Ds 2004:35
Genetiska fingeravtryck
Förkortningar
a.a. anfört arbete DNA deoxyribo nucleic acid prop. Proposition RB Rättegångsbalken RPS Rikspolisstyrelsen SKL Statens kriminaltekniska laboratorium SOU Statens offentliga utredningar
Sammanfattning
Tagande av DNA-prov
I promemorian föreslås att förutsättningarna för tagande av DNA-prov i fortsättningen skall regleras särskilt i två nya paragrafer i 28 kapitlet RB och inte längre omfattas av begreppet kroppsbesiktning. DNA-prov skall enligt förslaget få tas dels från den som är anhållen eller häktad eller skäligen misstänkt för brott på vilket fängelse kan följa, dels från annan person om det krävs för utredningen av visst brott på vilket fängelse kan följa. Detta innebär att förutsättningarna för tagande av DNA-prov i allt väsentligt kommer att bli desamma som för tagande av fingeravtryck.
DNA-prov enligt de nya bestämmelserna skall enligt förslaget få tas genom provtagning från kroppens yttre samt genom salivprov och blodprov. Ett provresultat som tagits från annan person än den som är anhållen, häktad eller misstänkt för brott skall inte få jämföras med de DNA-profiler som finns registrerade i de register som förs enligt polisdatalagen, utan skall endast få jämföras med materialet i det aktuella ärendet.
Beslut om att ta DNA-prov skall, i likhet med vad som idag gäller för tagande av fingeravtryck, få fattas av undersökningsledaren, om det behövs för utredningen av brottet, och i andra fall efter beslut av polismyndigheten.
Närmare bestämmelser om tagande av DNA-prov skall få meddelas av regeringen.
Sammanfattning Ds 2004:35
Registrering av DNA-profil i DNA-registret
Enligt förslaget skall det DNA-register som förs med stöd av bestämmelserna i polisdatalagen i framtiden få innehålla uppgifter om resultatet av DNA-analyser som avser personer som är misstänkta för eller har dömts för brott på vilket fängelse kan följa eller för försök, förberedelse, stämpling, anstiftan eller medhjälp till sådant brott om gärningen är belagd med straff. Detta innebär till skillnad från idag dels att även misstänkta personer registreras, dels att alla brott som kan leda till fängelse, oavsett straffvärde och oavsett om brottet är brott enligt brottsbalken eller specialstraffrätten, kan medföra registrering.
Uppgifterna i DNA-registret skall gallras. Vad gäller personer dömda för brott föreslås inga ändrade regler i förhållande till vad som gäller idag, utan uppgifterna skall gallras senast när uppgifterna om personen gallras ur belastningsregistret. Uppgifterna om en misstänkt person föreslås gallras när förundersökningen eller åtal mot personen läggs ned eller åtal ogillas. I likhet med vad som gäller för uppgifterna i fingeravtrycksregistret bör dock uppgifterna bevaras längre vid vissa kvarstående misstankar. Samma föreslås gälla för själva DNA-provet som tagits från misstänkt person om denne sedermera inte döms för brottet. Det sistnämnda överensstämmer med befintliga bestämmelser rörande DNA-prov från personer som inte misstänkts för brott.
Konsekvenser m.m.
Utökade möjligheter till tagande av DNA-prov och registrering av DNA-profiler i enlighet med förslaget kommer att innebära väsentligt förbättrade möjligheter för polisen att klara upp brott. I första hand är det bland de s.k. volymbrotten, bl.a. stöldbrott, som de främsta vinsterna görs. Även möjligheterna att klara upp våldsbrott kommer att öka. En annan effekt av förslaget är att utredningstiderna för flera brottstyper kommer att minska då oskyldigt misstänkta snabbt kan avföras från utredningen. Stark
Ds 2004:35 Sammanfattning
teknisk bevisning kommer även att minska såväl antalet förhör som antalet förhörda personer.
För att uppnå dessa vinster krävs dock att DNA-registret snabbt byggs ut så att det i princip omfattar alla aktivt kriminella i landet. Detta låter sig inte göras utan stora kostnader för främst SKL:s vidkommande. SKL har för att klara den stora ökningen av antalet DNA-analyser till följd av att anhållna, häktade och misstänkta regelmässigt skall undergå DNA-prov räknat med att bl.a. behöva nyanställa personal och investera i utrustning och lokaler m.m. till en ytterligare kostnad av mellan 18 och 20 miljoner kronor per år under de första fem åren efter förslagets ikraftträdande. För polisens vidkommande beräknas de ytterligare kostnaderna till följd av förslaget kunna inskränkas till totalt 3,5 miljoner kronor för anpassning av IT-system m.m. För att finansiera dessa ytterligare kostnader föreslås att RPS tillskjuts ytterligare medel.
Övriga frågor
DNA-tekniken är känslig för kontaminering från de personer som på olika sätt har hand om DNA-materialet. Ett utökat användande av DNA-tekniken på det sätt som förväntas bli följden av förslaget aktualiserar därför frågor kring upprättande av elimineringsdatabaser med DNA-profiler från anställda vid SKL och polisen som kommer i kontakt med DNA-proverna. Sådana databaser har upprättats bl.a. i Storbritannien, som är det europeiska land som kommit längst i användandet av DNA-tekniken inom brottsbekämpningen. Emellertid ligger dessa frågor utanför uppdraget, varför de bör utredas i annan ordning.
I sammanhanget bör också uppmärksammas frågor kring om den allt mer omfattande DNA-verksamheten vid SKL i framtiden kan medföra behov av kompletterande bestämmelser i personuppgiftslagen. Inte heller denna fråga har dock bedömts ingå i detta uppdrag.
Förslaget bedöms kunna träda i kraft tidigast den 1 januari 2006.
Ds 2004:35 Författningsförslag
Författningsförslag
1. Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken dels att 28 kap. 12 § skall ha följande lydelse, dels att det i 28 kap. rättegångsbalken införs två nya bestämmelser 16 och 17 §§ med följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
28 kap.
12 §
Den som skäligen kan misstänkas för ett brott på vilket fängelse kan följa, får kroppsbesiktigas för ändamål som anges i 11 §.
Med kroppsbesiktning avses undersökning av människokroppens yttre och inre samt tagande av prov från människokroppen och undersökning av sådana prov. En kroppsbesiktning får inte utföras så att den undersökte riskerar framtida ohälsa eller skada.
Med kroppsbesiktning avses undersökning av människokroppens yttre och inre samt tagande av prov från människokroppen och undersökning av sådana prov med undantag av prov som tas i syfte att analysera den undersöktes DNA-profil i enlighet med bestämmelserna i 16 och 17 §§. En kroppsbesiktning får inte utföras så att den
Författningsförslag Ds 2004:35
undersökte riskerar framtida ohälsa eller skada.
Den som skall kroppsbesiktigas får hållas kvar för ändamålet upp till sex timmar eller, om det finns synnerliga skäl, ytterligare sex timmar.
16 §
Prov för DNA-analys får tas från den som är anhållen eller häktad som misstänkt för brott eller från den som är skäligen misstänkt för brott på vilket fängelse kan följa. Sådant prov får även tas från annan person, om det krävs för att utreda visst brott på vilket fängelse kan följa.
Prov som avses i första stycket får tas genom provtagning från kroppens yttre samt genom blodprov och salivprov. Blodprov får inte tas av annan än en läkare eller legitimerad sjuksköterska.
Provresultat från DNA-analys som tagits från annan person än den som är anhållen, häktad eller misstänkt för brott på vilket fängelse kan följa får inte jämföras med de DNA-profiler som finns registrerade i de register som förs enligt polisdatalagen (1998:622) eller i övrigt användas för annat ändamål än det för vilket provet är taget.
Ds 2004:35 Författningsförslag
17 §
Beslut om att ta DNA-prov enligt 16 § fattas av undersökningsledaren i de fall åtgärden behövs för utredningen om brottet. I övriga fall beslutas åtgärden av polismyndigheten.
Närmare bestämmelser om tagande av DNA-prov meddelas av regeringen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2006.
2. Förslag till lag om ändring i polisdatalagen (1998:622)
Härigenom föreskrivs att 23, 27 och 28 §§polisdatalagen (1998:622) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
23 §
Ett DNA-register får innehålla uppgifter om resultatet av DNA-analyser som har gjorts under utredning av ett brott och som avser personer som har dömts för
1. ett sådant brott mot en persons liv eller hälsa, personliga integritet eller säkerhet som avses i 3, 4, 6, 8, 12 eller 17 kap. brottsbalken, om brottet kan leda till fängelse i mer än två år,
2. ett allmänfarligt brott som avses i 13 kap. brottsbalken, om brottet kan leda till fängelse i mer än två år eller
3. försök, förberedelse, stämpling, anstiftan eller medhjälp till ett sådant brott som avses i 1 eller 2.
Ett DNA-register får innehålla uppgifter om resultatet av DNA-analyser som avser personer som är misstänkta för eller har dömts för brott på vilket fängelse kan följa eller för försök, förberedelse, stämpling, anstiftan eller medhjälp till sådant brott om gärningen är belagd med straff.
Ds 2004:35 Författningsförslag
27 §
Uppgifter i DNA-registret om en misstänkt person skall gallras när förundersökning eller åtal mot personen läggs ned eller när åtal ogillas. Uppgifterna får dock bevaras längre om andra uppgifter om den registrerade skall behandlas med stöd av 10 eller 11 §. När dessa uppgifter gallras skall även uppgifterna i DNA-registret gallras.
Uppgifter i DNA-registret skall gallras senast när uppgifterna om den registrerade gallras ur belastningsregistret enligt lagen (1998:620) om belastningsregister.
Om den registrerade döms skall uppgifterna i DNA-registret gallras senast när uppgifterna om den registrerade gallras ur belastningsregistret enligt lagen (1998:620) om belastningsregister.
Uppgifter i spårregister skall gallras senast trettio år efter registreringen.
28 §
Om det i samband med utredning av ett brott har tagits ett prov för DNA-analys från någon som inte är misstänkt för brottet får provet inte användas för något annat ändamål än det för vilket det togs. Ett sådant prov får inte heller sparas efter det att målet slutligt har avgjorts.
Om ett prov för DNA-analys tagits från någon såsom misstänkt för brottet men som sedermera inte döms för det, får provet inte användas för annat ändamål än det för vilket det togs. Ett sådant prov skall förstöras när förundersökning eller
Författningsförslag Ds 2004:35
åtal lagts ned eller åtal ogillats. Provet får dock sparas om andra uppgifter om personen skall behandlas med stöd av 10 eller 11 §. När dessa uppgifter gallras skall även DNA-provet förstöras.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2006.
3. Förslag till förordning om tagande av DNA-prov m.m.
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna förordning innehåller bestämmelser om DNA-prov som tas med stöd av 28 kap. 16 § rättegångsbalken.
2 § DNA-prov skall tas från den som har
1. häktats som misstänkt för brott,
2. anhållits som misstänkt för brott, om den anhållne är okänd och undandrar sig att uppge namn, hemvist eller födelsetid eller lämnar uppgifter om dessa förhållanden som kan antas vara osanna, eller
3. anhållits som misstänkt för brott, om DNA-prov kan behövas för att utreda om den anhållne begått brottet eller något annat brott eller annars för att få till stånd erforderlig utredning eller om den anhållne anses farlig för den allmänna säkerheten eller laglydnaden.
Om det behövs för att utreda brott på vilket fängelse kan följa, får DNA-prov också tas från den som misstänks för brottet utan att vara anhållen eller häktad för detta samt från den som inte är misstänkt för brottet.
3 § Bestämmelserna i 2 § gäller också i fråga om den som häktats därför att fråga uppstått om att lämna ut personen till främmande stat.
4 § DNA-prov skall tas genom hårprov, hudprov, salivprov eller blodprov.
5 § DNA-prov skall skyndsamt sändas till Statens kriminaltekniska laboratorium.
Författningsförslag Ds 2004:35
6 § Rikspolisstyrelsen får meddela de ytterligare föreskrifter för polisen som behövs när det gäller att enligt denna förordning ta DNA-prov.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2006.
1. Inledning
Överdirektör Ann-Marie Begler, Rikspolisstyrelsen, fick den 26 november 2003 av Regeringskansliet i uppdrag att biträda Justitiedepartementet med en översyn av vissa frågor avseende DNA-teknikens användning i brottsbekämpningen (Ju 2003:T). I uppdraget ingick att överväga om kraven för att få registrera uppgifter om resultat av DNA-analyser i DNA-registret kan sättas lägre, att överväga om det finns skäl att särskilt lagreglera provtagning för DNA-analys, att lämna konkreta författningsförslag utifrån dessa överväganden samt att redovisa kostnadskonsekvenser och finansiering av lämnade förslag. Hovrättsassessorn Catharina Kihlefelt Bondesson har såsom sekreterare biträtt Ann-Marie Begler i denna översyn.
Under arbetets bedrivande har möten hållits med företrädare för Rikspolisstyrelsen, Säkerhetspolisen, Länskriminalpolisen i Stockholms län, Statens kriminaltekniska laboratorium, Datainspektionen samt Riksåklagaren. Rikspolisstyrelsen och Statens kriminaltekniska laboratorium har, liksom Brottsförebyggande rådet, bidragit med statistiska uppgifter. Studiebesök har ägt rum hos biologienheten vid Statens kriminaltekniska laboratorium och hos Länskriminalpolisen i Skåne.
Två utrikes studieresor, till Storbritannien och Finland, har företagits. Vid studieresan till Storbritannien ägde möte rum med företrädare för Home Office och Metropolitan Police, varvid den brittiska lagstiftningen på området och de praktiska erfarenheterna för polisens vidkommande av ett omfattande DNAregister diskuterades. I samband därmed besöktes ett forensiskt
Inledning Ds 2004:35
laboratorium i London. Vid studieresan till Finland diskuterades med företrädare för finska Inrikesministeriet och polisen dels den nuvarande finska lagstiftningen på området och de överväganden som ligger bakom lagstiftningen, dels de erfarenheter man hittills hunnit dra av den nya lagstiftningen. Vidare har företrädare för det danska Justitieministeriet besökt Sverige med anledning av motsvarande lagändringsfrågor angående användandet av DNA-tekniken inom brottsbekämpningen i Danmark.
Ann-Marie Beglers översyn av bestämmelserna om DNA-teknikens användning inom brottsbekämpningen avslutades den 9 juni 2004.
2. DNA inom kriminaltekniken
Uppgifterna nedan i avsnitten 2.1–2.9 är hämtade från dokumentet ”DNA-analyser av biologiska spår” på SKL:s hemsida på Internet.
2.1. Vad är DNA?
DNA (deoxyribo nucleic acid) är den kemiska benämningen på vår arvsmassa, bäraren av våra gener. DNA finns i alla cellkärnor i kroppen samt i mitokondrierna, dvs. de cellorganeller som sköter cellers energiförsörjning (se avsnitt om specialanalys nedan). Vi ärver hälften av det kärnbärande DNA:t från respektive förälder. DNA-molekylen består av två sammanbundna strängar som är uppbyggda av fosfat och socker samt de fyra olika baserna adenin (A), tymin (T), cytocin (C) och guanin (G). På fackspråk kallas dessa baser för nukleotider eller kvävebaser. De två strängarna vrider sig om varandra, därav uttrycket DNA-spiral eller DNA-helix. De två strängarna är varandras komplement eftersom ett A i den ena strängen alltid motsvaras av ett T i den andra och ett C i den ena av ett G i den andra. Arvsmassan består av ungefär 3 miljarder sådana baspar. Mycket förenklat kan kombinationen av basernas ordningsföljd längs DNA-molekylen förklara våra egenskaper.
DNA inom kriminaltekniken Ds 2004:35
2.2. Vad är det i DNA som analyseras?
Inom den vetenskapliga forskningen är man på god väg att i detalj analysera hela DNA-molekylen. Idag är bassekvensen känd men inte alla funktioner. På SKL använder man sig endast av speciella områden av arvsmassan. Vid en kriminalteknisk DNAanalys undersöks inte mer än cirka en miljondel av arvsmassan med inriktning på områden som varierar mycket mellan olika individer.
De områden som idag analyseras som standardmetod på de allra flesta kriminaltekniska DNA-laboratorier kallas STRområden (short tandem repeats). Dessa områden har så vitt man känner till ingenting att göra med en persons synliga egenskaper, såsom utseende eller personlighetskaraktärer. STR-områdena består av sekvenser om 2–5 baser som upprepas ett flertal gånger. Variationen mellan individer är skillnaderna i antalet upprepningar, som mäts vid analysen. Detta ses som längdskillnader. De längder som upptäcks omvandlas till siffror, vilka är direkt kopplade till antalet upprepningar. Eftersom alla har DNA från både mamma och pappa så har alla dubbel uppsättning av vart och ett av dessa områden. Således har man antingen två lika eller olika varianter (siffror) i ett specifikt STR-område. Analys av tio olika STR-områden sker rutinmässigt på SKL. Könsbestämning utförs samtidigt med att dessa tio områden analyseras. Tillsammans benämns dessa elva områden SGM+.
2.3. Den vanligaste analysmetoden (PCR)
En DNA-analys av ett tillvarataget biologiskt spår sker i en sekvens av flera olika steg; utvinning och rening av DNA, mängdbestämning, kopiering samt separation och utläsning.
Först extraheras proverna. Detta innebär att spåret löses upp och DNA:t utvinns från cellkärnorna samt att eventuella föroreningar i spåret tvättas bort. Ett flertal olika metoder finns tillhands beroende exempelvis på spårtyp och spårets renhet eller
Ds 2004:35 DNA inom kriminaltekniken
kvalitet. Även underlaget som spåret sitter på kan inverka på vilken metod som används.
Efter utvinningssteget mängdbestäms sedan DNA-innehållet i provet. Detta sker eftersom den mängd DNA som kan analyseras vid en typbestämning är begränsat. För lite DNA ger inga eller för dåliga resultat, medan för stor mängd DNA medför att analysen riskerar ”slå i taket” och resultatet inte blir tillförlitligt och måste göras om. Ungefär 100 cellers DNA används vid analysen. Om inte det undersökta spåret uppvisar denna mängd, har tillräckligt med DNA för typbestämning inte kunnat påvisas.
Själva DNA-typbestämningen bygger på en kopieringsmetod; PCR (polymerase chain reaction). Metoden innebär att valda delar av arvsmassan, i detta fall de tio STR-områdena och området för könsbestämning, som kallas amelogenin, kopieras. Kopieringen genomförs 28 gånger (cykler). För varje cykel fördubblas antalet DNA-molekyler i de valda delarna. Slutresultatet blir miljoner kopior av STR-områdena och amelogenin. PCRmetoden efterliknar kroppens egen DNA-process vid en celldelning. När en cell delas till två måste även arvsmassan fördubblas. Noggrannheten vid denna kopieringsprocess är exakt, vilket är ett måste för att den nya cellen ska kunna fungera. Därav användbarheten i kriminaltekniska syften där exaktheten i analysen, sedd som reproducerbarhet, är ett uppenbart måste. Denna nobelprisbelönade metod är även förutsättningen för analys av små mängder DNA, t.ex. från en enskild hårrot.
