NJA 2008 s. 705

Domskäl

Tingsrätten (lagmannen Peter Ekström samt nämndemännen Bert Nyman och Maj-Britt Rhodin) anförde i dom den 14 november 2006, såvitt avser åtalet för bestickning och mutbrott:

Domskäl

Inställning m.m.

M.M. har beträffande åtalet för mutbrott redovisat sin inställning i enlighet med domsbilaga 3 - - -. (Red:s anm. Domsbilaga 3 intages här och har följande lydelse.)

”M.M. är landshövding och som sådan chef för Länsstyrelsen i Jämtlands län. Länsstyrelsen hanterar frågor om älgförvaltningen. Frågorna är delegerade i enlighet med arbetsordning och handläggningsordning för Länsstyrelsen. M.M. har inte haft kontakter med SCA i denna funktion.

M.M. har varit utredare för att se över och utvärdera den svenska skogspolitiken. Uppdraget är slutredovisat den 3 oktober 2006 genom SOU 2006:81, Mervärdeskog.

M.M. har haft kontakter med SCA i denna funktion.

M.M. bestrider att hon haft möjlighet att gynna SCA.

M.M. vitsordar att hon inbjudits att delta i älgjakt på Medstugans egendom som anordnats av SCA under angiven tid och att inbjudan innefattat måltider i anslutning till jakten.

M.M. vitsordar att hon accepterat inbjudan och deltagit i arrangemanget.

M.M. är ordförande i Jämtlands läns Hushållningssällskap (HS). HS äger Medstugans egendom, som omfattar ca 14 000 hektar. HS arrenderar ut egendomens jakt m.m. till SCA. M.M. har inbjudits i sin egenskap av ordförande i HS. Arrangemanget har ägt rum på HS fastighet. Även om M.M:s tjänsteställning som landshövding och statlig utredare tas i beaktande har det inte utgått någon muta eller annan otillbörlig belöning.

M.M. bestrider att hon mottagit muta eller annan otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning som landshövding och statlig uppdragstagare.”

K.E. har förnekat att han gjort sig skyldig till bestickning. Han har vitsordat att han som företrädare för SCA har inbjudit M.M. till den aktuella älgjakten, inkluderande logi och måltider. Dock tillställdes hon denna inbjudan i sin egenskap av ordförande i Jämtlands läns Hushållningssällskap. Han har bestritt att han därigenom lämnat muta eller annan otillbörlig belöning till M.M. i hennes ställning som landshövding och statlig uppdragstagare. Den förmån M.M. erhöll är i alla händelser inte att anse som otillbörlig.

Utöver förhör med de tilltalade har åklagaren som skriftlig bevisning åberopat Direktiv för Skogsutredningen och landshövding M.M:s veckobrev nr. 188, 189 och 192.

M.M. har som skriftlig bevisning åberopat sidor ur SOU 1998:168, I skärningspunkten. Som muntlig bevisning har åberopats vittnesförhör med landshövdingarna E.E. och B.E. samt med länsrådet U.S.

Bakgrund

Av de uppgifter som är ostridiga i målet framgår bl.a. följande. M.M. är sedan 2002 landshövding i Jämtlands län. I sin befattning som landshövding är M.M. chef för Länsstyrelsen i Jämtlands län. Länsstyrelsen hanterar bland annat frågor kring skog och jakt i länet, däribland frågor om älgtilldelning. Vem på länsstyrelsen som handlägger olika frågor framgår av länsstyrelsens arbetsordning och handläggningsordning.

I juli 2004 utsåg regeringen M.M. till särskild utredare för att se över och utvärdera den svenska skogspolitiken. Uppdraget har slutredovisats den 3 oktober 2006.

M.M. är också, från tiden kort efter det att hon utsågs till landshövding, ordförande i Jämtlands läns Hushållningssällskap (nedan Hushållningssällskapet). Hushållningssällskapet bildades 1817. Det äger sedan 1908 skogsfastigheten Åre Medstugan 1:2 (nedan kallad Medstugan) omfattande drygt 14 000 hektar. På fastigheten finns bland annat en jaktvilla uppförd 1896. SCA hyr jaktvillan av Hushållningssällskapet för personal-, konferens- och rekreationsändamål samt arrenderar jakträtten på hela fastigheten. M.M. har haft kontakter med SCA i samtliga sina befattningar.

SCA äger cirka 30 % av skogsarealen i Jämtlands län och är ett betydelsefullt företag för länets skogsnäring. K.E. är sedan tio år tillbaka anställd av SCA och han har i sex år innehaft sin nuvarande befattning som verkställande direktör i SCA Forest Products AB.

K.E. inbjöd under 2005 M.M. till älgjakt den 6-7 september 2005 i Medstugan, se domsbilaga 4, (här utesluten; red:s anm.). Inledande jaktmiddag bestod av en fördrink och en trerätters middag med öl och vin. Första jaktdagen serverades - utöver frukost - lunch ute i markerna. På aftonen serverades en fördrink och därefter en trerättersmiddag med öl och vin. Andra jaktdagen serverades - utöver frukost - en enklare lunch. Deltagarna fördes med bandvagnar ut till sina älgpass. K.E. har uppgett att SCA vid liknande arrangemang tar ut en avgift för jaktvistelsen om 150 kr men av de medverkande vid den aktuella jakten avkrävdes inga avgifter.

Under jakten var J.S. jaktledare. Några dagar efter jakten, den 11 september 2005, ansökte J.S. hos länsstyrelsen om extra älgtilldelning för Medstugans licensområde med 10 vuxna djur. Länsstyrelsen beslutade den 21 september om ytterligare tilldelning med fem vuxna djur.

Beslut i frågor rörande älgtilldelning fattas på länsstyrelsen enligt fastställd delegationsordning på handläggarnivå. Landshövdingen hanterar inte enskilda älgtilldelningsfrågor, men undertecknar det generella beslutet om jaktårets älgtilldelning. Innan beslutet om extra tilldelning av älg till Medstugan fattades, fördes en diskussion om älgtilldelningsfrågor mellan M.M., den beslutsfattande handläggaren B.H. samt två andra handläggare.

Tingsrättens bedömning

Inledning

För att en person skall dömas till ansvar för mutbrott krävs att denne tar emot muta eller annan otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning. Det krävs inte att en tjänsteåtgärd faktiskt utförs utan det är tillräckligt att mottagaren har möjlighet att göra det. Även belöning för redan utförd tjänsteåtgärd är straffbar.

Den som lämnar otillbörlig belöning för annans tjänsteutövning skall dömas för bestickning.

Såväl givaren som mottagaren av en otillbörlig belöning skall också ha uppsåt till respektive brott. Det innebär att givaren och mottagaren skall ha uppsåt beträffande alla de objektiva rekvisiten i straffbestämmelserna. Beträffande otillbörligheten i belöningen skall givaren och mottagaren ha uppsåt beträffande de faktiska och rättsliga omständigheterna som tillbörlighetsbedömningen skall göras utifrån, exempelvis belöningens värde, samt känna till de omständigheter som gör att det kan finnas ett samband mellan belöningen och tjänsteutövningen.

Tingsrätten kommer för att kunna bedöma om det är fråga om en otillbörlig belöning som getts för tjänsteutövning behandla M.M:s och K.E:s relationer till varandra i M.M:s olika befattningar, gåvans samband med tjänsteutövningen, gåvans tillbörlighet samt parternas uppsåt var för sig innan en bedömning görs av huruvida förutsättningarna för straffansvar är uppfyllda.

Relationen mellan M.M. och SCA

Tingsrätten anser inte att M.M:s ordförandeskap i Hushållningssällskapet med automatik kan anses följa av hennes befattning som landshövding, vilket åklagaren gjort gällande. Det synes inte vara någon etablerad tradition i Jämtlands län att landshövdingen är sällskapets ordförande eftersom M.M:s närmaste företrädare på landshövdingsposten inte var ordförande i Hushållningssällskapet. Uppgifter som har framkommit i målet visar dessutom att endast ett fåtal av landets landshövdingar samtidigt är ordförande i respektive läns hushållningssällskap.

M.M. har invänt att hon inbjudits till jakten i sin befattning som ordförande i Hushållningssällskapet och inte som landshövding eller som skogsutredare.

Tingsrätten konstaterar inledningsvis att några av Hushållningssällskapets intresseområden, så som de redovisats för tingsrätten, är frågor rörande skogsskötsel och jakt. Dessa intresseområden sammanfaller med en del av de ämnesområden som M.M. arbetar mycket med också i sin befattning som landshövding och med dem som hon tidigare ägnade sig åt som statens utredare i skogsfrågor. M.M. har också själv uppgett att skogsfrågor och jaktfrågor är ämnen som är viktiga för Jämtlands län och därmed för henne som landshövding i Jämtland.

Tingsrätten konstaterar vidare att M.M. i sin egenskap som landshövding har haft kontakter med SCA före den aktuella älgjakten då hon uppvaktades av en grupp skogsägare m.fl., däribland SCA, som utarbetat ett program för långsiktig älgförvaltning. Hon har därutöver i egenskap av utredare i Skogsutredningen 2004 och i överensstämmelse med utredningsdirektiven, samrått med företrädare för företag inom området, däribland SCA.

