Ds 2010:34

En ny energimärkning

Sammanfattning

I departementspromemorian lämnas förslag till en ny lag om märkning av energirelaterade produkter. Lagen syftar till att genomföra det reviderade energimärkningsdirektivet (Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/30/EU om märkning och standardiserad produktinformation som anger energirelaterade produkters användning av energi och andra resurser) som antogs den 19 maj 2010. Lagen föreslås tillämpas för energirelaterade produkter som omfattas av föreskrifter i en delegerad akt enligt artikel 10 i direktiv 2010/30/EU. Direktivets syfte är att göra det möjligt för slutanvändare av energirelaterade produkter att välja de mest effektiva produkterna, främst vad avser energieffektivitet men även beträffande användning av andra väsentliga resurser. Lagen föreslås även tillämpas för tillsynen av att föreskrifterna i däckmärkningsförordningen (Europaparlamentets och rådets förordning EG nr 1222/2009 av den 25 november 2009 om märkning av däck vad gäller drivmedelseffektivitet och andra väsentliga parametrar) följs. Däckmärkningsförordningen syftar till att underlätta slutanvändarnas val av energieffektiva däck genom krav på obligatorisk märkning som ska tillämpas fr.o.m. den 1 november 2012. Lagen (1992:1232) om märkning av hushållsapparater föreslås samtidigt att upphöra att gälla från och med den 21 juli 2011. Lagen ska dock fortsatt tillämpas beträffande produkter som omfattas av föreskrifter vilka har meddelats med stöd av den upphävda lagen.

Sammanfattning Ds 2010:34

I departementspromemorian föreslås också att lagen (2008:112) om ekodesign (ekodesignlagen) tillämpningsområde utvidgas till att, utöver energianvändande produkter, även omfatta energirelaterade produkter. Vissa mindre terminologiska förändringar föreslås också i ekodesignlagen. Ändringarna görs för att genomföra det reviderade ekodesign-direktivet (Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/125/EG av den 21 oktober 2009 om upprättande av en ram för att fastställa krav på ekodesign för energirelaterade produkter (omarbetning).

1. Lagtext

1.1. Lag om märkning av energirelaterade produkter

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Genom denna lag genomförs Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/30/EU av den 19 maj 2010 om märkning och standardiserad produktinformation som anger energirelaterade produkters användning av energi och andra resurser.

Lagen innehåller bestämmelser om att slutanvändare av energirelaterade produkter ska ges information om dessa produkters användning av energi och av andra väsentliga resurser. Informationen ska ges i form av märkning av produkten och av bifogad standardiserad produktinformation.

Lagen gäller inte begagnade energirelaterade produkter.

2 § Med en energirelaterad produkt avses i denna lag en produkt som omfattas av föreskrifter i en delegerad akt enligt artikel 10 i direktiv 2010/30/EU.

3 § Med en leverantör avses en tillverkare eller en tillverkares representant eller en importör som släpper ut en energirelaterad produkt på unionsmarknaden eller som gör det möjligt att ta den i bruk på unionsmarknaden.

Lagtext Ds 2010:34

Med en representant avses en fysisk eller juridisk person som är etablerad inom Europeiska unionen och som av en tillverkare fått skriftlig fullmakt att handla på dennes vägnar i fråga om samtliga eller vissa av förpliktelserna enligt denna lag.

Med en importör avses en fysisk eller juridisk person som är etablerad inom Europeiska unionen och som inom sin näringsverksamhet släpper ut en produkt från tredjeland på unionsmarknaden eller som gör det möjligt att ta den i bruk på unionsmarknaden.

En produkt släpps ut på unionsmarknaden genom att den görs tillgänglig för första gången på unionsmarknaden i syfte att den ska spridas eller användas inom unionen oavsett om det sker i vinstsyfte eller gratis och oavsett vilken försäljningsteknik som används.

En produkt tas i bruk på unionsmarknaden när den för första gången tas i bruk för avsett ändamål inom unionen.

Om det inte finns någon leverantör åvilar leverantörens skyldigheter varje fysisk eller juridisk person som släpper ut produkten eller som gör det möjligt att ta den i bruk på unionsmarknaden.

4 § Med en återförsäljare avses en detaljist eller annan person som yrkesmässigt ställer ut eller bjuder ut energirelaterade produkter som är avsedda för slutanvändare, oavsett om detta ska ske genom försäljning, uthyrning eller hyrköp.

5 § En leverantör som släpper ut en energirelaterad produkt på unionsmarknaden ska kostnadsfritt tillhandahålla en etikett och ett informationsblad till alla exemplar av produkten.

För inbyggda eller installerade produkter gäller detta bara om det föreskrivs i den delegerade akten för produkten.

Etiketten och informationsbladet ska innehålla den information som krävs enligt den delegerade akten för produkten och vara avfattad på svenska språket.

Ds 2010:34

Lagtext

6 § När en energirelaterad produkt ställs ut för försäljning, uthyrning eller hyrköp till slutanvändare ska återförsäljaren eller den som i övrigt ställer ut produkten anbringa etiketten på produkten. Detta ska ske på en plats där etiketten lätt kan läsas och i övrigt på det sätt som anges i den delegerade akten. Dessutom ska informationsbladet finnas tillgängligt i anslutning till produkten.

7 § När en energirelaterad produkt bjuds ut till försäljning, uthyrning eller hyrköp på ett sådant sätt att en eventuell slutanvändare inte kan se produkten utställd ska återförsäljaren eller den som i övrigt bjuder ut produkten lämna den information som anges på etiketten och i informationsbladet på det sätt som anges i den delegerade akten.

8 § När en energirelaterad produkt säljs till slutanvändare ska säljaren se till att produkten är försedd med en etikett och att informationsbladet finns med i de handlingar som åtföljer produkten.

9 § Den som på annat sätt än det som sägs i 6 och 7 §§ gör reklam för en särskild modell av en energirelaterad produkt och i reklamen lämnar energirelaterad information eller information om priset ska i reklamen också lämna en hänvisning till produktens energieffektivitetsklass.

10 § Den som tillhandahåller tekniskt reklammaterial avseende en energirelaterad produkt och som beskriver de specifika tekniska parametrarna för produkten ska i reklammaterialet lämna den information om produktens energianvändning som en slutanvändare kan antas behöva eller lämna information om produktens energieffektivitetsklass.

Lagtext Ds 2010:34

11 § Leverantören ska se till att en teknisk dokumentation avseende en energirelaterad produkt upprättas i den utsträckning som behövs för att man ska kunna bedöma riktigheten av den information som finns på etiketten och informationsbladet.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om den tekniska dokumentationen.

12 § Den tekniska dokumentationen ska av leverantören hållas tillgänglig för kontroll i fem år efter det att den sista berörda produkten har tillverkats. Om leverantören är importör enligt 3 § tredje stycket ska dokumentationen hållas tillgänglig i fem år efter det att importören importerade det sista exemplaret av produkten.

Leverantören ska på begäran hålla en elektronisk version av dokumentationen tillgänglig för tillsynsmyndigheten i en medlemsstat i Europeiska unionen och för Europeiska kommissionen. Detta ska ske inom tio arbetsdagar från det att leverantören mottog begäran.

13 § En energirelaterad produkt får inte förses med etiketter, märken, symboler eller påskrifter som inte uppfyller de krav som gäller för produkten. Detta gäller dock bara om åtgärden kan leda till missförstånd eller förväxling hos slutanvändarna om produktens användning av energi eller andra väsentliga resurser.

14 § Upphandlande myndigheter ska vid offentlig upphandling av energirelaterade produkter sträva efter att enbart upphandla produkter som uppfyller kriterierna för de högsta prestandanivåerna och som tillhör den högsta energieffektivitetsklassen.

Detta gäller dock bara vid upphandling av sådana kontrakt som avses i lagen (2007:1091) om offentlig upphandling.

Bestämmelserna gäller bara vid upphandling av kontrakt vars värde uppgår till eller överstiger de tröskelvärden som nämns i 3 kap. 1 § lagen (2007:1091) om offentlig upphandling.

Ds 2010:34

Lagtext

15 § Tillsynen över efterlevnaden av denna lag, de föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen och föreskrifter i en delegerad akt enligt artikel 10 i direktiv 2010/30/EU utövas av den myndighet som regeringen bestämmer (tillsynsmyndigheten).

16 § Tillsynsmyndigheten ska se till att föreskrifterna i Europaparlamentets och rådets förordning EG nr 1222/2009 av den 25 november 2009 om märkning av däck vad gäller drivmedelseffektivitet och andra väsentliga parametrar följs.

17 § En tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att lagen, de föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen, föreskrifterna i en delegerad akt enligt artikel 10 i direktiv 2010/30/EU samt föreskrifterna i förordning (EG) nr 1222/2009 ska följas. Ett föreläggande eller förbud får förenas med vite.

Ett föreläggande angående en leverantörs skyldigheter enligt 12 § andra stycket gäller omedelbart.

18 § Ett föreläggande enligt 17 § får avse att en leverantör ska tillhandahålla de upplysningar, handlingar, varuprover och liknande som behövs för tillsynen. Ett sådant föreläggande gäller omedelbart.

19 § För att fullgöra sina uppgifter enligt denna lag har tillsynsmyndigheten rätt att få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen som har anknytning till den verksamhet som tillsynen avser, dock inte bostäder.

Polismyndigheten ska lämna det biträde som behövs för tillsynen.

20 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för en leverantör av en energirelaterad produkt att ersätta tillsynsmyndighetens kostnader för provtagning och undersökning av prov.

Lagtext Ds 2010:34

Sådana föreskrifter får dock bara avse fall då produkten visat sig inte uppfylla de krav som gäller enligt denna lag, enligt föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen eller enligt föreskrifter i en delegerad akt enligt artikel 10 i direktiv 2010/30/EU.

21 § Tillsynsmyndighetens beslut enligt denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 november 2012 i fråga om 16 § och i övrigt den 20 juli 2011.

2. Lagen (1992:1232) om märkning av hushållsapparater ska upphöra att gälla från den 20 juli 2011.

3. Den upphävda lagen gäller dock fortfarande i fråga om produkter som omfattas av föreskrifter, vilka har meddelats med stöd av den upphävda lagen. Detta gäller dock inte om en sådan produkt omfattas av föreskrifter i en delegerad akt enligt artikel 10 i direktiv 2010/30/EU.

Ds 2010:34

Lagtext

1.2. Lag om ändring i lagen (2008:112) om ekodesign

Härigenom föreskrivs att 114 och 17 §§ lagen (2008:112) om ekodesign ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Denna lag syftar till att främja en effektiv energianvändning och en låg miljöpåverkan av energianvändande produkter och energianvändande delar av sådana produkter genom att miljöaspekter integreras i produktdesignen för att förbättra produktens eller delens miljöprestanda under hela dess livscykel (ekodesign).

Denna lag syftar till att främja en effektiv energianvändning och en låg miljöpåverkan av energirelaterade produkter och energirelaterade delar av sådana produkter genom att miljöaspekter integreras i produktdesignen för att förbättra produktens eller delens miljöprestanda under hela dess livscykel (ekodesign).

Lagtext Ds 2010:34

2 §1

Med en energianvändande produkt och en energianvändande del avses en produkt respektive en del som omfattas av en föreskrift enligt 4 § första stycket eller av föreskrifter i en genomförandeåtgärd enligt artikel 15 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/32/EG av den 6 juli 2005 om upprättande av en ram för att fastställa krav på ekodesign för energianvändande produkter och om ändring av rådets direktiv 92/42/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 96/57/EG och 2000/55/EG.

Med en energirelaterad produkt och en energirelaterad del avses en produkt respektive en del som omfattas av en föreskrift enligt 4 § första stycket eller av föreskrifter i en genomförandeåtgärd enligt artikel 15 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/125/EG av den 21 oktober 2009 om upprättande av en ram för att fastställa krav på ekodesign för energirelaterade produkter (omarbetning).

3 §2

Med en representant avses en fysisk eller juridisk person som är etablerad inom Europeiska gemenskapen och som av en tillverkare fått skriftlig fullmakt att handla på dennes vägnar i fråga om samtliga eller vissa av förpliktelserna och formaliteterna i denna lag eller i genomförandeåtgärder enligt artikel 15 i direktiv 2005/32/EG.

Med en representant avses en fysisk eller juridisk person som är etablerad inom Europeiska unionen och som av en tillverkare fått skriftlig fullmakt att handla på dennes vägnar i fråga om samtliga eller vissa av förpliktelserna och formaliteterna i denna lag eller i genomförandeåtgärder enligt artikel 15 i direktiv 2009/125/EG.

1 Senaste lydelse 2010:285. 2 Senaste lydelse 2010:285.

Ds 2010:34

Lagtext

Med en importör avses en fysisk eller juridisk person som är etablerad inom Europeiska gemenskapen och som inom sin näringsverksamhet släpper ut en produkt från tredjeland på gemenskapens marknad.

Med en importör avses en fysisk eller juridisk person som är etablerad inom Europeiska unionen och som inom sin näringsverksamhet släpper ut en produkt från tredjeland på unionsmarknaden.

4 §3

Regeringen får meddela föreskrifter om vilka typer av produkter och delar som ska omfattas av lagens bestämmelser. Sådana föreskrifter får bara avse produkter och delar som varit föremål för genomförandeåtgärder enligt artikel 15 i direktiv 2005/32/EG.

Regeringen får meddela föreskrifter om vilka typer av produkter och delar som ska omfattas av lagens bestämmelser. Sådana föreskrifter får bara avse produkter och delar som varit föremål för genomförandeåtgärder enligt artikel 15 i direktiv 2009/125/EG.

Föreskrifter enligt första stycket får inte avse produkter eller delar som är avsedda att stadigvarande ingå i byggnadsverk och som omfattas av bestämmelserna i lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. och de föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen.

3 Senaste lydelse 2010:285.

Lagtext Ds 2010:34

5 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att miljöaspekter ska integreras i produktdesignen beträffande energianvändande produkter och energianvändande delar i syfte att förbättra produktens eller delens miljöprestanda under hela dess livscykel.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att miljöaspekter ska integreras i produktdesignen beträffande energirelaterade produkter och energirelaterade delar i syfte att förbättra produktens eller delens miljöprestanda under hela dess livscykel.

6 §4

En energianvändande produkt eller en energianvändande del får släppas ut på gemenskapens marknad eller tas i bruk inom gemenskapen endast om den uppfyller de krav som ställs i föreskrifter som meddelats med stöd av 5 § eller i en genomförandeåtgärd enligt artikel 15 i direktiv 2005/32/EG.

Innan en energianvändande produkt eller en energianvändande del släpps ut på gemenskapens marknad eller tas i bruk inom gemenskapen ska tillverkaren eller dennes representant se till att det görs en bedömning av om produkten eller delen överensstämmer med de krav som ställs i före-

En energirelaterad produkt eller en energirelaterad del får släppas ut på unionsmarknaden eller tas i bruk inom unionen endast om den uppfyller de krav som ställs i föreskrifter som meddelats med stöd av 5 § eller i en genomförandeåtgärd enligt artikel 15 i direktiv 2009/125/EG.

Innan en energirelaterad produkt eller en energirelaterad del släpps ut på unionsmarknaden eller tas i bruk inom unionen ska tillverkaren eller dennes representant se till att det görs en bedömning av om produkten eller delen överensstämmer med de krav som ställs i föreskrifter som

4 Senaste lydelse 2010:285.

Ds 2010:34

Lagtext

skrifter som meddelats med stöd av 5 § eller i föreskrifter i en genomförandeåtgärd enligt artikel 15 i direktiv 2005/32/EG (bedömning av överensstämmelse).

meddelats med stöd av 5 § eller i föreskrifter i en genomförandeåtgärd enligt artikel 15 i direktiv 2009/125/EG (bedömning av överensstämmelse).

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur denna bedömning av överensstämmelse ska gå till.

7 §5

Innan en energianvändande produkt eller en energianvändande del släpps ut på gemenskapens marknad eller tas i bruk inom gemenskapen ska

a) en försäkran utfärdas av produktens eller delens tillverkare eller dennes representant om att produkten eller delen överensstämmer med de krav som anges i de föreskrifter som meddelats med stöd av 5 § eller i föreskrifter i en genomförandeåtgärd enligt artikel 15 i direktiv 2005/32/EG (försäkran om överensstämmelse), och

Innan en energirelaterad produkt eller en energirelaterad del släpps ut på unionsmarknaden eller tas i bruk inom unionen ska

a) en EU-försäkran utfärdas av produktens eller delens tillverkare eller dennes representant om att produkten eller delen överensstämmer med de krav som anges i de föreskrifter som meddelats med stöd av 5 § eller i föreskrifter i en genomförandeåtgärd enligt artikel 15 i direktiv 2009/125/EG (EUförsäkran om överensstämmelse), och

b) produkten eller delen förses med CE-märkning. Tillverkaren eller dennes representant svarar för att produkten eller delen uppfyller kraven enligt första stycket.

5 Senaste lydelse 2010:285.

Lagtext Ds 2010:34

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om de upplysningar som ska lämnas i en försäkran om överensstämmelse.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om de upplysningar som ska lämnas i en EU-försäkran om överensstämmelse.

8 §6

En energianvändande produkt eller del får CE-märkas endast om den uppfyller de krav som ställs i föreskrifter som meddelats med stöd av lagen eller i föreskrifter i en genomförandeåtgärd enligt artikel 15 i direktiv 2005/32/EG.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om CE-märkning av energianvändande produkter och delar.

En energirelaterad produkt eller del får CE-märkas endast om den uppfyller de krav som ställs i föreskrifter som meddelats med stöd av lagen eller i föreskrifter i en genomförandeåtgärd enligt artikel 15 i direktiv 2009/125/EG.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om CE-märkning av energirelaterade produkter och delar.

För CE-märkning gäller vidare bestämmelserna i lagen (1992:1534) om CE-märkning.

9 §

En försäkran om överensstämmelse och den dokumentation som legat till grund för bedömningen av överensstämmelse ska finnas tillgänglig hos tillverkaren eller dennes representant tills tio år har förflutit sedan den sista

En EU-försäkran om överensstämmelse och den dokumentation som legat till grund för bedömningen av överensstämmelse ska finnas tillgänglig hos tillverkaren eller dennes representant tills tio år har förflutit sedan den sista

6 Senaste lydelse 2010:285.

Ds 2010:34

Lagtext

energianvändande produkten tillverkades.

energirelaterade produkten tillverkades.

På begäran av en tillsynsmyndighet ska tillverkaren eller dennes representant ställa dokumentationen enligt första stycket till myndighetens förfogande inom tio dagar från det att begäran har mottagits av tillverkaren eller dennes representant. Denna skyldighet gäller gentemot alla tillsynsmyndigheter i Europeiska unionens medlemsstater.

10 §

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att en tillverkare av en energianvändande produkt eller del eller dennes representant ska, på det sätt som denne anser lämpligt, se till att konsumenter får

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att en tillverkare av en energirelaterad produkt eller del eller dennes representant ska, på det sätt som denne anser lämpligt, se till att konsumenter får

a) den information som är nödvändig för att kunna använda produkten eller delen energieffektivt och med låg miljöpåverkan, och

b) information om dels alla miljöaspekter som är knutna till produkten eller delen under dess livscykel, dels fördelarna med ekodesign, om så krävs i den relevanta genomförandeåtgärden.

11 §7

Om tillverkaren inte är etablerad inom Europeiska gemenskapen och inte har någon representant inom gemenskapen svarar en energianvändande produkts eller energianvändande dels

Om tillverkaren inte är etablerad inom Europeiska unionen och inte har någon representant inom unionen svarar en energirelaterad produkts eller energirelaterad dels importör för de skyldigheter som enligt

7 Senaste lydelse 2010:285.

Lagtext Ds 2010:34

importör för de skyldigheter som enligt denna lag eller enligt föreskrifter i en genomförandeåtgärd enligt artikel 15 i direktiv 2005/32/EG åvilar tillverkaren eller dennes representant.

Om det i ett fall som anges i första stycket saknas importör åvilar dessa skyldigheter varje fysisk eller juridisk person som släpper ut en energianvändande produkt eller del på gemenskapens marknad eller tar den i bruk inom gemenskapen.

denna lag eller enligt föreskrifter i en genomförandeåtgärd enligt artikel 15 i direktiv 2009/125/EG åvilar tillverkaren eller dennes representant.

Om det i ett fall som anges i första stycket saknas importör åvilar dessa skyldigheter varje fysisk eller juridisk person som släpper ut en energirelaterad produkt eller del på unionsmarknaden eller tar den i bruk inom unionen.

12 §

Energianvändande produkter eller delar får demonstreras på handelsmässor, utställningar, demonstrationer och liknande även om kraven i 5–8 och 10 §§, i föreskrifter som har meddelats med stöd av 5, 6, 8 och 10 §§ och i verkställighetsföreskrifter enligt 7 § inte har uppfyllts. Detta gäller dock bara under förutsättning att det synligt anges att produkten eller delen inte kommer att släppas ut på gemenskapens marknad eller tas i bruk inom gemenskapen förrän kraven har uppfyllts.

Energirelaterade produkter eller delar får demonstreras på handelsmässor, utställningar, demonstrationer och liknande även om kraven i 5–8 och 10 §§, i föreskrifter som har meddelats med stöd av 5, 6, 8 och 10 §§ och i verkställighetsföreskrifter enligt 7 § inte har uppfyllts. Detta gäller dock bara under förutsättning att det synligt anges att produkten eller delen inte kommer att släppas ut på unionsmarknaden eller tas i bruk inom unionen förrän kraven har uppfyllts.

Ds 2010:34

Lagtext

13 §8

Den eller de myndigheter som regeringen bestämmer (tillsynsmyndigheten) ska se till att denna lag, de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen samt föreskrifterna i en genomförandeåtgärd enligt artikel 15 i direktiv 2005/32/EG följs. Detta gäller dock bara i den utsträckning som det inte finns relevanta bestämmelser om tillsyn i någon annan författning.

Den eller de myndigheter som regeringen bestämmer (tillsynsmyndigheten) ska se till att denna lag, de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen samt föreskrifterna i en genomförandeåtgärd enligt artikel 15 i direktiv 2009/125/EG följs. Detta gäller dock bara i den utsträckning som det inte finns relevanta bestämmelser om tillsyn i någon annan författning.

14 §9

En tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att lagen, de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen samt föreskrifterna i en genomförandeåtgärd enligt artikel 15 i direktiv 2005/32/EG ska följas. Ett föreläggande eller förbud får förenas med vite.

En tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att lagen, de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen samt föreskrifterna i en genomförandeåtgärd enligt artikel 15 i direktiv 2009/125/EG ska följas. Ett föreläggande eller förbud får förenas med vite.

17 §10

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för en tillverkare av

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för en tillverkare av

8 Senaste lydelse 2010:285. 9 Senaste lydelse 2010:285. 10 Senaste lydelse 2010:285.

Lagtext Ds 2010:34

energianvändande produkter och delar eller dennes representant att ersätta tillsynsmyndighetens kostnader för provtagning och undersökning av prov. Sådana föreskrifter får dock bara avse fall då produkten eller delen visat sig inte uppfylla de krav som gäller enligt denna lag, enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt föreskrifter i en genomförandeåtgärd enligt artikel 15 i direktiv 2005/32/EG.

energirelaterade produkter och delar eller dennes representant att ersätta tillsynsmyndighetens kostnader för provtagning och undersökning av prov. Sådana föreskrifter får dock bara avse fall då produkten eller delen visat sig inte uppfylla de krav som gäller enligt denna lag, enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt föreskrifter i en genomförandeåtgärd enligt artikel 15 i direktiv 2009/125/EG.

Denna lag träder i kraft den dd-mm- 2011.

2. Bakgrund

2.1. Energimärkning av hushållsapparater

EU-gemensam energimärkning av hushållsapparater

Det första försöket att få till stånd en energimärkning av hushållsapparater för de dåvarande EG-länderna började redan i slutet av 1970-talet. 1979 beslutades de två första EG-rättsakterna om en märkning av hushållsapparaters energianvändning1. Till skillnad från dagens energimärkning var den frivillig och kom i praktiken endast att omfatta ugnar. Intresset för den frivilliga märkningen var relativt lågt och den kunde därmed inte i någon större omfattning påverka utbudet av energisnåla modeller på marknaden. I stället började det dyka upp olika nationella energimärkningar i till exempel Frankrike, Holland och Danmark.

Grunden för dagens obligatoriska energimärkning lades i början av 1990-talet i och med ett gemensamt system inom EG. Det gav helt nya förutsättningar för att driva på utvecklingen av marknaden mot energieffektivare produkter. En stor andel av de tillverkande företagen säljer produkter inom hela Europa och gemensamma regler kan underlätta för företagen och samtidigt ge förutsättningar för att förändra utbudet och efterfrågan på marknaden.

1 Rådets direktiv 79/530/EEG av den 14 maj 1979 om märkning som anger hushållsapparaters energiförbrukning och rådets direktiv av den 14 maj 1979 om tillämpning på elektriska ugnar av direktiv 79/530/EEG om märkning som anger hushållsapparaters energiförbrukning.

Bakgrund Ds 2010:34

Dagens utformning och omfattning av den obligatoriska energimärkningen baseras på ett ramdirektiv från den 22 september 1992 (92/75/EEG). I ramdirektivet beskrivs två syften med energimärkningen. Det första är att öka konsumenternas medvetenhet om betydelsen av att spara energi. Det andra är att se till att de åtgärder som behövs för att öka konsumenternas medvetenhet inte blir ett hinder för den fria rörligheten för varor inom EU. Ramdirektivet är genomfört i svensk rätt genom lagen (1992:1232) om märkning av hushållsapparater samt förordningen (1994:1774) om märkning av hushållsapparater.

Obligatoriska krav för respektive produktgrupp finns reglerat i olika genomförandedirektiv som beskriver reglerna mer i detalj och vilken information som ska lämnas. De detaljerade bestämmelserna för respektive produktgrupp finns i Energimyndighetens föreskrifter (STEMFS 2005:4-2005:13). Den obligatoriska energimärkningen finns idag för ett antal olika produktgrupper. Det enskilt största området där den obligatoriska energimärkningen förekommer är vitvaror. Detta är produkter med lång livslängd och som konsumenten köper sällan. Dessa produkter har oftast ett pris som kan motivera konsumenten att ta reda på olika fakta om produkten innan köp. Energimärkningen innefattar i dag även en helt annan kategori av produkter nämligen lampor. För dessa produkter gäller andra förutsättningar för konsumenternas köpsituation.

Systemet har sedan starten visat sig vara ett effektivt styrmedel för att förändra marknadsutbudet, vilket visat sig inte minst gällande det förändrade utbudet av vitvaror så som kylar och frysar. Detta har även visat sig i andra delar av världen, där liknande system tagits fram direkt inspirerade av EU:s energimärkningssystem.

Ds 2010:34

Bakgrund

Utformning av energimärkningen

Dagens energimärkningssystem baseras på att information kring väsentliga produktegenskaper för respektive produktmodell ska finnas tillgänglig för konsumenterna. Denna information ska finnas tillgänglig för konsumenterna i samband med köpsituationen, men också när konsumenten söker information inför en köpsituation. Konsumenten ska kunna få ett bra underlag för att kunna göra sina köpval. Systemet för energimärkning bygger på att konsumenten lätt ska få tillgång till denna information. Denna information tillhandahålls med hjälp av en märkningsetikett som överskådligt visar den enskilda produktens egenskaper. Det innebär i praktiken att alla enskilda produkter som omfattas av märkningssystemet ska vara märkta i samband med att de visas i butik. Information om produktens egenskaper ska även vara tillgänglig vid andra försäljningskanaler som Internet.

Etikettens utformning innebär information om energieffektivitet är baserad på en skala från A till G och med pilar från grönt till rött. Beteckningen A representerar den mest energieffektiva klassen och G den minst energieffektiva klassen. För kylar och frysar finns även energiklasserna A+ och A++, där A++ använder minst energi. Den gröna färgen på pilmarkeringen anges för de mest energieffektiva produkterna och rött de minst energieffektiva. Även andra viktiga egenskaper som hur bra maskinerna tvättar, centrifugerar eller diskar visas på en skala från A till G, där A visar på bäst prestanda.

För tvättmaskiner som är effektivare än A har tillverkarna på eget initiativ infört klasserna A+ och A++. Detta är dock inte reglerat i lag och är därför enbart en frivillig märkning. Tillverkarna använder denna frivilliga märkning A+ och A++ bara i marknadsföringen och inte på den obligatoriska energimärkningsetiketten. Det pågår dock arbete inom kommissionen som sannolikt kommer att utmynna i en reviderad märkning för tvättmaskiner framöver.

Bakgrund Ds 2010:34

Produktgrupper som omfattas av dagens energimärkning

Nuvarande obligatoriska energimärkningen omfattar produktområdena – vitvaror, ljuskällor såsom glöd- och lågenergilampor och luftkonditionering. Dagens omfattning av den obligatoriska energimärkningen gäller för följande produktgrupper:

  • Kylar och frysar
  • Ugnar och ugnsdelen på spisar
  • Diskmaskiner
  • Tvättmaskiner
  • Torktumlare
  • Kombinerade tvättmaskiner och torktumlare
  • Lampor
  • Luftkonditioneringsaggregat

Märkningen på lampor skiljer sig från märkningen på vitvaror på så sätt att den finns tryckt direkt på förpackningen och inte behöver vara i färg. Luftkonditioneringsapparater har i Sverige hittills inte varit en lika stor konsumentprodukt för enskilda hushåll som i andra länder inom Europa. Med den allt ökade användningen av luft-luftvärmepumpar i Sverige har det uppstått en situation där märkningens information kommunicerar energieffektivitet för kyla medan flertalet av hushållen köper produkten för värmeförmågan.

Aktörernas ansvar

Ansvaret för energimärkningen delas primärt av tre aktörer; medlemsländerna inom EU, tillverkarna och återförsäljarna. Sverige ska som medlemsland i EU införliva reglerna om energimärkning med den nationella lagstiftningen och ansvara för att följa upp efterlevnaden på marknaden. Medlemsländerna ansvarar också för utbildnings- och informationsinsatser.

Ds 2010:34

Bakgrund

Tillverkarna ska kostnadsfritt förse butikerna med märkmaterial och se till att det finns ett informationsblad i alla broschyrer eller andra dokument som följer med apparaten. Det är också tillverkarna som ansvarar för att den information som lämnas om modellen på energimärkningen är korrekt. De ska tillhandahålla teknisk dokumentation så att tillsynsmyndigheten kan kontrollera riktigheten i den deklarerade informationen. Dokumentationen ska finnas tillgänglig till och med fem år efter det att det sista exemplaret av en modell tillverkats.

Handlarna och återförsäljarna ansvarar för att alla apparater och produkter som finns utställda till försäljning eller uthyrning är energimärkta. Krav finns även när det gäller märkning vid distansförsäljning som till exempel på Internet. I butik skall märkningen placeras väl synlig på produktens fram- eller ovansida och även rätt informationsremsa och grundetikett ska placeras på produkten.

Tillsyn

Enligt lagen (1992:1232) om märkning av hushållsapparater 4§, får den myndighet som regeringen utser meddela föreskrifter om vilka metoder som skall användas för att bestämma energi och annan resursförbrukning samt bullernivåer, vilka tekniska beskrivningar som skall upprättas samt vilka metoder som skall användas vid kontroll av den lämnade informationen om energi- och annan resursförbrukning samt bullernivåer. Enligt lagens 5§ ska den myndighet som regeringen bestämmer se till att de föreskrifter följs som har meddelats med stöd av lagen.

Efterlevnaden av reglerna har kontrollerats årligen av Konsumentverket mellan åren 1995–2005. Sedan den 1 januari 2006 är Energimyndigheten tillsynsmyndighet i Sverige och ansvarar för att följa upp att reglerna efterlevs. Tillsynsansvaret övergick samtidigt som Testlab-verksamheten överfördes från Konsumentverket till Energimyndigheten.

Bakgrund Ds 2010:34

Överföringen av ansvaret motiverades bl.a. med den kommande förändring av verksamhetens inriktning som genomförandet ekodesigndirektivet (2005/32/EG) innebar mot fler icke-konsumentinriktade produkter och behovet av en ökad samordning av fastställandet av energieffektivitetskrav på produkter. Under de fyra år som Energimyndigheten varit tillsynsmyndighet har i snitt 50 butiker per år kontrollerats över hela Sverige.

Sanktionsmöjligheten som Energimyndigheten förfogar över är vitesföreläggande till butiker som har bristande energimärkning. Ett beslut om vitesföreläggande fattas på avdelningschefsnivå för belopp under en miljon kronor. I övriga fall fattas beslutet av generaldirektören. Visar en återkontroll i butiken att bristerna kvarstår trots föreläggande vid vite att rätta till bristerna kan Energimyndigheten lämna ärendet till förvaltningsrätten för utdömande av vitet.

Tillsyn av energimärkningen omfattas både av tillsyn i butik, det vill säga att produkterna är märkta, och tillsyn över att de uppgifter tillverkarna deklarerat på energimärkningsetiketten är korrekta. Tillsyn på Internet genomförs i fackbutiker, varuhus, stormarknader och flera av de riktstäckande butikskedjornas egna webbplatser och genomförs av Energimyndighetens egen personal.

Tillsynen av varor på markanden kallas marknadskontroll. Genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/95 åläggs medlemsstaterna att utpeka myndigheter som ansvarar för marknadskontrollen inom enskilda sektorer samt att organisera och genomföra marknadskontroll i enlighet med krav som återfinns i förordningen (se avsnitt 3.7.5)

Kontrollen av att informationen på märkningsetiketten är korrekt för respektive enskild produkt sker med hjälp av tillsynsprovning.

Ds 2010:34

Bakgrund

För att kunna kontrollera att tillverkare har märkt korrekt krävs provning av enskilda exemplar av produkterna. Tillsynsprovningarna genomförs av Energimyndighetens Testlab som är en enhet inom avdelningen Främjande. Testlab förfogar över egna provningsrum för tester av produkter. I de fall då Testlab inte har resurser för att prova specifika produktgrupper används andra laboratorier både inom och utom landet. Energimyndigheten fattar beslut om vilka produktgrupper som ska omfattas av tillsynsprovning i tillsynsplanen som tas fram för ett år i taget. Beslutet om vilka enskilda modeller som ska testas inom en produktgrupp och ansvaret för provningen sker på olika avdelningar inom Energimyndigheten. Beslutet om vilka modeller som ska vara föremål för tillsyn fattas utifrån ett underlag i form av en lista på tillgängliga modeller på marknaden. Tillsynsprovningarna genomförs enligt antagna internationella standarder.

Efter avslutad provning fattas beslut om ärendet ska drivas vidare beroende på om produkten överensstämt med märkningen eller inte. Om produkten avviker från angiven märkningen kan det bli fråga vitesföreläggande. Beloppet bedöms utifrån situationen och ska vara avskräckande, vilket innebär att belopp på upp mot en miljon kronor kan vara aktuella. Rättar sig inte leverantören efter föreläggandet kan ärendet komma att drivas vidare i förvaltningsrätten för utdömande av vite.

2.2. Den inre marknaden och fri rörlighet för varor

Det primära syftet med tillskapandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) genom Romfördraget, som ingicks 1957, var att upprätta en gemensam marknad för medlemsstaterna. Detta arbete intensifierades från mitten av 1980-talet då också begreppet ”den inre marknaden” introducerades. En av förutsättningarna för en fungerande inre marknad är att det råder fri rörlighet för varor.

Bakgrund Ds 2010:34

Att se till att medlemsstaternas krav inte skiljer sig åt, genom harmonisering av kraven, är ett av de viktigaste sätten att garantera fri rörlighet. Detta har också skett genom att man har antagit en rad direktiv om sådana krav. Dessa krav har huvudsakligen gällt olika typer av tekniska krav på en rad produkter. Bland de tekniska kraven återfinns krav på märkning av produkter.

Arbetet med harmonisering av krav på varor inom EU har varit framgångsrikt och det enhetliga regelverket, kombinerat med EU:s stora handel med omvärlden, har lett till att EU:s regler blivit normerande för en stor del av världsmarknaden. Sedan mitten av 1980-talet använder sig EU systematiskt av standarder i produktlagstiftningen. I produktsäkerhetslagstiftningen hänvisar man till standarder som exempel på tillfredsställande säkerhet men då är standarderna fortfarande frivilliga. I andra fall hänvisar man till standarder med obligatorisk verkan, t.ex. för provmetoder.

Europeiska kommissionen kan enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG av den 22 juni 1998 om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter, efter hörande av medlemsstaterna, ge de europeiska standardiseringsorganen i uppdrag (mandat) att utarbeta en europeisk standard på ett visst område. När standarden föreligger kan kommissionen publicera en hänvisning till denna i Europeiska unionens officiella tidning (EUT). Standarden ges därigenom en rättslig verkan. De provmetoder som ska tillämpas för energimärkning har i flera fall utarbetats inom standardiseringen.

För den kontroll som ska utföras innan vara släpps ut på marknaden av att en vara överensstämmer med ställda krav, eller som i detta direktiv har korrekt märkning, gäller som huvudregel att den ska utföras av tillverkaren eller importören. Tillverkaren eller importören ska intyga att kraven uppfylls och får därigenom ett uttryckligt ansvar för att kraven uppfylls. För varor som är förknippade med allvarligare risker för t.ex. liv och hälsa kräver EU att tillverkarens intyg stöds av en kontroll hos ett oberoende organ.

Ds 2010:34

Bakgrund

I Europaparlamentets och Rådets beslut nr 768/2008/EG om en gemensam ram för saluförande av produkter och upphävande av beslut 93/465/EEG anges ett antal kontrollförfaranden, ”moduler”, som kan åberopas i EU-lagstiftningen. Dessa spänner från tillverkarens egen försäkran om överensstämmelse, till kontroll av varje enskilt exemplar som tillverkas. Beslut 768/2008/EG innehåller också bestämmelser om tillverkares och återförsäljares ansvar. Huvuddragen av dessa bestämmelser återfinns i direktiv 2010/30/EU.

Myndigheternas roll har, förutom regelgivningen, inriktats på tillsyn av att produkterna på marknaden uppfyller ställda krav. Denna tillsyn utövas genom marknadskontroll där myndigheterna genom stickprov provar produkterna på marknaden. I Europaparlamentets och Rådets förordning (EG) nr 765/2008 om krav på ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93 åläggs medlemsstaterna bl.a. att för varje sektor utpeka myndigheter som har ansvar för marknadskontrollen samt att organisera och genomföra kontrollen. Vidare finns ålägganden att informera kommissionen och övriga medlemsstater när ingripande görs mot produkt som inte uppfyller kraven.

2.3. Svensk standardisering

Standarder är dokument som utarbetas inom privata organ för frivillig användning. Lagstiftaren kan hänvisa till standarder och därigenom ge dem en rättslig verkan.

Internationellt finns krav på standardiseringsorgan och standarder. De ska bl.a. utarbetas i opartiska organ under former som är öppna för alla som vill delta och det finns tydliga regler för framtagning och fastställande av standarder, bl.a. om remissförfaranden och omröstning. Internationellt finns tre erkända standardiseringsorgan, ISO samt IEC på det elektrotekniska området och ITU på telekomområdet.

Bakgrund Ds 2010:34

Dessa motsvaras i Europa av CEN, CENELEC och ETSI och i Sverige av SIS – Swedish Standards Institute, SEK-Svensk Elstandard och ITS, Informationstekniska Standardiseringen. De tre svenska organisationerna, som representerar Sverige de europeiska och internationella organen, styrs av sina medlemmar (företag, organisationer och myndigheter). För att inte divergerande nationella standarder inom EU ska förorsaka handelshinder gäller att europeisk standard som fastställs av något av europeiska organen ska införlivas som nationell standard i hela Europa. Något motsvarande åtagande finns inte i de internationella organen.

Allt mer av arbetet sker i de europeiska och internationella organen: av det årliga tillskottet av ny svensk standard är endast någon enstaka procent helt nationell svensk standard som utarbetats i Sverige. De svenska standardiseringsorganens uppgift har alltmer blivit att tillvarata svenska intressen i det europeiska och internationella arbetet.

2.4. Den integrerade produktpolitiken och hållbar konsumtion och produktion

Kommissionen antog den 18 juni 2003 ett meddelande om en integrerad produktpolitik (IPP, KOM (2003) 302) med fokus på livscykelperspektiv, aktörssamverkan, arbete med marknaden, att använda en mix av olika verktyg samt ständig förbättring. Sverige hade dessförinnan tagit fram en regeringsskrivelse om en Miljöorienterad produktpolitik med syftet att förebygga och minska produkters negativa påverkan på människors hälsa eller på miljön under produkternas hela livscykel (skr. 1999/2000:114).

Den 16 juli 2008 presenterade kommissionen ett meddelande om en handlingsplan för hållbar konsumtion och produktion och hållbar näringspolitik. Handlingsplanen utgör en del av kommissionens strategi för att stödja en sammanhållen ansats i EU för hållbar utveckling.

Ds 2010:34

Bakgrund

Strategin är ett komplement till redan existerande insatser på produkters miljöprestanda och energianvändning och då framförallt energi- och klimatpaketet som presenterades i januari 2008. Handlingsplanen presenterar en rad initiativ från kommissionen som avser att förbättra produkters energi- och miljöprestanda och öka efterfrågan för dessa typer av produkter. Utmaningen är, enligt kommissionen, att skapa en positiv utveckling genom att förbättra varors miljöprestanda över hela livscykeln, stimulera efterfrågan på bättre produkter och teknologier samt hjälpa konsumenter att göra bättre miljöval genom enhetlig märkning.

I enlighet med handlingsplanen har en rad åtgärder genomförts, bl.a. ändringar i ramdirektiven för ekodesign, revidering av miljömärkningen (EU-blomman), ändring i direktivet om energimärkning för att täcka in ett större antal produkter under lagstiftningen, revidering av förordningen om offentlig upphandling samt en ny förordning om ett system för verifiering av miljöteknik. Dessutom har ett samarbete med återförsäljare påbörjats Åtgärder för att främja resurseffektivitet, ekoinnovationer ska också genomföras. Handlingsplanen planeras revideras 2012.

Internationellt ska inom ramen för CSD (Commission on Sustainable Development) ett tioårigt ramverk av program för hållbar konsumtion och produktion tas fram (den s.k. Marrakechprocessen) och antas av länderna under 2011. Vid CSD 18, som är ett översynsår i CSD:s arbetscykel, diskuterades frågan för första gången. Ramverket och Marrakechprocessen med sina olika element såsom bl.a. regionala möten och strategier, NGO- och näringslivsforum samt 7 internationella arbetsgrupper fick ett starkt stöd från många, även utvecklingsländer, som ser hållbar konsumtion och produktion som ett sätt att stärka sitt näringsliv, minska fattigdomen och samtidigt bidra till en god miljö och hälsa.

Bakgrund Ds 2010:34

2.5. Energirelaterade produkter i ett svenskt energipolitiskt perspektiv

2.5.1. Dagens energieffektiviseringspolitik

Ett effektivt utnyttjande av resurser, inklusive energi, utgör grunden för ekonomisk tillväxt och en hållbar utveckling. Regeringens målsättning är att bryta sambandet mellan ekonomisk tillväxt och ökad användning av energi och råvaror. Energieffektivisering bidrar i de flesta fall till minskad belastning på klimat och miljö och en tryggare energiförsörjning. Olika energikällor och energibärare har i det sammanhanget olika betydelse. Besparing av en kilowattimme el från kolkondenskraft måste värderas högre än besparing av en kilowattimme fjärrvärme från industriell spillvärme eller från en solfångare. Hushåll och företag kan spara pengar på lägre energikostnader och därmed använda sina resurser på annat som ger dem välfärd och tillväxt. För företag i framkant har energieffektiva produkter och tjänster växande global efterfrågan. En framgångsrik politik för energieffektivisering leder till att miljontals beslutsfattare dagligen, integrerat med andra beslut, även beaktar energieffektivisering. Av den anledningen är åtgärderna inom området energieffektivisering brett upplagda och syftar till att nå så många individer som möjligt och påverka deras handlande i många olika situationer.

