med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93. 1

Nr 93.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m.; given Drottningholms slott den 17 februari 1950.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till 1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370); 2) förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt; 3) förordning angående upphävande av förordningen den 28 maj 1943 (nr 265) om begränsning av skatt för svensk livförsäkringsanstalt; 4) lag angående upphävande av lagen den 30 juni 1937 (nr 664) om beräkning i vissa fall av skattepliktig intäkt på grund av pupillpension från staten; 5) förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt; 6) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379); 7) förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31 december 1945 (nr 896); samt 8) förordning angående ändrad lydelse av 12 § förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt.

Under Hans Maj :ts Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro, enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 93.

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Olika kategorier av livförsäkringar. Enligt gällande bestämmelser indelas livförsäkringar i skattehänseende i tre olika kategorier, nämligen 1) kapitalförsäkringar, 2) pensionsförsäkringar, för vilka avgifter på grund av tjänst erlagts av arbetsgivaren eller den anställde, ävensom andra pensionsförsäkringar än nyss sagts, såvida de tagits annorledes än mot engångspremie, samt 3) pensionsförsäkringar mot engångspreinie, för vilka avgifter icke erlagts på grund av tjänst, ävensom livränteförsäkringar, vilka icke äro pensionsförsäkringar. Beträffande kapitalförsäkringarna medgives -— bortsett från ett socialt betingat avdrag å 200 kr. — icke avdrag för premien, under det att utfallande belopp icke beskattas. För de under 2) omnämnda pensionsförsäkringarna får premien avdragas medan utfallande belopp beskattas. I fråga om de under 3) omförmälda pensionsförsäkringarna medgives — frånsett förenämnda 200-kronorsavdrag — icke avdrag för premien; utfallande belopp beskattas till viss del. Hos försäkringsanstalt uttages s. k. ränteskatt för kapitalförsäkringarna men icke för de övriga slagen av försäkringar.

I propositionen föreslås, att livförsäkringarna skola indelas endast i två kategorier, nämligen pensionsförsäkringar och kapitalförsäkringar. För pensionsförsäkringarna medgives avdrag för premier, under det att utfallande belopp i sin helhet beskattas. Beträffande kapitalförsäkringarna får premien — bortsett från 200-kronorsavdraget — icke avdragas, men utfallande belopp beskattas icke. Försäkringsanstalt beskattas endast för inkomst av kapitalförsäkringar.

Till pensionsförsäkring hänföras för närvarande: a) livränteförsäkring, som innefattar livsvarig ålderspension eller invalidpension vid varaktig arbetsoförmåga, b) livränteförsäkring, som är att anse som änke- eller pupillförsäkring (familjepension), därvid pensionen till änka skall vara livsvarig, c) försäkring, vilken utgör en kombination av livränteförsäkring, som under a) eller b) sägs, och kapitalförsäkring med utbetalning av visst kapitalbelopp eller av visst årsbelopp under ett garanterat antal år.

Enligt propositionen hänföres till pensionsförsäkring även försäkring, enligt vilken utgår invalidpension vid övergående arbetsoförmåga, efterlevandepension, oavsett vem pensionstagaren är, eller temporär pension, därest den utgår under minst fem år eller, i fråga om ålderspension å högst 3 000 kronor för år, under minst två år. Beträffande den förut under c) omförmälda försäkringen föreslås vissa ändringar i inskränkande riktning; sålunda skall vid försäkring med utbetalning under ett garanterat antal år premiebetalningen, för att förhindra missbruk, vara fördelad å ett antal år, som med högst fem understiger det i fråga om utbetalningen garanterade antalet år.

För närvarande föreskrives icke någon undre gräns för pensionsåldern vid pensionsförsäkring. I propositionen föreslås alt ålderspension icke skall få börja utgå vid lägre pensionsålder än 55 år, såvida icke med hänsyn till

Kungl. Maj.ts proposition nr 93. 3

den försäkrades yrke eller andra omständigheter (t. ex. nedsatt arbetsförmåga) en lägre pensionsålder kan anses skälig.

Försäkring, vilken enligt de föreslagna bestämmelserna skall hänföras till pensionsförsäkring och för vilken premiebelalningstiden är högst fem år, kan dock enligt den skattskyldiges bestämmande hänföras till kapitalförsäkring, om förbehåll härom göres i försäkringsavtalet, då detta slutes.

Beskattning av försäkringsanstalter. Den nuvarande beskattningen av överskott å livförsäkringsrörelse föreslås skola upphöra. Beskattningen av det s. k. ränteskatteunderlaget, vilket enligt gällande regler utgör en tredjedel av en på visst sätt beräknad ränteinkomst, ersättes med en beskattning av hela den verkliga avkastning av kapital, som hänför sig till kapitalförsäkringar. Till sådan avkastning hänföras även vinst vid försäljning av andra tillgångar än inventarier eller för stadigvarande bruk avsedda fastigheter eller vid uppskrivning av värdet därå samt beräknad nettointäkt av annan fastighet. Nämnda nettointäkt beskattas härvid såsom intäkt av rörelse. Från intäkten får avdrag göras för gäldräntor, förlust vid försäljning av andra tillgångar än inventarier eller för stadigvarande bruk avsedda fastigheter samt belopp, varmed värdet å sådana tillgångar nedskrivits. Vidare får ett schablonmässigt avdrag göras, vilket beräknas till dels 5 procent av nettointäkten av kapital- och fastighetsförvaltning, dels 5 kronor för varje direkt tecknad kapitalförsäkring. Sistnämnda avdrag avser dels att täcka andra omkostnader än de förut särskilt nämnda, dels att åstadkomma en reduktion av skatteunderlaget, särskilt för anstalter med låg medelförsäkringssumma. För anstalter, vilka driva utländsk återförsäkringsrörelse av viss omfattning, skall även nettointäkt av sådan rörelse beskattas.

För att förhindra, att skatt uttages i sådan omfattning att försäkringsanstalts förmåga att fullgöra sina försäkringsförbindelser äventyras, föreslås att då anstalts ekonomiska ställning på visst sätt försämrats anstalten skall få åtnjuta ett särskilt avdrag från den skattepliktiga intäkten.

Statlig inkomstskatt föreslås skola uttagas med 10 procent av den beskattningsbara inkomsten.

Livförsäkringsrörelse, vilken här i riket drivits av utländsk anstalt, föreslås skola beskattas enligt samma grunder, som tillämpas för svensk anstalt.

Enligt gällande bestämmelser skall för utländsk försäkringsanstalt, som här i riket driver trafikförsäkringsrörelse, såsom skattepliktig nettointäkt upptagas 5 procent av anstaltens premieinkomst av den här bedrivna rörelsen. Såvitt angår av utländsk anstalt här bedriven sjuk- och olycksfallsförsäkringsrörelse, utgör motsvarande procentsats 10. I propositionen föreslås att ifrågavarande procentsatser skola nedsättas till 3, respektive 6.

Understödsföreningar, vilka enligt sina stadgar äga meddela livförsäkring med kapitalunderstöd överstigande 500 kronor för medlem, föreslås skola i beskattningshänseende behandlas såsom livförsäkringsanstalter. Understödsföreningar, som enligt stadgarna äga meddela livförsäkring med lägre

i Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

kapitalunderstöd, skola enligt förslaget vara befriade från skattskyldighet för inkomst.

Beskattning av försäkringstagare. För närvarande få premier för pensionsförsäkring avdragas, endast om premiebetalningstiden överstiger fem år. Enligt propositionen skall avdragsrätt föreligga även vid kortare betalningstid.

Det särskilda avdrag å 600 kronor från utgående pupillpension, som för närvarande medgives, skall enligt propositionen icke längre få åtnjutas.

Sådan ersättning för olycksfall i arbete, som utgår i fall då arbetsgivare iklätt sig s. k. självrisk, skall — i likhet med vad som gäller i fråga om ersättning på grund av försäkring jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete — enligt propositionen vara skattefri. Ersättning, som utgår vid sjukdom eller olycksfall under militärtjänstgöring, föreslås likaledes skola vara skattefri. Vidare förordas, att icke blott, såsom för närvarande, ersättning på grund av sjuk-, olycksfalls- eller arbetslöshetsförsäkring utan även ersättning, som vid sjukdom eller olycksfall utgår på grund av annan försäkring, t. ex. ansvarighetsförsäkring, skall vara skattefri. Utgår ersättningen i form av livränta skall den dock, liksom för närvarande, beskattas till reducerat belopp.

Om sjuk- eller olycksfallsförsäkring tagits i samband med tjänst -— fråga är dock icke om försäkring enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete — skall enligt propositionen premien få avdragas, under det att utfallande belopp beskattas. Har kapitalförsäkring tagits i samband med tjänst, skall däremot arbetstagaren icke få avdraga premien, men utfallande belopp skola icke beskattas. Har arbetsgivaren erlagt premie för arbetstagaren, skall visserligen arbetsgivaren äga avdraga premiebeloppet i förvärvskällan jordbruksfastighet, annan fastighet eller rörelse, men arbetstagaren skall upptaga samma belopp som inkomst. För s. k. ledareförsäkring skall premien över huvud taget icke få avdragas; utfallande belopp skola i följd härav icke beskattas.

Avdrag för avsättning till pensionsstiftelse. I propositionen föreslås, att avdrag för avsättning till pensionsstiftelse skall få göras endast om pensioneringen anordnats på sådant sätt, att den uppfyller de villkor, som föreslagits skola gälla för att en livförsäkring skall anses såsom pensionsförsäkring.

För närvarande äger skattskyldig åtnjuta avdrag för belopp, som avsatts till pensionsstiftelse, även om utfästelse att utbetala pensioner av viss storlek icke gjorts. För att undanröja den fara för missbruk, som kan ligga häri, föreslås att avdrag för belopp, som avsatts till pensionsstiftelse, skall få åtnjutas endast i den mån stiftelsens förmögenhet genom avsättningen icke kommer att överstiga det belopp, som enligt försäkringsteknisk utredning erfordras för att säkerställa de pensioner, vilka enligt gjorda utfästelser eller inom vederbörande företag tillämpad praxis högst skola utgå till per­

Kungl. Maj:ts proposition nr 93. 5

söner, som äro eller varit anställda i företaget, eller till deras efterlevande. Härvid skall såsom pensionsutfästelse godtagas även sådan utfästelse, som är förenad med villkor att pensionen utgives endast i den mån stiftelsens medel därtill förslå.

Ikraftträdande m. m. De nya bestämmelserna föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1951 och tillämpas beträffande preliminärskatten för detta år. Vid taxering skola nämnda bestämmelser i fråga om försäkringstagarnas beskattning tillämpas först år 1952. Beträffande försäkringsanstalternas beskattning skola däremot de nya bestämmelserna tillämpas redan vid 1951 års taxering.

I fråga om understödsföreningar, som enligt sina stadgar äga meddela livförsäkringar med kapitalunderstöd överstigande 500 kronor, föreslås de nya bestämmelserna skola tillämpas endast beträffande försäkringar, som meddelats efter ingången av år 1951.

Beträffande försäkringstagarnas beskattning skola enligt propositionen de äldre bestämmelserna i huvudsak gälla i fråga om försäkringar, som meddelats före den 1 januari 1951.

6 Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september

1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att anvisningarna till 28 § punkt 5 kommunalskattelagen den 28 september 19281 skola upphöra att gälla, att 19 §, 24 §, 28 § 2 mom., 30 § 2 och 3 mom., 31 §, 32 § 1 och 2 mom., 33 §, 45 §, 46 § 2 mom., 53 § 1 mom., 54 § samt 59 § 1 och 2 mom. samma lag ävensom anvisningarna till 19 §, 21 § punkterna 4 och 7, 24 § punkterna 1 och 4, 29 § punkt 2, 30 § punkterna 1—4, 31 § punkt 1, 32 § punkt 10, 33 § punkt 1, 46 § punkt 1 samt 53 § punkterna 2 och 6 nämnda lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande angives samt att till vardera av anvisningarna till 28 och 29 §§ samma lag skall fogas en ny anvisningspunkt, betecknad punkt 7 respektive punkt 14, av den lydelse nedan angives.

Till skattepliktig------------100 kro­ Till skattepliktig----------- 100 kronor; nor;

vad som i annan form än livränta ersättning, som enligt vad i lag eltillfallit den försäkrade eller hans ler särskild författning är stadgat dödsbo på grund av sjuk-, olycksfalls- utgått till någon vid sjukdom eller eller arbetslöshetsförsäkring eller vad olycksfall i arbete eller under milisom annorledes ån genom försäkring tärtjänstgöring, så ock annan ersätti annan form än livränta tillfallit nå­ ning, vilken vid sjukdom, olycksfall gon såsom ersättning för skada till eller arbetslöshet tillfallit någon på följd av olycksfall i arbete; grund av försäkring, som icke tagits

i samband med tjänst, dock att till skattepliktig inkomst räknas ersättning i form av pension eller annan

livränta;

kapital, som på grund av kapital­ belopp, som till följd av försåkförsäkring utfallit vid inträffat för- ringsfall eller återköp av försäkringsäkringsfall eller återköp av försäk­ en utgått på grund av kapitalförsäkringen, där det utfallna kapitalet icke ring; är att anse såsom intäkt av rörelse;

1 Senaste lydelse av 19 § se 1947: 575, av 24 § och anvisningarna till 30 § punkt 2 se 1930:190, av 28 § 2 mom. samt anvisningarna till 28 § punkt 5 se 1938:368, av 30 § 2 mom. samt anvisningarna till 30 § punkterna 3 och 4 se 1943: 263, av 30 § 3 mom. se 1946: 52, av 32 § 2 mom. se 1947:468, av 45 § och anvisningarna till 31 § punkt 1 och till 32 § punkt 10 se 1932: 291, av 46 § 2 mom. och 53 § 1 mom. se 1948: 46, av anvisningarna till 19 § se 1945:408 samt av anvisningarna till 29 § punkt 2 och till 53 § punkt 6 se 1937:662.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93. 7

ersättning på grund av försäkring ersättning på grund av skadeför­

av fast eller lös egendom i annat fält säkring, dock ej i den mån köpeskil­

än då köpeskilling, som skulle hava ling, som skulle hava influtit därest influtit, därest egendomen i stället försäkrad egendom i stället försålts, försålts, varit att hänföra till intäkt varit att hänföra till intäkt av jordav jordbruksfastighet, av annan fas­ bruksfastighet, av annan fastighet eltighet eller av rörelse; ler av rörelse eller i den mån ersätt­

ningen eljest motsvarar sådan skat­

tepliktig intäkt eller motsvarar sådan

vinstandel eller premieåterbäring, avdragsgill omkostnad, vilken är att som försäkringstagare fått uppbära hänföra till någon av nämnda förfrån försåkringsanstalt på grund av värvskällor; avtal rörande annan försäkring ån liv­ vinstandel eller återbäring, som ränteförsäkring, därunder inbegripen utgått på grund av annan försäkring överlevelse- och invalidränt ef örsäk- än pensionsförsäkring eller sådan

ring; sjuk- eller olycksfallsförsäkring, som

periodiskt understöd-------------- all­ tagits i samband med tjänst; mänt barnbidrag. periodiskt understöd------------ all­

(Se vidare anvisningarna.) mänt barnbidrag.

(Se vidare anvisningarna.)

Till intäkt----------- fastigheten;

Har fastighet helt eller delvis an­ frälseränta. vänts i ägarens egen rörelse, skall Har fastighet helt eller delvis anintäkt genom nyttjande av fastighe­ vänts i ägarens egen rörelse, skall ten till den del, som sålunda an­ intäkt genom nyttjande av fastighevänts, räknas till intäkt av rörelsen. ten till den del, som sålunda an­

vänts, räknas till intäkt av rörelsen.

Att intäkt av fastighet, som ägts av

försåkringsanstalt, även i annat fall

än nyss sagts hänföres till intäkt av

rörelse framgår av 30 § 2 mom.

Förmån av------------ särskilt redo­ Förmån av------------ särskilt redovisas. visas.

Där fastighet-------------såsom ka­ Där fastighet-------------såsom kapitaltillskott. pitaltillskott.

(Se vidare anvisningarna.) (Se vidare anvisningarna.)

2 m o m. Ersättning på grund av 2 m o in. Ersättning på grund av försäkring av egendom skall anses skadeförsäkring skall anses såsom insåsom intäkt av rörelse, om och i den täkt av rörelse, i den mån köpeskilmån köpeskilling för egendomen, där- ling, som skulle hava influtit därest

Kunffl. Maj:ts proposition nr 93.

est denna försålts, skolat hänföras till försäkrad egendom i stället försålts,

sådan intäkt. varit att hänföra till intäkt av rörelse

eller i den mån ersättningen eljest

motsvarar sådan skattepliktig intäkt

eller motsvarar sådan avdragsgill om­

kostnad, vilken år att hänföra till

nämnda förvärvskälla.

Avser ersättningen------------ sålun­ Avser ersättningen------------sålunda använts. da använts.

(Se vidare anvisningarna.) (Se vidare anvisningarna.)

2 m o m. För inländsk för­ 2 mom. Såsom nettointäkt av sök r i ng s an s t al t skall såsom sjuk-, olycksfalls- eller s k anettointäkt anses överskottet å för­ deförsäkringsrörelse, som säkringsrörelsen samt beträffande drivits av inländsk försök-

livförsäkringsrörelse, för­ ringsanstalt, skall anses över­

utom överskottet å rörelsen, ett be­ skottet å försäkringsrörelsen. Vid lopp (rånteskatteunderla- överskottets beräkning må från brutget) motsvarande en tredjedel av tointäkten avdrag göras för avsättdels den beräknade räntan å premie­ ning till försäkringsfond för egen reserv för direkt tecknade kapitalför­ räkning samt i den utsträckning, som säkringar, tillhörande anstaltens hår närmare angives i anvisningarna, till i riket drivna rörelse, dels den ränta, andra fonder. som belöper å eller eljest tillförts pre- Såsom nettointäkt av livförmieåterbåringsreserv och vinstreserv säkringsrörelse, som drivits för dylika försäkringar, dock att rån- av inländsk försåkringsanteskatteunderlaget icke må överstiga stalt, skall, på sätt i anvisningden på sätt i anvisningarna sägs be­ arna närmare angives, anses dels den gränsade, på livförsäkringsrörelsen del av nettointäkten av kapital- och belöpande andel av behållningen å fastighetsförvaltning, som belöper på anstaltens hela verksamhet. inländska kapitalförsäkringar och

Vid beräkning av inländsk försåk- kapitalförsäkringar, som meddelats i ringsanstalts överskott å försäkrings­ direkt försäkringsrörelse utom riket, rörelse må från bruttointäkten göras dels ock nettointäkt av utländsk återavdrag för avsättning till försäkrings­ för säkring srörelse. fond för egen räkning och premieåter- Därest i fråga om livförsäkringsbäringsreserv samt i den utsträck­ rörelse värdet av tillgångarna vid ning, som närmare angives i anvis­ beskattningsårets utgång understiger ningarna, till andra fonder, i den mån summan av dels försäkringsfonden, de beräknas motsvara anstaltens för­ ökad med en tjugondedel av fonden, bindelser enligt ingångna försäkrings­ dels ock beloppet av de skulder, som avtal, dock icke för annan avsättning icke grunda sig på meddelade förtill vinstutdelning än å livrånteför- säkringar, må ett belopp motsvaran-

Kungl. Maj:ts proposition nr 93. 9

säkringar eller av ränta till vinstre­ de fem gånger skillnaden avdragas serv för kapitalförsäkringar, som av­ från nettointäkten. ses i föregående stycke.

3 mom. För försäkringsrörelse, 3 mom. I fråga om utländsk som drivits av utländsk för- försäkringsanstalt skola besäkringsanstalt, skall såsom stämmelserna i 2 mom. andra och här i riket skattepliktig nettointäkt tredje styckena äga motsvarande upptagas 5 procent av anstaltens pre­ tillämpning beträffande livförsäkmieinkomst av här bedriven sjö- och ringsrörelse, som anstalten drivit hår trafikförsåkringsrörelse, 6 procent av i riket. Beträffande annan försäkanstaltens premieinkomst av här be­ ringsrörelse, som här drivits av utdriven 'brandförsäkringsrörelse samt ländsk försäkringsanstalt, skall så10 procent av anstaltens premiein­ som här i riket skattepliktig nettokomst av annan hår bedriven för­ intäkt upptagas ett belopp motsva­

säkringsrörelse. rande viss procent av anstaltens

premieinkomst av den här bedrivna

rörelsen, nämligen beträffande tra­

fikförsäkringsrörelse 3 procent, be­

träffande sjöförsäkringsrörelse 5 pro­

cent, beträffande sjuk-, olycksfalls-

och brandförsäkringsrörelse 6 pro­

cent samt beträffande övrig försäk­

ringsrörelse 10 procent.

Till tjänst — — — tillfällig Till tjänst — — — tillfällig arbetsanställning. arbetsanställning.

Med tjänst likställes rätt till: Med tjänst likställes rätt till:

pension, annan livränta och undan- pension, livränta, som utgår på

tagsförmåner; grund av sjuk-, olycksfalls- eller skadeförsäkring eller annorledes än på grund av försäkring, ersättning, som i annan form än livränta utgår på grund av sjuk- eller olycksfallsför­

säkring, tagen i samband med tjänst,

samt undantag sförmåner;

periodiskt understöd-------------av­ periodiskt understöd-------------avdrag därför; drag därför.

inkomst av lediga ecklesiastika sysslor, som enligt gällande föreskrifter kan tillkomma allmän kassa och icke utgjort intäkt av jordbruksfas­

tighet eller av annan fastighet.

(Se vidare anvisningarna.) (Se vidare anvisningarna.)

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

1 mom. Till intäkt--------— för 1 mom. Till intäkt------------ för tjänsten; tjänsten; vad som tillflutit skattskyldig så­ pension och i den mån icke ansom pension, annan livränta, undan- nat följer av vad nedan i 2 mom. tagsförmåner, periodiskt understöd stadgas livränta, som utgått på eller därmed jämförlig periodisk in­ grund av sjuk-, olycksfalls- eller skatäkt, som i 31 § avses, i de*n mån ej deförsäkring eller annorledes än på annat följer av vad nedan i 2 mom. grund av försäkring, ävensom ersätt­

stadgas; ning, som i annan form än livränta

vad som ingått till allmän kassa utgått på grund av sjuk- eller olycksfrån ledig ecklesiastik syssla. fallsförsäkring, tagen i samband med tjänst — dock icke ersättning, som

avser sjukvårds- eller läkarekostna­

der — samt undantagsförmåner, periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk intäkt, som i 31 § avses.

Som intäkt av tjänst räknas jäm­

väl annat belopp än ovan sagts —

såsom vinstandel, återbäring eller vid återköp av försäkring uppburet

belopp — vilket utgått på grund av

pensionsförsäkring eller sådan sjukeller olycksfallsförsäkring, som ta­

gits i samband med tjänst. Har tjänstinnehavare------------ an­ Har tjänstinnehavare------------ annan fastighet. nan fastighet. 2 mom. Har livränta utgått på 2 mom. Har livränta enligt vad grund av försäkring, skall såsom i lag eller särskild författning är stadskattepliktig intäkt räknas: gat utgått vid sjukdom eller olycksa) om livräntan utgått på grund fall i arbete eller under militärtjänstav pupillförsäkring, för vilken avgif­ göring eller har livränta eljest vid ter erlagts på grund av tjänst eller sjukdom eller olycksfall utgått på vilken tagits annorledes än mot en- grund av försäkring, som icke tagits gångspremie, försåvitt livräntetaga- i samband med tjänst, skall såsom ren under beskattningsåret fyllt högst skattepliktig intäkt räknas nedan 21 år: angivna del av livräntans belopp, livräntans hela belopp med avdrag nämligen om livräntetagaren under av 600 kronor; beskattningsåret fyllt:

b) om livräntan i fält, som ej inbegripas under a), utgått på grund av pensionsförsäkring, för vilken av-

Kungl. Maj:ts proposition nr 93 11

fyllt högst 35 år 80 procent högst 35 år 80 procent

av livräntans belopp

fyllt 36 till och med 47 år 70 » 36 till och med 47 år 70 »

av livräntans belopp

fyllt 48 till och med 56 7> 60 48 » » •» 56 » 60 »

av livräntans belopp

fyllt 57 till och med 63 » 50 » 57 » » » 63 » 50 »

av livräntans belopp

fyllt 64 till och med 69 » 40 » 64 » » » 69 » 40 »

fyllt 77 till och med 86 3» 20 » 77 » » » 86 » 20 »

av livräntans belopp

fyllt minst 87 år 10 1 minst 87 år 10 »

av livräntans belopp.

Om livränta utgått från rånte- och kapitalförsäkring sanstalt, skall, även om räntan år av beskaffenhet, som

under a)—c) sägs, såsom skatteplik­

tig intäkt anses ett enligt d) beräk­

nat belopp.

Såsom skattepliktig intäkt räknas jämväl vinstandel och premieåterbäring, som försäkringstagare fått från försäkringsanstalt uppbära på

grund av avtal om livränteförsäkring,

därunder inbegripen överlevelse- och

invalidrånteförsåkring.

Har livränta annorledes ån genom försäkring tillfallit någon såsom er-

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Från intäkt------------såsom intäkt. Från intäkt------------såsom intäkt.

Avdrag får i enlighet härmed ske Avdrag får i enlighet härmed ske för, bland annat: för, bland annat:

avgifter, som den skattskyldige på avgifter som den skattskyldige er­

grund av sin tjänst erlagt för egen el­ lagt för sådan pensionsförsäkring eller efterlevande familjs pensionering; ler sjuk- eller olycksfallsförsäkring,

som tagits i samband med tjänst, så

ock avgifter som den skattskyldige i

samband med tjänsten erlagt för egen

eller efterlevandes pensionering an-

norledes än genom försäkring;

hyra eller------------ tjänstens full­ hyra eller------------ tjänstens fullgörande. görande.

Har den------------gäld avdragas. Har den — — — gäld avdragas.

Den, som------------arvode utgått. Den, som------------arvode utgått.

(Se vidare anvisningarna.) (Se vidare anvisningarna.)

Genom fastighetsskatten skall in­ Genom fastighetsskatten skall inkomsten från fastighet anses vara be­ komsten från fastighet anses vara beskattad till ett belopp motsvarande, i skattad till ett belopp motsvarande 5

fråga om jordbruksfastighet, 5 pro­ procent av taxeringsvärdet. Vid be­

cent av jordbruksvärdet och tomt- räkning av inkomst av jordbruksfas-

Kungl. Maj.ts proposition nr 93. 13

och industrivärdet samt 4 procent av tighet, av annan fastighet och av röskogsvärdet och, i fråga om annan relse skall fördenskull, i den mån fasfastighet, 5 procent av taxeringsvär­ tighet, som är underkastad fastigdet. Vid beräkning av inkomst av hetsskatt, ingått i förvärvskällan, avjordbruksfastighet, av annan fastig­ drag ske för vad sålunda genom fashet och av rörelse skall fördenskull, tighetsskatt beskattats. i den män fastighet, som är underkastad fastighetsskatt, använts i förvärvskällan, avdrag ske för vad sålunda genom fastighetsskatt beskattats.

Rätt till —- — — lägenheten be­ Rätt till —--------lägenheten belöper. löper1.

Har fastighet-------------ägt fastig­ Har fastighet------------ ägt fastigheten. heten.

Avdraget skall —-------- gällande Avdraget skall —--------gällande taxeringsvärdet. taxeringsvärdet.

(Se vidare anvisningarna.) (Se vidare anvisningarna.)

2 mom. I hemortskommunen — 2 mom. I hemortskommunen — ------- eller uppfostran; — — eller uppfostran;

2) för dels sådan i slutlig eller 2) för dels sådan i slutlig eller tillkommande skatt ingående pen­ tillkommande skatt ingående pensionsavgift enligt lagen om folkpen­ sionsavgift enligt lagen om folkpensionering, som under beskattnings­ sionering, som under beskattningsåret påförts den skattskyldige för ho­ året påförts den skattskyldige för honom själv eller, i förekommande fall, nom själv eller, i förekommande fall, för hans make, dels ock avgift för hans make, dels ock avgift för annan pensionsförsäkring, som ej för pensionsförsäkring, som ej svses avses i 33 §, därest avgiften under be­ i 33 §, därest avgiften under beskattskattningsåret erlagts för den skatt­ ningsåret erlagts för försäkring, vilskyldige själv eller, i förekomman­ ken äges av den skattskyldige själv de fall, för hans make eller hans eller, i förekommande fall, hans make omyndiga barn, dock ej om avgiften eller hans omyndiga barn; samt

erlagts till rånte- och kapitalförsäkringsanstalt eller på grund av försäkring mot engångspremie; samt

3) för premier och andra avgifter, 3) för premier och andra avgifter,

som skattskyldig för sig och i före- som skattskyldig erlagt för försök­

1 Förslag om ändrad lydelse av detla stycke har tramlagts i proposition nr 71 till årets riksdag.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 93

kommande fall även för sin make och ringar av följande slag, vilka ägas av sina omyndiga barn betalt för sjuk- honom själv eller, i förekommande och arbetslöshetsförsäkring, därun­ fall, hans make eller hans omyndiga der inbegripen avgift till sjukkassa barn, nämligen kapitalförsäkring, arför begravningshjälp, för kapital- och betslöshetsförsäkring samt sådan olycksfallsförsäkring ävensom för sjuk- eller olycksfallsförsäkring, livränteförsäkring, som ej avses i därunder inbegripen avgift till sjuk33 § eller punkt 2) här ovan. kassa för begravningshjälp, som ej

avses i 33 §.

Därest skattskyldig----------- nämn­ Därest skattskyldig — — — nämnda tid. da tid.

Avdrag, som i första stycket 3) Avdrag, som i första stycket 3) här ovan avses, må ej för skattskyl­ här ovan avses, må ej för skattslcyldig eller, om skattskyldig under be­ dig eller, om skattskyldig under beskattningsåret varit gift och båda skattningsåret varit gift och båda makarna under året haft försäkring­ makarna under året haft försäkringar, för dem båda tillsammans åt­ ar, för dem båda tillsammans åtnjunjutas till högre belopp än 200 kro­ tas till högre belopp än 200 kronor.

nor. Har skattskyldig för försäkring, som i första stycket 3) avses, fått uppbära vinstutdelning eller premieåterbäring, må avdrag ske med allenast det belopp, varmed premien överskjuter vad sålunda uppburits.

1 mom. Skyldighet att------------ 1 mom. Skyldighet att —------av rörelse; av rörelse;

d) akademier samt Nobelstiftelsen, d) akademier samt Nobelstiftelsen, så ock allmänna undervisningsverk, så ock allmänna undervisningsverk, sådana sammanslutningar av stude­ sådana sammanslutningar av studerande vid rikets universitet och hög­ rande vid rikets universitet och högskolor i vilka de studerande enligt skolor i vilka de studerande enligt gällande stadgar äro skyldiga att va­ gällande stadgar äro skyldiga att vara ra medlemmar, sjömanshus, svenska medlemmar, sjömanshus, svenska skeppshypotekskassan, järnkontoret, skeppshypotekskassan, järnkontoret, så länge kontorets vinstmedel använ­ så länge kontorets vinstmedel användas till allmänt nyttiga ändamål och das till allmänt nyttiga ändamål kontoret icke lämnar utdelning åt sina och kontoret icke lämnar utdelning delägare, aktiebolaget tipstjänst, åt sina delägare, aktiebolaget tipssvenska penninglotteriet aktiebolag, tjänst, svenska penninglotteriet ak­

pensionsanstalter som icke äro bolag, tiebolag, pensionsstiftelser, under­

understödsföreningar, jämlikt lagen stödsföreningar, som icke bedriva

om aktiebolags pensions- och andra till livförsäkring hånförlig verk­

Kungl. Maj:ts proposition nr 93. 15

personalstiftelser bildade stiftelser för samhet, jämlikt lagen om aktiebolags arbetslöshetsunderstöd, sjukhjälp el­ pensions- och andra personalstiftelser ler hjälp vid olycksfall, sådana ömse­ bildade stiftelser för arbetslöshetsunsidiga försäkringsbolag för försäkring derstöd, sjukhjälp eller hjälp vid av egendom, å vilka lagen om försäk­ olycksfall, sådana ömsesidiga försäkringsrörelse icke äger tillämpning el­ ringsbolag för försäkring av egenler vilkas verksamhetsområden falla dom, å vilka lagen om försäkringsutanför Stockholm och omfatta alle­ rörelse icke äger tillämpning eller vilnast visst län eller del av län, även­ kas verksamhetsområden falla utansom sådana ömsesidiga olycksfalls- för Stockholm och omfatta allenast försäkringsbolag, som avses i lagen visst län eller del av län, ävensom såom försäkring för olycksfall i arbe­ dana ömsesidiga olycksfallsförsäkte: ringsbolag, som avses i lagen om för­

säkring för olycksfall i arbete:

för inkomst av fastighet samt, vad för inkomst av fastighet;

angår allmän kassa, som åtnjutit inkomst från lediga ecklesiastika sysslor, tillika för sådan inkomst;

e) kyrkor, sjukvårdsinrättningar e) kyrkor, sjukvårdsinrättningar — — — av rörelse; — — — av rörelse;

f) svenska aktiebolag och sådana f) svenska aktiebolag och sådana bolag, som enligt särskild författning bolag, som enligt särskild författning äro skyldiga att avstå sin vinst, eko­ äro skyldiga att avstå sin vinst, ekonomiska föreningar, samfund, stiftel­ nomiska föreningar, samfund, stifser, verk, inrättningar och andra in­ telser, understödsföreningar, som beländska juridiska personer, därunder driva till livförsäkring hänförlig inbegripna ägare av för gemensamt verksamhet, verk, inrättningar och behov avsatta så kallade besparings- andra inländska juridiska personer, skogar, häradsallmänningar och and­ därunder inbegripna ägare av för gera likartade samfälligheter, som för­ mensamt behov avsatta så kallade bevaltas självständigt för delägarnas sparingsskogar, häradsallmänningar gemensamma räkning, samtliga i den och andra likartade samfälligheter, mån de ej inbegripas under punk­ som förvaltas självständigt för delterna d) och e): ägarnas gemensamma räkning, samt­

liga i den mån de ej inbegripas un­

der punkterna d) och e):

för all inkomst, som här i riket el­ för all inkomst, som här i riket eller å utländsk ort förvärvats; ler å utländsk ort förvärvats;

g) utländska bolag —- — — eller g) utländska bolag--------— eller rörelse. rörelse.

Från skattskyldighet---------- kom­ Från skattskyldighet----------- kommunal inkomstskatt. munal inkomstskatt;

16 Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

f) understödsföreningar, som be­

driva såväl till livförsäkring hänför-

liq verksamhet som annan verksam­

för annan inkomst än inkomst av

fastighet, dock att skattskyldighet fö­

religger jämväl för förstnämnda in­

komst till den del inkomsten belöper

på livförsäkringsverksamheten;

g) understödsföreningar, som enligt

sina stadgar äga meddela livförsäk­

ring med kapitalunderstöd å högst

500 kronor för medlem:

för all inkomst, som belöper på

verksamhet, hänförlig till livförsäk­

Att personer------------ samma pa­ Att personer — — — samma paragraf. ragraf.

1 mom. Skatt för annan inkomst 1 m o m. Skatt för inkomst av av tjänst eller tillfällig för­ tjänst eller av annan tillfällig värvsverksamhet än i 2 mom. förvärvsverksamhet än i 2 sägs samt skatt för inkomst av ka­ mom. sägs samt skatt för inkomst av pital utgöres, om inkomsten för­ kapital utgöres, om inkomsten förvärvats av fysisk person under tid, då värvats av fysisk person under tid, då han varit här i riket bosatt, eller av han varit här i riket bosatt, eller av inländsk juridisk person, i hemorts­ inländsk juridisk person, i hemortskommunen. kommunen.

2 mom. Inkomst från lediga 2 mom. Inkomst genom-----------

ecklesiastika s y s slor, som in­ är belägen. flutit till allmän kassa, beskattas i den kommun, dår inkomsten av sysslan eljest bort beskattas.

Inkomst genom-------------är belägen.

Anvisningar Anvisningar

till 19 §. till 19 §.

Fattigunderstöd, begravningshj älp Fattigunderstöd, begravningshj älp ------------ sista stycket). ------------sista stycket).

Bestämmelsen att till skattepliktig inkomst icke räknas ersättning, som

Kungl. Maj.ts proposition nr 93. 17

enligt vad i lag eller särskild författ­

ning är stadgat utgår till någon vid

sjukdom eller olycksfall i arbete, av­

ser jämväl ersättning, som utgår i de

fall då arbetsgivare står s. k. själv­

risk enligt lagen om försäkring för

olycksfall i arbete, dock ej i den mån

ersättningen överstiger vad som skul­

le hava utgått vid försäkring enligt

nämnda lag.

4. Har den skattskyldige i någon av 4. Har den skattskyldige i någon honom bedriven rörelse använt pro­ av honom bedriven rörelse använt dukter från egen eller av honom bru­ produkter från egen eller av honom kad fastighet, skall värdet av produk­ brukad fastighet, skall värdet av proterna räknas som intäkt av jordbruk, dukterna räknas som intäkt av jordjordbrukets binäringar eller skogs­ bruk, jordbrukets binäringar eller bruk, men får samma värde avräknas skogsbruk, men får samma värde avsom omkostnad i rörelsen (jfr punkt räknas som omkostnad i rörelsen (jfr 2 av anvisningarna till 29 §). punkt 1 av anvisningarna till 29 §).

7. Till intäkt av jordbruksfastighet 7. Ersättning på grund av skaderäknas ersättning på grund av för­ försäkring skall anses såsom intäkt säkring mot utebliven dylik intäkt av jordbruksfastighet, i den mån köliksom ock ersättning på grund av peskilling, som skulle hava influtit försäkring av fast eller lös egendom, därest försäkrad egendom i stället om och i den mån köpeskilling, som försålts, varit att hänföra till intäkt skulle hava influtit, därest egendo­ av jordbruksfastighet eller i den mån men i stället försålts, bort hänföras ersättningen eljest motsvarar sådan till intäkt av jordbruksfastighet. skattepliktig intäkt eller motsvarar

sådan avdragsgill omkostnad, vilken

är att hänföra till nämnda förvärvs­

1. Har annan fastighet helt eller 1. Har annan fastighet helt eller delvis varit använd i ägarens egen delvis varit använd i ägarens egen rörelse, kommer hyresvärdet för vad rörelse, kommer hyresvärdet för vad som använts i rörelsen, vilket värde som använts i rörelsen, vilket värde ej får avdragas såsom omkostnad ej får avdragas såsom omkostnad (jfr punkt 1 av anvisningarna till (jfr punkt 1 av anvisningarna till 29 §), att ingå i den allmänna in­ 29 §), att ingå i den allmänna inkomstberäkningen för rörelsen och komstberäkningen för rörelsen och

Iiiliang till riksdagens protokoll 1950. 1 saml. Nr 93.

18 Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

att sålunda beskattas i sammanhang att sålunda beskattas i sammanhang med den totala inkomsten därav. med den totala inkomsten därav.

(Jfr dock beträffande livförsäkrings­

rörelse punkt 3 av anvisningarna till

Har idkare------------ i rörelsen. Har idkare------------ i rörelsen.

4. Till intäkt av annan fastighet är 4. Ersättning på grund av skadeatt hänföra ersättning på grund av försäkring skall anses såsom intäkt försäkring mot utebliven inkomst av av annan fastighet, i den mån köpeannan fastighet liksom ock ersättning skilling, som skulle hava influtit därpå grund av försäkring av fast eller est försäkrad egendom i stället förlös egendom, om och i den mån kö­ sålts, varit att hänföra till intäkt av peskilling, som skulle hava influtit, annan fastighet eller i den mån erdärest egendomen i stället försålts, sättningen eljest motsvarar sådan bort hänföras till intäkt av annan skattepliktig intäkt eller motsvarar

fastighet. sådan avdragsgill omkostnad, vilken

är att hänföra till nämnda förvärvs­

7. I fråga om beräkning av intäkt

av livförsäkringsrörelse gäller vad

därom stadgas i 30 § med därtill hö­

rande anvisningar.

2. Har aktiebolag jämlikt lagen om 2. Skattskyldig är berättigad till avaktiebolags pensions- och andra per­ drag för medel, vilka överförts till sonalstiftelser överfört medel till pen- pensionsstiftelse (jfr punkt 6 av an-

Kungl. Maj.ts proposition nr 93. 19

sionsstiftelse, är bolaget berättigat visningarna till 53 §) för pensionering till avdrag för överföringen. För över­ av personal, som är eller varit anföring av medel till annan personal­ ställd i rörelsen, eller efterlevande till stiftelse jämlikt sagda lag är aktie­ sådan personal. Avdrag må dock icke bolag berättigat till avdrag, om stif­ medgivas med mindre dels pensionetelsens ändamål är sådant, att ak­ ringen anordnats på sätt i anvisningtiebolaget vid direkt omkostnad för arna till 31 § föreskrives som villkor dylikt ändamål är berättigat till av­ för att livförsäkring skall hänföras drag. till pensionsförsäkring, dels ock de

överförda medlen erfordras för att

säkerställa de pensioner jämte dyr-

tidstillägg eller andra därmed jäm­

förliga tillägg, vilka enligt gjorda ut­

fästelser eller inom vederbörande

företag tillämpad sedvänja högst sko­

Skattskyldig, som överfört medel

till annan personalstiftelse än pen­

sionsstiftelse, är berättigad till av­

drag för de överförda medlen, om

stiftelsens ändamål är sådant, att

den skattskyldige vid direkt omkost­

nad för dylikt ändamål är berättigad

till avdrag, samt stiftelsen i övrigt

uPPfyller villkor motsvarande dem

som i punkt 6 av anvisningarna till

53 § stadgats beträffande pensions­

stiftelse.

14. I fråga om beräkning av av­

drag från intäkt av livförsäkringsrö­

relse gäller vad därom stadgas i 30 §

med därtill hörande anvisningar.

1. Beräkning av inländsk för- 1. Vid uppdelning av försäkringssäkringsanstalts överskott rörelse å sjuk-, olycksfalls- och skaskall ske särskilt för å ena sidan liv­ deförsäkringsrörelse, å ena, samt försäkringsrörelse, å andra sidan livförsäkringsrörelse, å andra sidan, sjuk-, olycksfalls- och skadeförsäk- skall försäkring, som meddelats i

ringsrörelsc. Försäkring, som med­ samband med huvudförsäkring, räkdelats i samband med huvudförsäk­ nas som tillhörande huvudförsäkring, räknas härvid som tillhörande ringens art (t. ex. livränta, som medhuvudförsäkringens art (t. ex. liv­ delats som ersättning vid olycksfallsränta, som meddelats som ersättning försäkring, räknas till olycksfallsför-

20 Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

vid olycksfallsförsäkring, räknas till säkring, sjukförsäkring, som av livolycksfallsförsäkring, sjukförsäkring, försäkringsbolag meddelats i kombisom av livförsäkringsbolag meddelats nation med livförsäkring, räknas till i kombination med livförsäkring, räk­ livförsäkring). nas till livförsäkring). Intäkter samt

driftkostnader eller andra avdrag, vilka icke kunna bokföringsmässigt fördelas på de båda arterna av rörelse, skola fördelas på skäligt sätt.

Med försäkringsfond för egen räk­ Med försäkringsfond för egen räkning förstås försäkringsfond (pre­ ning förstås försäkringsfond enligt miereserv, ersättningsreserv) enligt lagen om försäkringsrörelse (preförsäkringslagen, minskad med vär­ miereserv, ersättningsreserv och, dår

det av återförsäkrares ansvarighet. rörelsen avser livförsäkring eller an­

I ersättningsreserven inbegripes i frå­ nan personförsäkring för livstid eller ga om försäkringsanstalt, som driver för längre tid än tio år, reserv för sjöförsäkring, den förstärkning av tilldelad återbäring), minskad medförsäkringsfonden, som sådan anstalt värdet av återförsäkrares ansvariggör enligt bolagsordningen, och i frå­ het. I ersättningsreserven inbegripes

ga om anstalt, som driver livförsäk­ i fråga om försäkringsanstalt, som

ring, återköpsreserven. driver sjöförsäkring, den förstärk­

ning av försäkringsfonden, som så­

dan anstalt gör enligt bolagsord­

ningen.

Med premieinkomst------------- åter­ Med premieinkomst------------ återförsäkrares andelar. försäkrares andelar.

2. Vid beräkning av överskottet å 2. Vid beräkning av överskottet å sjuk-, olycksfalls - eller ska- sjuk-, olycksfalls- eller skadeförsäk ringsrörelse må deförsäkringsrörelse må från bruttointäkten avdrag göras för­ från bruttointäkten avdrag göras förutom för driftkostnader, som avses i utom för driftkostnader, som avses i 29 §, för avsättning till försäkrings­ 29 §, för avsättning till försäkringsfond för egen räkning, premieåterbä- fond för egen räkning och i lag föreringsreserv och i lag föreskriven sä­ skriven säkerhetsfond, för utbetald kerhetsfond, avsättning till sådan re­ återbäring, för avsättning till sådan servfond, som av ömsesidig kreaturs- reservfond, som av ömsesidig kreaförsäkringsanstalt bildas enligt gäl­ tursförsäkringsanstalt bildas enligt lande föreskrifter om allmänna grun­ gällande föreskrifter om allmänder angående försäkring med stats­ na grunder angående försäkring med bidrag mot förluster på grund av statsbidrag mot förluster på grund av smittsamma husdjurssjukdomar, av­ smittsamma husdjurssjukdomar, för sättning till sådan regleringsfond, avsättning till sådan regleringsfond, som av trafikförsäkringsanstalt bil­ som av trafikförsäkringsanstalt bildas enligt gällande villkor och före- das enligt gällande villkor och före­

Kungl. Maj.ts proposition nr 93. 21

skrifter för utövande av trafikförsäk­ skrifter för utövande av trafikförsäkringsrörelse, ävensom, med nedan ringsrörelse, ävensom, med nedan anangiven inskränkning, för ökning av given inskränkning, för ökning av ututjämningsfonderna, i den mån den­ jämningsfonderna, i den mån denna na ökning icke överstiger vinsten å ökning icke överstiger vinsten å själsjälva försäkringsrörelsen. Denna va försäkringsrörelsen. Denna vinst vinst skall beräknas till ett belopp, skall beräknas till ett belopp, som utsom utgör skillnaden mellan gör skillnaden mellan

å ena sidan summan av följande å ena sidan summan av följande inkomstposter, nämligen: inkomstposter, nämligen:

a) ingående försäkringsfond för a) ingående försäkringsfond för egen räkning, egen räkning,

b) premieinkomst för egen räk­ b) premieinkomst för egen räkning, ning,

c) 4 procent ränta å post a); c) 4 procent ränta å post a);

å andra sidan summan av följan­ å andra sidan summan av följande de utgiftsposter, nämligen: utgiftsposter, nämligen:

d) utbetalningar för egen räkning d) utbetalningar för egen räkning för försäkringsfall, för försäkringsfall,

e) förvaltningskostnader för egen e) förvaltningskostnader för egen räkning, räkning,

f) utgående försäkringsfond för f) utgående försäkringsfond för egen räkning. egen räkning.

Avdrag för -—------- av brandskada. Avdrag för------ -----av brandskada.

Med utjämningsfond — — — för­ Med utjämningsfond------------- försäkringsaktiebolags reservfond. säkringsaktiebolags reservfond.

Den på------------ livräntor, undan­ Den på------------ livräntor, undantaget). taget).

Nedsättning av försäkringsfond för Nedsättning av försäkringsfond för egen räkning, av premieåterbärings- egen räkning, av säkerhetsfond samt reserv, av säkerhetsfond samt av i av i första stycket omnämnd reservförsta stycket omnämnda reservfond fond för ömsesidig kreatursförför ömsesidig kreatursförsäkringsan- säkringsanstalt och regleringsfond stalt och regleringsfond för trafik- för trafikförsäkringsanstalt ävensom försäkringsanstalt ävensom minsk­ minskning av utjämningsfonderna ning av utjämningsfonderna skall an­ skall anses som intäkt. Sker ändring ses som intäkt. Utbetald premieåter­ av bolagsordningen, varigenom anbäring får avdragas som utgift. Sker stalten får rätt att på annat sätt än ändring av bolagsordningen, varige­ ovan sagts disponera vid denna lags nom anstalten får rätt att på annat ikraftträdande befintlig utjämningssätt än ovan sagts disponera vid den­ fond, för vilken bestämmelser om inna lags ikraftträdande befintlig ut­ skränkt dispositionsrätt funnits, eljämningsfond, för vilken bestämmel­ ler utjämningsfond, som bildats efter ser om inskränkt dispositionsrätt lagens ikraftträdande, skall fonden

22 K ungt. Maj:ts proposition nr 93-

funnits, eller utjämningsfond, som anses härigenom undergå minskning bildats efter lagens ikraftträdande, med hela det belopp, vartill den uppskall fonden anses härigenom under­ gick före ändringen. gå minskning med hela det belopp, vartill den uppgick före ändringen.

Avdrag må icke ske för avsättning Utöver vad ovan stadgats må avtill omedelbar eller framtida vinst­ drag icke ske för avsättning till omeutdelning till försäkringstagare. delbar eller framtida vinstutdelning

till försäkringstagare.

3. Vid beräkning av överskottet 3. Vid beräkning av nettointäkt å livförsäkringsrörelse må av livförsäkringsrörelse från bruttointäkten avdrag göras skall följande iakttagas. förutom för driftkostnader, som av­ Med inländsk försåkringsanstalt ses i 29 §, för avsättning till för­ förstås i denna lag, förutom försäksäkringsfond för egen räkning, pre- ringsbolag, jämväl sådan understödsmieåterbäringsrescrv, i lag föreskri­ förening, som enligt sina stadgar ven säkerhetsfond, utjämningsreser- äger meddela livförsäkring med kaver och livränteförsäkringsrörelsens pitalunderstöd överstigande 500 krogarantifonder ävensom för avsättning nor för medlem.

av ränta till vinstreserv. Såsom inländska försäkringar an­

Med utjåmningsreserv förstås här ses dels försäkringar, som försäkfond (såsom katastrofreserv, riskut­ ringsanstalt meddelat i direkt förjämningsfond m. fl.), vilken enligt av säkringsrörelse här i riket, dels ock Konungen stadfästa grunder eller bo­ återförsäkringar, som inländsk förlagsordningen må användas endast säkring sanstalt meddelat åt annan till att helt eller delvis täcka förlust inländsk försåkringsanstalt. på dödlighet, sjuklighet och invalidi­ Till utländsk återförsäkringsrörelse tet samt efter sådan disposition kvar­ hånföres rörelse, avseende återförstående förlust på rörelsen i dess hel­ säkringar, som inländsk försäkringshet, i den mån densamma icke kan anstalt meddelat åt eller tagit hos uttäckas av andra till framtida förfo­ ländsk försåkringsanstalt. gande avsatta medel. Som utjåmnings- Vid beräkning av nettointäkt av reserv skall ej anses i lag föreskriven rörelse, avseende inländssäkerhetsfond eller försäkringsaktie­ ka försäkringar och för­

bolags reservfond. säkringar, som meddelats Med garantifond för livränteför- i direkt försäkringsrörel­

säkringsrörelsen förstås hår fond, se utom riket, skall såsom brutsom avsatts av överskottet på denna tointäkt upptagas intäkt av kapitalrörelse och som enligt av Konungen och fastighetsförvaltning. fastställda grunder eller bolagsord­ I bruttointäkten inräknas jämväl ningen må användas endast till vinst­ vinst vid försäljning av eller vid upputdelning å livrånteförsäkringar eller skrivning av värdet å andra tilltill att helt eller delvis täcka förlust gångar än inventarier eller för stadiginom denna rörelse på dödlighet, varande bruk i rörelsen avsedda fas-

Kungl. Maj:ts proposition nr 93. 23

sjuklighet och invaliditet samt efter tigheter ävensom hyresvärde av fassådan disposition kvarstående förlust tighet, som använts i livförsäkringspå rörelsen i dess helhet, som icke rörelsen. Har försäkringsanstalt hos kan täckas av andra till framtida för­ utländsk försäkringsanstalt återför-

fogande avsatta medel. säkrat inländsk livförsäkring eller i

Med vinstreserv förstås här fond, direkt försäkringsrörelse utom riket som omfattar försäkringstagarna in­ meddelad livförsäkring utan att hos dividuellt tilldelade men till dem ej sig behålla premiereserven, skall så­

utbetalade vinstmedel. som ränteintäkt anses ränta å värdet

Avdrag för ökning av utjämnings- av återförsäkrarens ansvarighet enreserverna må icke ske i den mån de­ ligt den räntefot, som legat till grund samma genom ökningen komma att för premieberäkningen. överskjuta två procent av samman­ Från bruttointäkten må avräknas lagda risksumman för kapitalförsäk­ dels ränta å gäld, dels, såvitt angår ring för dödsfall med avdrag av den fastighetsförvaltning, annan enligt del därav, för vilken återförsäkrare 25 § avdragsgill omkostnad för fas­

svara. tighet än nyss sagts, dels förlust vid

Med risksumma för kapitalförsäk­ försäljning av andra tillgångar än inring för dödsfall förstås här det be­ ventarier eller för stadigvarande bruk lopp, som är att anse som utsatt för i rörelsen avsedda fastigheter, dels

dödsrisk. belopp varmed värdet ä nyss angivna

Nedsättning av försäkringsfond för tillgångar enligt bestämmelserna i egen räkning, premieåterbäringsre- denna lag nedskrivits, dels 5 procent serv, säkerhetsfond, utjämningsreser- av vad som återstår av bruttointäkver och garantifonder skall anses som ten efter avdrag som ovan sagts, dels intäkt. Utbetald premieåterbäring och ock 5 kronor för varje direkt tecknad vinst å livränteförsäkring, vilken ut­ kapitalförsäkring; såsom en enda betalts ur garantifond för dglik för­ försäkring anses härvid alla kapitalsäkring, få avdragas såsom utgift. försäkringar, som samtidigt tecknats Sker ändring av grunder eller bolags­ på samma persons eller samma perordning, varigenom anstalten får rätt soners liv. Avdrag må dock icke ske att disponera utjämningsreserv eller för försäkringstagare tillkommande garantifond på annat sått än ovan ränta å återbäringsmedel. sagts, skall fonden anses härigenom Därest de sammanlagda risksumundergå minskning med hela det be­ morna för återförsäkringar, som inlopp, vartill den uppgick före änd­ ländsk försäkringsanstalt meddelat

ringen. åt utländsk försäkringsanstalt, upp­

Avdrag må icke ske för annan av­ gå till minst en procent av de samsättning till omedelbar eller framtida manlagda risksummorna för den vinstutdelning åt försäkringstagarna förstnämnda anstaltens samtliga livän dels avsättning till garantifond för försäkringar, skall såsom nettoinlivränteförsälcringsrörelsc dels ock täkt av u 11 ä n d s k återförsä kavsättning, enligt av Konungen stad- ringsrörclse upptagas överskott

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

fästa grunder, av ränta till vinstre­ å sådan rörelse. Utvisar den utländsserv för direkt tecknade kapitalför- ka återförsåkringsrörelsen i fall som såkringar tillhörande anstaltens här nyss sagts underskott, må detta avi riket drivna rörelse. räknas från den skattepliktiga netto­

Vid tillämpningen av 30 § räknas intäkten av kapital- och fastighetskapitalförsäkring, som är kombinerad förvaltningen. Vid tillämpning av med livränteförsäkring, under viss förenämnda regel skall med en livförutsättning som livränteförsäkring försäkrings risksumma vid en viss (se anvisningarna till 31 §). tidpunkt förstås den största ökning

av nettokapitalvärdet av försäkringsanstalts förpliktelser på grund av försäkringen, som kan uppkomma genom försäkringsfall vid ifrågavarande tidpunkt. Med nämnda nettokapitalvärde förstås kapitalvärdet av försäkringsanstalts förpliktelser på grund av försäkringsavtalet, minskat med kapitalvärdet av försäkringstagarens förpliktelser på grund av

samma avtal.

4. Vid beräkning av ränteskatte- 4. Erfordras på grund av bestämunderlaget skall, där ej särskilda för­ melserna i 30 § eller anvisningarna hållanden påkalla annat, räntan å till samma paragraf uppdelning av premiereserven beräknas å medelta­ intäkt eller avdrag mellan olika delar let av dess belopp vid årets början av försäkringsanstalts verksamhet, och slut efter den räntefot, som legat skall fördelningen av intäkten eller till grund för dess beräkning; i fråga avdraget ske på skäligt sätt.

om ränte- och kapitalförsäkringsanstalt sättes räntan å premiereserven lika med det belopp, vilket såsom

ränta gottskrivits besparingsfonden,

med avdrag av den ränta, som under året utbetalts till besparingsf ondens

delägare.

Ränteskatteunderlaget må dock aldrig överstiga på följande sått begränsade, på livförsäkringsrörelsen belöpande andel av behållningen å anstaltens hela verksamhet, nämligen dels summan av överskottet å livförsäkringsrörelsen, beräknat på sätt i

punkt 3 sagts, och de inkomstbelopp,

vilka i beskattningsavseende äro att hänföra till annan förvärvskälla än

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

1. Med pension förstås dels pen­ 1. Med pension förstås dels belopp, sion, som utgår på grund av föregå­ som annorledes än i följd av försäkende tjänsteförhållande, dels ock be­ ring utgår på grund av föregående lopp, som utgår på grund av pensions­ tjänsteförhållande, dels belopp, som försäkring. utgår enligt lagen om folkpensione­

ring, dels ock belopp som utgår på

grund av pensionsförsäkring vare sig

denna tagits i samband med tjänst

eller annorledes.

