Förkortningar

Författningsförslag

Sammanfattning

1. Utredningsarbetet

1.1 Direktiven, m.m. 1 .2 Arbetets bedrivande

2 Gällande rätt

2.1. Regeringsformen och tryckfrihetsförordningen 2.2 Biografförordningen 2.3 Pliktexemplarslagen 2.4 Videovåldslagen

2.5 Brottsbalken

2.6. Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna

3 Rapporten (Ds U 1987z8) Videovåld, m.m. 3.1 Sammanfattning av rapporten

3.2. Synpunkter på rapporten 3.3 Komplettering av vissa uppgifter i rapporten

3.3.1. Hur många har videobandspelare hemma 3.3.2 Hur används videobandspelaren 3.3.3 Utvecklingen av kabel—TV

11

13

17 17 19

23 23 26 30 32 34

35

41 41 45 46 46 48 50

• Sida 6
•  Original

3.4

3.5

5.1 5.2

5.3

6.1 6.2

6.3

6.4

3.3.4 Videovåldslagen i praktiken Kompletterande undersökning av Jonas Wall (kort resumé) Peter Gerdmans vid BRÅ rapport om samband mellan våldsskildringar i rörliga bilder och våldsbeteende hos unga (kort resumé)

Utredningens allmänna synpunkter på åtgärder mot våldsskildringar i rörliga bilder

Barncensur och åldersgränser Nuvarande regler Utländsk rätt 5.2.1 Danmark

5.2.2. Finland

5.2.3 Island 5.2.4 Norge 5.2.5 Storbritannien 5.2.6 Västtyskland Utredningens överväganden 5.3.1 Ändrade åldersgränser 5.3.2 Rörlig åldersgräns i särskilda fall 5.3.3 Vuxenmedverkan 5.3.4 Hemvideo

Olika alternativ till lagstiftning Inledning Några utländska lösningar 6.2.1 Finland 6.2.2 Norge 6.2.3 Storbritannien Brottet olaga våldsskildring 6.3.1 Kriminaliseringens utformning 6.3.2 Brottets straffvärde Övervakning och kontroll 6.4.1 Allmänt 6.4.2 Tillsynsorganisationen

52

54

55

61 61 62 62 63 63 63 64 65 65 65 69 70 7 1

73 73 74 75 81 82 87 87 88 90 90 91

• Sida 7
•  Original

6.5

6.6

Förkortningar

ADB ALB BBFC

CD Dir. DsJu

DsU IFPI

JK KU

Prop. PUB

RF

rskr. SCB SFS SOU

TF VIDSAM YFU

Automatisk databehandling Arkivet för ljud och bild

British Board of Film Classification Brottsförebyggande rådet

Compact Disc Kommittédirektiv Departementsserien, justitiedepartementet Departementsserien, utbildningsdepartementet International Federation of Producers of Phonograms and Videograms Justitiekanslern Konstitutionsutskottet Regeringsproposition Sverigs Radios avdelning för publik- och programforskning Regeringsformen Riksdagens skrivelse Statistiska centralbyrån Svensk författningssamling Statens offentliga utredningar Tryckfrihetsförordningen Videotekens Samarbetsorganisation Yttrandefrihetsutredningen

• Sida 10
•  Original

• Sida 11
•  Original

Förslag till Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 16 kap. 10 b & brottsbalken skall ha följande

lydelse.

Nuvarande lydelse

16 kap. 10 b &

Föreslagen lydelse

Den som i Stillbild elleri en film, ett videogram, ett televisionsprogram eller andra rörliga bilder skildrar sexuellt våld eller tvång med uppsåt att bilden eller bilderna sprids eller som sprider en sådan skildring, döms, om inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvar— lig, för olaga våldsskildring till böter eller fängelse i högst sex måna- der. Detsamma gäller den som i rörliga bilder närgånget eller utdraget skildrar grovt våld mot människor eller djur med uppsåt att bilderna sprids eller som sprider en sådan skildring.

Är brottet grovt, döms för grov olaga våldsskildring till fängel- se i lägst tre månader och högst två år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beak— tas om brottet utgjort ett väsentligt led i en verksamhet som bedrivits yrkesmässigt och haft stor omfatt- ning, om nrottet riktat sig särskilt mot personer under femton år eller om brottet skett vanemässigt.

