RH 2017:37

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Tomas Forenius samt nämndemännen Eva Ellesson, Jan Ahlkvist och Martina Thelandersson) anförde i dom den 12 april 2017, förutom att redogöra för den tilltalades uppgifter, följande beträffande ansvar.

DOMSKÄL

Har N.I. gjort sig skyldig till brott?

Som redovisats ovan är det genom den presenterade utredningen klarlagt att N.I. rent faktiskt till Sverige via Ystad fört in det gods som åklagaren angett i gärningsbeskrivningen. Med hänsyn till att texten på de aktuella cigarettförpackningarna är tryckt med kyrilliska bostäver och till att N.I. är bosatt i Ukraina och med beaktande av omständigheterna i övrigt kan det enligt tingsrättens mening hållas för visst att tobaksvarorna ursprungligen härrör från Ukraina. Det är också klarlagt att hon vid ankomsten till färjeläget i Ystad valde att köra fordonet i den blåa filen utan att vid ankomsten anmäla varorna i bilen för tullen. I objektiv mening har hon alltså gjort sig skyldig till smuggling i enlighet med åtalet.

För att N.I. ska fällas till ansvar för brott krävs emellertid att hon haft någon form av uppsåt i förhållande till att tobaksvarorna fanns i bilen när hon ankom till Sverige och att detta inte var fråga om en laglig införsel. Det krävs dock inte att hon haft någon närmare insikt rörande den svenska lagstiftningen på området.

De uppgifter N.I. lämnat om uppdraget enligt vad som redovisats ovan är enligt tingsrättens mening sådana att hon redan genom hur uppdraget lämnats och de omständigheter i övrigt som kringgärdat transporten, exempelvis helt anonyma uppdragsgivare, medhjälpare och mottagare av bilen, ett mycket oklart syfte med själva resan samt den påstådda upptäckten i hamnen i Polen av de 760 cigaretterna i den dubbelbottnade väskan i bilen, måste ha insett att det inte var fråga om enbart en laglig transport till Sverige av en bil.

Hon har vidare under förhöret visat att hon har kännedom om att det vid korsandet av gränser kan förekomma restriktioner när det gäller införsel av olika slag av varor till andra länder och av den av åklagaren förebringade skriftliga bevisningen framgår att hon via ett chatforum haft kontakt med personer som sysslar med illegal överföring av varor över en gräns. Vidare framgår att hon själv via chatforumet haft kontakt med andra personer i samband med att hon passerade en gränsövergång på ett sådant sätt att det finns anledning att anta att hon då utförde en illegal transport. Detta är omständigheter som starkt underbygger att hon var helt införstådd med att det i detta fall var fråga om en smuggling.

Sammantaget anser tingsrätten mot bakgrund av nu redovisade omständigheter att hennes påstående om avsaknad av uppsåt när det gäller förekomsten av tobaksvaror i bilen är en uppenbar efterkonstruktion som kan lämnas utan avseende och att det tvärtom kan hållas för visst att hon insett att det fanns smuggelgods i bilen. Under alla förhållanden måste hon dock ha insett att det förelåg en påtaglig risk för att det fanns smuggelgods i bilen och hon har trots detta valt att köra bilen in i Sverige och således förhållit sig likgiltig till detta förhållande.

Sammanfattningsvis anser tingsrätten mot bakgrund av det anförda att hon begått gärningen uppsåtligen.

Det är således styrkt att N.I. uppsåtligen gjort sig skyldig till den gärning som anges i gärningsbeskrivningen.

Gärningen bör bedömas på det sätt som åklagaren angett i sitt förstahandsyrkande.

Påföljd

N.I. förekommer inte i belastningsregistret och är såvitt känt inte tidigare straffad för något brott som är av betydelse i detta sammanhang. Gärningen är av sådan art att det föreligger en presumtion för att bestämma påföljden till fängelse. Några sådana skäl som skulle kunna föranleda en annan typ av påföljd föreligger inte. Vid straffmätningen beaktar tingsrätten i första hand mängderna med tobaksvaror och uppskattar straffvärdet till tre månaders fängelse.

