i ett videogram kräver förhandsgranskning eller inte. För att göra en sådan bedömning är det nödvändigt att ta del av innehålleti videogrammet, dvs. i realiteten granska det. En sådan ord— ning är därför inte praktiskt genomförbar.

I stället måste det ankomma på den enskilde distributören eller den som annars har ansvaret för att förhandsgranskning görs att under straffansvar göra denna avvägning. Ibland kanske det är nödvändigt att "för säkerhets skull " lämna en film eller ett videogram för gransk— ning. Detta är en olägenhet som man nog måste acceptera. Vi vill dock påpeka att, enligt vår mening, straffansvar för underlåtenhet att låta förhandsgranska endast skall föreligga vid uppsåt eller grov oaktsam— het.

En del kategorier av filmer och videogram bör med hänsyn till innehåll och syfte kunna undantas från en allmän förhandsgranskning. Vi anser att bl.a. musikframföranden, idrottsevenemang och skildringar av reli- gionsutövning bör undantas från granskningsplikt. Vidare anser vi att dokumentära skildringar av nyhetskaraktär bör vara undantagna. Detsamma gäller instruktioner om hantverk, hobby och liknande. Det kan emellertid inte undvikas att även framställningar som hänförs till dessa kategorier undantagsvis kan tänkas innehålla någon otillåten våldsskildring. Dessa får i så fall bli föremål för ingripande enligt brottsbalken.

• Sida 104
•  Original

6.5.3 Principförslag till lag om allmän förhandsgranskning av filmer och videogram

Vi har utarbetat ett principförslag till en lag om allmän förhands— granskning av filmer och videogram. Detta presenteras här nedan. I av— snitt 6.5.4 diskuterar vi en alternativ lösning till en utvidgad förhands- granskning. Denna syftar till att koncentrera granskningen i fråga om hemvideogram till framställningar med påtagliga våldsinslag. Vi har utarbetat ett principförslag till en lag med denna inriktning (se avsnitt 6.5.5 5. 112). Kostnadsberäkningar för de båda alternativen redovisas i avsnitt 6.6 s. 117.

Lag om allmän förhandsgranskning av filmer och videogram

Granskningsplikt

1 & Framställningen i en film eller ett videogram skall granskas och godkännas för spridning av statens biografbyrå innan den får visas vid en allmän sammankomst eller en offentlig tillställning.

Detsamma gäller framställningen i en film eller ett videogram som

1. i annat fall än som avses i första stycket skall visas på plats som är tillgänglig för allmänheten,

2. i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte skall tillhan- dahållas konsumenter för enskilt bruk.

2 & Från granskningsplikt undantas filmer Och videogram som

1. sänds med stöd av 5 & första eller tredje stycket radiolagen (19661755) eller med stöd av tillstånd enligt lagen (1985:67 7) om lokala kabelsänd- ningar,

2. utgör reklam för eller information om vara eller tjänst,

3. sprids i utbildningssyfte, för yrkesverksamhet, hobby, idrottsutöv- ning eller liknande,

• Sida 105
•  Original

4. återger endast framförande av musikaliskt verk,

5. återger endast idrottsevenemang eller liknande,

6. återger endast gudstjänst eller liknande religionsutövning,

7. innehåller endast upptagning av verkligheten och har nyhetskarak- tär,

8. innehåller videospel eller liknande spel.

3 & Biografbyrån får för filrnfestivaler och liknande evenemang medge att framställningar i fihner och videogram visas även om de inte har granskats och godkänts för spridning. Ett sådant medgivande får för- enas med villkor i fråga om tid och plats för visningen samt åldersgräns för tillträde.

Bedömningsgru nder och åldersgränser

4 & Framställningen i en film eller ett videogram får inte godkännas för spridning om händelserna skildras på sådant sätt och i sådant samman- hang att framställningen kan verka förråande eller skadligt upphet- sande eller kan förleda till brott.

I andra fall får godkännande vägras endast om spridning av framställ- ningen uppenbart skulle strida mot lag.

Ett beslut kan avse hela framställningen i en film eller ett videogram eller del av framställningen.

5 & Varje framställning i film eller videogram som godkänns för sprid- ning skall hänföras till någon av följande åldersgrupper, nämligen

1. ingen nedre åldersgräns,

2. från sju år,

3. från elva år,

4. från femton år.

Framställningen får inte hänföras till någon av åldersgrupperna 1—3 om den kan vålla barn i aktuell åldersgrupp någon psykisk skada.

• Sida 106
•  Original

6 & Vid allmän sammankomst eller offentlig tillställning där visning av en framställning i film eller videogram förekommer får tillträde inte medges någon som ej har uppnått den lägsta ålder som biografbyrån be- stämt enligt 5 &.

Barn som inte har fyllt sju år och är i sällskap med vuxen person får medges tillträde till visning av en framställning som är tillåten för barn från sju år. Detsamma gäller bara som fyllt sju år men inte elva år i fråga om visning av en framställning som är tillåten för barn från elva år.

7 5 I yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte får film eller videogram inte tillhandahållas någon som ej har uppnått den lägsta ål- der som biografbyrån bestämt enligt 5 5.

Arkivering

8 & Biografbyrån skall förvara sådana delar av en granskad framställ- ning som enligt 4 & inte har godkänts för spridning. Detta gäller dock inte en framställning som inte till någon del godkänts för spridning.

9 & Biografbyrån får för handläggningen av ärenden enligt denna lag framställa kopior av filmer och videogram.

Märkning

10 & Varje exemplar av en film eller ett videogram som skall visas of- fentligt eller som på något annat sätt skall tillhandahållas konsument för enskilt bruk skall vara försett med kontrollmärke som utfärdats av biografbyrån.

A vgifter

1 1 & Avgift för granskning enligt denna lag utgår med

• Sida 107
•  Original

1. grundavgift 200 kr., 2. granskningsavgift 20 kr. per spelminut vid normal visningshastig— het, dock minst 200 kr.

Om framställningen i en film eller ett videogram till väsentlig del är upptagen från verkligheten utgår inte granskningsavgift.

12 & Avgiften för kontrollmärke är 10 kr.

Överklagande

13 5 Beslut om avgift enligt denna lag får överklagas hos kammarrät- ten. Annat beslut som biografbyrån meddelat enligt denna lag får över— klagas hos regeringen.

Ansvar

14 5 Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som uppsåt— ligen eller av grov oaktsamhet,

1. visar en framställning i film eller videogram som omfattas av granskningsplikt enligt 1 & första stycket eller andra stycket 1. men in— te har godkänts för spridning,

2. i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte till konsumen- ter för enskilt bruk tillhandahåller en framställning i film eller video— gram som omfattas av granskningsplikt enligt 1 & andra stycket 2. men inte har godkänts för spridning,

3. bryter mot villkor enligt 3 5,

4. bryter mot 6 5 om åldersgräns för tillträde till visning av en fram— ställningi film eller videogram,

5. bryter mot 7 5 om åldersgräns för tillhandahållande av film och vi- deogram,

6. bryter mot 10 & om märkning av filmer och videogram.

• Sida 108
•  Original

6.5.4 Selektiv förhandsgranskning

Även om man gör så långtgående undantag från granskningsplikten som vi har angivit i föregående avsnitt återstår i stort sett hela utbudet av fiktionsfilm att förhandsgranska. En granskning av ett så stort an— tal titlar skulle bli mycket resurskrävande. Samtidigt gör förekomsten av kategorier som inte behöver granskas att kontrollen av hur gransk- ningsskyldigheten efterlevs blir mer komplicerad. Den enskilde detal— jisten blir tvungen att göra en egen bedömning varje gång det hävdas att ett visst videogram hör till en kategori som det är tillåtet att sprida i ogranskat skick. Det finns en uppenbar risk för att bestämmelserna om undantag från granskningsplikt medvetet utnyttjas för att kringgå kravet på förhandsgranskning.

Vi har därför försökt utforma ett alternativt förslag som leder till mind— re omfattande granskning men som ändå bör kunna leda till samma el— ler bättre resultat när det gäller att motverka spridningen av extrem— våld.

För visning vid allmän sammankomst och offentlig tillställning skulle kravet på förhandsgranskning vara detsamma som i dag.

När det gäller framställningar som är avsedda för hemvideomarknaden skulle granskningen göras mer selektivt. Urvalet skulle kunna göras med olika utgångspunkter.

En väg, som har valts i Finland, är att vissa distributörer ges generell dispens från kravet på att låta förhandsgranska sina videogram. Med en sådan ordning kan det antal framställningar som faktiskt blir före- mål för granskning starkt begränsas. Det är emellertid en grannlaga uppgift att avgöra vilka distributörer som skall ges det förtroende som en dispens av detta slag innebär. Systemet skulle lätt kunna leda till svårigheter för små distributörer. Framför allt kommer ett sådant sy— stem, enligt vår uppfattning, på ett oacceptabelt sätt i konflikt med principen som allas likhet inför lagen. Vi anser därför att vi inte kan förorda en selektiv förhandsgranskning efter mönster från den finska lagstiftningen.

• Sida 109
•  Original

En annan utgångspunkt för att göra urval av de videogram som skall granskas är att låta någon myndighet avgöra detta efter vissa i lag an- givna kriterier. Det är då nödvändigt att myndigheten får kännedom om och överblick över utbudet av sådana framställningar som skall spridas på hemvideomarknaden. Det är ju bland dessa som urvalet skall göras. Ett ändamålsenligt sätt att få den nödvändiga överblicken är att införa obligatorisk registrering av framställningar i filmer och videogram som skall spridas till allmänheten.

För spridning skulle då krävas att filmer och videogram som distribue— ras till allmänheten var registrerade i ett offentligt register. Marknads— föring av icke registrerade videogram skulle vara straffsanktionerad. Som bevis på att registrering skett skulle varje videogramkopia märkas med bl.a. ett kontrollnummer. Enklast är att förse varje kassett och om— slag med ett kontrollmärke. Av praktiska skäl bör märkningen göras genom distributören.

Registrering och märkning underlättar kontroll och identifiering. Möj- ligheterna förbättras att övervaka efterlevnaden av gällande bestäm- melser om förbud mot skildringar av extremvåld.

Registrering för spridning skulle ske i alla fall det begärs, under förut— sättning att det inte befanns vara uppenbart att framställningen inne- höll extremvåld.

Varje möjlighet att vägra registrering på grundval av förhandsgransk- ning innebär en ytterligare begränsning av yttrandefriheten. För att den skall kunna godtas måste den kringgärdas med bestämmelser som — så långt möjligt — hindrar godtycke och missbruk.

Registermyndighetens beslut om registrering skulle i allmänhet grun— das enbart på de uppgifter som lämnas om innehållet jämte det omslag, folder, fodral, broschyr och liknande som skall användas vid marknads— föringen.

• Sida 110
•  Original

I registreringsärendet skulle regelmässigt ges in ett exemplar av den framställning som ansökan avser. Registermyndigheten kan se på framställningen i samband med handläggningen av registreringsären- det men behöver i allmänhet inte göra det för att kunna besluta. I de fall det med hänsyn till uppgifter som lämnats eller på annat sätt fram- står som tveksamt om en framställning kan registreras för spridning kan man gå in och se på framställningen. Skulle det då framstå som up- penbart att framställningen strider mot brottsbalkens bestämmelse om olaga våldsskildring skulle registrering vägras. En förutsättning för så- dan vägran skulle dock vara att biografbyrån, som har den sakkunskap som behövs, först avgett ett utlåtande.

Genom den nu angivna ordningen skulle flagranta överträdelser av för— budet mot extremvåld kunna stoppas i samband med registreringsförfa— randet. I andra fall skulle registrering ske. Sedan kan eventuella över- trädelser, liksom nu, bli föremål för ingripande i efterhand.

Beträffande den närmare utformningen av ett system med registrering och möjlighet till förhandsgranskning av hemvideogram hänvisas till principförslaget till lag om registrering och förhandsgranskning av fil- mer och videogram (avsnitt 6.5.5 s. 112). Vi har också för att närmare redovisa hur en sådan lag kan fungera utformat en närmare motivering till vissa paragrafer i principförslaget (avsnitt 9 s. 143).

De flesta filmer och videogram som skulle omfattas av registrerings- plikten omfattas av skyldigheten att lämna pliktexemplar enligt lagen (1978:487) om pliktexemplar av skrifter och ljud- och bildupptagning- ar.

Pliktexemplar som förvaras hos ALB har inte karaktär av allmän handling, eftersom pliktexemplaren har tillförts arkivet uteslutande för forsknings— och studieändamål (2 kap. 11 5 3. TF). Därför äger TF:s bestämmelser om allmänna handlingars offentlighet inte tillämpning på pliktexemplar.

Det upphovsrättsliga skyddet för framställningar i film och videogram har grundläggande betydelse för de begränsningar som finns vad gäller

• Sida 111
•  Original

tillgängligheten av pliktexemplar. Huvudregeln är att materialet i ALB:s arkiv endast är tillgängligt för forskningens behov. Se närmare lagen (1978:487) om pliktexemplar av skrifter och ljud— och bildupptag- ningar samt upphovsrättslagen (19601729).

Det kunde vara ändamålsenligt om pliktexemplar kunde användas i samband med övervakning och kontroll. Såväl ekonomiska som prakti- ska skäl talar för detta. Om man emellertid skulle göra pliktexemplar tillgängliga för annat ändamål än forskning, t.ex. för kontrollverksam- het, skulle dessa få karaktär av allmän handling. Följaktligen skulle reglerna om allmänna handlingars offentlighet bli tillämpliga. En så— dan ordning skulle vara fördelaktig både för kontrollverksamheten och insynen i myndigheternas verksamhet. Den skulle också ligga väl i lin- je med de överväganden som ligger bakom offentlighetsprincipen. Det skulle emellertid kunna leda till ett omfattande gratistittande på fil- mer och videogram. Komplikationer skulle då kunna uppstå i förhål- lande till upphovsrättshavarna. Detta skulle kunna hindras om sekre— tess gällde för det arkiverade materialet. Vi har emellertid funnit att det knappast är genomförbart. Om en sekretessbestämmelse infördes av hänsyn till enskilds, dvs. upphovsrättshavarens, ekonomiska intres- se skulle en skadeprövning förmodligen ofta leda till att videogrammet lämnades ut. Detta skulle knappast accepteras av upphovsrättshavar- na och deras intresseorganisationer. Inför man absolut sekretess omöj— liggörs insynen och värdet av bestämmelsen blir begränsat. Inte heller anser vi att det finns någon annan grund för att införa sekretess.

Med hänsyn till det innehåll — i allmänhet ren underhållning — som ar- kiverade videogram ofta har skulle det också vara orimligt att dessa så- som allmänna handlingar utan begränsning .ordes tillgängliga för en—

var.

Allmänhetens berättigade intresse av insyn i censurverksamheten får anses tillgodosett genom att de klipp som biografbyrån gör blir tillgäng— liga som allmän handling (jfr 6 5 3 mom. biografförordningen). En sär- skild föreskift om detta bör därför finnas. Framställningar som totalför- bjudits torde, liksom nu, inte behöva förvaras som allmän handling hos

någon myndighet.

• Sida 112
•  Original

6.5.5 Principförslag till lag om registrering och förhandsgranskning av filmer och videogram

Inledande föreskrifter

] & Denna lag gäller framställningar i filmer och videogram som skall visas på plats som är tillgänglig för allmänheten eller som på något an— nat sätt i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte skall tillhandahållas konsumenter för enskilt bruk.

Dock undantas filmer och videogram som

1. sänds med stöd av 5 & första eller tredje stycket radiolagen (1966z755) eller med stöd av tillstånd enligt lagen (1985:677) om lokala kabelsänd- ningar,

2. utgör reklam för eller information om vara eller tjänst,

3. visas vid varumässa, utställning eller sportevenemang, om inte själ- va visningen utgör en allmän sammankomst,

4. innehåller videospel eller liknande spel.

2 & Statens biografbyrå handlägger frågor om granskning och ålders— klassificering.

Biografbyrån svarar också för information och tillsyn i frågor med an— knytning till byråns verksamhet. Vidare finns två rådgivande organ, nämligen statens filmgranskningsråd och statens barnfilmnämnd.

3 & Arkivet för ljud och bild för ett film— och videogramregister.

Visning vid allmän sammankomst och offentlig tillställning

4 & Framställningen i en film eller ett videogram skall granskas och godkännas för spridning av statens biografbyrå innan den får visas vid en allmän sammankomst eller en offentlig tillställning.

• Sida 113
•  Original

Om det begärs, skall biografbyrån även i annat fall granska framställ- ningen i en film eller ett videogram.

5 & Biografbyrån får för filmfestivaler och liknande evenemang medge att framställningar i filmer och videogram visas även om de inte har granskats och godkänts för spridning. Ett sådant medgivande får för- enas med villkor i fråga om tid och plats för visningen samt åldersgräns för tillträde.

6 & Framställningen i en film eller ett videogram får inte godkännas för spridning om händelserna skildras på sådant sätt och i sådant samman- hang att framställningen kan verka förråande eller skadligt upphet- sande eller kan förleda till brott.

I andra fall får godkännande vägras endast om spridning av framställ- ningen uppenbart skulle strida mot lag.

Ett beslut kan avse hela framställningen i en film eller ett videogram eller del av framställningen.

7 & Varje framställning i film eller videogram som godkänns för sprid— ning skall hänföras till någon av följande åldersgrupper, nämligen

1. ingen nedre åldersgräns,

2. från sju år,

3. från elva år,

4. från femton år.

Framställningen får inte hänföras till någon av åldersgrupperna 1-3 om den kan vålla barn i aktuell åldersgrupp någon psykisk skada.

8 5 Vid allmän sammankomst eller offentlig tillställning där visning av en framställning i film eller videogram förekommer får tillträde inte medges någon som ej har uppnått den lägsta ålder som biografbyrån be- stämt enligt 7 &.

• Sida 114
•  Original

Barn som inte har fyllt sju år och är i sällskap med vuxen person får medges tillträde till visning av en framställning som är tillåten för barn från sju år. Detsamma gäller barn som fyllt sju men inte elva år i fråga om visning av en framställning som är tillåten för barn från elva år.

Spridning i annat fall

9 & Framställningar i filmer och videogram som i yrkesmässig verk- samhet eller annars i förvärvssyfte skall tillhandahållas konsumenter för enskilt bruk skall vara registrerade för spridning i film— och video- gramregistret. Detsamma gäller framställningar i filmer och video— gram som skall visas offentligt i andra fall än som avsesi 4 eller 5 5.

10 5 Om arkivet för ljud och bild anser det vara uppenbart att en fram— ställning som inges för registrering har sådant innehåll som avses i 16 kap. 10 b & brottsbalken, skall utlåtande inhämtas från biografbyrån innan beslut i fråga om registrering meddelas.

