RH 2002:70

Åklagaren åtalade vid Västmanlands tingsrätt E.B., född 1936, enligt följande påståenden.

1. Våldtäkt och grov våldtäkt

E.B. har under tiden den 1 januari 1980-hösten 1986 vid ett stort antal tillfällen genom våld på A.A. och/eller genom att försätta henne i vanmakt eller annat sådant tillstånd tvingat A.A., född 1973, till samlag.

2. Barnpornografibrott

E.B. har den 16 april 2002 i sin bostad i X-stad innehaft 31 pornografiska bilder av barn och en videofilm med samma bilder.

A.A. yrkade att E.B. skulle förpliktas att utge skadestånd till henne med 500 000 kr, varav 100 000 kr för sveda och värk och 400 000 kr för kränkning, allt jämte ränta.

Västmanlands tingsrätt (2002-06-20, rådmannen Ove Svensson samt nämndemannen Aina Närling) fann åtalen styrkta och dömde E.B. till fängelse i 12 år.

A.A:s skadeståndstalan bifölls helt.

I sina domskäl anförde tingsrätten, beträffande ansvarsfrågan under åtalspunkten 1, bl.a. följande.

De brott som åklagaren har lagt E.B. till last skall ha begåtts under tiden den 1 januari 1980 - hösten 1986. Fram till den 1 juli 1984 gällde bestämmelserna i 6 kap. 1 § brottsbalken om straff för våldtäkt och vad som då benämndes våldförande i samma lydelse som bestämmelserna ursprungligen hade när balken trädde i kraft den 1 januari 1965. Därefter har paragrafen ändrats en gång under den tid som omfattas av åtalet - den 1 juli 1984 - och två gånger efter det att brotten skall ha begåtts - den 1 juli 1992 och den 1 juli 1998. - Enligt 6 kap. 1 § brottsbalken i dess ursprungliga lydelse skulle dömas för våldtäkt när en man tvingade en kvinna till samlag genom våld eller genom hot som innebar trängande fara. Lika med våld ansågs att försätta kvinnan i vanmakt eller annat sådant tillstånd. Om brottet med hänsyn till kvinnans förhållande till mannen eller annars var att anse som mindre grovt, skulle inte dömas för våldtäkt utan för våldförande. - Straffet för våldtäkt var fängelse lägst två och högst tio år. För våldförande skulle dömas till fängelse i högst fyra år. För att ansvar för våldtäkt eller våldförande skulle kunna komma i fråga krävdes således att det gällde en gärning som förövats av en man mot en kvinna och gärningen skulle bestå i ett genom våld eller hot påtvingat samlag. Begreppet samlag definierades inte närmare i lagtexten. Den vedertagna tolkningen innebar emellertid att det inte krävdes att samlaget skulle ha fullbordats, utan det var tillräckligt att mannens och kvinnans könsdelar hade berört varandra. - Genom den lagändring som trädde i kraft den 1 juli 1984 utvidgades bestämmelsen om straff för våldtäkt till att omfatta inte bara påtvingade samlag i ordets egentliga mening utan även därmed jämförligt sexuellt umgänge. Lagändringen innebar vidare att definitionen av våldtäktsbrottet gjordes könsneutral, att brottet indelades i tre svårighetsgrader samt att uttrycket våldförande som beteckningen på den lindrigaste graden av brottet fick utgå ur lagtexten. Om brottet var att anse som grovt skulle gärningsmannen dömas för grov våldtäkt till fängelse lägst fyra och högst tio år. För våldtäkt, vilken inte var att anse som grov, skulle dömas till fängelse lägst två och högst sex år eller - om brottet med hänsyn till våldets eller hotets art och omständigheterna i övrigt var att anse som mindre allvarligt - till fängelse i högst fyra år. Vid bedömande om brottet var grovt, skulle enligt lagtexten särskilt beaktas om våldet varit livsfarligt eller om den som begått gärningen tillfogat allvarlig skada eller allvarlig sjukdom eller annars visat särskild råhet. I förarbetena (prop. 1983/84:105 s. 52) ges exempel på omständigheter, andra än de i lagtexten, vilka normalt borde föranleda att en våldtäkt bedöms som grov. Enligt dessa får ofta anses att gärningsmannen visat särskild råhet om offret är ett barn, en invalid eller en på annat sätt hjälplös person. - Den 1 juli 1992 ändrades 6 kap. 1 § brottsbalken på så sätt att vid bedömande av om brottet var grovt skulle, utöver vad som tidigare framgick av lagtexten, särskilt beaktas om den som begått gärningen "med hänsyn till tillvägagångssättet eller offrets låga ålder eller annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet". Att domstolen vid bedömningen av ett brotts straffvärde skall ta hänsyn bl.a. till om brottet har förövats mot någon som har en särskilt skyddslös ställning, exempelvis ett barn, följer redan av den allmänna bestämmelsen i 29 kap. 2 § brottsbalken om beaktande av försvårande omständigheter. Eftersom sexualbrott är en typ av brott som ofta riktar sig mot barn och då barn bör ha ett särskilt skydd mot sådana övergrepp, ansågs det emellertid viktigt att i våldtäktsparagrafen uttryckligen nämna offrets låga ålder som en försvårande omständighet och inte endast tolkningsvis låta denna omständighet falla under det allmänna uttrycket råhet i den gällande lagtexten (prop. 1991/92:35 s. 11 f.). Utbytet av "särskild råhet" mot "särskild hänsynslöshet eller råhet" innebar en anpassning till det motsvarande kriteriet för när ett misshandelsbrott enligt 3 kap. 6 § brottsbalken skall bedömas som grovt. Viss vägledning för tillämpningen skulle därigenom kunna vinnas i förarbetena till bestämmelsen om grov misshandel I den delen uttalades i nyssnämnda proposition (s. 14) bl.a. följande.