Till pensionsförsäkring hånföres: Med pensionsförsäkring

1) sådan livränteförsäkring, enligt förstås livförsäkring, enligt vilken icvilken livsvarig livränta skall börja ke skola utgå andra försäkringsbe­

utgå vid viss ålder (ålderspension) el­ lopp än

ler vid varaktig arbetsoförmåga (in­ 1) ålderspension, utgående högst validpension); under den försäkrades livstid,

2) livränteförsäkring, vilken är att 2) invalidpension, utgående högst anse som änke- eller pupillförsäkring så länge den försäkrade är arbetso- (familjepension), dock, försåvitt frå­ förmögen eller har nedsatt arbetsförga är om pension till änka, allenast måga,

om livräntan är livsvarig; samt 3) efterlevandepension eller

26 Kungi. Maj:ts proposition nr 93.

3) försäkring, vilken utgör en kom­ 5) med ålders-, invalid- eller efterbination av livränteförsäkring som i levandepension förenat kapitalbelopp, 1) eller 2) sägs och kapitalförsäkring, som utgår i samband med att pensio­

i följande fall: nen börjar utbetalas eller upphör el­

a) därest med livränteförsäkring ler försäkringen upphör. kombinerats kapitalförsäkring å be­ Ålderspension, som här avses, må lopp sammanlagt ej överstigande liv­ icke börja utgå vid lägre ålder än 55 räntas dubbla årsbelopp, skolande år, såvida icke med hänsyn till den härvid i fråga om änke- och pupill­ försäkrades yrke eller andra omstänförsäkring såsom årsbelopp anses den digheter (t. ex. varaktig arbetsoförårliga pension, som tillförsäkrats en­ måga) lägre pensionsålder kan anses bart änka; skälig.

b) därest vid försäkring av ålders­ Med efterlevandepension förstås pension avtalats, att pensionen skall pension, som efter den försäkrades utgå ett visst garanterat antal år, obe­ död utgår högst så länge viss eller roende av om den försäkrade efter vissa i försäkringsavtalet angivna peruppnådd pensionsålder avlider innan soner leva. det garanterade antalet år uppnåtts; Såsom efterlevandepension skall

c) därest vid försäkring, varom i ock anses pension, som utgår efter b) sägs, pensionsåldern är högst 70 den försäkrades död oberoende av år och, för den händelse dödsfall in­ viss pensionstagares liv, (försörjträffar före pensionsåldern, ett högst ningsränta) under förutsättning med ålderspensionen lika årsbelopp a) att försörjnings räntan är föreskall utgå under ett garanterat antal nad med livsvarig ålderspension eller

år; eller med sådan livsvarig efterlevandepen­

d) därest livsvarig livränta till för­ sion till maka eller barn, vilken skall mån för efterlevande änka eller barn börja utgå omedelbart efter den förskall, oavsett för månst agarens döds­ säkrades död, samt att försörjningsfall, utgå under ett garanterat antal räntans årsbelopp icke överstiger den år efter försörjarens död. livsvariga pensionens årsbelopp,

Under 3 b), c) eller d) bär ovan b) att försörjningsräntan skall utomförmäld försäkring skall dock gå under högst tjugu år, dock med icke, för såvitt den ej tillika uppfyl­ den inskränkningen att, då räntan är ler villkoren enligt 3 a), anses såsom förenad med livsvarig ålderspension, pensionsförsäkring, med mindre det räntan likväl icke må utgå längre än garanterade antalet år år högst tjugu till den tidpunkt, då den försäkrade och det i avtalet stadgats, att rätt till skulle hava fyllt 90 år, och ej heller, återköp eller belåning av försäkring­ vid pensionsålder över 70 år, under en ej skall föreligga och ej heller längre tid än som motsvarar skillnarätt till sådan förändring av utbetal- den mellan 90 år och pensionsåldern, ningssättet, att försäkringen upphör c) att premier för försörjningsränatt vara av sådan art, som ovan i tan och den med denna förenade livs­

denna anvisning sågs. variga pensionen skola erläggas un­

Utgör i annat fall än här ovan der tid, som icke med mera än fem sagts försäkring en kombination av år understiger den tid under vilken

Kungl. Maj:ts proposition nr 93- 27

livränte- och kapitalförsäkring, skall försörjningsräntan enligt avtalet försäkringen anses uppdelad på en längst skall utgå, samt att icke vid kapitalförsäkring och en livrånteför- utgången av något kalenderår under

säkring. förstnämnda tid det sammanlagda

Olycksfallsförsäkring räknas icke beloppet av erlagda premier överstisåsom pensionsförsäkring. ger det belopp, som vid samma tid- Med livsvariga livräntor avses så- punkt skulle hava erlagts, om predana livräntor, som upphöra att utgå miebetalningen jämnt fördelats å tid, först vid dödsfall eller, beträffande som med fem år understiger den änka, vid dödsfall eller omgifte. tid under vilken försörjningsräntan

längst skall utgå, samt d) att i avtalet stadgats, att rätt till återköp eller belåning av försäkringen icke skall föreligga och ej heller rätt till sådan förändring av försäkringen, att den upphör att vara

pensionsförsäkring.

Vid tillämpningen av bestämmelserna under a) i nästföregående stycke skall efterlevandepension till den försäkrades änka anses såsom livsvarig, även om pension skall upphöra

vid omgifte.

Kapitalbelopp, som utgå på grund av pensionsförsäkring, må tillsammans icke överstiga det högsta årliga beloppet av ålders- eller invalidpensionen, ökat, om efterlevandepension skall utgå till make, med det högsta årliga beloppet av efterlevan­

depensionen.

Skall enligt avtal om pensionsförsäkring ålderspension eller invalidpension upphöra eller nedsättas viss tid efter det pensionsåldern eller arbetsoförmågan inträtt eller skall annan efterlevandepension än försörjningsränta upphöra eller nedsättas viss tid efter den försäkrades död må denna tid icke understiga fem år eller, i fråga om ålderspension vars årsbclopp icke överstiger 3 000 kro­

nor, två år.

Med kapitalförsäkring

28 Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

förstås annan livförsäkring än pen­

sionsförsäkring.

Innehåller avtal om livförsäkring,

förutom utfästelse som avtal om pen­

sionsförsäkring enligt vad ovan sagts

må innehålla, jämväl annan utfäs­

telse, må försäkringen anses uppde­

lad på en pensionsförsäkring och en

kapitalförsäkring.

Kan livförsäkring, vilken innehål­

ler i nästföregående stycke omförmäl-

da utfästelser, icke uppdelas på sätt

där sägs, enär pensionens storlek icke

bestämts eller annan omständighet

av betydelse för uppdelningen icke är

känd, må uppdelningen ske enligt

grunder, som fastställas av Kungl.

Utan hinder av vad ovan stadgats

må pensionsförsäkring, för vilken

premiebetalningen skall vara full­

gjord inom fem år från försäkrings­

avtalets ingående, anses som kapital­

försäkring, därest förbehåll härom

intagits i avtalet vid dess ingående.

Premiebefrielseförsäkring skall an­

ses tillhöra samma slag av försäk­

ring som huvudförsäkringen.

För att försäkring skall anses ha­

va tagits i samband med tjänst er­

fordras, att enligt anställningsavta­

let skyldighet föreligger för arbetsta­

gare att hava sådan försäkring eller

att, om sådan skyldighet icke före­

ligger, premier för försäkringen sko­

la gäldas av arbetsgivaren eller av

denne jämte arbetstagaren. För att

sjuk- eller olycksfallsförsäkring skall

anses hava tagits i samband med

tjänst erfordras utöver vad förut

sagts, att anmälan angående nyss­

nämnda förhållanden skett hos för-

säkringsanstalten. Försäkring enligt

lagen om försäkring för olycksfall i

Kunql. Maj.ts proposition nr 93. 29

arbete anses icke såsom försäkring,

tagen i samband med tjänst.

10. Susom livränta anses, förutom 10. Ändras försäkringsavtal så, egentlig livränta, övriga på grund av att pensionsförsäkring helt eller del­

pensionsförsäkring utfallande försäk­ vis övergår till kapitalförsäkring, ringsbelopp, jämväl sådana belopp, skola mot kapitalförsäkringen sva­

som på grund av försäkringsavtalet rande premiereserv och övriga tillgo­

utbetalas vid återköp eller premie­ dohavanden vid tidpunkten för änd­

återbetalning vid dödsfall. Ändras ringen anses såsom på grund av penförsäkringsavtal så, att pensionsför­ sionsförsäkringen utbetalt belopp. säkring helt eller delvis övergår till kapitalförsäkring, skola mot kapitalförsäkringen svarande premiereserv och övriga tillgodohavanden vid tidpunkten för ändringen anses såsom på grund av försäkringen utbetalt belopp.

1. Skattskyldig äger att från in­ 1. Skattskyldig äger att från intäkten av sin tjänst avdraga avgifter, täkten av sin tjänst avdraga avgifter, som han på grund av tjänsten erlagt som han i samband med tjänsten erför egen pensionering, vare sig avgif­ lagt för egen eller efterlevandes penterna erlagts till arbetsgivaren, till sionering, vare sig avgifterna erlagts särskild för ändamålet bildad kassa till arbetsgivaren, till särskild för äneller till försäkringsanstalt. Likaledes damålet bildad kassa eller till försäk­

får avdrag äga rum för avgifter, som ringsanstalt. Avdrag för sådana avpå grund av tjänsten erlagts för över- gifter må dock ske endast om pensiolevelseränteför säkring såsom änke- neringen anordnats på sätt i anvisoch pupillförsäkring o. dgl. Angåen­ ningarna till 31 § föreskrives som

de skattskyldigs rätt till avdrag för villkor för att livförsäkring skall avgifter, som han annorledes än på hänföras till pensionsförsäkring. Angrund av tjänst eller anställning er­ gående skattskyldigs rätt till avdrag lagt för egen pensionsförsäkring samt för avgifter, som han annorledes än

för änke- och pupill försäkring, se i samband med tjänst erlagt för egen

46 § 2 mom. eller efterlevandes pensionering, se

46 § 2 inom.

1. Har skattskyldig för försäkring, 1. Avdrag må icke åtnjutas för som avses i 46 § 2 mom. första styc­ premier och andra avgifter i de fall, ket 3), uppburit vinstutdelning eller där avgifterna åro att betrakta såsom premieåterbäring, skall vad sålunda utgifter för levnadskostnader, vilka uppburits avräknas från premiernas enligt 20 § icke åro avdragsgilla, men belopp, så att blott vad därefter åter- där det utgivna beloppet utgör skat-

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

står av verkligen utbetalda premier tepliktig inkomst för den vilken befår avdragas, dock högst 200 kronor, loppet kommit till godo, t. ex. då av- Har vinstutdelning och premieåterbä- gifterna erlagts för försäkring å hemring överstigit de under året erlagda biträde, v.

premiernas belopp, utgör enligt 19 §

överskottet icke skattepliktig intäkt.

2. Verksamhet på grund av an­ 2. Verksamhet på grund av anställställning i svenskt företag anses ut­ ning i svenskt företag anses utövad övad här i riket, även om tjänstin­ här i riket, även om tjänstinnehavanehavaren i och för sin tjänst måste ren i och för sin tjänst måste göra göra tillfälliga besök utomlands eller tillfälliga besök utomlands eller ununder längre tid uppehålla sig där­ der längre tid uppehålla sig därstästädes under kringresande (t. ex. des under kringresande (t. ex. hanhandelsresande). Förmåner, som delsresande). Förmåner, som härröra härröra av ett förutvarande tjänste- av ett förutvarande tjänsteförhållanförhållande (pension, vissa undan- de (pension, vissa undantagsförmåtagsförmåner o. s. v.) och åtnjutas ner o. s. v.) och åtnjutas av person, av person, som icke är bosatt eller som icke är bosatt eller stadigvaranstadigvarande vistas här i riket, be­ de vistas här i riket, beskattas i Sveskattas i Sverige, om den tidigare rige, om den tidigare verksamheten verksamheten huvudsakligen utövats huvudsakligen utövats härstädes. härstädes. För sådan person förelig­ För sådan person föreligger däremot ger däremot ej skattskyldighet för ej skattskyldighet för pension, livlivränta eller andra enligt 31 § med ränta eller andra enligt 31 § med ininkomst av tjänst likställda förmå­ komst av tjänst likställda förmåner, ner, som icke åtnjutas på grund av som icke åtnjutas på grund av något något tjänsteförhållande. tjänsteförhållande.

6. Till pensionsanstalter, som icke 6. Med pensionsstiftelse avses, föräro bolag, räknas inrättning, själv­ utom pensionsstiftelse bildad enligt

ständig fond eller annan stiftelse, vil­ lagen om aktiebolags pensions- och kens kapital och avkastning må an­ andra personalstiftelser, jämväl invändas endast till pensioner på grund rättning, självständig fond eller anav tjänst eller annan arbetsanställ- nan stiftelse, vilkens kapital och avning, därest genom föreskrifter i reg­ kastning må användas endast till penlementet eller eljest trygghet ska­ sioner på grund av tjänst, därest gepats för att anstalten så länge den nom föreskrifter i reglementet eller består skall hava sådant ändamål eljest trygghet skapats för att stiftelsamt att vid dess upplösning återstå­ sen så länge den består skall hava ende medel antingen jämväl skola sådant ändamål samt att vid dess användas för dylik pensionering eller upplösning återstående medel anock skola anslås till välgörande eller tingen skola användas för dylik peneljest allmännyttigt ändamål. Pen- sionering eller ock skola anslås till

Kungl. Maj.ts proposition nr 93. 31

sionsstiftelser bildade enligt lagen välgörande eller eljest allmännyttigt

om aktiebolags pensions- och andra ändamål. personalstiftelser åro att hänföra till pensionsanstalter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1951. I samband med lagens ikraftträdande skall följande iakttagas:

1. Äldre bestämmelser skola, såvitt angår försäkringstagares beskattning, tillämpas vid 1951 års taxering, så ock vid eftertaxering för år 1951 eller tidigare år. I övrigt skola äldre bestämmelser gälla beträffande eftertaxering för år 1950 eller tidigare år.

2. Beträffande försäkring, som meddelats före den 1 januari 1951, skola äldre bestämmelser angående försäkringstagares beskattning jämväl i övrigt gälla efter nämnda dag, dock med följande undantag:

a) Avdrag må icke åtnjutas för avgifter, vilka efter ingången av år 1951 erläggas för försäkring, som avses i andra stycket av punkt 5 av anvisningarna till 28 § i deras äldre lydelse. Belopp, som utfaller på grund av försäkring av nyssnämnda slag, vilken meddelats före angivna tidpunkt, är skattepliktigt endast till så stor del, som enligt försäkringsteknisk beräkning motsvarar de avgifter, vilka erlagts före sagda tidpunkt.

b) Utgår livränta på grund av pupillförsäkring må avdrag, som avses i 32 § 2 mom. a) i dess äldre lydelse, icke åtnjutas, därest livräntan utgår i anledning av dödsfall, vilket inträffat efter ingången av år 1951.

c) I fråga om avdrag för avgifter, som avses i 46 § 2 mom. 3), skola de nya bestämmelserna gälla även beträffande försäkringar, som meddelats före den 1 januari 1951.

3. Vid beräkning av skattepliktig inkomst för försäkringsanstalt skall livförsäkring, som meddelats före den 1 januari 1951, hänföras till kapitalförsäkring, om den enligt äldre bestämmelser skolat hänföras till sådan försäkring.

4. I fråga om understödsförening, som enligt sina stadgar äger meddela livförsäkring med kapitalunderstöd överstigande 500 kronor för medlem, skall såsom nettointäkt upptagas dels den del av föreningens enligt 24 § i dess äldre lydelse och 25 § beräknade nettointäkt av fastighet, som efter förhållandet mellan premiereserven för kapitalförsäkringar, vilka meddelats före ingången av år 1951, och hela premiereserven belöper på nämnda försäkringar, dels ock den del av föreningens enligt 30 § beräknade nettointäkt av livförsäkringsrörelse, som efter förhållandet mellan premiereserven för kapitalförsäkringar, vilka meddelats efter ingången av år 1951, och premiereserven för samtliga kapitalförsäkringar belöper pa de efter 1951 års ingång meddelade kapitalförsäkringarna.

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt.

Härigenom förordnas, att 4 § 1 inom, 7 § och 10 § 2 mom. förordningen den 26 juli 19471 om statlig inkomstskatt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

4 §.

4 §.

1 mom. Från sammanlagda — 1--mom. Från sammanlagda —

kommunal samfällighet. -------kommunal samfällighet.

Skattskyldig, som varit här i riket Skattskyldig, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av bosatt under hela eller någon del av beskattningsåret, äger jämväl åtnjuta beskattningsåret, äger jämväl åtnjuta avdrag för periodiskt understöd eller avdrag för periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetal­ därmed jämförlig periodisk utbetalning samt för avgifter för pensions­ ning samt för pensionsavgifter enligt försäkring och för annan personför­ lagen om folkpensionering ävensom säkring, allt i den omfattning som i för avgifter för pensionsförsäkring 46 § 2 mom. kommunalskattelagen och för annan personförsäkring, allt sägs. i den omfattning som i 46 § 2 mom.

kommunalskattelagen sägs.

7 §• 7 §•

Från skattskyldighet —---- — hus­ Från skattskyldighet----------- hushållningssällskap : hållningssällskap :

för all inkomst; för all inkomst;

e) akademier samt Nobelstiftel­ e) akademier samt Nobelstiftelsen, så ock allmänna undervisnings­ sen, så ock allmänna undervisningsverk, sådana sammanslutningar av verk, sådana sammanslutningar av studerande vid rikets universitet och studerande vid rikets universitet och högskolor i vilka de studerande en­ högskolor i vilka de studerande enligt gällande stadgar äro skyldiga att ligt gällande stadgar äro skyldiga att vara medlemmar, sjömanshus, sven­ vara medlemmar, sjömanshus, svenska skeppshypotekskassan, järnkon­ ska skeppshypotekskassan, järnkontoret, så länge kontorets vinstmedel toret, så länge kontorets vinstmedel användas till allmänt nyttiga ända­ användas till allmänt nyttiga ändamål och kontoret icke lämnar utdel- mål och kontoret icke lämnar utdel-

1 Senaste lydelse av 4 § 1 mom. se 1948: 764 samt av 10 § 2 mom. se 1949: 67.

Iiungl. Maj.ts proposition nr 93. 33

ning åt sina delägare, aktiebolaget ning åt sina delägare, aktiebolaget tipstjänst, svenska penninglotteriet tipstjänst, svenska penninglotteriet

aktiebolag, pensionsanstalter som aktiebolag, pensionsstiftelser, andra icke åro bolag, understödsföreningar, understödsföreningar än sådana, som jämlikt lagen om aktiebolags pen­ enligt sina stadgar äga meddela liv­

sions- och andra personalstiftelser försäkring med kapitalunderstöd bildade stiftelser för arbetslöshetsun­ överstigande 500 kronor för medlem, derstöd, sjukhjälp eller hjälp vid jämlikt lagen om aktiebolags penolycksfall, sådana ömsesidiga försäk­ sions- och andra personalstiftelser ringsbolag för försäkring av egen­ bildade stiftelser för arbetslöshetsundom» å vilka lagen om försäkrings­ derstöd, sjukhjälp eller hjälp vid rörelse icke äger tillämpning eller olycksfall, sådana ömsesidiga försäkvilkas verksamhetsområden falla ringsbolag för försäkring av egenutanför Stockholm och omfatta alle­ dom, å vilka lagen om försäkringsnast visst län eller del av län, även­ rörelse icke äger tillämpning eller vilsom sådana ömsesidiga olycksfalls- kas verksamhetsområden falla utanförsäkringsbolag, som avses i lagen för Stockholm och omfatta allenast om försäkring för olycksfall i arbete: visst län eller del av län, ävensom så­

dana ömsesidiga olycksfallsförsäk-

ringsbolag, som avses i lagen om för­

säkring för olycksfall i arbete:

för all inkomst; för all inkomst;

i) kyrkor, sjukvårdsinrättningar f) kyrkor, sjukvårdsinrättningar ------- — statlig inkomstskatt. —------- statlig inkomstskatt;

j) understödsföreningar, som enligt sina stadgar äga meddela livförsäkring med kapitalunderstöd överstigande 500 kronor för medlem och som bedriva jämväl annan verksamhet än livförsäkringsverksamhet: för all inkomst, sam belöper på annan än till livförsäkring hänförlig verksamhet.

Att personer — -—- — samma pa­ Att personer------------ - samma paragraf. ragraf.

10 §. 1« §•

2 in o m. Den statliga —------- be­ 2 in o in. Den statliga —------- beskattningsbara inkomsten; skattningsbara inkomsten;

c) för försäkringsanstalter, i den c) för försäkringsanstalter, i den män de driva livförsäkringsrörelse; mån de driva livförsäkringsrörelse:

tjugufem procent av den beskatt­ tio procent av den beskattningsbaningsbara inkomsten; samt ra inkomsten; samt

:{ liihnng till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 93.

34 Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

d) för andra —------- beskattnings­ d) för andra----------- beskattningsbara inkomsten. bara inkomsten.

Vid tillämpningen av bestämmel­ Vid tillämpningen av bestämmelserna under a) och c) här ovan skall serna under a) och c) här ovan skall iakttagas att, därest försäkringsanstalt iakttagas att, därest försäkringsandriver jämväl annan försäkringsrö­ stalt driver jämväl annan försäkrelse än livförsäkringsrörelse, skat­ ringsrörelse än livförsäkringsrörelse, ten skall beräknas enligt c), såvitt skatten skall beräknas enligt bestämangår svensk anstalt, allenast beträf­ melsen under c) allenast beträffanfande den del av anstaltens beskatt­ de den del av anstaltens beskattningsbara inkomst som efter förhål­ ningsbara inkomst, som efter förhål­

landet mellan den i för säkring stek- landet mellan den skattepliktiga net­

niskt hänseende till livförsäkrings­ tointäkten av livförsäkringsrörelsen

verksamheten hånförliga nettointäk­ och anstaltens sammanlagda skatte­

ten och anstaltens sammanlagda net­ pliktiga nettointäkt belöper å livför-

tointäkt belöper å livförsäkringsrörel­ säkr ingsrörel sen. sen och, såvitt angår utländsk anstalt, allenast i fråga om den del av nämnda

inkomst som efter förhållandet mellan den skattepliktiga nettointäkten av livförsäkringsrörelsen och anstaltens sammanlagda skattepliktiga net­

tointäkt av försäkringsrörelse belöper

å livförsäkringsrörelsen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1951.

Vad som stadgas i övergångsbestämmelserna till lagen den 1950 (nr ) om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370) skall äga motsvarande tillämpning beträffande taxeringen till statlig inkomstskatt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93. 35

Förslag

till

förordning angående upphävande av förordningen den 28 maj 1943 (nr 265) om begränsning av skatt för svensk livförsäkringsanstalt.

Härigenom förordnas, att förordningen den 28 maj 1943 om begränsning av skatt för svensk livförsäkringsanstalt skall upphöra att gälla med utgången av år 1950. Förordningen skall dock alltjämt äga tillämpning beträffande skatt, som påförts eller påföres på grund av 1950 eller tidigaTe års taxering.

Förslag

till

lag angående upphävande av lagen den 30 juni 1937 (nr 664) om beräkning i vissa fall av skattepliktig intäkt på grund av pupillpension från staten.

Härigenom förordnas, att lagen den 30 juni 1937 om beräkning i vissa fall av skattepliktig intäkt på grund av pupillpension från staten skall upphöra att gälla med utgången av år 1950. Lagen skall dock alltjämt äga till- Jäinpning beträffande pupillpension, som utgår i anledning av dödsfall, vilket inträffat före utgången av år 1950.

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt.

Härigenom förordnas, att 3 § 2 mom. och 6 § 1 mom. förordningen den 26 juli 1947 om statli; förmögenhetsskatt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

2 m o m. Såsom tillgångar vid 2 in o m. Såsom tillgångar- vid förmögenhetsberäkningen upptagas förmögenhetsberäkningen upptagas icke: icke:

a) kapitalvärdet av kapitalförsäk­ a) kapitalvärdet av kapitalförsäkring; ring;

b) rätt till undantagsförmåner b) rätt till undantagsförmåner,

samt till pension och annan förmån, till pension eller annan livränta, som

som åtnjutes på grund av förutva­ utgår på grund av försäkring, till rande tjänsteförhållande, ävensom pension och annan förmån, som an-

till sådan livränta, varom förmäles i norledes än i följd av försäkring åt­

32 § 2 mom. a)—c) kommnnalskat- njutes på grund av förutvarande telagen; tjänsteförhållande samt till livränta

som, enligt vad i lag eller särskild

författning är stadgat, annorledes ån

på grund av försäkring utgår vid

sjukdom eller olycksfall i arbete el­

ler under militärtjänstgöring;

c) rätt till------- — avsedd kassa. c) rätt till------- — avsedd kassa.

1 m o m. Skyldighet att------------ 1 in o in. Skyldighet att-----------i riket. i riket.

Medlem av-------- — för förmögen­ Medlem av------------ för förmögenhet. het.

För skattskyldiga ------------medde­ För skattskyldiga------- — meddelade föreskrifter. lade föreskrifter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93- 37

Hypoteksföreningar, bostadskredit- Hypoteksföreningar, bostadskreditföreningar------------för förmögenhet. föreningar------------för förmögenhet.

Utländska försäkringsanstalter äro frikallade från skattskyldighet för förmögenhet, som hänför sig till hår i riket bedriven livförsäkringsrörelse.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1951. Dock skola bestämmelserna i 3 § 2 mom. i sin äldre lydelse tillämpas vid 1951 års taxering ävensom vid eftertaxering för år 1951 eller tidigare år samt bestämmelserna i 6 § 1 mom. i sin äldre lydelse gälla vid eftertaxering för år 1950 eller tidigare år.

38 Kungl. Mcij.ts proposition nr 93.

Förslag

till

förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379).

Härigenom förordnas, att 29 § 1 mom., 31 §, 33 § och 35 § 1 mom. taxeringsförordningen den 28 september 1928* 1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 mom. Allmän självde­ 1 in o m. Allmän självdeklaration —• — — före taxe­ klaration -— — — före taxeringsåret. ringsåret. Har skattskyldig----------- och skul­ Har skattskyldig------- — och skulder. der. Svenskt aktiebolag------------ utdel­ Svenskt aktiebolag — — — utdelningens belopp. ningens belopp. Inländsk försäkringsanstalt, som Inländsk försäkringsanstalt, som är skattskyldig för inkomst av för­ är skattskyldig för inkomst av försäkringsrörelse, skall i allmän själv­ säkringsrörelse, skall i allmän självdeklaration jämväl meddela uppgift deklaration jämväl meddela uppgift i i de avseenden, som omförmälas i de avseenden, som omförmälas i ananvisningarna till 30 § kommunal­ visningarna till 30 § kommunalskat­

skattelagen. telagen. Motsvarande gäller beträffande utländsk försäkringsanstalt, som här i riket drivit livförsäkringsrörelse, dock endast såvitt angår den till nämnda rörelse hänförliga verksamheten. Med inländsk försäkringsanstalt förstås i denna förordning, förutom försäkringsbolag, jämväl sådan understödsförening, som enligt sina stadgar äger meddela livförsäkring med kapitalunderstöd överstigande

500 kronor för medlem.

Utländsk försäkringsanstalt, som Utländsk försäkringsanstalt, som här i riket drivit försäkringsrörelse, här i riket drivit försäkringsrörelse, skall i allmän självdeklaration i stäl- skall i allmän självdeklaration läm-

1 Senaste lydelse av 39 § 1 mom. och 33 § se 1948:763, av 31 § se 1938: 374 samt av 35 §

1 mom. se 1935: 255.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93. 39

let för uppgifter enligt första styc­ na uppgift å premieinkomsten här

ket punkterna 3) och 5) lämna upp­ i riket, fördelad å dels livförsäkring, gift å premieinkomsten här i riket, dels sjöförsäkring, dels trafikförsäkfördelad å dels livförsäkring, dels sjö­ ring, dels sjuk- olycksfalls- och försäkring, dels trafikförsäkring, dels brandförsäkring och dels annan förbrandförsäkring och dels annan för­ säkring, samt uppgift å den eller de säkring samt uppgift å den eller de kommuner, där sysslomannen (genekommuner, där sysslomannen (ge­ ralagenten) haft kontor, ävensom, neralagenten) haft kontor, samt, då då flera kontor funnits, uppgift å de flera kontor funnits, uppgift å de vid vid varje kontor influtna premieinvarje kontor influtna premieinkoms­ komsterna, fördelade på nämnda oliterna, fördelade på nämnda olika slag ka slag av försäkring. Beträffande an­

av försäkring. nan än till livförsäkring hänförlig

verksamhet föreligger icke skyldig­

het för utländsk försäkringsanstalt

att lämna uppgifter enligt första styc­

ket punkterna 3) och 5).

Belopp, som------------ öretal bort­ Belopp, som —---------- öretal bortfalla.------------------------------------------- 4 falla.

Vid självdeklaration —- — — för­ Vid självdeklaration--------------föreningens bokföring. eningens bokföring.

Vid självdeklaration —---------dessa Vid självdeklaration------------ dessa uppgifter. uppgifter.

För verk------- — att utgiva. För verk — — — att utgiva.

För inländsk försäkringsanstalt För inländsk försäkringsanstalt skall utan anmaning därjämte av­ skall utan anmaning därjämte avlämnas bestyrkt avskrift av protokoll lämnas bestyrkt avskrift av protoeller annan handling, som utvisar, koll eller annan handling, som utvihuru vinst- och förlusträkningen sar, huru vinst- och förlusträkningen samt balansräkningen för beskatt­ samt balansräkningen för beskattningsåret slutgiltigt fastställts samt ningsåret slutgiltigt fastställts samt huru vinsten för samma år dispone­ huru vinsten för samma år dispone­

rats. rats. Vad sålunda stadgats skall dock

icke gälla beträffande försäkringsan­

stalt, som drivit enbart livförsäk­

ringsrörelse.

Till ledning — — —- föra han­ Till ledning------------föra handelsdel sböcker; böcker;

bl av försäkringsanstalt: b) av försäkringsbolag ävensom understödsförening, oavsett om för-

40 Kunffl. Maj:ls proposition nr 93.

eningen enligt denna förordning är

att anse såsom försäkringsanstalt el­

uppgift för envar, som under näst­ uppgift för envar, som under nästföregående år åtnjutit livränta eller föregående år uppburit belopp på

eljest erhållit belopp på grund av grund av försäkring av den art, att pensionsförsäkring hos anstalten, an­ skatteplikt för beloppet föreligger,

gående sådant belopp, angående sådant belopp,

dock att därest beloppet ej uppgått dock att uppgiftsskyldighet icke till tvåhundra kronor uppgiftsskyl- föreligger, därest under året uppburdiglxet icke äger rum med mindre na belopp sammanlaqt icke uppqå till för den, som åtnjutit intäkten, tillika 200 kronor; skall uppgivas annan intäkt;

c) av den------------utbetalts, angå­ c) av den-------------utbetalts, anende det utbetalda beloppet. gående det utbetalda beloppet.

I uppgift — — — avdrag skett. I uppgift------------avdrag skett.

Beträffande annan — — — för Beträffande annan — — — för lyftning. lyftning.

Vid fullgörande —--------nämnda •Vid fullgörande — — — nämnda debetsedel. debetsedel.

Arbetsgivare, som — — — i hu­ Arbetsgivare, som--------— i huvudbok. vudbok.

1 m o m. I särskilda — — — 1 m o m. I särskilda — — — hemvist; samt hemvist; samt e) av styrelse för försäkringsan- e) av styrelse för försäkringsbolag

stalt: eller understödsförening, oavsett om föreningen enligt denna förordning är att anse såsom försäkringsanstalt eller ej:

uppgift för — — — för försäk- uppgift för — — — för försäkrihgen. ringen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1951, dock att bestäm melserna i 33 § och 35 § 1 mom. skola träda i kraft den 1 januari 1952.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93. 41

Förslag

till

förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31 december 1945 (nr 896).

Härigenom förordnas att 3 §, 10 §, 11 §, 20 §, 46 § 2 inom., 100 § 2 mom., 103 § 1 inom. och anvisningarna till 46 § uppbördsförordningen den 31 december 19451 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Preliminär skatt------------fråga är. Preliminär skatt------- — fråga är.

Preliminär skatt — — — statlig Preliminär skatt — — — statlig förmögenhetsskatt. förmögenhetsskatt.

Preliminär skatt------------prelimi­ Preliminär skatt — -— — preliminär C-skatt. när C-skatt.

1. Preliminär A-skatt skall 1.Preliminär A-skatt skall utgöras för sådan inkomst av tjänst, utgöras för sådan inkomst av tjänst, som helt eller delvis utgår i penning­ som helt eller delvis utgår i penningar och som hänför sig till den skatt­ ar och som hänför sig till den skattskyldiges huvudsakliga arbetsanställ- skyldiges huvudsakliga arbetsanställning eller eljest utgör hans huvud­ ning eller eljest utgör hans huvudsakliga inkomst av tjänst, och skall sakliga inkomst av tjänst, och skall utgå med belopp som angives i skat­ utgå med belopp som angives i skattetabell, varom i 4 § sägs, eller med tetabell, varom i 4 § sägs, eller med den procent av inkomsten som i 7 § den procent av inkomsten som i 7 § sägs. Med tjänst likställes i denna sägs. Med tjänst likställes i denna förordning rätt till pension, livränta förordning rätt till pension, livränta,

och undantagsförmåner samt sådant som utgår på grund av sjuk- olycksperiodiskt understöd eller sådan där­ falls- eller skadeförsäkring eller an-

med jämförlig periodisk intäkt, var­ norledes än på grund av försäkring, för givaren enligt 22, 25 eller 29 § ersättning, som i annan form än liv­

kommunalskattelagen är berättigad ränta utgår på grund av sjuk- eller

till avdrag. Att preliminär A-skatt i olycksfallsförsäkring, tagen i samvissa fall kan komma att utgå jämväl band med tjänst, samt undantagsförför annan inkomst än nyss sagts el­ måner ävensom sådant periodiskt ler för förmögenhet framgår av 48 § understöd eller sådan därmed jämför1 mom. lig periodisk intäkt, varför givaren en­

ligt 22, 25 eller 29 § kommunalskat-

1 Senaste lydelse av 3 §, 10 §, 46 § 2 mom. och anvisningarna till 4G § se 1947:585 samt av 103 § 1 mom. se 1946:472.

42 Kungl. Maj.ts proposition nr 93-

telagen är berättigad till avdrag. Att

preliminär A-skatt i vissa fall kan

komma att utgå jämväl för annan in­

komst än nyss sagts eller för förmö­

genhet framgår av 48 § 1 mom.

2.-- Preliminär B-skatt —- 2. Preliminär B-skatt — ------- verkställd taxering. —- — verkställd taxering.

3. Preliminär C-skatt — 3. Preliminär C-skatt — — — verkställd taxering. — — verkställd taxering.

Är skattskyldig------ - — därtill för­ Är skattskyldig-----------därtill föranleda. anleda.

Preliminär A-skatt -— — —- kost­ Preliminär A-skatt ------------- kostnadernas bestridande. nadernas bestridande.

Preliminär A-skatt skall icke utgå Preliminär A-skatt skall icke utgå för folkpension enligt lagen om folk­ för folkpension enligt lagen om folkpensionering, särskilda barnbidrag pensionering, särskilda barnbidrag enligt lagen om särskilda barnbidrag enligt lagen om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn, till änkors och invaliders m. fl. barn, familjebidrag enligt familjebidrags- familjebidrag enligt familjebidragsförordningen den 29 mars 194G, så­ förordningen den 29 mars 1946, sådant kontantunderstöd, som utgives dant kontantunderstöd, som utgives av arbetslöshetsnämnd med bidrag av arbetslöshetsnämnd med bidrag av av statsmedel, eller sådan pension el­ statsmedel, eller sådan pension, livler livränta från försäkringsanstalt, ränta eller annan skattepliktig ersättsom uppgår till högst 1 200 kronor ning från försäkringsanstalt, som för år. uppgår till högst 1 200 kronor för år.

Preliminär A-skatt — — — till Preliminär A-skatt — — — till konkursbo. konkursbo.

Preliminär A-skatt skall beräknas Preliminär A-skatt skall beräknas å det belopp, som återstår sedan från å det belopp, som återstår sedan från inkomsten avräknats sådana avgifter, inkomsten avräknats dels avgifter, som den skattskyldige på grund av som den skattskyldige erlägger för sin tjänst har att erlägga för egen sådan pensionsförsäkring eller sjukeller efterlevande familjs pensione­ eller olycksfallsförsäkring, som ta­

ring. gits i samband med tjänst, dels ock avgifter, som den skattskyldige i samband med tjänsten erlägger för egen eller efterlevandes pensionering an-

norledes än genom försäkring.

Kungl. Mai:ts proposition nr 93. 43

Till andra —--------preliminär A- Till andra------------ preliminär Askatt. skatt.

Efter anmaning' av lokal skatte­ Efter anmaning av lokal skattemyndighet är arbetsgivare eller för- myndighet är arbetsgivare, försäk­

säkringsanstalt skyldig att, den förre ringsbolag eller understödsförening

beträffande namngiven hos honom skyldig att, arbetsgivaren beträffande anställd person och den senare be­ namngiven hos honom anställd perträffande namngiven person, som av son och bolaget eller föreningen beanstalten uppbär pension eller livrän­ träffande namngiven person, till vilta, lämna uppgift å löneförmån, pen­ ken utgives pension, livränta eller sion eller livränta, som enligt vad an­ annan skattepliktig ersättning, lämtagas kan kommer att utbetalas un­ na uppgift å löneförmån, pension, der inkomståret. livränta eller annan ersättning, som

enligt vad antagas kan kommer att

utbetalas under inkomståret.

2 in o in. Har arbetstagaren •— ■— 2 m o in. Har arbetstagaren------- — 7 § angives. — 7 § angives.

Har arbetstagare — — —- första Har arbetstagare — — — första utbetalningstillfället. utbetalningstillfället.

Har lokal------------ nämnda skatt. Har lokal------------ nämnda skatt.

Har lokal skattemyndighet medde­ Har lokal skattemyndighet meddelat förordnande, som i 3 § sista styc­ lat förordnande, som i 3 § sista stycket avses, skall löneavdrag icke verk­ ket avses, skall löneavdrag icke verkställas å folkpension enligt lagen om ställas å folkpension enligt lagen om folkpensionering, särskilda barnbi­ folkpensionering, särskilda barnbidrag enligt lagen om särskilda barn­ drag enligt lagen om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders bidrag till änkors och invaliders in. fl. barn, familjebidrag enligt fa­ m. fl. barn, familjebidrag enligt familj ebi dragsförordningen den 29 milj ebidragsförordningen den 29 mars 1946, sådant kontantunderstöd, mars 1946, sådant kontantunderstöd, som utgives av arbetslöshetsnämnd som utgives av arbetslöshetsnämnd med bidrag av statsmedel, sådan pen­ med bidrag av statsmedel, sådan pension eller livränta från försäkrings- sion, livränta eller annan skatteplikanstalt, som uppgår till högst 1 200 tig ersättning från försäkringsanstalt, kronor för år, sådant periodiskt un­ som uppgår till högst 1 200 kronor derstöd eller sådan därmed jämförlig för år, sådant periodiskt understöd periodisk intäkt, varför givaren en­ eller sådan därmed jämförlig perioligt 46 § kommunalskattelagen är be­ disk intäkt, varför givaren enligt 46 § rättigad till avdrag, eller å lön, vil­ kommunalskattelagen är berättigad ken utbetalas till person, som är i till avdrag, eller å lön, vilken utbekonkurs, eller till konkursbo. talas till person, som är i konkurs,

eller till konkursbo.

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

2 in o in. Fullgör icke arbetsgivare 2 m o in. Fullgör icke arbetsgivare,

eller försäkringsanstalt behörigen vad försäkringsbolag eller understödsför­

vederbörande enligt 20 § åligger, eller ening behörigen vad vederbörande

enligt 20 § åligger, eller

fullgör icke arbetsgivare behörigen fullgör icke arbetsgivare behörigen vad honom enligt 50 §, 51 § första vad honom enligt 50 §, 51 § första stycket eller 98 § första stycket ålig­ stycket eller 98 § första stycket åligger. ger,

straffes med böter, högst trehundra straffes med böter, högst trehundkronor. ra kronor.

1 in o in. Hörsammar icke skatt­ 1 in o in. Hörsammar icke skattskyldig anmaning att avlämna preli­ skyldig anmaning att avlämna preliminär självdeklaration eller att full­ minär självdeklaration eller att fullständiga sådan deklaration, eller ständiga sådan deklaration, eller

underlåter arbetsgivare eller för­ underlåter arbetsgivare, försäk­

säkringsanstalt att hörsamma anma­ ringsbolag eller understödsförening

ning enligt 20 §, eller att hörsamma anmaning enligt 20 §,

eller

underlåter arbetsgivare, som är underlåter arbetsgivare, som är skyldig verkställa löneavdrag, att full­ skyldig verkställa löneavdrag, att göra sådan skyldighet eller verkstäl­ fullgöra sådan skyldighet eller verkler han löneavdrag med för lågt be­ ställer han löneavdrag med för lågt lopp, eller belopp, eller

fullgör arbetsgivare icke vad ho­ fullgör arbetsgivare icke vad honom åligger enligt 50 §, 51 § första nom åligger enligt 50 §, 51 § första stycket eller 98 § första eller andra stycket eller 98 § första eller andra stycket, stycket,

äger länsstyrelsen förelägga den äger länsstyrelsen förelägga den försumlige lämpligt vite. försumlige lämpligt vite.

Då fråga------------sig förfallen. Då fråga — — — sig förfallen.

Med arbetsgivare — — — själv­ Med arbetsgivare -— — — självständig företagare. ständig företagare.

Lika med arbetsgivare betraktas Lika med arbetsgivare betraktas enligt förordningen den som till an­ enligt förordningen den som till annan utbetalar pension, livränta, un- nan utbetalar pension, livränta eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

dantagsf örmåner, periodiskt under­ annat belopp, som enligt 3 § 1. likstöd eller därmed jämförlig periodisk ställes med inkomst av tjänst. intäkt.

Det ankommer----------- denna för­ Det ankommer —- — —- denna ordning. förordning. Om en —-----— uppbär tantiem. Om en------- — uppbär tantiem. Provision bör —--------- huvudman­ Provision bör •—- --------huvudmannens tjänst. nens tjänst. För bedömande-------------med ar­ För bedömande-------------med arbetsgivaren. betsgivaren. Har arbetstagaren----------— skall Har arbetstagaren--------------- skall verkställas. verkställas. Arbetsgivares skyldighet — -— — Arbetsgivares skyldighet —---------av inkomst. av inkomst. Arbetsgivare är---------------------- än hem­Arbetsgivare är------------ än hemortskommunen. ortskommunen. Då skattskyldig — — — huvud- Då skattskyldig — — — huvudsaklige arbetsgivaren. saklige arbetsgivaren. Framställning om-------------höras Framställning om —--------höras däröver. däröver. Vid prövning------------- effektiv ut- Vid prövning —------- effektiv utskyldsbetalning. skyldsbetalning. Den i------------ skall medgivas. Den i------------ skall medgivas. Utom i —--------för handen. Utom i —----------för handen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1951.

46 Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

Förslag till förordning angående ändrad lydelse av 12 § förordningen den

6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt.

Härigenom förordnas, att 12 § förordningen den 6 juni 1941 om arvsskatt och gåvoskatt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Har någon------- — skolat ökas. Har någon — —---- - skolat ökas. Vidare skall------- • — 15,000 kro­ Vidare skall--------— 15,000 kro­

nor. nor.

Vad som — ------- äga rum. Vad som ------- — äga rum.

Skattskyldighet enligt första styc­ Skattskyldighet enligt första stycket äger ej rum för rätt till sådan ket äger ej rum för rätt till pension

livränta, som avses i 32 § 2 mom. a) som utgår på grund av pensionsför—c) kommunalskattelagen, ej heller säkring. Skattskyldighet äger ej hel­

för rätt till annan livränta, i den ler rum för rätt till livränta som

mån vad som på grund av förord­ utgår på grund av annan försäkring

nande av samma person såsom sådan ån pensionsförsäkring, i den mån livränta tillfallit den berättigade icke vad som på grund av förordnande av överstiger 1,500 kronors årsränta. samma person såsom sådan livränta

tillfallit den berättigade icke översti­

ger 1,500 kronors årsränta.

Angående vad som förstås med kapitalförsäkring och pensionsförsäkring stadgas i anvisningarna till 31 § kommunalskattelagen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1951.

Livförsäkring, som meddelats före den 1 januari 1951, hänföres till pensionsförsäkring, därest den är av det slag, som avses i 32 § 2 mom. a)—c) kommunalskattelagen i dess lydelse före nämnda dag, och till kapitalförsäkring, om livförsäkringen är av annat slag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93. 47

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Drottningholms slott den 17 februari 1950.

Närvarande: Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,

Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam beredning med cheferna för socialdepartementet och handelsdeparte­

mentet fråga om beskattning av livförsäkringsanstalter och livförsäkrings­

tagare, m. m. samt anför därvid följande.

I. Inledning.

Med stöd av Kungl. Maj :ls bemyndigande den 26 maj 1944 tillkallade dåvarande chefen för finansdepartementet samma dag bankdirektören E. Browaldh, professorn E. Lindahl, direktören N. W. Lundblad, professorn A. Montgomery, skattedirektören K. G. A. Sandström, ledamoten av riksdagens första kammare kassören A. W. Strand och ledamoten av riksdagens andra kammare hemmansägaren O. E. Werner att såsom sakkunniga inom finansdepartementet biträda med utredning rörande inadvertenser i nuvarande skattesystem. Åt skattedirektören Sandström uppdrogs att i egenskap av ordförande leda de sakkunnigas arbete. De sakkunniga ha antagit benämningen 1944 års allmänna skattekonnnitté.

Sedan kommittén med skrivelse den 8 december 1944 avlämnat betänkande med förslag till förfarande vid avveckling av krigskonjunkturbeskattningen, har kommittén varit sysselsatt med utredning rörande frågor angående beskattningen av livförsäkringsanstalter och livförsäkringstagare.

I kommitténs sammansättning ha under tiden vissa förändringar ägt rum. Den 19 februari 1945 befriades professorn Montgomery från sitt uppdrag. Direktören N. W. Lundblad avled den 25 september 1947. Den 26 september 1945 förordnades filosofie doktorn F. Lundberg och byråchefen H. A. Prawitz att såsom experter biträda kommittén i beskattningsfrågor rörande försäkringsväsendet. Lundberg entledigades på därom gjord framställning från sitt förordnande den 15 oktober 1946. Den 14 maj 1947 uppdrogs åt direktören, f. d. revisionssekreteraren G. W. Hemberg att vara ledamot i kommittén med uppgift att deltaga i behandlingen av frågor angående beskattningen av försäkringsanstalter och försäkringstagare.

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Kommittén har med skrivelse den 31 december 1947 avlämnat betänkande

med förslag till ändrade bestämmelser angående beskattning av livförsäkringsanstalter och livförsäkringstagare m. m. (SOU 1948:22) med därvid

fogade författningsförslag; författningsförslagen torde få såsom Bilaga A fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende.

Över betänkandet ha efter remiss yttranden avgivits av kammarrätten, statskontoret, försäkringsinspektionen, pensionsstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, arbetsmarknadsstyrelsen, Svea och Göta hovrätter, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Kronobergs, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Västmanlands, Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens län, mellankommunala prövningsnämndcn, Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Svenska personal-pensionskassan, Livförsäkringsanstalten Folket och Försäkringsanstalten Samarbete, Ränte- och kapitalförsäkringsanstalternas förtroenderåd, Sveriges industriförbund, Landsorganisationen i Sverige, Svenska sjukkasseförbundet, Understödsföreningarnas riksförbund, De fria sjukkassornas förbund, De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation samt Försäkringstjänstemannaförbundet. Därjämte ha yttranden inkommit från Sveriges kommunalanställdas pensionskassa, Sveriges redareförening och ett antal understödsföreningar (begravningskassor). II.

II. Sammanfattning av kommitténs förslag.

Beskattning av livförsäkringsanstalter. Med avseende å livförsäkringsanstalternas beskattning har kommittén föreslagit sådan omläggning av nuvarande beskattningsregler, att skatt icke skall utgöras för det s. k. överskottet å försäkringsrörelsen. Den s. k. ränteskatten bibehålies däremot men beräknas å den verkliga avkastningen å bolagets samtliga tillgångar, som icke hänföra sig till pensionsförsäkringar. Att kommittén föreslagit borttagande av skatten å överskottet av livförsäkringsrörelsen beror på att någon intäkt, som bör göras till föremål för beskattning, icke anses föreligga. Till den del överskottet härrör från avkastning av anstaltens tillgångar blir densamma ändock föremål för beskattning i enlighet med vad nyss uttalats. I den mån återigen överskottet härrör från besparingar å den del av inbetalda premier, som svarar mot dödlighetsrisk och omkostnader, anses någon beskattning hos försäkringsanstalterna icke böra ske, enär fråga är om fall, då försäkringstagarna gjort större premieinbetalningar än som under de faktiskt rådande förhållandena sedermera visat sig vara erforderliga.

Kommittén har icke ansett räntebeskattning böra ifrågakomma beträffande pensionsförsäkringar.

Vad nu sagts avser rörelse omfattande inländska försäkringar, varmed förstås försäkringar direkt meddelade här i riket eller i återförsäkring övertagna från annan svensk försäkringsgivare. Beträffande rörelse avseende

Kungl. Mcij:ts proposition nr 93. 49

utländska försäkringar har kommittén föreslagit, att gällande regler angående överskottets beskattning i stort sett skola bibehållas; någon ränteskatt utgår icke vid sådan rörelse.

Understödsföreningar och pensionsstiftelser ha föreslagits skola i beskattningshänseende jämställas med livförsäkringsanstalter.

Med hänsyn till de tekniska svårigheter, som skulle föranledas av en dubbelbeskattning av försäkringsbolags aktieutdelning, och till utdelningens ringa belopp har kommittén föreslagit att utdelningen icke beskattas hos bolaget; såsom ytterligare skäl härför har åberopats, art skattelättnaden icke kommer aktieägarna utan försäkringstagarna till godo.

Kommittén har föreslagit, att för livförsäkringsrörelse skattesatsen vid den statliga inkomstbeskattningen göres rörlig liksom för fysiska personer och att grundbeloppet bestämmes till tio procent av den beskattningsbara inkomsten, motsvarande den lägsta skattesatsen för fysiska personer.

Försäkringstagarnas beskattning. I många fall understiger den nuvarande s. k. ränteskatten den inkomstskatt, som rätteligen skulle belöpa å försäkringstagarna. Med hänsyn härtill har kommittén föreslagit, att utöver den skatt, som uttages å försäkringsanstalternas avkastning, skall, såvitt angår annan livförsäkring än pensionsförsäkring, hos försäkringstagarna uttagas inkomstskatt för beräknad ränta å premiereserv och förmögenhetsskatt för premiereserven.

Då det anses påkallat att hos försäkringstagarna uttaga skatt å ränteavkastningen endast i fråga om försäkringstagare med större inkomster, har emellertid kommittén föreslagit en viss begränsning av skatteplikten. Av praktiska skäl har kommittén härvid icke utgått från inkomsten utan i stället föreslagit en begränsning med hänsyn till försäkringens storlek. Sålunda har den skattepliktiga räntan föreslagits skola beräknas å den med visst avdrag minskade summan av premiereserverna för den skattskyldiges samtliga försäkringar av annat slag än pensionsförsäkring. Avdraget har föreslagits till 20 000 kronor. För ogift skattskyldig med hemmavarande barn under 18 år och för gift skattskyldig har avdraget föreslagits till 40 000 kronor; avdraget för skattskyldig, hans maka och hemmavarande barn under 18 år må dock sammanlagt icke överstiga 40 000 kronor.

Den ränta, varför skatt enligt förslaget skall erläggas av försäkringstagarna, skall beräknas enligt av Kungl. Maj :t bestämd räntefot. Denna skall ungefärligen motsvara '/, av den nettoräntefot, som livförsäkringsanstalterna i genomsnitt uppnå vid sin kapitalförvaltning. Sistnämnda begränsning motverkar den dubbelbeskattning, som eljest skulle uppstå genom att både anstalten och försäkringstagaren beskattas för räntan.

Vid förmögenhetsbeskattningen av premiereserven har kommittén föreslagit samma avdrag som vid beräkning av den skattepliktiga ränteinkomsten.

Då pensionsförsäkringen, i synnerhet den form därav, som utgöres av en kombination av livränteförsäkring och kapitalförsäkring, i betydande ut-

4 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 93.

50 Kunql. Maj:ts proposition nr 93.

sträckning ansåges ha utnyttjats för att ernå skattelindring, har kommittén föreslagit vissa ändringar i gällande bestämmelser om pensionsförsäkring. Sålunda har kommittén föreslagit att försäkring med garanterad utbetalning under viss tid icke längre skall hänföras till pensionsförsäkring. Däremot skall även i fortsättningen vid pensionsförsäkring visst kapitalbelopp kunna utbetalas i samband med dödsfall eller annat pensionsfall. Detta kapitalbelopp har föreslagits icke skola få överstiga det årliga egenpensionsbeloppet, i förekommande fall ökat med årligt änkepensionsbelopp.

Efter dessa begränsningar skulle till pensionsförsäkring hänföras försäkring, vilken icke innehåller utfästelse om andra försäkringsbelopp än

a) ålderspension till den försäkrade,

b) invalidpension till den försäkrade,

c) efterlevandepension till den försäkrades make, den försäkrades eller hans makes barn, barnbarn, adoptivbarn, styvbarn, föräldrar, adoptivföräldrar eller styvföräldrar,

d) kapitalbelopp, som förut sagts.

Genast börjande livränta skall dock enligt förslaget i beskattningshänseende behandlas såsom annan försäkring än pensionsförsäkring.

I fråga om invalidpension hänföres enligt nuvarande bestämmelser till pensionsförsäkring endast sådan invalidpension, vilken utgår vid varaktig arbetsoförmåga. Denna föreskrift torde emellertid icke ha tillämpats i enlighet med sin avfattning, utan till invalidpension har i praxis hänförts jämväl ersättning, som utgår på grund av övergående arbetsoförmåga. Kommittén har föreslagit en uttrycklig bestämmelse av innehåll, att med invalidpension skall förstås jämväl ersättning, som utgår på grund av övergående arbetsoförmåga. I

I fråga om livförsäkringar har kommittén, bortsett från den nyss omnämnda ändringen av definitionen å pensionsförsäkring, icke föreslagit annan ändring av de nuvarande reglerna rörande behandlingen i skattehänseende av försäkringspremier och försäkringsbelopp än att gränsen för det av sociala skäl motiverade avdraget föreslagits skola höjas från 200 till 300 kronor.

Enligt förslaget skall sålunda beträffande annan livförsäkring än pensionsförsäkring avdrag — bortsett från 300-kronorsavdraget — icke medgivas för erlagd försäkringspremie men skall utbetalt belopp icke beskattas.

Vad angår pensionsförsäkring i detta begrepps nyss angivna mera begränsade omfattning har kommittén föreslagit att liksom för närvarande avdrag skall medgivas för erlagd premie, medan utbetalt pensionsbelopp skall beskattas såsom intäkt av tjänst. Emellertid har kommittén föreslagit, att den nuvarande begränsningen av avdragsrätten till allenast andra premier än s. k. engångspremier skall bortfalla så att avdrag medgives för alla erlagda premier för pensionsförsäkring, oberoende av den tid, under vilken premieinbetalningen fullgöres. Då genast börjande livränta icke hänförts till pensionsförsäkring, gäller vad nu sagts icke beträffande sådan livränta.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93. 51

Vad slutligen angår sjuk- och olycksfallsförsäkring samt arbetslöshetsförsäkring har kommittén föreslagit, att det avdrag för premier, som för närvarande enligt 46 § 2 mom. 3) kommunalskattelagen är medgivet endast i den mån avdraget kan verkställas inom 200-kronorsavdragets ram, skall utvidgas att gälla hela beloppet av erlagda dylika premier utan någon begränsning. I anslutning härtill har föreslagits, att ersättning på grund av sjuk- och olycksfallsförsäkring samt arbetslöshetsförsäkring skall utgöra skattepliktig intäkt, dock icke i den mån ersättningen vid sjuk- och olycksfallsförsäkring avser sjukvårds- eller läkarkostnad.

Beträffande sjuk- och olycksfallsförsäkring får dock avdrag för försäkringspremie göras endast därest försäkringen icke innefattar utfästelse om ersättning i form av kapital överstigande det högsta årsbelopp, som i form av livränta kan utgå på grund av försäkringen. Utfallande belopp på grund av försäkring, som innefattar sådan utfästelse, kommer därför ej att utgöra skattepliktig intäkt.

Yttranden.

I åtskilliga yttranden har riktats stark kritik mot olika delar av förslaget. Denna kritik skall icke i detalj beröras i detta sammanhang utan först i fortsättningen i samband med att de skilda delarna av förslaget upptagas till behandling.

I några yttranden ha anförts mera allmänna synpunkter på förslaget i dess helhet. Ifrågavarande uttalanden gå i vissa yttranden i tillstyrkande riktning. Sålunda har överståthållarämbetet anfört, att nu gällande bestämmelser vore av komplicerad natur och därjämte inrymde ett flertal inadvertenser, som vid tillämpningen givit anledning till berättigad kritik. Förslaget syntes innebära en förbättring i detta avseende och överståthållarämbetet tillstyrkte i allt väsentligt de föreslagna ändringarna.

Länsstyrelsen i Kronobergs lån har yttrat, att förslaget syntes vara ägnat att i huvudsak avhjälpa nuvarande brister i beskattningen av försäkringsanstalter och försäkringstagare utan att därför inkräkta på dess sociala karaktär. Länsstyrelsen tillstyrkte därför, att förslaget lades till grund för en blivande lagstiftning.

Förslaget har i huvudsak lämnats utan erinran av länsstyrelserna i Värm­

lands och Västmanlands län.

Kammarrätten samt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ha däremot

uttalat vissa betänkligheter mot förslagets allmänna utformning. Kammarrätten har härvid anfört:

Ehuru förslaget innebär en välbehövlig förenkling av reglerna för försäkringsbolagens och även försäkringstagarnas beskattning, äro de även enligt förslaget av en mera invecklad natur än som kan anses förenligt med en god skattelagstiftning. Med det system för beskattningen, som råder på

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

ifrågavarande område, lärer emellertid svårligen undgås, att bestämmelserna bliva både vidlyftiga och svåröverskådliga. Att helt eller delvis övergå till ett annat system kan ej gärna nu komma i fråga. Förutsättningen härför är nämligen en ingående utredning, som tager hänsyn å ena sidan till att försäkringstagarna erhålla en lättnad i beskattningen, som stimulerar till en ur samhällssynpunkt önskvärd utveckling av försäkringsväsendet, och å andra sidan att reglerna på hithörande område ej få bliva ett instrument för skatteflykt. Då redan genomförd förändrad lagstiftning angående försäkringsanstalter träder i kraft den 1 januari 1949 och beskattningsreglerna måste anpassas efter denna lagstiftning, lärer ej någon mera djupgående förändring på ifrågavarande beskattningsområde kunna till dess medhinnas. Lämpligheten av en undersökning i syfte att framdeles söka åstadkomma en större förenkling av beskattningsreglerna än den förslaget åsyftar synes dock böra övervägas.

Vad så beträffar förslagets allmänna principer har kammarrätten ej något att emot desamma erinra.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har yttrat, att bestämmelserna

rörande beskattning av försäkringsanstalter och försäkringstagare vore i hög grad svårbegripliga, icke endast för de skattskyldiga själva utan även för fackmännen. Strävanden, som ginge ut på att förenkla lagstiftningen inom detta område, borde därför hälsas med tillfredsställelse. Men en sådan förenkling måste giva ett någorlunda betydande resultat, för att en omläggning skulle kunna förordas. De nu gällande reglerna hade vunnit hävd och vore trots sin invecklade art dock numera så invanda, att de icke utan särskilt vägande skäl torde böra övergivas eller ändras.

