RH 2013:63

BAKGRUND

Parterna

C är ett företag med säte i Belgien som bedriver verksamhet på flera platser i världen. D.J. och hans far U.J., båda från Filipstad, är verksamma i företaget SMAI. SMAI hade ett svenskt dotterbolag, SMA.

C och SMA var båda verksamma inom området extraktion av kalksten samt produktion och handel med kalk.

Tvisten i målet rör ett skadeståndskrav riktat mot D.J. i dennes egenskap av VD och styrelseledamot i SMA, som kom att ägas till hälften var av C och SMAI.

JV-avtalet

C och SMAI träffade den 9 oktober 1997 ett joint venture-avtal om samarbete avseende SMA (”JV-avtalet”). C förvärvade hälften av SMAI:s SMA-aktier för drygt 280 miljoner kr. VD i SMA var inledningsvis U.J., och därefter D.J. Båda satt i SMA:s styrelse.

Syftet med samarbetet var att C och SMAI tillsammans och långsiktigt skulle bedriva verksamhet på kalkmarknaden i Norden och runt Östersjön. Tillsammans skulle de utveckla SMA och dess vinstpotential. Ett av huvudändamålen var att SMA skulle förvärva konkurrenten N. Samarbetet varade 1997-2005.

Förutom krav på majoritet vid beslutsfattande, fanns i JV-avtalet vissa ”Major Decisions”. För dessa beslut krävdes enighet i styrelsen respektive på bolagsstämman. I händelse av ett dödläge, ”deadlock”, dvs. om enighet inte kunde uppnås vid ett Major Decision, hade SMAI rätt att köpa C:s aktier i SMA (undantaget en aktie). Priset på aktierna vid en försäljning till följd av en deadlock skulle fastställas genom en värdering utförd av experter på ett visst sätt. Deadlock kunde inte tillämpas under samarbetets fem första år. Vidare föreskrevs att deadlock inte fick missbrukas. Parterna är oense beträffande tolkningen av SMAI:s möjlighet att dra sig ur ett deadlockförfarande. Enligt C fanns det alltid en sådan möjlighet, medan D.J. hävdar att möjligheten fanns fram till det att värderingsförfarandet inleddes, men inte därefter.

Samarbetet i SMA

Samarbetet mellan C och SMAI löpte de första åren utan komplikationer. Från 2001/2002 blev dock förhållandet avtalsparterna emellan allt mer infekterat. C, å ena sidan, invände mot att SMA-ledningens budget inte motsvarade faktiskt utfall, att det inte arbetades fram någon långsiktig strategisk affärsplan, och att C fick för dålig information från ledningen. C ansåg att SMA felaktigt bedrev en aggressiv priskonkurrens på bekostnad av vinst och önskade att fokus skulle ligga på att återupprätta lönsamheten. I början av 2000 hade C vissa problem med sin samarbetspartner i USA, problem som enligt C löstes med hjälp av rätt styrinstrument. SMAI, å sin sida, ansåg att det fanns adekvat rapportering och affärsplan samt att priserna var lämpligt satta med hänsyn till stark konkurrens, från främst N. Enligt SMAI lades mycket arbete ned på att utarbeta förslag, som sedan C kategoriskt avvisade. SMAI misstänkte att C ville dela upp marknader och att C egentligen önskade att göra SMA till ett helägt dotterbolag till C.

Under tiden 2002-2004 presenterades i SMA:s styrelse flera förvärvsförslag, som genomgående styrelserepresentanterna för SMAI ställde sig positiva till och representanterna för C var negativa till. Det rörde sig om två anläggningar i Polen (K och M) och en i Finland (R). Under våren 2002 föreslog vidare SMA:s VD (då U.J.) att SMA skulle förvärva ett magnesiumföretag, ägt av N.H. C:s representanter sade nej. I styrelseprotokoll från denna tid anges första gången frågan tas upp att det är ett intressant projekt (mars 2002) men inför beslut noterades att C ansåg att verksamheten inte utgjorde ”core business” och att C såg en hög risk förknippad med inträde på en internationellt svag marknad (juni 2002). I stället förvärvade SMAI företaget, SMA-M, från N.H., för 1 norsk krona.

År 2004 inledde SMAI ett deadlock-förfarande rörande investeringarna i R och M. Detta förfarande fullföljdes dock inte, utan slutade med en kompromiss, där C godkände R-projektet och SMAI inte drev M-projektet vidare.

Ett förvärv av N - som var ett huvudsyfte enligt JV-avtalet - aktualiserades 2002 och 2004. Något förvärv blev dock inte av, enligt C på grund av SMA:s dåliga resultat och finansiella styrka, och enligt D.J. på grund av motvilja hos C och att C vid ett av tillfällena, fortfarande enligt D.J., lämnat ut sekretessbelagd information.

