Ds 2013:29

Märkning av textilprodukter

1. Författningsförslag

1.1. Förslag till lag om märkning av textilprodukter

Härigenom föreskrivs följande.

Lagens tillämpningsområde

1 § Denna lag kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1007/2011 av den 27 september 2011 om benämningar på textilfibrer och därtill hörande etikettering och märkning av fibersammansättningen i textilprodukter och om upphävande av rådets direktiv 73/44/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 96/73/EG och 2008/121/EG

1

.

Förordningen innehåller krav som ska vara uppfyllda för att en textilprodukt ska få tillhandahållas på marknaden.

Definitioner

2 § Termer och uttryck i denna lag har samma betydelse som i förordning (EU) nr 1007/2011.

1 EUT L 272, 18.10.2011, s. 1 (Celex 32011R1007).

Författningsförslag Ds 2013:29

Marknadskontroll

Marknadskontrollmyndighet

3 § Den myndighet som regeringen bestämmer ska utöva marknadskontroll enligt förordning (EU) nr 1007/2011 och denna lag.

Bestämmelser om marknadskontroll finns även i artiklarna 15–29 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93

2

.

Förelägganden och förbud

4 § Marknadskontrollmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som behövs i ett enskilt fall för att förordning (EU) nr 1007/2011 och denna lag ska följas.

5 § Ett föreläggande eller förbud enligt 4 § eller ett beslut om åtgärd enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 ska förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt.

Omedelbar verkställbarhet

6 § Marknadskontrollmyndigheten får bestämma att beslut enligt 4 § och enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 ska gälla omedelbart.

2 EUT L 218, 13.8.2008, s. 30 (Celex 32008R0765).

Ds 2013:29 Författningsförslag

Ekonomisk ersättning

7 § En ekonomisk aktör ska ersätta marknadskontrollmyndigheten för kostnader för provtagning och undersökning av prov, om det vid kontroll visar sig att en lämnad uppgift om innehållet av textila fibrer i något väsentligt avseende är oriktig.

Marknadskontrollmyndigheten ska ersätta en ekonomisk aktör för varuprover och liknande, om det finns särskilda skäl för det.

Tystnadsplikt

8 § Den som har befattat sig med ett ärende som gäller marknadskontroll enligt denna lag får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han eller hon har fått veta om någons affärs- eller driftsförhållanden.

I det allmännas verksamhet tillämpas offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) i stället för första stycket.

Sanktioner enligt marknadsföringslagen

9 § En marknadsföringsåtgärd som strider mot förordning (EU) nr 1007/2011 kan medföra marknadsstörningsavgift enligt 2936 §§marknadsföringslagen (2008:486).

10 § En marknadsstörningsavgift får inte åläggas någon för en överträdelse av ett förbud eller en underlåtelse att följa ett föreläggande som har meddelats vid vite enligt denna lag.

Överklagande

11 § Marknadskontrollmyndighetens beslut i enskilda fall enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Författningsförslag Ds 2013:29

1. Denna lag träder i kraft den 1 november 2013, då lagen (1992:1231) om märkning av textilier ska upphöra att gälla.

2. Äldre föreskrifter gäller dock till och med den 9 november 2014 i fråga om textilprodukter som har släppts ut på marknaden före den 8 maj 2012.

3. Förelägganden och förbud som har meddelats enligt äldre föreskrifter ska fortfarande gälla.

Ds 2013:29 Författningsförslag

1.2. Förslag till förordning om märkning av textilprodukter

Regeringen föreskriver följande.

1 § Konsumentverket utövar marknadskontroll enligt förordning (EU) nr 1007/2011 av den 27 september 2011 om benämningar på textilfibrer och därtill hörande etikettering och märkning av fibersammansättningen i textilprodukter och om upphävande av rådets direktiv 73/44/EEG och

Europaparlamentets och rådets direktiv 96/73/EG och 2008/121/EG

1

och enligt lagen (2013:000) om märkning av

textilprodukter.

1. Denna förordning träder i kraft den 1 november 2013, då förordningen (1993:969) om märkning av textilier ska upphöra att gälla.

2. Äldre föreskrifter gäller dock till och med den 9 november 2014 i fråga om textilprodukter som har släppts ut på marknaden före den 8 maj 2012.

1 EUT L 272, 18.10.2011, s. 1 (Celex 32011R1007).

2. Ärendet

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1007/2011 av den 27 september 2011 om benämningar på textilfibrer och därtill hörande etikettering och märkning av fibersammansättningen i textilprodukter och om upphävande av rådets direktiv 73/44/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 96/73/EG och 2008/121/EG trädde i kraft den 7 november 2011 och tillämpas från den 8 maj 2012.

1

Förordningen finns i bilaga 1.

Sedan den 1 januari 2010 gäller Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter.

2

Förordningen innehåller bestämmelser om

ackreditering, marknadskontroll, kontroll av produkter från tredjeländer och CE-märkning. Förordningen ska i vissa fall tillämpas vad gäller textilprodukter och finns i bilaga 2.

Mot denna bakgrund finns det ett behov av att se över det svenska regelverket för att säkerställa dels att det inte överlappar EU-förordningarna, dels att kompletterande regler införs i de fall EU-förordningen om märkning av textilprodukter ger medlemsstaterna beslutanderätt eller där det finns behov av nationella föreskrifter.

1 EUT L 272, 18.10.2011, s. 1 (Celex 32011R1007). 2 EUT L 218, 13.8.2008, s. 30 (Celex 32008R0765).

3. Gällande ordning

3.1. Lagen om märkning av textilier

Lagen (1992:1231) om märkning av textilier trädde i kraft i samband med att avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet) trädde i kraft, den 1 januari 1994. Därmed anpassades svensk rätt till tre EG-direktiv

1

och två EG-

rekommendationer

2

om benämningar på textila fibrer och

märkning av textilprodukter samt om metoder för kvantitativ analys av fiberblandningar.

3

Lagen tillämpas på textilier som tillhandahålls i näringsverksamhet. Med textilier avses varor som helt eller delvis består av textila fibrer (1 §).

Med stöd av lagen får regeringen meddela föreskrifter om att textilier ska vara märkta med en uppgift om innehållet av textila

1 Rådets direktiv 71/307/EEG av den 26 juli 1971 rörande tillnärmningen av medlemsstaternas lagstiftning om benämningar på textilier (EGT L 185, 16.8.1971, s. 16, Celex 31971L0307), rådets direktiv 72/276/EEG av den 17 juli 1972 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om vissa metoder för kvantitativ analys av binära textilfiberblandningar (EGT L 173, 31.7.1972, s. 1, Celex 31972L0276) och rådets direktiv 73/44/EEG av den 26 februari 1973 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kvantitativ analys av ternära fiberblandningar (EGT L 83, 30.3.1973, s. 1, Celex 31973L0044). 2 Kommissionens rekommendation 87/142/EEG av den 6 februari 1987 om vissa metoder för avlägsnandet av fiberfrämmande material före kvantitativ analys av fiberblandningar (EGT L 57, 27.2.1987, s. 52, Celex 31987H0142) och kommissionens rekommendation 87/185/EEG av den 6 februari 1987 om kvantitativa analysmetoder för identifiering av akryl- och modakrylfibrer, klorfibrer och trivynfibrer (EGT L 75, 17.3.1987, s. 28, Celex 31987H0185). 3Prop. 1992/93:33, bet. 1992/93:LU12, rskr. 1992/93:48.

Gällande ordning Ds 2013:29

fibrer eller att de på något annat sätt ska vara försedda med en sådan uppgift. Närmare föreskrifter om detta får meddelas av den myndighet som regeringen bestämmer (2 §).

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får även meddela föreskrifter om hur textila fibrer får benämnas och beskrivas samt vilka metoder för kvantitativ analys av textila fiberblandningar som ska användas vid provning och kontroll (3 §).

Den myndighet som regeringen bestämmer ska se till att de föreskrifter följs som har meddelats med stöd av lagen. Denna tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att se till att föreskrifterna följs (4 §).

Regeringen får meddela föreskrifter om att en näringsidkare är skyldig att betala kostnader för provtagning och undersökning av textilier. Regeringen får även meddela föreskrifter om att en näringsidkare är skyldig att lämna sådana upplysningar, handlingar, varuprov eller liknande som behövs för att tillsynsmyndigheten ska kunna se till att meddelade föreskrifter har följts (5 §).

Tillsynsmyndighetens beslut i enskilda fall enligt lagen eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten (6 §).

3.2. Förordningen om märkning av textilier

Förordningen (1993:696) om märkning av textilier gäller sådana textilier som avses i 1 § lagen om märkning av textilier (2 §).

Textilierna ska genom märkning eller på annat sätt vara försedda med en uppgift om innehållet av textila fibrer. Konsumentverket får meddela närmare föreskrifter om uppgiftsskyldigheten inbegripet undantag från den (4 §). Konsumentverket får även meddela föreskrifter om hur textila fibrer får benämnas och beskrivas (5 §).

Ds 2013:29 Gällande ordning

Konsumentverket är tillsynsmyndighet och ska se till att föreskrifterna om textilmärkning följs (6 §). En näringsidkare som tillhandahåller textilier är skyldig att på begäran lämna Konsumentverket sådana upplysningar, handlingar, varuprov och liknande som behövs för tillsynen (7 §). En näringsidkare som tillhandahåller textilier är dessutom skyldig att ersätta Konsumentverkets kostnader för provtagning och undersökning av textilier, om det vid kontroll visar sig att en lämnad uppgift i något väsentligt avseende är oriktig (8 §).

Om Konsumentverket meddelar ett föreläggande eller förbud med stöd av lagen om märkning av textilier, får det förenas med vite (9 §).

Den som med uppsåt eller oaktsamhet bryter mot föreskrifterna om märkning eller mot föreskrifter om uppgiftsskyldigheten ska dömas till böter (10 §). I vissa fall ska det inte dömas till ansvar.

3.3. Konsumentverkets föreskrifter om benämningar på textilier

Konsumentverket har meddelat föreskrifter om hur textilier ska benämnas (KOVFS 2010:1). Föreskrifterna reglerar uppgiftsskyldigheten avseende innehållet av textila fibrer och hur textila fibrer får benämnas och beskrivas samt vilka metoder för kvantitativ analys av textila fibersammansättningar som ska användas vid provning och kontroll. Det är genom dessa föreskrifter som det materiella innehållet i EU-reglerna om benämning på och märkning av textila produkter har införlivats med svensk rätt.

Textilprodukter får marknadsföras endast när de uppfyller kraven i föreskrifterna (1 §). I bilagor till föreskrifterna finns bl.a. förteckningar över textilfibrer.

Föreskrifterna är anpassade till de ändringar av EU-reglerna om benämningar på och märkning av textila produkter som har skett sedan lagen om märkning av textilier trädde i kraft. De tre

Gällande ordning Ds 2013:29

s.k. textildirektiven

4

gällde till den 8 maj 2012. Konsumentverket

har upphävt sina föreskrifter om benämning av textilier per den dagen. I fråga om textilprodukter som släppts ut på marknaden före den 8 maj 2012 ska dock de upphävda föreskrifterna fortsätta att gälla till och med den 9 november 2014.

3.4. En EU-förordning om märkning av textilprodukter

Genom EU-förordningen om märkning av textilprodukter slås de tre textildirektiven samman. Det är främst redaktionella skäl som ligger bakom förändringen; de tre direktiven är mycket tekniska till sitt innehåll och har på grund av senare ändringar blivit svåröverskådliga. För att undvika att medlemsstaterna måste införliva tekniska ändringar, med den administrativa belastning detta innebär, och för att göra det möjligt att snabbare anta nya benämningar på textilfibrer som börjar tillämpas samtidigt i hela unionen, har en förordning bedömts vara den bästa regleringsformen (jfr skäl 1 och 2).

Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter för fastställandet av tekniska kriterier och förfaranderegler för beslut om att tillåta avvikelser för fiberinnehåll samt om ändringar av vissa av bilagorna för att beakta den tekniska utvecklingen och för att införa nya benämningar på textilfibrer (artikel 21).

Nedan följer en redogörelse för de viktigaste bestämmelserna i EU-förordningen.

4 Rådets direktiv 73/44/EEG av den 26 februari 1973 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kvantitativ analys av ternära fiberblandningar (EGT L 83, 30.3.1973, s. 1, Celex 31973L0044), Europaparlamentets och rådets direktiv 96/73/EG av den 16 december 1996 om vissa metoder för kvantitativ analys av binära textilfiberblandningar (EGT L 32, 3.2.1997, s. 1, Celex 31996L0073) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/121/EG av den 14 januari 2009 om benämningar på textilier (EUT L 19, 23.1.2009, s. 29, Celex 32008L0121).

Ds 2013:29 Gällande ordning

3.4.1. Syfte, tillämpningsområde och definitioner

EU-förordningen om märkning av textilprodukter reglerar vissa aspekter av etikettering och märkning av textilier, i synnerhet benämningar på textilfibrer (skäl 5). Syftet med förordningen är att den inre marknaden ska fungera bättre och att förbättra informationen till konsumenterna (artikel 1). Ett grundläggande krav är att textilprodukter får tillhandahållas på marknaden endast om de är etiketterade, märkta eller åtföljda av s.k. handelsdokument i enlighet med förordningen (artikel 4).

EU-förordningen ska tillämpas på textilprodukter som tillhandahålls inom EU (artikel 2.1). Med textilprodukt avses en produkt i obearbetat, halvbearbetat, bearbetat, halvförädlat, halvkonfektionerat eller konfektionerat tillstånd som uteslutande består av textilfibrer, oavsett vilket förfarande som använts för deras blandning eller sammansättning (artikel 3.1 a). Följande produkter ska behandlas på samma sätt som textilprodukter (artikel 2.2):

a) Produkter som består av minst 80 viktprocent textilfibrer.

b) Möbel-, paraply- och markistyg som består av minst 80

viktprocent textila inslag.

c) Textila inslag i

i) det övre skiktet i flerlagrade golvbeläggningar, ii) madrassbeläggningar, iii) beläggningar på campingartiklar, förutsatt att dessa textila inslag utgör minst 80 viktprocent av dessa beläggningar.

d) Textilier som ingår i andra produkter som en väsentlig del

i de fall deras sammansättning deklareras. EU-förordningen gäller dock inte textilprodukter som levereras till personer som arbetar i hemmet eller till fristående företag som utför arbete med tillhandahållet material utan att detta överlåts mot betalning (artikel 2.3). Förordningen gäller inte heller skräddarsydda textilprodukter som tillverkas av skräddare som är egenföretagare (artikel 2.4).

Gällande ordning Ds 2013:29

3.4.2. Benämningar på textilfibrer samt krav på märkning

I EU-förordningen om märkning av textilprodukter finns regler om benämningar på textilfibrer och därtill hörande krav på etikettering och märkning. I bilaga I till förordningen finns en förteckning över benämningar på textilfibrer som ska användas (artikel 5.1).

En tillverkare eller en person som handlar på en tillverkares vägnar får ansöka hos kommissionen om att få en ny benämning på en textilfiber införd i förteckningen (artikel 6).

Endast textilprodukter som uteslutande består av ett fiberslag får etiketteras eller märkas som ”100 %”, ”ren” eller ”hel-” (artikel 7.1). Textilprodukter får etiketteras eller märkas med beteckningen ”ny ull” om den uteslutande består av en ullfiber som aldrig tidigare ingått i en färdig vara (artikel 8.1).

Textilprodukter som består av flera fiberslag ska etiketteras och märkas med namn på och viktprocent för samtliga ingående fiberslag i fallande ordning (artikel 9.1).

Om produkten innehåller två eller flera textila inslag med olika textilfiberinnehåll, ska den vara försedd med en etikett eller märkning som anger textilfiberinnehållet i varje inslag (artikel 11.1).

Förekomsten av icke-textila delar av animaliskt ursprung i textilprodukter ska anges genom att frasen ”Innehåller icketextila delar av animaliskt ursprung” återges på etiketten eller märkningen (artikel 12). Kravet saknar motsvarighet i de tre textildirektiven.

Textilprodukter ska när de tillhandahålls på marknaden förses med etikett eller märkning som anger deras fibersammansättning. Etiketten och märkningen ska vara hållbar, lätt att läsa, synlig och åtkomlig samt, när en etikett används, ordentligt fastsatt (artikel 14.1). När produkterna levereras till ekonomiska aktörer inom leveranskedjan får etiketterna och märkningen ersättas av eller kompletteras med åtföljande handelsdokument (artikel 14.2).

Ds 2013:29 Gällande ordning

Tillverkare som släpper ut en textilprodukt på marknaden ska se till att etiketten eller märkningen tillhandahålls och att informationen på den är korrekt. Om tillverkaren inte är etablerad i EU, åvilar denna skyldighet importören (artikel 15.1). En distributör ska likställas med tillverkare, om distributören släpper ut en produkt på marknaden i eget namn eller under eget varumärke, själv sätter fast etiketten eller ändrar innehållet på etiketten (artikel 15.2).

Distributörer som tillhandahåller en textilprodukt på marknaden ska se till att produkten är försedd med lämplig etikett eller märkning i enlighet med EU-förordningen (artikel 15.3). Tillverkare, importörer och distributörer ska se till att den information som ges när textilprodukterna tillhandahålls på marknaden inte kan förväxlas med de benämningar på textilfiber och beskrivningar av fibersammansättningar som finns i bilaga I till förordningen (artikel 15.4).

Beskrivningen av textilfibersammansättningen ska vara lätt att läsa, synlig och klar samt anges med tryck som är enhetligt i fråga om storlek, stil och typsnitt i kataloger och annan reklam samt på förpackningar, etiketter och märkning. Denna information ska vara klart synlig för konsumenten före köpet, även när köpet sker på elektronisk väg (artikel 16.1).

Varumärken eller firmanamn får anges omedelbart före eller efter beskrivningen av textilfibersammansättningen. Om ett varumärke eller firmanamn innehåller en av de benämningar på textilfiber som förtecknas i bilaga I till EU-förordningen eller en benämning som lätt kan förväxlas med en sådan benämning, ska emellertid varumärket eller namnet anges omedelbart före eller efter beskrivningen av textilfibersammansättningen (artikel 16.2). Etiketten eller märkningen ska tillhandahållas på det eller de officiella språken i den medlemsstat på vars territorium textilprodukten tillhandahålls konsumenten, om inte annat gäller i medlemsstaten (artikel 16.3).

Gällande ordning Ds 2013:29

3.4.3. Marknadskontroll

Marknadskontrollen av de produkter som omfattas av EUförordningen om märkning av textilprodukter ska ske i enlighet med EU-förordningen om marknadskontroll

3

och EU-direktivet

om produktsäkerhet

4

(skäl 14).

Marknadskontrollmyndigheterna ska kontrollera att textilprodukternas fibersammansättning överensstämmer med den information som lämnas (artikel 18). Kontrollen ska göras i enlighet med metoder som anges i bilaga VIII till EUförordningen (artikel 19.1).

3.4.4. Ikraftträdande

EU-förordningen om märkning av textilprodukter tillämpas från och med den 8 maj 2012 (artikel 28). Textildirektiven upphör att gälla vid samma tidpunkt (artikel 27). Textilprodukter som överensstämmer med 2008 års textildirektiv och som släppts ut på marknaden före den 8 maj 2012 får dock fortsätta att tillhandahållas på marknaden till och med den 9 november 2014 (artikel 26).

EU-förordningen är bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater (artikel 288 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt).

3 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter (EUT L 218, 13.8.2008, s. 30, Celex 32008R0765). 4 Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG av den 3 december 2001 om allmän produktsäkerhet (EGT L 11, 15.1.2002, s. 4, Celex 32001L0095).

4. Ett kompletterande regelverk för märkning av textilprodukter

4.1. En ny lag och en ny förordning om märkning av textilprodukter

Förslag: Den hittillsvarande lagen om märkning av textilier

ersätts med en ny lag om märkning av textilprodukter. Den hittillsvarande förordningen i ämnet ersätts också.

Skälen för förslaget: Märkning av textilprodukter, som

tidigare har reglerats i EU-direktiv som har genomförts i svensk rätt genom lagen om märkning av textilier, förordningen om märkning av textilier och Konsumentverkets föreskrifter om benämningar på textilier, regleras numera i EU-förordningen om märkning av textilprodukter. Det svenska regelverket bör därför ses över och kompletterande nationella regler bör införas i de fall EU-förordningen ger medlemsstaterna beslutanderätt eller där det finns behov av nationella föreskrifter. Den kompletterande regleringen samlas lämpligen i en ny lag om märkning av textilprodukter samt en därtill hörande förordning.

EU-förordningen om märkning av textilprodukter är direkt tillämplig. I lagen bör det, som en upplysning till läsaren, anges vad EU-förordningen går ut på, dvs. att förordningens krav på

Ett kompletterande regelverk för märkning av textilprodukter Ds 2013:29

textilprodukter ska vara uppfyllda för att produkterna ska få tillhandahållas på marknaden.

4.2. Marknadskontroll

4.2.1. Ett nytt regelverk för tillsynen

Förslag: Begreppet tillsyn ersätts av begreppet marknads-

kontroll. Närmare bestämmelser om marknadskontroll finns i EU-förordningen om marknadskontroll.

De hittillsvarande bestämmelser som överlappar EUförordningen om marknadskontroll tas bort.

Skälen för förslaget: EU-förordningen om marknadskontroll

ska tillämpas från och med den 1 januari 2010 på produkter som omfattas av harmoniserad EU-lagstiftning (artikel 15.1).

Marknadskontroll är den verksamhet som bedrivs och de åtgärder som vidtas av myndigheterna för att se till att produkter överensstämmer med de krav som fastställs i gemenskapslagstiftningen och inte hotar hälsan, säkerheten eller andra aspekter av skyddet av allmänintresset (artikel 2.17).

I EU-förordningen om marknadskontroll anges vilka befogenheter som den s.k. marknadskontrollmyndigheten har. Vissa bestämmelser är direkt tillämpliga för myndigheten (artiklarna 19 och 27–29). Vissa andra bestämmelser kräver nationell lagstiftning för att kunna tillämpas.

Marknadskontrollmyndigheten ska göra lämpliga kontroller i tillräcklig omfattning genom granskning av dokument och, där så är lämpligt, fysisk undersökning av ett ändamålsenligt urval av produkter (artikel 19 i EU-förordningen om marknadskontroll). Myndigheten har vidare befogenhet att kräva att en s.k. ekonomisk aktör tillhandahåller den dokumentation och information som behövs för marknadskontrollen, kräva tillträde

Ds 2013:29 Ett kompletterande regelverk för märkning av textilprodukter

till de ekonomiska aktörernas lokaler samt ta provexemplar av produkterna.

Enligt EU-förordningen om märkning av textilprodukter ska marknadskontrollmyndigheten kontrollera att textilprodukternas fibersammansättning överensstämmer med den information som lämnas. Kontrollen ska ske i enlighet med EU-förordningen om marknadskontroll. Begreppet tillsyn i lagen bör följaktligen ersättas av begreppet marknadskontroll. En upplysning som informerar om att det finns bestämmelser om marknadskontroll i EU-förordningen om marknadskontroll bör införas.

De hittillsvarande bestämmelser som överlappar EU-förordningen om marknadskontroll bör tas bort (jfr t.ex. 5 § 2 lagen om märkning av textilier med bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om tillsyn och 7 § förordningen om märkning av textilier om Konsumentverkets rätt till upplysningar m.m.). I följande avsnitt behandlas några frågor som är nödvändiga att reglera genom kompletterande bestämmelser.

4.2.2. Konsumentverket ska vara marknadskontrollmyndighet

Förslag: Marknadskontrollen ska utövas av den myndighet

som regeringen bestämmer. Konsumentverket utses till marknadskontrollmyndighet.

Skälen för förslaget: För att uppfylla de krav som ställs i EU-

rätten ska Sverige utse en myndighet som ska utföra marknadskontrollen av textilprodukter. Konsumentverket, som i dag är tillsynsmyndighet, bedöms ha relevant kompetens att även fortsättningsvis ansvara för att övervaka att regelverket om märkning av textilprodukter följs. Konsumentverket föreslås därför utöva marknadskontroll enligt det nya regelverket om

Ett kompletterande regelverk för märkning av textilprodukter Ds 2013:29

märkning av textilprodukter. Detta bör lämpligen bestämmas i förordning.

EU-förordningen om märkning av textilprodukter är direkt tillämplig. Det saknas därför utrymme för att, som hittills, bemyndiga Konsumentverket att meddela föreskrifter om hur textilier ska märkas, hur textila fibrer får benämnas och beskrivas och vilka analysmetoder som ska användas vid provning och kontroll.

4.2.3. Förelägganden och förbud i samband med marknadskontroll

Förslag: Konsumentverket får meddela de förelägganden och

förbud som behövs i ett enskilt fall för att EU-förordningen om märkning av textilprodukter och lagen om märkning av textilprodukter ska följas.

Ett sådant föreläggande eller förbud får förenas med vite. Detsamma gäller ett beslut om åtgärd enligt EU-förordningen om marknadskontroll.

Konsumentverket får bestämma att förelägganden, förbud och beslut ska gälla omedelbart.

Skälen för förslagen

Allmänna krav på marknadskontrollen

Konsumentverket ska kontrollera att textilprodukternas fibersammansättning överensstämmer med den information som lämnas. Verket ska ges de befogenheter som behövs för att utföra kontrollen. Vissa befogenheter tillerkänns Konsumentverket redan genom EU-förordningen om marknadskontroll (se avsnitt 4.2.1). Förordningen är dock inte uttömmande i detta avseende. I vissa fall krävs kompletterande lagstiftning för att

Ds 2013:29 Ett kompletterande regelverk för märkning av textilprodukter

reglera Konsumentverkets befogenheter. Dessa fall behandlas nedan.

Förelägganden och förbud

Syftet med marknadskontrollen är att säkerställa att en vara som inte uppfyller EU-lagstiftningen dras tillbaka, förbjuds eller hindras från att tillhandahållas (artikel 16.2). Därutöver ska medlemsstaterna på lämpligt sätt kontrollera att det vidtas rättelse (artikel 18.2). Konsumentverket ska ges de befogenheter och resurser som krävs för att verket ska kunna utföra sina uppgifter (artikel 18.3).

Om Konsumentverket anser att en textilprodukt inte är etiketterad, märkt eller åtföljd av handelsdokument i enlighet med vad som krävs i EU-förordningen om märkning av textilprodukter, får verket besluta om s.k. begränsande åtgärder. En sådan åtgärd kan vara att förelägga en tillverkare att dra tillbaka en textilprodukt från marknaden (artikel 21 i EUförordningen om marknadskontroll). Det ställs inte något krav i EU-rätten på att Konsumentverket ska ges just dessa befogenheter, som verket har enligt den hittillsvarande lagen. Av allt att döma utgör de användbara instrument. Det föreslås därför att Konsumentverket även fortsättningsvis ska kunna besluta om begränsande åtgärder.

Vite

Konsumentverket får, enligt det hittillsvarande regelverket för märkning av textilier, förena förelägganden och förbud med vite. Detta bör gälla även framöver. För att Konsumentverkets befogenhet att meddela förelägganden, förbud och besluta åtgärder enligt EU-förordningen om marknadskontroll ska kunna tillämpas i praktiken och få genomslag bör myndighetens beslut om sådana åtgärder kunna förenas med vite, om det inte

Ett kompletterande regelverk för märkning av textilprodukter Ds 2013:29

av särskilda skäl är obehövligt. Det kan t.ex. röra Konsumentverkets tillträde till lokaler (se avsnitt 4.2.1). För viten i allmänhet gäller lagen (1985:2006) om viten.

Omedelbart verkställbara beslut

Om Konsumentverket konstaterat att det finns förutsättningar för ett föreläggande eller förbud, finns det ofta ett behov av att beslutet om åtgärden genast blir gällande. Detsamma gäller de beslut enligt EU-förordningen om marknadskontroll genom vilka Konsumentverket förelägger t.ex. en importör att lämna tillträde till lokaler och att lämna upplysningar, handlingar, varuprover eller liknande. Det kan sålunda vara angeläget att handläggningen inte förhalas genom att behandlingen av ett överklagande inväntas.

Mot denna bakgrund bör det enligt den nya lagen vara möjligt för Konsumentverket att bestämma att dess beslut enligt såväl lagen som EU-förordningen om marknadskontroll ska gälla omedelbart. Den allmänna möjligheten att få inhibition enligt 28 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) minimerar risken att en ekonomisk aktör drabbas av skada på grund av ett felaktigt beslut.

4.2.4. Ersättning för kostnader

Förslag: En ekonomisk aktör ska ersätta Konsumentverkets

kostnader, om det vid kontroll visar sig att en lämnad uppgift om innehållet av textila fibrer i något väsentligt avseende är oriktig. Aktören ska å andra sidan få ersättning för varuprover och liknande, om det finns särskilda skäl för det.

Skälen för förslagen: En näringsidkare som tillhandahåller

textilier är skyldig att kostnadsfritt lämna Konsumentverket de

Ds 2013:29 Ett kompletterande regelverk för märkning av textilprodukter

varuprov och liknande som behövs för tillsynen. Näringsidkaren är dessutom skyldig att betala Konsumentverkets kostnader för provtagning och undersökning av textilier, om det vid kontroll visar sig att en lämnad uppgift om innehållet av textila fibrer i något väsentligt avseende är oriktig (5 § i 1992 års lag om märkning av textilier).

Det är lämpligt att motsvarande ordning gäller för näringsidkarens skyldigheter enligt lagen om märkning av textilprodukter.

Enligt lagstiftningen om produktsäkerhet har näringsidkaren rätt till ersättning från tillsynsmyndigheten för varuprover och liknande, om det finns särskilda skäl för det (34 § första stycket produktsäkerhetslagen [2004:451]). Ett skäl för ersättning kan vara att det krävts prov av en dyrbar vara eller att fler provexemplar har begärts in än som anses normalt (prop. 1988/89:23 s. 115). Även enligt lagen (2011:579) om leksakers säkerhet ska en ekonomisk aktör få ersättning från marknadskontrollmyndigheten för varuprover och liknande, om det finns särskilda skäl för det. Ett särskilt skäl kan vara att myndigheten inte kunnat visa att leksaken inte uppfyller säkerhetskraven (jfr prop. 2010/11:65 s. 81).

I 1992 års lag om märkning av textilier saknar näringsidkaren motsvarande rätt till ersättning. En sådan rätt för ekonomiska aktörer bör införas i den nya lagen om märkning av textilprodukter. En ekonomisk aktör bör ha rätt till ersättning om särskilda skäl föreligger.

4.2.5. Tystnadsplikt och sekretess

Förslag: Den som har befattat sig med ett ärende som gäller

marknadskontroll enligt lagen om märkning av textilprodukter får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han eller hon har fått veta om någons affärs- eller driftsförhållanden.

Ett kompletterande regelverk för märkning av textilprodukter Ds 2013:29

Bedömning: Några kompletterande regler om offentlighet

och sekretess behövs inte.

Skälen för förslaget och bedömningen

Tystnadsplikt

Det är förbjudet för myndigheter att röja eller utnyttja en sekretessbelagd uppgift (2 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen [2009:400]). Förbudet gäller också för en person som fått kännedom om uppgiften genom att för det allmännas räkning delta i en myndighets verksamhet på grund av anställning eller uppdrag hos myndigheten, på grund av tjänsteplikt eller på annan liknande grund.

Det förekommer att uppgifter som kommer fram vid marknadskontroll av produkter hanteras av en vidare krets personer än som omfattas av offentlighets- och sekretesslagen. Exempelvis kan Konsumentverket behöva konsultera teknisk expertis i frågor som rör fibersammansättningen i en textilprodukt. Ofta lär anlitade personer få en sådan anknytning till Konsumentverket att sekretess gäller. Emellertid kan det inte uteslutas att det i verksamheten deltar personer som inte har denna anknytning. Det bör därför införas en tystnadsplikt för den som i annan verksamhet än det allmännas befattat sig med uppgifter i ett ärende om märkning av textilprodukter (jfr 35 § produktsäkerhetslagen).

Sekretess hos Konsumentverket

I offentlighets- och sekretesslagen finns inte någon sekretessbestämmelse som särskilt tar sikte på den typ av tillsynsverksamhet som Konsumentverket ska bedriva i egenskap av marknadskontrollmyndighet.

Ds 2013:29 Ett kompletterande regelverk för märkning av textilprodukter

Sekretess gäller, i den utsträckning regeringen meddelar föreskrifter om det, i en statlig myndighets verksamhet som består i tillsyn över näringslivet (30 kap. 23 § offentlighets- och sekretesslagen). Sekretessen gäller för uppgift om enskilds affärs- eller driftsförhållanden, uppfinningar eller forskningsresultat, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs.

Sekretess gäller i statliga myndigheters verksamhet som rör bl.a. tillsyn över näringslivet i den utsträckning som anges i bilagan till förordningen (9 § första stycket offentlighets- och sekretessförordningen [2009:641]). Omfattningen av sekretessen hos nu berörda myndigheter anges på olika sätt. För tillsyn hos Konsumentverket och Konsumentombudsmannen gäller sekretess, om inte intresset av allmän kännedom om förhållande som rör människors hälsa, miljön eller redligheten i handeln eller ett liknande allmänintresse har sådan vikt att uppgifter bör lämnas ut (bilagan punkt 15). Denna bestämmelse är således inte begränsad till någon särskild tillsynsverksamhet hos myndigheten.

Någon lagändring eller förordningsändring behövs inte med anledning av EU-förordningen om märkning av textilprodukter.

4.3. Sanktioner

Förslag: En åtgärd för att marknadsföra textilier som strider

mot EU-förordningen om märkning av textilprodukter kan medföra en marknadsstörningsavgift enligt marknadsföringslagen.

Marknadsstörningsavgift får, i samband med tillsynen över märkning av textilprodukter, inte åläggas någon för en överträdelse av ett förbud eller en underlåtelse att följa ett föreläggande som har meddelats vid vite.

Straffsanktionen för överträdelser av regelverket tas bort.

Ett kompletterande regelverk för märkning av textilprodukter Ds 2013:29

Skälen för förslagen: Den som med uppsåt eller av oakt-

samhet bryter mot reglerna om märkning och om hur textila fibrer får benämnas och beskrivas ska dömas till böter (10 och 11 §§ i 1993 års förordning om märkning av textilier). I ringa fall ska inte dömas till ansvar. Det ska inte heller dömas till ansvar om gärningen

1. är belagd med straff i brottsbalken,

2. kan föranleda marknadsstörningsavgift enligt marknads-

föringslagen (2008:486), eller

3. omfattas av ett vitesföreläggande enligt marknads-

föringslagen eller förordningen.

Allmänt åtal för brott får väckas bara efter medgivande av Konsumentverket (12 § i 1993 års förordning om märkning av textilier).

Vilseledande affärsmetoder, bl.a. tillhandahållandet av oriktig information som får konsumenter att fatta ett annat affärsbeslut än vad som annars skulle ha varit fallet, är otillåtna enligt EUdirektivet om otillbörliga affärsmetoder

1

. Förbudet är tillämpligt i fråga om märkning av textilprodukter (skäl 19 EU-förordningen om märkning av textilprodukter). Direktivet om otillbörliga affärsmetoder är genomfört i Sverige huvudsakligen genom marknadsföringslagen (2008:486). Marknadsföring ska stämma överens med god marknadsföringssed (5 §). Åtgärder som strider mot annan lagstiftning, t.ex. en EU-förordning, anses strida mot god marknadsföringssed. Vilseledande marknadsföring är förbjuden (10 §). En näringsidkare får vid marknadsföringen inte använda sig av felaktiga påståenden eller andra framställningar som är vilseledande i fråga om näringsidkarens egen eller någon annans näringsverksamhet, bl.a. när det gäller framställningar som rör

1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (EUT L 149, 11.6.2005, s. 22, Celex 32005L0029).

Ds 2013:29 Ett kompletterande regelverk för märkning av textilprodukter

produktens förekomst, art, mängd, kvalitet och andra utmärkande egenskaper.

En näringsidkare vars marknadsföring är otillbörlig får förbjudas att fortsätta med denna eller med någon annan liknande åtgärd (23 § marknadsföringslagen). Ett förbud ska förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt (16 §).

En näringsidkare får åläggas att betala en särskild avgift (marknadsstörningsavgift) om näringsidkaren, eller någon som handlar på näringsidkarens vägnar, uppsåtligen eller av oaktsamhet har brutit mot t.ex. marknadsföringslagens regler om vilseledande marknadsföring (29 §). En marknadsstörningsavgift får inte åläggas någon för en överträdelse av ett förbud eller en underlåtelse att följa ett åläggande som har meddelats vid vite (30 §). Marknadsstörningsavgiften ska fastställas till lägst fem tusen kronor och högst fem miljoner kronor (31 § första stycket).

Det finns sålunda i marknadsföringslagen ett regelverk för sanktioner som är tillämpligt när en ekonomisk aktör inte iakttar sina skyldigheter i fråga om märkningen av textilprodukter vid själva marknadsföringen. Enligt vad som föreslås ovan ska vidare Konsumentverket ha möjlighet att meddela förelägganden och förbud vid vite, även i fall då marknadsföringslagen inte är tillämplig. Det får anses att dessa sanktioner är tillräckliga för att säkerställa att lagen och förordningen efterlevs. En straffsanktion krävs inte heller med hänsyn till överträdelsens allvar.

Den hittillsvarande straffsanktionen, som såvitt känt heller aldrig har kommit till användning, bör därför tas bort.

I lagen om märkning av textilprodukter bör det i stället anges att en marknadsföringsåtgärd som strider mot kraven i EUförordningen om märkning av textilprodukter kan medföra marknadsstörningsavgift enligt marknadsföringslagen. Någon marknadsstörningsavgift bör dock, i likhet med vad som gäller enligt marknadsföringslagen, inte kunna åläggas i fall då förbud eller föreläggande meddelats vid vite.

Ett kompletterande regelverk för märkning av textilprodukter Ds 2013:29

4.4. Överklagande

Förslag: Marknadskontrollmyndighetens beslut i enskilda fall

enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Skälen för förslagen: Enligt lagen om märkning av textilier

får Konsumentverkets beslut i enskilda fall enligt lagen eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen överklagas till allmän förvaltningsdomstol (6 §). Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Andra beslut som får överklagas gäller frågor som regleras i föreskrifter som har meddelats med stöd av ett bemyndigande i lagen, t.ex. beslut om att en näringsidkare ska betala kostnaden för en textilanalys.

I och med att EU-förordningen om märkning av textilprodukter började tillämpas den 8 maj 2012 regleras vissa frågor om åtgärder för marknadskontroll i EU-förordningen om marknadskontroll. Det gäller t.ex. en begäran från Konsumentverket om att få tillträde till en ekonomisk aktörs lokaler.

Det är lämpligt att samma möjligheter till överklagande ska gälla även fortsättningsvis. Även Konsumentverkets beslut med stöd av EU-förordningen om marknadskontroll, t.ex. ett föreläggande att en ekonomisk aktör ska tillhandahålla viss information, ska kunna överklagas. Detta bör, i enlighet med förvaltningslagens (1986:223) allmänna regler om överklagande, gälla även andra åtgärder som Konsumentverket vidtar enligt förordningen, i den mån dessa innebär åligganden för ekonomiska aktörer. Detsamma bör gälla beslut om ekonomisk ersättning.

Behörig domstol att behandla överklaganden av Konsumentverkets beslut är allmän förvaltningsdomstol. Av 14 § andra stycket lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar följer att ett beslut ska överklagas till den förvaltningsrätt inom

Ds 2013:29 Ett kompletterande regelverk för märkning av textilprodukter

vars domkrets ärendet först prövats. Eftersom Konsumentverket ligger i Karlstad ska beslut överklagas till Förvaltningsrätten i Karlstad. Prövningstillstånd krävs för överklagande till kammarrätten. Det finns inte några skäl att frångå denna ordning.

5. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Förslag: Lagen om märkning av textilprodukter och därtill

hörande förordning ska träda i kraft den 1 november 2013, då den hittillsvarande lagen och förordningen ska upphöra att gälla. I fråga om textilprodukter som släppts ut på marknaden före den 8 maj 2012 ska dock äldre bestämmelser gälla till och med den 9 november 2014. Förelägganden och förbud som har meddelats enligt äldre föreskrifter ska fortfarande gälla.

Skälen för förslagen: EU-förordningen om märkning av

textilprodukter tillämpas från och med den 8 maj 2012. De tre textildirektiven upphörde att gälla med verkan från samma tidpunkt.

Lagen om märkning av textilprodukter bör träda i kraft så snart som möjligt. Men hänsyn till den tid som de återstående leden i lagstiftningsprocessen kan väntas ta, föreslås att så sker den 1 november 2013. Vid samma tidpunkt bör lagen (1992:1231) om märkning av textilier upphöra att gälla. För tydlighets skull bör det anges att förelägganden och förbud som har meddelats med stöd av äldre bestämmelser även gäller efter det att dessa har upphävts.

Enligt EU-förordningen om märkning av textilprodukter får textilprodukter som överensstämmer med 2008 års textildirektiv och som släppts ut på marknaden före den 8 maj 2012 fortsätta att tillhandahållas på marknaden till och med den 9 november

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Ds 2013:29

2014, även om produkterna inte skulle uppfylla kraven enligt EU-förordningen. Detta innebär att de bestämmelser som genomför de äldre direktiven bör fortsätta att gälla med avseende på de textilprodukter som släpptes ut på marknaden före den 8 maj 2012. Efter den 9 november 2014 ska dock den nya EUförordningen om märkning av textilprodukter tillämpas även på sådana tidigare utsläppta produkter. Därmed bör också lämpligen den nya lagen och förordningen om märkning av textilprodukter tillämpas fullt ut från den tidpunkten.

Det föreslås ovan att straffbestämmelsen i den hittillsvarande 10 § förordningen (1993:696) om märkning av textilier inte ska ersättas av någon motsvarande straffbestämmelse i förordningen om märkning av textilier. Av 5 § lagen (1964:163) om införande av brottsbalken framgår att straff ska bestämmas efter den lag som gällde när gärningen företogs. Gäller annan lag när dom meddelas, ska den lagen tillämpas, om den leder till frihet från straff eller lindrigare straff. Dessa allmänna straffrättsliga principer bör även gälla i fråga om straff för brott mot reglerna om märkning av textilier. Detta innebär att straff enligt den hittillsvarande förordningen bortfaller vid ikraftträdandet.

6. Konsekvenser

Bedömning: Förslagen medför inte några ökade kostnader

för företagen.

Förslagen bedöms inte heller medföra några ökade kostnader för statliga myndigheter, förvaltningsdomstolar, kommuner eller landsting.

Skälen för bedömningen: EU-förordningen om märkning av

textilprodukter innehåller den reglering som tidigare fanns i de tre s.k. textildirektiven. Den innehåller därutöver en mekanism för att nya benämningar på textilfibrer ska kunna antas snabbare och enklare. Förslagen i denna promemoria syftar till att anpassa regelverket till den nya regleringen. I vissa fall krävs kompletterande regler. I andra fall bör hittillsvarande bestämmelser utmönstras, i den mån de reglerar samma sak som EUförordningen. Även det förhållandet att EU-förordningen om marknadskontroll ska tillämpas vid tillsynen över märkningen av textilprodukter kräver vissa anpassningar.