Länsstyrelsen ville helt allmänt uttala såsom sin uppfattning, att de i betänkandet föreslagna reformerna ginge längre än som måhända strängt taget vore nödvändigt. Det kunde nämligen göras gällande, att vissa delar av lagstiftningsområdet visserligen i förslaget fått något förenklad utformning men att å andra sidan nya och även tämligen komplicerade regler föresloges; någon mera påtaglig lättnad skulle i följd härav icke uppstå för försäkringstagare, försäkringsmän och taxeringsmän, vilka skulle sätta sig in i och tillämpa nyheterna.

Försäkringsinspektionen, länsstyrelsen i Östergötlands län, Svenska försäkringsbolags riksförbund och Försåkringsanstalterna Folket-Samarbete

ha ansett, att kommitténs förslag i åtskilliga avseenden bör överarbetas, innan det lägges till grund för lagstiftning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har ifrågasatt om icke, med hänsyn till de olägenheter för sparandet och det merarbete för taxeringsmyndigheterna, som förslagets genomförande skulle föranleda, därmed borde anstå tills vidare.

Departementschefen.

I fråga om försäkringsanstalternas beskattning erfordras i vissa delar ändring av gällande skattebestämmelser, enär dessa icke låta sig väl förena med

Kungl. Maj.ts proposition nr 93. 53

den nya lagen om försäkringsrörelse, vilken trätt i kraft den 1 januari 1949. Även i åtskilliga andra avseenden bör emellertid i detta sammanhang skattelagstiftningen på försäkringsområdet ändras i syfte att avhjälpa befintliga brister. Såsom i det följande närmare angives finner jag, i likhet med de hörda myndigheterna och sammanslutningarna, förslaget innebära en lösning av frågan om försäkringsanstalternas beskattning, som för närvarande är i stort sett godtagbar. Vad angår försäkringstagarnas beskattning har förslaget rönt stark kritik. Särskilt riktar sig kritiken mot vad som föreslagits i fråga om pensionsförsäkringsbegreppets omfattning, den individuella beskattningen av premiereserv och ränta därå samt rätt till avdrag för premier respektive beskattning av utfallande belopp vid sjuk-, olycksfalls- och arbetslöshetsförsäkring. Denna kritik bör enligt min mening — på sätt jag i det följande kommer att närmare angiva — föranleda icke oväsentliga ändringar i nyssnämnda delar av förslaget. Vidare bör framdeles, i samband med en blivande allmän revision av skattelagstiftningen, övervägas i vad mån ytterligare förenklingar då kunna genomföras utöver dem, som på grundval av den verkställda utredningen nu förordas.

Med hänsyn till vad nyss anförts har kommitténs förslag underkastats en överarbetning inom finansdepartementet, överarbetningen har lett till upprättande av förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370),

2) förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt,

3) förordning angående upphävande av förordningen den 28 maj 1943 (nr 265) om begränsning av skatt för svensk livförsäkringsanstalt,

4) lag angående upphävande av lagen den 30 juni 1937 (nr 664) om beräkning i vissa fall av skattepliktig intäkt på grund av pupillpension från staten,

5) förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt,

6) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379),

7) förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31 december 1945 (nr 896) samt

8) förordning angående ändrad lydelse av 12 § förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt.

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

III. Gällande rätt.

A. Försäkringsanstalter.

a) Inländska försäkringsanstalter.

1. Livförsäkringsrörelse.

De bestämmelser, som reglera beskattningen av livförsäkringsrörelse, återfinnas i kommunalskattelagen. Ifrågavarande bestämmelser äro anknutna till lagen den 25 maj 1917 om försäkringsrörelse. Denna lag har numera ersatts av lagen den 17 juni 1948 om försäkringsrörelse, som i huvudsak trätt i kraft den 1 januari 1949. I de avseenden, som ha betydelse för beskattningen, har genom den nya lagen ändring skett såtillvida, att i stället för begreppet premieåterbäring trätt begreppet återbäring; det senare begreppet har en vidsträcktare innebörd än det förra. Den i kommunalskattelagen omnämnda utjämningsreserven benämnes enligt den nya lagen om försäkringsrörelse utjämningsfond. Denna fond får användas för utjämning av variationer i de ekonomiska förhållandena i större omfattning än kommunalskattelagen medgiver beträffande utjämningsreserven.

Nettointäkten å livförsäkringsrörelse består enligt kommunalskattelagen av dels det s. k. överskottet å rörelsen och dels ränteskatteunderlaget (30 § 2 mom.).

överskottet å rörelsen. Vid beräkningen av överskottet utgår man liksom beträffande andra rörelseidkare från den under beskattningsåret uppkom­

na bruttointäkten.

För att därifrån komma fram till överskottet, har man att på sedvanligt sätt verkställa ifrågakommande, lagligen medgivna avdrag. De medgivna avdragen avse driftkostnad m. m. och avsättning till olika fonder.

Driftkostnad m. m. Till driftkostnad hänföras även värdeminskningsavdrag och driftförlust.

Enligt punkt 1 av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen räknas till varulager även aktier, obligationer, lånefordringar m. in., i vilka försäkringsanstalt placerat förvaltade medel, varför reglerna om varulagervärdering vid beskattningen här äro tillämpliga.

Försäkringsanstalternas medelsplacering har emellertid icke inskränkts till värdehandlingar av nyss omförmält slag utan har därjämte i icke ringa utsträckning ägt rum genom direkta fastighetsförvärv. Härvid har fråga uppkommit, om dylika fastigheter kunde inbegripas under den nyss återgivna regeln i punkt 1 av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen samt om anstalterna sålunda kunde begära, att deras efter affärsekonomiska grunder i räkenskaperna gjorda värdering av fastigheterna skulle godtagas vid taxeringen. Rättspraxis synes numera hava intagit den ståndpunkten, att fastighet, som försäkringsanstalt förvärvat uteslutande i kapitalplaceringssyfte, betraktas såsom likställd med varulager, såvitt fråga är om tilllämpningen av nyssnämnda författningsrum.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93. 55

Avsättning till försäkringsfond för egen räkning. Med försäkringsfond

förstods enligt 1917 års lag om försäkringsrörelse den i 212 § omförmälda försäkringsfonden, under vilken beteckning försäkringsbolag skulle i ba­

lansräkningen såsom skuld upptaga beräknade värdet av bolagets ansva­

righet. Motsvarande bestämmelser i 1948 års lag om försäkringsrörelse återfinnas i 262 §. Då man i kommunalskattelagen talar om försäkringsfond för egen räkning, åsyftas därmed försäkringsfond enligt lagen om försäkringsrörelse minskad med värdet av återförsäkrares ansvarighet. Då återförsäkring tages av ett försäkringsbolag innebär ju detta, att bolagets ansvarighet vid inträffade försäkringsfall i motsvarande grad minskar. Försäkringsfonden beräknas emellertid utan hänsyn till att vissa försäkringar avgivits i återförsäkring och i stället uppföres såsom tillgång värdet av den ansvarighet, som återförsäkringsbolag iklätt sig genom att i återförsäkring övertaga en del av försäkringarna.

Med hänsyn till arten av vederbörande bolags ansvarighet uppdelas försäkringsfonden i två delar, avseende dels ansvarigheten på grund av redan inträffade försäkringsfall, den s. k. ersättningsreserven, dels ansvarigheten på grund av löpande försäkringar, den s. k. premiereserven.

Ersättningsreserven avser sådana fall, då ersättning på grund av inträffat försäkringsfall förutses skola utgå men då sådan ersättning ännu icke utbetalats, enär slutlig reglering av ett eller annat skäl ännu icke ägt rum. Det är följaktligen tydligt, att varje avsättning till ersättningsreserven motsvarar en ökning av försäkringsanstaltens skuld samt att avdrag härför bör medgivas vid taxeringen.

Premiereserven utgör det belopp, som jämte rätten att uppbära framtida premier säkerställer bolagets förpliktelser att utbetala avtalsenliga försäkringsbelopp och fullgöra erforderligt förvaltningsarbete. Till grund för beräkningen av premiereservens storlek har man att lägga vissa antaganden angående anstaltens framtida utgifter och inkomster i anledning av löpande försäkringsavtal. Dessa antaganden måste avse räntefoten å bolagets kapitalplaceringar, dödlighetsmåttet (eller annat riskmått) beträffande försäkringstagarna och bolagets omkostnader. Beräkningarna i fråga skola ske på ett betryggande sätt, d. v. s. på sådant sätt att under normala förhållanden anstaltens inkomster av premier och räntor bliva större än vad som behövs för att bestrida de faktiska utgifterna för försäkringsfall, omkostnader och avsättning till premiereserv.

Avsättning till premieåterbärings reserv. I den mån beräkningen av pre­

mier och premiereserv skett med försiktighet bör, såsom nyss erinrats, under normala förhållanden vinst uppkomma. Detta innebär emellertid att under normala förhållanden det pris, vartill försäkringarna tillhandahållas allmänheten, blir högre än nödvändigt. Denna dragkamp mellan försiktighetens krav, å ena, samt önskvärdheten av att genom rimliga premier underlätta tecknandet av försäkringar, å andra sidan, ledde till införandet av den s. k. premieåterbäringen. Härmed förstås, att man i form av återbäring låter största delen av den vinst, som uppkommit i rörelsen, återgå till de

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

försäkrade, t. ex. såsom avdrag från premien eller såsom tillägg till de avtalade försäkringsbeloppen. För att vinna det avsedda syftet fordrades emellertid, att denna fördel i förväg kunde ställas blivande försäkringstagare i utsikt, och härigenom leddes man till vissa antaganden angående förutberäkning av dylik premieåterbäring, varigenom densamma skulle kunna ställas i utsikt om också icke garanteras. I överensstämmelse härmed stadgades i 7 och 123 §§ i 1917 års lag om försäkringsrörelse att där förutberäkning skall ske av de belopp (premieåterbäring), som bolaget förväntas kunna av sin behållning utbetala till försäkringstagare utöver de i försäkringsavtalet bestämda, skola ock grunder upprättas för denna föru’beräkning samt för beräkning av fond för tryggande av sådan premieåterbäring (premieåterbäringsreserv).

Skulle rörelsen förlöpa ogynnsammare än som beräknats vid fastställandet av grunderna för premieåterbäringen och kunde erforderliga medel icke uppbringas genom nedsättning av andra fonder än försäkringsfond eller premieåterbäringsreserv, kunde resultatet bliva, att ingen premieåterbäring utbetalades; någon skyldighet att verkställa sådan fanns icke annat än i den mån medel härtill funnos.

Skulle bolagets rörelse förlöpa gynnsammare, än som erfordrades för premieåterbäringen, uppstod enligt äldre regler därutöver vinst å verksamheten i fråga. Skillnaden mellan premieåterbäringen och den övriga vinsten var alltså ur nu förevarande synpunkt den, att premieåterbäringen alltid beräknades enligt av Kungl. Maj:t stadfästa grunder, den övriga vinsten däremot icke; endast vissa regler för fördelningen av sådan vinst upptogos i nämnda grunder.

Enligt den nya lagen om försäkringsrörelse har skillnaden mellan premieåterbäring och annan vinst försvunnit. Hela ifrågavarande del av överskottet benämnes numera återbäring. Bestämmelser härom återfinnas i 270 § i den nya lagen.

Avsättning till i lag föreskriven säkerhetsfond. Avsättning till försäk­

ringsfond skall enligt vad förut sagts ske enligt betryggande grunder. Emellertid kan ändock tänkas, att försäkringsfonden visar sig icke förslå till det avsedda ändamålet. Såsom en ytterligare säkerhetsåtgärd föreskrevs därför i 218 § i 1917 års lag om försäkringsrörelse, att bolag, som drev livförsäkringsrörelse, skulle göra avsättning till säkerhetsfond. Avsättning till säkerhetsfond var obligatorisk, så länge icke dels denna fond tillhopa med premieåterbäringsreserven uppgick till fem procent av viss del av försäkringsfonden, dels ock säkerhetsfonden uppgick till tio procent av premieåterbäringsreserven.

I 271 § i 1948 års lag om försäkringsrörelse stadgas, att i den mån summan av utjämningsfonden och säkerhetsfonden understiger fem procent av den del av premiereserven för livförsäkring, som är redovisad annorledes än genom värdet av svensk återförsäkringsgivares ansvarighet, så ock i den mån säkerhetsfonden ensam understiger två och en halv procent av nämnda del av premiereserven till säkerhetsfonden skall avsättas minst en

Kungl. Maj:ts proposition nr 93. 57

tredjedel av bolagets årsvinst å livförsäkringsrörelsen, sedan möjligen förefintlig förlust å denna rörelse från föregående räkenskapsår täckts.

Avsättning till utjämningsreserver. Begreppet utjämningsreserv förekommer icke i den gamla lagen om försäkringsrörelse; det har i stället tillskapats i samband med lagstiftningen rörande beskattning av försäkringsbolag. Därmed förstås enligt punkt 3 andra stycket av anvisningarna till 30 § kommunalskattelagen sådan fond (såsom katastrofreserv, riskutjämningsfond m. fl.), vilken enligt av Konungen stadfästa grunder eller bolagsordningen må användas endast till att helt eller delvis täcka förlust på dödlighet, sjuklighet och invaliditet samt efter sådan disposition kvarstående förlust på rörelsen i dess helhet, i den mån förlusten icke kan täckas av andra till framtida förfogande avsatta medel. Som utjämningsreserv skall icke anses i lag föreskriven säkerhetsfond eller försäkringsaktiebolags reservfond.

Avdrag för ökning av utjämningsreserverna må dock icke ske i den mån desamma genom ökningen komma att överskjuta 2 procent av den sammanlagda risksumman för kapitalförsäkring för dödsfall med avdrag av den del därav, för vilken återförsäkrare svara. Med risksumma för kapitalförsäkring för dödsfall förstås här det belopp, som är att anse som utsatt för dödsrisk, d. v. s. skillnaden mellan sammanlagda beloppet av samtliga dylika försäkringar, å ena, samt mot dessa försäkringar svarande del av premiereserven, å andra sidan.

Med utjämningsfond förstås enligt 266 § i 1948 års lag om försäkringsrörelse fond som är avsedd för utjämning i livförsäkringsrörelse av sådana ojämnheter i det ekonomiska förloppet, som härröra av växlingar i dödlighet, sjuklighet eller invaliditet.

Avsättning till livränteförsäkringsrörelsens garantifonder. Med garanti­

fond för livränteförsäkringsrörelsen förstås enligt punkt 3 tredje stycket av anvisningarna till 30 § kommunalskattelagen fond, som avsatts av överskottet på denna rörelse och som enligt av Konungen fastställda grunder eller bolagsordningen må användas endast till vinstutdelning å livränteförsäkringar eller till att helt eller delvis täcka förlust inom nämnda rörelse på dödlighet, sjuklighet och invaliditet samt efter sådan disposition kvarstående förlust på rörelsen i dess helhet, som icke kan täckas av andra till framtida förfogande avsatta medel.

På sätt av det nyss sagda framgår, är rätten till avdragsgill avsättning begränsad till beloppet av årets överskott å livränteförsäkringsrörelsen.

Avsättning av ränta till vinstreserv. Med vinstreserv förstås i detta sam­

manhang en fond, som omfattar försäkringstagarna individuellt tilldelade men till dem ej utbetalade vinstmedel. Vidare är här endast fråga om direkt tecknade kapitalförsäkringar tillhörande anstaltens här i riket drivna rörelse (punkt 3 fjärde och åttonde styckena av anvisningarna till 30 § kommunalskattelagen).

Härutöver innehålla anvisningarna uttryckligt förhud mot avdrag för annan avsättning till omedelbar eller framtida vinstutdelning åt försäkrings­

58 Kungl. Mcij:ts proposition nr 93.

tagarna än dels avsättning till garantifond för livränteförsäkringsrörelse, dels ock avsättning, enligt av Konungen stadfästa grunder, av ränta till vinstreserv för direkt tecknade kapitalförsäkringar tillhörande anstaltens här i riket drivna rörelse.

Ränteskatteunderlaget. Till nettointäkt av rörelse skall vidare, förutom det förut angivna överskottet, hänföras det s. k. ränteskatteunderlaget (30 § 2 mom. och punkt 4 av anvisningarna till 30 § kommunalskattelagen).

Ränteskatteunderlaget skall motsvara en tredjedel av dels den beräknade räntan å premiereserven för direkt tecknade kapitalförsäkringar, tillhörande anstaltens här i riket drivna rörelse, dels den ränta, som belöper å eller eljest tillförts premieåterbäringsreserv och vinstreserv för dylika försäkringar.

Vid beräkning av ränteskatteunderlaget skall, där ej särskilda förhållanden påkalla annat, ränta å premiereserven beräknas å medeltalet av dess belopp vid årets början och slut efter den räntefot, som legat till grund för dess beräkning; i fråga om ränte- och kapitalförsäkringsanstalt sättes räntan å premiereserven lika med det belopp, vilket såsom ränta gottskrivits besparingsfonden, med avdrag av den ränta, som under året utbetalats till besparingsfondens delägare. Härvid avses endast den del av besparingsfonden, som är att hänföra till kapitalförsäkringar.

Emellertid har en särskild spärregel meddelats till förhindrande av att genom ränteskatten allt för stor del av överskottet uttages i skatt. Enligt denna spärregel får ränteskatteunderlaget aldrig överstiga ett belopp, motsvarande den på visst sätt begränsade, på livförsäkringsrörelsen belöpande andelen av behållningen å anstaltens hela verksamhet. Ifrågavarande belopp erhålles genom sammanläggning av följande två delposter, nämligen

summan av å ena sidan överskottet å livförsäkringsrörelsen, beräknat enligt förut angivna grunder, och å andra sidan de inkomstbelopp, vilka i beskattningsavseende äro att hänföra till annan förvärvskälla än försäkringsrörelse, samt

de vid sagda överskotts beräkning avdragna avsättningarna till andra fonder än försäkringsfonden, i den mån deras sammanlagda belopp icke överstiger två gånger den först angivna summan.

Vid tillämpning av detta stadgande skall iakttagas dels att från de inkomstbelopp, vilka i beskattningsavseende äro att hänföra till annan förvärvskälla än försäkringsrörelse, avdrag må ske för underskott å annan sådan förvärvskälla, dels ock att i fråga om försäkringsanstalt, som jämväl driver sjuk-, olycksfalls- eller skadeförsäkringsrörelse, inkomstbelopp och underskott, vilka härröra från annan förvärvskälla än försäkringsrörelse, medräknas endast i den mån de i försäkringstekniskt hänseende äro att hänföra till livförsäkringsverksamheten.

I den mån en tredjedel av den ränta, som enligt vad förut sagts skall utgöra ränteskatteunderlag, överstiger den enligt förenämnda schema beräknade, på livförsäkringsrörelsen belöpande andelen av behållningen å hela verksamheten, tages till beskattning för ränteskatt endast sistnämnda andel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93. 59

Ränteskatten avser att träffa räntan å den del av en försäkringsanstalts förmögenhet, som kan anses utgöra tillgodohavande för försäkringstagarna. Skattesatsen har avpassats med hänsyn härtill. Enligt 20 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skulle sålunda det procenttal av grundbeloppet, varmed bottenskatt skulle utgå, för svenska försäkringsanstalter, såvitt avsåg i försäkringstekniskt hänseende till livförsäkringsverksamhet hänförlig inkomst, bestämmas lika med procenttalet för fysiska personer. Då grundbeloppet utgjorde 10 procent av det beskattningsbara beloppet och förenämnda procenttal utgjorde 150 samt då värnskatt uttogs med 12 procent av det beskattningsbara beloppet, uppgick den sammanlagda statsskatten sålunda till 27 procent av sistnämnda belopp. Enligt 10 § 2 mom. förordningen om statlig inkomstskatt utgör numera den statliga inkomstskatten för försäkringsanstalter, i den mån de driva livförsäkringsrörelse, 25 procent av den beskattningsbara inkomsten, vilket sålunda innebär en sänkning av den förutvarande skattesatsen med två enheter.

Särskild begränsning av skattskyldigheten för svensk livförsäkringsanstalt. Genom förordningen den 28 maj 1943 (nr 265) om begränsning av skatt för svensk livförsäkringsanstalt ha meddelats bestämmelser om ytterligare begränsning av skatt för svensk livförsäkringsanstalt.

Enligt dessa bestämmelser äger svensk livförsäkringsanstalt under viss förutsättning åtnjuta avkortning av anstalten påförd statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt värnskatt eller restitution av redan erlagd sådan skatt eller ock båda dessa förmåner i förening. Förutsättningen härför kan i huvudsak sägas vara, att summan av statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, värnskatt och allmän kommunalskatt överstiger det på förut angivet sätt framkomna överskottet å livförsäkringsrörelsen.

2. Sjuk-, olycksfalls- och skadeförsäkringsrörelse.

Även vid sjuk-, olycksfalls- och skadeförsäkringsrörelse har man vid beräkning av överskottet å rörelsen att utgå från den under beskattningsåret uppkomna bruttointäkten. För att därifrån komma fram till nettointäkten, vilken vid dessa försäkringsgrenar är lika med överskottet, har man att verkställa följande, lagligen medgivna avdrag:

a. avdrag för driftkostnad, b. avdrag för avsättning till försäkringsfond för egen räkning,

c. avdrag för avsättning till premieåterbäringsreserv och i lag föreskriven säkerhetsfond samt

d. avdrag, med viss begränsning, för ökning av utjämningsfonderna.

Tidigare ha omnämnts de ändrade bestämmelser, som genom den nya lagen om försäkringsrörelse beträffande livförsäkring införts i fråga om premieåterbäring och utjämningsreserv. De nya bestämmelserna ha motsvarande tillämpning beträffande rörelse, avseende sjuk- och olycksfallsförsäkring för livstid eller längre tid än tio år.

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

b) Utländska försäkringsanstalter.

Enligt 30 § 3 mom. kommunalskattelagen skall för försäkringsrörelse, som drivits av utländsk försäkringsanstalt, såsom här i riket skattepliktig nettointäkt upplagas 5 procent av anstaltens premieinkomst av här bedriven sjöoch trafikförsäkringsrörelse, 6 procent av anstaltens premieinkomst av här bedriven brandförsäkringsrörelse samt 10 procent av anstaltens premieinkomst av annan här bedriven försäkringsrörelse.

Jämlikt punkt 5 av anvisningarna till 30 § kommunalskattelagen förstås här med premieinkomst bruttobeloppet av årets försäkringspremier, d. v. s. utan avdrag för återförsäkringspremier.

B. Försäkringstagare.

Ett livförsäkringsavtal innebär, att försäkringstagaren till en försäkringsanstalt inbetalar visst belopp, antingen på en gång eller i särskilda poster under viss tid, samt att anstalten åtager sig att under vissa förutsättningar utbetala försäkringsbelopp antingen i form av ett eller flera kapitalbelopp eller i form av livränta. Det är uppenbart, att av utfallande försäkringsbelopp viss del utgör återbetalning av det kapital försäkringstagaren inbetalat samt att fördenskull beskattning ej bör ske av denna del av försäkringsbeloppet. När det gäller att med hänsynstagande härtill utforma ett lämpligt beskattningssystem stå i främsta rummet två vägar till buds. Man kan tillgodose den anförda synpunkten genom att medgiva avdrag för hela beloppet av den kapitalinbetalning, som sker genom erläggande av försäkringspremierna, samt därefter fullt ut beskatta de utfallande beloppen; genom berörda avdragsrätt har då från beskattningen undantagits vad som utgör inbetalt kapital. Man kan emellertid i stället vägra avdrag för premiebetalningarna men då icke beskatta det utfallande försäkringsbeloppet eller beskatta allenast ett reducerat belopp härav; även härigenom tages hänsyn till att kapitalåterbetalningen icke skall beskattas.

Våra svenska skattelagar tillämpa båda dessa metoder vid beskattningen av livförsäkringar. Huvudprincipen kan sägas vara, att rätt till avdrag för premierna men skattskyldighet för hela det utfallande beloppet föreligger, då fråga är om pensionsförsäkring och premieinbetalningen sträcker sig över längre tid samt avdragsrätten därför kan effektivt utnyttjas. Däremot föreligger vid livränteförsäkring icke avdragsrätt för premierna, medan livräntan beskattas till ett reducerat belopp motsvarande upplupen ränta, i sådana fall då stora premieinbetalningar äga rum under kort tid, s. k. försäkring mot engångspremie; här skulle avdragsrätten ofta icke kunna effektivt utnyttjas, särskilt vid fall av överföring av sparkapital till försäkringsanstalt. Ej heller vid kapitalförsäkring föreligger avdragsrätt för premierna. Utfallande försäkringsbelopp bliva helt skattefria. Det sistnämnda sammanhänger med att för dessa försäkringar ränteskatt uttages hos försäkringsanstalten.

Kungi. Maj.ts proposition nr 93. 61

a) Begreppen pensionsförsäkring och försäkring mot engångspremie.

1. Rena livränteförsäkringar, vilka betecknas som pensionsförsäkringar.

Till denna grupp hänföras tre olika slag av försäkringar, nämligen

livränteförsäkring, enligt vilken livsvarig livränta skall börja utgå vid viss ålder, s. k. ålderspension;

livränteförsäkring, enligt vilken livsvarig livränta skall börja utgå vid varaktig arbetsoförmåga, s. k. invalidpension; samt

livränteförsäkring, vilken är att anse som änke- eller pupillförsäkring, s. k. familjepension, dock, såvitt fråga är om pension till änka, allenast om livräntan är livsvarig.

Med livsvarig livränta förstås enligt punkt 1 sista stycket av anvisningarna till 31 § kommunalskattelagen sådan livränta, som upphör att utgå först vid dödsfall eller, beträffande änka, vid dödsfall eller omgifte.

För att försäkring med utfästelse av ålderspension eller invalidpension skall utgöra pensionsförsäkring fordras alltså, ej blott att livränta skall börja utgå vid viss ålder eller vid varaktig arbetsoförmåga utan även att denna livränta icke får upphöra förrän vid den försäkrades död. Skall enligt försäkringsavtalet livräntan kunna upphöra tidigare, föreligger icke någon pensionsförsäkring. Å andra sidan får emellertid ej heller gälla, att livräntebeloppet skall utbetalas även viss tid efter den försäkrades död. I så fall föreligger icke någon ren livränteförsäkring utan en kombination med kapitalförsäkring, och dylika kombinationer hänföras till pensionsförsäkring endast i de fall, som i fortsättningen angivas.

Beträffande pupillförsäkring — varmed förstås en livränteförsäkring till förmån för efterlevande barn, vare sig dessa äro omyndiga eller myndiga — kräves däremot icke, att den utgående livräntan skall vara livsvarig för att pensionsförsäkring skall föreligga. Även en sådan pupillförsäkring, enligt vilken livräntan skall upphöra vid viss tidpunkt eller efter visst antal år, t. ex. då barnet uppnått tjuguett års ålder, utgör en pensionsförsäkring i skattelagarnas mening.

Olycksfallsförsäkring kan innehålla utfästelse om ersättning för sjukvårds- och läkarkostnader samt sjukpenning under tid av övergående arbetsoförmåga ävensom kapital eller livränta vid bestående invaliditet. Den obligatoriska försäkringen mot olycksfall i arbete innehåller icke utfästelse om kapital. Ej heller innehåller i regel sjuk- och olycksfallsförsäkring å längre tid än tio år sådan utfästelse. Däremot torde övrig olycksfallsförsäkring, i varje fall vid kommunalskattelagens tillkomst, i regel ha innehållit även utfästelse om kapital. Under senare tid har dock utvecklingen alltmer gått mot ökad användning av livränteformerna med undanträngande av kapitalersättningarna. Enligt punkt 1 femte stycket av anvisningarna till 31 § kommunalskattelagen räknas icke olycksfallsförsäkring såsom pensionsförsäkring, och detta stadgande gäller även det fall, att olycksfallsförsäkringen icke innehåller utfästelse om annan förmån än invalidränta. Enligt 19 § kommunalskattelagen beskattas icke vad som på grund av

62 Kungl. Maj.ts proposition nr 93

olycksfallsförsäkring i annan form än livränta tillfallit någon såsom ersättning för olycksfall i arbete. På grund av olycksfallsförsäkring utgående livränta beskattas återigen till reducerat belopp enligt 32 § 2 mom. d) kommunalskattelagen, under det att erlagda premier icke äro avdragsgilla (bortsett från 200-kronorsavdraget).

2. Kombinerade livränte- och kapitalförsäkringar, vilka betecknas som pensionsförsäkringar.

Vissa kombinationer av kapitalförsäkring och livränteförsäkring skola hänföras till pensionsförsäkring. Den första förutsättningen härför är, att livränteförsäkringen är av det slag, som under 1. angivits, d. v. s. medför ålderspension, invalidpension eller familjepension i dessa uttrycks förut angivna innebörd.

Nu ifrågavarande kombinerade försäkringar kunna indelas i två grupper. I den ena gruppen är kapitalförsäkringen sådan, att även engångsbelopp kan utfalla. I den andra gruppen återigen har kapitalförsäkringen genomgående karaktär av s. k. inkomstförsäkring; något utfallande engångsbelopp kan där aldrig ifrågakomma.

Försäkringar, enligt vilka engångsbelopp kan utfalla på grund av kapi­

talförsäkringen. Enligt punkt 1 andra stycket 3 a) av anvisningarna till 31 § kommunalskattelagen hänföres till pensionsförsäkring en kombination av livränteförsäkring av förut angiven typ samt kapitalförsäkring, därest kapitalförsäkringens belopp sammanlagt ej överstiger livräntans dubbla årsbelopp; härvid skall i fråga om änke- och pupillförsäkring såsom årsbelopp anses den årliga pension, som tillförsäkrats enbart änka.

Belopp på grund av sådan kapitalförsäkring, som här kombinerats med livränteförsäkring, torde närmast vara avsett såsom bidrag till bestridande av kostnader i samband med dödsfall eller annat pensionsfall.

Försäkringar, vid vilka kapitalförsäkringen städse har karaktär av in­

komstförsäkring. Med inkomstförsäkring förstås en sådan kapitalförsäkring, vid vilken kapitalbeloppet icke utbetalas på en gång utan fördelas på flera år, t. ex. då en försäkring å 20 000 kronor fullgöres genom att 1 000 kronor utbetalas under ettvart av de tjugu åren närmast efter försäkringsfallets inträffande; härvid måste beloppets utbetalande vara oberoende av dödsfall, som inträffat efter det utbetalningen börjat, i annat fall föreligger icke kapitalförsäkring utan livränteförsäkring.

För att en kombination av här ifrågavarande art skall betraktas såsom pensionsförsäkring måste dock vissa villkor vara uppfyllda — villkor, som icke gälla i det tidigare omförmälda fallet.

För det första får inkomstförsäkringen icke avse längre tid än högst tjugu år. Vore längre tid medgiven för utbetalningarna vid denna försäkring, bleve kapitalförsäkringsinslaget alltför starkt.

För det andra skall i försäkringsavtalet vara stadgat, att rätt till återköp eller belåning av försäkringen ej skall föreligga och ej heller rätt till sådan

Kungi. Maj.ts proposition nr 93- 63

förändring av utbetalningssättet, att försäkringen upphör att vara pensionsförsäkring i den mening, kommunalskattelagen angiver.

Enligt de grunder, Kungl. Maj :t fastställt för livförsäkringsrörelse, få livräntor som regel icke återköpas eller belånas. För att de nu ifrågavarande kombinerade försäkringarna skola behandlas lika med livräntor har sistberörda stadgande tillkommit; därigenom bliva i denna del samma regler gällande för den med livränteförsäkringen kombinerade kapitalförsäkringen som för själva livränteförsäkringsdelen.

Det meddelade förbudet mot återköp, belåning eller ändring av utbetalningssättet torde icke vara ovillkorligen bindande för försäkringsbolaget. En på denna uppfattning vilande föreskrift har även meddelats i punkt 10 av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen.

Under angivna två förutsättningar hänföres till pensionsförsäkring försäkring avseende ålderspension, kombinerad med inkomstförsäkring, i följande två fall.

Det ena fallet är för handen då vid försäkringen avtalats, att pensionen skall utgå ett visst garanterat antal år, därest den försäkrade uppnår pensionsåldern, oberoende av om han sedermera avlider innan fullt antal år uppnåtts (punkt 1 andra stycket 3 b) av anvisningarna till 31 § kommunalskattelagen). I detta fall träder inkomstförsäkringen i kraft endast för det fall, att den försäkrade uppnår pensionsåldern; häri ligger en garanti mot att försäkringstagaren skulle vilja bestämma pensionsåldern alltför hög. Skulle den försäkrade avlida efter uppnådd pensionsålder, utgår det garanterade beloppet under avtalad tid till den, som den försäkrade utsett till förmånstagare. Skulle den försäkrade leva längre än det antal år, garantin omfattar, utgår naturligtvis ålderspensionen fortfarande.

Det andra fallet föreligger då vid försäkringen avtalats, dels att pensionen skall utgå ett visst antal år, därest den försäkrade uppnår pensionsåldern, oberoende av om han sedermera avlider — alltså samma fall som nyss nämnts — och dels därutöver, att om den försäkrade avlider före pensionsåldern pensionen ändock skall utgå under ett garanterat antal år med ett årsbelopp högst lika med ålderspensionen (punkt 1 andra stycket 3 c) av anvisningarna till 31 § kommunalskattelagen). I förevarande fall kräves dock ytterligare, för att pensionsförsäkring skall föreligga, att pensionsåldern fastställts till högst sjuttio år; här finnes nämligen icke samma garanti som i det förra fallet mot att försäkringstagaren fastställer en hög pensionsålder.

Till pensionsförsäkring räknas vidare, under förenämnda förutsättningar, försäkring avseende familjepension, kombinerad med inkomstförsäkring å enahanda belopp, vilket oavsett förmånstagarens dödsfall skall utgå under ett garanterat antal år efter försörj arens död (punkt 1 andra stycket 3 d) av anvisningarna till 31 § kommunalskattelagen). I detta fall kräves emellertid för att pensionsförsäkring skall föreligga, att även den i kombinationen ingående pupillpensionsförsäkringen skall avse en livsvarig livränta.

Innebörden av denna försäkringskombination är alltså, att vid försörja-

61 Kungl. Maj:ts proposition nr 93-

rens frånfälle livsvarig livränta utgår till efterlevande änka eller barn; skulle dessa avlida, innan den tid gått till ända, som inkomstförsäkringen avser, fortsätter dock utbetalningen med enahanda belopp till den avtalade tidens slut —■ givetvis då till andra, i försäkringsavtalet bestämda personer.

3. Andra kombinationer av livränte- och kapitalförsäkringar.

Utgör i annat fall än förut sagts försäkring en kombination av livränteoch kapitalförsäkring, skall försäkringen anses uppdelad på en kapitalförsäkring och en livränteförsäkring (punkt 1 fjärde stycket av anvisningarna till 31 § kommunalskattelagen). I överensstämmelse härmed kommer den ena delen att beskattas enligt reglerna för kapitalförsäkringar och den andra delen enligt reglerna för livränteförsäkringar.

4. Försäkring mot engångspremie.

Enligt 32 § 2 mom. femte stycket kommunalskattelagen förstås med försäkring mot engångspremie försäkring, där enligt försäkringsavtalet hela premien skall erläggas på en gång eller erläggas i olika poster inom en tid av högst fem år från dagen för försäkringsavtalets ingående. Enligt samma lagrum, sista stycket, anses på frivilliga avgifter grundad försäkring hos pensionsstyrelsen icke innefatta försäkring mot engångspremie.

Det må erinras om att livränteförsäkring i ränte- och kapitalförsäkringsanstalt städse utgör en försäkring mot engångspremie och detta i ordets verkliga språkliga innebörd. Varje till dylik anstalt inbetalt belopp är ett »köp» av en livränta, vars årliga belopp visserligen fastställes först vid en senare tidpunkt. I förtydligande syfte har i 32 § kommunalskattelagen angivits, att livränta varom här är fråga skall beskattas på samma sätt som livränta, för vilken engångspremie erlagts.

b) Försäkringar, vid vilka premien får avdragas och utfallande

försäkringsbelopp i princip beskattas helt.

Livräntan utgår på grund av pensionsförsäkring, för vilken avgifter erlagts på grund av tjänst. Då avgifter för pensionsförsäkring erlagts på grund av tjänst, är det likgiltigt, om avgifterna erlagts genom engångspremie eller annorledes. Vilketdera som än är fallet, är premien avdragsgill, medan utfallande livräntebelopp enligt 32 § 2 mom. kommunalskattelagen som regel beskattas tillfullo (undantag utgör pupillpension i vissa fall). Arbetsgivarens avdragsrätt, därest fråga är om pensionering av i rörelse anställd personal, grundar sig å stadgandet i 29 § 1 mom. kommunalskattelagen, enligt vilket avdrag må ske för kostnader för personal, som är eller varit anställd i rörelsen. Den anställdes avdragsrätt grundar sig å 33 § kommunalskattelagen, vari stadgas rätt till avdrag för avgifter, som den skattskyldige på grund av sin tjänst erlagt för egen eller efterlevande familjs pensionering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93. 65

Livräntan utgår på grund av pensionsförsäkring, för vilken avgifter erlagts annorledes än på grund av tjänst, dock ej mot engångspremie. Då fråga är om pensionsförsäkring, som icke tagits på grund av tjänst men för vilken avgifterna erlagts annorledes än mot engångspremie, äro avgifterna i sin helhet avdragsgilla enligt 46 § 2 mom. kommunalskattelagen, därest avgifterna erlagts för den skattskyldige själv, eller, i förekommande fall, för hans make eller hans omyndiga barn; utfallande livräntebelopp beskattas i sin helhet enligt 32 § 2 mom. kommunalskattelagen (undantag utgör pupillpension i vissa fall).

Enligt punkt 10 av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen skall såsom livränta anses, förutom egentlig livränta, övriga på grund av pensionsförsäkring utfallande försäkringsbelopp; hit räknas jämväl sådana belopp som på grund av försäkringsavtalet utbetalas vid återköp eller premieåterbetalning vid dödsfall. Kapitalbelopp utfallande på grund av pensionsförsäkring, för vilken avgift erlagts på grund av tjänst, eller på grund av pensionsförsäkring, för vilken annan avgift än engångspremie erlagts annorledes än på grund av tjänst, eller slutligen på grund av frivillig statlig pensionsförsäkring, skola i enlighet härmed beskattas såsom intäkt.

Att i detta fall endast talas om försäkring annorledes än mot engångspremie har sin förklaring däri, att enligt 46 § 2 mom. kommunalskattelagen avdrag icke får ske för avgift, erlagd för försäkring mot engångspremie.

Folkpension samt frivillig statlig pensionsförsäkring. Folkpension utgår icke vidare enligt försäkringstekniska grunder. Den utgör skattepliktig inkomst. Skattskyldig, vilkens inkomst helt eller till huvudsaklig del utgöres av folkpension, skall dock i regel anses hava sådan nedsatt skatteförmåga, som kan berättiga till särskilt avdrag vid taxering.

Vad angår den frivilliga statliga pensionsförsäkringen är denna, rent försäkringstekniskt sett, en klar livränteförsäkring i de fall, då återbetalning vid dödsfall av premie eller viss del av premie icke skall förekomma. I dessa fall ha således de frivilliga statliga försäkringarna karaktär av pensionsförsäkringar. I ett hänseende intager emellertid den frivilliga pensionsförsäkringen en särställning. Denna anses enligt 32 § 2 mom. sista stycket icke innefatta försäkring mot engångspremie, ehuru försäkringen i tekniskt hänseende är en försäkring mot engångspremie. Detta betyder med andra ord, att även om man på en gång betalar in hela det medgivna avgiftsbeloppet, så får hela detta belopp avdragas; den utfallande pensionen beskattas däremot i sin lielhet.

I de fall då återbetalning vid dödsfall av premie eller viss del av premie sker, utgör försäkringen en kombination av livränteförsäkring och kapitalförsäkring. Därest denna kombination icke är sådan att densamma enligt anvisningarna till 31 § kommunalskattelagen skall i sin helhet hänföras till pensionsförsäkring, skall den enligt samma anvisningar anses uppdelad på en kapitalförsäkring och en livränteförsäkring.

5 Iiihang till riksdagens protokoll WHO. 1 samt. Nr 93.

66 Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

Utfallande kapitalförsäkringsbelopp, vilka beskattas såsom intäkt. Enligt punkt 5 av anvisningarna till 28 § kommunalskattelagen skall kapital, som uppburits på grund av s. k. ledareförsäkring, upptagas såsom intäkt av rörelse.

I de fall av kombinerad livränte- och kapitalförsäkring, som avses i punkt 1 andra stycket 3) av anvisningarna till 31 § kommunalskattelagen, beskattas även utfallande kapitalförsäkringsbelopp såsom intäkt av tjänst.

c) Försäkringar, vid vilka premien i princip ej får avdragas och utfallande

försäkringsbelopp beskattas efter viss reduktion.

I de under b) omförmälda fallen förelåg rätt till avdrag för försäkringspremiernas hela belopp medan utfallande livränta helt beskattades, bortsett från avdrag från pupillpension i vissa fall.

I de fall, varom i 32 § 2 mom. första stycket d) kommunalskattelagen är fråga, är däremot förhållandet ett annat. Rätt till avdrag för premierna föreligger icke (bortsett från det av sociala skäl tillkomna 200-kronorsavdraget), medan livräntan beskattas endast till ett efter den försäkrades levnadsålder reducerat belopp. Denna reduktion föranledes därav, att en del av livräntan utgör återbetalning av erlagt kapital, som icke bör beskattas, då ju i detta fall avdrag icke fått ske vid kapitalets inbetalande. Reduktionen innebär, att livräntan uppdelas i en skattepliktig och en 'skattefri del.

De livräntor, som beskattas enligt denna regel, äro alla sådana som utgått på grund av annan försäkring än förut under b) sagts. Hit hänförliga äro alltså alla livförsäkringar mot engångspremie med undantag för sådana, för vilka avgiften erlagts på grund av tjänst, alla icke livsvariga livräntor med undanlag för pupillförsäkring samt alla andra livräntor, som utgå på grund av annan livförsäkring än pensionsförsäkring. Vidare föres hit livränta, som utgått från ränte- och kapitalförsäkringsanstalt, även om livräntan varit av sådan beskaffenhet, som förut under b) sagts; detta sammanhänger med att försäkring i ränte- och kapitalförsäkringsanstalt alltid utgör försäkring mot engångspremie. Ytterligare äro hit hänförliga livräntor, som utgå på grund av olycksfallsförsäkring, eftersom dylik försäkring jämlikt punkt 1 femte stycket av anvisningarna till 31 § kommunalskattelagen icke räknas såsom pensionsförsäkring; under olycksfallsförsäkring inbegripes givetvis även den obligatoriska försäkringen av arbetare enligt 1916 års lag om försäkring för olycksfall i arbete. Till denna grupp räknas även livränta, som annorledes än genom försäkring tillfallit någon såsom ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete.

Även kapitalbelopp kunna utgå på grund av försäkringar, som skola hänföras till ifrågavarande kategori. Jämväl sådana kapital skola beskattas till reducerat belopp.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93. 67

d) Försäkringar, vid vilka premien i princip ej får avdragas och utfallande

försäkringsbelopp ej beskattas.

Enligt 19 § kommunalskattelagen räknas till skattepliktig inkomst icke kapital, som på grund av kapitalförsäkring utfallit vid inträffat försäkringsfall eller ålerköp av försäkringen, där det utfallna kapitalet icke är att anse såsom intäkt av rörelse. Stadgandet avser endast livförsäkring, som är kapitalförsäkring, enär sjuk-, olycksfalls- eller arbetslöshetsförsäkring samt försäkring av fast eller lös egendom särskilt omnämnas i paragrafen.

Det i den återgivna bestämmelsen gjorda undantaget för det fall, att det utfallna kapitalet utgör intäkt av rörelse, avser s. k. ledareförsäkring. I detta fall skall kapitalet beskattas, såsom förut framhållits under b). Likaså skola, ehuru undantag ej gjorts i bestämmelsen, kapitalbelopp, som utfalla på grund av pensionsförsäkring, beskattas såsom intäkt.

Bortsett från de fall, vilka sist angivits, inkomstbeskattas alltså icke försäkringsbelopp, som utfalla på grund av kapitalförsäkring. Premierna för kapitalförsäkringar få därför i princip icke avdragas vid inkomsttaxeringen, såvida fråga icke är om ledareförsäkring eller kapitalförsäkring, som ingår i sådan pensionsförsäkring, att premien för denna är avdragsgill. Av sociala skäl får avdrag emellertid ske för vissa premier å högst 200 kronor årligen.

e) Annan skattepliktig intäkt på grund av försäkring än försäkringsbelopp.

Premieåterbäring och annan till försäkringstagare utdelad vinst. Jämlikt 19 § kommunalskattelagen skall såsom skattepliktig intäkt icke upptagas vinstandel eller premieåterbäring, som försäkringstagare fått uppbära från försäkringsanstalt på grund av avtal rörande annan försäkring än livränteförsäkring, därunder inbegripen överlevelse- och invalidränteförsäkring.

Däremot stadgas i 32 § 2 mom. tredje stycket kommunalskattelagen, att såsom skattepliktig intäkt räknas jämväl vinstandel och premieåterbäring, som försäkringstagare fått från försäkringsanstalt uppbära på grund av avtal om livränteförsäkring, därunder inbegripen överlevelse- och invalidränteförsäkring.

Vissa på grund av pensionsförsäkring utgående belopp; belopp, som skola anses såsom skattepliktig intäkt vid förändring av pensionsförsäkring till kapitalförsäkring. Förut har omnämnts, att kombinerade livränte- och inkomstförsäkringar icke må hänföras till pensionsförsäkringar med mindre bl. a. i försäkringsavtalet stadgats, att rätt till återköp eller belåning av försäkringen ej skall föreligga och ej heller rätt till sådan förändring av utbetalningssättet, att försäkringen upphör att vara pensionsförsäkring. En dylik bestämmelse i försäkringsavtalet är dock icke oåterkalleligen bindande.

I punkt 10 av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen stadgas, att såsom livränta anses, förutom egentlig livränta, övriga på grund av pensions­

68 Kurigl. Maj:ts proposition nr 93.

försäkring utfallande försäkringsbelopp; hit räknas jämväl sådana belopp, som på grund av försäkringsavtalet utbetalas vid återköp eller premieåterbetalning vid dödsfall. Ändras försäkringsavtal så, att pensionsförsäkring helt eller delvis övergår till kapitalförsäkring, skola mot kapitalförsäkringen svarande premiereserv och övriga tillgodohavanden vid tidpunkten för ändringen anses såsom på grund av försäkringen utbetalt belopp. Med uttrycket övriga tillgodohavanden torde närmast åsyftas eventuellt förefintlig premieåterbäringsreserv och vinstreserv; skulle andra verkliga tillgodohavanden förefinnas, skola givetvis även dessa anses såsom på grund av försäkringen utbetalda samt beskattas på angivet sätt.

f) Av sociala skäl föranledda avvikelser från de förenämnda principerna.

Livräntebelopp, som utgå på grund av pupillförsäkring. Med pupill lär av ålder ha förståtts en avliden persons efterlevande omyndiga barn. I sammansättningen pupillförsäkring har emellertid försäkringstekniskt sett prefixet pupill kommit att betyda efterlevande barn överhuvud taget, oberoende av deras ålder. Denna mera vidsträckta betydelse av uttrycket har även accepterats för skattelagstiftningens vidkommande.

Med pupillförsäkring förstås i enlighet med det sagda en försäkring, enligt vilken s. k. överlevelseränta skall utgå till cn avliden persons barn; denna form av livränta börjar utgå vid personens död och utgår så länge barnet lever eller till dess detsamma uppnått viss ålder.

I 32 § 2 mom. första stycket a) kommunalskattelagen stadgas, att om livränta utgått på grund av pupillförsäkring, för vilken avgifter erlagts på grund av tjänst eller vilken tagits annorledes än mot engångspremie, skall, försåvitt livräntetagaren under beskattningsåret fyllt högst 21 år, såsom skattepliktig intäkt räknas livräntans hela belopp med avdrag av 600 kronor. Detta avdrag har tillkommit av sociala skäl.

Pupillpensioner grundades tidigare regelmässigt å försäkringar. Under de senaste decennierna har emellertid staten i allt större omfattning övertagit de anstalter, vilka meddelat dylika försäkringar för statliga befattningshavare, och därmed även övertagit ansvaret för pupillpensionerna medan försäkringsinomentet bortfallit. Härvid uppstod frågan, huru i dylika fall skulle i beskattningshänseende förfaras med i fortsättningen utgående pupillpensioner. I sådana fall, då pupillpensionen börjat utgå, innan staten övertog kassan, var frågan icke aktuell; då utgick pensionen även i fortsättningen på grund av försäkring. Annorlunda var däremot fallet, då pupillpension började utgå efter statens övertagande av kassan.

Frågan löstes genom en den 30 juni 1937 utfärdad lag om beräkning i vissa fall av skattepliktig intäkt på grund av pupillpension från staten. Däri stadgas, att pupillpension från staten, utgående enligt allmänna familjepensionsreglementet eller familjepensionsreglementet för arbetare eller eljest i fall då pensionsanstalts skyldighet att utgiva sådan livränta överflyttats å statsverket, skall vid beräkning av skattepliktig intäkt enligt kommu­

Kungl. Maj.ts proposition nr 93. 69

nalskattelagen och förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt likställas med sådan i 32 § 2 mom. första stycket a) kommunalskattelagen avsedd livränta, som utgår på grund av pupillförsäkring, för vilken avgifter erlagts på grund av tjänst.

Rätt att åtnjuta avdrag för premier intill 200 kronor. Enligt 46 § 2 mom. första stycket 3) kommunalskattelagen föreligger rätt till avdrag för premier och andra avgifter, som skattskyldig för sig och i förekommande fall även för sin make och sina omyndiga barn betalt för sjuk- och arbetslöshetsförsäkring, därunder inbegripen avgift till sjukkassa för begravningshjälp, för kapital- och olycksfallsförsäkring ävensom livränteförsäkring, som ej avses i 33 § eller punkt 2) nämnda moment. Avdraget må ej för skattskyldig eller, om skattskyldig under beskattningsåret varit gift och båda makarna under året haft försäkringar, för dem båda tillsammans åtnjutas till högre belopp än 200 kronor. Har skattskyldig för försäkringen fått uppbära vinstutdelning eller premieåterbäring, må avdrag ske med allenast det belopp, varmed premien överskjuter vad sålunda uppburits. 1 punkt 1 av anvisningarna till 46 § kommunalskattelagen utvecklas det senast sagda ytterligare sålunda: Har skattskyldig för försäkring, som avses i 46 § 2 mom. första stycket 3), uppburit vinstutdelning eller premieåterbäring, skall vad sålunda uppburits avräknas från premiernas belopp, så att blott vad därefter återstår av verkligen utbetalda premier får avdragas, dock högst 200 kronor. Ha vinstutdelning och premieåterbäring överstigit de under året erlagda premiernas belopp, utgör enligt 19 § överskottet icke skattepliktig intäkt.

Berörda avdrag får åtnjutas allenast vid taxeringen i hemortskommunen, icke vid den taxering, som eventuellt äger rum i annan kommun, där den skattskyldige bedriver rörelse eller äger fastighet. Har skattskyldig endast under en del av beskattningsåret varit här i riket bosatt, skall avdrag, som nu sagts, åtnjutas allenast i den män det belöper å nämnda tid. IV.

IV. Kritik av gällande beskattningsregler.

A. Den teoretiska motiveringen för gällande bestämmelser.

Kommittén.

I allmänhet. Kommittén har anfört, att vid tillkomsten av gällande bestämmelser såsom huvudregel för beskattningen av juridiska personer uppställdes, att såsom inkomst hos den juridiska personen borde betraktas

allenast sådana intäkter, som i princip utgjorde skattepliktig inkomst hos de

fysiska personer, vilka vore delägare i den juridiska personen eller eljest i sista hand komme i åtnjutande av dess intäkter. Avsikten med beskattningen av den juridiska personen skulle alltså vara att bos denna uttaga skatt på intressenternas inkomst. Av särskilt intresse för utformningen av försäkringsbolagens beskattning vore härvid, alt 1924 års skatteberedning, som

70 Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

utarbetat förslaget till gällande bestämmelser, med inkomst i vissa fall jämställde vad som för allmänheten icke tedde sig som inkomst utan i stället uppfattades såsom utgiftsbesparing. Rent principiellt borde, framhölle beredningen, värdet av tjänster, som den skattskyldige gjorde sig själv, upptagas såsom intäkt. I praktiken kunde dock en så vidsträckt skattskyldighet icke genomföras. Man hade därför i fråga om utgiftsbesparing, som utgjorde minskning i levnadskostnader, stannat för att beskatta densamma endast, därest den vore en följd av rörelse eller yrke, som den skattskyldige drivit, och alltså så att säga möjliggjorts därigenom, att den skattskyldige drivit rörelsen eller yrket. Exempelvis vore en skomakare men ej en annan person skattskyldig för värdet av det arbete han nedlade på halvsulning av sina egna eller familjens skodon. Enligt samma princip skulle en handelsidkare, som för sitt hushåll toge varor ur boden, såsom inkomst upptaga värdet av dessa varor, beräknat efter försäljningspriset, ej efter inköpspriset. Handelsidkaren finge med andra ord skatta även för den handelsvinst han gjorde genom att sälja sina varor till sig själv. Liknande synpunkter anlade beredningen på det fall att personer, som icke vore handelsidkare, sammanslöte sig för att förbilliga sina varuinköp.

Från sina allmänna utgångspunkter hade beredningen kommit fram till att kooperativa konsumentföreningar borde beskattas för den handelsvinst, som deras medlemmar erhölle genom rabatterna å inköpta varor; av vissa skäl borde dock endast hälften av rabatterna anses såsom handelsvinst. Enligt då gällande bestämmelser ägde konsumentkooperativa föreningar rätt till avdrag för utbetalade rabatter, men beredningen hade i enlighet med sin förut relaterade ståndpunkt föreslagit, att avdrag skulle få ske blott för halva detta belopp. I proposition till 1927 års riksdag hade icke föreslagits ändring av de gällande bestämmelserna. Denna behandling av de kooperativa konsumentföreningarnas beskattningsfråga vore av intresse, då det gällde livförsäkringsväsendets beskattning, enär en betydande likhet förefunnes mellan dessa båda frågor.

Kommittén har vidare anfört:

1924 års skatteberednings förslag till beskattning av livförsäkringsväsendet bygger på en till beredningens betänkande fogad promemoria, vilken i samråd med beredningen utarbetats av dåvarande förste revisorn i försäkringsinspektionen, fil. doktorn Tim Jansson. I denna promemoria föreslås, med utgångspunkt från beredningens allmänna principer, att livförsäkringsbolagen skola beskattas dels för överskottet på försäkringsrörelsen, dels för en på visst sätt beräknad ränteinkomst.

En beskattning av bolagens ränteinkomst är ett adekvat uttryck för principen, att beskattningen av försäkringsbolagen åsyftar att träffa inkomst, som för försäkringstagarna skulle utgöra skattepliktig intäkt. Den ränteinkomst, som bolaget erhåller genom att placera försäkringstagarnas tillgodohavande hos bolaget, premiereserven, i räntebärande tillgångar, kommer nämligen försäkringstagarna till godo dels därigenom, att densamma erfordras för att jämte premierna uppbygga försäkringsbeloppet och sålunda kommer att ingå i den försäkringssumma, som skall utbetalas, och dels genom utbetalning av premieåterbäring eller annan vinst, där sådan utbetalning

Kungl. Maj:ts proposition nr 93. 71

förekommer. I den enligt gällande lag skattepliktiga ränteinkomsten ingår sådan ränta, som erfordras för försäkringssummans uppbyggande eller som utdelas i form av premieåterbäring. Ränteinkomst därutöver, vilken kan komma försäkringstagaren till godo såsom annan vinst än premieåterbäring, ingår i stället i överskottet och blir härigenom beskattad. Att ränteinkomsten, i varje fall den del, som åtgår till försäkringsbeloppets uppbyggande, ej omedelbart utbetalas till försäkringstagaren, förändrar icke dess karaktär av skattepliktig intäkt för denne. Även vid en annan penningplacering, t. ex. penninginsättning å bank, där räntan lägges till kapitalet, blir ränteinkomsten skattepliktig redan då densamma gottskrives insättaren.

Motiveringen för beskattningen av livförsäkringsbolagens överskott bygger på 1924 års skatteberednings uppfattning, att utgiftsbesparingar, som avse icke avdragsgill omkostnad, skola utgöra skattepliktig inkomst. Janssons promemoria innehåller i kapitlet om taxering av livförsäkringsbolag till en början en redogörelse för hurusom en livförsäkringsrörelse kan anses sönderfalla i en sparrörelse och en riskrörelse och hurusom man i enlighet härmed kan anse en livförsäkringspremie, med bortseende från omkostnadstillägg, sönderfalla i dels en sparpremie, som hos försäkringsbolaget uppsamlas och bildar ett tillgodohavande för försäkringstagaren, premiereserven, dels en riskpremie, vilken alltefter som den inflyter tages i anspråk för täckande av utbetalningar vid dödsfall bland bolagets övriga försäkringstagare. Premiereserven växer ej allenast genom tillförande av sparpremier utan även genom ränta, enär den placeras i räntebärande tillgångar. Till denna förräntning har vid premieberäkningen hänsyn tagits, varvid en viss räntefot lagts till grund. Uppnår försäkringsbolaget en högre förräntning än som motsvarar denna antagna räntefot, uppstår en överräntevinst. Åtgå icke de under ett år influtna riskpremierna till täckande av årets utbetalningar för dödsfall på den grund, att dödligheten varit lägre än den vid premiebetalningen antagna, uppstår för året en underdödlighetsvinst. Överränte- och underdödlighetsvinster göra det möjligt för bolaget att utbetala premieåterbäring eller annan vinst till försäkringstagarna. Premieåterbäringen skiljer sig från annan vinst därigenom, att den förutberäknas enligt vissa av Kungl. Maj :t stadfästa grunder. Omkoslnadstilläggen i premierna betraktas i promemorian såsom uppdelade på spar- och riskpremier, och i densamma användas beteckningarna belastade sparpremier och belastade riskpremier för att angiva att respektive delar av omkostnadstillägget inräknats. Om bolagets verkliga omkostnader understiga de vid premieberäkningen antagna, uppstår en omkostnadsvinst, som likaså kan användas för utdelning till försäkringstagarna.