Efter kopieringsförfarandet separeras de olika DNA-fragmenten åt storleksmässigt genom s.k. elektrofores. Resultatet av denna separation utläses sedan med ett kvalificerat datorstöd. De erhållna DNA-fragmentens längd i de olika områdena avläses och omvandlas med datorstöd till numeriska värden; DNA-profilen framträder.
2.4. Typbestämning ger en DNA-profil
Typbestämningen av ett antal STR-områden presenteras alltså som en sifferkombination, en DNA-profil. Ibland används ut-
DNA inom kriminaltekniken Ds 2004:35
trycket ”genetiskt fingeravtryck”. En DNA-profil kan binda en person till ett visst spår. Förutsättningarna är att spåret är av god kvalitet och att inte smuts eller annat stört själva analysen. Om resultatet inte har gett en fullständig DNA-profil (delprofil) kan det i bästa fall förbättras efter ytterligare reningsförfarande och omanalys av provet.
En icke fullständig DNA-profil ger ett svagare bevisvärde vid överensstämmelse. De DNA-profiler som erhållits för analyserade omstridda spår jämförs med profiler från jämförelseprover från målsägande, misstänkta eller andra involverade personer. Om en persons DNA skiljer sig från spårets DNA, är den personen utesluten som källa till spåret.
2.5. Slutsatser vid typbestämning av DNA i biologiska spår
Om en persons DNA-profil överensstämmer med ett spårs DNA-profil, kan personen i fråga ha avsatt spåret. En statistisk beräkning grundad på en databas för ”svensk normalbefolkning”, vilken omfattar 350 personer, besvarar då frågan om hur vanligt förekommande den aktuella DNA-profilen är. Databasens storlek kan uppfattas som väldigt liten, men den utgörs av 700 mätpunkter per analyserat STR-område, dvs. två per person, och det räcker för att få fram en säker frekvens. Den beräknade frekvensen för spårets DNA-profil anger alltså risken för en slumpmässig överensstämmelse med en annan obesläktad person, vem som helst. Detta medför även att det i de allra flesta fall är databasen för ”svensk normalbefolkning” som är den mest relevanta. Generellt sett, oavsett detta, blir eventuella skillnader mellan olika befolkningsgrupper försumbar slutsatsmässigt då en fullständig DNA-profil erhållits. Den beräknade frekvensen avgör vilken av de nedanstående formuleringar som används som slutsats för sannolikheten att ett spår kommer från en viss person. Resultatet av typbestämningen kan antingen visa en överensstämmelse mellan ett spår och en individ eller en uteslutning. Vid en överensstämmelse gör man en beräkning på hur vanlig den erhållna
Ds 2004:35 DNA inom kriminaltekniken
typkombinationen, för spåret är i ”svensk normalbefolkning”. Frekvensen ger ett mått på hur stor risken är att en person av en slump ska överensstämma med spåret.
Följande uttryck används av SKL:
Frekvens Slutsats - …det kan uteslutas att… Ej beräknad …det kan inte uteslutas att… Högre än 1 på 100 …det kan inte uteslutas att… 1 på 100 – 1 på 9 999 …skäl talar för att… 1 på 10 000 – 1 på 999 999 …starka skäl talar för att… 1 på 1 miljon eller lägre …det kan hållas för visst att…
2.6. Nära släktingar och DNA-profiler
Sannolikheten för att nära släktingar skall uppvisa samma DNAprofil är mycket större än för icke besläktade individer. Därför anges i SKL:s slutsatser även följdfrasen; ”…, om man bortser från möjligheten att DNA:t kommer från en nära släkting till ...”. Detta innebär att man alltid måste beakta möjligheten att en nära släkting kan ha avsatt spåret ifråga. Med uttrycket nära släkting menas allmänt föräldrar, barn, helsyskon, halvsyskon, mor- och farförälder, kusin, far- och morbror samt syskonbarn.
För släktingar är risken störst att två helsyskon har identiska DNA-profiler, om man bortser från enäggstvillingar som alltid har identiska DNA-profiler. I praktiken innebär det att det enbart är helsyskon, föräldrar och barn som skulle kunna uppvisa identiska DNA-profiler. När man analyserar tio STR-områden minskar dock denna risk i realiteten till att i det närmaste bli försumbar. Om däremot DNA-resultatet är en ofullständig DNAprofil ökar risken. I så fall, eller om det ändå råder tvekan om från vem av släktingarna som ett spår kan härröra, bör dessa personers blod eller saliv också analyseras. Vid fall där nära släktingar visar sig ha mycket snarlika DNA-profiler eller vid identi-
DNA inom kriminaltekniken Ds 2004:35
fieringsärenden, då släktskapsberäkningar genomförs, kan i bästa fall ytterligare fem STR områden analyseras för att nå starkare slutsats eller ett särskiljande.
2.7. DNA från mer än en person
I vissa fall påvisas DNA från mer än en person, en s.k. DNAblandbild. Ett enkelt exempel på en blandbild är då en cigarett rökts av två personer. Vid analys anträffas då DNA från dessa två personer. Utvärderingen av blandbilder är av flera olika skäl betydligt mer komplicerad än den för rena DNA-profiler från en enskild person. Exempelvis kompliceras utvärderingen av i vilka proportioner var och en avsatt sitt DNA. Dessutom ökar risken för slumpmässig överensstämmelse för en blandbild och frekvensberäkningen resulterar i ett lägre värde och således även en sämre slutsats. I vissa fall är en blandbild så komplex att den inte kan utvärderas för någon jämförelse mot person.
2.8. Specialanalyser
Specialanalyser är benämningen på alla de DNA-undersökningar som inte baseras på den i avsnitt 2.1.3 beskrivna standardanalysen av biologiska spår. Till specialanalyserna hör idag; LCN (low copy number), mitokondriellt DNA (mtDNA) samt DNAanalys av djurblod. DNA-tekniken utvecklas ständigt mot att få användbara svar allt snabbare och på mindre mängd och sämre spår. Dessa framtida landvinningar sker under specialanalys.
2.8.1. LCN-analys
LCN-teknik innebär analys av en mindre mängd DNA än vid den vanliga standardanalysen. Teknikmässigt är det samma STRområden som analyseras med den skillnaden att antalet kopieringar i kopieringsprocessen ökas från det normala 28 till 32 eller
Ds 2004:35 DNA inom kriminaltekniken
34. Det handlar om prover med ytterst liten spårmängd, exempelvis från en armbandsklocka, glasögon eller andra föremål som under en längre tid använts av en och samma person och därmed samlat på sig DNA. Någon synbar fläck finns inte, utan materialet ”tvättas av” vid en analys. Rent teoretiskt kan det räcka med cirka tio cellers DNA för att nå resultat. Vid en vanlig rutinanalys krävs omkring 100 celler i provet för att få fram en DNAprofil. LCN är en specialanalys att använda när den vanliga DNA-analysen inte räcker till. De ärenden som idag i första hand är aktuella för LCN är mycket grova brott som mord och våldtäkt. Begränsningar i metoden är att kontaminationsrisken ökar med en minskad mängd spår av DNA, dvs. risken för att DNA:t från spåret blandas med t.ex. DNA från de personer som hanterar provet. Detta ställer högre krav på den som tillvaratar och sedan hanterar materialet så att personen själv inte avsätter eget DNA på materialet eller att det kommer i kontakt med annat spårbärande material och förorenas den vägen. En annan begränsning i metoden är dessutom att slumpmässigheten i resultaten ökar när antalet celler i utgångsmaterialet är litet. Detta medför sammantaget en mer komplicerad resultatutvärdering samt att bevisvärdet kan bli lägre än vid den vanliga standardanalysen. Om det handlar om ett fordon och avsikten är att hitta spår från personer som tillfälligt vistats i det, då är fingeravtryck många gånger den bästa metoden. Vid DNA-provtagning på rattar och växelspakar är det normala att den som regelbundet använder fordonet lämnat spår i störst utsträckning. Eventuellt DNA från tillfälliga användare är sannolikt i minoritet vilket innebär att det försvinner i mängden av annat DNA vid analys. Alternativa DNA-spår att leta efter i dessa fall är fimpar, flaskor, sugrör, tuggummin, lypsyl, matrester m.m. Från dessa material där en salivförekomst är förväntad, erhålls i många fall en fullständig DNA-profil med vanlig rutinanalys.
DNA inom kriminaltekniken Ds 2004:35
2.8.2. Mitokondriellt DNA-analys (mtDNA-analys)
Vissa biologiska spår som exempelvis spontant avlossade hårstrån, ben eller tänder som legat nedgrävda i marken i åratal, delvis förruttnade likdelar och avföring innehåller mycket små mängder kärnbundet DNA. Kvaliteten är dessutom oftast så dålig att STR-baserade analyser inte är tillräckliga. I de här materialen kan däremot finnas tillräckligt mycket DNA av en annan sort än det kärnbundna. Utanför cellkärnan (i cellernas cytoplasma) finns mitokondrierna som är cellernas energikraftverk. De har en egen liten mängd DNA kallat mtDNA. Flera kopior av detta DNA finns i varje mitokondrie och det finns många mitokondrier per cell. Detta gör att analys kan bli möjlig på små och kvalitativt sett dåliga spår.
MtDNA är uppbyggt på samma sätt som det kärnbundna DNA:t, med de fyra baserna A, T, C och G. De är däremot mycket kortare i längd och har också mycket lägre variation mellan individer. Vid en mtDNA-analys avläses sekvensen av baserna längs DNA:t. Tekniken bygger även här på PCR-metoden och vid själva analysen läses bas för bas av. Skillnaden mellan individer gäller en eller flera enstaka ställen (enskilda baser) längs mtDNA:t. Frekvens anges inte som för ett vanligt STR-resultat. Istället anger man det antal gånger en erhållen sekvens har observerats i en svensk mtDNA-databas. Eftersom mtDNA ärvs från modern till barnen och från döttrarna till deras barn osv. är mtDNA:t inte unikt och kan inte heller bli utpekande vid en överensstämmelse. Bevisvärdet blir således lägre än vid en överensstämmelse med DNA-resultat från en standardanalys.
MtDNA är en specialanalys att använda när den vanliga DNAanalysen inte räcker till och är således ett sista halmstrå att ta till för att försöka lösa fallet. De ärenden som i första hand är aktuella för mtDNA är mycket grova brott som mord eller som komplement till STR-analyserna vid identifiering av lik eller kroppsdelar.
Ds 2004:35 DNA inom kriminaltekniken
2.9. Handläggningen vid SKL
De flesta DNA-prov från misstänkta och andra tas idag genom blodprov, men även salivprov och hårprov förekommer. Tekniken med salivprov, då en bomullstops förs mot insidan av kinden, börjar användas i allt större omfattning.
Vid SKL handläggs ett stort antal ärenden med biologiska spår parallellt. Antalet pågående ärenden har ökat stadigt sedan moderna DNA-tekniker infördes under början av 1990-talet. Typbestämning av enskilda spår kan utföras på mindre än en vecka, men i praktiken tar ett enkelt ärende med några enstaka undersökningsmaterial mellan två och fyra veckor att fullfölja. En förutsättning är att alla jämförelseprov och det omstridda materialet kommit in till SKL samtidigt. Komplicerade ärenden, eller ärenden som kompletteras med ytterligare material eller med nya frågeställningar, tar längre tid. Även alla eventuella omanalyser förlänger handläggningstiden. Förturer ges exempelvis i häktnings- och barn/ungdomsärenden. Belastningen på SKL är dock ofta så pass hög att förturshanteringen inte ger avsedd effekt. En tydlig prioritering och strikt begränsning av undersökningsmaterialet förbättrar möjligheterna. I mycket speciella fall kan ett ärende ges extrem förtur. Detta innebär att några enstaka DNAanalyser genomförs och redovisas inom någon dag. Förturshanteringen på denna nivå inverkar på resterande ärenden på så vis att analyserna av alla andra spår fördröjs med motsvarande tid. Ärendetyper som kan bli aktuella för denna mycket speciella förturshantering är spaningsmord eller andra mycket grova brott där ett DNA-svar är direkt avgörande för den fortsatta utredningen.
2.10. Kvaliteten vid SKL
Av en rapport från år 2003 framställd av SKL framgår bl.a. följande. Biologienheten vid SKL införde år 1998 bristdokumentering enligt standard för ackrediterat laboratorium.
DNA inom kriminaltekniken Ds 2004:35
År 2003 inkom till biologienheten 8 018 ärenden och i dessa hanterades mer än 22 000 material och det utfördes 25 372 DNA-analyser. Under samma år dokumenterades 80 brister. Med brist avses i detta sammanhang att något har utförts eller hänt som har påverkat eller kan påverka kvaliteten, men som inte är en direkt avvikelse från ett styrande dokument.
En del brister (14 stycken) hänförs i rapporten till kategorin klagomål och avser mestadels oriktigheter i utlåtanden beträffande registreringsuppgifter. Orsaken till detta är främst att det skett fel när uppgifterna manuellt matats in i ärendehanteringssystemet vid ankomsten till SKL. Numera begärs undersökningarna vanligen elektroniskt, vilket innebär en automatisk registrering av diarieuppgifter. Risken för denna typ av fel minimeras därför.
17 brister avser ärendehanteringen och innebär oftast att ett spårlöpnummer kopplats till fel material inom ett och samma ärende. I alla fall utom ett har felet upptäckts vid granskningen av ärendet.
SKL har under år 2003 automatiserat registreringen av uppgifter i DNA- och spårregistren. I samband med övergången till denna automatisering gjordes jämförelser mot bilogienhetens personal, varvid det framkom att av 9 000 spår har tre prov under åren 2001–2003 kontaminerats med personalens DNA.
12 brister avser materialhanteringen, 14 brister avser tekniska missöden och fel beroende på den mänskliga faktorn, 4 brister avser resultatutvärderingen, 3 avser diarieföringen och 1 brist är IT-relaterad.
Under kategorin övriga brister har bl.a. förväxlingar noterats. År 2003 upptäcktes en allvarlig brist. Under år 2000 hade en provförväxling skett med resultat att två felaktiga träffrapporter skrivits och en felaktig uteslutning skickats till uppdragsgivaren. Under den efterföljande utredningen har SKL kunnat följa provens hantering. Även under år 2003 inträffade förväxlingsincidenter beroende på manuella läsfel av snarlika löpnummer. Felen upptäcktes av personalen och inga felaktiga utlåtanden eller
Ds 2004:35 DNA inom kriminaltekniken
träffrapporter skickades ut. En ökad användning av streckkoder minimerar risken för denna typ av fel.
Sammanfattningsvis anförs i rapporten att flera av de upptäckta bristerna har bidragit till att identifiera ett antal förbättringsområden och att flera projekt nu pågår för att öka användningen av streckkoder och dubbelprover/analyser vid vissa moment.
3. Gällande rätt m.m.
3.1. Inledning
Grundläggande bestämmelser om en persons rättigheter återfinns i regeringsformen och i lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Tagande av DNA-prov i bevissyfte omfattas av bestämmelserna om kroppsbesiktning i 28 kap. 12 § RB. Bestämmelser om tagande av fingeravtryck finns dels i 28 kap. 14 § RB, dels i förordningen om fingeravtryck m.m. Polisdatalagen reglerar frågor kring register med uppgifter om DNA-analyser i brottmål och fingeravtrycks- och signalementsregister.
3.2. Regeringsformen
Regeringsformens 2 kap. innehåller bestämmelser om grundläggande fri- och rättigheter. I 6 § anges att varje medborgare gentemot det allmänna är skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp även i annat fall än som avses i 4 och 5 §§, vilka omfattar dödsstraff, kroppsstraff och tortyr. Enligt 12 § första stycket får rättigheten i 6 § begränsas genom lag. Av andra stycket samma lagrum framgår bl.a. att begränsningen får göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle samt att begränsningen aldrig får gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den.
Gällande rätt m.m. Ds 2004:35
3.3. Lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna
Genom lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna gäller konventionen som lag i Sverige. Beträffande användningen av DNA-tekniken inom brottsbekämpningen är främst artiklarna 6, 8 och 14 av intresse.
I artikel 6 anges i andra punkten att var och en som blivit anklagad för brott skall betraktas som oskyldig till dess hans skuld lagligen fastställts. Enligt artikelns ordalydelse gäller detta endast den som blivit anklagad för brott, men Europakommissionen har menat att garantin rent allmänt skall skydda medborgarna mot att av myndighetspersoner utpekas som brottslingar innan det finns grund för detta genom ett domstolsavgörande (Hans Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, Norstedts Juridik, 1 upp. 1997, sid. 201).
Av artikel 8 framgår dels att var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens (punkten 1), dels att denna rättighet inte får inskränkas av offentlig myndighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till förebyggande av oordning eller brott eller till skydd för hälsa eller moral eller för andra personers fri- och rättigheter (punkten 2). Under denna artikel hänför sig skyddet för den personliga integriteten i de fall en kränkning av denna inte är en sådan allvarlig kränkning att den omfattas av artikel 3, som avser skydd mot tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling. Såsom exempel på ingrepp som faller in under artikel 8 är blodprovstagning i samband med nykterhetskontroll vid bilkörning eller för fastställande av faderskap (Hans Danelius, a.a. sid. 225). Tagande av DNA-prov för fastställande av DNA-profil torde falla in under denna artikel.
Artikel 14 slutligen innebär ett förbud mot diskriminering och av dess lydelse framgår att de fri- och rättigheter som anges i
Ds 2004:35 Gällande rätt m.m.
konventionen skall säkerställas utan någon åtskillnad såsom på grund av kön, ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationellt eller socialt ursprung, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt.
3.4. Rättegångsbalken
3.4.1. Tagande av DNA-prov
Tagande av DNA-prov omfattas, som nämnts tidigare, av bestämmelserna om kroppsbesiktning i 28 kap. RB.
I 28 kap. 12 § första stycket RB anges att den som skäligen kan misstänkas för brott på vilket fängelse kan följa får kroppsbesiktigas för ändamål som anges i 11 §, dvs. för att söka efter föremål som kan tas i beslag eller för att utröna omständigheter som kan vara av betydelse för utredning om brottet. I andra stycket samma lagrum anges att med kroppsbesiktning avses en undersökning av människokroppens yttre och inre samt tagande av prov från människokroppen och undersökning av sådana prov. En kroppsbesiktning får inte utföras så att den som undersöks riskerar framtida ohälsa eller skada.
Beslut om kroppsbesiktning får enligt 13 § första stycket jämförd med 3 a § endast fattas om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse. Ett sådant beslut fattas enligt 13 § första stycket jämförd med 4 § av undersökningsledare, åklagare eller rätten. Om det är fara i dröjsmål får beslutet dock fattas av polisman.
