RH 1999:97
Hovrätten har funnit att bestämmelserna om husrannsakan inte, vid sidan av vad som gäller enligt bl.a. telelagen, är tillämpliga då åklagaren har begärt att hos telebolag få tillgång till uppgift som angår ett särskilt telemeddelande.
Med anledning av misstanke mot ett antal personer för bl.a. grovt skattebrott, grovt bokföringsbrott och grov oredlighet mot borgenärer eller för medhjälp till dessa brott begärde åklagaren att rätten skulle förordna om husrannsakan hos Europolitan Aktiebolag (Europolitan) och Telia Aktiebolag (Telia).
Skövde tingsrätt (1999-09-07, rådmannen Anna-Karin Lundberg) avslog åklagarens begäran och yttrade: Åklagarens framställan syftar till att genom ett beslut om husrannsakan bereda polisen möjlighet att inhämta uppgifter om teletrafiken till och från vissa adresser för tiden den 1 augusti 1998 till 1 december 1998 vad avser Europolitan och för tiden den 18 mars 1999 till den 3 juni 1999 vad avser Telia.
Frågan om rätten att ta del av sådan information regleras bl.a. annat i telelagen (1993:597) och i 27 kap.rättegångsbalken.
Vad gäller telelagen så innehåller den bl.a. föreskrifter om tystnadsplikt för den som i televerksamhet fått del av eller tillgång till uppgift om telefonabonnemang, innehållet i ett telemeddelande eller annan uppgift som angår ett särskilt telemeddelande (25 §). Vidare finns föreskrifter om skyldighet för den som driver televerksamhet att på begäran lämna ut sådana uppgifter till myndigheter i vissa fall. En uppgift om särskilt telemeddelande, vilket det torde vara frågan om i förevarande fall, som angår misstanke om brott skall lämnas ut till polis- eller åklagarmyndighet om det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år (27 §).
I rättegångsbalkens 27 kap. finns regler om hemlig teleövervakning (19-21 §§) vilka dock inte är tillämpliga på telemeddelanden som avser förfluten tid.
Enligt tingsrättens mening saknas det möjligheter för brottsutredande myndigheter att i annan ordning än vad som följer av lagstiftningen i telelagen och 27 kap.rättegångsbalken inhämta uppgifter om telemeddelanden från den som driver ett allmänt tillgängligt telenät. Det kan inte vara avsikten att man med stöd av de allmänna reglerna om husrannsakan skulle tillåta efterforskande av uppgifter om telemeddelanden vid sidan av vad som gäller enligt telelagen och reglerna om teleövervakning. Åklagarens framställan kan därför inte bifallas.
Åklagaren överklagade och yrkade att hovrätten skulle förordna om husrannsakan i enlighet med hans ansökan.
Telia och Europolitan bestred ändring.
Göta hovrätt (1999-10-04, hovrättsråden Carl Wilhelm Nisser och Klas Mogren samt t.f. hovrättsassessorn Gunilla Hansson, referent) lämnade överklagandet utan bifall och uttalade i skälen till beslutet:
I 25 och 26 §§telelagen (1993:597) har införts regler om tystnadsplikt bl.a. för den som i televerksamhet har fått del av uppgift som angår ett särskilt telemeddelande. Av 27 § samma lag följer att den som har fått del av en sådan uppgift som angår misstanke om brott på begäran skall lämna uppgiften till åklagarmyndighet, polismyndighet eller annan myndighet som skall ingripa mot brottet, om det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år.
Bestämmelsen om undantag från den tystnadsplikt som följer av telelagen infördes för att tillgodose brottsutredande myndigheters behov av uppgifter som angår misstanke om brott och som omfattas av tystnadsplikten (se prop. 1992/93:200 s. 162 f). Av 28 § telelagen följer att motsvarande bestämmelser i sekretesslagen (1980:100) fortfarande skall tillämpas beträffande telemeddelanden i det allmännas verksamhet (jfr 9 kap. 8 § andra stycket och 14 kap.1-3 §§sekretesslagen). Av intresse är därvid bestämmelsen i 14 kap. 2 § femte stycket, som innebär att uppgift om telemeddelanden får lämnas ut endast vid misstanke om brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år. Bestämmelsen är alltså en parallell till 27 § telelagen.
Hovrätten konstaterar att det formellt sett synes saknas hinder för att tillämpa reglerna om husrannsakan i ett fall som detta. Det bör dock noteras att de särskilda reglerna i 27 kap.rättegångsbalken och 27 § telelagen till skydd för uppgifter om telemeddelanden uppenbarligen skulle komma att sakna all verkan om de brottsutredande myndigheterna, i situationer där dessa regler inte möjliggör åtkomst av sådana uppgifter, i stället kunde använda instituten edition och husrannsakan i förening med beslag. Det framstår inte som rimligt att lagstiftaren skulle ha avsett att ge skyddet för telemeddelanden denna ihåliga karaktär (se JO:s beslut den 18 november 1996, Dnr 4425-1994). När det gäller regler om tvångsmedel förutsätts också en restriktiv tillämpning (jfr 2 kap.6 och 12 §§regeringsformen och art. 8 i Europakonventionen samt Europadomstolens dom den 24 april 1990 i fallet Kruslin mot Frankrike, 176-A, jfr även Bylund, Tvångsmedel I s. 56-57).
Frågan om rätten att i brottsutredningar få tillgång till uppgifter från en teleoperatör om telemeddelanden, såväl till innehåll som i övrigt, bör således enligt hovrättens mening anses vara exklusivt reglerad genom bestämmelserna i 27 kap.rättegångsbalken, 27 § telelagen och 14 kap. 2 § sekretesslagen (jfr även Fitger, Rättegångsbalken I, Del 2 s. 27:12 samt Buggningsutredningens betänkande SOU 1998:46, Om buggning och andra tvångsmedel, s. 371 f).