I februari 2005 förekom förhandlingar om att SMAI skulle lösa ut C från SMA. Förhandlingarna resulterade i att C krävde drygt 31 miljoner euro medan SMAI hade lämnat bud på 26 miljoner euro. Enligt C motsvarar sistnämnda belopp vad bolaget åtminstone var värt vid denna tid. Enligt D.J. var SMAI:s erbjudande inte grundat på någon värdering, utan baserades på vad SMAI kunde förmå att få ihop för att få till ett fullständigt slut på samarbetet (enligt JV-avtalet skulle C behålla en aktie vid inlösen och ha kvar viss optionsrätt), där även betalning för SMAI:s aktier i C:s moderbolag skulle ingå.

Det omtvistade förslaget, med åtföljande deadlock- och skiljeförfarande

Vid ett styrelsemöte i SMA den 4 april 2005 presenterade D.J. ett förslag om att SMA skulle förvärva företaget SMA-M. Enligt förslaget skulle SMAI tillskjuta SMA-M till SMA, varvid värdet av SMA skulle anses vara 190 miljoner kr. Samtidigt skulle C tillskjuta 190 miljoner kr kontant till SMA. I utbyte skulle SMAI och C få 250 000 nyemitterade aktier var till en teckningskurs om 760 kr per aktie.

C:s representanter i SMA-styrelsen röstade emot förslaget. SMAI begärde då inlösen av C:s aktier i enlighet med deadlockförfarandet. C motsatte sig detta, och hävdade att deadlock-situationen var medvetet konstruerad och inte en äkta deadlock. I enligt med det föreskrivna förfarandet träffades företrädare för C och för SMAI (U.J.) den 19 maj 2005 för att diskutera en uppgörelse. Till mötet hade U.J. tagit med sig VD:n i SMA-M, R.G. Någon uppgörelse kom inte till stånd.

Värderingen av aktierna i SMA skedde efter det i JV-avtalet föreskrivna förfarandet. SMAI valde Carnegie som värderingsexpert och C valde Fortis. Experterna kunde inte enas om en värdering, varför KPMG utsågs som ”Final Expert”. KPMG kom den 7 november 2005 fram till att Carnegies värdering av SMA till 240 miljoner kr överensstämde bäst med JV-avtalets regelverk. Baserat på den värderingen löstes C:s aktier (utom en) in till priset av 120 miljoner kr.

C inledde ett skiljeförfarande i enlighet med JV-avtalet. C yrkade att skiljenämnden skulle fastställa att det inte förelåg någon deadlock-situation i JV-avtalets mening. Skiljenämnden dömde den 13 juli 2006 till SMAI:s fördel. I domskälen angav nämnden att förslaget att förvärva SMA-M inte var ”commercially unsound” utan ”made commercial sense”, men att föreslagna villkor var mycket ofördelaktiga för C. Eftersom SMAI måste ha förstått att förslaget var oacceptabelt för C, skulle det kunna ha varit fråga om missbruk av deadlock om SMAI hade vägrat att diskutera sättet för transaktionen. Då hade inte deadlock varit en ”last resort”. Enligt nämnden gavs dock inte SMAI någon chans att diskutera alternativa metoder, eftersom C var starkt emot transaktionen som sådan.

Skiljeförfarandet mellan parterna avgjordes slutligt genom skiljedom den 28 september 2006. C hade invänt mot det värderingsresultat som Carnegie hade kommit fram till (och som KPMG hade valt), men skiljenämnden ansåg inte att värderingen stred mot JV-avtalet. Nämnden biföll SMAI:s yrkande att C skulle lämna ut sina aktier till det pris som hade bestämts genom deadlockförfarandet. I enlighet med JV-avtalet behöll C dock en aktie. Efter ett tvångsinlösenförfarande fastställde en skiljenämnd att SMAI hade varit berättigat att lösa in denna aktie. Skiljedomen fastställdes av Stockholms tingsrätt och Svea hovrätt och sedan Högsta domstolen den 1 juni 2010 meddelat prövningstillstånd pågår rättegång där.

YRKANDEN

C yrkade förpliktande för D.J. att till C betala, i första hand 180 miljoner kr och i andra hand 12 788 430 euro, allt jämte ränta.

D.J. bestred käromålet. Han vitsordade inte något belopp som skäligt i och för sig.

Tingsrätten höll huvudförhandling med förhör med företrädare/anställda i C, SMAI, SMA och SMA-M samt revisorer i SMA. Rörande utförda värderingar av SMA-M och SMA, åberopades från D.J. förhör med Christer Jansson, Carnegie, samt från C utlåtande och förhör med professor Claes Bergström. I de bolagsrättsliga delarna åberopade parterna utlåtanden av professorerna Rolf Dotevall (C) och Per Samuelsson (D.J.), vilka professorer även hördes vid huvudförhandlingen. Parterna åberopade också skriftlig bevisning i form av avtal, styrelseprotokoll, prospekt och korrespondens.

GRUNDER

Hänvisningar nedan till aktiebolagslagen (ABL) är till den för tiden för händelserna gällande aktiebolagslagen (1975:1385).