M.M:s roller som landshövding och ordförande i Hushållningssällskapet har således, bland annat till följd av de likartade kontaktytorna vad avser såväl ämnes- och intresseområden som persongrupper, lätt kunnat sammanblandas, icke minst i allmänhetens ögon.

M.M. och landshövdingarna E.E. och B.E. har vid förhör med dem samstämmigt uppgett att de alltid är - och ses som - landshövdingar. Enligt tingsrättens mening får det anses ligga i landshövdingeämbetets natur att landshövdingen är länets representant och således utövar sitt ämbete så snart hon/han inte agerar enbart inom den rent privata sfären.

Det har i SOU 1974:34, s. 134, Mut- och bestickningsansvaret, det betänkande som legat till grund för nu gällande lagstiftning på området, uttalats att; ”Vid prövningen av tjänstesambandet bör observeras att inte ens den omständigheten att en arbetstagare erhållit myndighetens tillstånd att ha visst uppdrag som bisyssla utesluter ansvar för tagande av muta i det fall att uppdragstagaren jämväl i tjänsten stått i kontakt med uppdragsgivaren.” Att t.ex. en domare är förhindrad att i en bisyssla motta en förmån från en person eller ett företag som är eller varit föremål för hans myndighetsutövning framstår som självklart. Samma synsätt bör enligt tingsrättens mening anläggas bland annat på landshövdingeämbetets integritet.

Mot bakgrund av det anförda finner tingsrätten att M.M. inte kan anses ha erhållit förmånen enbart i sin egenskap som ordförande i Hushållningssällskapet utan även som landshövding. M.M. har även haft att beakta sin roll som statlig utredare, då detta uppdrag omfattat delvis samma kontaktytor som hon haft som landshövding. Slutsatsen från tingsrättens sida blir således att M.M. har haft att göra samma bedömning angående lämpligheten ur korruptionshänseende beträffande den aktuella förmånen som hon haft att göra som landshövding och statlig utredare.

K.E. har uppgett att det var naturligt att ställa jaktinbjudan till landshövding M.M. och att skicka den till länsstyrelsen eftersom Hushållningssällskapet är en liten organisation och han inte ens visste om sällskapet hade någon egen adress. Tingsrätten accepterar K.E:s påstående om att han för SCA:s räkning bjöd in M.M. till jakten i hennes roll som ordförande i Hushållningssällskapet. K.E. kände emellertid vid den tidpunkten till att M.M. också var landshövding i Jämtlands län och statlig utredare i skogsfrågor. K.E. hade också träffat på M.M. i dessa befattningar. Han har således haft kännedom om SCA:s och M.M:s kontaktytor och att de inte begränsar sig till Hushållningssällskapet.

Tjänsteutövningen

Åklagaren har inte påstått att M.M. faktiskt har gynnat SCA. Som tidigare redogjorts för är det för straffansvar fullt tillräckligt att möjligheten för henne har funnits. M.M. har uppgett att hon i sin tjänsteutövning inte har eller har haft möjlighet att gynna SCA i sin tjänsteutövning.

Enligt tingsrättens mening är det dock inte nödvändigt att mottagaren av en förmån har behörighet att fatta beslut i sak. Det kan vara tillräckligt att hon/han exempelvis har möjlighet att inverka på den turordning i vilken ärendena på arbetsplatsen behandlas eller utöva ett indirekt inflytande (jfr Kommentar till brottsbalken II s. 20:42). Redan det faktum att handläggaren B.H. har sökt kontakt med M.M. för att diskutera SCA:s, genom J.S., ansökan om extra älgtilldelning och att M.M. önskat diskutera principfrågorna runt just den ärendetypen med handläggarna, visar att M.M. har haft inflytande och påverkansmöjlighet på länsstyrelsens behandling av SCA:s ansökan.

M.M. har känt till att SCA, som betydande skogsägare och näringsidkare inom skogsnäringen, är ett betydelsefullt företag i länet. I den utredning om skogsfrågorna som hon varit utsedd av regeringen att leda har hon också haft kontakt med SCA såsom ett av flera skogsbolag.

K.E. har uppgett att Jämtland är en viktig marknad för SCA såsom ägare av 30 % av skogsarealen i länet och då SCA velat etablera industrier i länet. Skogs- och jaktfrågor är viktiga för bolaget och dess verksamhet eftersom det är viktigt att ha ett jämnt och bra flöde av råvara till industrierna. Länsstyrelsens arbete, likväl som skogsutredningens resultat, är därför givetvis av stor betydelse för SCA.

Sammanfattningsvis finner tingsrätten att de kontakter mellan SCA och M.M. som redogjorts för, visar att det föreligger ett klart tjänstesamband mellan SCA, såsom givare, och M.M., såsom mottagare, utifrån hennes befattningar som landshövding och skogsutredare. Tingsrätten anser det därför visat att M.M. såväl i sin roll som landshövding som statlig utredare i skogsfrågor skulle kunna gynna SCA i sitt arbete, i alla fall såsom ett av flera bolag.

Det framstår vidare för tingsrätten som uppenbart att K.E. måste ha förstått att M.M. i sin egenskap som chef för länsstyrelsen har inflytande över verksamheten och att hon som ledare för skogsutredningen också hade inflytande över arbetet och resultatet där, och att hon därför i sin tjänsteutövning skulle kunna gynna SCA.

Förmånens otillbörlighet

I lagtexten saknas en definition av otillbörlighetsbegreppet. HD har sammanfattat rättsläget enligt följande (se NJA 1981 s. 1174).

Syftet med BrB:s regler om mut- och bestickningsansvar är såvitt gäller offentliga funktionärer bl.a. att hävda myndighetens och myndighetsutövarens integritet, motverka att de offentliga tjänstemännens självständighet äventyras, i möjligaste mån försöka minimera risken för oriktig myndighetsutövning samt bidra till att allmänhetens förtroende för myndigheterna upprätthålls. Begränsningen av det straffbara området uttrycks så att den ifrågasatta belöningen skall vara otillbörlig. Den närmare bestämningen av otillbörlighet är beroende av sed och allmän uppfattning och kan variera från tid till annan och inom olika verksamhetsområden. Utgångspunkten för otillbörlighetsbedömningen bör vara syftet med straffbudet. Vad som är otillbörligt bör således med utgångspunkt från mutansvarets skyddsobjekt fastställas från fall till fall på grundval av en samlad bedömning av samtliga för det enskilda fallet betydelsefulla omständigheter. Bedömningen av om en transaktion allmänt sett är ägnad att påverka funktionärens tjänsteutövning är i hög grad beroende av förmånens ekonomiska värde och beskaffenheten av den tjänst eller det uppdrag som förmånstagaren innehar. I viss mån kan även graden av öppenhet med vilken belöningen lämnas vara av betydelse. I förarbetena har på flera håll betonats den särställning som tillkommer myndighetsutövning. Sådan verksamhet, liksom annan väsentlig offentlig verksamhet, har ansetts kräva särskilt integritetsskydd med hänsyn till det traditionellt starka skyddsintresse som är förenat med myndighetsutövning. Blotta misstanken att verksamheten på dessa områden inte bedrivs med opartiskhet och saklighet är ägnad att rubba allmänhetens förtroende för offentliga organ.

Landshövdingeämbetet i sig innefattar både myndighetsutövande och offentlig verksamhet och även därför måste det ställas särskilt höga krav på en landshövding när det gäller mottagandet av gåvor och förmåner.

Vid bedömningen av förmånens värde skall utgångspunkten vara mottagarens uppfattning om värdet och därvid skall också beaktas annat än det rent ekonomiska värdet. Också affektionsvärde och attraktionsvärde skall ingå i bedömningen av förmånens värde. Åklagaren har inte gjort gällande något beloppsmässigt penningvärde för vistelsen och jakten i Medstugan. Det framstår dock för tingsrätten som uppenbart att värdet rent ekonomiskt uppgick till ett betydligt högre belopp än de 150 kr som SCA enligt K.E. vanligtvis brukar ta ut som avgift vid liknande arrangemang. För myndighetsutövare gäller för övrigt att alla förmåner från personer som berörs av myndighetsutövningen är att anse som otillbörliga så snart det inte är fråga om rena bagateller (Thorsten Cars; Mutbrott, bestickning och korruptiv marknadsföring, andra upplagan, s. 51 ff.). Mot bakgrund härav och med beaktande även av arrangemangets attraktionsvärde och vistelsens rekreationsvärde finner tingsrätten det uppenbart att förmånen haft ett sådant betydande värde för M.M. att den är att anse som otillbörlig, om ingen annan omständighet föranleder en annan bedömning.

Att förmånen har ett omedelbart samband med och ingår som ett naturligt och nyttigt led i funktionärens tjänsteutövning är en sådan annan omständighet som normalt gör förmånen tillbörlig. Det har dock av förhören med M.M. och K.E. framkommit att inga frågor av vikt för länet - eller ens rörande relationen mellan SCA och Hushållningssällskapet - avhandlades i samband med vistelsen.

Några övriga omständigheter som skulle kunna påverka den aktuella förmånens tillbörlighet föreligger inte. Vid en samlad bedömning finner tingsrätten därför att den förmån som K.E., såsom företrädare för SCA, givit M.M. skall anses som otillbörlig.