I 13 § andra och tredje styckena finns närmare bestämmelser om verkställandet av kroppsbesiktning. Kroppsbesiktning skall verkställas inomhus och i ett avskilt rum. Om annan än läkare utför kroppsbesiktningen skall om möjligt ett trovärdigt vittne närvara. Blodprov får inte tas av någon annan än en läkare eller legitimerad sjuksköterska, annan mera ingående undersökning får endast utföras av läkare och kroppsbesiktning av en kvinna får inte verkställas och bevittnas av någon annan än en kvinna,
Gällande rätt m.m. Ds 2004:35
läkare eller sjuksköterska såvida inte kroppsbesiktningen endast avser tagande av blodprov eller alkoholutandningsprov.
3.4.2. Tagande av fingeravtryck m.m.
Av 28 kap. 14 § RB följer att fotografi och fingeravtryck får tas dels av den som är anhållen eller häktad, dels av annan person om det krävs för utredningen av ett brott på vilket fängelse kan följa. Med uttrycket annan person åsyftas såväl misstänkt person som målsägande och andra. Närmare bestämmelser följer av förordningen (1992:824) om fingeravtryck m.m., se avsnitt 3.5 nedan.
3.4.3. Övrigt
Enligt 28 kap. 2 § RB får husrannsakan äga rum för att eftersöka bl.a. den som skall hämtas till förhör och den som skall underkasta sig kroppsbesiktning. Husrannsakan får ske dels hos den eftersökte, dels hos annan om det finns synnerlig anledning att anta att den eftersökte uppehåller sig där. Beslut om husrannsakan i dessa fall fattas enligt 28 kap. 4 § RB av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten.
3.5. Förordning (1992:824) om fingeravtryck m.m.
Enligt 2 § första stycket förordningen om fingeravtryck m.m. skall fingeravtryck och fotografi tas av 1) den som har häktats som misstänkt för brott, 2) den som har anhållits som misstänkt för brott om den anhållne är okänd och inte uppger namn, hemvist och födelsetid eller lämnar uppgifter om detta som kan antas vara osanna eller 3) den som har anhållits som misstänkt för brott om fingeravtryck eller fotografi kan behövas för att utreda om den anhållne har begått brottet eller något annat brott eller annars för att få till stånd erforderlig utredning eller om den anhållne anses farlig för den allmänna säkerheten eller laglydnaden.
Ds 2004:35 Gällande rätt m.m.
I andra stycket samma paragraf anges att om det behövs för att utreda brott på vilket fängelse kan följa får fingeravtryck och fotografi tas även av den som misstänks för brottet utan att denne är anhållen eller häktad för detta samt av den som inte är misstänkt för brottet.
Enligt 4 § får den som är anhållen eller häktad som misstänkt för brott också videofilmas. Även avtryck av hand, fot eller öra får tas. Detsamma gäller i fråga om en annan person, om det behövs för att utreda brott på vilket fängelse kan följa. Om den som har fotograferats eller videofilmats har förändrat sitt utseende eller det annars finns anledning till det, får enligt 5 § nytt fotografi eller ny videoupptagning göras om personen i fråga är berövad friheten.
Beslut om att ta avtryck, fotografera eller videofilma skall enligt 6 § tas av undersökningsledaren i fall som avses i 2–4 §§ om det behövs för utredningen om brottet och i annat fall enligt 2– 4 §§ samt enligt 5 § av polismyndigheten. Fingeravtryck, fotografi och avtryck av hand eller fot skall enligt 7 §, utom i fall enligt 2 § då avtryck eller fotografi tagits av någon som inte är misstänkt för brott, skyndsamt sändas till RPS.
3.6. Polisdatalagen (1998:622) samt polisdataförordningen (1999:81)
3.6.1. Allmänt om lagens tillämpningsområde m.m.
Polisdatalagen gäller enligt 1 § utöver personuppgiftslagen (1998:204) vid behandling av personuppgifter i polisens verksamhet för att 1) förebygga brott och andra störningar av den allmänna ordningen och säkerheten, 2) övervaka den allmänna ordningen och säkerheten, hindra störningar därav samt ingripa när sådana har inträffat eller 3) bedriva spaning och utredning i fråga om brott som hör under allmänt åtal. Lagen gäller inte för behandling av personuppgifter som företas med stöd av lagen om belastningsregister, lagen om misstankeregister eller lagen om Schengens informationssystem.
Gällande rätt m.m. Ds 2004:35
Bestämmelser om register med uppgifter om DNA-analyser i brottmål finns i 22–28 §§. Med DNA-analys förstås enligt 3 § varje förfarande som kan användas för analys av deoxyribonukleinsyra. I 29–31 §§ finns bestämmelser om fingeravtrycks- och signalementsregister. Personuppgiftsansvarig för behandling av uppgifter i dessa register är enligt 4 § RPS.
I 6–8 §§ finns bestämmelser angående utlämnade av uppgifter ur de register som omfattas av lagens tillämpningsområde. Av dessa framgår att uppgifter som är nödvändiga för att framställa rättsstatistik får lämnas till ansvarig myndighet, dvs. till Brottsförebyggande rådet. Vidare får uppgifter lämnas till utländsk myndighet eller mellanfolklig organisation om det följer av en internationell överenskommelse som Sverige godkänt. Uppgifter får även lämnas ut efter vad som följer av 1 kap. 3 § tredje stycket sekretesslagen (1980:100), som avser utländsk myndighet. Slutligen får regeringen meddela föreskrifter om att uppgifter på begäran får lämnas ut till polis- eller åklagarmyndighet i en stat som är ansluten till Interpol om det behövs för att förebygga, upptäcka, utreda eller beivra brott. Regeringen får även i andra fall meddela föreskrifter om utlämnande av uppgifter. Närmare precisering av sådana föreskrifter finns i 17 och 18 §§ polisdataförordningen.
I 11 § polisdataförordningen anges att SKL, polismyndigheter och åklagarmyndigheter får ha direkt åtkomst till register med uppgifter om DNA-analyser i brottmål; dock får polis- och åklagarmyndigheternas åtkomst begränsas till uppgift huruvida viss person förekommer i registren eller inte.
3.6.2. Register med uppgifter om DNA-analyser i brottmål
I 22–28 §§polisdatalagen återfinns, som nämnts tidigare, bestämmelserna om register med uppgifter om DNA-analyser i brottmål. Enligt 22 § första stycket får uppgifter om resultat av DNA-analyser endast behandlas för att underlätta identifiering av personer i samband med utredning om brott. Enligt samma lagrum får RPS föra dels ett DNA-register, dels ett spårregister
Ds 2004:35 Gällande rätt m.m.
över de uppgifter som behandlas. Sådana uppgifter får enligt andra stycket samma lagrum även behandlas i förundersökningar och särskilda undersökningar.
DNA-registret får enligt 23 § innehålla uppgifter om resultatet av DNA-analyser som gjorts under utredning om ett brott och som avser personer som har dömts för:
1. ett sådant brott mot en persons liv eller hälsa, personliga in-
tegritet eller säkerhet som avses i 3, 4, 6, 8, 12 eller 17 kap. brottsbalken om brottet kan leda till fängelse i mer än två år,
2. ett allmänfarligt brott enligt 13 kap. brottsbalken om brottet
kan leda till fängelse i mer än två år, eller
3. försök, förberedelse, stämpling, anstiftan eller medhjälp till
ett sådant brott som avses i punkterna 1 och 2.
Enligt 24 § första stycket skall registreringen av analysresultatet begränsas till uppgifter som ger information om den registrerades identitet. Resultat som kan ge upplysning om personliga egenskaper får inte registreras. Av andra stycket samma lagrum framgår att DNA-registret utöver ovanstående uppgifter endast får innehålla upplysning som visar i vilket ärende analysen har gjorts och vem analysen avser.
Uppgifterna i DNA-registret skall enligt 27 § första stycket gallras senast när uppgifterna om den registrerade personen gallras ur belastningsregistret. I lagen (1998:620) om belastningsregister finns bestämmelser om gallring i 16–18 §§. Av 16 § i nyssnämnda lag framgår bl.a. att uppgifter skall gallras om den registrerade frikänts från den åtalade gärningen eller avlidit. Vidare skall enligt 17 § samma lag som huvudregel uppgift om fängelsestraff gallras tio år efter frigivningen, uppgift om skyddstillsyn eller villkorlig dom gallras tio år efter domen eller beslutet, uppgift om sluten ungdomsvård gallras tio år efter det att påföljden helt verkställts samt uppgift om överlämnande till rättspsykiatrisk vård gallras tio år efter utskrivningen. Om det inom den tid som anges i 17 § förekommer ny anteckning i belastningsregistret skall enligt 18 § första stycket ingen av anteckningarna gallras så länge någon av dem skall finnas kvar i registret. Enligt andra
Gällande rätt m.m. Ds 2004:35
stycket samma paragraf skall dock uppgifterna gallras efter tjugo år om de inte avser uppgift om fängelsestraff eller överlämnande till rättspsykiatrisk vård. I dessa fall krävs att de tidsfrister som gäller för dessa anteckningar gått ut.
Spårregistret får enligt 25 § polisdatalagen innehålla uppgifter om DNA-analyser som har gjorts under utredning av brott och som inte kan hänföras till en identifierbar person. Utöver uppgifter om analysresultat får spårregistret endast innehålla upplysningar som visar i vilket ärende analysen gjorts.
Uppgifterna i spårregistret får enligt 26 § endast jämföras med analysresultat som 1) inte kan hänföras till en identifierbar person, 2) finns i DNA-registret eller 3) kan hänföras till en person som är misstänkt för brott. Uppgifterna i spårregistret skall enligt 27 § andra stycket gallras senast trettio år efter registreringen.
Av 28 § framgår att om det i samband med utredning av ett brott har tagits ett prov för DNA-analys från en person som inte är misstänkt för brottet i fråga, får detta prov inte användas för något annat ändamål än det för vilket det togs. Ett sådant prov får inte heller sparas efter det att målet slutligt avgjorts.
3.6.3. Register med fingeravtryck m.m.
Bestämmelser om fingeravtrycks- och signalementsregister finns i 29–31 §§polisdatalagen. Enligt 29 § första stycket får sådant register föras av RPS i syfte att underlätta identifiering av personer i samband med brott samt för identifiering av okända personer även i andra fall. Sådana uppgifter som avses i första stycket får enligt andra stycket samma lagrum även behandlas i förundersökningar och särskilda undersökningar.
Fingeravtrycks- och signalementsregistret får enligt 30 § endast innehålla uppgifter bl.a. om den som är misstänkt eller dömd för brott. I registret får endast antecknas uppgifter om fingeravtryck, signalement, identifieringsuppgifter samt ärendenummer.
Uppgifterna om en misstänkt person i registret skall enligt 31 § första stycket som huvudregel gallras när förundersökning eller åtal mot personen läggs ned eller när åtal ogillas. De får
Ds 2004:35 Gällande rätt m.m.
dock bevaras längre om andra uppgifter om den registrerade skall behandlas enligt 10 och 11 §§, dvs. i vissa fall vid kvarstående misstankar trots nedlagd förundersökning eller åtal eller ogillat åtal. Om den registrerade personen döms skall uppgifterna i registret enligt andra stycket samma lagrum gallras senast vid den tidpunkt då uppgifterna gallras ur belastningsregistret. Närmare om vad som gäller för uppgifter i belastningsregistret har redogjorts för under avsnittet om DNA-register ovan.
3.7. Sekretesslagen (1980:100)
Uppgifterna i DNA-registret skyddas genom bestämmelser i sekretesslagen utifrån två skyddsintressen, dels sekretess med hänsyn främst till intresset att förebygga eller beivra brott (5 kap.), dels sekretess med hänsyn till skyddet för enskilds förhållanden av såväl personlig som ekonomisk natur (9 kap.).
Av 5 kap. 1 § första stycket framgår att sekretess gäller för uppgift som hänför sig till förundersökning i brottmål (punkten 1) samt uppgift som hänför sig till bl.a. åklagarmyndighets och polismyndighets verksamhet i övrigt för att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott (punkten 4) om det kan antas att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller den framtida verksamheten skadas om uppgiften röjs.
Enligt 9 kap. 17 § första stycket punkten 6 gäller att sekretess gäller för uppgift om enskilds personliga och ekonomiska förhållanden i register som förs av RPS enligt polisdatalagen eller som annars behandlas där med stöd av samma lag om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till den enskilde lider skada eller men. Av 9 kap. 18 § andra stycket framgår att sekretessen enligt 17 § som huvudregel upphör att gälla om uppgiften lämnas till domstol med anledning av åtal. DNA-registret är, som framgår av avsnittet 3.6 ovan, ett register som förs med stöd av polisdatalagen, varför det således omfattas av den aktuella bestämmelsen i sekretesslagen.
Gällande rätt m.m. Ds 2004:35
3.8. Polislagen (1984:387)
I 10 § första stycket 4 punkten polislagen anges att en polisman, i den mån det är försvarligt, får använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd om polismannen skall verkställa eller biträda vid kroppsvisitation, kroppsbesiktning eller annan liknande åtgärd. Enligt andra stycket samma lagrum får våld mot person i dessa fall brukas endast om polismannen eller den han biträder möts av motstånd. Av förarbetena till lagrummet (prop. 1983/84:111 sid. 95) framgår att med uttrycket ”annan liknande åtgärd” avses åtgärder enligt 28 kap. 14 § RB, dvs. tagande av fotografi och fingeravtryck, samt blodunderökning enligt lagen (1958:642) om blodundersökning m.m. vid utredning om faderskap.
3.9. Europarådets rekommendation No. R (92) 1 om användningen av DNA-analys inom ramen för det straffrättsliga systemet
Rekommendationen är från februari 1992 och återfinns i sin helhet som bilaga 2 i promemorian. Sverige har antagit ovanstående rekommendation utan att reservera sig i någon del. Mot bakgrund av de frågeställningar som behandlas i promemorian är det främst vad som anges under punkterna 4 och 8 i rekommendationerna som är av intresse. Av punkten 4 följer att provtagning i syfte att utföra en DNA-analys endast får tas under de förutsättningar som anges i nationell lagstiftning. I de fall lagstiftningen i fråga medger att prov tas utan att samtycke inhämtats från den misstänkte får sådana prov tas endast om det är befogat med hänsyn till omständigheterna i fallet. I punkten 8 behandlas hur prover och analyser skall få bevaras. Huvudregeln är att prover som tagits för DNA-analys inte skall finnas kvar efter det att ärendet för vilket det tagits slutligt avgjorts. Vidare skall resultaten av DNA-analysen gallras när det inte längre är nödvändigt att behålla det för det ändamål för vilket det tagits. Emellertid anges att i de fall DNA-analysen avser en person som fällts för allvarligt brott mot någons liv, integritet eller säkerhet till person får in-
Ds 2004:35 Gällande rätt m.m.
formationen sparas under viss, i nationell lag angiven, tid. I de fall personen i fråga så kräver eller när ett prov inte kan knytas till viss individ får provet eller analysbesked från provet sparas under längre perioder. Om det gäller en nations säkerhet får nationell lag medge att prover och analysresultat från DNA-prover sparas även om den misstänkta personen inte åtalats eller fällts för brott. Nationell lag skall i sådana fall ange under hur lång tid provet eller analysbeskedet skall få sparas.
4. Lite statistik
4.1. DNA-register och spårregister
I de DNA-register och spårregister som förs av SKL i enlighet med bestämmelserna i polisdatalagen (se närmare avsnitt 3.6 ovan) fanns vid utgången av år 2003 2 687 DNA-profiler registrerade i DNA-registret och 8 851 DNA-profiler registrerade i spårregistret. Motsvarande siffror för år 2002 var 1 689 respektive 5 736.
Under år 2003 fick man vid SKL i samband med körningar mot de båda registren totalt 1 658 träffar, varav 760 avsåg spår mot spårregistret, 765 misstänkt mot spårregistret och 133 spår mot DNA-registret. Motsvarande siffror för år 2002 var totalt 1 453 fördelade på 770, 585 och 98. I detta sammanhang bör beaktas att SKL under november och december 2003 p.g.a. byte av datasystem i princip inte alls utförde några registerkörningar.
4.2. Fingeravtrycksregister
I det nationella fingeravtrycksregistret fanns vid utgången av år 2003 195 800 personer registrerade. Det tillkom under året 7 500 nya registreringar. Vid sökningar mot registret fick man under år 2003 ungefär 3 050 träffar, varav bl.a. 1 300 träffar mot person, 1 500 träffar mot spår och 160 träffar mot ouppklarade fall.
Lite statistik Ds 2004:35
4.3. Brottsstatistik
Nedanstående statistikuppgifter är hämtade från Brottsförebyggande rådets officiella statistik.
I de fall fängelse ingår i straffskalan för ett brott, kan domstolen, beroende bl.a. av gärningsmannens personliga förhållanden samt brottets svårighetsgrad, döma till antingen fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn, överlämnande till sluten ungdomsvård, överlämnande till rättspsykiatrisk vård samt överlämnande till vård inom socialtjänsten. Även böter kan i vissa undantagsfall, bl.a. om det rör sig om unga lagöverträdare, ådömas även om straffskalan för brottet endast anger fängelse.
4.3.1. Anmälda brott och uppklarade brott år 2003
Under år 2003 anmäldes totalt 1 255 371 brott till polisen. Av de anmälda brotten utgjorde 1 103 139 brott enligt brottsbalken och 152 232 brott mot specialstraffrättsliga författningar. Av de sistnämnda avsåg 76 517 anmälningar brott mot trafikbrottslagen och 40 860 anmälningar brott mot narkotikastrafflagen. Bland anmälda brottsbalksbrott utgjorde 165 918 brott mot person enligt 3–7 kap., 895 405 förmögenhetsbrott enligt 8–12 kap., varav 668 798 avsåg tillgreppsbrott enligt 8 kap. Av dessa anmälda tillgreppsbrott avsåg 48 607 inbrottsstölder i bostad eller fritidshus m.m. och 67 199 tillgrepp av motordrivet fortskaffningsmedel.
Under år 2003 blev totalt 361 309 brott uppklarade. Av dessa fanns misstänkt person i 252 072 fall (s.k. personuppklarade brott
)
. Majoriteten av de uppklarade brotten var anmälda samma år. Av de personuppklarade brotten avsåg 140 124 brott enligt brottsbalken, varav 40 943 avsåg brott mot person enligt 3–7 kap. och 84 061 brott mot förmögenhet enligt 8–12 kap. Av tillgreppsbrotten enligt 8 kap. var det 56 710 brott som personuppklarades. Av dessa avsåg 1 744 inbrottsstölder i bostad eller fritidshus m.m. och 4 473 tillgrepp av motordrivet fortskaffningsmedel.
Ds 2004:35 Lite statistik
4.3.2. Personer misstänkta för brott efter brottstyp år 2003
Under år 2003 var totalt 98 821 personer misstänkta för brott. Av dessa var 66 479 personer misstänkta för brottsbalksbrott och 46 882 personer misstänkta för brott mot specialstraffrättsliga författningar, varav 15 433 personer var misstänkta för brott mot narkotikastrafflagen och 27 919 personer var misstänkta för brott mot trafikbrottslagen.