C

D.J. har uppsåtligen, eller i vart fall av oaktsamhet, agerat i syfte att ge en aktieägare, SMAI, möjlighet att tvångsinlösa den andre aktieägarens, C, aktier genom ett deadlock-förfarande. D.J:s agerande har varit i strid med ABL:s bestämmelser om likabehandling av aktieägare (generalklausulen) och om jäv samt i strid med SMA:s bolagsordning. Genom sitt agerande har D.J. orsakat C skada, för vilken han enligt ABL är ersättningsskyldig (ABL 15:1 p. 2).

Det skadeståndsgrundande agerandet består i att D.J. har berett, utformat, lagt fram, röstat för och beslutat om ett förslag om företagsförvärv vid ett styrelsemöte i SMA den 4 april 2005. D.J. har vetat eller på goda grunder kunnat anta att förslaget skulle resultera i en deadlock. Förslaget var inte förhandlingsbart.

Utformningen av D.J:s förslag, som byggde på att SMA-M värderades till 190 miljoner kr, var så uppenbart till nackdel för C att det omöjligt kunde accepteras. D.J. har därmed företagit en eller flera rättshandlingar eller andra åtgärder som varit ägnade att ge en otillbörlig fördel för SMAI till nackdel för C och SMA, vilket innebär brott mot den s.k. generalklausulen, ABL 8:34.

Förvärvet skulle ske från ett D.J. närstående bolag, SMAI. Det innebär att jäv förelegat för D.J., i dennes egenskap av styrelseledamot och verkställande direktör, ABL 8:20 resp. 8:28. D.J. hade ett väsentligt intresse i frågan som kunde strida mot SMA:s intresse.

Därtill var SMA-M:s verksamhet inte förenlig med SMA:s verksamhetsföremål i bolagsordningen, då SMA verkade i kalkbranschen och SMA-M i magnesiumbranschen.

Genom förslaget och efterföljande deadlock tvingades C lösa in sina aktier till ett oskäligt pris, vid ett tillfälle då C inte var villigt att sälja dessa. D.J:s överträdelser av ABL och bolagsordningen var nödvändiga för att skapa deadlocksituationen. D.J. var medveten om att det för C vid tidpunkten skulle vara uppenbart oförmånligt att sälja aktierna i SMA.

Skadan ska i första hand beräknas på följande sätt. C erhöll ca 120 miljoner kr för aktierna. Om C inte hade tvingats sälja aktierna hade man haft dem kvar idag. Aktierna är idag värda åtminstone 300 miljoner kr. C:s skada uppgår därmed till åtminstone 180 miljoner kr.

I andra hand ska skadan beräknas på följande sätt. Aktierna var vid värderingstillfället värda mer än 26 miljoner euro. Till följd av JV-avtalets värderingsmekanism erhöll C 13 211 570 euro för aktierna. C:s skada uppgår därmed till åtminstone 12 788 430 euro.

D.J.

D.J. anförde mot C:s krav följande invändningar och grunder.

1. D.J. har inte medverkat i något beslut, rättshandling eller annan åtgärd i strid med ABL eller bolagsordningen.

D.J. lade fram ett förslag om förvärv av SMA-M och röstade för detta. Förslaget ledde inte till något styrelsebeslut. D.J.s handlande (förslag och röstande) kan inte betecknas som ett beslut, rättshandling eller annan åtgärd i strid mot ABL eller bolagsordningen. Ett förslag till ett icke-beslut är varken en rättshandling eller annan åtgärd.

2. Det finns inte något brott mot likabehandlingsprincipen i ABL:s generalklausul.

D.J:s medverkan i förvärvsförslaget har inte varit ägnat att ge en otillbörlig fördel åt aktieägare eller annan till nackdel för bolaget eller annan aktieägare. Det är ostridigt att det inte fattades något giltigt förvärvsbeslut. Om förslaget lett till beslut, hade beslutet varit uppenbart gynnsamt för SMA, som i så fall hade tillskjutits betydande tillgångar utan att behöva avstå från något. Det bestrids att SMA-M skulle ha saknat värde vid aktuell tidpunkt; bolaget hade ett betydande värde.

Det bestrids att D.J. skulle ha framlagt förslaget i syfte att skapa en deadlock. SMAI hade under en längre tid haft möjlighet att inleda ett deadlockförfarande men inte utnyttjat möjligheten. En annan sak är att D.J. vid tidpunkten för förslaget kunde förutse att en deadlock var sannolik. D.J. kunde dock inte förutse att C skulle inta en totalt avvisande inställning till diskussion, trots att SMAI markerade att förslaget var förhandlingsbart.

Skiljenämnden konstaterade att SMAI inte gjort sig skyldigt till missbruk av deadlockförfarandet. Nämnden har också fastställt värderingen av SMA. Någon omprövning från tingsrättens sida av skiljedomen bör inte ske. Möjligheten att tillgripa ett deadlockförfarande är något som föreskrivs i JV-avtalet och är inte något illegitimt. I vart fall bör de båda skiljedomarna ges ett prejudiciellt bevisvärde i förevarande mål, dvs. att den bevisvärdering som kommit till uttryck i skiljedomarna ska läggas till grund för bevisvärderingen i förevarande mål.

