RH 2008:46

Domskäl

Tingsrätten (rådmännen Dag Engström, Anders Carlbaum och Agneta Ögren, referent) anförde i dom den 28 februari 2007 bl.a. följande.

BOLAGETS GRUNDER FÖR KÄROMÅLET

Bolaget har träffat tre avtal med P.F. om rätt att avverka skog i tre olika områden på fastigheten. Föreningen har därefter träffat avtal med P.F. om rätt att avverka skog i samma områden på samma fastighet. De förvärvade avverkningsrätterna kan inte utan förfång för någondera utövas vid sidan av varandra. Bolaget har då enligt 7 kap. 22 § jordabalken (JB) haft företrädesrätt till avverkningsrätten på fastigheten. Föreningen har genom att tillgodogöra sig rotposter för vilka bolaget haft gällande avverkningsrätter vållat bolaget skada. Nämnda skada har föreningen vållat bolaget dels av oaktsamhet, dels av uppsåt.

Såvitt avser uppsåtet har följande anförts. Föreningen har vid ett tillfälle, då det första avtalet träffades med P.F., upplysts om att avverkningsrätten enligt S1 redan försålts till bolaget. Vidare har den som genomförde avverkningen för föreningens räkning i omedelbar anslutning till att avverkning genomfördes underrättats om att bolaget redan förvärvat rotposten. Därefter har föreningen uppsåtligen och i strid med 7 kap. 22 § JB tagit sig själv rätt och tillgodogjort sig den egendom som enligt 7 kap. 22 § JB skulle tillkomma bolaget. Bolaget har på redovisat sätt berövats sin nyttjanderätt och föreningen har därigenom olovligt förfogat över egendomen på sätt som stadgas i 10 kap. 4 § brottsbalken, alternativt på sätt som varit ägnat att försvåra ett återställande till bolaget förvärvat en nyttjanderätt vilken föreningen känt till varit frånhänd bolaget genom brott på sätt som stadgas i 9 kap. 6 § brottsbalken. Föreningen har genom sitt beteende ådragit sig skadeståndsskyldighet enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer.

Alternativt har föreningen genom oaktsamhet vållat bolaget skada genom att beröva bolaget dess företrädesrätt enligt 7 kap. 22 § JB. Föreningen har haft vetskap om snitselband, om märkning av skogen, om att avtal som inte var undertecknat av båda parter fanns, om att P.F. fått full förskottsbetalning av bolaget för avverkningsrätten och om P.F:s påtagliga behov av kontanter. Föreningens oaktsamhet har bestått i att föreningen trots ovan nämnda vetskap underlåtit att med tillräcklig grad av noggrannhet förvissa sig om i vad mån tillgodogörande kunnat ske utan att kränka bolagets rätt och detta trots att vetskap om de rätta förhållandena hade kunnat skaffas på ett enkelt sätt. Dessutom har föreningens uppköpare varit väl bekant med förhållandena i de aktuella områdena. Föreningen har inte fullgjort sin undersökningsplikt och har genom sitt oaktsamma beteende vållat bolaget skada för vilken föreningen enligt skadeståndsrättsliga principer är skadeståndsskyldig.

Den skada som uppstått har bestått av dels bolagets anskaffningskostnad, dels den handelsvinst bolaget skulle ha gjort om affären fått genomföras på avsett sätt. Bolagets anskaffningskostnad för vilken föreningen ska svara solidariskt med P.F. har totalt uppgått till (205 000 + 172 000 + 138 000 + 43 000) 558 000 kr. Bolaget har gått förlustig en handelsvinst motsvarande skogsägarnas tillgodogörande av skogen, omfattande 387 m³ fub talltimmer med ett förädlingsvärde av 150 kr/m³ samt 890 m³ fub grantimmer med ett förädlingsvärde av 100 kr/m³ eller ett sammanlagt förädlingsvärde av i vart fall 140 000 kr.

Bolaget har bestritt att bolaget förfarit oaktsamt. Bolaget har bestritt att det är branschpraxis att skriva in avverkningsrätter i fastighetsregistret. Bolaget har bestritt att en skriftlig begäran om förlängd tid för avtalet M1 kunnat påverka det förhållandet att P.F. sedan på nytt upplåtit samma avverkningsrätt. Bolaget har bestritt att en underlåtenhet att inge avverkningsanmälan ska ha någon som helst rättslig betydelse eftersom syftet med en sådan anmälan är ett helt annat.

FÖRENINGENS GRUNDER FÖR SVAROMÅLET

Föreningen har vitsordat att bolaget inte kunnat utnyttja sin företrädesrätt enligt 7 kap. 22 § JB såvitt avser avtalen M2 och M3. Föreningen har bestritt att tiden för avtalet M1:s giltighet förlängts. Om bolaget kan visa att ett nytt avtal slöts den 11 september 2001 har föreningen vitsordat att bolaget haft företrädesrätt enligt 7 kap. 22 JB även såvitt avser avtalet M1. Föreningen har dock helt saknat kännedom om avtalen M2, M3 och förlängningen av M1.

Under alla förhållanden har föreningen bestritt att föreningen uppsåtligen orsakat bolagets skada när den utnyttjat sin avverkningsrätt på den aktuella fastigheten. Föreningen har bestritt att P.F. vid något tillfälle upplyst föreningen om att avverkningsrätten enligt S1 redan var försåld till bolaget. Föreningen har inte haft kännedom om avtalen M2 och M3. Föreningen har bestritt att den som genomförde avverkningen för föreningens räkning, A.H., underrättats om att bolaget redan förvärvat rotposten. Om bolaget kan visa att A.H. fått en sådan underrättelse har föreningen bestritt att AH:s kunskap kan binda föreningen, detta eftersom A.H. är en fristående entreprenör och inte anställd av föreningen. Föreningen har bestritt att föreningen uppsåtligen tagit sig själv rätt och det har bestritts att föreningen olovligt förfogat över egendomen på sätt som stadgas i 10 kap. 4 § brottsbalken. Föreningen har vidare bestritt att föreningen gjort sig skyldig till häleri.

Föreningen har även bestritt att föreningen genom oaktsamhet vållat bolaget skada. Föreningen har bestritt att områdena var utmärkta med snitselband med bolagets logotyp i den omfattning som bolaget påstått. Föreningen har vitsordat att all skog var stämplad, men har invänt att P.F. på fråga från föreningen förnekat ytterligare upplåtelser och han har i stället lämnat en trolig förklaring till stämplingen. Föreningen har vitsordat att föreningen haft vetskap om att ett avtal som inte var undertecknat av båda parter fanns och att föreningen av den anledningen till en början avstod från att förvärva avverkningsrätten till detta område. Det har bestritts att föreningen haft kännedom om förlängningen av avtalet M1.

Föreningen har bestritt att det särskilt framkom att P.F. var i akut behov av kontanter och att föreningens representant haft någon särskild kunskap om P.F:s fastighet, upplåtna avverkningsrätter och den ekonomiska situationen för fastighetsägarna i området. Föreningen har slutligen bestritt att det förelegat någon särskild undersökningsplikt för föreningen. Föreningen har utfört de kontroller som funnits att tillgå.