4.3.3. Personer lagförda för brott efter huvudbrott och huvudpåföljd år 2003
Under år 2003 utfärdades i Sverige totalt 57 639 domar. Av de påföljder som därvid dömdes ut avsåg 14 903 enbart fängelse, 9 481 villkorlig dom (varav 3 298 med samhällstjänst), 6 393 skyddstillsyn (varav 220 i kombination med fängelse, 1 010 med kontraktsvård och 896 med samhällstjänst), och 2 551 överlämnande till vård inom socialtjänsten. Antalet domar där påföljden bestämdes till enbart böter uppgick till 21 942.
Om man ser till de vanligaste påföljderna fängelse, villkorlig dom och skyddstillsyn för olika brott upptagna i brottsbalken, kan av statistiken utläsas att 6 618 sådana domar utfärdats avseende brott mot 3–7 kap. brottsbalken, vilka avser brott mot person, 12 261 domar avser brott mot 8–12 kap. brottsbalken, vilka avser förmögenhetsbrott. Av dessa kapitel är brott mot 8 kap., dvs. tillgreppsbrotten, klart dominerande med 7 495 domar. Bland tillgreppsbrotten dominerar stöld med 5 079 domar där påföljden bestämdes till fängelse, villkorlig dom eller skyddstillsyn.
För brott enligt specialstraffrätten framgår av statistiken att brott mot trafikbrottslagen medfört 7 069 domar där påföljden bestämts till fängelse, villkorlig dom eller skyddstillsyn meddelats under år 2003. Motsvarande siffra för brott mot narkotikastrafflagen är 2 540 domar, varav 1 748 avsåg fängelse.
5. Tidigare utredningsarbete m.m.
5.1. Tvångsmedel enligt 27 och 28 kap. RB samt polislagen (SOU 1995:47)
I Polisrättsutredningens slutbetänkande Tvångsmedel enligt 27 och 28 kap. RB samt polislagen (SOU 1995:47) diskuterades bl.a. frågor om kroppsbesiktning och förutsättningar för tagande av DNA-prov från annan än den som är skäligen misstänkt för brott. Utredningen föreslog att det befintliga begreppet kroppsbesiktning skulle delas upp i en mindre ingripande besiktning av kroppens yttre och en mer ingripande avseende kroppens inre på följande sätt. Kroppsbesiktning skulle få göras i syfte att söka efter föremål som får tas i beslag eller för att ta reda på omständigheter som kan ha betydelse för utredning om brottet.
Den mindre ingripande kroppsbesiktningen bestående av tagande av hårprov, hudprov, salivprov och blodprov samt andra provtagningar som inte kräver undersökning av kroppens inre skulle enligt förslaget få utföras på dels den som är skäligen misstänkt för brottet som det är föreskrivet fängelse för det, dels av annan om det för brottet är föreskrivet fängelse i två år eller däröver och det finns synnerlig anledning att anta att åtgärden kommer att leda till det avsedda resultatet.
Den mer ingripande kroppsbesiktningen bestående av undersökning av kroppens inre samt tagande av andra prov än de tidigare uppräknade från människokroppen skulle enligt förslaget få utföras på den som är skäligen misstänkt för brottet om det för brottet är föreskrivet fängelse två år eller däröver eller av annan person, om det för brottet inte är föreskrivet lindrigare
Tidigare utredningsarbete m.m. Ds 2004:35
straff än fängelse i två år och det finns synnerlig anledning att anta att åtgärden kommer att leda till det avsedda resultatet.
Utredningen föreslog vidare att de prover som tas vid en kroppsbesiktning inte skall omfattas av själva begreppet kroppsbesiktning, utan att det i stället i lagen skall anges att sådant prov får undersökas om det behövs för utredningen om brottet.
Beslut om sådan yttre kroppsbesiktning som innefattar provtagning från hår, saliv, blod etc. skall enligt utredningens förslag fattas av rätten, åklagaren, förundersökningsledaren eller, om det är ett brådskande fall och kroppsbesiktningen avser en person som är skäligen misstänkt, av polisman.
Remissinstanserna framförde många kritiska synpunkter på förslagen. Bland annat anförde Riksåklagaren att begreppet kroppsbesiktning inte bör indelas i olika nivåer eftersom det i det enskilda fallet kan vara svårt att avgöra vilken sorts undersökning som är mer integritetskränkande än andra undersökningar. Dock ansåg Riksåklagaren att särskilda regler för DNA-analyser bör införas. Även Rättsmedicinalverket och Sveriges läkarförbund ansåg att en indelning av begreppet kroppsbesiktning i en yttre och en inre undersökning var olämplig då integritetsintrånget mer är relaterat till vilken kroppsdel som undersöks och med vilken teknik detta sker än hur långt in i kroppen undersökningen går.
Förslaget att kroppsbesiktning även skall få utföras på målsägande kritiserades av flera instanser. JO avstyrkte förslaget bl.a. med hänsyn till att det inte föreligger någon skyldighet för målsägande att anmäla brott eller att uttala sig i saken under förundersökningen samt att målsäganden inte är skyldig att avge en berättelse inför domstolen. Vidare anförde JO att en rättsstat inte bör acceptera att en målsägande mot sin vilja utsätts för en sådan integritetskränkning som en kroppsbesiktning mot någons vilja innebär. Även Svea hovrätt och Hovrätten över Skåne och Blekinge ställde sig kritiska till förslaget; dock ansåg den sistnämnda hovrätten att kroppsbesiktning av enklare slag borde tillåtas mot målsägandens vilja. Även Riksåklagaren ansåg att förslaget om kroppsbesiktning av icke misstänka medför en
Ds 2004:35 Tidigare utredningsarbete m.m.
oacceptabelt ökad risk för integritetskränkningar och avstyrkte förslaget. Även bland andra Rättsmedicinalverket, Sveriges läkarförbund, Sveriges advokatsamfund och Överåklagarens vid Statsåklagarmyndigheten för speciella mål avstyrkte förslaget med hänsyn till målsägandens integritet.
Betänkandet har inte medfört någon lagändring avseende bestämmelserna om kroppsbesiktning.
5.2. Kriminalunderrättelseregister och DNA-register (SOU 1996:35)
I Registerutredningens delbetänkande Kriminalunderrättelseregister och DNA-register (SOU 1996:35) föreslogs bl.a. vissa ändringar i rättegångsbalken samt en ny lag om register med uppgifter om DNA-analys i brottmål.
Förslaget till ändring i rättegångsbalken innebar att kroppsbesiktning för analys av DNA skulle få företas även om det inte behövs för utredningen om brottet. Sådan kroppsbesiktning skulle enligt förslaget få tas på den som är anhållen eller häktad för brott som kan föranleda registrering enligt den föreslagna lagen om registrering med uppgift om DNA-analys i brottmål. Vidare föreslogs att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer skulle få meddela närmare föreskrifter om förutsättningarna för kroppsbesiktning för detta ändamål.
Enligt utredningens förslag skulle ett personregister och ett spårregister med uppgifter om resultat av DNA-analys få föras av RPS. Registrens ändamål skulle vara att underlätta identifiering av personer i samband med utredning om brott. Personregistret skulle enligt utredningens förslag få innehålla uppgifter om resultatet av en DNA-analys som gjorts under utredning om ett brott och som avser en person som dömts för
Tidigare utredningsarbete m.m. Ds 2004:35
1. ett sådant brott mot en persons liv eller hälsa, personliga
integritet eller säkerhet som avses i 3, 4, 6, 8, 12 eller 17 kap. brottsbalken, om brottet kan leda till fängelse i mer än två år,
2. ett allmänfarligt brott som avses i 13 kap. brottsbalken, om
brottet kan leda till fängelse i mer än två år, eller
3. försök, förberedelse, stämpling, anstiftan eller medhjälp till
ett sådant brott som avses i 1 eller 2.
Vidare angavs i förslaget att registreringen av analysresultaten skulle begränsas till uppgifter som ger information om den registrerades identitet.
Spårregistret skulle få innehålla uppgifter om resultatet av en DNA-analys som har gjorts under utredning om ett brott och uppgifterna skall inte kunna hänföras till viss person.
I övervägandena om DNA-register m.m. uppgav utredningen bl.a. följande. Vid övervägande av hur krav på en effektiv brottsbekämpning skall avvägas mot integritetskyddsynpunkter har det för utredningen förefallit naturligt att i första hand göra jämförelser med bestämmelserna om tagning och registrering av fingeravtryck med anledning av en brottsutredning. DNA-analys är en förhållandevis ny metod som befinner sig i stark utveckling. Detta motiverar viss försiktighet. Genom analys av DNA kan man få kännedom om bl.a. vissa fysiska särdrag hos en person och hans mottaglighet för vissa sjukdomar. Eftersom genetiska undersökningar med DNA-analys når in i privatlivets innersta sfär har det ansetts vara av vikt att tekniken står under sådan kontroll att den enskilde skyddas mot opåkallat intrång.
Om förutsättningarna för registrering av DNA-profil i personregistret angav utredningen bl.a. följande. Endast den som döms för ett brott bör kunna registreras i personregistret. Det skall inte vara tillåtet att registrera jämförelseprover från målsägande och andra. Inte heller alla brott bör kunna medföra registrering, utan en stark begränsning bör ske med hänsyn till såväl brottets karaktär som dess svårighetsgrad. Det skall vara fråga om brott som erfarenhetsmässigt medför risk för återfall. Vidare bör vägas in att för de brott där DNA-tekniken har större
Ds 2004:35 Tidigare utredningsarbete m.m.
betydelse för utredningen föreligger större anledning till registrering, såsom våldsbrott och sexualbrott. Ett sådant synsätt stämmer överens med Europarådets rekommendation. Vad avser kravet på brottets svårighetsgrad bör detta vara fängelse i mer än två år, vilket överensstämmer med ovan nämnda rekommendationer, som talar om ”serious offences”. Utredningen ansåg vidare att även allmänfarliga brott på vilka fängelse i mer än två år kan följa skulle omfattas av möjligheterna till registrering.
När det gäller frågan om vilka personer som skulle omfattas av möjligheterna till provtagning anslöt sig utredningen till Polisrättsutredningens förslag att även andra misstänkta personer än de som är skäligen misstänkta för brott på vilket fängelse kan följa borde omfattas, se närmare i avsnittet 4.1 ovan i den delen.
Utredningen diskuterade i betänkandet frågan om provtagning för DNA-analys även skulle få tas på en person som inte alls är misstänkt för brott, såsom exempelvis målsägande. Nuvarande ordning förutsätter samtycke från personen i fråga. Även i denna fråga anslöt sig utredningen till vad Polisrättsutredningen kommit fram till, se avsnitt 5.1 ovan.
Vidare ansåg utredningen det skall få tas DNA-prov för analys på den person som är anhållen eller häktad för brott som kan medföra registrering i DNA-registret, oavsett om provet behövs för utredningen om brottet eller ej.
5.3. Behandling av personuppgifter i polisens verksamhet (SOU 2001:92)
I Polisdatautredningens slutbetänkande Behandling av personuppgifter i polisens verksamhet (SOU 2001:92) föreslogs en helt ny polisdatalag. I kapitel 12 i betänkandet behandlas register med uppgifter om DNA-analyser i brottmål. Utredningen föreslog att de befintliga bestämmelserna om register av DNA-analyser i brottmål i 22–28 §§polisdatalagen och 11 § polisdataförordningen borde gälla även i fortsättningen dock med det tillägget att aktuella uppgifter även borde få behandlas i brottsutredningar
Tidigare utredningsarbete m.m. Ds 2004:35
som handläggs enligt 23 kap. 22 § RB eller enligt 31 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.
I sitt remissvar till betänkandet anförde RPS bl.a. följande. Polisdatautredningen har i betänkandet framhållit att behandlingen i DNA-registret inte omfattar känsliga personuppgifter. Det finns därför inte skäl att behandla uppgifter om DNAprofiler i DNA-register på annat sätt än uppgifter om fingeravtryck i fingeravtrycksregister. Tvåårsregeln i 23 § polisdatalagen när det gäller behandling av personuppgifter i DNAregister borde därför tas bort och det bör räcka att fängelse ingår i straffskalan för brottet. En sådan ordning skulle främja arbetet med att bekämpa vardagsbrottsligheten.
Betänkandet är f.n. föremål för fortsatta överväganden inom regeringskansliet.
5.4. Genetik, integritet och etik (SOU 2004:20)
Kommittén om genetisk integritet skulle enligt sina direktiv se över ett antal frågeställningar rörande genetisk diagnostik, genterapi och kloning. Kommittén anförde i slutbetänkandet Genetik, integritet och etik (SOU 2004:20) bl.a. att en allmän utgångspunkt skall vara att det skall vara tillåtet att med den enskildes fria och informerade samtycke efterforska och använda genetisk information inom hälso- och sjukvården samt i den medicinska forskningen. Kommittén föreslår i betänkandet att det i en ny lag skall införas ett generellt förbud mot att genetisk information utan stöd i lag får efterforskas eller användas av någon annan än den informationen avser (oavsett samtycke från denne). Dock föreslås förbudet inte gälla om informationen efterforskas eller används för medicinskt ändamål, för ändamål som har anknytning till vetenskaplig eller släkthistorisk forskning eller i syfte att erhålla bevisning i rättegång. Från kommitténs utgångspunkter finns det inte skäl att ifrågasätta användningen av genetisk information inom rättsväsendet. Dock konstaterar kommittén i avsnitt 6.3 (sid. 131) att det är angeläget att det klarläggs hur rättegångsbalkens bestämmelser om straff-
Ds 2004:35 Tidigare utredningsarbete m.m.
processuella tvångsmedel förhåller sig till regleringen i lagen (2002:297) om biobanker i hälso- och sjukvården m.m., som gäller för de biobanker som består av vävnadsprover som tagits och samlats in för visst ändamål från patienter eller annan provgivare inom hälso- och sjukvården. Kommittén konstaterar att den frågan kommer att övervägas i särskild ordning.
6. Utländska utblickar
6.1. Finland
Finland har från och med den 1 januari 2004 nya bestämmelser om användningen av DNA-tekniken inom brottsbekämpningen.
Tagande av DNA-prov omfattas av begreppet kroppsbesiktning, som regleras i Tvångsmedelslagen (30.4.1987/ 450). Med kroppsbesiktning förstås en undersökning av en person som omfattar den undersöktes kropp och som innebär att blodprov kan tas eller att annan undersökning av hans kropp kan göras. Kroppsbesiktning får företas på den som på sannolika skäl misstänks för ett brott för vilket det föreskrivna strängaste straffet är mer än sex månaders fängelse eller för rattfylleri eller straffbart bruk av narkotika. Om det inte finns sannolika skäl för misstanke om brott får kroppsbesiktning företas på en misstänkt endast om det på synnerligen giltiga skäl kan antas att utredning om brottet kan fås genom åtgärden.
När det gäller sådan kroppsbesiktning som är nödvändig för bestämning av DNA-profilen gäller att den får utföras på den person som är misstänkt för ett brott för vilket det strängaste straffet är minst sex månaders fängelse. De DNA-profiler som registreras i polisens personregister får inte innehålla uppgifter om andra personliga egenskaper än kön. Avser utredningen ett brott för vilket det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst fyra år får sådan kroppsbesiktning som är nödvändig för att bestämma personens DNA-profil företas på annan person än den misstänkte, om undersökningen är av synnerligen stor betydelse för utredningen om brottet. I sistnämnda fall gäller att
Utländska utblickar Ds 2004:35
DNA-profilen och själva DNA-provet skall utplånas när målet avgjorts genom lagakraftvunnet avgörande eller lämnats därhän.
Uppgifter i DNA-registret om dömda personer finns kvar i registret tills tio år förflutit efter personens död. Vad avser registreringen av misstänkta personers DNA-profil gäller att såväl DNA-profilen som själva DNA-provet skall utplånas ett år efter det att misstanken om brottet avskrevs eller åtal ogillades. Polisen får var tredje månad listor från befolkningsregistret med uppgifter om avlidna personer och samkör dessa mot registren.
Finland har inte någon lagreglering avseende registrering av DNA-profiler i spårregister.
Polisen får ta bl.a. fingeravtryck och andra signalementsuppgifter av den som är misstänkt för ett brott, oavsett vilken påföljd som kan följa på brottet. Om utredningen avser ett brott för vilket det strängaste straffet är mer än sex månaders fängelse får signalement tas även av den som inte är misstänkt för brottet i fråga. Signalement från den som inte är misstänkt för brott får inte användas för undersökning av andra brott än det aktuella och får inte heller registreras eller förvaras för annat ändamål.
Den nuvarande lagstiftningen avseende DNA-användningen inom brottsbekämpningen infördes, som nämnts ovan, den 1 januari 2004. Finland har inte reserverat sig mot Europarådets rekommendation om användningen av DNA-tekniken inom brottsbekämpningen. Inför lagändringen har man i Finland ansett att rekommendationen i fråga, som (vilket framgår av avsnitt 3.9) inskränker DNA-registrering till ”serious offences”, med hänsyn till DNA-teknikens landvinningar med tiden blivit obsolet, varför kravet på brott av viss svårighetsgrad inte längre behöver iakttas.
I samband med den nya lagstiftningen övergick man i Finland från att ta blodprov för DNA-analys till att regelmässigt använda sig av kindavskrap. På tre månader har antalet registreringar i DNA-registret ökat med drygt 2 000. Varje år får Finland mellan 12 000 och 15 000 nya registreringar i signalementsregistret. Man räknar med att det med den nya lagstiftningen skall tillkomma mellan 10 000 och 12 000 nya registreringar i DNA-registret per
Ds 2004:35 Utländska utblickar
år och att detta om 15 till 20 år kommer att ha samma omfattning som signalementsregistret. Ännu har inte någon strategisk förändring av polisarbetet kunnat noteras, men det är troligt att när ökningen av antalet träffar i registret syns i statistiken kommer också de olika polismyndigheterna att i ökad utsträckning se möjligheterna med det nya systemet. Redan nu kan en ökning av antalet träffar i DNA-registret iakttas och man räknar med en fördubbling av antalet träffar vid registersökning under år 2004. Till 90 procent beräknas denna ökning avse s.k. massbrott, dvs. förmögenhetsbrott såsom tillgreppsbrott av olika slag. Ett ärende i det kriminaltekniska laboratoriet omfattar i snitt 2,7 prov DNA-prov och kostar idag 265 Euro. Denna kostnad förväntas minska när volymerna ökar och vissa delar av analysprocessen automatiserats.
6.2. Danmark
I Danmark får motsvarigheten till kroppsbesiktning, enligt Retsplejelovens 72 kap., endast företas avseende den person för vilken det finns en ”begrundad misstanke” att tro att denne har begått ett brott som kan medföra fängelse i minst ett år och sex månader och undersökningen kan antas vara av avgörande betydelse för utredningen om brottet. Dock får blodprov av den misstänkte tas om det finns ”begrundad misstanke” om att personen i fråga gjort sig skyldig till en lagöverträdelse som inbegriper alkoholförtäring eller bruk av narkotika. En person som inte är misstänkt för brott får inte utsättas för kroppslig undersökning om inte han eller hon givit sitt samtycke till åtgärden. Kroppsbesiktning får endast utföras under medverkan av en läkare.
