RH 2001:35

Åklagaren åtalade U.L. för försök till varusmuggling med följande gärningspåstående: U.L. försökte den 7 oktober 1995 olovligen till riket via Göteborg införa 10,5 liter sprit och 800 cigaretter utan att ge det till känna för vederbörande tullmyndighet. Brottets fullbordan kom ej till stånd endast på grund av tillfälliga omständigheter enär U.L. togs ut för kontroll och godset upptäcktes.

U.L. erkände gärningen.

Göteborgs tingsrätt (1996-05-28, tingsfiskalen Kajsa Wikander samt nämndemännen Stig Pettersson, Willy Johansson och Claes Antonsson) dömde U.L. för försök till varusmuggling till dagsböter. Domen vann laga kraft.

U.L. ansökte hos hovrätten om resning.

Åklagaren bestred bifall till ansökningen.

Till stöd för sin resningsansökan anförde U.L. följande. Tingsrättens dom är felaktig eftersom den står i strid med gällande EG-rätt och Högsta domstolens avgörande i NJA 1999 s. 670. Den grundläggande principen om fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital inom EG ger honom ostridig rätt att för sitt eget personliga bruk transportera alla varor inom unionen. Smuggling är numera per definition omöjlig inom en fri och gemensam inre marknad. I det fall han brutit mot undantagsbestämmelserna enligt privatinförsellagen medges endast skatterättslig sanktion enligt denna lags bestämmelser. Det är ostridigt att han har brutit mot anmälnings- och deklarationsplikten enligt privatinförsellagen. Varusmugglingslagen kan därför över huvud taget inte komma i fråga. I det fall en tilltalad har för avsikt att, i strid med svenska alkohollagens bestämmelser, bedriva yrkesmässig handel med sådana till Sverige införda varor, gör denne sig i stället skyldig till olovlig rusdrycksförsäljning eller försök därtill. F.n. tillämpar svenska domstolar fortfarande varusmugglingslagen i dessa fall. Denna rättstillämpning skall mycket starkt ifrågasättas mot bakgrund av fördragets grundläggande princip.

Åklagaren anförde bl.a. följande. Det åtalade förfarandet var vid gärningstillfället straffbart enligt 1 och 8 §§ varusmugglingslagen såsom försök till varusmuggling. Vid gärningstillfället var det vidare möjligt att förverka det i beslag tagna godset med tillämpning av 9 § varusmugglingslagen. Nu gällande lagstiftning på området - lagen (1994:1565) om beskattning av privatinförsel av alkoholdrycker och tobaksvaror från land som är medlem i den Europeiska unionen - trädde i kraft först den 1 juli 1996. Eftersom såväl gärning som lagföring skedde före ikraftträdandet, har tingsrätten helt korrekt dömt i enlighet med gällande regler i 5 § andra stycket brottsbalkens promulgationslag, dvs. efter den lag som gällde när gärningen företogs. Såväl straffet som förverkandeyrkandet är lagligen grundat. Det saknas mot bakgrund av ovannämnda omständigheter skäl till resning i målet.

Hovrätten för Västra Sverige (2001-01-19, hovrättslagmannen Staffan Levén samt hovrättsråden Kent Sundqvist och Anders Hagsgård) avslog ansökningen.

I skälen för beslutet anförde hovrätten följande.

Vid årsskiftet 1992/1993 genomfördes EG:s inre marknad, som bl.a. omfattar fri rörlighet för varor. I samband med genomförandet av den inre marknaden slopades gränskontrollerna mellan medlemsländerna vad avser kommersiell trafik och resandetrafik. Huvudregeln numera är att inga gränsformaliteter skall följa enbart till följd av att en gräns mellan medlemsländerna passeras.

För att möjliggöra slopandet av gränskontrollerna inom EU har det i viss utsträckning skett en samordning av beskattningsförfarandet, skattebaserna och skattesatserna för de indirekta skatterna. För alkohol- och tobaksvaror samt mineraloljor har sålunda införts gemensamma förfaranderegler genom Rådets direktiv 92/12/EEG av den 25 februari 1992 om allmänna regler för punktskattepliktiga varor och om innehav, flyttning och övervakning av sådana varor (cirkulationsdirektivet). I detta sammanhang kan anmärkas att genom cirkulationsdirektivet (artikel 23.4) upphörde bestämmelserna om punktskatt i det direktiv som behandlas i rättsfallet NJA 1999 s. 670 - Rådets direktiv 69/169/EEG av den 28 maj 1969 om harmonisering av lagstiftningen om befrielse från omsättningsskatter och punktskatter på varor som införts av resande - att gälla den 31 december 1992 med avseende på relationerna mellan medlemsstaterna.