Under alla förhållande har föreningen bestritt att föreningen orsakat bolaget en skada. Föreningen har inte heller kunnat vitsorda bolagets sätt att beräkna sin skada. Föreningen har vitsordat att bolaget totalt till P.F. lämnat ett förskott med 995 000 kr, men föreningen har inte vitsordat att bolaget köpt avverkningsrätter till exakt samma område som föreningen. Föreningen har inte vitsordat att anskaffningskostnaden uppgått till 558 000 kr eftersom grunden för beräkningen är alltför osäker. Föreningen har inte heller vitsordat den av bolaget angivna mängden skog på fastigheten eller det av bolaget uppgivna förädlingsvärdet. Föreningen har uppgett att klavningslistorna inte stämmer överens med den volym timmer som föreningen avverkat på fastigheten. Föreningen har vidare gjort gällande att de grunder för talan som bolaget åberopat inte medför rätt till ersättning för förlorad handelsvinst. Under alla förhållanden uppstår förlust av handelsvinst endast om bolagets sågverksanläggning behöver stå stilla p.g.a. att man inte kunnat tillgodogöra sig timret från P.F:s fastighet i enlighet med avtalen och detta har inte ens bolaget påstått.

För det fall tingsrätten skulle finna att föreningen är skadeståndsskyldig gentemot bolaget skall denna skadeståndsskyldighet jämkas till noll kr på grund av bolagets eget oaktsamma beteende. Bolaget har förfarit oaktsamt genom att inte skriva in sin nyttjanderätt i fastighetsregistret, trots att bolaget betalt ett stort förskott för en nyttjanderätt som bolaget inte haft för avsikt att utnyttja inom de närmaste åren. Bolaget har vidare förfarit oaktsamt när bolaget i strid med sina egna allmänna bestämmelser inte skriftligen begärde förlängning av avverkningstiden hos P.F. Slutligen har bolaget förfarit oaktsamt genom att inte göra någon avverkningsanmälan till Skogsvårdsstyrelsen trots att det åtminstone i avtalen M1 och M3 stadgas att anmälningsplikten åvilar köparen. Bolagets oaktsamma förfarande har helt omöjliggjort för föreningen att få kännedom om de avverkningsrätter som bolaget anser sig ha haft på P.F:s fastighet.

VAD PARTERNA YTTERLIGARE ANFÖRT

Bolaget: P.F. hade erhållit betydande fysiska skador till följd av sitt arbete som skogshuggare hos bolaget och hans fysiska arbetsförmåga var nedsatt när han och hans fru köpte fastigheten. I samband med köpet av fastigheten slutade P.F. sitt arbete hos bolaget. P.F. uppfattades då av bolaget som en lojal, ärlig och mycket duglig medarbetare. I anledning av inköpet av fastigheten tog P.F. kontakt med L.F., som var virkesinköpare hos bolaget och även hade varit P.F:s chef. L.F. besökte därefter Gärdssjö 1:4 och tittade på fastighetens skogsbestånd. L.F. och P.F. kom överens om att bolaget skulle köpa skog av P.F. och ett avverkningsområde utsågs. Avtalet var vid den här tiden endast muntligt. I samband med det muntliga avtalet fick P.F. en förskottsbetalning av bolaget. I mars 1996 lämnades även en avverkningsanmälan för området in till Skogsvårdsstyrelsen. Området var en väsentlig del av det område som det första skriftliga avtalet M1 senare kom att omfatta. Efter mars 1996 och fram till oktober 1997 lyfte P.F. successivt ytterligare förskottsbetalningar avseende den avverkningsrätt som överlåtits och i oktober 1997 skrevs det skriftliga avtalet M1. Detta avtal hade en löptid på fem år med en rätt för köparen att efter en skriftlig begäran få ett års förlängd avverkningstid. I avtalet stadgades vidare bl.a. följande:

6. …Skulle avverkningstiden löpa ut utan att köparen avverkat skog till ett värde motsvarande till säljaren utbetalade likvider skall säljaren till köparen återbetala 90 % av likviden överstigande värdet av avverkad och av köparen tillgodogjord skog. Med värde avses det pris som parterna avtalat.

7. Köparens äger rätt att avverka och utforsla från skogen på det sätt och med de metoder som köparen finner lämpligast. I normalfallet gäller huggarstämpling. Köparen är dock skyldig tillse att kvarstående skog, återväxt, åker, betesmark, diken etc. icke i onödan skadas eller förstörs till följd av bristande omsorg vid vald drivningsmetod och vid drivningens genomförande. Köparen skall vara fri från ansvar för ev skador som må uppkomma trots att drivningen genomförts med normal aktsamhet. För en rationell drivning av skogen äger köparen anlägga ett för vald drivningsmetod normalt stickvägssystem. Träd som därvid måste avverkas skall ingå i uppdraget även om de icke utstämplats av stämplingsförrättare. För avverkat virke ur denna avverkning ansvarar köparen för åtgärder till skydd mot insektsskador på växande skog. Köparen äger därvid rätt att bespruta virket med de av Skogsvårdsstyrelsen eller annan myndighet godkända preparat.

8. Köparen äger rätt att inom ramen för gällande lagstiftning antigen kvarlämna avverkningsavfall och kottar i skogen eller tillvarata dessa före kontraktstidens utgång oavsett när gagnvirke uttas.

10. Köparen äger rätt att inskriva denna avverkningsrätt. Säljaren är skyldig att vid fastighetens försäljning göra förbehåll om avverkningsrättens bestånd.

I samband med avtalsslut om avverkningsrätt till ett visst skogsområde brukar träden i området klavas och stämplas samt brukar området snitslas med hjälp av snitselband. Att skogen klavas innebär att trädens diameter mäts i en viss höjd med hjälp av en typ av skjutmått. Diametern liksom typ av träd registreras i mätinstrumentet. När samtliga träd i ett skogsområde är klavade töms mätinstrumentet på uppgifter och köparen får en relativt exakt uppgift om antalet träd i kubikmetermängd på det inköpta skogsområdet. Att skogen stämplas innebär att en 3-5 cm röd prick målas i brösthöjd på trädet. Stämplingen sker efter att klavningen av trädet genomförts. Att snitsla ett skogsområde innebär att snitselband med köparens färg och logotyp knyts på trädens kvistar i avverkningsområdets ytterkanter. Snitselbanden fästs därvid på träden med viss regelbundenhet och avsikten är att markera skogsområdets ytterkanter. Snitslingen har sedan betydelse för den/de personer som skall avverka skogen så att avverkning inte sker av någon annans träd. Snitselbanden kan vara antingen av plast eller av papper. Banden är avsedda att fungera som vägvisare i fem år.