Av lagen om upprättande av ett centralt DNA-profilregister (Lov nr 434 af 31/05/2000) framgår att det centrala DNA-register som tjänar som internt arbetsregister för polisen innehåller dels ett spårregister, dels ett personidentifierande DNA-profilregister. I personregistret får registreras DNA-profiler av personer som är eller varit misstänkta för överträdelser av vissa grövre brott i strafflagen under förutsättning att DNA-analysen utförts i ären-
Utländska utblickar Ds 2004:35
det. Personer misstänkta för eller dömda för narkotikabrott registreras inte. I personregistret fanns vid utgången av år 2003 ungefär 2 000 DNA-profiler registrerade.
Uppgifterna om misstänkta men ej dömda personer gallras efter tio år och uppgifterna i registret om dömda personer gallras när den registrerade fyllt 70 år.
Danmark håller f.n. på med en översyn av bestämmelserna om tagande av DNA-prov och registrering av analyserna i syfte att uppnå överensstämmelse med bestämmelserna om fingeravtryck. I så fall kommer i framtiden DNA-prov få tas från personer misstänkta för brott som kan medföra minst ett och ett halvt års fängelse, oavsett om provet behövs för utredningen om brottet eller ej. Registrering av DNA-profilen kommer också att kunna ske av alla misstänkta eller dömda för brott som kan medföra minst ett och ett halvt års fängelse, oavsett vilket brott det är fråga om.
6.3. Norge
I Norge regleras möjligheterna till kroppsbesiktning i kap. 10 i Forskrift om ordningen av påtalemyndigheten. Kroppslig undersökning av en misstänkt får ske av den som på skälig grund kan misstänkas för ett brott som kan medföra frihetsstraff om det kan antas vara av betydelse för utredningen om brottet och undersökningen inte framstår som oproportionerlig. Om den det gäller samtycker skriftligen får prov för DNA-analys tas utan hänsyn till om det föreligger skälig grund för misstanken om brott. Om den misstänkte inte samtycker till kroppslig undersökning kan sådan endast ske med rättens tillstånd. Blodprov och liknande ingrepp får endast företas av medicinsk personal, medan urinprov, utandningsprov och undersökning av munhåla får företas av polisen.
I samma lags kap. 12 finns bestämmelserna om ett centralt register för DNA-profiler. Kriminalpoliticentralen för dels ett identitetsregister, dels ett spårregister. I identitetsregistret skall registreras den som dömts för vissa brott enligt strafflagen, före-
Ds 2004:35 Utländska utblickar
trädesvis grövre sexualbrott, mord, grov misshandel och rån eller försök till dessa brott. Vidare kan personer som dömts för brott mot bestämmelser i strafflagens kap. 14 (allmänfarliga brott), 19 (sexualbrott), 22 (brott mot liv och hälsa) och 25 (utpressning och rån) registreras. DNA-profilen skall gallras från identitetsregistret senast två år efter det att personen i fråga avlidit eller sedan personen genom en lagakraftvunnen dom blivit frikänd.
6.4. Storbritannien (England och Wales)
Förutsättningarna för att få ta DNA-prov inom brottsbekämpningen framgår av the Police & Criminal Evidence Act 1984 samt av de tillägg till och ändringar av den lagen som framgår av the Criminal Justice & Public Order Act 1994, the Criminal Justice and Police Act 2001 samt the Criminal Justice Act 2003. Den sistnämnda lagen trädde i kraft den 5 april 2004. Av lagarna kan i huvudsak följande utläsas.
I England och Wales kan DNA-prov tas i form av antingen ”intimate samples” såsom blodprov och andra prov från kroppens inre, eller ”non-intimate samples”. Till de sistnämnda hör hårprov från huvudhår, salivprov genom tagning från munhålan, hudskrap och liknande. För att få ta ”intimate samples” från en person krävs antingen att personen i fråga är häktad och man har skälig misstanke att tro (”reasonable grounds”) att personen är skyldig till ett ”recordable offence”, dvs. ett brott på vilket kan följa fängelse eller att personen i fråga, som inte är häktad, har lämnat två ”non-intimate samples” som inte kunnat användas. En förutsättning i båda fallen är dock att personen ger sitt skriftliga samtycke till åtgärden och att provtagningen är av betydelse för brottsutredningen. När det gäller förutsättningarna för tagande av ”non-intimate samples” har fram till den 4 april 2004 gällt att personen i fråga skall ha blivit ”charged with a recordable offence”, vilket ungefär torde motsvara det svenska begreppet att någon är skäligen misstänkt för ett brott på vilket fängelse kan följa, eller dömts för sådant brott. Ett sådant prov kan då tas
Utländska utblickar Ds 2004:35
oavsett om det är av betydelse för brottsutredningen eller inte. Från och med den 5 april 2004 gäller emellertid att det räcker med att en person grips av polisen som misstänkt för ett brott på vilket fängelse kan följa för att polisen skall kunna ta ett DNAprov genom salivprov eller liknande. Denna sista lagändring medför att förutsättningarna för tagande av DNA-prov och tagande av fingeravtryck kommer att vara huvudsakligen desamma.
DNA-profilen från en misstänkt eller dömd person som tagits i enlighet med gällande bestämmelser registreras i en nationell DNA-databas. Uppgifterna behålls i denna databas fram till dess att den registrerade personen avlidit, oavsett om personen endast varit misstänkt och avförts från brottsutredningen i fråga eller av domstol frikänts från misstanke om brott.
Den nationella DNA-databasen inrättades år 1995 och innehåller idag ungefär 2,3 miljoner DNA-profiler från dömda och misstänkta personer, vilket motsvarar nästan alla aktiva kriminella i landet (man beräknar att ungefär 200 000 kriminella saknas i registret). Varje år tillkommer ungefär 400 000 nya DNA-profiler i registret. Utöver personregistret finns även ett spårregister, som för närvarande innehåller cirka 220 000 DNA-profiler. Under år 2003 fick enbart Metropolitan Police, som har hand om London-området med ungefär 8 miljoner invånare, drygt 7 000 träffar mot registret när man sökte mellan misstänkta och spår i registret och drygt 2 000 brott kunde klaras upp genom träffarna i registret. Den största andelen uppklarade brott är tillgreppsbrott såsom inbrottsstölder och tillgrepp av fortskaffningsmedel där gärningsmannen varit helt okänd och där vittnen saknats.
Den brittiska regeringen har under åren 2000–2004 anslagit 182 miljoner pund för verksamheten kring DNA-databasen. Pengarna har enligt uppgift från brittiska Home Office använts till själva databasen och analyskostnaderna i samband med utnyttjandet av densamma samt till stor del för utbildning av poliserna.
För att minska riskerna för att DNA-materialet inte kan ge en fulltalig DNA-profil på grund av kontamination från personal från polisen eller från personal vid analyserande laboratorium,
Ds 2004:35 Utländska utblickar
har man i Storbritannien inrättat databaser för såväl poliser som laboratorieanställda. Vad avser polisens elimineringsdatabas gäller att samtliga nyanställda poliser måste lämna ett DNA-prov som en förutsättning för anställning. Poliser som redan är anställda har givits möjlighet att frivilligt lämna ett DNA-prov, vilket mer än hälften av alla tjänstgörande poliser gjort. DNA-profilerna i detta register sparas endast så länge personen i fråga är anställd inom polisen och förstörs därefter. Sökning i registret får inte ske rent spekulativt, utan endast om det finns en grundad misstanke om att en viss namngiven polisman avsatt sitt DNA på det aktuella beviset. Beslut om sökning i registret fattas av ett högre polisbefäl. Motsvarande gäller i det register som avser anställda vid DNA-laboratorier.
7. Problem med gällande bestämmelser
7.1. Allmänt
Nuvarande bestämmelser om tagande av DNA-prov och registrering av DNA-profiler i DNA-register kom till i början av 1990-talet. Sedan dess har användandet av DNA-tekniken inom brottsbekämpningen ökat markant. Från flera håll har påtalats behovet av en översyn av gällande bestämmelser.
7.2. Rikspolisstyrelsen
Från företrädare för RPS har framhållits flera problem med de nuvarande bestämmelserna om tagande av DNA-prov och om registrering av DNA-profiler i DNA-registret. Synpunkterna framgår i huvudsak i det följande.
Tagande av DNA-prov
I praktiken har DNA-prov i åtskilliga förundersökningar tagits från andra än skäligen misstänkta personer under förutsättning att personen i fråga samtyckt till åtgärden med stöd av en gammal och oklar praxis. RPS har, liksom även JO (jfr avsnitt 7.4 nedan), framhållit det olämpliga i att en så viktig fråga inte är klart och tydligt reglerad i lag. Den lagstiftning som finns avseende möjligheterna att ta fingeravtryck av misstänkta och andra är föredömligt klar och väl inarbetad. DNA-analys innehåller inga andra
Problem med gällande bestämmelser Ds 2004:35
uppgifter om personen i fråga än rena identifieringsuppgifter, varför det kan ifrågasättas om inte DNA-provtagning bör kunna jämställas med förfarandet kring fingeravtryck. I så fall skulle tagande av DNA-prov läggas in som en naturlig del av åtgärderna vid bl.a. anhållande. Det skulle också avsevärt underlätta möjligheterna att ta jämförelseprover av vittnen, målsägande och andra personer som inte är misstänkta för det aktuella brottet.
Registrering i DNA-registret
Nuvarande bestämmelser om DNA-registret fungerar mindre väl i flera avseenden. Den uppräkning av vilka brott som kan föranleda registrering medför att allvarliga brott ur specialstraffrätten inte omfattas. Exempelvis omfattas inte narkotikabrott, brott mot vapenlagen och smugglingsbrott. Kravet att det för registrering skall gälla brott på vilket fängelse i mer än två kan följa innebär att viktig vardagsbrottslighet som tillgreppsbrott och misshandel inte kan föranleda registrering. Detta är olyckligt då just den brottstypen ofta utgör en inkörsport till grövre kriminalitet samt också utgör en stor del av alla anmälda brott. Utvecklingen och användningen av DNA-tekniken för att säkra spår på brottsplatsen och jämföra med spårregistret har ökat och används idag inte bara vid allvarligare brottslighet utan även vid sedvanliga inbrottsstölder, tillgrepp av fortskaffningsmedel och misshandelsbrott. För att öka uppklaringsmöjligheterna för vardagsbrottsligheten vore det önskvärt att databasen med DNAprofiler från dömda gärningsmän utökades väsentligt. Ett utökat personregister skulle också innebära att en persons brottslighet skulle upptäckas och kunna avbrytas på ett tidigare stadium än idag. Internationella jämförelser från länder med mer omfattande DNA-register visar att uppklaringsmöjligheterna för främst de s.k. volymbrotten kraftigt ökar vid ett mer omfattande DNAregister men att även uppklaringsmöjligheterna för våldsbrott utan känd gärningsman ökar. Vidare kan man förvänta kortare utredningstider för våldsbrott, då en träff i DNA-registret på ett
Ds 2004:35 Problem med gällande bestämmelser
tidigt stadium i utredningsarbetet pekar ut viss person, varvid förundersökningens omfattning tidigare kan begränsas.
7.3. Statens kriminaltekniska laboratorium
Från SKL har framförts att den nuvarande lagstiftningen avseende tagande och registrering av DNA-prov inte medger ett fullt utnyttjande av SKL:s kapacitet och DNA-teknikens landvinningar. Redan idag analyseras DNA-spår från bl.a. tillgreppsbrott och sådana spår registreras i spårregistret. Dock finns det inga möjligheter att med dagens lagstiftning registrera DNAprofilerna av dessa kända gärningsmän i DNA-registret. Om sådan registrering skulle vara tillåten skulle DNA-registret öka väsentligt i omfattning och betydligt fler träffar vid sökning av spår – DNA-registret uppkomma.
7.4. Justitieombudsmannen
JO prövade genom beslut av den 29 november 2001 (dnr 696-2001) en anmälan gällande en åtgärd av en åklagare vid Åklagarmyndigheten i Västerås som innebar att denne godkänt att personer som inte var skäligen misstänkta för brott i samband med förhör tillfrågades om de frivilligt ville lämna salivprov för DNA-analys. Förundersökningen avsåg ett mord. Av JO:s beslut framgår bl.a. följande. Nuvarande bestämmelser om kroppsbesiktning, varunder tagande av salivprov för DNA-analys hör, anger att den som är skäligen misstänkt för ett brott på vilket fängelse kan följa får utsättas för sådan undersökning. Med skälig misstanke förstås att det föreligger konkreta omständigheter som med viss styrka talar för att personen i fråga har begått den gärning som misstanken avser. Någon reglering av tagande av salivprov från annan än den som är skäligen misstänkt finns inte. Det finns inte någon rättslig reglering avseende den rättsliga innebörden av att ett samtycke av den enskilde inhämtats till åtgärden. I Polisrättsutredningens slutbetänkande (SOU 1995:47) anfördes bl.a. att en utgångs-
Problem med gällande bestämmelser Ds 2004:35
punkt för den svenska lagstiftningen bör vara att en åtgärd som får anses utgöra ett intrång i de i Europakonventionen och regeringsformen skyddade fri- och rättigheterna inte får företas annat än på de villkor som anges i lag, oavsett om den som utsätts för ingripandet har samtyckt till det eller ej. I doktrinen har i fråga om kroppsvisitation uttalats att det inte finns någon uttrycklig reglering i rättegångsbalken av innebörd att ett samtycke från den enskilde legaliserar åtgärden, men att skyddet mot kroppsvisitation i 2 kap. 6 § RF endast kan begränsas genom lag och inte genom avtal. JO gjorde i beslutet den bedömningen att rättsläget är oklart i fråga om annan än den som är skäligen misstänkt för ett brott kan utsättas för kroppsbesiktning genom att frivilligt samtycka till åtgärden. Mest förenligt med kraven på rättssäkerheten är enligt JO att grundlagsregeln tolkas så att den ställer upp ett skydd mot att en befattningshavare vid en brottsutredande myndighet uppträder på ett sätt som får till följd att någon med fog uppfattar sig vara tvungen att underkasta sig exempelvis en undersökning eller en provtagning. Särskilt tydligt är att en sådan situation kan uppkomma när åtgärden avser en person som har klart för sig att han eller hon inte är fri från misstanke om det brott utredningen avser. Frivilligheten kan i sådana situationer ifrågasättas. Med hänsyn till det oklara rättsläget uppgav dock JO att han inte fann anledning att rikta någon kritik mot den anmälde åklagaren. JO ansåg att det finns anledning att generellt i rättegångsbalken reglera frågan om undersökningar och andra åtgärder av kroppsbesiktningskaraktär avseende målsägande som anses kunna äga rum med dennes samtycke.
8. Överväganden och förslag
8.1. Inledning
DNA-tekniken har blivit ett allt vanligare och även allt viktigare medel för polisens möjligheter att klara upp begångna brott. När den nuvarande lagstiftningen infördes var tekniken relativ ny och därmed också dyr och användes framför allt vid grövre brottslighet. Idag skickar polismyndigheterna i allt större utsträckning in DNA-spår till SKL för analys vid s.k. volymbrott såsom inbrottsstölder och tillgrepp av fortskaffningsmedel. Den försiktighet som inledningsvis fanns mot användandet av DNA-tekniken inom brottsbekämpningen har avtagit.
Användandet av DNA-tekniken inom brottsbekämpningen är viktig för polis och åklagare. Genom provtagning kan felaktigt misstänkta personer på ett tidigt stadium uteslutas från den fortsatta utredningen om brottet eller kan misstankarna mot personerna stärkas. I båda fallen kan utredningen snabbare ledas in i rätt riktning.
Bevisvärdet av de DNA-analyser som görs är vanligtvis högt. Högsta domstolen har i en dom från december år 2003 (mål B 438/03 ang. rån m.m.) slagit fast att DNA-tekniken grundar sig på vetenskapligt erkända metoder och att man, om det inte framkommit någon omständighet som tyder på att något fel begåtts under den aktuella utredningen, måste kunna utgå från att undersökningen skett på ett korrekt sätt. Vidare uttalade Högsta domstolen att när SKL i utlåtandet angivit att det kan hållas för visst att de analyserade blodspåren härrör från personen i fråga, är det tillräckligt för att beviskravet ställt utom rimligt tvivel
Överväganden och förslag Ds 2004:35
skall vara uppfyllt under förutsättning att slutsatsen av DNAanalysen framstår som rimlig. Vid denna rimlighetsbedömning bör enligt Högsta domstolen beaktas om det finns några omständigheter som talar mot att den aktuella personen är gärningsman. Av detta kan man dra slutsatsen att DNA-analysresultatet skall ses som ett, låt vara i sig mycket starkt, bevismedel bland alla övriga i rättegången och att frågeställningar rörande anledningen till att DNA-spåret fanns på brottsplatsen, risken för att DNAprovet felaktigt lagts dit för att binda någon till brottet etc. måste beaktas.
Som framgått av avsnitt 2 utvisar en DNA-analys inte annat av en person än vad som krävs för identifiering samt personens kön. Personliga kännetecken och ev. sjukdomsanlag etc. erhålls inte genom analysen. Sammanfattningsvis talar övervägande skäl för att utvidga både möjligheterna att ta DNA-prov och förutsättningarna för att registrera DNA-profilerna i det nationella DNAregistret.
8.2. Tagande av prov för DNA-analys
8.2.1. Kretsen av personer
Förslag: DNA-prov skall få tas från den person som är anhållen, häktad eller skäligen misstänkt för brott på vilket fängelse kan följa samt från annan person, om det krävs för utredningen av visst brott på vilket fängelse kan följa. Tagande av DNA-prov skall inte längre omfattas av bestämmelserna om kroppsbesiktning i 28 kap. RB utan särskilda bestämmelser om tagande av DNA-prov skall införas i samma kapitel. Prov som tagits från annan än den som är misstänkt för eller dömd för brottet skall inte få jämföras med de DNA-profiler som finns registrerade i de register som förs med stöd av polisdatalagen.
Som framgått av tidigare avsnitt är den enskilde individen genom bestämmelser i regeringsformen skyddad från ofrivilliga kroppsliga undersökningar. Undantag från detta skall meddelas i lag. Tagan-
Ds 2004:35 Överväganden och förslag
de av DNA-prov omfattas av bestämmelserna om kroppsbesiktning, medan tagande av fingeravtryck regleras särskilt. Detta medför att ett DNA-prov endast får tas från den som är skäligen misstänkt för ett brott på vilket fängelse kan följa medan fingeravtryck får tas från den som är anhållen eller häktad eller annan person, om det behövs för utredningen av ett brott på vilket fängelse kan följa. DNA-prov från målsägande får idag endast tas med dennes samtycke.
En persons DNA-profil är, med undantag för enäggstvillingar, unik. Endast i det fall den undersökte genomgått en stamcellstransplantation utvisar ett DNA-prov erhållet genom blodprov fel person (utpekar donatorn). I övriga fall innebär DNAanalysen en mycket säker identifieringsmetod. Som framgått av tidigare avsnitt (se avsnitt 2.2) innehåller de DNA-analyser som används under brottsutredningar inte någon information om den undersöktes personliga egenskaper, anlag för sjukdomar etc. Den information som erhålls genom den DNA-analys som görs inom brottsbekämpningen innehåller således inte någon integritetskänslig information om den undersökte personen. Benämningen genetiskt fingeravtryck är en bra beskrivning av vilken roll analysresultatet från ett DNA-prov spelar.