Energieffektivisering bör bedömas utifrån ett systemperspektiv. Detta innebär att den nytta som uppnås i form av mindre resursförbrukning och mindre miljöpåverkande utsläpp och på sikt också lägre kostnader ska ses som det egentliga syftet med energieffektivisering. Effektivisering i sig ska inte uppfattas som det egentliga målet.

I enlighet med riksdagens beslut om propositionen En sammanhållen klimat- och energipolitik (prop. 2008/09:163, bet. 2008/09:NU25, rskr. 2008/09:301) har energipolitiska mål beslutas. Ett mål är 20 procent effektivare energianvändning till år 2020.

Ds 2010:34

Bakgrund

Målet uttrycks som ett sektorsövergripande mål om minskad energiintensitet om 20 procent mellan 2008 och 2020. Vidare gäller målet att energibesparingen med avseende på slutanvänd energi till år 2016 är minst 9 procent av det årliga energianvändningsgenomsnittet 2001–2005. Ett mellanliggande mål är att energibesparingen år 2010 är minst 6,5 procent av det årliga energianvändningsgenomsnittet 2001–2005. Propositionen innebär också att ett femårigt energieffektiviseringsprogram under åren 2010–2014 genomförs dels för att genomföra energitjänstedirektivet och de mål och förpliktelser som följer av direktivet, dels för att nå målet om 20 procents effektivare energianvändning till 2020. Programmet tillförs 300 miljoner kronor årligen under fem år.

2.5.2. EU:s energieffektiviseringspolitik

Europeiska kommissionen presenterade i juni 2005 en grönbok om effektivare energiutnyttjande (KOM(2005)265 slutlig) som en grund för ett samlat europeiskt initiativ om energieffektivisering. Vid energiministermötet i december 2005 antogs rådsslutsatser där man ställde sig bakom grönbokens inriktning. Kommissionen presenterade i oktober 2006 en handlingsplan för ökad energieffektivitet inom EU utifrån den råds- och remissbehandling som skett av grönboken om energieffektivisering. Handlingsplanen innehåller omkring 75 olika åtgärder för effektivare energianvändning avseende åren 2007–2012. Vid energirådsmötet den 23 november 2006 antogs rådsslutsatser, där man välkomnar och stödjer den övergripande inriktningen i kommissionens handlingsplan. Rådet antog också ambitionen att öka energieffektiviteten inom unionen för att uppnå besparingsmålet på 20 procent av EU:s energikonsumtion jämfört med beräkningarna för år 2020.

Bakgrund Ds 2010:34

2.6. Arbete på myndighetsnivå

2.6.1. Statens energimyndighet

Statens energimyndighet är förvaltningsmyndighet för frågor om användning och tillförsel av energi. Myndigheten ska verka för att på kort och lång sikt trygga tillgången på el och annan energi på med omvärlden konkurrenskraftiga villkor. Myndigheten ska vidare inom sitt verksamhetsområde verka för en effektiv och hållbar energianvändning och en kostnadseffektiv energiförsörjning, båda med en låg negativ inverkan på hälsa, miljö och klimat. Myndigheten ska bidra till omställningen till ett ekologiskt uthålligt energisystem. Stränga krav ska ställas på säkerhet och omsorg om hälsa och miljö vid omvandling och utveckling av all energiteknik. Energimyndigheten ska främja energieffektivisering och en smartare energianvändning inom transport-, industri-, och byggnadssektorerna. Detta görs bland annat genom riktad information, teknikupphandling, uppföljning och utvärdering av goda exempel, tester av produkter och system och arbete med produktkrav samt genom arbete med energimärkning av produkter. Detta arbete sker i kommunal samverkan och i samarbete med befintliga nationella nätverk som branschorganisationer samt olika lokala och regionala aktörer.

Energimyndigheten arbetar med ett antal olika styrmedel för att effektivisera energianvändningen. Energimyndigheten deltar i arbetet med framtagande av nya produktgruppsförordningar inom energimärkning och ekodesign. Ekodesign tar genom lagkrav (i vissa fall genom avtal med industrin) på EU-nivå bort de sämsta produkterna på marknaden medan energimärkningen ska stimulera konsumenterna att välja de bästa produkterna. Detta innebär bl.a. att Energimyndigheten på uppdrag av regeringen representerar Sverige i kommissionens kommitté för energimärkning och ekodesign.

Ds 2010:34

Bakgrund

Nationellt ansvarar Energimyndigheten för förankring med berörda företag bl.a. genom branschmöten för specifika produktgrupper, framtagande av konsekvensutredningar avseende påverkan för svenskt näringsliv, informationsspridning och samarbete med andra berörda myndigheter. Energimyndigheten ansvarar även för informationen i samband med implementeringen och deltar vid EU:s revideringar av produktkrav. Vidare är Energimyndigheten tillsynsmyndighet för dagens energimärkning samt för de hittills antagna produktgruppsförordningarna inom ekodesign.

Energimyndigheten ansvarar sedan den 1 januari 2006 för tillsyn över dagens energimärkta produkter och har föreskriftsrätt i fråga om energimärkning av hushållsapparater, ljuskällor och luftkonditioneringssystem (däribland ingår det vissa värmepumpar). Det innebär en tillsyn över den information om energi- och annan resursförbrukning samt om buller, som lämnas av näringsidkare i samband med marknadsföring av sådana produkter. Tillsyn utövas genom kontroll av den information som finns angående märkta produkter samt provning av produkten för att avgöra om tillverkarnas märkning av produkterna är korrekt. Det finns också krav om vilken information som skall lämnas i produktbroschyrer och via Internet.

För arbetet med energimärkning och ekodesign har Energimyndigheten initierat en ledningsgrupp och en arbetsgrupp. Ledningsgruppen består av representanter på chefsnivå för Energimyndigheten, Kemikalieinspektionen, Naturvårdsverket och Boverket. Rollen är att förankra arbetet internt på respektive myndighet och att övervaka så att resurser kan avsättas för arbete samt att lägga upp den övergripande strategin för arbetet. Arbetsgruppen består av representanter på handläggarnivå för Elsäkerhetsverket, Energimyndigheten, Kemikalieinspektionen, Naturvårdsverket, Tillväxtverket och Boverket samt som adjungerad medlem Miljöstyrningsrådet.

Bakgrund Ds 2010:34

Dessutom har Energimyndigheten ett stort internationellt samarbete inom ramen för arbetet med energimärkning och ekodesign. Exempel på detta är en EU-gemensam arbetsgrupp för tillsynsfrågor. Arbetet sker inom ramen för en s.k. ADCOarbetsgrupp (Administrative cooperation for market surveillance). Ett annat samarbetsforum är en arbetsgrupp kring energimärkning och ekodesign inom ramen för EnR-samarbetet. EnR är ett informellt nätverk för erfarenhetsutbyte och ’best practice’ mellan olika energimyndigheter i EU. EnR har ett större antal arbetsgrupper kopplat till verksamheten. Energimyndigheten är även aktivt inom det svenska och internationella standardiseringsarbetet för att revidera och utveckla provningsmetoder.

Sedan år 2001 finns ett avtal mellan EU och USA om ett gemensamt program för energieffektivitetsmärkning av kontorsutrustning, det så kallade Energy Star-programmet. Bestämmelserna om sådan märkning som förnyades 2008 finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 106/2008 om ett gemenskapsprogram för energieffektivitetsmärkning av kontorsutrustning. Energimyndigheten har ansvar för att bevaka att gällande energieffektivitetskrav enligt Energy Star följs. I arbetet med energimärkning och ekodesign sker det en koordinering till Energy Star.

Energimyndigheten har organiserat arbetet så att enheten Testlab inom avdelningen Främjande har ansvaret för arbetet med energimärkningen och ekodesign i alla dess delar. Ett undantag finns och det gäller beslut om vilka modeller av tillverkarnas produkter som ska tas in för tillsyn. Sådana beslut fattas av avdelningen Stöd. Konstruktionen säkerställer att beslut om vilka företag och produktmodeller som ska omfattas av tillsyn inte kan relateras till annan energieffektiviseringsverksamhet inom myndigheten.

Testlabs uppdrag är att arbeta med energieffektivisering av produkter och system. Det sker genom lagstiftningsarbete inom energimärkning och ekodesign samt utifrån styrmedlet information.

Ds 2010:34

Bakgrund

Förutom verktygen och arbetssätten som omnämns ovan så arbetar Testlab med provning av produkter. Provning av produkter sker utifrån flera syften och där resultaten används dels för att utgöra underlag för enhetens arbete med energieffektivisering av produkter och system och dels vid informationsspridning om produkter och dess egenskaper.

Testresultaten används som underlagsmaterial i samband med utformningen av nya produktkrav inom energimärkningen och för ekodesign-krav. Det sker genom att Testlab initierar test av produkter som är eller kommer vara föremål för reglering enligt dessa två direktiv – energimärkning och ekodesign. Testresultaten används sedan som underlagsmaterial för att bedömning av lämpliga nivåer på produktkrav, indelning av märkningsklasserna, bedömning av vilka egenskaper som är angelägna att reglera, utvärdering av föreslagna beräkningsmodeller och bedömning av anvisade standarder. Testlab använder även historiska testresultat för att kunna analysera utvecklingen av produkter över tid.

Provning av produkter sker även i samband vid tillsyn om tillverkarna har märkt sina produkter korrekt.

Testresultat på produkter utgör också ett sätt att informera om energieffektivisering och betydelsen och möjligheten att kunna göra egna aktiva produktval, oavsett om aktören är en konsument eller ett företag. Målgrupper för produktrelaterad information är bl.a. enskilda konsumenter, fastighetsägare och tillverkande företag, men informationen används även av energi- och klimatrådgivarna. Produktvalen är tillsammans med användningsmönstret avgörande för framtida energianvändning. Tillsammans utgör energimärkning, ekodesign-krav och produkttester ett samlat och integrerat sätt att arbeta med energieffektivisering av produkter och system.

Bakgrund Ds 2010:34

2.7. Gällande rätt

2.7.1. Lagen om märkning av hushållsapparater

I slutet av 1992 antogs lagen (1992:1232) om märkning av hushållsapparater (energimärkningslagen) av riksdagen (prop. 1992/93:34, bet. 1992/93:LU13). Genom lagen bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om att vissa hushållsapparater skall märkas med information om energiförbrukning och om luftburet buller. Genom lagen genomfördes tre direktiv; rådets direktiv 79/530/EEG om märkning som anger hushållsapparaters energiförbrukning (energimärkningsdirektivet), direktiv 79/531/EEG om tillämpning på elektriska ugnar av direktiv 79/530/EEG om märkning som anger hushållsapparaters energiförbrukning och direktiv 86/594/EEG om luftburet buller från hushållsapparater (bullerdirektivet). 1994 beslutade riksdagen om ett antal ändringar i energimärkningslagen som en följd av att det tidigare energimärkningsdirektivet hösten 1992 ersatts av ett nytt direktiv i samma ämne, nämligen rådets direktiv 92/75/EEG av den 22 september 1992 om märkning och annan produktinformation som anger hushållsapparaters förbrukning av energi och andra resurser. Det nya direktivet innebar en del ändringar och en rad skärpningar i fråga om kraven på information. Medan det gamla direktivet endast omfattade information om hushållsapparaters energiförbrukning omfattar det nya direktivet också information om andra resurser, t.ex. vatten och kemikalier. Vidare infördes genom det nya direktivet ett obligatoriskt krav på information i de avseenden och på det sätt som anges i särskilda genomförandedirektiv för olika slag av apparater.

Ds 2010:34

Bakgrund

2.7.2. Lagen om ekodesign

Det s.k. ekodesign-direktivet11 antogs 2005 i syfte att skapa ett ramverk för att fastställa minimikrav på energieffektivitet och andra miljöaspekter för olika produktgrupper. Direktivet har genomförts i lagen (2008:112) om ekodesign och syftar till att främja en effektiv energianvändning och en låg miljöpåverkan av energianvändande produkter genom att miljöaspekter integreras i produktdesignen för att förbättra produktens eller delens miljöprestanda under hela dess livscykel (ekodesign). Inom ramen för ekodesigndirektivet har en mängd s.k. genomförandeåtgärder antagits som innebär att det fastställs minimikrav på energieffektivitet för att få släppa ut sådana produkter på marknaden. Förhandlingsarbetet med genomförandeåtgärder enligt ekodesigndirektivet har under de senaste åren ofta hanterats parallellt med framtagande av energimärkningskrav. I kommittologin har också frågorna hanterats i samma kommitté – Kommittén för energimärkning och ekodesign. Hösten 2009 antogs en omarbetning av det s.k. ekodesign-direktivet (Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/125/EG av den 21 oktober juli 2009 om upprättande av en ram för att fastställa krav på ekodesign för energirelaterade produkter som innebar en vidgning i förhållande till direktiv 2005/32/EG till att omfatta även energirelaterade produkter). Direktivet antogs enligt artikel 95 i EG-fördraget, vilket innebär att dess primära syfte är att harmonisera relevanta bestämmelser på det aktuella området för att upprätta den inre marknaden och få denna att fungera. Ett viktigt syfte med direktivet är självfallet också att öka energieffektiviteten och minska miljöpåverkan vid produktion och användning av produkter som använder energi.

11 Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/32/EG av den 6 juli 2005 om upprättande av en ram för att fastställa krav på ekodesign för energianvändande produkter och om ändring av rådets direktiv 92/42/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 96/57/EG och 2000/55/EG.

Bakgrund Ds 2010:34

2.7.3. Förordningen om Energy Star (Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 106/2008 av den 15 januari 2008 om ett gemenskapsprogram för energieffektivitetsmärkning av kontorsutrustning)

Sedan 2001 finns ett avtal mellan EU och USA om ett program för frivillig energieffektivitetsmärkning av kontorsutrustning. Bestämmelser utifrån ett reviderat avtal som slöts 2006 finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 106/2008 av den 15 januari 2008 om ett gemenskapsprogram för energieffektivitetsmärkning av kontorsutrustning. Det reviderade avtalet är ett ramavtal om ett fortsatt samarbete för att främja energieffektivisering av kontorsapparater. Avtalet innehåller också nya och mer krävande kriterier för energieffektivitet, som gäller både när apparaterna är i standby-läge och då de används. Kriterierna ska löpande anpassas till ny teknik och till produktutvecklingen. Energy Star omfattar datorer, skärmar, skrivare, kopiatorer, skannrar och faxar. Energimyndigheten har i uppgift att bevaka att förordningen följs i Sverige. Energimyndigheten har även i uppdrag att vara expertmyndighet avseende Energy Star-programmet. I detta ingår att Energimyndigheten skall utse svensk företrädare till Europeiska gemenskapens styrelse för Energy Star (ECESB). Energimyndigheten ska även svara för att information om Energy Star-programmet finns tillgänglig för konsumenter och berörda organ. För närvarande pågår förberedelser för att på nytt förnya avtalet om Energy Star mellan EU och USA vilket planeras att ske under 2011.

2.7.4. Förordningen om europeisk miljömärkning

Ett system för frivillig miljömärkning inom EU, den s.k. Blomman (EU Ecolabel), med syfte att främja produkter med reducerad påverkan på miljön under hela sin livscykel beslutades 1992. Idag finns det kriterier för EU Ecolabel inom 28 produktkategorier.

Ds 2010:34

Bakgrund

Dessa omfattar bl.a. rengöringsprodukter, tvål och schampo, diskmedel, värmepumpar, TV-apparater, datorer, glödlampor, tvättmedel, skor, textilier, campingplatser, pappersprodukter, bäddmadrasser, trämöbler, golv, jordförbättringsmedel, färger och lacker och smörjmedel. Vissa av de produkter som i dag omfattas av märkning med EU Ecolabel omfattas också av krav på obligatorisk energimärkning.

En revidering av den frivilliga europeiska miljömärkningen beslutades 2009. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 66/2010 av den 25 november 2009 om ett EU-miljömärke trädde i kraft i februari 2010. Den nya förordningen syftar till att stärka Blommans genomslag, bland annat genom att sänka företagens kostnader för att Blomman-märka sina produkter. Den nya förordningen för Blomman innebär i korthet följande:

– Blomman anpassas till EU:s handlingsplan för hållbar konsumtion och produktion.

– En utredning genomförs för att studera lämpligheten av en utvidgning av Blomman så att den kan omfatta livsmedel.

– Harmonisering med andra märkningar underlättas. – Processen för utveckling av kriterier förenklas. – Årsavgiften sänks och görs frivillig.

2.7.5. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter innehåller allmänna bestämmelser om marknadskontroll som rör saluföring av produkter. Marknadskontroll definieras som en myndighets åtgärd för att säkerställa att en vara som gjorts tillgänglig på marknaden uppfyller gällande krav.

Bakgrund Ds 2010:34

Förordningen är en europeisk ram för användning av

ackreditering och anger tvingande krav på medlemsstaternas marknadskontroll. Förordningen kompletterar sektorsdirektivens krav på marknadskontroll. För att uppfylla syftet med energimärkningsdirektivet anges i detta direktiv mer detaljerade bestämmelser för att uppfylla syftet med märkningsbestämmelserna. Dessa bestämmelser överensstämmer med förordning (EG) nr 765/2008.

För svenskt vidkommande pågår arbete med att anpassa svensk lagstiftning utifrån denna förordning. I betänkandet EU,

Sverige och den inre marknaden – En översyn av horisontella bestämmelser inom varu- och tjänsteområdet (SOU 2009:71) har det gjorts översyn av horisontella bestämmelser inom varu- och tjänsteområdet och i betänkandet föreslås en rad åtgärder som kan förbättra företagens villkor och skapa förutsättningar för att bättre ta tillvara den inre marknadens fördelar i Sverige.

Betänkandet bereds för närvarande i Regeringskansliet. Swedac (Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll) är den myndighet som har samordningsansvar vad gäller frågor om marknadskontroll, vilket bl.a. sker genom Marknadskontrollrådet. I Marknadskontrollrådet är de sektorsmyndigheter som ansvarar för marknadskontroll utifrån olika sektorsregleringar representerade.

2.7.6. Marknadsföringslagen

Marknadsföringslagen (2008:486) syftar till att främja konsumenternas och näringslivets intressen i samband med marknadsföring av produkter och att motverka marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter och näringsidkare. Marknadsföringslagen gäller bl.a. för marknadsföring av varor som framöver kan omfattas av delegerade akter enligt energimärkningsdirektivet. Den som bryter mot reglerna i marknadsföringslagen kan förbjudas att fortsätta med sin marknadsföring eller åläggas att lämna information vid marknadsföringen.

Ds 2010:34

Bakgrund

Den som bryter mot marknadsföringslagen kan i vissa fall även bli skyldig att betala en särskild avgift på lägst fem tusen kronor och högst fem miljoner kronor som tillfaller staten. Konsumentverket utövar tillsyn enligt marknadsföringslagen.

3. Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/30/EU av den 19 maj 2010 om märkning och standardiserad produktinformation som anger energirelaterade produkters användning av energi och andra resurser

Bakgrund

Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/30/EU om märkning och standardiserad produktinformation som anger energirelaterade produkters användning av energi och andra resurser (energimärkningsdirektivet) antogs den 19 maj 2010.

Ingressen

Inledningsvis nämns att rådets direktiv 92/75/EEG av den 22 september 1992 om märkning och standardiserad konsumentinformation som anger hushållsapparaters förbrukning av energi och andra resurser har ändrats väsentligt. Med anledning av dessa ändringar bör direktivet av tydlighetsskäl ändras. (1)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/30/EU Ds 2010:34 av den 19 maj 2010 om märkning och standardiserad produktinformation som anger energirelaterade produkters användning av energi och andra resurser

Det direktivet är bara tillämpligt på hushållsapparater. Tillämpningsområdet bör nu utvidgas till att omfatta energirelaterade produkter som direkt eller indirekt kraftigt påverkar energianvändningen under användningen. (2)

Slutanvändarna bör få tillgång till korrekt, relevant och jämförbar information om den energi som varje energirelaterad produkt använder. Därmed bör detta påverka deras val av produkter till förmån för mer energieffektiva produkter. (5)

Eftersom information om energianvändningen spelar en avgörande roll när det gäller att påverka marknadskrafterna är det nödvändigt att införa en enhetlig etikett för alla produkter av samma slag och att förse slutanvändare med kompletterande standardiserad information om produkternas energieffektivitet. Dessutom bör slutanvändare som inte kan se produkten utställd, och därmed inte heller etiketten, få denna standardiserade information. (8)

Artikel 1

Artikeln, som består av tre punkter, har rubriken ”Tillämpningsområde”.

Punkten 1

Här anges att det genom direktivet inrättas en ram för harmoniseringen av vissa nationella åtgärder.

De åtgärder som avses är information till slutanvändaren om energirelaterade produkter. Syftet med denna information är att ge slutanvändaren möjlighet att välja mer effektiva produkter när det gäller inköp av energirelaterade produkter.

Ds 2010:34 Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/30/EU av den 19 maj 2010 om märkning och standardiserad produktinformation som anger energirelaterade produkters användning av energi och andra resurser

Den typ av information som särskilt avses är märkning och standardiserad produktinformation. Informationen ska främst avse en produkts användning av energi men även, när så är relevant, produktens användning av andra väsentliga resurser. Även kompletterande uppgifter kan ges i informationen.

Energirelaterad produkt eller produkt definieras i artikel 2 a som ”en vara som påverkar energianvändningen när den används och som släpps ut på marknaden och/eller tas i bruk i unionen, inklusive delar avsedda att ingå i energirelaterade produkter som omfattas av detta direktiv, vilka släpps ut på marknaden och/eller tas i bruk som enskilda delar för slutanvändare och vilkas miljöprestanda kan bedömas separat”.

Andra väsentliga resurser definieras i artikel 2 c som ”vatten, kemikalier eller varje annat ämne som en produkt använder vid normal användning”.

Kompletterande information definieras i artikel 2 d som ”övriga upplysningar om en produkts prestanda och egenskaper som gäller, eller bidrar till att bedöma, dess användning av energi eller andra väsentliga resurser, baserade på mätbara uppgifter”.

Punkten 2

I denna punkt anges på vilka produkter direktivet ska tillämpas, nämligen energirelaterade produkter som under användning har en betydande direkt eller indirekt påverkan på användningen av energi och, när det är relevant, andra väsentliga resurser.

Direkt påverkan definieras i artikel 2 e som ”påverkan av produkter som under användning faktiskt använder energi”.

Indirekt påverkan definieras i artikel 2 f som ”påverkan av produkter som inte använder energi men som under användning bidrar till energisparande”.

Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/30/EU Ds 2010:34 av den 19 maj 2010 om märkning och standardiserad produktinformation som anger energirelaterade produkters användning av energi och andra resurser

Bestämmelserna i punkterna 1 och 2 kräver, på grund av sin karaktär, inga genomförandeåtgärder.

Närmare bestämmelser om den information till slutanvändaren, särskilt genom märkning och standardiserad produktinformation, som nämns i punkten 1, ges i artiklarna 4–7.

Punkten 3

I denna punkt undantas tre typer av produkter från direktivets tillämpning, nämligen begagnade produkter, transportmedel för personer eller varor samt märkplåtar eller motsvarande som fästs på produkter av säkerhetsskäl.

Bestämmelsen genomförs genom 1 § tredje stycket i lagen.

Artikel 2

Artikeln, som har rubriken ”Definitioner”, innehåller just definitioner.

Artikeln kräver, på grund av sin karaktär, inga genomförandeåtgärder.

Artikel 3

Artikeln, som består av fyra punkter, har rubriken ”Medlemsstaternas ansvar”.

Ds 2010:34 Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/30/EU av den 19 maj 2010 om märkning och standardiserad produktinformation som anger energirelaterade produkters användning av energi och andra resurser

Punkten 1

Inledningsvis anges att medlemsstaterna ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa fyra angivna mål enligt följande.

a) Alla leverantörer och återförsäljare som är etablerade inom medlemsstatens territorium ska fullgöra de skyldigheter som anges i artiklarna 5 och 6.

Leverantör definieras i artikel 2 h som ”tillverkaren eller dennes auktoriserade representant inom unionen eller den importör som släpper ut produkten eller tar denna i bruk på unionsmarknaden. Om det inte finns någon sådan ska varje fysisk eller juridisk person som släpper ut produkter som omfattas av detta direktiv, eller tar dem i bruk, anses vara leverantör”.

Återförsäljare definieras i artikel 2 g som ”detaljist eller annan person som säljer, hyr ut, erbjuder för hyrköp eller ställer ut produkter som är avsedda för slutanvändare”.

Utsläppande på marknaden definieras i artikel 2 i som ”tillgängliggörande av en produkt för första gången på unionsmarknaden i syfte att den ska spridas eller användas inom unionen, i vinstsyfte eller gratis och oavsett försäljningsteknik”.

Ibruktagande definieras i artikel 2 j som ”den första användningen av en produkt för avsett ändamål inom unionen”.

Bestämmelsen kräver, på grund av sin karaktär, inga genomförandeåtgärder.

b) Det ska vara förbjudet att på produkter som omfattas av direktivet anbringa etiketter, märken, symboler eller påskrifter som gäller användning av energi eller, där det är relevant, andra väsentliga resurser om de inte uppfyller kraven i detta direktiv eller de relevanta delegerade akterna.

Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/30/EU Ds 2010:34 av den 19 maj 2010 om märkning och standardiserad produktinformation som anger energirelaterade produkters användning av energi och andra resurser

Detta gäller dock bara om anbringandet kan leda till missförstånd eller förväxling hos slutanvändarna under användning.

Bestämmelsen genomförs genom 13 § i lagen.

c) I samband med att systemet med etiketter och informationsblad avseende energianvändning eller energisparande införs ska upplysnings- och reklamkampanjer genomföras. Kampanjerna ska syfta till att främja energieffektivitet och att uppmuntra slutanvändare till en mer ansvarsfull energianvändning.

d) Lämpliga åtgärder ska vidtas för att uppmuntra berörda myndigheter att samarbeta sinsemellan och förse varandra och kommissionen med information för att bidra till tillämpningen av direktivet. Samarbetet och informationsutbytet ska i största möjliga mån ske elektroniskt och kostnadseffektivt och det ska garantera säkerhet och sekretess och, då det är nödvändigt, skydd för känslig information.

Punkten 2

Om en produkt inte stämmer överens med kraven för etiketten eller informationsbladet är leverantören skyldig att säkerställa att produkten överensstämmer med kraven genom att medlemsstaten fastställer villkor för detta.

Bestämmelsen syftar både på det förhållandet att produkten inte motsvarar de uppgifter som anges på etiketten och i informationsbladet och på det förhållandet att etiketten och informationsbladet inte är utformat enligt föreskrifterna i den delegerade akten för produkten i fråga.

Uttrycket att medlemsstaten ska fastställa villkoren för rättelse innebär, för svenskt vidkommande, att behörig myndighet ska förelägga leverantören att vidta de åtgärder som krävs för att kraven ska vara uppfyllda.

Ds 2010:34 Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/30/EU av den 19 maj 2010 om märkning och standardiserad produktinformation som anger energirelaterade produkters användning av energi och andra resurser

Vidare föreskrivs att om en produkt brister i överensstämmelse ska medlemsstaten vidta förebyggande åtgärder samt åtgärder som syftar till att säkerställa överensstämmelse inom en bestämd tidsram. Därvid ska den skada som vållats beaktas.

Innebörden av detta stycke är detsamma som innebörden av föregående stycke.

Om bristande överensstämmelse fortsätter ska medlemsstaten antingen fatta beslut om att begränsa eller förbjuda utsläppande på marknaden och/eller ibruktagande av produkten eller se till att produkten dras tillbaka från marknaden.

Om produkten dras tillbaka från marknaden eller om utsläppande på marknaden förbjuds ska kommissionen och övriga medlemsstater omedelbart informeras.

Punkten genomförs genom 15 § i lagen.

Punkterna 3 och 4

I dessa punkter regleras viss rapporteringsskyldighet för medlemsstaterna gentemot kommissionen och kommissionens skyldighet att tillhandahålla Europaparlamentet och rådet en sammanfattning av dessa rapporter.

Artikel 4

Artikeln har rubriken ”Informationskrav”.

Enligt artikeln ska medlemsstaterna säkerställa att viss information tillställs slutanvändarna av hushållsapparater enligt följande.

a) Information ska tillhandahållas slutanvändare av hushållsapparater. Informationen ska lämnas genom ett informationsblad och en etikett.

Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/30/EU Ds 2010:34 av den 19 maj 2010 om märkning och standardiserad produktinformation som anger energirelaterade produkters användning av energi och andra resurser

Informationen ska avse apparatens användning av elektrisk energi, av andra former av energi och, där så är relevant, av andra väsentliga resurser. Dessutom ska ytterligare upplysningar lämnas enligt delegerade rättsakter. Informationen ska lämnas när produkten ställs ut för eller bjuds ut till försäljning, hyra eller kreditköp. Informationsskyldigheten gäller oavsett om utställandet eller utbjudandet sker direkt eller indirekt genom någon form av distansförsäljning, inbegripet via Internet.

I den delegerade rättsakt som gäller en produkt kommer all den information som ska lämnas på etiketten och informationsbladet att anges.

Bestämmelsen kräver, på grund av sin karaktär, inga genomförandeåtgärder.

Närmare bestämmelser om de skyldigheter som regleras i avsnitt a finns i artiklarna 5–7.

b) Den information som nämns i punkten a ska, när det gäller inbyggda eller installerade produkter, bara lämnas när detta krävs i en delegerad akt.

Med inbyggda produkter avses främst delar som är fast installerade i en energirelaterad produkt. Med installerade produkter avses produkter som kräver mer omfattande installationsåtgärder än exempelvis vanliga hushållsprodukter, såsom tvätt- och diskmaskiner. Som exempel på installerade produkter kan nämnas varmvattenberedare.

Bestämmelsen genomförs genom 5 § andra stycket i lagen.

c) All reklam som avser en särskild typ av energirelaterade produkter ska innehålla en hänvisning till produktens energieffektivitetsklass. Detta gäller dock bara om produkten omfattas av en delegerad akt och om energirelaterad information eller prisinformation har lämnats avseende den särskilda typen.

Ds 2010:34 Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/30/EU av den 19 maj 2010 om märkning och standardiserad produktinformation som anger energirelaterade produkters användning av energi och andra resurser

Med uttrycket ”en särskild typ av produkt” avses en variant eller modell av en produkt som omfattas av en delegerad akt.

Produktens energieffektivitetsklass anges i den delegerade akten för produkten. Det finns sju klasser, rubricerade från A till G.

Bestämmelsen genomförs genom 9 § i lagen.

d) Allt tekniskt reklammaterial som beskriver de specifika tekniska parametrarna för en energirelaterad produkt, såsom tekniska manualer och broschyrer, ska ge slutanvändaren den information som behövs om energianvändningen eller innehålla en hänvisning till produktens energieffektivitetsklass. Detta gäller oavsett om informationen lämnas i pappersform eller på Internet.

Bestämmelsen genomförs genom 10 § i lagen.

Artikel 5

Artikeln har rubriken ”Leverantörernas ansvar”.

Enligt artikeln ska medlemsstaterna säkerställa följande.

a) En leverantör som släpper ut på marknaden eller tar i bruk en produkt som omfattas av en delegerad akt ska tillhandahålla en etikett och ett informationsblad.

Bestämmelsen genomförs genom 5 § i lagen.

b) En leverantör ska upprätta en teknisk dokumentation av produkten. Dokumentationen ska vara utformad så att man kan bedöma riktigheten av den information som finns på etiketten och i informationsbladet.

Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/30/EU Ds 2010:34 av den 19 maj 2010 om märkning och standardiserad produktinformation som anger energirelaterade produkters användning av energi och andra resurser

Den tekniska dokumentationen ska innehålla en allmän beskrivning av produkten, resultaten av konstruktionsberäkningar, dock endast om det är relevant, tillgängliga provningsrapporter, inbegripet sådana som har utarbetats av anmälda organ som är behöriga enligt annan unionslagstiftning samt, när värdena används för liknande modeller, de hänvisningar som gör det möjligt att identifiera dessa modeller.

Då denna tekniska dokumentation upprättas får sådan dokumentation användas som är upprättad enligt de krav som läggs fast i relevant unionslagstiftning.

Bestämmelsen genomförs genom 11 § i lagen.

c) Leverantörerna ska hålla den tekniska dokumentationen tillgänglig för kontroll i fem år efter det att den sista produkten tillverkades.

På begäran ska den tekniska dokumentationen hållas tillgänglig i en elektronisk version inom tio arbetsdagar. De myndigheter som svarar för marknadsövervakning i den aktuella medlemsstaten samt kommissionen har rätt att direkt framställa en sådan begäran. Om en myndighet i en annan medlemsstat vill ta del av dokumentationen måste en sådan begäran gå via myndigheten i den aktuella medlemsstaten eller via kommissionen.

Bestämmelserna genomförs genom 12 § i lagen.

d) Leverantören ska kostnadsfritt tillhandahålla etiketter och informationsblad.

Bestämmelsen genomförs genom 5 § i lagen. e–h) Här ges närmare bestämmelser om etiketter och informationsblad.

Bestämmelserna kommer att genomföras i förordningar och myndighetsföreskrifter.

Ds 2010:34 Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/30/EU av den 19 maj 2010 om märkning och standardiserad produktinformation som anger energirelaterade produkters användning av energi och andra resurser

Artikel 6

Artikeln har rubriken ”Återförsäljarnas ansvar”.

Enligt artikeln ska medlemsstaterna säkerställa följande.

a) En återförsäljare ska anbringa etiketter på produkter som säljs till slutanvändare. Detta ska ske synligt och läsligt samt på ett korrekt sätt. Återförsäljaren ska dessutom se till att informationsbladet finns med i produktbroschyren och i andra handlingar som följer med produkten när den säljs.

b) När en produkt, som omfattas av en delegerad akt, ställs ut ska återförsäljaren fästa etiketten på produkten. Detta ska ske på den väl synliga plats som anges i den delegerade akten. Etiketten ska vara avfattad på det relevanta språket.

Artikeln genomförs genom 8 respektive 6 § i lagen.

Artikel 7

Artikeln har rubriken ”Distansförsäljning och andra försäljningsformer”.

I artikeln regleras frågor om information om produkten när försäljning, hyra eller kreditköp sker på annat sätt än genom direktförsäljning. Med detta avses försäljningsformer där man inte kan vänta sig att en eventuell slutanvändare ser produkten utställd. Som exempel anges försäljning genom postorder, via katalog, via Internet och telefonförsäljning. I dessa fall ska den delegerade akten innehålla bestämmelser som säkerställer att eventuella slutanvändare före köpet får den information som lämnas på etiketten och i informationsbladet för produkten. I den delegerade akten ska, när så är lämpligt, specificeras på vilket sätt etiketten eller informationsbladet, eller den information som lämnas där, ska göras tillgänglig för en eventuell slutanvändare.

Artikeln genomförs genom 7 § i lagen.

Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/30/EU Ds 2010:34 av den 19 maj 2010 om märkning och standardiserad produktinformation som anger energirelaterade produkters användning av energi och andra resurser

Artikel 8

Artikeln, som har två punkter, har rubriken ”Fri rörlighet”.

Punkten 1

Medlemsstaterna får inte förbjuda, begränsa eller förhindra utsläppande på marknaden eller ibruktagande av en produkt som omfattas av och är förenligt med direktivet och den tillämpliga delegerade akten.

Bestämmelsen kräver, på grund av sin karaktär, inga genomförandeåtgärder.

Punkten 2

En medlemsstat ska anse att etiketter och informationsblad uppfyller kraven i direktivet och i den delegerade akten om inte medlemsstaten har bevis om motsatsen.

Om det finns anledning att misstänka att informationen på etikett och informationsblad inte är korrekt ska medlemsstaten kräva att leverantören tillhandahåller bevis för att informationen på etiketten och informationsbladet är korrekt. Bevis ska tillhandahållas i form av sådana handlingar som avses i artikel 5.

Bestämmelsen i andra stycket genomförs genom 12 § i lagen.

Artikel 9

Artikeln, som består av fyra punkter, har rubriken ”Offentliga upphandlingar och incitament”.

Ds 2010:34 Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/30/EU av den 19 maj 2010 om märkning och standardiserad produktinformation som anger energirelaterade produkters användning av energi och andra resurser

Punkten 1

Om en produkt omfattas av en delegerad akt ska upphandlande myndigheter sträva efter att enbart upphandla produkter som uppfyller kriterierna för de högsta prestandanivåerna och som tillhör den högsta energieffektivitetsklassen.

Prestandanivåer anges i den delegerade akten och avser andra prestanda än energieffektivitet, exempelvis buller och tvättprestanda vad gäller tvättmaskiner.

Bestämmelsen gäller för upphandlande myndigheter som ingår offentliga byggentreprenadkontrakt, varukontrakt eller tjänstekontrakt som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/18/EG av den 31 mars 2004 om samordning av förfarandena vid offentlig upphandling av byggentreprenader, varor och tjänster och som inte är undantagna med stöd av artiklarna 12–18 i det direktivet.

En medlemsstat får också kräva att de upphandlande myndigheterna endast upphandlar produkter som uppfyller kriterierna.

En medlemsstat får också besluta att dessa kriterier endast ska tillämpas om detta är kostnadseffektivt, ekonomiskt genomförbart och tekniskt lämpligt samt om tillräcklig konkurrens råder.

Punkten 2

Punkten 1 gäller bara för kontrakt, vars värde uppgår till eller överstiger de tröskelvärden som fastställs i artikel 7 i direktiv 2004/18/EG.

Bestämmelserna i punkterna 1 och 2 genomförs genom 14 § i lagen.

Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/30/EU Ds 2010:34 av den 19 maj 2010 om märkning och standardiserad produktinformation som anger energirelaterade produkters användning av energi och andra resurser

Punkten 3

Om en medlemsstat tillhandahåller ett incitament för en produkt som omfattas av en delegerad akt ska medlemsstaten sträva efter de högsta prestandanivåer och den högsta energieffektivitetsklass som anges i den delegerade akten.

Med uttrycket ”incitament” avses olika former av stöd, bidrag, etc.

Som incitament anses inte beskattning och skattefrågor.

Punkten 4

Om en medlemsstat tillhandahåller incitament för en produkt ska prestandanivåerna uttryckas i form av klasser som dessa är definierade i den delegerade akten.

Bestämmelsen gäller både vid incitament för slutanvändare av produkter med hög energieffektivitet och vid incitament för industrier som marknadsför och producerar sådana produkter.

Bestämmelsen gäller inte då medlemsstaten föreskriver högre prestandanivåer än det tröskelvärde som anges i den delegerade akten. En medlemsstat får föreskriva högre prestandanivåer än tröskelvärdet för den högsta energieffektivitetsklass som anges i den delegerade akten.

Med tröskelvärde avses den lägsta prestandanivån i den delegerade akten.

Artikel 10

Artikeln, som består av fyra punkter, har rubriken ”Delegerade akter”.

Artikeln riktar sig till kommissionen.

Ds 2010:34 Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/30/EU av den 19 maj 2010 om märkning och standardiserad produktinformation som anger energirelaterade produkters användning av energi och andra resurser

Punkten 1

Om en produkt uppfyller vissa kriterier ska kommissionen fastställa närmare föreskrifter om etiketten och informationsbladet för denna produkt. Detta ska ske genom en delegerad akt.

Föreskrifterna ska reglera den information om användning av energi och andra väsentliga resurser under användning som ska anges på etiketten och informationsbladet. Informationen har till syfte att göra det möjligt dels för slutanvändare att fatta beslut om inköp på bättre grunder, dels för marknadsövervakningsmyndigheter att kontrollera huruvida produkter överensstämmer med den information som anges på etiketten och informationsbladet.

Om den delegerade akten innehåller bestämmelser om användning av både energi och väsentliga resurser ska etikettens utformning och innehåll framhäva energianvändningen.

Punkten 2

I denna punkt anges de kriterier som en produkt ska uppfylla för att en delegerad ska beslutas om produkten.

Två kriterier anges. Produkten ska ge betydande möjligheter att spara energi och, när det är relevant, andra väsentliga resurser. Det ska finnas stora skillnader i fråga om prestandanivåer för produkter med likvärdig funktionalitet.

Innan beslut om en delegerad akt fattas ska kommissionen beakta unionslagstiftning och självreglering. Därigenom kan kommissionen undersöka om det är möjligt att uppnå de politiska målen snabbare eller till lägre kostnad genom exempelvis frivilliga avtal än genom obligatoriska krav.

Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/30/EU Ds 2010:34 av den 19 maj 2010 om märkning och standardiserad produktinformation som anger energirelaterade produkters användning av energi och andra resurser

Punkten 3

I denna punkt anges ett antal omständigheter som kommissionen ska beakta då den utarbetar ett utkast till en delegerad akt.

Punkten 4

I punkten anges ett antal uppgifter som en delegerad akt ska innehålla.

Artikeln kräver, på grund av sin karaktär, inga genomförandeåtgärder.

Artikel 11

Artikeln, som består av tre punkter, har rubriken ”Utövande av delegering”.

Punkten 1

I punkten ges kommissionen befogenhet för en period om fem år att anta delegerade akter enligt artikel 10. Befogenheten förlängs automatiskt med fem år åt gången om den inte återkallas enligt artikel 12.

Punkten 2

I punkten åläggs kommissionen att delge Europaparlamentet och rådet en delegerad akt så snart den har antagits.

Ds 2010:34 Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/30/EU av den 19 maj 2010 om märkning och standardiserad produktinformation som anger energirelaterade produkters användning av energi och andra resurser

Punkten 3

Enligt denna punkt ges kommissionen den befogenhet som avses i punkten 1 med förbehåll för de villkor som nämns i artiklarna 11 och 12.

Artikeln kräver, på grund av sin karaktär, inga genomförandeåtgärder.

Artikel 12

Artikeln, som består av tre punkter, har rubriken ”Återkallande av delegering”.

I artikeln anges att befogenheten enligt artikel 10 får återkallas av Europaparlamentet eller rådet. Dessutom anges de närmare villkoren för en återkallelse.

Artikeln kräver, på grund av sin karaktär, inga genomförandeåtgärder.

Artikel 13

Artikeln, som består av tre punkter, har rubriken ”Invändning mot delegerade akter”.

Enligt artikeln får Europaparlamentet eller rådet invända mot en delegerad akt inom tre månader från delgivningsdagen. Dessutom anges de närmare villkoren för en invändning.

Artikeln kräver, på grund av sin karaktär, inga genomförandeåtgärder.

Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/30/EU Ds 2010:34 av den 19 maj 2010 om märkning och standardiserad produktinformation som anger energirelaterade produkters användning av energi och andra resurser

Artikel 14

I artikeln, som har rubriken ”Utvärdering”, åläggs kommissionen viss rapporteringsskyldighet.

Artikeln kräver, på grund av sin karaktär, inga genomförandeåtgärder.

Artikel 15

Artikeln har rubriken ”Sanktioner”.

I denna artikel åläggs medlemsstaterna att fastställa regler om de sanktioner som ska gälla vid överträdelser av nationella bestämmelser som har antagits enligt direktivet och dess delegerade akter. Som överträdelse nämns särskilt otillåten användning av en etikett.

Sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande.

Medlemsstaterna ska anmäla dessa bestämmelser till kommissionen och hålla kommissionen underrättad om eventuella ändringar av bestämmelserna.

Artikeln genomförs genom 17 § i lagen. Frågan behandlas närmare i avsnitt 7.10 om sanktioner.

Artikel 16

Artikeln, som består av två punkter, har rubriken ”Införlivande”.

Ds 2010:34 Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/30/EU av den 19 maj 2010 om märkning och standardiserad produktinformation som anger energirelaterade produkters användning av energi och andra resurser

Punkten 1

Medlemsstaterna ska senast den 20 juni 2011 ha genomfört direktivet i sin lagstiftning och även tillämpa lagstiftningens bestämmelser från detta datum.

En hänvisning till direktivet ska finnas i de nationella bestämmelserna eller också ska en sådan hänvisning göras i samband med utfärdandet av bestämmelserna.

Dessutom ska det finnas en uppgift att hänvisningar i de nationella bestämmelserna till direktiv 92/75/EEG ska anses som hänvisningar till direktivet.

Punkten 2

Medlemsstaterna ska till kommissionen överlämna texten till de centrala nationella bestämmelser varigenom direktivet genomförs.

Artikel 17

Enligt artikeln, som har rubriken ”Upphävande”, ska direktiv 92/75/EEG upphöra att gälla från och med den 21 juli 2011.

Dessutom anges att hänvisningar till nämnda direktiv ska anses som hänvisningar till det nya direktivet.

Artikel 18

I artikeln, som har rubriken ”Ikraftträdande”, anges att direktivet träder i kraft dagen efter det att det har publicerats i Europeiska unionens officiella tidning.

Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/30/EU Ds 2010:34 av den 19 maj 2010 om märkning och standardiserad produktinformation som anger energirelaterade produkters användning av energi och andra resurser

Dessutom anges att artikel 5 d, g och h ska tillämpas från och med den 31 juli 2011.

Artikel 19

Artikeln, som har rubriken ”Adressater”, anger att direktivet riktar sig till medlemsstaterna.

4. Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/125/EG av den 21 oktober 2009 om upprättande av en ram för att fastställa krav på ekodesign för energirelaterade produkter (omarbetning)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/32/EG om upprättande av en ram för att fastställa krav på ekodesign för energianvändande produkter och om ändring av rådets direktiv 92/42/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 96/57/EG och 2000/55/EG (ekodesigndirektivet) antogs den 6 juli 2005.

Direktivets syfte är att främja en effektiv energianvändning och en låg miljöpåverkan av energianvändande produkter. Detta syfte ska uppnås genom att miljöaspekter integreras i produktdesignen på ett sådant sätt att produktens miljöprestanda under hela dess livscykel. Detta kallas i dagligt tal ekodesign.

Direktivet är uppbyggt som ett s.k. ramdirektiv, vilket innebär att direktivet endast anger vissa grundläggande bestämmelser som måste iakttas av den som släpper ut en energianvändande produkt på gemenskapsmarknaden. Direktivet nämner heller inte några specifika produkter som ska omfattas av direktivets bestämmelser.

Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/125/EG Ds 2010:34 av den 21 oktober 2009 om upprättande av en ram för att fastställa krav på ekodesign för energirelaterade produkter (omarbetning)

Enligt en viss bestämmelse i direktivet ska Europeiska kommissionen anta s.k. genomförandeåtgärder beträffande en specifik produkt om denna uppfyller vissa angivna kriterier.

En genomförandeåtgärd har formen av en förordning, där det anges en mängd krav som produkten ska uppfylla för att få släppas ut på gemenskapsmarknaden. Först i och med detta omfattas den specifika produkten av ekodesignsystemets bestämmelser.

Förordningen är direkt tillämplig i Sverige. Direktivet har genomförts i Sverige genom lagen (2008:112) om ekodesign (Prop. 2007/08:36, bet. 2007/08:NU6, rskr. 2007/08:140), som trädde i kraft den 1 maj 2008.

Lagen har ändrats genom lagen (2010:285) om ändring i lagen (2008:112) om ekodesign (Prop. 2009/10:93, bet. 2009/10:NU15, rskr. 2009/10:218). Ändringarna träder i kraft den 1 juli 2010.

Lagen är uppbyggd på samma sätt som direktivet, dvs. den är en ramlag, som bara anger de grundläggande bestämmelser som måste iakttas av den som släpper ut en energianvändande produkt på gemenskapsmarknaden. De mer specifika kraven fastställs, som nyss nämnts, i kommissionens genomförandeåtgärder.

Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/125/EG om upprättande av en ram för att fastställa krav på ekodesign för energirelaterade produkter (omarbetning) (det reviderade ekodesigndirektivet) antogs den 21 oktober 2009. Detta direktiv är endast en revidering av det ursprungliga ekodesigdirektivet. Den enda substantiella ändringen är att direktivet, utöver energianvändande produkter, även omfattar energirelaterade produkter.

Skillnaden mellan dessa två begrepp framgår av definitionen av energianvändande produkt i artikel 2.1 i det ursprungliga

Ds 2010:34

Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/125/EG av den 21 oktober 2009 om upprättande av en ram för att fastställa krav på ekodesign för energirelaterade

produkter (omarbetning)

direktivet och definitionen av energirelaterad produkt i artikel 2.1 i det reviderade ekodesigndirektivet.

En energianvändande produkt definieras som en produkt som är beroende av energitillförsel (elektricitet, fossila bränslen och förnybara energikällor) för att kunna fungera som avsett eller en produkt för framställning, överföring och mätning av sådan energi.

En energirelaterad produkt definieras som en produkt som påverkar energiförbrukningen när den används.

Den nya definitionen innefattar alla produkter som omfattas av definitionen i det ursprungliga direktivet. Skillnaden mellan de två definitionerna är att den första endast omfattar produkter som kräver tillförsel av energi för att fungera medan den nya definitionen även inkluderar produkter som inte kräver tillförsel av energi för att fungera men som indirekt påverkar energiförbrukningen när den används. Som exempel brukar nämnas fönster som ju påverkar energiförbrukningen för uppvärmningen av ett hus beroende på hur effektivt de isolerar byggnaden.

Enligt det reviderade ekodesigndirektivet upphör det ursprungliga direktivet att gälla.

Det reviderade ekodesigndirektivet ska vara genomfört senast den 20 november 2010.

5. Europaparlamentets och rådets förordning 1222/2009/EG av den 25 november 2009 om märkning av däck vad gäller drivmedelseffektivitet och andra väsentliga parametrar

5.1. Ny EU-förordning om däckmärkning

Kommissionens presenterade den 13 november 2008 ett förslag till ett direktiv om märkning av däck. Förslaget presenterades parallellt med förslaget till omarbetning av energimärkningsdirektivet från 1992. Det separata förslaget om däckmärkning motiverades av att fordon och fordonsrelaterad utrustning ej föreslogs omfattas av förslaget till omarbetat energimärkningsdirektiv.

Utifrån bland annat Europaparlamentets ändringsförslag under våren 2009 presenterade kommissionen ett reviderat förslag i juni 2009, som bland annat innebär att rättsakten föreslogs bli i form av en förordning. Europaparlamentet och ministerrådet nådde en överenskommelse om kommissionens förslag till ny EU-förordning om märkning av däck den 1 oktober 2009.

Europaparlamentets och rådets förordning 1222/2009/EG Ds 2010:34 av den 25 november 2009 om märkning av däck vad gäller drivmedelseffektivitet och andra väsentliga parametrar

Förordningen EG nr 1222/2009 av den 25 november 2009 om märkning av däck vad gäller drivmedelseffektivitet och andra väsentliga parametrar publicerades i EUT den 22 december 200912.

Förordningen innebär ett obligatoriskt krav på att drivmedelseffektivitet, väggreppsförmåga vid vått vägunderlag samt buller ska anges på en etikett vid försäljning av däck för personbilar och lastbilar (så kallade C1-C3-däck). Däcken svarar i dag för omkring 20–30 procent av fordonens totala drivmedelsförbrukning, vilket innebär att en minskad energiintensitet i hög grad kan bidra till minskade utsläpp från transportsektorn. De mest energieffektiva däcken kan minska drivmedelsförbrukningen med upp till tio procent. Genom märkningen underlättas konsumentens val av energieffektiva däck. Enligt beräkningar som gjorts tros märkningen kunna innebära totala drivmedelsbesparingar på ungefär fem procent på lite sikt.

Däckmärkningen kompletterar den nyligen antagna lagstiftningen om typgodkännande av däck som omfattar minimikrav för att få släppa ut däck på marknaden. Minimikraven avseende rullmotstånd, väggrepp på vått underlag och externt däck- och vägbanebuller börjar gälla i oktober 2012. Ytterligare förbättringar utöver dessa nivåer kommer att drivas fram med hjälp av märkningssystemet. Märkningssystemet motsvarar det som i dag gäller för hushållsapparater, det vill säga som bygger på A-G-märkning. Förordningen träder i kraft den 1 november 2012. Kravet på märkning ska gälla för däck som är tillverkade från och med den 1 juli 2012.

12 Celex 32009R1222, EUT L 342, 22.12.2009, s. 46–58.

Ds 2010:34 Europaparlamentets och rådets förordning 1222/2009/EG av den 25 november 2009 om märkning av däck vad gäller drivmedelseffektivitet och andra väsentliga parametrar

Figur 1 Utformning av etiketten för däckmärkning

Europaparlamentets och rådets förordning 1222/2009/EG Ds 2010:34 av den 25 november 2009 om märkning av däck vad gäller drivmedelseffektivitet och andra väsentliga parametrar

5.2. Bestämmelser i däckmärkningsförordningen som kräver kompletterande åtgärder i Sverige

Däckmärkningsförordningen innehåller huvudsakligen tekniska bestämmelser om däckmärkningens utformning. Artiklarna 8–12 i förordningen riktar sig emellertid till medlemsstaterna och ställer bl.a. krav på att kontrollförfaranden av att märkningskraven efterlevs finns i medlemsstaterna. I artikel 12 framgår att medlemsstaterna ska säkerställa att en marknadsövervakande myndighet ska kontrollera överensstämmelsen med artiklarna 4, 5 och 6 i förordningen. En nationell tillsynsmyndighet i respektive medlemsstat behöver således utses för dessa uppgifter. Tillsynsuppgifterna motsvarar dem som gäller enligt det reviderade energimärkningsdirektivet. Tillsynen omfattar dels försäljningsställen, det vill säga att produkterna är märkta, dels tillsyn över att de uppgifter tillverkarna deklarerat på energimärkningsetiketten är korrekta.

5.3. Anpassning av däckmärkningen till den tekniska utvecklingen och översyn

I artikel 11 framgår att det planeras ske ändringar och anpassningar av däckmärkningen till den tekniska utvecklingen.

De kompletterande åtgärder som räknas upp är följande: – införande av informationskrav som avser kategorisering avseende väggrepp på vått underlag för C2- och C3-däck, under förutsättning att lämpliga harmoniserade testmetoder finns tillgängliga,

– anpassning, i tillämpliga fall, av väggreppsklassen till de tekniska egenskaperna hos däck som i huvudsak är utformade för att ge bättre prestanda på is- och/eller snöunderlag än ett normalt däck i fråga om förmågan att starta, behålla eller hejda fordonsrörelse.

Ds 2010:34 Europaparlamentets och rådets förordning 1222/2009/EG av den 25 november 2009 om märkning av däck vad gäller drivmedelseffektivitet och andra väsentliga parametrar

– anpassning av bilagorna I−IV till den tekniska utvecklingen.

Sådana kompletteringar ska enligt artikel 11 antas i enlighet med det föreskrivande kommittéförfarande med kontroll som föreskrivs i artikel 13. Kommissionen har låtit inrätta en sådan kommitté som påbörjar sitt arbete under hösten 2010. Energimyndigheten i samråd med Transportstyrelsen kommer att representera Sverige i detta kommittéarbete.

Enligt artikel 14 ska kommissionen vidare bedöma om det behövs en översyn av däckmärkningsförordningen med beaktande av bl.a. när det gäller slutanvändarnas medvetenhet, om märkningssystemet bör utökas till att omfatta regummerade däck, om nya däckparametrar, som körsträcka, bör införas, och den information om däckparametrar som fordonsleverantörerna och fordonsdistributörerna tillhandahåller slutanvändare. Kommissionen ska lägga fram resultatet av bedömningen för Europaparlamentet och rådet senast den 1 mars 2016 och, i lämpliga fall, lägga fram förslag för Europaparlamentet och rådet.

6. Förslag

6.1. En ny lag om märkning och standardiserad produktinformation avseende energirelaterade produkter

Förslag: En ny lag om märkning och standardiserad

produktinformation avseende energirelaterade produkter införs. Lagen (1992:1232) om märkning av hushållsapparater ska upphöra att gälla från och med den 21 juli 2011. Den upphävda lagen ska alltjämt tillämpas beträffande produkter som omfattas av föreskrifter, vilka har meddelats med stöd av den upphävda lagen.

Skälen för förslaget: De ändringar som har beslutats i det

reviderade energimärkningsdirektivet innebär omfattande förändringar i förhållande till det tidigare energimärkningsdirektivet som antogs 1992. Ändringarna påverkar också i stor utsträckning det hittillsvarande genomförandet av det tidigare energimärkningsdirektivet i svensk rätt i lagen (1992:1232) om märkning av hushållsapparater (energimärkningslagen). Ändringarna innebär bl.a. att direktivets omfång vidgas från hushållsapparater till att omfatta energirelaterade produkter, dvs. även produkter som inte själva är beroende av energitillförsel, men som har en inverkan på energianvändningen. Direktivet vidgas även från att tidigare ha varit riktat mot konsumentprodukter till att omfatta också industri- och kommersiella produkter.

Förslag Ds 2010:34

Vidare har ändringar och tillägg av definitioner gjorts i direktivet, informations- och märkningskraven har reviderats samt nya bestämmelser om reklam för energirelaterade produkter och tillsyn införts. I direktivet har också ett antal anpassningar gjorts utifrån ikraftträdandet av Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget).

Framtida produktmärkningar kommer att beslutas i form av s.k. delegerade akter genom EU-förordningar i stället för som tidigare genom särskilda produktdirektiv som genomförts i svensk rätt genom myndighetsföreskrifter. Detta innebär ett behov av lagtekniska anpassningar utifrån en ny lagstiftningsmetod på EU-nivån. Även i övrigt finns ett behov av en viss språklig modernisering av lagen (1992:1232) om märkning av hushållsapparater. Vissa av de bestämmelser som i dag återfinns i förordningen (1994:1774) om märkning av hushållsapparater bör i stället tas upp i lagen. Vissa närmare föreskrifter planeras dock fortsatt anges i förordning. Sammantaget medför detta så omfattande ändringar i förhållande till nuvarande energimärkninglag att en ny lag om energimärkning av energirelaterade produkter är motiverad.

Lagen (1992:1232) om märkning av hushållsapparater föreslås upphöra att gälla från och med den 21 juli 2011. Den upphävda lagen föreslås dock alltjämt tillämpas beträffande produkter som omfattas av föreskrifter, vilka har meddelats med stöd av den upphävda lagen. I det reviderade energimärkningsdirektivets artikel 17 framgår att direktiv 92/75/EEG ska upphöra att gälla med verkan från och med den 21 juli 2011, utan att det påverkar medlemsstaternas skyldigheter när det gäller de tidsfrister för införlivande med nationell lagstiftning och tillämpning av direktivet som anges närmare i direktiv 2010/30/EU, del B i bilaga I. Hänvisningar till direktiv 92/75/EEG ska anses som hänvisningar till direktiv 2010/30/EU. Det finns därmed ett behov av att gällande energimärkningslag fortsatt ska tillämpas för de produktdirektiv som antagits inom ramen för direktiv 92/75/EEG.

Ds 2010:34

Förslag

Inom ramen för den befintliga energimärkningslagen har tio produktdirektiv antagits för åtta olika produktgrupper som beskrivits närmare i avsnitt 3.1. Dessa produktdirektiv kommer fortsatt att gälla tills dess att de kommer bli att föremål för en översyn av kommissionen. Produktdirektiven har i Sverige genomförts genom myndighetsföreskrifter hos Energimyndigheten. Kommissionen kommer vid en översyn av produktmärkningsreglerna för befintliga märkningar föreslå revideringar i form av EU-förordningar som då blir direkt gällande rätt i Sverige. Därmed kommer det framöver inte som hittills finnas behov av att utfärda myndighetsföreskrifter för att genomföra de nya produktmärkningar som kommer att beslutas av kommissionen genom delegerade akter.

6.2. Lagens tillämpningsområde

Förslag: Lagen ska tillämpas för energirelaterade produkter

som omfattas av föreskrifter i en delegerad akt enligt artikel 10 i direktiv 2010/30/EU. Lagen ska även tillämpas för tillsynen av att föreskrifterna i Europaparlamentets och rådets förordning EG nr 1222/2009 av den 25 november 2009 om märkning av däck vad gäller drivmedelseffektivitet och andra väsentliga parametrar följs.

Skälen för förslaget: Det reviderade energimärknings-

direktivet är ett ramdirektiv vilket innebär att det i direktivet anges vissa grundläggande krav på energimärkning av produkter och vissa åtgärder som skall vidtas innan en produkt släpps ut på marknaden eller tas i bruk. Några specifika produkter nämns inte i direktivet, utan de specifika märkningskraven kommer att anges i delegerade akter som kommer beslutas av kommissionen i form av förordningar som blir direkt tillämpliga inom EU.

Förslag Ds 2010:34

Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/30/EU om märkning och standardiserad produktinformation som anger energirelaterade produkters användning av energi och andra resurser (energimärkningsdirektivet) antogs den 19 maj 2010.

Direktivets syfte är att göra det möjligt för slutanvändare av energirelaterade produkter att välja de mest effektiva produkterna, främst vad avser energieffektivitet men även beträffande användning av andra väsentliga resurser. Syftet ska uppnås genom att energirelaterade produkter förses med information om de uppgifter som påverkar produktens användning av energi och andra väsentliga resurser. Informationen ska lämnas på två sätt, nämligen på en etikett som fästs på själva produkten och i ett informationsblad som bifogas produkten.

Av vissa bestämmelser i direktivet framgår att om en viss produkt eller grupp av produkter uppfyller vissa förutsättningar ska Europeiska kommissionen anta en delegerad akt på visst angivet sätt. I en sådan akt ska först anges vilken eller vilka produkter som omfattas av den delegerade akten. Därefter ska en rad krav på energimärkning av produkten ställas upp. Dessa krav kommer att vara mer omfattande och mer preciserade än de allmänt hållna kraven i direktivet. Bestämmelserna i den delegerade akten kommer bland annat innehålla de tekniska parametrar som ska vara uppfyllda för klassificeringen av en produkt i en viss energieffektivitetsklass inom en skala från A till G. För befintliga produktmärkningar kan också ytterligare klasser läggas till om den tekniska utvecklingen kräver det; A+, A++ och A+++.

Begreppet delegerad akt introducerades genom det s.k. Lissabonfördraget, vilket undertecknades den 13 december 2007 av företrädare för de 27 medlemsstaterna. Genom fördraget genomförs omfattande förändringar i bl.a. fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (Romfördraget), som bl.a. innebär att fördragets namn ändras till fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget).

Ds 2010:34

Förslag

Föreskrifter om unionens rättsakter finns i EUF-fördragets sjätte del, kapitel 2, avsnitt 1. Enligt artikel 288 ska institutionerna, när de utövar unionens befogenheter, anta förordningar, direktiv, beslut, rekommendationer och yttranden, vilka med en gemensam benämning kallas rättsakter. Tre av dessa rättsakter, nämligen förordningar, direktiv och beslut, är bindande för dem till vilken rättsakten riktar sig. Dessa rättsakter antas, enligt artikel 289, inom ramen för ett lagstiftningsförfarande och benämns lagstiftningsakter. Dessa akter antas som huvudregel av Europaparlamentet och rådet på förslag av kommissionen. Enligt artikel 290 kan det genom en lagstiftningsakt till kommissionen delegeras befogenhet att anta akter med allmän räckvidd som inte är lagstiftningsakter och som kompletterar eller ändrar vissa icke väsentliga delar av lagstiftningsakten.

Den föreslagna lagen är i huvudsak uppbyggd på samma sätt som direktivet, dvs. den är en ramlag. Lagen anger alltså de allmänna kraven på energimärkning av energirelaterade produkter och de åtgärder som ska vidtas innan en sådan produkt släpps ut på marknaden eller tas i bruk, men ingen specifik produkt nämns uttryckligen i lagen. Utformningen av den föreslagna lagen har också stora likheter med utformningen av ekodesignlagen (2008:112). I och med de ändringar som föreslås i ekodesignlagen i avsnitt 6.12 kommer också båda dessa lagstiftningar omfatta energirelaterade produkter.

Så snart kommissionen antar en delegerad akt ska kommissionen samtidigt delge Europaparlamentet och rådet denna. Europaparlamentet eller rådet får invända mot en delegerad akt inom en period på två månader från delgivningsdagen. På Europaparlamentets eller rådets initiativ får denna period förlängas med två månader. Om varken Europaparlamentet eller rådet vid utgången av denna period har invänt mot den delegerade akten ska den offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning och träda i kraft den dag som anges i den.

Förslag Ds 2010:34

Den delegerade akten får offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning och träda i kraft före utgången av denna period om både Europaparlamentet och rådet har underrättat kommissionen om att de har beslutat att inte göra invändningar. Om Europaparlamentet eller rådet invänder mot en delegerad akt ska den inte träda i kraft. Den institution som invänder mot den delegerade akten ska ange skälen för detta.

När kommissionen antar en delegerad akt beträffande en specifik produkt innebär det att produkten förs in under energimärkningssystemet och lagens bestämmelser blir tillämpliga på produkten. De delegerade akterna kommer att få formen av förordningar, vars bestämmelser är direkt tillämpliga i Sverige och alltså inte vare sig får eller ska genomföras i svensk lagstiftning. Undantag från detta gäller bara om det i en förordning uttryckligen anges att medlemsstaterna ska anta föreskrifter inom ett visst område.

6.3. Krav på märkning av energirelaterade produkter

Förslag: En leverantör som släpper ut en energirelaterad

produkt på unionsmarknaden som omfattas av en delegerad akt enligt energimärkningsdirektivet ska kostnadsfritt tillhandahålla en etikett och ett informationsblad till alla exemplar av produkten.

När en energirelaterad produkt ställs ut för försäljning, uthyrning eller hyrköp till slutanvändare ska återförsäljaren eller den som i övrigt ställer ut produkten anbringa etiketten på produkten. Detta ska ske på en plats där etiketten lätt kan läsas och i övrigt på det sätt som anges i den delegerade akten. Dessutom ska informationsbladet finnas tillgängligt i anslutning till produkten.

Ds 2010:34

Förslag

En energirelaterad produkt får inte förses med etiketter, märken, symboler eller påskrifter som beskriver produktens användning av energi eller andra väsentliga resurser men som inte uppfyller de krav som gäller för produkten. Detta gäller dock bara om åtgärden kan leda till missförstånd eller förväxling hos slutanvändarna om produktens egenskaper.

Skälen för förslaget: Artikel 4 i det reviderade energi-

märkningsdirektivet innehåller liksom tidigare krav på att produkter ska förses med etiketter och att informationsblad ska tillhandahållas. De huvudsakliga förändringarna jämfört med det tidigare energimärkningsdirektivet är att kraven nu vidgas till att omfatta energirelaterade produkter i stället för endast hushållsapparater och att informationen vidgas till att rikta sig till slutanvändare i stället för konsumenter. Bestämmelserna föreslås tas in i den nya energimärkningslagen i stället för att som tidigare huvudsakligen tagits upp i förordningsbestämmelser. Vissa begreppsmässiga ändringar görs även för att anpassa lagstiftningen utifrån den terminologi som EUF-fördraget medför. Det nya energimärkningsdirektivet ger också möjlighet att ställa informationskrav i delegerade akter för inbyggda eller installerade produkter. Sådana produkter kan t.ex. vara varmvattenberedare där kommissionen bedriver ett förberedelsearbete för att ta fram en delegerad akt om krav på energimärkning.

6.4. Information om energianvändning i reklammaterial för energirelaterade produkter

Förslag: Den som gör reklam för en särskild modell av en

energirelaterad produkt och i reklamen lämnar energirelaterad information eller information om priset ska i reklamen också lämna en hänvisning till produktens energieffektivitetsklass.

Förslag Ds 2010:34

Den som tillhandahåller tekniskt reklammaterial avseende en energirelaterad produkt och som beskriver de specifika tekniska parametrarna för produkten ska i reklammaterialet lämna den information om produktens energianvändning som en slutanvändare kan antas behöva eller lämna information om produktens energieffektivitetsklass.

Skälen för förslaget: I det reviderade energimärknings-

direktivets artikel 4 har det införts ett nytt krav som innebär att all reklam för en särskild typ av energirelaterade produkter som omfattas av en delegerad akt enligt direktivet, när energirelaterad information eller prisinformation lämnas, ska innehålla en hänvisning till produktens energieffektivitetsklass. Allt tekniskt reklammaterial om energirelaterade produkter som beskriver de specifika tekniska parametrarna för en produkt i pappersform eller på Internet, ska enligt artikel 4 också ge slutanvändare den information som behövs om energianvändningen eller innehålla en hänvisning till produktens energieffektivitetsklass. Energimärkningsdirektivets nya bestämmelser innebär ett behov av nya svenska regler för att uppfylla direktivets krav. I § 9 i den nya energimärkningslagen föreslås sådana bestämmelser. Detta innebär att exempelvis annonsering i dagspress, på Internet, via television, affischer eller i annat reklammaterial för en specifik energirelaterad produkt som omfattas av en delegerad akt ska innehålla en hänvisning till produktens energieffektivitetsklass. I avsnitt 8 Författningskommentar redogörs närmare för när informationskravet i reklam är tillämpligt.

Ds 2010:34

Förslag

6.5. Krav på energieffektivitetsklass och prestandanivå vid offentlig upphandling

Förslag: För energirelaterade produkter som omfattas av en

delegerad akt ska upphandlande myndigheter sträva efter att enbart upphandla produkter som uppfyller kriterierna för de högsta prestandanivåerna och som tillhör den högsta energieffektivitetsklassen.

Skälen för förslaget: Artikel 9 i energimärkningsdirektivet

innehåller en bestämmelse om att om en produkt som omfattas av en delegerad akt ska upphandlande myndigheter sträva efter att enbart upphandla produkter som uppfyller kriterierna för de högsta prestandanivåerna och som tillhör den högsta energieffektivitetsklassen. Detta gäller för myndigheter som ingår offentliga byggentreprenadkontrakt, varukontrakt eller tjänstekontrakt som avses i direktiv 2004/18/EG om samordning av förfarandena vid offentlig upphandling av byggentreprenader, varor och tjänster13 och som inte är undantagna med stöd av artiklarna 12–18 i det direktivet. Bestämmelserna ska tillämpas på kontrakt vars värde uppgår till eller överstiger de tröskelvärden som fastställs i artikel 7 i direktiv 2004/18/EG). Energimyndigheten bör få i uppdrag att följa upp tillämpningen av denna bestämmelse.

Energimyndigheten bör svara för att informera de upphandlande myndigheter som berörs av kravet på att sträva efter att upphandla energieffektiva produkter när det införs nya delegerade akter. Sedan tidigare bedriver Energimyndigheten ett arbete med att främja energieffektivitetskrav vid offentlig upphandling. Energimyndigheten är också ansvarig för att informera och vägleda de myndigheter som omfattas av förordningen (2009:893) om energieffektiva åtgärder för

13 I Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/18/EG av den 31 mars 2004 om samordning av förfarandena vid offentlig upphandling av byggentreprenader, varor och tjänster.

Förslag Ds 2010:34

myndigheter. Energimyndigheten är även ansvarig myndighet för att fördela medel enligt förordningen (2009:1533) om statligt stöd till energieffektivisering i kommuner och landsting. Energimyndigheten bör inom ramen för detta stöd verka för att stimulera kommuner och landsting att ställa krav på energieffektivitetsklass och prestandanivå vid offentlig upphandling. Bland de alternativa åtgärder som myndigheter enligt denna förordning ska genomföra finns att köpa in utrustning med effektiv energianvändning. Det nya krav som följer av energimärkningsdirektivet vad gäller offentlig upphandling ligger således i linje med vad som gäller enligt denna förordning.

6.6. Tillsyn

Förslag: Den myndighet som regeringen bestämmer

(tillsynsmyndigheten) ska se till att energimärkningslagen, de föreskrifter som har meddelats i anslutning till energimärkningslagen samt föreskrifterna i en delegerad akt enligt artikel 10 i direktiv 2010/30/EU följs. Tillsynsmyndigheten ska även se till att föreskrifterna i Europaparlamentets och rådets förordning EG nr 1222/2009 av den 25 november 2009 om märkning av däck vad gäller drivmedelseffektivitet och andra väsentliga parametrar följs.

Skälen för förslaget: Energimärkningsdirektivet uppställer

krav på att medlemsstaterna skall utse myndigheter med ansvar för marknadskontroll och att dessa har och använder sig av nödvändiga befogenheter för att kunna vidta lämpliga åtgärder i enlighet med de skyldigheter som följer av direktivet.

Sedan 2006 är Energimyndigheten utsedd att vara tillsynsmyndighet enligt energimärkningslagen för de åtta produktgrupper som omfattas av krav på obligatorisk energimärkning.

Ds 2010:34

Förslag

De produktgrupper där kommissionen för närvarande förbereder nya delegerade akter är sådana där Energimyndigheten även fortsättningsvis är lämpad att vara tillsynsmyndighet.

I och med att en särskild förordning om däckmärkning beslutats behöver vissa bestämmelser om befogenheter för tillsynsmyndigheten införas för att en effektiv tillsyn ska kunna bedrivas. Då däckmärkningsförordningen har stora likheter med hur utformningen av kommande delegerade akter enligt det nya energimärkningsdirektivet väntas utformas är det ändamålsenligt med motsvarande befogenheter som föreslås i den nya energimärkningslagen. Energimyndigheten sedan tidigare har erfarenhet av tillsyn och provning av olika slag av produkter enligt den befintliga energimärkningslagen. Det finns också skäl att hålla samman tillsynsarbetet för olika slag av energimärkningar till en myndighet för att uppnå samordnings- och effektivitetsvinster. Energimyndigheten bör därför vara lämpad att vara ansvarig tillsynsmyndighet för att följa upp tillämpningen av däckmärkningsförordningen. Energimyndigheten bör dock vid behov samråda med Transportstyrelsen som är tillsynsmyndighet bl.a. när det gäller vägfordon.

Bestämmelser om marknadskontroll finns i förordningen (2005:893) om marknadskontroll av varor, vars övergripande syfte är att ge riktlinjer och förutsättningar för en samordning av marknadskontrollen i Sverige.

6.7. Tillsynsmyndighetens befogenheter

Förslag: En tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden

och förbud som behövs för att lagen, de föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen samt föreskrifterna i en delegerad akt enligt artikel 10 i direktiv 2010/30/EU ska följas. Ett föreläggande eller förbud får förenas med vite.

Förslag Ds 2010:34

Ett föreläggande får avse att en leverantör ska tillhandahålla de upplysningar, handlingar, varuprover och liknande som behövs för tillsynen. Ett sådant föreläggande gäller omedelbart.

För att fullgöra sina uppgifter enligt energimärkningslagen har tillsynsmyndigheten rätt att få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen som har anknytning till den verksamhet som tillsynen avser, dock inte bostäder. Polismyndigheten ska lämna det biträde som behövs för tillsynen.

Skälen för förslaget: I artikel 3 i energimärkningsdirektivet

framgår att om en medlemsstat konstaterar att en produkt inte överensstämmer med alla relevanta krav som fastställs i detta direktiv och dess delegerade akter ska leverantören vara skyldig att säkerställa att produkten är i överensstämmelse med dessa krav genom att medlemsstaterna fastställer effektiva och proportionerliga villkor för detta. Om det finns tillräckliga bevis för att en produkt brister i överensstämmelse, ska den berörda medlemsstaten vidta erforderliga förebyggande åtgärder samt åtgärder som syftar till att säkerställa överensstämmelse inom en bestämd tidsram, med beaktande av den skada som vållats.

Artikel 3 innebär att det behövs svenska regler som ger den tillsynsmyndighet som utses befogenheter att utöva en effektiv tillsyn av att lagen och att föreskrifterna i de delegerade akter som antas utifrån energimärkningsdirektivet följs. I den nuvarande energimärkningslagen finns bestämmelser om att tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som behövs för tillsynen. Motsvarande bestämmelser föreslås i den nya energimärkningslagen med tillägget att tillsynen även omfattar föreskrifterna i de delegerade akter som kommissionen beslutar. För att precisera tillsynsmyndighetens befogenheter införs också en bestämmelse om att tillsynsmyndigheten har rätt att få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen som har anknytning till den verksamhet som tillsynen avser, dock inte bostäder.

Ds 2010:34

Förslag

Bestämmelserna motsvarar de befogenheter tillsynsmyndigheten har enligt ekodesignlagen (2008:112) och möjliggör att tillsynen när det är lämpligt kan bedrivas samordnat när produkter omfattas av både ekodesign- och energimärkningskrav. Tillsynen kan även framöver främst väntas bedrivas i butiker och på Internet av att produkterna är korrekt märkta och över att de uppgifter tillverkarna deklarerat på energimärkningsetiketten är korrekta.

6.8. Avgifter för provning

Förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen

bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för en leverantör av en energirelaterad produkt att ersätta tillsynsmyndighetens kostnader för provtagning och undersökning av prov. Sådana föreskrifter får dock bara avse fall då produkten visat sig inte uppfylla de krav som gäller enligt denna lag, enligt föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen eller enligt föreskrifter i en delegerad akt enligt artikel 10 i direktiv 2010/30/EU.

Skälen för förslaget: För att finansiera delar av tillsyns-

myndighetens tillsynskostnader bör en avgift få tas ut för provning av att energirelaterade produkter som omfattas av delegerade akter respektive däckmärkningsförordningen uppfyller de uppställda kraven. Den nuvarande energimärkningslagen innehåller också motsvarande bestämmelser om skyldighet för näringsidkare att betala kostnader för provtagning och undersökning av prov för att kontrollera överensstämmelse med de krav som ställs på produkten. Förslaget har dock en ny utformning och begreppet näringsidkare har ersatts med leverantör.

Förslag Ds 2010:34

Bemyndigandet föreslås liksom i nuvarande regelverk endast gälla de fall då produkten visat sig inte uppfylla de krav som gäller enligt den föreslagna lagen eller enligt föreskrifter meddelade med stöd av lagen eller föreskrifterna i den delegerade akten.

6.9. Överklagande

Förslag: Tillsynsmyndighetens beslut enligt lagen får över-

klagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Skälen för förslaget: Tillsynsmyndighetens beslut i enskilda

fall enligt den befintliga energimärkningslagen eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. De beslut som tillsynsmyndigheten kommer att meddela med stöd av den nu föreslagna lagen gäller enskilds ställning i förhållande till det allmänna. Det är därför naturligt att tillsynsmyndighetens beslut, liksom nu är fallet, ska få överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. I enlighet med den allmänt gällande huvudregeln bör även i dessa fall prövningstillstånd krävas vid överklagande till kammarrätten.

Ds 2010:34

Förslag

6.10. Sanktioner

Förslag: Vitesföreläggande med eventuellt utdömande av

vitet ska utgöra sanktion vid brott mot lagens bestämmelser.

Skälen för förslaget: Enligt artikel 15 i direktivet ska

medlemsstaterna fastställa regler om de sanktioner som ska tillämpas vid överträdelser av de nationella bestämmelser som har antagits enligt direktivet och dess delegerade akter, inklusive otillåten användning av etiketten. Sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande.

De sanktioner som intas i lagen blir tillämpliga vid överträdelser som begås av svenska leverantörer, importörer eller återförsäljare.

De sanktioner som först kommer i åtanke är straff, dvs. böter eller fängelse, eller någon form av sanktionsavgift.

Den överträdelse som särskilt nämns i artikeln är, som nyss nämnts, otillåten användning av etiketten. Det får också anses vara den allvarligaste överträdelsen av direktivets bestämmelser. Vad det i praktiken handlar om är att en energirelaterad produkt är försedd med en etikett, som anger att produkten uppfyller kraven enligt den delegerade akten avseende produkten trots att så inte är fallet. Forsknings- utvecklings- och tillverkningskostnaderna för en sådan produkt torde vara lägre än för motsvarande produkter som verkligen uppfyller de krav som anges på etiketten. Den som begår en sådan överträdelse får därför en konkurrensfördel gentemot andra leverantörer. Dessutom vilseleder en sådan leverantör slutanvändarna avseende en för dem viktig omständighet.

En sådan överträdelse begås alltså av en leverantör, dvs. det företag som har tillverkat produkten. Om det rör sig om ett svenskt företag kan man utan problem ådöma företaget en sanktionsavgift eller en ansvarig person på företaget ett straff.

Situationen blir en annan om en energirelaterad produkt är tillverkad i ett land utanför EU.

Förslag Ds 2010:34

I det fallet är det en importör som släpper ut produkten på unionsmarknaden. Det är då också importören som är skyldig att se till att produkten är åtföljd av en etikett med de uppgifter som krävs enligt den delegerade akten avseende produkten.

Om den importerade produkten inte uppfyller de krav som anges på etiketten kan inte tillverkaren, som alltså är etablerad i tredjeland, göras ansvarig, utan ansvaret åvilar importören, eftersom det är han som släpper ut produkten på unionsmarknaden.

En importör har dock i praktiken inga möjligheter att utan tids- och kostnadskrävande provning kontrollera att produkten uppfyller kraven enligt etiketten. Det är dessutom en fråga för tillsynsmyndigheten.

Av den anledningen torde det aldrig vara möjligt att ådöma en importör ett straff, eftersom det kräver uppsåt eller oaktsamhet av importören, vilket inte torde föreligga i ett sådant fall. Situationen blir densamma om man inför en sanktionsavgift enligt mönster från exempelvis konkurrenslagen.

Att införa en sanktionsavgift enligt mönster från exempelvis bestämmelserna om skattetillägg, där det inte krävs uppsåt eller oaktsamhet, framstår inte heller som en lämplig lösning i det aktuella fallet eftersom det handlar om ett fel som har begåtts av tillverkaren och där importören i praktiken inte har haft någon möjlighet att kontrollera den felaktiga uppgiften.

Det bör alltså inte komma i fråga att använda vare sig straff eller sanktionsavgift mot en importör i nu nämnd situation.

Dessa former av sanktioner bör inte heller komma i fråga vid överträdelser som begås av en svensk leverantör. Överträdelser bör nämligen hanteras på samma sätt oavsett om produkten är tillverkad i eller importerad till Sverige.

I stället bör vitesföreläggande, eller snarare utdömande av vitet, i detta fall kunna användas som en lämplig sanktion för den typ av överträdelser som är aktuella.

Ds 2010:34

Förslag

När en överträdelse konstateras, oavsett vilken typ av överträdelse det rör sig om, har tillsynsmyndigheten möjlighet att utfärda ett föreläggande, förenat med vite. Syftet med föreläggandet är naturligtvis att rättelse ska ske. Om så inte sker kan tillsynsmyndigheten ansöka hos domstol om att vitet ska dömas ut.

För en importör får detta följande konsekvenser. Om tillsynsmyndigheten uppdagar att en importerad produkt inte uppfyller de krav som anges på etiketten blir importören förelagd vid vite att se till att produkten i fortsättningen uppfyller kraven. Importören kan då välja att omedelbart upphöra med importen och ändamålet med föreläggandet har därmed förfallit. Om importören däremot väljer att fortsätta med importen blir han tvungen att hos tillverkaren säkerställa att produkten uppfyller kraven. I den situationen kan det bli nödvändigt för importören att låta testa produkten här i landet.

Om importören inte vidtar dessa åtgärder utan fortsätter att importera produkten och denna fortfarande visar sig vara behäftad med fel kan tillsynsmyndigheten ansöka om utdömande av vitet.

Samma sanktion bör lämpligen användas även vid andra former av överträdelser av lagens bestämmelser.

De former av överträdelser som kan bli aktuella är brott mot bestämmelserna i 5–7 och 9–13 §§.

6.11. Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Förslag: Lagen träder i kraft den 20 juli 2011. De delar av

lagen som gäller tillsynen av att föreskrifterna i Europaparlamentets och rådets förordning EG nr 1222/2009 av den 25 november 2009 om märkning av däck vad gäller drivmedelseffektivitet och andra väsentliga parametrar följs träder dock i kraft den 1 november 2012.

Förslag Ds 2010:34

Lagen (1992:1232) om märkning av hushållsapparater ska upphöra att gälla från och med den 21 juli 2011. Den upphävda lagen ska alltjämt tillämpas beträffande produkter som omfattas av föreskrifter, vilka har meddelats med stöd av den upphävda lagen. Detta gäller dock inte om en sådan produkt omfattas av föreskrifter i en delegerad akt enligt artikel 10 i direktiv 2010/30/EU.

Skälen för förslaget: Enligt artikel 16 i direktiv 2010/30/EU

ska medlemsstaterna senast den 20 juni 2011 sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv. Dessa bestämmelser ska tillämpas från och med den 20 juli 2011. Den svenska lagen bör därför träda i kraft senast den 20 juli 2011.

I det reviderade energimärkningsdirektivets artikel 17 framgår att direktiv 92/75/EEG ska upphöra att gälla med verkan från och med den 21 juli 2011, utan att det påverkar medlemsstaternas skyldigheter när det gäller de tidsfrister för införlivande med nationell lagstiftning och tillämpning av direktivet som anges närmare i direktiv 2010/30/EU, del B i bilaga I. Hänvisningar till direktiv 92/75/EEG ska anses som hänvisningar till direktiv 2010/30/EU. Som också framgår ovan i avsnitt 3.7.1 finns därmed ett behov av att gällande energimärkningslag fortsatt ska tillämpas för de produktdirektiv som antagits inom ramen för direktiv 92/75/EEG. Det finns i dag åtta produktgrupper som omfattas av krav på märkning enligt det tidigare energimärkningsdirektivet och som genomförts i svensk rätt. De befintliga nationella föreskrifter som utfärdats bör därmed fortsatt tillämpas tills dess att de ersätts av en delegerad akt inom ramen för det reviderade energimärkningsdirektivet.

Ds 2010:34

Förslag

6.12. Tryckfrihetsrättsliga aspekter

I 5 § i den föreslagna lagen föreskrivs att en leverantör som släpper ut en energirelaterad produkt på unionsmarknaden kostnadsfritt ska tillhandahålla en etikett och ett informationsblad till alla exemplar av produkten.

Vidare föreskrivs att etiketten och informationsbladet ska innehålla den information som krävs enligt den delegerade akten för produkten och vara avfattad på svenska språket. En delegerad akt antas av Europeiska kommissionen.

I vart fall informationsbladet torde vara att anse som en tryckt skrift enligt definitionen i 1 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen (TF), varför TF får anses vara tillämplig på informationsbladet.

Enligt 1 kap. 2 § TF får någon censur av en tryckt skrift inte förekomma. Med det avses att någon granskning av en skrift innan den trycks inte får förekomma och att något förbud mot att trycka en skrift inte får förekomma.

Bestämmelsen i 5 § strider inte direkt mot ordalydelsen i nämnda bestämmelse i TF. Bestämmelsen innebär dock att föreskrifter meddelas om att en viss typ av tryckt skrift ska ha ett visst angivet innehåll.