Första stycket gäller inte filmer eller videogram som statens biografby- rå har godkänt för visning. Det gäller inte heller en upptagning av rör- liga bilder med samma innehåll som en film eller ett videogram som

• Sida 12
•  Original

har godkänts av biografbyrån. Vidare gäller första stycket inte offentli— ga förevisningar av filmer eller videogram.

Har en upptagning av rörliga bilder försetts med ett intyg om att en film eller ett videogram med samma innehåll har godkänts av statens biografbyrå, skall inte dömas till ansvar enligt första stycket för sprid- ning av upptagningen. Vad som har sagts nu gäller dock inte om inty— get var oriktigt och den som har spritt upptagningen har insett eller bort inse detta.

Denna lag träder i kraft den

• Sida 13
•  Original

Sammanfattning

Våldsskildringsutredningen föreslår att straffet för grova fall av olaga våldsskildring skärps. Vidare föreslås att statens biografbyrå får en tillsynsfunktion för att övervaka distributionen av hemvideogram. Dessutom föreslås att barn i vissa fall i sällskap med vuxen skall få till— träde till biografföreställning trots att barnet inte har uppnått den ål- dersgräns som bestämts för filmen.

I juni 1987 publicerade vi rapporten Videovåld (Ds U 1987z8). Därefter har från olika myndigheter, intresseorganisationer och enskilda in- kommit synpunkter på åtgärder för att motverka spridning av vålds— skildringar. Det finns en stark opinion för att allmän förhandsgransk- ning av hemvideogram införs.

De uppgifter som finns i rapporten kompletteras med aktuell statistik om hemvideo. Drygt 40 procent av befolkningen har i dag videoband- spelare hemma (avsnitt 3).

Massmedieforskaren Jonas Wall har för vår räkning .ort en undersök— ning om ungdomars tittarvanor. Resultaten av undersökningen bekräf- tar att det är vanligt att ungdomar under 15 år ser på barnförbjudna fil- mer på video. Däreinot är ungdomarnas intresse för filmer med extrem— våld jämförelsevis litet. Iden mån ungdomar ser på extremvåldsfilmer skaffar de vanligen dessa på annat sätt än genom att hyra eller köpa dem på den öppna marknaden. Man kan således med fog utgå från att det finns ett stort antal privata videogramkopior med extremvåld i om-

lopp.

• Sida 14
•  Original

I avsnitt 4 ger vi några allmänna synpunkter på åtgärder mot vålds- skildringar i rörliga bilder. I ett öppet samhälle måste verkligheten få beskrivas, återges och debatteras. Våld är en del av denna verklighet. Det kan därför aldrig komma ifråga att helt förbjuda våldsskildringar i rörliga bilder. Å andra sidan ger påverkansforskningen stöd för upp- fattningen att våldsskildringar kan ha en skadlig inverkan på i varje fall barn och ungdomar. Sambanden är dock komplicerade och delvis omtvistade.

Mot denna bakgrund anser vi att arbetet med att hindra skadeverk— ningar genom våldsskildringar i rörliga bilder först och främst måste inriktas på utbildning och attitydpåverkan. Förbud mot spridning av våldsskildringar kan i detta sammanhang inte blir annat än hjälpåt- gärder. De faktiska möjligheterna att övervaka vad barn och ungdomar ser på i hemmet är mycket begränsade.

I avsnitt 5 behandlar vi barncensuren och åldersgränserna. Vi anser in- te att de nuvarande åldersgränserna vid offentlig visning bör ändras. Däremot föreslås att åldersgränserna görs mer flexibla. Även barn som inte fyllt sju år bör, när de är i sällskap med någon vuxen person, få till— träde till visning av filmer som åldersklassificerats från sju år. På sam- ma sätt föreslås att barn som fyllt sju men inte elva år skall få tillträde till visning av filmer som ålderklassificerats från elva år. Vi har emel- lertid inte funnit tillräckliga skäl föreligga för att införa en motsvaran- de regel för tillträde till visning av filmer som åldersklassificerats från femton år, dvs. vuxenfllmer.

I avsnitt 6 diskuterar vi olika lagstiftningsåtgärder. Vi redogör i kort- het för lagstiftningen i några andra länder.

Vi konstaterar att en betydande svagheti nuvarande ordning i Sverige är bristen på — eller avsaknaden av - en ändamålsenlig kontroll. Oav- sett om regelsystemet bygger på ingripande i efterhand, som det är för närvarande, eller om man har allmän förhandsgranskning av hemvi- deogram är kontrollfunktionen viktig. Vi föreslår att statens biografby— rå får särskilda resurser för information och tillsyn.