Sammantaget innebär förslagen i princip inte några förändringar av regelverket i materiellt hänseende. Kraven på märkning av textilprodukter förändras inte. Ändringarna bedöms således inte medföra några ökade kostnader för företag som följer det nu gällande regelverkets krav på märkning av textilprodukter.

Förslaget bedöms inte heller medföra några ökade kostnader för statliga myndigheter, förvaltningsdomstolar, kommuner eller landsting.

7. Författningskommentar

Förslag till lag om märkning av textilprodukter

Lagens tillämpningsområde

1 § Denna lag kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1007/2011 av den 27 september 2011 om benämningar på textilfibrer och därtill hörande etikettering och märkning av fibersammansättningen i textilprodukter och om upphävande av rådets direktiv 73/44/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 96/73/EG och 2008/121/EG. Förordningen innehåller krav som ska vara uppfyllda för att en textilprodukt ska få tillhandahållas på marknaden.

I paragrafen anges att lagen kompletterar EU-förordningen om märkning av textilprodukter. Upplysningsvis anges det även att EU-förordningen innehåller krav som måste vara uppfyllda för att textilprodukter ska få tillhandahållas inom EU. Övervägandena finns i avsnitt 4.1.

Definitioner

2 § Termer och uttryck i denna lag har samma betydelse som i förordning (EU) nr 1007/2011.

Författningskommentar Ds 2013:29

I paragrafen anges att termer och uttryck i lagen har samma betydelse som i EU-förordningen om märkning av textilprodukter.

I artikel 3 i EU-förordningen om märkning av textilprodukter definieras textilprodukt och märkning. I lagen används också några termer, bl.a. ”ekonomisk aktör”, som återfinns i EUförordningen men vars betydelse anges i EU-förordningen om marknadskontroll. Dessa termer har samma betydelse i lagen.

Marknadskontroll

Marknadskontrollmyndighet

3 § Den myndighet som regeringen bestämmer ska utöva marknadskontroll enligt förordning (EU) nr 1007/2011 och denna lag.

Bestämmelser om marknadskontroll finns även i artiklarna 15–29 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93.

I paragrafen, som ansluter till artikel 18 och skäl 14 i EUförordningen om märkning av textilprodukter, anges att en myndighet ska utöva marknadskontroll enligt bl.a. EU-rätten. Övervägandena finns i avsnitt 4.2.1 och 4.2.2.

”Marknadskontroll” är enligt artikel 2.17 i EU-förordningen om marknadskontroll den verksamhet som bedrivs och de åtgärder som vidtas av en myndighet för att se till att produkter som har släppts ut på marknaden överensstämmer med krav som härrör från harmoniserad EU-rätt och inte hotar hälsan, säkerheten eller andra aspekter av skyddet av allmänintresset.

Enligt första stycket bemyndigas regeringen att bestämma vilken eller vilka myndigheter som ska utöva marknadskontroll avseende textilprodukter.

Ds 2013:29 Författningskommentar

Andra stycket innehåller en upplysning om att det finns en allmän reglering av marknadskontroll i EU-förordningen om marknadskontroll, artiklarna 15–29.

Förelägganden och förbud

4 § Marknadskontrollmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som behövs i ett enskilt fall för att förordning (EU) nr 1007/2011 och denna lag ska följas.

I paragrafen ges marknadskontrollmyndigheten rätt att meddela de förelägganden och förbud som behövs för att EU-förordningen om märkning av textilprodukter och den föreslagna lagen ska följas. Paragrafen motsvarar 4 § andra stycket i den hittillsvarande lagen (1992:1231) om märkning av textilier. Övervägandena finns i avsnitt 4.2.3.

Ett föreläggande enligt paragrafen kan t.ex. utformas som ett förbud att tillhandahålla en viss textilprodukt på marknaden om den inte uppfyller etiketterings- och märkningskraven enligt EU-förordningen om märkning av textilprodukter eller som ett föreläggande att åtgärda bristande etikettering eller märkning så att de uppfyller kraven i EU-förordningen.

En överträdelse av EU-förordningen om märkning av textilprodukter utgör ofta samtidigt en överträdelse av marknadsföringslagen (2008:486). Även den lagen innehåller bestämmelser om förelägganden och förbud (se t.ex. 23 §). I sådana fall ska förevarande lag tillämpas framför marknadsföringslagen (jfr även 4 och 6 §§ i förevarande lag).

5 § Ett föreläggande eller förbud enligt 4 § eller ett beslut om åtgärd enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 ska förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt.

I paragrafen anges att ett föreläggande eller förbud ska förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt. Paragrafen

Författningskommentar Ds 2013:29

motsvarar 9 § i den hittillsvarande förordningen (1993:969

)

om

märkning av textilier. Övervägandena finns i avsnitt 4.2.3.

Med stöd av paragrafen är det möjligt att koppla ett vite till åtgärder som marknadskontrollmyndigheten vidtar med stöd av artikel 19 i EU-förordningen om marknadskontroll. En sådan åtgärd kan vara att begära tillträde till en ekonomisk aktörs lokaler eller att begära provexemplar av en produkt. Bestämmelsen ger marknadskontrollmyndigheten möjlighet att i det enskilda fallet avstå från att förelägga vite, t.ex. när det står klart att en ekonomisk aktör kommer att följa det som föreläggs denne.

Omedelbar verkställbarhet

6 § Marknadskontrollmyndigheten får bestämma att beslut enligt 4 § och enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 ska gälla omedelbart.

I paragrafen anges att marknadskontrollmyndigheten får bestämma att dess beslut enligt angivna bestämmelser i lagen och i EUförordningen om marknadskontroll ska gälla omedelbart. Paragrafen saknar motsvarighet i den hittillsvarande lagen (1992:1231) om märkning av textilier. Övervägandena finns i avsnitt 4.2.3.

Om marknadskontrollmyndigheten konstaterar att det finns förutsättningar för ett föreläggande eller förbud, är det i regel ändamålsenligt att beslutet gäller omedelbart. Verkställigheten av ett beslut bör inte kunna förhalas i avvaktan på prövningen av ett överklagande. Detsamma gäller marknadskontrollmyndighetens beslut enligt artikel 19 i EU-förordningen om marknadskontroll, som ger myndigheten befogenhet att t.ex. ålägga en ekonomisk aktör att lämna vissa upplysningar och handlingar som behövs för marknadskontrollen.

Ds 2013:29 Författningskommentar

Ekonomisk ersättning

7 § En ekonomisk aktör ska ersätta marknadskontrollmyndigheten för kostnader för provtagning och undersökning av prov, om det vid kontroll visar sig att en lämnad uppgift om innehållet av textila fibrer i något väsentligt avseende är oriktig.

Marknadskontrollmyndigheten ska ersätta en ekonomisk aktör för varuprover och liknande, om det finns särskilda skäl för det.

I paragrafen finns bestämmelser om ersättning för kostnader. Övervägandena finns i avsnitt 4.2.4.

Enligt första stycket är en ekonomisk aktör skyldig att ersätta marknadskontrollmyndigheten för kostnader för provtagning och undersökning av prov, om det vid kontroll visar sig att lämnad uppgift om innehållet av textila fibrer i något väsentligt avseende är oriktig. Bestämmelsen motsvarar 8 § i den hittillsvarande förordningen (1993:969) om märkning av textilier. Med ”ekonomisk aktör” avses tillverkaren, importören, tillverkarens representant och distributören av en textilprodukt (artikel 2.7 i EU-förordningen om marknadskontroll).

Enligt andra stycket kan en ekonomisk aktör ha rätt till ersättning från marknadskontrollmyndigheten för varuprover och liknande om det finns särskilda skäl för det. Bestämmelsen, som saknar motsvarighet i 1992 års lag och 1993 års förordning, har utformats med 34 § första stycket produktsäkerhetslagen (2004:451) som förebild. Särskilda skäl för ersättning kan vara t.ex. att det krävs ett prov av en dyrbar produkt eller att fler provexemplar har infordrats än som kan anses normalt (jfr prop. 1988/89:23 s. 115 och prop. 2003/04:121 s. 145).

Tystnadsplikt

8 § Den som har befattat sig med ett ärende som gäller marknadskontroll enligt denna lag får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han eller hon har fått veta om någons affärs- eller driftsförhållanden.

Författningskommentar Ds 2013:29

I det allmännas verksamhet tillämpas offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) i stället för första stycket.

I paragrafen finns bestämmelser om tystnadsplikt för den som har befattat sig med ett ärende som gäller marknadskontroll i fråga om någons affärs- eller driftsförhållanden. Bestämmelsen saknar motsvarighet i den hittillsvarande lagen (1992:1231) om märkning av textilier. Övervägandena finns i avsnitt 4.2.5.

Det kan förekomma att uppgifter i ett ärende om marknadskontroll hanteras av personer utanför det allmännas verksamhet som inte omfattas av offentlighets- och sekretesslagen. I vissa fall kan sålunda Konsumentverket behöva anlita teknisk expertis verksamma vid externa laboratorier. Tystnadsplikten innebär enligt första stycket att sådana personer inte får avslöja eller utnyttja vad de har fått veta om någons affärs- eller driftsförhållanden. Att bryta mot tystnadsplikten kan leda till böter eller fängelse i högst ett år (20 kap. 3 § brottsbalken).

Av andra stycket framgår att offentlighets- och sekretesslagen tillämpas i fråga om den verksamhet som Konsumentverket bedriver, och inte tystnadsplikt enligt första stycket. För verkets tillsyn gäller sålunda sekretess, om inte intresset av allmän kännedom om ett förhållande som rör människors hälsa, miljön eller redligheten i handeln eller ett liknande allmänintresse har sådan vikt att uppgifter bör lämnas ut. Se vidare 30 kap. 23 § offentlighets- och sekretesslagen, 9 § första stycket offentlighets- och sekretessförordningen (2009:641) samt bilagan punkten 15 till nämnda förordning.

Sanktioner enligt marknadsföringslagen

9 § En marknadsföringsåtgärd som strider mot förordning (EU) nr 1007/2011 kan medföra marknadsstörningsavgift enligt 2936 §§marknadsföringslagen (2008:486).

Ds 2013:29 Författningskommentar

I paragrafen finns bestämmelser om marknadsföringslagens tillämpning vid överträdelse av EU-förordningen om märkning av textilprodukter. Övervägandena finns i avsnitt 4.3.

Märkning av en textilprodukt som inte motsvarar produktens egentliga fibersammansättning, och därigenom strider mot EUförordningen om märkning av textilprodukter, strider även mot förbudet mot vilseledande marknadsföring i 10 § marknadsföringslagen (2008:486). Sådan vilseledande marknadsföring är vidare att anse som otillbörlig enlig 8 § samma lag, om den felaktiga märkningen påverkar eller sannolikt påverkar mottagarens förmåga att fatta ett välgrundat beslut. I förevarande paragraf klargörs att en ekonomisk aktör som vidtagit en marknadsföringsåtgärd under dessa förutsättningar får åläggas att betala en marknadsstörningsavgift enligt marknadsföringslagen. Med marknadsföringsåtgärd avses enligt 3 § marknadsföringslagen bl.a. reklam och andra åtgärder i näringsverksamhet som är ägnade att främja avsättningen av produkter.

I övriga fall av överträdelse av EU-förordningen om märkning av textilprodukter, dvs. när överträdelsen inte utgör någon marknadsföringsåtgärd, får någon marknadsstörningsavgift inte dömas ut. Konsumentverket får i stället använda de sanktioner som anges i denna lag (se 4–6 §§).

10 § En marknadsstörningsavgift får inte åläggas någon för en överträdelse av ett förbud eller en underlåtelse att följa ett föreläggande som har meddelats vid vite enligt denna lag.

Enligt paragrafen får marknadsstörningsavgift inte åläggas i fall då ett förbud eller föreläggande meddelats vid vite. Övervägandena finns i avsnitt 4.3.

Överklagande

11 § Marknadskontrollmyndighetens beslut i enskilda fall enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

Författningskommentar Ds 2013:29

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Paragrafen innehåller bestämmelser om överklagande av marknadskontrollmyndighetens beslut. Beslutens överklagbarhet följer av allmänna förvaltningsrättsliga principer och förvaltningslagens (1986:223) allmänna regler om överklagande. Paragrafen motsvarar 6 § lagen (1992:1231) om märkning av textilier. Övervägandena finns i avsnitt 4.4.

I första stycket anges att marknadskontrollmyndighetens beslut i enskilda fall enligt lagen får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Överklagande kan ske av marknadskontrollmyndighetens beslut som grundar sig på befogenheter som anges i lagen. Överklagande kan även ske av marknadskontrollmyndighetens beslut som grundar sig på befogenheter som anges i EU-förordningen om marknadskontroll och som innebär åligganden för ekonomiska aktörer, t.ex. ett beslut om att aktören ska tillhandahålla ett provexemplar. Sådana besluts överklagbarhet följer av allmänna förvaltningsrättsliga principer och förvaltningslagens (1986:223) allmänna regler om överklagande. Av 14 § andra stycket lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar följer att ett beslut ska överklagas till den förvaltningsrätt inom vars domkrets ärendet först prövats.

I andra stycket ställs krav på prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätten.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 november 2013, då lagen (1992:1231) om märkning av textilier ska upphöra att gälla.

2. Äldre föreskrifter gäller dock till och med den 9 november 2014 i fråga om textilprodukter som har släppts ut på marknaden före den 8 maj 2012.

3. Förelägganden och förbud som har meddelats enligt äldre föreskrifter ska fortfarande gälla.

Ds 2013:29 Författningskommentar

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser behandlas i avsnitt 5.

Enligt punkten 1 ska den nya lagen träda i kraft den 1 november 2013. Den ersätter då lagen (1992:1231) om märkning av textilier.

I punkten 2 anges att äldre föreskrifter ska gälla för vissa textilprodukter till och med den 9 november 2014. De textilprodukter som omfattas är sådana som har släppts ut på marknaden före den 8 maj 2012. Den hittillsvarande lagen om märkning av textilier ska således tillämpas fram till och med den 9 november 2014 vad gäller textilprodukter som släpptes ut på marknaden innan EU-förordningen om märkning av textilprodukter trädde i kraft den 8 maj 2012. Detta avspeglar övergångsregleringen i EU-förordningen. Från och med den 10 november 2014 gäller lagen, i likhet med EU-förordningen, i fråga om samtliga textilprodukter som har släppts ut på marknaden.

Av punkten 3 följer att förelägganden och förbud som har meddelats enligt äldre föreskrifter ska gälla även efter det att den nya lagen har trätt i kraft och den hittillsvarande upphört att gälla.

51

Ds 2013:29

Bilaga 1

I

(Lagstiftningsakter)

FÖRORDNINGAR

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING (EU) nr 1007/2011

av den 27 september 2011

om benämningar på textilfibrer och därtill hörande etikettering och märkning av

fibersammansättningen i textilprodukter och om upphävande av rådets direktiv 73/44/EEG och

Europaparlamentets och rådets direktiv 96/73/EG och 2008/121/EG

(Text av betydelse för EES)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR

ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktions­

sätt, särskilt artikel 114,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommit­

téns yttrande ( 1 ),

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet ( 2 ), och

av följande skäl:

(1)

Rådets direktiv 73/44/EEG av den 26 februari 1973 om

tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kvan­

titativ analys av ternära fiberblandningar ( 3 ), Europaparla­

mentets och rådets direktiv 96/73/EG av den

16 december 1996 om vissa metoder för kvantitativ

analys av binära textilfiberblandningar ( 4 ) och Europapar­

lamentets och rådets direktiv 2008/121/EG av den

14 januari 2009 om benämningar på textilier ( 5 ) har

ändrats flera gånger. Med anledning av nya ändringar bör

dessa rättsakter av tydlighetsskäl ersättas av en enda rätts­

akt.

(2)

Unionens rättsakter om benämningar på textilfibrer och

därtill hörande etikettering och märkning av fibersam­

mansättningen i textilprodukter är mycket tekniska till

sitt innehåll, med detaljerade bestämmelser som med

jämna mellanrum måste anpassas. För att undvika att

medlemsstaterna måste införliva tekniska ändringar med

nationell lagstiftning, och därigenom minska den ad­

ministrativa belastningen på de nationella myndigheterna,

och för att göra det möjligt att snabbare anta nya benäm­

ningar på textilfibrer som börjar tillämpas samtidigt i

hela unionen framstår en förordning som den bästa re­

gleringsformen för en förenkling av lagstiftningen.

(3)

För att undanröja potentiella hinder för en väl fungerande

inre marknad orsakade av skiljaktiga bestämmelser i

medlemsstaterna när det gäller benämningar på textil­

fibrer och därtill hörande etikettering och märkning av

fibersammansättningen i textilprodukter, är det nödvän­

digt att harmonisera benämningarna på textilfibrer och

de beskrivningar på etiketter, märkningar och i doku­

ment som åtföljer textilprodukter på olika nivåer i pro­

duktionen, beredningen och distributionen.

(4)

De etiketterings- och märkningskrav som föreskrivs i

denna förordning bör inte gälla i fall där textilprodukter

läggs ut på entreprenad till personer som arbetar i hem­

met eller till fristående företag som framställer produkter

av tillhandahållet material utan att detta överlåts mot

betalning eller där skräddarsydda textilprodukter tillver­

kas av skräddare som är egenföretagare. Dessa undantag

bör emellertid begränsas till transaktioner mellan perso­

ner som arbetar i hemmet eller fristående företag och de

personer som lägger ut arbete på entreprenad hos dem,

och mellan skräddare som är egenföretagare och kon­

sumenter.

SV

18.10.2011

Europeiska unionens officiella tidning

L 272/1

(

1

) EUT C 255, 22.9.2010, s. 37.

( 2 ) Europaparlamentets ståndpunkt av den 18 maj 2010 (EUT C 161 E,

31.5.2011, s. 179) och rådets ståndpunkt vid första behandlingen av

den 6 december 2010 (EUT C 50 E, 17.2.2011, s. 1). Europaparla­

mentets ståndpunkt av den 11 maj 2011 (ännu ej offentliggjord i

EUT) och rådets beslut av den 19 juli 2011.

( 3 ) EGT L 83, 30.3.1973, s. 1.

( 4 ) EGT L 32, 3.2.1997, s. 1.

(

5

) EUT L 19, 23.1.2009, s. 29.

52

Bilaga 1

Ds 2013:29

(5)

Denna förordning innehåller harmoniserade bestämmel­

ser om vissa aspekter av etikettering och märkning av

textilier, i synnerhet benämningar på textilfibrer. Annan

etikettering och märkning kan förekomma, om den inte

avser samma tillämpningsområde som denna förordning

och om den är förenlig med fördragen.

(6)

Regler bör fastställas som gör det möjligt för tillverkarna

att ansöka om att få en ny benämning på fiber införd i

bilagorna till denna förordning.

(7)

Bestämmelser bör också fastställas för vissa produkter

som inte är tillverkade av enbart textilmaterial, men där

ett textilt inslag ingår som en väsentlig del eller där den

ekonomiska aktören av varan särskilt framhäver det tex­

tila inslaget.

(8)

Det är lämpligt att fastställa bestämmelser för etikettering

eller märkning av vissa textilprodukter som innehåller

icke-textila delar av animaliskt ursprung. Denna förord­

ning bör i synnerhet fastställa kraven för att ange före­

komsten av icke-textila delar av animaliskt ursprung vid

etikettering och märkning av textilprodukter som inne­

håller sådana delar, så att konsumenterna kan fatta väl

underbyggda beslut. Etiketten eller märkningen får inte

vara vilseledande.

(9)

Avvikelsen i fråga om ”främmande fibrer” som inte ska

anges på etiketterna och märkningen bör tillämpas på

både oblandade produkter och blandningar.

(10)

Etikettering eller märkning av fibersammansättningen bör

vara obligatorisk, så att alla konsumenter i unionen får

korrekt och enhetlig information. Denna förordning bör

dock inte hindra ekonomiska aktörer från att dessutom

ange förekomsten av små mängder fibrer som kräver

särskild uppmärksamhet för att textilproduktens ur­

sprungliga kvalitet ska bevaras. I de fall där det är tek­

niskt svårt att vid tillverkningstillfället ange en textilpro­

dukts fibersammansättning bör det vara möjligt att på

etiketten och märkningen ange endast de fibrer som är

kända vid tiden för tillverkningen, förutsatt att de svarar

för en viss procentandel av den färdiga produkten.

(11)

För att undvika skillnader i praxis mellan medlemssta­

terna är det nödvändigt att i detalj fastställa metoderna

för etikettering och märkning av vissa textilprodukter

som består av två eller flera komponenter, och även

ange de komponenter i textilprodukter som man kan

bortse från när det gäller etikettering, märkning och ana­

lys.

(12)

Textilprodukter som endast behöver ha gemensam märk­

ning och sådana som säljs som metervara eller i avklippta

längder bör tillhandahållas på marknaden på ett sådant

sätt att konsumenten kan få fullständig information om

vad som står på ytterförpackningen eller på rullen.

(13)

Användningen av benämningar på textilfibrer, eller be­

skrivningar av fibersammansättningar, som åtnjuter sär­

skild prestige bland användare och konsumenter bör un­

derkastas vissa villkor. För att användare och konsumen­

ter ska få information bör benämningarna på textil­

fibrerna dessutom vara relaterade till fibrernas egenska­

per.

(14)

Marknadskontrollen i medlemsstaterna av de produkter

som omfattas av denna förordning ska ske i enlighet med

Europaparlamentets och rådets förordning (EG)

nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackredite­

ring och marknadskontroll i samband med saluföring av

produkter ( 1 ) och Europaparlamentets och rådets direktiv

2001/95/EG av den 3 december 2001 om allmän pro­

duktsäkerhet ( 2 ).

(15)

Det är nödvändigt att fastställa metoder för provtagning

och analys av textilprodukter för att undvika att de me­

toder som används ifrågasätts. De metoder som används

vid officiella provningar i medlemsstaterna för att be­

stämma fibersammansättningen i textilprodukter som be­

står av binära och ternära fiberblandningar bör vara en­

hetliga vad beträffar både förbehandlingen av provet och

den kvantitativa analysen. För att förenkla denna förord­

ning och anpassa dess enhetliga metoder till den tekniska

utvecklingen bör dock metoderna omvandlas till harmo­

niserade standarder. Kommissionen bör i detta syfte leda

övergången från det nuvarande systemet, som är baserat

på de metoder som beskrivs i denna förordning, till ett

harmoniserat standardbaserat system. Genom att enhet­

liga metoder för analys av textilprodukter som består av

binära och ternära fiberblandningar används kommer

den fria rörligheten för dessa produkter att underlättas

och därmed kommer den inre marknaden att fungera

bättre.

(16)

I fråga om binära textilfiberblandningar för vilka det inte

finns någon enhetlig analysmetod på unionsnivå bör det

laboratorium som ansvarar för provningen få bestämma

sammansättningen av sådana blandningar och ange re­

sultatet, använd metod och dess tillförlitlighet.

SV

L 272/2

Europeiska unionens officiella tidning

18.10.2011

( 1 ) EUT L 218, 13.8.2008, s. 30.

(

2

) EGT L 11, 15.1.2002, s. 4.

53

Ds 2013:29

Bilaga 1

(17)

Denna förordning bör fastställa den godtagna avvikelsen

för varje fibers torrvikt vid analysbestämningen av fiber­

innehållet i textilprodukter och bör ange två olika god­

tagna toleransvärden för beräkning av sammansättningen

av kardade eller kammade fibrer som innehåller ull och/

eller djurhår. Eftersom det inte alltid går att avgöra om

en produkt är kardad eller kammad, och motstridiga

resultat följaktligen kan erhållas när man tillämpar avvi­

kelserna vid kontroller av likformigheten av textilproduk­

ter i unionen, bör de laboratorier som gör sådana kont­

roller ha rätt att tillämpa ett enda godtaget toleransvärde

i tveksamma fall.

(18)

Regler bör fastställas för produkter som är undantagna

från de allmänna etiketterings- och märkningskrav som

föreskrivs i den här förordningen, särskilt i fråga om

engångsartiklar eller produkter för vilka enbart gemen­

sam etikettering krävs.

(19)

Vilseledande affärsmetoder, bland annat genom tillhanda­

hållande av oriktig information som får konsumenter att

fatta ett annat affärsbeslut än vad som annars skulle ha

varit fallet, är otillåtna enligt Europaparlamentets och

rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om

otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare

gentemot konsumenter på den inre marknaden ( 1 ) och

omfattas av tillämpningsområdet för Europaparlamentets

och rådets förordning (EG) nr

2006/2004 av den

27 oktober 2004 om samarbete mellan de nationella

tillsynsmyndigheter som ansvarar för konsumentskydds­

lagstiftningen ( 2 ).

(20)

För att skydda konsumenterna krävs det insynsvänliga

och konsekventa handelsbestämmelser, bland annat om

ursprungsmärkning. Användningen av denna märkning

bör ge konsumenterna möjlighet att få fullständig infor­

mation om ursprunget för de varor som de köper, så att

de skyddas mot bedrägliga, felaktiga eller vilseledande

påståenden om ursprung.

(21)

Den europeiska textilsektorn är utsatt för förfalskningar,

som orsakar problem när det gäller konsumentskyddet

och konsumentupplysningen. Medlemsstaterna bör ägna

särskild uppmärksamhet åt genomförandet av övergri­

pande unionslagstiftning och åtgärder rörande förfalskade

textilprodukter, till exempel rådets förordning (EG)

nr 1383/2003 av den 22 juli 2003 om tullmyndigheter­

nas ingripande mot varor som misstänks göra intrång i

vissa immateriella rättigheter och om vilka åtgärder som

skall vidtas mot varor som gör intrång i vissa immateri­

ella rättigheter ( 3 ).

(22)

Det är lämpligt att inrätta ett förfarande för införande av

en ny benämning på textilfiber i bilagorna till denna

förordning. Den här förordningen bör därför innehålla

krav avseende ansökningar från tillverkare eller andra

personer som agerar på deras vägnar om införande av

nya benämningar på textilfiber i de bilagorna.

(23)

Det är nödvändigt att tillverkare, eller andra personer

som handlar på deras vägnar, som önskar få en benäm­

ning på en ny textilfiber införd i bilagorna till denna

förordning i den tekniska dokumentation som ska åtfölja

ansökan inkluderar tillgängliga vetenskapliga fakta om

eventuella allergiska reaktioner eller andra negativa kon­

sekvenser för människors hälsa till följd av den nya tex­

tilfibern, inbegripet resultat av tester som gjorts i detta

syfte i enlighet med relevant unionslagstiftning.

(24)

Befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i

fördraget om Europeiska unionens funktionssätt bör de­

legeras till kommissionen med avseende på antagandet av

tekniska kriterier och förfaranderegler för tillstånd till

större avvikelser, ändring av bilagorna II, IV, V, VI, VII,

VIII och IX för att anpassa dem till den tekniska utveck­

lingen samt ändring av bilaga I för att införa nya benäm­

ningar på textilfibrer i förteckningen i den bilagan. Det är

av särskild betydelse att kommissionen genomför lämp­

liga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på

expertnivå. Kommissionen bör, då den förbereder och

utarbetar delegerade akter, se till att relevanta handlingar

översänds samtidigt till Europaparlamentet och rådet och

att detta sker så snabbt som möjligt och på lämpligt sätt.

(25)

Eftersom målen för denna förordning inte i tillräcklig

utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och de där­

för, på grund av dess omfattning, bättre kan uppnås på

unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med

subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europe­

iska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i

samma artikel går denna förordning inte utöver vad som

är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(26)

För att undanröja sådana potentiella hinder för en väl

fungerande inre marknad som orsakas av olika bestäm­

melser eller praxis i medlemsstaterna, och för att hålla

jämna steg med utvecklingen inom elektronisk handel

och kunna möta framtida utmaningar på marknaden

för textilprodukter, bör harmoniseringen och standardi­

seringen av andra aspekter av märkningen av textilier ses

över. Kommissionen uppmanas i detta syfte att över­

lämna en rapport till Europaparlamentet och rådet om

nya märkningskrav som skulle kunna införas på unions­

nivå för att underlätta den fria rörligheten för textilpro­

dukter på den inre marknaden och uppnå en hög kon­

sumentskyddsnivå i hela unionen. Rapporten bör i syn­

nerhet behandla konsumenternas syn på hur mycket in­

formation som bör anges på etiketten på textilprodukter,

SV

18.10.2011

Europeiska unionens officiella tidning

L 272/3

( 1 ) EUT L 149, 11.6.2005, s. 22.

( 2 ) EUT L 364, 9.12.2004, s. 1.

(

3

) EUT L 196, 2.8.2003, s. 7.

54

Bilaga 1

Ds 2013:29

och undersöka vilka sätt, utöver märkning, som kan an­

vändas för att ge konsumenterna ytterligare information.

Rapporten bör utarbetas på grundval av ett omfattande

samråd med berörda parter, bland annat konsumenter,

och bör beakta befintliga närbesläktade europeiska och

internationella standarder. Rapporten bör i synnerhet be­

handla räckvidden och särdragen för eventuella harmoni­

serade bestämmelser om angivande av ursprungsland,

med beaktande av tidigare resultat av den utveckling

som skett vad gäller eventuella övergripande bestämmel­

ser om angivande av ursprungsland, det mervärde som

det skulle innebära för konsumenterna om det ställdes

krav på märkning rörande textilprodukternas skötsel,

storlek, farliga ämnen, brandfarlighet och miljöprestanda,

användning av språkoberoende symboler eller koder för

angivande av de textilfibrer som en textilprodukt inne­

håller, för att underlätta för konsumenterna att lätt förstå

dess sammansättning och, i synnerhet, i vilken omfatt­

ning den består av naturfibrer eller syntetiska fibrer, och

slutligen social märkning och elektronisk märkning samt

angivande av ett identifieringsnummer på etiketten för att

man, särskilt via internet, på begäran ska kunna få ytter­

ligare information om produkten och tillverkaren. Rap­

porten bör vid behov åtföljas av lagstiftningsförslag.

(27)

Kommissionen bör genomföra en studie för att bedöma

huruvida det finns ett orsakssammanhang mellan all­

ergiska reaktioner och de kemiska substanser eller bland­

ningar som används i textilprodukter. På grundval av

denna studie bör kommissionen vid behov lägga fram

lagstiftningsförslag inom ramen för den befintliga

unionslagstiftningen.

(28)

Direktiven 73/44/EEG, 96/73/EG och 2008/121/EG bör

upphävas.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

KAPITEL 1

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

Artikel 1

Syfte

Denna förordning innehåller regler för användning av benäm­

ningar på textilfibrer och därtill hörande etikettering och märk­

ning av fibersammansättningen i textilprodukter, regler för eti­

kettering och märkning av icke-textila delar av animaliskt ur­

sprung och regler för fastställande av fibersammansättningen i

textilprodukter genom kvantitativ analys av binära och ternära

textilfiberblandningar, för att få den inre marknaden att fungera

bättre och ge konsumenterna korrekt information.

Artikel 2

Tillämpningsområde

1. Denna förordning ska tillämpas på textilprodukter när de

tillhandahålls på unionsmarknaden och på de produkter som

avses i punkt 2.

2. Med avseende på tillämpningen av denna förordning ska

följande produkter behandlas på samma sätt som textilproduk­

ter:

a) Produkter som består av minst 80 viktprocent textilfibrer.

b) Möbel-, paraply- och markistyg som består av minst 80

viktprocent textila inslag.

c) Textila inslag i

i) det övre skiktet i flerlagrade golvbeläggningar,

ii) madrassbeläggningar,

iii) beläggningar på campingartiklar,

förutsatt att dessa textila inslag utgör minst 80 viktprocent

av dessa beläggningar.

d) Textilier som ingår i andra produkter som en väsentlig del i

de fall deras sammansättning deklareras.

3. Denna förordning ska inte gälla textilprodukter som läggs

ut på entreprenad till personer som arbetar i hemmet eller till

fristående företag som utför arbete med tillhandahållet material

utan att detta överlåts mot betalning.

4. Denna förordning ska inte gälla skräddarsydda textilpro­

dukter som tillverkas av skräddare som är egenföretagare.

SV

L 272/4

Europeiska unionens officiella tidning

18.10.2011

55

Ds 2013:29

Bilaga 1

Artikel 3

Definitioner

1. I denna förordning gäller följande definitioner:

a) textilprodukt: produkt i obearbetat, halvbearbetat, bearbetat,

halvförädlat, förädlat, halvkonfektionerat eller konfektionerat

tillstånd som uteslutande består av textilfibrer, oavsett vilket

förfarande som använts för deras blandning eller samman­

sättning.

b) textilfiber:

i) en enhet materia som kännetecknas av sin flexibilitet och

finhet samt höggradiga längd i förhållande till den max­

imala tjockleken vilket gör den lämpad för textil använd­

ning, eller

ii) en elastisk remsa eller ett elastiskt rör, vars uppskattade

bredd inte överstiger 5 mm, inklusive remsor som skärs

till av bredare remsor eller folier, framställda av substan­

ser som används för tillverkningen av de fibrer som för­

tecknas i tabell 2 i bilaga I och som lämpar sig för textil

användning.

c) uppskattad bredd: bredden på remsan eller röret när den/det

viks, stryks ut, pressas ihop eller vrids eller, när bredden

varierar, genomsnittsbredden.

d) textilt inslag: del av en textilprodukt med ett identifierbart

fiberinnehåll.

e) främmande fibrer: fibrer som inte är angivna på etiketten eller

märkningen.

f) foder: ett separat inslag som vid tillverkningen anbringas i

klädesplagg och andra produkter och som består av ett eller

flera lager textilmaterial som är fästade längs en eller flera

kanter.

g) etikettering: fästande av erforderlig information på textilpro­

dukten genom att en etikett anbringas.

h) märkning: redovisning av erforderlig information direkt på

textilprodukten genom söm, brodyr, tryck, prägling eller

annan teknik för anbringande.

i) gemensam märkning: användning av en enda etikett för flera

textilprodukter eller textila inslag.

j) engångsartiklar: en textilprodukt avsedd för engångsbruk eller

för en begränsad tid, och vars normala användning inte är

avsedd för senare användning för samma eller liknande än­

damål.

k) godtagen tolerans: det värde för fuktupptagning som ska an­

vändas vid beräkning av procentandelen fiberkomponenter

baserat på ren torrvikt justerad med hänsyn till konventio­

nella faktorer.

2. I denna förordning ska definitionerna av tillhandahållande

på marknaden, utsläppande på marknaden, tillverkare, importör,

distributör, ekonomisk aktör, harmoniserad standard, marknads­

kontroll och marknadskonstrollmyndighet i artikel 2 i förord­

ning (EG) nr 765/2008 gälla.

Artikel 4

Allmänna krav när det gäller tillhandahållande på

marknaden av textilprodukter

Textilprodukter får tillhandahållas på marknaden endast om de

är etiketterade, märkta eller åtföljs av handelsdokument i enlig­

het med denna förordning.

KAPITEL 2

BENÄMNINGAR PÅ TEXTILFIBRER OCH DÄRTILL HÖRANDE

ETIKETTERINGS- OCH MÄRKNINGSKRAV

Artikel 5

Benämningar på textilfibrer

1. Endast de benämningar på textilfibrer som förtecknas i

bilaga I ska användas på etiketter och märkningar för att be­

skriva fibersammansättningar i textilprodukter.

2. Benämningarna som förtecknas i bilaga I får användas

enbart för textilfibrer som till sin karaktär motsvarar beskriv­

ningen i den bilagan.

Benämningarna får inte användas på andra fibrer, vare sig fri­

stående, som ordstam eller som adjektiv.

Termen silke ska inte användas för att beteckna att en fiber till

sin form eller sitt särskilda utförande är ett ändlöst filamentgarn

av textilfibrer.

SV

18.10.2011

Europeiska unionens officiella tidning

L 272/5

56

Bilaga 1

Ds 2013:29

Artikel 6

Ansökningar om nya benämningar på textilfibrer

En tillverkare eller en person som handlar på en tillverkares

vägnar får ansöka hos kommissionen om att få en ny benäm­

ning på en textilfiber införd i förteckningen i bilaga I.

Ansökan ska innehålla teknisk dokumentation som samman­

ställts i enlighet med bilaga II.

Artikel 7

Rena textilprodukter

1. Endast textilprodukter som uteslutande består av ett fiber­

slag får etiketteras eller märkas som ”100 %”, ”ren” (pure) eller

”hel-”.

Dessa eller liknande beskrivningar får inte användas för andra

textilprodukter.

2. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 8.3 får en

textilprodukt som innehåller högst 2 viktprocent främmande

fibrer behandlas som om den uteslutande bestod av ett och

samma fiberslag förutsatt att denna kvantitet är motiverad av

att den tekniskt inte går att undvika vid god tillverkningspraxis

och inte blandas in rutinmässigt.

En textilprodukt som har genomgått en kardningsprocess får

även behandlas som om den uteslutande bestod av ett och

samma fiberslag om den innehåller högst 5 viktprocent främ­

mande fibrer, förutsatt att denna kvantitet är motiverad av att

den tekniskt inte går att undvika vid god tillverkningspraxis och

inte blandas in rutinmässigt.

Artikel 8

Produkter av ny ull

1. En textilprodukt får etiketteras eller märkas med en av

benämningarna i bilaga III om den uteslutande består av en

ullfiber som aldrig tidigare ingått i en färdigvara och som tidi­

gare inte genomgått någon annan än den för framställningen

erforderliga spinn- och/eller filtningsprocessen eller någon fi­

berskadande behandling eller användning.

2. Genom undantag från punkt 1 i denna artikel får beteck­

ningarna i bilaga III även användas på den i textilfiberbland­

ningen ingående ullen, om samtliga följande villkor är uppfyllda:

a) All ull som ingår i blandningen uppfyller kraven i punkt 1.

b) Denna ull svarar för minst 25 % av blandningens hela vikt.

c) Ullen, i fråga om grovkardad blandning, är blandad med

endast en annan fiber.

En sådan blandnings hela procentuella sammansättning ska

anges.

3. De främmande fibrerna i de produkter som avses i punk­

terna 1 och 2, inklusive ullprodukter som genomgått en kard­

ningsprocess, får uppgå till högst 0,3 viktprocent, ska vara mo­

tiverade av att de tekniskt inte går att undvika vid god tillverk­

ningspraxis och ska inte blandas in rutinmässigt.

Artikel 9

Textilprodukter som består av flera fiberslag

1. En textilprodukt ska etiketteras eller märkas med namnet

på och viktprocent för samtliga ingående fiberslag i fallande

ordning.

2. Genom undantag från punkt 1 och utan att det påverkar

tillämpningen av artikel 7.2 får ett fiberslag som utgör högst

5 % av textilproduktens totalvikt, eller fiberslag som tillsammans

utgör högst 15 % av textilproduktens totalvikt, betecknas som

”övriga fibrer”, omedelbart föregånget eller följt av deras totala

viktprocent, om de inte med lätthet kan fastställas vid tillverk­

ningstillfället.

3. Produkter med varp av ren bomull och väft av rent lin,

där andelen lin är minst 40 % av totalvikten av den obehand­

lade väven, får betecknas som ”halvlinne” som måste åtföljas av

innehållsspecifikationen ”varp av ren bomull – väft av rent lin”.

4. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 5.1 får

beteckningen ”blandade fibrer” eller ”ospecificerad textilsamman­

sättning” användas på etiketten eller märkningen för textilpro­

dukter vars sammansättning är svår att fastställa vid tillverk­

ningstillfället.

SV

L 272/6

Europeiska unionens officiella tidning

18.10.2011

57

Ds 2013:29

Bilaga 1

5. Genom undantag från punkt 1 får de fiberslag som ännu

inte tas upp i bilaga I betecknas som ”övriga fibrer”, omedelbart

föregånget eller följt av deras totala viktprocent.

Artikel 10

Dekorativa fibrer och fibrer med antistatisk effekt

1. Synliga, urskiljbara fibrer av rent dekorativ karaktär, som

inte utgör mer än 7 % av den färdiga produktens vikt, behöver

inte beaktas i deklarationer av fibersammansättningar som fö­

reskrivs i artiklarna 7 och 9.

2. Metalliska fibrer och andra fibrer som har blandats in för

att uppnå en antistatisk effekt och som inte överstiger 2 % av

den färdiga produktens vikt behöver inte beaktas i de deklara­

tioner av fibersammansättningar som föreskrivs i artiklarna 7

och 9.

3. Vad gäller de produkter som avses i artikel 9.4, ska de

procentandelar som föreskrivs i punkterna 1 och 2 i denna

artikel beräknas efter vikten på varpen och vikten på väften

var för sig.

Artikel 11

Textilprodukter som består av flera inslag

1. Alla textilprodukter som innehåller två eller flera textila

inslag med olika textilfiberinnehåll ska vara försedda med en

etikett eller märkning som anger textilfiberinnehållet i varje

inslag.

2. Den etikett eller märkning som avses i punkt 1 ska inte

vara obligatorisk för textila inslag när följande två villkor är

uppfyllda, nämligen

a) dessa inslag är inte huvudfoder,

b) de svarar för mindre än 30 % av textilproduktens hela vikt.

3. Om två eller flera textilprodukter har samma fiberinnehåll

och normalt bildar en enhet får de förses med bara en etikett

eller märkning.

Artikel 12

Textilprodukter som innehåller icke-textila delar av

animaliskt ursprung

1. Förekomsten av icke-textila delar av animaliskt ursprung i

textilprodukter ska anges genom att frasen ”Innehåller

icke-textila delar av animaliskt ursprung” återges på etiketten

eller märkningen av produkter som innehåller sådana delar när­

helst de tillhandahålls på marknaden.

2. Etiketten eller märkningen får inte vara vilseledande och

ska vara sådan att den lätt kan förstås av konsumenten.

Artikel 13

Etikettering och märkning på textilprodukter som

förtecknas i bilaga IV

Fibersammansättningen på textilprodukter som förtecknas i bi­

laga IV ska anges i enlighet med de bestämmelser om etikette­

ring och märkning som anges i den bilagan.

Artikel 14

Etiketter och märkningar

1. Textilprodukter ska förses med etikett eller märkning som

en upplysning om deras fibersammansättning när de tillhanda­

hålls på marknaden.

Etiketten och märkningen på textilprodukter ska vara hållbar,

lätt att läsa, synlig och åtkomlig samt, när en etikett används,

ordentligt fastsatt.

2. Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 1 får etiket­

terna och märkningarna ersättas av eller kompletteras med åt­

följande handelsdokument när produkterna levereras till ekono­

miska aktörer inom leveranskedjan, eller om de levereras efter

beställning från en upphandlande myndighet enligt definitionen

i artikel 1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/18/EG

av den 31 mars 2004 om samordning av förfarandena vid

offentlig upphandling av byggentreprenader, varor och tjäns­

ter ( 1 ).