Efter att L.F. och P.F. slutit det första muntliga avtalet lämnade L.F. till P.F. ut ett klavningsinstrument, rödfärg och snitselband med bolagets färg och logotyp. P.F. klavade och stämplade sedan hela sitt skogsbestånd och han snitslade in området M1 till vilket bolaget köpt avverkningsrätten. Detta avvek från det normala eftersom det i regel är köparen som genomför dessa åtgärder. I maj 1998 slöts ett nytt avtal mellan P.F. och L.F., M2. Vid detta avtalsslut gick det till på ungefär samma sätt som vid det första avtalsslutet förutom att L.F. inte besiktade fastigheten. P.F. fick på nytt förtroende att snitsla in det upplåtna området. När det tredje avtalet slöts gick det avtalsslutet till på samma sätt som vid det andra avtalet. Enligt de tidigare ingivna klavningslistorna innehöll det tredje området 2 249 stycken träd. P.F. genomförde även snitslingen av området M3. Efter varje snitslingstillfälle bekräftade P.F. att han hade snitslat respektive område. Några månader efter att det tredje avtalet slutits besökte L.F. fastigheten. Han gick runt på fastigheten och undersökte snitslingen. L.F. fann vid detta tillfälle att snitslingen var professionellt genomförd och han behövde endast komplettera snitslingen på några enstaka ställen där sol och vind blekt snitselbanden så att de blivit oläsbara. Snitslingen var både frekvent och väl synlig. Hösten 2000 hade P.F. inte mer skog att sälja, men han var fortfarande i stort behov av pengar. P.F:s relation till L.F. var fortfarande mycket god och han ringde därför flera gånger och ville ha ytterligare förskott på sina försäljningar. L.F. godkände några utbetalningar under hösten 2000 och en utbetalning under våren 2001, men vid samtal den 11 september 2001 förklarade L.F. att han endast kunde godta en sista utbetalning och att P.F. därefter inte kunde påräkna ytterligare utbetalningar från bolaget. Under samma samtal frågade L.F. P.F. om det gick bra att förlänga avtalstiden för avtalet M1 till den 27 maj 2003 (när avtalet M2 löpte ut) så att alla tre skogsområdena kunde avverkas samtidigt. P.F. gick med på en sådan förlängning och avtal träffades om detta. Eftersom P.F. inte kunde få mer pengar från bolaget men han ändå var i desperat behov av kontanter kontaktade han föreningen i början av år 2002. P.F. fick vid detta tillfälle kontakt med föreningens virkesinköpare M.Ö., som har en mångårig erfarenhet av virkesinköp. M.Ö. och P.F. träffades strax därefter i P.F:s bostad på fastigheten. P.F. upplyste M.Ö. vid detta besök att han hade stort behov av kontanter eftersom han hade ett banklån som omedelbart måste regleras. P.F. och M.Ö. gick sedan ut i de aktuella skogsområdena och de kom att vandra genom området för avtalet M2 och vidare upp i området för M1. Vid övergången mellan området M1 och M2 stannade P.F. och förklarade vägen för M.Ö., som sedan ensam fortsatte att besikta fastigheten både såvitt avsåg området M1 och området M3. P.F. och M.Ö. träffades därefter och gick vidare hem till P.F:s bostad. Vid denna besiktning var alla träd i de aktuella områdena stämplade och områdena var väl insnitslade. Med hänsyn härtill kom M.Ö. att ställa en del frågor till P.F. och denne förklarade för M.Ö. att skogen redan var såld till bolaget. P.F. visade även upp avtalet M1 för M.Ö. samt förklarade att det fanns en avverkningsanmälan inlämnad år 1996 avseende det området. Av kontraktet kunde M.Ö. se att avverkningsrätten var slutbetald. Beträffande avtalen M2 och M3 uppgav P.F. att avverkningsrätterna till dessa områden var sålda men att det endast förelåg muntliga avtal samt att ingen avverkningsanmälan gjorts beträffande dessa områden. På dessa uppgifter reagerade M.Ö. positivt och lånade därefter P.F:s telefon. M.Ö. ringde därefter två samtal, dels till någon anställd hos föreningen angående den information han hade fått och de möjligheter som förelåg, dels till en jurist för att efterfråga de juridiska förutsättningarna att förvärva områdena M2 och M3. Därefter uppstod en diskussion mellan M.Ö. och P.F. om priset för avverkningsrätten. M.Ö. erbjöd sammanlagt för avverkningsrätten till S1, som i princip motsvarade områdena M2 och M3, summan 170 000 kr i förskott. P.F. har inte erhållit mycket mer kontanter vid slutregleringen. Enligt mätningar fanns på områdena 900 m³ timmer och för detta hade bolaget betalat 420 000 kr. P.F., som var i akut behov av pengar, accepterade erbjudandet och samma dag eller någon dag därefter slöts avtalet S1 med föreningen. Avtalet undertecknades på M.Ö:s kontor eftersom denne innan undertecknandet behövde kontrollera vissa förhållanden. Föreningen har hävdat att föreningen innan köpet kontrollerat fastighetsregistret och eventuella avverkningsanmälningar hos Skogsvårdsstyrelsen och det är förmodligen dessa kontroller som M.Ö. genomförde efter sitt besök hos P.F. Föreningen avverkade sedan träden på området S1 redan vårvintern 2002. Avverkningen genomfördes så fort det var möjligt med hänsyn till gällande bestämmelser. Föreningen kom därför att orsaka omfattande skador i skogen med skogsmaskinerna. I oktober 2002 träffade P.F. ett nytt avtal med föreningen, S2. Avverkningsrätten enligt S2 omfattade knappt hälften av området M1, men M1 var även den mest attraktiva skogen. Vid undertecknandet av S2 hade föreningen sett P.F:s ensidigt undertecknade kontrakt M1 med bolaget. Enligt P.F:s ensidigt undertecknade kontrakt hade avtalstiden för M1 gått ut. P.F. fick vid undertecknandet av S2 ett förskott av föreningen på 35 000 kr för avverkningsrätten. Slutpriset skulle bestämmas när avverkningen hade skett. Inför undertecknandet av detta avtal var föreningen medveten om att P.F. fått 575 000 kr från bolaget för avverkningsrätten, att skogen redan var såld till bolaget och att P.F. var i extremt stort behov av pengar. Slutavverkningen skedde några månader efter undertecknandet av avtalet S2. Under avverkningen uppmärksammades föreningen genom den person som skötte avverkningen, A.H., att skogen redan var såld till bolaget. Det var KS, som ägde skogen intill fastigheten, som frågade A.H. om denne kom från bolaget och när svaret blev nekande uppgav K.S. att skogen redan var såld till bolaget samt pekade på att skogsområdet omgavs av bolagets snitselband. A.H. reagerade inte på denna uppgift utan fortsatte att avverka skogen. Inte förrän sommaren 2003 upptäckte bolaget att deras inköpta rotposter redan var avverkade. Upptäckten gjordes i samband med att bolaget skulle börja planera för avverkning av träden och en representant åkte till fastigheten för att undersöka förutsättningarna närmare. Representanten ringde omedelbart till L.F. och berättade att skogen redan var avverkad. Därefter besökte och besiktade S.L. fastigheten samt kartlade skogsområdet. S.L. dokumenterade sina fynd med hjälp av fotografier. S.L. kunde vid detta tillfälle konstatera att snitselbanden i de aktuella områdena var intakta och väl synliga och det påträffades även dubbelsnitslade träd, dvs. träd på vilka både bolagets och föreningens snitselband var anbringade.

Avtalet om avverkningsrätt tillförsäkrar köparen äganderätten till träden i och med att köparen avverkar desamma. Äganderätten går över även i de fall någon annan än köparen utför avverkningen. Detta medför att äganderätten till alla träd föreningen avverkat och som också omfattades av bolagets avverkningsrätt, tillkom bolaget i och med att trädet föll till marken. Föreningen har förfogat över egendom som den haft i sin besittning men vartill ägande- eller säkerhetsrätter varit förbehållen, tillförsäkrad eller eljest tillkommit bolaget.

Såvitt avser påståendet om häleri har P.F. gjort sig skyldig till olovligt förfogande genom att upplåta avverkningsrätt till de markområden som denne tidigare upplåtit med samma avverkningsrätt till bolaget.