Innan arkivet för ljud och bild beslutar att inhämta utlåtande skall sö— kanden underrättas.

Biografbyrån skall i utlåtandet ange om framställningen skulle kunna godkännas för spridning eller inte.

11 5 Ansökan om registrering skall avslås om en framställning vid granskning inte har godkänts för spridning eller, enligt utlåtande från biografbyrån, inte skulle kunna godkännas för spridning.

125. En framställning som har registrerats för spridning skall avföras ur film— och Videogramregistret om

1. framställningen vid granskning av biografbyrån inte godkänts för spridning,

2. biografbyrån medgivit åtal enligt 16 kap. 10 d & brottsbalken med av- seende på framställningen.

• Sida 115
•  Original

F ilm— och videogramregistret m.m.

13 5 I film— och Videogramregistret skall tas in uppgifter om

1. varje framställning som granskats enligt denna lag; det skall anges om och i vad mån framställningen godkänts för spridning och den ål— dersgräns som bestämts,

2. varje framställning för vilken .orts ansökan om registrering för spridning; det skall anges om ansökan bifallits eller avslagits samt om registreringen upphört.

14 & Biografbyrån skall förvara sådana delar av en granskad framställ— ning som enligt 6 & inte har godkänts för spridning. Detta gäller dock inte en framställning som inte till någon del godkänts för spridning.

15 & Biografbyrån och arkivet för ljud och bild får för handläggningen av ärende enligt denna lag framställa kopior av filmer och videogram.

Märkning

16 5 Varje exemplar av en film eller ett videogram som skall visas of— fentligt eller som på något annat sätt skall tillhandahållas konsument för enskilt bruk skall vara försett med kontrollmärke som utfärdats av arkivet för ljud och bild.

Avgifter

17 å Avgift för granskning enligt denna lag och för registrering i sam- band med granskning utgår med

1. grundavgift 200 kr.,

2. granskningsavgift 20 kr. per spelminut vid normal visningshastig— het, dock minst 200 kr. '

Grundavgift och granskningsavgift utgår även om framställningen inte till någon del har godkänts.

• Sida 116
•  Original

Om framställningen i en film eller ett videogram till väsentlig del är upptagen från verkligheten utgår inte granskningsavgift.

18 & Avgift för registrering för spridning, som inte sker i samband med granskning, utgår med 200 kr..

19 & Avgiften för kontrollmärke är 5 kr. 20 5 Beslut om avgift enligt denna lag fattas av arkivet för ljud och bild.

Om det finns synnerliga skäl får avgift efterges.

Överklagande

21 5 Beslut om avgift enligt denna lag får överklagas hos kammarrät— ten. Annat beslut som biografbyrån eller arkivet för ljud och bild med— delat enligt denna lag får överklagas hos regeringen.

Biografbyråns utlåtande enligt 10 & får överklagas endast i samband med beslut i fråga om registrering.

Ansvar

22 5 Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som uppsåt- ligen eller av grov oaktsamhet

1. vid allmän sammankomst eller offentlig tillställning visar en fram- ställningi film eller videogram som inte har godkänts för spridning el- ler omfattas av medgivande enligt 5 5,

2. på plats som är tillgänglig för allmänheten, och som inte avses i 1., visar en framställning i film eller videogram som inte är registrerad för spridning,

3. i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte till konsumen— ter för enskilt bruk sprider en framställning i film eller videogram som inte är registrerad för spridning,

• Sida 117
•  Original

4. bryter mot villkor enligt 5 &,

5. bryter mot 16 5 om märkning av filmer och videogram,

6. bryter mot 8 & om åldersgräns för tillträde till visning av en fram- ställning i film eller videogram. '

6.6 Kostnader och finansiering 6.6.1 Kostnader Allmänt

I det följande redovisar vi kostnadsuppskattningar för några av de åt— gärder som vi har diskuterat i det föregående, nämligen resurser för tillsyn, registrering samt förhandsgranskning.

Det finns två skäl till varför dessa uppgifter endast kan bli ungefärliga. Vi har för det första inte ansett oss kunna behandla de olika organisato- riska och hanteringsmässiga frågorna i detalj. Det får i stället ingå i det organisationsarbete som måste föregå eventuella reformer. Förutsätt- ningar i fråga om personalåtgång m.m. kan givetvis ändras under ett sådant arbete.

Vidare är mängden filmer och videogram som skall hanteras omöjlig att beräkna med säkerhet. Vår kunskap om film— och videogrammark- naderna hänför sig främst till biografsektorn respektive den del av vi- deoområdet som i distributörsledet representeras av IFPI och i detaljist- ledet av VIDSAM. Deras videobestånd har uppgivits till 7 000—8 000 titlar. Därtill kommer den stora marknad av pornografiska filmer och videogram som huvudsakligen distribueras genom andra kanaler. Det har till utredningen uppgivits att enbart denna marknad omfattar ca 6 000 film— och videogramtitlar. En annan föga känd marknad är de fil- mer och videogram som distribueras till butiker som specialiserat sig på särskilda filmer och videogram, t.ex. för vissa intresse— eller språk-

grupper.

• Sida 118
•  Original

Ännu en osäker faktor är i vilken utsträckning de filmer och videogram som i dag finns på marknaden kommer att sändas in för granskning. Förekomsten av förhandsgranskning kan leda till att en del filmer för- svinner från distributionen — elleri fortsättningen bjuds ut illegalt. Det sistnämnda torde bl.a. gälla för de piratkopierade filmer som redan i dag sprids utan rättighetshavarnas tillstånd.

Mot bakgrund av det vi nu har anfört har vi för kostnadsberäkningen antagit följande om marknaden. Antalet titlar är 8 000. Varje år till- kommer 1 000 — 2 000 nya titlar. Antalet kassetter på marknaden be- räknar vi till 4 miljoner och det årliga tillskottet till 1 miljon. Vi vill emellertid i detta sammanhang erinra om erfarenheterna från Norge där antalet titlar på marknaden visade sig vara betydligt större än be- räknat.

Vi har vidare beräknat övergångsperioden till ett år för alternativet med registrering och selektiv förhandsgranskning och tre år för den all- omfattande förhandsgranskningen.

Tillsyn

I avsnitt 6.4.2 s. 91 har vi skisserat en förstärkning av biografbyrån med personal för information och tillsyn. Lönekostnaderna för fyra handläggare och en assistent beräknas till ca 1 miljon kr. För resor och övriga omkostnader beräknas 200000 kr. Den sammanlagda årliga kostnaden skulle alltså uppgå till 1,2 miljoner kr.

Registrering

I avsnitt 6.4.3 s. 93 presenterar vi ett system som innebär att filmer och videogram som på olika sätt skall spridas till allmänheten skall vara registrerade i ett offentligt register hos ALB. På grundval av uppgifter från ALB beräknar vi kostnaderna för registrering till i genomsnitt 90 kr. per titel. I beräkningen ingår hanteringskostnader för registrering-

• Sida 119
•  Original

en samt vissa datakostnader. Däremot ingår inte kostnader för hante- ring av kontrollmärken.

Genom att vi anser att alla videogram som skall registreras också skall arkiveras som pliktexemplar kommer kostnaderna för arkivering av pliktexemplar att öka något.

Mot denna bakgrund uppskattar vi att kostnaden för registrering och arkivering uppgår till 100 000—200 000 kr. per år. Under övergångsti- den uppkommer en ytterligare kostnad på 800 000 kr. för att behandla de videogram som finns på marknaden.

Utöver dessa kostnader tillkommer kostnader för hantering av kon— trollrnärken samt för information om registrets innehåll. Vi har inte ansett det möjligt att redan nu beräkna dessa kostnader.

Förhandsgranskning

Allmän förhandsgranskning (avsnitt 6.5.3)

Vi har skisserat två modeller för förhandsgranskning. Enligt den ena skulle alla filmer och videogram som inte tillhörde vissa undantagna kategorier förhandsgranskas av biografbyrån. Eftersom vi anser att en sådan ordning skulle medföra en mycket omfattande granskningsverk- samhet har vi också utformat ett principförslag enligt vilket förhands- granskning i fråga om filmer och videogram för annat än offentlig vis- ning endast skulle behöva ske om ALB vid en prövning av ansökan om registrering finner det uppenbart att framställningen innehåller otil— låtna våldsskildringar.

Biografbyråns granskningsverksamhet kostar för närvarande ca 3,8 miljoner kr. per år. Av detta är 2,1 miljoner kr. lönekostnader till by- råns personal, som omfattar 13 personer varav 5 halvtids- eller deltids- arbetande censorer. I dessa kostnader ingår även arvoden till de rådgi- vande organen statens filmgranskningsråd och statens barnfilm-

• Sida 120
•  Original

nämnd. Biografbyråns övriga förvaltningskostnader uppgår till 0,5 mil— joner kr. och lokalkostnaderna till 0,7 miljoner kr. Kapitalkostnaderna för investeringar i utrustning och lokaler utgör 0,5 miljoner kr.

Antalet granskade långfilmer brukar vara mellan 300 och 400 per år. Förutom en noggrann granskning av provkopian av dessa filmer utför biografbyrån också kontroll och vid behov klippning av övriga kopior som skall visas offentligt. Under det senaste året har det som vi nämnt tidigare skett en kraftig ökning av antalet granskade videogram (jfr av- snitt 2.4 s. 32 f). Om det senaste halvårets tillströmning håller i sig skulle det årliga antalet uppgå till ca 200 titlar.

Våra principförslag innebär att biografbyråns uppgift att kontrollera visningskopior av film upphör. Detta bör medföra att behovet av tek- nisk personal minskar i någon mån. Å andra sidan tillkommer uppgif— ten att framställa kopior av förbjudna delar av videogram.

Enligt förutsättningarna för beräkningen är tillströmningen av nya vi- deogram mellan 1 000 — 2 000 per år. Eftersom en del av dessa torde överensstämma med biograffilmer eller motsvara videogram som i dag lämnas in för frivillig granskning måste nettoökningen av biografby- råns arbetsuppgifter bli lägre. Å andra sidan är byråns organisation in- te dimensionerad för en så stor belastning som för närvarande.

På grundval av uppgifter från biografbyrån räknar vi med att personal— behovet skulle behöva öka till mellan 24 och 37 personer, varav 12 resp. 23 halvtids— eller deltidsarbetande censorer. Under övergångsperioden skulle ytterligare 8 censorer behöva engageras på halvtid.

I jämförelse med nuvarande situation skulle lönekostnaderna öka med mellan 1,6 och 3 miljoner kr. Under övergångsperioden på tre år skulle lönekostnaderna behöva vara ytterligare 1 miljon kr. per år.

Övriga förvaltningskostnader beräknas öka med 1 miljon kr. till 1,5 miljoner kr.

• Sida 121
•  Original

På grund av ökat lokalbehov ökar lokalkostnaderna med 0,5 miljoner kr. till 1,2 miljoner kr. Vi har härvid inte tagit hänsyn till en av bio— grafbyrån förväntad hyresökning.

Investeringskostnaderna för lokaler, videoutrustning och ADB kan be- räknas till 4,5 miljoner kr. De årliga kapitalkostnaderna ökar därmed med 0,9 miljoner kr. till 1,4 miljoner kr.

En så kraftig ökning av granskningen som detta alternativ skulle leda till gör att formerna för nuvarande lekmannamedverkan i biografby- råns arbete kan behöva omprövas. Om prövningen skulle få till följd att filmgranskningsrådet och/eller barnfilmnämnden skulle avskaffas minskas kostnaderna med högst ca 0,2 miljoner kr.

Kostnaderna för video— och filmbranschen är svårare att beräkna. De avser bl.a hanteringen av själva granskningen och av kontrollmärk- ning. Märkning av de ca 4 miljoner kassetter som finns ute i handeln innebär en omfattande engångskostnad. För filmbranschen innebär bortfallet av kopiegranskningen att uppgiften att klippa i visningsko- pior flyttas från biografbyrån till filmdistributörerna. Detta torde inte medföra någon nettokostnad utom för enstaka mindre distributörer utan egen klipputrustning.

Enligt vad som uppgivits från branschhåll skulle branschens kostnader ungefär motsvara biografbyråns. Om detta är riktigt skulle alternati- vet med en allomfattande förhandsgranskning kosta branschen 6—7 miljoner kr. per år. Kostnaderna för märkning av uteliggande lager har vi inte försökt uppskatta.

Selektiv förhandsgranskning (avsnitt 6.5.5)

Kostnaderna för den förhandsgranskning som skulle behöva ske för att biografbyrån skall kunna yttra sig i ärenden om en ifrågasatt vägran att registrera en film eller ett videogram beror på i vilken omfattning byråns utlåtanden begärs. Vi räknar inte med att ALB kommer att fin- na anledning att begära utlåtanden i fråga om mer än en liten del av al-

• Sida 122
•  Original

la titlar som anmäls för registrering. Många av dessa torde motsvaras av de videogram som nu anmäls för frivillig granskning. Mot denna bakgrund räknar vi med att kostnadsökningen hos biografbyrån för en selektiv förhandsgranskning kommer att bli obetydlig. För branschen skulle de kostnader som uppstår utöver registreringsavgiften bli unge- fär de samma som i alternativet med en allomfattande förhandsgransk- ning.

6.6.2 Finansiering

Liksom för närvarande är fallet med fihncensuren bör kostnaderna för granskning och registrering av filmer och videogram täckas med avgif- ter. Däremot bör den utökade verksamheten med tillsyn och informa— tion betalas över statsbudgeten med hänsyn till att det närmast är frå- gan om en brottsförebyggande verksamhet.

För närvarande är avgiften för biografbyråns granskning relaterad till filmlängd resp. speltid. Avgiften för granskning av den första kopian är högre än för de följande kopiorna. Anledningen till detta är att de föl- jande kopiorna är lättare att granska (se prop. 1985/86:36 s. 6).

Dokumentärfilmer och vissa andra kategorier av "nyttofilmer" går för en lägre taxa. Även i detta fall motiveras skillnaden med att det erfa- renhetsmässigt krävs en mindre arbetsinsats för att granska filmer av detta slag (se prop. 1985/86:36 s. 7).

Våra olika alternativ för förhandsgranskning och registrering av filmer och videogram innebär att det är själva framställningen i filmen eller videogrammet som skall godkännas resp. registreras, inte som nu det enskilda exemplaret. Därmed bortfaller behovet för biografbyrån att granska varje kopia. I stället ansvarar den som sprider filmer eller vi- deogram för att innehållet i de exemplar som sprids överensstämmer med innehålleti det exemplar som har granskats resp. registrerats. För att det skall vara klart att spridaren har tagit på sig detta ansvar skall spridaren förse varje exemplar med ett kontrollmärke.

• Sida 123
•  Original

Ett avgiftssystem som är anpassat till de nya principerna bör bestå av tre komponenter, nämligen grundavgift, granskningsavgift och avgift för kontrollmärken.

Grundavgiften är en fast avgift som betalas för varje titel som anmäls för granskning eller registrering.

Granskningsavgiften är relaterad till Speltiden och erläggs för varje ti- tel som anmäls för granskning. Med hänsyn till att granskningen av do- kumentära framställningar erfarenhetsmässigt är föga resurskrävande bör granskningsavgift inte utgå för sådana framställningar.

Avgiften för kontrollmärken utgår med ett visst belopp för varje märke. Härigenom fördelas kostnaderna för verksamheten i viss mån efter bär- kraft.

Det är svårt att på förhand beräkna vilken intäkt som en viss nivå på de olika avgifterna skulle leda till eftersom detta är beroende av faktorer som är ofullständigt kända. Sålunda beror intäkten av grundavgiften förutom på avgiftens höjd av antalet titlar. Granskningsavgiftens in- täkter beror på antalet titlar som granskas och på den genomsnittliga Speltiden. Intäkterna av kontrollmärkesavgiften beror på upplagornas storlek.

I det föregående har vi antagit att antalet titlar ökar med 1 000 - 2 000 per år, att antalet kassetter på marknaden är ca 4 miljoner och att 1 miljon nya kassetter tillkommer varje år. Vi har understrukit att dessa antaganden är mycket osäkra.

Med dessa antaganden skulle den genomsnittliga upplagan vara 500 - 1 000 exemplar per videogram. För populära spelfilmer på videogram är upplagan givetvis mycket större. Det finns emellertid troligen många titlar i andra genrer som går uti mycket små upplagor.

Beträffande Speltiden har vi hittills inte .ort några antaganden. En vanlig spelfilm är i allmänhet mellan 80 och 100 minuter. Inom andra

• Sida 124
•  Original

filmgenrer är emellertid Speltiden oftast kortare. För intäktsberäk- ningen antar vi att den genomsnittliga Speltiden är 60 minuter.

I alternativet med en allomfattande förhandsgranskning kommer de kostnader som skall finansieras med avgifter att ligga i storleksord- ningen 10 miljoner kr. per år. I alternativet med registrering kombine— rat med selektiv förhandsgranskning stannar kostnaderna vid ca 5 mil— joner kr. per år. I båda fallen blir kostnaderna högre under en över- gångsperiod.

Med de förutsättningar som vi har angivit skulle en grundavgift om 200 kr., en granskningsavgift om 20 kr. per spelminut och en kontrollmär— kesavgift om 10 kr. ge en intäkt om 10 miljoner kr. i alternativet med en allomfattande förhandsgranskning. Under övergångsperioden, när kostnaderna är större skulle också intäkterna öka.

I alternativet med registrering och selektiv förhandsgranskning skulle granskningsavgift endast utgå för filmer och videogram som skall visas offentligt eller som förhandsgranskas på frivillig grund. Vi har räknat med att 500 titlar kommer att förhandsgranskas i detta alternativ.

Med oförändrade förutsättningar i övrigt skulle en grundavgift om 200 kr., en granskningsavgift om 20 kr. per spelminut och en kontrollmär- kesavgift om 5 kr. ge en intäkt om 6 miljoner kr. Även i detta alternativ ökar intäkterna under övergångsperioden.

• Sida 125
•  Original

7. Utredningens sammanfattande överväganden

I föregående avsnitt har vi diskuterat några olika möjligheter att ge- nom lagstiftning ingripa mot sådana våldsskildringar i rörliga bilder som av nästan alla i samhället anses icke önskvärda. Det är fråga om den typ av skildringar som i den allmänna debatten ofta kallas extrem- våld.

I detta avsnitt vill vi göra en samlad bedömning av vilka åtgärder vi anser att riksdag och regering bör vidta för att begränsa skadeverk- ningarna av våldsskildringar i filmer och videogram. Vi vill emellertid först sätta in frågan om film— och videovåldeti ett större sammanhang.

Våldet är ett övergripande samhällsproblem. Våldsbrottsligheten har ökat allt sedan mitten av 1960—talet. Det är viktigt att begränsa den stegring av våldet som har kunnat konstateras.