Den snabba utvecklingen av DNA-teknikens användning från att enbart användas vid grövre brott till att numera användas även vid s.k. vardagsbrottslighet såsom tillgrepp av fortskaffningsmedel och stöld har medfört ett behov av att enkelt kunna fastställa om en person kan bindas till brottet eller inte. Som framgått av JO:s ärende (se avsnitt 7.4) har ”frivilliga” DNAprov från andra personer än de som är skäligen misstänkta för brott förekommit i flera brottsutredningar. Det lagenliga i detta förfarande har ifrågasatts. Från polisiärt håll har dessutom framhållits behovet av att regelmässigt, på samma sätt som fingeravtryck tas idag, kunna få tillgång till DNA-prover från målsägande och andra.
Tanken att jämställa det DNA-analysresultat som SKL får fram med den information man erhåller genom fingeravtryck och således se DNA-profilen som ett genetiskt fingeravtryck fördes
Överväganden och förslag Ds 2004:35
fram redan av Polisrättsutredningen. Utredningen föreslog, som framgår av avsnitt 5.1 ovan, i sitt slutbetänkande år 1995 ett ändrat kroppsbesiktningsbegrepp, varvid tagande av hår-, saliv- hud- samt blodprov under vissa förutsättningar borde få tas även av andra personer än de som är skäligen misstänkta för brott. Ett sådant synsätt ter sig än mer aktuellt idag, då man, som nämnts ovan, vet att den information som erhålls genom SKL:s analys av DNA-prov inte innehåller någon integritetskänslig information utan enbart kan användas för identifikation av personen i fråga. Inte heller innebär de metoder som används för provtagningen, främst användandet av en topspinne mot insidan av kinden, något större integritetsintrång (se mer om metoder i 8.2.2). Mot bakgrund härav bör därför DNA-prov kunna tas från en vidare krets av personer än vad som är möjligt med dagens lagstiftning. DNA-prov bör kunna tas från den som är anhållen eller häktad eller är skäligen misstänkt för brott på vilket fängelse kan följa. I likhet med vad som gäller för tagande av fingeravtryck bör DNA-prov även få tas från annan person om det krävs för utredningen av ett brott på vilket fängelse kan följa. I detta ligger att inte enbart den som är skäligen misstänkt för brott omfattas, utan även en vidare krets av misstänkta för vilka misstankegraden är lägre samt målsägande och andra icke-misstänkta personer.
Prov som tas från annan än den som är häktad, anhållen eller misstänkt för brottet skall inte få jämföras med de DNA-profiler som finns registrerade i sådana register som förs med stöd av polisdatalagen, utan endast med material från det aktuella ärendet. Inte heller i övrigt skall sådant prov få används för annat ändamål än det för vilket provet tagits. Detta bör framgå direkt av lagtexten.
Då således resultatet av DNA-analysen inte innehåller någon integritetskänslig information och metoderna för tagandet av DNA-provet inte innebär någon större integritetskränkning, finns det skäl att låta förutsättningarna för tagande av sådant prov regleras på annat sätt än genom den befintliga bestämmelsen om förutsättningarna för kroppsbesiktning i 28 kap. 12 § RB. I stället bör i nya bestämmelser i samma kapitel anges under vilka förutsättningar DNA-prov får tas under en brottsutredning och
Ds 2004:35 Överväganden och förslag
vilka personer som skall omfattas av skyldigheten att lämna DNA-prov.
8.2.2. Provtagningen och metoder m.m.
Förslag: Nya bestämmelser införs i 28 kap. RB med innebörd att DNA-prov skall få tas genom provtagning från kroppens yttre samt genom salivprov och blodprov. Blodprov skall endast få tas av hälso- och sjukvårdspersonal.
Som framgått av avsnittet ovan föreslås att DNA-prov skall få tas från den som är anhållen, häktad eller skäligen misstänkt för brott på vilket fängelse kan följa samt från annan person om det krävs för utredningen av visst brott på vilket fängelse kan följa. Detta innebär en väsentligt utvidgad krets av personer jämfört med nuvarande bestämmelser. Det finns hos de enskilda polismyndigheterna väl inarbetade rutiner för tagande av fingeravtryck, som till viss del kan tillämpas även för tagande av DNAprov. Emellertid måste det säkerställas att provtagning för DNA-profil sker på ett sätt som är acceptabelt från integritetssynpunkt. Det kan inte komma i fråga att påtvinga personer, som inte är skäligen misstänkta och därmed inte heller omfattas av möjligheterna till kroppsbesiktning, sådana metoder vid tagandet av DNA-prov som för den enskilde upplevs som känsligt eller ingripande ur integritetshänseende.
Idag är de vanligaste metoderna för DNA-prov salivprov och blodprov. Sådana prov torde inte anses som särskilt kränkande och bör även i framtiden vara tillåtna. Blodprov skall dock, liksom idag, endast få utföras av en läkare eller en legitimerad sjuksköterska. Med hänsyn till den snabba utvecklingen av olika tekniker inom DNA-området är det dock inte möjligt att förutse vilka metoder som kan komma till praktisk användning i framtiden. Ett krav för tagande av DNA-prov med stöd av den föreslagna bestämmelsen i 28 kap. RB måste dock vara att provtagningen, utöver saliv- och blodprov, kan ske genom ingrepp på
Överväganden och förslag Ds 2004:35
kroppens yttre. Detta bör framgå direkt av lagen. Skulle omständigheter i det enskilda fallet medföra att endast provtagning från kroppens inre är aktuellt, måste således förutsättningarna för kroppsbesiktning vara uppfyllda och vad som gäller för sådan iakttas, såsom bl.a. bestämmelsen att kroppsbesiktning endast får utföras av medicinsk personal eller kvinna om den som undersöks är en kvinna.
Behörig att besluta om tagande av DNA-prov bör, liksom vad som idag gäller för tagande av fingeravtryck, vara undersökningsledaren i de fall provet behövs för utredningen om brottet och i övriga fall polismyndigheten.
Regeringen bör kunna meddela närmare föreskrifter om DNA-provtagningen. I förordningen föreslås att närmare metoder för provtagning preciseras, såsom hud- och hårprov.
8.3. Registrering av DNA-profil i personregistret
Förslag: Genom ändring av 23 § polisdatalagen införs en bestämmelse om att personer som är misstänkta för eller dömda för brott på vilket fängelse kan följa eller för försök, förberedelse, stämpling, anstiftan eller medhjälp till sådant brott om gärningen är belagd med straff, får registreras i DNA-registret.
8.3.1. Kretsen av personer
Som framgått i tidigare avsnitt finns det inte skäl att göra åtskillnad mellan den information som erhålls genom fingeravtryck och den som erhålls genom DNA-analyser. DNA-prov föreslås därför få tas av väsentligen samma personkrets som idag omfattas av bestämmelserna om tagande av fingeravtryck. Även vad gäller registrering är det skillnader mellan dagens regler för fingeravtryck och DNA-profiler. Idag är det endast personer som dömts för vissa allvarliga brott som registreras i DNA-registret medan även misstänkta läggs in i fingeravtrycksregistret. I våra grannländer Finland och Danmark, liksom i bl.a. Storbritannien, regi-
Ds 2004:35 Överväganden och förslag
streras såväl misstänkta som dömda personer i landets centrala DNA-register. Fråga är om det finns skäl att endast registrera dömda personer när utvecklingen kommit så långt att man vet att den information som finns i SKL:s analysresultat inte innehåller någon annan information om personen i fråga än just identiteten.
Som ett led i polisens brottsbekämpande arbete jämförs DNAprofiler från misstänkta gärningsmän med profilerna i spårregistret och i DNA-registret. Så fort man får en träff mellan spårregister och aktuellt prov, tas DNA-profilen ur spårregistret. Registrering i det nuvarande DNA-registret kan, som nämnts ovan, inte ske förrän personen i fråga dömts för brottet. Detta innebär att den misstänktes DNA-profil under tiden fram till en fällande dom inte finns tillgänglig i något av ovan nämnda register (om inte personen är dömd tidigare för tillräckligt allvarligt brott). En sådan ordning är inte tillfredsställande.
Som framgått tidigare kan av innehållet i den DNA-profil som registreras i DNA-registret inte utläsas mer än vad som kan utläsas av registreringen i fingeravtrycksregistret, dvs. personens identitet. Det har inte framkommit några tungt vägande skäl till varför inte också misstänktas DNA-profiler, på sätt som redan idag sker med fingeravtryck, bör få registreras. Emellertid är en förutsättning att uppgifter om misstänkta personer som inte döms för brottet i fråga gallras bort ur registret. Beträffande dessa frågor, se avsnittet 8.4 nedan.
8.3.2. Vilka brott skall medföra registrering?
Som bestämmelserna är utformade idag krävs, som nämnts tidigare, för registrering att personen i fråga dömts för vissa brottsbalksbrott som kan leda till fängelse i mer än två år.
Polisen använder sig dock i stor utsträckning av DNA-tekniken även vid vardagsbrottslighet såsom tillgreppsbrott och misshandelsbrott. Sådana brott är inte av så allvarlig karaktär att brottet kan medföra fängelse i mer än två år. Erfarenhetsmässigt vet man dock att det finns kopplingar mellan vardagsbrottslighet och grövre kriminalitet. Vidare används DNA-tekniken även för
Överväganden och förslag Ds 2004:35
att utreda brott enligt olika specialstrafflagar såsom exempelvis narkotikabrott och vapenbrott. Med dagens lagstiftning kan en person som döms för ett aldrig så grovt narkotika- eller vapenbrott emellertid inte registreras i DNA-registret. Däremot kan provtagning ske för utredningen av det enskilda brottet.
När möjligheten till registrering uppkom var DNA-tekniken ännu relativt oprövad och viss försiktighet iakttogs. Flera europeiska länder, däribland Sverige, anslöt sig till Europarådets rekommendation om användningen av DNA-prover inom brottsbekämpningen. I rekommendationen anges bl.a. att registrering endast bör ske vid allvarligare brottslighet. Nu har flera europeiska länder, bl.a. Storbritannien och Finland, gått längre och öppnat upp möjligheterna till registrering (jfr kapitel 6) även vid mindre allvarliga brott. Några tungt vägande skäl till varför Sverige skulle hålla fast vid de snäva förutsättningarna för registrering har inte framkommit.
I avsnitt 8.2 ovan har föreslagits att tagande av DNA-prov i princip bör jämställas med tagande av fingeravtryck. Därmed kan sådana prov tas så fort fängelse ingår i straffskalan för det misstänkta brottet. Att låta samma nivå gälla även för registrering av DNA-profilen ter sig lämpligt och överensstämmer också med vad som redan gäller för registrering av fingeravtryck. Möjligheten att registrera en dömd persons DNA-profil även vid vanlig vardagsbrottslighet skulle enligt polisens bedömning väsentligen öka möjligheterna att klara upp anmälda brott, särskilt bland tillgreppsbrotten och även förkorta utredningstiden för dessa brott. Det är allmänt känt att de personer som befunnits skyldiga till grova brott i regel har en längre periods kriminalitet bakom sig, under vilken de begångna brotten blivit allt grövre. Att kunna identifiera en misstänkt gärningsman tidigt i denna brottsutveckling och sålunda bidra till att avbryta kriminaliteten skulle medföra minskat lidande för presumtiva målsägande men även för den misstänkte själv genom att denne skulle kunna få adekvata hjälpinsatser på ett tidigare stadium. Beträffande uppklaringen av våldsbrott där det finns andra utredningsuppslag att gå efter än enbart lämnade DNA-spår torde en utvidgad registrering inte så
Ds 2004:35 Överväganden och förslag
mycket påverka själva möjligheten till att klara upp brottet utan snarare underlätta och förkorta utredningstiden för brottet. Vid våldsbrott med helt okänd gärningsman, som lämnat DNA-spår, gäller dock att möjligheterna att klara upp brottet väsentligt ökar med ett utbyggt DNA-register.
Sammantaget talar starka skäl för att registrering av DNAprofil i DNA-registret bör kunna ske avseende alla brott på vilket fängelse kan följa, oavsett om det är fråga om ett brott enligt brottsbalken eller ett brott enligt specialstraffrättsliga lagar.
8.3.3. Måste DNA-provet ha tagits under utredningen av ett brott?
Ett av kraven för registrering i DNA-registret enligt nuvarande lagstiftning är att DNA-provet skall ha tagits under utredningen av ett brott (jfr avsnitt 3.6.2 ovan). Av förarbetena till 23 § polisdatalagen (prop. 1997/98:97 sid. 141) framgår att det idag endast är DNA-prov som tagits av utredningsskäl som kan leda till registrering av DNA-profil i DNA-registret.
Som påpekats tidigare i förslaget bör förutsättningarna för registrering av DNA-profiler i DNA-registret i huvudsak motsvara vad som gäller för registrering av fingeravtryck. För dessa gäller att om de har tagits i enlighet med gällande bestämmelser så får de också registreras. Något tungt vägande skäl till varför inte samma ordning bör gälla DNA-profiler har inte framkommit. Det nuvarande kravet på att DNA-provet skall ha tagits under utredningen av ett brott bör därför slopas. Om DNAprovet har tagits i enlighet med vad som gäller för provtagningen skall DNA-profilen få registreras i DNA-registret, givetvis under förutsättning att övriga krav för registrering är uppfyllda.
Överväganden och förslag Ds 2004:35
8.4. Gallring m.m.
8.4.1. DNA-profilen
Förslag: Genom ändring i 27 § polisdatalagen införs en bestämmelse om att uppgifterna i DNA-registret om en misstänkt person som huvudregel skall gallras när förundersökning eller åtal mot personen läggs ned eller när åtal ogillas. Bestämmelserna om gallring av uppgifterna om en dömd person skall kvarstå oförändrade.
Enligt nuvarande bestämmelser i 27 § polisdatalagen om gallring av uppgifterna i DNA-registret gäller att dessa gallras senast när uppgifterna om den dömde personen gallras ur belastningsregistret. Nuvarande gallringsbestämmelse fungerar bra, varför det inte finns någon anledning till ändring avseende dömda personer.
Enligt föreliggande förslag om utvidgade möjligheter till registrering skall i framtiden även misstänkta personers DNA-profiler registreras i DNA-registret. Integritetsskäl gör sig här påminda, då det framstår som orimligt att en misstänkt persons DNAprofil skall finnas i registret även efter det att personen friats från misstankarna om brottet i fråga. Samma situation gäller idag för misstänkta som registreras i fingeravtrycksregistret. Beträffande fingeravtryck har man i 32 § polisdatalagen angivit att uppgifterna om en misstänkt person skall gallras från fingeravtrycks- och signalementsregistret när förundersökning eller åtal lagts ned eller åtal ogillats om inte andra uppgifter om den registrerade skall behandlas med stöd av 10 eller 11 § (som avser kvarstående misstankar). När även dessa uppgifter gallras skall dock uppgifterna i fingeravtrycks- och signalementsregistret också gallras.
Som framgått av tidigare avsnitt kan den DNA-profil som tas fram vid SKL:s analyser jämföras med innehållet i ett fingeravtryck. Utgångspunkten bör därför vara att i så stor utsträckning som möjligt åstadkomma en likartad lagstiftning för dessa arbetsmetoder. Mot bakgrund härav framstår det som lämpligt att DNA-analysresultaten från misstänkta personer som senare frias
Ds 2004:35 Överväganden och förslag
från misstankarna gallras ur DNA-registret på motsvarande sätt som fingeravtrycken gallras från fingeravtrycks- och signalementsregistret.
8.4.2. DNA-provet
Förslag: I 28 § polisdatalagen införs en bestämmelse om att prov från misstänkta som inte dömts för brottet i fråga inte får användas för annat ändamål än för vilket det togs och skall förstöras när förundersökning eller åtal lagts ned eller åtal ogillats, om det inte kvarstår misstankar enligt 10 eller 11 §. För prov som tagits från andra än misstänkta och dömda behövs ingen ytterligare reglering.
De DNA-prover som idag har tagits under utredningen av brott av andra personer än de som är misstänkta för brottet får enligt 28 § polisdatalagen inte användas för annat ändamål än för vilket det togs och får inte heller sparas efter det att målet slutligt avgjorts. Samma gäller idag för fingeravtryck. En sådan ordning bör gälla även fortsättningsvis för personer som aldrig varit misstänkta för brottet.
Vad gäller prover från personer som misstänkts för brottet men som inte dömts för detta är läget delvis ett annat. Som framgår av avsnittet ovan föreslås att misstänktas DNA-profiler gallras ur DNA-registret när förundersökning eller åtal lagts ned eller åtal ogillats om det inte i vissa undantagsfall kvarstår misstankar. Samma ordning bör gälla för själva DNA-provet, vilket bör framgå av 28 §. Det kan givetvis diskuteras om inte prov kan behöva sparas under längre tid för det fall att framtida utveckling inom DNA-analystekniken skulle medföra ökade möjligheter till uppklaring av brottet i fråga. Här måste dock en avvägning göras mellan intresset av framtida uppklaring och integritetsaspekter, där de senare får anses väga tyngre. Dessutom finns alltid möjligheten att vid ett senare tillfälle ta ett nytt prov av personen om man då tror sig kunna komma vidare med utredningen.
9. Konsekvenser av förslaget
9.1. Inledning
Den föreslagna utvidgade möjligheten att ta DNA-prov från personer som är anhållna eller häktade eller skäligen misstänkta för brott på vilket fängelse kan följa samt av andra om det behövs för utredningen av visst brott på vilket fängelse kan följa förväntas, i kombination med ett utbyggt DNA-register i enlighet med förslaget, innebära att fler brott kan klaras upp. Den främsta ökningen av ouppklarade brott kommer troligen att avse inbrottsstölder, tillgrepp av fortskaffningsmedel samt tillgrepp ur och från motordrivet fordon. Det är sannolikt att den ökade brottsuppklaringspotentialen främst kommer att avse sådana brott som idag skrivs av med motiveringen att spaningsuppslag saknas eller att brottet uppenbart inte går att utreda. Även vissa typer av bedrägeribrott och vissa typer av våldsbrott kan förväntas klaras upp i klart högre grad än som sker idag. Även antalet uppklarade våldsbrott kan komma att öka när användandet av DNA-tekniken och DNA-registret fått ett ordentligt ökat genomslag i brottsbekämpningen.