Inför föreningens förvärv av avverkningsrätten enligt avtalet S1 okulärbesiktades de aktuella områdena, vilka alla var snitslade med bolagets snitselband och samtliga träd var stämplade. Vid föreningens avverkning var områdena snitslade med bolagets snitselband. Trots att områdena var insnitslade med bolagets snitselband och trots att samtliga träd var stämplade underlät föreningen vid respektive avtalstillfälle att med tillräcklig grad av noggrannhet förvissa sig om vilka rättigheter bolaget kunde ha vad avsåg rotposterna. Föreningen kunde vid flera olika tidpunkter (såväl efter okulärbesiktning, som inför förvärvet, som inför avverkning, som inför bortforsling av det avverkade) på ett mycket enkelt sätt, t.ex. genom att ringa och fråga bolaget, ha förvissat sig om vilka rättigheter bolaget kunde ha vad avsåg rotposterna i fråga. Det bestrids att föreningen genom kontroll i fastighetsregistret skulle kunna erhålla ett tillfredsställande svar huruvida avverkningsrätter redan avyttrats. Det normala är att skogsbolagen underlåter att nyttja möjligheten att skriva in nyttjanderätter i fastighetsregistret, även om det i sällsynta fall förekommer. Nämnda faktum synes bekräftas av det faktum att inte heller föreningen låtit skriva in sina avverkningsrätter i fastighetsregistret. Bolaget kan vitsorda att det generellt sett finns ett visst värde i att kontrollera Skogsvårdsstyrelsens uppgifter om avverkningsanmälan. En sådan anmälan förutsätter att sökanden ska avverka aktuell skog inom en period av två år. Det är därför inte ovanligt att ett skogsbolag som köpt en avverkningsrätt avvaktar med att göra avverkningsanmälan till den tidpunkt då planeringen av när avverkning för området skall ske, är gjord. Bolaget hade ingen avsikt att avverka i början av 2000-talet varför någon anmälan inte heller gjordes. Det är därför inte tillräckligt att kontrollera eventuell avverkningsanmälan hos Skogsvårdsstyrelsen samt kontrollera fastighetsregistret för att säkerställa att ingen annan köpare redan förvärvat avverkningsrätterna.

Föreningen skall ersätta bolaget dess anskaffningskostnad och bolagets uteblivna handelsvinst. Anskaffningskostnaden har beräknats enligt följande. Den första av föreningen förvärvade avverkningsrätten enligt S1, omfattade fullt ut det avtal, M3, som bolaget träffade med P.F. och för vilket bolaget betalade 205 000 kr. Avtalet S1 omfattade även den största delen, till cirka 4/5, av området enligt avtalet M2 för vilket bolaget erlade en köpeskilling om 215 000 kr; 4/5 x 215 000 = 172 000 kr. Den andra av föreningen förvärvade avverkningsrätten, S2, omfattade en del av bolagets avtal M1, fastställd av bolaget med en handburen dator med inbyggd GPS till 2,2 hektar. 2,2 hektar motsvarar 24 procent av bolagets genom avtalet M1:s totalt förvärvade 9 hektar. 24 procent av bolagets anskaffningskostnad för M1 är 138 000 kr. Vidare omfattade avtalet S2 resterande del, 1/5, av bolagets avtal M2, vilket motsvarar en anskaffningskostnad för bolaget om 43 000 kr. Detta ger en total anskaffningskostnad på 558 000 kr. Bolaget har vidare rätt till förlorad handelsvinst.

---

Beträffande påståendet om bolagets eget oaktsamma beteende är det inte i enlighet med branschpraxis att låta skriva in denna typ av nyttjanderätt i fastighetsregistret. Att bolaget underlåtit inskrivning är därför inte något som kan läggas bolaget till last som oaktsamhet. Huruvida bolaget begärt en skriftlig förlängning av avtalet M1 eller inte saknar betydelse i målet eftersom det inte kunnat påverka förhållandena på något sätt och detta förhållande kan därför inte läggas bolaget till last som oaktsamhet. Syftet med att göra avverkningsanmälan till Skogsvårdsstyrelsen är ett helt annat än att skapa en sakrättsligt skyddad nyttjanderätt och underlåtenhet att avge en sådan avverkningsanmälan kan inte på något sätt grunda oaktsamhet för bolaget.

Föreningen: Skillnaden mellan bolagets och föreningens respektive Svea Skogs avtal är att bolaget i avtalen M1, M2 och M3 köpt rotposter, medan föreningen i avtalen S1 och S2 köpt avverkningsrätter. Den faktiska skillnaden mellan dessa avtal är att genom köp av en rotpost köper bolaget ett visst antal träd. Dessa träd stämplas eller avser ett väl avgränsat område. Säljaren erhåller ett fast pris för träden oavsett om det faktiska värdet är högre eller lägre än det fasta priset. Föreningens inköp är att anse som ett köp av avverkningsrätter, vilket innebär att köparen uppskattar en volym. Sedan får säljaren betalt enligt en prislista över timmerpremier. Vidare fastställs en avverkningskostnad per m³ fub. Innebörden av detta är att skogsägaren får betalt efter en bestämd prislista och att skogsägaren får fullt betalt för faktisk volym med avdrag för avverkningskostnaden. Föreningen har för avtalen S1 och S2 lämnat förskotts betalning men denna ersättning har inget med det faktiska utfallet att göra. När P.F. tog kontakt med M.Ö. i januari 2002 för att sälja skog var denne en helt obekant person för M.Ö. och den skog som P.F. ville sälja fanns i ett för M.Ö. helt obekant område. När M.Ö. senare besökte den aktuella fastigheten för första gången visade P.F. upp ett av bolaget undertecknat virkeskontrakt daterat den 16 oktober 1997. Kontraktet var då inte undertecknat av P.F. Något annat avtal om avverkningsrätt med bolaget fick M.Ö. aldrig se och han fick inte heller någon uppgift om att sådana avtal fanns. P.F. visade upp en avverkningsanmälan daterad den 19 mars 1996. M.Ö. besiktade sedan de aktuella skogsområdena på P.F:s fastighet. P.F. pekade då ut i terrängen var den rotpost som bolaget köpt var belägen och M.Ö. kunde konstatera att det utpekade området stämde väl överens med det område som angavs i anmälan. Vid denna besiktning iakttog M.Ö. att all P.F:s skog var stämplad och M.Ö. frågade därför P.F. om det förelåg andra avverkningsavtal/virkeskontrakt. P.F. nekade till detta och förklarade i stället att han hade stämplat skogen när han köpte fastigheten i syfte att få en uppfattning om mängden skog på fastigheten. M.Ö. fann P.F:s förklaring till varför skogen var stämplad som trovärdig med hänsyn till att han köpt fastigheten år 1996. Föreningen hade heller ingen anledning att misstro P.F. Vid sin besiktning av fastigheten iakttog M.Ö. inga snitselband med bolagets färg och logotyp utom möjligen några rester av snitselband. Detta är inte underligt eftersom området snitslats in med pappersband vilka försvinner eller förstörs inom tre års tid. Det är inte heller något ovanligt att ett skogsområde är utmärkt med snitselband utan att skogen för den skull försålts till den som snitselbanden utvisar. Det är inte ovanligt att skogsägaren även vidtalar flera skogsköpare och att avtal sedan tecknas med annan än den som först snitslat in området. Den som först snitslat skogsområdet tar då inte bort snitselbanden utan låter dessa hänga kvar i träden. Det får vidare anses som anmärkningsvärt att P.F. fick i uppdrag att själv snitsla in de aktuella områdena eftersom en sådan uppgift normalt ankommer på köparen. Vid M.Ö:s besök hos P.F. uppgav inte den sistnämnde att han var i akut behov av kontanter eller att han hade ett banklån som han måste lösa. Vid försäljning av skog är nästan alltid en orsak till försäljningen att säljaren vill ha pengar och något anmärkningsvärt i den delen framkom inte beträffande P.F. Att olika bolag förvärvar olika delar av ett skogsbestånd på en och samma fastighet är inte heller i sig någonting anmärkningsvärt. Inför tecknandet av avtalet S1 genomfördes både kontroll av fastighetsregistret och kontroll av avverkningsanmälan hos Skogsvårdsstyrelsen. I fastighetsregistret fanns ingen nyttjanderätt avseende rätt att avverka skog inskriven på P.F:s fastighet och inte heller fanns någon avverkningsanmälan ingiven förutom den från år 1996. Då de undersökningar som kunde göras inte indikerade förekomsten av några andra kontrakt tecknade föreningen avtal om avverkningsrätt med P.F. den 17 januari 2002, S1. Trots att det kontrakt som P.F. hade uppvisat inte var undertecknat av P.F. respekterade föreningen ändå kontraktet och tecknade inget kontrakt avseende det skogsområdet. När sedan den i 7 kap. 5 § andra stycket JB angivna tidsfristen gått till ända tecknade föreningen med P.F. ett nytt avtal om avverkningsrätt daterat den 23 oktober 2002, S2. Inför tecknandet av detta avtal tog P.F. kontakt med M.Ö. och berättade att kontraktstiden för avtalet M1 hade gått ut. P.F. uppgav vidare att bolaget verkade ha glömt bort avtalet och han ville därför teckna ett nytt avtal med föreningen beträffande området. Samma kontroller som tidigare genomfördes inför tecknandet av avtalet S2. Föreningen vitsordar att det visserligen inte är praxis inom branschen att skriva in förvärvade nyttjanderätter i fastighetsregistret men om köparen som bolaget lämnar en förskottsbetalning på nästan en miljon kronor och dessutom inte planerar att avverka träden inom de närmaste åren borde det ha varit en naturlig åtgärd att registrera sin nyttjanderätt hos inskrivningsmyndigheten och nyttjanderätterna brukar då också skrivas in i fastighetsregistret. Föreningen valde att nästan omgående avverka skogen och därför skrevs inte avverkningsrätten in i fastighetsregistret. Föreningen har lovligen utnyttjat den nyttjanderätt som fastighetsägaren, P.F., upplåtit, varför något olovligt förfogande inte föreligger. Avtal om avverkningsrätt är upplåtelse av nyttjanderätt och inte överlåtelse av egendom. Föreningen vitsordar att det i ersättning till markägaren för nyttjanderätten även ingår rätten att beträda markområdet och avverka befintliga träd, äganderätten till de träd som blir avverkade, rätten att lämna kvar avfall samt rätten att bortforsla egendomen. Däremot bestrider föreningen att äganderätten till träden övergår på bolaget även om annan än bolaget utför avverkningen. Bolaget och föreningen är konkurrenter på samma marknad. I deras affärsidé ingår att skaffa så mycket skog som möjligt. Det kan då inte krävas att föreningen ska ringa upp en konkurrent, i detta fall bolaget, för att höra om det föreligger något hinder för föreningen mot att teckna ett avtal.