Kommittén har återgivit följande ur promemorian:

För enkelhets skull må frågan om beskattningen först behandlas för det fall, att försäkringen icke berättigar till premieåterbäring men väl till vinst. Man finner då med tillämpning av det betraktelsesätt beträffande bolagets rörelse, som inledningsvis skisserats, att sparpremien med avdrag av omkostnadsbidraget är att likställa med en sparkasseinsättning och alltså icke är någon verklig utgift för försäkringstagaren. Räntan på försäkringstagarens sparkassetillgodohavande (premiereserven) är däremot en verklig inkomst för honom. Den återstående delen av premien, den belastade riskpremien, är att betrakta som en ren utgift för försäkringstagaren, hans vinstandel som inkomst. I händelse av dödsfall tillkommer som inkomst försäkringens risksumma. Innan jag övergår till att undersöka i vad män de nämnda inkomsterna böra vara beskattningsbara eller utgiften avdragsgill vid beräkning av den skal tepliktiga inkomsten, torde jag redan nu få förut­

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

skicka, att resultatet i fråga om den belastade riskpremien blir, att denna betraktas som levnadskostnad, alltså icke avdragsgill. Därför uppställer sig frågan, huruvida någon utgiftsbesparing för försäkringstagaren, t. ex. genom den utdelade vinsten, förekommer i samband med utgivandet av nämnda premiedel. Denna fråga är här, liksom vid andra försäkringsbranscher, synnerligen vansklig att besvara. Som exempel må nämnas, att ett och samma bolag kan bevilja ett visst slag av blandad liv- och kapitalförsäkring dels med rätt till andel i vinst mot viss premie, dels utan vinsträtt mot 10 å 15 procent lägre premie. Enär sparpremierna i båda fallen äro lika, blir den belastade riskpremien vid övergång från det förra alternativet till det senare minskad med samma belopp som tariffpremien. Det förefaller, som om värdet av nyttigheten i och för sig (försäkringen) i detta fall skäligen måste anses bättre mätt genom den lägre premien, och endast i den mån vinsten å en försäkring enligt det förra alternativet överskjuter skillnaden mellan den högre och den lägre premien vore det naturligt att tala om en utgiftsbesparing. Saken kompliceras ytterligare av att olika bolag kunna tillämpa olika premier för samma slag av försäkring. Då det emellertid icke synes vara möjligt att taga hänsyn till alla faktorer, som kunna vara av betydelse för beräkningen av utgiftsbesparingen, eller ens isolera de väsentligare av dem, torde man vara hänvisad till att, som eljest i dylika fall, som beskattningsbar utgiftsbesparing anse det bokföringsmässigt konstaterbara belopp, som försäkringstagaren erhåller i vinst å försäkringen.

Kommittén har därefter uttalat, att enligt dess mening den sålunda förebragta motiveringen för att anse den till försäkringstagarna utdelade vinsten såsom beskattningsbar inkomst emellertid icke vore hållbar. (Härvid liksom i fortsättningen avses annan vinst än överräntevinst.) Den byggde på den förutsättningen, att den till försäkringstagarna utdelade vinsten vore att anse som en utgiftsbesparing. Betraktade man till en början ett livförsäkringsaktiebolag, vore vinsten till försäkringstagarna helt jämförbar med de rabatter på gjorda inköp, som handelsidkare i många fall lämnade sina kunder. Om sådana rabatter uttalade beredningen, att rabatter till aktieägare borde få avdragas endast i den mån utomstående finge åtnjuta motsvarande förmåner samt förmånerna icke kunde anses utgöra utdelning av vare sig bokförd eller icke bokförd vinst. Rabatter till utomstående borde alltid få avdragas. De som erhölle rabatterna borde skatta för dessa i den mån fråga vore om rörelse eller yrke e. d., medan däremot mottagarna ej borde skatta för rabatter, som för dem tedde sig allenast såsom en utgiftsbesparing.

Med beredningens sålunda angivna utgångspunkt borde alltså enligt kommitténs mening skäl ha funnits att medgiva livförsäkringsaktiebolag avdrag för den Aunst, som utdelats till försäkringstagare, och i enlighet med beredningens allmänna principer borde då även de ömsesidiga livförsäkringsbolagen ha medgivits avdrag för den till deras delägare, försäkringstagarna, utdelade vinsten, i den mån densamma ej kunde betraktas som handelsvinst, d. v. s. kunde anses motsvara aktieutdelningen hos livförsäkringsaktiebolagen. Då aktieutdelningen i regel utgjorde en relativt obetydlig del av dessa bolags vinstutdelning till försäkringstagarna, borde i analogi härmed största delen av de ömsesidiga bolagens utdelade vinst ha blivit

Kungl. Maj:ts proposition nr 93. 73

avdragsgill. I stället syntes beredningen ha jämställt även livförsäkringsaktiebolagens vinstutdelning till försäkringstagarna med de rabatter, som ekonomiska föreningar gåve åt sina medlemmar. Sådana rabatter borde enligt beredningens mening bliva föremål för beskattning hos föreningarna, varvid beredningen dock anförde, att den beskattning, varom här vore fråga, emellertid ej borde äga rum i annan mån än fråga vore om handelsvinst i egentlig mening, d. v. s. den vinst, som, därest företaget ej varit en förening, skulle tillkommit företagaren. Härav följde, att utdelade rabatter borde beskattas allenast i den mån varupriserna genom desamma nedbringades under de hos handlandena i orten i allmänhet gällande nettopriserna, d. v. s. priserna, sådana de tedde sig efter av handlandena eventullt lämnade rabatter. Inom den återbäring, som lämnades av de kooperativa föreningarna, torde i allmänhet inrymmas dels rabatter, motsvarande de privata handlandenas rabatter, dels handelsvinst.

Kommittén har slutligen anfört:

Det framgår härav, att definitionen å den del av en ekonomisk förenings rabatter, vilken är att anse som handelsvinst, har en innebörd, endast därest det existerar jämförelseobjekt, nämligen företagare, vilka i vinstsyfte bedriva motsvarande verksamhet. Vill man nu jämställa samtliga livförsäkringsbolag, alltså även aktiebolagen, med ekonomiska föreningar, existera över huvud inga jämförelseobjekt, och det saknas således grund att med utgångspunkt från ovan angivna definition anse den till försäkringstagarna utdelade vinsten som en utgiftsbesparing med karaktär av handelsvinst.

Det enda resonemang, som med hänsyn till ovanstående anmärkningar kunde från 1924 års skatteberednings utgångspunkter motivera en beskattning av vinsten till försäkringstagarna, vore följande. Enär det existerar livförsäkringsaktiebolag, vilka av överskottet på livförsäkringsrörelsen utdela vinst till aktieägarna, måste även viss del av ömsesidiga livförsäkringsbolags utdelning till sina delägare, försäkringstagarna, anses som handelsvinst. Då det icke finnes någon norm, enligt vilken sistnämnda utdelning kan uppdelas i handelsvinst och rabatt av annat slag, måste man beskatta de ömsesidiga bolagens hela utdelning. För att icke dessa bolag skola behandlas hårdare än aktiebolagen måste då även aktiebolagen beskattas för den till försäkringstagarna utdelade vinsten. Ett resonemang av detta slag skulle vara försvarbart, därest hos livförsäkringsaktiebolagen utdelningen till försäkringstagarna vore relativt obetydlig jämförd med utdelningen till aktieägarna. För att undersöka hur härmed förhåller sig måste man gå tillbaka till en tid under vilken vinstutdelningen till försäkringstagarna ej påverkats av de med hänsyn till räntefallet under senare tid erforderliga förstärkningarna av premiereserven. Den senaste femårsperiod, som från denna synpunkt är användbar, nämligen perioden 1932—1936, visar emellertid, att icke heller det sist angivna resonemanget kan upprätthållas. För nämnda period uppgick utdelningen från livförsäkringsaktiebolagen samt liv- och brandförsäkringsaktiebolagen till försäkringstagarna till sammanlagt mer än 25 miljoner kronor, medan utdelningen till aktieägarna understeg 2 miljoner kronor, om man i fråga om liv- och brandförsäkringsaktiebolagen medräknar endast den del av utdelningen till aktieägarna, som kommer från livförsäkringsrörelsen.

Redan med beredningens utgångspunkter visar sig sålunda motiveringen för att icke medgiva avdrag för vinst, som utdelats till försäkringstagarna,

74 Kungl. Mcij:ts proposition nr 93.

föga hållbar. Såsom än mindre godtagbar framstår densamma mot bakgrunden av att Kungl. Maj :t och riksdagen sedermera icke biträdde beredningens uppfattning om de kooperativa konsumentföreningarnas rabatter utan beslöto, att föreningarna fortsättningsvis skulle äga full avdragsrätt för rabatterna. Motiveringen för förslaget beträffande försäkringsbolagen byggde ju i denna punkt på samma synpunkter som de, vilka lågo till grund för förslaget till behandling av nämnda föreningars rabatter.

Beskattning av ränta på premiereserv för pensionsförsäkring. Kommittén har yttrat, att i fråga om pensionsförsäkring gällde, att premien finge avdragas, att utfallande belopp inkomstbeskattades och att ränteskatt icke uttoges. Såsom motivering för friheten från räntebeskattning hade ofta anförts, att beskattningen av utfallande pensionsbelopp innebure även beskattning av den hos försäkringsbolaget uppkomna ränteinkomsten.

Kommittén har vidare yttrat:

För belysning av frågan om sambandet mellan å ena sidan räntebeskattning samt å andra sidan beskattning av utfallande belopp och avdragsrätt för premier torde det vara lämpligast att betrakta ett exempel, där frågan framträder mera renodlad än vid försäkring, nämligen vanligt sparande, såsom genom insättning i bank. Man kan i nämnda syfte antaga, att två olika beskattningssystem tillämpas för olika slag av sparande. För det ena slaget, vilket betecknas såsom sparande av typ a, antages nuvarande regler gälla; avdrag vid taxering får alltså ej ske för insatt belopp, och uttag från banken inkomstbeskattas icke. För det andra slaget av sparande, betecknat såsom typ b, får däremot vid taxering avdrag göras för insatta belopp, medan uttagen utgöra skattepliktig inkomst. Antag till en början, att beskattning av ränta ej förekommer i någotdera fallet. Fn person antages nu insätta 100 kronor om året å ett sparkonto av typ a, låta räntorna läggas till kapitalet och efter en viss tids förlopp lyfta detta, som då antages hava vuxit till 4 000 kronor. Gör personen i stället insättning å ett sparkonto av typ b, kan han, om hans marginalskattesats är 20 %, med samma ekonomiska uppoffring insätta 125 kronor årligen. På grund av avdragsrätten för insättningen minskas nämligen i detta fall hans skatt med 20 % av 125 kronor, d. v. s. med 25 kronor och hans nettoutgift blir alltså 100 kronor liksom i första fallet. Under samma tid som i förra fallet erfordrades, för att kapitalet skulle växa till 4 000 kronor, växa i senare fallet insättningarna jämte räntor till 5 000 kronor. Då han lyfter detta belopp, måste han emellertid betala 20 % eller 1 000 kronor i skatt, varför han liksom i första fallet har 4 000 kronor kvar.

Resultatet av exemplet är alltså, att båda systemen, vid samma årliga nettoutgift, leda till samma behållna kapital, förutsatt givetvis, att skattesatsen är densamma vid såväl insättningarna som uttagen. Sparande av typen a och typen b äro således lika behandlade i skattehänseende, oaktat ränteinkomsten icke i någotdera fallet antogs beskattad. Olikheten mellan beskattningsreglerna för de båda typerna av sparande kan alltså icke åberopas som skäl för olikhet i fråga om räntebeskattningen.

I ovan behandlade exempel antogs, att skatt å räntan icke uttogs. Även om man antager, att sådan skatt utgår, förändras icke resultatet. Beskattning av räntan innebär nämligen blott, att den effektiva förräntningen sker efter en lägre räntefot. Vid 20 % marginalskattesats blir sålunda den effektiva räntefoten endast 80 % av den nominella. Proportionen mellan det uttagna beloppet och den årliga insättningen blir härigenom för samma tid­

Kungl. Maj.ts proposition nr 93. 75

rymd en annan än vid frihet från ränteskatt, men denna proportion blir dock lika vid båda slagen av sparande, varigenom slutsatsen blir densamma som ovan.

Det ovan förda resonemanget kan oförändrat tillämpas på livförsäkringarnas beskattning. Sparande av typen a motsvarar kapitalförsäkring och sparande av typen b pensionsförsäkring. Slutsatsen blir alltså, att olikheten mellan dessa båda försäkringsarters behandling i fråga om avdragsrätt för premier och beskattning av utfallande belopp icke kan tagas till intäkt för en olikhet i fråga om räntebeskattningen.

Ännu tydligare framträder måhända, att beskattning av utfallande belopp i realiteten icke innebär beskattning av uppsamlad ränteinkomst, om man betraktar frågan från det allmännas synpunkt. Antag exempelvis, att på grund av någon särskild bestämmelse belopp, som placeras på visst sätt, får vid taxeringen avdragas, att de räntor, som placeringen avkastar, icke beskattas, då de uppkomma, men att då placeringen upphör, det placerade beloppet jämte tillagda räntor beskattas. I förenklingssyfte betraktas en placering under endast ett år. Antag att de avdragna beloppen visst år uppgå till sammanlagt 100 miljoner kronor, att räntefoten är 3 %, att den genomsnittliga marginal skattesatsen är 20 % samt att staten täcker den genom avdraget uppkomna minskningen i skatteintäkter genom att upptaga ett lån å 20 miljoner kronor, vilket ävenledes antages löpa med 3 % ränta. Då placeringen efter ett år upphör, blir det uttagna beloppet, 103 miljoner kronor, beskattat, varigenom staten erhåller en skatteintäkt å 20,6 miljoner kronor. Det kunde förefalla som om staten härigenom utfått skatt för räntan, 3 miljoner kronor. Så är emellertid icke fallet. Skall placering av här betraktade slag i beskattningshänseende behandlas lika med annan placering, böra de, som anlita förstnämnda placering, täcka den förlust, vilken staten åsamkas genom att beskattningen uppskjutes ett år. Denna förlust utgör räntan på lånet å 20 miljoner, alltså 0,6 miljoner kronor. Då 20,6 miljoner kronor erlägges i skatt hava de skattskyldiga, varom här är fråga, dels erlagt 20 miljoner i skatt för inkomsten om 100 miljoner kronor, dels erlagt 0,6 miljoner kronor såsom ersättning för att inkomsten beskattas först ett år efter det densamma förvärvades. Skall själva ränteinkomsten, 3 miljoner kronor, beskattas, måste ytterligare 0,6 miljoner kronor erläggas i skatt.

Kommittén har erinrat om att 1942 års försäkringsutredning berört denna fråga i samband med spörsmålet om gränsdragning mellan pensionsförsäkring och annan livförsäkring, därvid utredningen anfört (SOU 1946:34, s. 290):

Genom relativt obetydliga modifikationer kunna vissa former av livförsäkring fås att i kommunalskattelagens mening ändra karaktär från kapitalförsäkring, för vilken ränteskatt erlägges, till pensionsförsäkring, för vilken ränteskatt icke utgår.

Likvärdighet i beskattningshänseende råder icke mellan kapital- och pensionsförsäkring. Överensstämmelsen är endast formell men icke reell. Vad pensionsförsäkringen beträffar kan likvärdighet anses råda mellan skattskyldigheten för utfallande pensioner och avdragsrätten för premierna, under förutsättning att man bortser från den olika plats i den progressiva skatteskalan, som en försäkringstagare intar under den aktiva tiden och under pensionstiden. Då ränteskatt utgår i fråga om kapitalförsäkring men icke beträffande pensionsförsäkring, blir kapitalförsäkringen föremål lör en extra beskattning med ränteskailens hela belopp. I nuvarande ränteläge och

76 Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

med nu gällande skattesatser motsvarar ränteskatten omkring 0,5 % av de fonderade medlen. Man kan sålunda säga att pensionsförsäkringens fritagande från ränteskatt innebär en subvention från det allmännas sida av pensionsförsäkringen, som medför, att nettokostnaden för försäkringstagarna blir starkt reducerad. Utredningen saknar anledning att ingå på skälen för en sådan anordning. Vad här anförts rörande pensionsförsäkring gäller, med undantag för genast börjande livränta, till en del även ränteförsäkring i kommunalskattelagens mening, vilken försäkringsform är fritagen från ränteskatt intill dess livräntan börjat utgå.

Kommittén har vidare anfört, att i vissa yttranden över 1942 års försäkringsutrednings betänkande såsom ett skäl mot införande av ränteskatt för pensionsförsäkring framhållits, att uppskovet med beskattningen till tidpunkten för pensionsutbetalningen endast medförde en eftergift av räntan på den skatt, som skulle ha ultagits tidigare. Kommittén har häremot anmärkt, att värdet av räntan på denna skatt vore detsamma som eller t. o. in. något högre än värdet av en skatt på räntan på premiereserven. Av det förut anförda framginge, fortsätter kommittén, att den för pensionsförsäkringar tillämpade anordningen med avdragsrätt för premien och beskattning av utfallande belopp icke i och för sig kunde motivera en frihet från ränteskatt. Frågan, huruvida sådan befrielse skulle medgivas eller icke, hade intet som helst samband med avdragsrätten för premier eller beskattningen av utfallande belopp. Befrielsen torde fastmera ha sin orsak däri, att man önskat en likformig beskattning av pensionärer i allmän och enskild tjänst och av yrkesutövare, som pensionerade sig själva.

Yttrande.

Försäkringsanstalterna Folket-Samarbete ha yttrat, att i de taxerade be­

loppen för pensionsförsäkringar inginge hela den ränteintäkt, som före och efter pensionsfallet ackumulerats i pensionerna. Ränteintäkten toges sålunda i sin helhet till beskattning, då pensionstagaren lyfte pensionsbeloppen, vilka beskattades helt efter den skattesats som gällde för mottagaren såsom fysisk person. Ränteskatt på pensionsförsäkringar skulle därför innebära, att ränteintäkten två gånger skulle inräknas i de taxerade beloppen. Ränteintäkten skulle sålunda beskattas dubbelt på samma sätt som utdelningen från aktiebolag, och den skulle beskattas hos anstalten redan det år den uppstode, vilket på grund av förtäckt resultatutjämning icke behövde ske i aktiebolag. En person, som ej omedelbart toge en avlönad anställning utan skaffade sig en utbildning, som gåve honom ökade framtida inkomster, sparade enligt P-system.1 När en person utförde ett arbete, för vilket betalningen senare bleve tillgänglig för lyftning, och när ägare av fastighet eller värdepapper underläte att taga ut en värdestegring omedelbart, vore det också fråga om P-sparande. Detsamma gällde för avdragsgilla investeringar och avdragsgilla

1 Med sparande enligt P-system och K-system avse anstalterna sparande som i skattehänseende behandlas på samma sätt som sparande genom pensionsförsäkring, respektive kapitalförsäkring.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93. 77

nedskrivningar. I detta sammanhang förtjänade påpekas, att kommittén ej föreslagit ändringar av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen, enligt vilka vid inkomstberäkningen av rörelse i allmänhet bokföringens värdesättning av tillgångar skulle tillämpas. I dylika fall uttoges ej kompensation för det allmännas ränteförlust. En person, som ärvde äganderätt till kapital, vartill annan hade nyttjanderätt, kunde enligt 1941 års arvsskatteförordning erlägga arvsskatt antingen vid arvsfallet eller då nyttjanderätten överginge till ägaren. Oberoende av när arvsskatten erlades uttoges ingen ränteskatt av ägaren. I det fall att arvsskatten erlades vid arvsfallet, innebure ränteskattefrihelcn en avvikelse från regeln vid K-sparande. I alla övriga fall som här uppräknats vore ränteskattefriheten en naturlig följd av den uppskjutna beskattningen. Detta påstående kunde ej rubbas av att en del av förut anfört P-sparande i vissa fall ej ens vore förenat med skatt på »uttaget», t. ex. realisationsvinster för enskild person, vilka ultoges efter fem respektive tio år.

Det syntes sålunda vara i överensstämmelse med allmänt vedertagna skatterättsliga principer att skatteuppskov förenats med ränteskattefrihet.

Departementschefen.

I kommitténs allmänna kritik av den teoretiska motiveringen för gällande regler rörande beskattningen av försäkringsanstalter kan jag i huvudsak instämma. I anledning av vad kommittén anfört angående beskattningen av ränta på premiereserv för pensionsförsäkring må emellertid följande anföras.

I de belopp, som utfalla på grund av pensionsförsäkring, ingå i huvudsak dels av försäkringstagaren inbetalda premier, dels därå upplupen ränta. Hela det sålunda utfallande beloppet beskattas. Kommittén anser, att vad som därvid uttages av det allmänna utgöres, förutom av skatt å de inbetalda premierna, av ersättning för det uppskov som det allmänna medgiver med skattebetalningen (uppskovsränta). Det synes emellertid ur skatterättsliga synpunkter naturligare att betrakta sistnämnda del av det uttagna beloppet såsom skatt å räntan. Det av mig sålunda anlagda betraktelsesättet anknyter till gällande rätt, enligt vilken uppskovsränta i regel icke uttages vid uppskjuten beskattning. Sålunda utgår icke uppskovsränta, då skattskyldig exempelvis genom nedskrivning av varulager eller avskrivning å inventarier förskaffar sig motsvarande uppskov med skattens erläggande. Blott i särskilt angivna fall utgår uppskovsränta, t. ex. då enligt förordningarna om investeringsfonder till sådan fond avsatta medel återföras till beskattning.

En annan sak är, alt man kan såsom det principiellt riktiga hävda, att uppskovsränta bör uttagas i de fall då skattskyldig åtnjuter uppskov med skattebetalningen. Så länge denna princip icke införts såsom huvudregel i svensk skatterätt, synes emellertid anledning saknas att tillämpa densamma beträffande pensionsförsäkringen.

Då sålunda vid pensionsförsäkring ränteskatt får anses bliva uttagen hos

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

försäkringstagaren i samband med att pensionsbeloppen utbetalas, är det icke motiverat att uttaga ränteskatt jämväl hos försäkringsanstalten. Ej heller finnes, som nyss framhållits, anledning att uttaga uppskovsränta vare sig hos anstalten eller hos försäkringstagaren. Visserligen åtnjuter denne en förmån i förhållande till den, som tagit en kapitalförsäkring, såtillvida att den förre icke behöver erlägga särskild ränta för det skatteuppskov, som han erhåller, men denna förmån är icke något för pensionsförsäkringen säreget; motsvarande förmån tillkommer i regel även andra skattskyldiga, som åtnjuta uppskov med beskattningen.

B. Praktiska olägenheter av gällande beskattningsregler,

a) Beskattningen av försäkringsanstalter.

Kommittén.

Kommittén har i denna del anfört:

Såsom av redogörelsen för gällande bestämmelser framgår, beskattas hos inländska livförsäkringsbolag dels överskottet å livförsäkringsrörelsen, dels en tredjedel av viss beräknad ränteinkomst, dock ej ränteinkomst som hänför sig till livränterörelse (pensionsförsäkring).

Vid överskottets beräkning får avdrag göras för avsättningar till vissa fonder. Störst bland dessa avsättningar är i det utvecklingsskede, vari livförsäkringsbolagen för närvarande befinna sig och sannolikt komma att befinna sig under de närmaste generationerna, avsättningen till försäkringsfond för egen räkning. Då försäkringsfondens ökning motsvarar den beräknade ökningen av bolagens skuld till försäkringstagarna, är avsättningen egentligen att betrakta som en driftkostnad och avdragsrätten måste därför anses som självklar. Avsättningen sker i enlighet med bolagens av Kungl. Maj :t fastställda grunder. Vidare får avdrag ske för avsättning till säkerhetsfond och utjämningsreserver. Dessa äro konsolideringsfonder, närmast att anse som kompletteringsfonder till försäkringsfonden. I fråga om dessa fonder får avdrag dock ske endast om fonderna ej överstiga visst i lag fastställt maximum. Slutligen får avdrag ske för avsättning till premieåterbäringsreserv och livränterörelsens garantifonder. Dessa fylla samtidigt viss uppgift som konsolideringsfonder och som uppsamlingsfonder för medel, avsedda för omedelbar eller framtida utdelning till försäkringstagarna. Avsättningen till premieåterbäringsreserv, vilken är avsedd att omfatta endast viss del av överskottet, regleras genom bestämmelser i bolagens av Kungl. Maj :t fastställda grunder. Till livränterörelsens garantifonder kan däremot hela överskottet på livränterörelsen avsättas, vilket sammanhänger därmed, att till livränteförsäkringstagare utdelad vinst beskattas hos dessa. Då bolagen i regel icke avsätta belopp till konsolideringsfonder i vidare mån än att avsättningarna äro avdragsgilla, och då utdelningen till aktieägarna i försäkringsaktiebolag, som driva livförsäkringsrörelse, numera under normala förhållanden utgör en obetydlig del av överskottet, blir resultatet av gällande bestämmelser att det skattepliktiga överskottet å livförsäkringsrörelse huvudsakligen utgöres av belopp, som bolagen avsätta för omedelbar eller framtida utdelning av vinst till försäkringstagarna utöver premieåterbäringen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 93. 79

I anslutning till vad kommittén sålunda anfört må erinras om de ändringar beträffande försäkringsbolagens fonder, som skett genom 1948 års försäkringslag och för vilka redogörelse lämnats under avdelningen om gällande rätt. -v

Kommittén har därefter återgivit följande uttalande av 1942 års försäkringsutredning rörande beskattningens inverkan på bolagens avvägning mellan premieåterbäring och vinst (SOU 1946: 34, s. 71, 73):

Ehuru lagens bestämmelser, såsom ovan framhållits, icke göra införandet av premieåterbäringsgrunder obligatoriskt, hava dock för livförsäkringsbolagen allmänt införts dylika grunder. En omständighet, som därvid i praktiken utan tvivel spelat en mycket stor roll, har varit hänsyn till beskattningen. Genom att avsättningen till premieåterbäringsreserv gjorts skattefri, har det framstått såsom förmånligt för bolagen att låta största möjliga del av den totala vinsttilldelningen till försäkringstagarna gå under form av premieåterbäring. Skattesynpunkten har på detta sätt kommit att utöva ett förryckande inflytande på det rent tekniska problemet att verkställa en gränsdragning mellan premieåterbäring och annan vinst.

Såsom utredningen ovan framhållit, har denna utformning av skattelagstiftningen i stor utsträckning fått direkt olämpliga återverkningar på avvägningen mellan premieåterbäring och vinst i bolagens grunder. Det har för utredningen framstått såsom klart, att tillfredsställande förhållanden i nämnda avseende endast kunna uppnås under förutsättning att frågan om överskottsbeskattningen helt lösgöres från frågan om gränsdragning mellan premieåterbäring och annan vinst.

Det huvudsakliga skälet mot en beskattning av den del av överskottet, som återgår till försäkringstagarna såsom vinst, är att vinsten väsentligen har karaktären av en återbäring av de vid premieberäkningen inlagda, explicita eller implicita säkerhetsmarginalerna. Enligt utredningens mening måste detta anses utgöra ett tillräckligt motiv för att vinsten undantages från överskottsbeskattningen i den mån den kan anses härröra från premiemarginalerna.

Kommittén har vidare omnämnt, att 1942 års försäkringsutredning i begränsad omfattning upptagit frågan om försäkringsbolagens beskattning och framlagt vissa synpunkter att närmare beaktas vid en senare fullständig omprövning. Det av utredningen framlagda förslaget till ändring av bestämmelserna i kommunalskattelagen om beskattning av livförsäkringsrörelse avsåge, förutom att undanröja de olägenheter, som förorsakades av den olika behandlingen av premieåterbäring och annan vinst, även att råda bot på en annan olägenhet, som sammanhängde med utformningen av spärrreglerna för ränteskatteunderlagets beräkning. Om ett livförsäkringsbolag minskade sitt årsöverskott exempelvis genom nedskrivning å andra värdehandlingar än aktier i dotterbolag, medgåves avdrag vid beskattningen för nedskrivningen, enär värdehandlingarna jämställdes med varor i rörelsen. Anledningen till att avdrag för nedskrivning å varor i rörelse medgåves, oavsett om nedskrivningen föranletts av verklig värdeminskning eller ej, vore att den genom avdraget åstadkomna minskningen i beskattningsbart belopp förr eller senare kompenserades genom en motsvarande ökning,

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

nämligen då varan försåldes. Samma vore förhållandet med livförsäkringsbolags värdehandlingar, ehuru tidsskillnaden mellan minskningen och den motsvarande ökningen av det beskattningsbara beloppet i detta fall oftast vore så stor, att den för det allmänna genom uppskovet uppkomna ränteförlusten bleve beaktansvärd. Emellertid tillkomme ytterligare en omständighet, som kunde medföra bestående förlust av skatteintäkt för det allmänna. Om nedskrivningen nedbringade överskottet så lågt, att spärreglerna vid ränteskattens beräkning trädde i funktion, minskades ränteskatten, och någon kompensation för denna minskning erhölles icke senare, eftersom ränteskatten aldrig kunde överstiga det belopp, som framkomme vid tillämpning av huvudregeln.

Försäkringsutredningens förslag till ändring av kommunalskattelagen rönte vid remissbehandlingen kritik från flera håll.

Utredningen berörde även beskattningen av understödsföreningars livförsäkringsrörelse och anförde härom följande (s. 292):

Understödsföreningarna äro helt befriade från såväl överskottsbeskattning som ränteskatt för kapitalförsäkringar. Detta är anmärkningsvärt, då en understödsförening kan meddela upp till 4 000 kronors kapitalförsäkringssumma, som är 3 å 4 gånger så stor som medelförsäkringssumman inom folkförsäkringsverksamheten, vilken såsom ovan påpekats betungas av ränteskatt i vida större grad än storförsäkringsverksamheten. Flera större understödsföreningar meddela livförsäkring under former, som väsentligen överensstämma med dem i livförsäkringsbolag. Även i försäkringstekniskt avseende bygga föreningarna på samma grund som bolagen, varför också fondbildningen i de båda slagen av försäkringsanstalter är av samma storleksordning i förhållande till försäkringarna.

Kommittén har därefter anfört, att även pensionsstiftelsernas beskattning syntes förtjäna viss uppmärksamhet. I kommunalskattelagen funnes vissa föreskrifter rörande stiftelser, som bildats enligt lagen om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser. Emellertid bildades av såväl aktiebolag som andra arbetsgivare åtskilliga stiftelser för pensioneringsändamål, vilka icke vore att anse som stiftelser enligt nämnda lag. Beträffande detta slag av stiftelser funnes inga föreskrifter i kommunalskattelagen men de hade i praktiken redan tidigare behandlats på det sätt som numera föreskreves beträffande stiftelser, bildade enligt lagen om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser. De gällande bestämmelserna syntes alltför liberala. Någon begränsning av arbetsgivares rätt att göra avdrag för belopp, som överförts till pensionsstiftelse, funnes icke. Frånvaron av begränsning gjorde det möjligt att till pensionsstiftelse med avdragsrätt överföra medel, vilka avsåge pensionering av företagets ägare och hans efterkommande i flera led, även ännu ofödda efterkommande. Då föreskrifter om pensionsålder saknades, kunde pensionen till ägarens efterkommande börja vid låg ålder och härigenom få karaktär av förmögenhetsöverföring med undgående av arvs- och kvarlåtenskapsskatt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93. 81

Departementschefen.

Vad kommittén anfört rörande de olägenheter, som för närvarande vidlåda beskattningen av livförsäkringsanstalter och pensionsstiftelser, giver mig i huvudsak icke anledning till erinran.

I fråga om understödsföreningarna torde, såsom i åtskilliga under en senare avdelning återgivna remissyttranden framhålles, sådan förening endast undantagsvis meddela kapitalförsäkringar, som uppgå till högsta i lagen om understödsföreningar medgivna belopp. Understödsföreningarnas medelförsäkringssumma ligger i regel betydligt lägre än motsvarande summa för livförsäkringsanstalterna.

Jag återkommer till här berörda frågor, då jag i fortsättningen ingår på spörsmålet hur de angivna olägenheterna böra undanröjas.

b) Beskattningen av försäkringstagare.

Kommittén.

Kommittén har anfört:

Gällande beskattningsregler gynna det sparande, som sker genom livförsäkring, i jämförelse med annat sparande. En del av dessa regler hava tillkommit i syfte att giva livförsäkringen en sådan gynnad ställning, vilken kunnat anses betingad av sociala skäl. Detta är exempelvis fallet med rätten att avdraga vissa försäkringspremier intill ett belopp om 200 kronor. I fråga om pensionsförsäkring torde beskattningen av utfallande pensionsbelopp och avdragsrätten för premier hava föranletts därav, att man önskat få överensstämmelse med pensionering, som sker annorledes än genom försäkring. Emellertid har man utan tvivel varit väl medveten om den förmån, en pensionsförsäkringstagare på grund av beskattningens progressivitet erhåller genom att beskattningen av en del av hans inkomst förskjutes från premiebetalningstiden till tiden för pensionens utbetalning, vid vilken sistnämnda tidpunkt hans inkomst i regel är lägre än tidigare. Man torde hava ansett det riktigt, att vid en skattskyldigs inplacering i den progressiva skatteskalan hans skattekraft inätes genom en på nämnt sätt i tiden utjämnad inkomst. Även den sistnämnda förmånen torde därför böra hänföras till den kategori, varom här är fråga.

Livförsäkringstagarna gynnas emellertid, förutom i de avseenden ovan angivits, även genom andra förmåner, vilka framkommit såsom en konsekvens av beskattningsregler, vilka införts av andra, t. ex. av praktiska skäl. Ett exempel härpå utgör det sätt, varpå ränteskatten uttages. Den bakomliggande tanken var------------ alt varje försäkringstagare egentligen borde skatta för ränteavkastningen på sitt tillgodohavande hos livförsäkringsanstalten. Denna ränteavkastning kommer ju som ovan framhållits försäkringstagaren till godo. Man synes dock hava ryggat tillhaka för de praktiska svårigheterna att av försäkringstagarna uttaga ränteskatten, varför man i stället förläde räntebeskattningen till försäkringsanstalterna. Detta medför emellertid, att ränteskatten ej kan uttagas med beaktande av de olika försäkringstagarnas platser i den progressiva skatteskalan utan kommer att verka som en proportionell skatt på försäkringstagarna. Härigenom få försäkringstagare tillhörande högre inkomstskikt en förmån, som redan vid lagens tillkomst var avsevärd och som sedermera genom höjningar av skattesatserna och skärpning av progressiviteten ytterligare ökat i betydelse.

0 liihang till riksdagens protokoll 1050. 1 samt. Nr 93.

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Vad ovan sagts i fråga om beskattningen av räntan å varje livförsäkringstagares tillgodohavande hos försäkringsanstalten, gäller på motsvarande sätt i fråga om förmögenhetsbeskattningen av själva tillgodohavandet. Vid den enda form av förmögenhetsbeskattning, som existerade vid tidpunkten för ränteskattens införande, nämligen den genom förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt föreskrivna, var förmögenhetsbeskattningen helt likvärdig med beskattning av en ränteavkastning beräknad efter en högre räntefot än den verkliga. Genom införandet av den särskilda förmögenhetsskatten skärptes i fråga om försäkringstagare i högre inkomstskikt och med förmögenhet över visst belopp motsatsen mellan den skatt, som försäkringsanstalterna erlägga i försäkringstagarnas ställe, och den, som försäkringstagarna vid direkt beskattning skulle hava erlagt. Motsättningen skärpes ytterligare genom den av 1947 års riksdag antagna förordningen om statlig förmögenhetsskatt. Då försäkringstagarnas hos bolagen innestående medel icke bliva föremål för förmögenhetsbeskattning, blir följden, att en person med skattepliktig förmögenhet genom överflyttning av en del av denna till ett livförsäkringsbolag i form av försäkring helt kan undkomma förmögenhetsskatt för denna del.

För att påvisa de förmåner, vilka livförsäkringstagare åtnjuta genom att räntebeskattningen förlagts till försäkringsanstalterna och förmögenhetsskatt ej utgår för det i livförsäkring nedlagda kapitalet, har kommittén upprättat ett antal tabeller, vilka utvisa vilken räntefot som vid medlens placering i bank skulle erfordras för att giva samma ekonomiska resultat som vid försäkring. I fråga om dessa tabeller och de förutsättningar, som legat till grund för tabellernas upprättande, hänvisas till kommitténs betänkande, s. 83—89.

De förut belysta olägenheterna i fråga om beskattning av kapitalförsäkring ha även påtalats av 1942 års försäkringsutredning, som härom anfört (SOU 1946: 34, s. 291):

Den ränteskatt, som livförsäkringsbolagen hava att betala, är avsedd att träda i stället för motsvarande inkomst- och förmögenhetsbeskattning hos försäkringstagarna. Eftersom ränteskatten uttages efter samma skattesats för alla kapitalförsäkringar, blir verkan en markerad underbeskattning av de större inkomsttagarna och av personer utan familj eför sörj ning och en omotiverad merbelastning av de mindre inkomsttagarna och av personer med försörjningsplikt. Detta ter sig så mycket mera obilligt som de större inkomsttagarna numera, just på grund av gällande skattelagstiftning, till väsentlig del fylla sitt livförsäkringsbehov genom pensionsförsäkring i "kommunalskattelagens mening (speciell s. k. inkomstförsäkring), som gynnas genom att vara helt befriad från ränteskatt. För de mindre bemedlade däremot, vilka i huvudsak tillhöra folkförsäkringens klientel, har kapitalförsäkringsformen visat sig vara den enda gångbara. Ovan har bortsetts från 200-kronorsavdraget, som har särskild betydelse för mindre inkomsttagare.

I detta sammanhang synes följande exempel vara förtjänt av uppmärksamhet. Om på en gång ett större belopp inbetalas som engångspremie för en kapitalförsäkring på relativt kort tid, undandrages ränteinkomsten å detta belopp den progressiva beskattningen och blir i stället, eftersom ränteskatten icke är progressiv, föremål för proportionell beskattning, varigenom en icke oväsentlig skatteflykt uppkommer. Försök till operationer av denna art ha på senare tid förekommit, fast de i viss mån kunnat motverkas ge­

Kungi. Maj.ts proposition nr 93. 83

nom överenskomna åtgärder från livbolagens sida. Möjlighet till skatteflykt av denna art kommer dock att kvarstå, så länge nuvarande beskattningssystem för livförsäkringsväsendet upprätthålles.

Kommittén har vidare framhållit, att beträffande pensionsförsäkring tidigare visats, att friheten från ränteskatt icke kunde motiveras av rätten till avdrag för premierna och beskattningen av utfallande belopp utan att denna frihet måste betraktas som en direkt subventionering av pensionsförsäkringarna. Detsamma gällde friheten från förmögenhetsskatt för premiereserven och friheten i vissa fall från arvs- och gåvobeskattning. Ansåge man dessa förmåner vara motiverade på den grund, att pensioneringens utbredning vore en i socialt hänseende så viktig angelägenhet, att staten borde genom skattelättnader befordra denna utbredning, tvingades man att ställa frågan, dels huruvida sådana lättnader borde givas utan hänsyn till pensionsbeloppets storlek, dels huruvida just de försäkringsformer, vilka enligt kommunalskattelagen hänfördes till pensionsförsäkringar, vore av sådan art att staten hade anledning att gynna desamma.

Till pensionsförsäkring hänfördes, efter en år 1932 vidtagen ändring i kommunalskattelagen, även åtskilliga kombinationer mellan livränteförsäkring och kapitalförsäkring, vilka icke tidigare haft pensionsförsäkrings karaktär. Ändringen infördes med hänsyn till vissa av de individuellt arbetande livförsäkringsbolagen tillämpade försäkringsformer, vilka avsåge att genom särskilda till livränteförsäkringar fogade tillägg av kapitalförsäkringskaraktär åstadkomma visst efterlevandeskydd. Dessa tillägg innehölle emellertid väsentligt mera än som erfordrades för att täcka efterlevandeskyddet. De vore i själva verket så konstruerade, att det sammanlagda belopp, som utbetalades på grund av försäkringen, aldrig kunde understiga visst belopp, icke ens i det fall att något pensionsfall icke inträffade. Härigenom hade försäkringstagaren möjlighet att betrakta försäkringen som en penningplacering, vars räntabilitet kunde beräknas. Genom ifrågavarande försäkringsformer kunde därför de skattelättnader, vilka vore avsedda att åtnjutas av personer med behov att pensionera sig genom försäkring, utnyttjas till att undandraga kapital från förmögenhetsskatt ävensom räntan på kapitalet från inkomstskatt. Försäkringarna kunde även utnyttjas för att överföra kapital till efterlevande med undgående av arvsskatt. Det funnes anledning att tro, att åtskilliga pensionsförsäkringar tecknades i sådana syften som nyss sagts. Någon anledning för staten att genom befrielse från ränteskatt subventionera försäkringsformer, vilka innehölle försäkringsutfästelser utöver de för pensioneringsändamål nödvändiga och vilka möjliggjorde ett utnyttjande av förut angiven art, funnes uppenbarligen icke.

För att visa de förmåner ur skattesynpunkt, som äro förenade med pensionsförsäkringen, har kommittén upprättat tabeller, motsvarande dem, som gälla kapitalförsäkringen. I detta avseende hänvisas till kommitténs betänkande, s. 87, 88, 90, 91.

Kommittén har vidare framhållit, att de betydande fördelar ur beskattningssynpunkt, vilka sålunda vore förbundna med tecknandet av livförsäk­

84 Kungi. Maj:ts proposition nr 93.

ring, hade på sätt förut sagts medfört, att livförsäkring kommit att utnyttjas som skatteflyktsinstrument. Detta hade i sin tur medfört en viss snedvridning av ackvisitionsarbetet såväl i fråga om försäkringsformer som klientel. Ackvisitörerna, i varje fall inom de bolag som meddelade s. k. stor livförsäkring, hade genom konkurrensen med varandra ej sällan drivits till att erbjuda sådana försäkringsformer, vid vilka de största skattebesparingarna kunde påvisas. Då en siffermässig beräkning av riskskyddets ekonomiska värde i regel överginge såväl ackvisitörens som försäkringstagarens förmåga, kunde man utgå från att påvisandet av skattebesparingarna skedde utan hänsyn till riskskyddets värde. Då vid detta betraktelsesätt skattebesparingarna framträdde starkare, ju mindre riskbetonad försäkringen vore, bleve följden en tendens att inrikta ackvisitionen på former med litet riskskydd, vilken tendens motverkade bolagens strävan att befrämja protektiva försäkringsformer. På samma sätt medförde gällande skattelagstiftning en tendens hos ackvisitörerna att inrikta sitt arbete på ett klientel, inom vilket intresset för skattebesparingar vore stort. Härigenom komme vad som borde vara livförsäkringsackvisitionens egentliga uppgift, nämligen att utbreda försäkringen bland dem som verkligen behövde den, i viss utsträckning att eftersättas. En ändring av gällande regler för beskattning av livförsäkringstagare måste därför te sig lika angelägen från livförsäkringsväsendets egen synpunkt som ur beskattningssynpuukt. Det borde framhållas, att de förut påtalade olägenheterna av gällande skattelagstiftning visserligen funnits redan från början men att dessa olägenheter först med det under senare tid stegrade skattetrycket fått en mera avsevärd betydelse.

Livförsäkringsbolagen hade, enligt vad kommittén därefter anfört, sedan länge haft sin uppmärksamhet riktad på de här framhållna olägenheterna av nu gällande skattelagstiftning och gång efter annan genom överenskommelser sökt stävja konstaterade eller befarade missbruk. Redan år 1932 träffades sålunda en överenskommelse om förbud för livförsäkringsbolagen att belåna försäkring, som tagits mot engångspremie, förrän försäkringen varit i kraft minst tre år. Samtidigt bestämdes, att i dylika fall lån ej heller skulle beviljas av bankerna eller sparbankerna.

För att kunna följa utvecklingen inom pensionsförsäkringen hade Svenska livförsäkringsbolags förening årligen infordrat specificerade uppgifter från livförsäkringsbolagen. Sedan de inkomna uppgifterna statistiskt bearbetats och sammanställts, hade resultatet varje år delgivits finansdepartementet.

Med stöd av den sålunda vunna erfarenheten hade bolagen vid skilda tillfällen infört strängare villkor för meddelande av pensionsförsäkring med avdragsgill premie än de i lagen uppställda kraven. Som exempel på skärpningarna kunde nämnas, att den kortaste premiebetalningstiden efter överenskommelse fastställts till tio år mot den i lagen föreskrivna tiden av mera än fem år. Vidare finge icke någon premie vara så stor, att den överstege den årspremie, som skulle ha utgått, om premiebetalningen lika fördelats på tio år. Lagen hade här icke någon begränsning. Därjämte hade bestämts, att vissa typer av pensionsförsäkring endast finge tecknas på

Kungl. Maj.ts proposition nr 93. 85

försäkringstagarens eget eller på hans makas liv, vissa andra typer endast på endera makens eller barnens liv. Försäkringstagare, som fyllt 60 år, kunde — trots att lagbestämmelserna icke utgjorde hinder härför — erhålla pensionsförsäkring med avdragsgill premie endast i form av uppskjuten livränta eller överlevelseränta, i båda fallen utan garanti och utan s. k. motförsäkring (återbetalning vid dödsfall av erlagda premier). Slutligen hade pensionsåldern i vissa fall begränsats.

Sedan det visat sig, att vissa skattskyldiga med betydande förmögenhet och hög skattebelastning önskade teckna kapitalförsäkringar mot stora engängspremier i syfte att förskaffa sig skattelättnad, införde bolagen år 1944 förbud mot högre engångspremie för kapitalförsäkring än 50 000 kronor. I vissa fall med lång försäkringstid skulle dock belopp om högst 150 000 kronor kunna godtagas. Vid tillämpning av dessa inskränkningar skulle försäkringstagarens samtliga försäkringar, även om de tecknats i skilda bolag, sammanräknas samt man, hustru och barn under 21 år anses som en försäkringstagare. För kontroll infördes uppgiftsskyldighet såväl för den försäkringssökande som för bolagen.

Kommittén har omnämnt, att Svenska försäkringsbolags riksförbund i skrivelse den 19 december 1944 till kommittén lämnat en redogörelse för bolagens omförmälda åtgärder samt därvid anfört följande:

Efter det klassificeringssystem, som sålunda införts, och de överenskommelser, som sålunda träffats, torde reglerna för pensionsförsäkringars beskattning numera knappast giva rum för allvarligare anmärkningar. Att rubba på själva principen om skattens uttagande först då pensionen utfaller kan numera uppenbarligen icke komma i fråga. En begränsning av försäkringsbeloppen eller en beskärning av pensionsförsäkringsformerna har ifrågasatts. I förstnämnda hänseende är att märka att av hela antalet år 1943 nytecknade pensionsförsäkringar 92,2 % avsågo försäkringar med ett pensionsbelopp om högst 300 kr. i månaden. Antalet nytecknade pensionsförsäkringar på högre belopp än 1 000 kronor i månaden utgjorde under åren 1939—1943 för hela landet endast resp. 3, 24, 9, 24 och 21 stycken.

Genom de av livförsäkringsbolagen sålunda vidtagna åtgärderna hade •— enligt vad kommittén vidare anfört — möjligheterna till missbruk otvivelaktigt beskurits. Den fördelen hade också vunnits, att ingreppen mot skattespekulation kunnat sättas in på ett betydligt tidigare stadium än om desamma skulle gjorts beroende av ändring i lagstiftningen.

Kommittén har i detta sammanhang erinrat om att bevillningsutskottet vid 1943 års riksdag, i anledning av väckt motion, gjorde följande uttalande i nu förevarande fråga (bev. utsk. bet. 1943: 45 s. 14):

Den tendens till missbruk av pensionsförsäkringsformen i skattelindringssyfte, som under den senare tiden kunnat iakttagas och som påtalats redan i ovanberörda vid 1941 års riksdag väckta motion och den vid samma riksdag framställda interpellationen, torde såsom framgår av de i anledning av den nu föreliggande motionen avgivna yttrandena alltjämt vara för banden. De åtgärder, som vidtagits av försäkringsbolagen till förebyggande av missbruk i berört avseende, torde visserligen få antagas hava medfört, att mera påtagliga fall av sådant missbruk förhindrats. Tveksamt är emellertid,

86 Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

huruvida det är möjligt att på de privata överenskommelsernas väg effektivt komma till rätta med dessa missförhållanden. En ändring av beskattningsreglerna på ifrågavarande område synes därför böra övervägas. Att ett sådant övervägande får anses påkallat framgår redan därav att försäkringsbolagen funnit sig böra uppställa det kravet på en avdragsgill pensionsförsäkring, att premien skall erläggas under minst tio år med lika belopp för varje år, medan däremot enligt gällande beskattningsregler ej erfordras annat i nu angivna hänseende än att tiden för premiens inbetalande skall överstiga fem år.

Kommittén har därefter uttalat, att det vore uppenbart, att den av försäkringsbolagen anlitade vägen aldrig kunde bliva fullt effektiv. Såsom av det föregående framginge kunde nämligen med nuvarande skattelagstiftning betydande skatteförmåner vinnas även vid försäkringsformer, beträffande vilka förbud icke gärna kunde tänkas. Det kunde för övrigt icke anses lämpligt, att skattelagstiftningen vore sådan, att livförsäkringsbolagen för att hindra dess ur fiskalisk synpunkt otillfredsställande verkningar måste överenskomma att icke bevilja vissa försäkringsformer och däribland även sådana, som i vissa fall kunde anses täcka ett legitimt försäkringsbehov. Lagstiftningen borde vara så utformad, att den icke hindrade ändamålsenliga försäkringsformer, och gränsen för de försäkringar, som skulle falla under det ena eller det andra beskattningssystemet, borde vara klart och otvetydigt utformad; möjligheterna till illojal skattespekulation borde redan av lagstiftaren elimineras. Den enskilde försäkringstagaren hade för sin del rätt att kräva att, då han träffade det för honom lämpligaste valet mellan olika försäkringsformer, han icke skulle behöva utsättas för beskyllningen för skattespekulation. Även för bolagen måste det vara av intresse, att skattelagstiftningen utformades på sådant sätt, att risk för beskyllning att i ackvisitionssyfte utnyttja skattespekulation från allmänhetens sida icke förelåge.

Beträffande olägenheterna av gällande regler för beskattning av sjukoch invaliditetsförsäkring har kommittén erinrat om följande uttalande av 1942 års försäkringsutredning (SOU 1946:34, s. 291):

Sjukersättningsbelopp äro generellt undantagna från beskattning och motsvarande premier få följaktligen icke avdragas från den skattepliktiga inkomsten i vidare mån än att de rymmas inom det sociala 200-kronorsavdraget. Vid invaliditetsförsäkring gäller det omvända. Invaliditetsräntan (förtidspensionen) beskattas, medan avdragsrätt som regel gäller för premierna. Att åstadkomma någon klar gräns mellan sjukersättning och invaliditetsränta är icke möjligt. Där sjukersättning lämnas utan tidsbegränsning få de varaktiga fallen karaktär av invaliditetsränta, materiellt sett men icke skattetekniskt.

Om en arbetsgivare betalar sjuklön åt anställd, beskattas denne, medan arbetsgivaren får avdraga den utbetalade sjuklönen i sin skattedeklaration. Ger arbetsgivaren exakt samma förmån genom förmedling av försäkringsinrättning, behöver sjukersättningen (sjuklönen) icke deklareras av den anställde — försäkringstagaren. Arbetsgivaren får icke desto mindre avdraga sin andel i premierna. Principiellt borde härav följa, att samma pre­

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

mier borde betraktas som den anställdes skattepliktiga inkomst, men detta torde svårligen vara genomförbart i praktiken -—■ i varje tall icke om arbetsgivarens premie till försäkringsinrättningen erlägges kollektivt för en grupp anställda. Det vill förefalla som om ett motsägelsefritt skattesystem icke kan förverkligas med mindre man å ena sidan beskattar all kontant sjukersättning på samma sätt som invaliditetsränta och å andra sidan generellt gei avdragsrätt för premierna. Vad ovan anförts avser endast tillämpning på den kontanta sjukersättningen (i sjukkassorna på sjukpenningen) och alltså icke på sjukvårdsersättning. Kommittén har därefter beträffande ifrågavarande spörsmål återgivit följande Yttrande av Svenska försäkringsbolags riksförbund i den förut nämnda skrivelsen till kommittén: Frågan om beskattning av sjuk-, invaliditets-, olycksfalls- och arbetslöshetsförsäkring bör förutsättningslöst utredas. Beskattningsreglerna böra vara ensartade antingen ersättningen utgår direkt från arbetsgivare, på grund av försäkring i samband med tjänst eller på grund av privat försäkring. Mest rationellt vore att beskatta all ersättning och medgiva avdragsrätt för premierna, om också av sociala skäl viss frihet från beskattning av utfallande belopp under förutsättning av ensartad behandling kan medgivas. Bestämmelsen i 19 § kommunalskattelagen att vad som på grund av dylik försäkring utfaller i annan form än livränta icke skall räknas till skattepliktig inkomst har i praktiken visat sig svårtolkad och kan leda till otillfredsställande resultat. Slutligen har kommittén framhållit den olika behandlingen av invalidränta, som utginge på grund av pensionsförsäkring med avdragsgill premie, och annan invaliditetsränta. Den förra invalidräntan beskattades helt. Den senare beskattades enligt reducerad skala, men därjämte hade invaliditetsräntans kapitalvärde i allmänhet förmögenhetsbeskattats, om det årliga beloppet överstege 1 000 kronor. Gällde det exempelvis en invalidränta, som utginge på grund av försäkring mot olycksfall i arbete, förefölle reduktionen omotiverad, då ju invalidräntan utgjorde ersättning för bortfallen intäkt av tjänst; härtill komme, att arbetsgivaren fått göra avdrag för premien. Å andra sidan måste förmögenhetsbeskattningen av en sådan invalidränta för mottagaren te sig egendomlig. Det torde knappast kunna göras gällande, att en förmögenhet, som bestode i kapitalvärdet av en sådan invalidränta, medförde någon ökad skattekraft för mottagaren.

Yttrande. I fråga om de förutsättningar, som legat till grund för de av kommittén

upprättade tabellerna, ha Försäkringsanstalterna Folket-Samarbete uttalat,

att vid beräkning av räntan på livförsäkringssparandet avdrag borde medgivas även för andra kostnader än kapitalförvaltningskostnader, att tillbörlig hänsyn icke tagits till spärregeln i förordningen om begränsning av skatt för svensk livförsäkringsanstalt samt att marginalskattesatserna för inkomst och förmögenhet icke kunde anses oföränderliga under hela försäkringsti-

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

den, enär en person med större förmögenhet och mindre inkomst finge antagas konsumera en del av sin förmögenhet. Därest tabellerna upprättats med beaktande av vad sålunda framhållits, skulls de ha utvisat att de förmåner ur skattesynpunkt, som bereddes personer genom försäkringssparande, icke vore av den storlek, som kommittén gjort gällande.

Departementschefen.

Såsom kommittén framhållit, undgår den, som placerar medel i en kapitalförsäkring, progressiv beskattning av räntan å sparkapitalet samt förmögenhetsbeskattning av kapitalet. Vad åter angår pensionsförsäkringen intager denna försäkringsform — även om, såsom jag tidigare betonat, pensionsförsäkring icke kan anses befriad från ränteskatt — likväl en gynnad ställning i förhållande till andra sparformer därigenom att beskattningen uppskjutes, utan att uppskovsränta uttages, och att förmögenhetsskatt, med visst undantag, icke utgår. Då gällande bestämmelser icke förhindra, att en pensionsförsäkring i själva verket kan tagas för annat ändamål än pensionering, kunna de förmåner, vilka ansetts böra tillkomma den, som genom att taga en pensionsförsäkring ordnar sin eller sina anhörigas försörjning, utnyttjas även för pensioneringen ovidkommande syften.

Såsom kommittén framhållit torde försäkringssparandet erbjuda relativt betydande förmåner i förhållande till annat sparande. Jag finner det emellertid icke oberättigat att försäkringssparandet beskattas lindrigare än annat sparande; härvid bör emellertid skattelagstiftningen vara så utformad, att den såvitt möjligt förhindrar att de förmåner, som komma försäkringssparandet till del, utnyttjas för andra ändamål än dem vilka detta sparande är avsett att tillgodose.

Att vid beskattningen ersättning, som utgår vid sjukdom eller olycksfall, behandlas olika i de fall, då ersättningen utbetalas av arbetsgivare utan försäkring, och i de fall, då ersättningen utgår på grund av försäkring, är givetvis icke tillfredsställande.

Jag återkommer närmare till dessa frågor i samband med att jag till behandling upptager spörsmålet hur de berörda olägenheterna böra avhjälpas. V.

V. Allmän motivering till departementsförslaget.

A. Principiella synpunkter på beskattning av livförsäkringsanstalter

och livförsäkringstagare.

Kommittén.

Utvecklingen av företagsformerna inom livförsäkringsrörelsen. Sedan kommittén lämnat en kort redogörelse för utvecklingen av de två företagsformerna inom livförsäkringsrörelsen, nämligen försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag, har kommittén yttrat att de sistnämnda bolagen utgjorde kooperativa sammanslutningar, i vilka försäkringstagarna

Kungl. Maj:ts proposition nr 93. 89

vore de enda delägarna. I inånga fall hade emellertid vid ett sådant bolags bildande erfordrats ett startkapital, vilket såsom lån tillskjutits av vissa s. k. garanter, och i dylika fall hade vid sidan av bolagets försäkringstagare dess garanter beretts ett visst inflytande över bolaget, intill dess garantikapitalet återbetalats. Det hade förekommit, att garantikapitalet bibehållits även långt sedan det upphört att spela någon som helst roll för bolagets ekonomi, varigenom garanterna bibehållit sitt inflytande över bolaget och bolagets ömsesidiga karaktär i viss mån lidit intrång. Enligt det förslag till lag om försäkringsrörelse, som jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 30 juni 1947 remitterats till lagrådet, skulle emellertid ömsesidigt försäkringsbolag återbetala förefintligt garantikapital, så snart det ej längre erfordrades för rörelsens ändamålsenliga bedrivande. Även i övrigt innehölle nämnda förslag bestämmelser åsyftande att förhindra sådana sidainflytelser på ömsesidiga försäkringsbolag, som kunde inkräkta på dessas kooperativa karaktär. Antalet ömsesidiga livförsäkringsbolag vore för närvarande fjorton. (Den numera antagna nya lagen om försäkringsrörelse överensstämmer i berörda hänseende med nyssnämnda förslag.)