• Sida 15
•  Original

Samhället bör se allvarligt på spridande av extrema våldsskildringar. Särskilt gäller det när spridandet sker systematiskt och har stor om— fattning eller riktas direkt till barn och ungdomar. Vi föreslår att grova fall av olaga våldsskildring regelmässigt skall föranleda fängelse. Straffet för grov olaga våldsskildring föreslås bli fängelse minst tre må- nader och högst två år. Ett sådant förhöjt straffvärde bör också tjäna som incitament för polisen att mer aktivt arbeta för att beivra spridan— de av skildringar av extremvåld.

Vi diskuterar förutsättningarna för att införa allmän förhandsgransk- ning av hemvideogram. Särskilt belyses frågan från yttrandefrihets— synpunkt. Vidare diskuteras de praktiska svårigheterna med avgräns— ning av förhandsgranskningen. Två olika principförslag till lag om all— män förhandsgranskning av filmer och videogram presenteras. Enligt det ena skulle granskningen omfatta praktiskt taget alla framställ— ningar i filmer och videogram som inom ramen för näringsverksamhet tillhandahålls konsumenter för enskilt bruk. Vårt andra principförslag innebär ett system med allmän registrering av videogram i kombina- tion med möjlighet till förhandsgranskning i vissa fall.

I avsnitt 7 gör vi en samlad bedömning av samhällets insatser mot spridning av våldsskildringar i rörliga bilder. Vi konstaterar att såda— na insatser endast i begränsad omfattning kan påverka utvecklingen av det faktiska våldet såsom ett övergripande samhällsproblem.

Vi överväger närmare om en ordning för en allmän förhandsgransk- ning av hemvideogram kan utformas så att det blir ett ändamålsenligt medel för att hindra spridning av otillåtna våldsskildringar samtidigt som det inte inskränker yttrandefriheten på ett oacceptabelt sätt. Vi kommer vid våra överväganden fram till att effekten av en allmän för- handsgranskning av videogram skulle vara begränsad. Vi anser därför att en lösning med förstärkt tillsyn skulle vara ett effektivare medel för att komma till rätta med utbudet av extremvåldet. Till detta kommer att ett system med tillsyn är mindre ingripande från yttrandefrihets- synpunkt. Det medför ett effektivare utnyttjande av samhällets resur—

• Sida 16
•  Original

ser och är också mindre byråkratiskt. Vi kan därför inte förorda att ett system med förhandsgranskning införs i vårt land.

• Sida 17
•  Original

1.2. Arbetets bedrivande

I samband med kartläggningen av videomarknaden har vi haft omfat- tande kontakter med olika myndigheter, intresseorganisationer och fö- retag. Vid dessa kontakter har vi fått många värdefulla upplysningar

och synpunkter.

• Sida 20
•  Original

I juni 1987 överlämnade vi rapporten Videovåld (Ds U 1987z8). Syftet med rapporten var att bidra med underlag för en allsidig diskussion. Rapporten sändes för synpunkter till omkring 130 olika myndigheter, institutioner, sammanslutningar och företag. Se vidare avsnitt 3.2 s. 45.

För att få en uppfattning om möjligheterna att få tag på sådana video- gram vars innehåll kan strida mot gällande regler har vi låtit göra en granskningsundersökning. Denna omfattar bedömning av ett urval av videogram från olika slags uthyrningsställen. Se rapporten avsnitt 5.4 samt bilagorna 5 och 6 i rapporten.

Vi har också låtit göra en enkätundersökning bland ungdomar för att, som ett komplement till tidigare .orda undersökningar, få en aktuell bild bl.a. av vad ungdomar är mest intresserade av att se på video. Av särskilt intresse har det då varit att kartlägga ungdomarnas intresse för våldsskildringar. Se avsnitt 5.5 samt bilagorna 3 och 4 i rapporten och bilaga 1 s. 153 till detta betänkande.

Som ett komplement till de sammanställningar som tidigare har gjorts över forskningsläget när det gäller påverkansforskningen har två fors- kare sammanfattat dagsläget inom denna forskning och gjort några re— flexioner i anslutning till detta. Se rapporten avsnitt 6.2. På uppdrag av oss har Peter Gerdman vid BRÅ redo-ort för sambandet mellan vålds— skildringar i rörliga bilder och våldsyttringar hos unga, bilaga 2 (s. 225) till detta betänkande.