DOMSLUT

Tingsrätten dömde N.I. för smuggling till fängelse tre månader.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Bob Nilsson Hjorth och Katarina Kölfors samt tf. hovrättsassessorn Joakim Svensson, referent) anförde i dom den 29 juni 2017 följande beträffande ansvar.

DOMSKÄL

Vad som är utrett beträffande gärningen

Hovrätten har tagit del av samma utredning som tingsrätten. På av tingsrätten anförda skäl finner hovrätten det utrett att N.I. till Sverige, via Polen, medvetet fört in 39 460 cigaretter och 13 kg tobak från Ukraina utan att anmäla varorna till myndigheterna här. Av samma skäl och inte minst på grund av det sätt som tobaksvarorna har gömts i bilen, står det klart att varorna inte heller har förtullats när de har förts in till Polen. Enligt hovrätten har N.I. haft avsiktsuppsåt i dessa delar. Den enda tänkbara anledningen för henne att föra in de väl gömda tobaksvarorna från Ukraina till Sverige är nämligen att hon eller hennes uppdragsgivare skulle undgå den tull eller skatt som annars läggs på varorna.

Gärningen ska inte bedömas som smuggling

Tingsrätten har dömt N.I. för smuggling. Eftersom tobak inte omfattas av något annat förbud eller villkor för införseln än att den som för in varorna måste vara myndig utgör N.I:s införsel inte smugglingsbrott (se prop. 1999/2000:124 s. 114 samt RH 2002:33 och Hovrätten för Västra Sveriges dom 2010-02-15 i mål B 1053-10). Fråga är om införseln i stället ska bedömas som tullbrott eller i andra hand olovlig förflyttning av punktskattepliktiga varor.

Gärningen ska inte bedömas som tullbrott

Kan det bli fråga om tullbrott när tobak från tredje land förs in till Sverige via annat EU-land?

För tullbrott döms enligt 8 § första stycket smugglingslagen, i den del som nu kommer i fråga, den som i samband med att en vara förs in till landet uppsåtligen underlåter att anmäla varan till tullbehandling och därigenom ger upphov till fara för att tull, annan skatt eller avgift undandras det allmänna. Bestämmelsen är enligt dess sista stycke endast tillämplig i fråga om sådana tullar, andra skatter och avgifter som Tullverket ska besluta.

EU är en tullunion i vilka varor har fri rörlighet. Vid kommersiell införsel av tobak som utgör unionsvara, dvs. sådan tobak som framställts inom EU eller förtullad vara som i vederbörlig ordning importerats till EU, föreligger således inte någon anmälningsskyldighet för tullbehandling till Sverige och därmed kan inte tullbrott komma ifråga beträffande sådan tobak. Däremot kan tullbrott bli aktuellt för bl.a. varor som importeras direkt till Sverige från en plats utanför EU:s tullområde (tredje land) eller varor som i vederbörlig ordning tagits upp för transitering med Sverige som destinationsland men som sedan inte anmäls här. (Se prop. 1999/2000:124 s. 109 och 129.)

I detta fall är fråga om vad som gäller beträffande anmälningsskyldighet och uppbärande av tull, skatt eller avgift i Sverige för tobaksvaror som kommer från tredje land efter att ha passerat ett annat EU-land utan att där ha hänförts till något tullförfarande. I syfte att, med det tidigare varusmugglingsbrottet, komma åt sådan införsel infördes dåvarande bestämmelsen i 9 a § tullagen (1994:1550) med följande lydelse (se prop. 1995/96:57 s. 39 ff.).

Den som från en plats utanför det svenska tullområdet, men inom EG:s tullområde, till det svenska tullområdet inför eller låter införa en icke-gemenskapsvara, som inte är underkastad ett tullförfarande, är skyldig att anmäla införseln till Tullverket vid gränspasseringen.

Tullverket uppbär därvid tull för varan och övervakar att handelspolitiska åtgärder vidtas och andra villkor för övergång till fri omsättning iakttas.

För kontroll av anmälningsskyldigheten har Tullverket rätt att utföra de kontroller som framgår av lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen.