3. De benämningar på textilfiber och beskrivningar av fiber­

sammansättningar som avses i artiklarna 5, 7, 8 och 9 ska

tydligt anges i de åtföljande handelsdokument som avses i

punkt 2 i den här artikeln.

Förkortningar får inte användas annat än i form av en mekani­

serad processkod eller om de definieras i internationella stan­

darder, förutsatt att förkortningarna förklaras i samma handels­

dokument.

SV

18.10.2011

Europeiska unionens officiella tidning

L 272/7

(

1

) EUT L 134, 30.4.2004, s. 114.

58

Bilaga 1

Ds 2013:29

Artikel 15

Skyldighet att tillhandahålla etikett eller märkning

1. Tillverkare som släpper ut en textilprodukt på marknaden

ska se till att etiketten eller märkningen tillhandahålls och att

informationen på den är korrekt. Om tillverkaren inte är eta­

blerad i unionen ska importören se till att etiketten eller märk­

ningen tillhandahålls och att informationen på den är korrekt.

2. I denna förordning ska en distributör anses vara tillver­

kare, om distributören släpper ut en produkt på marknaden i

eget namn eller under eget varumärke, själv anbringar etiketten

eller ändrar innehållet på etiketten.

3. Distributörer som tillhandahåller en textilprodukt på

marknaden ska se till att textilprodukterna är försedda med

lämplig etikett eller märkning i enlighet med denna förordning.

4. De ekonomiska aktörer som avses i punkterna 1, 2 och 3

ska se till att den information som ges när textilprodukter till­

handahålls på marknaden inte kan förväxlas med de benäm­

ningar på textilfiber och beskrivningar av fibersammansätt­

ningar som fastställs i denna förordning.

Artikel 16

Användningen av benämningar på textilfiber och

beskrivningar av textilfibersammansättningar

1. När en textilprodukt tillhandahålls på marknaden ska de

beskrivningar av textilfibersammansättning som avses i artik­

larna 5, 7, 8 och 9 anges så att de är lätta att läsa, synliga

och klara och anges med tryck som är enhetligt i fråga om

storlek, stil och typsnitt i kataloger och annan reklam samt

på förpackningar, etiketter och märkning. Denna information

ska vara klart synlig för konsumenten före köpet, även när

köpet sker på elektronisk väg.

2. Varumärken eller firmanamn får anges omedelbart före

eller efter de beskrivningar av textilfibersammansättning som

avses i artiklarna 5, 7, 8 och 9.

Om ett varumärke eller firmanamn, fristående, som ordstam

eller som adjektiv, innehåller en av de benämningarna på tex­

tilfiber som förtecknas i bilaga I eller en benämning som lätt

kan förväxlas med denna, ska emellertid detta varumärke eller

namn anges omedelbart före eller efter de beskrivningar av

textilfibersammansättning som avses i artiklarna 5, 7, 8 och 9.

Övrig information ska alltid anges separat.

3. Etiketten eller märkningen ska tillhandahållas på det eller

de officiella språken i den medlemsstat på vars territorium tex­

tilprodukterna tillhandahålls konsumenten, om inte andra be­

stämmelser gäller i medlemsstaten.

När det gäller spolar, trådrullar, garnhärvor, nystan eller andra

sömnads-, lagnings- och brodergarner i små kvantiteter ska

första stycket tillämpas på den gemensamma märkning som

avses i artikel 17.3. När dessa produkter säljs var för sig, får

de ha en etikett eller märkning som ska tillhandahållas på något

av unionens institutioners officiella språk, förutsatt att de även

är försedda med en gemensam etikett.

Artikel 17

Undantag

1. De regler som fastställs i artiklarna 11, 14, 15 och 16 ska

omfattas av undantagen i punkterna 2, 3 och 4 i den här

artikeln.

2. Benämningar på textilfibrer eller fibersammansättning be­

höver inte anges på etiketterna och märkningen för de produk­

ter som förtecknas i bilaga V.

Om ett varumärke eller firmanamn, fristående, som ordstam

eller som adjektiv, innehåller en av benämningarna i bilaga I

eller en benämning som lätt kan förväxlas med denna, ska

emellertid artiklarna 11, 14, 15 och 16 tillämpas.

3. Om de textilprodukter som förtecknas i bilaga VI är av

samma typ och fibersammansättning får de tillhandahållas på

marknaden med gemensam etikett.

4. Fibersammansättningen av textilprodukter som säljs som

metervara får anges på den tyglängd eller rulle som tillhanda­

hålls på marknaden.

5. De textilprodukter som avses i punkterna 3 och 4 ska

tillhandahållas på marknaden på ett sådant sätt att produkternas

fibersammansättning är känd för alla köpare i leveranskedjan,

inbegripet konsumenten.

SV

L 272/8

Europeiska unionens officiella tidning

18.10.2011

59

Ds 2013:29

Bilaga 1

KAPITEL 3

MARKNADSKONTROLL

Artikel 18

Marknadskontroller

Marknadskontrollmyndigheterna ska kontrollera att textilpro­

dukternas fibersammansättning överensstämmer med den infor­

mation som lämnas om produkternas fibersammansättning i

enlighet med denna förordning.

Artikel 19

Bestämning av fibersammansättning

1. När textilprodukters fibersammansättning ska bestämmas,

ska de kontroller som avses i artikel 18 göras i enlighet med de

metoder som anges i bilaga VIII eller de harmoniserade stan­

darder som kommer att införas i den bilagan.

2. Vid bestämning av fibersammansättningar enligt artiklarna

7, 8 och 9 ska de delar som förtecknas i bilaga VII inte beaktas.

3. Fibersammansättningen enligt artiklarna 7, 8 och 9 ska

bestämmas genom att man på varje fibers torrvikt tillämpar

den överenskomna toleransen, angiven i bilaga IX, sedan man

först avlägsnat de delar som anges i bilaga VII.

4. De laboratorier som är ansvariga för provning av tex­

tilblandningar för vilka det inte finns någon enhetlig analys­

metod på unionsnivå ska bestämma fibersammansättningen i

sådana blandningar och i analysrapporten ange resultatet, an­

vänd metod och dess tillförlitlighet.

Artikel 20

Avvikelser

1. När fibersammansättningen av textilprodukter ska faststäl­

las ska de avvikelser som anges i punkterna 2, 3 och 4 gälla.

2. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 8.3 är det

inte nödvändigt att ange förekomst av främmande fibrer i fiber­

sammansättningen i enlighet med artikel 9, om procentandelen

av dessa fibrer understiger följande värden, nämligen

a) 2 % av textilproduktens totalvikt, förutsatt att denna kvan­

titet är motiverad av att den tekniskt inte går att undvika vid

god tillverkningspraxis och inte blandas in rutinmässigt, eller

b) 5 % av för textilprodukter som har genomgått en kardnings­

process, förutsatt att denna kvantitet är motiverad av att den

tekniskt inte går att undvika vid god tillverkningspraxis och

inte blandas in rutinmässigt.

3. En avvikelse på 3 % vid tillverkningen ska tillåtas mellan

den deklarerade fibersammansättning som ska anges i enlighet

med artikel 9 och de procentandelar som erhålls vid en analys

som görs i enlighet med artikel 19, i förhållande till totalvikten

fibrer angiven på etiketten eller märkningen. Denna avvikelse

ska också gälla för följande:

a) Fibrer som i enlighet med artikel 9 får betecknas som ”övriga

fibrer”.

b) Den procentandel ull som avses i artikel 8.2 b.

Vid analysen ska dessa avvikelser beräknas separat. Den totalvikt

man ska ta hänsyn till vid beräkningen av avvikelsen enligt

denna punkt ska vara totalvikten för fibrerna i den färdiga

produkten minus vikten på alla främmande fibrer som påträffas

när man tillämpar avvikelserna i punkt 2 i denna artikel.

4. En kumulativ tillämpning av de avvikelser som avses

punkterna 2 och 3 ska endast tillåtas om någon främmande

fiber, som påträffas vid en analys där man utgår från avvikelsen

enligt punkt 2, visar sig vara av samma kemiska typ som en

eller flera av de fibrer som anges på etiketten eller märkningen.

5. För särskilda textilprodukter där tillverkningsprocessen

kräver större avvikelser än vad som anges i punkterna 2 och

3, får kommissionen tillåta större avvikelser.

Innan en textilprodukt släpps ut på marknaden ska tillverkaren

lämna in en ansökan om tillstånd från kommissionen med

angivande av tillräckliga skäl och bevis för de exceptionella

omständigheterna vid tillverkningen. Tillstånd får endast beviljas

i exceptionella fall och om tillverkaren lämnat tillräcklig moti­

vering.

Om det är lämpligt ska kommissionen genom delegerade akter i

enlighet med artikel 22 anta tekniska kriterier och förfarande­

regler för tillämpningen av denna punkt.

SV

18.10.2011

Europeiska unionens officiella tidning

L 272/9

60

Bilaga 1

Ds 2013:29

KAPITEL 4

SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 21

Delegerade akter

1. Kommissionen ska ge befogenhet att anta delegerade akter

i enlighet med artikel 22 för fastställande av tekniska kriterier

och förfaranderegler för tillämpningen av artikel 20.5, ändringar

av bilagorna II, IV, V, VI, VII, VIII och IX för att beakta den

tekniska utvecklingen, och ändringar av bilaga I för att i enlighet

med artikel 6 införa nya benämningar på textilfibrer i förteck­

ningen i den bilagan.

2. När kommissionen antar sådana delegerade akter ska den

agera i enlighet med bestämmelserna i denna förordning.

Artikel 22

Delegeringens utövande

1. Befogenheten att anta delegerade akter ges till kommissio­

nen med förbehåll för de villkor som anges i denna artikel.

2. Den befogenhet att anta delegerade akter som avses i

artiklarna 20.5 och 21 ska ges till kommissionen för en period

av fem år från och med den 7 november 2011. Kommissionen

ska utarbeta en rapport om delegeringen av befogenhet senast

nio månader före utgången av perioden av fem år. Delegeringen

av befogenhet ska genom tyst medgivande förlängas med pe­

rioder av samma längd, om inte Europaparlamentet eller rådet

motsätter sig en sådan förlängning senast tre månader före

utgången av varje period.

3. Den delegering av befogenhet som avses i artiklarna 20.5

och 21 får när som helst återkallas av Europaparlamentet eller

rådet. Ett beslut om återkallelse innebär att delegeringen av den

befogenhet som anges i beslutet upphör att gälla. Beslutet får

verkan dagen efter det att det offentliggörs i Europeiska unionens

officiella tidning eller vid ett senare, i beslutet angivet datum. Det

påverkar inte giltigheten av de delegerade akter som redan har

trätt i kraft.

4. Så snart kommissionen antar en delegerad akt ska den

samtidigt delge Europaparlamentet och rådet denna.

5. En delegerad akt som antas i enlighet med artiklarna 20.5

och 21 ska träda i kraft endast om varken Europaparlamentet

eller rådet har gjort invändningar mot den delegerade akten

inom en period av två månader från den dag då akten delgavs

Europaparlamentet och rådet, eller om både Europaparlamentet

och rådet, före utgången av den perioden, har underrättat kom­

missionen om att de inte kommer att invända. Denna period

ska förlängas med två månader på Europaparlamentets eller

rådets initiativ.

Artikel 23

Rapportering

Senast den 8 november 2014 ska kommissionen till Europapar­

lamentet och rådet överlämna en rapport om tillämpningen av

denna förordning, med tonvikt på ansökningar och antaganden

av nya benämningar på textilfibrer, och vid behov lägga fram ett

lagstiftningsförslag.

Artikel 24

Översyn

1. Senast den 30 september 2013 ska kommissionen över­

lämna en rapport till Europaparlamentet och rådet om eventu­

ella nya märkningskrav som ska införas på unionsnivå i syfte att

ge konsumenterna tillförlitlig, relevant, begriplig och jämförbar

information om textilprodukternas egenskaper.

2. Rapporten ska grundas på samråd med berörda parter och

ska beakta befintliga närbesläktade europeiska och internatio­

nella standarder.

3. Rapporten ska vid behov åtföljas av lagstiftningsförslag

och behandla bland annat följande frågor:

a) Ett system för ursprungsmärkning för att ge konsumenterna

korrekt information om ursprungsland och ytterligare infor­

mation som säkerställer fullständig spårbarhet för textilpro­

dukter, med beaktande av tidigare resultat av den utveckling

som skett vad gäller eventuella övergripande bestämmelser

om angivande av ursprungsland.

b) Ett harmoniserat system för skötselmärkning.

c) Ett unionsomfattande enhetligt system för storleksmärkning

av relevanta textilprodukter.

d) Angivande av allergiframkallande ämnen.

e) Elektronisk märkning och annan ny teknik, samt användning

av språkoberoende symboler eller koder för identifiering av

fibrer.

SV

L 272/10

Europeiska unionens officiella tidning

18.10.2011

61

Ds 2013:29

Bilaga 1

Artikel 25

Studie om farliga ämnen

Senast den 30 september 2013 ska kommissionen ha genom­

fört en studie för att bedöma huruvida det finns ett orsaks­

sammanhang mellan allergiska reaktioner och de kemiska sub­

stanser eller blandningar som används i textilprodukter. På

grundval av denna studie ska kommissionen vid behov lägga

fram lagstiftningsförslag inom ramen för den befintliga unions­

lagstiftningen.

Artikel 26

Övergångsbestämmelse

Textilprodukter som överensstämmer med direktiv

2008/121/EG och släpps ut på marknaden före den 8 maj

2012 får fortsätta att tillhandahållas på marknaden till och

med den 9 november 2014.

Artikel 27

Upphävande

Direktiven 73/44/EEG, 96/73/EG och 2008/121/EG ska upp­

höra att gälla med verkan från och med den 8 maj 2012.

Hänvisningar till de upphävda direktiven ska betraktas som

hänvisningar till denna förordning och ska läsas i enlighet

med jämförelsetabellerna i bilaga X.

Artikel 28

Ikraftträdande

Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att

den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Den ska tillämpas från och med 8 maj 2012.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

Utfärdad i Strasbourg den 27 september 2011.

På Europaparlamentets vägnar

J. BUZEK

Ordförande

På rådets vägnar

M. DOWGIELEWICZ

Ordförande

SV

18.10.2011

Europeiska unionens officiella tidning

L 272/11

62

Bilaga 1

Ds 2013:29

BILAGA I

Förteckning över benämningar på textilfibrer

(som avses i artikel 5)

Tabell 1

Nummer Benämning Beskrivning

1 Ull

Fibrer från får- eller lammfällar (Ovis aries) eller en blandning av fibrer från

får- eller lammfällar samt håren från de djur som räknas upp i nr 2

2

Alpacka, lama, kamel,

kashmir, mohair, angora,

vicuna, jak, guanaco,

kashgora, bäver och utter,

följt eller icke följt av ordet

”ull” eller ”hår”

Hår från följande djur: alpacka, lama, kamel, kashmirget, angoraget,

angorakanin, vicuna, jak, guanaco, kashgoraget, bäver, utter

3

Djur- eller hästhår, med eller

utan angivande av djurslag

(t.ex. nöthår, vanligt gethår,

hästhår)

Hår från olika djur som inte nämns i nr 1 eller 2

4 Silke

Fiber som uteslutande utvunnits ur kokongen från silkesavsöndrande insekter

5 Bomull

Fiber från bomullsplantans frökapslar (Gossypium)

6 Kapock

Fiber från insidan av kapockfrukten (Ceiba pentandra)

7 Lin

Bastfiber från stjälken på lin (Linum usitatissimum)

8

Äkta hampa

Bastfiber från stjälken på hampa (Cannabis sativa)

9 Jute

Bastfiber från stjälken på Corchorus olitorius och Corchorus capsularis. I denna

förordning ska bastfibrer från stjälken på följande arter behandlas på samma

sätt som jute: Hibiscus cannabinus, Hibiscus sabdariffa, Abutilon avicennae, Urena

lobata, Urena sinuata

10

Manillahampa (Abaca)

Fiber från skyddsbladet på Musa textilis

11 Alfa

Fiber från bladen på Stipa tenacissima

12 Kokosfiber

Fiber från Cocos nuciferas frukt

13 Ginst

Bastfiber från stjälken på Cytisus scopatrius och/eller Spartium junceum

14 Rami

Bastfiber från stjälken på Boehmeria nivea och Boehmeria tenacissima

15 Sisal

Fiber från bladen på Agave sisalana

16 Sunn

Fiber av bast från Crotalaria juncea

17 Henequen

Fiber av bast från Agave fourcroydes

18 Maguey

Fiber av bast från Agave cantala

Tabell 2

Nummer Benämning Beskrivning

19 Acetat

Cellulosaacetatfiber i vilken mindre än 92 % men minst 74 % av

hydroxylgrupperna är acetylerade

20 Alginat

Fiber från metalliska salter i alginsyra

SV

L 272/12

Europeiska unionens officiella tidning

18.10.2011

63

Ds 2013:29

Bilaga 1

Nummer Benämning Beskrivning

21 Kupro

Regenererad cellulosafiber framtagen med hjälp av kuprammoniumprocessen

22 Modal

Fiber av regenererad cellulosa som erhålls genom en ändrad viskosprocess

och som har hög hållfasthet och en hög våtmodul. Hållfastheten (B C ) i

konditionerat provningstillstånd och den dragkraft (B M ) som krävs för att

åstadkomma en förlängning om 5 % i vått tillstånd är följande:

B C (cN) ≥ 1,3

ffiffiffi

T

p

þ 2 T

B M (cN) ≥ 0,5

ffiffiffi

T

p

där T är den genomsnittliga linjära densiteten i decitex

23 Protein

Fiber från naturliga proteinsubstanser som regenererats och stabiliserats på

kemisk väg

24 Triacetat

Cellulosaacetatfiber i vilken minst 92 % av hydroxylgrupperna är acetylerade

25 Viskos

Regenererad cellulosafiber framtagen med hjälp av viskosprocessen för

fintrådig och diskontinuerlig fiber

26 Akryl

Fiber bildad av linjära makromolekyler som omfattar minst 85 viktprocent i

kedjan i det akrylonitriliska mönstret

27 Klorfiber

Fiber bildad av linjära makromolekyler som i kedjan har mer än 50

viktprocent av klorerad vinyl eller klorerade vinylidenmonometriska enheter

28 Fluorfiber

Fiber bildad av linjära makromolekyler, gjorda av fluorkarbonalifatiska

monomerer

29 Modakryl

Fiber bildad av linjära makromolekyler som i kedjan har mer än 50 och

mindre än 85 viktprocent av det akrylonitriliska mönstret

30

Polyamid eller nylon

Fiber bildad av syntetiska linjära makromolekyler som i kedjan har

återkommande amidbindningar, av vilka minst 85 % är bundna till alifatiska

eller cykloalifatiska enheter

31 Aramid

Fiber bildad av syntetiska linjära makromolekyler bestående av aromatiska

grupper som binds samman med amid- eller imidbindningar, av vilka minst

85 % binds direkt till två aromatiska ringar och där imidbindningarna, om

sådana finns, till antalet inte får överskrida antalet amidbindningar

32 Polyimid

Fiber bildad av syntetiska linjära makromolekyler som i kedjan har

återkommande imidenheter

33 Lyocell

Fiber av regenererad cellulosa som fås genom upplösning och en

spinnprocess i organiskt lösningsmedel (en blandning av organiska ämnen

och vatten) utan att derivat bildas

34 Polylaktid

Fiber bildad av linjära makromolekyler som i kedjan har minst 85 viktprocent

mjölksyraestergrupper framställd av naturligt socker och som har en

smälttemperatur på minst 135 °C

35 Polyester

Fiber bildad av linjära makromolekyler som omfattar minst 85 viktprocent i

kedjan av en ester av en diol- och tereftalisk syra

36 Polyeten

Fiber bildad av icke-substituerade alifatiska mättade hydrokarboniska linjära

makromolekyler

37 Polypropylen

Fiber bildad av en alifatisk mättad hydrokarbonlinjär makromolekyl där en

kolatom av två har en metylsidokedja i isotaktisk disposition och utan vidare

substitution

38 Polykarbamid

Fiber bildad av linjära makromolekyler som i kedjan har den återkommande

ureylen (NH-CO-NH) funktionella gruppen

39 Polyuretan

Fiber bildad av linjära makromolekyler bestående av kedjor med den

återkommande uretanfunktionsgruppen

SV

18.10.2011

Europeiska unionens officiella tidning

L 272/13

64

Bilaga 1

Ds 2013:29

Nummer Benämning Beskrivning

40 Vinylal

Fiber bildad av linjära makromolekyler vars kedja utgörs av polyvinylalkohol

med olika nivåer av acetalisation

41 Trivinyl

Fiber bildad av akrylonitril terpolymer, en klorerad vinylmonomer och en

tredje vinylmonomer av vilken ingen utgör så mycket som 50 % av den totala

vikten

42 Elastodien

Elastisk fiber som består av naturlig eller syntetisk polyisopren eller som

består av en eller flera diener, polymerade med eller utan en eller flera

vinylmonomerer och som, när den sträcks till tre gånger sin ursprungliga

längd och när den sedan släpps, snabbt i stort sett återtar sin ursprungliga

längd

43 Elastan

Elastisk fiber som består av minst 85 viktprocent segmenterad polyuretan och

som, när den sträcks till tre gånger sin ursprungliga längd och när den sedan

släpps, snabbt i stort sett återtar sin ursprungliga längd

44 Glasfiber

Fiber gjord av glas

45 Elastomultiester

Fiber som bildas genom interaktion mellan två eller fler kemiskt åtskilda

linjära makromolekyler i två eller fler separata faser (med högst 85

viktprocent) som innehåller estergrupper som dominerande funktionell enhet

(minst 85 %) och som, efter lämplig behandling då den sträcks till en och en

halv gånger sin ursprungliga längd och när den sedan släpps fri snabbt i stort

sett återtar sin ursprungliga längd

46 Elastolefin

Fiber som till minst 95 viktprocent består av delvis tvärbundna

makromolekyler uppbyggda av eten och minst en annan alken och som, då

den sträcks till en och en halv gånger sin ursprungliga längd och sedan släpps

fri, snabbt i stort sett återtar sin ursprungliga längd

47 Melamin

Fiber som till minst 85 viktprocent bildas av tvärbundna makromolekyler

uppbyggda av melaminderivat

48

Beteckning som motsvarar

material som fibrerna består

av, t.ex. metall (metallisk,

metalliserad), asbest, papper,

följt eller inte följt av ordet

”tråd” eller ”fiber”

Fibrer från diverse eller nya material som inte är medtagna på ovanstående

lista

SV

L 272/14

Europeiska unionens officiella tidning

18.10.2011

65

Ds 2013:29

Bilaga 1

BILAGA II

Minimikrav för teknisk dokumentation som ska inkluderas i ansökan om en ny benämning av en textilfiber

(som avses i artikel 6)

Teknisk dokumentation som ska åtfölja en ansökan om att införa en ny benämning på en textilfiber i bilaga I, i enlighet

med artikel 6, ska innehålla minst följande information:

1. Den föreslagna benämningen för textilfibern:

Den föreslagna benämningen ska ha ett samband med den kemiska sammansättningen och när så är lämpligt ge

information om fiberns egenskaper. Den föreslagna benämningen får inte vara skyddad av några immateriella rättig­

heter eller knuten till tillverkaren.

2. Den föreslagna definitionen av textilfibern:

De egenskaper som anges i definitionen av den nya textilfibern, t.ex. elasticitet, ska gå att kontrollera med provnings­

metoder som ska åtfölja den tekniska dokumentationen tillsammans med analysresultaten.

3. Identifikation av textilfibern: kemisk formel, skillnader gentemot befintliga textilfibrer och i tillämpliga fall detaljerade

uppgifter såsom smältpunkt, densitet, brytningsindex, brännbarhetsegenskaper och FTIR-spektrum.

4. Förslag på godtagbar tolerans för användning vid beräkningen av fibersammansättningen.

5. Tillräckligt utvecklade identifierings- och kvantifieringsmetoder, inklusive experimentella data:

Sökanden ska utvärdera möjligheten av att använda de metoder som förtecknas i bilaga VIII eller de harmoniserade

standarder som ska införas i den bilagan för att analysera de mest sannolika kommersiella blandningarna av den nya

textilfibern med andra textilfibrer och ska föreslå minst en av dessa metoder. För de metoder eller harmoniserade

standarder där textilfibern kan betraktas som en olöslig komponent ska sökanden utvärdera korrektionsfaktorer för

den nya textilfiberns vikt. Alla experimentella data ska bifogas ansökan.

Om de metoder som anges i denna förordning inte är lämpliga, ska sökanden motivera detta och föreslå en annan

metod.

Ansökan ska innehålla alla experimentella data för den föreslagna metoden. Dokumentationen ska innehålla data om

metodens tillförlitlighet, stabilitet och repeterbarhet.

6. Tillgängliga vetenskapliga fakta om eventuella allergiska reaktioner eller andra negativa konsekvenser för människors

hälsa till följd av den nya textilfibern, inbegripet resultat av tester som gjorts i detta syfte i enlighet med relevant

unionslagstiftning.

7. Ytterligare information till stöd för ansökan: produktionsprocess, relevans för konsumenten.

Tillverkaren eller annan person som handlar för dennes räkning ska tillhandahålla representativa prover på den nya rena

fibern och de berörda fiberblandningarna för validering av de föreslagna identifierings- och kvantifieringsmetoderna.

Kommissionen får begära kompletterande prover på de berörda fiberblandningarna av tillverkaren eller den person

som handlar för dennes räkning.

SV

18.10.2011

Europeiska unionens officiella tidning

L 272/15

66

Bilaga 1

Ds 2013:29

BILAGA III

Beteckningar som avses i artikel 8.1

— På bulgariska: необработена вълна

— På spanska: lana virgen eller lana de esquilado

— På tjeckiska: střižní vlna

— På danska: ren, ny uld

— På tyska: Schurwolle

— På estniska: uus vill

— På grekiska: παρθένο μαλλί

— På engelska: fleece wool eller virgin wool

— På franska: laine vierge eller laine de tonte

— På iriska: olann lomra

— På italienska: lana vergine eller lana di tosa

— På lettiska: pirmlietojuma vilna eller cirptā vilna

— På litauiska: natūralioji vilna

— På ungerska: élőgyapjú

— På maltesiska: suf verġni

— På nederländska: scheerwol

— På polska: żywa wełna

— På portugisiska: lã virgem

— På rumänska: lână virgină

— På slovakiska: strižná vlna

— På slovenska: runska volna

— På finska: uusi villa

— På svenska: ny ull.

SV

L 272/16

Europeiska unionens officiella tidning

18.10.2011

67

Ds 2013:29

Bilaga 1

BILAGA IV

Särskilda bestämmelser för etikettering och märkning av vissa textilprodukter

(som avses i artikel 13)

Produkter

Bestämmelser om etikettering och märkning

1. Följande korsettartiklar:

Fibersammansättningen ska anges på etiketten och märkningen genom en

materialbeskrivning av hela produkten eller för de delar som räknas upp,

antingen i sin helhet eller separat:

a) Bysthållare

Kupornas och bakstyckets ytas inre och yttre tyg.

b) Korsetter och gördlar

Framstycket, bakstycket och sidostyckenas delar.

c) Korseletter

Kupornas ytas inre och yttre tyg, fram- och bakstyckenas styva delar och

sidostyckena.

2. Korsettartiklar som inte räknas upp

ovan.

Fibersammansättningen ska anges genom en materialbeskrivning av hela pro­

dukten eller av dess olika delar, antingen i sin helhet eller separat. Sådan

märkning ska inte vara obligatorisk för delar som svarar för mindre än

10 % av produktens totalvikt.

3. Alla korsettartiklar

Den separata etiketteringen och märkningen av olika delar av korsettartiklar

ska vara sådan att konsumenten lätt kan förstå vilken produktdel informatio­

nen på etiketten eller märkningen avser.

4. Etsningstryckta textilier

Fibersammansättningen ska redovisas för produkten i dess helhet och får anges

genom separata materialbeskrivningar dels av bastyget, dels av de etsnings­

tryckta delarna. Dessa beståndsdelar ska namnges.

5. Broderade textilier

Fibersammansättningen ska redovisas för produkten i dess helhet och kan

anges genom separata materialbeskrivningar av bottentyget, respektive broder­

garnet. Dessa komponenter ska namnges. Sådan etikettering eller märkning är

endast obligatorisk för de broderade delar som täcker minst 10 % av pro­

duktytan.

6. Garner som består av en kärna

omspunnen med olika fibrer och

som på detta sätt tillhandahålls

konsumenten på marknaden

Fibersammansättningen ska redovisas för produkten i dess helhet och får anges

genom separata materialbeskrivningar av den inre delen och höljet. Dessa

beståndsdelar ska namnges.

7. Sammet och plysch eller textilier

som liknar sammet eller plysch

Fibersammansättningen ska anges för produkten i dess helhet. När produkten

består av en tydlig baksida och en framsida av olika fibrer, får sammansätt­

ningen anges separat för dessa båda beståndsdelar. Dessa beståndsdelar ska

namnges.

8. Golvbeläggningar och mattor, vars

undersida och ovansida består av

olika sorters fibrer

Fibersammansättningen behöver endast anges för ovansidan. Ovansidan ska

namnges.

SV

18.10.2011

Europeiska unionens officiella tidning

L 272/17

68

Bilaga 1

Ds 2013:29

BILAGA V

Textilprodukter för vilka etikettering eller märkning inte är obligatorisk

(som avses i artikel 17.2)

1. Ärmhållare

2. Klockarmband av textila material

3. Etiketter och emblem

4. Vadderade grytlappar av textila material

5. Kaffehuvar

6. Tehuvar

7. Ärmskydd

8. Muffar, ej av plysch

9. Konstgjorda blommor

10. Nåldynor

11. Målad kanvasduk

12. Tyg som tjänar som underlag samt förstyvningar

13. Gamla, omgjorda textilprodukter där detta särskilt anges

14. Damasker

15. Emballage, inte nytt och sålt som sådant

16. Textila inslag i lädervaror och sadelmakeri

17. Reseffekter av textila material

18. Färdiga och icke färdiga handbroderade väggprydnader och material för framställning av dessa, inklusive brodergarn

som säljs separat från stramaljen och som saluförs enbart för att användas till sådana väggprydnader

19. Blixtlås

20. Knappar och spännen, överklädda med textila material

21. Bokomslag i textila material

22. Leksaker

23. Textila delar av fotbeklädnader

24. Smådukar som har flera beståndsdelar och en yta som inte överstiger 500 cm 2

25. Grytlappar och ugnsvantar

26. Äggvärmare

27. Sminkväskor

SV

L 272/18

Europeiska unionens officiella tidning

18.10.2011

69

Ds 2013:29

Bilaga 1

28. Tobakspungar av tyg

29. Tygfodral för glasögon, cigaretter och cigarrer, tändare och kammar

30. Fodral för mobiltelefoner och bärbara mediaspelare med en yta som inte överstiger 160 cm 2

31. Skyddsartiklar för sport med undantag för handskar

32. Necessärer

33. Skoputsningsfodral

34. Begravningsprodukter

35. Engångsartiklar med undantag för vadd av cellulosamaterial

36. Textilprodukter som omfattas av reglerna i den europeiska farmakopén och för vilka det finns en hänvisning till dessa

regler, bandage av icke-engångstyp för medicinskt och ortopediskt bruk samt ortopediska textilprodukter i allmänhet

37. Textilprodukter, inklusive tågvirke, rep och snören (om inte annat följer av nr 12 i bilaga VI), som normalt är avsedda

a) att användas som delar av utrustningen vid tillverkning och beredning av varor,

b) att införlivas med maskiner, med installationer (t.ex. för uppvärmning, luftkonditionering eller belysning), med

hushållsapparater och andra liknande apparater, med fordon och andra transportmedel eller för att driva, un­

derhålla och utrusta dessa, med undantag för presenningar och motorfordonstillbehör av textilt material som säljs

separat från fordonet

38. Textilprodukter för skydds- och säkerhetsändamål som t.ex. säkerhetsbälten, fallskärmar, flytvästar, fallskärmar för

nödsituationer, brandbekämpningsapparater, skottsäkra västar och särskilda skyddskläder (t.ex. för skydd mot eld,

kemiska substanser eller andra säkerhetsrisker)

39. Uppblåsbara tält o.d. (t.ex. sporthallar, utställnings- eller lagerlokaler), förutsatt att information om prestanda och

teknisk specifikation för dessa produkter lämnas

40. Segel

41. Klädesplagg för djur

42. Flaggor och standar

SV

18.10.2011

Europeiska unionens officiella tidning

L 272/19

70

Bilaga 1

Ds 2013:29

BILAGA VI

Textilprodukter för vilka en gemensam etikett är tillräcklig

(som avses i artikel 17.3)

1. Skurtrasor

2. Dammtrasor

3. Kantband och garneringar

4. Garneringsband, spetskragar o.d.

5. Skärp

6. Hängslen

7. Strumpeband

8. Sko- och kängsnören

9. Band

10. Resårband

11. Nya förpackningar, sålda som sådana

12. Paketsnören och tvinnat garn för jordbruksändamål, snören, tågvirke och rep förutom de som omfattas av nummer

37 i bilaga V (*)

13. Bordstabletter

14. Näsdukar

15. Nät för hårknutar och hår

16. Slipsar och flugor för barn

17. Haklappar, tvättvantar och tvättlappar

18. Sömnads-, stopp- och brodergarner som säljs i små kvantiteter (1 gram eller mindre) i detaljhandeln

19. Band för gardiner, rullgardiner och jalusier

SV

L 272/20

Europeiska unionens officiella tidning

18.10.2011

(*) För de produkter som omfattas av detta nummer och som säljs i tillskurna längder ska den gemensamma märkningen vara den som

gäller för rullen i dess helhet. Tågvirke och rep som faller under denna punkt innefattar sådant som används inom bergsklättring och

vattensport.

71

Ds 2013:29

Bilaga 1

BILAGA VII

Delar som inte ska beaktas vid bestämning av fibersammansättningen

(som avses i artikel 19.2)

Produkter

Delar som är undantagna

a) Alla textilprodukter

i) Icke-textila delar, stadkanter, etiketter och märkningar, kantband och gar­

neringar som inte är en väsentlig del av produkten, knappar och spännen

överklädda med textilt material, tillbehör, dekorationer, band som inte är

elastiska, elastisk tråd och resårband anbringade på speciella och avgränsade

ställen på produkten samt synliga, urskiljbara och rent dekorativa och fibrer

med antistatisk effekt som är underkastade bestämmelserna i artikel 10.

ii) Fettsubstanser, bindemedel, förtyngningsmedel och andra appretyrmedel,

impregneringsmedel, hjälpmedel vid infärgning och tryckning samt andra

medel för behandling av textilprodukter.

b) Golvbelägg-ningar och mattor

Alla delar bortsett från slitytan.

c) Möbeltyger

Binde- och fyllnadsvarp och väft som inte ingår i slitytan.

d) Draperier och gardiner

Binde- och fyllnadsvarp och väft som inte ingår i tygets rätsida.

e) Sockar

Ytterligare elastiska garner som används i muddar och förstyvningar och för­

stärkningar av tå och häl

f) Strumpbyxor

Ytterligare elastiska garner som används i linningar och förstyvningar och

förstärkningar av tå och häl

g) Andra textilprodukter än de som

nämns i b–f

Förstyvningar eller tyg som tjänar som underlag, mellanlägg och förstärkning,

mellanfoder och canvasstoffering, sytråd och förbindelsetråd, om de inte er­

sätter varpen och/eller väften i tyget, vadderingar som inte fyller någon isole­

rande funktion och, om inte annat följer av artikel 11.2, foder.

För denna bestämmelse gäller att

i) materialet i textilprodukter som tjänar som underlag för rätsidan, särskilt i

filtar och dubbelvävda tyger, i baksidan på sammet och plysch och besläk­

tade produkter, inte ska betraktas som underlag som ska avlägsnas,

ii) ”förstyvningar och förstärkningar” är de garner eller tyger som anbringas på

speciella och avgränsade ställen på textilprodukter för att förstärka dem eller

göra dem styva eller tjocka.

SV

18.10.2011

Europeiska unionens officiella tidning

L 272/21

72

Bilaga 1

Ds 2013:29

BILAGA VIII

Metoder för kvantitativ analys av binära och ternära textilfiberblandningar

(som avses i artikel 19.1)

KAPITEL 1

I. Framtagning av analysprov och provexemplar för bestämning av fibersammansättningen i textilprodukter

1. TILLÄMPNINGSOMRÅDE

Detta kapitel innehåller förfaranden för framtagandet av analysprov av lämplig storlek för förbehandling avseende

kvantitativ analys (dvs. högst 100 g) från laboratorieprov samt för urval av provexemplar från de analysprov som har

förbehandlats för att avlägsna fiberfrämmande ämnen ( 1 ).

2. DEFINITIONER

2.1 parti:

den materialmängd som ska bedömas på grundval av en serie provningsresultat. Det kan till exempel omfatta allt

material i en tygleverans: allt tyg som är vävt vid en särskild bom; en garnleverans, en bal eller en grupp balar av

råfiber.

2.2 laboratorieprov:

del av parti som kan antas vara representativt för hela partiet och som finns tillgängligt i laboratoriet. Det ska ha en

storlek och beskaffenhet som är tillräcklig för att utjämna variationer i partiet och för att underlätta hanteringen i

laboratoriet (

2

).

2.3 analysprov:

den del av laboratorieprovet som är föremål för förbehandling för att avlägsna fiberfrämmande ämnen och från

vilket provexemplar tas. Analysproven ska ha en storlek och beskaffenhet som är tillräcklig för att utjämna varia­

tioner i laboratorieprovet (

3

).

2.4 provexemplar:

den del av materialet som behövs för ett enskilt provningsresultat och som valts ut från analysprovet.

3. PRINCIP

Analysprov ska tas på sådant sätt att det är representativt för laboratorieprovet.

Provexemplar ska tas från analysprovet på sådant sätt att vart och ett är representativt för analysprovet.

4. PROVTAGNING AV LÖSA FIBRER

4.1 Oorienterat fibermaterial

Analysprovet erhålls genom att man slumpvis tar knippen från laboratorieprovet. Blanda noga hela analysprovet med

hjälp av en laboratoriekarda ( 4 ). Låt floret eller blandningen, även lösa fibrer och de fibrer som fastnat på utrust­

ningen som använts vid blandningen, genomgå en förbehandling. Välj sedan ut provexemplar i proportion till

respektive massa från floret eller fiberblandningen, från de lösa fibrerna och från fibrerna som fastnat på utrust­

ningen.

Om kardfloret inte har förändrats under förbehandlingen väljs provexemplaren ut på det sätt som beskrivs i punkt

4.2. Om kardfloret har förändrats under förbehandlingen väljs varje provexemplar ut genom att man slumpvis

avlägsnar minst 16 små knippen av lämplig och ungefär samma storlek som sedan kombineras.

4.2 Orienterat fibermaterial (kardflor, fiberband, förgarn)

Ur slumpvis valda delar av laboratorieprovet tas minst tio tvärsnitt, vardera ca 1 g. Låt detta analysprov genomgå

förbehandling. Sätt ihop tvärsnitten igen genom att placera dem sida vid sida. Ett provexemplar erhålls genom att ett

tvärsnitt tas ut av de tio samlade längderna.

SV

L 272/22

Europeiska unionens officiella tidning

18.10.2011

( 1 ) I vissa fall är det nödvändigt att förbehandla det enskilda provexemplaret.

( 2 ) För färdigtillverkade och bearbetade varor, se punkt 7.

( 3 ) Se punkt 1.

( 4 ) Laboratoriekardan kan ersättas med en fiberblandare, eller också kan fibrerna blandas enligt delnings- och kasseringsmetoden.

73

Ds 2013:29

Bilaga 1

5. PROVTAGNING AV GARN

5.1 Garn i förpackning eller härvor

Ta prov från samtliga förpackningar i laboratorieprovet.

Ta ut lämpliga, lika långa, löpande längder från varje förpackning antingen genom upphaspling av härvor med

samma antal trådar (

1

) eller på annat sätt. Förena längderna antingen till en härva eller en fibersträng så att ett

analysprov erhålls och se till att längderna från varje förpackning i härvan eller fibersträngen är lika långa.

Förbehandla analysprovet.

Från analysprovet tas provexemplar genom att en bunt trådar med samma längd skärs ut från härvan eller fiber­

strängen varvid man ser till att bunten innehåller samtliga trådar i provet.

Om garnets ”tex” är t och antalet förpackningar som tagits ur laboratorieprovet är n, blir längden på garnet från

varje förpackning 106/nt cm för att erhålla ett analysprov om 10 g.

Om nt är stort, det vill säga över 2 000, kan man göra en tyngre härva som skärs av på två ställen så att en

fibersträng med lämplig massa bildas. Ändarna på en fibersträng ska knytas ordentligt före förbehandlingen och

provexemplar ska tas på visst avstånd från ändarna.

5.2 Garn i varp

Ta analysprov genom att från slutet på varpen klippa av en minst 20 cm lång längd, innehållande samtliga trådar i

varpen utom stadkantstrådarna. Bind ihop trådbunten i ena ändan. Om provet är för stort för förbehandling delas

det i två eller flera delar. Varje del knyts ihop före förbehandlingen och förbehandlas var för sig. Delarna läggs sedan

ihop igen. Från analysprovet tas ett provexemplar ut genom att en lämplig längd innehållande alla trådarna skärs ut

från den ände som inte är hopbunden. För varp med n trådar med längdvikten t ”tex” blir längden på ett provex­

emplar med massan 1 g 10 5 /nt cm.

6. PROVTAGNING AV TYGER

6.1 Ur ett laboratorieprov bestående av ett enda stycke av tyget:

Klipp en diagonal remsa från hörn till hörn. Avlägsna stadkanterna. Denna remsa ska utgöra analysprov. För ett

analysprov med massan x g krävs en remsa med ytan x10 4 /G cm 2 där G är remsans vikt i g/m 2 .

Förbehandla remsan och skär den sedan i hela sin längd i fyra lika stora bitar, som läggs ovanpå varandra.

Provexemplar ska tas genom att man skär genom alla lagren, så att varje provexemplar innehåller ett lika långt

stycke från varje lager.

Om tyget har ett invävt mönster ska analysprovet vara brett nog, mätt parallellt med varpen, för att innehålla minst

en mönsterrapport. Om detta villkor uppfylls och remsan då är för stor för att behandlas i ett stycke klipps hela

remsan i lika stora bitar som förbehandlas separat och sedan läggs ovanpå varandra innan provexemplaret tas ut

varvid man ser till att identiska mönsterinslag inte sammanfaller.

6.2 Ur laboratorieprov bestående av flera stycken

Behandla varje stycke enligt 6.1 och ange resultaten för varje stycke separat.

7. PROVTAGNING AV FÄRDIGTILLVERKADE OCH BEARBETADE PRODUKTER

Laboratorieprovet består vanligtvis av en komplett färdigtillverkad eller bearbetad produkt eller en representativ del

av en sådan.

I de fall då alla delarna av produkten inte har samma sammansättning bestäms de olika delarnas procentandel för att

kontrollera överensstämmelse med artikel 11.