För att studera ett system för obligawriSk förhandsgranskning av vi- deogram för privat bruk och göra en uppföljning därav har vi i april 1987 och i maj 1988 .ort studieresor till Storbritannien. Vi har under våren 1988 också besökt Norge och Finland för att studera hur dessa länder löst problemet med våldsskildringar i videogram. Korta översik- ter över systemen i dessa länder finns i avsnitt 6.2 3. 74.

Ett flertal framställningar har överlämnats till oss för beaktande. Vi— dare har ett stort antal sammanslutningar och enskilda personer in- kommit med krav på obligatorisk förhandsgranskning av videogram.

• Sida 21
•  Original

Vi har deltagit i flera seminarier och andra sammankomster där frågor med anknytning till utredningsuppdraget behandlats.

Under vårt arbete har vi avgivit yttrande över Ljud- och bildbevaran- dekommitténs betänkande (SOU 1987:51) Ljud och bild för eftervärl- den.

Utredningsarbetet har bedrivits under mycket stark tidspress. Beaktas skall även bl.a. att den särskilde utredaren tillträtt först i ett sent skede av utredningsarbetet. Vidare har sekretariatet förstärkts med en biträ— dande sekreterare först i utredningsarbetets slutskede.

• Sida 22
•  Original

• Sida 23
•  Original

2. Gällande rätt

Enligt regeringsformen (RF, omtryckt 1985z866) är varje medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad bl.a. yttrandefrihet och mötesfri— het (2 kap. 1 & RF). Yttrandefriheten definieras som friheten att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor. Mötesfriheten anges på motsvarande sätt bestå i frihet att anordna och bevista sammankomst för upplysning, meningsyttring eller annat liknande syfte eller för framförande av konstnärligt verk.

Yttrandefriheten och mötesfriheten får begränsas genom lag i den ut- sträckning som regeringsformen medger (2 kap. 12 & första stycket RF). En sådan begränsning får göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har för- anlett den och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. En be- gränsning får inte göras enbart på grund av en politisk, religiös, kultu— rell eller annan sådan åskådning (2 kap. 12 å andra stycket RF).

Begränsningar av yttrandefriheten får ske med hänsyn till rikets sä— kerhet, folkförsörjningen, allmän ordning och säkerhet, enskilds anse- ende, privatlivets helgd eller förebyggandet och beivrandet av brott. Vi- dare får friheten att yttra sig i näringsverksamhet begränsas. I övrigt får begränsningar av yttrandefriheten ske endast om särskilt viktiga skäl föranleder det (2 kap. 13 5 första stycket RF). Vid bedömandet av vilka begränsningar som får ske med stöd av nyss återgivna bestäm—

• Sida 24
•  Original

melser skall särskilt beaktas vikten av vidaste möjliga yttrandefrihet i politiska, religiösa, fackliga, vetenskapliga och kulturella angelägen- heter (2 kap. 13 5 andra stycket RF). Mötesfriheten får begränsas en— dast av hänsyn till rikets säkerhet, till ordning och säkerlet vid sam— mankomsten eller demonstrationen eller till trafiken eller för att mot— verka farsot (2 kap. 14 5 första stycket RF).

RF:s bestämmelser om de grundläggande fri- och rättigheterna fick i allt väsentligt sin nuvarande utformning genom lagändringar som trädde i kraft den 1 januari 1977. I samband med införandet diskutera— des filmcensurens (se avsnitt 2.2 s. 26) förenlighet med de nya reglerna. I propositionen anfördes att bestämmelserna om förhandigranskning av biograffilm i biografförordningen i första hand utgör en begränsning av yttrandefriheten. Eftersom förordningens regler avser film som vi- sas vid biografiöreställningar, skulle reglerna emellertid betraktas ock— så som ingrepp i mötesfriheten (prop. 1975/76:209 s. 111).

Med hänvisning till att frågan om iilmcensuren skulle utredas av den utredning, yttrandefrihetsutredningen (YFU), som skulle tillsättas an— sågs det att bestämmelserna om filmcensur i avvaktan på resultatet av utredningens arbete borde få stöd i en särskild övergångsbestämmelse. Bestämmelsen togs in i punkt 4 av övergångsbestämmelsema till lagen (1976:871) om ändring i regeringsformen. Där föreskrevs att vid ikraft- trädandet föreliggande bestämmelser om att film inte fick förevisas of- fentligt, om den inte dessförinnan hade godkänts för sådan visning, skulle gälla utan hinder av bestämmelserna om mötesfriheten i RF.