I betänkandet SOU 1999:54 föreslogs att 9 a § tullagen skulle slopas eftersom bestämmelsen stred mot EG-rätten. Utredningen motiverade detta med att EG-rätten innebar att tullskuld uppkom och skulle uppbäras i det första EG-landet när varor olagligen infördes (se betänkandet s. 112 ff. och artikel 202 i då gällande gemenskapstullkodexen, rådets förordning [EEG] nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen). I propositionen ansåg man emellertid att regeln borde finnas kvar och föras över till en ny tullag trots att bl.a. Riksåklagaren inte ifrågasatte utredningens argument (prop. 1999/2000:126 s. 93 ff.). Detta motiverades bl.a. med att EG-kommissionen inte hade kritiserat den tidigare bestämmelsen och att utformningen av straffbestämmelser mot smuggling av punktskattepliktiga varor då var föremål för beredning. Vid den tidpunkten kunde sådan olovlig förflyttning bestraffas endast med böter (se t.ex. prop. 2002/03:10 s. 49, 51 f. och 108 ff.).

I 3 kap. 4 § tullagen (2000:1281) infördes således en likadan bestämmelse. I hovrättspraxis har bestämmelsen godtagits (se bl.a. RH 2002:33).

Sedan den 1 maj 2016 gäller en ny tullag (2016:253) och den aktuella bestämmelsen återfinns i 3 kap. 1 § med följande ändrade lydelse.

Den som från en plats utanför det svenska tullområdet, men inom Europeiska unionens tullområde, till det svenska tullområdet för in eller låter föra in en icke-unionsvara som inte är hänförd till ett tullförfarande och som inte befordras enligt artikel 148.5 i förordning (EU) nr 952/2013, i den ursprungliga lydelsen, är skyldig att anmäla införseln till Tullverket vid gränspasseringen.

För kontroll av anmälningsskyldigheten har Tullverket rätt att utföra de kontroller som framgår av lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen.

Anmälningsskyldigheten vid införseln enligt bestämmelsens första stycke är således oförändrad. Däremot har det andra stycket om att Tullverket ska uppbära tull vid införseln tagits bort. I betänkandet till den nuvarande tullagen föreslogs att det senare stycket skulle vara kvar utan någon analys av frågan om detta skulle strida mot EU-rätten (SOU 2015:5). Detta stycke har dock slopats i både lagrådsremissen och propositionen med motiveringen i den senare att stycket ”synes strida mot unionstullkodexens bestämmelser, jfr exempelvis artikel 87 om plats för uppkomst av tullskuld och artikel 158 om tulldeklaration” (prop. 2015/16:79 s. 182). I förarbetena sägs inget om ändringens betydelse för vilka förfaringssätt som ska anses utgöra tullbrott.

Numera saknas alltså särskilt stöd i tullagen för att Tullverket ska uppbära tull, skatt eller annan avgift vid införsel av tobak genom annat EU-land. Tullagen är enligt dess 1 § endast kompletterande till bl.a. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 952/2013 av den 9 oktober 2013 om fastställande av en tullkodex för unionen (unionstullkodexen). Bestämmelserna i unionstullkodexen är beträffande tullskulds uppkomst och uppbörd lika de i den tidigare nämnda gemenskapstullkodexen (jfr nya artiklarna 79, 87 och 101 med tidigare 202, 215 och 217). Såvitt här är aktuellt uppkommer numera en tullskuld vid import genom bristande efterlevnad av skyldighet enligt tullagstiftningen som rör införsel av icke-unionsvaror i unionens tullområde. Tullskulden uppkommer vid den tidpunkt då den skyldighet, som genom att den inte uppfylls ger upphov till tullskulden, inte uppfylls. När deklaration inte inges anses tullskulden uppkomma på den plats där de omständigheter uppstår som förorsakar skulden.