Ta ut ett analysprov som är representativt för den del av den färdigtillverkade eller bearbetade produkten vars

sammansättning måste framgå av märkningen. Om produkten har flera märkningar tas de analysprov ut som är

representativa för varje del med en viss märkning.

Om den produkt vars sammansättning ska bestämmas inte är enhetlig kan det bli nödvändigt att ta analysprov från

varje del av produkten och att bestämma de relativa proportionerna för de olika delarna i relation till hela produkten.

SV

18.10.2011

Europeiska unionens officiella tidning

L 272/23

( 1 ) Om förpackningarna kan monteras i en lämplig ram kan flera avhasplas samtidigt.

74

Bilaga 1

Ds 2013:29

Därefter beräknas procentandelarna med beaktande av de relativa proportionerna av de provade delarna.

Förbehandla analysproven.

Ta sedan ut provexemplar som är representativa för de förbehandlade analysproven.

II. Introduktion till metoder för kvantitativ analys av textilfiberblandningar

Metoderna för kvantitativ analys av fiberblandningar baseras på två grundprocesser: manuell och kemisk separation

av fibrer.

När så är möjligt ska den manuella separationsmetoden användas, eftersom den i allmänhet ger exaktare resultat än

den kemiska metoden. Den manuella metoden kan användas för alla textilier där de ingående fibrerna inte bildar en

intim blandning, t.ex. för garner med flera ingående komponenter som vardera består av endast en fibertyp, eller för

tyger där fibern i varpen och väften inte är densamma, eller för trikåväv som kan repas upp och som tillverkats av

olika typer av garn.

Metoderna för kemisk kvantitativ analys av textilfiberblandningar är i allmänhet baserade på selektiv upplösning av

de enskilda komponenterna. När en komponent lösts ut, vägs återstoden och mängden upplöst material beräknas

sedan på basis av viktförlusten. Allmänna anvisningar för analysmetoderna, oavsett fibersammansättning, ges i

bilagans första del. Den delen ska därför användas tillsammans med den för varje särskild fiberblandning detaljerade

beskrivningen av metoderna i bilagan. När analysmetoder som inte är baserade på selektiv upplösning används, ges

en fullständig beskrivning i aktuellt avsnitt.

Fiberblandningar under tillverkningsprocessen och, i mindre utsträckning färdiga textilvaror kan innehålla fiberfräm­

mande ämnen, t.ex. fetter, vaxer eller appreturer eller vattenlösliga ämnen, som antingen är naturligt förekommande

eller har tillsatts för att underlätta tillverkningen. Fiberfrämmande ämnen måste avlägsnas före analysen. Av denna

anledning finns också en metod medtagen för avlägsnandet av oljor, fetter, vaxer och vattenlösliga ämnen.

Textilier kan dessutom innehålla hartser eller andra ämnen för att ge produkten vissa speciella egenskaper. Sådana

ämnen, inklusive i vissa fall färgämnen, kan hindra reagensens inverkan på den komponent som ska lösas ut

och/eller kan helt eller delvis försvinna med reagensen. Denna typ av tillsatta ämnen kan också förorsaka fel och

ska därför avlägsnas innan provet analyseras. Om det är omöjligt att avlägsna dessa ämnen är metoderna för

kvantitativ kemisk analys enligt denna bilaga inte längre tillämpliga.

Färgämnen i färgade tyger anses vara i tyget ingående beståndsdelar och avlägsnas inte.

Analyserna utförs på basis av torrvikten, och ett sätt att bestämma torrvikten beskrivs.

Resultatet erhålls genom att man på varje fibers torrvikt tillämpar de godtagna toleranser som anges i bilaga IX.

Innan en analys påbörjas måste alla i blandningen ingående fiberslag identifieras. Med vissa metoder kan den olösliga

komponenten i en blandning delvis ha upplösts i reagensen som använts för att lösa upp den lösliga komponenten.

När så är möjligt har sådana reagenser valts som har liten eller ingen effekt på olösliga fibrer. Om det är känt att

viktförlust inträffar under analysen ska resultatet korrigeras. Korrektionsfaktorer för detta ändamål finns angivna.

Dessa faktorer har bestämts genom försök vid flera laboratorier genom att fibrer som rengjorts genom förbehandling

har behandlats med den för metoden lämpliga reagensen.

Dessa korrektionsfaktorer är endast tillämpliga på opåverkade fibrer, varför andra korrektionsfaktorer kan behövas

om fibermaterialet har påverkats före eller under behandlingen. De angivna metoderna gäller för enstaka bestäm­

ningar.

Minst två bestämningar ska göras på separata provexemplar, både vid manuell och kemisk separation.

Som bekräftelse, såvida det inte är tekniskt omöjligt, rekommenderas användning av alternativa metoder, varigenom

den komponent som skulle bli återstoden enligt standardmetoden löses ut först.

SV

L 272/24

Europeiska unionens officiella tidning

18.10.2011

75

Ds 2013:29

Bilaga 1

KAPITEL 2

METODER FÖR KVANTITATIV ANALYS AV VISSA BINÄRA TEXTILFIBERBLANDNINGAR

I.

Gemensamma anvisningar för metoderna för kvantitativ kemisk analys av fiberblandningar

I.1 TILLÄMPNINGSOMRÅDE

Tillämpningsområdet för varje metod anger på vilka fibrer metoden är tillämpbar.

I.2 PRINCIP

Efter identifiering av komponenterna i en blandning avlägsnas det fiberfrämmande materialet med hjälp av

lämplig förbehandling och därefter en av komponenterna, vanligen genom selektiv upplösning ( 1 ). Sedan vägs

den olösta återstoden och andelen löslig komponent beräknas på viktförlusten. Utom när detta möter tekniska

svårigheter bör man först avlägsna det fiberslag som överväger. Det fiberslag som ingår i mindre del bildar

återstod.

I.3

MATERIAL OCH UTRUSTNING

I.3.1 Utrustning

I.3.1.1 Filterdeglar och vägglas som är stora nog att hålla sådana deglar eller annan utrustning som ger motsvarande

resultat.

I.3.1.2 Filterkolv.

I.3.1.3 Exsickator med fuktindikerande blågel.

I.3.1.4 Ventilerad ugn för torkning av provkroppar i 105 °C ± 3 °C.

I.3.1.5 Analysvåg med en noggrannhet av 0,0002 g.

I.3.1.6 Soxhlet extraktionsutrustning eller annan utrustning som ger motsvarande resultat.

I.3.2 Reagenser

I.3.2.1 Petroleumeter, redestillerad, kokintervall 40–60 °C.

I.3.2.2 Övriga reagenser anges i avsnittet för aktuell metod.

I.3.2.3 Destillerat eller avjoniserat vatten.

I.3.2.4 Aceton.

I.3.2.5 Ortofosforsyra.

I.3.2.6 Urea.

I.3.2.7 Natriumbikarbonat.

Samtliga reagenser ska vara kemiskt rena.

I.4

KONDITIONERINGS- OCH PROVNINGSATMOSFÄR

Eftersom det är torrvikter som bestäms är det onödigt att konditionera provmaterialet eller att utföra analyser i

konditionerad atmosfär.

I.5 ANALYSPROV

Ta ut ett analysprov som är representativt för laboratorieprovet och tillräckligt stort för att räcka till erforderligt

antal provkroppar, vardera om minst 1 g.

I.6

FÖRBEHANDLING AV ANALYSPROV (

2

)

När det ingår ett ämne som inte ska medtas vid procentberäkningen (se artikel 19) bör detta avlägsnas före

behandlingen med en lämplig metod som inte påverkar några av de övriga fibrerna.

I detta syfte avlägsnas fiberfrämmande ämnen som kan extraheras med petroleumeter och vatten genom att

analysprovet behandlas en timme i en Soxhlet extraktionsutrustning med petroleumeter med en minsta hastighet

av sex cykler per timme. Låt petroleumetern avdunsta från provmaterialet som sedan extraheras genom direkt­

behandling som innebär att analysprovet blötläggs i vatten i rumstemperatur i 1 timme och sedan blötläggs i

vatten i 65 °C ± 5 °C i ytterligare 1 timme, medan man rör om då och då. Badförhållandet vätska: analysprov ska

vara 100:1. Avlägsna överflödigt vatten från provkroppen genom urkramning, avsugning eller centrifugering och

låt det lufttorka.

SV

18.10.2011

Europeiska unionens officiella tidning

L 272/25

( 1 ) Metod nr 12 är ett undantag. Den grundar sig på bestämning av förekomsten av ett ingående ämne i en av de två komponenterna.

( 2 ) Se kapitel 1.1.

76

Bilaga 1

Ds 2013:29

När det gäller elastolefin eller fiberblandningar som innehåller elastolefin och andra fibrer (ull, djurhår, silke,

bomull, lin, äkta hampa, jute, manillahampa, alfa, kokos, ginst, rami, sisal, kupro, modal, protein, viskos, akryl,

polyamid eller nylon, polyester och elastomultiester) måste det ovannämnda förfarandet anpassas något, genom

att petroleumetern ersätts med aceton.

När det gäller fiberblandningar som innehåller elastolefin och acetat ska följande förfarande användas som

förbehandling. Extrahera analysprovet i tio minuter i 80 °C med en lösning som innehåller 25 g/l av 50-procentig

ortofosforsyra och 50 g/l av urea. Badförhållandet vätska: analysprov ska vara 100:1. Skölj analysprovet i vatten,

låt rinna av, skölj i en 0,1-procentig natriumbikarbonatlösning och skölj sedan omsorgsfullt i vatten.

Om fiberfrämmande ämnen inte kan extraheras med petroleumeter och vatten ska de avlägsnas genom att den

ovan beskrivna vattenmetoden ersätts med annan lämplig metod som inte väsentligt förändrar någon av fiber­

komponenterna. Vad gäller vissa oblekta vegetabiliska fibrer (t.ex. jute och kokos) bör det dock noteras att

normal förbehandling med petroleumeter och vatten inte avlägsnar alla naturligt förekommande fiberfrämmande

ämnen. Trots detta görs ingen ytterligare förbehandling, såvida provet inte innehåller appretur som är olöslig i

både petroleumeter och vatten.

Analysrapporterna ska innehålla fullständiga upplysningar om de förbehandlingsmetoder som använts.

I.7 TILLVÄGAGÅNGSSÄTT

I.7.1 Allmänna anvisningar

I.7.1.1 Torkning

Torka i minst 4 timmar, dock högst 16 timmar, vid 105 °C ± 3 °C i en ventilerad ugn med ugnsluckan stängd

hela tiden. Om torkperioden är kortare än 14 timmar måste man väga provexemplaret för att kontrollera att

massan har blivit konstant. Massan kan anses ha blivit konstant om variationen är under 0,05 % efter ytterligare

60 minuters torkning.

Undvik att hantera deglar och vägglas, provkroppar eller återstoder med bara händer vid torkning, kylning och

vägning.

Torka provkropparna i ett vägglas med locket liggande bredvid i ugnen. Vid torktidens slut tillsluts vägglaset

innan det tas ut ur ugnen och snabbt placeras i exsickatorn.

Torka filterdegeln i ett vägglas med locket liggande bredvid i ugnen. Vid torktidens slut tillsluts vägglaset innan

det tas ut ur ugnen och snabbt placeras i exsickatorn.

När annan utrustning än filterdeglar används ska torkningen i ugnen ske på sådant sätt att fibrernas torrvikt kan

bestämmas utan förlust.

I.7.1.2 Kylning

Kyl tills fullständig avkylning av vägglasen har uppnåtts, dock minst 2 timmar och med exsickatorn placerad

bredvid vågen.

I.7.1.3 Vägning

Efter kylning vägs vägglaset inom 2 minuter efter att det har avlägsnats ur exsickatorn. Väg med en noggrannhet

av 0,0002 g.

I.7.2 Tillvägagångssätt

Ta ut en provkropp som väger minst 1 g från ett förbehandlat analysprov. Skär garn eller tyg i ca 10 mm längder

och skilj dem åt så mycket det går. Torka provkroppen i ett vägglas, låt den svalna i exsickator och väg den.

Flytta över provexemplaret i aktuellt kärl enligt tillämpligt avsnitt av relevant unionsmetod och väg därefter åter

vägglaset omgående. Provexemplarets torrvikt erhålls som mellanskillnad. Slutför analysen enligt tillämpligt

avsnitt av relevant metod. Undersök återstoden i mikroskop, eller på annat lämpligt sätt, för att kontrollera

att det fiberslag som skulle avlägsnas verkligen har lösts ut.

SV

L 272/26

Europeiska unionens officiella tidning

18.10.2011

77

Ds 2013:29

Bilaga 1

I.8

BERÄKNING OCH REDOVISNING AV RESULTAT

Den olösta komponentens massa uttrycks i procent av den totala blandningens massa. Den procentuella andelen

löslig komponent erhålls som mellanskillnad. Resultatet beräknas på ren torrvikt som justerats med hänsyn till

a) godtagna toleranser och b) nödvändiga korrektionsfaktorer för att den massaförlust som uppstår under

förbehandlingen och analysen ska beaktas. Beräkningarna ska utföras med användande av formeln i I.8.2.

I.8.1 Beräkning av den procentuella andelen olöslig komponent på basis av ren torrvikt utan beaktande av förlust av

fibermassa under förbehandlingen

P 1 % ¼

100 rd

m

där

P 1 % är den procentuella andelen ren, torr olöslig komponent,

m

är provexemplarets torrvikt efter förbehandling,

r

är återstodens torrvikt,

d

är korrektionsfaktorn för viktförlust hos den olösliga komponenten i reagensen under analysen. Lämpliga

värden för d ges i relevant avsnitt under varje metod.

Dessa värden för d är naturligtvis de normalvärden som gäller för kemiskt opåverkade fibrer.

I.8.2 Beräkning av den procentuella andelen olöslig komponent baserad på ren torrvikt justerad med hänsyn till

godtagna toleranser och i tillämpliga fall korrektionsfaktorer för massaförlust under förbehandlingen

P 1A % ¼

100 P 18

>

>

:1

þ

ða 1þ b 1Þ

100

9

>

>

;

P 18

>

>

:1

þ

a 1þ b 1

100 9

>

>

;

þ

ð100 – P 1Þ

8

>

>

:1

þ

a 2þ b 2

100 9

>

>

;

där

P 1A % är den procentuella andelen olöslig komponent justerad med hänsyn till godtagna toleranser och viktför­

lust under förbehandlingen,

P 1

är den procentuella andelen ren, torr, olöslig komponent som beräknats enligt formeln i I.8.1,

a 1

är den godtagna toleransen för den olösliga komponenten (se bilaga IX),

a 2

är den godtagna toleransen för den utlösta komponenten (se bilaga IX),

b 1

är den procentuella förlusten av den olösliga komponenten som erhålls genom förbehandling,

b 2

är den procentuella förlusten av den utlösta komponenten som erhålls genom förbehandling.

Den procentuella andelen av den andra komponenten är P 2A % = 100 – P 1A %.

Där en särskild förbehandling har använts, ska värdena för b 1 och b 2 om möjligt bestämmas genom att var och

en av de enskilda fiberslagen förbehandlas enligt tillämpad analysmetod. Rena fibrer är fibrer som är fria från

fiberfrämmande ämnen, förutom ämnen som de normalt innehåller (antingen naturligt förekommande eller

genom tillverkningsprocessen), i det tillstånd (oblekta, blekta) de befinner sig i hos det material som ska analy­

seras.

Om det inte finns några rena separata fiberbeståndsdelar, som använts vid tillverkningen av det material som ska

analyseras, ska man använda sig av de genomsnittsvärden för b 1 och b 2 som erhållits vid de provningar som

utförts på sådana rena fibrer som liknar dem som finns i den blandning som ska undersökas.

Om den normala förbehandlingen genomförs genom extraktion med petroleumeter och vatten kan man i all­

mänhet bortse från korrektionsfaktorn b 1 och b 2 utom i fråga om oblekt bomull, oblekt lin och oblekt hampa,

där förlusten på grund av förbehandlingen är konventionellt fastslagen till 4 % och i fråga om polypropylen till

1 %.

Vad beträffar andra fibrer har man konventionellt fastslagit att man kan bortse från förluster på grund av

förbehandlingen vid beräkningen.

SV

18.10.2011

Europeiska unionens officiella tidning

L 272/27

78

Bilaga 1

Ds 2013:29

II.

Metod för kvantitativ analys genom manuell separation

II.1 TILLÄMPNINGSOMRÅDE

Denna metod är tillämplig på alla typer av textilfibrer förutsatt att de inte bildar en intim blandning och att det är

möjligt att skilja dem åt för hand.

II.2 PRINCIP

Efter identifiering av komponenterna i textilvaran avlägsnas det fiberfrämmande materialet genom lämplig för­

behandling och sedan separeras fibrerna för hand, torkas och vägs varpå varje fibers andel i blandningen

beräknas.

II.3 UTRUSTNING

II.3.1 Vägglas eller annan utrustning som ger motsvarande resultat.

II.3.2 Exsickator med fuktindikerande blågel.

II.3.3 Ventilerad ugn för torkning av provkroppar i 105 °C ± 3 °C.

II.3.4 Analysvåg med en noggrannhet av 0,0002 g.

II.3.5 Soxhlet extraktionsutrustning eller annan utrustning som ger motsvarande resultat.

II.3.6 Nål.

II.3.7 Torsionsprovare eller liknande utrustning.

II.4 REAGENSER

II.4.1 Petroleumeter, redestillerad, kokintervall 40 °C till 60 °C.

II.4.2 Destillerat eller avjoniserat vatten.

II.4.3 Aceton.

II.4.4 Ortofosforsyra.

II.4.5 Urea.

II.4.6 Natriumbikarbonat.

Samtliga reagenser ska vara kemiskt rena.

II.5

KONDITIONERINGS- OCH PROVNINGSATMOSFÄR

Se punkt I.4.

II.6 ANALYSPROV

Se punkt I.5.

II.7

FÖRBEHANDLING AV ANALYSPROV

Se punkt I.6.

II.8 TILLVÄGAGÅNGSSÄTT

II.8.1 Analys av garn

Ta ut ett provexemplar som väger minst 1 g från ett förbehandlat analysprov. Om garnet är mycket fint kan

analysen göras på en längd som är minst 30 m lång oavsett massa.

Klipp garnet i lagom stora bitar och skilj fibertyperna åt med en nål och om så krävs med en torsionsprovare. De

fibertyper som erhålls på detta sätt placeras i förvägda vägglas och torkas vid 105 °C ± 3 °C tills man får en

konstant massa enligt beskrivningen i I.7.1 och I.7.2.

II.8.2 Analys av tyg

Ta ut ett provexemplar som väger minst 1 g från ett förbehandlat analysprov. Inga stadkanter får ingå och

kanterna ska vara noggrant putsade för att undvika fransning. Fibrerna ska löpa parallellt med väft- eller varp­

trådarna eller, i trikåväv, parallellt med längsgående eller tvärgående maskrader. Skilj de olika fibertyperna åt,

samla ihop dem i förvägda vägglas och förfar i enlighet med II.8.1.

SV

L 272/28

Europeiska unionens officiella tidning

18.10.2011

79

Ds 2013:29

Bilaga 1

II.9

BERÄKNING OCH REDOVISNING AV RESULTAT

Varje fiberkomponents massa uttrycks i procent av blandningens totala massa. Resultatet beräknas på ren torrvikt

som justerats med hänsyn till a) godtagna toleranser och b) erforderliga korrektionsfaktorer för den massaförlust

som uppstår under förbehandlingen.

II.9.1 Beräkning av den procentuella andelen olöslig komponent på basis av ren torrvikt utan beaktande av förlust av

fibermassa under förbehandlingen.

P 1 %

¼

100 m

1

m 1þ m 2

¼

100

1

þ m 2

m 1

P 1 % är den procentuella andelen av den första rena, torra komponenten,

m 1

är den första komponentens torrvikt,

m 2

är den andra komponentens torrvikt.

II.9.2 För beräkning av den procentuella andelen av varje komponent som justerats med hänsyn till godtagna toleranser

och i tillämpliga fall korrektionsfaktorer för massaförlust under förbehandlingen, se I.8.2.

III.1

METODERNAS PRECISION

Precisionen som anges i de olika metoderna avser reproducerbarheten.

Reproducerbarheten syftar på tillförlitligheten, dvs. den inbördes överensstämmelsen mellan experimentellt fram­

tagna värden, erhållna vid olika laboratorier eller vid olika tillfällen, vid användning av samma analysmetod på

provexemplar från en identiskt överensstämmande blandning.

Reproducerbarheten anges av konfidensintervallet för resultaten vid 95 % konfidensnivå.

Förutsatt att metoden har tillämpats på en identiskt överensstämmande blandning, kommer skillnaden mellan två

resultat i en serie analyser, gjorda vid olika laboratorier, därför att överskrida konfidensintervallet endast i 5 fall av

100.

III.2 PROVNINGSRAPPORT

III.2.1 Ange att analysen har utförts i enlighet med denna metod.

III.2.2 Redovisa alla detaljer som rör en särskild förbehandling (se I.6).

III.2.3 Redovisa de enskilda resultaten och det aritmetiska medelvärdet, samtliga med noggrannheten 0,1.

IV. Specialmetoder

Sammanfattande tabell

Metod

Tillämpning

Reagens/Beskrivning

Löslig komponent

Olöslig komponent

1. Acetat

Vissa andra fibrer Aceton

2.

Vissa proteinfibrer

Vissa andra fibrer Hypoklorit

3.

Viskos, kupro eller vissa typer

av modal

Vissa andra fibrer

Myrsyra och zinkklorid

4.

Polyamid eller nylon

Vissa andra fibrer

Myrsyra, 80 % m/m

5. Acetat

Vissa andra fibrer Bensylalkohol

6.

Triacetat eller polylaktid

Vissa andra fibrer Diklormetan

7.

Vissa cellulosafibrer

Vissa andra fibrer

Svavelsyra, 75 % m/m

8.

Akrylfibrer, vissa modakrylfibrer

eller vissa klorfibrer

Vissa andra fibrer Dimetylformamid

9.

Vissa klorfibrer

Vissa andra fibrer

Koldisulfid/aceton, 55,5/44,5 %

v/v

10. Acetat

Vissa andra fibrer Isättika

SV

18.10.2011

Europeiska unionens officiella tidning

L 272/29

80

Bilaga 1

Ds 2013:29

Metod

Tillämpning

Reagens/Beskrivning

Löslig komponent

Olöslig komponent

11. Silke

Vissa andra fibrer

Svavelsyra, 75 % m/m

12. Jute

Vissa djurfibrer Kväveinne-hållsmetoden

13. Polypropylen

Vissa andra fibrer Xylen

14.

Vissa andra fibrer

Klorfibrer (homopolymerer av

vinylklorid), elastolefin eller

melamin

Koncentrerad svavelsyra

15.

Klorfibrer, vissa modakrylfibrer,

vissa elastanfibrer, acetatfibrer,

triacetatfibrer

Vissa andra fibrer Cyklohexanon

16. Melamin

Bomull eller aramid

Het myrsyra, 90 % m/m

METOD nr 1

ACETAT OCH VISSA ANDRA FIBERSLAG

(Acetonmetoden)

1. TILLÄMPNINGSOMRÅDE

Denna metod är, efter avlägsnande av fiberfrämmande ämnen, tillämplig på binära fiberblandningar av

1. acetat (19)

med

2. ull (1), djurhår (2 och 3), silke (4), bomull (5), lin (7), äkta hampa (8), jute (9), manillahampa (10), alfa (11), kokos

(12), ginst (13), rami (14), sisal (15), kupro (21), modal (22), protein (23), viskos (25), akryl (26), polyamid eller

nylon (30), polyester (35), elastomultiester (45), elastolefin (46) och melamin (47).

Metoden får under inga förhållanden användas för acetatfibrer som har avacetylerats på ytan.

2. PRINCIP

Acetatfibrerna löses ut med aceton från en känd torrvikt av blandningen. Återstoden samlas, sköljs, torkas och vägs.

Dess massa, vid behov korrigerad, anges som procentuell andel av blandningens torrvikt. Den procentuella andelen

acetat erhålls som mellanskillnad.

3. UTRUSTNING OCH REAGENSER (andra än de som anges i de allmänna anvisningarna)

3.1 Utrustning

Erlenmeyerkolv med glaspropp, minsta kapacitet 200 ml

3.2 Reagens

Aceton

4. TILLVÄGAGÅNGSSÄTT

Följ de allmänna anvisningarna och fortsätt sedan på följande sätt:

Tillsätt 100 ml aceton per gram provexemplar till provexemplaret i Erlenmeyerkolven. Kolven ska ha en minsta

kapacitet på 200 ml. Skaka kolven och låt den stå 30 minuter i rumstemperatur. Rör om då och då. Häll därefter

vätskan genom den vägda filterdegeln.

Upprepa behandlingen ytterligare två gånger (totalt tre gånger) men nu endast under 15 minuter, så att den totala

behandlingstiden med aceton blir en timme. Häll över återstoden i filterdegeln. Skölj ur återstoden i filterdegeln med

aceton och avvattna genom avsugning. Fyll filterdegeln med aceton och låt den avvattnas under självtryck.

Avvattna slutligen genom avsugning, torka, låt degeln svalna och väg den med innehåll.

SV

L 272/30

Europeiska unionens officiella tidning

18.10.2011

81

Ds 2013:29

Bilaga 1

5. BERÄKNING OCH REDOVISNING AV RESULTAT

Beräkna resultatet enligt de allmänna anvisningarna. Värdet för d är 1,00 utom för melamin, där d är 1,01.

6. METODENS PRECISION

För en homogen textilblandning ska konfidensintervallet för de erhållna resultaten inte överstiga ± 1 vid 95 %

konfidensnivå.

METOD nr 2

VISSA PROTEINFIBRER OCH VISSA ANDRA FIBERSLAG

(Metod med användande av hypoklorit)

1. TILLÄMPNINGSOMRÅDE

Denna metod är, efter avlägsnande av fiberfrämmande ämnen, tillämplig på binära fiberblandningar av

1. vissa proteinfibrer: ull (1), djurhår (2 och 3), silke (4), protein (23)

med

2. bomull (5), kupro (21), modal (22), viskos (25), akryl (26), klorfibrer (27), polyamid eller nylon (30), polyester

(35), polypropylen (37), elastan (43), glasfiber (44), elastomultiester (45), elastolefin (46) och melamin (47).

Om olika proteinfibrer förekommer ger metoden den totala mängden men inte de enskilda kvantiteterna.

2. PRINCIP

Proteinfibrerna i en känd torrvikt av blandningen löses ut med en hypokloritlösning. Återstoden samlas, sköljs,

torkas och vägs. Dess massa, vid behov korrigerad, anges som procentuell andel av blandningens torrvikt. Den

procentuella andelen torr proteinfiber erhålls som mellanskillnad.

För beredning av hypokloritlösningen kan antingen litiumhypoklorit eller natriumhypoklorit användas.

Litiumhypoklorit rekommenderas när endast ett mindre antal analyser ska utföras eller för analyser som utförs med

ganska långa intervaller. Anledningen till detta är att den procentuella andelen hypoklorit i litiumhypoklorit i fast

form – till skillnad mot natriumhypoklorit – är praktiskt taget konstant. Om den procentuella andelen hypoklorit är

känd behöver hypoklorithalten inte kontrolleras jodometriskt för varje analys, eftersom en konstant vägd del av

litiumhypoklorit kan utnyttjas.

3. UTRUSTNING OCH REAGENSER (andra än de som anges i de allmänna anvisningarna)

3.1 Utrustning

a) Erlenmeyerkolv med glaspropp, minsta kapacitet 250 ml.

b) Termostatreglerad behållare, inställbar till 20 ± 2 °C.

3.2 Reagenser

a) Hypokloritreagens

i) Litiumhypokloritlösning

Denna består av en nytillredd lösning som innehåller 35 ± 2 g/l aktivt klor (ca 1 M) till vilken tillsätts 5 ±

0,5 g/l i förväg upplöst natriumhydroxid. Upplös 100 g litiumhypoklorit som innehåller 35 % aktivt klor

(eller 115 g som innehåller 30 % aktivt klor) i ca 700 ml destillerat vatten, tillsätt 5 g natriumhydroxid

upplöst i ca 200 ml destillerat vatten och fyll på till 1 liter med destillerat vatten. Den nytillredda lösningen

behöver inte kontrolleras jodometriskt.

ii) Natriumhypokloritlösning

Denna består av en nytillredd lösning som innehåller 35 ± 2 g/l aktivt klor (ca 1 M) till vilken tillsätts 5 ±

0,5 g/l i förväg upplöst natriumhydroxid.

Kontrollera lösningens innehåll av aktivt klor jodometriskt före varje analys.

b) Ättiksyra, utspädd lösning.

5 ml isättika späds med vatten till 1 liter.

SV

18.10.2011

Europeiska unionens officiella tidning

L 272/31

82

Bilaga 1

Ds 2013:29

4. TILLVÄGAGÅNGSSÄTT

Följ de allmänna anvisningarna och fortsätt sedan på följande sätt: Blanda ca 1 g av provexemplaret med ca 100 ml

hypokloritlösning (litium- eller natriumhypoklorit) i 250 ml-kolven och skaka kraftigt så att provexemplaret blöts

ordentligt.

Håll sedan flaskan varm vid en temperatur av 20 °C i en termostatreglerad behållare i 40 minuter och skaka kraftigt

hela tiden eller åtminstone med jämna mellanrum. Eftersom utlösningen av ull försiggår exotermiskt måste re­

aktionsvärmen med denna metod fördelas och avlägsnas. Annars kan betydande fel uppstå på grund av den

begynnande utlösningen av de olösliga fibrerna.

Filtrera innehållet i kolven 40 minuter genom en vägd filterdegel och för över allt återstående fibermaterial till

filterdegeln genom att skölja kolven med en liten mängd hypokloritreagens. Avvattna degeln genom avsugning och

skölj återstoden med i tur och ordning vatten, utspädd ättiksyra och till sist vatten. Avvattna genom avsugning efter

varje sköljning. Låt varje sköljvätska självrinna innan avsugning sker.

Avvattna slutligen genom avsugning, torka, låt degeln svalna och väg den med innehåll.

5. BERÄKNING OCH REDOVISNING AV RESULTAT

Beräkna resultatet enligt de allmänna anvisningarna. Värdet för d är 1,00 utom för bomull, viskos, modal och

melamin där d är 1,01 och för oblekt bomull där d är 1,03.

6. METODENS PRECISION

För en homogen textilblandning ska konfidensintervallet för de erhållna resultaten inte överstiga ± 1 vid 95 %

konfidensnivå.

METOD nr 3

VISKOS, KUPRO ELLER VISSA TYPER AV MODAL OCH VISSA ANDRA FIBERSLAG

(Metod med användande av myrsyra och zinkklorid)

1. TILLÄMPNINGSOMRÅDE

Denna metod är, efter avlägsnande av fiberfrämmande ämnen, tillämplig på binära fiberblandningar av

1. viskos (25) eller kupro (21), inklusive vissa typer av modalfiber (22),

med

2. bomull (5), elastolefin (46) och melamin (47).

Om modal ingår ska en förberedande provning göras för att kontrollera om detta fiberslag löses av reagensen.

Metoden är inte tillämplig på blandningar där bomullen har utsatts för omfattande kemisk nedbrytning, inte heller

då komponenten av viskos eller kupro bara delvis upplöses på grund av förekomst av vissa färgämnen eller

appreturer som inte helt kan avlägsnas.

2. PRINCIP

Viskos-, kupro- eller modalfibrerna ska lösas ut från en känd torrvikt av blandningen med en reagens sammansatt av

myrsyra och zinkklorid. Återstoden samlas, sköljs, torkas och vägs. Dess korrigerade vikt anges som procentuell

andel av blandningens torrvikt. Den procentuella andelen viskos, kupro eller modal erhålls som mellanskillnad.

3. UTRUSTNING OCH REAGENSER (andra än de som anges i de allmänna anvisningarna)

3.1 Utrustning

a) Erlenmeyerkolvar med glaspropp, minsta kapacitet 200 ml.

b) Utrustning för att hålla kolvarna vid en temperatur av 40 °C ± 2 °C.

3.2 Reagenser

a) Lösning innehållande 20 g smält vattenfri zinkklorid och 68 g vattenfri myrsyra som späds med vatten tills

massan blir 100 g (dvs. 20 viktdelar smält vattenfri zinkklorid till 80 viktdelar 85 % m/m myrsyra).

SV

L 272/32

Europeiska unionens officiella tidning

18.10.2011

83

Ds 2013:29

Bilaga 1

Anmärkning:

I detta sammanhang hänvisas till punkt I.3.2.2, som föreskriver att samtliga reagenser ska vara kemiskt rena.

Dessutom är det av största vikt att endast använda smält vattenfri zinkklorid.

b) Ammoniakhydroxidlösning: Späd 20 ml koncentrerad ammoniak (relativ densitet vid 20 °C: 0,880) med vatten

till 1 liter.

4. TILLVÄGAGÅNGSSÄTT

Följ de allmänna anvisningarna och fortsätt sedan på följande sätt: Placera provexemplaret omedelbart i kolven som

förvärmts till 40 °C. Tillsätt 100 ml myrsyra/zinkkloridreagens, som förvärmts till 40 °C, per gram provmaterial. Sätt

i proppen och skaka kolven kraftigt. Håll kolven med innehåll vid konstant 40 °C i två och en halv timme och skaka

kolven en gång i timmen.

Filtrera innehållet i kolven genom den vägda filterdegeln. För att allt fibermaterial ska överföras till filterdegeln sköljs

kolven ur med reagenslösningen. Skölj med ytterligare 20 ml reagenslösning som förvärmts till 40 °C.

Skölj återstoden i degeln grundligt med 40-gradigt vatten. Skölj det återstående fibermaterialet med ca 100 ml kall

ammoniaklösning (punkt 3.2 b) och se till att fibermaterialet är fullständigt nedsänkt i lösningen i 10 minuter ( 1 ).

Skölj därefter grundligt med kallt vatten.

Låt varje sköljvätska självrinna innan avsugning sker.

Avvattna slutligen den återstående vätskan genom avsugning, torka, låt degeln svalna och väg den med innehåll.

5. BERÄKNING OCH REDOVISNING AV RESULTAT

Beräkna resultatet enligt de allmänna anvisningarna. Värdet för d är 1,02 för bomull, 1,01 för melamin och 1,00 för

elastolefin.

6. METODENS PRECISION

För en homogen textilblandning ska konfidensintervallet för de erhållna resultaten inte överstiga ± 2 vid 95 %

konfidensnivå.

METOD nr 4

POLYAMID ELLER NYLON OCH VISSA ANDRA FIBERSLAG

(Metod med användande av 80 % myrsyra)

1. TILLÄMPNINGSOMRÅDE

Denna metod är, efter avlägsnande av fiberfrämmande ämnen, tillämplig på binära fiberblandningar av

1. polyamid eller nylon (30)

med

2. ull (1), djurhår (2 och 3), bomull (5), kupro (21), modal (22), viskos (25), akryl (26), klorfiber (27), polyester (35),

polypropylen (37), glasfiber (44), elastomultiester (45), elastolefin (46) och melamin (47).

Som nämnts ovan är metoden också tillämplig på blandningar med ull, men om ullinnehållet överstiger 25 % ska

metod nr 2 användas (utlösning av ull i en alkalisk natrium- eller litiumhypokloritlösning).

2. PRINCIP

Polyamid- eller nylonfibern löses ut med myrsyra från en känd torrvikt av blandningen. Återstoden samlas, sköljs,

torkas och vägs. Dess massa, vid behov korrigerad, anges som procentuell andel av blandningens torrvikt. Den

procentuella andelen polyamid eller nylon erhålls som mellanskillnad.

3. UTRUSTNING OCH REAGENSER (andra än de som anges i de allmänna anvisningarna)

SV

18.10.2011

Europeiska unionens officiella tidning

L 272/33

( 1 ) För att säkerställa att det återstående fibermaterialet är fullständigt nedsänkt i ammoniaklösningen i 10 minuter kan t.ex. filterdegeln

förses med en kran med hjälp av vilken tillförseln av ammoniaklösning kan regleras.

84

Bilaga 1

Ds 2013:29

3.1 Utrustning

Erlenmeyerkolv med glaspropp, minsta kapacitet 200 ml.

3.2 Reagenser

a) Myrsyra (80 % m/m, relativ densitet vid 20 °C: 1,186). Späd 880 ml 90 % m/m myrsyra (relativ densitet vid

20 °C: 1,204) med vatten till 1 liter. Alternativt kan 780 ml 98–100 % myrsyra (relativ densitet vid 20 °C: 1,220)

med vatten till 1 liter.

Lösningens koncentration är inte kritisk inom intervallet 77–83 % m/m myrsyra.

b) Ammoniak, utspädd lösning: Späd 80 ml koncentrerad ammoniak (relativ densitet vid 20 °C: 0,880) med vatten

till 1 liter.

4. TILLVÄGAGÅNGSSÄTT

Följ de allmänna anvisningarna och fortsätt sedan på följande sätt: Tillsätt 100 ml myrsyra per gram provmaterial till

provexemplaret i kolven som ska ha en minsta kapacitet på 200 ml. Sätt i proppen, skaka kolven så att allt

provmaterial blir genomblött. Låt kolven stå 15 minuter i rumstemperatur. Skaka då och då. Filtrera innehållet i

kolven genom den vägda filterdegeln. För att allt fibermaterial ska överföras till filterdegeln sköljs kolven ur med lite

myrsyra.

Avvattna genom avsugning och skölj återstoden med i tur och ordning myrsyra, hett vatten, utspädd ammoniak och

slutligen kallt vatten. Avvattna filterdegeln genom avsugning efter varje sköljning. Låt varje sköljvätska självrinna

innan avsugning sker.

Avvattna slutligen genom avsugning, torka, låt degeln svalna och väg den med innehåll.

5. BERÄKNING OCH REDOVISNING AV RESULTAT

Beräkna resultatet enligt de allmänna anvisningarna. Värdet för d är 1,00 utom för melamin, där d är 1,01.

6. METODENS PRECISION

För en homogen textilblandning ska konfidensintervallet för de erhållna resultaten inte överstiga ± 1 vid 95 %

konfidensnivå.

METOD nr 5

ACETAT OCH VISSA ANDRA FIBERSLAG

(Metod med användande av bensylalkohol)

1. TILLÄMPNINGSOMRÅDE

Denna metod är, efter avlägsnande av fiberfrämmande ämnen, tillämplig på binära fiberblandningar av

1. acetat (19)

med

2. triacetat (24), elastolefin (46) och melamin (47).

2. PRINCIP

Acetatfibrerna löses ut från en känd torrvikt av blandningen med bensylalkohol vid 52 °C ± 2 °C.

Återstoden samlas, sköljs, torkas och vägs. Dess massa anges som procentuell andel av blandningens torrvikt. Den

procentuella andelen acetat erhålls som mellanskillnad.

3. UTRUSTNING OCH REAGENSER (andra än de som anges i de allmänna anvisningarna)

3.1 Utrustning

a) Erlenmeyerkolv med glaspropp, minsta kapacitet 200 ml.

b) Mekanisk skakapparat.

c) Termostat eller annan utrustning lämplig för att hålla kolven vid en temperatur av 52 °C ± 2 °C.

3.2 Reagenser

a) Bensylalkohol.

b) Etanol.

SV

L 272/34

Europeiska unionens officiella tidning

18.10.2011

85

Ds 2013:29

Bilaga 1

4. TILLVÄGAGÅNGSSÄTT

Följ de allmänna anvisningarna och fortsätt sedan på följande sätt:

Tillsätt 100 ml bensylalkohol per gram provmaterial till provexemplaret i kolven. Sätt i proppen och sätt fast kolven

i skakapparaten så att den sänks ner i vattenbadet, som ska hålla 52 °C ± 2 °C. Skaka flaskan i 20 minuter vid denna

temperatur.

(I stället för att använda en mekanisk skakmaskin kan man skaka kolven kraftigt manuellt.)

Häll vätskan genom den vägda filterdegeln. Tillsätt ytterligare en dos bensylalkohol till kolven och skaka som förut

vid 52 °C ± 2 °C i 20 minuter.

Häll vätskan genom filterdegeln och upprepa hela proceduren en tredje gång.

För slutligen över vätskan och fibermaterialet till filterdegeln. För att allt fibermaterial ska överföras till filterdegeln

sköljs kolven med en extra omgång bensylalkohol vid 52 °C ± 2 °C. Avvattna filterdegeln grundligt.

För över fibermaterialet till en kolv och skölj med etanol och skaka manuellt. Häll innehållet genom filterdegeln.

Upprepa denna sköljning två eller tre gånger. Överför sedan fibermaterialet till filterdegeln och avvattna grundligt.

Torka, låt degeln svalna och väg den med innehåll.

5. BERÄKNING OCH REDOVISNING AV RESULTAT

Beräkna resultatet enligt de allmänna anvisningarna. Värdet för d är 1,00 utom för melamin, där d är 1,01.

6. METODENS PRECISION

För en homogen textilblandning ska konfidensintervallet för de erhållna resultaten inte överstiga ± 1 vid 95 %

konfidensnivå.

METOD nr 6

TRIACETAT ELLER POLYLAKTID OCH VISSA ANDRA FIBERSLAG

(Metod med användande av diklormetan)

1. TILLÄMPNINGSOMRÅDE

Denna metod är, efter avlägsnande av fiberfrämmande ämnen, tillämplig på binära fiberblandningar av

1. triacetat (24) eller polylaktid (34)

med

2. ull (1), djurhår (2 och 3), silke (4), bomull (5), kupro (21), modal (22), viskos (25), akryl (26), polyamid eller

nylon (30), polyester (35), glasfiber (44), elastomultiester (45) elastolefin (46) och melamin (47).

Anmärkning:

Triacetatfibrer som delvis hydrolyserats genom efterbehandling kan inte utlösas helt i reagensen. I dessa fall är

metoden inte tillämplig.

2. PRINCIP

Triacetatfibrerna eller polylaktidfibrerna löses ut från en känd torrvikt av blandningen med diklormetan. Återstoden

samlas, sköljs, torkas och vägs. Dess massa, vid behov korrigerad, anges som procentuell andel av blandningens

torrvikt. Den procentuella andelen triacetat eller polylaktid erhålls som mellanskillnad.

3. UTRUSTNING OCH REAGENSER (andra än de som anges i de allmänna anvisningarna)

3.1 Utrustning

Erlenmeyerkolv med glaspropp, minsta kapacitet 200 ml.

3.2 Reagens

Diklormetan.

4. TILLVÄGAGÅNGSSÄTT

Följ de allmänna anvisningarna och fortsätt sedan på följande sätt:

SV

18.10.2011

Europeiska unionens officiella tidning

L 272/35

86

Bilaga 1

Ds 2013:29

Tillsätt 100 ml diklormetan per gram provexemplar till provexemplaret i kolven, som har en kapacitet på 200 ml.