Detta brukar normalt inte anses som förenligt med 1 kap. 2 § TF. Vid bedömning av denna fråga brukar man emellertid beakta syftet med tryckfriheten. Syftet framgår närmast av 1 kap. 1 § andra stycket TF. Där anges att tryckfriheten bl.a. syftar till att säkerställa ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning. För att uppnå dessa syften tillförsäkras varje svensk medborgare att i tryckt skrift bl.a. yttra sina tankar och åsikter och att meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst.

Sådana föreskrifter som meddelas i 5 § i den föreslagna lagen brukar därför anses tillåtna om de gäller skrifter som inte innehåller texter av uttryckligen åsiktspåverkande eller opinionsbildande karaktär.

Förslag Ds 2010:34

De texter som nu är aktuella är de texter som är intagna i de delegerade akter som kommer att antas av EU-kommissionen för olika energirelaterade produkter. Dessa texter kommer uteslutande att innehålla en beskrivning av produktens tekniska egenskaper, framför allt vad gäller dess energieffektivitet och dess miljöpåverkan.

Föreskrifterna i 5 § i den föreslagna lagen om innehållet i informationsbladet får därmed anses vara förenliga med TF:s bestämmelser.

I 9 och 10 §§ i den föreslagna lagen ges bestämmelser om innehållet i vissa typer av reklam för energirelaterade produkter.

Kommersiell reklam faller i huvudsak utanför det område som skyddas av TF. Det kan visserligen diskuteras huruvida det tekniska reklammaterial som regleras i 10 § verkligen utgörs av reklammaterial. Oavsett hur det förhåller därmed utgörs det innehåll som föreskrivs i såväl 9 som 10 § uteslutande av en beskrivning av produktens tekniska egenskaper, framför allt vad gäller dess energieffektivitet och dess miljöpåverkan.

Även föreskrifterna i 9 och 10 §§ i den föreslagna lagen om innehållet i den beskrivna typen av reklam får därmed anses vara förenliga med TF:s bestämmelser.

6.13. Förslag till ändringar i ekodesignlagen

Förslag:Ekodesignlagens tillämpningsområde utvidgas till

att, utöver energianvändande produkter, även omfatta energirelaterade produkter. Vissa terminologiska förändringar genomförs också utifrån EUF-fördragets ikraftträdande. Benämningen Europeiska gemenskapen ersätts av Europeiska unionen, begreppet gemenskapens marknad ersätts av unionsmarknaden och begreppet försäkran ersätts av EU-försäkran.

Ds 2010:34

Förslag

Som en följd av att ekodesigndirektivet reviderats ersätts även hänvisningar till ekodesigndirektivet i lagtexten till det reviderade ekodesigndirektivet. Lagändringarna träder i kraft den 1 april 2011.

Skälen för förslaget: Lagen (2008:112) om ekodesign

(ekodesignlagen) innehåller bestämmelser som syftar till att främja en effektiv energianvändning och en låg miljöpåverkan av energianvändande produkter genom att miljöaspekter integreras i produktdesignen för att förbättra produktens eller delens miljöprestanda under hela dess livscykel (ekodesign). I syfte att möjliggöra att fler produktgrupper som har en väsentlig påverkan på energianvändningen ska kunna omfattas av ekodesignkrav föreslog kommissionen i juli 2008 en revidering av ekodesign-direktivet14. Det reviderade ekodesigndirektivet antogs av rådet och Europaparlamentet den 21 oktober 200915. Genom revideringen omfattar direktivet även energirelaterade produkter, det vill säga även produkter som inte själva är beroende av energitillförsel, men som har en inverkan på energianvändningen. Därigenom möjliggörs för kommissionen att ta fram förslag till genomförandeåtgärder för fler produktgrupper än tidigare.

De föreslagna ändringarna i ekodesignlagen innehåller de lagändringar som krävs för att genomföra det reviderade ekodesign-direktivet i svensk rätt. Enligt artikel 23 i direktiv 2009/125/EG ska de reviderade bestämmelserna införlivas i medlemsstaterna senast den 20 november 2010. Mot bakgrund av att lagstiftningsarbetet planeras samordnas med den nya energimärkningslag som föreslås i avsnitt 6.1–6.11 kan dock ikraftträdandet inte ske förrän under början av 2011.

14 Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/32/EG av den 6 juli 2005 om upprättande av en ram för att fastställa krav på ekodesign för energianvändande produkter och om ändring av rådets direktiv 92/42/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 96/57/EG och 2000/55/EG. 15 Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/125/EG av den 21 oktober 2009 om upprättande av en ram för att fastställa krav på ekodesign för energirelaterade produkter.

Förslag Ds 2010:34

Då inga genomförandeåtgärder för energirelaterade produkter i dag förutses träda ikraft under denna tid får ett något senare ikraftträdandedatum inte någon praktisk betydelse. Lagändringarna föreslås mot denna bakgrund träda i kraft den 1 april 2011.

7. Konsekvenser

7.1. Konsekvenser för myndigheter

Reviderade energimärkningsdirektivet

Energimyndigheten är i dag tillsynsmyndighet enligt lagen (1992:1232) om märkning av hushållsapparater. De direkta konsekvenserna för Energimyndigheten av den nya föreslagna lagen är begränsade eftersom inga nya produktkrav följer av den. Däremot kommer Energimyndigheten få ökade arbetsuppgifter som en följd av att nya delegerade akter tas fram. Arbetet består bl.a. i att delta i det förberedelsearbete som sker vid kommissionen inför att delegerade akter tas fram och tillhörande standardiseringsarbete. Vidare tillkommer arbete med tillsyn och marknadskontroll av att nya produkter som omfattas av delegerade akter uppfyller de föreskrivna kraven för märkning. Tillsyn av energimärkningen omfattar både tillsyn vid försäljningsställen, det vill säga att produkterna är märkta, och tillsyn över att de uppgifter tillverkarna deklarerat på energimärkningsetiketten är korrekta. Kontrollen av att informationen på märkningsetiketten är korrekt för respektive enskild produkt sker med hjälp av tillsynsprovning. En nytillkommande tillsynsuppgift är att se efter att all reklam som avser en särskild typ av energirelaterade produkter innehåller en hänvisning till produktens energieffektivitetsklass.

Energimyndigheten föreslås få ansvar för tillsyn av de tillkommande energirelaterade produkter som i dag förutses komma omfattas av delegerade akter.

Konsekvenser Ds 2010:34

Energimyndigheten har sedan tidigare inom ramen för den befintliga energimärkningslagstiftningen byggt upp en god kompetens kring utvecklingen av och tillsynen av energimärkning. Det finns också betydande effektivitets- och samordningsfördelar med myndighetens arbete kopplat till tillsynen enligt ekodesignlagen. Om det framöver visar sig att produktgruppen i fråga omfattas av en annan sektorsmyndighets primära tillsynsområde kan det dock i framtiden aktualiseras att även andra myndigheter kan få ansvar för att utöva tillsyn av att vissa delegerade akter följs. Energimyndigheten ska dock på motsvarande sätt som i dag sker i arbetet med ekodesignkrav vara samordnande myndighet när det gäller produktgrupper där andra myndigheter kan vara berörda, t.ex. Konsumentverket och Boverket.

Energimyndigheten ska även svara för att informera de upphandlande myndigheter som berörs av kravet på att sträva efter att upphandla energieffektiva produkter när det införs nya delegerade akter. Denna uppgift bör kunna samordnas med det arbete som Energimyndigheten sedan tidigare bedriver med att främja energieffektivitetskrav vid offentlig upphandling. För upphandlande myndigheter innebär den nya bestämmelsen inget absolut krav att upphandla de energieffektivaste produkterna. Kravet syftar till att upphandlande myndigheterna ska uppmärksammas på möjligheterna att välja de mest energieffektiva produkterna vid inköp och därmed bidra till att minska myndighetens driftkostnader för köpt energi.

Vart fjärde år ska medlemsstaterna lämna en rapport till kommissionen med en närmare redogörelse för de åtgärder som medlemsstaterna har vidtagit för att säkerställa efterlevnad och graden av efterlevnad på deras territorier. Energimyndigheten bör svara för att ta fram underlag till regeringen för dessa rapporter.

Ds 2010:34 Konsekvenser

Däckmärkningsförordningen

Energimyndigheten avses få ansvar för att utöva tillsyn av att föreskrifterna i däckmärkningsförordningen följs. Därigenom kan samordningsfördelar med tillsynsarbetet för övrig energimärkning uppnås. Energimyndigheten ska samråda med Transportstyrelsen i kommittéarbetet som sker i den föreskrivande kommitté som kommissionen inrättat för att ta fram kompletterande åtgärder för anpassningar av däckmärkningen till den tekniska utvecklingen.

Reviderade ekodesigndirektivet

Den vidgade omfattningen av ekodesigndirektivet till att omfatta även energirelaterade produkter kan väntas innebära att Energimyndigheten framöver kan komma att få tillsynsansvar för fler produktgrupper som omfattas av genomförandeåtgärder enligt ekodesigndirektivet. Energimyndigheten ska liksom i dag fortsatt vara samordnande myndighet för arbetet som relaterar till nya genomförandeåtgärder enligt ekodesigndirektivet.

7.2. Statsfinansiella konsekvenser

Den nya lagen om energimärkning för energirelaterade produkter väntas innebära utökade arbetsuppgifter för Energimyndigheten i och med att fler produktgrupper framöver väntas omfattas av energimärkning. En tillkommande arbetsuppgift för Energimyndigheten är även att se till att föreskrifterna i däckmärkningsförordningen följs. Även utvidgningen av ekodesignlagens tillämpningsområde till att omfatta även energirelaterade produkter kan väntas innebära utökade arbetsuppgifter för Energimyndigheten.

Konsekvenser Ds 2010:34

Regeringens bedömning är dock att de tillkommande

arbetsuppgifter som följer av förslaget bör finansieras genom omprioriteringar inom befintliga ekonomiska ramar. Vidare avses Energimyndigheten få möjlighet att meddela föreskrifter om skyldighet för leverantörer eller deras representanter att betala de kostnader som uppkommer vid tillsynsmyndighetens provtagning och undersökning av prov. Detta gäller dock endast de fall då produkten visat sig inte uppfylla de krav som gäller enligt energimärkningslagen eller enligt föreskrifter meddelade med stöd av lagen eller föreskrifterna i den delegerade akten. Denna myndighetsverksamheten kommer att anslagsfinansieras.

Tillkommande arbetsuppgifter kan eventuellt även uppstå för andra berörda myndigheter när fler genomförandeåtgärder tas fram av kommissionen. Regeringens bedömning är att dessa arbetsuppgifter bör finansieras inom befintliga ekonomiska ramar. Frågan om tillkommande resursbehov kommer att behöva följas upp framöver.

7.3. Konsekvenser för företag

Reviderade energimärkningsdirektivet

Energimärkningsdirektivet är ett ramdirektiv och den föreslagna lagen om energimärkning en ramlag. Detta innebär att det först är när kommissionen antar delegerade akter för olika produktgrupper som leverantörer behöver se till att sådana produkter är korrekt märkta. Genom de delegerade akterna uppnås en harmoniserad märkning inom EU vad gäller energieffektivitet och andra väsentliga parametrar som underlättar slutanvändarnas val av energieffektiva produkter vid köptillfället. Kraven på märkning av produkter ställer i sig inga krav på en produkts egenskaper. Märkningskraven innebär däremot det att produkter klassificeras utifrån de parametrar som anges i den delegerade akten.

Ds 2010:34 Konsekvenser

Syftet med märkningskraven är primärt att förmå företagen att ta fram så energieffektiva produkter som möjligt för att på sikt förändra marknadsutbudet mot allt mer energieffektiva produkter. Om slutanvändare får tillgång till korrekt, relevant och jämförbar information om den energi som varje enskild energirelaterad produkt använder, kommer detta kunna påverka deras val till förmån för produkter som kräver mindre energi och andra väsentliga resurser under användning och därigenom motivera tillverkarna att minska användningen av energi och andra väsentliga resurser hos de produkter som de tillverkar. Avsikten med energimärkningsdirektivet är att öka energieffektiviteten och att minska annan resursåtgång vid användning av produkterna, utan att försämra användbarhet, ekonomi och säkerhet för produkterna. Med enhetliga krav följer en större tillgänglighet till den inre marknaden. Riskerna för särskilda krav på märkning i olika länder minskar. Detta bör kunna få positiva effekter för svenska företags konkurrensförmåga på den inre marknaden. Framtagandet av kraven på energimärkning kommer också samordnas inom kommissionen med framtagandet av ekodesignkrav som ställer minimikrav vad gäller bl.a. energieffektivitet för att få släppa ut sådana produkter på marknaden. Den tillkommande administrativa bördan för företagen vid framtagandet av nya energimärkningskrav kan därmed begränsas.

När det gäller effekterna på små- och medelstora företag bör Energimyndigheten särskilt uppmärksamma eventuella behov av stötta dem med vägledning och kunskapsstöd inför att nya krav på energimärkning införs. Energimyndigheten bör också liksom sker i dag bedriva ett aktivt utåtriktat arbete gentemot berörda företag inför att nya produktgrupper ska omfattas av krav på energimärkning.

Antalet företag som kan komma att beröras av nya krav på märkning är svårt att bedöma på förhand då det är avhängigt av vilka produktgrupper som framöver kommer att omfattas av delegerade akter. De nya produktgrupper som för närvarande är aktuella att omfattas av delegerade akter är enligt kommissionen bl.a. TV-apparater.

Konsekvenser Ds 2010:34

Revideringar pågår även av befintliga märkningar för olika slag av hushållsapparater, bl.a. för tvättmaskiner och diskmaskiner.

7.4. Övriga konsekvenser

Den föreslagna lagen om energimärkning och ändringarna i ekodesignlagen bedöms inte medföra några konsekvenser för den kommunala självstyrelsen, brottsligheten, det brottsförebyggande arbetet, sysselsättning och offentlig service i olika delar av landet, jämställdheten mellan kvinnor och män eller för möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen. När det gäller tillämpningen av nuvarande lagstiftning har måltillströmningen till domstolarna varit låg. Det är däremot svårt att på förhand bedöma hur den framtida måltillströmningen kan komma att förändras.

8. Författningskommentar

8.1. Lagen om märkning av energirelaterade produkter

Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/30/EU om märkning och standardiserad produktinformation som anger energirelaterade produkters användning av energi och andra resurser (energimärkningsdirektivet) antogs den 19 maj 2010.

Direktivets syfte är att göra det möjligt för slutanvändare av energirelaterade produkter att välja de mest effektiva produkterna, främst vad avser energieffektivitet men även beträffande användning av andra väsentliga resurser.

Syftet ska uppnås genom att energirelaterade produkter förses med information om de uppgifter som påverkar produktens användning av energi och andra väsentliga resurser. Informationen ska lämnas på två sätt, nämligen på en etikett som fästs på själva produkten och i ett informationsblad som bifogas produkten.

Direktivet är ett s.k. ramdirektiv, vilket innebär att det i direktivet bara anges vissa grundläggande krav på energimärkning av produkter och vissa åtgärder som skall vidtas innan en produkt släpps ut på marknaden eller tas i bruk. Några specifika produkter nämns inte i direktivet.

Av vissa bestämmelser i direktivet framgår att om en viss produkt eller grupp av produkter uppfyller vissa förutsättningar ska Europeiska kommissionen anta en delegerad akt på visst angivet sätt. I en sådan akt ska först anges vilken eller vilka produkter som omfattas av den delegerade akten.

Författningskommentar Ds 2010:34

Därefter ska en rad krav på energimärkning av produkten ställas upp. Dessa krav kommer att vara mer omfattande och mer preciserade än de allmänt hållna kraven i direktivet.

Begreppet delegerad akt introducerades genom det s.k. Lissabonfördraget, vilket undertecknades den 13 december 2007 av företrädare för de 27 medlemsstaterna. Genom fördraget genomförs omfattande förändringar i bl.a. fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (Romfördraget), som bl.a. innebär att fördragets namn ändras till fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget).

Föreskrifter om unionens rättsakter finns i EUF-fördragets sjätte del, kapitel 2, avsnitt 1. Enligt artikel 288 ska institutionerna, när de utövar unionens befogenheter, anta förordningar, direktiv, beslut, rekommendationer och yttranden, vilka med en gemensam benämning kallas rättsakter. Tre av dessa rättsakter, nämligen förordningar, direktiv och beslut, är bindande för dem till vilken rättsakten riktar sig. Dessa rättsakter antas, enligt artikel 289, inom ramen för ett lagstiftningsförfarande och benämns lagstiftningsakter. Dessa akter antas som huvudregel av Europaparlamentet och rådet på förslag av kommissionen.

Enligt artikel 290 kan det genom en lagstiftningsakt till kommissionen delegeras befogenhet att anta akter med allmän räckvidd som inte är lagstiftningsakter och som kompletterar eller ändrar vissa icke väsentliga delar av lagstiftningsakten.

Den föreslagna lagen är i huvudsak uppbyggd på samma sätt som direktivet, dvs. den är en ramlag. Lagen anger alltså de allmänna kraven på energimärkning av energirelaterade produkter och de åtgärder som ska vidtas innan en sådan produkt släpps ut på marknaden eller tas i bruk, men ingen specifik produkt nämns uttryckligen i lagen.

När kommissionen antar en delegerad akt beträffande en specifik produkt innebär det att produkten förs in under energimärkningssystemet och lagens bestämmelser blir tillämpliga på produkten.

Ds 2010:34 Författningskommentar

De delegerade akterna kommer att få formen av förordningar, vars bestämmelser är direkt tillämpliga i Sverige och alltså inte vare sig får eller ska genomföras i svensk lagstiftning. Undantag från detta gäller bara om det i en förordning uttryckligen anges att medlemsstaterna ska anta föreskrifter inom ett visst område.

1 § Genom denna lag genomförs Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/30/EU av den 19 maj 2010 om märkning och standardiserad produktinformation som anger energirelaterade produkters användning av energi och andra resurser.

Lagen innehåller bestämmelser om att slutanvändare av energirelaterade produkter ska ges information om dessa produkters användning av energi och av andra väsentliga resurser. Informationen ska ges i form av märkning av produkten och av bifogad standardiserad produktinformation.

Lagen gäller inte begagnade energirelaterade produkter.

I första stycket anges att genom lagen genomförs det s.k. energimärkningsdirektivet i svensk lagstiftning.

I andra stycket anges lagens huvudsakliga innehåll, och samtidigt dess syfte. Lagen syftar till att ge slutanvändare av energirelaterade produkter information om sådana produkters användning av energi och av andra väsentliga resurser. Dessutom anges hur denna information ska ges, nämligen i form av märkning av produkten och i form av en bifogad produktinformation. Den typen av information benämns i dagligt tal energimärkning.

Syftet med energimärkningen är att göra det möjligt för slutanvändare att köpa de produkter som är mest effektiva i nämnda hänseenden.

I tredje stycket anges att lagens bestämmelser inte omfattar begagnade produkter. I artikel 1.3 i direktivet anges att direktivet inte ska tillämpas på begagnade produkter, transportmedel för

Författningskommentar Ds 2010:34

personer eller varor och märkplåtar eller motsvarande som fästs på produkter av säkerhetsskäl.

En produkt som enligt lagens definition är en energirelaterad produkt omfattas alltså inte av lagens bestämmelser när den säljs som begagnad.

De övriga två typerna behöver inte nämnas då de aldrig kommer att bli föremål för en delegerad akt och därmed aldrig kommer att omfattas av lagens bestämmelser.

Genom bestämmelsen genomförs artikel 1.3 i direktivet.

2 § Med en energirelaterad produkt avses i denna lag en produkt som omfattas av föreskrifter i en delegerad akt enligt artikel 10 i direktiv 2010/30/EU.

Som har nämnts i inledningen till författningskommentaren är lagen en s.k. ramlag. Den anger alltså bara vissa grundläggande bestämmelser om energimärkning av produkter. Viktigare att uppmärksamma är att lagen inte nämner någon specifik produkt. Skälet till detta är följande.

I inledningen till författningskommentaren nämns att enligt artikel 10 i direktivet ska Europeiska kommissionen, under vissa förutsättningar, anta en delegerad akt beträffande en specifik produkt. Detta medför att produkten förs in under systemet med energimärkning och omfattas därmed av föreskrifterna i den delegerade akten och föreskrifterna i denna lag. Produkter som inte omfattas av någon delegerad akt omfattas alltså inte av lagens bestämmelser.

Direktivet omfattar enligt artikel 1.2 bara produkter som har en betydande direkt eller indirekt inverkan på användningen av energi och, när det är relevant, andra väsentliga resurser. Endast sådana produkter kan alltså bli föremål för en delegerad akt.

Begreppet ”direkt påverkan” definieras i artikel 2 e som ”påverkan av produkter som under användning faktiskt använder energi”, medan begreppet ”indirekt påverkan” definieras i artikel 2 f som ”påverkan av produkter som inte använder energi men som under användning bidrar till energisparande”.

Ds 2010:34 Författningskommentar

Produkter som omfattas av en delegerad akt och alltså omfattas av lagens bestämmelser benämns i lagen ”energirelaterade produkter”. Det är samma term som används i direktivet.

3 § Med en leverantör avses en tillverkare eller en tillverkares representant eller en importör som släpper ut en energirelaterad produkt på unionsmarknaden eller som gör det möjligt att ta den i bruk på unionsmarknaden.

Med en representant avses en fysisk eller juridisk person som är etablerad inom Europeiska unionen och som av en tillverkare fått skriftlig fullmakt att handla på dennes vägnar i fråga om samtliga eller vissa av förpliktelserna enligt denna lag.

Med en importör avses en fysisk eller juridisk person som är etablerad inom Europeiska unionen och som inom sin näringsverksamhet släpper ut en produkt från tredjeland på unionsmarknaden eller som gör det möjligt att ta den i bruk på unionsmarknaden.

En produkt släpps ut på unionsmarknaden genom att den görs tillgänglig för första gången på unionsmarknaden i syfte att den ska spridas eller användas inom unionen oavsett om det sker i vinstsyfte eller gratis och oavsett vilken försäljningsteknik som används.

En produkt tas i bruk på unionsmarknaden när den för första gången tas i bruk för avsett ändamål inom unionen.

Om det inte finns någon leverantör åvilar leverantörens skyldigheter varje fysisk eller juridisk person som släpper ut produkten eller som gör det möjligt att ta den i bruk på unionsmarknaden.

Definitionen i första stycket bygger på motsvarande definition i direktivets artikel 2 h.

Definitionerna i andra och tredje styckena är utformade efter motsvarande definitioner i lagen (2008:112) om ekodesign.

Författningskommentar Ds 2010:34

Definitionen i fjärde stycket bygger på motsvarande definition i direktivets artikel 2 i. I definitionen sägs att en produkt släpps ut på marknaden. Med detta avses inte en enskild produkt utan produkten i kollektiv bemärkelse. Detta skiljer sig från definitionen i nästa stycke.

Ett utsläppande på marknaden av en produkt omfattas av definitionen oavsett om det sker i vinstsyfte eller gratis. Ingen torde släppa ut en produkt i kollektiv bemärkelse i syfte att ge bort den gratis. Däremot är det inte ovanligt med gratiserbjudanden av enskilda produkter i vissa situationer, exempelvis när en ny produkt introduceras på marknaden eller en produkt utbjuds gratis i kombination med en annan produkt. Enligt definitionen omfattas även sådana gratisprodukter av definitionen och därmed av lagens bestämmelser.

Det är i praktiken en leverantör, enligt definitionen i första stycket, som släpper ut en produkt på marknaden. Antingen är leverantören en tillverkare som för vidare produkten från tillverkningsledet i avsikt att den ska distribueras eller användas inom unionen eller är leverantören en importör som för in produkten på unionsmarknaden i samma avsikt.

En produkt anses inte vara utsläppt på marknaden eller tagen i bruk där när den t.ex. förs vidare till en annan tillverkare för ytterligare insatser, såsom montering, förpackning, bearbetning eller märkning. Produkter som uteslutande exporteras till tredje land anses inte heller bli utsläppta på unionsmarknaden.

Definitionen i femte stycket bygger på motsvarande definition i direktivets artikel 2 j.

Denna definition syftar, i motsats till föregående definition, på en enskild produkt. Många energirelaterade produkter består av många delar som inte monteras ihop förrän produkten installeras på plats. Som exempel kan nämnas varmvattenberedare. En sådan produkt släpps visserligen ut på marknaden enligt definitionen men att exempelvis energimärka de olika delarna med en etikett är inte möjligt.

Ds 2010:34 Författningskommentar

Vissa skyldigheter enligt lagen inträder därför inte förrän den enskilda produkten är ihopmonterad på plats och därmed tas i bruk för första gången.

Om det inte finns någon leverantör åvilar leverantörens skyldigheter varje fysisk eller juridisk person som släpper ut produkten eller som gör det möjligt att ta den i bruk på unionsmarknaden, vilket föreskrivs i sjätte stycket.

4 § Med en återförsäljare avses en detaljist eller annan person som yrkesmässigt ställer ut eller bjuder ut energirelaterade produkter som är avsedda för slutanvändare, oavsett om detta ska ske genom försäljning, uthyrning eller hyrköp.

Paragrafens definition utgår från motsvarande definition i artikel 2 g i direktivet.

En detaljist är typiskt sett en fysisk eller juridisk person som bedriver sin verksamhet i en detaljhandel. Med annan person avses en person som bedriver motsvarande verksamhet men inte i en detaljhandel. Det rör sig i allmänhet om försäljningsverksamhet som bedrivs under en kortare tidsperiod på exempelvis marknader eller som gatuförsäljning.

Endast yrkesmässiga försäljare omfattas av begreppet. En fysisk person som helt privat bjuder ut eller säljer produkter omfattas alltså inte av lagens bestämmelser. Sådan privat försäljning torde nästan uteslutande omfatta begagnade produkter som enligt 1 § tredje stycket inte omfattas av lagens bestämmelser.

Begreppet ”ställa ut en produkt” syftar på det förhållandet att en eventuell slutanvändare kan iaktta produkten i verkligheten, exempelvis i en butik. Begreppet ”bjuda ut en produkt” syftar på det motsatta förhållandet, dvs. att en eventuell slutanvändare inte kan iaktta produkten i verkligheten. Det rör sig då om s.k. distansförsäljning, exempelvis genom postorderkataloger eller via Internet.

Författningskommentar Ds 2010:34

Det bör uppmärksammas att begreppet ”slutanvändare” inte bara innefattar konsumenter utan alla som kan tänkas inhandla en energirelaterad produkt.

5 § En leverantör som släpper ut en energirelaterad produkt på unionsmarknaden ska kostnadsfritt tillhandahålla en etikett och ett informationsblad till alla exemplar av produkten.

För inbyggda eller installerade produkter gäller detta bara om det föreskrivs i den delegerade akten för produkten.

Etiketten och informationsbladet ska innehålla den information som krävs enligt den delegerade akten för produkten och vara avfattad på svenska språket.

I första stycket anges det grundläggande kravet på en leverantör när han släpper ut en produkt på unionsmarknaden, nämligen att han tillhandahåller en etikett och ett informationsblad avseende produkten. Skyldigheten gäller för varje enskild produkt.

Om leverantören är tillverkare av produkten är det naturligtvis tillverkaren som framställer etiketter och informationsblad och sedan tillhandahåller dessa. Om leverantören däremot är importör av produkten kan han välja mellan att själv tillverka etiketter och informationsblad eller låta tillverkaren, som i detta fall är etablerad i ett tredjeland, tillverka etiketter och informationsblad. Oavsett vilket sätt importören väljer måste han från tillverkaren försäkra sig om korrekt information beträffande de uppgifter som ska anges på etiketten och informationsbladet och korrekt utformning av etiketten och informationsbladet.

I 3 § fjärde stycket anges när en produkt ska anses utsläppt på marknaden.

Genom bestämmelsen i första stycket genomförs artikel 5 a i direktivet.

Etiketter och informationsblad ska tillhandahållas kostnadsfritt. Genom bestämmelsen genomförs artikel 5 d i direktivet.

I andra stycket anges ett undantag från skyldigheten enligt första stycket.

Ds 2010:34 Författningskommentar

Det gäller inbyggda eller installerade produkter. För dessa produkter gäller skyldigheten bara när så uttryckligen anges i den delegerade akten för den aktuella produkten.

Med inbyggda produkter avses främst delar som är fast installerade i en energirelaterad produkt. Med installerade produkter avses produkter som kräver mer omfattande installationsåtgärder än exempelvis vanliga hushållsprodukter, såsom tvätt- och diskmaskiner. Som exempel på installerade produkter kan nämnas varmvattenberedare.

Denna typ av produkter behandlas också i författningskommentaren till 3 § femte stycket.

Genom bestämmelsen i andra stycket genomförs artikel 4 b i direktivet.

I tredje stycket anges att etiketten och informationsbladet ska ange den information som krävs enligt den delegerade akten och vara avfattad på svenska språket.

6 § När en energirelaterad produkt ställs ut för försäljning, uthyrning eller hyrköp till slutanvändare ska återförsäljaren eller den som i övrigt ställer ut produkten anbringa etiketten på produkten. Detta ska ske på en plats där etiketten lätt kan läsas och i övrigt på det sätt som anges i den delegerade akten. Dessutom ska informationsbladet finnas tillgängligt i anslutning till produkten.

Paragrafen reglerar det fall att en produkt ställs ut för försäljning, uthyrning eller hyrköp till slutanvändare, dvs. när produkten är utställd på ett sådant sätt att en eventuell slutanvändare kan iaktta produkten i verkligheten.

Den som ställer ut produkten är då skyldig att på produkten anbringa den etikett som leverantören enligt 5 § är skyldig att tillhandahålla. Det vanliga torde vara att en återförsäljare ställer ut produkten i sin butik. Men även andra fall torde förekomma, exempelvis att en produkt ställs ut på en marknad eller liknande eller att leverantören själv ställer ut produkten.

Författningskommentar Ds 2010:34

Det är dock alltid den som ställer ut produkten som har skyldigheterna enligt paragrafen.

Anbringandet av etiketten ska ske på ett sådant sätt att en eventuell slutanvändare lätt kan ta del av etikettens information. I övrigt måste den delegerade aktens föreskrifter om anbringande av etiketten följas.

Slutligen måste informationsbladet angående produkten finnas tillgängligt för en eventuell slutanvändare i anslutning till produkten.

Genom paragrafen genomförs artikel 6 b i direktivet.

7 § När en energirelaterad produkt bjuds ut till försäljning, uthyrning eller hyrköp på ett sådant sätt att en eventuell slutanvändare inte kan se produkten utställd ska återförsäljaren eller den som i övrigt bjuder ut produkten lämna den information som anges på etiketten och i informationsbladet på det sätt som anges i den delegerade akten.

Denna paragraf reglerar det fall att en produkt bjuds ut på ett sådant sätt att en eventuell slutanvändare inte kan iaktta produkten i verkligheten. Det gäller t. ex. när produkter säljs via postorder, då produkten bara finns avbildad i en postorderkatalog, då den säljs via Internet då produkten i allmänhet finns avbildad på en hemsida eller i direktreklam i brevlådan då produkten finns avbildad i reklambladet.

Den delegerade akten för produkten i fråga kommer då att innehålla föreskrifter om hur den information som anges på etiketten och informationsbladet ska göras tillgänglig för en eventuell slutanvändare. Dessa föreskrifter måste då följas av den som ställer ut produkten för försäljning.

Genom paragrafen genomförs artikel 7 i direktivet.

8 § När en energirelaterad produkt säljs till slutanvändare ska säljaren se till att produkten är försedd med en etikett och att informationsbladet finns med i de handlingar som åtföljer produkten.

Ds 2010:34 Författningskommentar

I paragrafen föreskrivs att säljaren vid själva försäljningen ska se till att den försålda produkten är försedd med etikett och att informationsbladet finns bifogat.

Genom paragrafen genomförs artikel 6 a i direktivet.

9 § Den som på annat sätt än det som sägs i 6 och 7 §§ gör reklam för en särskild modell av en energirelaterad produkt och i reklamen lämnar energirelaterad information eller information om priset ska i reklamen också lämna en hänvisning till produktens energieffektivitetsklass.

Den aktuella paragrafen gäller bara vid reklam för en viss modell av en energirelaterad produkt.

Om exempelvis en leverantör, t. ex. en tillverkare av tvättmaskiner, eller en återförsäljare, t. ex. en detaljhandelskedja som saluför tvättmaskiner, gör reklam för sina tvättmaskiner utan att nämna en viss modell är paragrafen inte tillämplig. Detsamma gäller om reklamen avser tvättmaskiner av ett visst märke utan att någon viss modell nämns.

Paragrafen blir inte heller tillämplig om reklamen avser en viss modell men ingen information lämnas om energieffektivitet eller pris. I sistnämnda fall krävs alltså att information lämnas om antingen energieffektivitet eller pris eller båda för att paragrafen ska bli tillämplig.

Kraven i paragrafen är inte lika långtgående som kraven då en energirelaterad produkt ställs ut eller bjuds ut till försäljning.

Frågan blir då hur man skiljer reklam enligt denna paragraf (reklam) från utställande och utbjudande av produkten.

Vad gäller utställande av en viss modell torde det inte stöta på några problem att skilja det från reklam. Utställande äger rum i en butik med modellen fysiskt närvarande och där syftet är att slutanvändare ska köpa de modeller som finns i butiken.

Däremot kan det bli svårare att skilja utbjudande av modellen från reklam.

Författningskommentar Ds 2010:34

Utgångspunkt vid bedömande av denna fråga bör vara inställningen att syftet med reklam är att göra slutanvändarna uppmärksamma på en modell medan utbjudande av en modell visserligen har samma syfte men därutöver syftar till att lämna information om var och hur man kan inhandla modellen.

Detta synsätt får följande konsekvenser. Om man förevisar en modell i bild och lämnar information om energieffektivitet och pris men ingenting annat är det reklam.

Typexempel på sådan reklam är TV-reklam och bioreklam. Den aktuella reklamen visas då under så kort tidrymd att det inte är meningsfullt att lämna mer omfattande och ingående information eftersom eventuella slutanvändare inte hinner vare sig anteckna eller memorera sådan information.

Andra typexempel är reklam på stora annonstavlor på allmän plats eller på annonstavlor i bussar och tunnelbanevagnar.

Inte heller i dessa fall torde det vara meningsfullt att lämna mer omfattande och ingående information, eftersom mycket få slutanvändare torde anteckna eller lägga på minnet sådan information.

I nu nämnda fall vill man alltså bara göra slutanvändarna uppmärksamma på en modell.

I dessa fall blir den aktuella paragrafen tillämplig. Om man däremot, utöver hittills nämnd information, även informerar om var och hur man kan inhandla modellen blir det fråga om utbjudande av modellen. Denna information måste dock vara någorlunda preciserad för att ska bli fråga om utbjudande av modellen. Det räcker alltså inte med att en koncern som både tillverkar och säljer en modell i reklamen informerar om att modellen säljs i koncernens egna butiker eller att en detaljhandelskedja informerar om att modellen säljs i dess butiker.

Det krävs i stället att information lämnas om specifikt angivna butiker eller att det åtminstone finns information om var man utan för stort besvär kan få denna information.

Ds 2010:34 Författningskommentar

Typexempel på sådant utbjudande är hemsidor på Internet, postorderkataloger och reklamlappar i brevlådan. Den slutanvändare som söker upp information på dessa ställen gör det knappast för att bli uppmärksammad på en viss modell utan syftet torde för det mesta vara att informera sig om en modell som han avser att köpa eller i vart fall funderar på att köpa.

I dessa fall blir den aktuella paragrafen inte tillämplig utan i stället de allmänna bestämmelserna om utbjudande av produkter till försäljning.

Denna fråga är dock så svårbedömd att den slutligen torde avgöras genom tillsynsmyndighetens praxisbildning.

Genom paragrafen genomförs artikel 4 c i direktivet.

10 § Den som tillhandahåller tekniskt reklammaterial avseende en energirelaterad produkt och som beskriver de specifika tekniska parametrarna för produkten ska i reklammaterialet lämna den information om produktens energianvändning som en slutanvändare kan antas behöva eller lämna information om produktens energieffektivitetsklass.

Paragrafen reglerar mer omfattande reklammaterial än det som regleras i föregående paragraf. Det rör sig här om tekniska manualer och användarbroschyrer för en produkt. Sådana produkter måste innehålla uppgifter om produktens energianvändning. Några mer preciserade föreskrifter om denna information ges inte annat än att de ska motsvara det som en slutanvändare, som tar del av sådana manualer, broschyrer, etc., kan förvänta sig. Informationen kan också inskränka sig till en hänvisning till produktens energieffektivitetsklass. Detta får alltså anses som minimum för informationen.

Genom paragrafen genomförs artikel 4 d i direktivet.

Författningskommentar Ds 2010:34

11 § Leverantören ska se till att en teknisk dokumentation avseende en energirelaterad produkt upprättas i den utsträckning som behövs för att man ska kunna bedöma riktigheten av den information som finns på etiketten och informationsbladet.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om den tekniska dokumentationen.

Enligt första stycket ska leverantören se till att det upprättas en teknisk dokumentation avseende en energirelaterad produkt. Dokumentationen ska vara så utformad att den gör det möjligt att bedöma riktigheten av den information som ges på etiketten och informationsbladet.

Om leverantören är tillverkare av produkten är det naturligtvis leverantören själv som upprättar denna dokumentation. Om leverantören däremot är importör torde det inte vara möjligt för importören att upprätta denna dokumentation. Importören får då träffa avtal med tillverkaren av den aktuella produkten, som ju då är etablerad i ett tredjeland, att upprätta dokumentationen. Importören måste också se till att dokumentationen är upprättad enligt de EU-regler som gäller för dokumentationen.

I andra stycket ges en upplysning att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan komma att meddela närmare föreskrifter om den tekniska dokumentationen. Föreskrifter kommer först och främst att meddelas i enlighet med föreskrifterna i artikel 5 b. Dessa föreskrifter kan också behöva utvecklas närmare. Det kan inte heller uteslutas att ytterligare föreskrifter kan behöva meddelas.

Genom denna paragraf genomförs artikel 5 b i direktivet.

12 § Den tekniska dokumentationen ska av leverantören hållas tillgänglig för kontroll i fem år efter det att den sista berörda produkten har tillverkats.

Ds 2010:34 Författningskommentar

Om leverantören är importör enligt 3 § tredje stycket ska dokumentationen hållas tillgänglig i fem år efter det att importören importerade det sista exemplaret av produkten.

Leverantören ska på begäran hålla en elektronisk version av dokumentationen tillgänglig för tillsynsmyndigheten i en medlemsstat i Europeiska unionen eller för Europeiska kommissionen. Detta ska ske inom tio arbetsdagar från det att leverantören mottog begäran.

I första stycket föreskrivs att den enligt 11 § upprättade dokumentationen ska hållas tillgänglig för kontroll i fem år efter det att den sista berörda produkten har tillverkats.

När leverantören är importör av produkten medför bestämmelsen att importören måste anskaffa dokumentationen från tillverkaren av produkten, som i det fallet är etablerad i ett tredjeland, och sedan bevara dokumentationen. I detta fall behöver importören hålla dokumentationen tillgänglig i fem år efter det att han importerade den sista produkten.

I andra stycket regleras skyldigheten att hålla dokumentationen tillgänglig för vissa myndigheter.

Skyldigheten gäller gentemot tillsynsmyndigheterna i Europeiska unionens medlemsstater och gentemot Europeiska kommissionen. Tidsfristen är tio dagar från det att begäran mottogs.

Enligt den svenska versionen av direktivet gäller skyldigheten bara gentemot tillsynsmyndigheten i den medlemsstat där leverantören är etablerad eller gentemot Europeiska kommissionen. Dessutom framgår av ordalydelsen att tillsynsmyndigheterna i samtliga medlemsstater kan framställa en begäran om att få en elektronisk version av dokumentationen. Bestämmelsen är alltså något oklar.

Av flera andra versioner av direktivet, däribland de engelska, tyska, franska och danska versionerna, framgår uttryckligen att skyldigheten gäller gentemot tillsynsmyndigheterna i samtliga medlemsstater och gentemot kommissionen.

Lagtexten har utformats enligt nyss nämnda versioner.

Författningskommentar Ds 2010:34

Genom paragrafen genomförs artikel 5 c i direktivet.

13 § En energirelaterad produkt får inte förses med etiketter, märken, symboler eller påskrifter som inte uppfyller de krav som gäller för produkten. Detta gäller dock bara om åtgärden kan leda till missförstånd eller förväxling hos slutanvändarna om produktens användning av energi eller andra väsentliga resurser.

Föreskriften gäller bara beträffande energirelaterade produkter, dvs. sådana produkter som omfattas av en delegerad akt och därmed av den aktuella lagen.

Det som är förbjudet är att förse produkten med någon form av märkning som ger intryck av att vara en etikett enligt föreskrifterna i den delegerade akten och den aktuella lagen och som innehåller uppgifter om att produkten uppfyller kraven i den delegerade akten trots att så inte är fallet.

Förbudet gäller bara om anbringandet av märkning kan leda till missförstånd eller förväxling hos slutanvändarna om produktens egenskaper. Om det alltså är uppenbart att en sådan märkning inte sker i enlighet med kraven i den delegerade akten och den aktuella lagen omfattas åtgärden inte av förbudet.

En felaktig märkning som däremot innehåller korrekta uppgifter, dvs. uppgifter att produkten uppfyller kraven i den delegerade akten och den aktuella lagen och så även är fallet, omfattas inte heller av förbudet.

Förbudet omfattar inte heller åtgärder som ger sken av att produkten i fråga har varit föremål för en delegerad akt trots att så inte är fallet.

Förbudet gäller bara etiketter och inte informationsblad. Genom paragrafen genomförs artikel 3.1 b i direktivet.

Ds 2010:34 Författningskommentar

14 § Upphandlande myndigheter ska vid offentlig upphandling av energirelaterade produkter sträva efter att enbart upphandla produkter som uppfyller kriterierna för de högsta prestandanivåerna och som tillhör den högsta energieffektivitetsklassen.

Detta gäller dock bara vid upphandling av sådana kontrakt som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/18/EG av den 31 mars 2004 om samordning av förfarandena vid offentlig upphandling av byggentreprenader, varor och tjänster och som inte är undantagna med stöd av artiklarna 12–18 i det direktivet.

Bestämmelserna gäller bara vid upphandling av kontrakt vars värde uppgår till eller överstiger de tröskelvärden som fastställs i artikel 7 i direktiv 2004/18/EG.

Genom paragrafen genomförs artikel 9.1–2 i direktivet.

15 § Tillsynen över efterlevnaden av denna lag, de föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen och föreskrifter i en delegerad akt enligt artikel 10 i direktiv 2010/30/EU utövas av den myndighet som regeringen bestämmer (tillsynsmyndigheten).

Paragrafen anger den reglering som tillsynen omfattar.

16 § Tillsynsmyndigheten ska se till att föreskrifterna i Europaparlamentets och rådets förordning EG nr 1222/2009 av den 25 november 2009 om märkning av däck vad gäller drivmedelseffektivitet och andra väsentliga parametrar följs.

Den enligt 15 § utsedda tillsynsmyndigheten ska även ha tillsyn över bestämmelserna i förordning EG nr 1222/2009.

Författningskommentar Ds 2010:34

17 § En tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att lagen, de föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen samt föreskrifterna i en delegerad akt enligt artikel 10 i direktiv 2010/30/EU ska följas. Ett föreläggande eller förbud får förenas med vite.