Sålunda torde det - - - exempelvis ofta finnas anledning att uppfatta upprepade eller långdragna övergrepp, oberoende av det våld eller hot som använts, som så brutala att de måste anses vara utslag av en sådan hänsynslöshet och råhet som går klart utöver vad som kännetecknar våldtäktsbrotten i allmänhet.

Avsikten med den i lagtexten tillagda hänvisningen till "tillvägagångssättet" var enligt propositionen att än tydligare markera att omständigheter av det slag som berörts i citatet ovan skulle beaktas vid bedömningen av brottets grovhet. Vidare kunde till "tillvägagångssättet" hänföras exempelvis sadistiska inslag i samband med övergreppet eller grovt förnedrande handlingar oberoende av om dessa varit särskilt farliga eller medfört allvarliga skador. - Den senaste ändringen av bestämmelsen i 6 kap. 1 § brottsbalken, vilken trädde i kraft den 1 juli 1998, innebar att bestämmelsen utvidgades till att omfatta - förutom påtvingade samlag - tvång till "annat sexuellt umgänge, om gärningen med hänsyn till kränkningens art och omständigheterna i övrigt är jämförligt med påtvingat samlag". - De ändringar som under åren gjorts i 6 kap. 1 § brottsbalken har, utöver vad som nu redovisats, inte inneburit några ändringar i sak i fråga om brottsrekvisiten. Straff för våldtäkt kan alltså bara dömas ut när offret har tvingats till samlag eller annat sexuellt umgänge genom hot eller genom hot som inneburit eller för den hotade framstått som trängande fara. Med våld avses i lagtexten allt fysiskt våld som antingen utgör misshandel eller innebär ett betvingande av offrets kroppsliga rörelsefrihet. För att ansvar för våldtäkt skall kunna inträde är det exempelvis - när brottet begåtts av en man mot en kvinna - tillräckligt att gärningsmannen utövat ett våld som enbart bestått i att han med sina kroppskrafter tvingat isär kvinnans ben. Även ringa fall av fysiskt våld hänförs alltså till sådant våld som kan föranleda ansvar för våldtäkt. Med uttrycket "hot som innebär trängande fara" avses fara för ett omedelbart förestående våld av allvarligare beskaffenhet.