D.J. har inte heller på annat sätt otillbörligt gynnat SMAI. Han bestrider påståenden om att han skulle ha låtit SMAI utnyttja SMA:s resurser utan ersättning och att han skulle ha begränsat informationen till C.

3. D.J. har inte varit jävig

Det bestrids att D.J:s medverkan i förvärvsförslaget i något avseende utgör ett brott mot bestämmelserna om jäv för styrelseledamot och VD enligt 8:20 och 8:28 ABL. Det är ostridigt att något styrelsebeslut om förvärv inte har fattats.

Bolagsordningens krav på enighet mellan de partsutsedda styrelseledamöterna vid vissa beslut innebär att jävsbestämmelsen i ABL har satts åt sidan. För att styrelsen ska kunna vara beslutsför krävs att alla partsrepresentanter närvarar. C har som alternativt hanteringssätt angett att styrelsesuppleant skulle träda in, men några suppleanter har inte funnits i SMA.

För det fall styrelseordföranden i SMA (C-representant) ansåg att jäv förelåg för D.J. att delta i omröstningen, ålåg det styrelseordföranden att förelägga styrelsen att fatta beslut i jävsfrågan.

4. D.J. har inte agerat i strid med verksamhetsföremålet i bolagsordningen.

Det bestrids att ett förvärv av SMA-M hade varit i strid med SMA:s verksamhetsföremål. Det är ostridigt att något styrelsebeslut om förvärv inte har fattats. Det är oklart både på vilket sätt C anser att ett beslutat förvärv skulle strida mot SMA:s verksamhetsföremål, och hur enbart ett förslag skulle stå i strid med verksamhetsföremålet.

SMA-M:s verksamhet, rörande magnesiumoxid och magnesiumhydroxid, har sådan anknytning till SMA:s verksamhet att det skulle vara väl förenligt med SMA:s verksamhetsändamål att förvärva bolaget.

5. Skada är inte visad

C har inte lidit någon aktiebolagsrättsligt relevant skada. D.J. kan inte lastas för att C har investerat mer i SMA än det värde som C:s värderare åsatte aktierna under deadlockförfarandet. Det slutliga värdet på aktierna har i deadlockförfarandet fastställts av en fristående värderare grundat på en marknadsmässig värdering. Värderingen är dessutom enligt JV-avtalet slutlig och bindande och kan inte bli föremål för överprövning. Någon ersättningsgill skada kan därför inte ha uppkommit.

D.J. bestrider att han i något hänseende skött SMA:s verksamhet ineffektivt eller att han skulle ha verkat för att SMA avstod från att generera vinster i syfte att hålla ner aktievärdet. SMAI och D.J. verkade ständigt för att expandera SMA:s verksamhet och öka intäkts- och vinstunderlaget. D.J. har inte heller medverkat till att SMA:s resurser använts till SMAI:s fördel. C, däremot, utnyttjade SMA:s resurser för egen vinning. Beträffande av SMAI utsedd värderare, Carnegie, har skiljenämnden fastställt att Carnegie agerat självständigt och opartiskt i enlighet med JV-avtalet. Skiljedomarna ska i vart fall ges ett prejudiciellt bevisvärde i förevarande mål.

6. Orsakssamband saknas

D.J:s medverkan i förvärvsförslaget har inte orsakat någon skada. Medverkan har inte heller orsakat deadlock, det var C:s avvisande inställning som orsakade deadlock. Eventuell skada har uteslutande orsakats av JV-avtalet och konstruktionen av aktievärderingen.

7. Adekvat kausalitet saknas

Det bestrids att D.J. med förvärvsförslaget skulle ha eftersträvat en deadlock. Även om detta mot D.J:s bestridande skulle styrkas, kan han inte ha förutsett utgången i värderingen enligt JV-avtalet. Det enda som var någorlunda förutsebart för D.J. var att förvärvsförslaget vid styrelsemötet i april 2005 inte skulle leda till ett styrelsebeslut vid mötet. Händelseutvecklingen efter mötet var emellertid inte förutsebar. Det har inte varit förutsebart att C skulle vägra att förhandla. SMAI:s värderares värdering, C:s värderingsalternativ, att experterna inte kom överens, och att KPMG som ”Final Expert” valde SMAI:s värderingsalternativ, var inte heller förutsebara förhållanden.

8. Eventuellt skadestånd ska jämkas, i första hand till noll, på grund av dels medvållande hos C, dels D.J:s ringa betalningsförmåga

C har varit grovt medvållande till eventuell ersättningsgill skada. Medvållandet har bestått i att C agerat och/eller underlåtit att agera på ett flertal närmare angivna sätt.

Samtliga fall av medvållande, vart och ett för sig, eller i vart fall sammantagna, medför att ett eventuellt skadeståndsansvar ska jämkas till noll.

C:s bemötande av D.J:s bestridandegrunder

1. D.J:s agerande ryms inom ”rättshandling eller annan åtgärd”

D.J:s medverkan i förslaget är tillräcklig för att grunda ansvar. Det krävs inte att SMA:s styrelse fattat ett giltigt beslut om förvärv för att D.J:s agerande ska strida mot ABL och bolagsordningen. Det är tillräckligt att styrelsen har röstat över det förslag han har lagt fram. Det är till och med tillräckligt att D.J. tagit del av beredningen för att han ska bli ansvarig. Ett förslag kan mycket väl utgöra en ”annan åtgärd”.