UTREDNINGEN

Bolaget har som skriftlig bevisning åberopat avtalen M1, M2, M3, S1 och S2, klavningslistor samt ett utlåtande upprättat av professor Jan Kleineman. Vidare har på bolagets begäran syn hållits på snitselband och flera fotografier. - Föreningen har som skriftlig bevisning åberopat avtalen M1, S1 och S2. Bolaget har som muntlig bevisning åberopat förhör under sanningsförsäkran med P.F. och vittnesförhör med L.F., S.L., K.S. och K-E.Ö. Föreningen har som muntlig bevisning åberopat vittnesförhör med M.Ö., L.N., A.H., G.H. och G.B.

DOMSKÄL

I 7 kap. 22 § JB stadgas att om det i samma fastighet finns flera rättigheter som inte är inskrivna och de inte utan förfång för någondera kan utövas vid sidan av varandra, äger de sinsemellan företräde efter den tidsföljd i vilken de upplåtits. Denna bestämmelse kompletteras av reglerna i 17 kap. 1 och 3 §§ samma balk som stadgar att om en senare upplåten rättighet inskrivits före en tidigare upplåtelse skall den ha företräde. En förutsättning är dock att rättighetshavare nummer två varken ägde eller bort äga kännedom om den tidigare upplåtelsen vid upplåtelsen till sig.

I målet är ostridigt att P.F. till bolaget upplåtit avverkningsrätt/rätt till rotposter avseende tre olika områden och att detta skett den 27 oktober 1997, den 28 maj 1998 och den 7 juli 2000. Alla avtalen har haft en löptid på fem år. L.F. har vidare under ed berättat att han träffat en muntlig överenskommelse med P.F. den 11 september 2001 om att det första avtalets löptid skulle förlängas till den 27 maj 2003. P.F. har under sanningsförsäkran bekräftat att en sådan överenskommelse träffades. Tingsrätten, som inte finner någon anledning att ifrågasätta L.F:s uppgifter i den delen, finner genom hans uppgifter visat att det första avtalet löpte ut först den 27 maj 2003.

Det är vidare ostridigt i målet att P.F. även upplåtit avverkningsrätter till i vart fall i huvudsak samma område till föreningen och till Svea Skog. Avtalen med föreningen slöts den 17 januari 2002 respektive den 23 oktober 2002, dvs. under tid då avtalen med bolaget fortfarande gällde. Varken bolaget eller föreningen har låtit skriva in sina nyttjanderätter i fastighetsregistret. Huvudregeln i 7 kap. 22 § JB skall då anses tillämplig, dvs. att bolaget haft företrädesrätt till avverkningsrätterna på fastigheten. Det är ostridigt att det är föreningen som avverkat och tillgodogjort sig skogen på del av de upplåtna områdena.

På grund av medgivande har P.F. i deldom förpliktats utge skadestånd till bolaget med 1 245 800 kr jämte på visst sätt beräknad ränta. Frågan i målet är nu om föreningen, som inte har stått i avtalsförhållande till bolaget, kan åläggas att solidariskt med P.F. utge skadestånd till bolaget.

I 2 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) föreskrivs att den som vållar ren förmögenhetsskada genom brott skall ersätta skadan. Bestämmelser om skadestånd för ren förmögenhetsskada som inte orsakats genom brott finns i 3 kap.2 och 3 §§skadeståndslagen, som handlar om det allmännas skadeståndsansvar, samt i lagar för särskilda rättsområden, t.ex. immaterialrätten, konkurrensrätten och miljörätten. Vidare gäller ett vidsträckt ansvar för ren förmögenhetsskada i avtalsförhållanden.

Bestämmelsen i 2 kap. 2 § skadeståndslagen är inte avsedd att tolkas motsatsvis så att det inte skulle vara möjligt att ålägga utomobligatoriskt skadeståndsansvar för ren förmögenhetsskada utanför de lagreglerade områdena. I motiven till skadeståndslagen sägs tvärtom att lagstiftningen inte är avsedd att utgöra hinder för en rättsutveckling genom praxis i riktning mot ett vidgat ansvar för ren förmögenhetsskada (se prop. 1972:5 s. 568).