Någon särskild bestämmelse med anledning av att förhandsgransk- ningen innebär en begränsning av yttrandefriheten infördes inte. En sådan begränsning torde ligga inom ramen för de undantagsmöjlighe— ter som anges i 2 kap. 13 & RF (se bl.a. prop. 1984/85:83 s. 9).

Övergångsbestämmelsen gäller fr.o.m. den 1 januari 1986 också video- gram (prop. 1984/85:83, KU 20, rskr. 117, KU 1985/86:1, rskr. 1, SFS 1985:862). Genom denna ändring av bestämmelsen möjlig-order. för- handsgranskning också av offentligt visade videogram (se avsnitt 2.2 s. 26).

• Sida 25
•  Original

De nu återgivna reglerna om vilka begränsningar som får göras i ytt- randefriheten gäller dock inte tryckfriheten (2 kap. 1 & andra stycket RF). Beträffande tryckfriheten gäller nämligen Vad som är föreskrivet i tryckfrihetsförordningen (TF, omtryckt 1979z936). TF:s bestämmelser om tryckfriheten är mycket mera detaljerade än KF:s regler om yttran- defriheten i övrigt.

Enligt TF "skall det stå varje svensk medborgare fritt att, med iaktta— gande av de bestämmelser som äro i denna förordning meddelade till skydd för enskild rätt och allmän säkerhet, i tryckt skrift yttra sina tankar och åsikter, offentliggöra allmänna handlingar samt meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst" (1 kap. 1 & andra stycket). Enligt TF gäller ett förbud mot censur (1 kap. 2 & första styck- et). Vidare förbjuds myndigheter och andra allmänna organ att på grund av en skrifts innehåll hindra tryckning eller utgivning av skrif- ten eller dess spridning bland allmänheten, om det inte sker genom en åtgärd som har stöd i TF (1 kap. 2 & andra stycket). För missbruk av tryckfriheten eller medverkan till detta får ingen åtalas eller dömas till ansvar eller åläggas skadeståndsskyldighet eller en skrift konfiskeras eller tas i beslag utom i den ordning och i de fall TF medger det (1 kap. 3 5).

Ansvaret för innehålleti en tryckt skrift vilar enligt TF på en bestämd person, för en periodisk skrift vanligen dess utgivare och för en tryckt skrift av annat slag författaren (8 kap. 1 och 5 åå TF). Denne ensamt an— svarige person kan dömas till ansvar eller åläggas skadeståndsskyldig- het bara om skriften innehåller något som utgör tryckfrihetsbrott. Vad som är tryckfrihetsbrott anges genom en uppräkning i tryckfrihetsför- ordningen av olika gärningar (7 kap. 4 och 5 55). För straffbarhet krävs att gärningen är kriminaliserad också enligt vanlig lag (dvs. för närva- rande i praktiken brottsbalken). Beträffande påföljder för tryckfrihets- brott gäller brottsbalkens bestämmelser. Dessutom finns vissa speciella tryckfrihetsrättsliga påföljder som konfiskation av en tryckt skrift (7 kap. 6—8 55).

• Sida 26
•  Original

För tryckta skrifter gäller ett särskilt övervakningssystem. Det är inte den vanliga polis— och åklagarorganisationen som vakar över att tryck- frihetens gränser inte överskrids utan denna uppgift har JK (9 kap. 1 5 TF). För mål om tryckfrihetsbrott finns dessutom en särskild rätte- gångsordning. Sådana mål handläggs av särskilda tryckfrihetsdomsto— lar, vanligen en tingsrätt i varje län, och en jury prövar om en skrift in- nehåller något brottsligt (12 kap. 1 och 2 åå TF).

Sverige är sedan 1952 bundet av Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, den s.k. Europakonventionen. Konventionens artikel 10, lyder enligt den engelska originaltexten:

(1) Everyone has the right _to freedom of expression. This right shall include freedom to hold opinions and to receive and impart information and ideas without interference by public authority and regardless of frontiers. This Article shall not prevent States from requiring the licensing of broadcasting, television or cinema enterprises.