2. Brott mot likabehandlingsprincipen i generalklausulen i ABL

D.J. har satt SMAI:s intressen före SMA:s och han har haft svårt att skilja på sina uppdrag i styrelserna. Syftet med förvärvsförslaget var att skapa en deadlock genom att förslaget var utformat på ett sätt som skulle göra det omöjligt för C att acceptera. Enligt förslaget skulle C betala 190 miljoner kr för ett företag som SMAI tidigare förvärvat för 1 norsk krona. Förslaget missgynnade C och gynnade SMAI. Förslaget baserades på en kraftig övervärdering av SMA-M och innebar att C bar hela finansiella risken för förvärvet.

Tingsrätten är inte bunden av vad som förevarit i skiljeprocessen mellan C och SMAI. Skiljenämnden fann visserligen att SMAI inte hade missbrukat deadlockförfarandet, men nämnden konstaterade samtidigt att förvärvsförslaget var mycket ofördelaktigt för C. Avtalstvisten mellan C och SMAI är något annat än det bolagsrättsliga krav som C riktar mot D.J., och det görs gällande att D.J. är skadeståndsskyldig även för det fall att tingsrätten skulle instämma i skiljenämndens bedömning att det inte förelegat något missbruk av deadlock.

3. Jäv

Både D.J. och U.J. var styrelseledamöter i såväl SMAI som SMA ända sedan början av samarbetet. D.J. var VD i SMA från 2002 och framåt och därmed den som skötte den löpande driften av företaget. Dessförinnan var U.J. VD i SMA. D.J. har således haft insyn i alla mellanhavanden mellan C, SMAI och SMA ända från samarbetets början.

U.J. har dessutom varit ordförande och D.J. vice ordförande i styrelsen i SMA-M alltsedan SMAI:s förvärv av bolaget 2002, för D.J:s del dock med undantag för en period mellan den 15 juli 2006 (dvs. två dagar efter skiljenämndens mellandom) och den 11 juli 2007.

Vid styrelsemötet den 4 april 2005 tog styrelseordföranden i SMA (C-representant) uttryckligen upp frågan om inte U.J. och D.J. befann sig i en intressekonflikt i frågan om tillskjutande av SMA-M. D.J. förteg vid mötet att han var styrelseledamot i sistnämnda bolag.

4. D.J. har agerat i strid med verksamhetsföremålet i bolagsordningen

Förslaget om att förvärva SMA-M var inte förenligt med föremålet för SMA:s verksamhet (bolagsordningen p. 3). I SMA:s verksamhetsföremål ingick bland annat att bryta, bearbeta och försälja kalkprodukter. Magnesiumbranschen är till sin karaktär helt skild från kalkbranschen vad gäller såväl utvinningsprocess som kunder och aktörer på marknaden. Det var också en ny bransch för SMA:s ledning. Detta var en av C:s invändningar mot ett förvärv år 2002, och D.J. hade då hållit med.

5. Skada

Den framprovocerade deadlock-situationen tvingade C att sälja sina aktier vid en oförmånlig tidpunkt. Vid tiden för förslaget hade SMA under en längre tid gått med förlust till följd av ledningens strategi. D.J. lät andra företag i SMAI-koncernen utnyttja SMA:s resurser utan betalning, bl.a. IT-system. Genom instruktioner till SMAI:s värderare, Carnegie, medverkade D.J. till att SMA skulle komma åsättas ett lägre värde än marknadsvärdet.

Sedan C tvingats ut ur SMA har resultatet förbättrats markant. Aktierna är idag uppskattningsvis värda minst 300 miljoner kr. C fick 120 miljoner kr när bolaget tvingades lämna över aktierna i januari 2007. Genom D.J:s agerande har C således lidit en skada uppgående till åtminstone 300 - 120 = 180 miljoner kr. Ett relevant jämförelsevärde är också den värdering som U.J och D.J. själva gjorde inför budet i februari 2005 på 26 miljoner euro. Om D.J. inte provocerat fram deadlock, hade C inte sålt sina aktier vid aktuell tidpunkt. I ett hypotetiskt alternativt scenario hade C antingen behållit aktierna eller senare sålt dem för ett högre pris.

C har tagit fram den utredning om inträffad skada som kan krävas i målet. Beträffande svårigheten att mer exakt bestämma skadans storlek, bör tingsrätten tillämpa bestämmelsen i 35 kap. 5 § rättegångsbalken och uppskatta skadan till skäligt belopp.

6. Orsakssamband

Det finns ett orsakssamband mellan D.J:s medverkan i förvärvsförslaget och den skada som C har lidit. För att ett sådant samband ska föreligga krävs inte att D.J:s agerande har varit den viktigaste orsaken till skadan, utan det är tillräckligt att agerandet har varit en bidragande orsak.