Enligt 35 kap. 1 § brottsbalken får påföljd för brott inte dömas ut med mindre den misstänkte har häktats eller fått del av åtal för brottet inom viss tid (preskriptionstiden). Brott för vilka det svåraste straffet är fängelse på viss tid över åtta år - t.ex. grov våldtäkt eller våldtäkt enligt 6 kap. 1 § brottsbalken i dess lydelse före den 1 juli 1984 - preskriberas efter 15 år. Brott som inte kan föranleda svårare straff än fängelse åtta år preskriberas efter kortare tid, som mest tio år. Preskriptionstiden räknas enligt 35 kap. 4 § brottsbalken som huvudregel från den dag brottet begicks; om en förutsättning för att påföljd skall kunna dömas ut är att en viss verkan av handlingen har inträtt, skall tiden dock räknas från den dag då sådan verkan inträdde. Vidare gäller enligt 35 kap. 4 § andra stycket brottsbalken i dess lydelse från den 1 januari 1995 att om brott som avses i 6 kap.1-4 §§ eller 6 §brottsbalken (bl.a. våldtäkt och grov våldtäkt) eller försök till sådana brott har begåtts mot barn under 15 år, skall preskriptionstiden räknas från den dag målsäganden fyller eller skulle ha fyllt 15 år. Bestämmelsen i 35 kap. 4 § andra stycket brottsbalken om förlängd preskriptionstid för vissa sexualbrott mot barn skall enligt punkt 2 i övergångsbestämmelserna tillämpas även på brott som begåtts före ikraftträdandet, om inte möjligheten att döma till påföljd dessförinnan hade fallit bort enligt äldre bestämmelser. Om exempelvis en våldtäkt mot ett barn under 15 år begåtts före den 1 januari 1995, men inte preskriberats före detta datum, skall alltså preskriptionstiden enligt övergångsbestämmelserna räknas från den dag barnet fyllde (eller fyller) 15 år. Det gäller även om preskriptionstiden därigenom blir längre än den skulle ha varit enligt äldre bestämmelser. Om däremot preskription redan hade inträtt före den 1 januari 1995, har möjligheten att döma till påföljd därigenom - oavsett barnets ålder - slutligt fallit bort.

Enligt 2 kap. 10 § regeringsformen får straff eller annan brottspåföljd inte åläggas för en gärning som inte var belagd med brottspåföljd, när den förövades; det får inte heller dömas till svårare påföljd för gärningen än den som var föreskriven då. Samma princip om förbud mot retroaktiv strafflagstiftning har även kommit till uttryck i 5 § lagen (1964:163) om införande av brottsbalken (BrP). Där föreskrivs i första stycket att ingen får dömas för en gärning, för vilken det inte var stadgat straff när den begicks. Vidare skall, enligt andra stycket, straff bestämmas efter den lag som gällde när gärningen företogs; gäller annan lag när dom meddelas skall dock - med vissa undantag som inte är aktuella här - den lagen tillämpas, om den leder till frihet från straff eller till lindrigare straff.

Av det anförda följer till att börja med att straff för våldtäkt inte kan dömas ut för gärningar som vid tiden för brottet inte omfattades av bestämmelsen i 6 kap. 1 § brottsbalken, något som dock inte är aktuellt i målet. Eftersom de under 1980- och 1990-talen genomförda ändringarna i 6 kap. 1 § brottsbalken inte vid något tillfälle har inneburit att lindrigare straff skulle komma att dömas ut för sådana gärningar som redan tidigare föll inom bestämmelsens tillämpningsområde, följer vidare av 5 § BrP att straff för sådana våldtäktsbrott som E.B. kan finnas övertygad om skall bestämmas efter den lag som gällde när gärningen företogs; förutsatt dock att de inte är preskriberade. - De brott som E.B. enligt åtalet gjort sig skyldig till, skall ha begåtts mer än 15 år innan han häktades i målet. Oavsett hur dessa brott är att bedöma har preskription alltså inträtt, om preskriptionstiden skall beräknas från den dag brottet begicks. Beräknas preskriptionstiden i stället enligt den särskilda bestämmelsen om förlängd preskriptionstid i 35 kap. 4 § andra stycket brottsbalken, har preskription inte inträtt för brott som begåtts den 1 juli 1984 eller senare, förutsatt att brotten enligt den lag som gällde när de begicks - och enligt gällande lag - är att bedöma som grov våldtäkt. När det gäller brott som skall ha begåtts före den 1 juli 1984 och som skulle vara att bedöma enligt 6 kap. 1 § brottsbalken i dess lydelse före detta datum, måste beaktas att 1984 års lagändring bl.a. innebar att en särskild straffskala infördes för grova fall av våldtäkt samt att högsta straffet för brott som inte var att bedöma som grova bestämdes till fängelse högst sex år. För att straff i dag skall kunna dömas ut för våldtäktsbrott begångna före den 1 juli 1984, krävs därför att de enligt gällande lag är att bedöma som grova. I annat fall har påföljdspreskription inträtt. Det gäller även om preskriptionstiden skall beräknas först från den dag då A.A. fyllde 15 år. Det föreligger alltså inte något hinder mot att tillämpa övergångsbestämmelserna till 35 kap. 4 § andra stycket brottsbalken även på brott som begåtts innan dessa bestämmelser trädde i kraft, men som inte redan hade preskriberats. Det är alltså möjligt att döma E.B. till påföljd för brott som denne skulle finnas övertygad om, oberoende av när under av åklagaren angiven tid brotten har begåtts, under förutsättning dock att brotten enligt den lag som då gällde - och enligt gällande lag - är att bedöma som grov våldtäkt. Samma sak gäller om E.B. skulle finnas övertygad om att före den 1 juli 1984 ha gjort sig skyldig till våldtäkt enligt 6 kap. 1 § brottsbalken i dess då gällande lydelse, förutsatt att brottet enligt gällande lag är att bedöma som grovt. Skulle E.B. finnas övertygad om att ha gjort sig skyldig till något annat brott än våldtäkt/grov våldtäkt, vilket täcks av åklagarens gärningsbeskrivning, har däremot möjligheten att döma till påföljd fallit bort, antingen därför att brottet har preskriberats före den 1 januari 1995 eller i vart fall till följd av att mer än tio år förflutit från den dag A.A. fyllde 15 år till dess E.B. fick del av åtalet.