I det klassiska fallet av olaglig införsel uppkommer alltså tullskulden vid den tid och plats som varan passerar gränsen till EU:s tullområde och ska tas upp till tullbehandling. Det är tullmyndigheten på denna plats som ska fastställa tullskulden (jfr EU-domstolens domar den 2 april 2009 i C 459/07 p. 24-26 och den 29 april 2010 i C 230/08 p. 100-116). Undantag finns för det fall nämnda plats inte går att fastställa varvid tullskulden ska anses ha uppkommit på den plats där tullmyndigheterna drar slutsatsen att varorna befinner sig i en situation som gör att tullskuld uppkommit. Vidare finns bl.a. det undantaget att, om en tullmyndighet fastställer att en tullskuld har uppkommit i en annan medlemsstat och importbeloppet som motsvarar skulden är 10 000 euro eller lägre, tullskulden ska anses ha uppkommit i den medlemsstat där fastställandet gjordes. Som huvudregel gäller dock alltså att det inte finns stöd för Tullverket att uppbära tull vid införsel av tobak via annat EU-land.

Slutsatsen av det förda resonemanget är att någon fara för att tull eller avgift undandras det allmänna på det sätt som avses i 8 § första stycket smugglingslagen, i vart fall som huvudregel, inte kan anses uppstå vid införsel av tobak från tredje land till Sverige via annat EU-land. Vid sådan införsel är det inte heller Tullverket som beslutar om skatt enligt lagen om (1994:1563) om tobaksskatt (tobaksskattelagen) eller mervärdesskattelagen (1994:200). Det gör i stället Skatteverket. Som nämnts är tullbrott aktuellt endast om Tullverket är beslutsmyndighet för uppbörderna.

Bedömningen i detta fall.

Eftersom det inte ens finns ett påstående om att det skulle finnas någon särskild grund som kan medföra att tullskulden ska anses ha uppkommit i Sverige, får tullskulden för de aktuella tobaksvarorna anses ha uppkommit i Polen när de passerade gränsen dit. När de sedan förts vidare in till Sverige har det funnits en anmälningsskyldighet till tullen men Tullverket har inte haft att uppbära tull, skatt eller avgift, vilket är en förutsättning för att tullbrott ska kunna komma ifråga. N.I. ska således inte dömas för tullbrott.

Gärningen ska bedömas som olovlig förflyttning av punktskattepliktiga varor

Kan det bli fråga om olovlig förflyttning av punktskattepliktiga varor när tobak från tredje land förs in till Sverige via annat EU-land?

Enligt 1 kap. 5 a - 6 §§ punktskattekontrollagen får tobak, som utgör punktskattepliktig vara, flyttas endast om de krav i fråga om bl.a. dokument, säkerhet och anmälningsskyldighet som föreskrivs i tobaksskattelagen och vissa artiklar i rådets direktiv 2008/118/EG av den 16 december 2008 om allmänna regler för punktskatt och om upphävande av direktiv 92/12/EEG (punktskattedirektivet) är uppfyllda. Den som uppsåtligen i strid mot detta för in punktskattepliktiga varor till Sverige från ett område som tillhör EU:s punktskatteområde och därigenom ger upphov till fara för att en myndighets kontrollverksamhet med avseende på varuförflyttningen allvarligt försvåras ska, enligt 5 kap. 1 § första stycket 2 punktskattekontrollagen, dömas för olovlig förflyttning av punktskattepliktiga varor.

Enligt 9 § första stycket 5 tobaksskattelagen är den skattskyldig som för in eller tar emot beskattade tobaksvaror från ett annat EU-land till Sverige enligt 17 §. Enligt 17 § ska den som för in beskattade tobaksvaror på annat sätt än genom distansförsäljning, innan varorna flyttas från det andra EU-landet, anmäla varorna till Skatteverket och ställa säkerhet för betalning av skatten på varorna.

Med beskattade tobaksvaror avses tobaksvaror som släppts för konsumtion i ett EU-land och för vilka skattskyldighet för punktskatt därigenom inträtt i det landet. Med släppts för konsumtion avses bl.a. att tobaksvaror importeras utan att omedelbart hänföras till ett uppskovsförfarande, dvs. ett förfarande varmed skattskyldighetens inträde skjuts upp. Även om importen skett genom olaglig införsel anses varan alltså ha släppts för konsumtion, och en vara är i tobaksskattelagens mening en beskattad vara även om punktskatt, på grund av sådan oegentlighet, inte har tagits ut (8 a § och prop. 2009/10:40 s. 158).