7. Adekvat kausalitet

Kravet på adekvat kausalitet innebär att skadan, för en person med kännedom om alla föreliggande omständigheter, ska ha framstått som en beräknelig och i viss mån typisk följd av det skadegörande beteendet. Det krävs inte för adekvat kausalitet att D.J. vid tidpunkten var medveten om att hans agerande skulle medföra skada. I den position D.J. befann sig i, med inblick i och kontroll över SMA och SMA-M, måste han dock ha kunnat förutse (varit medveten om) att C:s skada var en sannolik följd av hans agerande.

8. Ingen jämkning

C har inte varit medvållande. D.J:s betalningsförmåga utgör inte heller något skäl för jämkning.

Tingsrätten (rådmännen Mikael Swahn och Maria Albinsson samt f.d. rådmannen Paul Rebane) uttalade i dom den 14 februari 2011 bl.a. följande.

DOMSKÄL

1. Allmänt

C har, med åberopande av dåvarande ABL 15:1 p. 2, hävdat att D.J. med uppsåt eller av oaktsamhet har brutit mot ABL eller SMA:s bolagsordning, att ekonomisk skada har uppkommit och att det föreligger ett adekvat orsakssamband mellan handling och skada. Det är C som har bevisbördan för att dessa omständigheter föreligger. Om C får framgång med sitt påstående om skadeståndsansvar, ska prövas ifall det finns förutsättningar för jämkning (på grund av påstått medvållande eller D.J:s ekonomiska situation). Det är D.J. som har bevisbördan för dessa förutsättningar.

2. Var förslaget att förvärva SMA-M i strid med likabehandlingsprincipen i generalklausulen?

Enligt ABL får inte styrelseledamot eller VD företa en rättshandling eller någon annan åtgärd som är ägnad att ge en otillbörlig fördel åt en aktieägare till nackdel för någon annan aktieägare (ABL 8:34).

C har i denna del anfört att förslaget om att förvärva SMA-M lämnades i syftet att framtvinga en deadlock/tvångsinlösen, vilket innebar en otillbörlig fördel för SMAI till nackdel för C. D.J. har anfört att detta inte stämmer, utan att hans uppfattning var att förvärvet skulle ha varit till nytta för SMA och dess aktieägare. Parterna har lagt fram omfattande muntlig och skriftlig utredning om vilka avsikter och bevekelsegrunder som företrädare för SMAI, SMA och C skulle ha haft vid tiden för förvärvsförslaget 2005 och under åren dessförinnan.

Artikel 9 i JV-avtalet listar en lång rad beslut som ”Major Decisions”, där oenighet kunde leda till deadlock. Det står klart att det under en längre tid funnits många problem i samarbetet mellan ägarna till SMA; aktieägarna hade skilda meningar om expansion/konsolidering, resultatutveckling, rapportering, internprissättningar, och dokumentation av styrelsemöten. En utgångspunkt måste vara att det inte är illojalt eller otillbörligt i sig att lägga förslag om något som kan leda till deadlock. Enligt artikel 15.5 får dock inte aktieägarna missbruka, ”abuse”, deadlockbestämmelsen och deadlock ska enligt denna bestämmelse vara en sista utväg (”last resort”).

D.J. är visserligen inte part i JV-avtalet, men då det skadeståndsgrundande handlandet - beredning, framläggande och röstning om förslaget - påstås ha haft som enda syfte att framkalla en deadlock, är det naturligt att det som sägs om deadlock i JV-avtalet och skiljedomarna även kan ha betydelse i detta mål. Skiljeprocessen mellan SMAI och C ledde till att skiljenämnden slog fast att det förelåg en giltig deadlock och att värderingen enligt förfarandet inte stred mot JV-avtalet.

Till utveckling av påstått syfte med förslaget har C argumenterat att SMA-M saknade ekonomiskt värde och att det inte fanns någon reell förhandlingsvilja hos SMAI. Dessa påståenden, som också var föremål för prövning i skiljeförfarandet, har D.J. förnekat.

Vilket värde hade SMA-M? Inköpspriset för magnesiumföretaget 2002 (1 norsk krona) och U.J:s överväganden om konkurs 2003 talar, liksom professor Claes Bergströms utlåtande, för att 190 miljoner kr (Carnegies värdering) var ett mycket högt pris för företaget. Det har dock framgått att Carnegie gjort efterforskningar inför sitt utlåtande. Christer Jansson har i målet uttalat att Carnegie baserat sina antaganden och uppskattat värde vid tiden på besök hos SMA-M och kontakt med bolagets VD, R.G. Den sistnämnde har i sitt förhör beskrivit hur han bland annat visat affärsplan för Carnegie. R.G. har även hörts om SMA-M:s utveckling efter år 2005, och därvid uppgett att finanskrisen drabbat även det företaget men att det finns en växande marknad för magnesiumhydroxid.