Genom paragrafen ges tillsynsmyndigheten möjlighet att meddela de förelägganden och förbud som behövs för att lagen och de föreskrifter som meddelats med stöd av lagen samt föreskrifterna i en delegerad akt ska följas. Sådana förelägganden eller förbud får förenas med vite.

Genom paragrafen genomförs artiklarna 3.2 och 15 i direktivet.

Frågan om genomförande av artikel 15 behandlas närmare i avsnitt 7.10 om sanktioner.

18 § Ett föreläggande enligt 17 § får avse att en leverantör ska tillhandahålla de upplysningar, handlingar, varuprover och liknande som behövs för tillsynen. Ett sådant föreläggande gäller omedelbart.

Ett föreläggande enligt denna paragraf gäller omedelbart, dvs. utan hinder av att det har överklagats. Om ett sådant beslut överklagas har domstolen möjlighet att meddela inhibition enligt 28 § förvaltningsprocesslagen (1971:291).

19 § För att fullgöra sina uppgifter enligt denna lag har tillsynsmyndigheten rätt att få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen som har anknytning till den verksamhet som tillsynen avser, dock inte bostäder.

Polismyndigheten ska lämna det biträde som behövs för tillsynen.

Genom paragrafen har tillsynsmyndigheten rätt att få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen. Av integritetsskäl omfattar rätten till tillträde inte bostäder.

Ds 2010:34 Författningskommentar

Om tillträde vägras, kan myndigheten ta hjälp av polismyndigheten.

20 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för en leverantör av en energirelaterad produkt att ersätta tillsynsmyndighetens kostnader för provtagning och undersökning av prov. Sådana föreskrifter får dock bara avse fall då produkten visat sig inte uppfylla de krav som gäller enligt denna lag, enligt föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen eller enligt föreskrifter i en delegerad akt enligt artikel 10 i direktiv 2010/30/EU.

Genom paragrafen bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om skyldighet för leverantörer eller deras representanter att betala de kostnader som uppkommer vid tillsynsmyndighetens provtagning och undersökning av prov.

Bemyndigandet är dock inskränkt till att endast avse de fall då produkten visat sig inte uppfylla de krav som gäller enligt denna lag eller enligt föreskrifter meddelade med stöd av lagen eller föreskrifterna i den delegerade akten.

21 § Tillsynsmyndighetens beslut enligt denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Ett föreläggande angående en leverantörs skyldigheter enligt 12 § andra stycket får dock inte överklagas.

Paragrafen reglerar rätten att överklaga tillsynsmyndighetens beslut.

Tillsynsmyndighetens beslut enligt denna lag får, enligt första stycket, överklagas. Det gäller myndighetens beslut om föreläggande och förbud enligt 17 §, och beslut om föreläggande att tillhandahålla vissa upplysningar, handlingar etc. enligt 18 §.

Författningskommentar Ds 2010:34

Enligt andra stycket krävs prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätten.

Enligt tredje stycket gäller ett undantag från rätten att överklaga myndighetens beslut. Det gäller skyldigheten enligt 12 § andra stycket för leverantören att inom tio arbetsdagar hålla den tekniska dokumentationen beträffande en energirelaterad produkt tillgänglig för en tillsynsmyndighet i någon av medlemsstaterna i Europeiska unionen eller för Europeiska kommissionen. Den skyldigheten är absolut och ska, som nämnts, fullgöras inom tio arbetsdagar. Någon rätt att överklaga en sådan begäran föreligger därför inte.

1. Denna lag träder i kraft den 1 november 2012 i fråga om 16 § och i övrigt den 20 juli 2011.

2. Lagen ( 1992:1232 ) om märkning av hushållsapparater ska upphöra att gälla från den 20 juli 2011.

3. Den upphävda lagen gäller dock fortfarande i fråga om produkter som omfattas av föreskrifter, vilka har meddelats med stöd av den upphävda lagen. Detta gäller dock inte om en sådan produkt omfattas av föreskrifter i en delegerad akt enligt artikel 10 i direktiv 2010/30/EU.

Enligt punkten 1 träder lagen i kraft den 20 juli 2011. Enligt artikel 16.1 första stycket ska direktivet vara genomfört den 20 juni 2011 men de bestämmelser varigenom direktivet genomförs ska, enligt artikel 16.1 andra stycket, inte börja tillämpas förrän den 20 juli 2011.

Ett undantag från bestämmelsen gäller dock. 15 §, som reglerar tillsynen över förordning EG nr 1222/2009, träder inte i kraft förrän den 1 november 2012, då förordningens bestämmelser, enligt artikel 16 andra stycket, ska börja tillämpas.

Enligt punkten 2 upphävs lagen (1992:1232) om märkning av hushållsapparater från och med den 21 juli 2011, vilket är samma dag som direktiv 92/75/EEG, enligt artikel 17 i energimärkningsdirektivet, ska upphöra att gälla.

Ds 2010:34 Författningskommentar

Med stöd av direktiv 92/75/EEG har kommissionen utfärdat nio direktiv, vilka har genomförts i Sverige genom förordningar och myndighetsföreskrifter, vilka i sin tur ha meddelats med stöd av bemyndiganden i den upphävda lagen.

Därför ska den upphävda lagen alltjämt tillämpas på de produkter som omfattas av nämnda föreskrifter. Detta gäller dock inte om någon av dessa produkter blir föremål för en delegerad akt enligt artikel 10 i direktiv 2010/30/EU.

Det nu sagda gäller även produkter som omfattas av föreskrifter vilka har meddelats för att genomföra rådets direktiv 86/594/EEG av den 1 december 1986 om luftburet buller från hushållsapparater. Även dessa föreskrifter har utfärdats med stöd av ett bemyndigande i den upphävda lagen.

Föreskrifter om det nämnda finns i punkten 3.

8.2. Lagen om ändring i lagen (2008:112) om ekodesign

Den enda sakliga ändring som det reviderade ekodesigndirektivet medför är att direktivets tillämpningsområde utvidgas till att, utöver energianvändande produkter, även omfatta energirelaterade produkter.

Begreppet energirelaterade produkter definieras i artikel 2.1 i det reviderade ekodesigndirektivet. Av definitionen framgår att begreppet omfattar såväl energianvändande som energirelaterade produkter.

I samtliga paragrafer där begreppet energianvändande produkt nämns har detta därför ersatts av begreppet energirelaterad produkt.

I lagen görs i flera paragrafer hänvisningar till det ursprungliga ekodesigndirektivet. Dessa hänvisningar har nu ersatts av hänvisningar till det reviderade ekodesigndirektivet.

Begreppet försäkran har i det reviderade ekodesigndirektivet ersatts av begreppet EU-försäkran. Motsvarande ändring har gjorts i lagen.

Författningskommentar Ds 2010:34

Lissabonfördraget innebär vissa terminologiska förändringar som också har genomförts i lagen enligt följande.

Europeiska gemenskapen har ersatts av Europeiska unionen och gemenskapens marknad har ersatts av unionsmarknaden.

I

(Lagstiftningsakter)

DIREKTIV

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2010/30/EU

av den 19 maj 2010

om märkning och standardiserad produktinformation som anger energirelaterade produkters

användning av energi och andra resurser

(omarbetning)

(Text av betydelse för EES)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR

ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktions­

sätt, särskilt artikel 194.2,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommit­

téns yttrande (

1

),

efter att ha hört Regionkommittén,

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet (

2

), och

av följande skäl:

(1)

Rådets

direktiv

92/75/EEG

av

den

22

september

1992

om märkning och standardiserad konsumentinformation

som anger hushållsapparaters förbrukning av energi och

andra resurser (

3

) har ändras väsentligt (

4

). Med anledning

av nya ändringar bör det av tydlighetsskäl omarbetas.

(2)

Tillämpningsområdet

för

direktiv

92/75/EEG

är

begränsat

till hushållsapparater. Kommissionens meddelande av den

16 juli 2008 om handlingsplanen för hållbar konsumtion

och produktion samt en hållbar industripolitik har visat

att en utvidgning av tillämpningsområdet för direktiv

92/75/EEG till att omfatta energirelaterade produkter

som direkt eller indirekt kraftigt påverkar energianvänd­

ningen under användning skulle kunna förstärka poten­

tiella synergieffekter mellan existerande lagstiftningsåtgär­

der – i synnerhet med Europaparlamentets och rådets

direktiv 2009/125/EG av den 21 oktober 2009 om upp­

rättande av en ram för att fastställa krav på ekodesign för

energirelaterade produkter (

5

). Det här direktivet bör inte

påverka tillämpningen av direktiv 2009/125/EG. Tillsam­

mans med det direktivet och andra unionsinstrument

utgör det här direktivet en del av en bredare rättslig

ram och leder i samband med en helhetsstrategi till yt­

terligare energibesparingar och miljövinster.

(3)

I

ordförandeskapets

slutsatser

från

Europeiska

rådets

möte den 8 och 9 mars 2007 betonades behovet av

att öka energieffektiviteten i unionen för att uppnå be­

sparingsmålet på 20 % av unionens energianvändning

senast 2020, fastställa mål för utvecklingen av förnybara

energikällor i hela EU och minskning av utsläppen av

växthusgaser samt efterlystes ett genomgripande och

snabbt genomförande av de nyckelområden som fastställs

i kommissionens meddelande av den 19 oktober 2006

med titeln ”Handlingsplan för energieffektivitet: att för­

verkliga möjligheterna”. I handlingsplanen betonas de

enorma möjligheterna till energibesparingar inom pro­

duktsektorn.

(4)

Effektivare

energirelaterade

produkter

genom

väl

under­

byggda val från konsumenternas sida blir till nytta för

EU:s ekonomi överlag.

SV

18.6.2010 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

153/1

(

1

) EUT C 228, 22.9.2009, s. 90.

( 2 ) Europaparlamentets ståndpunkt av den 5 maj 2009 (ännu ej offent­

liggjord i EUT), rådets ståndpunkt vid första behandlingen av den

14 april 2010 (ännu ej offentliggjord i EUT) och Europaparlamentets

ståndpunkt av den 18 maj 2010 (ännu ej offentliggjord i EUT).

( 3 ) EGT L 297, 13.10.1992, s. 16.

(

4

) Se bilaga I del A.

(

5

) EUT L 285, 31.10.2009, s. 10.

Det reviderade

energimärkningsdirektivet

129

(5)

Om

slutanvändare

får

tillgång

till

korrekt,

relevant

och

jämförbar information om den energi som varje enskild

energirelaterad produkt använder, bör detta påverka deras

val till förmån för produkter som kräver mindre energi

och andra väsentliga resurser under användning, eller

som indirekt leder till lägre användning, och därigenom

motivera tillverkarna att minska användningen av energi

och andra väsentliga resurser hos de produkter som de

tillverkar. Indirekt bör detta även främja en effektiv an­

vändning av produkterna för att bidra till EU:s energibe­

sparingsmål på 20 %. I brist på sådan information kom­

mer marknadskrafterna inte själva att kunna främja en

rationell användning av energi och andra väsentliga re­

surser för dessa produkter.

(6)

Det

bör

erinras

om

att

det

finns

unionslagstiftning

och

nationell lagstiftning som ger konsumenterna vissa rättig­

heter när det gäller inköpta produkter, inklusive kompen­

sation eller utbyte av produkten.

(7)

Kommissionen

bör

tillhandahålla

en

prioritetsförteckning

över energirelaterade produkter som kan omfattas av en

delegerad akt enligt detta direktiv. Denna förteckning kan

införas i den arbetsplan som avses i direktiv

2009/125/EG.

(8)

Information spelar en avgörande roll när det gäller att

påverka marknadskrafterna, och det är därför nödvändigt

att införa en enhetlig etikett för samtliga produkter av

samma slag, att förse eventuella köpare med komplette­

rande standardiserad information om dessa produkters

energikostnader och användning av andra väsentliga re­

surser och att vidta åtgärder för att säkerställa att också

eventuella slutanvändare som inte har möjlighet att se

produkten utställd, och därigenom inte heller etiketten,

förses med denna information. För att etiketten ska vara

effektiv och framgångsrik bör den vara lätt att känna igen

för slutanvändare samt enkel och kortfattad. För detta

ändamål bör etikettens nuvarande utformning behållas

som informationsunderlag för att ge slutanvändare infor­

mation om produkters energieffektivitet. Energianvänd­

ningen och annan information om produkterna bör mä­

tas enligt harmoniserade standarder och metoder.

(9)

Såsom

det

påpekas

i

kommissionens

konsekvensbedöm­

ning som åtföljer dess förslag till detta direktiv har märk­

ningssystemet tagits som modell i olika länder världen

över.

(10)

Medlemsstaterna

bör

regelbundet

övervaka

efterlevnaden

av detta direktiv och inkludera all relevant information i

den rapport som de enligt detta direktiv är skyldiga att

lämna till kommissionen vart fjärde år, särskilt med av­

seende på leverantörernas och återförsäljarnas ansvar.

(11)

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr

765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering

och marknadskontroll i samband med saluföring av pro­

dukter (

1

) innehåller allmänna bestämmelser om mark­

nadskontroll som rör saluföring av produkter. För att

uppfylla syftet med detta direktiv, anger det mer detalje­

rade bestämmelser i detta hänseende. Dessa bestämmelser

överensstämmer med förordning (EG) nr 765/2008.

(12)

Ett

helt

frivilligt

system

skulle

leda

till

att

bara

några

produkter blir märkta eller försedda med standardiserad

produktinformation, vilket kan vara förvirrande eller till

och med missvisande för vissa slutanvändare. Därför

måste det system som nu införs säkerställa att samtliga

berörda produkter förses med information om använd­

ningen av energi och andra väsentliga resurser genom

märkning och enhetliga informationsblad om produkten.

(13)

Under

användning

påverkar

energirelaterade

produkter

direkt eller indirekt användningen av många olika former

av energi, varav elektricitet och gas är de viktigaste. Detta

direktiv bör därför omfatta energirelaterade produkter

som under användning direkt eller indirekt påverkar an­

vändningen av alla former av energi.

(14)

Energirelaterade

produkter

som

under

användning

har

en

betydande direkt eller indirekt inverkan på användningen

av energi eller, när det är relevant, väsentliga resurser och

som erbjuder tillräckliga möjligheter att förbättra ener­

gieffektiviteten bör omfattas av en delegerad akt, när till­

handahållande av information genom märkning kan sti­

mulera slutanvändare att köpa mer effektiva produkter.

(15)

För

att

uppfylla

unionens

mål

i

fråga

om

klimatföränd­

ringar och energitrygghet, och med tanke på att den

totala energi som används av produkter förväntas fort­

sätta att öka på längre sikt, kan det i de delegerade

akterna enligt detta direktiv, när så är lämpligt, även

föreskrivas att produktens totala energianvändning sär­

skilt anges på etiketten.

(16)

En

rad

medlemsstater

har

regler

för

offentlig

upphandling

som kräver att upphandlande myndigheter ska köpa

energieffektiva produkter. En rad medlemsstater har

också infört incitament för energieffektiva produkter. Kri­

terierna för att produkter ska kunna komma i fråga för

offentliga upphandlingar eller incitament kan skilja sig

kraftigt från en medlemsstat till en annan. Att hänvisa

till prestandaklasser som nivåer för vissa produkter, i

enlighet med de delegerade akterna enligt detta direktiv,

kan minska skillnaderna när det gäller offentliga upp­

handlingar och incitament och främja utnyttjandet av

effektiva produkter.

SV

L 153/2

Europeiska unionens officiella tidning

18.6.2010

(

1

) EUT L 218, 13.8.2008, s. 30.

130

Bilaga 1

Ds 2010:34

(17)

Incitament

som

medlemsstaterna

tillhandahåller

för

att

främja effektiva produkter kan utgöra statligt stöd. Detta

direktiv föregriper inte utgången av eventuella förfaran­

den för statligt stöd som kan inledas enligt artiklarna 107

och 108 i fördraget om Europeiska unionens funktions­

sätt (EUF-fördraget) avseende sådana incitament och bör

inte omfatta beskattning och skattefrågor. Det står med­

lemsstaterna fritt att besluta om utformningen av sådana

incitament.

(18)

Främjandet

av

energieffektiva

produkter

genom

märk­

ning, offentliga upphandlingar och incitament bör inte

vara till skada för sådana produkters miljöprestanda totalt

sett eller deras funktion.

(19)

Kommissionen

bör

ges

befogenhet

att

anta

delegerade

akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget i fråga

om märkning och standardiserad produktinformation

som anger energirelaterade produkters användning av

energi och andra väsentliga resurser under användning.

Det är av särskild betydelse att kommissionen genomför

lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive

på expertnivå.

(20)

Kommissionen

bör

regelbundet

förelägga

Europaparla­

mentet och rådet en sammanfattning, omfattande EU

och varje enskild medlemsstat, av de av medlemsstaterna

enligt detta direktiv framlagda rapporterna om efterlev­

nadsåtgärder och graden av efterlevnad.

(21)

Kommissionen

bör

ansvara

för

anpassningen

av

märk­

ningsklassificeringarna i syfte att säkerställa förutsägbar­

het för branschen och begriplighet för konsumenterna.

(22)

Den

tekniska

utvecklingen

och

potentialen

för

ytterligare

betydande energibesparingar kan, i olika utsträckning

alltefter produkt, nödvändiggöra fortsatt produktdifferen­

tiering och motivera en översyn av klassificeringen.

Denna översyn bör framför allt innefatta en möjlighet

till omskalning. Översynen bör ske så snabbt som möjligt

i fråga om produkter som på grund av sin mycket inno­

vativa karaktär i väsentlig mån kan bidra till energieffek­

tivitet.

(23)

När kommissionen 2012 granskar de framsteg som

gjorts och rapporterar om genomförandet av handlings­

planen för hållbar konsumtion och produktion, kommer

den särskilt att granska om det behövs ytterligare åtgär­

der för att förbättra produkters energi- och miljöpre­

standa, inbegripet bland annat möjligheten att informera

konsumenterna om produkternas koldioxidavtryck eller

om deras miljöpåverkan under livscykeln.

(24)

Skyldigheten

att

införliva

detta

direktiv

med

nationell

lagstiftning bör endast gälla de bestämmelser som utgör

en innehållsmässig ändring i förhållande till direktiv

92/75/EEG. Skyldigheten att införliva de oförändrade be­

stämmelserna följer av direktiv 92/75/EEG.

(25)

När

medlemsstaterna

tillämpar

detta

direktivs

bestämmel­

ser bör de sträva efter att avstå från att anta åtgärder som

skulle kunna medföra onödigt byråkratiska och tunga

krav på de berörda marknadsaktörerna, i synnerhet små

och medelstora företag.

(26)

Detta

direktiv

bör

inte

påverka

medlemsstaternas

skyldig­

heter vad gäller tidsfristerna för införlivande med natio­

nell lagstiftning och tillämpningen av direktiv 92/75/EEG.

(27)

I

enlighet

med

punkt

34

i

det

interinstitutionella

avtalet

om bättre lagstiftning (

1

) uppmuntras medlemsstaterna

att för egen del och i unionens intresse upprätta egna

tabeller som så långt det är möjligt visar överensstäm­

melsen mellan detta direktiv och införlivandeåtgärderna

samt att offentliggöra dessa tabeller.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Tillämpningsområde

1. Genom

detta

direktiv

inrättas

en

ram

för

harmoniseringen

av nationella åtgärder när det gäller information till slutanvän­

daren, särskilt genom märkning och standardiserad produkt­

information, om användning av energi och, där så är relevant,

andra väsentliga resurser under användning samt komplette­

rande uppgifter om energirelaterade produkter, för att däri­

genom ge slutanvändarna möjlighet att välja mer effektiva pro­

dukter.

2. Detta direktiv ska tillämpas på energirelaterade produkter

som under användning har en betydande direkt eller indirekt

inverkan på användningen av energi och, när det är relevant,

andra väsentliga resurser.

3. Detta

direktiv

ska

inte

tillämpas

a) begagnade produkter,

b) transportmedel för personer eller varor,

c) märkplåtar eller motsvarande som fästs på produkter av

säkerhetsskäl.

SV

18.6.2010 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

153/3

(

1

) EUT C 321, 31.12.2003, s. 1.

131

Bilaga 1

Ds 2010:34

Artikel 2

Definitioner

I detta direktiv avses med

a) energirelaterad produkt eller produkt: en vara som påverkar

energianvändningen när den används och som släpps ut

på marknaden och/eller tas i bruk i unionen, inklusive delar

avsedda att ingå i energirelaterade produkter som omfattas

av detta direktiv, vilka släpps ut på marknaden och/eller tas

i bruk som enskilda delar för slutanvändare och vilkas mil­

jöprestanda kan bedömas separat,

b) informationsblad: en standardiserad uppställning av infor­

mation om en produkt,

c) andra väsentliga resurser: vatten, kemikalier eller varje annat

ämne som en produkt använder vid normal användning,

d) kompletterande information: övriga upplysningar om en pro­

dukts prestanda och egenskaper som gäller, eller bidrar till

att bedöma, dess användning av energi eller andra väsentliga

resurser, baserade på mätbara uppgifter,

e) direkt påverkan: påverkan av produkter som under använd­

ning faktiskt använder energi,

f) indirekt

påverkan: påverkan av produkter som inte använder

energi men som under användning bidrar till energis­

parande,

g) återförsäljare: detaljist eller annan person som säljer, hyr ut,

erbjuder för avbetalning eller ställer ut produkter som är

avsedda för slutanvändare,

h) leverantör: tillverkaren eller dennes auktoriserade represen­

tant inom unionen eller den importör som släpper ut pro­

dukten eller tar denna i bruk på unionsmarknaden. Om det

inte finns någon sådan ska varje fysisk eller juridisk person

som släpper ut produkter som omfattas av detta direktiv,

eller tar dem i bruk, anses vara leverantör,

i) utsläppande

marknaden: tillgängliggörande av en produkt

för första gången på unionsmarknaden i syfte att den ska

spridas eller användas inom unionen, i vinstsyfte eller gratis

och oavsett försäljningsteknik,

j) ibruktagande: den första användningen av en produkt för

avsett ändamål inom unionen,

k) obehörig användning av etiketten: användning av etiketten av

andra än medlemsstaternas myndigheter eller EU:s institu­

tioner på ett sätt som inte föreskrivs i detta direktiv eller i

en delegerad akt.

Artikel 3

Medlemsstaternas ansvar

1. Medlemsstaterna

ska

vidta

alla

nödvändiga

åtgärder

för

att

säkerställa följande:

a) Alla leverantörer och återförsäljare, som är etablerade inom

deras territorier, ska fullgöra de skyldigheter som anges i

artiklarna 5 och 6.

b) För produkter som omfattas av detta direktiv ska det vara

förbjudet att anbringa andra etiketter, märken, symboler eller

påskrifter som inte uppfyller kraven i detta direktiv eller de

relevanta delegerade akterna, om anbringandet kan leda till

missförstånd eller förväxling hos slutanvändarna beträffande

användning av energi eller, där det är relevant, andra väsent­

liga resurser under användning.

c) I samband med införandet av systemet med etiketter och

informationsblad avseende energianvändning eller energis­

parande ska upplysnings- och reklamkampanjer genomföras

i syfte att främja energieffektivitet och mer ansvarsfull ener­

gianvändning av slutanvändare.

d) Lämpliga åtgärder ska vidtas för att uppmuntra de relevanta

nationella eller regionala myndigheter som är ansvariga för

genomförandet av detta direktiv att samarbeta och förse

varandra och kommissionen med information för att bidra

till tillämpningen av detta direktiv. I det administrativa sam­

arbetet och informationsutbytet ska elektroniska kommuni­

kationsmedel utnyttjas i största möjliga mån och vara kost­

nadseffektiva, varvid relevanta EU-program får ge stöd. Så­

dant samarbete ska garantera säkerheten och sekretessen vid

behandlingen samt, där det är nödvändigt, skyddet av känslig

information som tillhandahållits i samband med förfarandet.

Kommissionen ska vidta lämpliga åtgärder för att uppmuntra

och bidra till samarbete mellan medlemsstaterna enligt detta

led.

2. Om

en

medlemsstat

konstaterar

att

en

produkt

inte

över­

ensstämmer med alla relevanta krav som fastställs i detta direk­

tiv och dess delegerade akter för etiketten och informations­

bladet, ska leverantören vara skyldig att säkerställa att produk­

ten är i överensstämmelse med dessa krav genom att medlems­

staterna fastställer effektiva och proportionerliga villkor för

detta.

Om det finns tillräckliga bevis för att en produkt brister i över­

ensstämmelse, ska den berörda medlemsstaten vidta erforderliga

förebyggande åtgärder samt åtgärder som syftar till att säker­

ställa överensstämmelse inom en bestämd tidsram, med beak­

tande av den skada som vållats.

SV

L 153/4

Europeiska unionens officiella tidning

18.6.2010

132

Bilaga 1

Ds 2010:34

Om den bristande överensstämmelsen fortsätter ska den berörda

medlemsstaten fatta beslut om att begränsa eller förbjuda ut­

släppande på marknaden och/eller ibruktagande av produkten i

fråga eller se till att den dras tillbaka från marknaden. Om

produkten dras tillbaka från marknaden eller om utsläppande

på marknaden förbjuds, ska kommissionen och övriga med­

lemsstater informeras omedelbart.

3. Vart

fjärde

år

ska

medlemsstaterna

lämna

en

rapport

till

kommissionen med en närmare redogörelse för de åtgärder som

medlemsstaterna har vidtagit för att säkerställa efterlevnad och

graden av efterlevnad på deras territorier.

Kommissionen får genom att fastställa riktlinjer fastställa när­

mare föreskrifter om det allmänna innehållet i dessa rapporter.

4. Kommissionen

ska

för

kännedom

regelbundet

tillhanda­

hålla Europaparlamentet och rådet en sammanfattning av dessa

rapporter.

Artikel 4

Informationskrav

Medlemsstaterna ska säkerställa följande:

a) Information om hushållsapparaters användning av elektrisk

energi, andra former av energi och, där så är relevant, andra

väsentliga resurser under användning samt ytterligare upp­

lysningar ska lämnas, i enlighet med delegerade akter enligt

detta direktiv, till slutanvändarna genom ett informationsblad

och en etikett, när sådana produkter ställs ut för eller bjuds

ut till försäljning, hyra eller kreditköp till slutanvändare di­

rekt eller indirekt genom någon form av distansförsäljning,

inbegripet via Internet.

b) Den information som avses i led a ska tillhandahållas för

inbyggda eller installerade produkter endast när det krävs i

den tillämpliga delegerade akten.

c) All reklam för en särskild typ av energirelaterade produkter

som omfattas av en delegerad akt enligt detta direktiv ska,

när energirelaterad information eller prisinformation utläm­

nas, innehålla en hänvisning till produktens energieffektivi­

tetsklass.

d) Allt tekniskt reklammaterial om energirelaterade produkter

som beskriver de specifika tekniska parametrarna för en

produkt, nämligen tekniska manualer och broschyrer från

tillverkare, i pappersform eller på Internet, ska ge slutanvän­

dare den information som behövs om energianvändningen

eller innehålla en hänvisning till produktens energieffektivi­

tetsklass.

Artikel 5

Leverantörernas ansvar

Medlemsstaterna ska säkerställa följande:

a) Leverantörer som släpper ut på marknaden eller tar i bruk

sådana produkter som omfattas av en delegerad akt ska till­

handahålla en etikett och ett informationsblad i enlighet med

detta direktiv och den delegerade akten.

b) Leverantörerna ska upprätta teknisk dokumentation i den

utsträckning som behövs för att kunna bedöma riktigheten

av den information som finns på etiketten och i infor­

mationsbladet. Den tekniska dokumentationen ska innehålla

i) en allmän beskrivning av produkten,

ii) resultaten av konstruktionsberäkningar, om det är rele­

vant,

iii) tillgängliga provningsrapporter, även sådana som utarbe­

tats av anmälda organ som är behöriga enligt annan

unionslagstiftning,

iv) när värdena används för liknande modeller, de hänvis­

ningar som möjliggör identifiering av dessa modeller.

För detta ändamål får leverantörerna använda dokumenta­

tion som är upprättad i enlighet med krav som fastställs i

relevant unionslagstiftning.

c) Leverantörerna ska hålla den tekniska dokumentationen till­

gänglig för kontroll intill utgången av femte året efter det att

den sista berörda produkten har tillverkats.

Leverantörerna ska på begäran göra en elektronisk version av

den tekniska dokumentationen tillgänglig för medlemsstatens

marknadsövervakningsmyndigheter och för kommissionen

inom tio arbetsdagar efter det att den behöriga myndigheten

i en medlemsstat eller kommissionen har mottagit begäran.

d) Leverantörerna ska kostnadsfritt förse återförsäljare med er­

forderliga etiketter för märkning och produktinformation.

Utan att det påverkar leverantörernas val av system för le­

verans av etiketter, ska leverantörer skyndsamt leverera eti­

ketter efter beställning från återförsäljare.

SV

18.6.2010 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

153/5

133

Bilaga 1

Ds 2010:34

e) Förutom etiketter ska leverantörerna tillhandahålla ett infor­

mationsblad.

f) Leverantörerna ska inkludera ett informationsblad i alla bro­

schyrer om produkten. Om leverantören inte tillhandahåller

broschyrer om produkten, ska leverantören tillhandahålla

informationsblad tillsammans med andra handlingar som

åtföljer produkten.

g) Leverantörerna ansvarar för att uppgifterna på de etiketter

och informationsblad som de tillhandahåller är korrekta.

h) Leverantörerna ska anses ha givit sitt samtycke till att upp­

gifterna på etiketten eller i informationsbladet offentliggörs.

Artikel 6

Återförsäljarnas ansvar

Medlemsstaterna ska säkerställa följande:

a) Återförsäljare ska på ett synligt och läsbart sätt anbringa

etiketter på korrekt sätt och sörja för att informationsbladet

finns med i produktbroschyren eller i andra handlingar som

åtföljer produkterna när de säljs till slutanvändare.

b) När en produkt som omfattas av en delegerad akt ställs ut

ska återförsäljare fästa en lämplig etikett i den relevanta

språkversionen på den väl synliga plats som anges i den till­

lämpliga delegerade akten.

Artikel 7

Distansförsäljning och andra försäljningsformer

När produkter bjuds ut till försäljning, hyra eller kreditköp

genom postorder, via katalog, via Internet, telefonförsäljning

eller på något annat sätt som innebär att man inte kan vänta

sig att en eventuell slutanvändare ser produkten utställd, ska

delegerade akter innehålla bestämmelser som säkerställer att

eventuella slutanvändare före köpet får den information som

lämnas på etiketten för produkten i fråga och i informations­

bladet. I delegerade akter ska det, när det är lämpligt, specifice­

ras på vilket sätt etiketten eller informationsbladet, eller den

information som anges på etiketten eller informationsbladet,

ska anbringas eller lämnas till en eventuell slutanvändare.

Artikel 8

Fri rörlighet

1. Medlemsstaterna

får

inte

förbjuda,

begränsa

eller

förhindra

utsläppandet på marknaden eller ibruktagandet, inom sina ter­

ritorier, av produkter som omfattas av och är förenliga med

detta direktiv och den tillämpliga delegerade akten.

2. Medlemsstaterna

ska

anse

att

etiketter

och

informations­

blad uppfyller kraven i detta direktiv och i de delegerade ak­

terna, om de inte har bevis om motsatsen. Medlemsstaterna ska

kräva att leverantörerna tillhandahåller bevis i den mening som

avses i artikel 5 för att styrka riktigheten av den information

som lämnats på deras etiketter och informationsblad, om de har

anledning att misstänka att informationen inte är korrekt.

Artikel 9

Offentliga upphandlingar och incitament

1. Om en produkt omfattas av en delegerad akt ska upp­

handlande myndigheter som ingår offentliga byggentreprenad­

kontrakt, varukontrakt eller tjänstekontrakt som avses i Europa­

parlamentets och rådets direktiv 2004/18/EG av den 31 mars

2004 om samordning av förfarandena vid offentlig upphandling

av byggentreprenader, varor och tjänster (

1

) och som inte är

undantagna med stöd av artiklarna 12–18 i det direktivet sträva

efter att enbart upphandla produkter som uppfyller kriterierna

för de högsta prestandanivåerna och som tillhör den högsta

energieffektivitetsklassen. Medlemsstaterna får också kräva att

de upphandlande myndigheterna endast upphandlar produkter

som uppfyller kriterierna. Medlemsstaterna får besluta att dessa

kriterier endast ska tillämpas om detta är kostnadseffektivt, eko­

nomiskt genomförbart och tekniskt lämpligt samt om tillräcklig

konkurrens råder.

2. Punkt 1 ska tillämpas på kontrakt vars värde uppgår till

eller överstiger de tröskelvärden som fastställs i artikel 7 i di­

rektiv 2004/18/EG.

3. Om

medlemsstaterna

tillhandahåller

ett

incitament

för

en

produkt som omfattas av en delegerad akt ska de sträva efter de

högsta prestandanivåer och den högsta energieffektivitetsklass

som anges i den tillämpliga delegerade akten. Beskattning och

skattefrågor utgör inte incitament i den mening som avses i

detta direktiv.

4. Om

medlemsstaterna

tillhandahåller

incitament

för

pro­

dukter, både för slutanvändare av produkter med hög energief­

fektivitet och för industrier som marknadsför och producerar

sådana produkter, ska de uttrycka prestandanivåerna i form av

klasser som de är definierade i den tillämpliga delegerade akten,

utom när de föreskriver högre prestandanivåer än tröskelvärdet

för den högsta energieffektivitetsklass som anges i den delege­

rade akten. Medlemsstaterna får föreskriva högre prestanda­

nivåer än tröskelvärdet för den högsta energieffektivitetsklass

som anges i den delegerade akten.

Artikel 10

Delegerade akter

1. Kommissionen

ska

fastställa

närmare

föreskrifter

om

eti­

ketten och informationsbladet genom delegerade akter i enlighet

med artiklarna 11, 12 och 13, för varje produkttyp i överens­

stämmelse med denna artikel.

SV

L 153/6

Europeiska unionens officiella tidning

18.6.2010

(

1

) EUT L 134, 30.4.2004, s. 114.

134

Bilaga 1

Ds 2010:34

Om en produkt uppfyller kriterierna i punkt 2 ska den omfattas

av en delegerad akt i enlighet med punkt 4.

De delegerade akterna ska innehålla bestämmelser om infor­

mation som tillhandahålls på etiketten och i informationsbladet

om användning av energi och andra väsentliga resurser under

användning som gör det möjligt för slutanvändare att fatta

inköpsbeslut på bättre grunder och för marknadsövervaknings­

myndigheter att kontrollera huruvida produkter överensstäm­

mer med den information som tillhandahålls.

Om en delegerad akt innehåller bestämmelser om både ener­

gieffektivitet och användning av väsentliga resurser för en pro­

dukt, ska etikettens utformning och innehåll framhäva produk­

tens energieffektivitet.

2. De

kriterier

som

avses

i

punkt

1

är

följande:

a) Enligt senast tillgängliga uppgifter och med beaktande av de

kvantiteter som släpps ut på unionsmarknaden, ska produk­

terna ge betydande möjligheter att spara energi och, när det

är relevant, andra väsentliga resurser.

b) Det ska finnas stora skillnader i fråga om relevanta prestan­

danivåer för produkter som har likvärdig funktionalitet och

som är tillgängliga på marknaden.

c) Kommissionen ska ta hänsyn till relevant unionslagstiftning

och självreglering, exempelvis frivilliga avtal, som förväntas

uppnå de politiska målen snabbare eller till lägre kostnad än

obligatoriska krav.

3. När

kommissionen

utarbetar

ett

utkast

till

en

delegerad

akt ska den

a) ta hänsyn till de miljöparametrar som anges i del 1 i bilaga I

till direktiv 2009/125/EG som betecknas som betydande i

den relevanta genomförandeåtgärd som antagits i enlighet

med direktiv 2009/125/EG och som är relevanta för slut­

användaren under användning,

b) göra en bedömning av aktens effekter på miljö, slutanvän­

dare och tillverkare, inbegripet små och medelstora företag, i

fråga om konkurrenskraft, även på marknader utanför unio­

nen, innovation, marknadstillträde samt kostnader och nytta,

c) hålla lämpliga samråd med berörda aktörer,

d) fastställa genomförandedatum, eventuella stegvisa åtgärder

eller övergångsåtgärder eller övergångsperioder, särskilt med

beaktande av eventuella konsekvenser för små och medels­

tora företag eller för särskilda produktgrupper som främst

tillverkas av små och medelstora företag.

4. De

delegerade

akterna

ska

i

synnerhet

ange

följande:

a) En exakt definition av det produktslag som avses.

b) De mätstandarder och mätmetoder som ska tillämpas för att

ta fram den information som avses i artikel 1.1.

c) Närmare uppgifter om den tekniska dokumentation som

krävs enligt artikel 5.

d) Utformningen av och innehållet på den etikett som avses i

artikel 4; den ska i största möjliga utsträckning ha ett en­

hetligt utseende för de olika produktgrupperna och ska un­

der alla omständigheter vara klart synlig och läsbar. Klas­

sificeringen med bokstäver från A–G ska bibehållas som

utgångspunkt för etikettens utformning; stegen i klassifice­

ringen ska motsvara betydande energi- och kostnadsbespa­

ringar ur slutanvändarens perspektiv.

Ytterligare tre klasser kan läggas till i klassificeringen om de

tekniska framstegen kräver detta. Dessa ytterligare klasser ska

vara A+, A++ och A+++ för den effektivaste klassen. I prin­

cip kommer det totala antalet klasser att begränsas till sju,

såvida inte fler klasser fortfarande utnyttjas.

Färgskalan ska bestå av högst sju olika färger från mörkgrön

till röd. Färgkoden för den högsta klassen ska alltid vara

mörkgrön och denna färg får inte användas för någon annan

klass. Om det finns fler än sju klasser kan endast den röda

färgen dupliceras.

Klassificeringen ska särskilt ses över när en betydande andel

produkter på den inre marknaden uppnår de två högsta

energiklasserna och när ytterligare besparingar kan åstad­

kommas genom ytterligare differentiering av produkter.

Detaljerade kriterier för en eventuell omklassificering av pro­

dukter ska när så är lämpligt fastställas i varje enskilt fall i

den relevanta delegerade akten.

e) Den plats på den utställda produkten där etiketten ska an­

bringas och det sätt på vilket etiketten och/eller informatio­

nen ska tillhandahållas när produkten bjuds ut till försäljning

enligt artikel 7. Om det är lämpligt, kan det i de delegerade

akterna föreskrivas att etiketten ska fästas på produkten eller

tryckas på förpackningen, eller fastställas närmare föreskrifter

om märkningskraven för kataloger, distansförsäljning och

Internetförsäljning.

f) Innehållet i det informationsblad eller den kompletterande

information som avses i artiklarna 4 och 5 c, och, om det

behövs, formatet och andra närmare uppgifter. Den infor­

mation som lämnas på etiketten ska även ingå i infor­

mationsbladet.

SV

18.6.2010 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

153/7

135

Bilaga 1

Ds 2010:34

g) Etikettens specifika innehåll för annonsering av, bland annat

och beroende på vad som är lämpligt, energiklassen och

andra relevanta prestandanivåer för den aktuella produkten

i läsbar och synlig form.

h) Varaktigheten av de klassificeringar som anges på etiketten,

när så är lämpligt, i enlighet med led d.

i) Noggrannheten i deklarationerna på etiketten och i infor­

mationsbladen.

j) Datum för utvärdering och eventuell revidering av den dele­

gerade akten, med hänsyn till takten i den tekniska utveck­

lingen.

Artikel 11

Utövande av delegering

1. Befogenhet att anta de delegerade akter som avses i

artikel 10 ska ges till kommissionen för en period på fem år

från den 19 juni 2010. Kommissionen ska utarbeta en rapport

om de delegerade befogenheterna senast sex månader innan

perioden på fem år löpt ut. Delegeringen av befogenhet ska

automatiskt förlängas med perioder av samma längd, om den

inte återkallas av Europaparlamentet eller rådet i enlighet med

artikel 12.

2. Så

snart

kommissionen

antar

en

delegerad

akt

ska

kom­

missionen samtidigt delge Europaparlamentet och rådet denna.

3. Befogenheten

att

anta

delegerade

akter

ges

till

kommissio­

nen med förbehåll för de villkor som anges i artiklarna 12 och

13.

Artikel 12

Återkallande av delegering

1. Den

delegering

av

befogenhet

som

avses

i

artikel

10

får

återkallas av Europaparlamentet eller rådet.

2. Den institution som har inlett ett internt förfarande för att

besluta huruvida en delegering av befogenhet ska återkallas ska

sträva efter att informera den andra institutionen och kommis­

sionen i rimlig tid innan det slutliga beslutet fattas, och ange

vilka delegerade befogenheter som kan komma att återkallas

samt de eventuella skälen för detta.

3. Beslutet

om

återkallande

innebär

att

delegeringen

av

de

befogenheter som anges i beslutet upphör att gälla. Det får

verkan omedelbart eller vid ett senare, i beslutet angivet, datum.

Det påverkar inte giltigheten av delegerade akter som redan trätt

i kraft. Det ska offentliggöras i Europeiska unionens officiella tid­

ning.

Artikel 13

Invändning mot delegerade akter

1. Europaparlamentet

eller

rådet

får

invända

mot

en

delege­

rad akt inom en period på två månader från delgivningsdagen.

På Europaparlamentets eller rådets initiativ får denna period

förlängas med två månader.

2. Om varken Europaparlamentet eller rådet vid utgången av

denna period har invänt mot den delegerade akten ska den

offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning och träda i

kraft den dag som anges i den.

Den delegerade akten får offentliggöras i Europeiska unionens

officiella tidning och träda i kraft före utgången av denna period

om både Europaparlamentet och rådet har underrättat kommis­

sionen om att de har beslutat att inte göra invändningar.

3. Om

Europaparlamentet

eller

rådet

invänder

mot

en

dele­

gerad akt ska den inte träda i kraft. Den institution som invän­

der mot den delegerade akten ska ange skälen för detta.

Artikel 14

Utvärdering

Kommissionen ska senast den 31 december 2014 se över detta

direktivs och dess delegerade akters ändamålsenlighet och lägga

fram en rapport för Europaparlamentet och rådet.

Vid detta tillfälle ska kommissionen också bedöma

a) det sätt på vilket artikel 4 c bidrar till detta direktivs syfte,

b) effektiviteten hos artikel 9.1,

c) behovet av att ändra artikel 10.4 d mot bakgrund av den

tekniska utvecklingen och i vilken mån konsumenterna för-

står etikettens utformning.

Artikel 15

Sanktioner

Medlemsstaterna ska fastställa regler om de sanktioner som ska

tillämpas vid överträdelser av de nationella bestämmelser som

har antagits enligt detta direktiv och dess delegerade akter, in­

klusive otillåten användning av etiketten, och ska vidta de åt­

gärder som är nödvändiga för att säkerställa att de genomförs.

Sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräc­

kande. Medlemsstaterna ska anmäla dessa bestämmelser till

kommissionen senast den 20 juni 2011 och ska utan dröjsmål

meddela kommissionen eventuella ändringar som påverkar be­

stämmelserna.

SV

L 153/8

Europeiska unionens officiella tidning

18.6.2010

136

Bilaga 1

Ds 2010:34

Artikel 16

Införlivande

1. Medlemsstaterna

ska

senast

den

20

juni

2011

sätta

i

kraft

de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa

detta direktiv. De ska till kommissionen genast överlämna tex­

ten till dessa bestämmelser.

De ska tillämpa dessa bestämmelser från och med den 20 juli

2011.