År 2003 anmäldes i hela Sverige 122 700 inbrottsstölder. Av dessa klarades 8 305 brott upp, varav 4 174 brott kunde knytas till viss gärningsman. Uppklaringsprocenten för denna brottstyp är således cirka 6 procent och personuppklaringen cirka 3 procent. Om man tänker sig att personuppklaringen för dessa brott i framtiden uppgår till 20 procent skulle, med utgångspunkt i antalet anmälda brott för år 2003, 24 540 brott klaras upp, dvs. ungefär tre gånger fler inbrottsstölder än idag. Hur stor ökningen kan
Konsekvenser av förslaget Ds 2004:35
tänkas bli är svårt att säga utifrån nuvarande kunskaper. Det finns inte heller ännu tillräckliga internationella erfarenheter att luta sig emot för att bedöma hur stor ökningen kan tänkas bli. Däremot är alla bedömare utredningen varit i kontakt med ense om att utökade möjligheter till DNA-registrering skapar relativt stora potentialer att öka brottsuppklaringen. Detta gäller dock främst tillgreppsbrott.
Den föreslagna utvidgningen av förutsättningarna för tagande av DNA-prov och registrering av DNA-profil i personregistret kommer att medföra stora konsekvenser för SKL och för de olika polismyndigheterna, men även andra led i rättskedjan kommer att påverkas. I de följande avsnitten i promemorian redogörs närmare för möjliga konsekvenser av förslaget.
9.2. Konsekvenser för polisen
9.2.1. Tagande av DNA-prov
Förslaget att utöka möjligheterna för polisen att i samband med brottsutredningar ta DNA-prov av andra än de personer som är skäligen misstänkta innebär att en väsentligt utvidgad grupp av personer kommer att omfattas. Kretsen av personer på vilka polisen kan ta DNA-prov blir i princip densamma som omfattas av bestämmelserna om fingeravtryck. De föreslagna bestämmelserna kring tagandet av DNA-prov överensstämmer till övervägande delar med vad som gäller idag beträffande tagande av fingeravtryck, vilket medför att det från polisens sida finns väl inarbetade rutiner att tillgå. Dock torde ändå krävas vissa utbildningsinsatser för poliserna angående dels förutsättningarna för tagande av provet i fråga, dels själva förfarandet vid provtagningen. Vidare torde också krävas framtagande av en särskild provtagningsutrustning för användande på de enskilda polismyndigheterna liksom framtagande av rutiner för dokumentation av provtagningen. Med hänsyn till hur känsligt DNAmaterial är för att förorenas av andra personers DNA är det mycket viktigt att det säkerställs att provtagningen sker under
Ds 2004:35 Konsekvenser av förslaget
betryggande former. Samtliga prover skall skickas till SKL för analys, vilket också innebär ett visst ökat arbete för polisen.
Under förutsättning att provtagning kan ske på annat sätt än genom blodprov kommer någon ytterligare yrkeskategori inte att beröras av förslaget. Sker provtagningen genom blodprov, ökar belastningen på den medicinska personalen, som är den enda som får ta sådana prov (se vidare avsnitt 9.4.1 nedan). För polisens vidkommande ökar i så fall arbetet med transporter av de personer från vilka DNA-prov skall tas. SKL håller dock på att utveckla metoder för provtagning genom munskrap och kan förväntas ha en sådan metod färdig för användande vid tidpunkten för förslagets genomförande.
Som framgått av avsnitt 4.2 är antalet registrerade i fingeravtrycksregistret cirka 195 000 och det tillkommer årligen ungefär 7 500 nya registreringar. Antalet personer från vilka DNA-prov skall tas kommer inte att understiga detta antal. Det kan förväntas att polismyndigheterna under en lång tid har att hantera stora mängder av DNA-provtagning för att bygga upp DNAregistrets omfattning till samma nivåer som dagens fingeravtrycks- och signalementsregister.
9.2.2. Registrering i DNA-registret
Som nämnts i avsnittet ovan skall samtliga tagna DNA-prover skickas till SKL för analys och, såvitt gäller profilerna från anhållna, häktade eller misstänkta personer, för registrering i DNA-registret. Ett utvidgat DNA-register kommer att medföra att SKL, i vart fall sedan DNA-registret nått en viss omfattning, kommer att rapportera avsevärt fler träffar mot person vid kontroll i sina register mot insända DNA-prover. Detta torde innebära att ökade polisiära resurser behöver tas i anspråk för uppföljning av dessa träffar. Polisen kommer att behöva se över såväl sina arbetsrutiner som sitt samarbete med andra polismyndigheter för att kunna ta om hand alla träffar som SKL rapporterar på sådant sätt att brottsutredningarna gynnas.
Konsekvenser av förslaget Ds 2004:35
Erfarenheterna från Storbritannien och internationellt samarbete visar att uppklaringsmöjligheterna för främst volymbrotten, bl.a. tillgreppsbrotten, kan förväntas förbättras högst avsevärt. När det gäller våldsbrotten förväntas att utredningarna går snabbare med tillgång till en utökad DNA-databas, men att möjligheterna att klara upp dessa brott troligen inte kommer att påverkas i någon större omfattning, utom såvitt gäller fall där gärningsmannen är helt okänd men har lämnat DNA-spår.
I ett inledningsskede kommer troligen många gamla och ouppklarade brott att kunna klaras upp p.g.a. av nya träffar i registren som ger uppslag till vidare utredningsåtgärder. Detta kan medföra att frågor kring olika brotts preskriptionstider kan komma att aktualiseras.
9.2.3. Övriga konsekvenser
Förslaget till utvidgade möjligheter till tagande av DNA-prov och registrering kommer, som framgått av tidigare avsnitt, att innebära ett rutinmässigt tagande av DNA-prov av misstänkta och andra motsvarande vad som idag gäller för tagande av fingeravtryck. Ett utbyggt DNA-register medför också att det i framtida brottsutredningar kommer att bli än mer viktigt än idag att säkra DNA-spår från brottsplatsen m.m. Samtidigt är det känt att DNA-material är mycket känsligt och lätt kan kontamineras. Sammantaget medför detta att det kan diskuteras om inte polisen i framtiden kommer att behöva upprätta en elimineringsdatabas med DNA-profiler från i vart fall de personer inom polisen som på ett eller annat sätt hanterar DNA-material. Ett sådant har, som framgår av avsnitt 6.4, upprättats i Storbritannien. Frågor kring ett sådant register får dock tas upp i annan ordning.
9.2.4. Kostnader
De ökade kostnader som orsakas av förslaget kan delas in i olika grupper. Förslaget till utvidgade möjligheter till såväl provtag-
Ds 2004:35 Konsekvenser av förslaget
ning som registrering innebär, som nämnts tidigare, att personalen vid polisen kommer att behöva utbildning dels avseende provtagningen av anhållna, häktade, misstänkta och andra, dels beträffande säkrande av DNA-spår på ett säkert sätt ute på brottsplatserna. Utbildningen, som bör kunna inskränkas till redan anställda vid polisen då aspiranterna torde komma att genomgå motsvarande utbildning vid polishögskolan, beräknas inte vara mer tidskrävande än några timmar per person och bedöms kunna delas upp över tiden och därmed till övervägande del kunna rymmas inom ramarna för befintliga utbildningstillfällen.
En annan kostnad som tillkommer är själva kostnaden för tagande av DNA-prov i form av arbetsinsatser från personalen vid polisen. Under de inledande åren beräknas att ungefär 8 000 personer årligen kommer att undergå DNA-prov i samband med anhållande, häktning eller underrättelse om skälig misstanke om brott. Detta innebär ett visst merarbete för polisen, men med den nya teknik som är starkt på frammarsch kommer i princip samtliga sådana DNA-prov tas genom munskrap. Denna metod är snabb och lätthanterlig för den som tar provet. Det merarbete som tagande av DNA-prov kan förväntas medföra för polispersonalen blir därmed försumbart.
Vissa kostnader kommer att uppkomma på IT-sidan för att anpassa befintliga datasystemen till den föreslagna regleringen. RPS har beräknat denna kostnad till cirka 3,5 miljoner kronor.
Ett utvidgat DNA-register och de utökade möjligheterna att ta DNA-prov av misstänkta och andra kommer å ena sidan att öka uppklaringsmöjligheterna för främst volymbrotten men även för våldsbrotten, men kommer å andra sidan att väsentligen förkorta utredningstiderna för brotten i fråga. Sammantaget bedöms inte förslaget medföra sådana kostnader för polisens räkning att inte dessa kan rymmas inom ramen för gällande budget med undantag för investeringskostnaderna för IT-systemen om cirka 3,5 miljoner kronor.
Konsekvenser av förslaget Ds 2004:35
9.3. Konsekvenser för Statens kriminaltekniska laboratorium
9.3.1. Tagande av DNA-prov
Den ökade mängden av DNA-prov kommer att medföra en kraftigt ökad tillströmning av prover för analysering hos SKL. Som nämnts tidigare kommer DNA-prov enligt förslaget att tas av i princip samma krets personer som idag omfattas av bestämmelserna om tagande av fingeravtryck. Det registret innehåller cirka 195 000 registreringar och 7 500 nya tillkommer varje år. Mot bakgrund av dessa siffror och då dagens DNA-register endast innehåller drygt 2 500 DNA-profiler kan det förväntas att tillströmningen av DNA-prov från misstänkta för analys under några inledande år under registrets uppbyggnadsskede kommer att medföra en kraftigt ökad belastning för SKL, såväl administrativt som laborativt för att utföra själva analysen av DNA. Även om resurser för en ökad kapacitet tillförs SKL kan det nog inte uteslutas att handläggningstiden för de enskilda ärendena hos SKL åtminstone inledningsvis kommer att öka.
Enligt förslaget skall inte de prover som tas av andra personer än de som är anhållna, häktade eller misstänkta för brott få jämföras med andra profiler än de som är aktuella i utredningen, dvs. de skall inte få köras mot spårregistret och DNA-registret. I den delen beräknas inte SKL:s arbete öka i någon nämnvärd omfattning. Vad gäller prover från misstänkta personer kommer arbetet med att jämföra profilen i fråga mot profiler i DNA-registret och spårregistret att öka.
9.3.2. Registrering i DNA-registret
För SKL:s vidkommande kommer en utökad registrering i enlighet med förslaget att innebära kraftigt ökat arbete med inregistrering av nya profiler i DNA-registret under några inledande år, varefter arbetsinsatsen kommer att vara mer konstant.
Ds 2004:35 Konsekvenser av förslaget
9.3.3. Övriga konsekvenser
En följd av förslaget är ökade insatser av polisen på brottsplatserna för att säkra DNA-spår, vilket kommer att leda till en ökning av antalet spår även i spårregistret. Således kommer även spårregistret att öka i omfattning.
Ett DNA-prov kan lätt bli kontaminerat av en annan persons DNA. En kraftig ökning av antalet DNA-prov för analysering medför därför ett ökat behov av att den personal vid SKL som kommer i kontakt med DNA-proverna snabbt kan uteslutas vid analyserna (jfr. avsnittet 9.1.3 beträffande poliser). Det är därför möjligt att det vid SKL behöver inrättas ny databas med DNAprofiler från dessa personer. Sådant register har upprättats i både Storbritannien och Finland avseende anställda vid forensiska laboratorium. Frågor kring ett sådant register ingår dock inte i denna promemoria, utan får utredas i annan ordning. I samband med sådan utredning kan det finnas skäl att på nytt se över om bestämmelserna i personuppgiftslagen tillgodoser behovet av integritetsskydd beträffande SKL:s behandling av personuppgifter med anknytning till andra DNA-analyser än sådana som görs under utredning av ett brott.
9.3.4. Kostnader
SKL har gjort en bedömning av de verksamhetsmässiga konsekvenserna av förslaget. I sina kostnadskalkyler har SKL utgått från att samtliga DNA-prover i framtiden tas genom s.k. munskrap och inte genom blodprov.
I dagsläget beräknas antalet ärenden rörande DNA-undersökningar totalt bli drygt 10 000 för år 2004. I dessa ärenden hanteras för närvarande cirka 2 000 jämförelseprov (tagna som blodprov) från misstänkta personer. Ett genomförande av förslaget kommer enligt SKL:s analys att innebära att antalet ärenden med enbart ett jämförelseprov från en misstänkt person kommer att uppgå till cirka 20 000 de första två åren och därefter till cirka 17 000 de följande åren. Bedömningen av hur stor ärendeök-
Konsekvenser av förslaget Ds 2004:35
ningen avseende jämförelseprov kommer att bli har gjorts genom att utgå från att flertalet misstänkta som anhålls också blir föremål för en DNA-provtagning. I denna bedömning har också vägts in en jämförelse med hur fingeravtrycksreglerna tillämpas idag. Ökningen av antalet DNA- ärenden har således relaterats till dels att mellan 7 500 och 8 000 personer varje år är föremål för tagande av fingeravtryck, dels att polisen dessutom sannolikt kommer att vilja ta DNA-prov från personer som finns i fingeravtrycksregistret men inte i DNA-registret i syfte att snabbt få ett DNA-register som omfattar de flesta aktivt kriminella. Till följd av de säkerhetsrutiner som SKL tillämpar kommer antalet analyser avseende jämförelseprov att uppgå till sammanlagt 30 000 per år under de första två åren och 25 500 per år under de närmast följande åren.
Den angivna ärendeökningen går enligt SKL:s bedömning inte att möta utan en påtaglig resursförstärkning för framför allt ökade personalkostnader; man räknar med att behöva nyanställa elva personer. De ökade personalkostnaderna samt de ökade kostnaderna för laboratoriematerial och DNA-kit kan beräknas till mellan 10 och 15 miljoner kronor per år. SKL bedömer också att den utökade DNA-verksamheten kommer att kräva större lokaler och att därför kostnaderna för lokalhyra kommer att öka. Vid dessa beräkningar har hänsyn tagits till att det under förberedelsearbetet finns ett utvecklingsutrymme för att minimera handläggningstiden genom en rationell och effektiv hantering avseende bl. a. IT-baserat administrativt stöd för ärendehantering och analysverksamhet samt en ökad automatisering av själva laboratorieanalyserna.
Utöver de kostnader som nu angetts tillkommer kostnader för olika investeringar, bl.a. mjukvara och laboratorieinredning m.m. Kostnaderna i dessa delar inklusive den ökade lokalhyran beräknas av SKL till mellan 3 och 5 miljoner kronor per år. En del av de ökade kostnaderna för personal kommer att uppstå redan innan förslaget träder i kraft. Enligt SKL:s bedömning behöver SKL ungefär ett år innan lagförslaget träder i kraft påbörja rekrytering och nyanställning av den personal som krävs för att kunna
Ds 2004:35 Konsekvenser av förslaget
hantera det ökade antalet analyser utan att handläggningstiderna blir längre. SKL behöver även tid för att anpassa nya lokaler för den utvidgade verksamheten samt anpassa datautrustning m.m. Med hänsyn till de förberedelser som således måste göras i tid önskar SKL att förslaget enligt denna promemoria inte träder i kraft förrän vid årsskiftet 2005/2006.
Sammanfattningsvis bedömer SKL att förslaget medför ett medelsbehov på mellan 18 och 20 miljoner kronor per år. Dessutom behövs för året innan förslaget träder i kraft ungefär 10 miljoner kronor för ovannämnda förberedelsekostnader avseende bl. a. personal, lokaler och utvecklingsarbete.
Slutligen kan påpekas att ökningen av antalet undersökningsärenden (spår från brottsplats med eller utan jämförelseprov från misstänkt), som för närvarande är på ca 20 procent per år, troligen kommer att permanentas de närmaste fem åren med hänsyn tagen till dels den generella satsning på ökad uppklaring av mängdbrottslighet som görs, dels till ett allmänt ökat intresse för spårsäkring av DNA-spår med möjlighet att jämföra med ett väsentligt utökat DNA-register. Detta kommer också att innebära en ökad verksamhet vid SKL som även den måste tas omhand vid resursfördelningen kommande år.
9.4. Konsekvenser för övriga myndigheter
9.4.1. Tagande av DNA-prov
Sjukvårdspersonal
I den utsträckning DNA-prov i framtiden alltjämt huvudsakligen tas genom blodprov innebär förslaget att även medicinsk personal i ökad omfattning kommer att utföra provtagning. Detta innebär i så fall en ökad kostnad och ökat ianspråktagande av vårdens resurser. En möjlighet som kan bli aktuell beroende på omfattningen av DNA-prov som tas genom blodprov är att kriminalvårdens sjukvårdsanställda kan komma att behöva anlitas för provtagning i större utsträckning än vad som sker idag. Emeller-
Konsekvenser av förslaget Ds 2004:35
tid går utvecklingen mot ett mer omfattande användande av andra metoder vid provtagning, vilka alla kan utföras av polispersonal vid polismyndigheterna. SKL har även i sin konsekvensbedömning utgått från att DNA-proven regelmässigt kommer att tas genom munskrap. Några större kostnader för sjukvårdspersonals medverkan vid provtagning torde därför inte uppkomma med anledning av förslaget.
9.4.2. Registrering i DNA-registret
Åklagarmyndigheterna
Som nämnts tidigare förväntas den ökade registreringen i DNAregistret, sedan registret väl byggts upp, innebära en väsentlig ökning av antalet brott där en misstänkt gärningsman kan identifieras. Att tidigt under förundersökningen kunna avföra oskyldigt misstänkta personer från utredningen medför att utredningstiden kan förkortas. Med stark teknisk bevisning krävs vanligen mindre stödbevisning i form av vittnen etc., varför inte bara utredningen går fortare då färre polisförhör krävs utan även domstolsförhandlingarna kan förväntas ta kortare tid.
När det gäller de s.k. volymbrotten eller vardagsbrotten leds förundersökningarna avseende dessa brott av polisen, varför det för åklagarnas vidkommande uppkommer en ökad arbetsbelastning först i samband med beslut i fråga om åtals väckande. För våldsbrottens vidkommande kan åklagarens arbetsbelastning på förundersökningsstadiet komma att öka om uppklaringsmöjligheterna ökar, men å andra sidan kan ett tidigt utpekande av en misstänkt gärningsman också förkorta utredningstiden.
En viss ökning av andelen misstänkta som är häktade, främst sådana som är häktade på grund av risken för fortsatt brottslighet, samt en ökning av andelen misstänkta personer som är under 21 år kan förväntas, vilket ger viss ökad arbetsbelastning för åklagarna på grund av i lag fastställda tidsgränser.
Sammanfattningsvis bedöms inte åklagarnas arbetsbelastning öka i sådan omfattning att ytterligare resurser behövs för att
Ds 2004:35 Konsekvenser av förslaget
täcka denna, utan ökningen bör kunna rymmas inom de befintliga budgetramarna.
Allmänna domstolarna
Som en följdeffekt av att fler uppklarade brott följer att antalet brottmål vid de allmänna domstolarna kan förväntas öka. Med en snabbare uppklaring av vardagsbrottsligheten, som ofta förövas av personer med missbruksproblematik som återfaller i brott, kan det även förväntas att antalet mål med häktade på grund av risken för fortsatt brottslighet kommer att öka. Även antalet mål med unga lagöverträdare kan förväntas öka. Båda dessa måltyper innebär en ökad total belastning på de allmänna domstolarna. Det kan inte uteslutas att det på sikt för domstolarna kan uppkomma behov av ytterligare resurser för att klara den ökade måltillströmningen.