Uppsåtsfrågan

M.M. Som angetts inledningsvis fordras att de tilltalade har uppsåt beträffande de objektiva kriterierna av brotten för att de skall kunna fällas till ansvar. Åklagaren skall således visa att de tilltalade känner till de omständigheter som gör att det kan finnas ett samband mellan förmånen och tjänsteutövningen och de faktiska och rättsliga omständigheter som gör förmånen otillbörlig.

M.M. har, som ovan konstaterats, känt till de kontaktytor avseende ämnes- och intresseområden och persongrupper som förelegat mellan å ena sidan henne i egenskap av landshövding och statlig utredare och SCA å den andra. Hon har således insett de omständigheter som grundar tjänstesambandet.

Det är klarlagt utifrån M.M:s egna uppgifter att hon haft vetskap om SCA:s ställning som skogsbolag med stort skogsinnehav i Jämtland. Hon måste vidare ha insett SCA:s intresse av såväl utvecklingen i Jämtlands län som resultatet av den statliga utredning där hon var utredare. Hon har också haft vetskap om den arbetsordning som gällt inom länsstyrelsen. Det är utan betydelse att hon inte fattar beslut i enskilda ärenden. Det är tillräckligt att hon kunnat påverka verksamheten i stort. Att det i den utredning om skogsfrågor som M.M. av regeringen tillsatts att leda funnits en referensgrupp har inte förändrat hennes möjlighet att påverka arbetet i viss riktning. Det krävs inte någon närmare specificering av de områden vari M.M. i sina olika befattningar skulle kunna gynna SCA utan det är tillräckligt att hon som chef kan påverka verksamheten i en viss riktning.

M.M. får således anses ha insett det inflytande hon genom sin ställning kunnat utöva på respektive verksamhet, vilket kunnat påverka SCA - eventuellt tillsammans med andra skogsbolag - med gynnande verkan.

Vidare har M.M. känt till de faktiska omständigheter, däribland det ekonomiska värdet och rekreationsvärdet, som gjort den aktuella förmånen otillbörlig.

K.E. Det är inte troligt att K.E. till fullo känt till M.M:s exakta arbetsuppgifter, befogenheter eller möjligheter såsom landshövding. Han har dock vid inbjudan av M.M. till jakt och vid jakten vid Medstugan haft kännedom om hennes befattningar som landshövding i Jämtlands län och som statlig utredare av skogsfrågor. Genom hans vetskap om hennes ställning i länet och i regeringens skogsutredning måste han anses ha insett det inflytande hon kunde utöva på länsstyrelsens verksamhet likväl som på utredningen. Tingsrätten finner det klart att K.E., med insikt om M.M:s befattningar och det tjänstesamband som funnits mellan henne och SCA, också insett hennes möjlighet att gynna SCA. Han har vidare haft kännedom om de faktiska och rättsliga omständigheter som gjort den aktuella förmånen otillbörlig. Tingsrätten finner således att även K.E:s uppsåt täcker de objektiva kriterier som krävs för att straffansvar skall föreligga.

Sammanfattande bedömning

Tingsrätten finner mot bakgrund av vad ovan anförts åtalet mot M.M. och K.E. styrkt och M.M. skall därför dömas för mutbrott och K.E. skall dömas för bestickning, enligt åklagarens gärningsbeskrivning.

- - -.

Påföljd

För mutbrott och bestickning är föreskrivet böter eller fängelse i högst två år. Vad M.M. och K.E. genom denna dom har att ansvara för är av icke alltför allvarlig natur. För förseelse mot jaktlagen är föreskrivet böter. Tingsrätten finner att påföljden för både M.M. och K.E. skall stanna vid ett måttligt bötesstraff.

Domslut

Domslut

Tingsrätten dömde K.E. enligt 17 kap. 7 § första stycket BrB för bestickning till 30 dagsböter å 1 000 kr och M.M. enligt 20 kap. 2 § första stycket 1 BrB för mutbrott och enligt 41 § första stycket 1 och 45 § första stycket 6jaktlagen (1987:259) för brott mot jaktlagen till 50 dagsböter å 700 kr.

Nämndemannen Ann-Mari Johnsson var av skiljaktig mening och anförde följande.

M.M:s uppdrag som ordförande i Hushållningssällskapet kan antas ha tillfört henne kunskaper och kontakter som varit värdefulla vid hennes fullgörande av sina uppgifter som landshövding och statlig utredare. I sin roll som ordförande i sällskapet har M.M. varit såväl oförhindrad som skyldig att bevaka sällskapets intressen i det avtalsförhållande rörande hyra och upplåtelse av jakt som förelåg mellan sällskapet och SCA. I denna hennes roll har den aktuella förmånen varit ett nyttigt och naturligt led i verksamheten. SCA var - såvitt framkommit - vid tidpunkten för jakten inte föremål för M.M:s myndighetsutövning som landshövding eller berört av skogsutredningens resultat, annat än som ett bland landets övriga skogsbolag. Jag anser därför att förmånens tillbörlighet inte bör bedömas utifrån hennes egenskaper som landshövding eller statlig utredare. Enligt min mening skall åtalet mot M.M. för mutbrott och mot K.E. för bestickning ogillas.

Skiljaktig härutinnan är jag i övrigt ense med majoriteten.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Håkan Lavén, hovrättsrådet Marie Norberg och tf. hovrättsassessorn Sonja Ahlgren) anförde i dom den 3 april 2006, såvitt angick åtalet för bestickning och mutbrott:

Utredningen i hovrätten

M.M. och K.E. har hörts på nytt i hovrätten. Därutöver har förnyat vittnesförhör hållits med B.E. Åklagaren har som skriftlig bevisning åberopat regeringens direktiv (Dir. 2004:70) till Skogsutredningen och M.M:s veckobrev nr 188-189 samt 192. M.M. och K.E. har sakframställningsvis hänfört sig till en omfattande skriftlig dokumentation.

Bakgrund

M.M. är sedan 2002 landshövding i Jämtlands län och chef för Länsstyrelsen i Jämtland. Hon är förordnad för en tid av sex år. Länsstyrelsen har ett vidsträckt verksamhetsområde vad gäller samhällsplanering och regional utveckling inom länet och handlägger bl.a. frågor om jakt, skog, turism, miljö m.m. Myndighetens ledning utgörs av landshövdingen och ett länsråd och myndigheten är i övrigt indelad i ett antal avdelningar som leds av avdelningschefer. Myndigheten har ca 250 anställda.

I juli 2004 utsågs M.M. av regeringen att som särskild utredare utvärdera och se över den svenska skogspolitiken. Utredningsuppdraget slutredovisades i oktober 2006 i betänkandet Mervärdesskog, SOU 2006:81. I betänkandet behandlas bl.a. frågor om skogspolitikens mål, virkesförsörjning, miljön, virkesproduktion och skogsskador.

M.M. är vidare ordförande i Jämtlands läns hushållningssällskap. Hushållningssällskapet bildades 1817 och arbetar för att utveckla länets landsbygd och dess småföretag. Hushållningssällskapet äger sedan 1908 skogsfastigheten Åre Medstugan 1:2 (Medstugan) som omfattar ca 14 000 hektar. På fastigheten finns en jaktvilla uppförd 1896. SCA hyr jaktvillan av hushållningssällskapet för personal-, konferens- och rekreationsändamål samt arrenderar jakt- och fiskerätten på fastigheten.

K.E. är verkställande direktör för SCA Forest Products AB. Bolaget ingår i SCA-koncernen och tillverkar bl.a. tryckpapper, massa och sågade trävaror. Bolaget svarar för SCA-koncernens skogsförvaltning, virkesanskaffning och transportorganisation. I Jämtlands län äger bolaget ca 30 procent av skogsarealen. Bolaget, som har cirka 3 500 anställda, äger också flera pappersbruk, sågverk och en massafabrik.

K.E. inbjöd i juni 2005 M.M. att delta i älgjakt den 6-7 september 2005 på fastigheten Medstugan. Inbjudan finns fogad som bilaga 4 till tingsrättens dom. Förutom M.M. deltog olika personer med vilka K.E. hade affärskontakter, några representanter från näringslivsorganisationer och andra som K.E. hade bestämt att skicka inbjudan till. Jakten bedrevs under en och en halv dag. SCA bjöd deltagarna på två middagar, två frukostar och två luncher i fält samt tillhandahöll logi i jaktvillan. SCA stod vidare för transporter ut till jaktmarkerna och för omhändertagande av fällda djur. De som deltog i jakten fick inte del av köttet från jakten.

Åtalet och de tilltalades inställning i hovrätten

Åklagaren

M.M. var vid tiden för K.E:s inbjudan till älgjakt dels landshövding i Jämtlands län och dels utsedd av regeringen till särskild utredare i skogsfrågor. I sin egenskap av att vara landshövding hade M.M. medverkat till att bilda en särskild s.k. älggrupp med representanter från länsstyrelsen och olika skogsägare. SCA var en viktig aktör i det arbetet. Gruppen hade medverkat vid utarbetandet av ett program för långsiktig älgförvaltning i Jämtlands län. M.M:s uppdrag som skogsutredare innefattade bl.a. att utvärdera den svenska skogspolitiken och komma med förslag till anpassningar och bättre måluppfyllelse.

Frågor om älgförvaltning är av central betydelse i Jämtlands län och de handläggs av länsstyrelsen där. M.M. är som chef för länsstyrelsen ytterst ansvarig för verksamheten. Även i de ärenden där hon på grund av delegation inte själv medverkar har hon på grund av sitt chefskap möjlighet att överta beslutanderätten eller på annat sätt påverka handläggarna att fatta beslut i en viss riktning.