När en medlemsstat antar dessa bestämmelser ska de innehålla

en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvis­

ning när de offentliggörs. De ska även innehålla en uppgift om

att hänvisningar i befintliga lagar och andra författningar till

direktiv 92/75/EEG ska anses som hänvisningar till det här

direktivet. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen ska göras

och om hur uppgiften ska formuleras ska varje medlemsstat

själv utfärda.

2. Medlemsstaterna

ska

till

kommissionen

överlämna

texten

till de centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de

antar inom det område som omfattas av detta direktiv.

Artikel 17

Upphävande

Direktiv 92/75/EEG, ändrat genom den förordning som anges i

del A i bilaga I, ska upphöra att gälla med verkan från och med

den 21 juli 2011, utan att det påverkar medlemsstaternas skyl­

digheter när det gäller de tidsfrister för införlivande med natio­

nell lagstiftning och tillämpning av direktivet som anges i del B

i bilaga I.

Hänvisningar till direktiv 92/75/EEG ska anses som hänvis­

ningar till det här direktivet och ska läsas i enlighet med jäm­

förelsetabellen i bilaga II.

Artikel 18

Ikraftträdande

Detta direktiv träder i kraft dagen efter det att det har offentlig-

gjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Artikel 5 d, g och h ska tillämpas från och med den 31 juli

2011.

Artikel 19

Adressater

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Strasbourg den 19 maj 2010.

På Europaparlamentets vägnar

J. BUZEK

Ordförande

På rådets vägnar

D. LÓPEZ GARRIDO

Ordförande

SV

18.6.2010 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

153/9

137

Bilaga 1

Ds 2010:34

BILAGA I

DEL A

Upphävt direktiv och ändring av det

(som avses i artikel 17)

Rådets direktiv 92/75/EEG

(EGT L 297, 13.10.1992, s. 16)

Förordning (EG) nr 1882/2003

(EUT L 284, 31.10.2003, s. 1)

Endast punkt 32 i bilaga III

DEL B

Tidsfrister för införlivande med nationell lagstiftning

(som avses i artikel 16)

Direktiv Sista

datum

för

införlivande

92/75/EEG 1

januari

1994

SV

L 153/10

Europeiska unionens officiella tidning

18.6.2010

138

Bilaga 1

Ds 2010:34

BILAGA II

Jämförelsetabell

Direktiv 92/75/EEG Detta

direktiv

Artikel 1.1 inledningen, första meningen Artikel

1.1

Artikel 1.1 inledningen, andra meningen Artikel

1.2

Artikel 1.1 första till sjunde strecksatserna

Artikel 1.2

— Artikel

1.3

a

och

b

Artikel 1.3 Artikel

1.3

c

— Artikel

2

a

och

b

Artikel 1.4 första och andra strecksatserna Artikel

2

g

och

h

Artikel 1.4 tredje strecksatsen

Artikel 1.4 fjärde strecksatsen Artikel

2

c

Artikel 1.4 femte strecksatsen Artikel

2

d

— Artikel

2

e,

f,

i,

j

och

k

Artikel 1.5

Artikel 2.1 Artikel

4

a

— Artikel

4

b,

c

och

d

Artikel 2.2

Artikel 2.3 Artikel

5

b

Artikel 2.4 Artikel

5

b

och

c

Artikel 3.1 Artikel

5

a

Artikel 3.2 Artikel

5

e

och

f

Artikel 3.3 Artikel

5

g

Artikel 3.4 Artikel

5

h

— Artikel

6

a

Artikel 4 a Artikel

6

b

Artikel 4 b Artikel

5

d

Artikel 5 Artikel

7

Artikel 6

Artikel 7 a Artikel

3.1

a

Artikel 7 b Artikel

3.1

b

Artikel 7 c Artikel

3.1

c

— Artikel

3.1

d

— Artikel

3.2,

3.3

och

3.4

Artikel 8.1 Artikel

8.1

Artikel 8.2 Artikel

8.2

Artikel 9

SV

18.6.2010 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

153/11

139

Bilaga 1

Ds 2010:34

Direktiv 92/75/EEG Detta

direktiv

— Artikel

9

Artikel 10

— Artikel

10.1,

10.2

och

10.3

Artikel 11

Artikel 12 a Artikel

10.4

a

Artikel 12 b Artikel

10.4

b

Artikel 12 c Artikel

10.4

c

Artikel 12 d Artikel

10.4

d

Artikel 12 e Artikel

10.4

e

Artikel 12 f Artikel

10.4

f

Artikel 12 g

— Artikel

10.4

g,

h,

i

och

j

Artiklarna 11, 12, 13, 14 och 15

Artikel 13 Artikel

17

Artikel 14 Artikel

16

— Artikel

18

Artikel 15 Artikel

19

— Bilaga

I

— Bilaga

II

SV

L 153/12

Europeiska unionens officiella tidning

18.6.2010

140

Bilaga 1

Ds 2010:34

Europeiska unionens officiella tidning

22.12.2009

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING EG nr 1222/2009

av den 25 november 2009

om märkning av däck vad gäller drivmedelseffektivitet och andra väsentliga parametrar

(Text av betydelse för EES)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR

ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska

gemenskapen, särskilt artikel 95,

med beaktande av kommissionens förslag,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommit­

téns yttrande

(

1

) EUT C 288, 22.9.2009, s. 81.

(

1

),

efter att ha hört Regionkommittén,

i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget

(

2

) Europaparlamentets yttrande av den 22 april 2009 (ännu ej offentlig­

gjort i EUT), rådets gemensamma ståndpunkt av den 20 november

2009 (ännu ej offentliggjord i EUT) och Europaparlamentets stånd­

punkt av den 24 november 2009 (ännu ej offentliggjord i EUT).

(

2

), och

av följande skäl:

(1)

Hållbara transporter är en av gemenskapens stora utma­

ningar mot bakgrund av klimatförändringarna och beho­

vet av att främja Europas konkurrenskraft, såsom betonas

i kommissionens meddelande av den 8 juli 2008 om grö­

nare transporter.

(2)

I kommissionens meddelande av den 19 oktober 2006

med titeln Handlingsplan för energieffektivitet: Att förverkliga

möjligheterna framhölls att det är möjligt att minska den

totala energiförbrukningen med 20 % fram till 2020

genom ett antal målinriktade åtgärder, inbegripet märk­

ning av däck.

(3)

I kommissionens meddelande av den 7 februari 2007 med

titeln Resultat av översynen av gemenskapens strategi för att

minska koldioxidutsläppen från personbilar och lätta nyttofor­

don, framhölls att det är möjligt att minska koldioxidut­

släppen genom kompletterande åtgärder för de

komponenter i bilarna som har störst inverkan på drivme­

delsförbrukningen, som exempelvis däcken.

(4)

Däcken står för 20−30 % av fordonens drivmedelsförbruk­

ning, framför allt på grund av deras rullmotstånd. Detta

betyder att minskat rullmotstånd kan bidra avsevärt till

energieffektivare vägtransporter och därmed till minskade

utsläpp.

(5)

Däck kännetecknas av ett antal parametrar som hör ihop

med varandra. Om en enskild parameter som rullmotstån­

det förbättras, kan det ha en negativ inverkan på andra

parametrar som väggreppet på vått underlag och ett för­

bättrande av väggreppet på vått underlag ha en negativ

inverkan på det externa däck- och vägbanebullret. Däck­

tillverkarna bör uppmuntras att optimera alla parametrar,

utöver redan uppnådda standarder.

(6)

Drivmedelseffektiva däck är kostnadseffektiva eftersom

den minskade drivmedelsförbrukningen mer än väl kom­

penserar dessa däcks högre inköpspris på grund av högre

produktionskostnader.

(7)

I Europaparlamentets och rådets förordning (EG)

nr 661/2009 av den 13 juli 2009 om krav för typgodkän­

nande av allmän säkerhet hos motorfordon och deras släp­

vagnar samt av de system, komponenter och separata

tekniska enheter som är avsedda för dem

(

3

) EUT L 200, 31.7.2009, s. 1.

(

3

) fastställs mini­

mikrav för rullmotstånd för däck. Den tekniska utveck­

lingen gör det möjligt att minska energiförlusterna på

grund av däckens rullmotstånd betydligt mer än dessa

minimikrav. För att minska vägtrafikens miljöeffekter bör

det därför fastställas bestämmelser som uppmuntrar slut­

användarna att köpa mer drivmedelseffektiva däck genom

att ge harmoniserad information om den parametern.

(8)

Trafikbuller är en betydande olägenhet som även har skad­

lig inverkan på hälsan. I förordning (EG) nr 661/2009 fast­

ställs minimikrav för externt däck- och vägbanebuller. Den

tekniska utvecklingen gör det möjligt att minska det

externa däck- och vägbanebullret betydligt mer än enligt

dessa minimikrav. För att minska trafikbullret från väg­

transporter bör det därför fastställas bestämmelser som

uppmuntrar slutanvändarna att köpa däck som ger upp­

hov till mindre externt däck- och vägbanebuller genom att

ge harmoniserad information om den parametern.

(9)

Tillhandahållandet av harmoniserad information om

externt däck- och vägbanebuller skulle också främja

genomförandet av åtgärder mot trafikbuller och bidra till

ökad medvetenhet om vilken effekt däck har på trafikbull­

ret inom ramen för Europaparlamentets och rådets direk­

tiv 2002/49/EG av den 25 juni 2002 om bedömning och

hantering av omgivningsbuller

(

4

) EGT L 189, 18.7.2002, s. 12.

(

4

).

V

S

6

4

/

2

4

3

L

Däckmärkningsförordningen

141

Europeiska unionens officiella tidning

L 342/47

(10)

I förordning (EG) nr 661/2009 fastställs minimikrav för

däck vad gäller väggrepp på vått underlag. Den tekniska

utvecklingen gör det möjligt att förbättra det externa väg­

greppet på vått underlag betydligt mer än minimikraven,

och därmed att förkorta bromssträckorna på vått under­

lag. För att förbättra trafiksäkerheten bör det därför fast­

ställas bestämmelser som uppmuntrar slutanvändarna att

köpa däck med bättre väggrepp på vått underlag genom att

ge harmoniserad information om den parametern.

(11)

Det är möjligt att information om väggrepp på vått under­

lag inte avspeglar den primära prestandan hos däck som är

utformade speciellt för is- och snöunderlag. Eftersom det

ännu inte finns harmoniserade testmetoder för sådana

däck, bör det finnas möjlighet att i ett senare stadium

anpassa klassificeringen av deras väggrepp.

(12)

Det faktum att information om däckparametrar tillhanda­

hålls i form av en standardiserad märkning kommer san­

nolikt att påverka slutanvändarnas inköpsbeslut på ett sätt

som gagnar säkrare, tystare och mer drivmedelseffektiva

däck. Detta kommer i sin tur förmodligen att stimulera

däcktillverkarna att optimera dessa däckparametrar, vilket

skulle bana vägen för mer hållbar konsumtion och

produktion.

(13)

Förekomsten av en mångfald olika bestämmelser om märk­

ning av däck i olika medlemsstater skulle upprätta hinder

för handel inom gemenskapen och öka den administrativa

bördan och testkostnaderna för däcktillverkarna.

(14)

Ersättningsdäck utgör 78 % av däckmarknaden. Det är där­

för lämpligt att informera slutanvändarna om parame­

trarna för både ersättningsdäck och däck monterade på

nya fordon.

(15)

Behovet av mer information om däckens drivmedelseffek­

tivitet och andra parametrar är relevant för konsumen­

terna, inklusive ansvariga för fordonsparker och

transportföretag, som inte kan jämföra parametrarna för

olika däckmärken på ett enkelt sätt i avsaknad av märkning

och ett harmoniserat testsystem. Därför bör C1-, C2-

och C3-däck omfattas av denna förordning.

(16)

En energimärkning som klassificerar produkter på en skala

från ”A” till ”G”, som märkningen av hushållsapparater

enligt rådets direktiv 92/75/EEG av den 22 september

1992 om märkning och standardiserad konsumentinfor­

mation som anger hushållsapparaters förbrukning av

energi och andra resurser

(

1

) EGT L 297, 13.10.1992, s. 16.

(

1

), är välbekant för konsumen­

terna och har visat sig framgångsrik när det gäller att främja

effektivare apparater. Märkningen avseende däcks drivme­

delseffektivitet bör utformas på samma sätt.

(17)

En märkning av däcken som visas på försäljningsstället

och i tekniskt reklammaterial bör säkerställa att både dist­

ributörer och potentiella slutanvändare vid den tidpunkten

och på den plats där beslut om inköpet fattas får harmo­

niserad information om däckens drivmedelseffektivitet,

väggrepp på vått underlag och externa däck- och

vägbanebuller.

(18)

En del slutanvändare väljer däck innan de kommer till för­

säljningsstället eller köper däck via postorder. I syfte att

säkerställa att även dessa slutanvändare kan göra ett väl

underbyggt val på grundval av harmoniserad information

om däckens drivmedelseffektivitet, väggrepp på vått under­

lag och externa däck- och vägbanebuller bör märkningen

ingå i allt tekniskt reklammaterial, inbegripet sådant mate­

rial som tillhandahålls via Internet. I tekniskt reklammate­

rial ingår inte annonsering på affischtavlor eller i tidningar,

tidskrifter, radio, television och motsvarande nätutgåvor.

(19)

Potentiella slutanvändare bör få information som förklarar

märkningens samtliga delar och deras betydelse. Denna

information bör finnas i tekniskt reklammaterial, exempel­

vis på leverantörernas webbplatser.

(20)

Information bör tillhandahållas i enlighet med harmonise­

rade testmetoder som bör vara tillförlitliga, noggranna och

reproducerbara för att slutanvändarna ska kunna jämföra

olika däck och för att begränsa tillverkarnas testkostnader.

(21)

För att minska utsläppen av växthusgaser och förbättra

vägtransporternas säkerhet kan medlemsstaterna införa

incitament som främjar drivmedelseffektiva och säkrare

däck med lägre externt däck- och vägbanebuller. Det är

lämpligt att klassificeringar för drivmedelseffektivitet och

väggrepp på vått underlag fastställs på en miniminivå

under vilken sådana incitament inte kan beviljas, för att

undvika fragmentering av den inre marknaden. Sådana

incitament kan utgöra statligt stöd. Denna förordning bör

inte påverka utgången av framtida förfaranden beträffande

statligt stöd vilka genomförs med stöd av artiklarna 87

och 88 i fördraget angående sådana incitament och bör

inte omfatta beskattning och skattefrågor.

(22)

En förutsättning för att syftet med dessa bestämmelser ska

kunna uppnås och jämlika villkor säkerställas inom

gemenskapen, är att leverantörer och distributörer uppfyl­

ler märkningskraven. Medlemsstaterna bör därför övervaka

efterlevnaden genom marknadsövervakning och regel­

bundna efterhandskontroller i överensstämmelse med

framför allt Europaparlamentets och rådets förordning

(EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackre­

ditering och marknadskontroll i samband med saluföring

av produkter

(

2

) EUT L 218, 13.8.2008, s. 30.

(

2

).

(23)

När medlemsstaterna tillämpar de relevanta bestämmel­

serna i denna förordning bör de avstå från att införa

genomförandeåtgärder som medför omotiverade, byråkra­

tiska och invecklade krav på små och medelstora företag.

V

S

9

0

0

2

.

2

1

.

2

2

142

Bilaga 2

Ds 2010:34

Europeiska unionens officiella tidning

22.12.2009

(24)

Leverantörer och distributörer av däck bör uppmuntras att

före 2012 följa bestämmelserna i denna förordning för att

öka medvetenheten om märkningen och se till att förde­

larna kan förverkligas så snabbt som möjligt.

(25)

De åtgärder som är nödvändiga för att genomföra denna

förordning bör antas i enlighet med rådets beslut

1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som

skall tillämpas vid utövandet av kommissionens

genomförandebefogenheter

(

1

) EGT L 184, 17.7.1999, s. 23.

(

1

).

(26)

Kommissionen bör särskilt ges befogenhet att införa klas­

sificeringskrav för C2- och C3-däck när det gäller väggrepp

på vått underlag, att anpassa klassificeringen av väggrep­

pet för däck som är särskilt utformade för is- och snöun­

derlag och att anpassa bilagorna, inbegripet testmetoderna

och därtill relaterade tillåtna avvikelser, till den tekniska

utvecklingen. Eftersom dessa åtgärder har en allmän räck­

vidd och avser att ändra icke väsentliga delar av denna för­

ordning genom att komplettera den, bland annat genom

att komplettera den med nya icke-väsentliga delar, måste

de antas i enlighet med det föreskrivande förfarandet med

kontroll i artikel 5a i beslut 1999/468/EG.

(27)

En översyn av denna förordning bör göras för att fastställa

slutanvändarnas förståelse av märkningen och förordning­

ens förmåga att förändra marknaden.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Syfte

1.

Denna förordning syftar till att göra vägtransporterna säk­

rare och ekonomiskt och miljömässigt effektivare genom att

främja drivmedelseffektiva, säkra däck med lågt externt däck- och

vägbanebuller.

2.

Genom denna förordning fastställs en ram för tillhandahål­

lande av harmoniserad information om däckparametrar genom

märkning, så att slutanvändarna kan göra välgrundade val vid köp

av däck.

Artikel 2

Tillämpningsområde

1.

Denna förordning ska tillämpas på C1-, C2- och C3-däck.

2.

Denna förordning ska inte tillämpas på

a) regummerade däck,

b) terränggående däck för yrkesmässigt bruk,

c) däck som är konstruerade endast för montering på fordon

som registrerats för första gången före den 1 oktober 1990,

d) reservdäck för temporärt bruk (T-typ),

e) däck avsedda för hastigheter under 80 km/tim,

f) däck vars nominella fälgdiameter inte överstiger 254 mm

eller som är 635 mm eller större,

g) däck som försetts med tilläggsutrustning för att förbättra frik­

tionsegenskaperna, som t.ex. dubbdäck,

h) däck som är konstruerade endast för montering på fordon

som uteslutande är avsedda för hastighetstävlingar.

Artikel 3

Definitioner

I denna förordning avses med

1. C1-, C2- och C3-däck: de däckklasser som definieras i artikel 8

i förordning (EG) nr 661/2009,

2. reservdäck för temporärt bruk (T-typ): reservdäck för temporärt

bruk avsedda att användas med högre tryck än vad som

används i standarddäck och förstärkta däck,

3. försäljningsställe: en plats där däck ställs ut eller lagras och

bjuds ut för försäljning till slutanvändare, inklusive bilförsälj­

ningslokaler när däck som inte är monterade på fordon bjuds

ut till försäljning till slutanvändare,

4. tekniskt reklammaterial: tekniska manualer, broschyrer, foldrar

och kataloger (vare sig dessa är i tryckt eller elektronisk form

eller tillgängliga på Internet) samt webbplatser, vilka har till

syfte att marknadsföra däck för slutanvändare eller distribu­

törer och som anger däckens specifika tekniska parametrar,

5. teknisk dokumentation: information om däck (inklusive tillver­

kare och däckmärke), beskrivning av den däcktyp eller däck­

kategori som fastställts för deklaration av klassificering för

drivmedelseffektivitet, klassificering för väggrepp på vått

underlag och klassificering och det uppmätta värdet för

externt däck och vägbanebuller, samt testrapporter och tes­

ternas tillförlitlighet,

6. tillverkare: varje fysisk eller juridisk person som tillverkar en

produkt eller som låter konstruera eller tillverka en produkt

och saluför den produkten, i eget namn eller under eget

varumärke,

7. importör: varje fysisk eller juridisk person som är etablerad i

gemenskapen och som släpper ut en produkt från ett tredje­

land på gemenskapsmarknaden,

8. tillverkarens representant: varje fysisk eller juridisk person som

är etablerad inom gemenskapen och som enligt skriftlig full­

makt från tillverkaren har rätt att i dennes ställe utföra sär­

skilda uppgifter avseende dennes skyldigheter enligt denna

förordning,

V

S

8

4

/

2

4

3

L

143

Bilaga 2

Ds 2010:34

Europeiska unionens officiella tidning

L 342/49

9. leverantör: tillverkaren, tillverkarens representant i gemenska­

pen eller importören,

10. distributör: varje fysisk eller juridisk person i leveranskedjan

utom tillverkaren eller importören som tillhandahåller ett

däck på marknaden,

11. tillhandahållande på marknaden: varje leverans av en produkt

för distribution eller användning på gemenskapsmarknaden

i samband med kommersiell verksamhet, antingen mot betal­

ning eller kostnadsfritt,

12. slutanvändare: en konsument, även ansvariga för fordonspar­

ker eller vägtransportföretag, som köper eller förväntas köpa

ett däck,

13. väsentlig parameter: en däckparameter som t.ex. rullmotstånd,

väggrepp på vått underlag eller externt däck- och vägbane­

buller som har en betydande påverkan på miljö, trafiksäker­

het eller hälsa vid användning.

Artikel 4

Däckleverantörernas ansvarsområden

1.

Leverantörerna ska se till att C1- och C2-däck som levere­

ras till distributörer eller slutanvändare

a) förses med en dekal på slitbanan som visar däckets klassifi­

cering för drivmedelseffektivitet enligt bilaga I, del A, klassi­

ficering och det uppmätta värdet för däck- och vägbanebuller

enligt bilaga I, del C, och, i tillämpliga fall, däckets klassifice­

ring för väggrepp på vått underlag enligt bilaga I, del B, eller

b) att varje parti av ett eller flera likadana däck som levereras

åtföljs av ett tryckt märke som visar däckets klassificering när

det gäller drivmedelseffektivitet enligt bilaga I, del A, klassi­

ficering och det uppmätta värdet för däck- och vägbanebul­

ler enligt bilaga I, del C och, i tillämpliga fall, däckets

klassificering när det gäller väggrepp på vått underlag enligt

bilaga I, del B.

2.

Dekal och märke enligt punkt 1 ska utformas enligt före­

skrifterna i bilaga II.

3.

Leverantörerna ska ange däckets klassificering för drivme­

delseffektivitet, klassificering och det uppmätta värdet för externt

däck- och vägbanebuller och, i tillämpliga fall, väggrepp på vått

underlag för C1-, C2- och C3-däck i tekniskt reklammaterial,

inbegripet på deras webbplatser, enligt bilaga I, i den ordning som

fastställs i bilaga III.

4.

Leverantörerna ska göra den tekniska dokumentationen till­

gänglig för medlemsstaternas myndigheter på begäran, för en

period som löper ut fem år efter det att det sista däcket av en viss

däcktyp har kommit ut på marknaden. Den tekniska dokumen­

tationen ska vara så detaljerad att myndigheterna kan kontrollera

tillförlitligheten för informationen på märkningen när det gäller

drivmedelseffektivitet, väggrepp på vått underlag och externt

däck- och vägbanebuller.

Artikel 5

Däckdistributörernas ansvarsområden

1.

Distributörerna ska se till att

a) däcken på försäljningsstället är försedda med den dekal som

tillhandahålls av leverantörerna i enlighet med artikel 4.1 a

och att dekalen är fäst på väl synlig plats, eller att

b) det märke som anges i artikel 4.1 b är tydligt utställt och kan

ses av slutanvändaren på försäljningsstället, i omedelbar när­

het av däcket, före försäljningen av däcket.

2.

I de fall då däck som bjuds ut till försäljning inte förvaras så

att slutanvändarna kan se dem, ska distributörerna ge slutanvän­

daren information om dessa däcks klassificering vad gäller driv­

medelseffektivitet och väggrepp på vått underlag samt

klassificering och det uppmätta värdet för externt däck- och

vägbanebuller.

3.

För C1-, C2- och C3-däck ska distributörerna ange klassifi­

cering för drivmedelseffektivitet, det uppmätta värdet för externt

däck- och vägbanebuller och, i tillämpliga fall, klassificering för

väggrepp vid vått väglag enligt bilaga I på eller tillsammans med

de fakturor som slutanvändarna får vid inköp av däck.

Artikel 6

Fordonsleverantörernas och fordonsdistributörernas

ansvarsområden

När slutanvändare på försäljningsstället erbjuds att välja mellan

olika däck för montering på ett nytt fordon som fordonsleveran­

törer och -distributörer säljer, ska dessa före försäljningen tillhan­

dahålla slutanvändarna information, för vart och ett av de däck

som erbjuds, om klassificeringen för drivmedelseffektivitet, klas­

sificering och det uppmätta värdet för externt däck- och vägba­

nebuller samt, i tillämpliga fall däckets klassificering för väggrepp

på vått underlag i fråga om C1-däck, C2- och C3-däck i enlighet

med bilaga I och i den ordning som fastställs i bilaga III. Denna

information ska åtminstone ingå i åtminstone det elektroniska

tekniska reklammaterialet.

Artikel 7

Harmoniserade testmetoder

Den information som ska tillhandahållas enligt artiklarna 4, 5

och 6 om däckens klassificering för drivmedelseffektivitet, klassi­

ficering och det uppmätta värdet för externt däck- och vägbane­

buller och klassificering för väggrepp vid vått väglag ska tas fram

genom tillämpning av de harmoniserade testmetoder som anges i

bilaga I.

Artikel 8

Kontrollförfarande

Medlemsstaterna ska bedöma överensstämmelsen för de deklare­

rade klassificeringarna när det gäller drivmedelseffektivitet och

väggrepp på vått underlag, i den mening som avses i bilaga I

delarna A och B, och deklarerad klassificering och det uppmätta

värdet för externt däck- och vägbanebuller i den mening som

avses i bilaga I del C i enlighet med förfarandet i bilaga IV.

V

S

9

0

0

2

.

2

1

.

2

2

144

Bilaga 2

Ds 2010:34

L 342/50

SV

Europeiska unionens officiella tidning

22.12.2009

Artikel 9

Inre marknaden

1.

När kraven i denna förordning uppfylls ska medlemssta­

terna varken förbjuda eller begränsa tillhandahållandet av däck

som avses i artikel 2 på marknaden på grundval av

produktinformation.

2.

Medlemsstaterna ska anse att märkning och produktinfor­

mation uppfyller denna förordning om det inte finns bevis på

motsatsen. De får kräva att leverantörer tillhandahåller teknisk

dokumentation i enlighet med artikel 4.4, så att de kan bedöma

tillförlitligheten hos deklarerade värden och klasser.

Artikel 10

Incitament

Medlemsstaterna ska inte tillhandahålla några incitament som

omfattar däck med en lägre klassificering än klass C avseende

drivmedelseffektivitet eller väggrepp på vått underlag, i den

mening som avses i bilaga I, del A respektive del B. Beskattning

och skatteåtgärder utgör inte incitament i den mening som avses

i denna förordning.

Artikel 11

Ändringar och anpassning till den tekniska utvecklingen

Följande åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av

denna förordning, bland annat genom att komplettera den, ska

antas i enlighet med det föreskrivande förfarande med kontroll

som avses i artikel 13.2:

a) Införande av informationskrav som avser kategorisering

avseende väggrepp på vått underlag för C2- och C3-däck,

under förutsättning att lämpliga harmoniserade testmetoder

finns tillgängliga.

b) Anpassning, i tillämpliga fall, av väggreppsklassen till de tek­

niska egenskaperna hos däck som i huvudsak är utformade

för att ge bättre prestanda på is- och/eller snöunderlag än ett

normalt däck i fråga om förmågan att starta, behålla eller

hejda fordonsrörelse.

c) Anpassning av bilagorna I−IV till den tekniska utvecklingen.

Artikel 12

Efterlevnad

I enlighet med förordning (EG) nr 765/2008 ska medlemsstaterna

säkerställa att de myndigheter som ansvarar för marknadsöver­

vakning kontrollerar överensstämmelsen med artiklarna 4, 5

och 6 i den här förordningen.

Artikel 13

Kommittéförfarande

1.

Kommissionen ska biträdas av en kommitté.

2.

När det hänvisas till denna punkt ska artiklarna 5a.1–5a.4

och artikel 7 i beslut 1999/468/EG tillämpas, med beaktande av

bestämmelserna i artikel 8 i det beslutet.

Artikel 14

Översyn

1.

Kommissionen ska bedöma om det behövs en översyn av

denna förordning, med beaktande av bland annat

a) hur effektiv märkningen är när det gäller slutanvändarnas

medvetenhet, särskilt om bestämmelserna i artikel 4.1 b är

lika effektiva som bestämmelserna i artikel 4.1 a när det gäl­

ler att bidra till syftena med denna förordning,

b) huruvida märkningssystemet bör utökas till att omfatta

regummerade däck,

c) huruvida nya däckparametrar, som körsträcka, bör införas,

och

d) den information om däckparametrar som fordonsleverantö­

rerna

och

fordonsdistributörerna

tillhandahåller

slutanvändare.

2.

Kommission ska lägga fram resultatet av bedömningen för

Europaparlamentet och rådet senast den 1 mars 2016 och, i

lämpliga fall, lägga fram förslag för Europaparlamentet och rådet.

Artikel 15

Övergångsbestämmelse

Artiklarna 4 och 5 ska inte tillämpas på däck som tillverkas före

den 1 juli 2012.

Artikel 16

Ikraftträdande

Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att

den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Denna förordning ska tillämpas från och med den 1 november

2012.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

Utfärdad i Strasbourg den 25 november 2009.

På Europaparlamentets vägnar

J. BUZEK

Ordförande

På rådets vägnar

Å. TORSTENSSON

Ordförande

145

Bilaga 2

Ds 2010:34

Europeiska unionens officiella tidning

L 342/51

BILAGA I

KLASSIFICERING AV DÄCKPARAMETRAR

Del A: Drivmedelseffektivitet, klassificering

Drivmedelseffektiviteten ska fastställas på grundval av rullmotståndskoefficienten (RRC) enligt den skala från ”A” till ”G” som

anges nedan, och mätas i enlighet med Föreskrifter nr 117 från Förenta nationernas ekonomiska kommission för Europa

(FN/ECE) och dess efterföljande ändringar.

Om däcktypen är godkänd för mer än en däckklass (t.ex. C1 och C2) ska man för att fastställa drivmedelseffektiviteten för

denna däcktyp använda den klassificeringsskala som tillämpas på den högsta däckklassen (t.ex. C2, inte C1).

C1-däck

C2-däck

C3-däck

RRC i kg/t

Energieffektivitets­

klass

RRC i kg/t

Energieffektivitets­

klass

RRC i kg/t

Energieffektivitets­

klass

RRC ≤ 6,5

A

RRC ≤ 5,5

A

RRC ≤ 4,0

A

6,6 ≤ RRC ≤ 7,7

B

5,6 ≤ RRC ≤ 6,7

B

4,1 ≤ RRC ≤ 5,0

B

7,8 ≤ RRC ≤ 9,0

C

6,8 ≤ RRC ≤ 8,0

C

5,1 ≤ RRC ≤ 6,0

C

Tomt

D

Tomt

D

6,1 ≤ RRC ≤ 7,0

D

9,1 ≤ RRC ≤ 10,5

E

8,1 ≤ RRC ≤ 9,2

E

7,1 ≤ RRC ≤ 8,0

E

10,6 ≤ RRC

≤ 12,0

F

9,3 ≤ RRC

≤ 10,5

F

RRC ≥ 8,1

F

RRC ≥ 12,1

G

RRC ≥ 10,6

G

Tomt

G

Del B: Klasser avseende väggrepp i vått väglag

Klassen avseende väggrepp på vått underlag för C1-däck ska fastställas på grundval av indexet för väggrepp på vått underlag

(G) enligt den skala från ”A” till ”G” som anges nedan och mätas i enlighet med Föreskrifter nr 117 från FN/ECE och dess

efterföljande ändringar.

G

Klass – väggrepp på vått underlag

1,55 ≤ G

A

1,40 ≤ G ≤ 1,54

B

1,25 ≤ G ≤ 1,39

C

Tomt

D

1,10 ≤ G ≤ 1,24

E

G ≤ 1,09

F

Tomt

G

Del C: Klass och det uppmätta värdet för externt däck- och vägbanebuller

Det uppmätta värdet för externt däck- och vägbanebuller (N) ska beräknas i decibel och mätas i enlighet med Föreskrifter

nr 117 från FN/ECE och dess efterföljande ändringar.

V

S

9

0

0

2

.

2

1

.

2

2

146

Bilaga 2

Ds 2010:34

L 342/52

SV

Europeiska unionens officiella tidning

22.12.2009

Klass i fråga om externt däck- och vägbanebuller ska fastställas med utgångspunkt i de gränsvärden (LV) som anges i bilaga II,

del C, till förordning (EG) nr 661/2009 i enlighet med följande.

N uttryckt i dB

Klass i fråga om externt däck- och vägbanebuller

N ≤ LV – 3

LV – 3 < N ≤ LV

N > LV

147

Bilaga 2

Ds 2010:34

22.12.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 342/53

BILAGA II

MÄRKNINGENS UTFORMNING

1. Märkets format

1.1 Det märke som avses i artiklarna 4.1 och 5.1 ska vara utformat i enlighet med illustrationen nedan:

148

Bilaga 2

Ds 2010:34

1.2 Nedan tillhandahålls specifikationer för märket:

1.3 Märket ska vara minst 75 mm brett och 110 mm högt. Om märket trycks upp i ett större format måste det ha samma

proportioner som specifikationerna ovan.

1.4 Märket ska uppfylla följande krav:

a) Färgerna ska vara CMYK – cyan, magenta, gult och svart – och anges i följande exempel: 00–70-X-00: 0 % cyan,

70 % magenta, 100 % gul, 0 % svart.

b) De nummer som anges nedan avser siffrorna i punkt 1.2:

Piktogram enligt förlaga: bredd: 19,5 mm, höjd: 18,5 mm – Linjen i piktogrammets ram: 3,5 pt, bredd:

26 mm, höjd: 23 mm – Ram runt klassificeringen: linje: 1 pt – Ramens ändar: linje: 3,5 pt, bredd: 36 mm –

Färg: X-10-00-05.

Piktogram enligt förlaga: bredd: 19 mm, höjd: 19 mm – Piktogrammets ram: linje: 3,5 pt, bredd: 26 mm,

höjd: 23 mm – Ram runt klassificeringen: linje: 1 pt – Ramens ändar: linje: 3,5 pt, bredd: 26 mm –

Färg: X-10-00-05.

9

0

0

2

.

2

1

.

2

2

g

n

i

n

d

it

a

ll

e

i

c

if

f

o

s

n

e

n

o

i

n

u

a

k

si

e

p

o

r

u

E

V

S

4

5

/

2

4

3

L

g

a

lr

e

d

n

u

tt

å

v

å

p

p

p

e

r

g

g

ä

V

te

ti

vi

t

k

ef

fe

sl

e

d

e

m

vi

r

D

149

Bilaga 2

Ds 2010:34

Piktogram enligt förlaga: bredd: 14 mm, höjd: 15 mm – Piktogrammets ram: linje: 3,5 pt, bredd: 26 mm,

höjd: 24 mm – Ram runt värdet: linje: 1 pt – Ramens ändar: linje: 3,5 pt, höjd: 24 mm – Färg: X-10-00-05.

Pilar: höjd: 4,75 mm, mellanrum: 0,75 mm, svart streck: 0,5 pt – färg:

— A: X-00-X-00.

— B: 70–00-X-00.

— C: 30–00-X-00.

— D: 00–00-X-00.

— E: 00–30-X-00.

— F: 00–70-X-00.

— G: 00-X-X-00.

Text: Helvetica fetstil 12 pt, 100 % vit, svart kontur: 0,5 pt.

Pil: bredd: 16 mm, höjd: 10 mm, 100 % svart.

Text: Helvetica fetstil 27 pt, 100 % vit.

Pil: bredd: 25,25 mm, höjd: 10 mm, 100 % svart.

Text: Helvetica fetstil 20 pt, 100 % vit.

Enhetstext: Helvetica fetstil 13 pt, 100 % vit.

Hänvisning till däckklass: Helvetica fetstil 7,5 pt, 100 % svart.

c) Bakgrunden ska vara vit.

1.5 Däckklassen (C1 eller C2) ska anges på märkningen i det format som föreskrivs i illustrationen i punkt 1.2.

5

5

/

2

4

3

L

g

n

i

n

d

it

a

ll

e

i

c

if

f

o

s

n

e

n

o

i

n

u

a

k

si

e

p

o

r

u

E

V

S

9

0

0

2

.

2

1

.

2

2

.t

r

a

v

s

%

0

0

1

m

m

5

,

5

1

:

d

j

ö

h

,

m

m

5

2

,

8

:

d

d

e

r

b

:

C

l

e

d

,I

a

g

a

li

b

t

g

il

n

e

r

el

l

u

b

e

n

a

b

g

ä

v

h

c

o

-

k

c

ä

d

t

n

r

et

x

e

r

ö

f

s

s

a

l

K

.t

r

a

v

s

%

0

0

1

,t

p

5

,

7

l

a

m

r

o

n

a

c

it

e

v

l

e

H

:

g

n

i

n

d

r

o

r

ö

f

ll

it

g

n

i

n

si

v

n

ä

H

.

m

m

6

:

d

j

ö

h

,

m

m

9

:

d

d

e

r

b

:

p

y

t

o

g

o

l

s:

U

E

r

el

l

u

b

e

n

a

b

g

ä

v

h

c

o

-

k

c

ä

d

t

n

r

et

x

e

r

ö

f

e

d

r

ä

v

tt

ä

m

p

p

U

.t

r

a

v

s

%

0

0

1

,t

p

1

1

li

t

s

t

e

f

a

c

it

e

v

l

e

H

:t

x

et

a

l

a

k

S

.t

r

a

v

s

%

0

0

1

,

m

m

5

,

5

:

e

j

n

il

d

a

k

c

e

r

t

s

,t

p

5

,

0

:

e

j

n

il

:r

e

d

a

r

a

l

a

k

S

g

n

ir

e

ci

fi

s

s

a

l

K

G

ll

it

A

n

å

rf

a

l

a

k

S

.

5

0

0

0

0

1

-

X

:

g

r

ä

F

t

p

5

,

1

:

e

j

n

il

:

n

e

g

n

i

n

k

r

ä

m

t

n

u

r

t

n

a

K

r

el

l

u

b

e

n

a

b

g

ä

v

h

c

o

-

k

c

ä

d

t

n

r

et

x

E

150

Bilaga 2

Ds 2010:34

L 342/56

SV

Europeiska unionens officiella tidning

22.12.2009

2. Dekal

2.1 Den dekal som avses i artiklarna 4.1 och 5.1 ska bestå av två delar: i) ett märke upptryckt i det format som beskrivs i

punkt 1 i denna bilaga och ii) ett utrymme för ett varumärke tryckt i enlighet med specifikationerna i punkt 2.2 i denna

bilaga.

2.2 Utrymme för ett varumärke: Leverantörerna ska lägga till sitt handelsnamn eller varumärke, däckgruppen, däckens

dimension, belastningsindex, hastighetskategori och andra tekniska specifikationer på dekalen i valfri färg, utformning

och design, under förutsättning att detta inte avleder uppmärksamheten från eller stör det innehåll som återfinns på

det märke som anges i punkt 1 i denna bilaga. Dekalens totala yta får inte vara större än 250 cm

2

och dess totala höjd

får inte överstiga 220 mm.

151

Bilaga 2

Ds 2010:34

22.12.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 342/57

BILAGA III

Information som tillhandahålls i tekniskt reklammaterial

1. Information om däck ska tillhandahållas i följande ordning:

i)

Drivmedelseffektivitet, klassificering (bokstav ”A” till ”G”).

ii) Klass för väggrepp på vått underlag (bokstav ”A” till ”G”).

iii) Klass för externt däck- och vägbanebuller och det uppmätta värdet (dB).

2. Informationen i punkt 1 ska uppfylla följande krav:

i)

Vara lätt att läsa.

ii) Vara lättbegriplig.

iii) Om en viss typ av däck kan ha olika klassificeringar beroende på dimensionen eller andra parametrar, bör spänn­

vidden mellan de däck som har bästa och sämsta prestanda anges.

3. Leverantörerna ska på sin webbplats också

i)

tillhandahålla en länk till kommissionens relevanta webbplats för denna förordning,

i)

förklara piktogrammen på märket, och

ii) lägga ut ett meddelande som lyfter fram att de faktiska drivmedelsbesparingarna och trafiksäkerheten i hög grad

beror på förarnas beteende, särskilt följande:

— Miljövänlig körning kan minska drivmedelsförbrukningen avsevärt.

— Däcktrycket bör kontrolleras regelbundet för att optimera väggreppet på vått underlag och

drivmedelseffektiviteten.

— Säkerhetsavstånden bör alltid följas strikt.

152

Bilaga 2

Ds 2010:34

L 342/58

SV

Europeiska unionens officiella tidning

22.12.2009

BILAGA IV

Kontrollförfarande

Överensstämmelsen för de deklarerade klasserna vad gäller drivmedelseffektivitet och väghållning på vått underlag samt det

uppmätta värdet för externt däck- och vägbanebuller, ska bedömas för varje däcktyp eller varje grupp av däck som leveran­

tören har fastställt; detta ska göras i enlighet med ett av följande förfaranden:

a) i)

Först ska ett enda däck testas; om det uppmätta värdet uppfyller kraven för den deklarerade klassen eller för det

uppmätta värdet för externt däck- och vägbanebuller godkänns testet, och

ii) om det uppmätta värdet inte uppfyller kraven för den deklarerade klassen eller för det uppmätta värdet för externt

däck- och vägbanebuller, ska ytterligare tre däck testas; genomsnittsvärdet för de fyra däck som testats ska då

användas som underlag för bedömningen av om den deklarerade informationen är korrekt, eller

b) om de angivna klasserna och värdena härrör från resultat av prov för typgodkännande enligt direktiv 2001/43/EG, för­

ordning (EG) nr 661/2009 eller Föreskrifter nr 117 från FN/ECE och dess efterföljande ändringar, får medlemsstaterna

använda uppgifterna om överensstämmelse i fråga om däck vad gäller produktionen från dessa typgodkännanden.

Vid bedömning av produktionsuppgifternas överensstämmelse ska man beakta tillåtna avvikelser i avsnitt 8 i Föreskrifter

nr 117 från FN/ECE och dess efterföljande ändringar.

153

Bilaga 2

Ds 2010:34

DIREKTIV

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2009/125/EG

av den 21 oktober 2009

om upprättande av en ram för att fastställa krav på ekodesign för energirelaterade produkter

(omarbetning)

(Text av betydelse för EES)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR

ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska

gemenskapen, särskilt artikel 95,

med beaktande av kommissionens förslag,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommit­

téns yttrande (

1

),

i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget (

2

), och

av följande skäl:

(1)

Europaparlamentets

och

rådets

direktiv

2005/32/EG

av

den 6 juli 2005 om upprättande av en ram för att fast­

ställa krav på ekodesign för energianvändande produk­

ter (

3

) har ändrats väsentligt. Eftersom nya ändringar som

endast gäller utvidgning av tillämpningsområdet så att

alla energirelaterade produkter omfattas ska göras, bör

det direktivet av tydlighetsskäl omarbetas.

(2)

Skillnaderna

mellan

medlemsstaternas

lagar

och

admi­

nistrativa bestämmelser om ekodesign för energirelate­

rade produkter kan skapa handelshinder och snedvriden

konkurrens i gemenskapen och följaktligen ha en direkt

inverkan på upprättandet av den inre marknaden och hur

den fungerar. Endast genom att harmonisera nationella

lagar kan sådana handelshinder och den illojala konkur­

rensen förebyggas. Genom en utvidgning av tillämp­

ningsområdet till alla energirelaterade produkter kan kra­

ven på ekodesign för alla viktiga energirelaterade produk­

ter harmoniseras på gemenskapsnivå.