I målet föreligger, förutom A.A:s uppgifter, en rad vittnesmål som i en mängd avseenden inte bara delvis bekräftar hennes uppgifter utan även förstärker dessa. Dessutom föreligger en mycket stark bevisning i form av daterade fotografier samt brev och lappar med påtecknade datum och klockslag som på ett avgörande sätt styrker hennes påståenden om vad som utspelat sig i den utåt sett oskyldiga relation som kom att utveckla sig under en följd av år mellan henne och E.B. och som inleddes med att denne började ställa upp som barnvakt. Det finns därför anledning att sätta full tilltro till A.A:s uppgifter. Härtill kommer en del andra omständigheter som exempelvis uppgift om ett tidigt skrivet testamente, den innehållsmässiga utformningen av det testamente som åberopats som skriftlig bevisning i målet och inte minst E.B:s bristande trovärdighet när det gäller bl.a. omfattningen av kontakterna med A.A., orsaken till fotograferingarna och försöken att bortförklara de avslöjande fotografier, där han står med åtminstone halvt erigerad penis mellan A.A:s ben. Tingsrätten finner det därför ställt utom varje rimligt tvivel att E.B. begått de gärningar som åklagaren påstått. Brotten är att bedöma som grova. De åtalade gärningarna är således styrkta och skall bedömas som åklagaren gjort.

I tingsrättens domskäl under åtalspunkten 2 anförde tingsrätten.

E.B. har erkänt gärningen och medgett ansvar för barnpornografibrott. Hans erkännande vinner stöd av hans egna uppgifter och av de av åklagaren åberopade fotografierna och videofilmen. Åtalet är därför styrkt. Brottet skall bedömas som åklagaren gjort.

Beträffande påföljd anförde tingsrätten.

E.B. är 65 år gammal och förekommer inte sedan tidigare i belastningsregistret. Enligt läkarintyg enligt 7 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. förelåg inte allvarlig psykisk störning vid gärningen och inte heller vid undersökningen. Under sådana förhållanden kan på grund av brottens höga straffvärde någon annan påföljd än fängelse inte komma i fråga. För grov våldtäkt skall dömas till fängelse lägst fyra och högst tio år. När fängelse skall dömas ut som gemensamt straff för flera brott, får straffet enligt 26 kap. 2 § andra stycket brottsbalken sättas över det högsta straff som kan följa på ett av brotten men får, om det svåraste straffet är fängelse åtta år eller längre, inte överskrida detta med mer än fyra år. Högsta straff för den brottslighet som E.B. har gjort sig skyldig till är alltså fängelse 14 år. De av E.B. begångna brotten har pågått från det A.A. var sex år gammal till dess hon var ungefär tolv och ett halvt år. Det har varit fråga om ett mycket stort antal våldtäkter som inneburit en upprepad och synnerligen allvarlig kränkning av hennes integritet. De skador som A.A. har tillfogats genom brotten är svåra att överblicka, men det framgår tydligt av hennes och andras berättelser att hon har utsatts för ett långvarigt och mycket svårt lidande. Tingsrätten anser därför att det - trots att det gått lång tid från det att brotten begicks till dess att de blivit föremål för rättens prövning - finns anledning att döma till en svårare påföljd än det högsta straff - fängelse tio år - som kan följa på ett fall av grov våldtäkt. Vid en samlad bedömning där också viss hänsyn tas till E.B:s ålder, bör fängelsestraffets längd bestämmas till 12 år.