Tingsrätten kan instämma i skiljenämndens konstaterande att Carnegies värdering av SMA-M - särskilt sett med facit i hand - framstår som ”very optimistic”. Det som har sagts från D.J. och U.J. samt R.G. om en tillförsikt till att SMA-M skulle få positiva effekter för SMA är dock inte något som är överbevisat; till viss del bekräftas det av att SMA-M alltjämt driver verksamhet och är en del av SMAI-koncernen, även om företaget inte organisatoriskt har tillförts SMA. Det bör även beaktas att värderingen ingick i ett förslag, och att C vid tiden för förvärvsförslaget inte tog fram något eget, alternativt värderingsutlåtande. Inte heller idag finns någon alternativ värdering presenterad av vad SMA-M skulle ha varit värt 2005. Även om värdet av SMA-M inte uppgick till 190 miljoner kr, blir slutsatsen i denna del att det inte är visat annat än att bolaget hade ett sådant värde, ekonomiskt och utsiktsmässigt, att det kunde motivera ett förvärv.

Det finns omständigheter vid sidan av bolagets värde som pekar på att det verkliga syftet med förslaget var att få till stånd en deadlock. Det hade gått kort tid sedan C:s avslag på SMAI:s bud i februari 2005, vilket innebär att förvärvsförslaget inför styrelsen måste ha tagits fram med kort varsel. Avslaget i februari hade också irriterat U.J. och D.J., vilka då var av uppfattningen att parterna var överens om en lösning. Från C har återgetts uttalanden från U.J. att föreslå SMA-M och ett annat företag till förvärv för att skapa en deadlock. Det e-mail som D.J. skickade till sin far den 17 maj 2005 ger också intryck av att D.J. och U.J. vid denna tidpunkt önskade få bort C ur SMA så snart som möjligt.

Emellertid finns andra omständigheter som indikerar att det fanns en beredvillighet att diskutera hos företrädarna för SMAI. Den 19 maj 2005 förekom ett möte för att nå en överenskommelse, i enlighet med JV-avtalets deadlockförfarande, och utredningen kring det mötet ger inte en bild av ovilja hos SMAI att förhandla. Såväl förhörsuppgifter från de som närvarade vid mötet som U.J:s mötesanteckningar tyder på att SMAI/U.J ville ge SMA-M:s VD R.G. tillfälle att förklara varför SMA-M hade större chans att lyckas än det magnesiumprojekt som C tidigare hade varit involverat i. R.G. gavs dock inte någon reell möjlighet att presentera SMA-M och det nya affärskonceptet. Vid mötet anförde C flera skäl varför man inte ville acceptera affären. Förutom det antagna syftet att skapa en deadlock, hänvisades till att C hade dålig erfarenhet av verksamhet med magnesiumoxid, att SMA:s ledning inte hade följt budget, och att ledningen borde fokusera på bränd kalk, bränd dolomit och kalksten. Mängden invändningar kan vara en bidragande förklaring till att C inte ansåg det befogat att låta ta fram en alternativ värdering av SMA-M (jfr det som sagts ovan). En sådan värdering skulle inte ha påverkat C:s ställningstagande till att gå vidare och diskutera föreslagen affär, eventuellt i en alternativ utformning.

Det anförda leder tingsrätten till samma konstaterande som skiljenämnden: C var av flera anledningar inte intresserat av förvärvsförslaget och det blev därför inte aktuellt med någon reell förhandling. Det kan mycket väl ha varit så att D.J. inte upplevde en deadlock som något negativt våren 2005 (tonen i mailet den 17 maj antyder förvisso det), och att han t.o.m. förväntade sig en sådan utgång. Därmed är inte sagt att förslaget måste ha haft som enda syfte att framkalla en deadlock, som C har gjort gällande. Detta går inte att sluta sig till med tillräcklig grad av säkerhet.

Sammanfattningsvis finner tingsrätten inte att det har varit otillbörligt att lägga fram förvärvsförslaget. Det är inte styrkt att förslaget inte var förhandlingsbart och att det enda syftet med förslaget var att framkalla en deadlock. D.J:s befattning med förslaget har därför inte varit i strid med likabehandlingsprincipen i ABL:s generalklausul.

3. Var förslaget att förvärva SMA-M i strid med SMA:s verksamhetsföremål?

En VD eller styrelseledamot kan bli skadeståndsskyldig mot en aktieägare vid överträdelse av bolagets bolagsordning (ABL 15:1 2 p.). Enligt en lagkommentar till ABL ska bolagsordningen inte tolkas på ett sådant sätt att bolaget berövas den rörelsefrihet som är naturlig i ett företag i den bransch som bolagsordningen anger. Bolagsorganen måste vara oförhindrade att vidta åtgärder som visserligen inte direkt ingår i den verksamhet som bolagsordningen anger men som ändå på ett ändamålsenligt sätt kompletterar rörelsen. Mot bakgrund av bl.a. det behov av rörelsefrihet som en företagsledning har torde det gälla ett uppenbarhetskrav, dvs. styrelsen är förhindrad att fatta ett visst beslut först om detta uppenbart är främmande för bolagets verksamhet (Andersson m.fl., Aktiebolagslagen, internetversion 2010).