I rättspraxis har också skadeståndsansvar ålagts utanför de lagreglerade områdena i vissa fall där ren förmögenhetsskada har orsakats i utomobligatoriska förhållanden på annat sätt än genom brott. I svensk rätt gäller dock som utgångspunkt att en avtalspart som drabbas av skada till följd av motpartens avtalsbrott har att vända sig till motparten för att få ersättning för sin skada. Detta hindrar inte att det även enligt svensk rätt, åtminstone i särskilt allvarliga fall, bör föreligga skadeståndsansvar för en tredje man som på ett kvalificerat otillbörligt sätt ingriper i andras avtalsförhållanden, så att den ena avtalsparten vidtar avtalsstridiga åtgärder till skada för den andra avtalsparten.

Bolaget har i första hand hävdat att föreningen genom brott eller på annat sätt uppsåtligen vållat bolaget skada och anfört att föreningen upplysts om att avverkningsrätterna enligt S1 redan försålts till bolaget och att den som genomförde avverkningen för föreningens räkning blivit underrättad om att bolaget redan förvärvat rotposten.

I den delen kan noteras följande. P.F. har berättat att han vid det tillfälle då M.Ö. besiktade fastigheten upplyste denne om att han redan försålt rotposterna på områdena M2 och M3 till bolaget och att han hade fått förskottsbetalt för dessa rättigheter. P.F. har vidare berättat att han vid samma tillfälle talade om för M.Ö. att avtalen endast var muntliga. P.F. har slutligen berättat att M.Ö. i anledning av dessa uppgifter kontaktade både någon anställd hos föreningen och en jurist och rådfrågade dem samt att M.Ö. talade om för honom att om han genomförde den diskuterade affären, S1, skulle han bli återbetalningsskyldig gentemot bolaget. M.Ö. har under ed helt förnekat att han erhållit upplysningar om att rotposterna till M2 och M3, ungefär motsvarande S1, redan sålts till bolaget och att det förelåg ett muntligt avtal beträffande dessa rättigheter. M.Ö. har även förnekat dels att han skulle ha ringt något samtal från P.F:s telefon, dels att han i övrigt skulle ha betett sig på sätt P.F. påstått. Tingsrätten kan beträffande föreningens insikt före undertecknandet av avtalet S1 konstatera att ord står mot ord. P.F:s utsaga kan, med hänsyn till hans eget agerande och då han kan ha vinning av att föreningen förpliktas att solidariskt med honom utge skadestånd till bolaget, inte anses ha någon större trovärdighet. Det kan därför inte anses visat att föreningen, vid undertecknandet av avtalet S1, haft kännedom om avtalen M2 och M3.

K.S. har berättat att han sökte upp den person som avverkade skogen åt föreningen och frågade denne vem han var anlitad av och att den andre då svarade att han var anlitad av föreningen. K.S. har vidare berättat att han då uppgav att P.F. till honom hade sagt att han sålt skogen till bolaget, men att föraren av skördaren inte svarade på detta uttalande. K.S. har slutligen uppgett att han inte berörde ärendet vidare eftersom det inte angick honom och då han ansåg att P.F. fick sälja sin skog till vem han ville. A.H., som uppgett att han utförde avverkningen tillsammans med sin far, har förklarat att han inte har något minne av ett sådant besök. Tingsrättens bedömning är att inte ens K.S:s egna uppgifter är tillräckligt klara för att det skall anses visat i målet att föreningen blivit underrättade om att bolaget förvärvat rotposten. Det är följaktligen inte styrkt att föreningen uppsåtligen förfogat över skogen till förfång för bolaget så att det på något sätt skulle kunna grunda ansvar för brott hos någon person hos föreningen. Någon skadeståndsskyldighet på den grunden kan därför inte anses föreligga. Bolagets förstahandsgrund kan alltså inte leda till att käromålet bifalls.

Bolaget har i andra hand hävdat att föreningen genom oaktsamhet vållat bolaget skada. Frågan är i den delen vad föreningen vid sitt avtalsslut borde ha insett beträffande bolagets tidigare förvärv av träden.

Det är ostridigt att föreningen vid undertecknandet av S1 visste om att det fanns ett avtal mellan P.F. och bolaget som inte var undertecknat av båda parter samt att P.F. erhållit förskottsbetalning för den avverkningsrätten. M.Ö. har vidare berättat att han vid sin besiktning av fastigheten kunde iaktta att varje träd i skogen var märkt med röd färg och att det var noggrant gjort samt att detta gjorde honom frågande. M.Ö. har även berättat att han frågade P.F. hur det kunde komma sig att skogen var märkt och att P.F. på den frågan förklarade att han hade gjort det för sin egen skull för att få veta hur mycket skog det fanns på den fastighet han nyligen hade förvärvat. M.Ö. har uppgett att förklaringen, utifrån det faktum att P.F. var en van skogsarbetare och att han nyligen förvärvat fastigheten, inte föreföll underlig utan att han godtog den. M.Ö. har vidare berättat att han fick veta att P.F. var i behov av pengar men att det nästan alltid är huvudorsaken när en fastighetsägare vill sälja skog. M.Ö. har förnekat att han fick vetskap om att P.F. hade ett akut behov av pengar. P.F. har visserligen uppgett att han upplyste M.Ö. om att han hade ett akut behov av pengar eftersom han var tvungen att lösa ett banklån. Mot M.Ö:s förnekande kan emellertid inte enbart genom P.F:s egna uppgifter anses visat att detta blivit sagt.

Beträffande föreningens vetskap om bolagets snitselband kan noteras följande. L.F. har under förhör berättat att P.F. av honom fick i uppdrag att snitsla de aktuella skogsområdena och att P.F. för detta ändamål erhöll snitselband av plast samt att P.F. därefter ringde upp honom och bekräftade att han genomfört arbetet. P.F. har bekräftat dessa uppgifter i förhör. L.F. har vidare berättat att han hösten 2000 inspekterade skogsområdena som omfattades av avtalen M1, M2 och M3 och att han då fann insnitslingen korrekt genomförd och att det tydligt framgick var bolagets rotposter fanns. L.F. har uppgivit att han kompletterade insnitslingen på några ställen med snitselband av papper. M.Ö. har förklarat att han vid sin besiktning av fastigheten i januari 2002 endast iakttagit några enstaka blekta snitselband i gränsen till området för avtalet M1. K-E.Ö. har innan avverkning skett på fastigheten iakttagit både bolagets och föreningens snitselband i det södra området och han har även iakttagit att det förekommit båda företagens band på samma träd på några ställen efter den södra linjen. Vidare har K.S. berättat att han före avverkningen sett att P.F:s skog i gränsen mot hans egen skog var snitslad med bolagets band. Slutligen har både L.F. och S.L. efter att ha inspekterat fastigheten efter avverkningarna funnit rester av både föreningens och bolagets snitselband i skogen. Enligt uppgift från L.F. och S.L. fanns ett träd där dubbelsnitsling förekom och det trädet stod vid gränsen mellan området för M1 och M2. Enligt S.L. fanns endast något enstaka snitselband i området M3, men det fanns band i ytterområdena i alla tre områdena. L.N., som var föreningens avverkningsinspektor, har berättat att han vid sin insnitsling av de inköpta avverkningsrätterna inte kunde iaktta några andra snitselband som han fäste avseende vid. Han har som ett förtydligande angivit att det inte är ovanligt att det i skogen hänger urvattnade eller stumpar av snitselband och att han inte brukar fästa avseende vid sådan band. Inte heller A.H., som avverkade träden på P.F:s fastighet för föreningens räkning, kunde enligt egen utsago vid sitt arbete iaktta några andra snitselband än de från föreningen. A.H. har som ett förtydligande berättat att han inte skulle ha reagerat om det hängt några enstaka snitselband från något annat skogsbolag. Av fotografier tagna av S.L. framgår enligt tingsrättens uppfattning att bolagets snitselband varit blekta och att vissa band endast varit stumpar. Utifrån de vittnesuppgifter som lämnats anser dock tingsrätten att det är klart att det vid föreningens avtal och avverkning funnits snitselband tillhörande bolaget vid gränsen till K.S:s fastighet samt att det funnits dubbelsnitslade träd i gränsen mellan området M1 och M2. Att det varit på det sättet har dock varit naturligt eftersom det är ostridigt i målet att området M1 var sålt till bolaget år 1997. Hur många snitselband som funnits i rågångarna för områdena M2 och M3 är mer osäkert eftersom ingen av bolagets förhörspersoner velat uttala sig med säkerhet om mängden snitselband i dessa områden. Det har inte heller visats i målet vilken kvalitet snitselbanden i områdena M2 och M3 varit av. Denna osäkerhet måste gå ut över bolaget som har full bevisbörda för sitt påstående att områdena M2 och M3 var klart och tydligt snitslade.