Utbudet av våldsskildringar i filmer och videogram sätts ofta i sam- band med våldsbrottslighetens utveckling. Redan det faktum att vålds— brottsligheten har haft en i stort sett jämn ökning sedan mitten av 1960—talet talar mot att medievåldet isolerat utgör en påverkansfaktor. Som närmare utvecklas i fängelsestraffkommitténs huvudbetänkande (SOU 1986:14) Påföljd för brott (särskilt avsnitten 2 och 6) måste grun- den till brottslighetens ökning främst sökas i de stora samhällsföränd- ringarna. Den redovisning av den kriminologiska forskningen som läm- nats från Peter Gerdman vid BRÅ (bilaga 2, s. 225) pekar också på att videovåldets våldsframkallande effekter visserligen inte helt kan ute- slutas men att det är föga sannolikt att videovåldet i detta samman- hang skulle ha någon större betydelse om man jämför med andra kända

• Sida 126
•  Original

faktorer bakom våldet. Vi vill betona att problemet med våldsbrottslig— heten är för allvarligt för att "bekämpas" genom en åtgärd mot extrem- våldeti film och video som kan vara bekväm för de flesta men som inte påverkar den reella utvecklingen. Det är således viktigt att vi inte ser åtgärder mot skildringar av extremvåld som insatser mot våldsbrotts— ligheten.

Inte heller när det gäller mindre långtgående verkningar av medievåld är forskningsresultaten alldeles entydiga. I vår rapport Videovåld (s. 51 ff) redovisade fil.dr. Inga Sonesson och professor Karl—Erik Rosengren att man å ena sidan bara finner måttliga eller svaga samband mellan massmedieanvändning, attityder och beteende vid representativa popu- lationsstudier. Å andra sidan tycker sig lärare, ungdomsledare och so- cialarbetare i konkreta fall kunna se starka skadliga effekter av mass- medievåldet. De till synes motstridiga resultaten beror framför allt på de olika forskningsansatserna och behöver inte innebära att den ena si— dan har "fel".

Även om det inte går att genom statistiska undersökningar isolera vi- deovåldets betydelse för attitydbildning och verkligt våld är det enligt vår mening troligt att det finns samband. En omfattande konsumtion av våldsfilmer kan förstärka de tendenser till väldsutövning som redan finns i många miljöer. Filmerna kan fungera som inspirationskälla i fråga om nya vapen och nya våldsmetoder. De reaktionsmönster som är vanliga i filmer - t.ex. att svara med våld på provokationer - kan tas över och användas i vardagliga situationer. På längre sikt kan våldsfil— merna leda till en avtrubbning av vissa människors reaktioner inför våldeti samhället. Vi utsätts genom våldsskildringar för en människo— syn, som strider mot de värden, som vi ansett fundamentala för ett de- mokratiskt samhälle. De aktuella filmerna ger också en mycket felak- tig bild av vilka skador olika sorters våld orsakar. Detta bidrar till att den som använder sig av våld på det sätt han sett i film, t.ex. sparkar mot huvudet, inte inser att de skador han orsakar är mångdubbelt vär— re än de som framgick av filmen.

När det gäller utformningen av olika åtgärder mot filmer och video- gram med våldsinslag måste man beakta att förbud och andra hindran—

• Sida 127
•  Original

de åtgärder endast i begränsad omfattning kan påverka utvecklingen. Detta har bl.a. följande orsaker.

Ett förbud kan inte rimligen omfatta mera än de extrema våldsskild- ringarna. Det finns ett fullt legitimt behov av filmer och videogram med spänning och äventyr och det finns även anledning atti film och vi- deogram skildra problem i samband med våldet. Det kan aldrig komma i fråga att hindra alla våldsinslag i sådana skildringar.

Vid offentliga visningar kan biografpersonalen se till att. åldersgränser- na respekteras. Vid visningar i hemmet finns inte motsvarande möjlig— het. Även om det är förbjudet att hyra ut videogram med vissa vålds— skildringar till en person under en viss ålder går det inte för samhället att kontrollera vem som är med vid visningen.

Vid sidan av offentliga visningar och hemvideo kan vi också få del av program med rörliga bilder genom TV. För den svenska televisionen gäller regler för programutbudet som fastställts i avtal mellan staten och programföretaget. Programutbudet i utländska TV—kanaler, som t.ex. förmedlas via satellit, kan inte påverkas av svenska myndigheter.

Även om TV-företagens programtablåer är sådana att program som är olämpliga för barn sänds t.ex. sent på kvällarna kan den som har en vi— deobandspelare spela in sådana program och se dem vid andra tillfäl- len.

Videotekniken har också .ort det mycket lätt att framställa piratko- pior av filmer som har .orts tillgängliga på video. I Jonas Walls under— sökning (bilaga 1 s. 154) redovisas att nära hälften av de skolbarn som hade tagit del av de mest våldsamma filmerna hade fått tag i dem ge— nom lån av kamrat eller genom piratkopiering. Vi har alltså här en be— tydande hantering som det är närmast omöjligt att komma åt genom åt- gärder från samhällets sida.

Utvecklingen har medfört att den enskilde i mycket högre grad än tidi— gare kan välja det han ser i TV eller video. Detta leder givetvis till att

• Sida 128
•  Original

olika personer ser olika program, och att några koncentrerar sitt tittan— de till filmer med våldsinslag.

Den som vill se på sådana filmer är inte hänvisad enbart till extremvål— det. Många filmer med ett mer eller mindre omfattande våldsinnehåll är godkända för offentlig visning för vuxen publik. Genom att det inte är möjligt att kontrollera vem som faktiskt tittar på hyrvideogram eller TV-program kan även yngre barn se på sådana filmer genom dessa me— dier. Det är alltså möjligt att barn tar skada av våldsfilmer utan att ha sett en enda film som inte är tillåten för visning på bio.

Vidare gör framför allt videotekniken det möjligt att under kort tid se ett mycket stort antal filmer med våldsinnehåll som var för sig kan va— ra godkända för vuxenvisning på biograf. Det är inte osannolikt att ett sådant konsumtionsmönster kan vara skadligt även för äldre ungdo- mar.

Det viktigaste medlet för att begränsa skadeverkningarna av vålds— skildringar i rörliga bilder är därför ett ökat engagemang hos de vuxna. Inga åtgärder från samhällsorganens sida kan ersätta föräldrarnas in— tresse för sina barns utveckling. Detta intresse kan ta sig uttryck i både en viss övervakning av barnens fritid och insatser för att ge barnen me- ningsfulla intressen.

Stat och kommun kan stödja dessa strävanden på olika sätt. Genom en allmän satsning på en god fritidsmiljö underlättas valet av meningsful- la sysselsättningar för barn och ungdom. Det är vidare omvittnat att ett aktivt intresse för film— och videomedierna minskar risken för påver— kan av våldsskildringar. Både skolan och olika frivilliga organisationer bör kunna göra en insats för att väcka och ta vara på barnens intresse. De särskilda medel som riksdagen har anvisat för filmvisning för barn och ungdom bör kunna få betydelse i detta sammanhang.

Vi avstår som redan tidigare framhållits från att gå in närmare på åt— gärder av detta slag. När det gäller Filminstitutets verksamhet med spridning och visning av värdefull film har en särskild utredare tillkal-

• Sida 129
•  Original

lats som enligt sina direktiv (dir. 1987z46) skall redovisa resultatet av sitt arbete senast den 30 juni 1988.

Vårt utredningsarbete handlar i stället om samhällsåtgärder för att motverka spridningen av extrema våldsskildringar i filmer och video— gram.

Sådana åtgärder får givetvis en effekt på tillgången till filmer och vi— deogram med extrema våldsinslag. Även om man, av skäl som angetts i det föregående, inte skall vänta sig att förbudsåtgärder på detta område kan slå igenom helt, påverkar de givetvis möjligheterna för framför allt barn och ungdom att ta del av material som omfattas av förbudet.

Ett ställningstagande från samhällsorganens sida kommer dessutom att tjäna som stöd för föräldrar och andra som vill ta ansvar för vad barn ser på film, video och TV. De gränser som föräldrarna sätter för si- na barn kan uppfattas som sanktionerade av samhället.

I avsnitt 6.3 har vi diskuterat hur straffrättsliga åtgärder kan utformas för att ge större effekt åt rättsväsendets arbete mot skildringar av ex— tremvåld. Vi anser att brottsbekämpningen i första hand bör inriktas mot den grövre kriminaliteten. Det är endast genom insatser mot im- porten och grossistledet som en verklig förändring kan åstadkommas. Den hittillsvarande ensidiga inriktningen på detaljistledet anser vi otillräcklig.

Vi föreslår att brottsbalken ändras på det sätt vi redovisat tidigare. Ändringen innebär en höjning av straffskalan för olaga våldsskildring. Därigenom bör straffhotet kunna bli en betydelsefull realitet för dem som mer systematiskt bryter mot lagen. Om straffskärpningen kombi- neras med de förändringar inom tillsynsorganisationen som vi föreslår är det mycket sannolikt att utbudet av extremvåld kommer att minska. Det är självfallet svårt att bedöma hur stor del av videobrottsligheten som kommer att fortsätta i andra former. Beaktas skall emellertid att tillsynsverksamheten kan koncentreras till en mindre del av markna- den eftersom en självsanering pågår inom den del av marknaden som representeras av IFPI och VIDSAM. Särskilt för barn och ungdomar

• Sida 130
•  Original

torde med denna lösning tillgängligheten av extremvåld i den allmän- na videohandeln bli väsentligt mindre än för närvarande.

I den allmänna debatten har starka krav framställts på förhands- granskning av hemvideogram. Vi har också i avsnitt 6.5 s. 95 f. diskute— rat två olika alternativ till en lagstiftning om förhandsgranskning. Vi har genom att inte begränsa oss till ett enda alternativ velat vidga dis— kussionen. Det har varit mycket värdefullt för oss att vi kunnat studera och beakta de system som under senare år införts i Finland, Norge och Storbritannien. Systemen i dessa länder skiljer sig åti väsentliga avse- enden och ger därför en provkarta på olika vägar för att försöka lösa det aktuella problemet. Syftet med att redovisa olika lösningar är också att ge ett bättre underlag för den diskussion av förslagen från konstitutio- nell synpunkt, som är nödvändig eftersom det rör sig om inskränkning- ar i yttrandefriheten. Innan vi närmare går in på denna fråga skall vi något överväga andra för— och nackdelar med de båda alternativen.

Vi har ansett att det är uteslutet att förhandsgranska hela utbudet av videogram. Mot en totalgranskning talar både resursskäl och svårighe- ten att bygga upp en effektiv och kvalificerad granskningsapparat av den omfattning som skulle behövas. Videogram förekommer i så många olika sammanhang utöver underhållning. Om alla skulle förhands— granskas bara för att det skulle gå att komma åt extremvåldet skulle detta möta föga förståelse i det allmänna rättsmedvetandet. Videogram förekommer på leksaksavdelningar, i undervisning, som reklam i skylt- fönster, vid kongresser och mässor m.m. Varje regelsystem för för— handsgranskning måste innehålla undantag från granskningsplikt.

Vi diskuterade först en ordning där vissa kategorier av program undan— tas från granskningsskyldighet, t.ex. instruktionsprogram och skild- ringar av idrottsevenemang eller musikframföranden. Granskningen blir ändå omfattande och de många undantagna kategorierna försvårar kontrollen och gör det lättare att kringgå lagstiftningen.

Detta alternativ torde också komma att ge arbetet vid statens biograf- byrå en ny karaktär. Det blir en omfattande uppgift, som kräver en vä- sentligt utökad medarbetarstab. Detta kan i sin tur leda till svårigheter

• Sida 131
•  Original

för byrån, då det gäller att hålla uppe kvaliteten i granskningsarbetet, bl.a. blir det väsentligt svårare att upprätthålla en enhetlig bedömning. Hela frågan om lekmannamedverkan i granskningsarbetet torde också behöva omprövas om detta alternativ väljs. Rättssäkerheten i gransk- ningsarbetet kan bli lidande.

En granskning av större delen av alla videogram har även den nackde— len, att det torde bli svårt att undvika, att granskningen blir en belast- ning särskilt för den produktion som inte är inriktad på en massmark- nad. Det gäller t.ex. vissa kvalitetsfilmer eller framställningar med in- riktning på språkliga och andra minoritetsgrupper. De som distribue- rar material av detta slag arbetar ofta med smala kostnadsmarginaler och varje ytterligare kostnad kan verka kraftigt produktionshämman- de. Granskningen skulle härigenom kunna leda till en minskning i ut— givningen av kvalitetsfilm.

Samtidigt kan det befaras att en obligatorisk granskning ändå inte kommer att träffa alla filmer och videogram med extremvåld. Den som importerar eller distribuerar dessa alster torde i allmänhet vara med— veten om att de ej är tillåtna. De kommer därför troligen att olagligt säljas eller hyras ut utan förhandsgranskning. En sanering av markna- den kan här ske främst genom sådana straffrättsliga åtgärder som vi ti- digare redovisat.

Mot den bakgrund som nu tecknats har vi funnit det naturligt att över- väga en lösning som ger en selektiv granskning med inriktning på våldsinslag. Systemet bygger på att en registreringsskyldighet införs för alla framställningar i filmer eller videogram som säljs eller hyrs ut till konsumenter för privat bruk. Registrering skall vägras för video- gram som uppenbart innehåller extremvåld. Om registreringsmyndig— heten (ALB) anser det vara uppenbart att en framställning innehåller extremvåld skall ALB, på grund av ett utlåtande från biografbyrån kunna vägra registrering. Med en sådan ordning bör granskningens omfattning bli mycket begränsad samtidigt som det finns möjlighet att hindra att hemvideogram med extremvåld registreras.

• Sida 132
•  Original

Vi har redan i rapporten Videovåld betonat vikten av att yttrandefrihe» ten måste värnas även när det gäller bildkonstnärernas rätt att ut— trycka sig. Denna fråga har för kort tid sedan ingående behandlats av YFU och vi har inte funnit anledning att nu vidareutveckla våra syn- punkter på denna fråga. I yttrande över vår rapport har också flera be- tonat det negativa i begränsningar av denna frihet.

Samtidigt har vi emellertid funnit att det finns en mycket utbredd opi- nion som kräver granskning av filmer och videogram med extremvåld. Detta har kommit till uttryck i ett stort antal yttranden över vår rap- port. Det har också framgått av ett stort antal skrivelser till utbild— ningsdepartementet och utredningen. Även i många andra former har denna opinion kommit till uttryck.

Det återstår för oss att bedöma såväl de olika förslagens ändamålsen- lighet som deras förenlighet med regeringsformens bestämmelser om yttrandefriheten och informationsfriheten.

Vi har i avsnittet om gällande rätt redo-ort för regeringsformens be— stämmelser om yttrandefriheten och informationsfriheten. I det följan— de resonemanget bortser vi från bestämmelserna om mötesfriheten ef— tersom de förslag vi diskuterar inte riktar sig särskilt mot yttranden vid sammankomster (jfr prop. 1975/76:209 s. 105).

Fyra villkor skall enligt 2 kap. 12 & RF vara uppfyllda för att en rättig— hetsbegränsning skall få göras.

1. Den får göras endast för att tillgodose ett ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle.

2. Den får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den. *

3. Den får inte sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar.

• Sida 133
•  Original

4. Den får inte göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell el- ler annan sådan åskådning.

I fråga om yttrandefriheten och informationsfriheten gäller vidare att de får begränsas endast med hänsyn till något av de skäl som anges i 2 kap. 13 & RF.

Ändamålet med vårt förslag är att förhindra att barn och ungdom skall ta skada av framställningar av rörliga bilder med framför allt grova våldsskildringar — extremvåld. Risken för skadeverkningar av vålds— framställningar har ansetts utgöra sådana skäl som enligt 2 kap. 13 & RF tillåter begränsningar av yttrandefriheten [se bl.a. departements- promemorian Våldeti videogram (Ds Ju 1980:14) s. 22].

Lagrådet uttalade i ärendet om videovåldslagens införande att syftet att skydda barn från skadeverkningar av skildringar av extremt våld uppenbarligen var ett ändamål som var godtagbart i ett demokratiskt samhälle (p. 1). Utskottet — och riksdagen -— anslöt sig till denna upp— fattning. Vi har inte någon annan mening (se KU 1980/81z28 s. 44 samt rskr 1980/81:424).

Eftersom de förslag som vi presenterar endast avses förhindra sprid— ning av närgångna skildringar av brutalt våld i de fall då det inte finns några beaktansvärda intressen som talar för att framställningen bör få spridas anser vi att det också är klart att yttrandefrihetsinskränkning- en inte sträcker sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsikts— bildningen (p. 3). Vi anser att biografförordningens och brottsbalkens bestämmelser tillgodoser kravet på att så preciserat som möjligt ange att det endast är sådana skildringar det skall gå att ingripa emot. Vi fö- reslår inte någon ändring i detta avseende.

Begränsningen under p. 4 anser vi att man i det här sammanhanget kan bortse ifrån eftersom det är helt klart att förslagen inte syftar till någon begränsning på politiska eller andra sådana grunder som avses där.

• Sida 134
•  Original

Vi har kunnat konstatera att våldsskildringar och särskilt extrem- våldsskildringar kan ge upphov till vissa skadeeffekter. Dessa effekter torde inte kunna förhindras utan att man begränsar visning av vålds— skildringar. Frågan är hur långt man kan och behöver gå för att nå det- ta resultat, dvs. hur ingripande begränsningar i yttrandefriheten får vara utan att man åsidosätter föreskriften att en begränsning aldrig får gå utöver det ändamål som har föranlett den (p. 2).

Inledningsvis måste man ställa frågan om det är nödvändigt att förbju- da spridning till vuxna för att nå skyddet för barnen. Lagrådet lämnade i det nyss nämnda ärendet denna fråga öppen (KU 1980/81z28 s. 45). Ut— skottet uttalade att ett förbud mot spridning av närgångna skildringar av brutalt våld tillkomna i spekulationssyfte inte kan kränka de syften som bär upp reglerna om yttrandefrihet. Om det var nödvändigt för att tillgodose det angivna intresset kunde därför ett sådant förbud riktas också mot vuxna (s. 8).

Vi har nu sju års ytterligare erfarenhet av spridningen av våldsvideo— gram. Bl.a. den enkät Jonas Wall genomfört och de otaliga rapporter vi fått från lärare, social personal m.fl. visar att barn och ungdomar har lätt att få tag på våldsvideogram. Vi anser därför att man om man vill försöka hindra barn från att se skildringar av extremvåld måste förbju- da dessa även för vuxna.