Av artikel 34.1 i punktskattedirektivet följer att punktskattepliktiga varor som släppts för konsumtion genom att ha importerats otillåtet till en medlemstat och som sedan flyttas mellan medlemstaterna ska åtföljas av ett följedokument, ett s.k. förenklat ledsagardokument. Undantag från reglerna om krav vid förflyttning gäller, bl.a. om tobaken är för eget bruk. Dessa finns i 9 a § tobaksskattelagen och artikel 32 i punktskattedirektivet.

Till följd av bestämmelserna i tobakskattelagen och punktskattedirektivet kan det alltså bli fråga om olovlig förflyttning av punktskattepliktiga varor när tobak från tredje land förs in till Sverige via annat EU-land, utan föregående anmälan och ställande av säkerhet till Skatteverket eller åtföljande av ett förenklat ledsagardokument.

Bedömningen i detta fall.

N.I. har vid införseln varit skattskyldig för tobaksvarorna enligt nu nämnda bestämmelser eftersom de inte är att hänföra till undantagen för bl.a. privat bruk. Hon skulle således ha anmält dem till Skatteverket och ställt säkerhet för skattens betalning. Vidare skulle de ha åtföljts av ett förenklat ledsagardokument. Att hon inte har tillsett detta har gett upphov till fara för att kontrollverksamheten för varuförflyttningen allvarligt försvåras.

Enligt hovrätten kan det inte anses utrett att N.I:s avsiktsuppsåt omfattat underlåtenhet att iaktta de krav som ställs på förflyttning av tobak och den fara som underlåtenheten medfört. Som inledningsvis konstaterats har avsikten med införseln emellertid varit att undkomma tull och skatt. Hon har således uppfattat att det fanns en mycket hög sannolikhet att hon vid transporten inte iakttog de krav som ställs vid förflyttning av tobak och att detta skulle ge upphov till den tidigare nämnda faran. Inget i utredningen talar emot att N.I. varit likgiltig i förhållande till dessa omständigheter. Hon har därför haft likgiltighetsuppsåt till gärningen. Hon ska således dömas för olovlig förflyttning av punktskattepliktiga varor.

Påföljd m.m.

Vid nu aktuell typ av olovlig förflyttning av cigaretter saknas anledning att bedöma straffvärdet på annat sätt än vid tullbrott. Den ändring hovrätten har gjort när det gäller bedömningen av åtalet föranleder därför ingen annan bedömning i påföljdsfrågan än den tingsrätten gjort.

DOMSLUT

Hovrätten ändrade tingsrättens domslut på så sätt att hovrätten bedömde gärningen som olovlig förflyttning av punktskattepliktiga varor.

Hovrättens dom meddelad: den 29 juni 2017.

Mål nr: B 1149-17.

Lagrum: Rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen; Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 952/2013 av den 9 oktober 2013 om fastställande av en tullkodex för unionen; artikel 34.1 i rådets direktiv 2008/118/EG av den 16 december 2008 om allmänna regler för punktskatt och om upphävande av direktiv 92/12/EEG; mervärdesskattelagen (1994:200); 9 a § tullagen (1994:1550); 9 och 17 §§ lagen om (1994:1563) om tobaksskatt; 5 kap. 1 § lagen (1998:506) om punktskattekontroll av transporter m.m. av alkoholvaror, tobaksvaror och energiprodukter; 3 och 8 §§ lagen (2000:1225) om straff för smuggling; 3 kap. 4 § tullagen (2000:1281); 3 kap. 1 § tullagen (2016:253).

Rättsfall: EU-domstolens domar 2009-04-02 i C 459/07 och 2010-04-29 i C 230/08; RH 2002:33; Hovrätten för Västra Sveriges dom 2010-02-15 i mål B 1053-10.

Litteratur: Prop. 1995/96:57 s. 39 ff.; prop. 1999/2000:124 s. 109, 114 och 129; prop. 1999/2000:126 s. 93 ff.; prop. 2002/03:10 s. 49, 51 f. och 108 ff.; prop. 2009/10:40 s. 158; prop. 2015/16:79 s. 182; SOU 1999:54 s. 112 ff.; SOU 2015:5.