Sätt i proppen och skaka kolven så att provexemplaret blir genomblött. Låt kolven stå i 30 minuter i rums­

temperatur och skaka kolven var tionde minut. Häll vätskan genom den vägda filterdegeln. Tillsätt 60 ml diklor­

metan till fibermaterialet i kolven, skaka manuellt och filtrera över innehållet i kolven genom filterdegeln. För att allt

fibermaterial ska kunna överföras till filterdegeln sköljs kolven med ytterligare diklormetan. Avvattna degeln genom

avsugning för att avlägsna överflödig vätska. Fyll åter filterdegeln med diklormetan och låt självrinna. Avvattna

slutligen genom avsugning.

Behandla sedan återstoden med kokande vatten för att avlägsna allt lösningsmedel. Avvattna genom avsugning,

torka, låt degeln svalna och väg den med innehåll.

5. BERÄKNING OCH REDOVISNING AV RESULTAT

Beräkna resultatet enligt de allmänna anvisningarna. Värdet för d är 1,00 utom för polyester, elastomultiester,

elastolefin och melamin, där d är 1,01.

6. METODENS PRECISION

För en homogen textilblandning ska konfidensintervallet för de erhållna resultaten inte överstiga ± 1 vid 95 %

konfidensnivå.

METOD nr 7

VISSA CELLULOSAFIBRER OCH VISSA ANDRA FIBERSLAG

(Metod med användande av 75 % m/m svavelsyra)

1. TILLÄMPNINGSOMRÅDE

Denna metod är, efter avlägsnande av fiberfrämmande ämnen, tillämplig på binära fiberblandningar av

1. bomull (5), lin (7), äkta hampa (8), rami (14), kupro (21), modal (22), viskos (25)

med

2. polyester (35), elastomultiester (45) och elastolefin (46).

2. PRINCIP

Cellulosafibrerna löses ut från en känd torrvikt av blandningen med 75 % m/m svavelsyra. Återstoden samlas, sköljs,

torkas och vägs. Dess massa anges som procentuell andel av blandningens torrvikt. Den procentuella andelen

cellulosafiber erhålls som mellanskillnad.

3. UTRUSTNING OCH REAGENSER (andra än de som anges i de allmänna anvisningarna)

3.1 Utrustning

a) Erlenmeyerkolv med glaspropp, minsta kapacitet 500 ml.

b) Termostat eller annan utrustning för att hålla kolven vid en temperatur av 50 °C ± 5 °C.

3.2 Reagenser

a) Svavelsyra, 75 % ± 2 % m/m

Tillsätt försiktigt under kylning 700 ml svavelsyra (relativ densitet vid 20 °C: 1,84) till 350 ml destillerat vatten.

När lösningen svalnat till rumstemperatur späds den med vatten till 1 liter.

b) Ammoniak, utspädd lösning.

Späd 80 ml ammoniak (relativ densitet vid 20 °C: 0,880) med vatten till 1 liter.

4. TILLVÄGAGÅNGSSÄTT

Följ de allmänna anvisningarna och fortsätt sedan på följande sätt:

Tillsätt 200 ml 75 % svavelsyra per gram provmaterial till provexemplaret i kolven, som ska ha en minsta kapacitet

på 500 ml. Sätt i glasproppen och skaka kolven försiktigt så att provmaterialet blir genomblött.

SV

L 272/36

Europeiska unionens officiella tidning

18.10.2011

87

Ds 2013:29

Bilaga 1

Låt kolven stå en timme i 50 °C ± 5 °C och skaka den regelbundet ungefär var tionde minut. Filtrera återstoden

genom den vägda filterdegeln med hjälp av avsugning. För att allt fibermaterial ska kunna överföras till filterdegeln

sköljs kolven ur med 75 % svavelsyra. Avvattna filtret genom avsugning och skölj återstoden en gång genom att fylla

filterdegeln med en ny portion svavelsyra. Låt självrinna innan avsugning sker.

Skölj återstoden med i tur och ordning flera omgångar kallt vatten, två gånger utspädd ammoniak och sedan

grundligt med kallt vatten. Avvattna genom avsugning efter varje omgång. Låt varje sköljvätska självrinna innan

avsugning sker. Avvattna slutligen den återstående vätskan genom avsugning. Torka, låt degeln svalna och väg den

med innehåll.

5. BERÄKNING OCH REDOVISNING AV RESULTAT

Beräkna resultatet enligt de allmänna anvisningarna. Värdet för d är 1,00.

6. METODENS PRECISION

För en homogen textilblandning ska konfidensintervallet för de erhållna resultaten inte överstiga ± 1 vid 95 %

konfidensnivå.

METOD nr 8

AKRYLFIBRER, VISSA MODAKRYLFIBRER ELLER VISSA KLORFIBRER OCH VISSA ANDRA FIBERSLAG

(Metod med användande av dimetylformamid)

1. TILLÄMPNINGSOMRÅDE

Denna metod är, efter avlägsnande av fiberfrämmande ämnen, tillämplig på binära fiberblandningar av

1. akrylfibrer (26), vissa modakrylfibrer (29) eller vissa klorfibrer (27) ( 1 )

med

2. ull (1), djurhår (2 och 3), silke (4), bomull (5), kupro (21), modal (22), viskos (25), polyamid eller nylon (30),

polyester (35), elastomultiester (45), elastolefin (46) och melamin (47).

Metoden är tillämplig även på akrylfibrer och vissa modakrylfibrer som färgats med metallkomplexfärgämnen, men

inte på de fibrer som färgats med färgämnen som kräver efterbetning med kromsalter.

2. PRINCIP

Akryl-, modakryl- eller klorfibrerna löses ut från en känd torrvikt av blandningen med dimetylformamid som värmts

upp till kokpunkten i vattenbad. Återstoden samlas, sköljs, torkas och vägs. Dess massa, vid behov korrigerad, anges

som procentuell andel av blandningens torrvikt. Den procentuella andelen torr akryl, modakryl eller klorfiber erhålls

som mellanskillnad.

3. UTRUSTNING OCH REAGENSER (andra än de som anges i de allmänna anvisningarna)

3.1 Utrustning

a) Erlenmeyerkolv med glaspropp, minsta kapacitet 200 ml.

b) Vattenbad vid kokpunkten.

3.2 Reagens

Dimetylformamid (kokintervall 153 °C ± 1 °C) som inte innehåller mer än 0,1 % vatten.

Denna reagens är giftig och bör hanteras i dragskåp.

4. TILLVÄGAGÅNGSSÄTT

Följ de allmänna anvisningarna och fortsätt sedan på följande sätt:

Tillsätt 80 ml dimetylformamid per gram provmaterial, som förvärmts i kokande vattenbad, till provexemplaret i

kolven, som ska ha en minsta kapacitet på 200 ml. Sätt i proppen, skaka kolven så att provmaterialet blir genom­

blött och värm i kokande vattenbad 1 timme. Skaka försiktigt för hand fem gånger under behandlingstiden.

SV

18.10.2011

Europeiska unionens officiella tidning

L 272/37

( 1 ) Möjligheten att lösa ut sådana modakryl- eller klorfibrer i reagensen ska kontrolleras innan analysen påbörjas.

88

Bilaga 1

Ds 2013:29

Häll av vätskan genom den vägda filterdegeln, men låt fibermaterialet vara kvar i kolven. Tillsätt ytterligare 60 ml

dimetylformamid till kolven och värm kolven ytterligare 30 minuter med försiktig skakning för hand två gånger

under behandlingstiden.

Filtrera över innehållet genom den tidigare använda filterdegeln genom avsugning.

För över allt återstående fibermaterial till filterdegeln genom att skölja bägaren med dimetylformamid. Avvattna

degeln genom avsugning. Skölj återstoden med ca 1 liter varmt vatten (70–80 °C) och fyll degeln varje gång.

Efter varje tillsats av vatten gör man en snabb avsugning men inte förrän vattnet självrunnit. Om sköljvätskan rinner

genom degeln för långsamt kan den avsugas något.

Avvattna slutligen filterdegeln, låt den svalna och väg den med innehåll.

5. BERÄKNING OCH REDOVISNING AV RESULTAT

Beräkna resultatet enligt de allmänna anvisningarna. Värdet för d är 1,00 utom för ull, bomull, kupro, modal,

polyester, elastomultiester och melamin, för vilka värdet för d är 1,01.

6. METODENS PRECISION

För en homogen textilblandning ska konfidensintervallet för de erhållna resultaten inte överstiga ± 1 vid 95 %

konfidensnivå.

METOD nr 9

VISSA KLORFIBRER OCH VISSA ANDRA FIBERSLAG

(Metoder med användande av 55,5/44,5 % v/v blandning av koldisulfid och aceton)

1. TILLÄMPNINGSOMRÅDE

Denna metod är, efter avlägsnande av fiberfrämmande ämnen, tillämplig på binära fiberblandningar av

1. vissa klorfibrer (27), dvs. vissa polyvinylkloridfibrer, vare sig de är efterklorerade eller inte ( 1 )

med

2. ull (1), djurhår (2 och 3), silke (4), bomull (5), kupro (21), modal (22), viskos (25), akryl (26), polyamid eller

nylon (30), polyester (35), glasfiber (44), elastomultiester (45) och melamin (47).

Om innehållet av ull eller silke i blandningen överstiger 25 % ska metod nr 2 användas.

Om innehållet av polyamid eller nylon i blandningen överstiger 25 % ska metod nr 4 användas.

2. PRINCIP

Klorfibrerna löses ut från en känd torrvikt av blandningen med en azeotropisk blandning av koldisulfid och aceton.

Återstoden samlas, sköljs, torkas och vägs. Dess massa, vid behov korrigerad, anges som procentuell andel av

blandningens torrvikt. Den procentuella andelen polyvinylkloridfibrer erhålls som mellanskillnad.

3. UTRUSTNING OCH REAGENSER (andra än de som anges i de allmänna anvisningarna)

3.1 Utrustning

a) Erlenmeyerkolv med glaspropp, minsta kapacitet 200 ml.

b) Mekanisk skakapparat.

3.2 Reagenser

a) Azeotropisk blandning av koldisulfid och aceton (55,5 volymprocent koldisulfid och 44,5 volymprocent aceton).

Denna reagens är giftig och bör hanteras i dragskåp.

b) Etanol (92 volymprocent) eller metanol.

4. TILLVÄGAGÅNGSSÄTT

Följ de allmänna anvisningarna och fortsätt sedan på följande sätt:

Tillsätt 100 ml av den azeotropiska blandningen per gram provmaterial till provexemplaret i kolven, som ska ha en

minsta kapacitet på 200 ml. Tillslut kolven noggrant och låt den skaka i skakapparaten eller skaka den kraftigt

manuellt 20 minuter i rumstemperatur.

SV

L 272/38

Europeiska unionens officiella tidning

18.10.2011

( 1 ) Möjligheten att lösa ut polyvinylkloridfibrerna i reagensen ska kontrolleras innan analysen påbörjas.

89

Ds 2013:29

Bilaga 1

Häll av det översta klara vätskeskiktet genom den vägda filterdegeln.

Upprepa proceduren med ytterligare 100 ml reagens. Fortsätt denna behandling till dess att en droppe av extrak­

tionsvätskan vid avdunstning på urglaset inte lämnar någon avlagring. För över återstoden från kolven till filterdegeln

med hjälp av mer reagens, avvattna genom avsugning och skölj degeln och återstoden med 20 ml alkohol och sedan

tre gånger med vatten. Låt varje sköljning självrinna innan avsugning sker. Torka degeln med innehåll, låt den svalna

och väg den.

Anmärkning:

Hos vissa blandningar som har en stor andel klorfibrer kan provexemplaret krympa kraftigt under torkbehandlingen

och som en följd av detta hämma upplösandet av klorfibern.

Detta påverkar emellertid inte lösningsmedlets förmåga att slutligen upplösa klorfibrerna.

5. BERÄKNING OCH REDOVISNING AV RESULTAT

Beräkna resultatet enligt de allmänna anvisningarna. Värdet för d är 1,00 utom för melamin, där d är 1,01.

6. METODENS PRECISION

För en homogen textilblandning ska konfidensintervallet för de erhållna resultaten inte överstiga ± 1 vid 95 %

konfidensnivå.

METOD nr 10

ACETAT OCH VISSA ANDRA FIBERSLAG

(Metod med användande av isättika)

1. TILLÄMPNINGSOMRÅDE

Denna metod är, efter avlägsnande av fiberfrämmande ämnen, tillämplig på binära fiberblandningar av

1. acetat (19)

med

2. vissa klorfibrer (27), dvs. polyvinylkloridfibrer (vare sig de efterklorerats eller inte), elastolefin (46) och melamin

(47).

2. PRINCIP

Acetatfibrerna löses ut från en känd torrvikt av blandningen med isättika. Återstoden samlas, sköljs, torkas och vägs.

Dess massa, vid behov korrigerad, anges som procentuell andel av blandningens torrvikt. Den procentuella andelen

acetat erhålls som mellanskillnad.

3. UTRUSTNING OCH REAGENSER (andra än de som anges i de allmänna anvisningarna)

3.1 Utrustning

a) Erlenmeyerkolv med glaspropp, minsta kapacitet 200 ml.

b) Mekanisk skakapparat.

3.2 Reagens

Isättika (över 99 %). Denna reagens ska hanteras varsamt eftersom den är mycket frätande.

4. TILLVÄGAGÅNGSSÄTT

Följ de allmänna anvisningarna och fortsätt sedan på följande sätt:

Tillsätt 100 ml isättika per gram provmaterial till provexemplaret i kolven, som ska ha en minsta kapacitet på

200 ml. Tillslut kolven noggrant och skaka den i den mekaniska skakapparaten eller skaka den kraftigt manuellt 20

minuter i rumstemperatur. Häll av det översta klara vätskeskiktet genom den vägda filterdegeln. Upprepa behand­

lingen två gånger med 100 ml ny reagens varje gång till totalt tre gånger.

Överför återstoden till filterdegeln, avvattna genom avsugning, skölj med 50 ml isättika och sedan tre gånger med

vatten. Låt vätskan självrinna efter varje sköljning innan avsugning sker. Torka degeln, låt den svalna och väg den

med innehåll.

SV

18.10.2011

Europeiska unionens officiella tidning

L 272/39

90

Bilaga 1

Ds 2013:29

5. BERÄKNING OCH REDOVISNING AV RESULTAT

Beräkna resultatet enligt de allmänna anvisningarna. Värdet för d är 1,00.

6. METODENS PRECISION

För en homogen textilblandning ska konfidensintervallet för de erhållna resultaten inte överstiga ± 1 vid 95 %

konfidensnivå.

METOD nr 11

SILKE OCH VISSA ANDRA FIBERSLAG

(Metod med användande av 75 % m/m svavelsyra)

1. TILLÄMPNINGSOMRÅDE

Denna metod är, efter avlägsnande av fiberfrämmande ämnen, tillämplig på binära fiberblandningar av

1. silke (4)

med

2. ull (1), djurhår (2 och 3), elastolefin (46) och melamin (47).

2. PRINCIP

Silket löses ut från en känd torrvikt av blandningen med 75 % m/m svavelsyra ( 1 ).

Återstoden samlas, sköljs, torkas och vägs. Dess massa, vid behov korrigerad, anges som procentuell andel av

blandningens torrvikt. Den procentuella andelen torrt silke erhålls som mellanskillnad.

3. UTRUSTNING OCH REAGENSER (andra än de som anges i de allmänna anvisningarna)

3.1 Utrustning

Erlenmeyerkolv med glaspropp, minsta kapacitet 200 ml.

3.2 Reagenser

a) Svavelsyra (75 % ± 2 % m/m):

Bered denna reagens genom att försiktigt under kylning tillsätta 700 ml svavelsyra (relativ densitet vid 20 °C:

1,84) till 350 ml destillerat vatten.

Efter kylning till rumstemperatur späds lösningen med vatten till 1 liter.

b) Svavelsyra, utspädd lösning: Tillsätt långsamt 100 ml svavelsyra (relativ densitet vid 20 °C: 1,84) till 1 900 ml

destillerat vatten.

c) Ammoniak, utspädd lösning: Späd 200 ml koncentrerad ammoniak (relativ densitet vid 20 °C: 0,880) till 1 liter

med vatten.

4. TILLVÄGAGÅNGSSÄTT

Följ de allmänna anvisningarna och fortsätt sedan på följande sätt:

Tillsätt 100 ml 75 % m/m svavelsyra per gram provmaterial till provexemplaret i kolven, som ska ha en minsta

kapacitet på 200 ml. Sätt i proppen, skaka kraftigt och låt stå 30 minuter i rumstemperatur. Skaka igen och låt stå

30 minuter.

Skaka en sista gång och filtrera innehållet genom den vägda filterdegeln. För att allt fibermaterial ska kunna överföras

till filterdegeln sköljs kolven med 75 % svavelsyra. Skölj återstoden med i tur och ordning 50 ml utspädd svavelsyra,

50 ml vatten och 50 ml utspädd ammoniak. Låt fibermaterialet varje gång vara i kontakt med sköljvätskan ca 10

minuter innan avsugning sker. Skölj slutligen med vatten och låt fibermaterialet vara i kontakt med vattnet ca 30

minuter.

Avvattna genom avsugning, torka degeln, låt den svalna och väg den med innehåll.

5. BERÄKNING OCH REDOVISNING AV RESULTAT

Beräkna resultatet enligt de allmänna anvisningarna. Värdet för d är 0,985 för ull, 1,00 för elastolefin och 1,01 för

melamin.

SV

L 272/40

Europeiska unionens officiella tidning

18.10.2011

( 1 ) Vildsilke, t.ex. tussah, löses inte fullständigt i 75 % m/m svavelsyra.

91

Ds 2013:29

Bilaga 1

6. METODENS PRECISION

För en homogen textilblandning ska konfidensintervallet för de erhållna resultaten inte överstiga ± 1 vid 95 %

konfidensnivå.

METOD nr 12

JUTE OCH VISSA ANIMALISKA FIBERSLAG

(Metod varigenom kväveinnehållet bestäms)

1. TILLÄMPNINGSOMRÅDE

Denna metod är, efter avlägsnande av fiberfrämmande ämnen, tillämplig på binära fiberblandningar av

1. jute (9)

med

2. vissa animaliska fiberslag.

Den animaliska komponenten kan bestå enbart av hår (2 och 3) eller ull (1) eller en blandning av dessa två. Metoden

är inte tillämplig på textilblandningar som innehåller fiberfrämmande material (färgämnen, appreturer m.m.) som

innehåller kväve.

2. PRINCIP

Blandningens kväveinnehåll bestäms och från detta och de två komponenternas kända eller antagna kväveinnehåll

beräknas andelen av varje komponent.

3. UTRUSTNING OCH REAGENSER (andra än de som anges i de allmänna anvisningarna)

3.1 Utrustning

a) Kjeldahlkolv, kapacitet 200–300 ml.

b) Kjeldahl-destilleringsapparat med ångtillförsel.

c) Titreringsapparat som medger noggrannheten 0,05 ml.

3.2 Reagenser

a) Toluen.

b) Metanol.

c) Svavelsyra, relativ densitet vid 20 °C: 1,84 (

1

).

d) Kaliumsulfat ( 1 ).

e) Selendioxid ( 1 ).

f) Natriumhydroxidlösning (400 g/l). Lös 400 g natriumhydroxid i 400–500 ml vatten och späd med vatten till

1 liter.

g) Blandad indikator. Lös 0,1 g metylrött i 95 ml etanol och 5 ml vatten. Blanda sedan denna lösning med 0,5 g

bromkresolgrönt löst i 475 ml etanol och 25 ml vatten.

h) Borsyrelösning. Lös 20 g borsyra i 1 liter vatten.

i) Svavelsyra, 0,02 N (standardlösning).

4. FÖRBEHANDLING AV PROVET

Följande förbehandling ersätter den förbehandling som beskrivs i de allmänna anvisningarna:

Extrahera det lufttorra analysprovet i Soxhletapparat med en blandning av 1 del toluen och 3 delar metanol i

4 timmar med en minsta hastighet av 5 cykler per timme. Låt lösningsmedlet avdunsta från provmaterialet i luft och

avlägsna de sista resterna i ugn vid 105 °C ± 3 °C. Extrahera därefter provmaterialet i vatten (50 ml per gram

provmaterial) genom kokning med återloppskylare i 30 minuter. Filtrera och för över provet till kolven och upprepa

extraktionen med samma volym vatten. Filtrera och avvattna provmaterialet genom urkramning, avsugning eller

centrifugering och låt det lufttorka.

Anmärkning:

Toluen och metanol är giftiga och ska användas med försiktighet.

SV

18.10.2011

Europeiska unionens officiella tidning

L 272/41

( 1 ) Dessa reagenser bör vara kvävefria.

92

Bilaga 1

Ds 2013:29

5. TILLVÄGAGÅNGSSÄTT

5.1 Allmänna anvisningar

Följ de allmänna anvisningarna vad gäller provuttag samt torkning och vägning av provexemplaret.

5.2 Detaljerat förfarande

Överför provexemplaret till en Kjeldahlkolv. Till provexemplaret, som ska väga minst 1 g, i kolven tillsätts i följande

ordning 2,5 g kaliumsulfat, 0,1–0,2 g selendioxid och 10 ml svavelsyra (relativ densitet vid 20 °C: 1,84). Värm

kolven, först försiktigt tills fibermaterialet är sönderdelat, därefter kraftigare tills lösningen blir klar och nästan

färglös. Värm ytterligare 15 minuter. Låt kolven svalna, späd innehållet försiktigt med 10–20 ml vatten och låt

det svalna. Överför innehållet till en graderad 200 ml kolv och späd med vatten till 200 ml för att erhålla uppslut­

ningslösningen. Häll ca 20 ml borsyrelösning i en 100 ml Erlenmeyerkolv (mottagarkärl) och placera kolven under

destillationsapparatens kylare så att avrinningsröret sänks ner strax under ytan i borsyrelösningen. Överför exakt

10 ml av uppslutningslösningen till destillationskolven, tillsätt minst 5 ml natriumhydroxidlösning till tratten, lyft

proppen något så att natriumhydroxidlösningen långsamt rinner ner i kolven. Om uppslutningslösningen och

natriumhydroxidlösningen förblir två separata fraktioner, blanda dem genom försiktig skakning. Värm destillations­

kolven försiktigt och för in ånga från generatorn. Samla ca 20 ml destillat, sänk mottagarkärlet (E-kolven), så att

spetsen på avrinningsröret är ca 20 mm ovanför vätskans yta. Destillera ytterligare i 1 minut. Skölj spetsen på

avrinningsröret med vatten så att sköljvattnet samlas i mottagarkärlet. Avlägsna mottagarkärlet och ersätt det med ett

annat innehållande ca 10 ml borsyrelösning och samla ca 10 ml destillat.

Titrera de båda destillaten separat med 0,02 N svavelsyra med hjälp av den blandade indikatorn. Notera den totala

titern för de två destillaten. Om titern för det andra destillatet är mer än 0,2 ml upprepas provningen och des­

tillationen påbörjas igen med en ny omgång av uppslutningslösningen.

Gör ett nollprov, dvs. uppslutning och destillering med enbart reagenserna.

6. BERÄKNING OCH REDOVISNING AV RESULTAT

6.1 Beräkna det procentuella kväveinnehållet på det torra provexemplaret enligt följande:

A% ¼

28

ðV bÞ N

W

där

A % = det procentuella kväveinnehållet hos det rena, torra provexemplaret,

V =

den totala volymen i ml svavelsyra (standardlösning) som gått åt vid nollprovbestämningen,

b =

den totala volymen i ml svavelsyra (standardlösning) som gått åt vid blindprovet,

N = svavelsyrans (standardlösning) koncentration uttryckt som normalitet,

W = provexemplarets torrvikt i g.

6.2 Beräkna blandningens sammansättning med hjälp av följande värden på kväveinnehåll: jute 0,22 % och animalisk

fiber 16,2 %, båda beräknade på torrvikt.

PA% ¼

A – 0;22

16;2 – 0;22

Ü 100

där

PA % = den procentuella andelen animalisk fiber hos det rena, torra provexemplaret.

7. METODENS PRECISION

För en homogen textilblandning ska konfidensintervallet för de erhållna resultaten inte överstiga ± 1 vid 95 %

konfidensnivå.

SV

L 272/42

Europeiska unionens officiella tidning

18.10.2011

93

Ds 2013:29

Bilaga 1

METOD nr 13

POLYPROPYLENFIBRER OCH VISSA ANDRA FIBERSLAG

(Xylenmetoden)

1. TILLÄMPNINGSOMRÅDE

Denna metod är, efter avlägsnande av fiberfrämmande ämnen, tillämplig på binära fiberblandningar av

1. polypropylenfibrer (37)

med

2. ull (1), djurhår (2 och 3), silke (4), bomull (5), acetat (19), kupro (21), modal (22), triacetat (24), viskos (25),

akrylfiber (26), polyamid eller nylon (30), polyester (35), glasfiber (44), elastomultiester (45) och melamin (47).

2. PRINCIP

Polypropylenfibrerna löses ut från en känd torrvikt av blandningen med kokande xylen. Återstoden samlas, sköljs,

torkas och vägs. Dess massa, vid behov korrigerad, anges som procentuell andel av blandningens torrvikt. Den

procentuella andelen polypropylen erhålls som mellanskillnad.

3. UTRUSTNING OCH REAGENSER (andra än de som anges i de allmänna anvisningarna)

3.1 Utrustning

a) Erlenmeyerkolv med glaspropp, minsta kapacitet 200 ml.

b) Återloppskylare (lämplig för vätskor med hög kokpunkt) som passar till kolven a.

c) Värmemantel vid kokpunkten för xylen.

3.2 Reagens

Xylen, kokintervall 137–142 °C.

Anmärkning:

Xylen är mycket lättantändligt och avger giftiga ångor. Ska användas med försiktighet.

4. TILLVÄGAGÅNGSSÄTT

Följ förfarandet i de allmänna anvisningarna och fortsätt sedan på följande sätt:

Tillsätt 100 ml xylen (3.2) per gram provmaterial till provexemplaret i kolven (3.1 a). Sätt på kylaren (3.1 b) och låt

innehållet koka 3 minuter.

Häll omedelbart av den varma vätskan genom den vägda filterdegeln (se anm. 1). Upprepa behandlingen ytterligare

två gånger, varje gång med 50 ml nytt lösningsmedel.

Skölj återstoden, fortfarande i kolven, två gånger med 30 ml kokande xylen och därefter två gånger med 75 ml

petroleumeter (I.3.2.1 i de allmänna anvisningarna). Efter den andra sköljningen med petroleumeter filtreras inne­

hållet genom filterdegeln. Sedan överförs återstående fibrer till degeln med hjälp av en liten mängd petroleumeter

varpå lösningsmedlet får avdunsta. Torka degeln, låt den svalna och väg den med innehåll.

Anmärkningar:

1. Förvärm degeln genom vilken xylenet ska filtreras.

2. Efter behandlingen med kokande xylen är det viktigt att kolven avkyls ordentligt innan petroleumetern tillsätts.

3. För att begränsa den brand- och giftfara som operatören utsätts för kan man använda en extraheringsapparat,

som vid lämplig användning ger identiskt resultat (

1

).

5. BERÄKNING OCH REDOVISNING AV RESULTAT

Beräkna resultatet enligt de allmänna anvisningarna. Värdet för d är 1,00 utom för melamin, där d är 1,01.

6. METODENS PRECISION

För en homogen textilblandning ska konfidensintervallet för de erhållna resultaten inte överstiga ± 1 vid 95 %

konfidensnivå.

SV

18.10.2011

Europeiska unionens officiella tidning

L 272/43

( 1 ) Se t.ex. den apparat som beskrivs i Melliand Textilberichte 56 (1975), s. 643–645.

94

Bilaga 1

Ds 2013:29

METOD nr 14

VISSA FIBERSLAG OCH KLORFIBRER (HOMOPOLYMERER AV VINYLKLORID), ELASTOLEFIN ELLER

MELAMIN

(Metod med användande av koncentrerad svavelsyra)

1. TILLÄMPNINGSOMRÅDE

Denna metod är, efter avlägsnande av fiberfrämmande ämnen, tillämplig på binära fiberblandningar av

1. bomull (5), acetat (19), kupro (21), modal (22), triacetat (24), viskos (25), vissa akrylhartser (26), vissa modakryl­

typer (29), polyamid eller nylon (30), polyester (35) och elastomultiester (45)

med

2. klorfibrer (27) baserade på homopolymerer av vinylklorid, vare sig de är efterklorerade eller inte, elastolefin (46)

och melamin (47).

De modakryltyper som avses är de som ger en klar lösning när de doppas i koncentrerad svavelsyra (relativ densitet

vid 20 °C: 1,84).

Denna metod kan användas i stället för metod nr 8 och nr 9.

2. PRINCIP

Ingående komponent, annan än klorfiber, elastolefin eller melamin (dvs. de fibrer som omnämns i punkt 1.1), löses

ut från en känd torrvikt av blandningen med koncentrerad svavelsyra (relativ densitet vid 20 °C: 1,84).

Återstoden, som består av klorfiber, elastolefin eller melamin, samlas, sköljs, torkas och vägs. Dess massa, vid behov

korrigerad, anges som procentuell andel av blandningens torrvikt. Den procentuella andelen annat fiberslag erhålls

som mellanskillnad.

3. UTRUSTNING OCH REAGENSER (andra än de som anges i de allmänna anvisningarna)

3.1 Utrustning

a) Erlenmeyerkolv med glaspropp, minsta kapacitet 200 ml.

b) Glasstav med tillplattad ände.

3.2 Reagenser

a) Svavelsyra, koncentrerad (relativ densitet vid 20 °C: 1,84).

b) Svavelsyra, ca 50 % (m/m) vattenhaltig lösning.

Tillsätt försiktigt under kylning 400 ml svavelsyra (relativ densitet vid 20 °C: 1,84) till 500 ml destillerat eller

avjoniserat vatten. Efter nedkylning till rumstemperatur späds lösningen med vatten till 1 liter.

c) Ammoniak, utspädd lösning.

Späd 60 ml koncentrerad ammoniak (relativ densitet vid 20 °C: 0,880) med destillerat vatten till 1 liter.

4. TILLVÄGAGÅNGSSÄTT

Följ de allmänna anvisningarna och fortsätt sedan på följande sätt:

Tillsätt 100 ml svavelsyra (3.2 a) per gram provmaterial till provexemplaret i kolven (3.1 a).

Låt kolven stå i rumstemperatur i 10 minuter. Rör under tiden om då och då med glasstaven. Om ett vävt eller

stickat tyg behandlas, tryck det mot kolvväggen med glasstaven så att det material som lösts upp av svavelsyran

avskiljs.

Häll vätskan genom den vägda filterdegeln. Tillsätt 100 ml ny svavelsyra (3.2 a) till kolven och upprepa behand­

lingen. Överför innehållet i kolven till filterdegeln med hjälp av glasstaven. Om nödvändigt, tillsätt litet koncentrerad

svavelsyra (3.2 a) till kolven så att fibrer som klibbar fast vid kolvväggen ska kunna överföras till filterdegeln. Töm

filterdegeln genom avsugning och ta bort filtratet genom att tömma eller byta ut filterkolven. Skölj med, i tur och

ordning, 50 % svavelsyrelösning (3.2 b), destillerat eller avjoniserat vatten (I.3.2.3 i de allmänna anvisningarna) och

ammoniaklösning (3.2 c), och skölj slutligen noggrant med destillerat eller avjoniserat vatten och avvattna degeln

genom avsugning efter varje påfyllning. (Avsug inte under sköljningen, utan låt sköljvätskan självrinna före avsug­

ningen.) Torka degeln, låt den svalna och väg den med innehåll.

SV

L 272/44

Europeiska unionens officiella tidning

18.10.2011

95

Ds 2013:29

Bilaga 1

5. BERÄKNING OCH REDOVISNING AV RESULTAT

Beräkna resultatet enligt de allmänna anvisningarna. Värdet för d är 1,00 utom för melamin, där d är 1,01.

6. METODENS PRECISION

För en homogen textilblandning ska konfidensintervallet för de erhållna resultaten inte överstiga ± 1 vid 95 %

konfidensnivå.

METOD nr 15

KLORFIBRER, VISSA MODAKRYLFIBRER, VISSA ELASTANFIBRER, ACETATFIBRER, TRIACETATFIBRER

OCH VISSA ANDRA FIBERSLAG

(Metod med användande av cyklohexanon)

1. TILLÄMPNINGSOMRÅDE

Denna metod är, efter avlägsnande av fiberfrämmande ämnen, tillämplig på binära fiberblandningar av

1. acetat (19), triacetat (24), klorfibrer (27), vissa modakrylfibrer (29), vissa elastanfibrer (43)

med

2. ull (1), djurhår (2 och 3), silke (4), bomull (5), kupro (21), modal (22), viskos (25), polyamid eller nylon (30),

akryl (26), glasfiber (44) och melamin (47).

Vid förekomst av modakryl- eller elastanfibrer måste ett prov först utföras för att utröna om fibern kan utlösas helt i

reagensen.

Det är också möjligt att analysera blandningar som innehåller klorfibrer genom använda metod nr 9 eller metod

nr 14.

2. PRINCIP

Acetat- och triacetatfibrerna, klorfibrerna, vissa modakryltyper och elastantyper löses ut från en känd torrvikt med

cyklohexanon vid en temperatur nära kokpunkten. Återstoden samlas, sköljs, torkas och vägs. Dess massa, vid behov

korrigerad, anges som procentuell andel av blandningens torrvikt. Den procentuella andelen klorfibrer, modakryl,

elastan, acetat och triacetat erhålls som mellanskillnad.

3. UTRUSTNING OCH REAGENSER (andra än de som anges i de allmänna anvisningarna)

3.1 Utrustning

a) Utrustning för extrahering under värme som lämpar sig för användning vid provningsförfarandet enligt punkt 4

(se illustration: detta är en variant av den apparat som beskrivs i Melliand Textilberichte 56 (1975), s. 643–645).

b) Filterdegel för provexemplaret.

c) Poröst mellanlägg (porositetsgrad 1).

d) Återloppskylare som kan anpassas till destillationskolven.

e) Uppvärmningsanordning.

3.2 Reagenser

a) Cyklohexanon, kokpunkt 156 °C.

b) Etylalkohol, 50 volymprocent.

Anmärkning:

Cyklohexanon är brandfarligt och giftigt. Ska användas med försiktighet.

4. TILLVÄGAGÅNGSSÄTT

Följ de allmänna anvisningarna och fortsätt sedan på följande sätt:

Tillsätt 100 ml cyklohexanon per gram fibermaterial till provexemplaret i destillationskolven. Sätt in extraherings­

behållaren där filterdegeln med provexemplaret och det porösa mellanlägget, i något lutande ställning, har placerats.

Sätt in återloppskylaren. Värm upp till kokpunkten och fortsätt extraheringen i 60 minuter med en omloppshas­

tighet om minst 12 cykler i timmen.

Avlägsna extraheringsbehållaren efter extrahering och avkylning, ta ut filterdegeln och avlägsna det porösa mellan­

lägget. Skölj innehållet i filterdegeln tre eller fyra gånger med 50 % etylalkohol som värmts upp till ca 60 °C och

därefter med 1 liter 60-gradigt vatten.

SV

18.10.2011

Europeiska unionens officiella tidning

L 272/45

96

Bilaga 1

Ds 2013:29

Avsug inte under eller mellan sköljningarna. Låt sköljvätskan självrinna före avsugningen.

Torka slutligen degeln, låt den svalna och väg den med innehåll.

5. BERÄKNING OCH REDOVISNING AV RESULTAT

Beräkna resultatet enligt de allmänna anvisningarna. Värdet för d är 1,00 utom för silke och melamin för vilka

d =1,01 och för akryl för vilken d = 0,98.

6. METODENS PRECISION

För en homogen textilblandning ska konfidensintervallet för de erhållna resultaten inte överstiga ± 1 vid 95 %

konfidensnivå.

Illustration som avses i punkt 3.1 a i metod 15

SV

L 272/46

Europeiska unionens officiella tidning

18.10.2011

97

Ds 2013:29

Bilaga 1

METOD nr 16

MELAMIN OCH VISSA ANDRA FIBERSLAG

(Metod med användande av het myrsyra)

1. TILLÄMPNINGSOMRÅDE

Denna metod är, efter avlägsnande av fiberfrämmande ämnen, tillämplig på binära fiberblandningar av

1. melamin (47)

med

2. bomull (5) och aramid (31).

2. PRINCIP

Melaminet löses ut från en känd torrvikt av blandningen med het myrsyra (90 % m/m).

Återstoden samlas, sköljs, torkas och vägs. Dess massa, vid behov korrigerad, anges som procentuell andel av

blandningens torrvikt. Den procentuella andelen annat fiberslag erhålls som mellanskillnad.

Anmärkning:

Iaktta noga det rekommenderade temperaturområdet eftersom melaminets löslighet är starkt beroende av tempera­

turen.

3. UTRUSTNING OCH REAGENSER (andra än de som anges i de allmänna anvisningarna)

3.1 Utrustning

a) Erlenmeyerkolv med glaspropp, minsta kapacitet 200 ml.

b) Skakvattenbad eller annan utrustning för att skaka kolven under bibehållande av temperaturen 90 ± 2 °C.

3.2 Reagenser

a) Myrsyra (90 % m/m, relativ densitet vid 20 °C: 1,204). Späd 890 ml 98–100 % m/m myrsyra (relativ densitet vid

20 °C: 1,220) med vatten till 1 liter.

Het myrsyra är starkt frätande och måste hanteras varsamt.

b) Ammoniak, utspädd lösning: Späd 80 ml koncentrerad ammoniaklösning (relativ densitet vid 20 °C: 0,880) med

vatten till 1 liter.

4. TILLVÄGAGÅNGSSÄTT

Följ de allmänna anvisningarna och fortsätt sedan på följande sätt:

Tillsätt 100 ml myrsyra per gram provmaterial till provexemplaret i kolven, som ska ha en minsta kapacitet på

200 ml. Sätt i proppen och skaka kolven så att allt provmaterial blir genomblött. Håll kolven i skakvattenbad vid

90°C ± 2 °C under en timme under kraftiga skakningar. Låt svalna till rumstemperatur. Häll vätskan genom den

vägda filterdegeln. Tillsätt 50 ml myrsyra till fibermaterialet i kolven, skaka manuellt och filtrera över allt genom

filterdegeln. För att allt fibermaterial ska kunna överföras till filterdegeln sköljs kolven med ytterligare myrsyra.

Avvattna genom avsugning och skölj återstoden med myrsyra, hett vatten, utspädd ammoniaklösning och slutligen

kallt vatten. Avvattna filterdegeln genom avsugning efter varje sköljning. Låt varje sköljvätska självrinna innan

avsugning sker. Avvattna slutligen genom avsugning, torka, låt degeln svalna och väg den med innehåll.

5. BERÄKNING OCH REDOVISNING AV RESULTAT

Beräkna resultatet enligt de allmänna anvisningarna. Värdet för d är 1,02.

6. METODENS PRECISION

För en homogen textilblandning ska konfidensintervallet för de erhållna resultaten inte överstiga ± 2 vid 95 %

konfidensnivå.

SV

18.10.2011

Europeiska unionens officiella tidning

L 272/47

98

Bilaga 1

Ds 2013:29

KAPITEL 3

KVANTITATIV ANALYS AV TERNÄRA TEXTILFIBERBLANDNINGAR

INLEDNING

Metoderna för kemisk kvantitativ analys är i allmänhet baserade på selektiv upplösning av de enskilda komponenterna.

Det finns fyra varianter av denna metod:

1. Två olika provkroppar används varvid en komponent (a) löses ut från den första provkroppen och en annan kom­

ponent (b) från den andra provkroppen. Den olösliga återstoden i varje provkropp vägs och den procentuella andelen

upplöst material beräknas sedan på basis av viktförlusten. Den tredje komponentens procentuella andel (c) erhålls som

mellanskillnad.

2. Två olika provkroppar används varvid en komponent (a) löses ut från den första provkroppen och två komponenter

(a och b) från den andra provkroppen. Den olösliga återstoden i den första provkroppen vägs och komponentens (a)

procentuella andel beräknas sedan på basis av viktförlusten. Den olösliga återstoden i den andra provkroppen vägs.

Den motsvarar komponent (c). Den tredje komponentens (b) procentuella andel erhålls som mellanskillnad.

3. Två olika provkroppar används varvid två komponenter (a och b) löses ut från den första provkroppen och två

komponenter (b och c) från den andra provkroppen. Den olösliga återstoden motsvarar de två komponenterna (c och

a). Den tredje komponentens (b) procentuella andel erhålls som mellanskillnad.

4. Endast en provkropp används och sedan en av komponenterna avlägsnats vägs den olösliga återstoden som bildats av

de två återstående fibrerna och den procentuella andelen löslig komponent beräknas på basis av viktförlusten. En av de

två fibrerna i återstoden löses ut, den olösliga komponenten vägs och den procentuella andelen av den andra lösliga

komponenten beräknas på basis av viktförlusten.

När det är möjligt rekommenderas användning av en av de första tre varianterna.

Vid kemisk analys måste den expert som är ansvarig för analysen se till att man väljer sådana metoder som bara löser ut

rätt fiber eller fibrer och lämnar de övriga intakta.

I avsnitt V finns det en tabell med ett antal ternära fiberblandningar samt metoder för analys av binära fiberblandningar.

Dessa metoder kan i princip användas för analys av ifrågavarande ternära fiberblandningar.

För att minimera felmöjligheterna bör man om möjligt göra en kemisk analys med användande av minst två av de fyra

ovannämnda varianterna.

Innan en analys påbörjas måste alla i blandningen ingående fiberslag identifieras. Med somliga kemiska metoder kan den

olösliga komponenten i en blandning ha delvis upplösts i reagensen som användes för att lösa upp den lösliga kom­

ponenten. I möjligaste mån har sådana reagenser valts som har liten eller ingen effekt på olösliga fibrer. Om det är känt

att viktförlust inträffar under analysen ska resultatet korrigeras. Korrektionsfaktorer för detta ändamål finns angivna. Dessa

faktorer har bestämts genom försök vid flera laboratorier genom att fibrer som rengjorts genom förbehandling har

behandlats med den för metoden lämpliga reagensen. Dessa korrektionsfaktorer är endast tillämpliga på opåverkade

fibrer, varför andra korrektionsfaktorer kan behövas om fibermaterialet har påverkats före eller under behandlingen.

Om man måste använda den fjärde varianten där en textilfiber underkastas successiv påverkan av två olika lösningsmedel,

måste korrektionsfaktorer användas för eventuella viktförluster som fibern utsatts för under de två behandlingarna. Minst

två bestämningar ska göras både i fråga om manuell och i fråga om kemisk separation.

I.

Allmänna anvisningar om metoderna för kvantitativ kemisk analys av ternära fiberblandningar

Gemensamma anvisningar för metoderna för kvantitativ kemisk analys av ternära fiberblandningar.

I.1 TILLÄMPNINGSOMRÅDE

Under tillämpningsområdet för varje metod för analys av binära fiberblandningar anges på vilka fibrer metoden är

tillämpbar (se kapitel 2 om metoder för kvantitativ analys av vissa binära textilfiberblandningar).