Det är givet att de principiella betänkligheterna är betydligt större mot en förhandsgranskning (censur) än mot ingripanden i efterhand. Ett ef— terhandsingripande sker i offentlighetens ljus, med möjlighet att väcka debatt, prövning av domstol m.m. Förutsättningarna för när ingripande får ske är som vi tidigare framhållit klart angivna. Detta är viktigt ur rättssäkerhetssynpunkt. En skärpning av straffen och en effektivare övervakning anser vi därför inte inger några betänkligheter från ytt- randefrihetssynpunkt. Vårt förslag till ändring av brottsbalken är såle- des förenligt med regeringsformens bestämmelser om yttrandefriheten.

Enighet råder i stort sett om att dagens filrncensur fungerar på ett till- fredsställande sätt (se t.ex. prop. 1986/87:151 s. 95). Den anses också förenlig med yttrandefrihetsbestämmelserna i regeringsformen (se

• Sida 135
•  Original

prop. 1984/85:83 s. 9). Vi anser det också klart att inte varje utvidgning av förhandsgranskningen behöver strida mot regeringsformen. Avgö— rande är hur man kan avgränsa granskningen, vilka ingripanden som skall kunna göras och framför allt vilka alternativ som erbjuds. Det är också viktigt att hålla i minnet att det är en principiell nyhet i svensk rätt att censurera sådant som medborgarna skall ta del av i hemmet (se avsnitt 6.5.1 s. 96).

Ju mer man kan precisera vad som skall granskas i förväg desto mindre blir betänkligheterna. Det är dock ofrånkomligt att en allmän för— handsgranskning även med de avgränsningar vi föreslår i 2 & i princip— förslaget till lag om allmän förhandsgranskning av filmer och video— gram (se avsnitt 6.5.3 5. 104) kommer att innebära en inte obetydlig ut— vidgning av censuren. En stor mängd filmer och videogram kommer att behöva förhandsgranskas. Siffrorna från Storbritannien stöder detta. Endast ett begränsat antal av dessa filmer och videogram kommer att föranleda några ingripanden. Vi anser oss dock inte kunna förorda någ- ra ytterligare undantagi 2 &. Som vi har sagt medför varje undantag en försvagning av effektiviteten i systemet eftersom det blir lättare att ur- säkta sig för att man inte granskat. Ett betydande antal filmer och vi- deogram kommer då inte att vara märkta och därmed försvåras kon- trollen.

Det alternativ med registrering och möjlighet till förhandsgranskning som vi redan tidigare funnit ha företräde framför en allmän förhands- granskning, är mindre ingripande än ett system med generell gransk— ning eftersom det här sannolikt skulle komma att bli fråga om en myck- et liten del av utbudet som faktiskt granskas. Möjligheterna för ALB att föranstalta om granskning är enligt 12 Q' 2. i principförslaget till lag om registrering och förhandsgranskning av filmer och videogram (se avsnitt 6.5.5 s. 112) begränsad till extremvåldssituationer. Däremot är det ju ett lika stort utbud som kommer att "löpa risk" att bli granskade eftersom den enskilde inte säkert kan förutse vilket ställningstagande ALB kommer att göra. Redan detta upplevs av många som ett starkt in— grepp i yttrandefriheten. Det bör dock betonas att ALB inte skall kunna lämna ett videogram till granskning "för säkerhets skull". Myndighe- ten skall anse det uppenbart att videogrammet innehåller extremvåld.

• Sida 136
•  Original

För att anse en utvidgning av förhandsgranskningen i den ena eller andra formen förenlig med regeringsformen måste man enligt vår upp— fattning jakande besvara följande två frågor:

1. Är det viktigt att begränsa förekomsten av extrema våldsskildringar om man vill undvika att barn och ungdom tar skada av våldsskildring ari rörliga bilder?

2. Begränsar ett system med förhandsgranskning förekomsten av extre— ma våldsskildringar?

Man måste vidare nekande besvara följande fråga: 3. Finns det någon annan metod som är lika effektiv?

Frågorna låter sig tyvärr inte enkelt besvaras, som vi tidigare redovi— sat. De skadeeffekter forskarna anser sig finna orsakas givetvis inte ba- ra av extremvåldsskildringar utan också av det mer "traditionella" un- derhållningsvåldet. Detta kommer även i fortsättningen att vara lätt— tillgängligt i hemvideogram och TV—sändningar. Det är svårt att med bestämdhet hävda att skadeverkningarna av våldsskildringar skulle vara lägre i ett samhälle som tillät det barnförbjudna våld som finns i dag men som saknade extremvåldet.

Det finns också all anledning att varna för en övertro på förhands— granskningens effektivitet. Det är troligt att utbudet av extremvåld skulle minska och bli mer svårtillgängligt. Men tyvärr vågar vi inte hoppas på att det skulle försvinna. Möjligheterna att kringgå kontroll- systemet kommer inte att kunna helt elimineras. Samtidigt framstår förhandsgranskningen som en ändamålsenlig åtgärd för att hindra en öppen distribution av extremvåldsskildringar.

Vi har funnit att en bred opinion är övertygad om att censur utgör ett verksamt medel mot Videovåld. Vi är dock tveksamma om opinionsbil- darna alltid har klart för sig skillnaden mellan förbjudet extremvåld och andra tillåtna våldsskildringar.

• Sida 137
•  Original

Vi vill än en gång betona att det förhållandet att vissa skildringar kan förefalla förfiackande, smaklösa eller kränkande för vedertagna värde- ringar och därför kan sägas vara i högsta grad umbärliga inte i sig är ett skäl för att tillgripa censur.

Det finns en utbredd uppfattning i breda samhällslager, att samhället på ett klarare sätt än som idag sker, bör ge uttryck för sin avsky för skildringar av extremvåld. Samhället kan härigenom visa att det stäl- ler upp bakom och stöder den allmänna opinionens fördömande av vi— deovåldet. Ett sådant ställningstagande skulle kunna utgöra ett mora- liskt stöd för föräldrar och andra fostrare i kampen mot videovåldet.

Det är också svårt att med bestämdhet hävda att en tillräckligt effektiv övervakning i kombination med strängare straff och uppmuntran av frivilliga insatser inte skulle kunna leda till lika goda resultat — med betydligt mindre ingripande, billigare och enklare insatser — som en förhandsgranskning.

I den fråga vi särskilt har att överväga, dvs. påverkan på barn och ung— dom av extremvåld i filmer och videogram, är det ytterst svårt att göra förutsägelser om effekten av olika tänkbara åtgärder från samhällets sida. Det längsta vi vågar sträcka oss/till i precisering kan med använ- dande av juridiska beviskrav närmast betecknas som antaganden. Vi finner det således rimligt att anta att en förhandsgranskning och regi- strering skulle kunna i förening med de skärpta straffrättsliga åtgärder som vi föreslår medverka till att kontrollen över den öppna handeln med videogram skärps.

Vid övervägandena måste också beaktas att Finland, Norge och Stor- britannien under de senaste åren infört kontroll av hemvideogram. Även i dessa länder har man självfallet haft att ta hänsyn till de krav yttrandefriheten ställer. Norge och Storbritannien har haft att tillse att lagstiftningen uppfyller de krav som Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna ställer. Redan i avsnitt 2.6 (s. 35) har vi redo- visat dessa krav. Kraven synes i nu berört hänseende ligga nära rege—

• Sida 138
•  Original

ringsformens skydd för yttrandefriheten. Prövningen måste emellertid göras utifrån varje lands egna förutsättningar.

Vårt utredningsarbete ger vid handen att det är ytterst tveksamt om censur i en eller annan form hos oss är ett lämpligt medel för att uppnå det mål vi eftersträvar dvs. att komma till rätta med problemet att barn och ungdomar tar skada av extremvåld i rörliga bilder. Någon ytterli- gare begränsning av tillgängligheten av extremvåld i videogram skulle antagligen åstadkommas om man inför allmän förhandsgranskning av hemvideogram. Dessa begränsade effekter måste emellertid vägas mot de omfattande resurser som en förhandsgranskning kräver. Dessa re— surser kommer i varje förhandsgranskningssystem — alltså även ett se- lektivt - att främst gå åt för att kontrollera den del av marknaden som ej innehåller extremvåld. Vårt förslag om en särskild tillsynsorganisa— tion i kombination med kraftigt höjda straff har inte denna nackdel. De resurser som samhället ställer till förfogande kan helt utnyttjas för kontroll av utbudet av extremvåld i videogram. Den pågående självsa— neringen inom videomarknaden ger ytterligare möjligheter till en kon- centrerad inriktning mot dessa våldsskildringar. Vi menar således att samhällets kontrollverksamhet ger störst effekt om den utnyttjas för denna tillsyn.

En samlad bedömning leder oss till slutsatsen, att vi inte kan förorda att ett system för förhandsgranskning införs i vårt land. Vid denna be- dömning har vi även vägt in att det är tveksamt om det — främst med hänsyn till förhandsgranskningens begränsade effekter i förhållande till alternativet med tillsyn — är förenligt med regeringsformens regler om skydd för yttrandefriheten, att nu införa censur av hemvideogram. Denna tveksamhet om grundlagsenligheten av en förhandsgranskning är således för oss ett ytterligare skäl för att förorda alternativet med ökad tillsyn. Det är viktigt att vår lagstiftning ges ett sådant innehåll att även varje tveksamhet om grundlagsenligheten undviks. Utan tve— kan finns det emellertid en stark opinion för allmän förhandsgransk— ning av hemvideogram. Eftersom vi emellertid rör oss inom ett område där yttrandefrihetsrättsliga aspekter måste ges en hög prioritet, kan enligt vår uppfattning inte enbart detta skäl vara tillräckligt för cen- surlagstiftning.

• Sida 139
•  Original

Vi vill erinra om att KU i betänkandet 1987/88:36 om ändringar i tryckfrihetsförordningen m.m. åter aktualiserat frågan om ett vidgat grundlagsskydd för andra medier än det tryckta ordet. Det är självklart att grundlagsskyddet för framställare av filmer och videogram härvid kommer att bli en central fråga. Även frågor om ansvarig utgivare för filmer och videogram och vuxencensurens förenlighet med yttrandefri— heten kommer under förnyat övervägande. Vi har vid våra ställnings- taganden beaktat detta fortsatta beredningsarbete och vägt in konse- kvenserna av denna osäkerhet om den fortsatta utvecklingen i våra för— slag bl.a. på det sätt att vi ej närmare tagit upp frågan om ansvarig ut- givare. Vi anser slutligen att en seriös uppföljning av såväl effekterna av de förslag vi lägger fram som den utveckling som videomarknaden undergår genast bör planeras och "genomföras. Denna planering har vi av tidsskäl ej nu kunnat göra. Erfarenheten från en sådana uppföljning måste vara av stort värde i det fortsatta arbetet med problemet att barn och ungdom tar skada av medievåldet.

• Sida 140
•  Original

tid..-If.; —. , _ .,

un 7.55. ”_ _

• Sida 141
•  Original

8. Specialmotivering till förslaget till lag om ändring i brottsbalken

16 kap. 10 b 5

I paragrafen har tagits in ett nytt andra stycke. I den allmänna motive— ringen har vi närmare utvecklat varför vi anser att brottet olaga vålds— skildring för närvarande har ett alldeles för lågt straffvärde. Brottet olaga våldsskildring omfattar handlingar med en mycket stor variation i straffvärdet. Vi har bl.a. därför ansett lämpligt att föra in ett nytt grovt brott, grov olaga våldsskildring.

Redan inledningsvis betonas detta brotts höga straffvärde bl.a. genom att lägsta straff angetts till tre månader. Vi har härigenom markerat att det här inte är fråga om ett brott, där straffmätningen även i allvar— liga fall skall ligga kring fängelseminimum, dvs. fängelse 14 dagar - en månad. En sådan markering förekommer ej sällan i brottsbalken. Vi vill erinra om att för grov stöld har vi ett straffminimum på sex måna- der. Brottet grov stöld omfattar t.ex. alla typer av inbrott i bostäder. Vid en sådan jämförelse måste ett minimistraff av tre månader vid grov olaga våldsskildring närmast betecknas som lågt. Vi har emellertid in- te velati detta sammanhang gå längre upp i straffskalan än som skett i förslaget.

I den nya bestämmelsen anges också vilka faktorer som skall tillmätas särskild vikt vid ställningstagande till om brottet är grovt. Vi berör först omfattningen och yrkesmässigheten. Avsikten är här att med be— stämmelsen främst nå import och grossistverksamhet av stor omfatt— ning. Det är naturligtvis inte så att brottet blir grovt enbart på grund av det förhållandet att brottet begåtts i en yrkesmässig verksamhet.

• Sida 142
•  Original

Det måste vara fråga om en omfattande uthyrning eller försäljning av t.ex. klart otillåtna filmer eller videogram. Brottet måste således ha ut- gjort ett väsentligt led i verksamheten.

Brottet olaga våldsskildring i brottsbalken torde främst avse att skydda personer under femton år mot extremvåldet. Vi har därför sett det som särskilt allvarligt när man inriktar sin verksamhet på personer som tillhör denna ålderskategori. Detta kan ske genom att reklamen riktas särskilt mot denna åldersgrupp eller att t.ex. en framställning med ex- tremvåld ges en sådan inramning att den särskilt drar till sig intresse från de yngre tittarna. Även distribution för visningar som särskilt rik- tar sig till en yngre publik omfattas av bestämmelsen.

Slutligen har vanemässighet angetts som ett rekvisit som kan göra brottet grovt. Det förhållandet att brottet begåtts yrkesmässigt innebär ofta också att fråga är om vanemässighet. Emellertid avses att med va— nemässighet täcka upp fall där brottet begåtts under en längre tidspe— riod. Även om varje uthyrning eller försäljning är ett brott för sig skall bedömningen grundas på en helhetsbedömning av det brottsliga förfa- randet. Vid denna bedömning kan hänsyn också tas till förhållanden som i tiden ligger före den gärning som avses med åtalet. Åklagaren bör i sådant fall särskilt ange i gärningsbeskrivningen att bedömningen av brottets grovhet skall göras efter en helhetssyn med angivande av de moment som gör brottet grovt.

• Sida 143
•  Original

9. Närmare motivering till principförslaget till lag om registrering och förhandsgranskning av filmer och videogram

19

Paragrafen anger lagens tillämpningsområde i stort. Frågan om av— gränsning har mer utförligt behandlats i avsnitt 6. Närmare avgräns- ningar anges, i fråga om obligatorisk förhandsgranskning i 4 & och vad gäller registreringsskyldigheten i 9 &.

Enligt biografförordningen skall varje exemplar av en biograffilm ges in till biografbyrån, som har att utföra klipp och märkning. Enligt detta principförslag skall hanteringen hos biografbyrån begränsas till ett ex- emplar av framställningen.

För närvarande gäller kravet på allmän förhandsgranskning filmer och videogram som skall visas vid allmän sammankomst eller vid offentlig tillställning. Någon ändring i detta avseende föreslås inte. Den obliga- toriska förhandsgranskningen skall gälla i samma utsträckning som i dag (4 5). Registreringsskyldighet enligt9 & skall gälla även andra fil- mer och videogram som visas på plats som är tillgänglig för allmänhe- ten. Det gäller exempelvis visning av s.k. trailers på restauranger lik- som visning av filmer och videogram i butiker och varuhus. Undantag gäller dock för framställningar som utgör reklam för vara eller tjänst.

Avgränsningen när det gäller registrering av framställningar i film el- ler videogram som skall tillhandahållas konsumenter for enskilt bruk när tillhandahållandet sker i yrkesmässig verksamhet eller annars i

• Sida 144
•  Original

förvärvssyfte har utförligt behandlats i den allmänna motiveringen, se avsnitt 6.

De undantag som anges i paragrafens andra stycke 1—3 motsvarar ie som nu finns i biografförordningen. Dessa undantag bör också gälla ifråga om registreringsskyldigheten. Undantag har också gjorts för vi— deospel eftersom de inte har ett i detalj bestämt innehåll utan fram- ställningen påverkas under spelets gång.

25

Statens biografbyrå har den kompetens och sakkunskap som erfordras för granskning och bedömning av framställningari film och videogran. Någon ändring har vi inte ansett vara påkallad. Ej heller har vi ansett att det nu finns anledning föreslå några ändringar vad gäller statens filmgranskningsråd och statens barnfilmnämnd. Det kan dock finnas anledning att närmare överväga frågan i samband med den översyn av instruktionerna för dessa organ som anges i våra direktiv.

Biografbyråns verksamhet kommer att utvidgas genom lagen. Den kommer att omfatta

* granskning av framställningar i film och videogram som skall Vi— sas vid allmän sammankomst eller vid offentlig tillställning * granskning av andra framställningar för vilka förhandsgransk— ning begärs * prövning av åtalsmedgivande enligt 16 kap. 10 d & BrB * utlåtanden över registreringsansökningar på begäran av ALB, 10 å * information och tillsyn. 3 &

Arkivet för ljud och bild är den myndighet som handhar registrering och arkivering av material enligt pliktexemplarslagen. Huvuddelen av

• Sida 145
•  Original

vad som skall registreras enligt den nu föreslagna lagen är sådana framställningar som också omfattas av pliktexemplarsskyldigheten. Vi anser att alla framställningar som omfattas av gransknings— eller regi- streringsskyldighet också skall omfattas av skyldigheten att lämna pliktexemplar (se avsnitt 2.3 s. 30).

Samtidigt får man censurmyndigheten som en fristående myndighet, som i vissa fall kan anlitas för sakkunnigutlåtande (10 ä).

Lagen (1956:618) om allmänna sammankomster är tillämplig på all- männa sammankomster som hålls för överläggning, opinionsyttring el- ler upplysning i allmän eller enskild angelägenhet eller som är att hän- föra till föreläsning eller föredrag för undervisning eller meddelande av allmän eller medborgerlig bildning eller till religionsutövning. Lagen gäller vidare för allmän teaterföreställning, konsert, biografföreställ— ning eller annan allmän sammankomst för framförande av konstnär— ligt verk.

Enligt allmänna ordningsstadgan (1956:617) är offentlig tillställning tävling och uppvisning i sport och idrott, danstillställning, cirkusföre- ställning, tivoli— och marknadsnöjen, festtåg samt tillställning av an- nat slag som anordnas för allmänheten och som inte avses i lagen om allmänna sammankomster. Om tillträde till en tillställning är beroen— de av medlemskap i förening eller av inbjudan, skall tillställningen än— då anses som offentlig, om den ingår i en rörelse som uppenbarligen drivs uteslutande eller väsentligen för anordnande av sådana tillställ- ningar. Är en tillställning med hänsyn till omfattningen av den krets som har tillträde eller till de villkor under vilka tillträde lämnas att jämställa med tillställning till vilken allmänheten har tillträde, skall den likaså anses som offentlig.

I biografförordningen används begreppet "offentlig förevisning" av film eller videogram. Offentlighetsbegreppet enligt biografförordningen om- fattar visning vid allmän sammankomst och vid offentlig tillställning.