Kriminalvårdsmyndigheten
Ökad uppklaring av brott, däribland vardagsbrottsligheten, kommer, som framgått av avsnitten ovan, att medföra att antalet fällande domar ökar och att fler personer än idag döms för brott till annan påföljd än böter. Kriminalvårdens resurser för såväl fängelseplatser som icke-frihetsberövande påföljder kommer att belastas ytterligare. Även behovet av häktesplatser kan förväntas öka.
9.5. Finansiering av förslagen
Som framgått av tidigare avsnitt beräknas förslagen innebära ytterligare kostnader för RPS med totalt 3,5 miljoner kronor och för SKL med mellan 18 och 20 miljoner kronor per år under de första fem åren samt med ungefär 10 miljoner kronor för året innan förslaget träder i kraft.
Konsekvenser av förslaget Ds 2004:35
Ett sätt att finansiera dessa ytterligare kostnader hos SKL är att tillskjuta ytterligare resurser till RPS för vidare befordran direkt till SKL. Ett annat sätt skulle kunna vara att, i motsats till vad som gäller idag, låta polismyndigheterna betala för alla DNA-analyser som begärs. Emellertid måste i detta sammanhang beaktas att en förutsättning för polisen att bättre och snabbare kunna klara upp fler brott, främst vardagsbrotten, är tillgången till ett omfattande DNA-register. Att snabbt bygga upp ett DNA-register som omfattar i princip samtliga aktivt kriminella är därför av stor betydelse. Likaså är det viktigt ur rättssäkerhetssynpunkt att snabbt kunna utesluta personer från brottsutredningarna. Det kan ifrågasättas om inte själva syftet med de föreslagna möjligheterna till utvidgad användning av DNAtekniken skulle riskera att motverkas om polisen skulle betala för varje DNA-prov. En sådan ordning skulle kunna medföra att olika polismyndigheter, med hänsyn till respektive myndighets budgetläge, skulle prioritera DNA-provtagningen olika, varvid uppbyggnaden av det nationella DNA-registret inte skulle bli representativt. Även om analysen av DNA-prover avgiftsbeläggs skulle det stora antalet DNA-prov medföra sådana kostnader för respektive myndighet att dessa omöjligen ryms inom nuvarande budgetramar, utan ytterligare resurser skulle ändå behöva tillskjutas RPS för vidare fördelning till de olika polismyndigheterna. Oavsett vilken modell man väljer blir kostnaderna lika stora. Någon fördel med att tillskjuta medel till RPS för vidare fördelning till respektive polismyndighet för att dessa i sin tur skall kunna betala avgift till SKL för analyserna av DNA-prover bedöms inte föreligga.
Sammantaget föreslås därför att RPS tillförs extra resurser för de ökade kostnader SKL kommer att vidkännas på grund av promemorians förslag.
9.6. Ikraftträdande
Som framgått av avsnitten ovan kan förslaget förväntas få kraftiga konsekvenser hos framför allt SKL och de olika polismyn-
Ds 2004:35 Konsekvenser av förslaget
digheterna. Investeringar och nyanställningar kommer att krävas hos SKL, anpassning av datasystem behöver ske både hos SKL och hos polisen. Polisen behöver även se över sina arbetsmetoder, utveckla administrativa rutiner och genomföra utbildningsinsatser för personalen samt anpassa datasystemen. Med beaktande härav bedöms förslaget inte kunna träda i kraft förrän tidigast den 1 januari 2006.
10. Författningskommentar
10.1. Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken
28 kap. 12 §
Ändringen i andra stycket, som behandlats i avsnitt 8.2.1, innebär att tagande av DNA-prov för analys av den undersöktes DNA-profil i enlighet med vad som anges i 16 och 17 §§ inte skall omfattas av bestämmelserna om kroppsbesiktning. Ett DNA-prov som kräver mer omfattande ingrepp än vad som medges enligt 16 och 17 §§ är dock att anse som en kroppsbesiktning, för vilken bestämmelserna i denna paragraf är tillämpliga.
Att utmönstra tagande av DNA-prov från begreppet kroppsbesiktning medför vissa konsekvenser såvitt avser användning av andra tvångsmedel m.m. Vad avser husrannsakan får enligt 28 kap. 2 § RB sådan ske för eftersökande av bl.a. den som skall hämtas till förhör eller underkastas kroppsbesiktning. Då tagande av DNA-prov enligt 28 kap. 16 § RB inte utgör kroppsbesiktning, får således inte husrannsakan ske för att eftersöka den som skall undergå sådant prov. Bestämmelserna om möjligheter till husrannsakan för eftersökande av en person som skall hämtas till förhör är dock alltjämt tillämpliga om personen i fråga i samband med förhör skall lämna DNA-prov enligt nyssnämnda lagrum, oavsett om personen är misstänkt för brottet eller inte. Vad gäller polismans befogenhet att använda våld för att genomföra vissa tjänsteåtgärder skall tagande av DNA-prov liksom vad idag
Författningskommentar Ds 2004:35
gäller för tagande av fingeravtryck (jfr prop. 1983/84:111 sid. 95) anses vara en med kroppsbesiktning liknande åtgärd i polislagens (1984:387) mening. Bestämmelsen om polismans befogenhet att använda våld enligt 10 § första stycket 4 polislagen är således även tillämplig vid tagande av DNA-prov enligt 16 §.
28 kap. 16 §
Paragrafen, som är ny, behandlas i avsnitt 8.2.1. I första stycket slås fast att DNA-prov får tas dels från den som är anhållen eller häktad som misstänkt för brott, dels från den som är skäligen misstänkt för brott på vilket fängelse kan följa. Vidare anges att DNA-prov även får tas från annan person, om det krävs för att utreda visst brott på vilket fängelse kan följa. Bestämmelserna överensstämmer till stora delar med vad som gäller avseende tagande av fingeravtryck. DNA-prov från annan person får tas endast om utredningen avser visst konkret brott.
Av andra stycket framgår att det endast är DNA-prov som tas genom provtagning från kroppens yttre eller genom blodprov och salivprov som omfattas av bestämmelserna. Om det krävs mer ingripande metoder för provtagning kan DNA-prov endast tas om förutsättningarna för kroppsbesiktning enligt 28 kap. 12 § är uppfyllda. I likhet med vad som gäller vid tagande av blodprov i andra situationer gäller att sådant endast får tas av läkare eller sjuksköterska. Provtagning med övriga metoder enligt detta lagrum får utföras av polispersonal. Till skillnad från vad som gäller vid kroppsbesiktning krävs för DNA-prov inte att sådant endast får tas av kvinna om den undersökta är en kvinna.
I de fall DNA-prov tagits från annan person än den som är anhållen, häktad eller misstänkt för brott får DNA-provet och dess resultat inte jämföras med de DNA-profiler eller DNA-spår som finns i sådana register som förs med stöd av polisdatalagen. Inte heller i övrigt får provet i fråga användas för annat ändamål än det för vilket det togs. Detta innebär att dessa s.k. jämförelseprov
Ds 2004:35 Författningskommentar
endast får jämföras med de DNA-prov som tagits i det aktuella ärendet.
Vad gäller polisens möjligheter till tvångsmedel etc., se kommentaren till 28 kap. 12 § ovan.
28 kap. 17 §
Paragrafen, som är ny, behandlas i avsnitt 8.2.2. I första stycket slås fast vem som får besluta om provtagning enligt 16 §. I de fall åtgärden behövs för utredningen av brottet skall beslutet fattas av undersökningsledaren och i andra fall av polismyndigheten. Bestämmelsen överensstämmer med vad som gäller för tagande av fingeravtryck.
Närmare bestämmelser om bl. a. vilka metoder som skall användas vid provtagning för DNA-analyser och om hur det rent praktiskt skall förfaras med provet får meddelas av regeringen.
10.2. Förslaget till lag om ändring i polisdatalagen
23 §
Ändringen, som behandlas i avsnitt 8.3, innebär att DNAregistret får innehålla uppgifter om DNA-profiler från dömda och misstänkta personer, under förutsättning att brottet i fråga kan medföra fängelse. Samtliga brott med fängelse i straffskalan omfattas, således även försök, förberedelse, stämpling, anstiftan eller medhjälp till sådant brott som kan medföra registrering i DNA-registret, om gärningen är belagd med straff. Bestämmelsen överensstämmer med vad som gäller för registrering av fingeravtryck i fingeravtrycksregistret.
Författningskommentar Ds 2004:35
27 §
Ändringarna behandlas i avsnitt 8.4.1. I första stycket, som är nytt, anges att uppgifterna om en misstänkt person som huvudregel skall gallras om förundersökning eller åtal mot personen läggs ned eller åtal ogillas. Undantag gäller i vissa fall vid kvarstående misstankar om brott. Bestämmelsen överensstämmer med vad som gäller för fingeravtryck.
Andra stycket behandlar gallring av uppgifter avseende dömda personer. Ändringen är således endast av redaktionell natur och innebär ingen ändring i sak.
28 §
I ett nytt andra stycke, som behandlas i avsnitt 8.4.2, anges vad som skall ske med prov som tagits av en person som vid provtagningen var misstänkt för brottet i fråga men som sedermera inte döms för det. Ett sådant prov skall som regel förstöras när förundersökning eller åtal lagts ned eller åtal ogillats. Undantag får göras vid vissa fall av kvarstående misstankar mot personen. Om andra uppgifter om personen skall behandlas enligt 10 eller 11 § får provet sparas, men då dessa uppgifter skall gallras skall även DNA-provet förstöras.
Bilaga 1
Promemoria
2003-11-26
Justitiedepartementet
Enheten för polisfrågor samt allmän ordning och säkerhet
En översyn av vissa frågor avseende DNA-teknikens användning i brottsbekämpningen
Bakgrund
Bestämmelserna om sådan provtagning som behövs för att en DNA-analys skall kunna genomföras mot en persons vilja finns i 28 kap. 12 § rättegångsbalken. Bestämmelserna innebär att den som skäligen kan misstänkas för brott på vilket det kan följa fängelse, får kroppsbesiktigas för att söka efter föremål som kan tas i beslag eller annars för att utröna omständigheter som kan vara av betydelse för utredningen av brottet. I princip är alla sorters provtagningar och analyser tillåtna. Undersökning av kroppsprodukter som påträffas utan samband med någon provtagning omfattas däremot inte av begreppet kroppsbesiktning.
I samband med att den nya polisregisterlagstiftningen trädde i kraft den 1 april 1999 infördes i polisdatalagen (1998:622) bestämmelser som ger polisen möjlighet att föra två olika register som innehåller uppgifter från DNA-analys.
Bilaga 1 Ds 2004:35
DNA-registret innehåller uppgifter om resultatet av en DNAanalys av ett prov från en person som har gjorts under utredning av ett brott och som kan hänföras till en viss person. Analysresultat får föras in i registret beträffande personer som har dömts för ett allvarligt brott mot en persons liv eller hälsa, personliga integritet eller säkerhet eller för ett allmänfarligt brott, som avses i 3, 4, 6, 8, 12, 13 eller 17 kap. brottsbalken och brottet kan leda till fängelse i mer än två år. Även den som dömts för försök, förberedelse, stämpling, anstiftan eller medhjälp till ett sådant brott kan registreras. Registreringen är begränsad till uppgifter som ger information om den registrerades identitet. Uppgifter om den registrerades personliga egenskaper får inte registreras. Registret innehåller således inte några känsliga personuppgifter. Uppgifterna skall senast gallras när samtliga uppgifter om den registrerade har gallrats ur belastningsregistret.
Spårregistret innehåller uppgifter om resultatet av en DNAanalys av ett spår som har gjorts under utredningen om ett brott och som inte kan hänföras till en viss person (spåranalyser). Uppgifterna får jämföras med andra spåranalyser, med uppgifter i DNA-registret och med resultat från DNA-analys av en person som är misstänkt för brott. Uppgifterna skall gallras senast trettio år efter registreringen.
Gallring av registren sker sedan början av november 2003 automatiserat.
Polisdatautredningen skulle enligt direktiven bl.a. analysera konsekvenserna av den nya regleringen och peka på eventuella reformbehov. Utredningen lämnade sitt betänkande i november 2001 (SOU 2001:92). Utredningen föreslog inga förändringar avseende registrering av DNA-analyser. Rikspolisstyrelsen (RPS) framförde i sitt remissvar att det, mot bakgrund av att DNA-registret inte innehåller några känsliga personuppgifter, inte finns skäl att behandla uppgifter om DNA-analys på annat sätt än uppgifter om fingeravtryck i fingeravtrycksregister. RPS förordade därför
Bilaga 1
att analysresultat skulle få föras in i DNA-registret beträffande personer som dömts för brott för vilket det ingår fängelse i straffskalan. Enligt RPS skulle en sådan ordning på ett verksamt sätt främja bl.a. arbetet med att bekämpa vardagsbrottsligheten.
Behovet av en översyn
DNA-tekniken har inneburit stora framsteg för möjligheterna att utreda brott. Personer kan identifieras genom analys av mycket små mängder blod, saliv eller sperma eller genom analys av vissa hårstrån. DNA-analys kan vara till nytta både i det inledande skedet av en förundersökning, då man genom spaning försöker finna den misstänkte, och senare under utredningen då den misstänkte, genom att konfronteras med uppgifter som t.ex. tyder på att han eller hon har befunnit sig på brottsplatsen, kanske väljer att erkänna. Uppgifterna kan också användas som bevis i en senare rättegång. Av särskild betydelse är dessutom att DNA-analys kan leda till att oskyldiga kan avföras från misstankar om brott.
DNA-registret har nu funnits i tre och ett halvt år. Enligt uppgift från Statens kriminaltekniska laboratorium innehåller det ca 2 500 personer och det ökar med i genomsnitt 90 personer per månad.
Polisen har under lång tid haft möjlighet att föra fingeravtrycksregister. Syftet med det registret är detsamma som med DNA-registret; att underlätta identifiering av personer i samband med brott. Fingeravtrycksregistret är emellertid betydligt mer omfattande än DNA-registret. Fingeravtrycksregistret får nämligen enligt bestämmelserna i polisdatalagen innehålla uppgifter om dem som är misstänkta eller dömda för brott. De bestämmelser som anger under vilka förutsättningar fingeravtryck får tas av misstänkta och dömda finns i 28 kap. 14 § rättegångsbalken och i förordningen (1992:824) om fingeravtryck m.m. Enligt uppgift från RPS innehåller fingeravtrycksregistret ca 190 000 personer som är dömda eller misstänkta för brott.
Bilaga 1 Ds 2004:35
Återfall i brott är vanligt och möjligheterna att identifiera den som avsatt spår på en brottsplats ökar ju mer omfattande DNAregistret blir. En omständighet som särskilt bör framhållas är att DNA-registret inte omfattar känsliga personuppgifter. De uppgifter som behandlas i registren avslöjar inte en persons hälsa och innehåller heller inte någon information om personliga egenskaper. DNA-registret är, liksom fingeravtrycksregistret, begränsat till uppgifter som ger information om en persons identitet.
Mot denna bakgrund bör det utredas om inte kraven för att få registrera DNA-analyser av prov från personer skulle kunna ställas lägre. I ett sådant fall skulle möjligheterna att utreda brott öka. Dessutom torde det i flera fall skapa bättre förutsättningar för att i ett tidigt skede av utredningen avföra oskyldiga från misstanke om brott och därigenom stärka rättssäkerheten.
En annan fråga som aktualiseras är under vilka förutsättningar provtagning för DNA-analys skall få göras. För närvarande får DNA-analys tas bara av den som är skäligen misstänkt för brott och endast om det behövs för utredningen av brottet. Fingeravtryck får emellertid tas bl.a. också av den som inte är misstänkt för brott om det behövs för att utreda brott på vilket det kan följa fängelse.
Justitieombudsmannen (JO) har i ett fall prövat en anmälan mot polisen där kritik riktades mot förfarandet att en person efter ett ingående vittnesförhör tillfrågades om han frivilligt ville lämna salivprov i en mordutredning där gärningsmannens DNA hade säkrats (JO:s beslut 2002-11-29, dnr 696-2001). Under den aktuella förundersökningen erbjöds ca 200 personer som hördes upplysningsvis att lämna salivprov.
JO angav att det rättsenliga i det förfarande med provtagningar för DNA-analys som förekom i brottsutredningen på goda grunder kan ifrågasättas. JO konstaterade emellertid att rättsläget knappast kan betraktas som klart. Någon kritik framfördes därför
Bilaga 1
inte. JO framhöll dock att, med hänsyn till den stora betydelse som DNA-tekniken fått i den brottsutredande verksamheten, finns det skäl att överväga att göra frågan om provtagning för DNA-analys till föremål för särskild lagreglering som kan tillgodose intresset av att DNA-tekniken utnyttjas effektivt i den brottsutredande verksamheten utan att den på ett oacceptabelt sätt går ut över den enskildes rättssäkerhet. JO nämnde som en jämförelse bestämmelserna i 28 kap. 14 § rättegångsbalken och förordningen (1992:824) om fingeravtryck m.m., som medger att åtgärder av det slag vidtas även beträffande den som inte är skäligen misstänkt för det brott som utreds.
Det bör slutligen framhållas att, när det är fråga om att registrera personuppgifter i datoriserade register eller underkasta människor provtagningar av olika slag gör sig integritetsskälen starkt gällande. Det krävs därför en noggrann avvägning mellan vad som är önskvärt av hänsyn till intresset av så effektiva brottsutredningar som möjligt och vad som kan accepteras med hänsyn till intresset av skydd för den personliga integriteten.
Omfattningen av översynen
Ett uppdrag lämnas att, utifrån de utgångspunkter som redogjorts för ovan, - överväga om kraven för att få registrera uppgifter om resultat
av DNA-analyser i DNA-registret kan sättas lägre, - överväga om det finns skäl att särskilt lagreglera provtagning
för DNA-analys, - lämna konkreta författningsförslag utifrån dessa övervägan-
den samt - redovisa kostnadskonsekvenser samt finansiering av lämnade
förslag.
Behövligt samråd och material från berörda myndigheter, såsom Rikspolisstyrelsen, Statens kriminaltekniska laboratorium och Datainspektionen, bör ske och inhämtas.
Bilaga 2
Bilaga 2 Ds 2004:35
Bilaga 2
Bilaga 2 Ds 2004:35
Bilaga 2
Bilaga 2 Ds 2004:35
Bilaga 2
Bilaga 2 Ds 2004:35
Bilaga 2
Bilaga 2 Ds 2004:35
Bilaga 2
Bilaga 2 Ds 2004:35
Bilaga 2
Bilaga 2 Ds 2004:35
Bilaga 2
Bilaga 2 Ds 2004:35
Bilaga 2
Bilaga 2 Ds 2004:35
Bilaga 2
Bilaga 2 Ds 2004:35
Bilaga 2
Bilaga 2 Ds 2004:35
Bilaga 2
Bilaga 2 Ds 2004:35
Bilaga 2
Bilaga 2 Ds 2004:35
Bilaga 2
Bilaga 2 Ds 2004:35
Bilaga 2
Bilaga 2 Ds 2004:35
Bilaga 2
Bilaga 2 Ds 2004:35
Bilaga 2