För den yrkesmässiga hanteringen av varor som omfattas av cirkulationsdirektivet gäller att betalningsskyldighet för punktskatter inträder först när varan i fråga blir tillgänglig för konsumtion. Varorna skall alltså, trots att de är skattepliktiga, kunna bearbetas, lagras och förflyttas mellan medlemsländerna i tidigare led än detaljistledet utan att några beskattningskonsekvenser inträder. Införsel för privat bruk av t.ex. sprit och tobaksvaror är i princip fri. Punktskatter skall således tas ut i det medlemsland där varorna har förvärvats för konsumtion och inte i det medlemsland till vilket de senare införs.

Cirkulationsdirektivet ger medlemsstaterna möjligheter att införa nationella bevisregler till ledning för bedömningen av om en varuinförsel i det enskilda fallet skall anses avse privat bruk eller något kommersiellt ändamål. I direktivet anges att sådana bedömningar skall göras med utgångspunkt från bl.a. innehavarens kommersiella status och hans skäl för att inneha varorna, den plats där varorna finns eller det använda transportsättet, de handlingar som finns beträffande varorna samt varornas beskaffenhet och kvantitet. Med avseende på varornas kvantitet får medlemsstaterna till ledning för bevisningen fastställa referensnivåer, som beträffande tobaksvaror och alkoholdrycker inte får understiga 800 cigaretter, 400 cigariller, 200 cigarrer, 1 kg röktobak, 10 liter spritdrycker, 20 liter mellanprodukter, 90 liter vin och 110 liter öl. Regeringen uttalade i förarbetena till lagen (1994:1563) om tobaksskatt och lagen (1994:1564) om alkoholskatt att den inte ansåg det vara lämpligt att införa tumregler av detta slag i svensk lagstiftning. Regeringen anförde vidare att regler av detta slag kunde utfärdas som tillämpningsföreskrifter om de skulle anses underlätta den praktiska hanteringen av beskattningen (prop. 1994/95:56 s.91). Några sådana tillämpningsföreskrifter har inte utfärdats.

I samband med att Sverige blev medlem i EU erhöll Sverige ett undantag från den inom EU gällande huvudregeln att privatpersoners inköp i ett annat EU-land för eget bruk endast skall beskattas i inköpslandet. Detta undantag - som senare har förlängts och utvidgats - innebar att Sverige till utgången av år 1996 fick behålla sina tidigare beslutade kvantitetsgränser för skatteplikt vid införsel av alkoholdrycker och tobaksvaror. Skattefritt fick alltså föras in 1 liter spritdryck eller 3 liter starkvin, 5 liter vin, 15 liter starköl och 300 cigaretter eller 150 cigariller eller 75 cigarrer eller 400 gram röktobak. Införsel av kvantiteter som översteg de angivna fick således punktbeskattas i Sverige oberoende av om införseln skett för privat bruk eller yrkesmässigt.

I lagen (1994:1565) om beskattning av viss privatinförsel (privatinförsellagen), som trädde i kraft den 1 januari 1995, finns bestämmelser om beskattningen av resandes införsel för privat bruk av alkoholdrycker och tobaksvaror. Där anges också vilka kvantiteter som får föras in i landet utan att punktskatt skall betalas. Ursprungligen fanns det inga straffbestämmelser i denna lag. I förarbetena till lagen (prop. 1994/95:56 s. 71) angavs emellertid att sanktionsbestämmelser skulle finnas i de övergångsbestämmelser till varusmugglingslagen (1960:418) som föreslogs i prop. 1994/95:34 om den svenska tullagstiftningen vid ett EU-medlemskap. Något förslag till sådana övergångsbestämmelser finns emellertid inte i prop. 1994/95:34. Däremot uttalades (s. 106) att då gällande bestämmelser rörande sanktioner mot överträdelser av tullagstiftningen borde kunna behållas med vissa justeringar. Vidare uttalades att de centrala straffbestämmelserna för överträdelser av föreskrifter om in- och utförsel av varor huvudsakligen fanns i varusmugglingslagen och att denna lag i princip var tillämplig på alla brott vid införsel och utförsel av varor som innebar att staten undandrogs pålagor.