• Sida 146
•  Original

Någon ändring av området för den allmänna förhandsgranskningen fö- reslås inte. '

Enligt biografförordningen skall varje filmkopia ha godkänts av bio- grafbyrån. I praktiken innebär detta att biografbyrån skall hantera varje exemplar av en framställning på film. Personalen skall göra even— tuella klipp i varje kopia samt markera på filmrullen att godkännande skett. Bortklippta delar av en film skall tas i förvar (6 5 3 mom. biograf— förordningen).

Enligt detta principförslag skall en viss framställning bli föremål för granskning. Om denna framställning, dvs. innehållet, finns på film el— ler videogram är utan betydelse. Granskning och godkännande avser framställningen som sådan. Biografbyrån skall inte hantera och göra klipp i eventuella filmkopior. Det får ankomma på distributören att un- der straffrättsligt ansvar själv utföra klippen och genom märkning in- tyga att varje exemplar som sprids överensstämmer med det granskade och godkända exemplaret.

Det kan vara till fördel ur flera synpunkter att låta förhandsgranska vi- deogram även om de inte skall visas offentligt. Man får en åldersklassi- ficering av framställningen. Denna kan tjäna som vägledning för för- äldrar och andra vuxna så att de undviker att välja direkt olämpliga fil— mer och videogram. Det är alltså väl möjligt för en branschorganisation att genom frivillig överenskommelse införa en förhandsgranskning av allt som distribueras genom organisationen.

Bedömningsgrunderna skall vara desamma oavsett om avsikten är att framställningen skall visas offentligt eller inte.

55

Paragrafen saknar motsvarighet i biografförordningen; dock finns det möjlighet till avgiftsbefrielse enligt 9 & första stycket. Vi anser att det finns ett kulturellt intresse och praktiskt behov för att vid filmfestiva— ler och liknande evenemang kunna visa framställningar som inte har

• Sida 147
•  Original

godkänts för spridning. Den föreslagna undantagsregeln förutsätts bli tillämpad restriktivt. De villkor som kan föreskrivas bör främst inrik- tas på att skydda barn.

6 & Paragrafen motsvarar 3 & 1 mom. biografförordningen.

Någon ändring i fråga om toleransnivån föreslås inte. Vi har övervägt frågan om samma kriterier borde användas i den nu föreslagna lagen och i 16 kap. 10 b & brottsbalken. Se närmare avsnitt 6.3.1 3. 87.

7—8 55 Åldersgränserna har behandlats i avsnitt 5.

Någon ändring av nuvarande åldersgränser föreslås inte. Däremot före— slås att en möjlighet öppnas för barn atti sällskap med vuxen få tillträ- de till visning av framställningar som har klassificerats för en högre ål- dersgrupp. Med vuxen avses den som fyllt 18 är. Se närmare avsnitt 5.3.3 8. 70.

9å

Registreringsskyldigheten omfattar spridning som sker i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvsyfte. Som en ytterligare förutsätt— ning för att registreringsskyldighet skall föreligga gäller att spridning sker till konsumenter för enskilt bruk. Se härom i avsnitt 6.5.2 5. 97 f.

RegistreringSSkyldighet gäller också framställningar som visas på plats dit allmänheten äger tillträde. Framställningar som visas vid all— männa sammankomster och vid offentliga tillställningar omfattas av den obligatoriska förhandsgransningen. Registreringsskyldigheten av— ser bl.a. visningar i varuhus och butiker.

• Sida 148
•  Original

Registreringen avser en framställning med visst bestämt innehåll. Om flera versioner förekommer omfattar registreringsskyldigheten varje version. Varje version måste ges in till ALB i samband med ansökan om

registrering.

Registreringen är ingen garanti för att framställningen inte strider mot förbudet mot extremvåld. Ansvaret för innehållet vilar, liksom enligt nu gällande bestämmelser, på dem som sprider framställningen. Den som känner sig osäker kan alltid begära förhandsgranskning. I första hand bör det vara producenten eller grossisten som är ansvarig.

109

ALB skall i allmänhet registrera de framställningar som ges in utan någon föregående granskning. Som underlag för registreringen skall i första hand läggas de uppgifter som sökanden skall lämna om fram- ställningen samt det omslag eller motsvarande som är avsett att använ— das vid marknadsföringen.

Mer detaljerade föreskrifter om vad ansökan om registrering skall in- nehålla bör ges i verkställighetsföreskrifter.

ALB skall dock kunna vägra registrering av framställningar som inne— håller uppenbart olagliga våldsskildringar enligt 16 kap. 10 b & BrB. En möjlighet har därför öppnats atti sådana fall begära utlåtande från

biografbyrån.

Om ALB anser det vara uppenbart att en framställning innehåller ola- ga våldsskildring i brottsbalkens mening skall utlåtande från biograf- byrån inhämtas. Innan ALB beslutar att inhämta sådant utlåtande skall sökanden underrättas. Föreskrift härom har tagits in i paragra— fens andra stycke. Utlåtande från biografbyrån är nödvändigt för att ALB skall vägra registrering.

• Sida 149
•  Original

Den granskning som biografbyrån gör på begäran av ALB ersätter ine en granskning enligt 4 5.

Biografbyråns kostnader för att avge utlåtande skall ersättas av ALB. Någon avgift för utlåtandet skall inte tas ut av sökanden.

11 & Registrering får inte vägras i andra fall än som angesi 10 5.

I förordning bör tas in föreskrifter om vilka uppgifter som skall finnas i ansökan om registrering. En ofullständig ansökan kan givetvis leda till att registrering inte kan ske. Eftersom ALB inte skall göra någon for- mell prövning av sökandens rätt till framställningen, går det inte att undvika att en och samma framställning ibland kan komma att bli re- gistrerad under flera registreringsnummer. Detta bör anmärkas i regi- stret.

I paragrafen anges när omprövning av registrering skall ske. Om en och samma framställning förekommer under flera registreringsnum- mer skall omprövning ske av samtliga registreringar. För att registret skall kunna fungera som ett bra hjälpmedel vid kontrollen är det vik- tigt att det av registret framgår vilka framställningar som inte får spri- das.

Underrättelse till ALB skall ske när biografbyrån medger åtal enligt 16 kap. 10 d & BrB. ALB skall också underrättas om domar i mål enligt 16 kap. 10 b och 10 c 55 BrB. Föreskrifter härom bör tas in i förordning.

Vi har inte funnit det nödvändigt att ta in någon bestämmelse om möj- lighet att få uppgift om registrering avförd på begäran av den som an- sökt om registreringen.

• Sida 150
•  Original

135

I paragrafen anges några viktiga uppgifter som" skall tas in i film— och Videogramregistret. Mer detaljerade föreskrifter bör meddelas i förord-

ning.

Bland de uppgifter som bör tas in i registret är titel, ursprungsland, di- stributör, åtalsmedgivande och domar.

Det är viktigt att uppgifter om förändringar i registret på ett enkelt sätt görs tillgängliga för dem som är verksamma i film— och videobran- scherna men även för allmänheten. En föreskrift härom bör tas in i verkställighetsföreskrifter. Förteckning med uppgifter om ändringar i registret bör tillhandahållas utan kostnad.

145

Det är naturligtvis angeläget att allmänheten har insyn i en sådan verksamhet som censur. Vi anser att detta krav i rimlig grad kan tillgo- doses genom den föreskrift som tagits in i 14 & (jämför 6 & 3 mom. bio— grafförordningen). Ljud— och bildbevarandekommittén har i betänkan- det (SOU 1987:51) Ljud och bild för eftervärlden föreslagit ändringar i pliktexemplarslagen som rör videogram. Utredarens förslag bereds för närvarande i regeringskansliet. Vi föreslår att alla framställningar som skall vara registrerade i film— och Videogramregistret skall omfat— tas av skyldigheten att lämna pliktexemplar.

17-20 55 Avgiftssystemet beskrivs i avsnitt 6.6 s. 117. ALB skall fastställa avgiften. Detta gäller även om förhandsgransk— ning har skett. Det är ändamålsenligt att en och samma myndighet all- tid prövar avgiftsfrågan samt handhar hanteringen av kontrollmärken.

• Sida 151
•  Original

För att kunna fastställa avgiften för filmer och videogram som har för— handsgranskats behöver ALB vissa uppgifter från biografbyrån. Bio— grafbyrån skall ange Speltiden vid normal visningshastighet. Speltiden skall avse den framställning som getts in för granskning, även om bio- grafbyrån beslutat om klipp i denna. Granskningsavgift skall utgå även om framställningen har totalförbjudits.

Det förutsätts att ALB inte skall behöva kontrollera biografbyråns upp- gift om speltid.

Biografbyrån skall också ange om en granskad framställning till vä- sentlig del är upptagen från verkligheten. I så fall skall enligt 17 & tred- je stycket granskningsavgift inte tas ut.

Synnerliga skäl att efterge avgift kan föreligga i vissa fall. Exempel på en sådan situation är när en framställning har avförts ur film— och vi— deogramregistret på grund av att åtalsmedgivande lämnats. Om åtal inte väcks eller frikännande dom meddelas kan det framstå som orim—

ligt att ta ut avgift för en ny ansökan om registrering av framställning- en.

Närmare föreskrifter om avgiftsbetalningen meddelas i verkställig- hetsföreskrifter.

ALB:s beslut om avgift kan överklagas hos kammarrätten (21 å).

• Sida 152
•  Original

• Sida 153
•  Original

Bilaga 1 1988-03—30

Videofilmer och videotittande hos skolbarn.

Rapport del 2

Rapporten är på uppdrag av Våldsskildringsutredningen gjord av Jonas Wall vid Institutet för massmediastudier. De åsikter som framförs i rapporten är författarens egna.

• Sida 154
•  Original

RAPPORT DEL 2

VIDEOFILMER OCH VIDEOTITTANDE HOS SKOLBARN

Allmänt om undersökningens uppläggning 157 Resultat 164 Utbudet på videomarknaden 164

Vad är det för filmer barn och ungdom kan se på video? 164 Barntillåtna, barnförbjudna och totalförbjudna video— filmer 164 Från snälla till otäcka videofilmer 165 Några fakta om undersökningens videofilmer 166 Vad har filmerna skolungdomar ser för åldersgräns? 167 Barntillåtet och barnförbjudet 167 Senast sedda video och bästa video — åldersgränser 167

• Sida 155
•  Original

Vad ser skolungdomarna för genrer? 169 Senaste och bästa video - genre 169 Förändrat val av videofilmer 170 Vad såg skolungdomar på video 1981? 170 Vad bestämmer senaste och bästa video? 171

Utbudets betydelse 172 Är bra filmer barnförbjudna? 172 Vad skolelever ser och vad som finns i utbudet 173

De tio vanligaste videofilmerna 174 Senaste videofilm 174 Bästa videofilm 176 Värsta videofilm 178

Vad är otäcka och skrämmande videofilmer? 181 Vad "småungar" absolut inte bör se 181

Varifrån kommer kassetterna? 183

Skolelever och otäcka videofilmer 187 Hur många tittar på videofilmer som kan vara psykiskt skadliga? 187 Totalförbjuden och barnförbjuden film efter klipp 187 En liten grupp i känslig ålder 190 Hur många ser totalförbjudna filmer? 191 Skräck och våldsfilmer 193 Finns det otäcka och skrämmande filmer bland skolelevernas val av bästa videofilm? 196

Stora skillnader mellan pojkar och flickor och mellan åldrarna 199

• Sida 156
•  Original

Hur mycket ser 12— och 151—åringar på otäcka videofilmer? Hur ofta tittar 12- och 113—åringar på barnförbjudna och totalförbjudna filmer? Varifrån skaffar 12— och 13—åringarna sina kassetter?

Videotittande och verklighetsuppfattning Skattning av antal mord som begås Extrema högkonsumenter och skattning av mord Påverkas skoleleverna av att man i skolan pratar om video? Skolelevernas syn på straff för dråp

Diskussion av resultatet Video och kulturarv Frigörelseår - videotittarår Några 12— och 13—åringar och deras videotittande Piratkopiering och förhandsgranskning

Litteraturlista

202 204

206 206 208

211 212

214 216 217 218 219

222

• Sida 157
•  Original

RAPPORT DEL 2

VIDEOFILMER OCH VIDEOTITTANDE HOS SKOLBARN

ALLMÄNT OM UNDERSÖKNINGENS UPPLÄGGNING

Bakgrund

Den här rapporten är en komplettering av rapporten "HUR ANVÄN- DER UNGDOMAR VIDEO?" vilken ingår som bilaga 3 i Våldsskild— ringsutredningens rapport "VIDEOVÅLD" (Ds U 1987z8). Syftet med ett fortsatt bearbetande av datamaterialet är att skaffa fakta kring skolungdomars videotittande och speciellt undersöka vad för typ av vi- deofilmer man ser. (En sammanslagning av de båda rapporterna publi- ceras under 1988 med namnet SKOLBARNS VIDEOTI'I'I'ANDE OCH VIDEOFILMER.)

Det som är speciellt och unikt med datamaterialet från enkätundersök— ningen — HUR ANVÄNDER UNGDOMAR VIDEO? — är att det inne- håller de titlar skoleleverna har sett på video. Till dessa videofilrntitlar har vi sedan kopplat fakta om filmernas åldersgränser, genrer m.m.

Databearbetning De ursprungliga enkätsvaren (1 7 73 elevers svar i ett stickprov på skol-

elever i Stockholm, årskurs 6 till första året i gymnasiet) har först bear- betats med hjälp av databashanteringsprogram. Under den processen

• Sida 158
•  Original

har bl.a. inmatningsfel tillrättalagts. Därefter har databasen bearbe- tats med hjälp av flera olika statistikprogram.

De i enkäten namngivna videofilmtitlarna har bearbetats separat med såväl ordbehandlingsprogram som med databasprogram för att sedan återföras till den ursprungliga databasen.

För planering, uppläggning och speciella datakörningar har datakon— sult och tillika samhällsvetare Gerd Hagmeyer—Gaverus ansvarat.

Tre nya variabler

De ursprungliga titlarna eleverna angav då de fyllde i enkäterna har fackgranskats, korrigerats för stavfel, språkliga oklarheter etc. samt jämförts med titlar som är kända och finns i tillgängliga register. Där— efter har personal på statens biografbyrå letat reda på kompletterande uppgifter i biografbyråns arkiv. Titlarna har sedan kategoriserats i oli— ka genrer.

På detta sätt har vi kunnat komplettera undersökningen med tre nya variabler;

known-

• Sida 159
•  Original

De filmer som har variabelvärdet 3 är intressanta eftersom många häv- dar att de på videomarknaden ofta förekommer i oklippta versioner.

I den löpande texten förekommer både begreppen åldersbedömning och åldersgräns som beteckning för denna variabel.

Procent

12är 13 14 15 16 17o.äld1e Alla

Ålder

• Sida 194
•  Original

17 % av flickorna uppger videofilmer inom de nämnda genrerna (Dia- gram 3, sista stapeln). Skräckfilmer m.m. nämns av 10 % medan vålds- filmerna nämns av 7 %.

Totalt sett får vi högre siffror när vi undersöker filmerna utifrån genre- perspektivet än när vi prövar frågan ur perspektivet åldersgränser. Det hänger samman med att en del fihner inom de nämnda genrerna blir tillåtna från 15 år utan att man behöver klippa i dem.

I några fall handlar det om att filmproducenterna gör filmer inom "vux- en"—genrer men med målgruppen barn eller yngre tonåringar underför- stådd. Ett uppmärksammat exempel är genren skräck och filmen "GREMLINS" som filmbolaget ville ha godkänd från 11 år. I det spe- ciella fallet bedömde dock biografbyrån filmen som allt för skrämman- de för 11—åringar och satte gränsen tillåten från 15 år utan klipp.

I andra fall lyckas man göra filmerna mer "oskyldiga" trots att de place- ras inom genrerna skräck, våld m.m.

Hos de 14—åriga flickorna ser vi samma karaktäristiska ökning vad det gäller genre som då det gällde åldersbedömningar. Men här ser vi också att ökningen fortsätter för de 15—åriga flickorna.

En tänkbar förklaring kan vara att även om en del fortsätter att titta på skräck- och våldsfilmer börjar 15—åringarna göra något mer medvet- na val. De skräck— och våldsfilmer de väljer, t.ex. som filmen "THE SHINING" har vissa kvaliteter vilket gör att biografbyrån gör den till— låten från 15 år utan att klipp i den.

En tänkbar förklaring är således att de mer genomarbetade och namn- kunniga filmerna lättare passerar biografbyrån med åldersbedömning- en tillåten från 15 år utan klipp men hör fortfarande hemma bland gen- rerna skräck, våld m.m.

De 9 % 12—åriga och 11 % 13—åriga flickorna som uppger filmer i dessa genrer utgör en liten grupp som vi har anledning att fundera över. Vis— serligen visar de tidigare siffrorna för videofilmernas åldersgränser att

• Sida 195
•  Original

inga IQ.-åriga flickor fanns med och att de 13—åriga flickorna endast fanns med då det gällde kategorin tillåten från 15 år efter klipp. Men vi har ändå anledning att undra över vad dessa flickors videotittande har för betydelse för dem.

Senaste videofilm — fördelning pojkar efter ålder

Diagram 4: Pojkar _Angiuit skräck— eller våldsfilmer

12år 13 14 15 16 17o.äldre Alla

Ålder

En dryg fjärdedel, 26 %, av pojkarna uppger som senaste videofilm en skräck—, våldsfilm eller annan film inom angränsande genrer (Diagram 4, sista stapeln). Den siffran måste anses hög.

Det tidigare iakttagna mönstret med en ökning kring Int-årsåldern, som därefter följs av en nedgång år inte särskilt tydligt i denna fördel- ning. Här är istället siffrorna höga redan från 12 år med viss nedgång för 15—åringarna. Mycket avvikande i jämförelse med motsvarande för- delning för flickorna är siffrorna för 16—åringarna med sina 33 %. Till största del hänger förklaringen samman med det som tidigare nämnts om en överrepresentation av pojkar från de praktiska yrkesutbildning- arna.

• Sida 196
•  Original

Finns det otäcka och skrämmande filmer bland skolelevernas val av bäs- ta videofilm?

Diagram 5: Flickor - Angivit filmer, barnförbjudna efter klipp eller totalförbjudna som "bästa "video

12 år 13 14 15 16 17o.äldm Alla

Ålder

Totalt är det alltså 7 % av flickorna som på frågan om bästa videofilm anger en titel som biografbyrån har klassat som tillåten från 15 år efter klipp eller totalförbjuden (Diagram 5, sista stapeln).

Jämför vi med flickornas motsvarande svar på frågan om senaste video- film (Diagram 1.) finner vi en del olikheter.

