RH 2020:5

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Karin Palmgren Goohde samt nämndemännen Birgitta Carlsson Sevefjord, Claudio Crevatin och Philippa Månsson) anförde i dom den 18 oktober 2019 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Skuld

Det är utrett att den narkotika som anges i gärningsbeskrivningen påträffades i den aktuella resväskan.

M.F. har erkänt att han har fraktat resväskan från Hyllie till Malmö och sedan vidare till Stockholm. Han har förnekat att han fört in väskan i Sverige. Han har också förnekat att han kände till innehållet. M.F. har i övrigt vidgått att han bokat biljetter och rest på det sätt som åklagaren har påstått och att han haft de båda telefonerna med sig. Det har inte kommit fram några omständigheter som ger anledning att ifrågasätta åklagarens sakframställningsvis lämnade uppgifter i övrigt, som får stöd av den skriftliga bevisningen, dvs. uppgifterna om att M.F. sökt på hotell i Avignon, att kvittot avser just den väska som M.F. transporterade, att den väskan alltså köpts in i Avignon vid en tidpunkt då också M.F. befann sig där, att det samtidigt köptes latexhandskar och plastfilm och att det i resväskan påträffades en handduk med M.F:s DNA på. Det finns inte heller anledning att ifrågasätta uppgiften om narkotikans gatuvärde. Det står slutligen klart att M.F. i samtliga polisförhör har svarat ”ingen kommentar” på alla frågor och att han först vid huvudförhandlingen, dvs. efter att han har fått ta del av hela utredningen, har lämnat de uppgifter som antecknats ovan.

Att nyckeln till resväskan påträffades i den ryggsäck som M.F. bar på är bevisat genom vittnet C-J.R:s uppgifter. Att den påträffades där är i och för sig förenligt med M.F:s uppgifter, om dessa läggs till grund för bedömningen.

Det finns emellertid en rad omständigheter som antingen är svårförenliga med eller som talar emot de uppgifter som M.F. har lämnat.

M.F. har inte kunnat förklara hur en handduk med hans DNA på har kunnat påträffas inuti den låsta resväskan. Den teori han har redovisat går ut på att N.N. skulle ha tagit hand om en handduk med hans DNA i samband med ”festen”, sparat den och lagt den i väskan för att sätta dit honom. Det är dock svårt att ta till sig den förklaringen. Om M.F. var den som skulle transportera väskan har det väl knappast funnits någon anledning att lägga dit en handduk med hans DNA på. Den mest rimliga förklaringen till handduken är att M.F. faktiskt har hanterat narkotikan.

Resväskan har köpts i Avignon vid en tidpunkt då M.F. befann sig där. Om M.F:s berättelse är riktig innebär det att N.N., eller någon annan, har köpt väskan i Avignon just vid den tidpunkt då också M.F. var där, att N.N. eller någon annan därefter transporterat väskan med eller utan narkotika i upp till Köpenhamn och vidare över gränsen till Sverige för att i Hyllie lämna över den till M.F. Detta framstår som helt osannolikt.

M.F:s berättelse går ut på att han träffade N.N. på en restaurang i Köpenhamn och att de då kom överens om att vid en viss senare tidpunkt träffas på Köpenhamns centralstation, där M.F. skulle ta emot den aktuella väskan. Innan tidpunkten för mötet inträffat har dock M.F. – utan att prata med N.N. – tagit ett tåg till Malmö, för att komma undan N.N. Ändå skulle N.N., utifrån M.F:s berättelse, ha kunnat ta sig till Hyllie i en sådan tid att han på stationen där har kunnat överlämna resväskan till M.F. Detta skulle dessutom ha skett utan att de dessförinnan kommit överens om ett överlämnande. Det framstår som helt uteslutet att det har gått till på det här sättet. Man kan också ställa sig frågan varför N.N. i en sådan situation skulle utsätta sig för risken att själv åka med resväskan med en stor mängd narkotika över landsgränsen.

Det finns inte heller någon rimlig förklaring till att N.N. skulle ha bytt ryggsäck – med nyckel till resväskan i, men inget annat av vikt – med M.F. i ett skede när M.F. inte fått resväskan ännu.

Till detta kommer att det inte i någon av M.F:s telefoner har påträffats några sådana hotfulla meddelanden som M.F. gjort gällande att han har fått. M.F., som inte har uppgett att han raderat meddelandena, har inte kunnat lämna någon förklaring till det.

Tingsrätten anser sammantaget att M.F:s berättelse utgör en uppenbar efterhandskonstruktion, som har anpassats efter utredningen sedan han fått ta del av denna. Hans uppgifter kan helt lämnas utan avseende. Det är bevisat att M.F. har transporterat narkotikan från Danmark in i Sverige och vidare upp till Stockholm och att han kände till att det var narkotika i av åklagaren angiven omfattning i den. Invändningen om nöd är motbevisad.

Genom att föra in narkotikan i Sverige har M.F. brutit mot ett särskilt föreskrivet förbud mot införsel av narkotika. Han ska därför dömas för narkotikasmuggling som, med hänsyn till den stora mängden narkotika, är att anse som grov.