Nämndemännen Maria Jern och Sonia Ramqvist var skiljaktiga och anförde.

Ense med majoriteten i övrigt anser vi att det vid straffmätningen inte finns anledning att ta hänsyn till vare sig den tid som förflutit sedan brotten begicks eller den tilltalades ålder. Påföljden bör därför bestämmas till 14 års fängelse.

I skadeståndsfrågan anförde tingsrätten:

Av bedömningen i skuldfrågan följer att E.B. är skyldig att utge skadestånd till A.A. för den kränkning av hennes integritet som brotten inneburit samt för sveda och värk i form av psykiskt lidande som hon fått utstå inte bara under den tid brotten pågått utan som en följd av brotten även fortsättningsvis under den långa tid som förflutit därefter och som hon alltjämt får utstå.

Skadestånd med anledning av kränkning enligt 5 kap. 6 § skadeståndslagen (1972:207), i den lydelse bestämmelsen har efter en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 2002, skall bestämmas efter vad som är skäligt med hänsyn till handlingens art och varaktighet. Bedömningen får enligt prop. 2000/2001:68 s. 51 göras skönsmässigt med utgångspunkt från rådande etiska och sociala värderingar, ett uttalande som hämtats från förarbetena till skadeståndslagen i dess ursprungliga lydelse (prop. 1972:5 s. 572). Enligt lagtexten skall vid bedömningen särskilt beaktas bl.a. om handlingen har haft förnedrande eller skändliga inslag, om gärningen har riktat sig mot någon med särskilda svårigheter att värja sin personliga integritet (t.ex. ett barn) eller om gärningen har inneburit ett missbruk av ett beroende- eller förtroendeförhållande.

Nya regler om skadstånd skall, enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer, tillämpas endast på skadefall som har inträffat efter ikraftträdandet. De ändringar av skadeståndslagens regler om bestämmande av kränkningsersättning som trädde i kraft den 1 januari 2002 innebar emellertid inga egentliga sakliga nyheter utan innebar i huvudsak förtydliganden av vad som redan gällde (prop. 2000/2001:68 s. 53). Sådana omständigheter, som enligt 5 kap. 6 § skadeståndslagen i dess nuvarande lydelse särskilt skall beaktas vid bestämmande av skadestånd med anledning av kränkning, beaktades redan i tidigare praxis och får därför betydelse även vid bestämmande av kränkningsersättningen.

Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 1997 s. 514 uttalat att den allmänna nivån för kränkningsersättning vid grövre sexualbrott mot barn bör ligga vid 100 000 kr. Som skäl för denna bedömning anfördes att sådana brott allmänt uppfattas som en synnerligen grov kränkning av barnets personliga integritet samt att brottet, särkilt när gärningsmannen tillhör barnets familj, kan medföra svåra och mycket långvariga begränsningar av barnets möjligheter att som vuxen knyta normala kontakter med andra människor, både när det gäller sexuallivet och på andra områden. Omständigheterna i det fall där uttalandena gjordes, innebar enligt Högsta domstolen att barnet hade utsatts för en mycket allvarlig kränkning, vilket motiverade ett högre skadestånd än det belopp som förordnats som en allmän nivå och skadståndet bestämdes med dessa utgångspunkter till 150 000 kr.

Brottsoffermyndighetens nämnd har nyligen höjt den allmänna nivån för brottsskadeersättning med anledning av kränkning - vilket bestäms enligt samma grunder som ersättning för kränkning enligt skadeståndslagen - till 150 000 kr. Med utgångspunkt från denna allmänna nivå bestämdes brottsskadeersättningen i de allvarligaste av de fall som vid tillfället var uppe till prövning till 300 000 kr.

De övergrepp som E.B. förövat mot A.A. har inneburit en synnerligen allvarlig kränkning av hennes integritet och har, under den tid som kan bedömas, pågått under sex och ett halvt år. E.B. har varit en god vän med A.A:s mor och övergreppen mot A.A. har förövats när han hade hand om henne, inledningsvis i egenskap av barnvakt under någon kväll, möjligtvis med övernattning, och senare som "extrapappa" under helger, del av helger, någon gång under en hel vecka, under utflykter eller under tillfälliga besök av A.A. på vardagar efter skoltid, men även nattetid när han kom och hämtade henne i hennes bostad. Den kränkning och det psykiska lidande som det i målet är fråga om, är av sådan omfattning att ersättningen härför bör bestämmas helt i enlighet med vad som yrkats. A.A:s skadeståndstalan skall därför helt vinna bifall.