Kommittén har vidare anfört:

Hos det först bildade aktiebolaget liksom dess närmaste efterföljare tillföll, såsom av det ovan sagda framgår, till en början behållningen på livförsäkringsrörelsen uteslutande aktieägarna. Relativt snart infördes dock möjlighet att mot något förhöjda premier teckna försäkringar, vilka berättigade försäkringstagarna till viss andel i vinsten. Sedermera har utvecklingen gått mot allt större vinstdelaktighet för försäkringstagarna. För år 1945 utgjorde den sammanlagda aktieutdelningen härrörande från livförsäkringsrörelse i det närmaste 400 000 kronor. Efter den uppdelning av livoch brandförsäkringsaktiebolagen, som är planerad i samband med införande av ny lag om försäkringsrörelse, samt efter en planerad sammanslagning av två i samma koncern ingående bolag beräknas den sammanlagda aktieutdelning, som härrör från livförsäkringsrörelse, komma att sjunka till 155 000 kronor. För år 1945 tilldelades å andra sidan försäkringstagarna i aktiebolagen såsom premieåterbäring och annan vinst över 8 miljoner kronor samt år 1946 över 11 miljoner kronor. Medan gällande lag om försäkringsrörelse är uppbyggd i huvudsakligt syfte att tillgodose soliditetskravet, bar i det ovannämnda förslaget till ny lag vid sidan härav uppställts ett skälighetskrav för livförsäkringens del. Detta krav innebär bland annat, att i den mån överskott uppkommer på ett livförsäkringsbolags rörelse, av detta överskott så mycket skall återbetalas till försäkringstagarna, att den nettokostnad, som dessa få betala för sina försäkringar, utgör ett skäligt pris för försäkringen. Eu följd härav måste bliva, att vad som från livförsäkringsrörelsen får utdelas till aktieägare genom bestämmelser i bolagsordning eller grunder begränsas, där så ej, såsom i flertalet aktiebolag är fallet, redan skett. Man torde kunna förutsätta, att den maximala utdelningen ej fastställcs till högre belopp än att utdelningen till större delen täckes genom avkastningen på de värdehandlingar, i vilka aktiekapitalet placerats. Vidare blir en följd av skäligbetsprincipen, alt livförsäkringsaktiebolagens tillgångar i realiteten måste betraktas som försäkringstagarnas egendom, i den män tillgångarna till sitt värde överstiga aktiekapitalet. Med hänsyn lill vad ovan sagts är man, efter ett genomförande av den föreslagna nya lagen om försäkringsrörelse, berättigad att vid utformningen av beskatt­

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

ningsreglerna betrakta livförsäkringsrörelse såsom en för försäkringstagarna bedriven rörelse, vilken i fråga om aktiebolagen reellt och i fråga om de ömsesidiga bolagen såväl reellt som formellt har kooperativ karaktär.

Överskott härrörande från dödlighetsvinst och omkostnadsbesparing. Kommittén, som ansett att den del av försäkringsanstalts överskott, vilken utgöres av dödlighets- och omkostnadsvinst, bör vara skattefri, har härom anfört:

Vid en undersökning rörande principerna för beskattning av livförsäkringsbolag och livförsäkringstagare är det lämpligt att till en början betrakta en livförsäkringsrörelse, som består av en renodlad riskrörelse, således utan sparmoment och omkostnader. En sådan finner man i de tidigare förekommande s. k. uttaxeringsföreningarna. En dylik förening utbetalar vid en medlems död ett visst på förhand bestämt belopp, vilket uppbringas genom uttaxering bland medlemmarna med lika belopp för var och en. Man kan till en början antaga, att föreningen arbetar helt utan förvaltningskostnader. Med en sådan förening som modell skall i det följande undersökas den skatterättsliga naturen av olika inkomster och utgifter för föreningen och dess medlemmar. Det förutsättes härvid, att de uttaxerade beloppen ej äro avdragsgilla och att utbetalade dödsfallsersättningar ej inkomstbeskattas.

Antag att en uttaxeringsförening för att undgå besväret att efter varje dödsfall verkställa uttaxering beslutar, att medlemmarna vid varje års början skola inbetala ett visst belopp, i syfte att föreningen härigenom skall få medel att bestrida utbetalningarna vid de under året inträffande dödsfallen. För att fylla sin funktion måste uppenbarligen dessa belopp tilltagas något större än som motsvarar de beräknade dödsfallsutbetalningarna. Vid årets slut måste då återbetalning ske av den del av avgifterna, vilken ej behövt tagas i anspråk för dödsfallsutbetalningar. Att beskatta dessa återbetalda belopp som inkomst, vare sig hos medlemmarna eller föreningen, vore uppenbart orimligt. Detta omdöme förändras icke, om återbetalningen i stället för att ske kontant vid årets slut sker i form av avdrag på nästa års avgift eller om återbetalningen uppskjutes till medlemmens död och alltså får formen av ett tillägg till dödsfallsbeloppet. Skulle däremot överskottsbeloppen ej återgå till vederbörande medlem utan fonderas hos föreningen och eventuellt komma senare generationer av medlemmar till godo, skulle en beskattning av överskottsbeloppen möjligen kunna försvaras.

Det tillvägagångssätt, som ovan tänkts förekomma hos en uttaxeringsförening, är exakt detsamma som tillämpas hos ett livförsäkringsbolag. Premierna beräknas med tillämpning av en antagen dödlighet, vilken valts något på säkra sidan. Blir sedermera den verkliga dödligheten mindre än den antagna, åtgå icke riskpremierna helt till dödsfallsutbetalningarna utan ett visst överskott, »dödlighetsvinst», uppstår. Det framgår av det sagda, hur obefogad en beskattning av denna dödlighetsvinst i själva verket är i sådana fall, då dödlighetsvinsten är avsedd att återgå till vederbörande försäkringstagare.

Ovan har i förenklingssyfte behandlats blott den rena kapitalförsäkringen för dödsfall mot ren riskpremie. De i verkligheten förekommande försäkringsformerna utgöra i regel kombinationer mellan nyssnämnda art av försäkringar och vanligt sparande. Det ovan sagda äger då tillämpning på den del av rörel seöverskottet, som härrör från underdödlighet.

Med kapitalförsäkring för livsfall förstås en försäkring, enligt vilken försäkringsbeloppet utbetalas till försäkringstagaren, då denne uppnår viss i

Kungl. Maj.ts proposition nr 93. 91

försäkringsavtalet bestämd ålder. Vid dödsfall före denna ålder utbetalas intet. Försäkringsformen är ovanlig såsom självständig försäkring men förekommer i kombinationer. Den omnämnes här huvudsakligen, emedan den bildar en övergångsform till livränteförsäkring men är enklare till sin konstruktion och därför bättre lämpad som diskussionsunderlag. Även i fråga om en rörelse, som avser kapitalförsäkring för livsfall, härrör överskottet till viss del därifrån, att premierna beräknats med tillämpning av ett försiktigare dödlighetsantagande (vilket i detta fall innebär, att dödligheten antages lägre än den verkliga). De enda skillnaderna mot dödsfallsförsäkringen äro dels att riskrörelsen i detta fall alltid måste kombineras med en sparverksamhet, dels att dödlighetsvinsten uppkommer genom överdödlighet i stället för genom underdödlighet. Slutsatsen beträffande beskattningen av den del av överskottet, som härrör från dödlighetsvinst, blir därför densamma i fråga om kapitalförsäkring för livsfall som i fråga om kapitalförsäkring för dödsfall.

Någon principiell skillnad existerar icke emellan kapitalförsäkring och livränteförsäkring. Sistnämnda försäkringsform kan nämligen uppfattas såsom en serie kapitalförsäkringar. Ovanstående slutsatser beträffande beskattning av överskott gälla därför även beträffande livränteförsäkringar i den mån förutsättningen, att premien icke är avdragsgill och utfallande belopp icke beskattas, är uppfylld. I motsatt fall, vilket inträffar vid pensionsförsäkring, inträda andra förhållanden. Gottgöres vid sådan försäkring överskottet försäkringstagarna genom avdrag på premien, böra dessa ej åtnjuta avdrag vid taxeringen för mer än nettokostnaden för försäkringen, d. v. s. för skillnaden mellan premien och vinsten. Härigenom blir denna del av överskottet beskattad hos försäkringstagaren. Utbetalas vinsten däremot i samband med försäkringssumman, bör (ten beskattas hos försäkringstagaren i samband med beskattningen av nämnda summa. Då sålunda ifrågavarande del av överskottet blir beskattad hos försäkringstagaren, bör den icke tagas till beskattning hos försäkringsbolaget.

Vad ovan sagts i fråga om dödlighetsvinst äger motsvarande tillämpning beträffande omkostnadsvinst. Om i en uttaxeringsförening en i förskott uttagen avgift för täckande av förvaltningskostnader icke helt åtgått och det icke förbrukade beloppet återbäres till medlemmarna, vore det obefogat att betrakta sistnämnda belopp som ett skattepliktigt överskott.

Enligt gällande lag beskattas överskottet å livförsäkringsrörelse. Detta överskott ulgöres av dödlighetsvinst, omkostnadsvinst och räntevinst. Enär det ansetts lämpligt att behandla ränteinkomsten för sig------------ hänför sig det följande resonemanget om beskattningen av överskottet framför allt till den del därav, som härrör från dödlighets- och omkostnadsvinst.

En viss del av den vinst, som uppkommer genom de tre nämnda vinstkällorna, avsättes till premieåterbäringsreserv för att därur antingen omedelbart eller längre fram utdelas till försäkringstagarna. Återstoden disponeras, förutom till utskylder, dels till vinstutdelning till försäkringstagarna utöver premieåterbäringen antingen genom omedelbar utbetalning eller genom avsättning till vinstfonder för framtida utbetalning, dels till allmän konsolidering av bolaget genom avsättning till s. k. konsolideringsfonder. Avsättningen lill premieåterbäringsreserv sker efter vissa regler, angivna i de av Kungl. Maj :t stadfästa grunderna, vilka regler fullständigt bestämma såväl avsättningens absoluta storlek som dess fördelning mellan försäkringstagarna. Beträffande vinsten utöver premieåterbäringen innehålla grunderna inga regler om avsättningens absoluta storlek utan endast regler för fördelningen mellan försäkringstagarna av det belopp, bolaget bcslutit anslå till vinstutdelning. Sistnämnda regler äro doek i många fall så avfattade, att

92 Kangl. Maj:ts proposition nr 93.

bolaget inom relativt vida gränser kan självt bestämma fördelningen mellan försäkringstagarna.

Vid beräkningen av det skattepliktiga överskottet får avdrag göras för avsättningen till premieåterbäringsreserv och i viss, i lagen angiven omfattning för avsättningar till konsolideringsfonder (säkerhetsfond, utjämningsreserv).

Såsom ovan framhållits bör principiellt sett dödlighets- och omkostnadsvinst, som är avsedd att återgå till vederbörande försäkringstagare, ej beskattas. Det oaktat kan måhända —• även med utgångspunkt från ovan utvecklade synpunkter — ett visst fog finnas för gällande lags anordning att från beskattning fritaga nämnda vinster endast i den mån de ingå i premieåterbäringen men beskatta dem i övrigt. Genom att fördelningen av annan vinst än premieåterbäring i många fall sker efter relativt schablonmässiga grunder, kan man nämligen icke alltid vara säker på att den vinst, som utgår till en försäkringstagare, utgör endast återbetalning av för mycket erlagda premier.

Genomföres det tidigare omnämnda förslaget till lag om försäkringsrörelse, förändras väsentligt de förhållanden, som enligt vad i förra stycket sagts för närvarande i viss mån kunna motivera beskattning av vinst utöver premieåterbäringen. Enligt förslaget skall skillnaden mellan premieåterbäring och annan vinst försvinna. Alltsammans skall betecknas »återbäring», och beträffande sådan skola upprättas grunder, å vilka Kungl. Maj :ts stadfästelse skall sökas. Det är därför rimligt, att avsättning till återbäringsfond fritages från beskattning. Enligt förslaget skall för övrigt denna avsättning icke såsom nu föras som en vinstdisposition utan som en utgift i vinst- och förlusträkningen. Det är avsett, att bolagen förutom återbäringsfonden skola hava en s. k. regleringsfond, till vilken överskott utöver vad som går till återbäringsfond kan avsättas. Användningen av medel, som avsatts till regleringsfonden, skall ske enligt grunder, som stadfästas av Konungen. Man kan förutsätta, att dessa grunder icke komma att bliva av den schablonmässiga typ, som nuvarande vinstfördelningsgrunder i många fall tillhöra, utan att kraven på deras innehåll både från rättvisesynpunkt och i fråga om entydighet komma att motsvara dem, som nu ställas beträffande premieåterbäringsgrunderna. I den mån grunderna för regleringsfondens användning innebära, att medlen förr eller senare skola överföras till återbäringsfonden, är det lämpligt, att avdrag medgives redan vid avsättning till regleringsfonden.

Enligt kommitténs mening bör man emellertid icke stanna vid ovan angivna skattefrihet utan man bör lämna överskottet även i övrigt, i den mån det härrör från dödlighets- och omkostnadsvinst, fritt från beskattning. Det ovan omnämnda skälighetskravet medför nämligen vid ett fullständigt genomförande, att inga belopp stadigvarande få kvarhållas av bolaget som allmänna konsolideringsmedel. Konsolideringen får i sådant fall åstadkommas genom ett temporärt innehållande av återbäringsmedel. Sålunda skulle exempelvis vid en blandad liv- och kapitalförsäkring försäkringstagarens andel i bolagets konsolideringsmedel utbetalas senast, då han uppnår ulbetalningsåldern. Den bestämmelse i förslaget, genom vilken skälighetsprincipen införes, är visserligen icke avfattad på sådant sätt att ett så strängt genomförande som det ovan antydda kan krävas. Man måste dock förutsätta, att statens övervakning av skälighetskravets uppfyllande kommer att medföra, att de belopp, som kvarhållas av bolaget såsom allmänna konsolideringsmedel, bliva relativt obetydliga och avsevärt mindre än de belopp, vilka för närvarande avsättas för sådant ändamål och vilka enligt gällande lag äro avdragsgilla vid beskattning. Med hänsyn härtill är en skattefrihet för den

Iiungl. Maj.ts proposition nr 93. 93

del av överskottet, som utgöres av dödlighets- och omkostnadsvinst, principiellt motiverad, i den mån icke — i fråga om livförsäkringsaktiebolag — överskottet tillföres aktieägarna.

Ränteinkomst. Kommittén har funnit, att skatt på försäkringsanstalts ränteinkomst bör uttagas till en del hos anstalten och till en del hos försäkringstagarna, samt har härom anfört:

Medan, såsom ovan visats, varken dödlighets- eller omkostnadsvinsten hos ett livförsäkringsbolag utgör någon inkomst i egentlig mening för försäkringstagarekollektivet, är ränteavkastningen på bolagets tillgångar en verklig inkomst, som tillföres kollektivet och som därför bör beskattas. Detta gäller hela ränteinkomsten — efter avdrag för förvaltningskostnader, som äro att hänföra till kapitalförvaltningen — ej blott den enligt grunderna beräknade.

Enligt gällande lag uttages skatten på sagda ränteinkomst i fråga om kapitalförsäkring hos bolaget och i fråga om livränteförsäkring, som avses i 32 § 2 mom. d) kommunalskattelagen, hos livräntetagaren, sedan livräntan börjat utgå. Ränteinkomsten lämnas däremot obeskattad i fråga om nyssnämnda livränteförsäkringar, innan livräntan börjat utgå, och i fråga om andra livränteförsäkringar under hela försäkringstiden. Beträffande kapitalförsäkringar beskattas genom den s. k. ränteslcatten den del av ränteinkomsten, som skall tillföras premiereserven, och den del, som bildar premieåterbäring. Den överskjutande delen av ränteinkomsten blir beskattad genom att den ingår i bolagets skattepliktiga överskott.

Skälen till att ränteinkomsten i fråga om kapitalförsäkring för närvarande beskattas kollektivt hos bolaget i stället för individuellt hos försäkringstagarna torde vara av rent praktisk art. Även om man begränsar en individuell beskattning till räntan endast å premiereserven och premieåterbäringsreserven, skulle nämligen en exakt beskattning nödvändiggöra en årlig, individuell beräkning av nämnda reserver, vilket skulle innebära en orimlig arbetsbelastning för försäkringsbolagen. Vid individuell beskattning av räntan på övriga fonder tillkomma svårigheter även av principiell art vid fondernas uppdelning på försäkringstagarna.

Å andra sidan är, såsom tidigare framhållits, räntebeskattningens förläggande till försäkringsanstalterna icke tillfredsställande, enär försäkringstagare med stora inkomster eller förmögenheter härigenom erhålla skattelättnader, vilka medföra, att livförsäkringar kunna utnyttjas i skatteflyktssvfte.

Vad ovan sagts rörande frågan, huruvida uttagandet av skatten på ränteinkomsten bör ske kollektivt eller individuellt, leder till att en kompromiss mellan dessa båda system synes vara önskvärd, en kompromiss, som i möjligaste mån eliminerar såväl den möjlighet till skatteflykt, vilken den kollektiva beskattningen öppnar, som de praktiska olägenheterna vid en exakt genomförd individuell beskattning. Till frågan i vad mån en sådan kompromiss kan realiseras återkommer kommittén i del följande.

Aktieägarnas andel i överskottet. Kommittén har ansett att av praktiska skäl aktieutdelning icke bör särskilt beskattas hos försäkringsbolag. Härvid har kommittén yttrat, att om viss del av ett livförsäkringsaktiebolags vinst kunde anses belöpa på aktieägarna denna del, principiellt sett, borde underkastas beskattning enligt de regler, vilka gällde andra aktiebolag. Såsom förut nämnts hade man efter skälighetsprincipens genomförande alt räkna

94 Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

med att aktieutdelningen komrae att begränsas. Vad som överstege denna begränsade utdelning vore då att i realiteten betrakta såsom försäkringstagarnas egendom. Utdelade ett aktiebolag till aktieägarna högsta medgivna belopp, utgjorde alltså utdelningen aktieägarnas andel i överskottet. Om däremot något eller några år bolagets aktieutdelning skulle understiga den högsta medgivna gränsen, kunde olika möjligheter tänkas. Hade bolaget rätt i gliet att i sadant fall senare utdela det felande beloppet även om gränsen därigenom överskredes, kunde det rent principiellt anses befogat att till beskattning taga ett belopp, som motsvarade högsta medgivna utdelning, även om den verkliga utdelningen vore mindre.

Utdelningen till aktieägarna härrörde till viss del från avkastningen av värdehandlingar, i vilka aktiekapitalet placerats. Då all avkastning av värdehandlingar, enligt vad som tidigare anförts, skulle beskattas, måste, därest utdelningen till aktieägarna skulle särskilt beskattas, viss korrektion göras för att undvika dubbelbeskattning.

Oaktat principiellt sett aktieägarnas andel i överskottet borde beskattas enligt törut angivna riktlinjer, föresloge kommittén av praktiska skäl, för vilka redogörelse senare skall lämnas, att sådan beskattning ej skulle ske.

Övriga inkomster. Kommittén har anfört:

I vissa fall kunna som ovan nämnts livförsäkringsbolag hava sådana inkomster, att deras överskott icke i sträng mening kan anses sammansatt enbart av dödlighets-, omkostnads- och räntevinst.

Från skatteteknisk synpunkt betraktas fastighet såsom en särskild förvärvskälla. I fråga om livförsäkringsbolagen äro dock fastighetsinnehav i realiteten att anse såsom kapitalplacering. Avkastning av fastighet ävensom vinst å försäljning av sådan bör därför ingå i den skattepliktiga ränteinkomsten. Den kommunala fastighetsskatten torde väl böra bibehållas, men i så fall bör från den skattepliktiga inkomsten avdrag, som avses i 45 § kommunalskattelagen, få göras.

Enligt lagen om försäkringsrörelse får försäkringsbolag icke driva annan rörelse än försäkringsrörelse, och enligt förslaget till ny lag får med livförsäkringsrörelse ej heller förenas annan försäkringsrörelse, såvida ej särskilda skäl därtill finnas. Enligt försäkringsutredningens förslag skulle de tre nuvarande liv- och brandförsäkringsbolagen uppdelas. Det gällande förbudet mot att driva annan rörelse än försäkringsrörelse har tolkats så, att sådan annan rörelse ej heller får drivas genom dotterbolag. Av det sagda följer, att de enda regelbundna inkomster ett livförsäkringsbolag kan hava, förutom inkomsten av den direkta livförsäkringsrörelsen här i riket, inberäknat den därtill hörande kapitalplaceringen, är inkomst l:o) av livför­

säkringsrörelse i utlandet, 2 ro) av dotterbolag, som äro försäkringsbolag, och

3:o) av återförsäkringsrörelse. Tillfälliga inkomster kunna uppkomma genom försäljning av dotterbolag och överlåtelse av försäkringsbestånd.

Fysisk person, som är bosatt utom riket, är icke skattskyldig för inkomst av kapital, bortsett från vissa slag av sådan inkomst, vilka i detta sammanhang äro av mindre betydelse. I överensstämmelse härmed bör ränteinkomst hos livförsäkringsbolag principiellt sett icke beskattas hos bolaget till den del inkomsten belöper på försäkringstagare, bosatta utom riket. I fråga om försäkringar, som bolaget meddelat här i riket, är det av praktiska skäl

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

ogörligt att taga hänsyn till om en försäkringstagare är eller sedermera blir bosatt utomlands. Driver däremot bolaget rörelse utom riket, kan man förutsätta, att flertalet i sådan rörelse meddelade försäkringar även tillhöra försäkringstagare, bosatta utom riket. Det är då möjligt att uppdela bolagets ränteinkomst på vad som hänför sig till försäkringar tillhörande det inländska, respektive det utländska beståndet och att fritaga den senare delen av ränteinkomsten från beskattning.

Uppstår å ett livförsäkringsbolags rörelse utom riket överskott, som icke skall återgå till försäkringstagare tillhörande det utländska försäkringsbeståndet, måste detta överskott betraktas såsom en inkomst för de försäkringstagare, vilka tillhöra det inländska försäkringsbeståndet. Denna inkomst bör därför i likhet med avkastningen av kapital utgöra en skattepliktig intäkt för det sistnämnda försäkringstagarekollektivet. Detsamma gäller inkomst av dotterbolag så länge 54 § a) kommunalskattelagen bibehålies i sin nuvarande lydelse. Frågan om ändring av denna paragraf har kommittén icke ansett böra upptagas i detta sammanhang.

Då försäkringsbolag avlämnar en del av sina försäkringar i återförsäkring, har man att räkna med att bolaget härigenom på lång sikt gör viss förlust, eftersom det mottagande bolaget beräknas att göra viss vinst. I syfte att kompensera denna förlust övertager bolaget ofta viss återförsäkring från andra bolag. I många fall är ett sådant övertagande en förutsättning för alt bolaget skall kunna få avlämna viss del av sitt eget bestånd i återförsäkring. Om ett livförsäkringsbolag icke övertagit större bestånd i återförsäkring än det avgivit, kan därför återförsäkringen anses utgöra blott ett normalt led i den direkta försäkringsrörelsen. Skäl föreligga därför icke att i sådant fall särskilt beskatta inkomst av återförsäkringsrörelse. Om däremot det bestånd ett bolag i återförsäkring övertagit väsentligt överstiger vad det avgivit, måste det överskjutande beståndet anses motsvara en affärsrörelse, varav inkomsten bör beskattas. Av praktiska skäl föreslår kommittén en annan anordning såsom ersättning för den beskattning, varom här är fråga. Till denna fråga återkommer kommittén -— -------.

Tillfällig inkomst genom överlåtelse av försäkringsbestånd kan efter skälighetsprincipens införande tänkas endast i fråga om i återförsäkring övertagna bestånd eller utländska direkt försäkrade bestånd. Inkomsten genom sådan överlåtelse bör beskattas enligt samma principer som de regelbundna inkomsterna av samma bestånd.

Rätt till avdrag för försäkringspremier samt beskattning av utfallande försäkrings- och vinstbelopp. Kommittén har erinrat om den jämförelse, som tidigare gjorts mellan å ena sidan beskattningen av cn försäkringsform, vid vilken premierna få avdragas och utfallande försäkringsbelopp beskattas, samt å andra sidan beskattningen av en försäkringsform, vid vilken rätt till avdrag för premierna ej föreligger och utfallande belopp icke beskattas. Det hade därvid visat sig, att beskattningen av de båda försäkringsformerna ledde till enahanda resultat under förutsättning, att försäkringarna behandlades lika i fråga om räntebeslcattningen. Vid det resonemang, som ledde till detta resultat, hade dock bortsetts från omkostnader och vidare antagits, att den marginalskattesats, enligt vilken utfallande försäkringsbelopp beskattades, var densamma som den, vilken gällde för försäkringstagaren, då premierna avdrogos.

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Kommittén, som funnit de nuvarande reglerna om att premie för kapitalförsäkring icke får avdragas, under det att utfallande belopp icke beskattas, samt att premie för pensionsförsäkring får avdragas, medan utfallande belopp beskattas, i stort sett böra bibehållas, har vidare anfört:

Då ekonomisk ekvivalens råder mellan nettopremien och utfallande försäkringsbelopp, erhålles likvärdighet i fråga om beskattningen av de båda ovan betraktade försäkringsformerna egentligen endast i det fall, att avdrag medgives för blott nettopremien i stället för hela försäkringspremien. Den del av premien, som är avsedd att täcka de utgifter försäkringstagaren förorsakar bolaget, är närmast att hänföra till levnadsomkostnader och bör därför principiellt sett icke vara avdragsgill. Då emellertid nettopremien icke kan förutsättas känd av den skattskyldige och ej heller av honom genom någon enkel metod kan beräknas med utgångspunkt från försäkringspremien, synes det mest praktiskt, att i de fall, då man vill medgiva avdragför premie och beskatta utfallande belopp, låta avdragsrätten omfatta hela premien. Det sagda utgör dock en anledning att inskränka tillämpningen av ett sådant system med avdragsrätt för premien till ett område där starka skäl tala för en tillämpning av systemet.

I fråga om kapitalförsäkring finnes ingen anledning att frångå gällande beskattningsregler, enligt vilka avdrag för premien i princip icke får göras och utfallande belopp icke heller beskattas. I de flesta fall skulle avdrag för kapitalförsäkringspremien och beskattning av utfallande belopp ställa sig ogynnsamt för försäkringstagaren. Det år, då kapitalet utbetalas, skulle den skattskyldige flyttas upp i högre inkomstskikt, varigenom hans marginalskattesats skulle ökas och i regel bliva högre än den var, då han erlade premierna. För att undvika detta skulle man behöva införa särskilda regler, vilka skulle komplicera beskattningen. Även om sådana regler infördes, skulle marginalskattesatsen ändock i många fall vara högre vid kapitalutbetalning än vid premiebetalningen. Medan alltså i de flesta fall avdragsrätt för kapitalförsäkringspremien och beskattning av utfallande kapital skulle innebära en nackdel för försäkringstagaren, skulle åter ett sådant beskattningssvstem i vissa andra fall kunna utnyttjas i skatteflyktssyfte.

För närvarande föreligger rätt'till avdrag för premien vid försäkringar, vilka äro att hänföra till pensionsförsäkringar. Då pensionen utbetalas till försäkringstagaren, äro i regel dennes inkomster och därmed hans marginalskattesats lägre än då han erlade premierna. Framflyttningen av beskattningen från tiden för premiebetalningen till tiden för pensionsutbetalningen innebär därför oftast en fördel för försäkringstagaren. Denna fördel är emellertid — såsom ovan framhållits — ett riktigt uttryck för tanken, att eu persons verkliga skatteförmåga mätes bäst genom en över hans livstid utjämnad inkomst. Vid en pensionsförsäkring framträder syftet att fördela den under den skattskyldiges aktiva tid förvärvade inkomsten över hans hela återstående livstid särskilt tydligt. Skäl finnas sålunda att åt pensionsförsäkringen förbehålla rätten till avdrag för premien.

Ett skäl för att medgiva premieavdrag och beskatta utfallande belopp vid pensionsförsäkring ger vidare jämförelsen med pensionering annorledes än genom försäkring, t. ex. genom direkt utbetalning från arbetsgivaren. Om en arbetsgivare utfäst sig att utgiva pension åt anställda från viss ålder och före denna ålder för detta ändamål avsätter belopp antingen till en pensionsfond hos sig själv eller till en särskild stiftelse, utgöra dessa avsättningar i själva verket en inkomst för den anställde. En beskattning av sådan inkomst skulle emellertid för den anställde te sig onaturlig, medan däremot beskattningen av utbetalade pensioner för honom förefaller självklar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93. 97

Uet förhållandet, att den anställde icke beskattas för nämnda avsättningar, kan även uttryckas så, att han äger avdragsrätt för de belopp, som motsvara ifrågavarande inkomst. Någon skillnad i nämnda hänseende bör icke inträda, därest arbetsgivaren, i stället för att avsätta pensionsfond hos sig själv eller hos särskild stiftelse, tecknar pensionsförsäkring för den anställde.

Det ovan anförda visar, att man icke kan underlåta att medgiva avdrag för premien och beskatta utfallande belopp i fråga om sådana pensionsförsäkringar, vilka en arbetsgivare tecknar i syfte att pensionera sina anställda. Avdragsrätten bör gälla icke blott om arbetsgivaren erlägger hela premien utan även om viss del av densamma erlägges av den anställde själv. En bestämmelse av motsatt innebörd kunde ju lätt kringgås därigenom att arbetsgivaren erlade även den anställdes andel i premien och minskade hans lön i motsvarande mån.

Har man väl medgivit anställda rätt till avdrag för premien för sådan pensionsförsäkring, som avser pensionering på grund av anställningen, synes ofrånkomligt, att denna rätt utsträckes att gälla även vid andra pensionsförsäkringar. En anställd, för vilken ingen eller en otillräcklig pension ordnats genom arbetsgivaren, bör hava möjlighet att själv teckna en pensionsförsäkring med samma rätt till premieavdrag som om försäkringen tecknats genom arbetsgivaren. Skulle en bestämmelse av motsatt innebörd gälla, kunde den för övrigt även i detta fall lätt kringgås genom att den anställde överenskomme med arbetsgivaren, att denne formellt ställde sig som försäkringstagare och erlade premierna mot att lönen sänktes i samma män. Likaså är ur olika synpunkter påkallat, att självständiga utövare av olika yrken erhålla möjlighet att ordna sin pensionering med samma förmåner som anställda. Det vore exempelvis icke skäligt att vägra en självständig hantverkare de skatteförmåner i berörda avseende, till vilka en anställd företagsledare äger rätt. Såsom ett ytterligare skäl att uppskjuta beskattningen av pensioneringsmedel till tidpunkten för pensionens utbetalning må framhållas, att den enskilde försäkringstagaren i vissa fall aldrig får någon valuta för sina erlagda premier, nämligen då han avlider före pensionsåldern och icke efterlämnar någon, som är berättigad till efterlevandepension, eller försäkringen icke innefattar dylik pension.

Såsom framgår av vad tidigare anförts innebär avdragsrätten för pensionsförsäkringspremier och beskattning av utfallande pensionsbelopp egentligen i och för sig icke någon subventionering av försäkringstagaren utan blott en naturlig och befogad utjämning i tiden av försäkringstagarens skattepliktiga inkomst. I den mån avdragsrätten gäller hela försäkringspremien och ej blott nettopremien, föreligger dock en eftergift av skatten på skillnaden mellan dessa premier och ytterligare eftergift framkommer, i den mån det allmänna avstår från att uttaga förmögenhetsskatt för försäkringens premiereserv eller inkomstskatt för ränta å denna. Även här leder dock jämförelsen med sådan pensionering, som sker annorledes än genom försäkring, till att individuell beskattning svårligen kan tänkas annat än möjligen för mycket stora försäkringar. Ovan hava framhållits de skäl, som tala mot att såsom inkomst för den anställde beskatta arbetsgivarnas avsättning till en pensionsfond. Samma skäl tala med lika styrka mot att såsom förmögenhet för den anställde beskatta hans andel i eu sådan fond eller såsom inkomst för den anställde beskatta räntan å nämnda andel. Från denna utgångspunkt kommer man då till alt, även om eu arbetsgivare genom pensionsförsäkring ordnar pensioneringen för sina anställda, dessa icke böra förmögenhetsbeskattas för premiereserven eller inkomstbeskattas för räntan å denna, i varje fall i den mån det är fråga om pensioner av

7 Iiihang till riksdagens protokoll 1050. 1 samt. Nr 93.

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 93

rimlig storlek. Även andra pensionsförsäkringar än sådana, som avse pensionering på grund av tjänst, böra då, av samma skäl som anfördes beträffande avdragsrätten för premierna, i beskattningshänseende behandlas på enahanda sätt.

Då, såsom av det ovan sagda framgår, pensionsförsäkringarna måste förutsättas medföra —- förutom förmånen, att premierna få avdragas och i stället utfallande belopp beskattas — även förmåner, innebärande en subventionering, tvingas man att ställa frågan, vilka villkor i fråga om försäkringsformer och pensionsbelopp som pensionsförsäkringarna böra uppfylla för att berättiga därtill.

Annan personförsäkring än livförsäkring. Kommittén har erinrat om att enligt lagen om försäkringsrörelse såväl i dess gällande som dess föreslagna nya lydelse vad i denna lag särskilt stadgades angående livförsäkring skulle äga motsvarande tillämpning i fråga om annan personförsäkring, vilken meddelades för livstid eller för längre tid än tio år. För närvarande bedreves, förutom livförsäkring, icke annan personförsäkring än sjuk- och olycksfallsförsäkring. Genom den förenämnda bestämmelsen uppdelades sjuk- och olycksfallsförsäkringar i två grupper, vilka i realiteten vore relativt skarpt åtskilda.

Då sjuk- och olycksfallsförsäkringar för livstid eller för längre tid än tio år vore underkastade de bestämmelser, vilka i lagen om försäkringsrörelse meddelats beträffande livförsäkring, bland annat även skälighetskravet, kunde vad förut sagts om livförsäkring tillämpas även å sådan sjukoch olycksfallsförsäkring. Skäl funnes därför att i beskattningshänseende behandla sjuk- och olycksfallsförsäkring för livstid eller för längre tid än tio år enligt samma regler som gällde för livförsäkring.

Departementschefen.

Till vad kommittén uttalat i fråga om hur beskattningen av livförsäkringsanstalter och livförsäkringstagare i princip borde ordnas kan jag i stort sett ansluta mig. Då, såsom jag i ett senare sammanhang kommer att närmare utveckla, den av kommittén förordade individuella beskattningen av ränteinkomst på grund av kapitalförsäkring i sin praktiska tillämpning skulle bliva förenad med betydande svårigheter, har jag emellertid icke ansett mig böra förorda kommitténs förslag i denna del. Då jag av delvis samma skäl föreslår endast mindre betydande ändringar i försäkringstagares beskattning beträffande sjuk- och olycksfallsförsäkringar, har jag icke heller funnit mig böra förorda någon väsentlig ändring i fråga om beskattningen av försäkringsanstalts rörelse avseende sådana försäkringar. Jag torde få återkomma till dessa frågor i ett senare sammanhang.

Beträffande pensionsförsäkring vill jag erinra om vad jag tidigare anfört därom, att ränteinkomst vid sådan försäkring får anses vara individuellt beskattad, under det att uppskovsränta däremot icke uttages.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93 99

B. Beskattning av försäkringsanstalter.

a) Beskattning av inländska försäkringsanstalter, vilka driva

livförsäkringsrörelse.

1. Rörelse avseende andra direkt meddelade inländska livförsäkringar än

pensionsförsäkringar.

Kommittén.

Beräkning av skattepliktig inkomst m. m. I enlighet med vad tidigare anförts har kommittén föreslagit, att den nuvarande beskattningen av överskottet på livförsäkringsrörelsen skall försvinna och att till beskattning hos livförsäkringsanstalt skall upptagas ränteinkomsten jämte vissa andra inkomster, vilka äro jämställda med ränteinkomst eller eljest äro att anse såsom intäkt för försäkringstagarekollektivet.

Medan enligt gällande bestämmelser såsom ränteskatteunderlag skall upptagas tredjedelen av en på visst sätt beräknad ränteinkomst, har kommittén föreslagit, att hela ränteinkomsten tages till beskattning. Kommittén har härom anfört:

Med avseende på den sammanlagda statliga och kommunala beskattningen av en livförsäkringsanstalt behöver höjningen från en tredjedel till hela ränteinkomsten icke i och för sig innebära någon ändring i sak. Man kan nämligen genom att välja skattesatserna för den statliga beskattningen på lämpligt sätt alltid åstadkomma samma totala beskattning, vare sig man såsom skattepliktig anser hela ränteinkomsten eller endast en tredjedel av densamma. Ändringen måste dock påverka fördelningen mellan statens och kommunernas intäkter. Då man i fråga om den kommunala beskattningen icke tänker sig en särskild skattesats för livförsäkringsanstalter, innebär den föreslagna ändringen, att skatteintäkterna av en livförsäkringsanstalts ränteinkomst kommer att för kommunerna bliva omkring tre gånger så stor som enligt gällande bestämmelser. Denna ökning torde komma att mer än kompensera bortfallet av skatten å överskottet. Den kommun, där livförsäkringsanstalt utövar sin rörelse, kommer därför att få en ökning av sin totala skatteintäkt från anstalten.

Kommittén har vidare föreslagit, att försäkringsanstalts inkomst av annan fastighet skall hänföras till inkomst av rörelse. Kommittén bär härom anfört:

Om en livförsäkringsanstalt, i stället för att placera försäkringstagarnas medel i värdehandlingar, till viss del placerar dem i fastighet, träder avkastningen av fastigheten i ränteinkomstens ställe, och denna avkastning bör därför medräknas i den skattepliktiga intäkten. Medan nämnda avkastning för närvarande hänföres till inkomst av fastighet, föreslår kommittén, att den hädanefter skall hänföras till inkomst av rörelse. I sak innebär detta en ändring endast i fråga om beskattningsorten, vilken ändring motiveras av följande omständigheter. De flesta fastighetsägare hava sina fastigheter jämförelsevis högt intecknade. Detta medför, att en fastighetsägares intäkt av fastighet kan anses såsom sammansatt av dels avkastningen på det riskbärande kapital, vilket han själv insatt i fastigheten och vilket ligger placerat »i toppen» av fastigheten, dels intäkt av det arbete han nedlägger

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

på fastighetens skötsel. Denna avkastning beskattas i den kommun, där fastigheten är belägen, medan däremot avkastningen av det övriga i fastigheten nedlagda kapitalet, nämligen det som ägaren mot säkerhet av inteckning upplånat, beskattas i långivarens hemortskommun. En annan följd av att fastighet intecknats högt blir, att nettointäkten av fastigheten i regel icke alls eller blott till ringa del kommer att överskjuta det s. k. procentavdraget, varom stadgas i 45 § kommunalskattelagen, varför en kommuns skatteintäkter av fastighet väsentligen kommer att härröra från den kommunala fastighetsskatten. I motsats till flertalet andra fastighetsägare har en livförsäkringsanstalt ofta sina fastigheter icke belånade, varför dessa anstalters inkomst av fastighet till stor del egentligen är att uppfatta såsom avkastning av det i fastigheten nedlagda kapitalet. Att inkomsten till denna del beskattas på samma ort som anstaltens övriga avkastning av kapital måste därför anses naturligt. Härtill kommer, att genom olika, övervägande formella åtgärder av anstalten en ändring av beskattningsorten skulle kunna ske. Om exempelvis anstalten, vilket ofta förekommer, icke äger fastigheten direkt utan indirekt genom ett fastighetsaktiebolag eller en fastighetsförening och anstalten placerat sitt kapital i fastigheten genom att lämna lån mot säkerhet av inteckning till nämnda aktiebolag eller förening, kan lätt hela avkastningen av fastigheten uttagas i form av ränta på inteckningslånen, vilket medför, att hela beskattningen kommer att ske i rörelsekommunen i stället för i fastighetskommunen. De befogade anspråken på skatt från den kommun, där fastigheten är belägen, synas tillgodosedda genom den kommunala fastighetsskatten, beträffande vilken kommittén icke föreslår någon ändring.

Av vad som anförts ovan framgår, att livförsäkringsanstalts inkomst av fastighet icke bör betraktas såsom inkomst av särskild förvärvskälla utan bör ingå i den skattepliktiga inkomsten av rörelse. Såsom närmare utföres nedan------------föreslår kommittén, att inkomster, som belöpa på pensionsförsäkringsrörelse, icke skola beskattas. I överensstämmelse härmed skall enligt förslaget inkomst av fastighet, som belöper på pensionsförsäkring, bliva skattefri. Försäkringsanstalt, som uteslutande driver rörelse avseende sådan försäkring blir därför, i motsats till vad som nu gäller, cj skattskyldig för inkomst av fastighet.

Vid beräkningen av den skattepliktiga intäkten av kapital och av fastighet böra omkostnader, som äro att hänföra till kapital- eller fastighetsförvaltningen, få avdragas. Begreppet omkostnad fattas här i sin taxeringstekniska betydelse, alltså omfattande driftkostnader (även utgiftsräntor), värdeminskning och driftförlust. Härvid måste dock vissa avvikelser göras från eljest gällande regler, vilket närmare beröres i den speciella motiveringen till 30 §.

Skattesatsen vid den statliga inkomstbeskattningen. Kommittén har yttrat, att beskattningen av en försäkringsanstalt avsåge att ersätta den beskattning av försäkringstagarnas inkomster på grund av försäkringar, vilken icke lämpligen kunde ske hos försäkringstagarna. Såsom i fortsättningen närmare utvecklades, föresloge kommittén, att för annan livförsäkring än pensionsförsäkring inkomstskatt skulle hos försäkringstagarna uttagas för räntan på premiereserven efter visst avdrag. Ränta, som hänförde sig till pensionsförsäkring, skulle däremot enligt förslaget icke beskattas vare sig hos försäkringstagarna eller hos försäkringsanstalten. Det egentliga syftet med beskattningen av livförsäkringsbolagen borde alltså vara att uttaga skatt

Kungl. Maj.ts proposition nr 93. 101

på sådan ränta, som på grund av nämnda avdrag icke bleve beskattad hos försäkringstagare med andra försäkringar än pensionsförsäkringar. Av praktiska skäl måste emellertid avkastningen i sin helhet beskattas hos försäkringsanstalten, vilket kommittén även föreslagit. Härigenom bleve ränta på premiereserv, vilken översköte avdragen, beskattad såväl hos försäkringsanstalten som hos försäkringstagarna. Korrektion härav finge då ske vid försäkringstagarnas beskattning.

Utgångspunkten för valet av skattesats i fråga om livförsäkringsanstalter borde vara, att överflyttningen av beskattningen från försäkringstagarna till försäkringsanstalten icke skulle medföra, att en försäkringstagare i realiteten belastades med högre skatt än om han själv skulle ha erlagt skatten. Kommittén föresloge med hänsyn härtill, att skattesatsen för livförsäkringsanstalter valdes lika med den lägsta skattesats, som tillämpades för fysiska personer. Kommitténs förslag innebure alltså, att skattesatsen för livförsäkringsrörelse skulle göras rörlig liksom för fysiska personer och att grundbeloppet skulle utgöra 10 procent av den beskattningsbara inkomsten.

Gentemot detta kommitténs förslag skulle, enligt vad kommittén vidare anfört, kunna invändas att försäkringstagare funnes, vilkas inkomst vore så låg, att de överhuvud icke bleve taxerade till statlig inkomstskatt. Räntan på sådana försäkringstagares premiereserver bleve då hårdare beskattad hos försäkringsanstalten än den skulle ha blivit hos försäkringstagaren själv. Detta förhållande, vilket rådde redan nu, vore emellertid ofrånkomligt, därest överhuvud någon beskattning av anstalten skulle ske. Vidare torde antalet försäkrade, vilka hade så låga inkomster, att de icke bleve taxerade till statlig inkomstskatt, icke vara stort.

Till belysning av verkningarna för livförsäkringsbolagens del av förslaget har kommittén gjort beräkningar på grundval av dels material, som 1942 års försäkringsutredning infordrat från bolagen beträffande beskattningen för åren 1932—1943, dels deklarationer för åren 1944—1946. Resultatet bär sammanställts i en tabell, vilken finnes intagen å sid. 126 i kommitténs betänkande. Sedan denna inom finansdepartementet kompletterats med uppgifter för år 1947, utvisar tabellen den beräknade skatt, som av sexton livförsäkringsbolag under vissa förutsättningar skulle ha erlagts för vart och ett av åren 1932—1947. Den kompletterade tabellen torde såsom Bilaga B få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende.

För att de skilda skattesatser, vilka tillämpats under de olika åren, icke skola förrycka jämförelsen mellan åren, ha vid tabellens upprättande oförändrade skattesatser tillämpats för hela perioden. Kommunalskatten har sålunda antagits utgöra 10 procent av den beskattningsbara inkomsten, och för statsskatten har använts den vid 1947 års riksdag för inkomst av livförsäkringsrörelse fastställda skattesatsen 25 procent. Med hänsyn till rätten att vid den statliga beskattningen avdraga kommunalskatten blir alltså den totala skattesatsen 32,5 procent.

I tabellen angives den skatt, som enligt förenämnda skattesatser skulle ha erlagts för vart och ett av beskattningsåren 1932—1947 under förutsätt­

102 Kungi. Maj:ts proposition nr 93.

ning, att några spärregler för ränteskattens beräkning icke existerat. Skatten har angivits i procent av den ränteskattepliktiga ränteinkomsten. I de fall, då i realiteten spärreglerna vid ränteskattens beräkning trätt i funktion, ha talen angivits inom parentes. Hänsyn har icke tagits till avkortning eller restitution enligt förordningen den 28 maj 1943 om begränsning av skatt för svensk livförsäkringsanstalt i annan mån än att fall, då avkortning eller restitution enligt förordningen ägt rum eller sökts, särskilt utmärkts.

Kommittén har vidare anfört:

Enligt kommitténs förslag skulle, under dels samma förutsättning beträffande kommunalskatten som ovan, dels antagandet, att uttagningsprocenten för statsskatten är 100, den sammanlagda skatten med hänsyn tagen till avdragsrätt för erlagd kommunalskatt utgöra 19 procent av den skattepliktiga nettointäkten av rörelsen. Denna nettointäkt är större än den skattepliktiga ränteinkomsten enligt gällande kommunalskattelag. Skillnaden utgöres dels av överränta på premie- och premieåterbäringsreserverna utöver den räntefot, som gäller för beräkning av premieåterbäring, dels ränta å fonder som finnas hos bolaget förutom de nyssnämnda. Den skattepliktiga nettointäkten enligt kommitténs förslag torde kunna beräknas i genomsnitt överstiga den ränteskattepliktiga ränteinkomsten enligt gällande kommunalskattelag med ca 20 procent. Man kan därför antaga, att skatten enligt kommitténs förslag under ovan angivna förutsättningar skulle utgöra ca 23 procent av den ränteskattepliktiga ränteinkomsten enligt gällande bestämmelser. Skatten enligt gällande kommunalskattelag men med statlig inkomstskatt beräknad efter 25 procent skulle alltså överstiga eller understiga skatten enligt kommitténs förslag, allteftersom siffrorna i tabellen överstiga eller understiga 23 procent. Tabellen visar, att kommitténs förslag, om detta tillämpats under hela perioden, hade inneburit en skärpning av beskattningen i jämförelse med gällande regler.1 Emellertid har större delen av denne period uppvisat exceptionellt låga överskott, föranledda av de premiereservförstärkningar, vilka på grund av räntefallet måst vidtagas. Inskränker man jämförelsen till periodens första år, får man det motsatta resultatet, nämligen att kommitténs förslag skulle hava medfört en skattelindring. Dessa år kännetecknades däremot av osedvanligt stora överskott. Man torde för framtiden knappast kunna vänta överskott av denna storlek.

Yttranden.

Förslaget att beskattning av överskott å livförsäkringsrörelse icke vidare skall äga rum har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i samtliga yttranden. Sålunda har försäkringsinspektionen anfört, att inspektionen funne de av kommittén anförda skälen för borttagandet av överskottsbeskattningen av den inländska försäkringsrörelsen övertygande. Förslaget medförde också bl. a., att sådana tekniska frågor, som berörde återbäringen till försäkringstagarna och vissa fondavsättningar, kunde lösas utan hänsyn till återverkningar inom skatteområdet. Förslaget innebure i detta avseende en synnerligen betydelsefull omläggning av den nuvarande skattelagstiftningen.

1 Härmed avses gällande kommunalskattelag och förordning om statlig inkomstskatt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93. 103

I fråga om vilken ränteinkomst som skall ligga till grund för beskattningen har försäkringsinspektionen yttrat, att om — såsom inspektionen i ett senare sammanhang förordade — en reduktion av skatteunderlaget i syfte att i stort sett bibehålla den nuvarande skattenivån komme till stånd eliminerades i viss mån den principiella invändningen mot beräkningen av skatteunderlaget, att densamma innebure att till omedelbar beskattning upptoges icke endast den enligt anstaltens grunder tillförsäkrade ränteavkastningen på premiereserven samt tilldelad ränteåterbäring utan även sådan ytterligare kapitalavkastning, som ännu icke tilldelats försäkringstagaren eller måhända icke komme att kunna gottskrivas honom. Beräkningen av skatteunderlaget torde då också kunna grundas på den nettointäkt, som framkomme, innan avdrag gjorts för driftkostnader, som avsåge kapitalförvaltningen.

Försäkringsanstaltcrna Folket-Samcirbete ha uttalat, att då beskattning­

en av livförsäkringsanstalt trädde i stället för beskattningen av försäkringstagarna endast den ränteintäkt borde beskattas, som i den ena eller andra formen gottskreves, d. v. s. tilldelades försäkringstagarna. Även om man bortsåge från möjligheten, att icke tilldelad ränteintäkt kunde komma att helt eller delvis tagas i anspråk för täckande av förlust, spelade denna omständighet en väsentlig roll beträffande tidpunkten för ränteinkomstens beskattning. I proposition nr 50/1948 med förslag till ny försäkringslag (s. 256) hade uttalats, att alla överskott principiellt skulle återgå till försäkringstagarna i form av återbäring och att i den mån medlen icke omedelbart utbetalades till dem de skulle fonderas hos bolaget för senare utbetalning. Härav följde att all ränteintäkt (tutom den som användes för täckande av förlust) förr eller senare bleve beskattad.

Enligt Folket-Samarbetes mening borde sålunda endast den ränteintäkt tagas till beskattning, som utgjorde grundenlig ränta på premiereserven eller som belöpte på eller avsatts till tilldelad återbäring.

Kammarrätten och mellankommunala prövningsnämnden ha ifrågasatt

huruvida icke för sä k rings anstalts kommunala inkomstbeskattning borde — helt eller delvis — ske för gemensamt kommunalt ändamål. Sålunda har kammarrätten anfört, att det förefölle något oegentligt att den kommun, där rörelsen bedreves, skulle få åtnjuta den ökade kommunalskatten. Detta gällde, enär skatten erlades i försäkringstagarnas ställe, icke endast inkomsten av fastighetsförvaltning utan även inkomsten av kapitalförvaltning. Vid sådant förhållande syntes det kunna ifrågasättas, om icke livförsäkringsbolagens taxering till kommunal inkomstskatt borde ske för gemensamt kommunalt ändamål.

Mellankommunala prövningsnämnden har yttrat:

Enligt kommittéförslaget skall hela ränteavkastningen på premiereserverna för kapitalförsäkringar taxeras till kommunal inkomstskatt. I förhållande till hittills gällande beskattningsregler innebär detta en stark ökning

104 K ungt. Maj.ts proposition nr 93.

av kommunalskattepliktiga inkomster hos försäkringsanstalterna. Den skattepliktiga ränteinkomsten kan beräknas uppgå till mellan 50 och 100 miljoner kronor per år, och hela detta skatteunderlag tillföres Stockholm, Göteborg och Malmö. Enligt nämndens uppfattning synes det ej vara motiverat att all kommunalskatt å ifrågavarande ränteavkastning, som utgår å sparmedel från hela landet, tillföres rikets tre största städer; viss del av kommunalskatten synes böra utgå till gemensamt kommunalt ändamål i huvudsaklig överensstämmelse med vad kommunalskatteberedningen föreslagit.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har avstyrkt förslaget att avkastningen av fastighet skall hänföras till rörelse och därvid anfört, att kommittén ansåge, att genom en placering av medel i fastigheter avkastningen av fastigheten trädde i stället för ränteinkomsten från de värdehandlingar, som eljest kunnat vara placeringsobjekt. Detta läte sig naturligtvis säga. Men man kunde med lika stort fog vända på satsen och påstå, att avkastningen av värdehandlingar trädde i stället för avkastningen av fastigheter eller vilka andra placeringsobjekt som helst, i den mån de vore tillåtna. Kommitténs argumentering vore enligt länsstyrelsens uppfattning alltför löslig för att densamma skulle anses hållbar och förtjänade sålunda icke att läggas till grund för ändrad lagstiftning. Kommittén framhölle vidare, att förslaget innebure en ändring »endast» i fråga om beskattningsorten. En sådan ändring vore dock icke betydelselös för den kommunala taxeringen, enär det här ofta gällde fastigheter, vilka icke vore belånade, och där kommunerna hade större utsikter än eljest att få beskatta den inkomst, som återstode efter det den skattskyldige fått tillgodonjuta det s. k. procentavdraget. I

I åtskilliga yttranden ha uttalats betänkligheter i anledning av den skatteskärpning, som kommitténs förslag kom me att medföra för försäkringsanstalterna. I några av yttrandena har därför förordats en begränsning av skatteunderlaget. Sålunda har försäk-

ringsinspektionen anfört:

Gränsdragningen mellan s. k. pensionsförsäkringar och andra försäkringar kan aldrig bliva sådan, att en klar och bestämd åtskillnad kommer att föreligga mellan samtliga försäkringsformer inom det ena området i förhållande till försäkringsformer inom det andra i vad avser skäligheten ur samhällets synpunkt av skattelättnad. Det kan t. o. in. beträffande den försäkringsform, som utgör den mest karakteristiska inom området för annan försäkring än pensionsförsäkring, nämligen den blandade liv- och kapitalförsäkringen, i vissa fall föreligga skäl för att ur sagda synpunkt jämställa densamma med pensionsförsäkring, såsom närmare utvecklats i Riksförbundets utlåtande —----------. Med hänsyn härtill borde man kunna medgiva eftergift i fråga om storleken av den ränteskatt, som anstalterna enligt kommitténs förslag skola erlägga för andra försäkringar än pensionsförsäkringar. Den omständigheten, att ett visst premiebelopp — f. n. 200 kronor, i kommittéförslaget höjt till 300 kronor — är skattefritt för försäkringstagare inom området för annan försäkring än pensionsförsäkring, behöver icke i och för sig utgöra skäl för annan inställning. Enligt inspektio-

Kung]. Maj:ts proposition nr 93. 105

nens mening har kommittén icke anfört tillräckliga skäl för den höjning av skattenivån, som förslaget innebär. Mot en allmän höjning av skattenivån på livförsäkringsområdet talar även inflationens inverkan på det pågående bundna, systematiska och ur samhällelig synpunkt värdefulla sparandet genom livförsäkring. Inspektionen vill därför förorda eu sådan reduktion av skatteunderlaget, att den nuvarande skattenivån i stort sett icke höjes.

I detta sammanhang vill inspektionen även framhålla, att de i Riksförbundets utlåtande------------ omnämnda, av representanter för folkförsäkringen framförda synpunkterna rörande verkningarna av den föreslagna proportionella beskattningen hos försäkringsanstalterna i de fall, då försäkringsklientelet endast eller i huvudsak består av personer med mindre inkomster, böra beaktas. Dessa synpunkter få särskild tyngd i händelse de nya skattebestämmelserna komma att medföra en höjning av skattenivån.

Pensionsstijrelsen har yttrat:

Enligt betänkandet har utgångspunkten för kommittén vid dess utformning av de föreslagna beskattningsbestämmelserna för livförsäkring varit den, att en överflyttning av beskattningen från försäkringstagarna till försäkringsgivaren icke skall medföra, att en försäkringstagare i realiteten belastas med högre skatt än om han själv skulle hava erlagt skatten. I anslutning härtill bär kommittén särskilt uttalat, att det dock finnes försäkringstagare, vilkas inkomst är så låg, att de över huvud icke bliva taxerade till statlig inkomstskatt. Räntan på sådana försäkringstagares premiereserver blir då hårdare beskattad hos försäkringsgivaren än den skulle hava blivit hos försäkringstagaren själv. Pensionsstyrelsen vill med anledning härav framhålla, att nyssnämnda av kommittén uppmärksammade förhållande torde vara vanligare bland understödsföreningarnas medlemsklientel än bland försäkringstagare hos försäkringsbolagen. Detta förhållande borde, enligt pensionsstyrelsens mening, förtjäna beaktande i högre grad än som synes ha skett vid skattebestänunelsernas utformning.

I anledning av kommitténs uttalande, att antalet försäkringstagare, vilka hade så låga inkomster, att de icke bleve taxerade till statlig inkomstskatt,

icke torde vara stort, har Svenska försäkringsbolags riksförbund anfört:

I sistnämnda avseende torde skattekommittén knappast hava bedömt läget rätt. Då en person första gången tecknar en livförsäkring, vilken då av ekonomiska skäl oftast blir en kapitalförsäkring å ett mindre eller medelstort belopp, torde han ofta sakna inkomst eller ha så låg inkomst, att den ej är beskattningsbar till statlig inkomstskatt. Från representanter för folklivförsäkringen har vidare framhållits, att en stor del av folkförsäkringsklientelet ligger på en inkomstnivå, där ortsavdragen medföra antingen total skattefrihet eller i varje fall en mycket begränsad skattskyldighet på grund av den s. k. bankningsregeln, då det gäller den kommunala inkomstbeskattningen. Från samma håli har påvisats, att ett skattesystem som det av kommittén föreslagna, enligt vilket en starkt progressiv beskattning av försäkringstagarna ersättes med en proportionell beskattning hos försäkringsbolaget, måste leda till orättvis beskattning, om försäkringsklientelet endast eller i huvudsak består av mindre inkomsttagare, såsom fallet är inom folkförsäkringen.

I den allmänna diskussionen kring det föreliggande skatteförslaget har i detta sammanhang framförts den åsikten, alt den av kommittén föreslagna höjningen av det av sociala skäl medgivna allmänna avdraget å försäkringspremier från 200 till 300 kronor skulle framförallt komma de mindre inkomsttagarna till godo. Denna uppfattning är dock knappast riktig, då det

106 Kungl. Mcij.ts proposition nr 93.

bland dessa inkomsttagare är mycket vanligt, att de ej ens kunna fullt utnyttja det nu medgivna avdraget.

Ovan nämnda från folkförsäkringshåll framförda erinringar måste betecknas såsom riktiga, men å andra sidan finnes ur synpunkten av försäkringstagarnas ekonomiska ställning ingen klar gränslinje mellan folklivförsäkring och annan livförsäkring. Att införa olika skattesatser för de olika fallen torde därför icke vara någon framkomlig väg för att korrigera den för höga beskattningen.