Ur bolagsordningen för SMA kan utläsas: ”Föremålet för bolagets verksamhet är att bedriva konsultverksamhet inom administration och redovisning, förmedlingsverksamhet inom transportbranschen, äga och förvalta fastigheter och värdepapper samt bryta, bearbeta och försälja kalkprodukter jämte annan därmed förenlig verksamhet.” (p. 3, första meningen).

C har anfört att magnesiumbranschen är något helt annat än kalkbranschen. D.J. har invänt mot detta och uppgett att även produktion av magnesiumhydroxid utgår från kalksten/dolomit, att kunderna rörande papper/cellulosa fanns inom samma kretsar som SMA:s kunder, och att verksamheten i SMA-M kunde inlemmas inom en och samma organisation som SMA. C har inte godtagit dessa uppgifter, men har inte heller fört fram någon utredning som klargör motsatsen. Något som tyder på att det inte rör sig om helt väsensskilda branscher är att C tidigare övervägt förvärv i magnesiumbranschen (detta framgår av bl.a. ett brev den 31 januari 2002; styrelseprotokollet den 4 april 2005: ”C had in the past experienced itself the difficulties of the magnesium business”; och förhör med C-företrädare). Det som fördes fram från C i det sammanhanget var snarare att det inte var lönsamt, på grund av bl.a. kinesisk konkurrens, än att det var en bransch som var helt annorlunda än kalkbranschen. Att C avböjt med hänvisning till att verksamheten inte var ”core business”, närmast ”kärnverksamhet”, talar inte heller för att C skulle ha sett magnesiumverksamhet som något uppenbart verksamhetsfrämmande.

På grund av det anförda - och med beaktande av den rörelsefrihet som enligt vad som tidigare sagts bör tillkomma bolagsorgan - finner tingsrätten att C inte har förmått bevisa att ett förvärv av SMA-M skulle ha varit uppenbart främmande för SMA:s verksamhet.

4. Var D.J. jävig?

Vid styrelsemötet den 4 april 2005 var frågan om jäv föremål för diskussion. D.J. tillfrågades vid upprepade tillfällen om han ansåg sig jävig att rösta (D.J. svarade nekande, och hänvisade till att priset på SMA-M var skäligt och uppskattat av en respekterad investmentbank, Carnegie). Ordföranden lade fram frågan om förvärv av SMA-M till omröstning och D.J. deltog bland de röstande. I protokollet anges att förvärvet godkändes med en majoritet (SMAI-representanterna och arbetstagarledamoten) för, och en minoritet (C-representanterna) mot. Eftersom det var fråga om ett ”Major Decision” blev det dock inte något giltigt förvärvsbeslut.

VD och styrelseledamot får inte handlägga en fråga om avtal mellan bolaget och tredje man, om den verkställande direktören i frågan har ett väsentligt intresse som kan strida mot bolagets, eller avtal mellan bolaget och en juridisk person som VD/styrelseledamoten ensam eller tillsammans med någon annan får företräda (ABL 8:20 och 8:28).

Utifrån denna reglering i ABL framstår det som att jäv har förelegat för D.J. att handlägga frågan om förvärv av SMA-M. Reglerna om jäv i ABL kan dock sättas åt sidan om alla aktieägare är överens, t.ex. i bolagsordningen. Enligt SMA:s bolagsordning (p. 14) finns ett antal beslut som kräver full enighet mellan samtliga styrelseledamöter som utsetts av aktieägarna direkt. Bland dessa beslut finns finansiering av förvärv av företag och ingående av avtal mellan å ena sidan bolaget och andra sidan bolag som är närstående till aktieägarna. En liknande bestämmelse finns i JV-avtalet, artikel 9 (viii). Som även skiljenämnden funnit måste detta betraktas som en överenskommelse mellan aktieägarna att styrelseledamöterna som representerar aktieägarna får - eller snarare måste - delta i sådana beslut (det kan noteras att suppleanter inte fanns utsedda i SMA).

Av det sagda följer att D.J. inte var förhindrad på grund av jäv att delta i handläggningen av förslagsförvärvet. D.J. är därför inte heller av denna anledning skadeståndsskyldig mot C.

5. Sammanfattning av bedömningen i sak

Tingsrätten har funnit att det inte är bevisat att D.J. i sin roll som VD och styrelseledamot för SMA skulle ha agerat i strid med ABL eller SMA:s bolagsordning på det sätt som C har gjort gällande. Käromålet ska därför ogillas.

DOMSLUT

Tingsrätten lämnar käromålet utan bifall.

C överklagade och yrkade att hovrätten skulle bifalla bolagets talan vid tingsrätten.

D.J. motsatte sig ändring av tingsrättens dom.

Parterna åberopade samma omständigheter som vid tingsrätten. Den bevisning som presenterades vid tingsrätten lades fram även i hovrätten. Parterna tilläts att åberopa viss ny skriftlig bevisning i hovrätten. På grund av tekniska brister i tingsrättens ljud- och bildupptagning hölls omförhör med en person. I övrigt spelades samtliga vid tingsrätten videoinspelade förhör upp i hovrätten. Tilläggsförhör hölls med D.J. och U.J. med anledning av den nya skriftliga bevisningen.