En kort tid efter den aktuella jakten i september 2005 lämnade SCA, genom jaktvårdskonsulenten J.S., in en ansökan till länsstyrelsen om extra älgtilldelning. Denna ansökan kom av någon anledning att lämnas över till M.M., som vidarebefordrade den utan åtgärd till handläggaren i ärendet. Det görs inte gällande att M.M. rent faktiskt har påverkat beslutet i älgtilldelningsärendet. Klart är dock att det inför beslutet förekom en diskussion mellan M.M. och handläggaren kring principiella frågor rörande extra tilldelning av älg, vilket visar att M.M. har goda möjligheter att påverka enskilda handläggare vid beredning och beslut i olika ärenden. SCA:s ansökan ledde senare till ett för bolaget positivt beslut.

Som statlig utredare hade M.M. goda möjligheter att lägga förslag i en för SCA gynnsam riktning. Det saknar därvid betydelse att det endast var fråga om en utredning och att det senare är regering och riksdag som skall fatta de slutgiltiga besluten i skogsfrågorna.

Det föreligger ett sådant grundläggande samband mellan jaktförmånen och M.M:s nu angivna tjänsteuppgifter som förutsätts för ansvar för bestickning respektive mutbrott.

Värdet av det jaktarrangemang som M.M. medverkade i är svårt att närmare ange till beloppet. Arrangemanget bestod av flera delar - måltider, logi, jakt - dvs. en sorts paket med en inte obetydlig attraktionskraft. M.M. beskrev sina jaktupplevelser i tre olika veckobrev som publicerades på länsstyrelsens hemsida. Av vad hon själv uppgett framgår klart att det varit fråga om en vistelse för rekreation och avkoppling. Det föreligger inga omständigheter som talar för att hennes deltagande i jakten varit en nyttig tjänsteåtgärd, vare sig som landshövding eller som skogsutredare. Sammantaget måste därför jaktförmånen anses utgöra en otillbörlig förmån.

M.M.

Hon blev inbjuden och deltog i jaktarrangemanget i sin egenskap av att vara ordförande i Jämtlands läns hushållningssällskap. Redan under våren 2004 hade hon fått en inbjudan att delta i jakt vid Medstugan, men var då förhindrad på grund av andra engagemang. Vid den tiden var hon inte utsedd till särskild utredare i skogsfrågor; det uppdraget erhöll hon i juli 2004. Hon var inte inbjuden som landshövding eller på grund av att hon var statens utredare i skogsfrågor. Hon gjorde dock bedömningen att hennes deltagande i jakten skulle kunna utgöra ett nyttigt och främjande inslag i hennes uppdrag att verka som ”länets hövding”. Redan den omständigheten att hon deltog i jakten endast i sin egenskap av att vara ordförande i hushållningssällskapet utgör grund för att ogilla åtalet för mutbrott.

Som landshövding och myndighetschef för länsstyrelsen har hon ett övergripande ansvar för alla beslut som fattas. Länsstyrelsen handlägger och beslutar i cirka 30 000 ärenden per år. Den absoluta merparten av besluten är delegerade till sakkunniga och handläggare vid myndigheten och handläggs under sedvanligt tjänstemannaansvar. Hon undertecknar för egen del endast det årliga beslutet om jakttider. I övrigt är frågor om älgjakt enligt arbetsordningen delegerade till rättsenheten. Hon har inte deltagit i handläggningen av något enskilt ärende. Hon har inte heller någon möjlighet att ingripa i beslutsprocessen för att gynna SCA i något hänseende.

Hon har som särskild utredare på regeringens uppdrag utvärderat den svenska skogspolitiken. Hon redovisade sitt uppdrag i betänkandet Mervärdesskog, SOU 2006:81. Under utredningsarbetet hade hon två sekreterare till sitt förfogande och vidare fanns en rådgivande grupp och en parlamentarisk grupp kopplade till utredningen. Arbetet, som bedrevs helt öppet, utmynnade i ett förslag som överlämnades till regeringskansliet. Utredningsförslaget har nu skickats på remiss, varefter sedvanlig beredning kommer att ske inom regeringen och eventuellt senare i riksdagen. Hon deltar inte i remissarbetet och inte heller i beslutsfattandet angående skogspolitiken. Hon har alltså helt saknat möjlighet att gynna SCA i rollen som skogsutredare.

Vid bedömningen av om en förmån är otillbörlig måste en samlad bedömning av omständigheterna i målet göras. I uppdraget som ”länets hövding” ingår ett betydande mått av främjandeaktiviteter med åtföljande representation m.m. I Jämtlands län är jakten en betydande fritidssysselsättning och en del av turistnäringen. Jakten har också stor betydelse för skogsnäringen i länet. Det är därför helt naturligt att hon som landshövding deltar i aktiviteter med anknytning till dessa områden.

Den aktuella jakten bedrevs för hennes del under knappt en och en halv dag. Måltiderna utgjordes av två middagar, två frukostar och en lunch i fält. Deltagarna fick inte del av köttet från de skjutna älgarna. Det saknas utredning om värdet på jaktförmånen. Det skall också beaktas att hennes deltagande i jakten skedde helt öppet och att hon redovisade besöket i Medstugan i ett veckobrev den 12 september 2005.

Vid nu angivna förhållanden kan jaktförmånen inte anses otillbörlig och därmed straffbar som muta. Hon har inte haft uppsåt att begå mutbrott eller insett förutsättningarna för gärningens eventuella brottslighet.

K.E.

Han inbjöd M.M. till jakten i hennes egenskap av att vara ordförande i Jämtlands läns hushållningssällskap och inte i rollen som landshövding eller skogsutredare. Skälet till inbjudan var att hushållningssällskapet och SCA har vissa gemensamma intressen genom det samarbete som bedrivs avseende Medstugan och som är reglerat i ett avtal mellan parterna den 24 augusti 2004. Hushållningssällskapet som markägare och SCA som arrendator är därmed båda intresserade av att det bedrivs en aktiv viltvård på markerna. Det är alltså i rollen som företrädare för markägaren som M.M. inbjudits till den aktuella jakten.

Han bjöd in M.M. redan tidigt under 2004, eller möjligen hösten 2003, att delta i kommande jakt på Medstugan. Vid den tidpunkten var M.M. inte utsedd till statlig skogsutredare. M.M. avböjde dock att medverka på grund av andra åtaganden. Han utlovade då att M.M. skulle vara välkommen till nästa års jakt.

Hans övriga kontakter med M.M. under åren har varit mycket begränsade. Han har träffat henne i hennes egenskap av landshövding vid ett tillfälle i samband med en större mottagning på landshövdingens i Västernorrland residens. I hennes egenskap av att vara skogsutredare har han träffat henne vid två tillfällen. Det ena tillfället var när han höll ett anförande vid en internationell konferens i Östersund och det andra tillfället var när han i egenskap av ledamot i Skogsindustrierna var inbjuden till residenset tillsammans med cirka 15 andra företrädare för svensk skogsindustri.

SCA tar vanligen ut 150 kr av deltagande gäster för två dagars jakt. Någon sådan betalning har inte skett i detta fall. SCA bjöd M.M. på mat och dryck i anslutning till jakten, men måltiderna var inte av lyxkaraktär. Ingen utredning har för övrigt förebringats angående värdet på dessa måltider. Något värde för vistelsen i Medstugan skall inte inräknas eftersom M.M. är ordförande i hushållningssällskapet som äger marken och byggnaderna. Syftet med jakten var att kunna träffas för gemensamma upplevelser och för en trevlig samvaro samt för att under trivsamma former kunna diskutera gemensamma frågor.

Han har haft kännedom om M.M:s befattningar som landshövding och som skogsutredare. Han har dock inte insett på vilket sätt M.M. i sina befattningar skulle ha kunnat gynna SCA eller honom själv. Något gynnande har inte heller skett. Han har inte haft uppsåt att begå bestickningsbrott.

I övrigt ansluter han sig till den inställning till åtalet som M.M. har redovisat.

Hovrättens domskäl

De rättsliga förutsättningarna för mut- och bestickningsansvar

BrB:s regler om mutbrott och bestickning syftar ytterst till att förhindra korruption i samhället. Reglerna har sin särskilda betydelse i det allmännas verksamhet där de offentliga organen många gånger har förbehållits rätten att ensamma fatta beslut och där besluten kan verkställas med anlitande av samhällets tvångsmakt. Medborgarna måste kunna lita på att de som utövar statlig eller kommunal tjänst inte fattar beslut på osakliga grunder och att besluten inte påverkas av att en arbetstagare får personlig vinning av att fatta beslut med ett visst innehåll. Saken kan uttryckas så att skyddsintresset för mut- och bestickningsbrotten på detta område är de offentliga organens integritet, dvs. upprätthållandet av en korrekt myndighetsutövning och ett korrekt beslutsfattande i övrigt.