Det föreliggande problemet skulle emellertid kunna lösas genom att införa ett visst skattefritt räntebelopp för varje person, som i ett bolag innehar annan livförsäkring än pensionsförsäkring. Detta helopp kunde förslagsvis sättas så lågt som till Va procent av högsta statliga ortsavdraget eller för närvarande till ett till 10 kronor avrundat belopp. Antalet personer, för vilka dylikt avdrag skulle få göras, torde med tillräcklig noggrannhet kunna bestämmas enligt approximativa metoder.

Genom regler av ovan angiven innebörd rörande viss begränsning av skatteunderlaget skulle man även ernå en starkt motiverad minskning av den skattebörda, som enligt kommitténs förslag skulle påläggas livförsäkringsbolagen och därigenom indirekt försäkringstagarna, under samtidigt tillgodoseende av de krav på differentiering med hänsyn till försäkringstagarklientelets sammansättning hos olika bolag, som med fog kunna framställas. Att skattekommitténs förslag skulle medföra ökad skattebelastning för bolagen framgår klart av tabell Tås. 126 i betänkandet. En av riksförbundet beträffande beskattningsåret 1947 med stöd av för ändamålet införskaffade uppgifter verkställd undersökning visar, att kommitténs förslag för 17 till förbundet anslutna livförsäkringsbolag — SPP har av naturliga skäl ej medtagits i denna undersökning — skulle hava resulterat i en ökning av bolagens sammanlagda skatt från ca 8 miljoner kronor, enligt nu gällande bestämmelser och med tillämpning av spärreglerna, till 14 ä 16 miljoner kronor, beroende på storleken av de avdragsgilla driftkostnaderna för kapital- och fastighetsförvaltningen. Det bör dock framhållas, att beloppet 8 miljoner kronor skulle motsvaras av ett belopp å närmare 10 miljoner kronor, därest samtliga bolag redovisade så stora överskott, att de icke endast erlade full ränteskatt utan därjämte »skatt på skatten». För samma år uppgår avsättningen till premieåterbäring och vinst för annan livförsäkring än pensionsförsäkring till cirka 16 miljoner kronor, varav framgår att den av kommittén föreslagna skatteskärpningen skulle hava lett till en minskning av dessa avsättningar ungefär med hälften.

Någon motivering för en på dylikt sätt skärpt beskattning av försäkringsbolagen har icke anförts av kommittén. Mot eu skatteskärpning tala de ovan nämnda omständigheterna, att------------ försäkringstagarna i stor utsträckning icke ha så hög inkomst, att de äro skattskyldiga till statlig inkomstskatt, samt därjämte att man genom uttagandet av skatten hos försäkringsbolagen erhåller garanti för att hela det skattepliktiga inkomstbeloppet kommer till taxering samt att det adrig blir fråga om några skatterestantier. Det anses ju att betydande inkomstbelopp genom ofullständigheter i de enskilda skattskyldigas självdeklarationer undandragas beskattning, och i många fall äro förhållandena sådana, att skatt, som lämnas obetald, icke kan indrivas. Den omständigheten, att den hittillsvarande av rörelseöverskottet beroende skatten med automatiskt verkande spärregler enligt kommitténs förslag skall ersättas med en oberoende av rörelseresultatet utgående ränteskatt — alltså en garantiskatt —- motiverar enligt riksförbundets mening snarare en sänkning av den nuvarande skattenivån.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93. 107

Försäkringsanstalterna F olket-Samarbete ha anfört, att av beräkningar

som verkställts av försäkringsanstalterna framginge, att kommitténs förslag i fråga om beskattningsbara inkomster under 1 000 kronor skulle pressa ned den effektiva räntan på försäkringssparandet under banksparandets. Detta vore så mycket mindre motiverat som de små inkomsttagarna icke hade möjlighet att genom pensionsförsäkring uppnå den utjämning av skattebördan i tiden, som kommittén ansåge berättigad, emedan en pensionsförsäkring av rimlig storlek betingade en avsevärd premie. Personer med beskattningsbar inkomst mellan 10 och 1 000 kronor torde ofta efter kapitalutbetalningsåldern befinna sig i det inkomstskikt, där endast kommunalskatt erlades. Detsamma gällde i kanske ännu högre grad efterlevande efter försäkringstagarens död. Om de kunde taga pensionsförsäkring, skulle deras totala skattebörda därför bliva mycket låg. Denna omständighet talade för att vid skattesatsens avvägning hänsyn även borde tagas till inkomstskiktet under det, som enligt kommitténs förslag vore normerande. Härtill komme, att en viktig kategori av personer utan någon som helst inkomst, nämligen studerande, torde vara representerad bland försäkringstagarna i betydande utsträckning. Även andra omständigheter talade för en viss försiktighet vid beskattning av försäkringssparandet. Sålunda syntes kommittén ha förbisett en konsekvens av principen, att livförsäkringsanstaltens beskattning utgjorde ett substitut för försäkringstagarnas beskattning, nämligen att livförsäkringsanstalternas kommunalskatt egentligen skulle komma försäkringstagarnas hemortskommuner tillgodo. Endast i fråga om intäkt av fastighet hade kommittén berört frågan om kommunalskattens fördelning och hävdat, att i fastighetsskatten låge ett korrektiv för tillgodoseende av fastighetskommunens intressen. Ett sådant korrektiv förelåge ej i fråga om respektive hemortskommuners intressen. Ifrågavarande missförhållanden kunde helt naturligt av tekniska skäl icke undanröjas men borde åtminstone icke utan tvingande skäl ytterligare förstoras. Kommitténs förslag innebure emellertid en fördubbling av livförsäkringsanstalternas kommunalskatt till båtnad allenast för Stockholm och — i mindre utsträckning — Göteborg och Malinö. I detta sammanhang syntes även böra beaktas, att det för det allmänna utgjorde en betydande förmån att skatten på livförsäkringssparandet erlades av ett femtontal livförsäkringsanstalter i stället för av hundratusentals enskilda skattebetalare. Denna omständighet innebure dels att mycket betydande kostnader för taxering och skatteuppbörd bortföllc, dels att risken för förluster på grund av oriktigheter och ofullständigheter i skattedeklarationerna avlägsnades. Av denna anledning torde det vara god affär för det allmänna att vid beskattningen av livförsäkringssparandet visa viss skonsamhet. Kommitténs förslag medförde en mycket avsevärd skatteskärpning som skulle bliva särskilt kännbar för del inkomstskikt, vars beskattning kommittén betraktade som normerande. Den av kommittén förordade höjningen

108 Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

av 200-kronorsavdraget motverkade visserligen skatteskärpningen men endast för försäkringstagare med årlig premie överstigande 200 kronor. Det hade alltid betonats, att det skattefria avdraget vore en social förmån av icke principiell natur. Den motsvarade för övrigt för personer i de båda lägsta inkomstskikten icke mer än 0,5—0,9 procent överränta, om hela premien rymdes inom avdraget. I bilaga till Folket-Samarbetes yttrande över 1942 års försäkringsutrednings betänkande hade visats, att livförsäkringsanstalternas skattebörda stegrats över 200 procent från 1928 till 1943, medan skattebördan för enskilda personer i de undersökta inkomstskikten stegrats med i genomsnitt 90 procent. Statsskatteberedningen hade med anledning av denna utredning föreslagit en nedsättning av livförsäkringsanstalternas statsskatt från 27 till 25 procent. Departementschefen hade godtagit förslaget i avvaktan på resultatet av 1944 års allmänna skattekommittés utredning (prop. nr 212 år 1947 s. 252). Huvudsyftet med 1947 års skattereform vore att bereda skattelättnad i de lägsta inkomstskikten. Kommitténs förslag innebure emellertid ett stort steg i motsatt riktning. På grund av det här anförda syntes det berättigat att ställa det bestämda kravet på den nya lagstiftningen, att den icke medförde någon skatteskärpning för de mindre inkomsttagarna. Redan förut torde beskattningen av livförsäkringen i Sverige vara högre än i något annat land. Det vore skäligt att hänsyn toges till det lägsta inkomstskiktet (utan statsmen med kommunalskatt) vid utmätandet av skatten, så att nettoavkastningen för personer i detta inkomstskikt bleve densamma vid livförsäkringssparande som vid annat sparande. Man skulle i så fall vid folkförsäkring komma till en skatt, som något understege 5 procent av nettoränteintäkten, vilket vore betydligt mindre än enligt nuvarande regler. Om man avstode från detta krav och godtoge det av kommittén betraktade inkomstskiktet som normerande och sålunda krävde, att nettoräntan vid folkförsäkringssparande för detta inkomstskikt skulle bliva densamma som vid banksparande, komme man till en lotal skatt av 14 procent i stället för kommitténs 19 procent. Härigenom uppnåddes även det resultatet, att ingen skatteskärpning inträdde för det lägsta inkomstskiktet. Detta kunde taxeringstekniskt utformas genom att den till kommunalskatt beskattningsbara inkomsten bestämdes till hälften av nettoränteintäkten och att statsskattesatsen bestämdes till 20 procent (vid 100 procent skatteuttag)- Kommunalskatten skulle då bli 5 procent av nettoränteintäkten, vilket ungefär stämde med nuvarande förhållanden; härigenom undvekes en omotiverad ökning av kommunalskatten i rörelsekommunen. Statsskatten skulle bliva

(100-10)

1 100 20=9 procent vilket vore den av kommittén föreslagna siffran.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93 109

Kammarrätten och Svenska försäkringsbolags riksförbund ha framhållit,

att förslaget att göra skattesatsen vid den statliga inkomstbeskattningen rörlig komme att medföra betydande olägenheter för försäkringsanstalterna. Svenska försäkringsbolags riksförbund har yttrat, att ur praktisk synpunkt måste beaktas, att vid ingåendet av livförsäkringsavtal, vilka i regel sträckte sig över en mycket lång tidsperiod, en för hela premiebetalningstiden fix premie fastställdes och att man vid upprättandet av grunder för premieberäkningen givetvis måste taga hänsyn till den skattebelastning försäkringen normalt kunde beräknas medföra för bolaget. En stark ökning av uttagningsprocenten i fråga om den statliga inkomstbeskattningen av fysiska personer kunde därför lätt rubba de ekonomiska förutsättningar, under vilka försäkringsbolaget ingått avtalet. Riksförbundet påyrkade dock ej för närvarande någon ändring i den av kommittén i här ifrågavarande avseende förordade principen. Det nyss anförda ägde givetvis motsvarande tillämpning i fråga om den kommunala beskattningen och finge där än större betydelse på grund av att kommitténs förslag ledde till att skattskyldigheten för livförsäkringsbolagen i stor utsträckning överflyttades från staten till kommunerna.

Departementschefen.

Såsom förut framhållits anser jag i likhet med kommittén, att överskott å livförsäkringsrörelse, som avser inländska livförsäkringar, icke bör beskattas. Beskattningen bör i fråga om sådan rörelse avse endast försäkringsanstalts ränteinkomst eller annan därmed likställd avkastning av dess kapitaltillgångar (i fortsättningen sammanfattningsvis benämnd ränteinkomst). Då, såsom tidigare framhållits, ränteinkomst som hänför sig till pensionsförsäkringar torde få anses beskattad hos försäkringstagarna, bör endast den ränteinkomst, som belöper på kapitalförsäkringar, beskattas hos försäkringsanstalten. Såsom inkomst visst år bör härvid anses icke blott beräknad ränta på premiereserv och tilldelad återbäring utan även annan ränteinkomst; anstaltens hela ränteinkomst, som belöper på inländska kapitalförsäkringar, bör alltså beskattas. Hela denna inkomst kommer nämligen normalt att förr eller senare tillgodoföras försäkringstagarna. Visserligen skulle det kunna inträffa att en del av den ränteinkomst, som icke tilldelats försäkringstagarna, senare får tagas i anspråk för att täcka förlust å rörelsen. I den mån sådan förlust beror på att dödlighet eller omkostnader i verkligheten avvikit från vad som antagits vid beräkningen av premiernas storlek, kan den ränteintäkt, vilken användes till att täcka förlusten, anses som en inkomst för försäkringstagarna. Dessa ha nämligen i sådant fall erlagt premier, som äro lägre än de skulle ha varit om hänsyn tagits till den verkliga dödligheten eller de verkliga omkostnaderna. Vad som fattas i premier täckes nu genom att ränteinkomsten tages i anspråk, och denna kommer alltså i realiteten försäkringstagarna till godo. Att viss del av ränteinkomsten kan behöva tagas i anspråk för att täcka förlust som

no Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

nu sagts kan därför icke utgöra skäl att avstå från beskattning av hela ränteintäkten. Om återigen förlusten beror på att den erhållna räntan varit lägre än som antagits vid beräkningen av premiernas storlek, blir hänsyn härtill tagen genom att endast den verkligen erhållna räntan beskattas. Inträffar förlust till följd av nedgång av värdet å tillgångar, som försäkringsanstalt använt för medelsplacering, bör denna vara avdragsgill det år, då förlusten inträffar; sådan förlust är nämligen att hänföra till driftförlust. Man synes knappast behöva räkna med att dylika avdragsgilla förluster bliva så stora att de överstiga den skattepliktiga intäkten. Även om i något enstaka fall så skulle bliva händelsen och avdrag för förlusten i dess helhet alltså icke skulle kunna göras, torde likväl avvikelse icke böra göras från gällande bestämmelser, att årets resultat skall läggas till grund för beskattningen. En dylik avvikelse bör så mycket mindre äga rum som försäkringsanstalterna genom de avdrag för förvaltningskostnader m. m. och den spärregel vid ränteskattens beräkning, som jag i ett senare sammanhang förordar, i skattehänseende beredas icke oväsentliga förmåner.

Från bruttoinkomsten av ränta bör försäkringsanstalt äga åtnjuta avdrag för de omkostnader, som hänföra sig till ränteinkomsten. I första hand bör härvid ifrågakomma avdrag för utgiftsräntor för upplånat kapital. Vidare bör avdrag få åtnjutas för förlust vid försäljning av andra tillgångar än inventarier och för stadigvarande bruk avsedda fastigheter. Ytterligare bör avdrag få ske med belopp, varmed värdet å sådana tillgångar nedskxivits. Härvid bör liksom för närvarande försäkringsanstaltens i räkenskaperna gjorda värdesättning av dylika tillgångar följas, därest icke särskilda omständigheter föranleda annat. Av vad nu sagts följer, att vinst vid försäljning av dylika tillgångar eller vid uppskrivning av värdet därå bör upptagas såsom intäkt. Ytterligare bör avdrag få åtnjutas för kostnader, som avse den egentliga kapitalförvaltningen. Vilka kostnader i övrigt som skola få avdragas kan vara föremål för olika meningar. Då det förvaltade kapitalet bildas av den del av premierna, som kan betecknas som sparpremie (jfr sid. 71), kan det göras gällande att avdrag bör medgivas för så stor del av nu ifrågavarande omkostnader, som enligt förhållandet mellan summan av sparpremier och hela premieinkomsten belöper på sparpremierna. Å andra sidan kan den meningen framföras, att kostnader för premieuppbörd och ackvisition i sin helhet böra hänföras till riskförvaltningen och icke till kapitalförvaltningen, enär en organisation med ackvisition och inkassering av premier icke finnes vid andra sparformer än livförsäkring: avdrag för sist angivna kostnader borde då icke medgivas. Sistnämnda mening hävdas av kommittén.

Det synes mig skäligt, att försäkringsanstalt erhåller avdrag — utom för kostnader som avse den egentliga kapitalförvaltningen -— även för vissa andra kostnader. Till sistnämnda kostnader hör exempelvis den del av kostnaderna för bokföring av influtna premier, som kan anses belöpa på sparpremierna. Även kostnaderna för själva premieinkasseringen hänföra sig delvis till sparpremierna, och viss hänsyn synes därför böra tagas jämväl till dessa kostnader vid bestämmandet av avdraget för driftkostnader.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93. 111

Då försäkringsbolagens särskilda inkassoorganisation väl i främsta rummet får anses betingad av riskrörelsen, anser jag emellertid, att avdrag icke bör medgivas för hela den del av inkassokostnaden, som efter förhållandet mellan inkomsten av sparpremier och hela premieinkomsten belöper på den förra inkomsten, utan endast för viss skälig del därav. På frågan om avdrag för ackvisitionskostnader kunna läggas liknande synpunkter. Med den inställning jag sålunda intager till förevarande spörsmål finner jag avdraget för andra kostnader än sådana, som avse utgiftsräntor och nedskrivning av vissa tillgångar, lämpligen böra bestämmas schablonmässigt. Kostnaderna för den egentliga kapitalförvaltningen äro beroende av ränteinkomstens storlek, under det att storleken av övriga omkostnader står i förhållande till dels antalet försäkringar eller antalet försäkrade personer, dels storleken av premieinkomsten och den sammanlagda försäkringssumman. De båda sistnämnda beloppen stå i sin tur, i varje fall om man ser till förhållandena under en längre period, i visst samband med ränteinkomsten. Omkostnadsavdraget synes därför böra bestämmas med hänsyn tagen till ränteintäkten och antalet försäkringar eller försäkrade personer så, att avdraget utgör dels viss procent av den skattepliktiga ränteintäkten, dels visst belopp för varje kapitalförsäkring eller försäkrad person med kapitalförsäkring.

Såsom jag i det följande framhåller, bör vid beräkning av nettointäkt av fastighetsförvaltning jämväl andra kostnader än de förut angivna få avdragas.

Kommittén har föreslagit att skattesatsen för livförsäkringsanstalt vid den statliga inkomstbeskattningen skall göras rörlig liksom för fysiska personer och att grundbeloppet skall utgöra 10 procent av den beskattningsbara inkomsten. Då, såsom i ett par yttranden anmärkts, en rörlig skattesats vid den statliga inkomstbeskattningen skulle medföra betydande olägenheter för försäkringsanstalterna, finner jag mig icke böra förorda kommitténs förslag i nyssnämnda hänseende utan föreslår, att den statliga inkomstskatten uttages efter en fast skattesats. Denna torde böra bestämmas till tio procent av den beskattningsbara inkomsten. Därest den procent av den statliga inkomstskattens grundbelopp, varmed sådan skatt för närvarande uttages av fysiska personer, skulle mera väsentligt ändras, bör till övervägande upptagas frågan, huruvida anledning kan föreligga att ändra jämväl den för försäkringsanstalterna bestämda procentsatsen.

I flera yttranden har anmärkts, att kommitténs förslag beträffande skattesatsen icke togc hänsyn till att många försäkringstagare hade så låg inkomst, att statsskatt icke komme alt påföras dem. Därjämte konime förslaget att medföra en skatteskärpning för försäkringsanstalterna. Såsom framgår av den såsom Bilaga B betecknade tabellen medför emellertid förslaget en skatteskärpning endast i förhållande till anstalternas beskattning under senare år. Däremot leder förslaget till lindrigare beskattning än den, som i början av 1930-talet skulle ha gällt för försäkringsanstalterna vid tillämpning av de i tabellen angivna skattesatserna. Skatleskäipningen i föihallande till senare års beskattning torde framför allt bero på all anstalternas överskott under denna lid varit låga på grund av den förstärkning av

112 Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

premiereserverna, som föranletts av räntesänkningen under 1930-talet. Det är givetvis svårt att förutsäga hur försäkringsanstalternas inkomstförhållanden i framtiden kunna komma att gestalta sig. Det må erinras om att det skattepliktiga överskottets storlek tidigare framför allt bestämts av de grunder, som Kungl. Maj :t stadfäst för premieåterbäring. Belopp, som avsatts till premieåterbäring, ha nämligen fått avdragas vid överskottets beräkning. Enligt den nya lagen om försäkringsrörelse finnes icke längre någon premieåterbäring, som intager en särställning jämförd med annan till försäkringstagarna utgående vinst. Det synes därför vara av ringa intresse att göra något uttalande om hur stor bolagens skattepliktiga inkomst skulle ha blivit, om nuvarande skattebestämmelser fortfarande gällt. Tages hänsyn endast till de rent bokföringsmässiga överskotten, med bortseende från om de äro skattepliktiga eller ej, torde kunna sägas, att sedan förstärkningen av premiereserverna genomförts överskotten visserligen kunna förväntas bliva större än för närvarande men att så stora överskott i förhållande till försäkringsrörelsens omfattning, som anstalterna redovisade i början av 1930talet, i fortsättningen knappast äro att påräkna.

Med hänsyn främst till invändningen att skälig hänsyn borde tagas till att åtskilliga försäkringstagare finnas, vilka ha så låg inkomst att statlig inkomstskatt icke påföres dem, anser jag det rimligt att viss lindring av den av kommittén föreslagna beskattningen medgives. Denna lindring kan ske antingen så ait den statliga inkomstskattesatsen nedsättes eller så att skatteunderlaget reduceras. Den senare utvägen synes mig lämpligen böra väljas. Då man kan förutsätta, att försäkringstagare med så låg inkomst som nyss sagts i regel ha försäkringar till mindre belopp, bör skattelindring främst komma bolag med låg medelförsäkringssumma till del. Detta kan ernås därigenom att ett avdrag från den skattepliktiga intäkten medgives med visst belopp för varje kapitalförsäkring eller varje person med sådan försäkring. Ett dylikt avdrag får nämligen en starkare relativ verkan ju lägre medelförsäkringssumman är. Avdraget kan lämpligen sammanslås med det tidigare omnämnda avdrag för förvaltningskostnader, vilket föreslagits skola schablonmässigt bestämmas till visst belopp för varje kapitalförsäkring eller varje försäkrad person med sådan försäkring.

För att erhålla underlag för bedömande av hur avdraget från intäkten av ränta skall bestämmas för att tillgodose de förenämnda synpunkterna har jag låtit från ett antal försäkringsanstalter införskaffa uppgifter avseende år 1947 om dels den intäkt, som enligt kommitténs förslag skulle ha varit skattepliktig, dock utan avdrag för andra förvaltningskostnader än sådana som avse fastighetsförvaltning, dels antalet försäkringar och personer för vilka avdrag ifrågasatts skola få ske.

Med ledning av de från försäkringsanstalterna införskaffade uppgifterna har skatten uträknats under förutsättning att avdrag för andra förvaltningskostnader än sådana, som avse fastighetsförvaltning, medgives dels med 5 procent av ränteinkomsten, dels med antingen 5 kronor för varje kapitalförsäkring eller med 5, respektive 10 kronor för försäkrad person med sådan försäkring. Den kommunala inkomstskatten har antagits utgö­

Kungl. Maj:ts proposition nr 93. 113

ra 10 kronor för skattekrona och den statliga inkomstskatten 10 procent av den beskattningsbara inkomsten.

Resultatet av beräkningarna framgår av en tabell, vilken såsom Bilaga C torde få fogas till statsrådsprotokollet. I tabellen upptagas de på nyss angivna sätt framräknade skattebeloppen enligt de olika alternativen dels i tusental kronor, dels i procent av den skatt som bolagen enligt nu gällande bestämmelser skulle ha haft att erlägga för beskattningsåret 1947, om kommunalskatten utgjort 10 kronor för skattekrona. Vid tabellens upprättande har hänsyn icke tagits till gällande spärregel vid ränteskattens beräkning eller till förordningen om begränsning av skatt för svensk livförsäkringsanstalt. — Ehuru de förenämnda avdragen icke enbart avses skola motsvara bolagens förvaltningskostnader, kan det vara av visst intresse att jämföra dem med nämnda kostnader. I sådant syfte angivas i tabellen avdragen i procent av de totala förvaltningskostnaderna.

De sålunda verkställda beräkningarna giva vid handen att, därest avdrag medgives med dels 5 procent av den skattepliktiga ränteintäkten, dels 5 kronor för varje kapitalförsäkring, ett skatteuttag ernås som i genomsnitt för samtliga bolag överstiger deras beräknade beskattning för beskattningsåret 1947 med 12 procent. Medgives åter avdrag med dels 5 procent av den skattepliktiga ränteintäkten, dels 5 kronor för försäkrad person med kapitalförsäkring, kommer i stället skatteuttaget att överstiga den beräknade beskattningen för år 1947 med 18 procent. Om alternativet med ett avdrag å 5 procent av ränteintäkten samt 5 kronor för varje kapitalförsäkring väljes, torde en skälig lindring av beskattningen i förhållande till kommitténs förslag uppnås. Härtill kommer, att en beräkning av avdraget på grundval av antalet försäkringar torde vara lättare att genomföra för försäkringsanstalterna. För att förhindra att omkostnadsavdraget ökas genom en uppdelning av en försäkring å flera sådana böra dock såsom en enda försäkring räknas samtliga kapitalförsäkringar, som samtidigt tecknats på samma persons eller samma personers liv.

Därest avdragsrätten i berörda hänseende bestämmes på sätt nyss sagts, kommer skattebelastningen för försäkringsanstalterna att endast i mindre grad överstiga deras beskattning under senare år. Detta framgår bl. a. av de uppgifter, som angivas i den såsom Bilaga B betecknade tabellen, vars näst nedersta rad angiver skatten för 1947, beräknad enligt nyss angivna grunder och uttryckt i procent av den till ränteskatt skattepliktiga ränteintäkten. Såsom av tabellen framgår uppvisa de däri upptagna procenttalen för samtliga bolag en fortgående stegring för perioden 1940—1940, medan procenttalet för år 1947 utvisar en sänkning. Denna nedgång torde dock få anses bero på tillfälliga omständigheter. Den kan exempelvis sammanhänga med den starka stegringen av anskaffningskostnaderna under år 1947; nyssnämnda stegring beror i sin tur på den stora nyanskaffningen under detta år. Man torde kunna räkna med all stegringen av de nämnda procenttalen skulle ha fortsatt, om gällande regler bibehållits. Eu beskattning enligt de förut ifrågasatta grunderna torde därför snarare innebära en lindring än

8 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr 93.

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

en skärpning i förhållande till nuvarande beskattning, om man betraktar livförsäkringsrörelsen i dess helhet samt bortser från spärregeln vid ränteskattens beräkning och från reglerna om begränsning av skatt för svensk livförsäkringsanstalt enligt förordningen den 28 maj 1943. — I en sista rad i den nyssnämnda tabellen har för varje bolag angivits medelförsäkringssumman för sådan kapitalförsäkring för dödsfall, som bolaget meddelat i sin direkta rörelse här i riket. Det framgår, att det av mig förordade avdraget i stort sett medför en lindrigare beskattning för bolag med låg medelförsäkringssumma.

Med hänsyn härtill förordar jag, att de förut omnämnda avdragen bestämmas till dels 5 procent av den skattepliktiga ränteintäkten, dels 5 kronor för varje direkt tecknad kapitalförsäkring. Procentavdraget bör härvid beräknas å vad som återstår av ränteintäkten sedan avdrag gjorts för utgiftsräntor och, i fråga om fastighet, för andra avdragsgilla omkostnader för fastigheten ävensom för förlust vid försäljning av andra tillgångar än inventarier och för stadigvarande bruk avsedda fastigheter samt för belopp, varmed värdet av sådana tillgångar nedskrivits. Härvid bör dock — såsom i specialmotiveringen närmare beröres —■ till utgiftsräntor icke hänföras försäkringstagare tillkommande ränta å återbäringsmedel.

Kommittén har föreslagit, att inkomst, som härrör från annan fastighet, skall för livförsäkringsanstalt hänföras till rörelseinkomst, icke blott om fastigheten användes för kontorslokaler eller dylikt i den av anstalten bedrivna rörelsen utan även om fastigheten förvärvats såsom objekt för medelsplacering. Gentemot detta förslag kan ur formell synpunkt invändas, att för en särskild grupp av skattesubjekt avsteg icke bör göras från de enligt konnnunalskattelagen gällande reglerna om till vilken förvärvskälla visst slags inkomst är att hänföra. I sakligt hänseende skulle förslagets genomförande medföra att icke den kommun, där fastigheten är belägen, utan den kommun, där rörelsen drives, alltid skulle få uppbära den kommunala skatten för fastighetsinkomsten; placeringen av anstaltens medel i fastigheten kan ju nämligen icke medföra, att anstalten anses hava fast driftställe i den kommun, där fastigheten är belägen.

Om inkomsten av fastighet för livförsäkringsanstalt skulle hänföras till förvärvskällan annan fastighet, komnie att för sådan anstalt erfordras särskilda, relativt invecklade regler om beräkning av nettointäkten av fastighet. Enligt gällande bestämmelser skall en rörelseidkare icke såsom intäkt upptaga hyresvärdet av sådan lokal i egen fastighet, som han använder i rörelsen. Detta sammanhänger med att han icke heller får avdraga hyresvärdet såsom omkostnad för rörelsen. I fråga om livförsäkringsrörelse är det schablonavdrag, som jag tidigare föreslagit, avsett att täcka även hyreskostnader till den del de böra vara avdragsgilla. Med hänsyn härtill bör vid livförsäkringsrörelse hyresvärdet upptagas såsom inkomst. Jag har tidigare förordat, att den del av försäkringsanstalts kapitalavkastning, som belöper på pensionsförsäkringar, icke skall vara skattepliktig. I överensstämmelse härmed bör för en anstalt, som meddelar både kapital- och pensionsförsäkringar, nettointäkten av fastighet uppdelas mellan kapitalför­

Kungl. Maj.ts proposition nr 93. 115

säkringar och pensionsförsäkringar i samma proportion som det i fastigheten nedlagda kapitalet fördelar sig mellan de båda slagen av försäkringar. Endast den del, som belöper på kapitalförsäkringar, bör vara skattepliktig.

Därest livförsäkringsanstalts fastighetsinkomst skulle redovisas såsom inkomst av annan fastighet, komme i de fall, då fastigheten vore belägen i annan kommun än den där rörelsen dreves, olika taxeringsnämnder att handha taxeringen av rörelsen och fastigheten. Det torde emellertid vara mest ändamålsenligt att en och samma taxeringsnämnd behandlar de komplicerade frågor, som sammanhänga med försäkringsanstalternas beskattning.

Om inkomst av annan fastighet, som tillhör livförsäkringsanstalt, alltid hänfördes till inkomst av rörelse, skulle såsom förut sagts den skattepliktiga inkomsten från sådan fastighet, som är belägen i annan kommun än den, där försäkringsrörelsen drives, komma att beskattas icke — såsom nu — i den förra kommunen utan i den senare. Denna omständighet torde emellertid icke vara av någon större betydelse för vederbörande kommuner. De fastigheter, som ägas av försäkringsanstalter, äro nämligen till det övervägande antalet belägna i den kommun, där rörelsen drives. Vidare äro fastigheterna i regel belägna i städer eller stadsliknande samhällen med relativt betydande inkomstskatteunderlag. De fastigheter, som ägas av försäkringsanstalt och äro belägna i annan kommun än den, där rörelsen drives, torde därför ha mycket ringa betydelse för kommunens inkomstskatteunderlag. Det bör erinras om att den förra kommunen även enligt kommitténs förslag skall äga uppbära fastighetsskatten för där belägen fastighet.

Med hänsyn till vad sålunda anförts finner jag mig kunna godtaga kommitténs förslag att beträffande försäkringsanstalt inkomst av annan fastighet alltid skall hänföras till inkomst av rörelse.

Nettointäkten av fastighetsförvaltning bör beräknas med tillämpning av bestämmelserna i 24 och 25 §§ kommunalskattelagen. Dock bör vid beräkningen av nämnda nettointäkt iakttagas vad förut sagts om redovisning såsom intäkt av hyresvärde och av vinst vid försäljning av tillgångar eller uppskrivning av värdet därå samt om avdrag för nedskrivning å tillgångar.

De av mig nu förordade reglerna för beskattningen av livförsäkringsanstalts rörelseinkomst innebära — fast i mindre grad än de av kommittén föreslagna bestämmelserna -— att kommun, där rörelsen drives, till följd av det ökade skatteunderlaget kommer att få uppbära större kommunalskatt än för närvarande. Det kunde därför — såsom i ett par yttranden skett — ifrågasättas om icke försäkringsanstalternas kommunala inkomstbeskattning borde ske för gemensamt kommunalt ändamål. Med prövningen av denna fråga bör emellertid anstå till dess spörsmålet om den kommunala skatteutjämningen i sin helhet blir föremål för övervägande. Den kommunala beskattningen av livförsäkringsanstalts inkomst bör därför tills vidare ske i kommun, där rörelsen drives.

Till vissa detaljfrågor rörande beräkningen av försäkringsanstalts inkomst torde jag få återkomma i samband med specialmotiveringen till departement sförslaget.

116 Kungi. Maj.ts proposition nr 93.

2. Den s. k. spärregeln vid ränteskattens beräkning. Kommittén.

Såsom förut nämnts gäller för närvarande som huvudregel, att ränteskatteunderlaget skall utgöra en tredjedel av en på visst sätt beräknad ränteinkomst. Vid sidan härom finnes emellertid en s. k. spärregel, vilken då den infördes åsyftade att förhindra, att anstaltens hela överskott skulle behöva tagas i anspråk för ränteskatten.

Kommittén har framhållit, att skatt icke borde uttagas av ett livförsäkringsbolag i sådan omfattning, att bolagets förmåga att fullgöra sina förbindelser äventyrades. Emellertid äventyrades i regel icke ett livförsäkringsbolags förmåga att fullgöra sina förbindelser genom att rörelsen ett enstaka år gått med förlust. Med hänsyn härtill hade 1942 års försäkringsutredning föreslagit att om en livförsäkringsanstalt något år på grund av spärregeln icke erlagt full ränteskatt enligt huvudregeln det felande beloppet skulle uttagas följande år, under förutsättning att överskottet å rörelsen då tilläte detta. I motsatt fall skulle skattekravet ännu en gång överföras till påföljande år, men om skatten ej heller efter denna förnyade överföring kunde uttagas, skulle kravet avskrivas.

Kommittén har vidare yttrat, att spärregeln, såväl enligt gällande lag som enligt försäkringsutredningens förslag, byggde på en på visst sätt definierad behållning av livförsäkringsrörelsen. Denna behållning överensstämde icke, vare sig enligt gällande lag eller nämnda förslag, med det skattetekniska överskottet men sammanhängde nära med detta. Enligt kommitténs förslag skulle överskottet icke beskattas och alla regler beträffande överskottets beräkning komme därför att bortfalla i fråga om inländska försäkringar. Skulle nu införas en spärregel, som byggde på en på visst sätt definierad behållning, skulle det bliva nödvändigt att i lagen bygga upp en definition av behållningen, vilken definition skulle erfordra lika omfattande regler som för närvarande erfordrades för definitionen av överskottet. Det syntes olämpligt att belasta författningen, förutom med de bestämmelser, som erfordrades för huvudregeln, med så omfattande bestämmelser som här skulle bliva nödvändigt blott i syfte att införa en spärregel, vilken vore avsedd att endast undantagsvis träda i tillämpning.

Såsom kommittén förut framhållit behövde en försäkringsanstalts förmåga att fullgöra sina förpliktelser icke äventyras genom att överskottet enstaka år bleve lågt eller genom att vissa år förlust uppkomme. Det vore därför riktigare att anknyta spärregeln till anstaltens ekonomiska ställning än att, såsom nu skedde, anknyta den till anstaltens årsresultat. Att i författningstexten angiva regler, enligt vilka spärregelns trädande i funktion gjordes beroende av anstaltens ställning, hade dock icke synts kommittén lämpligt.

Med hänsyn härtill föresloge kommittén, att någon utformad spärregel icke infördes i lagen utan att i stället Kungl. Maj :t erhölle rätt att medgiva

Kungl. Maj.ts proposition nr 93. 117

nedsättning av den skattepliktiga nettointäkten. Härigenom vunnes, att lagtexten förenklades ävensom att Kungl. Maj :t vid sin bedömning av frågan om skälig nedsättning kunde grunda bedömningen på anstaltens ekonomiska ställning.

Yttranden.

I åtskilliga yttranden har kritik riktats mot den anordning, som kommittén föreslagit för att förebygga att för hög skatt uttages av försäkringsanstalt. Sålunda har kammarrätten anfört:

Kammarrätten anser sig icke kunna bedöma, huruvida borttagande av nuvarande spärregler för livförsäkringsbolagens beskattning i förhållande till överskottet å rörelsen med hänsyn till de olika företag, som äro eller enligt förslaget skulle bliva skattskyldiga, kan hava sådan ofördelaktig inverkan på företagens likviditet, att någon spärregel bör bibehållas. Att anstalterna genom Kungl. Maj :ts ingripande beredes möjlighet till nedsättning av den skattepliktiga nettointäkten, då deras ekonomiska ställning är otillfredsställande, kan måhända i vissa fall vara av värde, men någon större praktisk betydelse lärer denna bestämmelse icke kunna få, då dess tillämpning förutsätter att bolagen skulle anmäla sin otillfredsställande ställning och en försäkringsanstalt säkerligen i det längsta drager sig för att giva offentlighet åt ett dylikt sakförhållande.

Försäkringsinspektionen har anfört:

En spärregel till förhindrande av att skattebetalningen kommer att inkräkta på fullgörandet av anstalts förpliktelser enligt försäkringsavtalen är otvivelaktigt erforderlig. Enligt inspektionens mening bör den dock givas annan utformning än den av kommittén föreslagna — enligt vilken Kungl. Maj :t skulle erhålla rätt att medgiva nedsättning av den skattepliktiga nettointäkten -—- utan att man därför eftersätter den av kommittén anförda principiella synpunkten på denna fråga, nämligen att bedömningen bör grundas på anstaltens ekonomiska ställning och icke på resultatet av visst års verksamhet. Riksförbundet har i sitt utlåtande förklarat sig ämna utarbeta förslag härutinnan. Beslut i frågan torde icke böra fattas innan detta förslag prövats.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har yttrat, att den föreslagna an­

ordningen torde kunna möta betänkligheter ur principiella synpunkter och även kunna leda till konflikter med beskattningsnämnderna, eftersom dessa hade att pröva nettointäktens storlek bl. a. genom att bedöma avdragsrätten för omkostnader, värdeminskning etc. Såvitt möjligt torde bestämda grunder för sådan nedsättning böra angivas i lagtexten. Lämpligen torde beslutanderätten böra kvarbliva hos beskattningsnämnd, dock med skyldighet för sådan nämnd att först inhämta yttrande av försäkringsinspektionen, innan taxeringsfrågan avgjordes.

Svenska försäkringsbolags riksförbund har anfört, att del surrogat för

spärregel, som kommittén föreslagit, måste betecknas som i hög grad otillfredsställande. Det låge i sakens natur, att ett livförsäkringsbolag icke annat än i yttersta nödfall skulle begagna sig av möjligheten att efter framställning till Kungl. Maj:t få den skattepliktiga nettointäkten nedsatt, även om så vore i hög grad påkallat med hänsyn till den ekonomiska ställningen.

118 Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

Riksförbundet vore ej berett att nu framlägga något motförslag i denna fråga men hade för avsikt att göra den till föremål för närmare utredning för att därefter återkomma med dylikt förslag.

Departementschefen.

I likhet med kommittén anser jag att skatt för inkomst icke bör uttagas av en livförsäkringsanstalt i sådana fall då skattens erläggande skulle äventyra anstaltens förmåga att fullgöra sina försäkringsförbindelser (t. ex. då en epidemi förorsakat anstalten så stora utgifter att dess ekonomiska ställning är starkt försämrad eller då marknadens räntefot sjunkit under den vid premieberäkningen tillämpade). Behov av befrielse, helt eller delvis, från beskattning torde däremot, såsom kommittén framhållit, ej föreligga enbart därför att anstalten något år lämnat dåligt resultat. Risk för att anstalten ej kan fullgöra sina förbindelser föreligger först då hela dess ekonomiska ställning — genom ett eller flera års förluster — starkt försämrats. Kommittén har icke ansett det lämpligt att i författningstexten angiva när en dylik försämrad ekonomisk ställning skall anses vara förhanden utan i stället föreslagit, att Kungl. Maj :t skulle äga att obunden av uttryckliga bestämmelser pröva när så vore fallet. Det torde emellertid av olika skäl vara lämpligare att i kommunalskattelagen angivas de fall, då anstalt äger åtnjuta befrielse, helt eller delvis, från beskattning; härav följer att tilllämpningen av ifrågavarande bestämmelser ankommer på beskattningsmyndighet. Befrielse från beskattning torde böra ske i den formen, att anstalten får åtnjuta visst avdrag från den skattepliktiga intäkten. Härvid bör gälla, att dylikt avdrag bör komma i fråga endast om anstaltens ekonomiska ställning så försämrats att värdet av samtliga tillgångar understiger summan av dels försäkringsfonden, ökad med en tjugondedel av fonden, dels värdet av skulder som icke grunda sig på meddelade försäkringar. Är nyssnämnda fall för handen, bör anstalten efter framställning få åtnjuta så stort avdrag från intäkten att den genom avdraget åstadkomna skatteminskningen ungefärligen motsvarar skillnaden mellan förenämnda summa och värdet av tillgångarna. Detta kan uppnås genom att avdraget bestämmes till fem gånger det berörda skillnadsbeloppet. I fråga om försäkringsanstalt, som jämte livförsäkringsrörelse driver även annan försäkringsrörelse, bör vid ifrågavarande beräkning hänsyn tagas endast till tillgångar, försäkringsfond och skulder, som hänföra sig till livförsäkringsrörelsen.

Såsom värdet av tillgångarna bör vid beräkningen anses det verkliga värdet (= marknadsvärdet) vid utgången av det räkenskapsår, varom fråga är. Då försäkringsfonden skall upptagas med hela sitt belopp, bör värdet av återförsäkrares ansvarighet upptagas såsom tillgång. Såsom skuld bör få upptagas sådan debiterad skatt avseende räkenskapsåret eller något föregående år, som vid räkenskapsårets utgång är ogulden; såsom tillgång bör å andra sidan upptagas fordran å belopp, som enligt skattemyndighets beslut skall restitueras till anstalten. I övrigt bör hänsyn icke tagas till oguldna eller erlagda skatter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93. 119

1 fall, då avdrag som nu avses kan komma i fråga, bör beskattningsmyndighet inhämta yttrande från tillsynsmyndigheten. Understödsförening är skyldig att låta upprätta och till tillsynsmyndigheten ingiva försäkringsteknisk utredning endast vart femte år. Tillsynsntyndigheten äger emellertid, om den så finner erforderligt, ålägga förening att jämväl å annan tid än nyss sagts låta upprätta och till myndigheten ingiva sådan utredning. Anser sig föreningen äga åtnjuta avdrag av förut berörda slag för år, för vilket försäkringsteknisk utredning icke upprättats, bör föreningen låta upprätta och till tillsynsmyndigheten ingiva sådan utredning för det ifrågavarande året. Utöver den spärregel, som nu föreslagits, torde med den utformning av reglerna om livförsäkringsanstalts inkomstbeskattning, som här förordats, icke erfordras ytterligare bestämmelser för att begränsa sådan anstalts skattskyldighet. Förordningen den 28 maj 1943 (nr 265) om begränsning av skatt för svensk livförsäkringsanstalt torde därför böra upphävas.

3. Rörelse avseende direkt meddelade utländska livförsäkringar ävensom rörelse avseende i återförsäkring övertagna livförsäkringar. Kommittén. Kommittén har beträffande direkt meddelade utländska livförsäkringar anfört: Driver en inländsk försäkringsanstalt livförsäkringsrörelse i utlandet, gäller formellt lagen om försäkringsrörelse även beträffande denna del av rörelsen. Därjämte blir emellertid anstalten för nämnda del av rörelsen underkastad det främmande landets lagar, på grund varav Konungen för det utländska försäkringsbeståndet äger medgiva vissa avvikelser från vad lagen om försäkringsrörelse innehåller. Det finnes anledning att förmoda, att i de fall, då det främmande landet icke uppställt ett skälighetskrav i fråga om livförsäkring, den svenska tillsynsmyndigheten icke kommer att upprätthålla skälighetskravet för det utländska försäkringsbeståndet lika strängt som för det inländska. På grund härav är det tänkbart, att av det överskott, som kan uppkomma på en inländsk livförsäkringsanstalts direkta utländska rörelse, viss del icke kommer de utländska försäkringstagarna till godo utan tillföres de svenska försäkringstagarna eller, om anstalten är ett aktiebolag, eventuellt aktieägarna. I så fall erhåller------- - -— det svenska försäkringstagarekollektivet eller aktieägarna en inkomst, vilken bör vara skattepliktig. Beträffande i återförsäkring övertagna livförsäkringar har kommittén erinrat om alt i den mån en livförsäkringsanstalt övertagit återförsäkringar i större omfattning än som erfordrats såsom utbytesaffär för anstaltens avgivna återförsäkringar den sålunda överskjutande delen av återförsäkringsrörelsen måste anses såsom en rörelse, bedriven vid sidan om den direkta försäkringsrörelsen. Uppkomme överskott å sådan rörelse, borde det alltså utgöra skattepliktig intäkt för försäkringstagarekollektivet eller för aktieägarna. Därefter har kommittén anfört: Skälighetsprincipen är avsedd att gälla även i fråga om återförsäkring, såvitt det gäller återförsäkring åt svenska försäkringsanstalter. Man kan

Kungi. Mai.ts proposition nr 93.

därför räkna med att återförsäkring, som svensk livförsäkringsanstalt meddelar åt andra svenska livförsäkringsanstalter, icke kommer att utgöra någon vinstgivande affär utan att i fråga om den återförsäkringsaffär, som utväxlas mellan svenska anstalter, vinster och förluster på lång sikt komma att utjämna varandra. Kommittén föreslår därför, att vid beräkning av överskott å återförsäkringsrörelse hänsyn icke skall tagas till inländsk återförsäkring.

Vad beträffar återförsäkringsförbindelserna med utlandet, må framhållas, att det endast i relativt obetydlig utsträckning är nödvändigt för svenska anstalter att vanda sig till utländska anstalter för att täcka sitt behov av återförsäkring för sina direkt meddelade försäkringar. Endast en relativt liten del av de återförsäkringar, som svenska bolag övertagit från utländska anstalter, kan därför anses motiverad av nödvändigheten att övertaga återförsäkring såsom utbyte mot avgiven återförsäkring av de svenska bolagens direkt tecknade försäkringar.

Med hänsyn till det sagda kan det anses befogat, att samtliga de från utländska försäkringsanstalter övertagna återförsäkringarna men icke de från svenska anstalter övertagna betraktas såsom tillhörande den återförsäkringsrörelse, varav överskottet skall beskattas. Kommittén föreslår i enlighet härmed, att nettointäkten av rörelse avseende dels försäkringar, som anstalten meddelat i direkt försäkringsrörelse utom riket, dels åt utländsk försäkringsanstalt meddelade återförsäkringar skall utgöra skattepliktig inkomst. För de båda nämnda slagen av försäkringar har kommittén föreslagit beteckningen utländska försäkringar, övriga försäkringar betecknar kommittén såsom inländska. Avgörande för om en livförsäkring skall betraktas som utländsk eller inländsk är alltså icke försäkringstagarens nationalitet, i fråga om återförsäkring ej heller den direkttecknande anstaltens nationalitet utan blott nationaliteten hos den anstalt, från vilken återförsäkringen närmast övertagits.

Ränteinkomst, som belöper på utländska livförsäkringar, bör — — icke beskattas. I fråga om direkt meddelade utländska försäkringar gäller, att försäkringstagarna -— i varje fall vid försäkringens tecknande och i regel även sedermera — äro bosatta utomlands. Då" ränteinkomsten i fråga närmast är att jämställa med inkomst av kapital bör icke skattskyldighet för denna inkomst föreligga här i riket för personer bosatta utomlands. Skulle återigen en utländsk återförsäkring ursprungligen vara meddelad här i riket, blir, såsom kommitténs förslag utformats, den ränteinkomst, som belöper på försäkringen, beskattad hos den anstalt, som direkt meddelat försäkringen, vare sig vid återförsäkringen premiereserven behållits av sistnämnda anstalt eller ej.

Yttrande.

Svenska försäkringsbolags riksförbund har yttrat, att erfarenheten vi­

sade, att av de svenska bolagens direkt tecknade försäkringar i återförsäkring till utlandet avgåves icke oväsentligt högre belopp än som övertoges i återförsäkring från utlandet. Detta förhållande vore oundvikligt för att få avtäckning för de i betraktande av den svenska marknadens relativt begränsade omfattning mycket höga försäkringsbelopp som förekomme. Att erhålla full kompensation för de svenska risktoppar, som sålunda måste placeras i utlandet, vore icke möjligt, vartill komme att upprepade valutadeprecieringar avsevärt reducerat värdet av övertagen utländsk återförsäkringsaffär. I överensstämmelse med kommitténs tidigare gjorda princip­

Kungl. Maj.ts proposition nr 93. 121

uttalanden borde därför i skatteunderlaget inedtagas överskott å övertagen utländsk livaffär endast i den mån det överstege nettokostnaden för till utländska bolag avgiven livaffär.

Departementschefen.

Kommitténs förslag att i fråga om rörelse, avseende direkt meddelade utländska livförsäkringar, överskottet skall beskattas men att därutöver särskild räntebeskattning icke skall äga rum får anses innebära en principiellt riktig lösning av frågan om beskattning av sådan rörelse. Emellertid driva svenska försäkringsanstalter för närvarande direkt livförsäkringsrörelse i utlandet endast i sådana länder, med vilka Sverige träffat avtal för undvikande av dubbelbeskattning (Danmark och Norge). På grund härav beskattas icke här i riket inkomst av sådan rörelse. Man synes kunna räkna med att ändring i detta förhållande icke framdeles kommer att äga rum. Med hänsyn härtill finner jag mig icke böra förorda andra bestämmelser i fråga om beskattningen av inkomst av rörelse utom riket, avseende direkt meddelade försäkringar, än de som föreslagits skola gälla beträffande rörelse inom riket, avseende sådana försäkringar.

I likhet med kommittén finner jag vidare, att då vid återförsäkring mellan svenska försäkringsanstalter vinster och förluster kunna beräknas komma att i längden utjämna varandra det icke är erforderligt att vid beräkning av nettointäkten av livförsäkringsrörelse hänsyn tages till dylika vinster och förluster.

Vad angår utländsk återförsäkring har kommittén uttalat, att det endast i relativt obetydlig utsträckning vore nödvändigt för svenska anstalter att vända sig till utländska anstalter för att täcka sitt behov av återförsäkring för sina direkt meddelade försäkringar. Meddelandet av återförsäkring åt utländska anstalter kunde därför endast till relativt liten del anses motiverad av nödvändigheten att övertaga återförsäkring såsom utbyte mot avgiven återförsäkring av de svenska bolagens direkt tecknade försäkringar. Med hänsyn härtill har kommittén ansett det befogat, att den utländska återförsäkringen betraktades såsom en sådan särskild del av livförsäkringsrörelsen, varav överskottet borde beskattas. Gentemot kommitténs uttalande har Svenska försäkringsbolags riksförbund invänt, att de till utlandet i återförsäkring avgivna försäkringarna till beloppet icke oväsentligt överstege de från utlandet i återförsäkring övertagna försäkringarna. Vid beräkning av skatteunderlaget borde därför överskott å övertagen utländsk affär medtagas endast i den mån det överstege nettokostnaden för affär, som avgivits till utländska bolag.

Enligt min mening är det icke erforderligt att låta beräkningen av nettointäkten av livförsäkringsrörelse påverkas av resultatet av rörelse, avseende utländsk återförsäkring, med mindre denna rörelse är någorlunda betydande i förhållande till hela livförsäkringsrörelsen. I annat fall bör vinst å den utländska återförsäkringsrörelsen kunna lämnas obeskattad; uppkommer underskott bör icke detta få avdragas. I en tabell, vilken som Bilagn 1) torde få fogas till statsrådsprotokollet, ha sammanställts uppgifter rörande

122 Kung!. Maj:ts proposition nr 93.

vissa livförsäkringsbolags bestånd av kapitalförsäkring för dödsfall, nämligen dels det sammanlagda försäkringsbeloppet för all sådan försäkring, dels det sammanlagda beloppet av försäkringar av nämnda slag, som i återtörsäkring övertagits från respektive avlämnats till andra försäkringsanstalter. Härvid ha återförsäkringsaffärer med andra svenska bolag och med utländska anstalter redovisats var för sig. Slutligen har i sista kolumnen av tabellen angivits det från utländska anstalter i återförsäkring övertagna beståndet i procent av totala beståndet. Av de i tabellen medtagna bolagen driva de tre sist angivna så gott som uteslutande återförsäkringsrörelse, medan de övrigas rörelse övervägande är inriktad på direkt försäkringsverksamhet. Tabellen visar att för de direkt arbetande bolagen, med ett undantag, det från utländska försäkringsanstalter i återförsäkring övertagna beståndet utgör en mycket obetydlig del av hela beståndet. Det lämpligaste måttet på den relativa omfattningen av den från utländska försäkringsanstalter övertagna affären torde utgöras av förhållandet mellan de sammanlagda risksummorna för de genom sådan affär övertagna försäkringarna, å ena, och de sammanlagda risksummorna för bolagets hela bestånd, å andra sidan. Talen i sista kolumnen i den förenämnda tabellen torde icke avsevärt förändras, om till grund för beräkningen läggas risksummor i stället för försäkringsbelopp. Med en försäkrings risksumma vid en viss tidpunkt torde böra förstås den största ökning av nettokapitalvärdet av bolagets förpliktelser på grund av försäkringen, som kan uppkomma genom försäkringsfall vid tidpunkten i fråga, d. v. s. i regel skillnaden mellan försäkringssumman och premiereserven. Med nämnda nettokapitalvärde avses kapitalvärdet av bolagets förpliktelser på grund av försäkringsavtalet minskat med kapitalvärdet av försäkringstagarens förpliktelser på grund av samma avtal. Denna beskrivning av risksumman innebär, att försäkringar för livsfall, vid vilka nettokapitalvärdet minskas genom försäkringsfall, icke medräknas. — Den från utlandet i återförsäkring övertagna affären torde få anses allt för obetydlig att föranleda särskild beskattning, om de sammanlagda risksummorna för de genom denna affär övertagna försäkringarna utgöra mindre än en procent av de sammanlagda risksummorna för bolagets samtliga livförsäkringar. Det torde i regel icke möta någon svårighet att genom en approximativ beräkning bestämma de sammanlagda risksummorna för de båda kategorierna av försäkringar.

Vid beräkning av intäkten av rörelse, avseende utländsk återförsäkring, torde skäligen hänsyn böra tagas även till resultatet av den svenska anstaltens till utländsk anstalt avlämnade återförsäkringsaffär, vare sig de i återförsäkring avlämnade försäkringarna äro utländska eller ej. Uppkommer härvid överskott å de ifrågavarande affärerna med utlandet, tages detta till beskattning; utvisa dessa affärer återigen förlust, bör anstalten få avdraga denna från den övriga intäkten av livförsäkringsrörelse. Intäkten av äterförsäkringsrörelsen bör beräknas särskilt för den gren, som avser från utlandet övertagna livförsäkringar, och särskilt för den gren, som avser till utlandet avlämnade livförsäkringar. Härvid bör såsom inkomst upptagas belopp, som tillgodoförts den svenska anstalten från utländsk anstalt, och

Kunyl. Maj.ts proposition nr 93. 123

såsom utgift avdragas dels belopp, som från den svenska anstalten tillgodoförts den utländska anstalten, dels ock driftkostnader i återförsäkringsrörelsen. Beträffande de från utlandet övertagna återförsäkringarna bör i det fall, att den svenska anstalten avsätter försäkringsfond, därjämte såsom inkomst upptagas ränta å fonden och belopp, varmed denna nedsatts, samt såsom utgift avdragas belopp, som avsatts till fonden. Beträffande de till utlandet avlämnade försäkringarna bör åter i det fall, att hela försäkringsfonden icke avsatts hos den svenska anstalten, såsom intäkt upptagas belopp, varmed värdet av återförsäkrares ansvarighet ökats, och såsom utgift avdragas belopp, varmed detta värde minskats. Däremot torde avdrag icke böra medgivas för avsättning till andra fonder än försäkringsfond eller för merkostnad, som den svenska anstalten åsamkats därigenom, att den tilldelat hos utländsk anstalt återförsäkrad inländsk försäkring återbäring för hela försäkringen, oaktat den svenska anstalten icke erhållit motsvarande inkomst för den återförsäkrade delen. Vad återbäringen beträffar, får densamma anses vara att hänföra till den del av livförsäkringsrörelsen, som icke avser återförsäkring, och dylikt avdrag torde därför icke böra medgivas vid beräkning av resultatet av återförsäkringsrörelsen.

4. Fråga om beskattning av rörelse avseende pensionsförsäkring jämte fråga

om fördelning av intäkter och avdrag mellan olika försäkringsgrenar.

Kommittén.

I ett senare sammanhang har kommittén föreslagit, att i fråga om pensionsförsäkring — med den snävare begränsning kommittén givit detta begrepp — försäkringstagaren icke skall förmögenhetsbeskattas för premiereserven eller inkomstbeskattas för räntan å denna. Härför ha anförts dels praktiska, dels sociala skäl. De sociala skälen ha givit kommittén anledning att föreslå, att livförsäkringsanstalt icke skall beskattas för intäkt, som belöper på pensionsförsäkringsrörelse. Tidigare har framhållits, att sjukoch olycksfallsförsäkring för livstid eller för längre tid än tio år stode pensionsförsäkring så nära, att liknande regler borde gälla för dessa båda slag av försäkringar. Kommittén har därför föreslagit, att ej heller rörelse avseende sjuk- och olycksfallsförsäkring av nämnda art skall beskattas. Kommittén har anfört att härför talade även det skälet, att premiereserven för sådan försäkring vore jämförelsevis obetydlig, vilket medförde, att även ränteinkomsten bleve obetydlig.

Kommittén bar vidare uttalat, att om försäkringsanstalts rörelse omfattade såväl pensionsförsäkringar som andra livförsäkringar det vore erforderligt, att anstaltens intäkter och omkostnader av sådan art att de vore beskattningsbara, respektive avdragsgilla, om de belöpte på andra livförsäkringar än pensionsförsäkringar, fördelades mellan å ena sidan pensionsförsäkringar och å andra sidan andra livförsäkringar. Motsvarande gällde, om försäkringsanstalts rörelse omfattade såväl sjuk- och olycksfallsförsäkring för livstid eller för längre tid än tio år som annan livförsäkring än pensionsförsäkring. Ett strikt genomförande av skälighetsprincipen förut­

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

satte, att en försäkringsanstalt kunde fördela samtliga intäkter och utgifter mellan de olika slagen av försäkring. Av praktiska skäl komme en sådan fördelning ej alltid att göras exakt. Försäkringsinspektionen, som hade att övervaka skälighetsprincipens efterlevnad, måste emellertid tillse, att där approximativa fördelningar gjordes dessa icke för starkt avveke från verkligheten. Skulle ett bolag icke kunna exakt fördela exempelvis sin ränteinkomst, syntes en fullt acceptabel uppdelning kunna erhållas genom att fördela ränteintäkten i proportion till de olika grenarnas andelar i anstaltens sammanlagda fonder. Dessa fonder torde i allmänhet kunna fördelas på de olika grenarna. Därest någon fond betraktades som kollektiv fond för hela rörelsen och sålunda icke vore uppdelad, borde den enligt kommitténs mening vid skattens beräkning uppdelas på skäligt sätt, t. ex. i proportion till de fonder som vore uppdelade.