SV

L 272/48

Europeiska unionens officiella tidning

18.10.2011

99

Ds 2013:29

Bilaga 1

I.2 PRINCIP

Efter identifiering av komponenterna i en blandning avlägsnas det fiberfrämmande materialet med hjälp av

lämplig förbehandling och sedan tillämpas en eller flera av de fyra varianterna för det i inledningen beskrivna

förfarandet vid selektiv upplösning. Utom när detta möter tekniska svårigheter bör man först avlägsna det

fiberslag som överväger. Den fiber som ingår i mindre del bildar återstod.

I.3

MATERIAL OCH UTRUSTNING

I.3.1 Utrustning

I.3.1.1 Filterdeglar och vägglas som är stora nog att hålla sådana deglar eller annan utrustning som ger motsvarande

resultat.

I.3.1.2 Filterkolv.

I.3.1.3 Exsickator med fuktindikerande blågel.

I.3.1.4 Ventilerad ugn för torkning av provkroppar i 105 °C ± 3 °C.

I.3.1.5 Analysvåg med en noggrannhet av 0,0002 g.

I.3.1.6 Soxhlet extraktionsutrustning eller annan utrustning som ger motsvarande resultat.

I.3.2 Reagenser.

I.3.2.1 Petroleumeter, redestillerad, kokintervall 40–60 °C.

I.3.2.2 Övriga reagenser anges i avsnittet för aktuell metod.

I.3.2.3 Destillerat eller avjoniserat vatten.

I.3.2.4 Aceton.

I.3.2.5 Ortofosforsyra.

I.3.2.6 Urea.

I.3.2.7 Natriumbikarbonat.

Samtliga reagenser ska vara kemiskt rena.

I.4

KONDITIONERINGS- OCH PROVNINGSATMOSFÄR

Eftersom det är torrvikter som bestäms är det onödigt att konditionera provmaterialet eller att utföra analyser i

konditionerad atmosfär.

I.5 ANALYSPROV

Ta ut ett analysprov som är representativt för laboratorieprovet och tillräckligt stort för att räcka till erforderligt

antal provkroppar, vardera om minst 1 g.

I.6

FÖRBEHANDLING AV ANALYSPROV (

1

)

När det ingår ett ämne som inte ska medtas vid procentberäkningen (se artikel 19 i denna förordning) bör detta

avlägsnas före behandlingen med en lämplig metod som inte påverkar några av de övriga fibrerna.

I detta syfte avlägsnas fiberfrämmande ämnen som kan extraheras med petroleumeter och vatten genom att

analysprovet behandlas en timme i en Soxhlet extraktionsutrustning med petroleumeter med en minsta hastighet

av sex cykler per timme. Låt petroleumetern avdunsta från analysprovet som sedan extraheras genom direkt­

behandling som innebär att analysprovet blötläggs i vatten i rumstemperatur i 1 timme och sedan blötläggs i

vatten i 65 °C ± 5 °C i ytterligare 1 timme, medan man rör om då och då. Badförhållandet vätska: analysprovet

ska vara 100:1. Avlägsna överflödigt vatten från analysprovet genom urkramning, avsugning eller centrifugering

och låt sedan analysprovet lufttorka.

När det gäller elastolefin eller fiberblandningar som innehåller elastolefin och andra fibrer (ull, djurhår, silke,

bomull, lin, äkta hampa, jute, manillahampa, alfa, kokos, ginst, rami, sisal, kupro, modal, protein, viskos, akryl,

polyamid eller nylon, polyester och elastomultiester) måste det ovannämnda förfarandet anpassas något, genom

att petroleumetern ersätts med aceton.

SV

18.10.2011

Europeiska unionens officiella tidning

L 272/49

( 1 ) Se kapitel 1.1.

100

Bilaga 1

Ds 2013:29

Om fiberfrämmande ämnen inte kan extraheras med petroleumeter och vatten ska de avlägsnas genom att den

ovan beskrivna vattenmetoden ersätts med annan lämplig metod som inte väsentligt förändrar någon av fiber­

komponenterna. Vad gäller vissa oblekta vegetabiliska fibrer (t.ex. jute och kokos) bör det dock noteras att normal

förbehandling med petroleumeter och vatten inte avlägsnar alla naturligt förekommande fiberfrämmande ämnen.

Trots detta görs ingen ytterligare förbehandling, såvida provet inte innehåller appretur som är olöslig i både

petroleumeter och vatten.

Analysrapporterna ska innehålla fullständiga upplysningar om de förbehandlingsmetoder som använts.

I.7 TILLVÄGAGÅNGSSÄTT

I.7.1 Allmänna anvisningar

I.7.1.1 Torkning

Torka i minst 4 timmar, dock högst 16 timmar, vid 105 °C ± 3 °C i en ventilerad ugn med ugnsluckan stängd

hela tiden. Om torkperioden är kortare än 14 timmar måste man väga provkroppen för att kontrollera att massan

har förblivit konstant. Massan kan anses konstant om variationen är under 0,05 % efter ytterligare 60 minuters

torkning.

Undvik att hantera deglar och vägglas, provkroppar eller återstoder med bara händer vid torkning, kylning och

vägning.

Torka provkropparna i ett vägglas med locket liggande bredvid i ugnen. Vid torktidens slut tillsluts vägglaset

innan det tas ut ur ugnen och snabbt placeras i exsickatorn.

Torka filterdegeln i ett vägglas med locket liggande bredvid i ugnen. Vid torktidens slut tillsluts vägglaset innan

det tas ut ur ugnen och snabbt placeras i exsickatorn.

När annan utrustning än filterdeglar används ska torkningen i ugnen ske på sådant sätt att fibrernas torrvikt kan

bestämmas utan förlust.

I.7.1.2 Kylning

Kyl tills fullständig avkylning av vägglasen har uppnåtts, dock minst 2 timmar och med exsickatorn placerad

bredvid vågen.

I.7.1.3 Vägning

Efter kylning vägs vägglaset inom 2 minuter från det att det avlägsnats ur exsickatorn. Väg med en noggrannhet

av 0,0002 g.

I.7.2 Tillvägagångssätt

Ta ut en provkropp som väger minst 1 g från ett förbehandlat analysprov. Skär garn eller tyg i ca 10 mm längder

och skilj dem åt så mycket det går. Torka provkroppen i ett vägglas, låt den svalna i exsickator och väg den. Flytta

över provkroppen i aktuellt kärl enligt tillämpligt avsnitt av relevant unionsmetod och väg därefter åter vägglaset

omgående. Provkroppens torrvikt erhålls som mellanskillnad. Slutför analysen enligt tillämpligt avsnitt av relevant

metod. Undersök återstoden i mikroskop eller på annat lämpligt sätt för att kontrollera att det fiberslag som

skulle avlägsnas verkligen har lösts ut.

I.8

BERÄKNING OCH REDOVISNING AV RESULTAT

Varje komponents massa uttrycks i procent av den totala blandningens massa. Resultatet beräknas på ren torrvikt

som justerats med hänsyn till a) godtagna toleranser och b) nödvändiga korrektionsfaktorer för att förlust av

fiberfrämmande ämnen under förbehandlingen och analysen ska beaktas.

I.8.1 Beräkning av den procentuella andelen rena torra fibrer ska göras utan beaktande av förlust av fibermassa under

förbehandlingen.

SV

L 272/50

Europeiska unionens officiella tidning

18.10.2011

101

Ds 2013:29

Bilaga 1

I.8.1.1 – VARIANT 1 –

Dessa formler ska användas när en viss komponent i blandningen avlägsnas från den första provkroppen och en

annan komponent avlägsnas från den andra provkroppen:

P 1 % ¼

"

d

2

d 1

d 2Ü

r

1

m 1þ

r

2

m 2Ü

8

>

>

>

: 1 –

d

2

d 19

>

>

>

;

#

Ü 100

P 2 % ¼

"

d

4

d 3

d 4Ü

r

2

m 2þ

r

1

m 1Ü

8

>

>

>

: 1 –

d

4

d 39

>

>

>

;

#

Ü 100

P 3 % = 100 – (P 1 % + P 2 %)

P 1 % är den procentuella andelen av den första rena, torra komponenten (komponent i den första provkroppen

som lösts ut i den första reagensen),

P 2 % är den procentuella andelen av den andra rena, torra komponenten (komponent i den andra provkroppen

som lösts ut i den andra reagensen),

P 3 % är den procentuella andelen av den tredje rena, torra komponenten (den olösliga komponenten i båda

provkropparna),

m 1

är den första provkroppens torrvikt efter förbehandling,

m 2

är den andra provkroppens torrvikt efter förbehandling,

r 1

är återstodens torrvikt sedan den första komponenten i den första provkroppen avlägsnats med hjälp av

den första reagensen,

r 2

är återstodens torrvikt sedan den andra komponenten från den andra provkroppen avlägsnats med hjälp av

den andra reagenser,

d 1

är korrektionsfaktorn för viktförlust i den första reagensen hos den andra komponenten som inte lösts ut i

den första provkroppen ( 1

),

d 2

är korrektionsfaktorn för viktförlust i den första reagensen hos den tredje komponenten som inte lösts ut i

den första provkroppen,

d 3

är korrektionsfaktorn för viktförlust i den andra reagensen hos den första komponenten som inte lösts ut i

den andra provkroppen,

d 4

är korrektionsfaktorn för viktförlust i den andra reagensen hos den tredje komponenten som inte lösts ut i

den andra provkroppen.

I.8.1.2 – VARIANT 2 –

Dessa formler ska användas när en komponent (a) avlägsnas från den första provkroppen och lämnar kvar de

övriga två komponenterna (b + c), och när två komponenter (a + b) avlägsnas från den andra provkroppen och

lämnar kvar den tredje komponenten som återstod (c):

P 1

% = 100 – (P

2

% + P

3

%)

P 2 % ¼ 100

Ü

d

1

r

1

m 1

d 1

d 2Ü P 3 %

P 3 % ¼

d

4

r

2

m 2

Ü 100

P 1 % är den procentuella andelen av den första rena, torra komponenten (komponent i den första provkroppen

som lösts ut i den första reagensen),

P 2 % är den procentuella andelen av den andra rena, torra komponenten (komponent som lösts ut i den andra

reagensen, samtidigt med den första komponenten i den andra provkroppen),

P 3 % är den procentuella andelen av den tredje rena, torra komponenten (komponent som är olöslig i båda

provkropparna),

SV

18.10.2011

Europeiska unionens officiella tidning

L 272/51

( 1 ) Värdena för d anges i kapitel 2 i denna bilaga som handlar om de olika metoderna för analys av binära blandningar.

102

Bilaga 1

Ds 2013:29

m 1 är den första provkroppens torrvikt efter förbehandling,

m 2 är den andra provkroppens torrvikt efter förbehandling,

r 1

är återstodens torrvikt sedan den första komponenten i den första provkroppen avlägsnats med hjälp av den

första reagensen,

r 2

är återstodens torrvikt sedan den första och andra komponenten i den andra provkroppen avlägsnats med

hjälp av den andra reagensen,

d 1

är korrektionsfaktorn för viktförlust i den första reagensen hos den andra komponenten som inte lösts ut i

den första provkroppen,

d 2

är korrektionsfaktorn för viktförlust i den första reagensen hos den tredje komponenten som inte lösts ut i

den första provkroppen,

d 4

är korrektionsfaktorn för viktförlust i den andra reagensen hos den tredje komponenten som inte lösts ut i

den andra provkroppen.

I.8.1.3 – VARIANT 3 –

Dessa formler ska användas när två komponenter (a + b) avlägsnas från provkroppen och lämnar kvar den tredje

komponenten (c), och därefter två komponenter (b + c) avlägsnas från en annan provkropp och lämnar kvar den

första komponenten (a):

P 1 % ¼

d

3

r

2

m 2

Ü 100

P 2 % = 100 – (P 1 % + P 3 %)

P 3 % ¼

d

2

r

1

m 1

Ü 100

P 1 % är den procentuella andelen av den första rena, torra komponenten (komponent som lösts ut med hjälp av

reagensen),

P 2 % är den procentuella andelen av den andra rena, torra komponenten (komponent som lösts ut med hjälp av

reagensen),

P 3 % är den procentuella andelen av den tredje rena, torra komponenten (komponent som lösts ut i den andra

provkroppen med hjälp av reagensen),

m 1 är den första provkroppens torrvikt efter förbehandling,

m 2 är den andra provkroppens torrvikt efter förbehandling,

r 1

är återstodens torrvikt sedan den första och andra komponenten i den första provkroppen avlägsnats med

hjälp av den första reagensen,

r 2

är återstodens torrvikt sedan den andra och tredje komponenten i den andra provkroppen avlägsnats med

hjälp av den andra reagensen,

d 2

är korrektionsfaktorn för viktförlust i den första reagensen hos den tredje komponenten som inte lösts ut i

den första provkroppen,

d 3

är korrektionsfaktorn för viktförlust i den andra reagensen hos den första komponenten som inte lösts ut i

den andra provkroppen.

I.8.1.4 – VARIANT 4 –

Dessa formler ska användas när två komponenter i följd avlägsnas från blandningen med användande av samma

provkropp:

P 1 % = 100 – (P 2 % + P 3 %)

P 2 % ¼

d

1

r

1

m

Ü 100 –

d

1

d 2Ü P 3 %

P 3 % ¼

d

3

r

2

m

Ü 100

P 1 % är den procentuella andelen av den första rena, torra komponenten (första utlösta komponent),

P 2 % är den procentuella andelen av den andra rena, torra komponenten (andra utlösta komponent),

P 3 % är den procentuella andelen av den tredje rena, torra komponenten (olöslig komponent),

m

är provkroppens torrvikt efter förbehandling,

r 1

är återstodens torrvikt sedan den första komponenten avlägsnats med hjälp av den första reagensen,

SV

L 272/52

Europeiska unionens officiella tidning

18.10.2011

103

Ds 2013:29

Bilaga 1

r 2

är återstodens torrvikt sedan den första och andra komponenten avlägsnats med hjälp av den första och

andra reagensen,

d 1

är korrektionsfaktorn för viktförlust i den första reagensen hos den andra komponenten,

d 2

är korrektionsfaktorn för viktförlust i den första reagensen hos den tredje komponenten,

d 3

är korrektionsfaktorn för viktförlust i den första och andra reagensen hos den tredje komponenten ( 1

).

I.8.2 Beräkning av den procentuella andelen av varje enskild komponent justerad med hänsyn till godtagna toleranser

och i tillämpliga fall korrektionsfaktorer för viktförlust under förbehandlingen

Om

A ¼ 1

þ

a 1þ b 1

100

B ¼ 1

þ a 2þ b 2

100

C ¼ 1

þ

a 3þ b 3

100

är

P 1

A% ¼

P

1

A

P

1

A

þ P

2

B

þ P

3

C

Ü 100

P

2

A% ¼

P

2

B

P

1

A

þ P

2

B

þ P

3

C

Ü 100

P

3

A% ¼

P

3

C

P

1

A

þ P

2

B

þ P

3

C

Ü 100

P 1 A % är den procentuella andelen av den första rena, torra komponenten, inklusive fukthalt och viktförlust

under förbehandlingen,

P

2

A % är den procentuella andelen av den andra rena, torra komponenten, inklusive fukthalt och viktförlust

under förbehandlingen,

P 3 A % är den procentuella andelen av den tredje rena, torra komponenten, inklusive fukthalt och viktförlust

under förbehandlingen,

P 1

är den första rena, torra komponentens procentuella andel som erhållits med hjälp av en av formlerna i

I.8.1,

P 2

är den andra rena, torra komponentens procentuella andel som erhållits med hjälp av en av formlerna i

I.8.1,

P 3

är den tredje rena, torra komponentens procentuella andel som erhållits med hjälp av en av formlerna i

I.8.1,

a 1

är den godtagna toleransen för den första komponenten,

a 2

är den godtagna toleransen för den andra komponenten,

a 3

är den godtagna toleransen för den tredje komponenten,

b 1

är den procentuella andelen av den första komponentens viktförlust under förbehandlingen,

b 2

är den procentuella andelen av den andra komponentens viktförlust under förbehandlingen,

b 3

är den procentuella andelen av den tredje komponentens viktförlust under förbehandlingen.

När en särskild förbehandling används ska värdena b 1 , b 2 och b 3 om möjligt bestämmas genom att man låter alla

de ingående rena fibrerna undergå den förbehandling som används i analysen. Rena fibrer är sådana som är fria

från alla fiberfrämmande material, utom sådant som normalt ingår (antingen som naturligt förekommande eller

på grund av tillverkningsprocessen), i det tillstånd (oblekt, blekt) det befinner sig i det material som ska analyseras.

När inga av de rena separata ingående fibrer som används vid tillverkningen av det material som ska analyseras

står till förfogande, måste man använda de medelvärden för b 1 , b 2 och b 3 som erhållits genom provningar som

utförts på rena fibrer som liknar dem i den blandning som ska undersökas.

Om vanlig förbehandling genom extrahering med petroleumeter och vatten används kan man normalt bortse från

korrektionsfaktorerna b 1 , b 2 och b 3 utom i fråga om oblekt bomull, oblekt lin (eller linne) och oblekt hampa där

en viktförlust på 4 % på grund av förbehandlingen är allmänt godtagbar. Motsvarande procentsats för polypro­

pylen är 1 %.

SV

18.10.2011

Europeiska unionens officiella tidning

L 272/53

( 1 ) Närhelst så är möjligt bör d 3 i förväg fastställas med experimentella metoder.

104

Bilaga 1

Ds 2013:29

När det gäller andra fibrer bortser man vid beräkningar vanligen från förluster orsakade av förbehandling.

I.8.3 Anmärkning

Exempel på beräkningar finns i avsnitt IV.

II.

Metod för kvantitativ analys genom manuell separation av ternära fiberblandningar

II.1 TILLÄMPNINGSOMRÅDE

Denna metod är tillämplig på alla typer av textilfibrer förutsatt att de inte bildar en intim blandning och att det är

möjligt att skilja dem åt för hand.

II.2 PRINCIP

Efter identifiering av komponenterna i textilvaran avlägsnas det fiberfrämmande materialet genom lämplig för­

behandling och sedan separeras fibrerna för hand, torkas och vägs varpå varje fibers andel i blandningen

beräknas.

II.3 UTRUSTNING

II.3.1 Vägglas eller annan utrustning som ger motsvarande resultat.

II.3.2 Exsickator med fuktindikerande blågel.

II.3.3 Ventilerad ugn för torkning av provkroppar i 105 °C ± 3 °C.

II.3.4 Analysvåg med en noggrannhet av 0,0002 g.

II.3.5 Soxhlet extraktionsutrustning eller annan utrustning som ger motsvarande resultat.

II.3.6 Nål.

II.3.7 Torsionsprovare eller liknande utrustning.

II.4 REAGENSER

II.4.1 Petroleumeter, redestillerad, kokintervall 40–60 °C.

II.4.2 Destillerat eller avjoniserat vatten

II.5

KONDITIONERINGS- OCH PROVNINGSATMOSFÄR

Se punkt I.4.

II.6 ANALYSPROV

Se punkt I.5.

II.7

FÖRBEHANDLING AV ANALYSPROV

Se punkt I.6.

II.8 TILLVÄGAGÅNGSSÄTT

II.8.1 Analys av garn

Välj ut ett provexemplar som väger minst 1 g från ett förbehandlat analysprov. Om garnet är mycket fint kan

analysen göras på en längd som är minst 30 m lång oavsett massa.

Klipp garnet i lagom stora bitar och skilj fibertyperna åt med en nål och om så krävs med en torsionsprovare. De

fibertyper som erhålls på detta sätt placeras i förvägda vägglas och torkas vid 105 °C ± 3 °C tills man får en

konstant vikt enligt beskrivningen i I.7.1 och I.7.2.

II.8.2 Analys av tyg

Ta ut en provkropp som väger minst 1 g från ett förbehandlat analysprov. Inga stadkanter får ingå och kanterna

ska vara noggrant putsade för att undvika fransning. Fibrerna ska löpa parallellt med väft- eller varptrådarna eller i

trikåväv parallellt med längsgående eller tvärgående maskrader. Skilj de olika fibertyperna åt, samla ihop dem i

förvägda vägglas och förfar i enlighet med II.8.1.

SV

L 272/54

Europeiska unionens officiella tidning

18.10.2011

105

Ds 2013:29

Bilaga 1

II.9

BERÄKNING OCH REDOVISNING AV RESULTAT

Varje fiberkomponents massa uttrycks i procent av blandningens totala massa. Resultatet beräknas på ren torrvikt

som justerats med hänsyn till a) godtagna toleranser och b) erforderliga korrektionsfaktorer för den viktförlust

som uppstår under förbehandlingen.

II.9.1 Beräkning av den procentuella andelen olöslig komponent på basis av ren torrvikt utan hänsyn till förlust av

fibermassa under förbehandlingen:

P 1 % ¼

100 m

1

m 1þ m 2þ m 3

¼

100

1

þ m 2þ m 3

m

1

P 2 % ¼

100 m

2

m 1þ m 2þ m 3

¼

100

1

þ m 1þ m 3

m

2

P 3 % = 100 – (P 1 % + P 2 %)

P

1

% är den procentuella andelen av den första torra, rena komponenten,

P 2 % är den procentuella andelen av den andra torra, rena komponenten,

P 3 % är den procentuella andelen av den tredje torra, rena komponenten,

m 1 är den första komponentens rena torrvikt,

m 2 är den andra komponentens rena torrvikt,

m 3 är den tredje komponentens rena torrvikt.

II.9.2 För beräkning av den procentuella andelen av varje enskild komponent justerad med hänsyn till godtagna

toleranser och i tillämpliga fall med korrektionsfaktorer för viktförlust under förbehandlingen se punkt I.8.2.

III.

Metod för kvantitativ analys av ternära fiberblandningar med hjälp av en kombination av manuell och

kemisk separation

Om möjligt ska manuell separation användas, varvid hänsyn ska tas till andelen komponenter som separerats

innan man går vidare med någon kemisk behandling av varje enskild komponent.

III.1

METODERNAS PRECISION

Precisionen som anges i de olika metoderna för analys av binära fiberbladningar avser reproducerbarheten (se

kapitel 2 om metoder för kvantitativ analys av vissa binära textilblandningar).

Reproducerbarheten syftar på tillförlitligheten, dvs. den inbördes överensstämmelsen mellan experimentellt fram­

komna värden, erhållna vid olika laboratorier eller vid olika tillfällen, vid användning av samma analysmetod på

provkroppar från en identiskt överensstämmande blandning.

Reproducerbarheten anges av konfidensintervallet för resultaten vid 95 % konfidensnivå.

Detta innebär, förutsatt att metoden tillämpats på en identiskt överensstämmande blandning, att skillnaden

mellan två resultat i en serie analyser, gjorda vid olika laboratorier, kommer att överskrida konfidensintervallet

endast i 5 fall av 100.

För att bestämma precisionen hos analysen av en ternär fiberblandning tillämpar man på vanligt sätt de värden

som anges i de metoder för analys av binära fiberblandningar som har använts för att analysera även de ternära

fiberblandningarna.

Förutsatt att man i de fyra varianterna av kvantitativ kemisk analys av ternära fiberblandningar bestämmer att två

upplösningar ska utföras (med användande av två separata provkroppar för de första tre varianterna och en

provkropp för den fjärde varianten) samt förutsatt att E 1 och E 2 anger precisionen för de två metoderna för analys

av binära fiberblandningar, visar nedanstående tabell resultatets precision för varje komponent:

Fiberkomponent

Varianter

1

2 och 3 4

a E 1

E 1

E 1

b E 2

E 1 + E 2

E 1 + E 2

c E 1 + E 2

E 2

E 1 + E 2

SV

18.10.2011

Europeiska unionens officiella tidning

L 272/55

106

Bilaga 1

Ds 2013:29

Om den fjärde varianten används kan man finna att graden av precision är lägre än den som beräknats med hjälp

av ovanstående metod, vilket förklaras av den första reagensens möjliga påverkan på återstoden, dvs. komponen­

terna b och c. Detta skulle dock vara svårt att utvärdera.

III.2 PROVNINGSRAPPORT

III.2.1 Ange den variant eller de varianter som användes för att utföra analysen samt metoderna, reagenserna och

korrektionsfaktorerna.

III.2.2 Lämna detaljerade uppgifter om eventuella särskilda förbehandlingar (se punkt I.6).

III.2.3 Redovisa de enskilda resultaten och det aritmetiska medelvärdet, samtliga med en decimals noggrannhet.

III.2.4 Redovisa om möjligt metodens precision, beräknad enligt tabellen i avsnitt III.1, för varje komponent.

IV.

Exempel på beräkning av komponenternas procentandel i vissa ternära fiberblandningar med användande

av några av de varianter som beskrivs i punkt I.8.1.

Ta fallet med en fiberblandning som vid den kvalitativa analysen visade sig innehålla följande komponenter:

1. kardull, 2. nylon (polyamid), 3. oblekt bomull.

VARIANT 1

Genom att använda denna variant, dvs. användande av två olika provkroppar och avlägsnande av en komponent (a = ull)

genom att lösa ut denna från den första provkroppen och en annan komponent (b = polyamid) från den andra

provkroppen, kan följande resultat erhållas:

1. Den första provkroppens torrvikt efter förbehandling: (m 1 ) = 1,6000 g.

2. Återstodens torrvikt efter behandling med alkalisk natriumhypoklorit (polyamid + bomull): (r 1 ) = 1,4166 g.

3. Den andra provkroppens torrvikt efter förbehandling: (m

2

) = 1,8000 g.

4. Återstodens torrvikt efter behandling med myrsyra (ull + bomull): (r 2 ) = 0,9000 g

Behandling med alkalisk natriumhypoklorit medför inte någon viktförlust för polyamid medan oblekt bomull tappar 3 % i

vikt, och därför är d 1 = 1,00 och d 2 = 1,03.

Behandling med myrsyra medför ingen viktförlust för ull eller oblekt bomull, och därför är d 3 och d 4 = 1,00.

Om de värden som erhålls genom kemisk analys och korrektionsfaktorerna byts ut i formeln under punkt I.8.1.1 får man

följande resultat:

P 1 % (ull) = [1,03/1,00 – 1,03 × 1,4166/1,6000 + (0,9000/1,8000) × (1 – 1,03/1,00)] × 100 = 10,30

P 2 % (polyamid) = [1,00/1,00 – 1,00 × 0,9000/1,8000 + (1,4166/1,6000) × (1 – 1,00/1,00)] × 100 = 50,00

P 3 % (bomull) = 100 – (10,30 + 50,00) = 39,70

De olika rena, torra fibrernas procentandelar i blandningen är följande:

Ull

10,30 %

Polyamid

50,00 %

Bomull

39,70 %

Dessa procentandelar måste justeras enligt formlerna i punkt I.8.2 för att de godtagna toleranserna och korrektions­

faktorerna för viktförluster efter förbehandling ska beaktas.

Som anges i bilaga IX är de godtagna toleranserna de följande: kardull 17,00 %, polyamid 6,25 %, bomull 8,50 %. Även

oblekt bomull uppvisar en viktförlust på 4 % efter förbehandling med petroleumeter och vatten.

Alltså är

P 1 A % (ull) = 10,30 × [1 + (17,00 + 0,0)/100] / [10,30 × (1 + (17,00 + 0,0)/100) + 50,00 × (1 + (6,25 + 0,0)/100) +

39,70 × (1 + (8,50 + 4,0) /100)] × 100 = 10,97

P 2 A % (polyamid) = 50,0 × [(1 + (6,25 + 0,0)/100) /109,8385] × 100 = 48,37

SV

L 272/56

Europeiska unionens officiella tidning

18.10.2011

107

Ds 2013:29

Bilaga 1

P 3 A % (bomull) = 100 – (10,97 + 48,37) = 40,66

Sammansättningen av råmaterial i garnet är således följande:

Polyamid

48,4 %

Bomull

40,6 %

Ull

11,0 %

100,0 %

VARIANT 4

Ta fallet med en fiberblandning som vid den kvalitativa analysen visade sig innehålla följande komponenter: kardull,

viskos, oblekt bomull.

Anta att följande resultat erhålls när variant 4 används, dvs. man avlägsnar två komponenter i följd från fiberblandningen

i en enstaka provkropp:

1. Provkroppens torrvikt efter förbehandling: (m) = 1,6000 g.

2. Återstodens torrvikt efter behandling med alkalisk natriumhypoklorit (viskos + bomull): (r 1 ) = 1,4166 g.

3. Återstodens torrvikt efter den andra behandlingen av återstoden r 1 med zinkklorid/myrsyra (bomull): (r 2 ) = 0,6630 g

Behandling med alkalisk natriumhypoklorit medför inte någon viktförlust för viskos medan oblekt bomull tappar 3 % i

vikt, och därför är d 1 = 1,00 och d 2 = 1,03.

Som ett resultat av behandling med myrsyra-zinkklorid ökar bomulls vikt med 4 % så att d

3

= 1,03 × 0,96 = 0,9888,

avrundat till 0,99 (där d 3 är korrektionsfaktorn för den tredje komponentens viktförlust respektive viktökning i den första

och andra reagensen).

Om de värden som erhålls genom kemisk analys och korrektionsfaktorerna byts ut i formeln i I.8.1.4 får man följande

resultat:

P 2 % (viskos) = 1,00 × (1,4166 / 1,6000) × 100 – (1,00 / 1,03) × 41,02 = 48,71 %

P 3 % (bomull) = 0,99 × (0,6630 / 1,6000) × 100 = 41,02 %

P 1 % (ull) = 100 – (48,71 + 41,02) = 10,27 %

Som redan angetts i variant 1 måste dessa procentandelar justeras med hjälp av formlerna i punkt I.8.2.

P 1 A % (ull) = 10,27 × [1 + (17,0 + 0,0) / 100)]/[10,27 × (1+ (17,00 + 0,0)/100) + 48,71 × (1 + (13 + 0,0) / 100) +

41,02 × (1 + (8,5 + 4,0)/ 100)] × 100 = 10,61 %

P 2 A % (viskos) = 48,71 × [1 + (13 + 0,0) / 100] / 113,2057 × 100 = 48,62 %

P 3 A % (bomull) = 100 – (10,61 + 48,62) = 40,77 %

Sammansättningen av råmaterial i blandningen är således följande:

Viskos

48,6 %

Bomull

40,8 %

Ull

10,6 %

100,0 %

SV

18.10.2011

Europeiska unionens officiella tidning

L 272/57

108

Bilaga 1

Ds 2013:29

SV

L 272/58

Europeiska unionens officiella tidning

18.10.2011

V.

Tabell över

typiska ternära

fiberblandningar

som

kan

analyseras

med

hjälp

av

unionsmetoder

för

analys

av

binära

blandningar

(s

om exempel)

Bland-ning

nr

Ingående fibrer

Variant

Nr

metod

och

reagens för

binära blandningar

Komponent 1

Komponent 2

Komponent 3

1.

Ull

eller hår

Viskos,

kupro

eller

vissa typer

av

modal

Bomull

1

och/eller 4

2. (hypok

lorit) och

3. (zinkklorid/

myrsyra)

2.

Ull

eller hår

Polyamid

eller nylon

Bomull,

viskos, kupro

eller

modal

1

och/eller 4

2. (hypok

lorit) och

4. (myrsyra,

80

% m/m)

3.

Ull,

hår

eller silke

Vissa andra

fibrer

Viskos, kupro,

modal

eller

bomull

1

och/eller 4

2. (hypok

lorit) och

9. (koldisulfid/aceto

n, 55,5/44,5

%

v/v)

4.

Ull

eller hår

Polyamid

eller nylon

Polyester,

polypropylen,

akryl

eller

glasfiber

1

och/eller 4

2. (hypok

lorit) och

4. (myrsyra,

80

% m/m)

5.

Ull,

hår

eller silke

Vissa andra

fibrer

Polyester, akryl, polyamid

eller

nylon

eller glasfiber

1

och/eller 4

2. (hypok

lorit) och

9. (koldisulfid/aceto

n

55,5/44,5

% v/v)

6.

Silke

Ull

eller hår

Polyester

2

11.

(svave

lsyra,

75

%

m/m)

och

2.

(hypoklorit)

7.

Polyamid

eller nylon

akryl

eller

vissa

andra

fibrer

Bomull,

viskos, kupro

eller

modal

1

och/eller 4

4.

(myrsyra,

80

%

m/m)

och

8.

(dimetylformamid)

8.

Vissa

klorfibrer

Polyamid

eller nylon

Bomull,

viskos, kupro

eller

modal

1

och/eller 4

8. (dietylformamid

)

och

4. (myrsyra,

80

% m/m) eller

9.

(koldisulfid/

aceton, 55,5/44,5

%

v/v) och

4.

(myrsyra,

80

%

m/m)

9.

Akryl

Polyamid

eller nylon

Polyester

1

och/eller 4

8.

(dietylformamid

)

och

4.

(myrsyra,

80

%

m/m)

10.

Acetat

Polyamid eller nylon

eller vissa

an

­

dra fibrer

Viskos, bomull,

kupro

eller

modal

4

1.

(aceton) och 4.

(myrsyra,

80

%

m/m)

11.

Vissa

klorfibrer

akryl

eller

vissa

andra

fibrer

Polyamid eller

nylon

2

och/eller 4

9.

(koldisulfid/aceto

n,

55,5/44,5 %

v/v)

och

8.

(dimetylformamid)

12.

Vissa

klorfibrer

Polyamid

eller nylon

Akryl

1

och/eller 4

9.

(koldisulfid/aceton,

55,5/44,5

% v/v)

och

4.

(myrsyra,

80

% m/m)

13.

Polyamid

eller nylon

Viskos, kupro,

modal

eller

bomull

Polyester

4

4.

(myrsyra,

80

%

m/m

)

och

7.

(svavelsyra,

75 %

m/m)

14.

Acetat

Viskos, kupro,

modal

eller

bomull

Polyester

4

1.

(aceton) och 7.

(svavelsyra,

75

%

m/m)

15.

Akryl

Viskos, kupro,

modal

eller

bomull

Polyester

4

8.

(dietylformamid

)

och

7.

(svavelsyra,

75

%

m/m)

16.

Acetat

Ull,

hår eller

silke

Bomull, viskos,

kupro, modal, polya

­

mid

eller nylon, polyester,

akryl

4

1.

(aceton) och 2.

(hypoklorit)

17.

Triacetat

Ull,

hår eller

silke

Bomull, viskos,

kupro, modal, polya

­

mid

eller nylon, polyester,

akryl

4

6. (diklorm

etan) och

2. (hypoklorit)

18.

Akryl

Ull,

hår eller

silke

Polyester

1

och/eller 4

8. (dietylformamid

)

och

2.

(hypoklor

it)

109

Ds 2013:29

Bilaga 1

SV

18.10.2011

Europeiska unionens officiella tidning

L 272/59

Bland-ning

nr

Ingående fibrer

Variant

Nr

metod

och

reagens för

binära blandningar

Komponent 1

Komponent 2

Komponent 3

19.

Akryl

Silke

Ull

eller hår

4

8.

(dietylformamid

)

och

11.

(svave

lsyra,

75

%

m/m)

20.

Akryl

Ull,

hår eller

silke

Bomull,

viskos, kupro

eller

modal

1

och/eller 4

8. (dietylformamid

)

och

2. (hypoklor

it)

21.

Ull,

hår

eller silke

Bomull, viskos,

modal, kupro

Polyester

4

2. (hypok

lorit) och

7. (svavelsyra,

75

% m/m)

22.

Viskos,

kupro

eller

vissa

ty

­

per av modal

Bomull

Polyester

2

och/eller 4

3.

(zinkklorid/myrsyra)

och

7.

(svavelsyra,

75

%

m/m)

23.

Akryl

Viskos,

kupro

eller

vissa typer

av

modal

Bomull

4

8.

(dimetylformamid

)

och 3

(zinkklorid/myrsyra)

24.

Vissa

klorfibrer

Viskos,

kupro

eller

vissa typer

av

modal

Bomull

1

och/eller 4

9. (koldisulfid/aceton,

55,5/44,5

%

v/v)

och

3. (zinkklorid/myrsyra)

eller 8. (dietylformamid)

och 3. (zinkklorid/myrsyra)

25.

Acetat

Viskos,

kupro

eller

vissa typer

av

modal

Bomull

4

1.

(aceton) och 3.

(zinkklorid/myrsyra)

26.

Triacetat

Viskos,

kupro

eller

vissa typer

av

modal

Bomull

4

6. (diklorm

etan) och

3. (zinkklorid/myrs

yra)

27.

Acetat

Silke

Ull

eller hår

4

1.

(aceton) och 11.

(svavelsyra,

75

%

m/m)

28.

Triacetat

Silke

Ull

eller hår

4

6.

(diklorm

etan)

och

11.

(svavelsyra,

75

%

m/m)

29.

Acetat

Akryl

Bomull,

viskos, kupro

eller

modal

4

1.

(aceton) och 8.

(dimetylformamid)

30.

Triacetat

Akryl

Bomull,

viskos, kupro

eller

modal

4

6. (diklorm

etan) och

8. (dimetylformamid

)

31.

Triacetat

Polyamid

eller nylon

Bomull,

viskos, kupro

eller

modal

4

6. (diklorm

etan) och

4. (myrsyra,

80

% m/m)

32.

Triacetat

Bomull,

viskos,

kupro

eller

modal

Polyester

4

6. (diklorm

etan) och

7. (svavelsyra,

75

% m/m)

33.

Acetat

Polyamid

eller nylon

Polyester eller

akryl

4

1.

(aceton) och 4.

(myrsyra,

80

%

m/m)

34.

Acetat

Akryl

Polyester

4

1.

(aceton) och 8.

(dimetylformamid)

35.

Vissa

klorfibrer

Bomull,

viskos,

kupro

eller

modal

Polyester

4

8.

(dietylformamid

)

och

7.

(svavelsyra,

75

%

m/m)

eller

9

(koldisulfid/

aceton, 55,5/44,5

%

v/v) och

7.

(svavelsyra,

75

%

m/m)

36.

Bomull

Polyester

Elastolefin

2

och/eller 4

7.

(svave

lsyra,

75

%

m/m)

och

14.

(koncentrerad

svavelsyra)

37.

Vissa

modakrylfibrer

Polyester

Melamin

2

och/eller 4

8.

(dietylformamid

)

och 14.

(koncentrerad svavelsyra)

110

Bilaga 1

Ds 2013:29

BILAGA IX

Godtagna toleranser för att beräkna fibermassan i en textilprodukt

(Artikel 19.3)

Fiber nr Benämning Procentandelar

1–2

Ull och djurhår:

kammade fibrer 18,25

kardade fibrer

17,00 ( 1 )

3 Djurhår:

kammade fibrer 18,25

kardade fibrer

17,00 ( 1 )

Hästhår:

kammade fibrer 16,00

kardade fibrer 15,00

4 Silke 11,00

5 Bomull:

standardfibrer 8,50

merceriserade fibrer 10,50

6 Kapock 10,90

7 Lin

12,00

8

Äkta hampa 12,00

9 Jute 17,00

10 Manillahampa 14,00

11 Alfa 14,00

12 Kokosfiber 13,00

13 Ginst 14,00

14

Rami (blekt fiber) 8,50

15 Sisal 14,00

16 Sunn 12,00

17 Henequen 14,00

18 Maguey 14,00

19 Acetat 9,00

20 Alginat 20,00

21 Kupro 13,00

22 Modal 13,00

23 Protein 17,00

24 Triacetat 7,00

25 Viskos 13,00

26 Akryl 2,00

27 Klorfiber 2,00

SV

L 272/60

Europeiska unionens officiella tidning

18.10.2011

111

Ds 2013:29

Bilaga 1

Fiber nr Benämning Procentandelar

28 Fluorfiber 0,00

29 Modakryl 2,00

30

Polyamid eller nylon:

stapelfiber 6,25

filament 5,75

31 Aramid 8,00

32 Polyimid 3,50

33 Lyocell 13,00

34 Polylaktid 1,50

35 Polyester 1,50

36 Polyeten 1,50

37 Polypropylen 2,00

38 Polykarbamid 2,00

39 Polyuretan:

stapelfiber 3,50

filament 3,00

40 Vinylal 5,00

41 Trivinyl 3,00

42 Elastodien 1,00

43 Elastan 1,50

44 Glasfiber:

med en genomsnittlig diameter av över 5 μm 2,00

med en genomsnittlig diameter av 5 μm eller mindre 3,00

45 Elastomultiester 1,50

46 Elastolefin 1,50

47 Melamin 7,00

48 Metallfiber 2,00

Metalliserad fiber 2,00

Asbest 2,00

Pappersgarn 13,75

( 1 ) Den godtagna toleransen på 17,00 % ska även tillämpas när det är omöjligt att utröna huruvida en textilprodukt som innehåller ull

och/eller djurhår är kammad eller kardad.