Sammanfattningsvis kan tingsrätten konstatera att det funnits vissa omständigheter som varit ägnade att inge funderingar och föranleda viss försiktighet hos föreningen inför undertecknandet av avtalen S1 och S2 samt inför avverkningen av skog på dessa områden. Att M.Ö. besatt någon speciell kunskap om P.F:s fastighet som kunde ge anledning till oråd är dock inte visat i målet. Föreningen har uppgett att föreningen kontrollerat fastighetsregistret och eventuella avverkningsanmälningar hos Skogsvårdsstyrelsen och att inga av dessa kontroller föranledde några misstankar om andra förvärv av avverkningsrätter. Bolaget har inte ifrågasatt dessa uppgifter.

I affärslivet, på en marknad där det råder fri konkurrens, måste det inom vissa ramar vara tillåtet att företag vidtar åtgärder som medför ekonomisk skada för andra företag. Visserligen får företag för att hävda sig i konkurrensen inte ta till vilka medel som helst, men utrymmet för att ålägga en tredje man skadeståndsansvar är ändå begränsat. Detta måste gälla speciellt när lagstiftaren uttryckligen anvisat hur en rättighetshavare på ett sakrättsligt giltigt sätt kan skydda sin rättighet. Tingsrätten finner vid en sammantagen bedömning att föreningens förfarande i viss mån varit oaktsamt men att denna oaktsamhet inte inneburit ett sådant kvalificerat otillbörligt handlande från föreningens sida att det kan grunda skadeståndsskyldighet på sätt bolaget påstått. Käromålet ska därför ogillas i sin helhet.

DOMSLUT

Tingsrätten lämnar käromålet utan bifall.

Domskäl

Hovrätten (f.d. hovrättsrådet Gunnar Sjöblom, hovrättsrådet Hans Sundberg, referent, f.d. kammarrättsrådet Margareta Östberg och adjungerade ledamoten Monika Vestin) anförde i dom den 29 april 2008 bl.a. följande.

HOVRÄTTENS DOMSKÄL

Bolaget har i hovrätten frånfallit påståendet att föreningen vållat bolaget skada genom att den som för föreningens räkning genomförde avverkningen enligt avtalet S1 i omedelbar anslutning till att avverkningen genomfördes underrättats om att bolaget redan förvärvat denna avverkningsrätt.

Parterna har i övrigt åberopat samma grunder och omständigheter till stöd för sin talan som vid tingsrätten. Utredningen i hovrätten har i allt väsentligt varit densamma som den som redovisats i tingsrättens dom.

Är föreningen skadeståndsskyldig mot bolaget?

Förutsättningarna för skadeståndsskyldighet

Såsom tingsrätten anfört är bestämmelsen i 2 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207), enligt vilken den som vållar en ren förmögenhetsskada genom brott ska ersätta denna, inte avsedd att tolkas motsatsvis. Bestämmelsen får emellertid anses innebära en riktningsangivelse för den utveckling som lagstiftaren förutsett mot ett genom rättspraxis vidgat ansvar för ren förmögenhetsskada (se prop. 1972:5 s. 568). I rättspraxis har ett sådant utvidgat ansvar ansetts föreligga när en tredje mans handlande i samförstånd med ena parten i ett rättsförhållande bedömts vara kvalificerat otillbörligt (se NJA 2005 s. 608). Frågan är under vilka förhållanden föreningens handlande ska bedömas ha varit så kvalificerat otillbörligt att föreningen ådragit sig skadeståndsskyldighet.

Av 7 kap. 22 § jordabalken framgår att när flera nyttjanderätter som inte utan förfång kan utövas vid sidan av varandra upplåtits till fast egendom har den upplåtelse som skett först företräde före senare upplåtelse, om ingen av dessa nyttjanderätter inskrivits i fastighetsboken.

De i målet aktuella nyttjanderätterna har för bolagets del utgjorts av köp av rotposter på P.F:s fastighet, medan föreningen förvärvat avverkningsrätter på samma fastighet. Föreningens nyttjanderätter har i allt väsentligt rört områden som omfattats av bolagets olika avtal. Ingendera parten har skrivit in sina rättigheter i fastighetsboken. Bestämmelsen i 7 kap. 22 § jordabalken innebär därmed att bolagets rättigheter i och för sig hade företräde framför föreningens.

Det har i doktrinen anförts att redan ett avtal om nyttjanderätt skulle medföra ett sakrättsligt skydd för den skog som ska avverkas med stöd av denna, så länge inte en senare nyttjanderättshavare i god tro inskrivit nyttjanderätten i fastighetsboken (Ödberg, Christer, Skogsavverkningsrätt, Luleå 2004, s. 258 ff., jfr Westerlind, Peter, Kommentar till Jordabalken 7 kap., Stockholm 1984, s. 344). Även bolaget har gjort gällande att regeln har denna innebörd, medan föreningen har påstått motsatsen. För det fall att, som i förevarande mål, den senare nyttjanderättshavaren i en sådan situation har avverkat skulle - enligt den av bolaget förespråkade innebörden av 7 kap. 22 § jordabalken - därmed det sålunda avverkade virket tillhöra den förste nyttjanderättshavaren, oavsett om den senare avverkat i god tro. Enligt hovrättens mening måste bestämmelsen anses ha den av bolaget förespråkade innebörden.

Bestämmelsen i 7 kap. 22 § jordabalken innehåller således en anvisning om företräde för den nyttjanderätt som bolaget hade till de rotposter bolaget köpt av P.F. Detta företräde innebär vidare, enligt hovrättens mening, även ett visst sakrättsligt skydd både för bolagets nyttjanderätt och för den skogsråvara som omfattades av denna nyttjanderätt. För det fall att föreningen, trots klara indikationer på att bolaget kunde ha en med sådant företräde förenad nyttjanderätt, förhållit sig okunnig om de rätta förhållandena har föreningen tagit en medveten risk, som mot bakgrund av innebörden av bestämmelsen i 7 kap. 22 § jordabalken kan utgöra ett sådant kvalificerat otillbörligt handlande att skadeståndsskyldighet för föreningen ska anses föreligga.