(3)

Energirelaterade produkter står för en stor del av använd­

ningen av naturresurser och energi i gemenskapen. De

medför också en rad andra viktiga miljöpåverkningar. De

allra flesta produktkategorier som finns på gemenskaps­

marknaden påverkar miljön i mycket olika grad, även om

de fungerar på i stort sett samma sätt. För att gynna en

hållbar utveckling bör ständiga minskningar av dessa

produkters övergripande miljöpåverkan uppmuntras, i

synnerhet genom att de främsta källorna till negativ mil­

jöpåverkan kartläggs och genom att överföring av föro­

rening undviks, när förbättringen inte medför orimligt

höga kostnader.

(4)

Många

energirelaterade

produkter

har

stora

möjligheter

att förbättras, för att minska påverkan på miljön och

spara energi med hjälp av bättre formgivning, vilket

också leder till ekonomiska besparingar för näringslivet

och för slutanvändarna. Förutom produkter som förbru­

kar, genererar, överför och mäter energi kan vissa ener­

girelaterade produkter, inbegripet byggprodukter såsom

fönster och isolermaterial eller produkter för vattenför­

brukning som duschmunstycken och kranar i hög grad

bidra till stora energibesparingar.

(5)

Ekodesign

för

produkter

intar

en

central

plats

i

gemen­

skapsstrategin för en integrerad produktpolicy. Detta är

en förebyggande strategi som syftar till att optimera pro­

dukternas miljöprestanda och samtidigt bevara deras an­

vändningskvalitet, och den erbjuder därför nya och kon­

kreta möjligheter för tillverkarna, konsumenterna och

samhället.

SV

L 285/10

Europeiska unionens officiella tidning

31.10.2009

( 1 ) EUT C 100, 30.4.2009, s. 120.

(

2

) Europaparlamentets yttrande av den 24 april 2009 (ännu ej offent­

liggjort i EUT) och rådets beslut av den 24 september 2009.

(

3

) EUT L 191, 22.7.2005, s. 29.

Det reviderade ekodesigndirektivet

155

(6)

Ökad

energieffektivitet

-

bland

annat

genom

en

effekti­

vare slutanvändning av elektriciteten - anses vara en av­

görande förutsättning för att utsläppsmålen för växthus­

gaser i gemenskapen ska uppnås. Efterfrågan på elektrici­

tet är den kategori av slutanvändning av energi som

växer snabbast, och om inga politiska åtgärder vidtas

beräknas efterfrågan öka under de kommande 20-30

åren. En avsevärd minskning av energianvändningen an­

ses vara möjlig enligt kommissionens förslag i Europeiska

klimatförändringsprogrammet (ECCP). Klimatföränd­

ringen är ett av de prioriterade områdena i gemenskapens

sjätte miljöhandlingsprogram, fastställt i Europaparlamen­

tets och rådets beslut nr 1600/2002/EG (

1

). Energibespa­

ring är den mest kostnadseffektiva metoden för att öka

försörjningstryggheten och minska importberoendet.

Därför bör omfattande åtgärder vidtas och omfattande

mål fastställas på efterfrågesidan.

(7)

Åtgärder

bör

vidtas

redan

under

den

energirelaterade

pro­

duktens designfas, eftersom det är då den förorening som

produkten vållar under sin livscykel bestäms och större

delen av kostnaderna uppstår.

(8)

En sammanhängande ram för tillämpningen av gemen­

skapskrav på ekodesign för energirelaterade produkter

bör fastställas i syfte att säkra fri rörlighet för de produk­

ter som uppfyller sådana krav samt minska deras över­

gripande miljöpåverkan. Sådana gemenskapskrav bör

följa principerna för sund konkurrens och internationell

handel.

(9)

Kraven

ekodesign

bör

fastställas

med

hänsyn

till

må­

len och prioriteringarna i gemenskapens sjätte miljöhand­

lingsprogram, varvid – när så är lämpligt – de tillämpliga

målen för de relevanta temainriktade strategierna för det

programmet ska beaktas.

(10)

Syftet

med

detta

direktiv

är

att

uppnå

en

hög

skyddsnivå

för miljön genom att minska de energirelaterade produk­

ternas potentiella miljöpåverkan, vilket i slutändan kom­

mer att gynna konsumenterna och andra slutanvändare.

En hållbar utveckling kräver också att vederbörlig hänsyn

tas till de föreslagna åtgärdernas effekter på hälso- och

sjukvårdsområdet samt deras sociala och ekonomiska

konsekvenser. Att förbättra produkternas energi- och re­

surseffektivitet bidrar till att trygga energiförsörjningen

och minska efterfrågan på naturresurser, vilket är en för­

utsättning för sund ekonomisk verksamhet och följaktli­

gen för hållbar utveckling.

(11)

En

medlemsstat

som

anser

det

nödvändigt

att

behålla

nationella bestämmelser som grundar sig på tvingande

behov avseende miljöskydd, eller att införa nya bestäm­

melser grundade på nya vetenskapliga belägg med an­

knytning till miljöskydd för att lösa ett problem som

är specifikt för den medlemsstaten och som uppkommer

efter beslutet om den tillämpliga genomförandeåtgärden,

får göra det i enlighet med de villkor som fastställts i

artikel 95.4, 95.5 och 95.6 i fördraget, i vilket föreskrivs

en anmälningsskyldighet till och godkännande av kom­

missionen.

(12)

För

att

maximera

miljövinsterna

av

förbättrad

design

kan

det komma att visa sig nödvändigt att konsumenterna

informeras om energirelaterade produkters miljömässiga

egenskaper och miljöprestanda och får råd om hur de ska

använda produkten på ett miljövänligt sätt.

(13)

Strategin

i

kommissionens

meddelande

av

den

18

juni

2003 ”Integrerad produktpolitik – Miljöpåverkan ur livs­

cykelperspektiv”, som är ett viktigt innovativt inslag i

gemenskapens sjätte miljöhandlingsprogram, syftar till

att minska produkternas miljöpåverkan under hela deras

livscykel, inbegripet urval och användning av råvaror,

tillverkning, emballage, transport och distribution, instal­

lering och underhåll, användning och omhändertagande

av uttjänta produkter. Om det redan i designfasen tas

hänsyn till en produkts miljöpåverkan under hela dess

livscykel, finns det stora möjligheter att främja miljöför­

bättringar på ett kostnadseffektivt sätt, inbegripet när det

gäller resurs- och materialeffektivitet för att därigenom

bidra till att uppnå målen i den temainriktade strategin

för hållbar användning av naturresurser. Flexibiliteten bör

vara tillräcklig för att göra det möjligt att integrera denna

faktor i produktdesignen och samtidigt ta hänsyn till

tekniska, funktionella och ekonomiska faktorer.

(14)

Även

om

det

är

önskvärt

med

en

samlad

strategi

avse­

ende miljöprestanda, bör en minskning av utsläppen av

växthusgaser genom ökad energieffektivitet anses vara ett

prioriterat miljömål i avvaktan på att en arbetsplan antas.

SV

31.10.2009 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

285/11

(

1

) EGT L 242, 10.9.2002, s. 1.

156

Bilaga 3

Ds 2010:34

(15)

Det

kan

vara

nödvändigt

och

berättigat

att

upprätta

spe­

cifika kvantifierade krav på ekodesign för vissa produkter

eller miljöaspekter hos dessa, för att kunna garantera att

deras påverkan på miljön blir så liten som möjligt. Med

beaktande av hur viktigt det är att bidra till att uppnå

målen enligt Kyotoprotokollet till Förenta nationernas

ramkonvention om klimatförändring och utan att det

påverkar den samordnade strategi som främjas i detta

direktiv, bör de åtgärder som erbjuder stora möjligheter

att till en låg kostnad minska utsläppen av växthusgaser i

viss mån prioriteras. Dessa åtgärder kan också bidra till

en hållbar resursanvändning och utgöra ett viktigt bidrag

till det tioåriga ramprogram om hållbar produktion och

konsumtion som antogs på världstoppmötet om hållbar

utveckling i Johannesburg den 26 augusti–4 september

2002.

(16)

Energirelaterade

produkters

energiförbrukning

i

standby-

eller frånläge bör som en allmän princip och när det är

lämpligt minskas till den miniminivå som krävs för att

produkterna ska fungera.

(17)

Samtidigt

som

de

produkter

som

har

bäst

prestanda

och

bästa tillgängliga teknik på marknaden, även på den in­

ternationella marknaden, bör vara utgångspunkten, bör

nivån på kraven på ekodesign fastställas på grundval av

såväl tekniska och ekonomiska som miljömässiga analy­

ser. Flexibla metoder för att fastställa kravnivån kan göra

det lättare att uppnå snabba förbättringar av miljöpre­

standan. De berörda parterna bör rådfrågas och sam­

arbeta aktivt i samband med denna analys. Om obligato­

riska åtgärder fastställs krävs samråd med berörda parter.

Sådana samråd kan understryka behovet av att åtgärderna

införs gradvis eller att övergångsåtgärder tillämpas. Infö­

randet av delmål gör politiken mer förutsägbar, vilket

innebär att produktutvecklingscykeln kan beaktas och

det blir lättare för berörda parter att planera långsiktigt.

(18)

Alternativa

åtgärder,

t.ex.

självreglering

från

näringslivets

sida, bör prioriteras, om det är troligt att dessa åtgärder

kommer att bidra till att de politiska målen nås snabbare

eller till lägre kostnad än vid obligatoriska krav. Lagstift­

ningsåtgärder kan bli nödvändiga om marknadskrafterna

inte utvecklas i rätt riktning eller tillräckligt snabbt.

(19)

Självreglering,

inklusive

frivilliga

avtal

i

form

av

ensidiga

åtaganden från näringslivets sida, kan möjliggöra snabba

framsteg genom snabbt och kostnadseffektivt genom­

förande och ger möjlighet till en flexibel och lämplig

anpassning till tekniska möjligheter och tendenser på

marknaden.

(20)

Vid bedömningen av frivilliga avtal eller andra åtgärder

för självreglering som beskrivs som alternativ till genom­

förandeåtgärderna bör det finnas information om åtmin­

stone följande: möjligheter till deltagande, mervärde, re­

presentativitet, kvantitativt uttryckta och etappvis för­

delade mål, det civila samhällets medverkan, övervakning

och rapportering, kostnadseffektiv förvaltning av själv­

regleringsinitiativ och hållbarhet.

(21)

Kommissionens

meddelande

av

den

17

februari

2002

om miljöavtal på gemenskapsnivå inom ramen för hand­

lingsplanen för en bättre och enklare lagstiftning kan ge

användbar vägledning vid bedömningen av självreglering

från näringslivets sida inom ramen för detta direktiv.

(22)

Detta

direktiv

bör

även

främja

en

integrering

av

ekode­

signtänkande i små och medelstora företag och i mycket

små företag. Ett sätt att underlätta en sådan integrering

skulle kunna vara att se till att det finns gott om lätt­

tillgänglig information om huruvida deras produkter bi­

drar till en hållbar utveckling.

(23)

Energirelaterade

produkter

som

uppfyller

de

krav

eko­

design som fastställs i genomförandeåtgärder till detta

direktiv bör förses med CE-märkning och tillhörande in­

formation, så att de kan släppas ut på den inre mark­

naden och röra sig fritt. Det krävs en strikt övervakning

av genomförandeåtgärdernas efterlevnad för att miljö­

påverkan av de reglerade energirelaterade produkterna

ska kunna minskas och sund konkurrens säkerställas.

(24)

När kommissionen utarbetar genomförandeåtgärderna

och arbetsplanen bör den samråda med såväl företrädare

för medlemsstaterna som produktgruppens berörda par­

ter, t.ex. industrin, inbegripet små och medelstora företag,

hantverksföretag, fackföreningar, återförsäljare, detalj­

handlare, importörer, miljöskyddsgrupper och kon­

sumentorganisationer.

(25)

När

kommissionen

utarbetar

genomförandeåtgärder

bör

den också beakta befintlig nationell miljölagstiftning, sär­

skilt beträffande giftiga ämnen, som bör bevaras enligt

vad medlemsstaterna meddelat, utan att befintliga och

berättigade skyddsnivåer i medlemsstaterna sänks.

(26)

Hänsyn

bör

tas

till

de

moduler

och

regler

som

är

avsedda

att användas i direktiven om teknisk harmonisering och

som fastställs i Europaparlamentet och rådets beslut nr

768/2008/EG av den 9 juli 2008 om en gemensam ram

för saluföring av produkter (

1

).

SV

L 285/12

Europeiska unionens officiella tidning

31.10.2009

(

1

) EUT L 218, 13.8.2008, s. 82.

157

Bilaga 3

Ds 2010:34

(27)

Tillsynsmyndigheterna

bör

utbyta

information

om

plane­

rade åtgärder som omfattas av detta direktiv i syfte att

förbättra marknadsövervakningen, med beaktande av Eu­

ropaparlamentets och rådets förordning (EG) nr

765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering

och marknadskontroll i samband med saluföring av pro­

dukter (

1

). I ett sådant samarbete bör elektroniska kom­

munikationsmöjligheter och relevanta gemenskapsprogr­

am utnyttjas i största möjliga mån. Utbyte av infor­

mation om miljöprestandan under livscykeln och om

resultaten av designlösningarna bör underlättas. Insam­

ling och spridning av den samlade kunskap som genere­

ras genom tillverkarnas insatser på ekodesignområdet är

en av de främsta vinsterna med detta direktiv.

(28)

Ett

behörigt

organ

är

vanligtvis

ett

offentligt

eller

privat

organ som utsetts av offentliga myndigheter och som

kan erbjuda nödvändiga garantier för opartiskhet och

tillgång till teknisk sakkunskap för att utföra en kontroll

av produkten med hänsyn till dess överensstämmelse

med de tillämpliga genomförandeåtgärderna.

(29)

Eftersom

det

är

viktigt

att

förhindra

bristande

överens­

stämmelse bör medlemsstaterna se till att de nödvändiga

åtgärderna finns tillgängliga för en effektiv marknads­

övervakning.

(30)

Det

kan

vara

lämpligt

att

överväga

kompletterande

verk­

samhet för utbildning och information om ekodesign till

små och medelstora företag.

(31)

Det

är

av

vikt

för

att

den

inre

marknaden

ska

kunna

fungera att det finns standarder som harmoniserats på

gemenskapsnivå. Så snart en hänvisning till en sådan

standard offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tid­

ning, bör överensstämmelse med denna innebära att

överensstämmelse förutsätts med motsvarande krav i

den genomförandeåtgärd som antagits på grundval av

detta direktiv, även om också andra sätt att påvisa sådan

överensstämmelse bör tillåtas.

(32)

En

av

de

viktigaste

avsikterna

med

harmoniserade

stan­

darder bör vara att hjälpa tillverkarna att tillämpa de

genomförandeåtgärder som antas enligt detta direktiv.

Sådana standarder kan vara väsentliga vid fastställande

av metoder för mätning och test. När det gäller allmänna

ekodesignkrav kan harmoniserade standarder i hög grad

bidra till att ge tillverkarna vägledning om hur en viss

produkts ekologiska profil ska fastställas i enlighet med

kraven i den tillämpliga genomförandeåtgärden. Dessa

standarder bör tydligt ange förhållandet mellan klausu­

lerna och de krav det gäller. Syftet med harmoniserade

standarder bör inte vara att fastställa gränser för miljö­

aspekterna.

(33)

Internationella

standarder

såsom

ISO

14040

utgör

an­

vändbara referenser för de definitioner som används i

detta direktiv.

(34)

Detta

direktiv

överensstämmer

med

vissa

principer

för

genomförandet av den nya metoden i enlighet med rå­

dets resolution av den 7 maj 1985 om en ny metod för

teknisk harmonisering och standarder (

2

) och för hänvis­

ningar till harmoniserade europeiska standarder. I rådets

resolution av den 28 oktober 1999 om standardisering­

ens roll i Europa (

3

) uppmanas kommissionen att under­

söka om principen i den nya metoden kan tillämpas på

områden som ännu inte omfattas, som ett sätt att för­

bättra och förenkla lagstiftningen där så är möjligt.

(35)

Detta

direktiv

utgör

en

komplettering

till

befintliga

ge­

menskapsinstrument, såsom rådets direktiv 92/75/EEG av

den 22 september 1992 om märkning och standardise­

rad konsumentinformation som anger hushållsapparaters

förbrukning av energi och andra resurser (

4

), Europapar­

lamentets och rådets förordning (EG) nr 1980/2000 av

den 17 juli 2000 om ett reviderat gemenskapsprogram

för tilldelning av miljömärke (

5

), Europaparlamentets och

rådets direktiv 2002/96/EG av den 27 januari 2003 om

avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elek­

troniska produkter (WEEE) (

6

), Europaparlamentets och

rådets direktiv 2002/95/EG av den 27 januari 2003

om begränsning av användningen av vissa farliga ämnen

i elektriska och elektroniska produkter (

7

), Europaparla­

mentets och rådets direktiv 2006/121/2006 av den

18 december 2006 om ändring av rådets direktiv

67/548/EEG om tillnärmning av lagar och andra författ­

ningar om klassificering, förpackning och märkning av

farliga ämnen för att anpassa det till förordning (EG) nr

1907/2006 om registrering, utvärdering, godkännande

och begränsning av kemikalier (Reach) samt om inrät­

tande av en europeisk kemikaliemyndighet (

8

) och Euro­

paparlamentets och rådets förordning (EG) nr 106/2008

av den 15 januari 2008 om ett gemenskapsprogram för

energieffektivitetsmärkning av kontorsutrustning (

9

). Sy­

nergieffekter mellan detta direktiv och de befintliga ge­

menskapsinstrumenten bör bidra till att öka deras respek­

tive verkan och ställa upp konsekventa krav för tillver­

karna.

SV

31.10.2009 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

285/13

(

1

) EUT L 218, 13.8.2008, s. 30.

( 2 ) EGT C 136, 4.6.1985, s. 1.

(

3

) EGT C 141, 19.5.2000, s. 1.

( 4 ) EGT L 297, 13.10.1992, s. 16.

(

5

) EGT L 237, 21.9.2000, s. 1.

( 6 ) EUT L 37, 13.2.2003, s. 24.

(

7

) EUT L 37, 13.2.2003, s. 19.

( 8 ) EUT L 396, 30.12.2006, s. 1.

(

9

) EUT L 39, 13.2.2008, s. 1.

158

Bilaga 3

Ds 2010:34

(36)

De

åtgärder

som

är

nödvändiga

för

att

genomföra

detta

direktiv bör antas i enlighet med rådets beslut

1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden

som ska tillämpas vid utövandet av kommissionens ge­

nomförandebefogenheter (

1

).

(37)

Kommissionen

bör

särskilt

ges

befogenhet

att

ändra

eller

upphäva rådets direktiv 92/42/EEG (

2

) samt Europaparla­

mentets och rådets direktiv 96/57/EG

(

3

) och

2000/55/EG (

4

). Sådana ändringar eller upphävanden

måste antas i enlighet med det föreskrivande förfarandet

med kontroll i artikel 5a i beslut 1999/468/EG.

(38)

Kommissionen

bör

dessutom

ges

befogenhet

att

anta

genomförandeåtgärder som fastställer krav på ekodesign

för definierade energirelaterade produkter, inbegripet ge­

nomförandeåtgärder under övergångsperioden och, när

så är lämpligt, föreskrifter om hur de olika miljöaspek­

terna ska vägas mot varandra. Eftersom dessa åtgärder

har en allmän räckvidd och avser att ändra icke väsent­

liga delar av detta direktiv genom att komplettera det

med nya icke väsentliga delar, måste de antas i enlighet

med det föreskrivande förfarandet med kontroll i

artikel 5a i beslut 1999/468/EG.

(39)

Kommissionen

bör

grundval

av

erfarenheterna

av

till­

lämpningen av detta direktiv, direktiv 2005/32/EG och

genomförandeåtgärderna se över det här direktivets funk­

tion, metoder och effektivitet och bedöma om det är

lämpligt att utvidga tillämpningsområdet så att det också

omfattar andra produkter än energirelaterade produkter.

Vid den översynen bör kommissionen samråda med fö­

reträdare för medlemsstaterna och med berörda parter.

(40)

Medlemsstaterna

bör

fastställa

vilka

sanktioner

som

ska

tillämpas vid överträdelser av de nationella bestämmelser

som antas i enlighet med det här direktivet. Dessa sank­

tioner bör vara effektiva, proportionella och avskräc­

kande.

(41)

Eftersom

målet

för

detta

direktiv,

nämligen

att

garantera

att den inre marknaden fungerar väl genom att kräva att

produkter är tillräckligt miljövänliga, inte i tillräcklig ut­

sträckning kan uppnås av medlemsstaterna och det där­

för, på grund av dess omfattning och verkningar, bättre

kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta

åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i

fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i

samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är

nödvändigt för att uppnå detta mål.

(42)

Skyldigheten

att

införliva

detta

direktiv

med

nationell

lagstiftning bör endast gälla de bestämmelser som utgör

en innehållsmässig ändring i förhållande till direktiv

2005/32/EG. Skyldigheten att införliva de oförändrade

bestämmelserna följer av direktiv 2005/32/EG.

(43)

Detta

direktiv

bör

inte

påverka

medlemsstaternas

skyldig­

heter vad gäller tidsfristerna för införlivande med natio­

nell lagstiftning av de direktiv som anges i del B i bilaga

IX.

(44)

I

enlighet

med

punkt

34

i

det

interinstitutionella

avtalet

om bättre lagstiftning (

5

) uppmuntras medlemsstaterna

att för egen del och i gemenskapens intresse upprätta

egna tabeller som så långt det är möjligt visar överens­

stämmelsen mellan direktivet och införlivandeåtgärderna

samt att offentliggöra dessa tabeller.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Syfte och tillämpningsområde

1. I

detta

direktiv

upprättas

en

ram

för

fastställande

av

ge­

menskapens krav på ekodesign för energirelaterade produkter i

syfte att garantera fri rörlighet för sådana produkter inom den

inre marknaden.

2. Enligt

detta

direktiv

ska

det

fastställas

krav

som

energire­

laterade produkter som omfattas av genomförandeåtgärder ska

uppfylla för att få släppas ut på marknaden och/eller tas i bruk.

Detta bidrar till en hållbar utveckling genom ökad energieffek­

tivitet och högre miljöskyddsnivå, samtidigt som försörjnings­

tryggheten avseende energi ökar.

3. Detta

direktiv

ska

inte

tillämpas

transportmedel

för

personer eller varor.

4. Detta

direktiv

och

de

genomförandeåtgärder

som

antas

enligt det ska inte påverka gemenskapslagstiftningen om avfalls­

hantering och om kemikalier, inklusive gemenskapslagstiftning

om fluorerade växthusgaser.

Artikel 2

Definitioner

I detta direktiv gäller följande definitioner:

SV

L 285/14

Europeiska unionens officiella tidning

31.10.2009

( 1 ) EGT L 184, 17.7.1999, s. 23.

(

2

) EGT L 167, 22.6.1992, s. 17.

( 3 ) EGT L 236, 18.9.1996, s. 36.

(

4

) EGT L 279, 1.11.2000, s. 33.

(

5

) EUT C 321, 31.12.2003, s. 1.

159

Bilaga 3

Ds 2010:34

1. energirelaterad produkt (en produkt): en produkt som påverkar

energiförbrukningen när den används och som släpps ut på

marknaden och/eller tas i bruk, inklusive delar avsedda att

ingå i energirelaterade produkter som omfattas av detta di­

rektiv, vilka släpps ut på marknaden och/eller tas i bruk som

enskilda delar för slutanvändare och vilkas miljöprestanda

kan bedömas separat.

2. komponenter och underenheter: delar som är avsedda att ingå i

produkter och som inte släpps ut på marknaden och/eller tas

i bruk som enskilda delar för slutanvändare eller vilkas miljö­

prestanda inte kan bedömas separat.

3. genomförandeåtgärder: åtgärder som antagits i enlighet med

detta direktiv och som fastställer krav på ekodesign för an­

givna produkter eller för miljöaspekter av dessa.

4. utsläppande på marknaden: första gången en produkt blir till­

gänglig på gemenskapsmarknaden för distribution eller an­

vändning inom gemenskapen, antingen mot betalning eller

gratis och oberoende av försäljningsmetod.

5. ibruktagande: första gången en produkt används i avsett syfte

av en slutanvändare i gemenskapen.

6. tillverkare: fysisk eller juridisk person som tillverkar produkter

som omfattas av detta direktiv och som är ansvarig för att

den produkten överensstämmer med detta direktiv i sam­

band med dess utsläppande på marknaden och/eller ibrukta­

gande, under eget namn eller varumärke eller för eget bruk.

Om tillverkare enligt definitionen i den första meningen i

denna punkt eller importör enligt definitionen i punkt 8

saknas, ska varje fysisk eller juridisk person som släpper ut

produkter på marknaden och/eller tar produkter som omfat­

tas av detta direktiv i bruk anses vara tillverkare.

7. representant: fysisk eller juridisk person som är etablerad i

gemenskapen och som erhållit skriftlig fullmakt från tillver­

karen att handla på dennes vägnar när det gäller samtliga

eller en del av förpliktelserna och formaliteterna i samband

med detta direktiv.

8. importör: fysisk eller juridisk person etablerad inom gemen­

skapen som inom sin näringsverksamhet släpper ut en pro­

dukt från tredjeland på gemenskapens marknad.

9. material: allt material som används under en produkts livs­

cykel.

10. produktdesign: de olika processer som omvandlar de juri­

diska, tekniska, säkerhetsmässiga, funktionella, marknads­

mässiga eller andra krav som en produkt ska uppfylla till

den tekniska specifikationen för produkten.

11. miljöaspekt: element eller funktion hos en produkt som kan

påverka miljön under produktens livscykel.

12. miljöpåverkan: förändring av miljön som helt eller delvis

orsakats av produkter under deras livscykel.

13. livscykel: de på varandra följande och sammanhängande sta­

dier som en produkt genomgår från och med användning

av råvaror till och med slutligt omhändertagande.

14. återanvändning: process som innebär att en produkt eller

dess komponenter, efter att ha nått slutet av sin första

användningsperiod, används på nytt i samma syfte som

den/de utformades för, inklusive fortsatt användning av

en produkt som lämnats till en insamlingsanläggning, en

distributör, ett materialåtervinningsföretag eller en tillver­

kare, samt återanvändning av en produkt efter rekonditio­

nering.

15. materialåtervinning: upparbetning i en produktionsprocess av

avfallsmaterial till deras ursprungliga ändamål eller till an­

dra ändamål, undantaget energiåtervinning.

16. energiåtervinning: användning av brännbart avfall som ett

sätt att generera energi genom direkt förbränning, med eller

utan annat avfall men med återvinning av värmen.

17. återvinning: sådan tillämplig åtgärd som avses i bilaga II B

till Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/12/EG av

den 5 april 2006 om avfall (

1

).

18. avfall: ämne eller föremål i de kategorier som anges i bilaga

I till direktiv 2006/12/EG och som innehavaren gör sig av

med eller har för avsikt eller är skyldig att göra sig av med.

19. farligt avfall: allt avfall som omfattas av artikel 1.4 i rådets

direktiv 91/689/EEG av den 12 december 1991 om farligt

avfall (

2

).

20. ekologisk profil: beskrivning, i enlighet med den genomföran­

deåtgärd som gäller för produkten, av den input och output

(såsom material, utsläpp och avfall) som följer en produkt

under hela dess livscykel, vilka är av betydelse för dess

miljöpåverkan och uttrycks i fysiska, mätbara kvantiteter.

SV

31.10.2009 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

285/15

( 1 ) EUT L 114, 27.4.2006, s. 9.

(

2

) EGT L 377, 31.12.1991, s. 20.

160

Bilaga 3

Ds 2010:34

21. en produkts miljöprestanda: resultatet av tillverkarens hante­

ring av produktens miljöaspekter, så som det avspeglas i

dess tekniska dokumentation.

22. förbättring av miljöprestanda: förfarandet att förbättra en pro­

dukts miljöprestanda under flera generationer, men inte

nödvändigtvis alla produktens miljöaspekter samtidigt.

23. ekodesign: integrering av miljöaspekter i produktdesignen i

syfte att förbättra produktens miljöprestanda under hela

dess livscykel.

24. krav på ekodesign: krav med anknytning till en produkt eller

designen av en produkt, vilket syftar till att förbättra dess

miljöprestanda, eller krav på tillhandahållande av uppgifter

om en produkts miljöaspekter.

25. allmänna krav på ekodesign: krav på ekodesign på grundval

av den ekologiska profilen i sin helhet beträffande en pro­

dukt, utan några fastställda gränsvärden för enskilda miljö­

aspekter.

26. specifika krav på ekodesign: kvantifierbart och mätbart krav på

ekodesign vilket gäller en bestämd miljöaspekt av en pro­

dukt, t.ex. energianvändning under drift, beräknat för en

bestämd effekt.

27. harmoniserad standard: teknisk specifikation som antagits av

ett erkänt standardiseringsorgan genom ett mandat från

kommissionen enligt det förfarande som anges i Europa­

parlamentets och rådets direktiv 98/34/EG av den 22 juni

1998 om ett informationsförfarande beträffande tekniska

standarder och föreskrifter (

1

), i syfte att fastställa europe­

iska krav, som inte är bindande.

Artikel 3

Utsläppande på marknaden och/eller ibruktagande

1. Medlemsstaterna

ska

vidta

alla

lämpliga

åtgärder

för

att

se

till att produkter som omfattas av genomförandeåtgärder endast

får släppas ut på marknaden och/eller tas i bruk om de över­

ensstämmer med dessa åtgärder och är försedda med CE-märk­

ning i enlighet med artikel 5.

2. Medlemsstaterna

ska

utse

myndigheter

med

ansvar

för

marknadsövervakning. De ska ordna så att dessa myndigheter

har och använder sig av nödvändiga befogenheter för att kunna

vidta lämpliga åtgärder i enlighet med sina skyldigheter enligt

detta direktiv. Medlemsstaterna ska fastställa de behöriga myn­

digheternas arbetsuppgifter, befogenheter och organisations­

struktur, och de behöriga myndigheterna ska ha rätt att

a) i adekvat omfattning utföra lämpliga kontroller av produk­

ters överensstämmelse samt ålägga tillverkaren eller dess re­

presentant att dra tillbaka icke överensstämmande produkter

från marknaden i enlighet med artikel 7,

b) begära in alla nödvändiga upplysningar från de berörda par­

terna enligt vad som föreskrivs i genomförandeåtgärderna,

c) ta stickprov på produkterna och kontrollera deras överens­

stämmelse.

3. Medlemsstaterna

ska

hålla

kommissionen

informerad

om

resultatet av marknadsövervakningen och kommissionen ska i

lämpliga fall vidarebefordra denna information till de andra

medlemsstaterna.

4. Medlemsstaterna

ska

se

till

att

konsumenter

och

andra

berörda parter kan lämna kommentarer till de behöriga myn­

digheterna om produkternas överensstämmelse.

Artikel 4

Importörens ansvar

Om tillverkaren inte är etablerad inom gemenskapen och inte

har någon representant ska importören ha följande samtliga

skyldigheter:

a) Se till att den produkt som släppts ut på marknaden och/

eller tagits i bruk överensstämmer med detta direktiv och

med den tillämpliga genomförandeåtgärden.

b) Hålla EG-försäkran om överensstämmelse och den tekniska

dokumentationen tillgängligt.

Artikel 5

Märkning och EG-försäkran om överensstämmelse

1. Innan

en

produkt

som

omfattas

av

genomförandeåtgärder

släpps ut på marknaden och/eller tas i bruk, ska den förses med

CE-märkning och en EG-försäkran om överensstämmelse ska

utfärdas, varigenom tillverkaren eller dennes representant för­

klarar och försäkrar att produkten överensstämmer med alla

relevanta bestämmelser i den tillämpliga genomförandeåtgärden.

2. CE-märkningen

består

av

bokstäverna

”CE”,

enligt

vad

som

anges i bilaga III.

3. EG-försäkran om överensstämmelse ska innehålla de upp­

lysningar som anges i bilaga VI och hänvisa till den tillämpliga

genomförandeåtgärden.

SV

L 285/16

Europeiska unionens officiella tidning

31.10.2009

(

1

) EGT L 204, 21.7.1998, s. 37.

161

Bilaga 3

Ds 2010:34

4. Det

ska

vara

förbjudet

att

förse

produkter

med

märken

som kan vilseleda användarna när det gäller CE-märkningens

innebörd eller utformning.

5. Varje

medlemsstat

får

kräva

att

den

information

som

ska

lämnas enligt del 2 i bilaga I ska föreligga på dess officiella

språk, när produkten når slutanvändaren.

Medlemsstaterna ska också tillåta att informationen lämnas på

ett eller flera andra av de officiella språken i Europeiska unio­

nens institutioner.

När första stycket tillämpas, ska medlemsstaterna ta särskild

hänsyn till

a) om informationen kan ges med hjälp av harmoniserade sym­

boler, erkända koder eller andra åtgärder, och

b) vilken typ av användare produkten vänder sig till och vilken

typ av information som ska lämnas.

Artikel 6

Fri rörlighet

1. Medlemsstaterna

får

inte

förbjuda,

begränsa

eller

förhindra

utsläppande på marknaden och/eller ibruktagande inom sitt ter­

ritorium av en produkt som överensstämmer med alla relevanta

bestämmelser i den tillämpliga genomförandeåtgärden och som

är försedd med CE-märkning i enlighet med artikel 5, på grund­

val av krav på ekodesign avseende de parametrar för ekodesign i

del 1 i bilaga I som omfattas av den tillämpliga genomförande­

åtgärden.

2. Medlemsstaterna

får

inte

förbjuda,

begränsa

eller

förhindra

utsläppande på marknaden och/eller ibruktagande inom sitt ter­

ritorium av en produkt som är försedd med CE-märkning i

enlighet med artikel 5, på grundval av krav på ekodesign av­

seende de parametrar för ekodesign i del 1 i bilaga I för vilka

det i den tillämpliga genomförandeåtgärden föreskrivs att inga

krav på ekodesign är nödvändiga.

3. Medlemsstaterna

får

inte

förhindra

att

produkter

som

inte

överensstämmer med bestämmelserna i den tillämpliga genom­

förandeåtgärden demonstreras på t.ex. handelsmässor, utställ­

ningar och demonstrationer, under förutsättning att det synligt

anges att produkterna inte kommer att släppas ut på marknaden

och/eller tas i bruk förrän överensstämmelse uppnåtts.

Artikel 7

Skyddsklausul

1. Om en medlemsstat konstaterar att en produkt som är

försedd med CE-märkning enligt artikel 5 och använd på det

sätt som avses inte överensstämmer med alla de relevanta be­

stämmelserna i den tillämpliga genomförandeåtgärden, ska till­

verkaren eller dennes representant vara skyldig att bringa pro­

dukten i överensstämmelse med bestämmelserna i den tillämp­

liga genomförandeåtgärden och/eller med CE-märkningen och

se till att överträdelsen upphör enligt de villkor som medlems­

staten fastställer.

Om det finns tillräckliga bevis för att produkten eventuellt bris­

ter i överensstämmelse ska medlemsstaten vidta de nödvändiga

åtgärderna vilka, beroende på hur allvarlig den bristande över­

ensstämmelsen är, kan innebära förbud att släppa ut produkten

på marknaden tills överensstämmelse uppnåtts.

Om den bristande överensstämmelsen fortsätter, ska medlems­

staten fatta beslut om att begränsa eller förbjuda utsläppande på

marknaden och/eller ibruktagande av produkten i fråga eller se

till att den dras tillbaka från marknaden.

Om produkten förbjuds eller dras tillbaka från marknaden ska

kommissionen och de andra medlemsstaterna genast informeras

om detta.

2. I

varje

beslut

som

en

medlemsstat

fattar

med

stöd

av

detta

direktiv vilket begränsar eller förbjuder utsläppandet på mark­

naden och/eller ibruktagande av en produkt ska grunderna för

beslutet anges.

Ett sådant beslut ska genast delges den berörda parten, som

samtidigt ska underrättas om vilka rättsmedel denne har enligt

gällande lag i den berörda medlemsstaten samt vilka tidsfrister

som gäller för dessa.

3. Medlemsstaten

ska

omedelbart

underrätta

kommissionen

och de övriga medlemsstaterna om varje beslut som fattats i

enlighet med punkt 1, med angivande av skälen för beslutet och

särskilt med uppgift om huruvida den bristande överensstäm­

melsen beror på

a) underlåtenhet att uppfylla kraven i den tillämpliga genom­

förandeåtgärden,

b) felaktig tillämpning av de harmoniserade standarder som

avses i artikel 10.2,

c) brister i de harmoniserade standarder som avses i

artikel 10.2.

4. Kommissionen

ska

utan

dröjsmål

inleda

samråd

med

de

berörda parterna och får inhämta tekniska utlåtanden från obe­

roende externa experter.

Efter samrådet ska kommissionen omedelbart underrätta den

medlemsstat som har fattat beslutet samt de övriga medlems­

staterna om sin uppfattning.

Om kommissionen anser att beslutet inte är välgrundat, ska den

omedelbart underrätta medlemsstaterna om detta.

SV

31.10.2009 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

285/17

162

Bilaga 3

Ds 2010:34

5. Om det beslut som avses i punkt 1 i denna artikel baseras

på brister i en harmoniserad standard, ska kommissionen ome­

delbart inleda det förfarande som avses i artikel 10.2, 10.3 och

10.4. Kommissionen ska samtidigt underrätta den kommitté

som avses i artikel 19.1.

6. Medlemsstaterna

och

kommissionen

ska,

när

är

moti­

verat, vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa sekretess för

de uppgifter som lämnats under förfarandet.

7. De

beslut

som

medlemsstaterna

fattar

i

enlighet

med

denna artikel ska offentliggöras på ett klart och öppet sätt.

8. Kommissionens

yttrande

om

dessa

beslut

ska

offentliggö­

ras i Europeiska unionens officiella tidning.

Artikel 8

Bedömning av överensstämmelse

1. Innan en produkt som omfattas av genomförandeåtgärder

släpps ut på marknaden och/eller tas i bruk, ska tillverkaren

eller dennes representant se till att en bedömning görs av pro­

duktens överensstämmelse med alla de relevanta kraven i den

tillämpliga genomförandeåtgärden.

2. Förfarandena

för

bedömningen

av

överensstämmelse

ska

anges i genomförandeåtgärderna och ge tillverkarna möjlighet

att välja mellan intern designkontroll enligt bilaga IV till detta

direktiv och ledningssystemet enligt bilaga V till detta direktiv.

När det är motiverat och står i proportion till riskerna, ska

förfarandet för bedömning av överensstämmelse anges bland

tillämpliga moduler i enlighet med bilaga II till beslut nr

768/2008/EG.

Om en medlemsstat har starka indikationer på att en produkt

troligen brister i överensstämmelse ska den medlemsstaten så

fort som möjligt offentliggöra en grundlig bedömning av pro­

duktens överensstämmelse, vilken får utföras av ett behörigt

organ för att, om det är lämpligt, korrigerande åtgärder ska

kunna vidtas i god tid.

Om en produkt som omfattas av genomförandeåtgärder utfor­

mas av en organisation som är registrerad i enlighet med Eu­

ropaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 761/2001 av

den 19 mars 2001 om frivilligt deltagande för organisationer i

gemenskapens miljölednings- och miljöredovisningsordning

(EMAS) (

1

) och designfunktionen omfattas av denna registrering,

ska denna organisations ledningssystem förutsättas överens­

stämma med kraven i bilaga V till detta direktiv.

Om en produkt som omfattas av genomförandeåtgärder utfor­

mas av en organisation vars ledningssystem omfattar produkt­

designen och som genomförts i enlighet med harmoniserade

standarder vars referensnummer har offentliggjorts i Europeiska

unionens officiella tidning, ska detta ledningssystem förutsättas

överensstämma med motsvarande krav i bilaga V.

3. När en produkt som omfattas av genomförandeåtgärder

har släppts ut på marknaden och/eller tagits i bruk, ska till­

verkaren eller dennes representant bevara relevanta handlingar

om den genomförda bedömningen av överensstämmelse och de

försäkringar om överensstämmelse som utfärdats samt hålla

dem tillgängliga för inspektion av medlemsstaterna under tio

år efter det att den sista produkten har tillverkats.

De relevanta handlingarna ska ställas till förfogande senast tio

dagar efter mottagandet av en begäran från den behöriga myn­

digheten i en medlemsstat.

4. De

handlingar

om

bedömningen

av

överensstämmelse

och

EG-försäkran om överensstämmelse som avses i artikel 5 ska

utarbetas på något av de officiella språken i Europeiska unio­

nens institutioner.

Artikel 9

Förutsatt överensstämmelse

1. Medlemsstaterna

ska

betrakta

produkter

som

är

CE-märkta

enligt artikel 5 som överensstämmande med de relevanta be­

stämmelserna i den tillämpliga genomförandeåtgärden.

2. Medlemsstaterna

ska

betrakta

produkter

för

vilka

harmo­

niserade standarder har tillämpats och vilkas referensnummer

har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning som över­

ensstämmande med alla de relevanta kraven i den tillämpliga

genomförandeåtgärd som dessa standarder rör.

3. En

produkt

som

tilldelats

gemenskapens

miljömärke

i

en­

lighet med förordning (EG) nr 1980/2000 ska förutsättas över­

ensstämma med kraven på ekodesign i den tillämpliga genom­

förandeåtgärden, om miljömärkningen uppfyller dessa krav.

4. För

förutsatt

överensstämmelse

inom

ramen

för

detta

di­

rektiv får kommissionen i enlighet med det föreskrivande för­

farande som avses i artikel 19.2 besluta att andra miljömärken

uppfyller villkor motsvarande villkoren för gemenskapens mil­

jömärke i enlighet med förordning (EG) nr 1980/2000. De

produkter som har tilldelats sådana andra miljömärken ska för­

utsättas överensstämma med kraven på ekodesign i den til­

lämpliga genomförandeåtgärden, om miljömärkningen uppfyller

dessa krav.

SV

L 285/18

Europeiska unionens officiella tidning

31.10.2009

(

1

) EGT L 114, 24.4.2001, s. 1.

163

Bilaga 3

Ds 2010:34

Artikel 10

Harmoniserade standarder

1. Medlemsstaterna

ska

i

möjligaste

mån

se

till

att

lämpliga

åtgärder vidtas för att göra det möjligt att samråda med berörda

parter på nationell nivå i samband med utarbetandet och över­

vakningen av de harmoniserade standarderna.

2. Om

en

medlemsstat

eller

kommissionen

anser

att

de

har­

moniserade standarder vilkas tillämpning förutsätts uppfylla spe­

cifika bestämmelser i en tillämplig genomförandeåtgärd inte helt

uppfyller dessa bestämmelser, ska den berörda medlemsstaten

eller kommissionen informera den ständiga kommitté som in­

rättats genom artikel 5 i direktiv 98/34/EG om detta och ange

skälen till detta. Kommittén ska så snabbt som möjligt avge ett

yttrande.

3. Mot

bakgrund

av

kommitténs

yttrande

ska

kommissionen

besluta att offentliggöra, inte offentliggöra, delvis offentliggöra,

behålla eller dra tillbaka hänvisningarna till de berörda harmo­

niserade standarderna i Europeiska unionens officiella tidning.

4. Kommissionen

ska

underrätta

det

berörda

europeiska

stan­

dardiseringsorganet och om nödvändigt utfärda ett nytt mandat

för att revidera de berörda harmoniserade standarderna.