SV

18.10.2011

Europeiska unionens officiella tidning

L 272/61

112

Bilaga 1

Ds 2013:29

BILAGA X

Jämförelsetabell

Direktiv 2008/121/EC

Denna förordning

Artikel 1.1

Artikel 4

Artikel 1.2 a–c —

Artikel 1.2 d

Artikel 2.3

Artikel 2.1

Artikel 3.1

Artikel 2.2 inledningen

Artikel 2.2 inledningen

Artikel 2.2 a

Artikel 2.2 a

Artikel 2.2 b

Artikel 2.2 b och c

Artikel 2.2 c

Artikel 2.2 d

Artikel 3

Artikel 5

Artikel 4

Artikel 7

Artikel 5

Artikel 8

Artikel 6.1 och 6.2 —

Artikel 6.3

Artikel 9.3

Artikel 6.4

Artikel 9.4

Artikel 6.5

Artikel 20

Artikel 7

Artikel 10

Artikel 8.1 första meningen

Artikel 14.1

Artikel 8.1 andra meningen

Artikel 14.2

Artikel 8.2

Artikel 14.3

Artikel 8.3 första stycket

Artikel 16.1

Artikel 8.3 andra och tredje styckena

Artikel 16.2

Artikel 8.4

Artikel 16.3

Artikel 8.5 —

Artikel 9.1

Artikel 11.1 och 11.2

Artikel 9.2

Artikel 11.3

Artikel 9.3

Artikel 13 och bilaga IV

Artikel 10.1 a

Artikel 17.2

Artikel 10.1 b

Artikel 17.3

Artikel 10.1 c

Artikel 17.4

Artikel 10.2

Artikel 17.5

Artikel 11

Artikel 15.4

Artikel 12

Artikel 19.2 och bilaga VII

SV

L 272/62

Europeiska unionens officiella tidning

18.10.2011

113

Ds 2013:29

Bilaga 1

Direktiv 2008/121/EC

Denna förordning

Artikel 13.1

Artikel 19.1

Artikel 13.2 —

Artikel 14.1 —

Artikel 14.2 —

Artikel 15

Artikel 21

Artikel 16 —

Artikel 17 —

Artikel 18 —

Artikel 19 —

Artikel 20 —

Bilaga I

Bilaga I

Bilaga II

Bilaga III

Bilaga III

Bilaga V

Bilaga III punkt 36

Artikel 3.1 j

Bilaga IV

Bilaga VI

Bilaga V

Bilaga IX

Bilaga VI —

Bilaga VII —

Direktiv 96/73/EG

Denna förordning

Artikel 1

Artikel 1

Artikel 2

Bilaga VIII kapitel 1 avsnitt I.2

Artikel 3

Artikel 19.1

Artikel 4

Artikel 19.4

Artikel 5

Artikel 21

Artikel 6 —

Artikel 7 —

Artikel 8 —

Artikel 9 —

Bilaga I

Bilaga VIII kapitel 1 avsnitt I

Bilaga II

Bilaga VIII kapitel 1 avsnitt II och kapitel 2

Bilaga III —

Bilaga IV —

SV

18.10.2011

Europeiska unionens officiella tidning

L 272/63

114

Bilaga 1

Ds 2013:29

Direktiv 73/44/EEG

Denna förordning

Artikel 1

Artikel 1

Artikel 2

Bilaga VIII kapitel 1 avsnitt I

Artikel 3

Artikel 19.1

Artikel 4

Artikel 19.4

Artikel 5

Artikel 21

Artikel 6 —

Artikel 7 —

Bilaga I

Bilaga VIII kapitel 3 inledningen och avsnitten I–III

Bilaga II

Bilaga VIII kapitel 3 avsnitt IV

Bilaga III

Bilaga VIII kapitel 3 avsnitt V

SV

L 272/64

Europeiska unionens officiella tidning

18.10.2011

115

Ds 2013:29

Bilaga 2

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING (EG) nr 765/2008

av den 9 juli 2008

om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och

upphävande av förordning (EEG) nr 339/93

(Text av betydelse för EES)

brolm^m^oi^jbkqbq=l`e=brolmbfph^=rkflkbkp=oÅa=e^o

^kq^dfq=abkk^=cÖoloakfkd

med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska

gemenskapen, särskilt artiklarna 95 och 133,

med beaktande av kommissionens förslag,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kom-

mitténs yttrande (1),

efter att ha hört Regionkommittén,

i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget (2), och

av följande skäl:

ENF

Det är nödvändigt att se till att produkter som omfattas av

den fria rörligheten för varor inom gemenskapen uppfyller

krav som tillgodoser en hög skyddsnivå för allmänna

intressen som hälsa och säkerhet i allmänhet, hälsa och

säkerhet på arbetsplatsen, konsumentskydd, miljöskydd och

säkerhet, samtidigt som det säkerställs att den fria rörlig-

heten för varor inte begränsas mer än vad som tillåts enligt

harmoniserad gemenskapslagstiftning eller annan relevant

gemenskapslagstiftning. Bestämmelser om ackreditering,

marknadskontroll, kontroll av produkter från tredjeländer

och CE-märkning bör därför fastställas.

(2)

Det är nödvändigt att fastställa en övergripande ram med

regler och principer för ackreditering och marknadskon-

troll. Denna ram bör inte påverka de materiella bestämmel-

serna i befintlig lagstiftning om vilka villkor som ska

uppfyllas för att skydda allmänna intressen på områden

som hälsa, säkerhet, konsumentskydd och miljöskydd, utan

syftet bör vara att göra så att de fungerar bättre.

(3)

Denna förordning bör ses som ett komplement till

Europaparlamentets och rådets beslut nr 768/2008/EG av

den 9 juli 2008 om en gemensam ram för saluföring av

produkter (3).

EQF

Det är mycket svårt att anta gemenskapslagstiftning för

varje produkt som existerar eller kan komma att utvecklas.

Det behövs en omfattande rättslig ram av övergripande

karaktär för att reglera sådana produkter, för att täppa igen

luckor, särskilt i avvaktan på att gällande speciallagstiftning

på området ses över, och för att komplettera bestämmel-

serna i befintlig eller framtida speciallagstiftning, särskilt för

att säkerställa en hög skyddsnivå när det gäller hälsa och

säkerhet samt miljö- och konsumentskydd, i enlighet med

artikel 95 i fördraget.

ERF

Den ram för marknadskontroll som inrättas i denna

förordning bör komplettera och stärka befintliga bestäm-

melser om marknadskontroll i harmoniserad gemenskaps-

lagstiftning och tillämpningen av sådana bestämmelser.

Denna förordning bör emellertid, i enlighet med principen

om ”lex specialis”, vara tillämplig endast i den mån det inte

finns några särskilda bestämmelser med samma syfte, av

samma natur eller med samma verkan som dem i annan,

befintlig eller framtida, harmoniserad gemenskapslagstift-

ning. Exempel kan hämtas från områden som narkotika-

prekursorer, medicintekniska produkter, humanläkemedel

och veterinärmedicinska läkemedel, motorfordon och luft-

fart. Motsvarande bestämmelser i denna förordning bör

därför inte vara tillämpliga inom de områden som täcks av

sådana särskilda bestämmelser.

ESF

I Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG av

den 3 december 2001 om allmän produktsäkerhet (4)

fastställs bestämmelser för att säkerställa säkerhet i fråga

om konsumentprodukter. Marknadskontrollsmyndighe-

terna bör ha rätt att vidta de mer specifika åtgärder som

är tillgängliga för dem genom det direktivet.

(7)

För att uppnå en högre säkerhetsnivå för konsument-

produkter bör dock de marknadskontrollsmekanismer som

ingår i direktiv 2001/95/EG förstärkas när det gäller

produkter som utgör en allvarlig risk, i enlighet med

principer som motsvaras av dem i denna förordning.

Direktiv 2001/95/EG bör därför ändras i enlighet med

detta.

L 218/30

SV

Europeiska unionens officiella tidning

13.8.2008

E1F=brq=`=NOMI=NSKRKOMMUI=íK=NK

E2F=bïìéêÛêÛìæÛçßèîßîí=óîîìÛèÞß=Ûð=Þßè=ON=àßÜìïÛìã=OMMU=Eäèèï=ßä

éààßèîæãááäéìî=ã=brqF=éÝâ=ìåÞßîí=Üßíæïî=Ûð=Þßè=OP=äïèã=OMMUK

E3F=pß=íãÞÛè=UO=ã=ÞßîîÛ=èïççßì=Ûð=brqK

E4F=bdq=i=NNI=NRKNKOMMOI=íK=QK

116

Bilaga 2

Ds 2013:29

(8)

Ackreditering ingår i ett övergripande system som också

omfattar bedömning av överensstämmelse och marknads-

kontroll, och som syftar till att bedöma och säkerställa att

tillämpliga krav uppfylls.

(9)

Ackrediteringens särskilda värde ligger i det att den är ett

officiellt uttalande om den tekniska kompetensen hos de

organ som har till uppgift att säkerställa att tillämpliga krav

uppfylls.

ENMF

Ackreditering används i samtliga medlemsstater, men har

hittills inte reglerats på gemenskapsnivå. Bristen på

gemensamma bestämmelser har lett till olika tillvägagångs-

sätt och system inom gemenskapen, vilket har fått till följd

att olika medlemsstater har varit olika strikta vid

ackreditering. Det är därför nödvändigt att utveckla en

heltäckande ram för ackreditering och att på gemen-

skapsnivå fastställa principer för hur ackrediteringen ska

organiseras och genomföras.

(11)

Inrättandet av ett enhetligt nationellt ackrediteringsorgan

bör ske utan att det påverkar fördelningen av arbetsupp-

gifterna inom medlemsstaterna.

(12)

Om harmoniserad gemenskapslagstiftning föreskriver att

organ för bedömning av överensstämmelse ska utses för

dess genomförande bör de nationella offentliga myndighe-

terna inom gemenskapen betrakta öppen ackreditering

enligt denna förordning som det bästa sättet att styrka dessa

organs tekniska kompetens, för att den nivå som krävs när

det gäller förtroendet för intyg om överensstämmelse ska

tryggas. Nationella myndigheter kan emellertid anse att de

har tillräckliga möjligheter att utföra denna bedömning på

egen hand. I så fall bör de nationella myndigheterna, för att

trygga en rimlig trovärdighetsnivå på bedömningar utförda

av andra nationella myndigheter, ta fram den dokumenta-

tion som krävs för att visa kommissionen och övriga

medlemsstater att de utvärderade organen för bedömning

av överensstämmelse uppfyller de relevanta kraven.

ENPF

Ett ackrediteringssystem som grundar sig på bindande

bestämmelser bidrar till att stärka det ömsesidiga förtroen-

det mellan medlemsstaterna beträffande kompetensen hos

organen för bedömning av överensstämmelse och följ-

aktligen också förtroendet för de intyg och provnings-

rapporter dessa utfärdar. Därmed förstärks principen om

ömsesidigt erkännande, och bestämmelserna om ackredi-

tering i denna förordning bör därför gälla organ som

genomför bedömningar av överensstämmelse, på såväl

reglerade som icke-reglerade områden. Det som är av

betydelse är kvaliteten på intyg och provningsrapporter,

oavsett om dessa gäller det reglerade eller oreglerade

området, och det bör därför inte göras någon skillnad

mellan dessa områden.

ENQF

Enligt denna förordning bör de nationella ackrediterings-

organens icke vinstdrivande verksamhet förstås som en

verksamhet som inte syftar till vinning till förmån för

organets ägare eller medlemmar. Samtidigt som nationella

ackrediteringsorgan inte har som mål att maximera eller

fördela vinster, får de tillhandahålla tjänster mot betalning

eller ta emot inkomster. Eventuella överskjutande vinster till

följd av dessa tjänster kan utnyttjas till investeringar som

ytterligare utvecklar deras verksamhet, så länge detta är

förenligt med deras kärnverksamhet. Det bör därför

betonas att det primära målet för nationella ackrediterings-

organ bör vara att stödja eller aktivt engagera sig i

verksamhet som inte syftar till vinning.

ENRF

Eftersom syftet med ackreditering är att tillhandahålla ett

officiellt uttalande om kompetensen hos ett organ som

utför bedömning av överensstämmelse bör en medlemsstat

få ha högst ett nationellt ackrediteringsorgan, och med-

lemsstaten bör se till att organet arbetar på ett sådant sätt

att dess verksamhet är objektiv och opartisk. Sådana

nationella ackrediteringsorgan bör inte samtidigt bedriva

kommersiell verksamhet för bedömning av överensstäm-

melse. Det är därför lämpligt att föreskriva att medlems-

staterna ser till att ackrediteringsorganens verksamhet utgör

offentlig myndighetsutövning, oavsett deras rättsliga status.

(16)

Vad gäller bedömning och kontinuerlig övervakning av

kompetensen hos ett organ för bedömning av överens-

stämmelse är det nödvändigt att fastställa vilken teknisk

kunskap och erfarenhet det har, liksom dess förmåga att

utföra bedömningar. Det är därför nödvändigt att det

nationella ackrediteringsorganet besitter relevant kunskap,

kompetens och resurser för att kunna utföra sina uppgifter

på rätt sätt.

ENTF

Ackreditering bör i princip drivas som en självbärande

verksamhet. Medlemsstaterna bör se till att finansiellt stöd

ges för vissa särskilda uppgifter.

ENUF

I de fall där det inte är ekonomiskt meningsfullt eller

hållbart för en medlemsstat att inrätta ett nationellt

ackrediteringsorgan bör medlemsstaten i fråga anlita det

nationella ackrediteringsorganet i en annan medlemsstat

och uppmuntras att utnyttja denna möjlighet fullt ut.

ENVF

Konkurrens mellan nationella ackrediteringsorgan skulle

kunna leda till en kommersialisering av denna verksamhet

som därmed är oförenlig med deras roll som sista

kontrollinstans i arbetet med bedömning av överens-

stämmelse. Syftet med denna förordning är att se till att

ett ackrediteringsintyg inom Europeiska unionen är till-

räckligt för hela unionens territorium, och att undvika

dubbelackreditering, som i sig skulle innebära ytterligare

kostnader men inget mervärde. Nationella ackrediterings-

organ kan konkurrera på tredjeländers marknader, under

förutsättning att detta inte påverkar deras verksamhet inom

gemenskapen eller det samarbete och den referentbedöm-

ningsverksamhet som organiseras av det organ som erkänts

enligt denna förordning.

13.8.2008

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 218/31

117

Ds 2013:29

Bilaga 2

EOMF

För att undvika dubbelackreditering, öka acceptansen och

erkännandet av ackrediteringsintyg samt utöva effektiv

tillsyn över ackrediterade organ för bedömning av överens-

stämmelse bör organen begära ackreditering hos det

nationella ackrediteringsorganet i den medlemsstat där de

är etablerade. Det är dock nödvändigt att säkerställa att ett

organ för bedömning av överensstämmelse har möjlighet

att begära ackreditering i en annan medlemsstat om det inte

finns något nationellt ackrediteringsorgan i den egna

medlemsstaten, eller i de fall det nationella ackrediterings-

organet inte har nödvändig kompetens för att kunna

erbjuda de ackrediteringstjänster som efterfrågas. I sådana

fall bör det etableras lämpligt samarbete och informations-

utbyte mellan de berörda nationella ackrediteringsorganen.

EONF

För att säkerställa att de nationella ackrediteringsorganen

uppfyller kraven och skyldigheterna i denna förordning är

det viktigt att medlemsstaterna bidrar till att ackrediter-

ingssystemet fungerar korrekt, regelbundet övervakar sina

nationella ackrediteringsorgan och när så är nödvändigt

vidtar åtgärder inom rimlig tid för att komma till rätta med

problem.

EOOF

För att säkerställa att organen för bedömning av överens-

stämmelse har likvärdig kompetens, för att underlätta

ömsesidigt erkännande och för att stärka den allmänna

acceptansen av ackrediteringsintyg och de intyg om

överensstämmelse som ackrediterade organ utfärdar, är

det nödvändigt att de nationella ackrediteringsorganen

tillämpar ett strikt och öppet system för referentbedömning

och att alla organ regelbundet granskas.

EOPF

Denna förordning bör föreskriva erkännandet av en enda

organisation på Europanivå när det gäller vissa funktioner

inom ackrediteringsområdet. EA (European co-operation

for Accreditation), som har till huvuduppgift att främja ett

öppet och kvalitetsdrivet system för att bedöma kompe-

tensen hos organ för bedömning av överensstämmelse

inom hela Europa, driver ett system för referentbedömning

bland nationella ackrediteringsorgan i medlemsstaterna och

andra europeiska länder. Systemet har visat sig vara effektivt

och uppmuntrar ömsesidigt förtroende. EA bör därför vara

det första organ som erkänns enligt denna förordning och

medlemsstaterna bör säkerställa att de nationella ackredi-

teringsorganen söker, och behåller, medlemskap i EA så

länge det är erkänt. Samtidigt bör det vara möjligt att ändra

det relevanta organet som erkänns enligt denna förordning

i de fall då detta kan bli nödvändigt i framtiden.

EOQF

Effektivt samarbete mellan nationella ackrediteringsorgan är

nödvändigt om referentbedömningssystemet och ackredi-

tering över gränserna ska fungera. För att säkerställa

öppenhet är det därför nödvändigt med en skyldighet för

nationella ackrediteringsorgan att sinsemellan utbyta infor-

mation samt att ge nationella myndigheter och kommis-

sionen nödvändig information. Uppdaterad och korrekt

information om de ackrediteringstjänster de nationella

ackrediteringsorganen erbjuder bör också finnas tillgänglig

för allmänheten och därigenom särskilt för organen för

bedömning av överensstämmelse.

EORF

För de verksamhetsområden där allmänna krav på

kompetensen hos organen för bedömning av överens-

stämmelse inte är tillräckliga för att säkerställa nödvändigt

skydd då specifika och detaljerade krav rörande teknik,

hälsa eller säkerhet tillämpas, bör det finnas sektorsspecifika

ackrediteringsprogram. Med tanke på att EA har stor

teknisk expertis till sitt förfogande bör det ombes utveckla

sådana program, särskilt för områden som omfattas av

gemenskapslagstiftningen.

EOSF

För att säkerställa likvärdig och konsekvent tillämpning av

harmoniserad gemenskapslagstiftning införs genom denna

förordning en gemenskapsram för marknadskontroll, där

det fastställs minimikrav för de mål medlemsstaterna ska

uppnå och en ram för administrativt samarbete, inbegripet

informationsutbyte mellan medlemsstaterna.

(27)

I sådana fall där ekonomiska aktörer förfogar över

provningsrapporter och intyg som intygar överensstäm-

melse, vilka utfärdats av ett ackrediterat organ för bedöm-

ning av överensstämmelse och där relevant harmoniserad

gemenskapslagstiftning inte kräver sådana rapporter eller

intyg, bör marknadskontrollsmyndigheterna ta vederbörlig

hänsyn till dessa rapporter och intyg när de kontrollerar

produkters egenskaper.

EOUF

Samarbete nationellt och över gränserna mellan behöriga

myndigheter avseende informationsutbyte, undersökningar

av överträdelser och åtgärder för att få dem att upphöra –

även innan farliga produkter släpps ut på marknaden,

genom ytterligare åtgärder för att identifiera dem, främst i

hamnar – är nödvändigt för att skydda konsumenternas

hälsa och säkerhet och för att den inre marknaden ska

kunna fungera på ett smidigt sätt. Nationella konsument-

skyddsmyndigheter bör på nationell nivå samarbeta med

nationella marknadskontrollsmyndigheter och utbyta infor-

mation med dem om produkter de misstänker innebär en

risk.

EOVF

Vid riskbedömningen bör alla relevanta uppgifter beaktas,

inklusive tillgängliga uppgifter om risker som uppstått i

anslutning till produkten i fråga. Alla åtgärder som den

ekonomiska aktören kan ha vidtagit för att reducera risken

bör också beaktas.

EPMF

Situationer där en produkt kan innebära en allvarlig risk

kräver snabbt ingripande, vilket kan innebära att produkten

dras tillbaka, återkallas eller att dess tillhandahållande på

marknaden förbjuds. I sådana situationer är det nödvändigt

att ha tillgång till ett system för snabbt informationsutbyte

L 218/32

SV

Europeiska unionens officiella tidning

13.8.2008

118

Bilaga 2

Ds 2013:29

mellan medlemsstaterna och kommissionen. Det system

som föreskrivs i artikel 12 i direktiv 2001/95/EG har visat

sig vara effektivt och verkningsfullt för konsumentproduk-

ter. För att undvika onödig överlappning bör detta system

användas vid tillämpningen av denna förordning. Att

säkerställa sammanhängande marknadskontroll inom hela

gemenskapen kräver omfattande informationsutbyte om

nationell verksamhet på detta område, information som går

utöver detta system.

EPNF

För att säkerställa att utredningarna inte äventyras och att

de ekonomiska aktörernas rykte inte skadas bör informa-

tion som de behöriga myndigheterna utbyter skyddas av

strängast möjliga garantier för konfidentialitet och sekretess

i enlighet med bestämmelser om sekretess i tillämplig

nationell lagstiftning eller, när det gäller kommissionen,

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/

2001 av den 30 maj 2001 om allmänhetens tillgång till

Europaparlamentets, rådets och kommissionens hand-

lingar (1). Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/

EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda

personer med avseende på behandling av personuppgifter

och om det fria flödet av sådana uppgifter (2) samt

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/

2001 av den 18 december 2000 om skydd för enskilda

då gemenskapsinstitutionerna och gemenskapsorganen

behandlar personuppgifter och om den fria rörligheten

för sådana uppgifter (3) är tillämpliga inom ramen för

denna förordning.

(32)

I harmoniserad gemenskapslagstiftning ingår särskilda

förfaranden för att fastställa huruvida en nationell åtgärd

som begränsar en produkts fria rörlighet är berättigad eller

ej (skyddsklausulsförfaranden). Dessa förfaranden tillämpas

efter ett snabbt informationsutbyte om produkter som

utgör en allvarlig risk.

(33)

Införselplatser vid de yttre gränserna är platser där

produkter som inte är säkra och som inte uppfyller kraven

eller produkter som försetts med falsk eller vilseledande

CE-märkning kan upptäckas innan de ens släpps ut på

marknaden. En skyldighet för de myndigheter som är

ansvariga för kontroll av produkter som förs in på

gemenskapsmarknaden att utföra kontroller i lämplig

omfattning kan därför bidra till en säkrare marknad. För

att kontrollerna ska bli effektivare bör tullmyndigheterna i

god tid få all nödvändig information från marknadskon-

trollsmyndigheterna om farliga produkter som inte upp-

fyller kraven.

(34)

I rådets förordning (EEG) nr 339/93 av den 8 februari 1993

om kontroll av att produkter som importeras från tredje

land är i överensstämmelse med reglerna för produktsäker-

het (4) fastställs regler om uppskjutande av en produkts

övergång till fri omsättning efter att tullmyndigheterna

beslutat om detta, och det föreskrivs vidare åtgärder, bland

annat hur marknadskontrollsmyndigheterna ska involveras.

Det är därför lämpligt att dessa bestämmelser, inklusive

dem om hur myndigheterna för marknadskontroll ska

involveras, införs i denna förordning.

EPRF

Erfarenheten har visat att produkter som inte frigörs ofta

återexporteras och tar sig in på gemenskapsmarknaden via

andra införselplatser, vilket motverkar tullmyndigheternas

arbete. Marknadskontrollsmyndigheterna bör därför ges

resurser att förstöra produkter om de anser det lämpligt.

EPSF

Senast ett år efter offentliggörandet av denna förordning i

Europeiska unionens officiella tidning bör kommissionen lägga

fram en djupgående analys av situationen på området för

konsumentsäkerhetsmärkning, om nödvändigt åtföljd av

lagstiftningsförslag.

EPTF

CE-märkningen indikerar att en produkt överensstämmer

med kraven och är det synliga resultatet av en hel process av

bedömning av överensstämmelse i vid bemärkelse. All-

männa principer för CE-märkningen bör fastställas i denna

förordning så att de kan tillämpas omedelbart och för att

förenkla framtida lagstiftning.

EPUF

CE-märkningen bör vara den enda märkning om överens-

stämmelse som anger att produkten överensstämmer med

harmoniserad gemenskapslagstiftning. Andra typer av

märkning kan emellertid användas, förutsatt att de bidrar

till ökat konsumentskydd och inte omfattas av harmoni-

serad gemenskapslagstiftning.

EPVF

Det är nödvändigt att medlemsstaterna sörjer för att det

finns lämpliga möjligheter att hos behöriga rättsinstanser

överklaga beslut som fattas av behöriga myndigheter och

som begränsar utsläppandet på marknaden av en produkt

eller som föreskriver tillbakadragande eller återkallelse av

produkten från marknaden.

EQMF

Det kan vara till nytta för medlemsstaterna att ingå

samarbetsavtal med olika intressegrupper, bland annat

med bransch- och konsumentorganisationer, så att de kan

använda sig av tillgänglig marknadsinformation då de

utarbetar, genomför och uppdaterar program för mark-

nadskontroll.

EQNF

Medlemsstaterna bör föreskriva sanktioner för överträdelser

av bestämmelserna i denna förordning och vidta de

åtgärder som krävs för att se till att dessa sanktioner till-

13.8.2008

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 218/33

E1F=bdq=i=NQRI=PNKRKOMMNI=íK=QPK

E2F=bdq=i=OUNI=OPKNNKNVVRI=íK=PNK=aãìßåîãðßî=äèÞìÛî=áßèéç=àöìéìÞèãèá

EbdF=èì=NUUOLOMMP=Ebrq=i=OUQI=PNKNMKOMMPI=íK=NFK

E3F=bdq=i=UI=NOKNKOMMNI=íK=NK

E4F=bdq=i=QMI=NTKOKNVVPI=íK=NK=cöìéìÞèãèáßè=íßèÛíî=äèÞìÛÞ=áßèéç

àöìéìÞèãèá=EbdF=èì=NTVNLOMMS=Ebrq=i=PSPI=OMKNOKOMMSI=íK=NFK

119

Ds 2013:29

Bilaga 2

lämpas. Sanktionerna bör vara effektiva, proportionella och

avskräckande och kan skärpas om den relevanta ekono-

miska aktören tidigare har begått en liknande överträdelse

av bestämmelserna i denna förordning.

EQOF

Om målen med denna förordning ska kunna uppnås måste

gemenskapen bidra till finansieringen av den verksamhet

som krävs för ackreditering och marknadskontroll. Finan-

siering bör ges i form av bidrag utan förslagsinfordran till

det organ som erkänns enligt denna förordning, i form av

bidrag efter förslagsinfordran, eller genom att tilldela

kontrakt till detta eller andra organ, beroende på vilken

typ av verksamhet som ska finansieras, och i enlighet med

rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 av

den 25 juni 2002 med budgetförordning för Europe-

iska gemenskapernas allmänna budget (1) (nedan kallad

budgetförordningen).

EQPF

För vissa specialiserade uppgifter, t.ex. utarbetning och

översyn av sektorsspecifika ackrediteringsprogram, och för

uppgifter som gäller verifiering av teknisk kompetens och

utrustning hos laboratorier samt certifierings- och kon-

trollorgan bör EA inledningsvis vara berättigat till gemen-

skapsfinansiering då organisationen är väl lämpad att

tillhandhålla nödvändig teknisk expertis i detta avseende.

EQQF

Med tanke på rollen för det organ som erkänns enligt denna

förordning vid referentbedömningen av ackrediterings-

organ, och dess förmåga att bistå medlemsstaterna med

organisationen av sådan bedömning, bör kommissionen

kunna bevilja bidrag till driften av sekretariatet för det

organ som erkänns enligt denna förordning vilket i sin tur

bör ge kontinuerligt stöd till ackrediteringsverksamheten på

gemenskapsnivå.

EQRF

Ett partnerskapsavtal bör undertecknas mellan kommissio-

nen och det organ som erkänns enligt denna förordning, i

enlighet med bestämmelserna i budgetförordningen, för att

fastställa de administrativa och finansiella bestämmelserna

för finansiering av ackrediteringsverksamhet.

EQSF

Finansiering bör även göras tillgänglig för andra organ än

det organ som erkänns enligt denna förordning för annan

verksamhet inom området för bedömning av överens-

stämmelse, reglerad mätteknik, ackreditering och mark-

nadskontroll, t.ex. utarbetande och uppdatering av

riktlinjer, jämförande verksamhet kopplad till använd-

ningen av skyddsklausuler, förberedande eller relaterad

verksamhet i samband med genomförandet av gemenskaps-

lagstiftning på dessa områden, program för tekniskt stöd

och samarbete med tredjeländer samt förstärkning av

politiken inom dessa områden på gemenskapsnivå och

internationell nivå.

(47)

Denna förordning respekterar de grundläggande rättighe-

terna och iakttar de principer som återspeglas i Europeiska

unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

EQUF

Eftersom målet för denna förordning, nämligen att

säkerställa att produkter på de marknader som omfattas

av gemenskapslagstiftning uppfyller krav som tillgodoser

en hög skyddsnivå avseende hälsa och säkerhet och andra

allmänna intressen, samtidigt som den inre marknadens

funktion säkerställs, genom att tillhandahålla en ram för

ackreditering och marknadskontroll, inte i tillräcklig

utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och det

därför bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemen-

skapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen

i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitets-

principen i samma artikel går denna förordning inte utöver

vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

eÄofdbklj=cÖobphofsp=cÖig^kabK

h^mfqbi=f

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

Artikel 1

Syfte och tillämpningsområde

1. I denna förordning fastställs regler om organisation och

tillvägagångssätt vid ackreditering av de organ för bedömning av

överensstämmelse som utför bedömning av överensstämmelse.

2. Denna förordning innehåller också en ram för marknads-

kontrollen av produkter för att säkerställa att dessa produkter

uppfyller krav som tillgodoser en hög skyddsnivå för allmänna

intressen som hälsa och säkerhet i allmänhet, hälsa och säkerhet

på arbetsplatsen, konsumentskydd, miljöskydd och säkerhet.

3. Denna förordning innehåller en ram för kontroll av

produkter från tredjeländer.

4. I denna förordning fastställs allmänna principer om

CE-märkning.

Artikel 2

Definitioner

I denna förordning avses med

1.

tillhandahållande på marknaden: varje leverans av en produkt

för distribution, förbrukning eller användning på gemen-

skapsmarknaden i samband med kommersiell verksamhet,

mot betalning eller gratis,

L 218/34

SV

Europeiska unionens officiella tidning

13.8.2008

E1F=bdq=i=OQUI=NSKVKOMMOI=íK=NK=cöìéìÞèãèáßè=íßèÛíî=äèÞìÛÞ=áßèéç

àöìéìÞèãèá=EbdF=èì=NRORLOMMT=Ebrq=i=PQPI=OTKNOKOMMTI=íK=VFK

120

Bilaga 2

Ds 2013:29

2.

utsläppande på marknaden: tillhandahållande för första

gången av en produkt på gemenskapsmarknaden,

3.

tillverkare: varje fysisk eller juridisk person som tillverkar en

produkt eller som låter konstruera eller tillverka en produkt

och saluför den produkten, i eget namn eller under eget

varumärke,

4.

tillverkarens representant: varje fysisk eller juridisk person som

är etablerad i gemenskapen och som enligt skriftlig fullmakt

från en tillverkare har rätt att i dennes ställe utföra särskilda

uppgifter, med beaktande av den sistnämndas skyldigheter

enligt relevant gemenskapslagstiftning,

5.

importör: varje fysisk eller juridisk person som är etablerad i

gemenskapen och som släpper ut en produkt från ett

tredjeland på gemenskapsmarknaden,

6.

distributör: varje fysisk eller juridisk person i leveranskedjan

utöver tillverkaren eller importören som tillhandahåller en

produkt på marknaden,

7.

ekonomisk aktör: tillverkaren, importören, tillverkarens

representant och distributören,

8.

teknisk specifikation: ett dokument där det fastställs vilka

tekniska krav som ska uppfyllas av en produkt, process eller

tjänst,

9.

harmoniserad standard: en standard som på grundval av en

begäran av kommissionen i enlighet med artikel 6 i

Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG av

den 22 juni 1998 om ett informationsförfarande beträf-

fande tekniska standarder och föreskrifter och beträffande

föreskrifter för informationssamhällets tjänster (1) antagits

av ett europeiskt standardiseringsorgan som upptas i bilaga I

till det direktivet,

10. ackreditering: en förklaring från ett nationellt ackrediterings-

organ om att ett organ för bedömning av överensstämmelse

uppfyller kraven i harmoniserade standarder och, i före-

kommande fall, eventuella ytterligare krav, bland annat de

som fastställs i sektorsspecifika program, för att utföra

specifika bedömningar av överensstämmelse,

11. nationellt ackrediteringsorgan: det enda organet i en medlems-

stat som har statligt bemyndigande att genomföra ackre-

diteringar,

12. bedömning av överensstämmelse: en process där det visas

huruvida specificerade krav avseende en produkt, en

process, en tjänst, ett system, en person eller ett organ

har uppfyllts,

13. organ för bedömning av överensstämmelse: ett organ som utför

bedömning av överensstämmelse, bland annat kalibrering,

provning, certifiering och kontroll,

14. återkallelse: varje åtgärd för att dra tillbaka en produkt som

redan tillhandahålls för slutanvändaren,

15. tillbakadragande: varje åtgärd i syfte att förhindra att en

produkt i leveranskedjan tillhandahålls på marknaden,

16. referentbedömning: en process där ett nationellt ackredite-

ringsorgan bedöms av andra nationella ackrediteringsorgan

i enlighet med kraven i denna förordning och, i före-

kommande fall, ytterligare sektorsspecifika tekniska speci-

fikationer,

17. marknadskontroll: den verksamhet som bedrivs och de

åtgärder som vidtas av de offentliga myndigheterna för att

se till att produkterna överensstämmer med de krav som

fastställs i relevant harmoniserad gemenskapslagstiftning

och inte hotar hälsan, säkerheten eller andra aspekter av

skyddet av allmänintresset,

18. marknadskontrollsmyndighet: en myndighet i varje medlems-

stat som ansvarar för att genomföra marknadskontroll på

sitt territorium,

19. övergång i fri omsättning: det förfarande som anges i

artikel 79 i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den

12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för

gemenskapen (2),

20. CE-märkning: en märkning genom vilken tillverkaren visar

att produkten överensstämmer med tillämpliga krav som

fastställs i harmoniserad gemenskapslagstiftning som före-

skriver om märkning,

21. harmoniserad gemenskapslagstiftning: all gemenskapslagstift-

ning som harmoniserar villkoren för saluföring av

produkter.

h^mfqbi=ff

ACKREDITERING

Artikel 3

Tillämpningsområde

Detta kapitel ska tillämpas på ackreditering, använt som ett

obligatoriskt eller frivilligt förfarande i samband med bedömning

av överensstämmelse, oavsett om denna bedömning är obliga-

torisk eller inte och oavsett vilken rättslig ställning det organ som

utför ackrediteringen har.

13.8.2008

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 218/35

E1F=bdq=i=OMQI=ONKTKNVVUI=íK=PTK=aãìßåîãðßî=íßèÛíî=äèÞìÛî=áßèéç=ìåÞßîí

Þãìßåîãð=OMMSLVSLbd=Ebrq=i=PSPI=OMKNOKOMMSI=íK=UNFK

E2F=bdq=i=PMOI=NVKNMKNVVOI=íK=NK=cöìéìÞèãèáßè=íßèÛíî=äèÞìÛÞ=áßèéç

àöìéìÞèãèá=EbdF=èì=NTVNLOMMS=Ebrq=i=PSPI=OMKNOKOMMSI=íK=NFK

121

Ds 2013:29

Bilaga 2

Artikel 4

Allmänna principer

1. Varje medlemsstat ska utse ett enda nationellt ackredite-

ringsorgan.

2. Om en medlemsstat inte anser det ekonomiskt meningsfullt

eller genomförbart att ha ett nationellt ackrediteringsorgan, eller

att tillhandahålla vissa ackrediteringstjänster, ska medlemsstaten i

möjligaste mån anlita det nationella ackrediteringsorganet i en

annan medlemsstat.

3. En medlemsstat som i enlighet med punkt 2 anlitar ett

ackrediteringsorgan i en annan medlemsstat ska informera

kommissionen och de andra medlemsstaterna om detta.

4. Baserat på den information som avses i punkt 3 och i

artikel 12 ska kommissionen upprätta en förteckning över

nationella ackrediteringsorgan, hålla denna förteckning upp-

daterad samt offentliggöra den.

5. I fall då ackrediteringen inte utförs direkt av de offentliga

myndigheterna själva ska medlemsstaterna överlåta ackredite-

ringsförfarandet åt sitt nationella ackrediteringsorgan som

offentlig myndighetsutövning och formellt erkänna det.

6. Det nationella ackrediteringsorganets ansvar och uppgifter

ska vara klart åtskilda från dem som åligger andra nationella

myndigheter.

7. Det nationella ackrediteringsorganet ska inte vara vinst-

drivande.

8. Det nationella ackrediteringsorganet får inte bedriva verk-

samhet eller erbjuda tjänster som tillhandahålls av organen för

bedömning av överensstämmelse, erbjuda kommersiella kon-

sulttjänster, äga aktier eller i övrigt ha ett finansiellt intresse eller

ett ledningsansvar i ett organ för bedömning av överens-

stämmelse.

9. Varje medlemsstat ska säkerställa att dess nationella ackredi-

teringsorgan har lämpliga ekonomiska och personalmässiga

resurser för att kunna utföra sina uppgifter, däribland utförandet

av särskilda uppgifter, såsom verksamhet för europeiskt och

internationellt ackrediteringssamarbete och åtgärder som krävs

som stöd för nationell politik och som inte är ekonomiskt

självbärande.

10. Det nationella ackrediteringsorganet ska vara medlem i det

organ som erkänns med stöd av artikel 14.

11. De nationella ackrediteringsorganen ska skapa och upp-

rätthålla lämpliga strukturer för att säkerställa en effektiv och

balanserad inblandning av alla intressegrupper inom både sina

organisationer och det organ som erkänns med stöd av artikel 14.

Artikel 5

Ackreditering

1. Ett nationellt ackrediteringsorgan ska, när ett organ för

bedömning av överensstämmelse så begär, utvärdera huruvida

det sistnämnda är kompetent att utföra specifik bedömning av

överensstämmelse. Om det har konstaterats vara kompetent, ska

det nationella ackrediteringsorganet utfärda ett ackrediterings-

intyg om detta.

2. När en medlemsstat beslutar att inte använda ackreditering

ska den förse kommissionen och övriga medlemsstater med de

styrkande handlingar som krävs för att intyga kompetensen hos

de organ för bedömning av överensstämmelse som den utser för

genomförandet av relevant harmoniserad gemenskapslagstift-

ning.

3. Nationella ackrediteringsorgan ska utöva tillsyn över de

organ för bedömning av överensstämmelse som de har utfärdat

ackrediteringsintyg för.

4. Om ett nationellt ackrediteringsorgan bedömer att ett organ

för bedömning av överensstämmelse som erhållit ett ackredite-

ringsintyg inte längre har nödvändig kompetens för att bedriva

specifik verksamhet inom bedömning av överensstämmelse, eller

allvarligt underlåtit att uppfylla sina skyldigheter, ska ackredite-

ringsorganet inom rimlig tid vidta alla lämpliga åtgärder för att

begränsa, eller tillfälligt eller helt återkalla ackrediteringsintyget.

5. Medlemsstaterna ska fastställa förfaranden för att behandla

överklaganden av ackrediteringsbeslut, inbegripet rättsmedel, om

det är lämpligt, eller som avser frånvaron av beslut.

Artikel 6

Principen om förbud mot konkurrerande verksamhet

1. De nationella ackrediteringsorganen ska inte konkurrera

med organ för bedömning av överensstämmelse.

2. De nationella ackrediteringsorganen ska inte konkurrera

med andra nationella ackrediteringsorgan.

3. De nationella ackrediteringsorganen får utöva sin verksam-

het över nationsgränserna, på en annan medlemsstats territo-

rium, antingen på begäran av ett organ för bedömning av

överensstämmelse i de fall som anges i artikel 7.1 eller, om de

ombeds göra detta av ett nationellt ackrediteringsorgan i enlighet

med artikel 7.3, i samarbete med det nationella ackrediterings-

organet i den medlemsstaten.

Artikel 7

Gränsöverskridande ackreditering

1. Ett organ för bedömning av överensstämmelse som vill

ansöka om ackreditering ska vända sig till det nationella

ackrediteringsorganet i den medlemsstat där det har sitt säte,

eller hos det nationella ackrediteringsorgan som medlemsstaten

kan anlita i enlighet med artikel 4.2.

L 218/36

SV

Europeiska unionens officiella tidning

13.8.2008

122

Bilaga 2

Ds 2013:29

Ett organ för bedömning av överensstämmelse kan dock ansöka

om ackreditering hos ett nationellt ackrediteringsorgan annat än

dem som avses i första stycket i följande situationer:

a)

Om den medlemsstat där organet har sitt säte har beslutat

att inte inrätta ett nationellt ackrediteringsorgan och inte

har valt att anlita det nationella ackrediteringsorganet i en

annan medlemsstat i enlighet med artikel 4.2.

b)

Om de nationella ackrediteringsorgan som avses i första

stycket inte erbjuder ackreditering för den typ av bedöm-

ning av överensstämmelse som ackrediteringsansökan

gäller.

c)

Om de nationella ackrediteringsorgan som avses i första

stycket inte har framgångsrikt genomgått den referentbe-

dömning som avses i artikel 10 för den typ av bedömning

av överensstämmelse som ackrediteringsansökan gäller.

2. Om ett nationellt ackrediteringsorgan erhåller en ansökan

enligt punkt 1 b eller c ska det informera det nationella

ackrediteringsorganet i den medlemsstat där organet för bedöm-

ning av överensstämmelse har sitt säte. I sådana fall får det

nationella ackrediteringsorganet i den medlemsstat där det

ansökande organet för bedömning av överensstämmelse har sitt

säte delta som observatör.

3. Ett nationellt ackrediteringsorgan får begära att ett annat

nationellt ackrediteringsorgan utför en del av bedömningen. I

sådana fall ska ackrediteringsintyget utfärdas av det organ som

gör denna begäran.

Artikel 8

Krav för nationella ackrediteringsorgan

Ett nationellt ackrediteringsorgan ska uppfylla följande krav:

1.

Det ska organiseras på ett sådant sätt att det är oberoende

från de organ för bedömning av överensstämmelse som det

bedömer och från kommersiellt tryck, och på ett sådant sätt

att inga intressekonflikter uppstår med organen för

bedömning av överensstämmelse.

2.

Det ska vara organiserat och fungera på ett sådant sätt att

dess verksamhet är objektiv och opartisk.

3.

Det ska se till att alla beslut som rör intyg om kompetens

fattas av annan behörig personal än den som har gjort

bedömningen.

4.

Det ska ha tillfredsställande rutiner som säkerställer att den

information som erhållits behandlas konfidentiellt.

5.

Det ska kartlägga den verksamhet för bedömning av

överensstämmelse för vilken den är kompetent att utföra

ackreditering och, där så är lämpligt, hänvisa till relevant

gemenskapslagstiftning eller nationell lagstiftning och

standarder.

6.

Det ska inrätta nödvändiga förfaranden för att säkerställa

effektiv ledning och lämpliga interna kontroller.

7.

Det ska ha tillräckligt många anställda med lämplig

kompetens för att kunna utföra sina uppgifter.

8.

Det ska dokumentera personalens uppgifter, ansvar och

befogenheter i den mån dessa kan påverka kvaliteten på

bedömningen och intyget om kompetens.

9.

Det ska inrätta, tillämpa och underhålla förfaranden för att

övervaka prestanda och kompetens hos den personal som

utför arbetet.

10. Det ska kontrollera att bedömningar av överensstämmelse

genomförs på ett lämpligt sätt så att det inte läggs några

onödiga bördor på företagen och att vederbörlig hänsyn tas

till ett företags storlek, bransch och struktur samt den

berörda produktteknikens komplexitet och produktions-

processens seriemässiga karaktär.

11. Det ska offentliggöra årsredovisningar som utarbetats i

enlighet med vedertagna redovisningsprinciper.

Artikel 9

Uppfyllande av kraven

1. Om ett nationellt ackrediteringsorgan inte uppfyller kraven i

denna förordning, eller underlåter att uppfylla sina skyldigheter

här nedan, ska den berörda medlemsstaten vidta lämpliga

åtgärder för att avhjälpa detta, alternativt säkerställa att åtgärder

vidtas, och den ska informera kommissionen om detta.

2. Medlemsstaterna ska regelbundet övervaka sina nationella

ackrediteringsorgan för att säkerställa att de hela tiden uppfyller

kraven i artikel 8.

3. Medlemsstaterna ska ta maximal hänsyn till resultaten av

referentbedömningen enligt artikel 10 när de utför den

övervakning som avses i punkt 2 i denna artikel.

4. De nationella ackrediteringsorganen ska förfoga över de

förfaranden som krävs för att kunna hantera klagomål riktade

mot de organ för bedömning av överensstämmelse som de har

ackrediterat.

Artikel 10

Referentbedömning

1. Nationella ackrediteringsorgan ska låta sin verksamhet bli

föremål för referentbedömning som ska organiseras av det organ

som erkänns med stöd av artikel 14.