För att en gåva eller annan förmån skall vara straffbar måste den enligt ordalydelsen i 20 kap. 2 § BrB tas emot för arbetstagarens eller uppdragstagarens tjänsteutövning. Givaren och mottagaren skall således ha haft kontakt med varandra i tjänsten eller kunna tänkas få sådan kontakt framöver. Eftersom det många gånger är svårt att i det enskilda fallet bevisa vad givaren har för avsikt med gåvan eller förmånen och vilken effekt den har på mottagaren uppställs i lagen endast den förutsättningen för straffbarhet att det skall finnas ett samband mellan förmånen och arbetstagarens eller uppdragstagarens tjänsteutövning (se Thorsten Cars, Mutbrott, bestickning och korruptiv marknadsföring, andra upplagan, s. 43). Lagens innebörd är alltså att så snart det finns ett sådant samband så förutsätts att gåvan eller förmånen påverkar eller kan påverka mottagarens tjänsteutövning. I detta mål skall åklagaren alltså bevisa att det finns ett samband mellan M.M:s tjänsteutövning och den jaktförmån som K.E. erbjudit i så måtto att M.M. åtminstone haft möjlighet att påverka ett beslut som gynnar SCA.

Inte varje gåva eller förmån som har samband med tjänsten är straffbar som muta eller bestickning. Ett ytterligare krav för straffbarhet är att gåvan eller förmånen är otillbörlig. Vad som ligger i detta begrepp har inte preciserats i lagtexten. I förarbetena till lagen har anförts att den närmare bestämningen av otillbörlighetsbegreppet är beroende av sed och allmän uppfattning och att det får göras en samlad bedömning av alla för det enskilda fallet betydelsefulla omständigheter (se prop. 1975/76:176 s. 35 f. och NJA 1993 s. 539). Klart är att begreppet otillbörlig förmån inte har en och samma innebörd för alla personalkategorier. Det brukar sägas att otillbörlighetsbegreppet växlar med hänsyn till brottets skyddsintresse, varmed avses att det för vissa arbetstagare i den offentliga verksamheten är särskilt angeläget att de inte tar emot mutor och att utrymmet för att motta förmåner därmed är mycket begränsat medan kraven på andra personalkategorier inte är lika stränga (se SOU 1974:37 s. 112 och prop. 1975/76:176 s. 36). För en arbetstagare som ägnar sig åt myndighetsutövning i förhållande till enskilda, t.ex. en domare eller polis, gäller förhållandevis stränga krav vid mottagande av en förmån, medan motsvarande krav vad avser en offentligt anställd med t.ex. planerings- eller utredningsuppgifter är något mindre strängt. Om en förmån är förknippad med ett villkor att mottagaren skall handla på ett visst sätt är förmånen naturligtvis otillbörlig. Men så kan även vara fallet om det inte föreligger något sådant villkor. Rent allmänt kan man säga att en förmån är otillbörlig om den är ägnad att påverka mottagarens tjänsteutövning i en viss riktning (se prop. 1975/76:176 s. 36). Vid den bedömningen spelar flera faktorer in, t.ex. under vilka förhållanden förmånen lämnades och mottogs, vilket värde förmånen betingar och graden av öppenhet i förfarandet (se NJA 1981 s. 1174). Det är alltså inte förmånens art som bestämmer otillbörligheten utan den situation i vilken den förekommer. Det är med andra ord de yttre omständigheterna som är avgörande, dvs. vilken påverkansrisk som rent objektivt föreligger. Utöver de hittills angivna objektiva förutsättningarna för mut- och bestickningsansvar krävs att de tilltalade haft uppsåt att begå gärningarna. I det hänseendet ankommer det på åklagaren att visa att M.M. och K.E. vid tiden för gärningarna kände till alla de omständigheter som är av betydelse för bedömningen av gärningarnas brottslighet (se Thorsten Cars, a.a. s. 36).

Hovrätten behandlar i det följande de frågor som aktualiseras i detta mål när det gäller att bedöma om det jaktarrangemang som K.E. som företrädare för SCA erbjöd M.M. är att bedöma som bestickning och muta enligt reglerna i 17 kap. 7 § och 20 kap. 2 § BrB.

I vilken egenskap har M.M. deltagit i jaktarrangemanget?

Åklagaren har gjort gällande att K.E. erbjudit M.M. förmånen att delta i jaktarrangemanget dels på grund av att hon är landshövding i Jämtlands län och dels på grund av att hon vid tiden för inbjudan var regeringens särskilda utredare med uppdrag att se över och utvärdera den svenska skogspolitiken. Enligt åklagaren har M.M. på motsvarande sätt mottagit förmånen under dessa förutsättningar.

M.M. och K.E. har bestritt åklagarens påstående om hur jaktförmånen erbjöds och mottogs och i stället hävdat att erbjudandet och deltagandet i jaktarrangemanget har skett i M.M:s egenskap av att vara ordförande i Jämtlands läns hushållningssällskap.

Det underlag som finns i målet för att bedöma frågan om jaktförmånen erbjöds respektive mottogs av M.M. på grund av hennes anställning som landshövding eller hennes uppdrag som ordförande i hushållningssällskapet är framför allt K.E:s och M.M:s egna uppgifter men också den skriftliga inbjudan som K.E. översände inför hösten 2005 till M.M. angående älgjakten vid Medstugan. Hovrätten kan konstatera att denna inbjudan var ställd till landshövdingen M.M. med adress Länsstyrelsen i Jämtlands län. Inbjudan ankomststämplades hos länsstyrelsen och vidarebefordrades till landshövdingens sekreterare som även besvarade inbjudan. Det finns inga uppgifter i inbjudan som indikerar att M.M. skulle ha inbjudits i sin egenskap av att vara ordförande i Jämtlands läns hushållningssällskap. Härtill kommer att M.M. i ett av de veckobrev hon författade som landshövding berättade om att hon varit inbjuden till Medstugan och deltagit i jakten. De nu angivna förhållandena talar givetvis med styrka för att K.E. lämnat erbjudandet och M.M. mottagit jaktförmånen i hennes egenskap av att vara landshövding i länet.

Hovrätten vill i och för sig inte utesluta att både M.M. och K.E. kan ha haft i åtanke att hushållningssällskapet och SCA hade en avtalsrelation angående Medstugan och att det även av det skälet kunde vara naturligt att M.M. som ordförande i hushållningssällskapet deltog i jaktarrangemanget. Det kan möjligen också vara så att M.M. inte närmare reflekterade över i vilken roll hon deltog i jakten utan mer allmänt tog ställning till inbjudan med utgångspunkt i de skilda intresseområden inom vilka hon verkade. Inbjudan är dock inte ställd till ordföranden i hushållningssällskapet under den adress hushållningssällskapet hade. Den är ställd till landshövdingen under länsstyrelsens adress och den har därför handlagts av M.M. i hennes egenskap av att vara landshövding. Hovrätten kan vid sådana förhållanden inte dra annan slutsats än att K.E. lämnat erbjudandet till M.M. i hennes egenskap av att vara landshövding och att hon mottagit förmånen i denna egenskap.

När det gäller åklagarens påstående att M.M. mottagit förmånen på grund av att hon var skogsutredare finns det inte heller där några uppgifter i den skriftliga inbjudan som tyder på att så skulle vara fallet. Av de uppgifter som M.M. och K.E. lämnat under huvudförhandlingen i målet har framkommit att de redan år 2004 förde en diskussion om att M.M. skulle inbjudas till Medstugan för att delta i älgjakt och att denna diskussion senare ledde till den inbjudan som översändes inför hösten 2005. Vid tiden för K.E:s och M.M:s inledande samtal om älgjakt 2004 hade M.M. ännu inte tagit på sig uppdraget som regeringens skogsutredare och det framstår därför som osannolikt att K.E., som alltså endast fullföljde det löfte han lämnat året innan, verkligen haft för avsikt att inbjuda M.M. i hennes egenskap av att vara skogsutredare.

Det anförda leder hovrätten till slutsatsen att K.E. lämnade och M.M. mottog erbjudandet om att delta i jaktarrangemanget i M.M:s egenskap av att vara landshövding och inte som skogsutredare eller ordförande i hushållningssällskapet. Den prövning som sker i det följande utgår alltså från att det är på grund av M.M:s anställning som landshövding som hon blivit inbjuden och deltagit i det jaktarrangemang som K.E. som företrädare för SCA anordnade.

Har jaktförmånen haft ett samband med tjänsteutövningen?

Åklagaren har påstått att M.M. som landshövding och chef för Länsstyrelsen i Jämtlands län är ansvarig för frågor om älgförvaltningen i länet och att hon i denna funktion har haft och kan antas fortsättningsvis ha kontakter med skogsägaren SCA och möjlighet att gynna SCA. Åklagaren har förtydligat sin inställning på det sättet att han inte gör gällande att M.M. hanterar enskilda ärenden hos länsstyrelsen som gäller älgförvaltningen, utan att hon i sin egenskap av att vara myndighetschef har möjlighet att ”ta över” ärenden från enskilda handläggare eller på annat sätt indirekt påverka enskilda handläggare att fatta beslut på det sätt hon önskar. Åklagaren har i sistnämnda hänseende som exempel åberopat vad som förekom när SCA efter jakten vid Medstugan beviljades extra älgtilldelning och handläggaren i ärendet hade kontakter med M.M. inför beslutet.

Av de upplysningar som lämnats i målet framgår att SCA endast haft ett ärende anhängigt hos länsstyrelsen under senare år, vilket är det av åklagaren i målet åberopade ärendet om extra tilldelning av älg. I övrigt har M.M. medverkat vid bildandet av en s.k. älggrupp med företrädare från bl.a. olika skogsägare däribland SCA.