(2) The exercise of these freedoms, since it carries with it duties and responsibilities, may be subject to such formalities, conditions, restrictions or penalties as are prescribed by law and are necessary in a democratic society, in the interests of national security, terri- torial integrity or public safety, for the prevention of disorder or

• Sida 36
•  Original

crime, for the protection of health or morals, for the protection of the reputation or rights of others, for preventing the disclosure of information received in confidence, or for maintaining the authori- ty and impartiality of the judiciary.

Uttrycket "and are necessary in a democratic society" i artikelns andra stycke är av särskilt intresse i detta sammanhang.

Fallet Handyside mot Storbritannien (1976) visar hur Europadomsto- len resonerar i fråga om begreppet "necessary". I den följande redovis- ningen utgör resonemanget i punkten 48 det som är av störst intresse för oss. Vi har dock även tagit med vissa andra delar av domstolens re- sonemang för att ge en fylligare redovisning av bakgrunden till domsto— lensställningstagande.

Klaganden Handyside drev ett förlag i London. Han hade bl.a. givit ut en bok med titeln "The Little Red Schoolbook". Boken innehöll 26 sidor om "sex". Drygt 1 000 exemplar av boken togs i beslag och åtal väcktes. Så småningom blev frågan om bokens lagenlighet föremål för prövning av en appellationsdomstol. Domstolen fastställde den lägre instansens fällande dom avseende bötesstraff för utgivaren, konfiskation av be— slagtagna exemplar samt skyldighet att betala ersättning för rätte— gångskostnader.

Europadomstolens domskäl innehåller följande principiella avsnitt rö- rande tolkningen av uttrycket "necessary in a democratic society".

The Commission's report and the subsequent hearings before the Court in June 1976 brought to light clear—cut differences of opinion on a crucial problem, namely, how to determine whether the actual "restrictions" and "penalties" complained of by the applicant were "necessary in & democratic society", "for the protection of morals". According to the Government and the majority of the Commission, the Court has only to ensure that the English courts acted reason- ably, in good faith and within the limits of the margin of apprecia— tion left to the Contracting States by Article 10 5 2. On the other hand, the minority of the Commission sees the Court's task as be—

• Sida 37
•  Original

ing not to review the Inner London Quarter Sessions judgment but to examine the Schoolbook directly in the light of the Convention and of nothing but the Convention.

48. The Court points out that the machinery of protection establis- hed by the Convention is subsidiary to the national systems safe— guarding human rights The Convention leaves to each Contrac- ting State, in the first place, the task of securing the rights and freedoms it enshrines. The institutions created by it make their own contribution to this task but they become involved only through contentious proceedings and once all domestic remedies have been exhausted

These observations apply, notably, to Article 10 5 2. In particular, it is not possible to find in the domestic law of the various Contrac- ting States a uniform European conception of morals. The view ta- ken by their respective laws of the requirements of morals varies from time to time and from place to place, especially in our era which is characterized by a rapid and far—reaching evolution of opi— nions on the subject. By reason of their direct and continous con— tact with the vital forces of their countries, State authorities are in principle in a better position than the international judge to give an opinion on the exact content of these requirements as well as on the "necessity" of a "restriction" or "penalty" intended to meet them. The Court notes at this juncture that, whilst the adjective "necessary", within the meaning of Article 10 5 2, is not synony- mous with "indispensable" ...., neither has it the flexibility of such expressions as "admissible" or "desirable". Nevertheless it is for the national authorities to make the initial assessment of the reali— ty of the pressing social need implied by the notion of "necessity" in this context.

Consequently, Article 10 & 2 leaves to the Contracting State a mar- gin of appreciation. This margin is given both to the domestic legis- lator ("prescribed by law") and to the bodies, judicial amongst others, that are called upon to interpret and apply the laws in force

• Sida 38
•  Original

49. Nevertheless, Article 10 5 2 does not give the Contracting Sta- tes an unlimited power of appreciation. The Court, which, with the Commission, is responsible for ensuring the observance of those States' engagements ..., is empowered to give the final ruling on whether a "restriction" or "penalty" is reconcilable with freedom of expression as protected by Article 10. The domestic margin of ap— preciation thus goes hand in hand with a European supervision. Such supervision concerns both the aim of the measure challenged and its "necessity"; it covers not only the basic legislation but also the decision applying it, even one given by an independent court.