2. Intressegrupper ska ha rätt att delta i det system som

inrättats för att övervaka verksamhet i samband med referent-

bedömning, dock inte i enskilda referentbedömningsförfaranden.

3. Medlemsstaterna ska säkerställa att de nationella ackrediter-

ingsorganen regelbundet deltar i referentbedömning enligt

kraven i punkt 1.

13.8.2008

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 218/37

123

Ds 2013:29

Bilaga 2

4. Referentbedömning ska grundas på sunda och öppna

kriterier och förfaranden för utvärdering, särskilt när det gäller

nödvändiga strukturella, mänskliga och administrativa resurser,

konfidentialitet och klagomål. Det ska inrättas lämpliga förfar-

anden för överklaganden av beslut som fattats till följd av

bedömningen.

5. Vid referentbedömning ska det bedömas huruvida det

nationella ackrediteringsorganet uppfyller de krav som fastställs

i artikel 8, under beaktande av den relevanta harmoniserade

standard som avses i artikel 11.

6. Det organ som erkänns med stöd av artikel 14 ska

offentliggöra resultaten av referentbedömningen och meddela

samtliga medlemsstater och kommissionen om detsamma.

7. Kommissionen ska i samarbete med medlemsstaterna se

över referensbedömningssystemets regler och se till att det

fungerar korrekt.

Artikel 11

Presumtion om överensstämmelse för nationella

ackrediteringsorgan

1. Nationella ackrediteringsorgan som uppvisar överensstäm-

melse med de kriterier som fastställs i den relevanta harmoni-

serade standarden, för vilken det offentliggjorts en hänvisning till

i Europeiska unionens officiella tidning, genom att framgångsrikt ha

genomgått referentbedömning i enlighet med artikel 10, ska

förutsättas uppfylla de krav som anges i artikel 8.

2. De nationella myndigheterna ska erkänna likvärdigheten hos

de tjänster som tillhandahålls av de ackrediteringsorgan som har

framgångsrikt genomgått referentbedömning i enlighet med

artikel 10, och därmed, baserat på den presumtion som avses i

punkt 1 i den här artikeln, godta dessa organs ackrediteringsintyg

och de intyg som utfärdas av de organ för bedömning av

överensstämmelse som ackrediterats av dem.

Artikel 12

Informationsskyldighet

1. Varje nationellt ackrediteringsorgan ska informera övriga

nationella ackrediteringsorgan om vilken typ av bedömning av

överensstämmelse som det erbjuder ackreditering för, och om

eventuella ändringar av verksamheten.

2. Varje medlemsstat ska informera kommissionen och det

organ som erkänns med stöd av artikel 14 om sitt nationella

ackrediteringsorgans identitet och om all verksamhet inom

bedömning av överensstämmelse som detta organ erbjuder

ackreditering för till stöd för harmoniserad gemenskapslagstift-

ning, och om eventuella ändringar.

3. Varje nationellt ackrediteringsorgan ska regelbundet offent-

liggöra information om resultaten av referentbedömningen, om

vilken typ av bedömning av överensstämmelse som den erbjuder

ackreditering för och om eventuella ändringar av verksamheten.

Artikel 13

Uppdrag till det organ som erkänns med stöd av artikel 14

1. Kommissionen får, efter att ha rådfrågat den kommitté som

inrättats genom artikel 5 i direktiv 98/34/EG, begära att det

organ som erkänns med stöd av artikel 14 bidrar till utveckling,

underhåll och tillämpning av ackreditering i gemenskapen.

2. Kommissionen får även, i enlighet med det förfarande som

avses i punkt 1,

a)

begära att det organ som erkänns med stöd av artikel 14

föreskriver bedömningskriterier och förfaranden för refe-

rentbedömning och utvecklar sektorsspecifika ackredite-

ringsprogram,

b)

godta alla sådana befintliga program som redan föreskriver

bedömningskriterier och förfaranden för referentbedöm-

ning.

3. Kommissionen ska se till att sektorsspecifika program

fastställer vilka tekniska specifikationer som är nödvändiga för

att uppnå den grad av kompetens som harmoniserad gemen-

skapslagstiftning kräver på områden där särskilda krav för

teknik, hälsa, miljö eller säkerhet gäller eller andra aspekter av

skyddet av allmänintresset.

Artikel 14

Europeisk ackrediteringsinfrastruktur

1. Kommissionen ska efter samråd med medlemsstaterna

erkänna ett organ som uppfyller kraven i bilaga I till denna

förordning.

2. Ett organ som ska erkännas i enlighet med punkt 1 ska ingå

ett avtal med kommissionen. Avtalet ska bland annat innehålla

en detaljerad beskrivning av organets uppgifter, finansierings-

bestämmelser och bestämmelser för tillsyn av organet. Både

kommissionen och organet ska, utan att behöva ange anled-

ningen, ha möjlighet att säga upp avtalet vid utgången av en

rimlig uppsägningstid som ska fastställas i avtalet.

3. Kommissionen och organet ska offentliggöra avtalet.

4. Kommissionen ska underrätta medlemsstaterna och de

nationella ackrediteringsorganen om erkännandet av ett organ

enligt punkt 1.

5. Kommissionen får inte erkänna mer än ett organ för en

bestämd tidsperiod.

6. Det första organ som erkänns enligt denna förordning ska

vara EA, förutsatt att det har ingått ett avtal i enlighet med

punkt 2.

L 218/38

SV

Europeiska unionens officiella tidning

13.8.2008

124

Bilaga 2

Ds 2013:29

h^mfqbi=fff

GEMENSKAPSRAM FÖR MARKNADSKONTROLL OCH

KONTROLL AV PRODUKTER SOM FÖRS IN PÅ

GEMENSKAPSMARKNADEN

avsnitt Q

Allmänna bestämmelser

Artikel 15

Tillämpningsområde

1. Artiklarna 16–26 ska tillämpas på produkter som omfattas

av harmoniserad gemenskapslagstiftning.

2. De enskilda bestämmelserna i artiklarna 16–26 ska till-

lämpas i den mån det inte finns några särskilda bestämmelser

med samma syfte i harmoniserad gemenskapslagstiftning.

3. Tillämpningen av denna förordning får inte hindra mark-

nadskontrollsmyndigheterna att vidta mera specifika åtgärder

som föreskrivs i direktiv 2001/95/EG.

4. I artiklarna 16–26 avses med en ”produkt” ett ämne,

preparat eller annan vara framställd genom en tillverknings-

process som inte utgör livsmedel, foder, levande växter och djur,

produkter av mänskligt ursprung samt produkter av växter och

djur med koppling till deras framtida fortplantning.

5. Artiklarna 27, 28 och 29 ska tillämpas på alla produkter

som omfattas av gemenskapslagstiftningen, dock endast när

gemenskapslagstiftningen inte innehåller särskilda bestämmelser

om hur gränskontroll ska organiseras.

Artikel 16

Allmänna bestämmelser

1. Medlemsstaterna ska organisera och genomföra marknads-

kontroll i enlighet med detta kapitel.

2. Syftet med marknadskontrollen är att säkerställa att

produkter som omfattas av harmoniserad gemenskapslagstift-

ning vilka, då de används i enlighet med sitt avsedda ändamål

eller under rimligen förutsebara förhållanden och då de

installeras och underhålls på korrekt sätt, kan äventyra

användarnas hälsa eller säkerhet, eller vilka på annat sätt inte

uppfyller tillämpliga krav i harmoniserad gemenskapslagstiftning

dras tillbaka eller förbjuds eller hindras från att tillhandahållas på

marknaden, och att allmänheten, kommissionen och de övriga

medlemsstaterna informeras om detta.

3. De nationella infrastrukturerna och programmen för

marknadskontroll ska se till att effektiva åtgärder kan vidtas för

alla produkter, oavsett kategori, som omfattas av harmoniserad

gemenskapslagstiftning.

4. Marknadskontroll ska omfatta produkter som satts samman

eller tillverkats för tillverkarens eget bruk när harmoniserad

gemenskapslagstiftning föreskriver att dess bestämmelser ska

gälla sådana produkter.

avsnitt R

Gemenskapsram för marknadskontroll

Artikel 17

Informationsskyldighet

1. Medlemsstaterna ska informera kommissionen om sina

marknadskontrollsmyndigheter och deras ansvarsområden.

Kommissionen ska vidarebefordra denna information till övriga

medlemsstater.

2. Medlemsstaterna ska se till att allmänheten är medveten om

nationella marknadskontrollsmyndigheters existens, ansvarsom-

råden och identitet och om hur dessa myndigheter kan

kontaktas.

Artikel 18

Medlemsstaternas skyldigheter avseende organisation

1. Medlemsstaterna ska inrätta lämpliga mekanismer för

kommunikation och samordning mellan de olika marknadskon-

trollsmyndigheterna.

2. Medlemsstaterna ska inrätta lämpliga förfaranden för att

a)

följa upp klagomål och rapporter om risker relaterade till

produkter som omfattas av harmoniserad gemenskapslag-

stiftning,

b)

bevaka olyckor och hälsoskador som dessa produkter

misstänks ha orsakat,

c)

kontrollera att korrigerande åtgärder har vidtagits,

d)

följa upp vetenskaplig och teknisk kunskap i säkerhets-

frågor.

3. Medlemsstaterna ska anförtro marknadskontrollsmyndighe-

terna de befogenheter, resurser och kunskaper som krävs för att

dessa ska kunna utföra sina uppgifter på rätt sätt.

4. Medlemsstaterna ska se till att marknadskontrollsmyndighe-

terna utövar sina befogenheter i enlighet med proportionalitets-

principen.

5. Medlemsstaterna ska inrätta, genomföra och regelbundet

uppdatera program för marknadskontroll. Medlemsstaterna ska

utarbeta antingen ett allmänt program för marknadskontroll eller

sektorsspecifika program för sektorer inom vilka de utför

marknadskontroll, underrätta övriga medlemsstater och kom-

missionen om dessa program och göra dem tillgängliga,

13.8.2008

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 218/39

125

Ds 2013:29

Bilaga 2

elektroniskt och, om lämpligt, på andra sätt, för allmänheten. En

första sådan underrättelse ska ske senast den 1 januari 2010.

Efterföljande uppdateringar av programmen ska offentliggöras på

samma sätt. För att uppnå detta får medlemsstaterna samarbeta

med berörda intressegrupper.

6. Medlemsstaterna ska regelbundet se över kontrollverksam-

heten och bedöma hur den fungerar. Denna översyn och dessa

bedömningar ska genomföras minst vart fjärde år, och resultatet

ska meddelas de övriga medlemsstaterna och kommissionen

samt göras tillgängliga, elektroniskt och, om lämpligt, på andra

sätt, för allmänheten.

Artikel 19

Åtgärder för marknadskontroll

1. Marknadskontrollsmyndigheterna ska göra lämpliga kon-

troller i tillräcklig omfattning av produkters egenskaper; detta ska

ske genom dokumentkontroll och, där så är lämpligt, genom

fysisk kontroll eller kontroll i laboratorium av ett ändamålsenligt

urval. I samband med detta ska de beakta etablerade riskbedöm-

ningsprinciper samt klagomål och annan information.

Marknadskontrollsmyndigheterna får kräva att de ekonomiska

aktörerna tillhandahåller sådan dokumentation och information

som dessa myndigheter anser sig behöva för att utföra sin

verksamhet, inbegripet, när detta är nödvändigt och motiverat,

att ha tillträde till de ekonomiska aktörernas lokaler och ha rätt

att ta nödvändiga provexemplar av produkterna. De får förstöra

eller på annat sätt göra obrukbara produkter som utgör en

allvarlig risk, om de anser det vara en nödvändig åtgärd.

Om de ekonomiska aktörerna uppvisar provningsrapporter eller

intyg som intygar överensstämmelse vilka utfärdats av ett

ackrediterat organ för bedömning av överensstämmelse ska

marknadskontrollsmyndigheterna ta vederbörlig hänsyn till dessa

rapporter och intyg.

2. Marknadskontrollsmyndigheterna ska inom rimlig tid vidta

lämpliga åtgärder för att informera användarna på sitt

territorium om faror som de upptäckt i samband med produkter,

detta för att minska risken för personskador eller annan skada.

De ska samarbeta med de ekonomiska aktörerna beträffande

åtgärder som kan förhindra eller minska risker orsakade av

produkter som dessa aktörer tillhandahållit.

3. Om marknadskontrollsmyndigheterna i en medlemsstat

beslutar att dra tillbaka en produkt som tillverkats i en annan

medlemsstat ska de underrätta den berörda ekonomiska aktören

på den adress som angivits på produkten i fråga eller i de

dokument som åtföljer produkten.

4. Marknadskontrollsmyndigheterna ska utföra sina uppgifter

självständigt, objektivt och opartiskt.

5. Marknadskontrollsmyndigheterna ska iaktta konfidentialitet

när det är nödvändigt för att skydda affärshemligheter eller

personuppgifter enligt nationell lagstiftning, dock i enlighet med

kravet på att information enligt denna förordning ska offentlig-

göras i så stor utsträckning som möjligt för att användarnas

intressen i gemenskapen ska skyddas.

Artikel 20

Produkter som utgör en allvarlig risk

1. Medlemsstaterna ska säkerställa att produkter som utgör en

allvarlig risk, även en allvarlig risk utan omedelbar effekt, och

som kräver snabbt ingripande återkallas, dras tillbaka eller att

tillhandahållandet på deras marknad förbjuds, och att kommis-

sionen utan dröjsmål informeras i enlighet med artikel 22.

2. Beslutet om huruvida en produkt utgör en allvarlig risk ska

bygga på en lämplig riskbedömning som beaktar farans karaktär

och sannolikheten att något inträffar. En produkt ska inte anses

utgöra en allvarlig risk av den anledningen att det går att uppnå

en högre säkerhetsnivå eller att det finns andra tillgängliga

produkter som utgör en mindre risk.

Artikel 21

Begränsande åtgärder

1. Medlemsstaterna ska säkerställa att, när åtgärder vidtas i

enlighet med relevant harmoniserad gemenskapslagstiftning i

syfte att förbjuda eller begränsa tillhandahållandet av en produkt

på marknaden, dra tillbaka den från marknaden eller återkalla

den, dessa åtgärder är proportionella och att det anges exakt vilka

grunder beslutet om åtgärd har.

2. Sådana åtgärder ska utan dröjsmål meddelas den ekono-

miska aktören i fråga, som samtidigt ska underrättas om vilka

rättsmedel som står till hans förfogande enligt lagstiftningen i

medlemsstaten ifråga och vilka tidsfrister som gäller för sådana

rättsmedel.

3. Innan beslut fattas om en åtgärd i enlighet med punkt 1 ska

den berörda ekonomiska aktören ges tillfälle att yttra sig inom

rimlig tid som inte får vara kortare än tio dagar, förutsatt att

åtgärden inte, med tanke på hälso- eller säkerhetskrav eller andra

skäl som hänför sig till allmänna intressen som omfattas av

relevant harmoniserad gemenskapslagstiftning, är så brådskande

att sådant samråd inte är möjligt. Om en åtgärd vidtagits utan att

aktören har fått möjlighet att yttra sig ska denne ges möjlighet att

yttra sig så snart som möjligt och den vidtagna åtgärden ska ses

över omedelbart därefter.

4. Sådana åtgärder som avses i punkt 1 ska skyndsamt dras

tillbaka eller ändras i och med att den ekonomiska aktören

kunnat visa att effektiva åtgärder vidtagits.

L 218/40

SV

Europeiska unionens officiella tidning

13.8.2008

126

Bilaga 2

Ds 2013:29

Artikel 22

Informationsutbyte – gemenskapens system för snabbt

informationsutbyte

1. När en medlemsstat vidtar, eller avser att vidta, en åtgärd i

enlighet med artikel 20 och anser att orsakerna som ligger

bakom åtgärden, eller åtgärdens konsekvenser når utanför dess

territorium ska den, i enlighet med punkt 4 i den här artikeln,

omgående informera kommissionen om den åtgärd medlems-

staten vidtagit. Den ska även utan dröjsmål underrätta

kommissionen om varje ändring eller upphävande av en sådan

åtgärd.

2. Om en produkt som utgör en allvarlig risk har till-

handahållits på marknaden ska medlemsstaterna informera

kommissionen om eventuella frivilliga åtgärder som en eko-

nomisk aktör vidtagit och underrättat om.

3. I den information som lämnas i enlighet med punkt 1 eller 2

ska alla tillgängliga uppgifter ingå, särskilt de som krävs för att

kunna identifiera produkten, dess ursprung och leveranskedja,

den risk produkten utgör, vilken typ av nationell åtgärd som

vidtagits och dess giltighetstid samt eventuella frivilliga åtgärder

som de ekonomiska aktörerna vidtagit.

4. För de syften som avses i punkterna 1, 2 och 3 ska det

marknadskontroll- och informationsutbytessystem som avses i

artikel 12 i direktiv 2001/95/EG användas. Artikel 12.2, 12.3

och 12.4 i det direktivet ska gälla i tillämpliga delar.

Artikel 23

Allmänt informationsstödssystem

1. Kommissionen ska med elektroniska medel utveckla och

underhålla ett allmänt arkiverings- och informationsutbytes-

system för frågor som gäller marknadskontroll, program och

annan relevant information om bristande överensstämmelse med

harmoniserad gemenskapslagstiftning. Systemet ska på lämpligt

sätt redovisa underrättelser och information som lämnas i

enlighet med artikel 22.

2. För de syften som avses i punkt 1 ska medlemsstaterna

tillhandahålla kommissionen den information de har tillgång till

och som inte redan lämnats i enlighet med artikel 22 om

produkter som utgör en risk, särskilt information om typen av

risk, resultat av eventuella provningar, tillfälliga restriktiva

åtgärder som vidtagits, kontakt med berörda ekonomiska aktörer

och motivering till varför åtgärder vidtagits eller inte vidtagits.

3. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 19.5 eller

nationell lagstiftning om sekretess ska konfidentialitet säker-

ställas med avseende på informationens innehåll. Konfidenti-

aliteten får inte hindra att marknadskontrollsmyndigheterna får

ta del av information som är relevant för att säkerställa effektiv

marknadskontroll.

Artikel 24

Principer för samarbete mellan medlemsstaterna och

kommissionen

1. Medlemsstaterna ska säkerställa effektivt samarbete och

informationsutbyte mellan sina marknadskontrollsmyndigheter

och myndigheterna i andra medlemsstater samt mellan sina egna

myndigheter och kommissionen och berörda gemenskapsorgan,

beträffande sina program för marknadskontroll och i alla frågor

som gäller produkter som utgör en risk.

2. För de syften som avses i punkt 1 ska marknadskontrolls-

myndigheterna i en medlemsstat i lämplig omfattning bistå

marknadskontrollsmyndigheterna i andra medlemsstater, genom

att tillhandhålla information eller dokumentation, utföra lämp-

liga undersökningar och på annat lämpligt sätt delta i under-

sökningar som inletts i en annan medlemsstat.

3. Kommissionen ska samla in och sammanställa sådana

uppgifter om nationell marknadskontroll som möjliggör ett

uppfyllande av sina förpliktelser.

4. Information som förmedlas av en ekonomisk aktör enligt

artikel 21.3 och eventuell ytterligare information ska bifogas när

den rapporterande medlemsstaten meddelar andra medlems-

stater och kommissionen sina resultat och åtgärder. Det ska

tydligt framgå av all ytterligare information att den hör samman

med tidigare lämnad information.

Artikel 25

Delning av resurser

1. Marknadskontrollsinitiativ för att dela resurser och expertis

mellan medlemsstaternas myndigheter får inledas av kommis-

sionen eller berörda medlemsstater. Sådana initiativ ska

samordnas av kommissionen.

2. För de syften som avses i punkt 1 ska kommissionen i

samarbete med medlemsstaterna

a)

utveckla och organisera utbildningsprogram och utbytes-

program för nationella tjänstemän,

b)

utveckla, organisera och inrätta program för utbyte av

erfarenheter, information och bästa praxis, program och

åtgärder för gemensamma projekt, informationskampanjer,

gemensamma besöksprogram och resursdelning med

anledning av detta.

3. Medlemsstaterna ska säkerställa att deras behöriga myndig-

heter, där så är lämpligt, deltar i den verksamhet som avses i

punkt 2.

Artikel 26

Samarbete med de behöriga myndigheterna i tredjeländer

1. Marknadskontrollsmyndigheterna får samarbeta med de

behöriga myndigheterna i tredjeländer i syfte att utbyta

information och tekniskt bistånd, främja och underlätta till-

gången till europeiska system och främja verksamhet i anslutning

till bedömning av överensstämmelse, marknadskontroll och

ackreditering.

13.8.2008

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 218/41

127

Ds 2013:29

Bilaga 2

Kommissionen ska i samarbete med medlemsstaterna utveckla

lämpliga program i detta syfte.

2. Samarbete med de behöriga myndigheterna i tredjeländer får

ske bl.a. i form av de åtgärder som anges i artikel 25.2.

Medlemsstaterna ska se till att deras behöriga myndigheter deltar

fullt ut i dessa åtgärder.

avsnitt S

Kontroll av produkter som förs in på gemenskapsmarknaden

Artikel 27

Kontroll av produkter som förs in på

gemenskapsmarknaden

1. De myndigheter i medlemsstaterna som är ansvariga för

kontroll av produkter som förs in på gemenskapsmarknaden ska

ha de befogenheter och resurser som krävs för att de ska kunna

utföra sina uppgifter på rätt sätt. De ska i tillräcklig omfattning

utföra lämpliga kontroller av produkters egenskaper i enlighet

med de principer som anges i artikel 19.1, innan dessa produkter

övergår i fri omsättning.

2. Om mer än en myndighet ansvarar för marknadskontroll

och yttre gränskontroll i en medlemsstat ska dessa myndigheter

samarbeta med varandra genom att dela information som är

relevant för deras uppgifter eller på annat lämpligt sätt.

3. De myndigheter som ansvarar för yttre gränskontroll ska

skjuta upp övergången till fri omsättning på gemenskapsmark-

naden om något av följande upptäcks vid de kontroller som avses

i punkt 1:

a)

Produkten har egenskaper som ger anledning att tro att

produkten, när den installeras, underhålls och används på

rätt sätt, utgör en allvarlig risk för hälsa eller säkerhet,

miljön eller andra allmänna intressen i enlighet med

artikel 1.

b)

Produkten åtföljs inte av den skriftliga eller elektroniska

dokumentation som krävs enligt relevant harmoniserad

gemenskapslagstiftning, eller är inte märkt i enlighet med

sådan lagstiftning.

c)

Produkten har försetts med falsk CE-märkning eller är

vilseledande med avseende på CE-märkningen.

De myndigheter som ansvarar för yttre gränskontroll ska

omgående informera marknadskontrollsmyndigheterna om en

produkts övergång till fri omsättning skjuts upp.

4. Vad gäller lättfördärvliga produkter ska de myndigheter som

ansvarar för yttre gränskontroll i största möjliga utsträckning

sörja för att de krav de ställer på lagring av produkten eller

parkering av transportfordonen inte hindrar att produkten

bevaras i gott skick.

5. Vid tillämpningen av detta avsnitt ska artikel 24 tillämpas

beträffande myndigheter som ansvarar för yttre gränskontroll,

utan att det påverkar tillämpningen av gemenskapslagstiftning

där mer specifika samarbetssystem mellan dessa myndigheter

föreskrivs.

Artikel 28

Frigörande av produkter

1. En produkt vars övergång till fri omsättning har skjutits upp

av de myndigheter som ansvarar för yttre gränskontroll i enlighet

med artikel 27 ska frigöras om dessa myndigheter, inom tre

arbetsdagar från det att frigörandet sköts upp, inte har fått

uppgift om att åtgärder vidtagits av marknadskontrollsmyndig-

heterna, och förutsatt att alla andra krav och formaliteter för att

låta produkten övergå till fri omsättning är uppfyllda.

2. Om marknadskontrollsmyndigheterna finner att produkten i

fråga inte utgör en allvarlig risk för hälsa och säkerhet och därför

inte kan anses strida mot harmoniserad gemenskapslagstiftning,

ska produkten i fråga få övergå till fri omsättning förutsatt att alla

andra krav och formaliteter är uppfyllda.

Artikel 29

Nationella åtgärder

1. Om marknadskontrollsmyndigheterna finner att en produkt

utgör en allvarlig risk ska de vidta åtgärder för att förbjuda att

produkten släpps ut på marknaden, och de ska begära att de

myndigheter som ansvarar för yttre gränskontroll märker den

medföljande fakturan och övriga relevanta dokument som

medföljer produkten – eller, i fall där uppgiftshantering sker

elektroniskt, göra en anmärkning i själva systemet för upp-

giftshanteringen – på följande sätt:

Farlig produkt – får ej övergå i fri omsättning – förordning (EG)

nr 765/2008”.

2. Om marknadskontrollsmyndigheterna finner att en produkt

inte uppfyller kraven i harmoniserad gemenskapslagstiftning ska

de vidta lämpliga åtgärder, inbegripet, om så är nödvändigt,

förbjuda att produkten släpps ut på marknaden.

Om utsläppande på marknaden förbjuds enligt första stycket ska

marknadskontrollsmyndigheterna begära att de myndigheter

som ansvarar för yttre gränskontroll inte låter produkten övergå

i fri omsättning och märker den medföljande fakturan och övriga

relevanta dokument som medföljer produkten – eller, i fall där

uppgiftshantering sker elektroniskt, göra en anmärkning i själva

systemet för uppgiftshanteringen – på följande sätt:

Produkten uppfyller inte gällande krav – får ej övergå i fri

omsättning – förordning (EG) nr 765/2008”.

L 218/42

SV

Europeiska unionens officiella tidning

13.8.2008

128

Bilaga 2

Ds 2013:29

3. Om produkten sedan deklareras för ett annat tullförfarande

än övergång till fri omsättning, och förutsatt att de nationella

marknadskontrollsmyndigheterna inte har invändningar, ska

även de dokument som används i samband med detta förfarande

på samma villkor märkas på det sätt som anges i punkt 1 och 2.

4. Medlemsstaternas myndigheter får förstöra eller på annat

sätt göra obrukbara produkter som utgör en allvarlig risk om de

anser det vara en nödvändig och proportionell åtgärd.

5. Marknadskontrollsmyndigheterna ska informera de myndig-

heter som ansvarar för yttre gränskontroll om produktkategorier

som har konstaterats utgöra en allvarlig risk eller inte uppfylla

gällande krav enligt punkterna 1 och 2.

h^mfqbi=fs

CE-MÄRKNING

Artikel 30

Allmänna principer för CE-märkning

1. CE-märkningen får endast anbringas av tillverkaren eller

tillverkarens representant.

2. CE-märkningen, såsom den beskrivs i bilaga II, ska anbringas

endast på produkter för vilka anbringande av märkningen

föreskrivs i specifik harmoniserad gemenskapslagstiftning och får

inte anbringas på någon annan produkt.

3. Genom att anbringa eller låta anbringa CE-märkningen visar

tillverkaren att denne tar ansvaret för att produkten överens-

stämmer med alla tillämpliga krav som fastställs i relevant

harmoniserad gemenskapslagstiftning som föreskriver om märk-

ningen.

4. CE-märkningen ska vara den enda märkning som intygar att

produkten överensstämmer med tillämpliga krav som fastställs i

relevant harmoniserad gemenskapslagstiftning som föreskriver

om märkningen.

5. Det ska vara förbjudet att på produkter anbringa märkning,

symboler och inskriptioner som kan vara vilseledande för tredje

part i fråga om CE-märkets innebörd eller utformning. Annan

märkning får anbringas på produkterna, förutsatt att den inte

försämrar CE-märkningens synlighet eller läsbarhet eller ändrar

dess innebörd.

6. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 41 ska

medlemsstaterna se till att bestämmelserna om CE-märkning

tillämpas korrekt och vidta lämpliga åtgärder i händelse av

otillbörlig användning av märkningen. Medlemsstaterna ska

också vidta sanktioner för överträdelser, vilka får inbegripa

straffrättsliga sanktioner för allvarliga överträdelser. Dessa

sanktioner ska stå i proportion till överträdelsen och effektivt

avskräcka från otillbörlig användning.

h^mfqbi=s

GEMENSKAPSFINANSIERING

Artikel 31

Organisation som arbetar för mål av allmänt europeiskt

intresse

Det organ som erkänns med stöd av artikel 14 ska anses vara en

organisation som arbetar för mål av allmänt europeiskt intresse i

den mening som avses i artikel 162 i kommissionens förordning

(EG, Euratom) nr 2342/2002 av den 23 december 2002 om

genomförandebestämmelser för förordning (EG, Euratom)

nr 1605/2002 (1).

Artikel 32

Verksamhet som kan beviljas gemenskapsfinansiering

1. Gemenskapen får finansiera följande verksamhet i samband

med tillämpningen av denna förordning:

a)

Utarbetande och översyn av sektorsspecifika ackrediter-

ingsprogram som avses i artikel 13.3.

b)

Verksamheten vid sekretariatet hos det organ som erkänns

med stöd av artikel 14, t.ex. samordning av ackrediterings-

verksamhet, tekniska uppgifter i samband med referentbe-

dömningssystemet, tillhandahållande av information till

intressenter och organets deltagande i verksamhet som

ordnas av internationella ackrediteringsorganisationer.

c)

Utarbetande och uppdatering av bidrag till riktlinjer på

områdena ackreditering, anmälan av organ för bedömning

av överensstämmelse till kommissionen, bedömning av

överensstämmelse och marknadskontroll.

d)

Jämförande testverksamhet i samband med skyddsklausuler.

e)

Tillgängliggörande av teknisk expertis för kommissionen i

syfte att bistå kommissionen i dess genomförande av

administrativt samarbete för marknadskontroll, inklusive

finansieringen av grupper för administrativt samarbete, i

beslut om marknadskontroll och i ärenden rörande

skyddsklausuler.

f)

Förberedande eller kompletterande arbete i samband med

bedömning av överensstämmelse, reglerad mätteknik,

ackreditering och marknadskontroll kopplade till genom-

förandet av gemenskapslagstiftning, t.ex. studier, program,

utvärderingar, riktlinjer, jämförande analyser, ömsesidiga

besök, forskningsarbete, utveckling och underhåll av

databaser, utbildning, laboratoriearbete, kvalifikationspröv-

ning, prov som sker i samarbete mellan olika laboratorier

och uppgifter i samband med bedömning av överens-

stämmelse samt europeiska marknadskontrollskampanjer

och liknande verksamhet.

13.8.2008

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 218/43

E1F=bdq=i=PRTI=PNKNOKOMMOI=íK=NK=cöìéìÞèãèáßè=íßèÛíî=äèÞìÛÞ=áßèéç

àöìéìÞèãèá=EbdI=bïìÛîéçF=èì=QTULOMMT=Ebrq=i=NNNI=OUKQKOMMTI

íK=NPFK

129

Ds 2013:29

Bilaga 2

g)

Verksamhet som bedrivs enligt program för tekniskt stöd

och samarbete med tredjeländer samt främjande och

utnyttjande av det europeiska systemet för bedömning av

överensstämmelse, marknadskontroll och ackrediterings-

politik- och system bland intressegrupper inom gemen-

skapen och på internationell nivå.

2. Den verksamhet som avses i punkt 1 a får finansieras med

gemenskapsmedel bara om den kommitté som inrättats genom

artikel 5 i direktiv 98/34/EG har rådfrågats om de uppdrag som

ska lämnas till det organ som erkänns med stöd av artikel 14 i

den här förordningen.

Artikel 33

Organ som kan beviljas gemenskapsfinansiering

Det organ som erkänns med stöd av artikel 14 kan beviljas

gemenskapsfinansiering för den verksamhet som förtecknas i

artikel 32.

Gemenskapsfinansiering kan även beviljas andra organ för den

verksamhet som avses i artikel 32, med undantag av den

verksamhet som avses i punkt 1 a och b i den artikeln.

Artikel 34

Finansiering

De medel som anslås till den verksamhet som avses i denna

förordning ska fastställas varje år av budgetmyndigheten inom

den gällande budgetramen.

Artikel 35

Finansieringsbestämmelser

1. Gemenskapsfinansieringen ska ske

a)

utan förslagsinfordran, till det organ som erkänns med stöd

av artikel 14 för att genomföra den verksamhet som avses i

artikel 32.1 a–g för vilken bidrag kan beviljas i enlighet med

budgetförordningen,

b)

i form av bidrag efter en förslagsinfordran, eller genom

offentlig upphandling, till andra organ för att utföra den

verksamhet som avses i artikel 32.1 c–g.

2. Verksamheten vid sekretariatet hos det organ som erkänns

med stöd av artikel 14, som det hänvisas till i artikel 32.1 b, kan

finansieras med administrationsbidrag. Administrationsbidrag

ska, om de förnyas, inte automatiskt trappas ned successivt.

3. Överenskommelser om bidrag kan tillåta schablonbidrag för

mottagarens allmänna omkostnader motsvarande högst 10 % av

de totala direkta bidragsberättigande kostnaderna för åtgärder,

förutom när mottagarens indirekta kostnader täcks av ett bidrag

till administrativa kostnader som finansieras från gemenskaps-

budgeten.

4. De gemensamma målen för samarbetet och de administra-

tiva och ekonomiska villkoren för de bidrag som beviljas det

organ som erkänns med stöd av artikel 14 får fastställas i ett

ramavtal om partnerskap som undertecknas mellan kommissio-

nen och detta organ i enlighet med budgetförordningen och

förordning (EG, Euratom) nr 2342/2002. Europaparlamentet och

rådet ska underrättas om ingåendet av ett sådant avtal.

Artikel 36

Förvaltning och uppföljning

1. De anslag som budgetmyndigheten fastställer för finansier-

ing av verksamheten inom bedömning av överensstämmelse,

ackreditering och marknadskontroll får också täcka administra-

tiva utgifter som avser förberedelser, uppföljning, kontroll,

revision och utvärdering som är direkt nödvändiga för att syftet

med denna förordning ska uppnås, särskilt undersökningar,

möten, information och publikationer, utgifter för datanät för

utbyte av information samt andra utgifter för administrativt och

tekniskt stöd som kommissionen kan anlita för verksamhet inom

bedömning av överensstämmelse och ackreditering.

2. Kommissionen ska utvärdera huruvida den verksamhet

rörande bedömning av överensstämmelse, ackreditering och

marknadskontroll som gemenskapen finansierar är relevant med

hänsyn till behoven för gemenskapens politik och lagstiftning

och informera Europaparlamentet och rådet om resultaten av

denna utvärdering senast den 1 januari 2013 och därefter vart

femte år.

Artikel 37

Skydd av gemenskapens ekonomiska intressen

1. Vid genomförandet av den verksamhet som finansieras i

enlighet med denna förordning ska kommissionen se till att

gemenskapens ekonomiska intressen tillvaratas genom åtgärder

som förebygger bedrägeri, korruption och annan olaglig

verksamhet, genom effektiva kontroller och genom återkrav av

felaktigt utbetalda belopp samt, när oegentligheter konstateras,

genom tillämpning av effektiva, proportionella och avskräckande

sanktioner i enlighet med förordning (EG, Euratom) nr 2988/95

av den 18 december 1995 om skydd av Europeiska gemen-

skapernas finansiella intressen (1), förordning (Euratom, EG)

nr 2185/96 av den 11 november 1996 om de kontroller och

inspektioner på platsen som kommissionen utför för att skydda

Europeiska gemenskapernas finansiella intressen mot bedrägerier

och andra oegentligheter (2) och Europaparlamentets och rådets

förordning (EG) nr 1073/1999 av den 25 maj 1999 om

utredningar som utförs av Europeiska byrån för bedrägeribe-

kämpning (OLAF) (3).

2. För gemenskapsverksamhet som finansieras enligt denna

förordning ska med begreppet oegentligheter i artikel 1.2 i

förordning (EG, Euratom) nr 2988/95 avses varje sådan

L 218/44

SV

Europeiska unionens officiella tidning

13.8.2008

E1F=bdq=i=PNOI=OPKNOKNVVRI=íK=NK

E2F=bdq=i=OVOI=NRKNNKNVVSI=íK=OK

E3F=bdq=i=NPSI=PNKRKNVVVI=íK=NK

130

Bilaga 2

Ds 2013:29

överträdelse av en bestämmelse i gemenskapsrätten eller brott

mot en avtalsförpliktelse som är följden av en handling eller en

underlåtenhet av en ekonomisk aktör och som har lett eller skulle

ha kunnat leda till en negativ ekonomisk effekt i form av en

oberättigad utgift för Europeiska unionens allmänna budget eller

budgetar som den förvaltar.

3. I överenskommelser och avtal som följer av denna förord-

ning ska det föreskrivas att kommissionen eller en av

kommissionen bemyndigad företrädare ska svara för uppföljning

och ekonomisk kontroll och att revisionsrätten ska svara för

revisioner, i förekommande fall på plats.

h^mfqbi=sf

SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 38

Tekniska riktlinjer

För att underlätta genomförandet av denna förordning ska

kommissionen utarbeta icke-bindande riktlinjer i samråd med

intressegrupper.

Artikel 39

Övergångsbestämmelser

Ackrediteringsintyg som utfärdats före den 1 januari 2010 får

fortsätta att vara giltiga tills de löper ut, dock längst till och med

den 31 december 2014. Om de förlängs eller förnyas ska denna

förordning dock tillämpas.

Artikel 40

Översyn och rapportering

Kommissionen ska senast den 2 september 2013 lägga fram en

rapport för Europaparlamentet och rådet om tillämpningen av

denna förordning och direktiv 2001/95/EG och eventuella andra

relevanta gemenskapsinstrument rörande marknadskontroll.

Denna rapport ska framför allt omfatta en analys av följdriktig-

heten hos gemenskapsbestämmelserna på området för mark-

nadskontroll. Om så krävs ska den åtföljas av förslag till ändring

och/eller konsolidering av instrumenten i fråga, detta för att

bättre och enklare lagstiftning ska uppnås. Den ska omfatta en

utvärdering av en utvidgning av tillämpningsområdet för

kapitel III i denna förordning så att det omfattar alla produkter.

Kommissionen i samarbete med medlemsstaterna ska senast den

1 januari 2013 och därefter vart femte år sammanställa och för

Europaparlamentet och rådet lägga fram en rapport om

genomförandet av denna förordning,

Artikel 41

Sanktioner

Medlemsstaterna ska anta regler om vilka sanktioner som ska

gälla för ekonomiska aktörer vid överträdelse, vilka får inbegripa

straffrättsliga sanktioner för allvarliga överträdelser, av bestäm-

melserna i denna förordning och vidta nödvändiga åtgärder för

att se till att bestämmelserna tillämpas. Sanktionerna ska vara

effektiva, proportionella och avskräckande och får skärpas om

den relevanta ekonomiska aktören tidigare har begått en liknande

överträdelse av bestämmelserna i denna förordning. Medlems-

staterna ska underrätta kommissionen om dessa bestämmelser

senast den 1 januari 2010 och ska utan dröjsmål meddela

eventuella ändringar som påverkar bestämmelserna.

Artikel 42

Ändring av direktiv 2001/95/EG

Artikel 8.3 i direktiv 2001/95/EG ska ersättas med följande:

3. I de fall då produkter medför en allvarlig risk ska de

behöriga myndigheterna med vederbörlig skyndsamhet vidta de

lämpliga åtgärder som avses i punkt 1 b–f. Bedömningen av

huruvida en allvarlig risk föreligger ska göras av medlemsstaterna

från fall till fall och utifrån de aktuella omständigheterna med

beaktande av de riktlinjer som avses i bilaga II punkt 8.”

Artikel 43

Upphävande

Förordning (EEG) nr 339/93 upphör att gälla med verkan från

och med den 1 januari 2010.

Hänvisningar till den upphävda förordningen ska anses som

hänvisningar till den här förordningen.

Artikel 44

Ikraftträdande

Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att

den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Den ska tillämpas från och med den 1 januari 2010.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

Utfärdad i Strasbourg den 9 juli 2008.

På Europaparlamentets vägnar

eKJdK=mÖqqbofkd

Ordförande

På rådets vägnar

gKJmK=glrvbq

Ordförande

13.8.2008

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 218/45

131

Ds 2013:29

Bilaga 2

bilaga i

Krav som ska uppfyllas av det organ som erkänns enligt artikel 14

NK

aßî=éìáÛè=íéç=ßìåäèèí=ßèæãáî=Ûìîãåßæ=NQ=ã=àöìéìÞèãèáßè=E”éìáÛèßî”F=íåÛ=ðÛìÛ=ßîÛÜæßìÛî=ã=bïìéêßãíåÛ=áßçßèíåÛêßèK

OK

bèæãáî=éìáÛèßîí=íîÛÞáÛì=íåÛ=èÛîãéèßææÛ=ÛÝåìßÞãîßìãèáíéìáÛè=àìåè=áßçßèíåÛêßè=âÛ=ìäîî=Ûîî=ðÛìÛ=çßÞæßççÛìI=àöìïîíÛîî=Ûîî

Þß=àöæäßì=éìáÛèßîí=Üßíîäççßæíßì=éÝâ=çåæ=éÝâ=öðìãáÛ=ðãææåéìI=ðãæåÛ=àÛíîíîäææí=ã=ÞßèèÛ=àöìéìÞèãèá=éÝâ=âÛì=öðßìßèíåéççãîí

çßÞ=åéççãííãéèßè=ã=ìÛçÛðîÛæßîK

PK

lìáÛèßî=íåÛ=íÛçìåÞÛ=çßÞ=ÛææÛ=ÜßìöìÞÛ=ãèîìßííßáìïêêßìK

QK

lìáÛèßî=íåÛ=ßìÜäïÞÛ=íãèÛ=çßÞæßççÛì=îääèíîßì=ã=íÛçÜÛèÞ=çßÞ=ìßàßìßèîÜßÞöçèãèáßè=ðãæåÛ=ïêêàóææßì=åìÛðßè=ã

ÛìîãåæÛìèÛ=NM=éÝâ=NNK

RK

lìáÛèßî=íåÛ=íÛçÛìÜßîÛ=çßÞ=åéççãííãéèßè=ã=ßèæãáâßî=çßÞ=ÞßèèÛ=àöìéìÞèãèáK

L 218/46

SV

Europeiska unionens officiella tidning

13.8.2008

132

Bilaga 2

Ds 2013:29

bilaga ii

CE-märkning

NK

`bJçäìåèãèáßè=íåÛ=Üßíîå=Ûð=ÜéåíîäðßìèÛ=”`b”=ã=àöæäÛèÞß=ïîàéìçèãèáW

OK

lç=`bJçäìåèãèáßè=àöìçãèíåÛí=ßææßì=àöìíîéìÛí=íåÛ=êìéêéìîãéèßìèÛ=ã=çéÞßææßè=ã=êïèåî=N=ÜßâåææÛíK

PK

lç=Þßî=ãèîß=ã=èåáéè=ìäîîíÛåî=àöìßíåìãðí=íäìíåãæÞÛ=çåîî=íåÛ=`bJçäìåèãèáßè=ðÛìÛ=çãèíî=R=çç=âöáK

13.8.2008

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 218/47