Av länsstyrelsens arbetsordning, som M.M. och K.E. åberopat i hovrätten, framgår att beredningen och beslutsfattandet i olika ärenden vid länsstyrelsen i stor utsträckning är delegerat. Landshövdingen har de uppgifter som framgår av verksförordningen (3.1), dvs. övergripande chefsuppgifter vid myndigheten. Länsrådet, som tillsammans med landshövdingen bildar länsledningen, har det samlade operativa ansvaret för myndighetens verksamhet och skall därutöver avlasta och stödja landshövdingen (3.1). I övrigt är det chefer på mellannivå som fattar beslut i enskilda ärenden enligt ett upprättat delegationsschema. Frågor om jakt och viltvård bereds vid rättsenheten där enhetschefen fattar beslut i enskilda ärenden. Landshövdingen eller länsrådet får överta handläggningen av ärenden som skall avgöras i styrelsen. Vidare får överordnad chef besluta i ett ärende av svårare beskaffenhet, principiell betydelse eller större omfattning även om beslutanderätten enligt delegationsordningen ligger på någon annan (5.3).

De uppgifter M.M. lämnat i hovrätten om hur arbetsuppgifterna är fördelade inom länsstyrelsen stämmer väl överens med vad som anges i arbetsordningen. M.M. har uppgett att hon inte deltar i enskilda ärenden utan endast undertecknar länsstyrelsens årliga beslut om jakttider för älgjakt i länet. Det är möjligt att M.M., på det sätt åklagaren påstått, enligt arbetsordningen skulle ha möjlighet att överta beslutanderätten i ett enskilt ärende, i vart fall om det gäller ärenden av svårare beskaffenhet, principiell betydelse eller större omfattning (arbetsordningen 5.3). Något sådant har dock enligt M.M. aldrig inträffat och för hovrätten förefaller det inte särskilt sannolikt att M.M. med den etablerade beslutsordning som gäller vid länsstyrelsen skulle överta ett ärende i syfte att söka gynna sökanden och därigenom handla pliktstridigt. Utrymmet för M.M. att i gynnande riktning påverka ett ärende genom att bryta delegationsordningen och överta ärendet framstår således som tämligen begränsat.

Åklagaren har som exempel på det inflytande som M.M. som chef kan ha över sina medarbetare åberopat vad som förekom vid beredningen av SCA:s ärende om extra tilldelning av älg. Vad som där utspelade sig har inte varit möjligt att i alla delar klarlägga eftersom handläggaren inte på någon parts begäran hörts i målet. M.M. har dock för sin del bestritt att hon utövat något inflytande på handläggaren vid beredningen av ärendet. Enligt M.M. redogjorde hon vid mötet med handläggaren för sin allmänna uppfattning om det angelägna i att avskjutningen av älg i länet utökades något på grund av skogsskadorna. Hon gav vidare instruktioner till handläggaren att införskaffa underlag inför ett framtida ställningstagande från länsstyrelsens sida i den frågan. Åklagaren har inte åberopat någon bevisning som ger stöd åt hans påståenden om att någon indirekt påverkan i tilldelningsärendet till stöd för SCA skulle ha förekommit och hovrätten anser därför att det inte går att lägga denna händelse till grund för slutsatsen att M.M. på grund av sitt chefskap kan påverka handläggare eller chefer vid myndigheten att handla pliktstridigt i olika ärenden.

När det gäller den s.k. älggruppen som tillsattes på initiativ av bl.a. SCA för att söka komma tillrätta med skogsskadorna till följd av älgbetning kan konstateras att M.M. medverkade vid ett inledande sammanträde med intressenterna när gruppen bildades men att hon därefter inte själv deltog i gruppens arbete. I gruppen ingick dock en medarbetare till M.M. från länsstyrelsen. Det är väl antagligt att M.M. skulle kunna ha ett inflytande över arbetet i gruppen även om hon själv inte deltog i arbetet. Ett sådant inflytande skulle kunna tänkas medföra att alla skogsägare som medverkade i gruppen fick landshövdingens stöd för att öka älgavskjutningen i länet. Ett sådant stöd från landshövdingens sida kan dock inte anses innebära att SCA blivit ”gynnat” i den mening som avses i BrB:s bestämmelser om muta och bestickning. SCA är i ett sådant sammanhang en av flera intressenter och behandlas inte annorlunda än de andra. Någon teori om hur M.M. på något annat sätt skulle kunna gynna SCA inom ramen för älggruppens arbete har åklagaren inte framfört.

Vid en samlad bedömning av det anförda finner hovrätten att M.M:s möjligheter att som landshövding gynna SCA i den mening som avses i 20 kap. 2 § BrB framstår som utomordentligt små när hon verkar inom ramen för det regelsystem som gäller vid länsstyrelsen vid beredningen av ärenden och fattandet av beslut. Enligt hovrättens bedömning är det alltså mycket tveksamt om det över huvud taget skall anses föreligga ett samband mellan jaktförmånen och M.M:s tjänsteutövning och under alla förhållanden får sambandet betecknas som mycket svagt.

Har jaktförmånen varit otillbörlig?

Åklagaren har gjort gällande att det jaktarrangemang som M.M. och K.E. deltog i huvudsakligen varit ett trivselprojekt som syftat till rekreation och avkoppling. Åklagaren har inte närmare velat precisera värdet på förmånen, men har i allmänna ordalag jämfört arrangemanget kostnadsmässigt med ”en helg på ett värdshus”.

Vid bedömande av jaktarrangemanget från otillbörlighetssynpunkt bör till en början framhållas att M.M:s uppdrag som landshövding enligt vad som upplysts i målet innefattar flera delar. Den ena delen handlar om landshövdingens uppgift som myndighetschef för länsstyrelsen. Den delen av uppdraget är författningsreglerad genom verksförordningen och handlar t.ex. om att verksamheten skall bedrivas effektivt och att myndighetschefen skall ha kontroll över medelsförvaltningen. Den andra delen av uppdraget är inte formellt beskriven i någon författningstext men kan sägas innefatta uppgifter att verka som ”länets hövding” i mer vidsträckt bemärkelse. I den delen av uppdraget anses ligga att landshövdingen på ett tämligen fritt sätt skall verka för länet och dess innevånare. Saken har beskrivits så att i denna del av uppdraget ingår bl.a. att landshövdingen skall utgöra en förbindelselänk mellan företrädare för olika företag, organisationer och intressen inom länet för att utbyta idéer och i syfte att stimulera företagsamhet och arbetsmarknad, att hålla sig informerad om utvecklingen inom länet på olika områden samt att representera och medverka vid olika evenemang, invigningar, konferenser m.m.

M.M. har argumenterat för att deltagandet i jakten från hennes sida var en sådan aktivitet som ligger inom ramen för uppdraget att verka som ”länets hövding”, dvs. att hålla sig informerad om utvecklingen inom länet på olika områden och att träffa företrädare för olika företag m.m. M.M. har framhållit bl.a. att jakten i Jämtland utgör en betydande fritidssysselsättning för många av länets innevånare, att den är en del av turistnäringen och att den också har stor betydelse för skogsnäringen i länet. Hon har också framhållit att hennes deltagande i jakten har skett helt öppet och att hon redogjort för jakten och besöket i Medstugan i ett av sina veckobrev som publicerades på webben i anslutning till att jakten hade avslutats.

Enligt hovrättens mening finns det otvivelaktigt inslag i det jaktarrangemang som M.M. deltog i som ger stöd för att det inte enbart handlade om rekreation och avkoppling. Av de uppgifter som K.E. lämnat framgår att det var ett 15-tal personer som var inbjudna till jakten vid Medstugan. Förutom K.E. och M.M. deltog näringslivsföreträdare från olika företag och organisationer, fackliga företrädare och någon eller några utländska gäster. Även om M.M. vid inbjudningstillfället inte hade helt klart för sig vilka personer som var inbjudna till jakten har hon haft anledning att räkna med att K.E. skulle bjuda in personer som på de områden där de var verksamma innehade ledande positioner och var inflytelserika. Jaktarrangemanget skulle därmed otvivelaktigt, som hon själv uppgett, dels ge henne information och kunskap om jakten i länet och dels en möjlighet att tillsammans med bl.a. ledande företrädare för olika företag och organisationer diskutera andra frågor inom ramen för hennes intresseområden.

Det ligger i sakens natur att ett jaktarrangemang av detta slag också har inslag av rekreation och avkoppling. Måltiderna och samvaron kring dem är ett sådant inslag liksom möjligheten att få komma ut i markerna och delta i själva jakten. Hovrätten har dock svårt att tro att det för M.M., som i sin anställning som landshövding har omfattande uppgifter på det representativa området, enbart skulle handla om rekreation och avkoppling när hon väljer att tillsammans med ett 15-tal personer från näringslivet vistas vid Medstugan under knappt två dagar. Det ligger närmare till hands att tro att det för M.M., som hon själv uppgett, främst handlade om att informera sig och skaffa kunskap och kontakter om förhållanden som hon ansåg sig ha nytta av i framtiden och som enligt hennes bedömning kunde främja länet. Med det uppdrag en landshövding har att tämligen fritt verka för länets bästa och att informera sig och införskaffa kunskap om olika förhållanden, anser hovrätten att det inte kan anses främmande för hennes tjänsteutövning att medverka i ett jaktarrangemang av det slag som det här är fråga om när huvudinslaget är annat än rekreation och avkoppling. Värdet på de måltider och annan gästfrihet som erbjöds M.M. under vistelsen kan med ett sådant synsätt inte heller sägas överstiga vad som får anses rimligt. Förmånerna kan enligt hovrättens bedömning inte anses ha varit ägnade att påverka M.M:s tjänsteutövning i någon viss riktning.