The Court's supervisory functions oblige it to pay the utmost atten- tion to the principles characterizing "a democratic society". Free- dom of expression constitutes one of the essential foundations of such a society, one of the basic conditions for its progress and for the development of every man. Subject to paragraph 2 of Article 10, it is applicable not only to "information" or "ideas" that are fa— vourably received or regareded as inoffensive or as a matter of in- dif'ference, but also to those that offend, shock or disturb the State or any sector of the population. Such are the demands of that plura- lism, tolerance and broadmindedness without which there is no "democratic society". This means, among other things, that every .. .. "formality , condition", "restriction" or "penalty" imposed in this sphere must be proportionate to the legitimate aim pursued.

From another standpoint, whoever exercises his freedom of expres— sion undertakes "duties and responsibilities" the scope of which de— pends on his situation and the technical means he uses. The Court cannot overlook such a person's "duties" and "responsibilities" when it enquires, as in this case, whether "restrictions" or "penal- ties" were conducive to the "protection of morals" which made them "necessary" in a "democratic society".

50. It follows from this that it is in no way the Court's task to take the place of the competent national courts but rather to review un-

• Sida 39
•  Original

der Article 10 the decisions they delivered in the exercise of their power of appreciation.

However, the Court's supervision would generally prove illusory if it did no more than examine these decisions in isolation; it must view them in the light of the case as a whole, including the publica- tion in question and the arguments and evidence adduced by the applicant in the domestic legal system and then at the internatio- nal level. The Court must decide, on the basis of the different data available to it, whether the reasons given by the national authori- ties to justify the actual measures of "interference" they take are relevant and sufficient under Article 10 5 2

Sverige har inte inkorporerat Europakonventionen som lag men vid ut- arbetandet av regeringsformens kapitel om grundläggande fri— och rät- tigheter uttalade föredraganden att även om den föreslagna rättighets- regleringen har utformats utan direkt anknytning till rättighetskon— ventionernas texter anslöt den sig i sakligt hänseende nära till dessas innehåll (prop. 1975/76:209 s. 85).

• Sida 40
•  Original

• Sida 41
•  Original

2.2. Biografförordningen

År 1911 trädde den första biografförordningen i kraft. Den innehöll be- stämmelser om censur av film. Censuren sköttes av den nyinrättade statens biografbyrå.

Numera finns bestämmelser om offentlig förevisning av film i förord— ningen (1959z348) med särskilda bestämmelser om biografföreställning m.m. (biografförordningen). Se bilaga 3 s. 233.

Innan en film får visas offentligt, dvs. vid en allmän sammankomst el— ler offentlig tillställning, måste den ha godkänts av statens biografbyrå (2 å). Detta gäller alla slags filmer, alltså även t.ex. journalfilm. Efter en ändring som trädde i kraft den 1 januari 1986 (SFS 1985: 990) är nu— mera reklamfilm undantagen från granskning.

Granskningsverksamheten är avgiftsfinansierad. Varje kopia som skall komma till användning vid offentlig visning skall ges in till bio- grafbyrån. Granskningsavgiftens storlek är beroende av såväl speltid som antal kopior.

Biografbyrån får inte godkänna en film eller en del av en film som på grund av det sätt som händelserna skildras på och det sammanhang som de förekommer i, kan verka förråande eller skadligt upphetsande eller förleda till brott. Biografbyrån får vidare vägra godkänna en film eller en del av en film om den finner att visningen uppenbarligen stri- der mot lag (3 5 1 mom.).

• Sida 27
•  Original

Beträffande filmer som är avsedda att visas för barn gäller strängare regler. Sedan den 1 januari 1978 delas barnen i detta hänseende in i tre åldersgrupper, barn som är under sju år, barn som fyllt sju men inte el— va år och barn som fyllt elva men inte femton år. En film eller en film— del får inte godkännas i den mån den kan vålla barn i sådan ålders- grupp psykisk skada (3 å 2 mom.).

Närmare bestämmelser om verksamheten vid biografbyrån finns i för- ordningen (1965: 748) med instruktion för statens biografbyrå (om- tryckt 1977:1057).

Biografbyrån förestås av en direktör. Denne tjänstgör också som film— censor. Dessutom finns tre ordinarie filmcensorer. Regeringen kan ock- så förordna extra filmcensorer. För ordinarie och extra filmcensorer skall finnas suppleanter.

Om en film bara är avsedd att visas för vuxna, dvs. personer som fyllt femton år, prövas frågan om godkännande av en enda censor (6 å första stycket). När denne ifrågasätter om inte filmen bör förbjudas helt eller delvis, skall han tillkalla en annan censor för att delta i prövningen. Har de skilda meningar, skall en tredje censor delta