Kommittén föresloge med hänsyn till vad förut sagts en föreskrift av innehåll, att då intäkt eller avdrag måste fördelas mellan olika verksamhetsområden fördelningen skulle ske på skäligt sätt. Om så ansåges erforderligt, borde taxeringsmyndigheterna begära försäkringsinspektionens uttalande om huruvida de principer, enligt vilka fördelning skett, kunde anses skäliga.

Departementschefen.

Jag har intet att erinra mot vad kommittén föreslagit i fråga om beskattningen av rörelse avseende pensionsförsäkring samt om fördelning av intäkter och avdrag mellan olika försäkringsgrenar.

Vad sjuk- och olycksfallsförsäkringen beträffar, förordar jag i ett senare sammanhang, att de nuvarande reglerna för försäkringstagarnas beskattning i stort sett bibehållas oförändrade. Vid sådant förhållande finner jag, såsom förut framhållits, icke heller någon väsentligare ändring böra ske i gällande bestämmelser rörande beskattning av sjuk- och olycksfallsförsäkringsrörelse. I fråga om sådan rörelse böra alltså fortfarande gälla samma regler som beträffande rörelse avseende skadeförsäkring även i det fall att försäkringarna gälla för livstid eller för längre tid än tio år.

5. Fråga om beskattning av aktieutdelning hos försäkringsanstalter, som äro aktiebolag. Kommittén.

Såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår bär kommittén ansetl, att den del av ett livförsäkringsbolags överskott, som utgöres av dödlighetsoch omkostnadsvinst på rörelse avseende inländska försäkringar, bör fritagas från beskattning, i den mån icke — i fråga om livförsäkringsaktiebolag — överskottet tillföres aktieägarna. Kommittén har uttalat, att den del av nämnda överskott, som tillfördes aktieägarna, principiellt sett borde bliva föremål för beskattning hos bolaget och ej blott såsom utdelning hos aktieägarna; i annat fall skulle här inträda ett undantag från eljest gällande regler, att aktieägares inkomster från ett aktiebolag skulle beskattas såväl hos bolaget som hos aktieägarna. Kommittén har i detta sammanhang anfört:

Kungl. Maj:ts proposition nr 93. 125

I ett livförsäkringsbolags överskott ingå — förutom nyssnämnda slag av vinster —- även räntevinst och vinst på rörelse avseende utländska försäkringar. Dessa vinster ingå enligt kommitténs förslag i bolagets skattepliktiga överskott och bliva således beskattade hos bolaget men efter en lägre skattesats än den, som gäller för aktiebolag i övrigt. Av anförda skäl borde därför den del av överskottet, som bärrör från sistnämnda vinstkällor, i den mån den tillföres aktieägarna — principiellt sett — bliva föremål för en kompletterande beskattning hos försäkringsbolaget motsvarande skillnaden mellan den skattesats, som gäller för aktiebolag i allmänhet och den, som föreslås skola gälla för livförsäkringsbolag.

Såsom likaledes framhållits tidigare måste en följd av den föreslagna nya lagen om försäkringsrörelse bliva, att aktieutdelningarna, där så ej redan skett, begränsas och att den del av årsöverskottet, som överstiger den högsta tillåtna aktieutdelningen, får anses belöpa på försäkringstagarna. I de fall, då högsta sålunda tillåtna belopp komme att utdelas, är det därför uppenbart, att endast utdelningen är att anse som aktieägarnas andel i överskottet. Man bör emellertid räkna med att bolagsordningar komma att godkännas, enligt vilka, om något år utdelats ett lägre belopp än det högsta medgivna, bolaget får rätt att ett senare år utdela återstoden, även om maximigränsen härigenom skulle komma att överskridas för sistnämnda år. 1 sådant fall uppstår frågan, vad som skall anses som aktieägarnas skattepliktiga andel i överskottet. Skulle man i fall, då mindre än högsta medgivna belopp utdelades, anse blott det utdelade beloppet såsom aktieägarnas andel i överskottet, skulle detta kunna utnyttjas till att obegränsat skjuta aktieutdelning framåt i tiden och härigenom undgå beskattning. Skulle man återigen även då ett lägre belopp utdelades anse, att aktieägarnas andel i överskottet ändock motsvarade högsta tillåtna utdelning, skulle detta medföra en allt för hård beskattning i de fall, då en nedsättning avutdelningen föranletts av bestående ekonomiska svårigheter för bolaget. Man kunde möjligen tänka sig, att endast den verkliga utdelningen ansåges som aktieägarnas andel i överskottet men i så fall endast därest enligt bolagsordningen rätten att utdela icke uttagna belopp från tidigare år begränsades i tiden och att i andra fall högsta tillåtna utdelning alltid toges till beskattning.

Även i andra avseenden skulle en beskattning av aktieägarnas andel i överskottet medföra komplikationer. Enär aktieägarna måste anses som ägare till aktiekapitalet och detta placerats i räntebärande tillgångar, måste en del av bolagets nettointäkt av fastighets- och kapitalförvaltning anses belöpa på aktieägarna. För att denna del icke skall bliva dubbelbeskattad hos bolaget, måste den alltså avdragas från bolagets intäkt av fastighetsoch kapitalförvaltning. På samma sätt kan eventuell nettointäkt av utländska försäkringar anses till viss del belöpa på aktieägarna och alltså böra avdragas för undvikande av dubbelbeskattning hos anstalten. Några principiella hållpunkter för en uppdelning av sistnämnda inkomst finnas dock ej.

Det framgår av det ovan sagda, att en särskild beskattning av aktieägarnas andel i överskottet skulle medföra komplikationer för försäkringsaktiebolagen och dessutom kräva invecklade lagbestämmelser. Det totala skattepliktiga belopp, varom här är fråga, är ganska obetydligt. Ulir den föreslagna lagen om försäkringsrörelse antagen, torde man, såsom förut framhållits, efter det en planerad sammanslagning av två aktiebolag blivit genomförd, kunna räkna med, att den sammanlagda årliga utdelningen ej kommer att överstiga 155 000 kronor i fråga om de egentliga livförsäkringsbolagen. Härtill kommer viss del av aktieutdelningen i bolag, vilka driva

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

sjuk- och olycksfallsförsäkring för livstid eller för längre tid än tio år, varigenom nämnda summa dock endast obetydligt ökas.

Med hänsyn till de praktiska olägenheterna och frågans ringa ekonomiska betydelse föreslår kommittén, att aktieägarnas andel i livförsäkringsbolags överskott ej skall bliva föremål för särskild beskattning. Till viss del blir denna utdelning ändock i själva verket beskattad, nämligen till den del nämnda andel härrör från avkastning av fastighets- eller kapitalförvaltning eller från nettointäkt av rörelse avseende utländska försäkringar. Härvid sker dock beskattningen enligt kommitténs förslag efter en lägre skattesats än som skulle tillämpats vid särskild beskattning av aktieägarnas andel i överskottet.

Det må slutligen framhållas, att ett efterskänkande av skatten på aktieägarnas andel i överskottet icke kommer aktieägarna utan försäkringstagarna till godo. Eftersom aktieutdelningen förutsättes begränsad och i regel högsta medgivna belopp kommer att utdelas, kommer nämligen utdelningens storlek icke att röna någon inverkan av, om utdelningen beskattas eller ej. Yttrande.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har yttrat, att i den mån överskottet uppkommit genom räntevinst och utdelades till aktieägarna detsamma borde vara underkastat beskattning hos dessa. De skäl, kommittén anfört för skattefrihet för aktieägarna beträffande utdelning, ansåge länsstyrelsen icke bärande. Den omständigheten, att den årliga utdelningen efter den nya försäkringslagens antagande skulle komma att icke överstiga 155 000 kronor, enligt kommitténs mening ett ringa belopp, kunde nämligen icke få medföra, att i skattehänseende en uppdelning gjordes av aktieägarna, varav de som hade sina aktier i livförsäkringsbolag, skulle få åtnjuta ett särskilt skatteprivilegium. Departementschefen.

Av skäl, som kommittén anfört, finner jag mig böra tillstyrka dess förslag att belopp, som tillkommer aktieägare, icke skall särskilt beskattas hos försäkringsanstalt utöver den beskattning, som följer enligt de tidigare föreslagna bestämmelserna.

Hos aktieägarna bliva de utdelade beloppen självfallet beskattade i vanlig ordning.

6. Understödsföreningar.

Med understödsförening förstås, enligt 1 § lagen den 24 mars 1938 om understödsföreningar, sådan förening för inbördes bistånd, som avser att utan affärsmässigt drivande av försäkringsrörelse bereda medlem pension efter avgång från tjänst, efter uppnående av viss ålder eller vid bestående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan (invaliditet), vid medlems död utbetala ett kapitalbelopp till bestridande av kostnaderna för hans begravning eller såsom understöd åt hans familj eller särskilt insatt förmånstagare, meddela pension åt avliden medlems änka eller barn, bereda sjukhjälp, moderskapshjälp eller understöd vid arbetslöshet eller idka annan till personförsäkring hänförlig verksamhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93. 127

Enligt 5 § och 53 § d) kommunalskattelagen samt 7 § e) förordningen om statlig inkomstskatt är understödsförening skyldig att erlägga endast fastighetsskatt och kommunal inkomstskatt för fastighet.

Den begränsade skattskyldigheten för understödsföreningar har motiverats icke av principiella utan i huvudsak av sociala skäl. Härutöver ha emellertid åberopats även praktiska skäl. Beräkning av årsöverskottet förutsätter nämligen beräkning av försäkringsfonden. Att av beskattningsskäl ålägga alla understödsföreningar skyldighet att årligen fullgöra sistnämnda, ganska arbetskrävande uppgift, vilken icke av andra skäl erfordras, har icke ansetts böra komma i fråga.

1942 års försäkringsutredning har, såsom förut framhållits (s. 80), berört frågan om beskattning av understödsförening.

Kommittén.

Kommittén har uttalat, att ej heller nu några principiella skäl kunde åberopas för en annan behandling i beskattningshänseende av understödsföreningar än av övriga företag, som bedreve livförsäkringsrörelse. De sociala skäl, som tidigare åberopats, syntes ha förlorat i betydelse genom den kraftiga utveckling, som i varje fall åtskilliga av dessa föreningar undergått. Det förenämnda praktiska skälet, att de flesta understödsföreningar icke årligen beräknade försäkringsfond och alltså icke varje år kunde beräkna sitt överskott å rörelsen, bortfölle helt. Enligt kommitténs förslag skulle ju beskattningen icke grundas på rörelseöverskottet utan på nettointäkten av kapital- och fastighetsförvaltning.

Understödsföreningarna vore skyldiga att årligen lämna redogörelse för föreningen och dess verksamhet till tillsynsmyndigheten, pensionsstyrelsen, varvid — enligt vad kommittén inhämtat — uppgift skulle lämnas om inkomsten av kapital- och fastighetsförvaltning, fördelad på pensionsförsäkringar och andra försäkringar. Någon svårighet att åstadkomma de för taxeringen erforderliga uppgifterna torde därför icke finnas.

Kommittén hade därför kommit till den uppfattningen, att understödsföreningar borde i beskattningshänseende behandlas efter samma regler som gällde för livförsäkringsbolag. I överensstämmelse med de principer för beskattningen av inländska livförsäkringsanstalter, som förut framlagts, föresloge kommittén alltså, att understödsföreningar skulle vara skattskyldiga för inkomst, som icke belöpte på inländska pensionsförsäkringar eller på inländska sjuk- och olycksfallsförsäkringar för livstid eller för längre tid än tio år.

Vidare har kommittén föreslagit, att understödsförening, som uteslutande meddelar arbetslöshetsförsäkring, samt sjukkassa skola vara befriade från skattskyldighet för all inkomst.

Yttranden.

Försäkringsanstaltcrna Folket-Samarbete ha uttalat sin livliga tillfreds­

ställelse över att understödsföreningar enligt kommitténs förslag jämställdes med livförsäkringsbolag. Försäkringsanstaltcrna ha vidare anfört, att

128 Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

de i yttrande över 1942 års försäkringsutrednings betänkande framhållit det ohållbara i att livförsäkringsföretag, som finge driva vanlig livförsäkring upp till en försäkringssumma av 4 000 kronor för person, vore helt befriade från både överskotts- och ränteskatt enbart därför att företagstypen hade en socialt klingande benämning.

Arbetsmarknadsstyrelsen har tillstyrkt förslaget, att understödsförening, som uteslutande meddelar arbetslöshetsförsäkring, skall vara helt skattefri för inkomst. Härvid har arbetsmarknadsstyrelsen framhållit, att nuvarande avgifter, understödsförmåner och försäkringsfonder inom arbetslöshetsförsäkringen vore beräknade bl. a. under den förutsättningen, att de understödsföreningar, som meddelade dylik försäkring, i stort sett vore befriade från skattskyldighet.

Arbetsmarknadsstyrelsen har vidare uttalat, att om man i fortsättningen ville ha oförändrade principer beträffande beskattningen av ifrågavarande understödsföreningar den nuvarande skattskyldigheten till kommun för inkomst av fastighet syntes kunna bibehållas.

I ett flertal yttranden har förslaget, att annan understödsförening än arbetslöshetskassa och sjukkassa i beskattningshänseende skall likställas med livförsäkringsbolag, avstyrkts eller ock ha betänkligheter uttalats mot dess genomförande med hänsyn till de ekonomiska konsekvenser, som en ökad beskattning skulle medföra för föreningarnas socialt betonade verksamhet. Sålunda har pensionsstyrelsen anfört:

Med några få undantag ha samtliga registrerade understödsföreningar efter utgången av år 1938 inordnat sin verksamhet under lagen den 24 mars 1938 om understödsföreningar. I samband därmed ha föreningarnas utfästelser och avgifter avseende kapitalförsäkringsverksamheten anpassats till varandra med ledning av för ändamålet upprättade försäkringstekniska utredningar. Utredningarna ha verkställts enligt av pensionsstyrelsen fastställda försäkringstekniska grunder------------ . I enlighet med dessa grunder ha utfästelser och avgifter inom flertalet understödsföreningar beräknats under förutsättning bl. a. av 3 % avkastning å fonderna. Endast inom ett fåtal dylika föreningar har tillämpats en räntefot av 2,? %. Därest den av kommittén föreslagna beskattningen av understödsföreningarna genomföres, skulle vid samma skattesatser som för närvarande omkring en femtedel av understödsföreningarnas för kapitalförsäkring avsedda ränteinkomster komma att åtgå till skatt. Med hänsyn till för understödsföreningarna gällande placeringsföreskrifter och för närvarande rådande förhållanden på räntemarknaden kan därför förutsättas, att endast få av dessa föreningar kunna vid oförändrade grunder för verksamheten erlägga skatt för kapitalförsäkring i enlighet med kommitténs förslag utan att deras förmåga att fullgöra små övriga törbindelser äventyras. I det läget kan visserligen tänkas att förening med stöd av förenämnda bestämmelse i förslaget till kommunalskattelag 30 § 2 mom. tredje stycket kunde av Konungen medgivas nedsättning av den skattepliktiga nettointäkten. Med hänsyn bl. a. till det stora antal föreningar, som kunna förutsättas bliva i behov av sådan nedsättning, torde ,Y.al d?ck en (1yhk “tvä8. vara praktiskt oframkomlig. Det torde därför la förutsättas, att det övervägande flertalet föreningar, som önska fortsätta sin verksamhet, bli nödsakade att grunda sin verksamhet på en lägre ränte-

Kungl. Maj:ts proposition nr 93. 129

fot än den nu tillämpade, vilket skulle medföra att avgifterna måste höjas eller förmånerna minskas. För genomförande av dessa ändringar skulle föreningarna bli nödsakade att låta verkställa erforderliga försäkringstekniska utredningar, företaga stadgeändringar m. in. Bortsett från de kostnader och besvär detta skulle medföra, skulle emellertid efter övergången till högre premier, eller, i förekommande fall, mindre utfästelser ett stort antal föreningar med största säkerhet få stora svårigheter att behålla sitt medlemsklientel och än större att förvärva nya medlemmar. I detta läge skulle sannolikt många föreningar anse sig icke kunna fortsätta verksamheten utan föredraga att nedlägga densamma, varvid möjlighet att på acceptabla villkor överlåta verksamheten på annat försäkringsorgan i de flesta fall icke skulle stå till buds.

Man torde i detta sammanhang icke heller kunna bortse ifrån att en beskattning av kapitalförsäkring hos understödsföreningarna icke kommer att få någon större betydelse för det allmänna. Enär understödsföreningarnas fonder för kapitalförsäkring, som tidigare nämnts, för närvarande uppgå till i runt tal 100 miljoner kronor, kan ränteskatten enligt det föreliggande förslaget icke beräknas komma att inbringa mer än drygt en halv miljon kronor. Skulle den föreslagna beskattningen, såsom ovan anförts, få till följd att föreningar nedlägga sin verksamhet, bli det allmännas skatteintäkter från understödsföreningarna uppenbarligen ännu mindre.

Vad nu anförts torde visa, att de föreslagna skattebestämmelserna skulle komma att medföra stora svårigheter för understödsföreningar som meddela kapitalförsäkring och även kunna bli till skada för deras fortsatta verksamhet. Föreningarna skulle allvarligt hämmas i sin utveckling och sannolikt i stor utsträckning komma att nedlägga verksamheten. Detta skulle bli särskilt kännbart för sådana nuvarande medlemmar, vilka på grund avålder eller hälsotillstånd icke ha möjlighet att skaffa sig försäkringsskydd på annat sätt. Några skäl, utöver sådana av rent principiell innebörd, för tillämpande av samma beskattningsregler för understödsföreningar som för bolag ha kommittérade icke heller anfört.

Enligt företagen undersökning utgör kapitalunderstödet för cirka 90 % av medlemmarna högst 500 kronor, som i regel utfaller vid medlems frånfälle. Belopp av denna storleksordning äro närmast att betrakta såsom begravningshjälp. Det vore enligt pensionsstyrelsens mening naturligt, att försäkringar för sådant ändamål icke beskattas. Vad angår kapitalförsäkringar till högre belopp än 500 kronor äro dessa, såsom nämnts, för närvarande så fåtaliga, att eu beskattning av dem icke skulle bli av någon större ekonomisk betydelse för det allmänna. En beskattning skulle likväl medföra ett omfattande administrativt arbete. Pensionsstyrelsen anser på anförda grunder, att understödsföreningarnas kapitalförsäkringar icke böra beskattas enligt det föreliggande förslaget. De skäl som föranledde 1928 års riksdag att befria samtliga understödsföreningar från annan skatt än för fastighet föreligga enligt pensionsstyrelsens mening alltjämt och synas mot bakgrunden av ovan påpekade förhållanden kunna åberopas med oförminskad styrka.

Mellankommiinala prövningsnämnden har yttrat, att kommittén ej gjort någon utredning om de nya bestämmelsernas ekonomiska konsekvenser för understödsföreningarna. Nämnden ifrågasatte, huruvida icke en utredning härom borde verkställas. Om det därvid skulle visa sig, att den föreslagna skattskyldigheten komine att medföra allvarliga olägenheter för vissa un-

J) Bihang till riksdagens protokoll 1050. 1 samt. Nr 93.

130 Knngl. Maj:ts proposition nr 93.

derstödsföreningar, syntes olägenheterna böra mildras genom övergångsbestämmelser.

Länsstyrelsen i Stockholms län har anfört, att förslaget i denna del visserligen kunde synas principiellt motiverat men att länsstyrelsen likväl måste ifrågasätta, huruvida understödsföreningar, som hittills varit undantagna från beskattning, borde beskattas utan att närmare utredning angående den föreslagna skattskyldighetens inverkan på deras förmåga att fullgöra sina åtaganden åvägabragts.

Länsstyrelsen i Uppsala län har ifrågasatt, huruvida icke understödsföreningarna fortfarande borde vara skattefria för all annan inkomst än av fastighet. Sociala skäl talade härför. Det klientel, vars intressen understödsföreningarna hade att tillgodose, tillhörde i allmänhet de ekonomiskt svagare i samhället.

Länsstyrelsen i Hallands län har funnit det tveksamt, om understödsföreningarna med hänsyn till de starka sociala intressen, som fortfarande vore förbundna med föreningarnas verksamhet, borde i beskattningshänseende jämställas med livförsäkringsanstalter. Frågan sammanhängde nära med försäkringstagarnas beskattning.

Styrelsen för understödsföreningarnas riksförbund har anfört:

I sitt betänkande återger kommittén på två olika ställen ordagrant ett uttalande av 1942 års försäkringsutredning, enligt vilket »en understödsförening kan meddela upp till 4 000 kronors kapitalförsäkringssumma, som är 3 å 4 gånger så stor som medelförsäkringssumman inom folkförsäkringsverksamheten». Denna jämförelse torde få anses missvisande. Självfallet är ett maximibelopp ej jämförbart med ett medeltal. Vad som kan jämföras är maximibeloppen sins emellan och medeltalen sins emellan.

Då uttalandet dessutom kan föranleda den felaktiga slutsatsen, att föreningarna ha en medelförsäkringssumma, som närmar sig den högsta tänkbara försäkringssumman, 4 000 kronor, önskar styrelsen meddela, att så icke är fallet. 1942 års försäkringsutredning har verkställt summarisk utredning samt meddelat, att medelförsäkringssumman år 1943 uppgick till något över 300 kronor (Kungl. Maj :ts prop. nr 50/1948 s. 199). Detta uttalande synes emellertid icke återfinnas i kommitténs betänkande. Styrelsen kan fastslå, att den ifrågavarande medelförsäkringssumman f. n. endast något överstiger 300 kronor. En medelförsäkringssumma av 4 000 kronor kan aldrig bli en verklighet inom föreningarna.

Det är i själva verket så, att de föreningar det här gäller, alltså begravnings-, hjälp- och livförsäkringskassor, vilka utfästa kapitalunderstöd och vilka på grund av sin natur och med anledning av gällande lagstiftning icke arbeta och ej heller få arbeta affärsmässigt, under många år utfört ett ovärderligt socialt arbete för att lindra nöd under de särskilda påfrestningar, som uppkomma i samband med dödsfall och ålderdom. De och deras företrädare, vilka arbetade långt innan något försäkringsbolag existerade i landet, verkade och verka fortfarande bland småfolket, vars anspråkslösa grundbehov av livförsäkringsskydd de tillgodose för en kostnad, som understiger den ersättning, vilken för samma prestation måste utgivas till ett livförsäkringsbolag. Det är alltså i regel de ekonomiskt sämst ställda befolkningslagren i samhället, som utgöra medlemmar i dessa föreningar.

Den sociala funktion, som föreningarna sålunda fylla, utgör det väsentliga skälet för den befrielse från skattskyldighet, föreningarna nu åtnjuta.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93. 131

Enligt styrelsens mening måste detta skäl i vår tids samhälle tillerkännas den styrka, att föreningarna redan av denna anledning allt fortfarande böra bibehållas vid skattefrihet.

Kommittén synes till utgångspunkt för beskattningen av försäkringstagaren (i förevarande fall medlemmen) ha tagit den principen, att avkastningen på medlemsavgiften för försäkringen bör beskattas på samma sätt som ränta på i bank insatta medel. Som styrelsen tidigare framhållit, äro föreningarnas medlemmar att söka hos den del av befolkningen, vars inkomst är så låg, att den i enlighet med de numera allmänt tillämpade beskattningsprinciperna ej blir beskattad. Om dessa medlemmar i stället för att betala försäkringsavgifterna insätta motsvarande belopp på bank, skulle beloppet sålunda icke beskattas. Ett vidhållande utav den av kommittén förordade beskattningsprincipen skulle otvivelaktigt leda till beskattning. Den ränta, som uppkommer på medlemmens andel i försäkringsfonderna, skulle alltså vid ett bifall till kommitténs förslag bli hårdare beskattad än om ränta uppkommit på grund av bankinsättning.

Det är givet att föreningarna ha medlemmar, vilka ha jämförelsevis höga försäkringssummor. Deras antal är emellertid icke stort. Att för deras skull beskatta samtliga medlemmar skulle innebära, att man skapade en regel grundad på ett undantag.

De föreslagna beskattningsreglerna torde för bolagen innebära någon ökning i skattebördan. För föreningarna innebära de en högst avsevärd belastning.

Bolagens tidigare skatt jämte ökningen i denna skatt kommer på en gång och helt oförberett att drabba föreningarna, vilka icke äro ekonomiskt beredda att möta denna alldeles nya belastning av verksamheten. Ett införande av nämnda skatt skulle därför för föreningarnas del ingalunda innebära ett avlägsnande av en inadvertens utan en nyhet med katastrofala verkningar.

Även om överväganden av statsfinansiell natur icke tillkommer styrelsen, kan styrelsen icke underlåta att framhålla, att en beskattning av föreningarna fortfarande måste vara av ringa betydelse. Därtill kommer att skattekällan inom kort skulle sina. Den komme att upphöra genom att föreningarna på grund av skattebekiggningen själva tvingas upphöra med sin verksamhet. Ett sådant upphörande skulle också medföra, att ett stort antal personer i stället för att erhålla skydd genom föreningarna komme att ligga det allmänna till last. -— — —-

Konungen skall kunna medgiva nedsättning av skatteplikten för försäkringsbolag. Styrelsen utgår från, att sådant medgivande avsetts skola kunna lämnas även understödsförening.

Mot den bakgrund av föreningarnas ekonomi och verksamhet, som styrelsen tidigare tecknat, är det tydligt, att föreningarna för att över huvud taget kunna existera, sedan skatteförslaget genomförts, regelmässigt varje år skulle vara hänvisade till att söka bifall till hemställan bos Konungen om skattebefrielse.

Styrelsen kan icke finna, att ett sådant årligen återkommande sökande av befrielse från skatt från kanske mer än 700 föreningar medför annat än ett orimligt tidsödande, onödigt och kostsamt arbete hos föreningarna, bos tillsynsmyndigheten samt bos Kungl. Maj:t. Vid detta förhållande synes för alla parter ett direkt lagfästande av fortsatt skattefrihet för de berörda föreningarna vara alt föredraga.

132 Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Ett antal understödsföreningar (begravningskassor) ha instämt i vad sty­

relsen för understödsföreningarnas riksförbund anfört.

Departementschefen.

Såsom kommittén framhållit torde i princip anledning icke föreligga att i beskattningshänseende behandla understödsförening, som meddelar livförsäkring, på annat sätt än livförsäkringsanstalt. Med den utformning av beskattningen av livförsäkringsanstalt, som jag tidigare förordat, torde icke heller i praktiken någon svårighet uppkomma att för sådan understödsförening tillämpa samma beskattningsregler som föreslagits skola gälla för livförsäkringsanstalt. Det schablonavdrag, som jag föreslagit skola få åtnjutas vid beskattning av livförsäkringsrörelse, kan vidare beräknas medföra, att föreningar, som utfästa genomsnittligt små understöd, i realiteten bliva befriade från skatt.

Enligt lagen om understödsföreningar gälla i vissa avseenden särskilda bestämmelser beträffande understödsföreningar, som enligt sina stadgar äga meddela livförsäkringar med kapitalunderstöd överstigande 500 kronor för medlem. Sålunda skola sådana föreningar i regel bestå av minst 500 medlemmar. I försäkringsteknisk utredning skola föreningarna såsom skuld upptaga en fond (premiereserven), motsvarande sammanlagda värdet av föreningens ansvarighet på grund av löpande utfästelser av understöd. Vidare skola dessa föreningar bilda säkerhetsfond. Från pensionsstyrelsen inhämtade upplysningar giva vid handen att av närmare 800 understödsföreningar endast 47 äga meddela kapitalunderstöd överstigande 500 kronor för medlem. För de föreningar, som meddela kapitalunderstöd å högst 500 kronor för medlem, kan vid normal åldersfördelning inom beståndet premiereserven för medlem i genomsnitt beräknas understiga 200 kronor. Därest de av mig förut förordade reglerna om avdrag från ränteinkomsten (härmed likställes liksom i andra sammanhang fastighetsinkomst) med 5 procent av denna inkomst jämte 5 kronor för varje kapitalförsäkring tillämpas beträffande understödsföreningar, som meddela livförsäkring, torde vid en avkastning å fonderna av tre procent de föreningar, som meddela kapitalunderstöd å högst 500 kronor, icke komma att påföras inkomstskatt eller, i varje fall, endast en mycket obetydlig sådan. Med hänsyn härtill synes det vara befogat att helt undantaga sistnämnda föreningar från skattskyldighet för inkomst. Undantaget från skattskyldighet bör således gälla även inkomst av fastighet. I likhet med vad som föreslagits skola gälla i fråga om livförsäkringsanstalt bör nämligen beträffande understödsförening, som meddelar livförsäkring, fastighetsinkomst i skattehänseende vara likställd med annan kapitalavkastning.

Även för de understödsföreningar, som äga meddela större kapitalunderstöd än 500 kronor för medlem, komma de föreslagna grunderna för avdrag från ränteinkomsten att medföra, att den påförda inkomstskatten kommer att uppgå till mindre belopp. Att av sociala skäl helt befria dessa föreningar från skattskyldighet synes emellertid icke motiverat, enär deras medelförsäk­

Kungl. Maj:ts proposition nr 93. 133

ringssumma i många fall endast obetydligt understiger inedelförsäkringssumman inom folkförsäkringsverksamheten och i en del fall till och med väsentligt överstiger denna. Av inhämtade uppgifter framgår, att av de understödsföreningar, som äga meddela kapitalunderstöd överstigande 500 kronor, 11 föreningar ha en medelförsäkringssumma av högst 499 kronor, 14 föreningar en medelförsäkringssumma av 500—999 kronor, 14 föreningar en medelförsäkringssumma av 1 000—1 499 kronor, 7 föreningar en medellörsäkringssumma av 1 500—1 999 kronor samt en förening en medelförsäkringssumma, överstigande 2 000 kronor. Medelförsäkringssumman inom folkförsäkringsverksamheten utgör cirka 1 300 kronor.

På grund av det nu anförda anser jag mig böra förorda, att skattskyldighet i likhet med vad som föreslagits skola gälla beträffande livförsäkringsanstalt införes för sådana understödsföreningar, som enligt sina stadgar äga meddela livförsäkringar med kapitalunderstöd överstigande 500 kronor för medlem. Då i fortsättningen talas om försäkringsanstalter avses härmed även nyssnämnda understödsföreningar.

Då understödsförening för närvarande är befriad från att erlägga skatt för annan inkomst än av fastighet, böra emellertid de föreslagna skärpande bestämmelserna tillämpas endast beträffande de försäkringar, som meddelats efter det dessa bestämmelser trätt i kraft. Till denna fråga torde jag få återkomma i samband med att jag till behandling upptager övergångsbestämmelserna till den nya lagstiftningen.

Då jag tidigare förordat att nuvarande regler för beskattning av rörelse, avseende sjuk- och olycksfallsförsäkring, skola i stort sett bibehållas oförändrade, bör i överensstämmelse härmed understödsförening alltjämt vara skattskyldig till kommunal inkomstskatt för sådan inkomst av nämnda verksamhet, som härrör från fastighet.

Vad angår understödsförening, som uteslutande meddelar arbetslöshetsförsäkring, torde anledning icke föreligga att i detta sammanhang göra ändring i de nuvarande bestämmelserna, enligt vilka sådan förening har att för sin inkomst av fastighet erlägga kommunal inkomstskatt.

7. Pensionsstiftelser.

Enligt 5 § och 53 § d) kommunalskattelagen samt 7 § e) förordningen om statlig inkomstskatt äro pensionsanstalter, som icke äro bolag, endast skyldiga att gälda fastighetsskatt och kommunal inkomstskatt för fastighet.

Pensionsstiftelser, bildade enligt lagen om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser, äro enligt punkt 6 av anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen alltid att hänföra till pensionsanstalter. Enligt samma anvisningspunkt skall vidare till pensionsanstalter, som icke äro bolag, räknas inrättning, självständig fond eller annan stiftelse, vilkens kapital och avkastning må användas endast till pensioner på grund av tjänst eller annan arbetsanställning, därest genom föreskrifter i reglementet eller eljest trygghet skapats för att anstalten, så länge den består, skall hava sådant ändamål samt att vid dess upplösning återstående medel antingen jämväl skola an­

134 Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

vändas för dylik pensionering eller ock skola anslås till välgörande eller eljest allmännyttigt ändamål.

Med pensionsstiftelser, bildade enligt lagen om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser, förstås enligt 1 § nämnda lag stiftelser till tryggande av pensioner från aktiebolag; med pension återigen förstås pension på grund av tjänst eller annan arbetsanställning åt den anställde efter avgång från anställningen, efter uppnående av viss ålder eller vid bestående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan (invaliditet) samt efter den anställdes död åt efterlevande make och barn ävensom frånskild make.

Kommittén.

Kommittén har uttalat, att uttrycket »pensionsanstalter, som icke äro bolag,» såsom föga ändamålsenligt borde utgå ur författningstexten. Några andra pensionsanstalter, som icke vore bolag, än de i punkt 6 av anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen uppräknade torde nämligen icke finnas, bortsett från statens pensionsanstalt, för vilken skattefrihet ändock förelåge. Kommittén funne begreppet pensionsstiftelse mera åskådliggörande. Då kommittén i fortsättningen använde begreppet pensionsstiftelse avsåges sålunda samma anstalter, som i nuvarande punkt 6 av anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen hänfördes till pensionsanstalter, som icke vore bolag.

Kommittén, som funne det följdriktigast, att pensionsstiftelser i beskattningshänseende underkastades enahanda bestämmelser som livförsäkringsbolag, ansåge, såsom i annat sammanhang framhållits, att avkastningen av försäkringsanstalts tillgångar icke borde beskattas såvitt anginge pensionsförsäkringar. I konsekvens härmed borde av pensionsstiftelse bedriven verksamhet icke vara underkastad skatteplikt i den mån rörelsen omfattade pensionsförsäkringar av sådant slag, som enligt de av kommittén angivna principerna skulle vara fritagna från beskattning. Kommittén föresloge i överensstämmelse med vad förut sagts en bestämmelse av innebörd, att pensionsstiftelse skulle vara frikallad från skattskyldighet för all inkomst, som belöpte på inländska pensionsförsäkringar. Skulle undantagsvis förekomma, att pensionsstiftelse meddelade andra livförsäkringar, borde stiftelsen beskattas härför enligt samma regler, som gällde för livförsäkring.

Yttranden.

Svenska personal-pensionskassan och Sveriges kommunalanställdas pen­

sionskassa ha yttrat, att kommittén syntes, såsom framginge av bl. a. förslaget till lydelse av 30 § kommunalskattelagen, ha förutsatt, att pensionsstiftelse kunde driva livförsäkringsrörelse. I själva verket torde en stiftelse icke kunna utöva sådan verksamhet.

Emellertid syntes även av materiella skäl en förnyad prövning av de med stiftelser sammanhörande skattefrågorna vara erforderlig. Beträffande dessa frågors lösning ville pensionskassorna endast framhålla, att en inbördes lämplig avvägning av beskattningen vid olika slag av stiftelser bor­

Kungl. Maj.ts proposition nr 93. 135

de eftersträvas och att beskattningseffekten vid tjänstepensionering enligt socialt önskvärda normer borde bliva likartad, vare sig finansieringen skedde genom tecknande av försäkringar eller genom uppsamling av kapital i en pensionsstiftelse under betryggande omständigheter. Vid en fortsatt utredning angående stiftelsers beskattningsfråga borde vidare beaktas följande.

Enligt kommitténs förslag uppdelades stiftelser i beskattningshänseende i två olika kategorier, nämligen pensionsstiftelser och övriga personalstiftelser. I fråga om de förra kunde två olika grupper särskiljas, nämligen pensionsstiftelser, där pensionerna uppfyllde villkoren för pensionsförsäkring enligt kommitténs förslag, och övriga pensionsstiftelser.

Om pensionering, som tryggades genom en stiftelse, uppfyllde de villkor, som bleve gällande för pensionsförsäkring med avdragsgill premie, syntes det skäligt, att beskattningsprinciperna vid pensionsförsäkring följdes.

Beskattningen av pensionsstiftelser, där pensionsförsäkringsvillkoren ej vore uppfyllda, borde ses i samband med beskattningen av annan livförsäkring än pensionsförsäkring och beskattningen av andra personalstiftelser. Kommittén hade i fråga om sådana pensionsstiftelser föreslagit samma beskattningsprinciper som beträffande annan livförsäkring än pensionsförsäkring. Det syntes dock osäkert, om detta vore i detalj genomförbart; i varje fall hade bestämmelserna på åtskilliga punkter blivit oklara, därför att kommittén likställt pensionsstiftelser med försäkringsbolag. För andra personalstiftelser åter föresloges skattebestämmelser, som i flera hänseenden avveke från nyssnämnda beskattningsprinciper. Härigenom uppkomme visa motsättningar. Om sålunda utbetalningar, som skulle tryggas genom en stiftelse, vore av engångsnatur (motsvarande kapitalförsäkring), torde icke pensionsstiftelse utan annan personalstiftelse vara för handen. Skatteförhållandena bleve alltså i ett dylikt fall helt olika dem som gällde vid kapitalförsäkring.

Departementschefen.

Kommittén har ansett pensionsstiftelse böra i beskattningshänseende vara likställd med livförsäkringsanstalt och har därför förordat att i sådant hänseende samma regler skola gälla för pensionsstiftelse som för livförsäkringsanstalt. Emellertid torde, såsom av Svenska personal-pensionskassan och Sveriges kommunalanställdas pensionskassa anmärkts, pensionsstiftelse icke kunna anses driva livförsäkringsrörelse. Pensionsstiftelse torde endast äga en förmedlande uppgift i fråga om pensioneringen: att uppsamla medel, vilka i regel överförts från företaget, och antingen utbetala dessa till de anställda (eventuellt genom arbetsgivaren) eller använda dem för att hos försäkringsanstalt försäkra de anställda. Beslut om vilka befattningar eller slag av befattningar bos företaget som avses med stiftelsen fattas icke av pensionsstiftelsen utan av vederbörande företag.

Då pensionsstiftelse sålunda icke kan anses driva livförsäkringsrörelse, torde anledning saknas att för stiftelsen tillämpa de beskattningsregler som tidigare föreslagits skola gälla för livförsäkringsanstalt.

136 Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

För närvarande äger skattskyldig åtnjuta avdrag för belopp, som avsättes till pensionsstiftelse. Stiftelsen är icke skyldig att erlägga inkomstskatt för de avsatta medlen i annan mån än att kommunal inkomstskatt utgår för inkomst av fastighet. I stället beskattas de medel, som stiftelsen direkt eller ock indirekt genom försäkring utbetalar, hos mottagaren. Det förslag, som jag i ett senare sammanhang framlägger beträffande beskattningen vid individuell pensionsförsäkring och tjänstepensionering, föranleder icke ändring i nuvarande regler, att belopp, varför avdrag erhållits vid avsättning till pensionsstiftelse, beskattas hos de personer, vilka medlen tillgodoföras.

Med hänsyn till vad sålunda anförts finner jag icke anledning föreslå ändring i nu gällande bestämmelser rörande skattskyldighet för pensionsstiftelse.

b) Beskattning av utländska försäkringsanstalter, vilka driva livförsäkringsrörelse.

Enligt vad som framgår av den tidigare lämnade redogörelsen för gällande rätt skall utländsk försäkringsanstalt, som här i riket driver livförsäkringsrörelse, såsom skattepliktig nettointäkt upptaga 10 procent av anstaltens premieinkomst av sådan rörelse.

Kommittén.

Kommittén har anfört:

I den mån det är praktiskt genomförbart att tillämpa samma beskattningsregler för utländska anstalter som för inländska, bör detta enligt kommitténs mening ske. För en utländsk anstalt torde icke föreligga någon större svårighet att lämna sådana uppgifter som erfordras för tillämpningen av de regler vilka kommittén föreslagit för beskattningen av inländska försäkringsanstalters livförsäkringsrörelse. Några praktiska svårigheter synas sålunda icke föreligga för tillämpning av nämnda regler jämväl i fråga om utländsk försäkringsanstalts livförsäkringsrörelse här i riket.

En beskattning av utländska anstalter enligt de för inländska anstalter föreslagna reglerna skulle även undanröja vissa olägenheter, vilka uppkomma vid tillämpning av gällande lagstiftning i de fall, då en utländsk anstalt placerat tillgångar i fastigheter här i riket. En utländsk anstalt beskattas ju i princip liksom en svensk förutom för inkomst av rörelse även för inkomst av fastighet. Om en svensk anstalt placerar en del av rörelsens medel i fastigheten, minskas inkomsten av rörelsen och därmed skatten på denna inkomst i motsvarande mån. Om däremot en utländsk anstalt inköper en fastighet, som icke direkt användes i rörelsen, och beskattas för fastighetsinkomsten, medför detta icke någon minskning av skatten å rörelsen, vilken ju utgår efter fastställd schablon.

Kommittén har vidare erinrat om att den sist berörda frågan tidigare varit föremål för prövning. I en den 31 december 1943 dagtecknad, till finansdepartementet ingiven skrivelse (prop. 1946: 23, s. 9) hade nämligen det danska livförsäkringsaktiebolaget Hafnia anhållit, att Kungl. Maj :t måtte vidtaga erforderliga åtgärder för åvägabringande bl. a. att utländsk livförsäkringsanstalts inkomst av fastighet icke gjordes till föremål för kommu­

Kungi. Maj:ts proposition nr 93. 137

nal eller statlig inkomstbeskattning, i den män fastigheten tillhörde försäkringsrörelsen.

I de remissyttranden, som avgåvos över Hafnias framställning, uttalades att en viss lättnad i beskattningen borde beredas utländsk forskningsanstalt uti ifrågavarande avseende.

I propositionen nr 23 till 1946 års riksdag uttalade departementschefen, att frågan om beskattningen av utländsk livförsäkringsanstalts inkomst av fastighet icke borde avgöras utan ytterligare utredning. Vidare vore det önskvärt, att frågan om de utländska livförsäkringsanstalternas beskattning för inkomst av fastighet icke upptoges isolerad utan i samband med en omprövning av övriga utländska försäkringsanstalters skattskyldighet för sådan inkomst. Uttalandet lämnades av riksdagen utan erinran.

Såsom tidigare framhållits har kommittén föreslagit att skatt icke skall utgöras för inländska livförsäkringsanstalters överskott och att som underlag för anstalternas beskattning huvudsakligen skall upptagas den verkliga avkastningen av kapital- och fastighetsförvaltning. Kommittén har förordat, att de för beskattning av livförsäkringsrörelse, som bedrivits av inländsk försäkringsanstalt, föreslagna bestämmelserna skola äga motsvarande tilllämpning å livförsäkringsrörelse, som här i riket bedrivits av utländsk försäkringsanstalt. Departementschefen.

Jag har intet att erinra mot kommitténs förslag, att utländsk försäkringsanstalt, som här i riket driver livförsäkringsrörelse, skall för intäkt av sådan rörelse beskattas efter samma normer, som gälla för beskattningen av inländsk livförsäkringsanstalt.

C. Beskattning av försäkringstagare.

Såsom framgår av redogörelsen för gällande rätt indelas livförsäkringar i skattehänseende i tre olika kategorier, nämligen 1) kapitalförsäkringar, 2) pensionsförsäkringar, för vilka avgift på grund av tjänst erlagts av arbetsgivaren eller den anställde, ävensom andra pensionsförsäkringar än nyss sagts, såvida de tagits annorledes än mot engångspremie, samt 3) pensionsförsäkringar mot engångspremie, för vilka avgift icke erlagts på grund avtjänst, ävensom sådana livförsäkringar med utfästelse om livränta, vilka icke äro pensionsförsäkringar.

För dessa kategorier gälla olika regler i fråga om rätt till avdrag för erlagda premier och beskattning av utfallande belopp.

Kommittén har föreslagit att livförsäkringarna indelas i endast två kategorier, nämligen pensionsförsäkring och annan livförsäkring. Härvid har dock kommittén förordat att begreppet pensionsförsäkring gives en snävare oinfattning än det har enligt gällande rätt.

För pensionsförsäkring har föreslagits att premien skall vara avdragsgill och att utfallande belopp skola beskattas. I fråga om annan försäkring har

138 Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

förordats, att premien icke skall få avdragas — bortsett från ett mindre, socialt betingat avdrag — och att utfallande belopp icke skola beskattas. Däremot skall för sistnämnda kategori hos försäkringstagare med större försäkringar enligt vissa regler uttagas förmögenhetsskatt för försäkringens värde och inkomstskatt för beräknad ränta å detta värde.

Då gränsdragningen mellan pensionsförsäkring och annan livförsäkring påverkas av hur frågan om ränte- och förmögenhetsbeskattningen hos försäkringstagare med annan livförsäkring än pensionsförsäkring löses, torde jag först få till behandling upptaga sistnämnda fråga.

a) Inkomstbeskattning av ränta å premiereserv samt förmögenhetsbeskattning av premiereserven.

Kommittén.

Kommittén bär erinrat om sitt tidigare uttalande, att gällande beskattningsregler gynnade det sparande, som skedde genom livförsäkring, i jämförelse med annat sparande. Särskilt gällde detta försäkringstagare med stor inkomst eller stor förmögenhet. Nu berörda gynnande av livförsäkringarna kamme till synes dels genom att hos försäkringsanstalterna uttoges en med nödvändighet proportionell ränteskatt, vilken i fråga om försäkringstagare med stor inkomst bleve lägre än som skulle varit fallet, om försäkringstagaren själv beskattats för ränteinkomsten, och dels genom att förmögenhetsskatt icke utginge å premiereserven. Härtill komme det särskilda gynnande av pensionsförsäkringen, vilket förut berörts. Kommittén har därefter anfört:

Skattekommittén, som på förut anförda skäl anser motiverat att i viss utsträckning i beskattningshänseende gynna pensionsförsäkringarna-------— anser icke anledning föreligga att beträffande andra försäkringsformer bibehålla beskattningsregler, vilka i betydande grad gynna försäkringstagare med stor inkomst eller stor förmögenhet.

Korrektivet häremot skulle vara, att till skattepliktig intäkt hos försäkringstagaren hänfördes beräknad ränta å premiereserv samt att premiereserven räknades till skattepliktig förmögenhet. En dylik beskattning av alla livförsäkringstagare skulle dock medföra sådana komplikationer såväl för livförsäkringsbolagen och försäkringstagarna som för taxeringsmyndigheterna, att den måste betraktas som praktiskt ogenomförbar.

Då emellertid huvudmassan av livförsäkringstagare utgöres av personer med relativt små inkomster och därför med relativt ensartade skattesatser, kan den inkomstskatt, vilken försäkringstagarna principiellt sett skulle erlägga, i fråga om flertalet försäkringstagare ersättas med en skatt på försäkringsbolaget, vilket måste innebära en betydande förenkling. Den teoretiskt riktiga konstruktionen skulle då bliva, att skattskyldiga med inkomster över en viss gräns finge erlägga en kompletterande skatt för räntan på sina livförsäkringars premiereserver. Sådana skattskyldiga skulle då såsom skattepliktig intäkt upptaga räntan på premiereserven med ett belopp, som skulle bestämmas med hänsyn till den beskattning av ränteinkomsten som sker redan hos försäkringsbolaget. Vidare skulle premiereserven inräknas i den skattskyldiges förmögenhet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93. 139

I anslutning till den sålunda angivna tankegången har kommittén, såsom förut närmare utvecklats, föreslagit att, såvitt angår andra försäkringar än pensionsförsäkringar, hos livförsäkringsbolagen skall uttagas en skatt på ränteinkomsten motsvarande vad försäkringstagare inom de lägsta inkomstskikten skulle ha erlagt. Kommittén har uttalat, att vad livförsäkringstagarnas beskattning beträffade även den förut antydda, teoretiskt riktiga metoden för kompletterande beskattning skulle medföra sådana komplikationer vid taxeringsarbetet, att kommittén ansett sig böra föreslå en annan metod för den kompletterande beskattningen. Med utgångspunkt från det förhållandet, att försäkringens storlek i regel rättade sig efter inkomstens storlek, föresloge kommittén, att räntan å de sammanlagda premiereserverna för en försäkringstagares livförsäkringar av annat slag än pensionsförsäkring skulle utgöra skattepliktig intäkt endast om och i den mån de sammanlagda premiereserverna överstege viss gräns.

Kommittén har vidare anfört:

Denna gräns bör väljas så hög, att personer tillhörande det inkomstskikt, vars marginalskattesats motsvarar den skattesats, som föreslås tillämpad för livförsäkringsbolagen, icke kunna väntas bliva drabbade av individuell ränteskatt för sina livförsäkringar. Ifrågavarande personer äro de, vilkas beskattningsbara årsinkomst icke överstiger 1 000 kronor. I ortsgrupp V motsvarar detta en taxerad inkomst för gift person av högst 4 000 kronor och för annan skattskyldig av högst 3 000 kronor. Personer med inkomster motsvarande de nu nämnda taxerade inkomsterna torde mera sällan hava livförsäkringar över 10 000 kronor,1 och skulle gränsen väljas enbart med hänsyn till ovan anförda utgångspunkt, borde detta belopp vara tillräckligt. Emellertid skulle vid denna gräns antalet försäkringstagare, vilka skulle drabbas av individuell räntebeskattning, bliva så stort, att de ovan anförda praktiska skälen mot en räntebeskattning skulle kvarstå. Kommittén föreslår med hänsyn till det anförda en gräns på 20 000 kronor för varje skattskyldig.

Äkta makar vilka båda äro skattskyldiga skulle alltså tillsammans kunna skaffa sig försäkringar upp till 40 000 kronor utan att drabbas av individuell ränteskatt, nämligen 20 000 kronor för var och en av dem. I de fall, då försörjningsbördan helt eller till övervägande del vilar på den ena maken, synes det dock rimligt, att den rätt till ränteskattefri försäkring, som tillkommer båda makarna tillsammans, får utnyttjas till livförsäkringar på den huvudsaklige försörjaren. Kommittén föreslår för den skull, att för äkta makar sättes en gemensam gräns å 40 000 kronor. Emellertid skulle det vara mindre lämpligt, att om den ena av makarna avlede, och den kvarlevande alltjämt hade barn att försörja, rätten till ränteskattefri försäkring genom dödsfallet skulle nedsättas till hälften. Även i andra fall, då ensam person bär barn att försörja, synes rätten till ränteskattefri försäkring lämpligen böra vara densamma som för äkta makar. Med hänsyn härtill föreslår kommittén, att även ogift skattskyldig, som har hemmavarande barn under 18 år, skall från summan av sina premiereserver få avdraga 40 000 kronor. Huruvida barnet är en självständig skattskyldig eller ej, spelar härvidlag ingen roll. Med ogift skattskyldig skall enligt 48 § kommunalskattelagen jämställas änkling, änka eller frånskild.

1 För en tjuguåring kräver eu livstidsförsäkring ä 10 000 kronor en årlig premie av 175 kronor

80 öre: motsvarande belopp för en trettioåring utgör 225 kronor 80 öre.

140 Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

För att förebygga missbruk har kommittén ansett sig böra föreslå, att det sammanlagda avdraget för skattskyldig, hans make och hemmavarande barn under 18 år ej må överstiga 40 000 kronor. Denna bestämmelse inbegriper även barn, som äro självständiga skattskyldiga. Utan en sådan begränsning skulle fadern genom att teckna livförsäkringar å barnen kunna från förmögenhetsbeskattning undandraga 20 000 kronor för varje barn och från inkomstskatt räntan å detta belopp.

I fråga om den uppgiftsskyldighet, som den sålunda föreslagna beskattningen skulle medföra, har kommittén anfört:

Genom avdrag av den storlek, som kommittén föreslagit, torde antalet skattskyldiga, vilka komma att drabbas av förmögenhetsskatt för premiereserv för livförsäkring eller av inkomstskatt för räntan på sådan premiereserv, ej bliva större än att livförsäkringsbolagen kunna utan alltför betungande arbete uppfylla den uppgiftsskyldighet, som blir en följd av de föreslagna bestämmelserna. Uppgiftsskyldigheten kan enligt kommitténs mening begränsas på det sätt, att ett bolag är skyldigt att utan anmaning lämna uppgift om premiereserven för försäkring endast i fall att sammanlagda premiereserverna för en persons livförsäkringar i bolaget — pensionsförsäkringar ej medräknade — överstiga 20 000 "kronor. Én skattskyldig, vars försäkringar i ett bolag hava en premiereserv understigande 20 000 kronor, kan emellertid hava försäkringar i andra bolag, och hans sammanlagda premiereserver kunna härigenom komma att överskrida nämnda belopp. På grund härav måste bolagen åläggas att efter anmaning uppgiva premiereserven för viss persons försäkringar i bolaget även i fall då gränsen 20 000 kronor icke överskrides.

Det skulle icke hava varit möjligt för kommittén att utan avsevärd tidsutdräkt anskaffa material för en mera noggrann uppskattning av den arbetskvantitet, vilken den föreslagna uppgiftsskyldigheten skulle medföra, enär härför skulle erfordras särskilda statistiska undersökningar rörande sammanlagda försäkringsbeloppet per försäkringstagare i varje bolag. Kommittén har dock haft tillgängligt resultatet av vissa undersökningar av detta slag hos ett större bolag och har ansett sig härpå kunna grunda sitt i förra stycket gjorda uttalande rörande det med uppgiftsskyldigheten förenade arbetet. Då kommittén förutsätter, att livförsäkringsbolagen komma att beredas tillfälle att yttra sig över förslaget, torde bolagen hava möjligheter att närmare belysa denna fråga. Det må framhållas, att på grund av de övergångsbestämmelser, som kommittén föreslår, uppgiftsskyldigheten endast i obetydlig omfattning berör försäkringar tecknade före lagens ikraftträdande, vilket medför, att uppgiftsskyldigheten först efter eu längre tids förlopp kan nå någon större omfattning.

Kommittén har vidare angående uppgiftsskyldigheten yttrat, att denna förutsattes skola fullgöras årligen, dock att där så lämpligen kunde ske uppgifter avseende flera år finge lämnas på en gång.

Till belysning av den arbetsbörda, som genom berörda uppgiftsskyldighet pålades försäkringsanstalterna, kunde nämnas, att de flesta anstalter för närvarande torde ha register ordnade icke efter försäkringstagare utan efter försäkringar. En försäkringstagare, som vid olika tidpunkter tecknat försäkringar hos anstalten, förekomme därför på flera olika ställen i registret. En uppgiftsskyldighet av föreslagen art medförde alt försäkringsanstalterna måste föra visst register, i vilket uppgifter om en försäkrings-

Kungl. Maj:ts proposition nr 93. 141

lagares olika försäkringar sammanfördes. Med hjälp av ett sådant register kunde anstalten för varje försäkringstagare över slagsmässigt beräkna den tidpunkt, vid vilken uppgiftsskyldighet inträdde. Efter det sådan skyldighet i fråga om viss försäkringstagare inträtt, hade anstalten att verkställa individuell beräkning av premiereserverna för denne försäkringstagares försäkringar. För närvarande skedde sådan beräkning icke individuellt för varje försäkring utan genom s. k. gruppmetoder, vilket innebure betydande arbetsbesparing. Enligt de föreslagna anvisningarna till 38 § kommunalskattelagen skulle Konungen utfärda föreskrifter för beräkning av premiereserven enligt nämnda lag. I dessa föreskrifter borde till nedbringande av beräkningsarbetet medgivas vissa förenklade beräkningsmetoder. Det förutsattes, att de uppgifter, som anstalten föresloges skola lämna till taxeringsnämnderna, av anstalten även tillställdes försäkringstagarna.

Inskränkningen av uppgiftsskyldigheten till belopp om minst 20 000 kronor kunde innebära viss olägenhet ur kontrollsynpunkt, om en skattskyldig hade försäkringar av här berörd art i olika anstalter, nämligen i det fall att premiereserven å försäkringarna i varje anstalt för sig icke uppginge till 20 000 kronor men summan av premiereserverna ä hans samtliga försäkringar överstege detta belopp. Nämnda inskränkning torde dock vara ofrånkomlig av praktiska skäl. Hade en försäkringstagare livförsäkringar i flera anstalter, finge man lita till försäkringstagarens uppgifter ävensom till möjligheterna för taxeringsmyndigheterna att enligt den föreslagna lydelsen av 35 § taxeringsförordningen inhämta upplysningar.

Kommittén har härefter framhållit, att då avdraget från summan av premiereserverna för en skattskyldigs försäkringar tillmätts större än som strängt taget betingades av den skattesats, vilken kommittén föresloge för livförsäkringsbolagens beskattning, de föreslagna reglerna i vissa fall komine att innebära en subventionering. Såsom motivering till att dylika regler föreslagits har kommittén anfört:

Bestämmelsen i gällande lag, att avdrag för försäkringspremier under vissa förutsättningar får göras intill ett belopp av 200 kronor, vilken bestämmelse tillkommit i avsikt att främja bland annat livförsäkringens utbredning, infördes vid en tid, då penningvärdet var väsentligt högre än nu. Kommittén utgår från att statsmakterna alltjämt hava intresse av att genom lättnader i skattehänseende stimulera medborgarna till att genom tecknande av livförsäkringar bereda efterlevande ett ekonomiskt skydd. Därest statsmakterna önska bereda skattelättnader, till sitt värde motsvarande, vad ovannämnda regel innebar vid tidpunkten för sin tillkomst, skulle en kraftigare höjning av den nuvarande gränsen för avdragsrätten än den av kommittén föreslagna till 300 kronor erfordras. Enligt kommitténs mening är emellertid lämpligare, att de skattelättnader, vilka statsmakterna önska medgiva, åstadkommas därigenom, att avdraget vid förmögenhetsbeskattningen av premiereserven och vid inkomstbeskattningen av räntan a densamma tillmätes högre än som skulle betingas enbart av den skattesats, .vom tillämpas vid livförsäkringsbolagens beskattning. Genom att låta skattelättnaden ske i denna form vinnes nämligen såsom av det föregående framgår avsevärda praktiska fördelar.

142 Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Enligt kommitténs förslag skulle, då sammanlagda premiereserverna för en skattskyldigs försäkringar överskjuta de medgivna avdragen, räntan på det överskjutande beloppet bliva beskattad såväl hos försäkringsanstalten som hos försäkringstagaren. För att detta icke skall medföra en för hård beskattning föreslår kommittén, att vid försäkringstagarnas beskattning räntan på premiereserven beräknas endast till viss del av den verkliga ränteavkastningen. Denna del bör tillmätas så, att den sammanlagda effekten av beskattningen hos försäkringsanstalten och hos försäkringstagaren blir i stort sett densamma som om försäkringstagaren, i stället för att använda sina pengar till försäkringspremier, placerat dem såsom sparmedel på annat sätt, om man därvid bortser från den subventionering av försäkring, som kommittén ovan föreslagit. Ett i stort sett tillfredsställande resultat uppnås, om försäkringstagarens ränteinkomst på grund av försäkringen beräknas enligt en räntefot, som svarar mot fem sjundedelar av den verkliga förräntningen hos livförsäkringsbolagen, och kommittén föreslår därför, att en sålunda avvägd räntefot skall tillämpas.