I tiden därefter har M.F. tagit kvalificerad befattning med narkotikan genom att i överlåtelsesyfte förvara och transportera den under en längre tid. M.F. bör därför också dömas för narkotikabrott som, med hänsyn till mängden, är att bedöma som grovt (jfr NJA 2012 s. 535 och RH 2017:43).

Påföljd

M.F. förekommer inte i belastningsregistret på något sätt som påverkar bedömningen i påföljdsfrågan.

Mängden narkotika tjänar som en utgångspunkt vid bedömningen av det samlade straffvärdet. Det kan naturligtvis inte komma i fråga att se smugglingsbrottet och narkotikabrottet som två helt olika gärningar vars straffvärde ska bedömas var för sig och läggas samman. Narkotikabrottet i form av transport inom Sverige utgör i många avseenden en naturlig fortsättning på införseln av narkotika från utlandet. M.F. har dock innehaft och transporterat narkotikan under en relativt lång tid efter att den förts in i Sverige, vilket gör att detta i någon mån är ägnat att höja straffvärdet. Tingsrätten anser att omständigheter som i övrigt måste beaktas i straffskärpande riktning är att brottsligheten har varit ägnad att leda till en omfattande spridning av narkotika i missbrukskretsar och att M.F. uppenbarligen inte har haft en underordnad roll i hanteringen av narkotikan.

Sammantaget anser tingsrätten att M.F. bör dömas till fängelse i sex år.

DOMSLUT

Tingsrätten dömer M.F. för grov narkotikasmuggling och grovt narkotikabrott till fängelse sex år.

Domskäl

Hovrätten (f.d. hovrättslagmannen Magnus Göransson, hovrättsrådet Christer Lundh, referent, tf. hovrättsassessorn Sofiane Anaya samt nämndemännen Marja Liisa Halonen Adamsson och Sofia Wahlström) anförde i dom den 17 december 2019 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Hovrätten har tagit del av samma bevisning som tingsrätten.

Hovrätten gör inte någon annan bedömning i skuldfrågan än den som tingsrätten har gjort. Det innebär att även hovrätten finner att det genom den framlagda bevisningen är ställt utom rimligt tvivel att M.F. den 10 maj 2019 till Sverige infört den narkotika som omfattas av åtalet och senare samma dag transporterat densamma till Stockholm dit han anlände strax efter midnatt dagen därpå. Hovrätten instämmer också i bedömningarna att M.F. har haft uppsåt till att det var narkotika han transporterade och att hans invändning om att han befunnit sig i en nödsituation inte förtjänar tilltro. Genom att föra in narkotikan till landet har M.F. brutit mot ett särskilt föreskrivet förbud (se lagen, 1992:860, om kontroll av narkotika). Han kan på grund av det anförda och med beaktande av att gärningen avsett en särskilt stor mängd narkotika inte undgå ansvar för grov narkotikasmuggling.

Åklagaren har därutöver även yrkat ansvar för grovt narkotikabrott för att M.F. från det att han den 10 maj 2019 ankom till Malmö Centralstation, samma dag fram till den 11 maj 2019 under resa med tåg till Stockholm Centralstation, i överlåtelsesyfte olovligen innehaft, förvarat och transporterat den aktuella narkotikan.

I 1 § andra stycket narkotikastrafflagen finns intaget en upplysning om att bestämmelser om straff för bl.a. olovlig införsel av narkotika finns i lagen om straff för smuggling (smugglingslagen). I förarbetena till smugglingslagen (prop. 1999/2000:124 s. 112) förklaras att det genom hänvisningen i lagtexten får anses vara markerat att det innehav som konstituerar den olaga införseln inte bör föranleda ansvar enligt narkotikastrafflagen utan enbart enligt smugglingsbestämmelsen. Ansvar för narkotikasmuggling konsumerar alltså vid sådant förhållande ansvar för narkotikabrott (se även NJA 2001 s. 464, smuggling av vapen, och NJA 2012 s. 535 p. 9). Vidare anges i det nämnda förarbetsuttalandet att det är en annan sak om och i vilken mån det efterföljande innehavet ska medföra ansvar för olaga innehav enligt de särskilda straffbestämmelserna för sådant innehav och att den frågan måste besvaras enligt allmänna straffrättsliga principer. En hänvisning görs även till NJA 1974 s. 108 och NJA 1974 s. 208 II.

I målet avser ansvarspåståendet för narkotikabrott en längre transport av narkotikan i Sverige, nämligen från centralstationen i Malmö till centralstationen i Stockholm. Det synes innebära att åklagaren godtagit att narkotikabrottet konsumerats av smugglingsbrottet under resan från gränsen till Malmö, men anser att innehavet m.m. under den fortsatta resan därifrån, efter tågbyte, däremot innebär ett självständigt narkotikabrott.

Var gränsen går för när narkotikabrottet ska konsumeras av smugglingsbrottet, när det som här är fråga om en kontinuerlig transport direkt efter införseln av narkotikan från utlandet och det inte påstås någon annan slags befattning med narkotikan, är inte klar. Olika uppfattningar finns företrädda i hovrättspraxis och det saknas vägledande uttalanden i frågan från Högsta domstolen om hur situationen närmare ska bedömas (det ovan nämnda rättsfallet från 2012 avsåg situationen att smugglingsbrottet hade stannat vid försök).