Det sagda leder till slutsatsen att den jaktförmån som erbjudits av K.E. och som mottagits av M.M. inte kan anses otillbörlig i den mening som avses i BrB.

Sammanfattande bedömning

Hovrätten finner sammanfattningsvis att M.M. varit inbjuden och deltagit i det jaktarrangemang som SCA anordnade vid Medstugan i sin egenskap av att vara landshövding och inte som regeringens särskilda utredare i skogsfrågor eller ordförande i Jämtlands läns hushållningssällskap. K.E. och SCA hade vid tiden för jaktarrangemanget haft vissa begränsade kontakter med M.M. och länsstyrelsen i olika frågor, men M.M:s möjligheter att som landshövding fatta beslut som gynnar SCA i den mening som avses i BrB:s bestämmelser om muta och bestickning är tämligen begränsade. Enligt hovrättens bedömning är det därför mycket tveksamt om det över huvud tagit skall anses föreligga ett samband mellan jaktförmånen och M.M:s tjänsteutövning och under alla förhållanden får sambandet betecknas som mycket svagt. Hovrätten finner vidare att ett viktigt motiv för M.M. att delta i jaktarrangemanget har varit att hon velat informera sig och skaffa sig kunskap om jakten i länet och att träffa företrädare från näringslivet. Även om det också funnits inslag av rekreation och avkoppling under vistelsen vid Medstugan anser hovrätten att dessa inslag varit av underordnad betydelse och att det inte kan anses ha varit främmande för hennes tjänsteutövning att medverka i jaktarrangemanget. Värdet på de måltider och annan gästfrihet som erbjöds M.M. under vistelsen har inte varit ägnat att påverka hennes tjänsteutövning i någon viss riktning. Vid nu angivna förhållanden kan K.E. och M.M. inte anses ha gjort sig skyldiga till bestickning respektive mutbrott. Åtalet mot dem skall alltså ogillas.

- - -

Hovrättens domslut

Hovrätten ogillade åtalet mot K.E. för bestickning och åtalet mot M.M. för mutbrott och bestämde påföljden för hennes förseelse mot jaktlagen till penningböter 1 000 kr.

Domskäl

HD (justitieråden Gertrud Lennander, Ella Nyström, Kerstin Calissendorff, Anna Skarhed, referent, och Gudmund Toijer) meddelade den 11 juni 2008 följande dom:

Domskäl

Bakgrund

K.E., verkställande direktör för SCA Forest Products AB, inbjöd i juni 2005 dåvarande landshövdingen i Jämtlands län, tillika regeringens särskilda utredare för att se över och utvärdera den svenska skogspolitiken, M.M. att tillsammans med andra gäster delta i älgjakt den 6-7 september 2005 på skogsfastigheten Åre Medstugan 1:2 (Medstugan) i Jämtlands län. Medstugan ägs av Jämtlands läns Hushållningssällskap, där M.M. var ordförande. SCA arrenderade jakträtten och hyrde en jaktvilla på fastigheten. M.M. accepterade inbjudan och deltog i jaktarrangemanget som innefattade jakt under en och en halv dag. SCA tillhandahöll logi i jaktvillan samt bjöd henne på två middagar, två frukostar och en lunch i fält.

Korruptionsbrotten

Av 20 kap. 2 § BrB framgår, såvitt nu är av intresse, att en arbetstagare, och vissa därmed jämställda personer, som tar emot, låter åt sig utlova eller begär muta eller annan otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning döms för mutbrott. Den som till någon som avses i bestämmelsen lämnar, utlovar eller erbjuder muta eller annan otillbörlig belöning för tjänsteutövningen döms för bestickning (17 kap. 7 § BrB).

Med muta avses i allmänt språkbruk en ekonomisk förmån, som givaren överlämnat till mottagaren i syfte att uppnå en bestämd fördel. Någon sådan situation är det inte fråga om i detta mål. Även transaktioner avseende förmåner eller belöningar som inte är kopplade till något uttryckligt eller underförstått villkor eller till någon viss utförd tjänsteåtgärd kan emellertid utgöra mutbrott och bestickning.

Ansvarsbestämmelserna har särskild betydelse när det gäller den offentliga verksamheten, främst i den mån den rör myndighetsutövning. Det är av yttersta vikt att medborgarna kan lita på att de som givits förtroendet att utöva offentliga uppdrag fattar beslut på sakliga grunder och inte låter sig påverkas för att uppnå personlig vinning. Lagstiftningen syftar till att förhindra att ens misstankar av sådant slag skall behöva uppkomma och korruptionsbrotten är alltså s.k. farebrott.

Frågan i målet

K.E. som företrädare för SCA har lämnat och M.M. har mottagit den i gärningsbeskrivningen angivna förmånen att få delta i ett jaktarrangemang. Den fråga som skall avgöras är om K.E. och M.M. därigenom gjort sig skyldiga till bestickning respektive mutbrott. Av betydelse blir då till att börja med om förmånen haft samband med M.M:s tjänsteutövning och om den är otillbörlig.

Tjänstesambandet

För att en transaktion avseende en förmån skall kunna utgöra bestickning eller mutbrott krävs att förmånen har utlovats, erbjudits eller lämnats respektive begärts eller mottagits för arbets- eller uppdragstagarens tjänsteutövning. Sambandet mellan lämnandet/mottagandet av förmånen och mottagarens tjänsteutövning behöver emellertid bara bestå i att givaren och mottagaren har, har haft eller kan antas få kontakt med varandra i tjänsten. Åklagaren behöver inte visa att förmånen har koppling till någon viss tjänsteåtgärd eller har syftat till, föranlett eller utgjort ersättning för en oriktig eller för givaren gynnande åtgärd. Det räcker att mottagaren har möjlighet att utöva inflytande på åtgärden och därmed indirekt verka i givarens intresse. Ett tjänstesamband anses därför i allmänhet finnas så snart mottagaren har någon möjlighet till påverkan eller inflytande i något avseende som berör givaren. (Se t.ex. SOU 1974:37 s. 142 f., Holmqvist m.fl., Brottsbalken, En kommentar, Kap. 13-24, s. 20:42 och Cars, Mutbrott, bestickning och korruptiv marknadsföring, 2 uppl. 2001, s. 43 ff.)

Även om det finns ett tjänstesamband mellan givaren och mottagaren av en förmån kan ansvar emellertid vara uteslutet, om det finns något annat samband mellan parterna som inte är kopplat till någon tjänst, såsom t.ex. att det föreligger ett vänskapsförhållande, och förmånen uteslutande eller i allt väsentligt har sin grund i detta samband (SOU 1974:37 s. 143).

Riksåklagaren har gjort gällande att det föreligger ett tjänstesamband mellan den lämnade jaktförmånen och M.M:s tjänst som landshövding men också mellan förmånen och hennes uppdrag som regeringens skogsutredare. K.E. och M.M. har däremot hävdat att M.M. inbjöds till jakten i sin egenskap av ordförande i Jämtlands läns Hushållningssällskap, ett samband som inte omfattas av gärningsbeskrivningen.

När det först gäller frågan om det finns ett samband mellan M.M:s tjänsteutövning som landshövding - i åtalet preciserat som att hon i egenskap av chef för Länsstyrelsen i Jämtlands län hanterar frågor rörande älgförvaltningen i länet - och den lämnade jaktförmånen, är det som ovan angetts tillräckligt att mottagaren överhuvudtaget har möjlighet till påverkan eller inflytande i något avseende som berör givaren. Riksåklagaren har inte gjort gällande att M.M. som chef för länsstyrelsen hanterade enskilda ärenden där, utan att hon i sin egenskap av myndighetschef hade möjlighet att ta över ärenden från handläggare eller på annat sätt påverka handläggare att fatta beslut på det sätt hon önskade. Han har anfört att de enskilda befattningshavarna hos länsstyrelsen, som efter delegation fattar beslut på länsstyrelsens vägnar, måste göra detta i linje med intentioner som utgår från länsstyrelsens högsta ledning.

Vid tidpunkten för den i målet aktuella händelsen gällde förordningen (2002:864) med länsstyrelseinstruktion (se numera förordningen 2007:825). Av både den tidigare och den nuvarande länsstyrelseinstruktionen framgår bl.a. att länsstyrelsen skall, utifrån ett statligt helhetsperspektiv, samordna olika samhällsintressen inom myndighetens ansvarsområde, att länsstyrelsen har uppgifter som rör ett stort antal olika samhällsområden och att landshövdingen är chef för länsstyrelsen. I den tidigare förordningen angavs att verksförordningen (1995:1322; se numera myndighetsförordningen, 2007:515), med vissa undantag skulle tillämpas på länsstyrelsen. Av nu nämnda bestämmelser sammanställda med den i målet ingivna arbetsordningen för Länsstyrelsen i Jämtlands län framgår att landshövdingens uppgifter och beslutsbefogenheter i allt väsentligt gäller frågor av principiell och övergripande natur. Beredningen och beslutsfattandet vid länsstyrelsen är i hög grad delegerat. M.M. uppgav i hovrätten att hon undertecknade det årliga beslutet om jakttider medan alla övriga frågor om älgjakt enligt arbetsordningen var delegerade till rättsenheten. Som hovrätten konstaterat kan emellertid enligt arbetsordningen överordnad chef besluta i ett ärende av svårare beskaffenhet, principiell betydelse eller större omfattning även om beslutanderätten enligt delegationsordningen ligger på någon annan.