Föreningens avtal S1

Hovrätten delar tingsrättens bedömning att det, beträffande avverkningsrätten S1, inte visats att föreningen handlat uppsåtligt. Bolaget har heller inte visat att föreningen hade så klara indikationer på att bolaget kunde ha en nyttjanderätt till samma område att föreningen kan anses ha tagit en sådan medveten risk som i enlighet med det ovan sagda kan medföra skadeståndsskyldighet för föreningen. Bolagets ändringsyrkande i denna del ska därför inte bifallas.

Föreningens avtal S2

Inte heller i denna del har bolaget visat att föreningen uppsåtligen tillfogat bolaget skada.

I likhet med tingsrätten finner hovrätten det genom vittnet L.F:s uppgifter utrett att bolagets avtal M1, rörande det område som huvuddelen av föreningens avtal S2 omfattade, löpte ut först den 27 maj 2003.

När M.Ö. den 23 oktober 2002 för föreningens räkning förvärvade avverkningsrätten S2 hade han tidigare tagit del av och kopierat det exemplar av avtalet M1 som P.F. innehade och som var undertecknat av bolagets företrädare den 16 oktober 1997, men inte av P.F. M.Ö. var således väl medveten om att bolaget köpt en rotpost som omfattade större delen av S2, att bolaget hade en ensidig rätt till ett års förlängning av sitt avtal, och att bolaget hade betalat 575 000 kr för M1. M.Ö. kände också till avtalsbestämmelsen att P.F. var återbetalningsskyldig med 90 procent av den köpeskillingen för det fall att bolaget inte fullföljde sin nyttjanderätt och avverkade enligt rotpostavtalet. M.Ö. måste ha insett att P.F. svårligen kunde fullgöra denna skyldighet. Även om M.Ö., mot bakgrund av att avtalet undertecknats av bolagets företrädare den 16 oktober 1997, kunde ha trott att tiden för det ursprungliga avtalet hade gått ut, måste det ha förefallit honom mycket osannolikt att bolaget inte skulle ha använt sig av sin rätt till förlängning av avtalet för att säkra möjligheterna att tillgodogöra sig den skog bolaget redan hade betalt.

Hovrätten har full förståelse för att skogsföretag i allmänhet undviker att kontakta sina konkurrenter för att efterforska huruvida dessa har några eventuella rättigheter till den skog företaget står i begrepp att köpa in, eftersom sådana kontakter kan medföra att de tvingas konkurrera om skogsråvara på ett oönskat sätt. M.Ö. har emellertid, med den kunskap han haft i samband med förvärvet av avverkningsrätten S2, haft anledning att försäkra sig om att bolaget inte, såsom P.F. påstått, hade förlängt sitt avtal. Något annat sätt att försäkra sig om att så var fallet än att kontakta bolaget fanns inte, såvitt hovrätten kan bedöma. En sådan kontakt hade kunnat ske efter att föreningen tecknat avtal med P.F., men innan något förskott hade betalats ut till denne. Eftersom bolaget då skulle ha upplyst M.Ö. om att bolagets avtal muntligen hade förlängts skulle föreningen helt enkelt ha kunnat låta sitt avtal med P.F. förfalla, utan att skada uppkommit för vare sig föreningen eller bolaget.

Föreningens underlåtenhet att på sätt som ovan beskrivits kontakta bolaget innefattade ett medvetet risktagande, genom vilket föreningen, trots klara indikationer på att bolaget kunde inneha en med företräde förenad konkurrerande nyttjanderätt till samma område, förhållit sig okunnig om de rätta förhållandena. Detta medvetna risktagande får, mot bakgrund av ovan angiven innebörd av 7 kap. 22 § jordabalken, anses utgöra ett så kvalificerat otillbörligt handlande att föreningen ådragit sig skadeståndsskyldighet gentemot bolaget.

Med vilket belopp är föreningen skadeståndsskyldig?

Bolaget har yrkat att föreningen ska förpliktas utge ersättning dels för bolagets anskaffningskostnad, dels för den vinst bolaget skulle ha gjort om affären fått genomföras på rätt sätt. Bolaget har enligt hovrättens mening inte visat att bolaget lidit någon skada till följd av utebliven vinst.

Yrkandet om ersättning för anskaffningskostnader avseende föreningens avtal S2 får anses ha angivits till 181 000 kr. Beloppet avser enligt bolaget 24 procent av köpeskillingen 575 000 kr som bolaget betalat för det skogsbestånd som fanns på rotposten M1 eller 138 000 kr, motsvarande den del av beståndet som föreningen avverkat, och 20 procent av köpeskillingen 215 000 kr som bolaget betalat för det skogsbestånd som fanns på rotposten M2 eller 43 000 kr, motsvarande den del av beståndet i området M2 som föreningen tillgodogjort sig inom ramen för sin avverkningsrätt S2. Bolaget har visat att det utbetalt full ersättning enligt kontrakten M1 och M2 till P.F. De arealangivelser på vilka bolaget grundat sin beräkning förefaller rimliga. Hovrätten bestämmer därför det belopp med vilket föreningen är skadeståndsskyldig gentemot bolaget till 181 000 kr. Ränteyrkandet har stöd i 4 § fjärde stycket och 6 §räntelagen och ska därför bifallas.

Ska föreningens skadeståndsskyldighet jämkas?

Enligt 6 kap. 1 § andra stycket skadeståndslagen kan skadestånd med anledning av ren förmögenhetsskada jämkas om vållande på den skadelidandes sida medverkat till skadan. Emellertid bör jämkning på grund av medvållande av ett skadestånd som ska utgå på grund av skadevållarens kvalificerat otillbörliga handlande endast ske när den skadelidande parten på ett påtagligt sätt har åsidosatt normala aktsamhetskrav (jfr NJA 1989 s. 796).

Det är ostridigt att inskrivning av sådana nyttjanderätter som är aktuella i målet endast förekommer undantagsvis. Även om det, såsom föreningen anfört, förefaller rimligt att anse att bolaget, mot bakgrund av de stora belopp bolaget betalt för sina rotposter och den omständigheten att bolaget inte planerade avverkning förrän flera år senare, borde ha skrivit in den rättigheten i fastighetsboken, utgör bolagets handlande inte ett så påtagligt åsidosättande av normala aktsamhetskrav att skadeståndet bör jämkas. Detta gäller särskilt mot bakgrund av att bolagets företrädare var väl bekant med P.F., som enligt uppgifter inte bara från de personer hos bolaget som hörts i målet, utan även från personer vid Svea Skog som arbetat tillsammans med honom, då hade ett mycket gott rykte i branschen. Inte heller kan bolagets underlåtenhet att göra avverkningsanmälan till dåvarande Skogsvårdsstyrelsen eller att skriftligen begära förlängning av avtalet hos P.F. medföra att föreningens skadeståndsskyldighet ska jämkas.

DOMSLUT

Hovrätten ändrar tingsrättens dom i huvudsaken på så sätt att hovrätten förpliktar Norra Föreningen Ek.för. att till bolaget Såg Aktiebolag utge skadestånd med 181 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) från den 20 juni 2005 tills betalning sker.

Hovrättens dom meddelad: den 29 april 2008.

Mål nr: T 241-07.

Lagrum: 2 kap. 2 § och 6 kap. 1 §skadeståndslagen (1972:207); 7 kap. 22 § jordabalken.

Rättsfall: NJA 2005 s. 608; NJA 1989 s. 796.

Litteratur: Ödberg, Christer, Skogsavverkningsrätt, Luleå 2004, s. 258 ff; Westerlind, Peter, Kommentar till Jordabalken 7 kap., Stockholm 1984, s. 344.