Artikel 11

Krav på komponenter och underenheter

Det får i genomförandeåtgärderna krävas att en tillverkare eller

en representant för denna som släpper ut komponenter och

underenheter på marknaden och/eller tar dem i bruk ska lämna

tillverkaren av en produkt som omfattas av genomförandeåtgär­

derna relevanta uppgifter om komponenternas eller underenhe­

ternas materialsammansättning samt energi-, material- och/eller

resursanvändning.

Artikel 12

Administrativt samarbete och informationsutbyte

1. Medlemsstaterna

ska

se

till

att

lämpliga

åtgärder

vidtas

för

att uppmuntra myndigheter med ansvar för genomförandet av

detta direktiv att samarbeta med varandra samt att informera

varandra och kommissionen för att bidra till ett väl fungerande

direktiv, särskilt genomförandet av artikel 7.

I det administrativa samarbetet och informationsutbytet ska

elektroniska kommunikationsmedel utnyttjas i största möjliga

mån, varvid relevanta gemenskapsprogram kan ge stöd.

Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om vilka myn­

digheter som är ansvariga för tillämpningen av detta direktiv.

2. De

närmare

detaljerna

kring

och

strukturen

för

infor­

mationsutbytet mellan kommissionen och medlemsstaterna

ska fastställas i enlighet med det föreskrivande förfarande som

avses i artikel 19.2.

3. Kommissionen

ska

vidta

lämpliga

åtgärder

för

att

upp­

muntra och bidra till det samarbete mellan medlemsstaterna

som avses i denna artikel.

Artikel 13

Små och medelstora företag

1. När

det

gäller

program

som

små

och

medelstora

företag

och mycket små företag kan gynnas av ska kommissionen be­

akta initiativ som hjälper små och medelstora företag och

mycket små företag att integrera miljöaspekter, energieffektivitet

inkluderat, i designen av sina produkter.

2. Riktlinjer

som

omfattar

särskilda

egenskaper

hos

de

små

och medelstora företag som är verksamma inom berörd pro­

duktsektor får åtfölja en genomförandeåtgärd. Vid behov, och i

enlighet med punkt 1, får kommissionen ta fram ytterligare

material för att underlätta tillämpningen av detta direktiv för

små och medelstora företag.

3. Medlemsstaterna

ska

se

till,

särskilt

genom

att

stärka

nät­

verk och strukturer för stöd, att små och medelstora företag och

mycket små företag uppmuntras att tillämpa en miljövänlig

strategi redan i samband med produktdesignen, och att anpassa

sig till kommande europeisk lagstiftning.

Artikel 14

Konsumentinformation

I enlighet med tillämplig genomförandeåtgärd ska tillverkare, på

det sätt de anser lämpligt, se till att konsumenter av produkter

får

a) nödvändig information om den roll de kan fylla för en håll­

bar användning av produkten, och

b) produktens ekologiska profil och fördelarna med ekodesign,

om genomförandeåtgärderna kräver det.

SV

31.10.2009 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

285/19

164

Bilaga 3

Ds 2010:34

Artikel 15

Genomförandeåtgärder

1. När en produkt uppfyller kriterierna i punkt 2 i denna

artikel ska den omfattas av en genomförandeåtgärd eller en

självreglering i enlighet med punkt 3 b i denna artikel. Dessa

genomförandeåtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar

av detta direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet

med det föreskrivande förfarande med kontroll som avses i

artikel 19.3.

2. De

kriterier

som

avses

i

punkt

1

är

följande,

nämligen

a) produkten ska stå för en betydande försäljnings- och han­

delsvolym inom gemenskapen, normalt mer än 200 000

enheter under ett år enligt senast tillgängliga uppgifter,

b) produkten ska, med beaktande av de kvantiteter som släpps

ut på marknaden och/eller tas i bruk, ha betydande miljö­

påverkan inom gemenskapen, i enlighet med gemenskapens

strategiska prioriteringar i beslut nr 1600/2002/EG, och

c) produkten ska ha en betydande potential för förbättring när

det gäller miljöpåverkan utan att det medför orimliga kost­

nader, och särskilt ta hänsyn till

i) avsaknad av annan relevant gemenskapslagstiftning eller

oförmåga hos marknadskrafterna att ta itu med proble­

met på lämpligt sätt, och

ii) stor skillnad i miljöprestanda mellan produkter på mark­

naden med likvärdig funktion.

3. När

kommissionen

utarbetar

ett

utkast

till

genomförande­

åtgärd ska den beakta eventuella synpunkter från den kommitté

som avses i artikel 19.1 samt

a) gemenskapens prioriteringar på miljöområdet, t.ex. dem som

fastställs i beslut nr 1600/2002/EG eller i Europeiska klimat­

förändringsprogrammet från kommissionen, och

b) relevant gemenskapslagstiftning och självreglering, t.ex. frivil­

liga avtal, som efter en bedömning i enlighet med artikel 17

förväntas uppnå de politiska målen snabbare eller till lägre

kostnad än vid obligatoriska krav.

4. När

kommissionen

utarbetar

ett

utkast

till

genomförande­

åtgärd ska den

a) beakta produktens livscykel och alla väsentliga miljöaspekter,

bland annat energieffektiviteten; omfattningen på analysen av

miljöaspekterna och förbättringarnas genomförbarhet ska stå

i proportion till deras betydelse; antagandet av kraven på

ekodesign vad gäller en produkts väsentliga miljöaspekter

ska inte försenas i onödan på grund av osäkerheter beträf­

fande andra aspekter,

b) genomföra en analys vilken ska beakta effekterna på miljön,

konsumenter och tillverkare, inbegripet små och medelstora

företag, i fråga om konkurrenskraft (även på marknader

utanför gemenskapen), innovation, marknadstillträde samt

kostnader och nytta,

c) beakta befintlig nationell miljölagstiftning som medlemssta­

terna anser relevant,

d) hålla lämpliga samråd med berörda aktörer,

e) förbereda en motivering till utkastet till genomförandeåtgärd

på grundval av den bedömning som avses i led b, och

f) fastställa genomförandedatum, eventuella stegvisa åtgärder

eller övergångsåtgärder eller övergångsperioder, med beak­

tande av i synnerhet eventuella konsekvenser för små och

medelstora företag eller för särskilda produktgrupper som

främst tillverkas av små och medelstora företag.

5. Genomförandeåtgärder

ska

uppfylla

samtliga

följande

kri­

terier:

a) Det får inte bli betydande negativa konsekvenser när det

gäller produktens sätt att fungera, sett ur användarens syn­

vinkel.

b) Hälsa, säkerhet och miljö får inte påverkas negativt.

c) Det får inte bli betydande negativa konsekvenser för kon­

sumenterna, i synnerhet i fråga om produktens prisnivå och

livscykelkostnader.

d) Det får inte bli betydande negativa konsekvenser för indust­

rins konkurrenskraft.

e) I princip får fastställandet av ett krav på ekodesign inte få till

följd att tillverkarna måste använda patentskyddad teknik.

f) Åtgärderna får inte medföra en orimlig administrativ börda

för tillverkarna.

6. Genomförandeåtgärderna

ska

innehålla

krav

ekodesign

i enlighet med bilaga I och/eller bilaga II.

SV

L 285/20

Europeiska unionens officiella tidning

31.10.2009

165

Bilaga 3

Ds 2010:34

Specifika krav på ekodesign ska införas för bestämda miljö­

aspekter som har betydande påverkan på miljön.

I genomförandeåtgärderna får det också föreskrivas att det inte

är nödvändigt med några krav på ekodesign när det gäller de i

del 1 i bilaga I angivna specifika parametrarna för ekodesign.

7. Kraven ska vara så formulerade att det säkerställs att

marknadsövervakningsmyndigheterna kan kontrollera produk­

ternas överensstämmelse med kraven i genomförandeåtgärden.

I genomförandeåtgärden ska specificeras huruvida kontrollför­

farandet kan utföras antingen direkt på produkten eller med

stöd av den tekniska dokumentationen.

8. Genomförandeåtgärderna

ska

omfatta

punkterna

i

förteck­

ningen i bilaga VII.

9. Kommissionens

relevanta

undersökningar

och

analyser

under utarbetandet av genomförandeåtgärderna bör göras till­

gängliga för allmänheten, med särskild hänsyn till tillgänglighet

och användning för intresserade små och medelstora företag.

10. I

förekommande

fall

ska

en

genomförandeåtgärd

som

fastställer kraven för ekodesign innehålla föreskrifter om hur

de olika miljöaspekterna ska vägas mot varandra. Dessa åtgär­

der, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta direktiv

genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det före­

skrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 19.3.

Artikel 16

Arbetsplan

1. I

enlighet

med

kriterierna

i

artikel

15

och

efter

att

ha

hört

det samrådsforum som avses i artikel 18 ska kommissionen

senast den 21 oktober 2011 upprätta en arbetsplan, som ska

göras tillgänglig för allmänheten.

I arbetsplanen ska det för de tre påföljande åren fastställas en

vägledande förteckning över produktgrupper som betraktas som

prioriterade för antagande av genomförandeåtgärder.

Arbetsplanen ska ändras regelbundet av kommissionen efter det

att den har hört samrådsforumet.

2. Under

en

övergångsperiod,

medan

den

första

arbetsplanen

enligt punkt 1 i denna artikel utarbetas, ska kommissionen dock

i enlighet med kriterierna i artikel 15 och efter att ha hört

samrådsforumet, och om lämpligt, på förhand införa

a) genomförandeåtgärder och därvid börja med de produkter

som i enlighet med Europeiska klimatförändringsprogram­

met har konstaterats erbjuda stora möjligheter till en kost­

nadseffektiv minskning av utsläppen av växthusgaser, till

exempel utrustning för uppvärmning av byggnader och vat­

ten, elektriska motorsystem, belysning i hushålls- och tjäns­

tesektorn, hushållsapparater, kontorsutrustning i hushålls-

och tjänstesektorn, konsumentelektronik samt värme-, venti­

lations- och klimatanläggningar, och

b) en separat genomförandeåtgärd för att minska en produkt­

grupps stand by-förluster.

Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta

direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det

föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 19.3.

Artikel 17

Självreglering

Frivilliga avtal eller andra åtgärder för självreglering som be­

skrivs som alternativ till genomförandeåtgärderna i detta direk­

tiv ska minst bedömas utifrån bilaga VIII.

Artikel 18

Samrådsforum

Kommissionen ska se till att den vid genomförandet av sina

uppgifter, när det gäller varje genomförandeåtgärd, eftersträvar

ett väl avvägt deltagande av företrädare för medlemsstaterna och

alla produktens eller produktgruppens relevanta intressenter,

t.ex. industrin, inbegripet små och medelstora företag, hant­

verksföretag, fackföreningar, återförsäljare, detaljhandlare, im­

portörer, miljöskyddsgrupper och konsumentorganisationer.

Dessa parter ska i synnerhet bidra till att definiera och se

över genomförandeåtgärderna, undersöka effektiviteten hos de

etablerade systemen för marknadsövervakning och bedöma fri­

villiga avtal och andra åtgärder för självreglering. Dessa parter

ska sammanträda i ett samrådsforum. Arbetsordningen för fo­

rumet ska fastställas av kommissionen.

Artikel 19

Kommittéförfarande

1. Kommissionen

ska

biträdas

av

en

kommitté.

2. När det hänvisas till denna punkt ska artiklarna 5 och 7 i

beslut 1999/468/EG tillämpas, med beaktande av bestämmel­

serna i artikel 8 i det beslutet.

Den tid som avses i artikel 5.6 i beslut 1999/468/EG ska vara

tre månader.

3. När det hänvisas till denna punkt ska artikel 5a.1–5a.4

och artikel 7 i beslut 1999/468/EG tillämpas, med beaktande

av bestämmelserna i artikel 8 i det beslutet.

SV

31.10.2009 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

285/21

166

Bilaga 3

Ds 2010:34

Artikel 20

Sanktioner

Medlemsstaterna ska fastställa bestämmelser för överträdelser av

de nationella bestämmelser som antas enligt detta direktiv och

ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att se till att de genom­

förs. Sanktionerna som fastställs ska vara effektiva, proportio­

nella och avskräckande, med hänsyn till graden av bristande

överensstämmelse och antalet enheter med produkter med bris­

tande överensstämmelse som släppts ut på gemenskapsmark­

naden. Medlemsstaterna ska anmäla dessa bestämmelser till

kommissionen senast den 20 november 2010 och därefter

utan dröjsmål alla ändringar som gäller dem.

Artikel 21

Översyn

Kommissionen ska senast 2012 se över detta direktivs effekti­

vitet, inklusive genomförandeåtgärder, vilket bland annat omfat­

tar

a) de metoder som används för att fastställa och täcka väsent­

liga miljöparametrar, såsom resurseffektivitet, med hänsyn

till produkternas hela livscykel,

b) tröskeln för genomförandeåtgärder,

c) mekanismer för marknadsövervakning, och

d) eventuella relevanta incitament till självreglering.

Efter denna översyn och med beaktande särskilt av erfarenhe­

terna i samband med detta direktivs utvidgade tillämpnings­

område ska kommissionen i synnerhet bedöma lämpligheten

av att utvidga direktivets tillämpningsområde till produkter

som inte är energirelaterade, i syfte att väsentligt minska miljö­

påverkan under sådana produkters hela livscykel, efter det att

den har hört det samrådsforum som avses i artikel 18, samt när

så är lämpligt förelägga Europaparlamentet och rådet förslag om

ändring av direktivet

Artikel 22

Sekretess

Krav på tillverkarens och/eller dennes representants tillhandahål­

lande av den information som avses i artikel 11 och i del 2 i

bilaga I ska vara proportionella, och hänsyn ska tas till legitim

sekretess för kommersiellt känslig information.

Artikel 23

Införlivande

1. Medlemsstaterna

ska

sätta

i

kraft

de

lagar

och

andra

för­

fattningar som är nödvändiga för att följa artiklarna 1–9, 11,

14, 15 och 20 och bilagorna I–V, VII och VIII senast den

20 november 2010. De ska genast överlämna texten till dessa

bestämmelser till kommissionen.

När en medlemsstat antar dessa bestämmelser ska de innehålla

en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvis­

ning när de offentliggörs. De ska också innehålla ett uttalande

om att hänvisningar i lagar och andra författningar till direktiv

som upphävts genom detta direktiv ska tolkas som hänvisningar

till det här direktivet. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen

ska göras och om hur uttalandet ska formuleras ska varje med­

lemsstat själv utfärda.

2. Medlemsstaterna

ska

till

kommissionen

överlämna

texten

till de centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de

antar inom det område som omfattas av detta direktiv.

Artikel 24

Upphävande

Direktiv 2005/32/EG, ändrat genom de direktiv som anges i del

A i bilaga IX, ska upphöra att gälla dock utan att det påverkar

medlemsstaternas skyldigheter när det gäller tidsfristerna för

införlivande med nationell lagstiftning av de direktiv som anges

i del B i bilaga IX.

Hänvisningar till det upphävda direktivet ska anses som hänvis­

ningar till det här direktivet och ska läsas i enlighet med jäm­

förelsetabellen i bilaga X.

Artikel 25

Ikraftträdande

Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det

har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Artikel 26

Adressater

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Strasbourg den 21 oktober 2009

På Europaparlamentets vägnar

J. BUZEK

Ordförande

På rådets vägnar

C. MALMSTRÖM

Ordförande

SV

L 285/22

Europeiska unionens officiella tidning

31.10.2009

167

Bilaga 3

Ds 2010:34

BILAGA I

Metod för att upprätta allmänna krav på ekodesign

(som det hänvisas till i artikel 15.6)

De allmänna kraven på ekodesign syftar till att förbättra produktens miljöprestanda och inriktas på produktens betydande

miljöaspekter, utan att några gränsvärden fastställs. Metoden som avses i denna bilaga ska tillämpas när det är olämpligt

att fastställa gränsvärden för den produktgrupp som utvärderas. Kommissionen ska fastställa de betydande miljöaspek­

terna när den utarbetar det utkast till genomförandeåtgärd som ska överlämnas till den kommitté som avses i artikel 19.1,

varvid dessa särskilt ska anges i genomförandeåtgärden.

När kommissionen utarbetar genomförandeåtgärder som innehåller allmänna krav på ekodesign enligt artikel 15 ska den

för den produkt som omfattas av genomförandeåtgärden fastställa de relevanta parametrarna för ekodesign bland dem

som anges i förteckningen i del 1, kraven på tillhandahållande av information bland dem som anges i förteckningen i del

2 och de krav på tillverkaren som förtecknas i del 3.

Del 1. Parametrar för ekodesign av produkter

1.1 De betydande miljöaspekterna ska fastställas med beaktande av följande faser i produktens livscykel i den mån de rör

produktdesignen:

a) Urval och användning av råvaror.

b) Tillverkning.

c) Emballage, transport och distribution.

d) Installation och underhåll.

e) Användning.

f) Uttjänt produkt, vilket innebär en produkt i det tillstånd den är vid slutet av sin första användningsperiod och

fram till det slutliga omhändertagandet.

1.2 För varje fas ska följande miljöaspekter bedömas, när det är relevant:

a) Förväntad användning av material, energi och andra resurser, t.ex. färskvatten.

b) Förväntade utsläpp i luft, vatten och mark.

c) Förväntade föroreningar på grund av fysiska effekter, t.ex. buller, vibrationer, strålning och elektromagnetiska fält.

d) Förväntad mängd avfall.

e) Möjligheter till återanvändning och återvinning av material och/eller energi med hänsyn till direktiv 2002/96/EG.

1.3 När det är lämpligt ska följande parametrar särskilt användas och vid behov kompletteras med andra för att

utvärdera möjligheten att förbättra de miljöaspekter som avses i punkt 1.2:

a) Produktens vikt och volym.

b) Användning av återvunnet material.

c) Användning av energi, vatten och andra resurser under hela livscykeln.

SV

31.10.2009 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

285/23

168

Bilaga 3

Ds 2010:34

d) Användning av ämnen som är klassificerade som farliga för hälsan och/eller miljön enligt rådets direktiv

67/548/EEG av den 27 juni 1967 om tillnärmning av lagar och andra författningar om klassificering, förpack­

ning och märkning av farliga ämnen (

1

), och med hänsyn till lagstiftningen om utsläppande på marknaden och

användning av särskilda ämnen, t.ex. rådets direktiv 76/769/EEG av den 27 juli 1976 om tillnärmning av

medlemsstaternas lagar och andra författningar om begränsning av användning och utsläppande på marknaden

av vissa farliga ämnen och preparat (beredningar) (

2

) eller direktiv 2002/95/EG.

e) Mängd och art av de konsumtionsvaror som behövs för att korrekt använda och underhålla produkten.

f) Möjlighet till återanvändning och materialåtervinning uttryckt i: antal använda material och komponenter,

användning av standardkomponenter, tidsåtgång vid demontering, eventuella specialverktyg som behövs för

demontering, användning av kodningsstandarder för komponenter och material för att kartlägga komponenter

och material som kan återanvändas eller materialåtervinnas (även ISO-märkning av plastdelar), användning av

material som är lätta att återvinna, enkel åtkomst till värdefulla och andra återvinningsbara komponenter och

material, enkel åtkomst till komponenter och material som innehåller farliga ämnen.

g) Införlivande av använda komponenter.

h) Undvikande av tekniska lösningar som gör det svårare att återanvända och återvinna komponenter och hela

apparater.

i) Förlängning av livstiden uttryckt i: garanterad minimilivstid, garanterad minimileveranstid för reservdelar, mo­

dularitet, uppgraderingsmöjligheter, reparationsmöjligheter.

j) Avfallsmängd

och

mängd

farligt

avfall.

k) Utsläpp i luften (växthusgaser, försurande ämnen, flyktiga organiska föreningar, ozonnedbrytande ämnen,

långlivade organiska föroreningar, tungmetaller, små partiklar och svävande partiklar) utan att det påverkar

tillämpningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 97/68/EG av den 16 december 1997 om tillnärmning

av medlemsstaternas lagstiftning om åtgärder mot utsläpp av gas- och partikelformiga föroreningar från förbrän­

ningsmotorer som ska monteras i mobila maskiner som inte är avsedda att användas för transporter på väg ( 3 ).

l) Utsläpp i vatten (tungmetaller, ämnen som är skadliga för syrebalansen, långlivade organiska föroreningar).

m) Utsläpp i mark (särskilt läckage och utsläpp av farliga ämnen under produktens användning och risken för

urlakning vid dess deponering som avfall).

Del 2. Krav på tillhandahållande av information

I genomförandeåtgärderna får det krävas att tillverkaren ska tillhandahålla information, vilket kan påverka hur produkten

hanteras, används eller återvinns av andra parter än tillverkaren. Den informationen kan vara t.ex. följande:

a) Information från produktdesignern om tillverkningsprocessen.

b) Konsumentinformation om en produkts viktigaste miljömässiga egenskaper och miljöprestanda som medföljer pro­

dukten när den släpps ut på marknaden för att göra det möjligt för konsumenterna att jämföra dessa aspekter av

produkterna.

c) Konsumentinformation om hur produkten ska installeras, användas och underhållas för att minimera dess miljö­

påverkan och för att säkra så lång livstid som möjligt, samt information om hur produkten ska lämnas tillbaka när

den är uttjänt och i tillämpliga fall information om den period när reservdelar finns tillgängliga och om möjligheterna

till uppgradering av produkter.

d) Uppgifter om behandlingsanläggningar för demontering, materialåtervinning eller omhändertagande av uttjänta pro­

dukter.

Informationen bör om möjligt finnas på själva produkten.

I informationen ska hänsyn tas till förpliktelser i samband med annan gemenskapslagstiftning, t.ex. direktiv 2002/96/EG.

SV

L 285/24

Europeiska unionens officiella tidning

31.10.2009

(

1

) EGT 196, 16.8.1967, s. 1.

(

2

) EGT L 262, 27.9.1976, s. 201.

(

3

) EGT L 59, 27.2.1998, s. 1.

169

Bilaga 3

Ds 2010:34

Del 3. Krav på tillverkaren

1. Tillverkare av en produkt ska göra en bedömning av den produktmodellen under hela dess livscykel, genom att arbeta

med de miljöaspekter som i genomförandeåtgärden fastställs som sådana aspekter som kan ändras väsentligt genom

produktdesignen och baserat på realistiska antaganden om normala förhållanden och syftet med användningen. Andra

miljöaspekter kan utvärderas på frivillig basis.

På grundval av denna bedömning ska tillverkarna sedan fastställa produktens ekologiska profil. Den ska baseras på de

egenskaper hos produkten som är relevanta ur miljösynpunkt och resursanvändning och utsläpp/restprodukter under

hela produktens livscykel uttryckt i fysiska, mätbara kvantiteter.

2. Tillverkaren ska använda bedömningen för att utvärdera alternativa designlösningar och produktens uppnådda miljö­

prestanda i förhållande till riktmärken.

Riktmärken ska fastställas av kommissionen i genomförandeåtgärden på grundval av den information som samlats in

när åtgärden utarbetades.

Vid valet av en särskild designlösning ska en lämplig balans uppnås mellan de olika miljöaspekterna och mellan

miljöaspekter och andra relevanta faktorer, t.ex. hälsa och säkerhet, tekniska funktionskrav, krav på kvalitet och

prestanda samt ekonomiska aspekter, även tillverkningskostnader och säljbarhet, samtidigt som all tillämplig lag­

stiftning ska följas.

SV

31.10.2009 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

285/25

170

Bilaga 3

Ds 2010:34

BILAGA II

Metod för att fastställa specifika krav på ekodesign

(som det hänvisas till i artikel 15.6)

Specifika krav på ekodesign syftar till att förbättra en viss miljöaspekt hos en produkt. De kan i tillämpliga fall vara

utformade som krav på minskad förbrukning av en särskild resurs, t.ex. begränsningar av resursanvändningen i olika faser

i produktens livscykel (t.ex. gränser för vattenförbrukning under produktens användningsfas, gränser för mängden av ett

bestämt material som får ingå i produkten eller krav på att en viss mängd återvunnet material används).

När kommissionen utarbetar genomförandeåtgärder som innehåller specifika krav på ekodesign enligt artikel 15 ska den

för den produkt som omfattas av genomförandeåtgärden fastställa de relevanta parametrarna för ekodesign bland dem

som anges i förteckningen i del 1 i bilaga I, och fastställa nivåerna på dessa krav i enlighet med det föreskrivande

förfarande som avses i artikel 19.2, enligt följande:

1. Vid en teknisk, miljömässig och ekonomisk analys ska en rad representativa modeller av produkten på marknaden

väljas ut och tekniska möjligheter för att förbättra produktens miljöprestanda identifieras, samtidigt som dessa alter­

nativs ekonomiska bärkraft ska beaktas och märkbara försämringar för konsumenterna undvikas när det gäller

prestanda eller användbarhet.

Den tekniska, miljömässiga och ekonomiska analysen ska också, för de miljöaspekter som beaktas, identifiera pro­

dukterna med bäst prestanda och bästa tillgängliga teknik på marknaden.

Prestandan hos de produkter som finns tillgängliga på internationella marknader och riktmärken i andra länders

lagstiftning ska beaktas både i samband med analysen och när kraven fastställs.

På grundval av denna analys och med beaktande av den tekniska och ekonomiska genomförbarheten samt förbätt­

ringspotentialen, ska konkreta åtgärder vidtas i syfte att minimera produktens miljöpåverkan.

När det gäller de representativa modellernas energianvändning i drift ska nivån för energieffektivitet eller energian­

vändning fastställas i syfte att uppnå minsta möjliga kostnad för slutanvändarna under produktens hela livscykel och

hänsyn ska tas till konsekvenserna för andra miljöaspekter. Vid analysen av livscykelkostnaderna används en realränta

baserad på uppgifter från Europeiska centralbanken och en realistisk livstid för produkten. Den är baserad på summan

av ändringarna i inköpsprisen (som följer av ändringar i industrikostnaderna) och i driftsutgifterna, som följer av de

olika möjligheterna till tekniska förbättringar, som diskonteras under de representativa produkternas livstid. Drifts­

utgifterna täcker i första hand energianvändning och ytterligare utgifter för andra resurser, t.ex. vatten eller rengörings­

medel.

Det ska genomföras en känslighetsanalys som omfattar de relevanta faktorerna (t.ex. priset på energi och andra

resurser, kostnaden för råvaror eller produktionskostnader, diskonton) och i förekommande fall även de externa

miljökostnaderna, inklusive uteblivna utsläpp av växthusgaser, i syfte att kontrollera om det skett väsentliga ändringar

och om de övergripande slutsatserna håller. Kraven ska anpassas i överensstämmelse med detta.

En liknande metod får tillämpas på andra resurser, t.ex. vatten.

2. För att utveckla de tekniska, miljömässiga och ekonomiska analyserna får uppgifter som är tillgängliga inom ramen för

annan gemenskapsverksamhet användas.

Detsamma gäller uppgifter från befintliga program i andra delar av världen för fastställande av specifika krav på

ekodesign för produkter som förekommer vid handel med Europeiska unionens ekonomiska partner.

3. Vid fastställande av datumet för kravets ikraftträdande ska hänsyn tas till hur lång tid det kommer att ta att ge

produkten en ny design.

SV

L 285/26

Europeiska unionens officiella tidning

31.10.2009

171

Bilaga 3

Ds 2010:34

BILAGA III

CE-märkning

(som det hänvisas till i artikel 5.2)

CE-märkningen ska vara minst 5 mm hög. Om CE-märkningen förminskas eller förstoras ska proportionerna i ovanstå­

ende modell bibehållas.

CE-märkningen ska anbringas på produkten. Om detta inte är möjligt ska märkningen anbringas på förpackningen och på

de medföljande dokumenten.

SV

31.10.2009 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

285/27

172

Bilaga 3

Ds 2010:34

BILAGA IV

Intern designkontroll

(som det hänvisas till i artikel 8.2)

1. I denna bilaga beskrivs det förfarande genom vilket tillverkaren eller dennes representant, som uppfyller de förpliktelser

som fastställs i punkt 2, förklarar och försäkrar att produkten överensstämmer med relevanta krav i den tillämpliga

genomförandeåtgärden. EG-försäkran om överensstämmelse kan omfatta en eller flera produkter och ska bevaras av

tillverkaren.

2. Tillverkaren ska sammanställa teknisk dokumentation som gör det möjligt att bedöma produktens överensstämmelse

med kraven i den tillämpliga genomförandeåtgärden.

Denna dokumentation ska i synnerhet innehålla:

a) En allmän beskrivning av produkten och dess avsedda användning.

b) Resultaten av relevanta miljöbedömningsstudier som utförts av tillverkaren och/eller hänvisningar till litteratur om

miljöbedömningar eller fallstudier som används av tillverkaren vid utvärdering, dokumentation och fastställande av

olika lösningar för produktdesignen.

c) Produktens ekologiska profil om det krävs enligt genomförandeåtgärden.

d) Element i produktdesignspecifikationen som rör produktens miljömässiga designaspekter.

e) En förteckning över de standarder som avses i artikel 10 och som helt eller delvis har använts samt en beskrivning

av de lösningar som har valts för att uppfylla kraven i den tillämpliga genomförandeåtgärden, om de standarder

som avses i artikel 10 inte har använts eller om dessa standarder inte fullt ut täcker kraven i den tillämpliga

genomförandeåtgärden.

f) En kopia av de uppgifter som rör produktens miljömässiga designaspekter som ska lämnas i enlighet med kraven i

del 2 i bilaga I.

g) Resultaten av mätningarna av de krav på ekodesign som utförts, även detaljer om dessa mätningars överensstäm­

melse med de krav på ekodesign som fastställs i den tillämpliga genomförandeåtgärden.

3. Tillverkaren ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att garantera att produkten tillverkas i enlighet med de design­

specifikationer som avses i punkt 2 och i enlighet med kraven i den tillämpliga åtgärden.

SV

L 285/28

Europeiska unionens officiella tidning

31.10.2009

173

Bilaga 3

Ds 2010:34

BILAGA V

Ledningssystem för bedömning av överensstämmelse

(som det hänvisas till i artikel 8.2)

1.

I denna bilaga beskrivs det förfarande genom vilket den tillverkare som uppfyller förpliktelserna i punkt 2, förklarar

och försäkrar att produkten uppfyller kraven i den tillämpliga genomförandeåtgärden. EG-försäkran om överens­

stämmelse kan omfatta en eller flera produkter och ska bevaras av tillverkaren.

2. Ett

ledningssystem

kan

användas

för

bedömning

av

produktens

överensstämmelse

förutsatt

att

tillverkaren

inför

de

miljörelaterade delar av ledningssystemet som avses i punkt 3.

3. Miljödelar

i

ledningssystemet

I denna punkt anges de delar i ett ledningssystem och de förfaranden genom vilka tillverkaren kan påvisa att

produkten uppfyller kraven i den tillämpliga genomförandeåtgärden.

3.1 Policy

beträffande

produktens

miljöprestanda

Tillverkaren ska kunna påvisa överensstämmelse med kraven i den tillämpliga genomförandeåtgärden. Tillverkaren

ska också kunna tillhandahålla ramar för att fastställa och revidera målsättningar och indikatorer för produktens

miljöprestanda, för att förbättra produktens övergripande miljöprestanda.

Alla de åtgärder som antagits av tillverkaren för att förbättra produktens övergripande miljöprestanda och fastställa

produktens ekologiska profil, genom design och tillverkning, om det krävs enligt genomförandeåtgärden, ska

dokumenteras systematiskt och grundligt i form av skriftliga förfaranden och instruktioner.

Dessa förfaranden och instruktioner ska särskilt omfatta en adekvat beskrivning av

a) förteckningen över dokument som ska upprättas för att påvisa produktens överensstämmelse, och som - om

det är relevant - ska göras tillgängliga,

b) målsättningarna och indikatorerna för produktens miljöprestanda samt organisationsstruktur, ansvarsområden

och ledningens befogenheter liksom resursfördelningen när det gäller genomförande och uppdatering,

c) de kontroller och tester som ska utföras efter tillverkningen för att kontrollera produktens prestanda i förhål­

lande till indikatorerna för miljöprestanda,

d) förfaranden för kontroll av den krävda dokumentationen och garantier för att den uppdateras, och

e) metoden för att kontrollera miljöinslagens genomförande och effektivitet i ledningssystemet.

3.2 Planering

Tillverkaren ska fastställa och uppdatera

a) förfaranden för fastställandet av produktens ekologiska profil,

b) målsättningar och indikatorer för produktens miljöprestanda, i vilka hänsyn tas till tekniska alternativ för att

uppfylla de tekniska och ekonomiska kraven, och

c) ett program för att uppnå dessa målsättningar.

3.3 Genomförande

och

dokumentation

SV

31.10.2009 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

285/29

174

Bilaga 3

Ds 2010:34

3.3.1 Dokumentationen av ledningssystemet ska särskilt uppfylla följande:

a) Ansvarsområden och befogenheter ska definieras och dokumenteras i syfte att säkra produktens miljöprestanda,

samtidigt som det rapporteras om hur översyn och förbättringar genomförs.

b) Det ska utarbetas dokument med beskrivningar av den metod för designkontroll och verifikation som införts

och de förfaranden och systematiska åtgärder som används vid produktdesignen.

c) Tillverkaren ska upprätta och uppdatera information för att beskriva de viktigaste miljörelaterade delarna i

ledningssystemet och förfarandena för att kontrollera alla dokument som krävs.

3.3.2 Dokumentationen av produkten ska särskilt innehålla följande:

a) En allmän beskrivning av produkten och dess avsedda användning.

b) Resultaten av relevanta miljöbedömningsstudier som utförts av tillverkaren och/eller hänvisningar till litteratur

om miljöbedömningar eller fallstudier som används av tillverkaren vid utvärdering, dokumentation och fast­

ställande av olika lösningar för produktdesignen.

c) Produktens ekologiska profil om det krävs enligt genomförandeåtgärden.

d) Dokument som innehåller en redogörelse för resultaten av mätningarna av de krav på ekodesign som genom­

förts, även detaljerade uppgifter om dessa mätningars överensstämmelse med de krav på ekodesign som fast­

ställs i den tillämpliga genomförandeåtgärden.

e) Tillverkaren ska fastställa specifikationer, i vilka det särskilt framgår vilka standarder som tillämpats. Om

standarderna i artikel 10 inte tillämpats eller om de inte fullt ut omfattar kraven i den tillämpliga genom­

förandeåtgärden, ska specifikationerna innehålla en beskrivning av de medel som använts för att uppnå över­

ensstämmelse.

f) En kopia av den information som rör produktens miljömässiga designaspekter som ska lämnas i enlighet med

kraven i del 2 i bilaga I.

3.4 Kontroll

och

korrigerande

åtgärder

3.4.1 Tillverkaren ska

a) vidta alla nödvändiga åtgärder för att garantera att produkten kommer att tillverkas i enlighet med design­

specifikationerna och med kraven i den tillämpliga genomförandeåtgärden,

b) fastställa och uppdatera förfaranden för att undersöka och hantera bristande överensstämmelse samt genomföra

de ändringar i de dokumenterade förfarandena som följer av de korrigerande åtgärderna, och

c) minst vart tredje år utföra en fullständig intern revision av ledningssystemet med avseende på dess miljödelar.

SV

L 285/30

Europeiska unionens officiella tidning

31.10.2009

175

Bilaga 3

Ds 2010:34

BILAGA VI

EG-försäkran om överensstämmelse

(som det hänvisas till i artikel 5.3)

EG-försäkran om överensstämmelse ska innehålla följande upplysningar:

1. Tillverkarens eller dennes representants namn och adress.

2. En beskrivning av modellen så att den kan identifieras entydigt.

3. I förekommande fall, hänvisningar till de harmoniserade standarder som använts.

4. I förekommande fall, övriga tekniska standarder och specifikationer som använts.

5. I förekommande fall, hänvisningar till annan gemenskapslagstiftning som innehåller bestämmelser om anbringande av

CE-märkningen.

6. Namnet på den person som är bemyndigad att underteckna bindande dokument på tillverkarens eller dennes repre­

sentants vägnar, samt personens underskrift.

SV

31.10.2009 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

285/31

176

Bilaga 3

Ds 2010:34

BILAGA VII

Genomförandeåtgärdernas innehåll

(som det hänvisas till i artikel 15.8)

Genomförandeåtgärden ska särskilt innehålla följande:

1. En exakt definition av den eller de typer av produkter som omfattas.

2. Kraven på ekodesign för de produkter som omfattas, genomförandedatum, stegvisa åtgärder eller övergångsåtgärder

eller övergångsperioder:

a) Om det rör sig om allmänna krav på ekodesign, ska de relevanta faserna och aspekterna bland dem som nämns i

punkt 1.1 och 1.2 i bilaga I, åtföljda av exempel på parametrar bland dem som nämns i punkt 1.3 i bilaga I, anges

som riktlinjer för att utvärdera förbättringarna i fråga om fastställda miljöaspekter.

b) Om det rör sig om specifika krav på ekodesign ska nivån anges.

3. De parametrar för ekodesign som avses i del 1 i bilaga I för vilka inga krav på ekodesign är nödvändiga.

4. Kraven rörande installationen av produkten, om det är direkt relevant för miljöprestandan.

5. De mätningsstandarder och/eller mätmetoder som ska användas. Om möjligt ska harmoniserade standarder vilkas

referensnummer offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning användas.

6. Närmare upplysningar om bedömningen av överensstämmelse enligt beslut 93/465/EEG:

a) Om de moduler som ska användas skiljer sig från modul A, ska de faktorer som leder till att ett särskilt förfarande

väljs anges.

b) Om det är relevant, ska kriterierna för godkännande och/eller certifiering av tredje part anges.

Om andra moduler fastställs i andra EG-krav för samma produkt, ska modulen som fastställs i genomförandeåtgärden

gälla för det berörda kravet.

7. Krav på att tillverkarna ska överlämna uppgifter, framför allt om de faktorer i den tekniska dokumentationen som

behövs för att underlätta kontrollen av huruvida produkten överensstämmer med genomförandeåtgärden.

8. Längden på den övergångsperiod under vilken medlemsstaterna ska tillåta utsläppande på marknaden och/eller ibruk­

tagande av produkter som uppfyller gällande bestämmelser inom deras territorium vid den tidpunkt då genomförande­

åtgärden antas.

9. Datum för utvärderingen och en eventuell revidering av genomförandeåtgärden, med hänsyn till takten i den tekniska

utvecklingen.

SV

L 285/32

Europeiska unionens officiella tidning

31.10.2009

177

Bilaga 3

Ds 2010:34

BILAGA VIII

Självreglering

(som det hänvisas till i artikel 17)

Förutom det grundläggande rättsliga kravet på att självregleringsinitiativ ska vara förenliga med alla bestämmelser i

fördraget (framför allt om den inre marknaden och konkurrens) samt med gemenskapens internationella åtaganden,

bland dem också bestämmelserna för multilateral handel, kan följande icke uttömmande förteckning över vägledande

kriterier användas för att bedöma möjligheten att godkänna självregleringsinitiativ som alternativ till en genomförande­

åtgärd enligt detta direktiv:

1. Möjligheter till deltagande

Aktörer från tredjeländer ska ha möjlighet att delta i både självregleringsinitiativens förberedande fas och genom­

förandefas.

2. Mervärde

Självregleringsinitiativen ska skapa ett mervärde (jämfört med den vanliga näringsverksamheten) i form av bättre

miljöprestanda som helhet hos de produkter som berörs av dem.

3. Representativitet

Näringslivet och dess sammanslutningar som medverkar i en självreglerande åtgärd ska företräda en bred majoritet av

den relevanta ekonomiska sektorn, med så få undantag som möjligt. Man ska se till att konkurrensbestämmelserna

respekteras.

4. Kvantitativt uttryckta och etappvis fördelade mål

De mål som uppställs av de berörda parterna ska vara klara och entydiga och ha en väldefinierad utgångspunkt. Om

ett självregleringsinitiativ omfattar en längre tidsrymd ska även etappmål ingå. Övervakningen av att målen och

etappmålen nås ska kunna ske på ett trovärdigt sätt och till ett överkomligt pris med hjälp av klara och tillförlitliga

indikatorer. Utvecklingen av dessa indikatorer ska underlättas med hjälp av information från forskning samt veten­

skapliga och tekniska bakgrundsuppgifter.

5. Det civila samhällets medverkan

För att tillförsäkra insyn ska självregleringsinitiativen offentliggöras, även med hjälp av Internet och andra elektroniska

informationsmedel.

Samma ska gälla för etappvisa och slutliga övervakningsrapporter. De berörda parterna, däribland medlemsstater,

näringslivet, frivilligorganisationer på miljöområdet och konsumentföreningar, ska få möjlighet att yttra sig om själv­

regleringsinitiativen.

6. Övervakning och rapportering

Varje självregleringsinitiativ ska ha ett väl utformat system för övervakning med en tydlig ansvarsfördelning mellan

näringslivet och oberoende kontrollörer. Kommissionens avdelningar ska inbjudas att tillsammans med parterna i

självregleringsinitiativet övervaka att målen nås.

Planen för övervakning och rapportering ska vara ingående, medge insyn och präglas av objektivitet. Det ska även

fortsättningsvis tillkomma kommissionens avdelningar att med bistånd av den kommitté som avses i artikel 19.1

bedöma om målen i de frivilliga avtalen eller andra åtgärder för självreglering har uppnåtts.

7. Kostnadseffektiv förvaltning av självregleringsinitiativ

Förvaltningskostnaderna för självregleringsinitiativ, framför allt för övervakningen, får inte vara oskäligt betungande i

förhållande till initiativens mål samt jämfört med andra tillgängliga politiska styrmedel.

SV

31.10.2009 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

285/33

178

Bilaga 3

Ds 2010:34

8. Hållbarhet

Självregleringsinitiativen ska utgöra ett svar på de politiska målen för detta direktiv, bland dem dess helhetsperspektiv,

och vara förenliga med de ekonomiska och sociala dimensionerna av en hållbar utveckling. Skyddet av konsumen­

ternas intressen, dvs. hälsa, livskvalitet och ekonomiska intressen, ska också ingå i målen.

9. Förenlighet med andra incitament

Självregleringsinitiativen kommer knappast att leda till de resultat som förväntas om andra faktorer och incitament,

såsom marknadens krav, skatter eller nationell lagstiftning, ger motstridiga signaler till dem som medverkar i själv­

regleringsinitiativet. Politisk konsekvens är viktig i detta sammanhang och ska beaktas vid bedömningen av effekten

hos ett självregleringsinitiativ.

BILAGA IX

DEL A

Upphävt direktiv och ändringar av det

(som det hänvisas till i artikel 24)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/32/EG

(EUT L 191, 22.7.2005, s. 29)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/28/EG

(EUT L 81, 20.3.2008, s. 48)

Endast artikel 1

DEL B

Förteckning över tidsfrister för införlivande med nationell lagstiftning

(som det hänvisas till i artikel 24)

Direktiv Sista

datum

för

införlivande

2005/32/EG 11

augusti

2007

2008/28/EG

SV

L 285/34

Europeiska unionens officiella tidning

31.10.2009

179

Bilaga 3

Ds 2010:34

BILAGA X

Jämförelsetabell

Direktiv 2005/32/EG Detta

direktiv

Artiklarna 1–20 Artiklarna

1–20

Artikel 21

Artikel 22

Artikel 23 Artikel

21

Artikel 24 Artikel

22

Artikel 25

— Artikel

23

— Artikel

24

Artikel 26 Artikel

25

Artikel 27 Artikel

26

Bilagorna I–VIII Bilagorna

I–VIII

— Bilaga

IX

— Bilaga

X

SV

31.10.2009 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

285/35

180

Bilaga 3

Ds 2010:34