Yrkesmässig införsel av spritdrycker, vin och starköl fick före den 1 januari 2000 endast göras av den som hade tillverknings- eller partihandelstillstånd avseende sådana varor. Från och med nämnda datum är rätten till yrkesmässig införsel av spritdrycker, vin och starköl inte längre grundad på innehav av tillverknings- eller partihandelstillstånd utan den är i stället direkt kopplad till vissa begrepp i lagen om alkoholskatt (se prop. 1998/99:134).

Den som saknar erforderligt tillstånd för införsel av alkoholdrycker i kommersiellt syfte, eller har ett felaktigt sådant, är vid införseln skyldig att anmäla detta till tullen. Om han inte gör detta gör han sig skyldig till brott mot varusmugglingslagen. Detta följde tidigare av övergångsbestämmelserna till tullagen och numera av lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen (se prop. 1995/96:166 s. 49).

Av tingsrättens dom framgår inte vad som varit syftet med U.L:s införsel av alkoholen, dvs. om införseln skett för privat bruk eller yrkesmässigt. Var syftet yrkesmässigt utgjorde U.L:s handlande tveklöst ett brott mot varusmugglingslagen. Om införseln av alkoholen däremot varit avsedd att ske för privat bruk uppkommer frågan om U.L:s handlande även i sådant fall kan ha utgjort ett brott mot varusmugglingslagen.

Enligt den ursprungliga lydelsen av 4 § privatinförsellagen - vilken var tillämplig vid det aktuella tillfället - skulle den som förde in en vara för vilken skatt skulle betalas enligt 2 § vid införseln anmäla detta till Skattemyndigheten i Kopparbergs län (beskattningsmyndigheten). Beskattningsmyndigheten beslutade med stöd av anmälan den skatt som skulle betalas. Enligt den ursprungliga lydelsen av 1 § förordningen (1994:1615) om beskattning av viss privatinförsel fick Tullverket för beskattningsmyndighetens räkning ta emot en sådan anmälan.

Från gemenskapsrättslig synpunkt torde det inte finnas något hinder mot att ha en anmälningsskyldighet av nu angivet slag med avseende på skatteuppbörden. Det kan i sammanhanget antecknas att kommissionen i en rapport daterad den 24 maj 2000 har granskat tillämpningen av det svenska undantaget beträffande privatinförsel och därvid inte gjort några anmärkningar beträffande det svenska skatteförfarande som tillämpas när en resande medför alkoholhaltiga drycker eller tobaksvaror utöver de tillåtna ransonerna (se rapport från kommissionen till rådet, Europaparlamentet och Ekonomiska och sociala kommittén om de restriktioner som tillämpas av Danmark, Finland och Sverige beträffande de kvantiteter punktskattepliktiga produkter som av resande för eget bruk får föras in på dessa länders territorium från andra medlemsstater, KOM(2000) 316 slutlig).

Enligt 1 § varusmugglingslagen - vilken var tillämplig vid det aktuella tillfället - dömdes den som utan att ge det tillkänna hos vederbörlig myndighet till riket införde gods för vilket skatt skulle erläggas till statsverket, om gärningen skett uppsåtligen, för varusmuggling. För försök till varusmuggling dömdes enligt 8 § varusmugglingslagen till ansvar enligt 23 kap.brottsbalken.

U.L. har varit skyldig att erlägga skatt för den alkohol och de cigaretter han försökt föra in. Vidare har han enligt 4 § lagen om beskattning av viss privatinförsel varit skyldig att göra en anmälan till beskattningsmyndigheten. Mot denna bakgrund och med beaktande av vad som anförts om det vid gärningstillfället gällande sanktionssystemet kan det inte anses utgöra en uppenbart oriktig rättstillämpning att döma U.L. för försök till varusmuggling.

U.L. har således inte visat någon omständighet som kan föranleda resning i målet. Hans resningsansökan skall därför avslås.

Målnummer Ö 3769-00