I sin egenskap av landshövding har M.M. haft övergripande chefsuppgifter och det har därvid funnits en möjlighet för henne att överta beslutanderätten i enskilda ärenden eller i vart fall att påverka beslutsfattandet genom att på olika sätt uttrycka sin uppfattning rörande frågor som myndigheten beslutar om. Det får därför anses att det varit möjligt för henne att i gynnande riktning påverka beslut som rör SCA i frågor angående älgförvaltningen i länet. Det föreligger därmed ett tjänstesamband mellan förmånen och M.M:s tjänsteutövning som landshövding.

När det härefter gäller frågan om det föreligger ett tjänstesamband mellan M.M:s uppdrag som regeringens skogsutredare och den lämnade förmånen kan konstateras att M.M. var regeringens skogsutredare när hon mottog inbjudan till jakten och när hon deltog i den. Under förutsättning att hennes uppdrag givit henne några möjligheter till påverkan eller inflytande i något avseende som berör SCA föreligger även i detta avseende ett tjänstesamband.

Uppgiften för skogsutredningen 2004 var ”att utvärdera och se över skogspolitiken”. De frågor som omfattades av utredningens uppdrag måste därför allmänt sett ha varit av intresse för SCA såsom en betydande skogsägare. Även om M.M. i sin roll som skogsutredare inte kunnat fatta några beslut avseende skogspolitiken skulle det kunna sägas att hon ändå haft möjlighet att utöva ett indirekt inflytande och därmed kunnat påverka den framtida utformningen av skogspolitiken i Sverige. Riksåklagaren har emellertid inte presenterat någon utredning som konkretiserar på vilket sätt M.M. i sin roll som skogsutredare skulle kunna gynna bolaget, något som, med hänsyn till den mycket allmänt hållna beskrivningen av utredningens uppgift, måste krävas för att ett tjänstesamband skall anses föreligga.

Vad gäller uppgiften att det främst var kontakterna angående Medstugan som var skälet till att M.M. inbjöds till älgjakten på den av Hushållningssällskapet ägda fastigheten kan följande konstateras. Inbjudan till den aktuella jakten ställdes till landshövdingen M.M. under länsstyrelsens adress. Den ankomststämplades och togs om hand av landshövdingens sekreterare som också besvarade inbjudan. M.M. berättade vidare om inbjudan och om sina jaktupplevelser i ett av sina veckobrev som landshövding. Av detta följer, som också hovrätten funnit, att förmånen inte kan anses ha tillställts M.M. såsom ordförande i Hushållningssällskapet.

M.M. skall således anses ha erhållit förmånen endast i sin egenskap av landshövding i Jämtlands län.

Otillbörlighetsbedömningen

Det har inte ansetts möjligt att utforma en legaldefinition av otillbörlighetsbegreppet med hänsyn till att de personer som kan komma i fråga för mutansvar arbetar under så skiftande förhållanden. Den typiska mutan, som innebär att någon tar emot en förmån som lämnas med det direkta syftet att mottagaren skall ge givaren en förmån, är alltid otillbörlig. Frågan om en viss förmån utgör en otillbörlig belöning är i andra fall beroende av sed och allmän uppfattning och får avgöras på grundval av en samlad bedömning av alla för det enskilda fallet betydelsefulla omständigheter (se bl.a. rättsfallen NJA 1981 s. 1174 och NJA 1993 s. 539, SOU 1974:37 s. 112 ff. och 143 ff., prop. 1975/76:176 s. 36 f. samt Cars, a.a. s. 48 ff.). Utgångspunkten för bedömningen är det intresse straffbestämmelsen avser att skydda, vilket kan variera beroende på den ställning och de uppgifter mottagaren har.

Med hänsyn till det traditionellt starka skyddsintresse som är förenat med myndighetsutövande verksamhet intar personer som utövar sådan verksamhet en särställning. Det är därför naturligt att otillbörlighetsbegreppet får en vidare innebörd när verksamheten innefattar myndighetsutövning än när så ej är fallet. (JuU 1976/77:17 s. 10.) Det primära skyddsintresset för mut- och bestickningsbrotten har för gärningar som involverar personer i denna kategori beskrivits som korrekt myndighetsutövning och de offentliga organens integritet samt att allmänhetens tilltro till beslutsfattandet inte skadas. När det gäller en mottagare som tillhör denna kategori kan kravet på särskilt integritetsskydd innebära att förmånen i vissa fall anses otillbörlig även om den objektivt sett inte är ägnad att påverka mottagarens tjänsteutövning.

En landshövding har visserligen en formell möjlighet att fatta beslut som innebär myndighetsutövning mot enskild. Inslaget av myndighetsutövning i landshövdingens arbete får emellertid sägas vara underordnat. I ett sådant fall är bedömningen av vad som skall anses vara en otillbörlig förmån något mindre sträng. Här bör som allmän utgångspunkt gälla att endast en förmån som objektivt sett är ägnad att påverka mottagarens tjänsteutövning är otillbörlig. (Se prop. 1975/76:176 s. 36.)

Av betydelse för bedömningen av om den förmån M.M. mottagit varit ägnad att påverka hennes tjänsteutövning är arten av och värdet på förmånen, satt i relation till hennes befattning som landshövding, samt omständigheterna i övrigt.

Riksåklagaren har, såvitt avser värdet av förmånen, utan närmare precisering angett att jaktförmånen har ett ekonomiskt värde som, i vart fall när den skall ses som en förmån för den som har att utöva myndighet, får anses för högt. Han har även menat att förmånen torde ha ett beaktansvärt attraktionsvärde och affektionsvärde.

HD uttalade i rättsfallet NJA 1993 s. 539 att ett värde på 298 kr inte var så obetydligt att det inte funnits en beaktansvärd risk för att syftet med det aktuella erbjudandet skulle uppnås. HD tog här hänsyn till att erbjudandet direkt avsåg att påverka mottagaren av förmånen. I NJA 1981 s. 1174 ansågs det inte otillbörligt att ett byggföretag bjöd förtroendemän och tjänstemän i en kommun på en studieresa, trots att förmånen innefattade övernattning på hotell samt lunch och en finare middag, med hänsyn bl.a. till att studiebesöket ansågs utgöra ett naturligt och nyttigt led i utövningen av de deltagandes befattningar hos kommunen.

Värdet av förmånen är i förevarande fall inte så lågt att detta i sig utesluter ansvar. Vid bedömningen av omständigheterna kring den lämnade förmånen är följande att beakta.

I uppdraget som landshövding ingår bl.a. att agera för regionen genom att driva utvecklingsfrågor i länet, att i olika sammanhang representera länet och dess invånare och att fullgöra representativa uppgifter, vari ingår att skapa en högtidlighet åt olika evenemang. Landshövdingen skall också främja kontakter och samverkan mellan olika grupper inom både den offentliga och den privata sektorn, i och utanför länet. Representation och deltagande i olika sociala sammanhang utgör således en viktig del av arbetet. Landshövdingens uppdrag skiljer sig typiskt sett från andra statliga chefers i det att representation i vid mening utgör en större del av arbetsuppgifterna.

Respekten för landshövdingeämbetets integritet och det faktum att landshövdingen i sin roll som myndighetschef har ett i vart fall indirekt inflytande över den myndighetsutövning som länsstyrelsen utövar, medför att utrymmet för att motta förmåner är begränsat, även när dessa ingår som ett led i landshövdingens representativa och verksamhetsfrämjande uppgifter. Landshövdingens roll som främste företrädare för länet där kontakter med bl.a. representanter för näringslivet har en viktig plats innebär emellertid att en landshövding i sin tjänsteutövning får medges ett något större utrymme än vad som i allmänhet gäller för chefer inom offentlig förvaltning.

Älgjakten är av stor betydelse i Jämtlands län, bl.a. som rekreation för länets invånare och som turistnäring men också för att skydda skogsbruket. Det framstår redan mot den bakgrunden som naturligt och legitimt att M.M. deltagit i en älgjakt. Arten av förmånen kan således inte i sig bedömas ha varit sådan att förmånen kan antas ha varit beteendepåverkande. Varken den tidsmässiga omfattningen eller den närmare utformningen av arrangemanget medför en annan bedömning. Det bör även beaktas att M.M. beskrivit sina intryck av jakten öppet, i landshövdingens veckobrev. Det anförda leder sammanfattningsvis till att den förmån M.M. erhållit inte kan anses otillbörlig.

Slutsats

En samlad bedömning ger vid handen att den transaktion varigenom K.E. lämnat och M.M. mottagit den i målet aktuella förmånen inte är att bedöma som bestickning respektive mutbrott. Hovrättens domslut skall därför fastställas.

- - -.

Domslut

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut.