RH 2011:26

Hovrätten (hovrättspresidenten Anders Iacobæus, fastighetsrådet Torbjörn Yttergren samt hovrättsråden Margareta Bergman, referent, och Hans Sundberg) återförvisade i beslut den 3 november 2010 målet till arrendenämnden och förpliktade arrendatorerna att solidariskt ersätta fastighetsägarna för deras rättegångskostnader i hovrätten.

I fråga om rättegångskostnaderna anförde hovrätten följande.

Enligt 18 kap. 15 § tredje stycket rättegångsbalken ska, när mål återförvisas till lägre rätt, kostnaderna i den högre rätten prövas i samband med målet efter dess återupptagande. Högsta domstolen har uttalat att, i enlighet med den princip som har kommit till uttryck i 21 § lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken, den regeln får anses äga motsvarande tillämpning, om återförvisning sker till annan myndighet än domstol, under förutsättning att någon särskild föreskrift av annan innebörd inte har meddelats. I den mån de föreskrifter om förfarandet som gäller för en sådan myndighet innebär att myndigheten är förhindrad att ingå i prövning av frågor rörande rättegångskostnader, får dessa föreskrifter anses innefatta en sådan särskild reglering som sätter 18 kap. 15 § tredje stycket rättegångsbalken ur spel; att i ett fall av det slaget i samband med återförvisning hänskjuta frågan om kostnaderna i överinstansen till myndighetens avgörande skulle uppenbarligen sakna mening. Av betydelse blir därför huruvida de regler som gäller för förfarandet vid myndigheten kan anses medge att myndigheten fattar beslut rörande fördelningen av kostnader som uppkommit i förfarandet (NJA 1990 s. 42, jfr även NJA 1997 s. 805 och 2002 s. 613).

Arrendenämnden är en förvaltningsmyndighet och förvaltningslagens regler gäller för förfarandet i den mån särskilda bestämmelser inte har meddelats. Förvaltningslagen innehåller inte några bestämmelser om ersättning för kostnader som har föranletts av förfarandet. Det finns inte heller några särregler som ger arrendenämnden rätt att ålägga någon att svara för annans rättegångskostnader i ärenden av aktuellt slag. Eftersom arrendenämnden således är förhindrad att ålägga en part att ersätta motpartens rättegångskostnad ankommer det på hovrätten att besluta om rättegångskostnadernas fördelning i detta fall.

A.N. och M. T. har vunnit tvisten i hovrätten. Vad de yrkat i ersättning för sina kostnader i hovrätten framstår som skäligt. Arrendatorerna ska därför åläggas att solidariskt ersätta dem för rättegångskostnaderna.

Hovrättspresidenten Anders Iacobæus var skiljaktig i frågan om vilken instans som ska besluta om rättegångskostnaderna och anförde:

När ett mål återförvisas till lägre rätt ska kostnaderna i den högre rätten enligt huvudregeln i 18 kap. 15 § tredje stycket rättegångsbalken prövas av den lägre rätten sedan målet har återupptagits där. Denna regel får, i enlighet med den princip som uttalas i 21 § i promulgationslagen till rättegångsbalken, anses tillämplig även när återförvisning sker till arrendenämnd. Regeln i 18 kap. 15 § rättegångsbalken gäller enligt praxis inte i den situationen att det finns någon särskild föreskrift som säger något annat.

Det kan tyckas att en ordning där avgörandet av frågan om rättegångskostnader faller på en annan instans än den där kostnaderna har uppstått är mindre ändamålsenlig. Den lägre instansen har t.ex. normalt mindre möjligheter att bedöma hur parterna har skött sig i den högre instansen och hur motiverade deras kostnadskrav är. Det uttalade syftet med regleringen i 18 kap. 15 § tredje stycket rättegångsbalken är dock fortfarande att fördelningen av samtliga rättegångskostnader bör återspegla det slutliga resultatet av domstolsprocessen (se Gärdes kommentar till nya rättegångsbalken s. 220). Först när slutresultatet blir känt står det klart om omvägen via den högre instansen har varit en meningslös piruett eller ett konstruktivt bidrag till det slutliga resultatet för den part som kräver ersättning. Att den lägre instansen beträffande förfarandet i den egna instansen är hänvisad till att låta vardera parten bära sin kostnad förändrar inte detta faktum. Om den högre rätten vid återförvisning slutgiltigt avgör frågan om rättegångskostnadernas storlek och fördelning riskerar man sålunda att få en kostnadseffekt som inte är optimal totalt sett. Enligt min mening bör därför den högre rätten vid återförvisning uttala sig om rättegångskostnaderna endast i de fall då den lägre instansen framstår som helt obehörig att besluta om sådana kostnader.

Arrendenämnderna tillämpar normalt den princip för kostnadsansvar som gäller för förvaltningsmyndigheter, vilket innebär att vardera parten får stå sina kostnader (jfr prop. 2005/06:1 s. 54 f). Det finns emellertid inte någon bestämmelse som säger att arrendenämnd inte är behörig att besluta i frågor om förfarandekostnader. Det finns också tillfällen när nämnden är uttryckligen behörig att fatta sådana beslut, t.ex. när arrendenämnden fungerar som skiljenämnd. Min slutsats är därför att huvudregeln i 18 kap. 15 § rättegångsbalken är tillämplig.

Mot denna bakgrund anser jag att frågan om rättegångskostnader bör avgöras av arrendenämnden efter återupptagandet av målet där.

(Jfr även Högsta domstolens avgöranden som refererats i NJA 1987 s 719, särskilt justitierådet Soleruds yttrande, NJA 1989 s. 258 och NJA 1990 s. 42 och det senare rättsfallet NJA 2002 s. 613)

Hovrättens beslut meddelat: den 3 november 2010.

Mål nr: ÖÄ 638-09.

Lagrum: 18 kap. 15 § rättegångsbalken.

Rättsfall: NJA 1990 s. 42; NJA 1997 s. 805; NJA 2002 s. 613.