5 % respektive 7 % av de 12- respektive 13-åriga flickorna anger filmer barnförbjudna efter klipp eller totalförbjudna som bästa videofilm.

Som framgår av diagram 1, flickor senaste video, fanns inga 12—åringar med och för 13—åringarna gällde andelen 4 %.

En möjlig tolkning är att något hindrar de 12- och lil-åriga flickorna från att se det de kallar bästa videofilm. Det kan vara föräldrar som in- griper men det kan också vara en egen insikt om att filmerna är för otäcka.

• Sida 197
•  Original

Det kan också vara så att en del av dem gärna anger en skrämmande el- ler otäck film som bästa videofilm trots att de själva inte har sett den. Många yngre skolbarn ser ofta upp till sina äldre syskon och kamrater. Orsaken kan därför vara att deras äldre syskon eller kamrater har be- rättat om en skrämmande film med stor inlevelse samt påpekat att den var bra.

Om vi jämför de stigande proportionerna för bästa video, ålderssteg för ålderssteg med senaste video kan vi tydligt se en jämn ökning i det förs— ta fallet upp till 15 år. Motsvarande utveckling för senaste video är kon- centrerad till åldersstegen 13 och 14 år. Den åldersgrupp som har något gemensamt från de två fördelningarna är 14—åringarna.

En möjlig tolkning är att 12— och 13—åringarna "förbereder" sig för vad de anar ska komma under ungdomsperioden, genom att framhålla tit- lar som äldre flickor och ibland pojkar skryter med som sin bästa video- film, men utan att själva vilja eller våga se dem.

Att fördelningarna för de 14—åriga flickorna är likartade kan då tolkas på det sätt vi tidigare har varit inne på. I 14—årsåldern, ett år innan "barnförbudet" upphör, sker för en del flickor något som kanske kunde jämföras med en initiering. Flickorna trotsar tidigare förbud och bland annat tittar fler av dem mer på barnförbjudna filmer.

• Sida 198
•  Original

Bästa videofilm — fördelning pojkar efter ålder

Diagram 6: Pojkar — Angivit filmer, barnförbjudna efter klipp eller ta- talförbjudna som "bästa"video

12 år 13 14 15 16 17o.'a'ldne Alla

Ålder

När det gäller pojkarna och bästa video—val under rubriken totalför— bjudna eller tillåtna från 15 år efter klipp finner vi att 17 % av alla poj- kar anger filmer i denna kategori (Diagram 6, sista stapeln).

Skillnaden i jämförelse med flickorna är densamma som då det gäller senaste video. Mer än dubbelt så många pojkar uppger en dylik film som bästa video.

Pojkarnas svar på bästa video och senaste video under rubriceringen barnförbjuden efter klipp eller totalförbjuden och fördelade på de olika åldersgrupperna, visar en viss likhet med flickornas svar men tittandet är överlag mer omfattande.

För senaste video gäller samma topp för de 141—åriga pojkarna som för flickorna vilket kan tolkas på samma sätt, att ganska många pojkar i den åldern bryter mot "barnförbudet".

• Sida 199
•  Original

Stora skillnader mellan pojkar och flickor och mellan åldrarna

Den största fördelningen för bästa video liktydigt med fihner som är to— talförbjudna eller tillåtna från 15 år först efter klipp, har såväl pojkar— na som flickorna för åldersgruppen 15 år. Det är i den åldern fler kan tillåta sig att tycka att dessa kategorier är bäst. För åldersgrupperna 16 och 17 år sjunker andelen som anger dessa kategorier som bästa video- film.

Detta kan troligen tolkas så att när man väl är etablerad som ungdom dvs. är 15 år eller mer, är inte längre dessa kategorier förbjudna och därmed inte heller så spännande. Videofilmstittandet får då delvis en annaninriktning.

Av alla eleverna är det en relativt liten grupp som anger de rubricerade filmerna som bästa. 7 % av flickorna och 17 % av pojkarna. Delar vi upp dem ytterligare och tittar på andelen som uppgivit totalförbjudna fil— mer som bästa så blir andelen av flickorna 0,5 % och för pojkarna 4 %.

De pojkar och flickor som ingår i åldersgruppen 12-13 år och som uppgi- vit ovan rubricerade filmer som bästa är en grupp vi behöver undersöka ytterligare.

HUR MYCKET SER 12_ OCH 13—ÅRINGAR PÅ OTÄCKA VIDEO- FILMER?

Eftersom det ofta uttalas en oro för att de yngre skolbarnen, i känslig ålder, ser otäcka skräck-, vålds— och pornografiska filmer och att dessa är psykiskt skadliga för dem blir det därför en naturlig följd att under- söka i vilken utsträckning som det är fallet.

Om vi antar att uppgifterna om de senaste videofilmerna eleverna sett i någon mån speglar vad eleverna brukar titta på så blir ett första steg att undersöka dessa filmer med avseende på åldersgränser.

• Sida 200
•  Original

Diagram 7: Åldersbedömning på de filmer 12— och 13-åringarna uppgivit

0 , 50% 6 , 97%

Inget svar Tillåten fr. 11 Bl. utan klipp Bf. med klipp Totalförbjuden

35%?

IHIED

Som framgår av diagram 7 tittar 32 % av 12— och 13—åringarna på filmer tillåtna från 11 år eller yngre. 38 % uppger emellertid en icke- barntilllåten film som senaste video. Ur denna grupp kan vi också dra fram en mindre grupp om totalt 7,5 % som uppger en film tillåten från 15 år efter klipp eller en totalförbjuden film.

Jämför vi med de äldre skoleleverna (14—16 år) finner vi att 45 % av dem uppger en icke—barntillåten film som senaste video. Därav är det 15 % som uppger en film tillåten från 15 år efter klipp eller en totalför- bjuden film.

Vi finner att en dryg tredjedel av vad vi kallar barn i känslig ålder ser på icke—barntillåtna filmer på video. Risk finns att en del av dessa barn kan ta psykiskt skada av vad de ser. De 7,5 % av 12— och 13—åringarna som uppger "grövre" filmer är emellertid de som finns inom den större farozonen.

• Sida 201
•  Original

Diagram 8: 12— och 13-åringar fördelade på kön samt åldersgräns för senaste video

Procent

Tilllen fr. 11 Bf. utan klipp I"; md klipp Toulörbjuden Inge lur

Det tycks finnas mycket stora skillnader mellan vad flickor och pojkar ser i dessa åldrar. Det framgår av diagram 8 där gruppen delas upp ef- ter kön. Flickorna dominerar när de gäller filmerna tillåtna från 11 år. Pojkarna dominerar klart vad det gäller att ha sett filmer tillåtna från 15 år med klipp eller totalförbjudna. De pojkar som uppger att de sett en totalförbjuden film är emellertid väldigt få och utgör som framgår en— dast ] %.

• Sida 202
•  Original

12— och 13—åringarnas videofilmer uppdelade efter genre

Senaste

video ' Tecknade filmer 0,5% Komedi 21% Drama 7% Äventyr 13% Science fiction S% Boxning 2% Western 0,5% Pornografi - Gangsterfilmer 0,5% Varulvs— och vampyrfilmer 1% Skräck S% Zombie-filmer - Karate och N inja—filmer 2% Krigsfilmer 2% Våldsfilmer 6% Polisvåldsfilmer 2% Inget svar 3 1 ,5%

100

Komedi, äventyr och drama dominerar vad det gäller 12— och 13—åring— arnas tittande på senaste video. Dessa filmer står för mer än hälften av alla svar. Science fiction och skräck omfattar 5 % respektive 6 %. Porno- grafi och zombie—filmer finns inte alls med. 12 % uppger någon form av våldsfilmer. Som vi nämnt tidigare är emellertid de totalförbjudna fil— merna mycket få.

Hur ofta tittar 12— och 13—åringar på barnförbjudna och totalförbjudna filmer?

Som vi tidigare redo-ort för tittar 41 % av skolungdomarna på video en genomsnittlig dag. Skillnaderna mellan de olika åldersgrupperna är in-

• Sida 203
•  Original

te särskilt stora. För 12—åringarna är siffran 40 %, för 13—åringarna 44 % och för de äldre 42 %.

Vad vi naturligtvis också vill veta är hur ofta 12— och 13—åringarna tit- tar på barnförbjudna och totalförbjudna filmer. Eftersom det inte fanns någon sådan fråga i enkätundersökningen får vi lov att konstruera ett mått på basis av de data vi har från skoleleverna.

Vi kan anta att de elever som mer regelbundet tittar på otäcka och skrämmande filmer både på frågan om senaste och bästa video uppger filmer som är barnförbjudna (såväl med som utan klipp) eller totalför— bjudna.

Naturligtvis kan ett dylikt urval pga. tillfälligheter göra att vi missar en del elever som tittar mycket på otäcka filmer. Men å andra sidan kan vi vara säkra på att de vi väljer ut på detta sätt faktiskt ofta ser barn- förbjudna till totalförbjudna filmer.

Andel 12— och 13—åringar som svarat att de både som senaste video och bästa video har sett film som är barnförbjuden eller totalförbjuden är 12 %.

Jämför vi denna siffra med motsvarande för de äldre skoleleverna fin- ner vi en viss skillnad. 16 % av de äldre skoleleverna svarar mot vår de- finition för att ofta titta på barnförbjudna eller totalförbjudna videofil- mer.

Även om många skolungdomar tittar mycket på video, och 12— och 13— åringarna utgör inga undantag, kan vi påstå att de flesta varierar sitt tittande i stor utsträckning.

Det ärinte heller någon stor grupp som ofta tittar på barnförbjudna och totalförbjudna filmer.

När det gäller 12— och 13—åringarna måste vi dock konstatera att en grupp, omfattande 7 ,5—12 %, riskerar att ta psykisk skada av vad de ser på video.

• Sida 204
•  Original

Varifrån skaffar 12— och 13-åringarna sina kassetter?

Tidigare redogjorde vi för varifrån alla respektive de högkonsumerande skoleleverna skaffar sig sina kassetter (sid. 183). Att så höga andelar av eleverna som 34 % för bästa videofilm och 45 % för värsta videofilm upp- ger att de skaffat dem från en kompis eller har kopierat filmen är vik- tigt att uppmärksamma apropå diskussionerna om förhandsgransk- ning.

Minst lika intressant är frågan om varifrån de 12— och 13-åri ga barnen skaffar sig sina kassetter.

12— och 13—åringarna och deras kassetter

Skaffat Skaffat' bästa video värsta video Från TV 5% 7% Hyrt 59% 37% Köpt 1% 1% Lånat av kompis eller kopierat 33% 47% Vet inte 1 % 5% Inget svar ' 2% 3% 101 % 100%

' 61 % av alla 12-13—åringar uppger ett svar på frågan om värsta video- film. '

___—___—

Då det gäller 12-13-åringarna' får vi nästan identiska svar med grup- pen alla på frågan om varifrån den bästa videofilmen kommer. Men för värsta videofilm finner vi en del skillnader.

• Sida 205
•  Original

Här gäller att 6 % färre 12- och 13—åringar än gruppen alla uppger "hyrt" som sätt att skaffa videofilmen på. Istället har de i större ut- sträckning (2 %) än gruppen alla skaffat kassetten genom en kompis al- ternativt kopierat den. 3 % fler uppger att de skaffat den genom att spe- la in från TV.

• Sida 206
•  Original

VIDEOTI'ITAN DE OCH VERKLIGHETSUPPFA'I'I'NING

I undersökningen finns ett antal attityd— och skattningsfrågor. I den ti- digare rapporten redovisas en del av resultaten". Till den kompletteran- de rapporten har vi lagt ned mycket arbete på att undersöka olika hypo- teser om samband mellan videotittande och synen på våld, skattning av mord m.m.

Inom ramen för denna undersökning finner vi emellertid inga klara samband som kan bekräfta hypoteserna att skolungdomar som tittar mycket på videovåldsfilmer skulle få en skev verklighetsuppfattning. Inte heller finner vi sådana samband att vi kan påstå att lärares samtal med eleverna på lektionstid om video skulle leda till ett minskat video- tittande.

Trots att resultaten inte bekräftar våra hypoteser anser vi det ändå rik— tigt att redovisa åtminstone en del av dessa sambandsprövningar.

Skattning av antal mord som begås

Som vi kunde visa i den förra rapporten fann vi att hela 3/4—c'elar hade skattat antal mordi Sverige per år, fel. Nästan hälften hade skattat an— talet för högt.

Vad kan det finns för orsaker till dessa överskattningar? Ken mycket videotittande vara en del av förklaringen?

Om detta är fallet borde de som tittade lite eller inte alls samtser oskyl— diga filmer, i större utsträckning skatta morden mer korrekt eller för lågt. Det omvända förhållandet borde gälla för de som tittade mycket och som ser mer otäcka filmer.

Vad vi fann var att det inte fanns någon skillnad mellan gruppen som omfattade alla i undersökningen och gruppen högkonsumenter (utgö- rande 12 % av alla).

• Sida 207
•  Original

För att ytterligare pröva frågan om samband mellan videotittande och bedömningen av antalet mord valde vi ut två grupper skolelever. En grupp som uppgivit skräck— eller våldsfilmer (genrer 11—16) som bästa och senaste videofilmer och en grupp som uppgivit mycket oskyldiga fil— mer (genrer 1—4) som bästa och senaste videofilmer. Vårt antagande är att uppgifterna om bästa och senast videofilm speglar vad eleverna van— ligtvis ser. Den hypotes vi uppställde var sålunda att de som vanligtvis såg skräck, våld, m.m. — i större utsträckning skulle överskatta morden i verkligheten samt att de som såg oskyldiga filmer i mindre utsträck- ning skulle överskatta antalet mord.

Bästa och senaste videofilm, genre / skattat antal mord i Sverige per år

Flickor som uppgivit: Oskyldiga Skräck, _— filmer våld m.m. Skattat antal mord, rätt 26% 30% för högt 50% 43% för lågt 25% 27%

10 1% 100% Pojkar 59!!! uppgivit: Oskyldiga Skräck, ___— filmer våld m.m. Skattat antal mord, rätt 25% 20% för högt 42% 47% för lågt 33% 33%

100% 100%

• Sida 208
•  Original

Som framgår är det fler av flickorna som skattar antalet mord rätt av de som uppger skräck- eller våldsfilmer än av de som uppger oskyldiga filmer, med andra ord ett mycket svagt samband som går i motsatt rikt- ning.

För pojkarna däremot visar jämförelsen att en något mindre grupp skattar rätt av de som uppger de mer otäcka genrerna i jämförelse med de som uppger oskyldiga filmer. Dessutom är det 5 % fler som överskat- tar morden. Dessa skillnader om dock lika svaga, återfinns vid några andra jämförelser.

Extrema högkonsumenter och skattning av mord Vi valde ut en grupp som är extrema högkonsumenter. Totalt utgör de 4 % av alla. De har tittat på video både "igår" och "i förrgår" över 1,5 tim— mar samt har video hemma. Dessa jämförde vi med gruppen alla.

• Sida 209
•  Original

Skattat antal mord i Sverige per är, gruppen alla / gruppen extrema hög- konsumenter

Flickor: Extrema högkon-

_ sumenter Alla

Skattat antal mord,

rätt 23% 27%

för högt 46% 48% för lågt 32% 25% 101% 100%

Pojkar: Extrema högkon-

—— sumenter Alla

Skattat antal mord,

rätt 21% 24% för högt 52% 43% för lågt 28% 33% 10 1% 100%

Här finner vi vissa skillnader som till synes stöder antagandet att verk— lighetsuppfattningen skulle kunna påverkas av mycket videotittande.

Vi kan se att andelen flickor är 4 % färre bland högkonsumenterna då det gäller att skatta antalet mord rätt. För pojkarnas del är andelen 3 % färre.

Det som emellertid gör jämförelserna motsägelsefulla är att andelen flickor i högkonsumentgruppen tenderar att bli fler då det gäller att skatta morden för lågt och två procent färre vad det gäller för höga skattningar. Medan det omvända gäller för pojkarna.

• Sida 210
•  Original

Skillnaden då det gäller överskattningen av antalet mord bland pojkar- na är 9 %. Detta skulle då tyda på att några av pojkarna påverkas vad det gäller verklighetsuppfattning, av mycket videotittande.

Här finns emellertid vissa felkällor att uppmärksamma. För det första är antalet pojkar bland de extrema högkonsumenterna så lågt att det är diskutabelt om man kan grunda några slutsatser på denna nioprocenti- ga skillnaden. För det andra vet vi att de extrema högkonsumenterna till största del består av äldre pojkar. De äldre pojkarna tenderar, oav- sett mycket eller lite videotittande, att överskatta antalet mord.

Det kan inte helt uteslutas att en liten grupp, bestående av nästan bara pojkar, faktiskt påverkas av vad de väljer att se på video på så sätt att deras verklighetsuppfattning ifråga om hur många människor som de tror mördas, påverkas.

Gruppen är 1 sådant fall mycket liten. En analys av åldrarna visar att de i huvudsak återfinns bland de yngsta pojkarna (12 år) samt bland de äldsta (16 år och äldre).

De viktigaste iakttagelserna är dock att för den största delen av grup— pen högkonsumenter eller de som ofta ser otäcka och skrämmande fil— mer, gäller att de inte skattar morden annorlunda än hela undersök-

ningsgruppen.

Som vi visade skattar nästan hälften av eleverna morden för högt oav— sett om de tittar mycket eller lite.

Studerar vi resultaten som redovisades i den tidigare rapporten om skattning av trafikoffer samt vilken nyhetsförmedlare man främst litar på, kan man förmoda att elevernas förvrängda verklighetsuppfattning inte åstadkoms av videofilmer, utan har sin bakgrund i nyhetsmedier- nas arbetssätt.

• Sida 211
•  Original

Påverkas skoleleverna av att man i skolan pratar om video?

Som framgår av den tidigare rapporten uppger 56 % av alla skolelever att man aldrig pratat om video på lektionstid. Denna höga siffra är i och för sig något man kan fundera över med tanke på att det just är lärare som så ofta framhåller mycket videotittande som tänkbar förklaring till okoncentration, bråkighet m.m. i skolan. Siffran blir än mer märklig då vi jämför med undersökningen från 1981. Då uppgav 46 % att de aldrig pratat om video på lektionstid. Det har m.a.o. skett en nedgång.

En mer grundläggande fråga blir emellertid om samtal i skolan om vi- deo har någon effekt på skolelevers videotittande.

Om så vore borde högkonsumenterna i större utsträckning än gruppen alla uppge att de inte har pratat om video. Likaså borde de som mest av allt sett otäcka videofilmer i något större utsträckning vara de som inte pratat om video.

Jämförelsen med hela gruppen alla och gruppen högkonsumenter ger emellertid samma siffra. 56 % uppger att de inte pratat om video i sko— lan.