Avgörande för bedömningen om det ska dömas särskilt för narkotikabrott i en situation som denna är enligt hovrätten graden av självständig hantering av narkotikan efter införseln från utlandet (se RH 2010:54 och RH 2012:34). I det senare fallet bedömdes den transport av narkotikan som föregått smugglingsbrottet (från Nederländerna via Tyskland och Danmark till Sverige), utförd av samma person som fört in narkotikan i Sverige och sedan gripits i samband med gränspassagen, som ett led i smugglingsbrottet och inte som en så självständig hantering att den borde föranleda ansvar också för narkotikabrott.

Hovrätten anser mot bakgrund av det anförda att ett kontinuerligt innehav under en obruten transport (tågbytet i Malmö har inte avgörande betydelse) efter införseln av narkotikan till landet – en direkt fortsättning på införseln – när det inte påståtts någon annan slags befattning med narkotikan här, inte är att bedöma som en så självständig hantering av narkotikan att M.F. utöver grov narkotikasmuggling även ska dömas för grovt narkotikabrott. Detta gäller även om innehavet under den efterföljande transporten har avsett en längre resa in i landet. Tingsrättens dom ska ändras i enlighet med det anförda.

Det bör anmärkas att det i detta fall saknar betydelse för bedömningen av brottslighetens samlade straffvärde om det efterföljande innehavet av narkotikan konsumeras av smugglingsbrottet eller inte. Att M.F. innehaft och transporterat narkotikan under en viss tid efter att den förts in i landet påverkar alltså i ett fall som detta inte straffvärdet.

Som hovrätten konstaterat ovan ska M.F. dömas för grov narkotikasmuggling. Straffskalan för det brottet är fängelse i lägst två och högst sju år. Även om sorten och mängden narkotika har varit avgörande för att brottet har kvalificerats som grovt, har det varit fråga om en så stor mängd tabletter (efter omräkning till ett tablettslag, motsvarande cirka 11 500 tabletter Subutex) att detta bör få genomslag inte bara vid rubriceringen utan även i relativt hög grad vid bedömningen av straffvärdet inom straffskalan.

Av betydelse för straffvärdet är, förutom sort och mängd, främst graden av delaktighet i narkotikahanteringen och den ställning som den tilltalade har intagit i organisationen liksom hur omfattande och varaktig delaktigheten har varit. Att beakta är vidare den insikt som den tilltalade har haft rörande narkotikahandelns organisation, storlek och inriktning samt hans eller hennes eget syfte med hanteringen. Även fördelningen av brottslighetens ekonomiska utbyte ska tillmätas betydelse (se NJA 2011 s. 799 och NJA 2012 s. 115). Särskilt vid kurirfall, när någon för in narkotika i landet utan att det är påstått eller visat någon vidare befattning, saknas dock ofta hållpunkter för att utgå från annat än sorten och mängden vid straffvärdebedömningen (se NJA 2012 s. 535 p. 19).

Åklagaren har gjort gällande att M.F. haft rollen som kurir, men att han har haft en mer aktiv roll i genomförandet av narkotikasmugglingen än en ordinär kurir.

Den omständigheten att det påträffats ett kvitto i resväskan som narkotikan transporterades i, som utvisar att väskan jämte handskar och plastfilm inköptes i Avignon i Frankrike när M.F. var där, bevisar inte att det var han som gjorde inköpen. Att det i resväskan påträffades en handduk med hans DNA tyder på att han var med när narkotikan paketerades i väskan, men säger inget om hans närmare delaktighet i hanteringen av narkotikan. Att han själv köpt resor under transporten kan inte heller tas till intäkt för att han haft en mera självständig eller framträdande roll i organisationen kring hanteringen av narkotikan.

Enligt hovrättens mening är det inte visat att M.F. känt till hur verksamheten med narkotikan varit upplagd eller organiserad. Hans befattning med narkotikan har i allt väsentligt varit begränsad till själva transporten. Det har inte framkommit att han haft något egentligt inflytande över tillvägagångssättet. Det är därför inte visat att han har agerat som mer än kurir (jämför NJA 2018 s. 150). Vad som framkommit om hans roll i narkotikahanteringen samt hans avsikter och motiv kan därför inte anses vara av det slaget att straffvärdet av det skälet skulle vara högre än vad som följer av sort och mängd narkotika.

Det anförda innebär att hovrätten finner att straffvärdet för det grova narkotikabrott som M.F. ska dömas för motsvarar fängelse i fem år. Annan påföljd än fängelse kan inte komma ifråga. Vid straffmätningen finns inte skäl att frångå brottets straffvärde. Tingsrättens dom ska ändras i enlighet med detta.

DOMSLUT

Hovrätten ändrar tingsrättens domslut på så sätt att hovrätten dömer M.F. enbart för grov narkotikasmuggling enligt 3 § första stycket och 6 § tredje stycket lagen (2000:1225) om straff för smuggling till fängelse fem år.