Åklagaren och E.B. överklagade tingsrättens dom.

Åklagaren yrkade att straffet skulle skärpas.

E.B. yrkade ogillande såväl av åtalen för våldtäkt och grov våldtäkt som A.A:s skadeståndstalan. I andra hand yrkade han strafflindring och nedsättning av det utdömda skadeståndet till 300 000 kr, varav 250 000 kr för kränkning och 50 000 kr för sveda och värk.

Parterna bestred varandras yrkanden.

Åklagaren justerade i hovrätten gärningspåståendet under åtalspunkten 1 sålunda: ”E.B. har under hösten 1980-hösten 1986 . . .”

Svea hovrätt (2002-09-23, hovrättslagmannen Bengt Sjögren, hovrättsrådet Karl Bergkvist, referent, t.f. hovrättsassessorn Johan Modin samt nämndemännen Jane Staffansson och Frank Grenehed) - som beträffande de grova våldtäkterna tillämpade 6 kap. 1 § tredje stycket i dess lydelse för den 1 juli 1992 - fastställde tingsrättens domslut.

I sina domskäl anförde hovrätten bl.a. följande.

Åtalspunkten 2 (barnpornografibrott)

Gärningarna

Enligt tingsrättens dom i den delen inte överklagade dom skall E.B. dömas för barnpornografibrott. Det skall dock anmärkas att denna gärning såtillvida har samband med åtalet i övrigt som att det främst är bilder på A.A. som barnpornografibrottet avser.

Åtalspunkten 1 (våldtäkt och grov våldtäkt)

Den redogörelse som tingsrätten har lämnat beträffande de bestämmelser i 6 kap. och 35 kap.brottsbalken som i över tiden olika lydelser skall tillämpas i målet, är enligt hovrättens mening invändningsfri.

Den bevisning som åklagaren har lagt fram inför hovrätten är alldeles entydig och mycket övertygande. Även med beaktande av att det för A.A:s vidkommande är fråga om traumatiska barndomsupplevelser, så framstår hennes egen berättelse som både trovärdig och tillförlitlig. Såväl viss skriftlig bevisning i form av brev, lappar och testamente som de utsagor de här omhörda vittnena har lämnat, bekräftar och förstärker hennes berättelse både beträffande enskilda detaljer som mer allmänt. Till detta kommer så fotografierna och videofilmen vilka i sig har ett bevisvärde som inte står ett erkännande efter. - Sammantaget är det således med tillräcklig grad av säkerhet utrett att E.B. har förgripit sig på A.A. på sätt åklagaren påstår. De brott E.B. har gjort sig skyldig till skall rubriceras som våldtäkt respektive grov våldtäkt och de är på av tingsrätten närmare anförda skäl inte preskriberade.

Sammantaget skall E.B. dömas för att han under tiden hösten 1981 till sommaren 1986 har förgripit sig på A.A. i enlighet med vad åklagaren närmare påstått därom.

Påföljden

Hovrätten ansluter sig till tingsrättens allmänna överväganden beträffande val av påföljd och gärningarnas straffvärde. Varken E.B:s ålder eller det förhållandet att övergreppen har pågått under en kortare tidsperiod än den tingsrätten har funnit utredd eller någon annan omständighet kan föranleda att fängelsestraffet sätts lägre än tillämpligt straffmaximum och hovrätten ansluter sig således såtillvida till åklagarens syn på straffmätningen i målet. Vid tidpunkten för E.B:s övergrepp mot A.A. var dock - med tillämpning av 26 kap. 2 § brottsbalken i dess dåvarande lydelse - straffmaximum för de brott han då gjorde sig skyldig till fängelse i tolv år. Av 5 § lagen om införande av brottsbalken följer att straff skall bestämmas efter den lag som gällde när gärningen företogs. Hovrätten är alltså förhindrad att tillämpa 26 kap. 2 § brottsbalken i dess nuvarande lydelse, vilken trädde i kraft den 1 januari 1989 (lag 1988:952, se prop. 1987/88:120 s. 113). Den omständigheten att E.B:s barnpornografibrott ligger i tiden härefter föranleder inte någon annan bedömning. - Tingsrättens påföljdsbestämning skall på anförda skäl stå fast.

Skadeståndet

Det skadestånd som tingsrätten har dömt ut är högt. Det skall det också vara och hovrätten finner inte skäl att frångå tingsrättens bedömning vare sig beträffande kränkningsersättningen eller ersättningen för sveda och värk.

Målnummer B 7157-02