Jämför vi med den lilla extremgruppen som tittat över 1,5 timmar både "igår" och "i förrgår" blir siffran 66 %. Men skillnaden är delvis sken— bar. I denna extremgrupp har vi fler äldre skolelever. Även i gruppen alla svarar de äldre eleverna i mycket större utsträckning att de inte pratat om video i skolan.

Att omfattningen på videotittandet skulle påverkas av att man på lek- tionstid pratar om video tycks det alltså inte finnas belägg för i den här

undersökningen.

Hur är det då med frågan om vad man tittar på?

• Sida 212
•  Original

Senaste videofilm — genre / pratat om video i skolan

Komedier, Science fic., Skräck, western m.m. äventyr m.m. våld m.m. Aldrig pratat 57% 57% 60% Pratat någon gång eller ofta 43% 43% 40% 100% 100% 100%

Även då det gäller vilken typ av videofilm man senast såg tycks resul— tatet bli i stort sett detsamma. Mellan 40 % — 43 % uppger att de någon gång till ofta har pratat om video i skolan. Andelarna är nästan desam— ma oavsett om den senaste filmen var en komedi eller en våldsfilm.

Skolelevernas syn på straff för dråp

Av viss betydelse är också skolelevernas syn på straff för mord eller dråp. Vi antog att om mycket videotittande påverkar skoleleverna skul— le deras syn på hur samhället borde straffa människor som tar livet av andra också förändras.

Dessa förändringar borde komma till uttryck i skillnader mellan grup- pen alla och gruppen högkonsumenter.

I enkäten återfinns en fråga med följande lydelse:

"I samband med ett par uppmärksammade misshandlingar där offren dog har man pratat mycket om vilka straff gärningsmännen borde ha.

Vad anser du?

Om en 17—årig pojke eller flicka — i något som börjar som ett vanligt bråk — slår en annan så hårt att denna person dör, vad hör han eller hon få för straff?"

• Sida 213
•  Original

Strafftid Alla Högkonsumenter i fängelse

2 år 16% 17%

4 år 16% 17%

6 år 13% 9%

10 år 19% 20% Annat straff eller behand. 36% 38% 100 % 101 %

Som framgår finns inga skillnader av betydelse mellan de båda grup- perna. Vi kan inte heller finna några större skillnader mellan pojkar och flickor.

Det enda som det finns anledning att särskilt notera är den relativt hö- ga andelen som anger 10 år som straffsats.

• Sida 214
•  Original

DISKUSSION AV RESULTATET

Utöver vad som har presenterats i den första rapporten om att videotit- tandet generellt har ökat och att videon pga. sin lättillgänglighet kom- mit att bli en del av ungdomars vardag och psykosociala utveckling, vet vi nu också något om innehållet i de videofilmer skoleleverna ser.

Resultatet visar att videotittandet för den största delen av skolungdo- mar i åldern 12-16 år inte omfattar de filmer som anses vara psykiskt skadliga i den mening som statens biografbyrå använder begreppet.

Den genomsnittliga videofilmen: Äventyr, barnförbjuden utan klipp

De vanligaste filmerna som skoleleverna tittar på är äventyr, komedier och drama. Filmer i dessa genrer anges som senaste video av 57 % av eleverna. De genrer som också förekommer i viss omfattning och som kan vara problematiska är skräckfilm (10 %) och våldsfilm (13 %).

Så vitt vi kan förstå inrymmer skräckgenren en bred spännvidd av fil— mer från — barntillåtna till totalförbjudna. De uppgifter om åldersgrän— ser som finns visar att eleverna i mycket begränsad utsträckning upp— ger de mest extrema filmerna, dvs. de totalförbjudna filmerna inom denna genre.

Bland våldsfilmerna finns de flesta totalförbjudna filmerna, dvs. de fil- mer vi antar är psykiskt skadliga. Sammanlagt förekommer det 7 % to- talförbjudna filmer bland de identifierade videotitlarna i undersökning-

en. Hur många ser psykiskt skadliga filmer? Proportionerna på de grupper barn och ungdomar som tittar på psy-

kiskt skadliga videofilmer är naturligtvis svåra att precisera eftersom omfattning och grad av skadlighet är svår att fastställa.

• Sida 215
•  Original

De mest extrema videofilmerna, dvs. de totalförbjudna filmerna anges av 3 % av skoleleverna både som senaste och bästa videofilm vilket vi- sar att det inte är många som tittar på filmer i den kategorin.

59 % av alla skolelever anger emellertid någon form av barnförbjuden film som senaste video.

Av 12— till 14—åringar är det 39 % som passar på att på video se en icke- barntillåten film.

Dessa siffror ger oss de yttre ramarna för problematiken med omfatt- ningen av tittandet på det vi kallar psykiskt skadliga filmer.

Försöker vi konstruera ett mått på mer skrämmande och otäcka filmer och använder det på de filmer skoleleverna angivit som senaste video- film de sett, finner vi att 8 % av alla flickor och 16 % av alla pojkar har angivit sådana videofilmer.

Motsvarande siffror för skoleleverna under 15 år är 6 % för flickorna och 14 % för pojkarna.

Dessa proportioner antyder att det. inte är så vanligt att se de mer otäcka filmerna men att det bland eleverna under 15 år finns en mindre grupp som tittar.

Resultatet från våra försök att analysera vad man ofta tittar på visar att 16 % av de som är 14 år och äldre tittar på videofilmer som inte är barntillåtna.

Av barn i känslig ålder dvs. 12— och 13—åringarna är det 12 % som ofta ser en videofilm som inte är barntillåten.

Det här visar att skolungdomarnas tittande på videofilmer som kan vålla psykisk skada är begränsat. Men det visar också att det finns en liten grupp bland de yngre skolbarnen som kan ta psykisk skada av det de ser.

• Sida 216
•  Original

Förändrat videotittande

Genom möjlighet till jämförelse med vad skoleleverna tittade på i bör- jan av 80-talet kan vi också slå fast att det skett en väsentlig föränd- ring av vad för typ av videofilmer man väljer.

Vid 80—talets början använde skoleleverna videon ofta till att se på ex- trema filmer - våld, pornografi etc. - vilket förmodligen delvis styrdes av utbudeti kombination med lockelsen av det förbjudna och nyhetens

behag.

Idag tycks många unga ha utvecklat en del kunskaper om film- och vi— deomarknaden och väljer därför till största del filmer i de omnämnda genrerna äventyr, komedi och drama.

Säkert kan också föräldrar, andra vuxna och den omfattande debatten om video ha bidragit till denna utveckling.

Som ett exempel på de förändrade filmvalen kan vi peka på att porno- grafi kom på femte plats över vad man såg på video 1981 medan den genren idag hamnar längst bak i rangordningen.

Video och kulturarv

En annan förändring som är värd att uppmärksamma har att göra med de videofilmer ungdomarna erbjuds. Hela 94 % av det vi kallar för utbu- det, dvs. de filmer som någon gång är omnämnda i undersökningen, kommer från USA. Den svenska delen av utbudet omfattar endast 3 %. Detta har naturligtvis en styrande effekt på vilka videofilmer skolung- domarna väljer.

Redan innan videon gjorde sitt intåg i våra hem kom de flesta spelfil- merna från USA men idag när omfattningen på ungdomarnas tittande är så mycket större har vi anledning att anta att dessa filmers innehåll i ökande grad blir underlag för den uppväxande generationens funde-

• Sida 217
•  Original

rande inte minst över existensiella frågor, frågor som har att göra med yrkesval, könsroller, politik och frågor om ursprung och historia.

Frigörelseår — videotittarår

Som vi nämnde i den första rapporten har 57 % av alla skolungdomar videoapparater i sina hem. Drygt 40 % av dem tittar en genomsnittlig dag. Skillnaden mellan pojkar och flickor är stor. Pojkarna tittar ge- nomgående mer och på mer otäcka filmer men även flickor visar intres- se för de mer skrämmande och otäcka videofilmerna under en period.

Vad vi också finner är att tittandet på de barnförbjudna filmer som in— nehåller mer skrämmande och otäcka scener förefaller att vara attrak- tivt för ungdomar då de i frigörelseprocessen befinner sig på tröskeln till vuxenvärlden men när "barnförbudet" fortfarande är ett formellt hinder.

För de flesta av ungdomarna i frigörelseprocessen gäller att intresset för de mer otäcka filmerna håller i sig under en relativt kort period och inträffar någon gång mellan 13— till 15—årsåldern.

Detta är också följdriktigt om vi betänker att ungdomar under sin frigö- relseprocess genomlever känslostormar och att videotittandet erbjuder en sorts känslomässig fristad.

Det är också under inledningen till frigörelseperioden de flesta ungdo- mar vid några tillfällen tittar på riktigt otäcka filmer ett antal gånger, kanske med någon form av rituell underton och som en förberedelse för vuxenvärlden.

Därefter övergår tittandet vanligtvis till att handla om äventyr, kome— dier, drama etc.

Vi kan också följa omfattningen på videotittandet årskull för årskull och finna att de allra flesta minskar på omfattningen senast i 16—17— årsåldern.

• Sida 218
•  Original

Det här kan sägas vara några generella aspekter vi har funnit då det gäller skolelever och videotittande. Till dessa måste en hel del undan- tag fogas. '

En del yngre barn, syskon, kamrater m.fl., blir som en följd av att vi- deon ståri hemmen också del av videotittandet. Andelarna för de yngre barnen är dock lägre och det man mest tittar på är barntillåtna videofil- mer.

Några 12— och 13—åringar och deras videotittande

Redan i förra rapporten nämnde vi att det finns en liten grupp i 12 till 13 årsåldern vars tittande kan vara problematiskt eftersom det omfat- tar de mer skrämmande och otäcka filmerna. I våra försök att analyse— ra vilka de är som tittar på filmerna med skräck, våld etc., med ålders- gränsen tillåten från 15 år efter klipp eller totalförbjuden återfinner vi en grupp elever, 12—13 år gamla, bestående av nästan bara pojkar.

Andelen är inte stor, 7 ,5 % av alla 12—13—åringarna men om gruppen är representativ innebär det flera tusen. Det bör skjutas in att andelen som uppgivit filmer som är totalförbjudna endast består av 0,5 %.

Dessa 12— och 13—åringar tillbringar mycket tid framför såväl TV som video. De har video hemma. De anger främst våldsfilmer. De anger i mindre utsträckning än de övriga andra fritidssysselsättningar. Det är något fler bland dem som har en mer överdriven uppfattning om våldet i samhället i jämförelse med de övriga. Om orsaken till det senare är de— ras videotittande är naturligtvis svårt att säga men det kan inte uteslu- tas att det är av betydelse.

En viktig fråga blir hur man kan förhindra att barnen i denna grupp tittar på videofilmer som kan vålla dem psykisk skada.

• Sida 219
•  Original

Piratkopiering och förhandsgranskning

Att kopiera videofilmer tillåter naturligtvis inte videouthyrare eller grossister men många skolungdomar är väl förtrogna med hur det går till och många gör det. Det visar resultatet från frågorna om varifrån man har skaffat sig sina videofilmer.

Den bästa videofilmen har 59 % hyrt men 34 % har skaffat den från en kompis eller kopierat den. Det är värt att notera att det skett en ökning sedan 1981 då andelen skolbarn som uppgav att de skaffade videokas— setten genom kompis eller kopiering var 22 %.

Det är särskilt intressant att uppmärksamma att när frågan handlar om den värsta videofilmen och vi tittar på högkonsumenternas svar, uppger över hälften, 53 %, att de har skaffat kassetten från en kompis eller kopierat den.

Även då det gäller barnen i känslig ålder, 12- och 13—åringarna, uppger nästan hälften, 47 %, att de skaffat den kassett de anser värst från en kompis eller kopierat den.

Många skolbarn kan således skaffat sig videofilmer på piratkassetter.

Av detta resultat kan vi sluta oss till att det idag finns många tusen pi- ratkopierade videofilmer hemma hos skolungdomar i Sverige.

Med tanke på de redovisade resultaten för hur skoleleverna skaffar sig den värsta videofilmen är det troligt att många av dessa piratkopierade kassetter innehåller de mer otäcka skräck-_ och våldsfilmerna.

Detta i sin tur leder till slutsatsen att en förhandsgranskning förmodli- gen kommer att bli problematisk och att den får begränsad effekt efter— som de skolelever som väljer att titta på de mer otäcka och skrämmande filmerna i stor utsträckning kan skaffa sig videokassetterna vid sidan om den etablerade videouthyrningen.

• Sida 220
•  Original

Problem förknippade med förhandsgranskning av videofilmer

Förhållandet att det är så enkelt att kopiera videofilmer men också att radera kassetterna gör att en eventuell central myndighet som skulle ha hand om förhandsgranskning av videofilmer skulle ställas inför sto- ra problem vad det gäller att kontrollera och utvärdera om syftet med en dylik förhandsgranskning uppnåddes. Dvs. att förhindra att barn och ungdomar ser videofilmer som kan vara psykiskt skadliga för dem.

Eftersom införandet av en eventuell förhandsgranskning skulle komma att äga rum cirka tio år efter att uthyrningsmarknaden av video etable— rats skulle det innebära att åtskilliga tusen titlar skulle behöva gran— skas eller omgranskas (alla titlar som granskats som biograffilm men klippts ned för att bli tillåtna från 15 år måste kontrolleras).

Dessutom måste någon form av kontroll till för att allmänheten skulle kunna vara säker på att den videokassett man hyr i butiken verkligen är en kopia av den granskade filmen och inte en oklippt version eller en film med samma namn.

Detta skulle kräva mycket stora resurser men trots det är det osäkert om syftet skulle uppnås.

En av orsakerna är redan påtalad, nämligen att många skolbarn redan nu skaffar sig videokassetter —- särskilt de som har ett skrämmande och våldsamt innehåll — genom piratkopiering och lån från kamrater. Dessa piratkopior skulle inte kunna omfattas av en eventuell förhands- granskning och skulle vara svåra att ta i beslag.

En annan orsak handlar om de utvecklingspsykologiska faserna som ungdomar i början av tonåren går igenom. Hos dessa ungdomar i frigö- relseprocessen kan i vissa fall totalförbjudna filmer t.o.m. bli mer efter— traktade just för att filmerna är förbjudna. Redan innan förhands- granskningen skulle hinna komma igång, skulle kännedom om försla— get kunna tänkas leda till ytterligare piratkopiering av de filmer skol- ungdomarna bedömde skulle bli totalförbjudna.

• Sida 221
•  Original

Ytterligare en orsak som talar mot förhandsgranskning är att tittandet på de mer extrema videofilmerna har minskat sedan 1981 vilket bl.a. tyder på att föräldrar och andra vuxna på ett personligt plan har påver— kat både barn och ungdomar och videohandeln. Med en förhands- granskning skulle ansvaret för videouthyrningen flyttas över på sam- hället med den troliga konsekvensen att föräldrar och andra vuxna skulle känna ett mindre ansvar och engagemang i dessa frågor.

• Sida 222
•  Original

LITTE RATU RLISTA:

BRÅ FORSKNING

Ds U 1987:8

Hadenius, S. och Weibull, L.

1978

Homburger Erikson, E. 1969

Roe, K. 1983

Rosengren, K. E. (red.) 1986

SOU 1981:16

Brottsutvecklingen 1986, Stock— holm: Allmänna Förlaget.

Videovåld. En rapport från vålds- skildringsutredningen, Stock— holm: Utbildningsdepartementet.

Massmedier — en bok om press, radio och TV, Stockholm: Bon- niers.

Ungdomens identitetskriser, Stockholm: Natur och Kultur.

Mass Media and Adolescent Schooling: Conflict or Co—existen- ce? Stockholm: Almqvist & Wik— sell.

På gott och ont: Barn och ungdom, TV och video, Stockholm: All- männa Barnhuset.

Film och TV i barnens värld. En sammanställning av forsknings- resultat från videogramutred- ningen, Stockholm: Liber.

• Sida 223
•  Original

SR./PUB, 1987

SÖ, PM, 1987

Szebehely, M. och Wall, J. 1982

Wall, J. m.fl. 1987

Wall, J. och Cederblad, M—L.

1982

Wall, J. och Cederblad, M—L.

1984

Wall, J. och Stigbrand, K. 1985

Wikström, P—O. H. 1987

PUB 87 Forskning om radio och television, Stockholm.

Statistisk årsbok för Stockholm, 1987 . Utrednings— och statistik- kontoret, Stockholms stad.

Brev, 87 .06.29. Skolans arbets— miljö/Våldet i skolan. PM Sam- manfattning av länsskolenämn— dernas lägesrapportering.

Några Stockholmsungdomar i närbild, Stockholm: Tiden.

Telebo — Framväxten av nya elek- troniska medier, Stockholm: Hy- resgästernas Förlags AB.

Video och skolungdomar, Stock- holm: Pedagogiska institutionen, Stockholms universitet.

Stockholmselevers TV - och video- vanor, Stockholm: Socialförvalt— ningen, Utredningen Stockholms— barn.

Televisionsbarn, Stockholm: Skeab.

Våld, chkholszrottsförebyg- gande rådet.

• Sida 224
•  Original

• Sida 225
•  Original

Bilaga 2 1988—02-29

Samband mellan våldsskildringar i rörliga bilder och våldsbeteende hos unga.

Rapporten har på uppdrag av Våldsskildringsutredningen gorts av by- rådirektören Peter Gerdman vid BRÅ. De åsikter som framförs i rap— porten är författarens egna.

• Sida 226
•  Original

Inledning

Inom samhällsdebatten och inom den beteendevetenskapliga forsk- ningen har det funnits och finns hypoteser om ett direkt samband mel— lan våldsskildringar i rörliga bilder och våldsbeteende hos unga. Spännvidden är dock stor när det gäller betydelsen och innebörden av denna effekt. Å ena sidan kan man se upplevelser av våld i rörliga bil- der som en naturlig utlevelse -— katarsis - av våld och aggressioner och å andra sidan "triggereffekten", som innebär att unga människor som ex- poneras för våldsskildringar härmar det som man sett på bild. Det sena- re innebär en oönskad social företeelse medan det förra skulle vara na- turligt och inte utgöra någon egentlig effekt av rörliga bilder med våldsinslag utan mer en fråga om en naturlig utlevelse av aggressioner genom våldsskildringar. Denna genomgång av den befintliga forsk- ningen är främst koncentrerad till två spörsmål.

Litteratur

Belson, Wi]liam (1978): Television violence and the adolescent boy. Farnborough: Saxon House.

Brody, Stephen (1977): Screen Violence and Fila Censorship — a Review of Research. Home Office Research Study No. 40. Her Majesty,s Statio- nary Office, London.

Hurwitz, Stephan & Christiansen, Karl 0 (1983): Criminology. Allen Unwin, London.

Kutchinsky, Berl (1987): Skaermvoldens virkning og tiltraekning i Nordisk Tidskrift for Kriminalvidenskab.

Pedersen, Jörgen Bruuns (1984): vold på skaermen — en debatbog. Fyl— dendals Pedagogiske Bibliotek, Köpenhamn.

Pearl, D & Bouthilit L & Lazar J (1982): (eds) Television and Behavior. Ten years of Scientific Progress and Implications for the Eighties. vol. 1 Summery Report. US Department of Health and Huervice. DHHS Publ. No. (ADM) 82—1 195.

Rapport fra Arbejdsgruppen for analyse of voldsfilms virkninger M.V. Notat nr. 17. Det kriminalpraeventive Råd. Köpenhamn, januari 1987.

Sarnecki, Jerzy (1987): Skolan och brottsligheten. Carlssons förlag, Stockholm.

• Sida 231
•  Original

Surgeon General's Scientific Advisory Committee on Television and So- cial Behaviour (1972): Television and Growing Up: The Impact of Tele— vised Violence. Report to the Surgeon general United States Public Health Service. National Institute of Mental Health, New York.

Wikström, Per—Olof (1987): Våld. Brottsförebyggande rådet.

• Sida 232
•  Original

• Sida 233
•  Original

Bilaga 3

Förordning (1959:348) med särskilda bestämmelserom biografföre— ställningar m.m.

1 5 I fråga om offentlig förevisning av biograffilm (biografföreställning) och offentlig förevisning av videogram skall, utöver vad eljest finnes fö- reskrivet, gälla vad nedan stadgas.

Denna förordning gäller dock inte i fråga om radiosändning. Den gäller inte heller i fråga om trådsändning, om

1. sändningen är en vidaresändning av en rundradiosändning eller av en sändning från en satelliti fast trafik eller

2. sändningen är en egensändning som också sker till bostäder med stöd av tillstånd enligt 5 & andra stycket radiolagen (1966:755) eller i enlig— het med bestämmelserna i lagen (1985:677) om lokala kabelsändning— ar.

I förordningen förstås med radiosändning, rundradiosändning och tråd— sändning detsamma som i radiolagen. Med vidaresändning och egen- sändning förstås detsamma som i lagen om lokala kabelsändningar.

Vad som i förordningen föreskivs om biografföreställning skall också gälla offentlig förevisning av videogram. Vad som föreskivs om film skall med undantag av bestämmelserna i 6 & 1 mom. andra stycket 2 och 3 samt 3 mom., också gälla videogram. Lag 1985:990.

• Sida 234
•  Original

— Allmänna ordningsstadgan (1956:617) 9 & ff. Lag (1956:618) om allmänna sammankomster.

2 5 Vid biografföreställning må ej förevisas film, som icke dessförinnan godkänts av statens biografbyrå.

Till biografbyrån skall som rådgivande organ vara knutet ett gransk— ningsråd (statens filmgranskningsråd). Angående dess verksamhet är särskilt stadgat.

3 & 1 mom. Biografbyrån må ej godkänna film eller del av film, vars fö- revisande på grund av det sätt varpå händelserna skildras, och det sam- manhang, vari de förekomma, kan verka förråande eller skadligt upp- hetsande eller förleda till brott.

Biografbyrån äger även i annat fall vägra godkänna film eller del av film, om biografbyrån finner förevisande därav uppenbarligen strida mot allmän lag. Lag l985:990.

2 mom. Film eller del av film må ej godkännas till förevisning för barn under sju år eller för barn, som fyllt sju men ej elva år, eller för barn, som fyllt elva men ej femton år, i den mån den kan vålla barn i sådan ål- dersgrupp psykisk skada. Lag 1977:1056.

3 mom. Biografbyrån må ej vägra godkänna film på andra grunder än i denna paragraf är stadgat.

4 & 1 mom. Barn under femton år må ej lämnas tillträde till biografföre— ställning, där förevisning äger rum av annan film än sådan som bio— grafbyrån godkänt för den åldersgrupp barnet tillhör. Genom tydliga anslag skall utmärkas, i vad mån barn äga tillträde till biografföre- ställning.

2 mom. Upphävt g. Lag 1977:1056.

5 5 Den som vill påkalla granskning av film skall göra skriftlig anmä- lan därom till biografbyrån. I anmälan skola, där så kan ske, filmens

• Sida 235
•  Original

längd och produktionsfirma angivas. Uppgift skall vidare lämnas, hu- ruvida filmen önskas tillåten även för barn under sju år eller för barn som fyllt sju men ej elva år, eller för barn, som fyllt elva men ej femton år.

Anmälan skall vara åtföljd av fullständig förteckning över de texter, med vilka filmen är avsedd att förevisas, ävensom av en redogörelse för filmens innehåll. Från tillämpningen av denna bestämmelse kan bio- grafbyrån i särskilda fall meddela befrielse.

Angående avgift för granskning av film är särskilt stadgat. Lag 1977: 1056.

6 & 1 mom. Har film i sin helhet förbjudits för offentlig förevisning, skall biografbyrån meddela skriftligt bevis därom (förhudskort).

Har film helt eller delvis godkänts, skall den av biografbyrån förses med en med registreringsnummer försedd stämpel, varjämte ett med samma registreringsnummer försett bevis (tillståndskort) skall utfär- das. I beviset skall meddelas:

1) namnet på den firma, från vilken filmen utgått, därest detta är känt

2) kortfattad beskrivning av filmen samt, om viss del av densamma uteslutits, särskild beskrivning å den uteslutna delen,

3) uppgift om filmens längd vid granskningen och dess längd, sedan del av filmen eventuellt uteslutits, samt

4) uppgift, huruvida filmen blivit godkänt eller icke till förevisning för barn tillhörande åldersgrupp som avses i 3 & 2 mom.

Är biografbyråns godkännande tidsbegränsat skall detta framgå av stämpeln och tillståndskortet. Tillståndskort skall vid anfordran till— handahållas polismyndighet och polisman. Lag 1979:218.

• Sida 236
•  Original

2 mom. Upphävt g. Lag 1985:990.

3 mom. Del som utesluts ur film skall, om så kan ske, tas i förvar av bio— grafbyrån men återlämnas mot återställande av tillståndsbeviset och den filmen åsatta registreringsnummerstämpeln. Sådant återlämnan— de må dock ej påfördras sedan två år förflutit från bevisets utfärdande. Efter nämnda tid må filmdelen förstöras efter biografbyråns beprövan- de. Lag 1985z990.

6 a 5 I tillståndsbeviset för ett videogram skall biografbyrån, utöver vad som gäller enligt 6 5 1 mom. andra stycket 1 och 4, ange videogrammets längd och lämna en kortfattad beskrivning av dess innehåll.

Om vissa delar av ett videogram har förbjudits för offentlig förevisning, skall biografbyrån dessutom med hjälp av tidkod eller på något annat lämpligt sätt, i beviset ange vilka delar som godkänts och vilka som för- bjudits. Byrån skall också lämna en särskild beskrivning av innehållet i de förbjudna delarna. (införd g. Lag 1985:990.)

7 5 Angående besvär över biografbyråns beslut gäller vad därom stad- gas i den för biografbyrån gällande instruktionen.

F (1965z748) med instruktion för statens biografbyrå, efter ändr. omtryckt i F 1977:1057, därefter ändr. g. F:ar 1978z378, 1979z249, 1980:323, 1981:446, 1982:503, 1983z516, 1984z466, 1985z304, 992.

8 & Bryter någon uppsåtligen mot föreskriften i 2 &, dömes till böter el- ler fängelse i högst sex månader. Sker överträdelsen av oaktsamhet, som ej är att anse som ringa, dömes till böter.

Bryter någon uppsåtligen eller av oaktsamhet, som ej är att anse som ringa, mot föreskrifti 4 5 dömes till böter. KK 1973:560.

9 5 Vad i denna förordning är stadgat gäller ej för det fall att film förevi- sas i samband med undervisningen vid läroanstalt och ej heller i andra fall då regeringen på ansökan meddelar befrielse från förordningens tillämpning. Angående rätt för biografbyrån atti särskilda fall medde—

• Sida 237
•  Original

la tidsbegränsat godkännande för visning av film, i vilka fall avgift för granskning inte skall utgå, är särskilt stadgat.

Denna förordning gäller inte för reklamfilm. Den gäller inte heller före- visningar av film vid varumässor, utställningar eller sportevenemang, om inte själva förevisningen utgör en sådan allmän sammankomst som avses i lagen (1956:618) om allmänna sammankomster. Lag 1985:990.

10 5 Film och utrustning som använts i strid mot 2 & skall förklaras för- verkade, om det ej är uppenbart obilligt (Införd g. KK 1973:560).

• Sida 238
•  Original

• Sida 239
•  Original

Bilaga 4

Lagen (1981:485) om förbud mot spridning av filmer och videogram med våldsinslag —i dess lydelse den 1 juni 1987 .

15

Filmer och videogram med skildringar av sexuellt våld eller tvång eller närgångna eller utdragna skildringar av grovt våld mot människor el— ler djur får inte i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte spridas genom saluhållning eller annat tillhandahållande eller genom visning, om inte spridandet är försvarligt med hänsyn till framställ— ningens syfte och sammanhang samt omständigheterna i övrigt.

25

Filmer och videogram med ingående skildringar av verklighetstrogen karaktär som återger våld eller hot om våld mot människor eller djur får inte i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärssyfte lämnas ut till barn under femton år eller spelas upp vid särskilt anordnad visning, när något sådant barn är närvarande.

35

Förbudet enligt 1 & avser inte fihner och videogram som statens biograf- byrå har godkänt för visning vid prövning enligt 3 & 1 mom. förordning- en (1959z348) med särskilda bestämmelser om biografföreställningar

• Sida 240
•  Original

m.m. Förbudet gäller inte heller filmer och videogram med samma in- nehåll som ett exemplar som har godkänts av statens biografbyrå.

Förbudet enligt 2 & avser inte filmer och videogram som statens biograf— byrå har godkänt för visning för någon åldersgrupp av barn under fem- ton år vid prövning enligt nyssnämnda förordning. Förbudet gäller inte heller filmer och videogram med samma innehåll som ett exemplar som har godkänts av statens biografbyrå.

45

Denna lag gäller inte

1. offentliga förevisningar av biograffilm eller videogram som omfattas av kravet på förhandsgranskning i förordningen (1959:348) med sär- skilda bestämmelser om biografföreställningar m.m.,

2. sändningar av televisionsprogram som sker med stöd av tillstånd en- ligt 5 5 första eller andra stycket radiolagen(1966z755), med stöd av 5 a 5 första stycket radiolagen eller med stöd av tillstånd enligt lagen (1985:67 7) om lokala kabelsändningar.

55

Bryter någon uppsåtligen eller av oaktsamhet som inte är ringa mot 1 eller 2 5, skall han dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

Den som sprider en film eller ett videogram, som har försetts med intyg om att ett exemplar med samma innehåll har godkänts av statens bio- grafbyrå, skall inte dömas till ansvar för brott mot 1 &. Hari intyget an— getts att byrån godkänt filmen eller videogrammet för visning för nå— gon åldersgrupp av barn under femton år, skall han inte heller dömas till ansvar för brott mot 2 &. Vad som har sagts nu gäller dock inte, om intyget var oriktigt och han insett eller bort inse detta.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar oriktiga uppgifter i ett sådant intyg som avses i andra stycket skall dömas till böter eller

• Sida 241
•  Original

fängelse i högst sex månader, om inte gärningen är belagd med straff i brottsbalken. 5 a 5 Allmänt åtal för brott som avses i 5 & får väckas endast efter medgivan- de av statens biografbyrå. 6 5 Exemplar av videogram eller film som har varit föremål för brott enligt denna lag eller värdet därav samt utbytet av sådant brott skall förkla- ras förverkade, om det inte är uppenbart obilligt.

• Sida 242
•  Original

• Sida 243
•  Original

Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Bilaga 5

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken dels att 16 kap. 8 & skall ha följande lydelse dels att deti balken skall införas tre nya paragrafer, 16 kap. 10 b och c samt 19 55, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

16 kap. 8 51

Den som offentligen eller eljest i uttalande eller annat meddelande som sprids bland allmänheten ho- tar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspel- ning på ras, hudfärg, nationellt el— ler etniskt ursprung eller trosbe— kännelse, döms för hets mot folk— grupp till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till bö— ter.

Den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folk- grupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller om brottet är ringa, till böter.

10b5

Den som i stillbild eller i en film, ett videogram, ett televisionspro- gram eller andra rörliga bilder skildrar sexuellt våld eller tvång med uppsåt att bilden eller bilder- na sprids eller som sprider en så- dan skildring, döms, om inte går- ningen med hänsyn till omstän- digheterna är försvarlig, för olaga

• Sida 244
•  Original

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

våldsskildring till böter eller fäng- else i högst sex månader. Detsam- ma gäller den som i rörliga bilder närgånget eller utdraget skildrar grovt våld mot människor eller djur med uppsåt att bilderna sprids eller som sprider en sådan skildring.

Första stycket gäller inte filmer el- ler videogram som statens biograf- byrå har godkänt för visning. Det gäller inte heller en upptagning av rörliga bilder med samma inne- håll som en film eller ett video- gram som har godkänts av bio- grafbyrån. Vidare gäller första stycket inte offentliga förevisning- ar av filmer eller videogram.

Har en upptagning av rörliga bil- der försetts med ett intyg om att en film eller ett videogram med sam- ma innehåll har godkänts av sta— tens biografbyrå, skall inte dömas till ansvar enligt första stycket för spridning av upptagningen. Vad som har sagts nu gäller dock inte om intyget var oriktigt och den som har spritt upptagningen har insett eller bort inse detta.

• Sida 245
•  Original

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

10c5

Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet i yrkesmässig verk- samhet eller annars i förvärvssyfte till den som är under femton år lämnar ut en film, ett videogram eller en annan upptagning av rör- liga bilder med ingående skild- ringar av verklighetstrogen karak- tär som återger våld eller hot om våld mot människor eller djur döms för otillåten utlämning av film eller videogram till böter eller fängelse i högst sex månader.

Första stycket gäller inte filmer el- ler videogram som statens biograf- byrå har godkänt för visning för någon åldersgrupp av barn under femton år. Det gäller inte heller en upptagning av rörliga bilder med samma innehåll som en film eller ett videogram som har godkänts av biografbyrån. Vidare gäller första stycket inte offentliga förevisning- ar av filmer eller videogram.

Har en upptagning av rörliga bil— der försetts med ett intyg om att en film eller ett videogram med sam- ma innehåll har godkänts av sta- tens biografbyrå för visning för någon åldersgrupp av barn under

• Sida 246
•  Original

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

femton år, skall inte dömas till an- svar enligt första stycket. Vad som har sagts nu gäller dock inte om intyget var oriktigt och den som har lämnat ut upptagningen har insett eller bort inse detta.

195

Allmänt åtal för brott som avses i 10 b och c 59 får såvitt avser filmer eller videogram väckas endast ef- ter medgivande av statens biograf- byrå.

KUYQGL.BIBL

1988 '05- 2 8

STOCKHOLM

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.

• Sida 247
•  Original

Kronologisk förteckning

]. Översyn av utlänningslagsstifmingen. A.

2. Kortare vänlanA.

3. Arbetsolycka - "olycka" eller arbetsmiljöbrott? A

4. Kunskapsöverföring genom förelagsutveckling. UD.

5. Samerän och sameting. Ju.

6. Provning och kontroll i internationell samverkan. i.

7. Frihet från ansvar. Ju.

8. En ny skyddslag. F6.

9. Sverigeinformation och kulturutbyte. UD. 10. Rätt adress. Fi. 11. Öppenhet och minne. U. 12. Civil personal i försvaret. På. 13. Handel med optioner och terminer. Fi. 14. Översyn av bostadsrättslagen m.m. Bo. 15. Medborgarkommissionens rapport om svensk vapenexport SE. 16. SÄPO — Säkerhetspolisens inriktning och organisa- tion. Ju. 17. Reklamskatten. Fi. 18. Rapport av den parlamentariska kommissionen med anledning av mordet på Olof Palme. Ju. 19. U-lands— och biståndsinformation. UD. 20. En förändrad ansvarsfördelning och styrning på skolområdet. U. 21. Ny iaxeringslag - Reformerad skatteprocess. Del 1. Fi. 22. Ny taxeringslag — Reformerad skatteprocess. Del 2. Fi. 23. SIIESTA - En internationellt institut för värdering av miljöriktig teknik. UD. 24. Loneri i radio och TV. U. 25. Förnyelse och utveckling. C. 26. Frikommunförsöket. C. 27. Lönegaranlin och förmånsråusordningen - om lönegaramins betydelse för det ökade antalet företagskonkurser. A. 28. Videovåld ll — förslag till åtgärder. U.

• Sida 248
•  Original

Systematisk förteckning

Statsrådsberedningen

Medborgarkommissionens rapport om svensk vapen- export. [15]

Justitiedepartementet

Samerätt och sameting. [5] Frihet från ansvar. [7] SÄPO-Säkerhetspolisen inriktning och organisation. [16] Rapport av den parlamentariska kommissionen med anledning av mordet på Olof Palme. [18]

Utrikesdepartementet

Kunskapsöverföring genom företagsutveckling. [4] Sverigeinformation och kultursamarbete. [9] U-lands- och biståndsinfonnation. [19]

SIIESTA - Ett internationellt institut för värdering av miljöriktig teknik. [23]

Försvarsdepartementet

En ny skyddslag. [8] Civil personal i försvaret. [12]

Finansdepartementet

Rätt adress. [10] Handel med optioner och terminer. [13] Reklamskatten. [17] Ny taxeringslag — Reformerad skatteprocess. Del 1. [21] Ny taxeringslag — Reformerad skatteprocess. Del 2. [22]

Utbildningsdepartementet

Öppenhet och minne. [11] ' En förändrad ansvarsfördelning och styrning pa skolom- rådet. [20] Lotteri i radio och TV. [24] Videovåld ll - förslag till åtgärder. [28]

Arbetsmarknadsdepartementet Översyn av utlänningslagsriftningen. [1]

Kortare väntan. [2] Arbetsolycka - "olycka" eller arbetsmiljöbrott?[3] Lönegarantin och förmansrättsordningen - om löne- garantins betydelse för det ökade antalet företagskon- kurser. [27]

Bostadsdepartementet Översyn av bostadsrättslagen m.m. [14]

Industridepartementet Provning och kontroll i internationell samverkan. [6j

Civildepartementet

Förnyelse och utveckling. [25] Frikommunförsöket. [26]

• Sida 249
•  Original

• Sida 250
•  Original

ALLMÄNNA FÖRLAGET ” ISBN 91-38-10169-6 ISSN 0375-250X