I syfte att visa, att en sålunda bestämd räntefot vid de föreslagna avdragen från premiereserven leder till ett i stort sett tillfredsställande beskattningsresultat, har kommittén upprättat fyra tabeller, vilka angiva skillnaden mellan å ena sidan den skatt, försäkringsbolaget och försäkringstagaren enligt kommitténs förslag sammanlagt skola betala, då ett belopp placerats såsom livförsäkring, samt å andra sidan den skatt, som skall utgå, om samma belopp placerats i bank eller på liknande sätt (i fråga om försäkringstagarens beskattning har härvid hänsyn tagits till såväl inkomstsom förmögenhetsbeskattningen). Två andra av kommittén upprättade tabeller avse enahanda jämförelse vid tillämpning av gällande kommunalskattelag samt de år 1947 beslutade förordningarna om statlig inkomstskatt och statlig förmögenhetsskatt.

I fråga om de förenämnda tabellerna hänvisas till betänkandet, s. 149— 156.

En jämförelse mellan de tabeller, som avse skatteförhållandena enligt gällande bestämmelser, och de tabeller, som avse nämnda förhållanden enligt kommitténs förslag, visar, att skattebesparingarna enligt förslaget med de vid tabellberäkningen gjorda antagandena genomgående ligga under dem, som följa av gällande kommunalskattelag samt de år 1947 beslutade förordningarna om statlig inkomstskatt och om statlig förmögenhetsskatt. Skillnaden är betydande för större försäkringar men i fall, då försäkringen utgör enda förmögenheten, relativt obetydlig i fråga om de mindre försäkringarna. Det sagda gäller icke blott i fråga om skillnaden i kronor räknat utan även, då skillnaden räknas i procent av premiereserven. För de mindre försäkringarna spelar för övrigt, då försäkringstagaren icke har någon större förmögenhet förutom försäkringen, den skattelättnad, som redovisas i tabellerna, en obetydlig roll jämfört med den skattelättnad, som avdraget å 200 respektive 300 kronor (det senare har föreslagits av kommittén) innebär. Detta avdrag är återigen utan nämnvärd betydelse, då det gäller större försäkringar.

I enlighet med det anförda har kommittén föreslagit, att skattskyldig, som har livförsäkring, skall såsom skattepliktig förmögenhet upptaga den

Kungl. Maj.ts proposition nr 93. 143

med förutnämnda avdrag minskade premiereserven för livförsäkringarna och såsom skattepliktig intäkt räntan på detta belopp. Härvid skall räntan beräknas enligt en av Kungl. Maj :t fastställd räntefot, ungefärligen motsvarande fem sjundedelar av den räntefot, som livförsäkringsanstalterna uppnå vid sin kapital- och fastighetsförvaltning.

Yttranden.

I åtskilliga yttranden ha förordats mera eller mindre långt gående ändringar i de föreslagna reglerna om inkomstbeskattningen av räntan å premiereserv och förmögenhetsbeskattningen av premiereserven.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har föreslagit, att skatteplikten

bestämmes icke efter premiereservens storlek utan efter storleken av inbetalade premier, dock med rätt för skattskyldig, som visar, att premiereserven är lägre än dessa inbetalningar, att lägga premiereserven till grund för beskattningen. Vidare har länsstyrelsen föreslagit, att förmögenhetsspärren sättes till ett för alla skattskyldiga lika belopp, exempelvis 50 000 kronor. Länsstyrelsen har vidare anfört:

Genom den förstnämnda anordningen vinnas betydande taxeringstekniska fördelar. Deklarationen kan erhålla sådan avfattning, att den skattskyldige icke behöver lämna några uppgifter om sina försäkringars förmögenhetsvärde, såvida icke de erlagda premierna uppgå till eller överstiga angivna belopp. Länsstyrelsen har tidigare framhållit, att skatteflyktens storlek vid bestämmelsernas utformning torde vara av underordnad betydelse och att vikt i stället bör läggas vid att stora försäkringar göras mindre begärliga. Intet synes hindra, att skattläggningen för dessa stora försäkringar gives en i huvudsak prohibitiv utformning. Den förmån, som skall ligga i rätten att såsom förmögenhetsvärde få medräkna beloppet av inbetalda premier i stället för premiereservens storlek, kan möjligen kompenseras av att räntebeskattningen på särskilt höga försäkringar göres hårdare än skattekommittén tänkt sig. Räntebeskattningen torde lämpligen här göras schablonmässig och fastställas lika för alla genom att räntesatsen inskrives i kommunalskattelagen.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har uttalat, att vid beskattningen skillnad icke borde göras mellan ränta å större och mindre försäkringar. En sådan skillnad strede helt mot hittills gällande beskattningsregler för inkomst av kapital. Ville man åstadkomma rättvisa i beskattningen, borde samma slags inkomster vara underkastade skatteplikt i vems hand de vara månde; frågan om eventuell lindring i beskattningen för lägre inkomsttagare måste bedömas icke med hänsyn till arten av de förvärvskällor, från vilka inkomsten härflöte, utan med beaktande av de sammanlagda inkomsternas storlek.

Av liknande skäl kunde länsstyrelsen icke heller ansluta sig till kommitténs förslag, att förmögenhetsbeskattningen endast skulle avse sådana försäkringstagare, vilkas andel i premiereserven uppginge till visst högre belopp.

Frågan om förmögenhetsbeskattning av försäkringstagarnas andelar i premiereserven vore emellertid enligt länsstyrelsens mening i hög grad

144 Kungl. Mcij:ts proposition nr 93.

diskutabel. De premier, som en försäkringstagare inbetalade för en försäkring och som uppsamlades i premiereserven, vore icke försäkringstagarens tillhörighet. De tillhörde i stället försäkringsanstalten. Försäkringstagarens anspråk mot anstalten till följd av de erlagda premierna vore endast en fordringsrätt att på sätt försäkringsavtalet stadgade utfå visst belopp. Konsekvensen härav bleve, att försäkringstagarens tillgodohavande inskränkte sig till det belopp, som han vid varje särskild tidpunkt kunde utfå av anstalten. Men detta belopp vore icke lika med den på honom belöpande andelen av premiereserven utan utgjox-des av försäkringens återköpsvärde. Det borde därför vara detta värde, som toges till beskattning såsom förmögenhet.

Svenska försäkringsbolags riksförbund har funnit anledning föreligga att

höja de vid den individuella beskattningen av försäkringstagarna föreslagna avdragsbeloppen i fråga om premiereserven å 20 000 kronor för ensamstående och 40 000 kronor för annan försäkringstagare till förslagsvis 30 000, respektive 60 000 kronor. Riksförbundet har därvid framhållit, att ett premiereservbelopp å 20 000 kronor i de vanligaste fallen kunde anses i storleksordning motsvara ett ålderspensionsbelopp å endast cirka 1 200 kronor om året. Som motivering för förslaget har riksförbundet anfört:

Kommittén påvisar i sitt betänkande, att förmögenhets- och ränteskatt icke bör utgå för pensionsförsäkring, som omfattar ålders-, invalid-, änkeoch pupillpension, under förutsättning att pensionen kan anses motsvara en utjämning över den skattskyldiges återstående livstid av den under hans aktiva tid intjänade arbetsinkomsten och att pupillpension icke utgår oskäligt länge. Kapitalförsäkring med relativt hög utbetalningsålder och lång premiebetalningstid innebär emellertid i regel ett sparande för försäkringstagarens egen ålderdom och ett riskskvdd för hans hustrus och minderåriga barns försörjning efter hans frånfälle. Dylika riskbetonade kapitalförsäkringar äro därför till sitt syfte närbesläktade med pensionsförsäkringen och de av skattekommittén gjorda jämförelserna med banksparande kunna knappast anses relevanta, i varje fall icke för det klientel, som ordnar praktiskt taget hela sitt försäkringsskydd genom kapitalförsäkring. Det må erinras att den riskbetonade kapitalförsäkringens artskildhet från banksparande kommit till tydligt uttryck i civillagstiftningen genom bestämmelserna i lagen om försäkringsavtal rörande utmätningsfrihet och om förmånstagares rätt.

För stora grupper av försäkringstagare är det ej möjligt att sörja för ålderdoms- och efterlevandeskydd genom pensionsförsäkring. Även om försäkringsskyddet i regel tages i anspråk först vid hög ålder eller vid försörj arens död, skulle i här avsedda fall den omständigheten, att pensionsförsäkring ej kan återköpas eller belånas, mången gång innebära påtagliga olägenheter. Framförallt måste emellertid beaktas, att en livsvarig åldersoch änkepension av önskvärd storlek ofta ställer sig för dyr i förhållande till vederbörandes betalningsförmåga. En någorlunda stor temporär änkepension, som räcker till för den tid barnen äro minderåriga eller för en lämpligt tillmätt övergångstid för yrkesutbildning e. d„ eller ett någorlunda stort engångskapital vid försörj arens död är i regel att föredra framför en otillräcklig livsvarig änkepension. Likaså är ofta ett någorlunda stort engångsbelopp, som blir disponibelt vid pensionsåldern, att föredra framför en obetydlig livsvarig ålderspension.

Nu anförda synpunkter, att kapitalförsäkringen i allmänhet tjänar ända­

Kungl. Maj:ts proposition nr 93. 145

målet att bereda ålderdomsförsörjning och skydd för efterlevande änka och minderåriga barn och att det i realiteten — ehuru ej formellt —- är fråga om ett starkt bundet sparande, kunna anföras som skäl för att beskattningen av kapitalförsäkringar bör ske under vederbörligt hänsynstagande till den här påvisade likheten i vissa avseenden med pensionsförsäkring, exempelvis genom att från förmögenhets- och räntebeskattning undantaga utmätningsfria försäkringar med utbetalning vid 60 års ålder eller senare och med premiebetalningen någorlunda jämnt fördelad över försäkringstiden. Riksförbundet inser dock, att en sådan ordning i olika avseenden skulle vara förenad med vanskligheter, och ifrågasätter därför ej några särbestämmelser för vissa slag av kapitalförsäkringar. De anförda synpunkterna böra emellertid beaktas vid bestämmandet av beskattningens storlek.

Riksförbundet har vidare framhållit, att kommitténs förslag om individuell räntebeskattning stode i strid med den hittills gällande grundregeln, att inkomst skulle beskattas först då den bleve tillgänglig för lyftning. Denna regel skulle egentligen leda till ett system med räntebeskattning först om försäkringen återköptes eller då försäkringssumman utbetalades på grund av försäkringsfall. Denna principfråga torde dock vara av så vittgående natur och så svår att överblicka till sina konsekvenser i olika avseenden, att riksförbundet här endast velat rikta uppmärksamheten på densamma.

Försäkringsanstalterna Folket-Samarbete ha ansett, att individuell be­

skattning av premiereserv och ränta därå, såvitt angår skattskyldiga med inkomst eller förmögenhet å högst 30 000 kronor, bör ske endast beträffande från sparrörelsen härrörande återbäring. Försäkringsanstalterna ha härvid åberopat vad som tidigare anförts rörande livförsäkringssparandets räntabilitet. Vidare ha anstalterna anfört, att kommittén flera gånger framhållit angelägenheten av att beskattningsreglerna för livförsäkring utformades så, att en person icke frestades att på grund av lindrigare beskattning välja livförsäkring framför annat sparande. Det vore emellertid härvidlag nödvändigt att välja en skälig norm, med vilken livförsäkringssparandet kunde jämföras. När det gällde större försäkringar i här ifrågavarande inkomstläge, torde alternativet till försäkringssparande i allmänhet vara placeringar av samma art som de, i vilka försäkringsanstalterna i regel placerade huvuddelen av sina fonder, nämligen statsobligationer, primärinteckningar o. d. Vid beräkning av nettoavkastningen på sådana placeringar måste man bortse från möjligheterna till realisationsvinster och realisationsförluster, emedan dessa icke kunde förutberäknas. Vidare torde långivarnas kostnader för intäktens förvärvande på grund av sin ringa storleksordning kunna försummas. Den enda kostnad av någon betydelse, som belastade bruttoavkastningen, vore därför på denna belöpande inkomstskatter, när fråga vore om personer med förmögenhet under 30 000 kronor. Efterföljande tabell visade nettoavkastningen i två inkomstskikt under 30 000 kronors årsinkomst.

10 Bilung till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 93.

146 Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

Med den beskattning av försäkringsanstalter, som Folket-Samarbete tidigare föreslagit, erhölles en nettoavkastning på försäkringssparandet, som vid en medelränta på anstaltens placeringar av 3 procent vid stor försäkring uppskattades till 2,n procent och vid en placeringsränta av 3,5 procent uppskattades till 2,54 procent. Härvid hade hänsyn tagits till riskskyddets värde. Det förra procenttalet låge mycket nära motsvarande nettoräntefot i förenämnda tabell för inkomstskiktet 10 000—12 000 kronor (2,os procent) och det senare endast cirka 0,is procent över tabellens nettoränla för samma inkomstskikt (2,39 procent).

Beträffande det högre inkomstintervallet uppskattades nettoräntan vid frånvaro av återbäring till 1,65 procent, sålunda ungefär samma procenttal vartill nettoräntan beräknades vid annat sparande, då bruttoräntan vore 3 procent, eller 1,62 procent.

I fråga om beskattningen av ränteåterbäring från sparrörelsen ha Försäkringsanstalterna Folket-Samarbete anfört:

Skatt på ränteåterbäringen borde i princip uttagas när återbäringen tilldelas men kan av praktiska skäl icke gärna uttagas förrän vid utbetalningen.

I analogi med det av kommittén föreslagna grundavdraget bör vid beskattning av utbetald ränteåterbäring införas ett skattefritt grundavdrag. För att personer med beskattningsbar inkomst under 12 000 kr. skola bli fria från individuell ränteskatt bör grundavdraget anpassas till den högsta i detta inkomstskikt förekommande försäkringssumman, vilken torde kunna uppskattas till 30 000 kr. (årspremie cirka 750 kr.). Ränteåterbäringen utgör för stor försäkring vid 3 % placeringsränta efter avdrag för ränteskatt (0,34 %) 3,oo — 2,25 —• 0,34 = 0,41 %. För en premiereserv av 30 000 kr. blir ränteåterbäringen sålunda 0,4i • 300. Vid årlig utbetalning av återbäring synes därför ett grundavdrag av 150 kr. för ogift person vara skäligt. Vid uppsamling av återbäring och utbetalning i samband med försäkringsfall kan den ackumulerade återbäringen efter en 30-årig försäkringstid uppskattas till 2 500 kr., som därför skulle kunna utgöra grundavdrag med sedvanlig fördubbling för äkta makar. Dessa beräkningar äro visserligen grova, men det bör påpekas, att kommitténs förslag till grundavdrag äro helt godtyckligt valda.

Ifrågavarande försäkringsanstalter ha vidare uttalat, att enligt deras förslag återbäringen från sparrörelsen beskattades hos anstalten med 14 procent. Den individuella skatten å ränteåterbäringen borde avvägas med hänsyn till denna bottenskatt. 70 procent av ränteåterbäringen minskad med grundavdraget vore ett skäligt skatteunderlag.

Det borde till sist framhållas, att försäkringsanstalternas förslag torde kräva relativt obetydligt merarbete jämfört med nuvarande förhållanden. De återbäringsgrunder, som komme att stadfästas enligt den nya lagen om försäkringsrörelse, torde nämligen bliva sådana, att vid beräkning av tilldelad återbäring de olika delarna framkomme var för sig. Det vore möjligt att utan avsevärt ökad förvaltningskostnad på utbetalningshandlingen angiva från sparrörelsen härrörande återbäring, där denna överstege t. ex. 50 kronor vid årlig utbetalning eller 1 000 kronor vid uppsamling, vilket med hänsyn till grundavdragens storlek torde vara tillräckligt.

Kungi. Maj:ts proposition nr 93. 147

Slutligen ha berörda försäkringsanstalter föreslagit, att försäkringstagare med inkomst eller förmögenhet, överstigande 30 000 kronor, skola — utöver den individuella skatten å ränteåterbäring — erlägga ytterligare individuell skatt endast för försäkringar, som enligt 116 § lagen om försäkringsavtal äro utmätningsbara. Härom ha försäkringsanstalterna anfört:

För personer med inkomst eller förmögenhet överstigande 30 000 kr. innebär däremot den av Folksam föreslagna beskattningen av livförsäkringsanstalter en viss förmån vid jämförelse med placering i obligationer, även efter komplettering med den-------- — föreslagna individuella skatten på ränteåterbäring. Av skäl, som närmare utvecklas här nedan, bör ytterligare individuell skatt endast läggas på försäkringar, som enligt 116 § lagen om försäkringsavtal äro utmätningsbara. Till denna grupp höra alla försäkringar med engångspremie och försäkringar med kortare premiebetalningstid än 10 år. Beskattningen av dessa försäkringar kan lämpligen utformas i analogi med 20—21 gg kvarlåtenskapsförordningen, så att förmögenhetsvärdet beräknas såsom skillnaden mellan å ena sidan t. o. m. inkomståret erlagda premier, å andra sidan under samma tid utbetalade belopp, varefter från denna skillnad avdrages ett grundavdrag. Detta förmögenhetsvärde har framför det av kommittén föreslagna den stora fördelen, att det utan svårighet kan beräknas av den skattskyldige själv, i synnerhet som antalet årspremier, som denne behöver hålla reda på, aldrig överstiger tio.

Beträffande grundavdragets storlek synas följande överväganden kunna ge ledning. En person med beskattningsbar inkomst och förmögenhet under 30 000 kr. kan icke gärna annat än undantagsvis betala större årspremie än 2 000 kr. Detta motsvarar vid 10 års premiebetalningstid en försäkringssumma av högst 30 000 kr. Däremot kunna personer med större inkomst eller förmögenhet teckna större, utmätningsbara försäkringar. Ett grundavdrag av 30 000 kr. med sedvanlig fördubbling för äkta makar synes därför vara skäligt.

Enligt detta förslag bli utmätningsfria försäkringar — d. v. s. de flesta försäkringar med mer än 10 års premiebetalningstid — individuellt beskattade endast med avseende på utbetald återbäring. Till stöd härför bör först erinras om den låga effektiva avkastningen på dylika försäkringar, medan försäkringar med engångspremier äro betydligt mera räntabla, om hänsyn icke tages till riskskyddet------------ . Medan vi för smärre inkomsttagare ha jämfört med banksparande och för inkomsttagare i mellanskikten upp till 30 000 kr. räknat med placering i obligationer m. in. såsom skälig norm, synes för nu ifrågavarande större inkomsttagare placering i riskvilligt kapital med stora vinstchanser närmast utgöra alternativet till placering i livförsäkring. Sådana vinster bli i viktiga fall lindrigare beskattade än obligationsräntor; så t. ex. beskattas ej värdestegringsvinster, som uttagas viss tid efter förvärvet. Vidare bör beaktas, att det bär i regel är fråga om placering i realvärden, medan livförsäkringssparande är utsatt för penningvärdets fortskridande försämring.

över huvud torde större belopp än grundavdraget icke placeras i utmätningsfria försäkringar utan särskilda skäl, som icke ha något samband med 'den årliga skatten. Sålunda föreligger på grund av storleken av den skattebörda, som numera åvilar dödsbon med större förmögenheter, ett stort behov av likvida medel vid dödsfallet. Det är också i det allmännas intresse, att förmögenhet sägare under livstiden skaffa sig ett försäkringsskydd för tillgodoseende av detta behov. Det kan ej anses oskäligt att de personer, som så att säga successivt amortera sin »skatteskuld», med vilket uttryck

148 Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

statsskatteberedningen betecknade kvarlåtenskapsskatten, få en måttlig ränta på sina »skatteförskott» och frihet från förmögenhetsskatt på den »i förskott betalade skatten». 1947 års bevillningsutskotts utlåtande nr 50 innehåller (s. 78) ett uttalande, att kvarlåtenskapsskatten är ett särskilt slag av förmögenhetsskatt, för vilken är utmärkande, att staten — i motsats till vad som är fallet med annan förmögenhetsbeskattning — medgiver uppskov med skattens erläggande till såsom lämplig ansedd tidpunkt. Genom stadgande i 116 § försäkringsavtalslagen, 20 § kvarlåtenskapsförordningen och 12 § arvsskatteförordningen har redan givits uttryck åt att de utmätningsfria försäkringarna stå i särklass. Vid dödsfall uttages dessutom i vissa fall kvarlåtenskapsskatt även för utmätningsfria försäkringar (21 § i kvarlåtenskapsskatteförordningen).

I fråga om icke återköpsberättigade försäkringar ha ifrågavarande försäkringsanstalter uttalat, att för dessa försäkringar den rätt, som skulle tagas till beskattning, närmast syntes vara av samma natur som rätt till avkornst eller ränta annorledes än på grund av försäkring. Förmögenhetsvärdet borde i sådant fall beräknas enligt särskild tabell, fogad till förordningen om statlig förmögenhetsskatt samt avseende uppskjutna och avkortade livräntor.

Beträffande den föreslagna skyldigheten för försäkringsanstalt att lämna uppgift om premiereserv har statskontoret yttrat, att det syntes en smula oklart, hur en dylik uppgiftsskyldighet skulle kunna praktiskt genomföras beträffande försäkringstagare, som hade sina försäkringar uppdelade på skilda bolag utan att i något bolag komma upp till uppgiftspliktigt minimum.

Mellankommunala prövningsnämnden har anfört, att det borde allvarligt övervägas, om icke kontrollen av att större försäkringsägare upptoge ränta å premiereserv i sina deklarationer kunde ordnas på ett enklare sätt än kommittén föreslagit. Obligatorisk skyldighet för försäkringsanstalterna att lämna uppgifter till taxeringsmyndigheterna syntes ej vara nödvändig. Betryggande kontroll torde kunna erhållas om de större försäkringsägarna ålades att lämna något mera utförliga uppgifter i sina deklarationer än kommittén förutsatt och om försäkringsanstalterna förklarades skyldiga att efter anmaning lämna taxeringsmyndigheterna uppgifter om premieinbetalningar och premiereserver för uppgiven försäkringsägare. Vid utformandet av bestämmelserna härom torde hänsyn tagas till praktiska synjmnkter, så att försäkringsanstalterna ej behövde betungas med att lämna uppgifter utan väsentligt värde för deklarationskontrollen.

Ränte- och kapitalförsäkringsanstalternas förtroenderåd har uttalat, att

även om mycket enkla beräkningsmetoder tillätes den föreslagna skyldigheten för anstalterna att lämna uppgifter om premiereserver skulle medföra en mycket stor och i de flesta fall säkerligen alldeles onödig arbetsbelastning. Det vore enligt förtroenderådets uppfattning tillräckligt, om försäkringsgivarna vore skyldiga att i enstaka fall på förfrågan från taxeringsmyndighet lämna uppgift om storleken av försäkringstagares premiereserver.

Kungl. Maj:is proposition nr 93 149

Svenska försäkringsbolags riksförbund har anfört:

Beträffande den sålunda föreslagna uppgiftsskyldigheten må till en början framhållas, att det icke är möjligt för försäkringsbolagen att strikt fullgöra densamma. Härför skulle erfordras att försäkringarna i ett bolag kunde sammanföras efter försäkringsägare, vilket oftast men långt ifrån alltid är detsamma som efter försäkringstagare. Att en försäkring överlåtes med full äganderätt eller att en person på grund av förmånstagareförordnande blir ägare till en försäkring förekommer ofta. Någon registrering av försäkringsbeståndet efter försäkringsägare eller ens efter försäkringstagare, vilket sistnämnda ju icke skulle vara fullt tillräckligt för uppgiftspliktens fullgörande, torde över huvud taget icke förekomma. Inom s. k. stor livförsäkring gäller i regel, att försäkringsbeståndet i en eller annan form registreras efter försäkrad person, vilket möjliggör ett konstaterande, huruvida på viss persons liv finnas försäkringar, för vilka premiereserverna sammanlagt överstiga eller kunna beräknas komma att överstiga det föreskrivna gränsbeloppet, men uppgift härom skulle i stor utsträckning ej motsvara de föreslagna föreskrifterna i taxeringsförordningen eller vad som erfordras för taxeringsarbetet. Inom folkförsäkringen, där den spontana uppgiftsskyldigheten dock är av ringa betydelse, torde ej ens registrering av försäkringsbeståndet efter försäkrad person förekomma. Att tänka sig uppläggandet av nya försäkringsregister omfattande hela försäkringsbeståndet och att sedan ständigt hålla dessa register å jour enbart för att kunna utan anmaning lämna taxeringsnämnderna vissa uppgifter förefaller orimligt.

Vidare må framhållas, att det i säkerligen ej ringa utsträckning skulle inträffa, att uppgift sändes till fel taxeringsnämnd utan möjlighet för denna att vidarebefordra uppgiften till rätt nämnd. Under löpande premiebetalningstid bär visserligen försäkringsbolaget i regel hos sig noterad viss postadress till försäkringstagaren, men sådan adress ger som bekant icke alltid rätt vägledning för bestämmandet av försäkringstagarens mantalsskrivningskommun för beskattningsåret. Och sedan en försäkring är slutbetald, upphör ofta all kontakt mellan bolaget och försäkringstagaren, intill dess försäkringsfall eller annan omständighet inträffar, som ger försäkringstagaren anledning att sätta sig i förbindelse med bolaget.

Vad härefter angår det arbete, som den föreslagna uppgiftsskyldigheten utan anmaning skulle förorsaka försäkringsbolagen, må påpekas att omfattningen av detta arbete icke — såsom kommittén synes ha utgått ifrån — blir beroende enbart av antalet skattskyldiga, för vilka enligt förslaget individuell beskattning på grund av försäkringen skulle ifrågakomma. För varje nytecknad försäkring å person, som förut är försäkrad i bolaget, måste undersökas, huruvida och i så fall när premiereserven för samtliga hans försäkringar kan beräknas komma att överstiga gränsbeloppet. Rätteligen borde undersökningen hänföra sig till försäkringens ägare, men detta är som nyss framhållits icke möjligt. Enligt en som stickprov verkställd undersökning beträffande två storförsäkringsbolag utgör antalet fall, då eu försäkringssökande tidigare är försäkrad i bolaget, .‘SO å 35 % av hela antalet nytecknade försäkringar, under det att antalet försäkrade, för vilka den sammanlagda premiereserven kan komma alt uppgå till skattepliktigt belopp, torde avsevärt understiga 5 % av hela det försäkringsbestånd, som här kommer i fråga.

Den spontana uppgiftsskyldigheten för försäkringsbolagen sträcker sig emellertid enligt förslaget vida längre än som erfordras för all taxeringsnämnderna skola få kännedom om skattepliktiga premiereservbelopp. Uppgiftsplikt skulle sålunda inträda, så snart den sammanlagda premiereserven överstiger det för ensamstående försäkringstagare gällande gränsbeloppet. I

150 Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

flertalet fall är emellertid vederbörande icke ensamstående och uppgifterna skulle då under många år icke tjäna annat ändamål än att bereda taxeringsnämnderna tillfälle att konstatera, att skatteplikt på grund av försäkring icke föreligger.

Å andra sidan är den föreslagna uppgiftsskyldigheten ur taxeringskontrollsynpunkt långt ifrån tillfredsställande till sin omfattning. Det är nämligen ytterst vanligt, att samma person är försäkrad i mer än ett, ofta i ett flertal bolag, och om icke i något bolag premiereserven överstiger det för uppgiftsskyldighet fastställda gränsbeloppet, erhåller taxeringsnämnden ingen bolagsuppgift annat än på anmaning, även om skattepliktigt premiereservvärde sammanlagt föreligger.

Den föreslagna uppgiftsskyldigheten skulle sålunda för försäkringsbolagen medföra betydande arbete och därmed förenade kostnader, samtidigt som den ur kontrollsynpunkt skulle vara otillfredsställande såväl i positivt som i negativt avseende. Riksförbundet måste bestämt motsätta sig kommitténs förslag om skyldighet för försäkringsbolagen att utan anmaning lämna taxeringsnämnderna uppgifter om premiereservvärden.

Efter att ha diskuterat uppläggning av deklarationskontrollen på visst sätt har riksförbundet vidare yttrat:

En annan och bättre väg synes vara att som villkor för skatteplikt införa — utöver att det sammanlagda premiereservvärdet skall överstiga visst belopp — att för försäkringarna skall sammanlagt hava erlagts visst minsta premiebelopp, som förslagsvis kunde sättas till 5 000 kronor lägre än det premiereservbelopp, som utgör gräns för skattepliktens inträdande. Ifrågavarande premiebelopp skulle då utgöra med kommitténs förslag 15 000 kronor för ensamstående och 35 000 kronor för annan försäkringstagare och, om riksförbundets yrkande beträffande gränsvärdena för premiereserven godkännes, 25 000 resp. 55 000 kronor. Förfaringssättet skulle då bli, att försäkringstagare, som för livförsäkringar, för vilka uppgiftsskyldighet föreligger, erlagt premier överstigande de angivna beloppen, för deklarationspliktens fullgörande finge från sin eller sina försäkringsgivare införskaffa uppgifter angående de premiereservvärden och räntebelopp, som skulle medtagas i självdeklarationen. Till denna kunde då också fogas de från försäkringsbolagen erhållna uppgifterna, så att förfrågningar hos bolagen från taxeringsnämndernas sida icke skulle behöva ifrågakomma annat än i undantagsfall.

Som skäl mot en anordning sådan som den nu skisserade kommer måhända att anföras, att det icke kan krävas av försäkringstagarna att hålla reda på sammanlagda beloppet av de premier, som de under årens lopp erlagt. Riksförbundet håller dock före, att personer i sådan ekonomisk ställning, att de inneha försäkringar av den storlek, varom här är fråga, i regel ha sådan överblick över sina ekonomiska förhållanden, att systemet icke bör medföra större svårigheter för dem. Livförsäkringsbolagen äro för sin del villiga att medverka till att kännedom om uppgiftsplikten och om förfaringssättet för fullgörandet av densamma blir spridd bland försäkringstagarna.

Försäkringsanstalterna Folket-Samarbetc ha uttalat, att förslaget röran­

de uppgiftsskyldigheten vore praktiskt ogenomförbart; detta vore även fallet om gränsen för nämnda skyldighet höjdes till 30 000 kronor eller ett än högre belopp. Kommittén hade i hög grad underskattat svårigheterna, vilka i första hand sammanhängde med utsorteringen ur anstaltens personregister av de personer, för vilka uppgift skulle lämnas utan anmaning. Dessa

Kungl. Maj.ts proposition nr 93. 151

svårigheter bleve icke nämnvärt mindre för att det utsorterade antalet vore litet. Försäkringsanstalten Folkets personregister innehölle för övrigt icke någon uppgift om försäkringssummans storlek. En kontroll av detta slag torde dessutom bli fullkomligt ineffektiv. Frekvensen av personer bland nytillträdande försäkringstagare, som tidigare hade försäkring i annat bolag, hade på basis av vissa stickprov uppskattats till 30—50 procent. Om en person för att undgå skatt på sina försäkringar tecknade sådana i olika företag och därefter underläte att deklarera, skulle kontrollen bli värdelös. I just de fall av underlåten deklaration, som den föreslagna kontrollen avsåge att hindra, sloge den slint. Härtill komme, att bolagen saknade möjlighet att sammanföra försäkringar med hänsyn till äganderätt och familjetillhörighet. Att lägga detta arbete på det enskilda försäkringsväsendet syntes så mycket mindre befogat som kontroll av sparbankstillgodohavanden endast begärdes stickprovsvis. Sparbanksrörelsen, som av kommittén i skilda sammanhang jämställdes med livförsäkringsväsendet, hade sålunda en ojämförligt lindrigare uppgiftsskyldighet än som förslaget ålade livförsäkringsrörelsen. Av kommitténs antydningar i specialmotiveringen till anvisningarna till 38 § kommunalskattelagen om beräkningsreglerna för premiereserven syntes dessutom framgå, att denna beräkning måste utföras med användande av försäkringstekniska metoder, som fordrade större arbete och mera kvalificerad arbetskraft än den enkla beräkningen av tillgodohavandet på en persons sparkassekonto, som ju ändå måste noteras i bankens räkenskaper. I

I några yttranden ha uttalats betänkligheter mot förslaget i förevarande del. Sålunda har länsstyrelsen i Uppsala län anfört, att försäkringar å 20 000, respektive 40 000 kronor i regel innehades endast av personer med höga inkomster, för vilka skattebelastningen redan nu vore mycket stor och ytterligare skulle skärpas. Det borde även framhållas, att beskattningen träffade en beräknad, ej kontant tillgänglig ränta samt en förmögenhet, som ej kunde realiseras. Detta ansåge länsstyrelsen betänkligt, även om beskattningen skulle komma att träffa ett relativt litet antal personer.

Länsstyrelsen i Malmöhus lån bär yttrat, att det påtalats, och säkerligen icke alldeles utan fog, att nu gällande bestämmelser i fråga om beskattningen av kapitalförsäkringar gynnade skattskyldiga i de högre inkomstskikten och föranledde försäkringstagande enbart i syfte att erhålla skattelindring. Även om dessa fall sannolikt icke vore många, kunde dock en lagändring i syfte att råda bot häremot vara motiverad. I vad mån den föreslagna utformningen av reglerna för denna beskattning vore riklig eller rättvis undandroge sig dock i stort sett länsstyrelsens bedömande.

Utan tvivel vore det av kommittén framlagda betänkandet i sin utformning teoretiskt väl motiverat, men fråga vore, om gjorda antaganden och slutledningar icke för sin giltighet krävde en oförändrad skattesats och ett stabilt penningläge. Tyvärr vågade man väl under nuvarande förhål-

152 Kungi. Maj:ts proposition nr 93.

landen knappast räkna med förhandenvaron av vare sig den ena eller den andra av nämnda förutsättningar. Jämväl kunde ifrågasättas om det här vore fråga om inadvertenser av det slag, att de påkallade en omedelbar korrigering. Angeläget syntes emellertid vara, att man på ett eller annat sätt eliminerade de skatteförmåner, som för närvarande vore förknippade med tecknandet av stora kapitalförsäkringar, men detta borde väl åtminstone till dels kunna ske genom ganska enkla bestämmelser, t. ex. en beskärning av bolagens rätt att till vilka belopp som helst medgiva kapitalförsäkringar mot en engångspremie eller premie på alltför kort tid.

En annan och enligt länsstyrelsens förmenande kanske än större olägenhet vore, att ett genomförande av kommitténs förslag ofelbart skulle förorsaka taxeringsmyndigheterna ett icke oväsentligt merarbete.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har framhållit, att de föreslagna bestämmelserna komme att förorsaka såväl försäkringsbolagen som taxeringsmyndigheterna icke oväsentligt merarbete och besvär utan att, såvitt länsstyrelsen kunde bedöma, medföra någon tillnärmelsevis däremot svarande skatteintäkt. Länsstyrelsen ville därför ifrågasätta, huruvida icke till förnyat övervägande borde upptagas frågan om icke dylik inkomstbeskattning av ränta å premiereserv och förmögenhetsbeskattning av premiereserv kunde helt slopas. Länsstyrelsen vore icke genom den föreliggande utredningen övertygad om att den lindring i skattebördan, som en placering av större kapital i livförsäkringar kunde innebära, skulle vara av den storleksordning att den i någon nämnvärd grad kunde locka till investering i livförsäkringar av kapital, som lätt kunde finna användning i placeringar med helt andra vinstmarginaler, icke minst ur beskatlningssynpunkt.

Kammarrätten har avstyrkt förslaget i denna del och härvid anfört:

Förslaget att avskaffa beskattningen av vissa livräntor med reducerat belopp och i stället förklara bolagen skattskyldiga för motsvarande ränteinkomst och inkomst av fast egendom innebär i och för sig en tilltalande rationalisering. Emellertid har det därav följande bortfallandet av progressionen föranlett förslag om en annan skatteteknisk oformlighet, nämligen förmögenhetsbeskattningen av vissa premiereserver och dubbel inkomstbeskattning — låt vara till ett sammanlagt belopp som icke kan anses oskäligt -— av den beräknade räntan å dessa premiereserver. Försäkringstagaren skall enligt förslaget till beskattning uppgiva premiereserven, vars storlek är för honom okänd, samt den beräknade räntan därpå efter en räntefot som likaledes är honom obekant. Har han i olika bolag försäkringar, vilka var för sig icke uppgå till skattepliktigt belopp, kan det ej heller förväntas, att han vid deklarationens avfattande erhållit underrättelse därom från bolagen. Rätteligen skulle efter förslagets genomförande alla försäkringstagare av ifrågavarande kategori, som icke själva kunna beräkna premiereservens storlek, för att icke riskera att deklarera oriktigt fråga bolagen, men redan telefon- och lokalförhållanden torde lägga hinder i vägen. En vanlig pensionsstiftelse torde över huvud taget icke kunna meddela upplysning om någon premiereserv. Skatt skall betalas vare sig den skattskyldige har någon tillräcklig inkomst eller ej, och det torde icke vara sällsynt, att personer i svag ekonomisk ställning hava stora livförsäkringar. Kammarrätten förstår skälet för den föreslagna anordningen och har svårt

Kungl. Maj:ts proposition nr 93. 153

att bilda sig någon uppfattning om dess praktiska behövlighet men finner i varje fall anordningen så olämplig, att kammarrätten måste avstyrka densamma, i synnerhet som kommittén i fråga om pensionsförsäkringar, där skattelindringen på grund av att även bolagen äro skattefria blir större, ansett liknande bestämmelser kunna undvaras. Den garanti mot missbruk som kan tänkas vara erforderlig, torde möjligen kunna vinnas genom försäkringsbolagens medverkan.

Departementschefen.

Såsom tidigare framhållits avser beskattningen hos försäkringsanstalterna av kapitalförsäkring att träda i stället för en beskattning av försäkringstagarna. Principiellt är emellertid beskattningen hos anstalterna mindre tillfredsställande, enär den hos anstalten uttagna skatten icke drabbar den enskilde försäkringstagaren på det sätt som dennes plats i den progressiva skalan för den statliga inkomstbeskattningen skulle motivera. Denna form för beskattningen medgiver icke heller att en individuell förmögenhetsskatt uttages för försäkringens värde.

För att en principiellt riktig beskattning av livförsäkringstagarna skulle uppnås, borde, såsom kommittén framhållit, beskattningen ske individuellt och försäkringsanstalterna helt fritagas från beskattning. En individuell beskattning av samtliga livförsäkringstagares beräknade ränteinkomst och förmögenhet på grund av kapitalförsäkring får emellertid, såsom kommittén likaledes betonat, anses såsom praktiskt ogenomförbar. Kommittén har därför föreslagit en beskattningsform, som ansetts utgöra en kompromiss mellan de ifrågavarande båda alternativen. Förslaget innebär att hos försäkringsanstalten uttages en grundläggande skatt och hos försäkringstagare med större försäkringar en kompletterande skatt. Vid den individuella beskattningen tages hänsyn till den beskattning, som skett hos anstalten, därigenom att dels försäkringens värde, dels den räntefot, som skall läggas till grund vid beräkningen av den skattepliktiga intäkten, reduceras på visst sätt.

Såsom Svenska försäkringsbolags riksförbund framhållit, kan mot den sålunda föreslagna formen för beskattning av ifrågavarande livförsäkringar riktas den invändningen, att den såvitt angår inkomstbeskattningen icke överensstämmer med den i 41 § kommunalskattelagen stadgade huvudregeln, att intäkt skall anses ha åtnjutits (och därför beskattas) det beskattningsår, under vilket intäkten blivit för den skattskyldige tillgänglig för lyftning. Enligt nämnda huvudregel skulle beskattningen av ränta å premiereserven ske först då försäkringssumman utbetalades på grund av försäkringsfall eller då försäkringen återköptes. Då ett större inkomstbelopp sålunda på en gång beskattades, skulle detta till följd av progressionen vid den statliga beskattningen för försäkringstagaren föranleda en skärpt beskattning. Även om — i överensstämmelse med ett av 1944 års allmänna skattckommitté senare framlagt förslag om beskattning av ackumulerade inkomster — sådan ändring av gällande beskattningsregler komme till stånd alt en utjämning av inkomsten finge ske, torde det dock av praktiska skäl

154 Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

bliva erforderligt att en dylik utjämning begränsades till att avse viss kortare tid. Det synes i varje fall icke vara möjligt att utjämna ränteinkomsten vid kapitalförsäkring över hela försäkringstiden.

Med hänsyn till den särskilda form, som utmärker livförsäkringssparandet, kunde det i och för sig vara motiverat att på sätt kommittén föreslagit i fråga om ränteinkomst av ifrågavarande försäkringar göra ett avsteg från gällande regler om vilket år inkomst skall beskattas. Emellertid torde ett genomförande av kommitténs förslag, såsom i ett flertal yttranden framhållits, komma att medföra betydande svårigheter vid tillämpningen såväl för försäkringsanstalterna som för de skattskyldiga och beskattningsnämnderna. Visserligen skulle de praktiska svårigheterna kunna i viss mån nedbringas genom de åtgärder, som förordats i några av yttrandena. Svårigheterna skulle likväl i betydande omfattning kvarstå; därjämte skulle berörda åtgärder nedsätta effektiviteten av den kontroll, som åsyftas med den av kommittén föreslagna uppgiftsskyldigheten för försäkringsanstalterna. Skulle beloppet av den skattefria premiereserven höjas på sätt i yttrandena förordats, komme vidare antalet personer, som skulle bliva skattskyldiga för ränteinkomst och förmögenhet på grund av kapitalförsäkring, att bliva förhållandevis obetydligt. För flertalet av de personer, som skulle drabbas av den ifrågavarande skattskyldigheten, skulle den ökade skatten i regel komma att uppgå till blott mindre belopp. Den utsträckta skattskyldigheten skulle sålunda tillföra det allmänna endast obetydligt ökade skatteintäkter. Härvid bör även beaktas, att enligt kommitténs förslag den utsträckta skattskyldigheten överhuvud icke skulle gälla beträffande redan tecknade försäkringar utan allenast i fråga om nytillkommande försäkringar. Under åtskilliga år framåt skulle alltså en eventuell lagändring ur fiskalisk synpunkt vara av föga intresse.

Med hänsyn till vad sålunda anförts — och då det är i hög grad önskvärt att undvika sådana reformer på skatteområdet, som medföra ansenligt besvär och arbete för enskilda och myndigheter men allenast obetydliga skatteintäkter — anser jag mig böra avstå från att nu förorda individuell beskattning av försäkringstagares ränteinkomst och förmögenhet på grund av kapitalförsäkring.

b) Gränsdragningen mellan pensionsförsäkring och annan försäkring.

Kommittén.

Kommittén har uttalat, att pensionsförsäkringarna, såsom förut framhållits, för närvarande vore särskilt gynnade i beskattningshänseende. Enligt kommitténs mening förelåge av skäl, som förut utvecklats, alltjämt anledning att bibehålla en dylik mera gynnad ställning för pensionsförsäkringar, ehuru kommittén i det följande föresloge en snävare definition av begreppet pensionsförsäkring i syfte att motverka, att denna försäkringsform utnyttjades för skatteflykt. Någon anledning att, såsom för närvarande vore fallet, utsträcka pensionsförsäkringens förmånliga behandling i beskatt­

Kungl. Maj:ts proposition nr 93. 155

ningshänseende längre än till de åtgärder, vilka erfordrades för tryggande av försäkringstagarens ålderdom och hans familjs existens i händelse av hans frånfälle, förelåge enligt kommitténs uppfattning icke. Det torde ock vara den nu medgivna kombinationen inom pensionsförsäkringens ram av livränteförsäkring och kapitalförsäkring, som mest stimulerat till de försök till skatteflykt, varom nyss varit tal.

Vid en beskärning av kapitalförsäkringsmomentet beträffande pensionsförsäkringar, syntes dock de två kombinationer av livränteförsäkring och kapitalförsäkring, som förut angivits, böra bliva föremål för olika bedömande.

Kombinationen av livränteförsäkring med en kapitalförsäkring, enligt vilken livräntebeloppet garanterades utgå under viss tid (högst 20 år), infördes i syfte att bereda visst efterlevandeskydd. Detta skydd vore emellertid i vissa fall otillfredsställande, medan i andra fall den i kombinationen ingående kapitalförsäkringen innehölle väsentligt mer än som erfordrades för att täcka det efterlevandeskydd, vilket normalt kunde anses tillhöra pensioneringens uppgifter. I en promemoria hade kommitténs försäkringstekniske expert Pravvitz behandlat frågan om möjligheterna att inom individuell livförsäkring skapa tillfredsställande pensionsförsäkringsformer, vilka icke innehölle utfästelser om utbetalningar efter den försäkrades död utöver de för normalt efterlevandeskydd erforderliga. Kommittén hade genom denna utredning bibragts uppfattningen, att sådana möjligheter funnes och ansåge därför att något hinder icke förelåge att från pensionsförsäkring utesluta berörda kombination.

Beträffande ifrågavarande promemoria hänvisas till betänkandet s. 208 —213.

Kommittén har vidare anfört:

Vad åter angår den till pensionsförsäkring nu hänförda försäkringskombinationen, enligt vilken kapitalbelopp kunna utfalla i samband med dödsfall eller pensionsfall, torde däremot vissa skäl kunna åberopas för att alltjämt låta en dylik kombination hänföras till pensionsförsäkring. Dessa utbetalningar avse bland annat att täcka de på tidigare år belöpande, vid pensionsålderns inträde eller vid dödsfall ännu ej till betalning förfallna skatterna; sedan den s. k. källskatten införts, lärer dock ej längre föreligga samma anledning som tidigare för dylik kapitalutbetalning. Dock kunna givetvis även andra skäl åberopas för kapitalutbetalningarna i fråga, t. ex. såsom bidrag till täckande av kostnaderna för avflyttning till annan ort. Vad särskilt beträffar den kapitalutbetalning, som äger rum vid försäkringstagarens död, är densamma även avsedd att vara ett bidrag till därav föranledda särskilda kostnader för begravning etc. och lärer ur denna synpunkt vara att anse såsom väl motiverad.

Skattekommittén föreslår därför, att till pensionsförsäkring jämväl i fortsättningen skall hänföras en kombinerad försäkring, enligt vilken även kapitalbelopp skall utgå i samband med dödsfall eller pensionsfalls inträdande. Kapitalbeloppet synes dock böra begränsas utöver vad för närvarande är fallet och kommittén föreslår därför, att kapitalbelopp, som ingå i pensionsförsäkring, tillsammans ej må överstiga det årliga egenpensionsbeloppet ökat med det årliga änkepensionsbeloppet.

156 Kungi. Maj.ts proposition nr 93.

Ovan har erinrats om att enligt gällande bestämmelser invalidpension må ingå i pensionsförsäkring under förutsättning, att pensionen utgår allenast vid varaktig arbetsoförmåga. Ehuru häri måste ligga ett krav, att arbetsoförmågan skall fortbestå en något längre tid, synes emellertid i praxis hava till pensionsförsäkring hänförts utfästelser om invalidpension även vid kortvarig arbetsoförmåga. Kommittén har icke funnit någon olägenhet förknippad med en dylik utvidgning av pensionsförsäkringsbegreppet och föreslår ett uttryckligt angivande härav i författningstexten.

Enligt gällande regler skall till pensionsförsäkring i princip hänföras livränteförsäkring, vilken är att anse såsom änke- eller pupillförsäkring (familjepension). Någon närmare bestämning av de personer, vilka kunna komma i fråga som förmånstagare till pension utgående på grund av sådan försäkring har icke lämnats. En precisering av de personer, vilka härvidlag kunna komma i fråga, synes lämplig. I samband därmed bör enligt kommitténs mening kretsen av förmånstagare utvidgas. Beträffande denna fråga anför Svenska försäkringsbolags riksförbund i sin förut berörda skrivelse, att enligt gällande rätt den i pensionsförsäkring ingående överlevelseräntan endast kan gälla till förmån för make och barn men däremot icke t. ex. till förmån för fader eller moder. Riksförbundet finner en ändring härutinnan vara påkallad och föreslår, att en överlevelseränta, som är pensionsförsäkring i kommunalskattelagens mening, skall kunna få tecknas till förmån för vem som helst. En så långt gående utvidgning som riksförbundet föreslagit kan kommittén för sin del icke förorda; dock synes befogat, att försäkring avseende efterlevandepension till föräldrar hänföres till pensionsförsäkring. Enligt kommitténs förmenande skulle sålunda såsom förmånstagare kunna komma i fråga den försäkrades make, den försäkrades eller hans makes barn, barnbarn, adoptivbarn, styvbarn, föräldrar, adoptivföräldrar eller styvföräldrar, d. v. s. i stort sett sådana personer gentemot vilka jämlikt 3 § lagen den 14 juni 1918 om fattigvården försörj ningsskyldighet kan komma i fråga. Härmed avses självfallet förhållanden vid försäkringens tecknande; skulle t. ex. äktenskapet upplösas, skall detta sålunda icke inverka på försäkringens karaktär.

Till pensionsförsäkring bör vidare enligt kommitténs uppfattning räknas den frivilliga statliga pensionsförsäkringen, i den mån densamma uppfyller de krav å pensionsförsäkring, kommittén uppställt. Stundom kan detta tänkas icke bliva fallet, nämligen vid försäkring med avgiftsåterbetalning vid dödsfall, därest summan av återbetalda avgifter skulle kunna överstiga det kapitalbelopp, vilket i enlighet med vad nyss sagts må utgå vid pensionsförsäkring.

Av skäl, som närmare utvecklas nedan------------ i samband med frågan om avdragsrätt för engångspremier, föreslår kommittén, att till pensionsförsäkring icke skall hänföras s. k. genast börjande livränta.

I enlighet med vad ovan anförts skulle således enligt kommitténs förslag — med undantag för genast börjande livränta — till pensionsförsäkring hänföras försäkring (även frivillig statlig pensionsförsäkring), vilken icke innehåller andra utfästelser än

a) ålderspension till den försäkrade,

b) invalidpension till den försäkrade,

c) efterlevandepension till den försäkrades make, den försäkrades eller hans makes barn eller annan närstående enligt vad ovan angivits,

d) kapitalbelopp i samband med dödsfall eller pensionsfafls inträffande.

Kommittén har härutöver föreslagit vissa ytterligare bestämningar i syfte att avgränsa pensionsförsäkringsbegreppet och har härvid yttrat:

Kungl. Maj:ts proposition nr 93. 157

Kommittén har övervägt att föreslå en bestämd undre gräns för den ålder, vid vilken pension skall börja utgå. De förmåner i beskattningshänseende, som knytas vid pensionsförsäkringen, böra nämligen få åtnjutas endast då fråga är om verklig pensionering. Sålunda böra icke alltför låga pensionsåldrar få förekomma. Såsom rimlig undre gräns för pensionsåldern torde i allmänhet böra anses 60 år för man och 55 år för kvinna. Med hänsyn till att inom vissa yrken en lägre pensionsålder måste anses motiverad, har kommittén emellertid icke ansett sig böra angiva en bestämd gräns utan föreslagit en bestämmelse, att ålderspension ej skall få börja utgå vid en pensionsålder, som med hänsyn till den försäkrades yrke och förhållanden i övrigt kan anses oskäligt låg. Bedömningen bör därvid avse yrke och förhållanden i övrigt vid försäkringens tecknande. Senare inträdande förändringar böra alltså icke ändra den karaktär, som försäkringen en gång erhållit.

Såsom tidigare anförts, har kommittén ansett, att den nu vanliga kombinationen av livränteförsäkring och kapitalförsäkring, vilken innebär, att pensionen garanteras utgå ett antal år oberoende av om pensionstagaren lever eller ej, icke längre skall anses utgöra pensionsförsäkring. Denna inskränkning kan uttryckas genom vissa bestämmelser om tidpunkten för pensions upphörande. Sålunda föreslår kommittén, att pension •— då det icke är fråga om invalidpension eller efterlevandepension till barn — skall upphöra vid pensionstagarens död. Kommittén har ansett lämpligt att begränsa efterlevandepensionen till barn till att avse pensioner, utgående högst till 21 års ålder eller vid hel eller partiell invaliditet, så länge denna varar.

I gällande kommunalskattelag stadgas såsom förutsättning för att livränteförsäkring skall anses som pensionsförsäkring, att de utgående livräntorna skola vara livsvariga. Härmed har uppenbarligen avsetts livräntor på oföränderliga belopp. Då emellertid formuleringen av nuvarande anvisningar till 31 § möjligen skulle kunna medgiva feltolkning så, att en livränta, som utgår under ett antal år med visst belopp och därefter med lägre belopp, skulle kunna betraktas som pensionsförsäkring, har kommittén ansett ett förtydligande erforderligt och därför föreslagit en bestämmelse av innebörd, att pension utom i vissa angivna fall ej må utgå med belopp, som avtager med pensionstagarens stigande ålder.

Härefter har kommittén erinrat om att den år 1944 tillsatta tjänstepensionsutredningen i sitt betänkande (SOU 1946: 26, s. 40) uttalat, att utvecklingen inom samhället medfört, att behovet av vissa av de hävdvunna pensionsformerna blivit modifierat. Ett exempel härå vore änkepensionen. Genom att kvinnan under de senaste årtiondena allt mera vunnit inträde på arbetsmarknaden, i samband varmed det även blivit allt vanligare, att hon bibehölle sin anställning efter ingående av äktenskap, hade behovet av änkepensioner i vissa fall minskats. Om en hustru innehade tjänst, varmed följde tillräckligt pensionsskydd för henne själv, vore familjepension efter mannen behövlig allenast under barnens uppväxttid. Även för hustru, som saknade sådan anställning, borde rätten till änkepension kunna under vissa förhållanden vara reducerad, nämligen så länge hon vore barnlös och befunne sig i sådan ålder och vid sådan hälsa, att bon vid makens frånfälle borde kunna erhålla anställning, som gåve henne full försörjning och tillräckligt pensionsskydd.

I anledning av utredningens uttalande har skaltekommittén yttrat, att

158 Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

ehuru kommittén delade tjänstepensionsutredningens uppfattning i denna fråga kommittén icke ansett sig böra föreslå en ändring av gällande bestämmelse, att änkepensioner skulle utgå till dess änkan avlede eller gifte om sig. Denna bestämmelse måste, om den borttoges, ersättas med någon begränsning av annat slag. Innan planerna att utföra de av utredningen antydda änkepensionerna i praktiken tagit fastare form, kunde man icke — utan att föregripa utvecklingen — i lagen införa en sådan begränsning. Skulle frågan framdeles bliva aktuell, borde enligt kommitténs mening frågan om ändrade bestämmelser i berörda hänseende upptagas till förnyad prövning.

Slutligen har kommittén anfört:

Ovan har framhållits, att den förmånligare ställning, som synes böra tillkomma pensionsförsäkring i motsats till övriga livförsäkringar, har sin grund i önskvärdheten att stimulera medborgarna alt själva söka trygga sin ålderdom och sina efterlevandes ekonomiska förhållanden. För ‘vinnande av dylik trygghet är dock naturligen icke nödvändigt, att detta syfte tillgodoses uteslutande genom pensionsförsäkring. Kombinationer av olika slag äro tydligtvis tänkbara, vilka tillgodose det avsedda syftet, ehuru detta endast delvis sker genom försäkring. Sålunda kan t. ex. tänkas att en person, vars pensionsålder infaller vid 60 år, genom en försäkring tillförsäkrar sig ett årligt belopp från och med uppnådda 60 års ålder och intill dess folkpensionen börjar utgå. Denna kombination tillgodoser ju den försäkrades behov av pension efter uppnådd pensionsålder och giver alltså samma resultat som en pensionsförsäkring. Någon anledning synes icke föreligga att behandla en försäkring, som ingår i en dylik kombination, annorledes än den rena pensionsförsäkringen. Svenska försäkringsbolags riksförbund framhåller i fråga om detta spörsmål, att en pensionsförsäkring enligt nu gällande bestämmelser kan tecknas endast på jämna eller stigande pensionsbelopp men ej på fallande. Såsom exempel på olägenheten härav anför riksförbundet, att en person, som tecknat en pensionsförsäkring från 60 år, kan önska, att densamma, då han vid 67 års ålder erhåller folkpension, reduceras med dennas belopp. Skattekommittén har emellertid, såsom av det föregående framgår, icke ansett sig böra föreslå, att pension skall kunna utgå med belopp, som avtaga med pensionstagarens stigande ålder. Kommittén föreslår, att en försäkring anses såsom pensionsförsäkring, därest belopp, som tillkomma den skattskyldige på grund av försäkringen och på grund av annan pensionsrätt, tillsammans uppfylla de ovan angivna bestämmelserna beträffande pensionsförsäkring. Härigenom synes hänsvn hava tagits till det av riksförbundet anmärkta förhållandet.

De av kommittén uppställda kraven för att en försäkring skall anses som pensionsförsäkring ha föreslagits skola gälla även försäkring avseende pensionering på grund av tjänst.

Yttranden.

Åtskilliga av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna ha riktat kritik mot förslaget att inskränka begreppet pensionsförsäkring i skattelagarnas mening.

Försäkringstjänstemannaförbundet har uttalat, att frågan om ändring av pensionsförsäkringsbegreppet så intimt sammanhängde med 1945 års för-

Kungl. Maj:ts proposition nr 93. 15»

säkringsutrednings uppdrag och kanske i ännu högre grad med de spörsmål tjänstepensionssakkunniga hade att utreda, alt en eventuell översyn av pensionsförsäkringsformerna torde böra ske i samband därmed.

Försäkringsinspektionen har anfört:

Kommitténs försäkringstekniska expert har i en särskild bilaga utvecklat hur man inom individuell försäkring skulle kunna införa försäkringsformer, vilka i motsats till de nuvarande pensionsförsäkringarna med garanti icke skulle innefatta andra utbetalningar vid försörjarens dödsfall än de enligt hans mening för normalt efterlevandeskydd erforderliga. Den av honom ifrågasatta försäkringsformen skulle innefatta försäkring av ännu icke födda barn. Den medgiver emellertid icke ogift person att före äktenskaps ingående uppbygga en försäkring, åsyftande familjepensionering. Ej heller kan den utbyggas att i händelse av hustrus frånfälle omfatta även hustru i eventuellt nytt gifte. Inspektionen vill i samband härmed framhålla, att nämnda syften däremot i väsentlig utsträckning kunna nås genom en försäkring med garanterade utbetalningar visst antal år efter försäkringstagarens död.

Önskar en person av skatteskäl överföra kapital till framtida disposition, kan han åstadkomma detta även genom ren livränteförsäkring, ehuru förverkligandet av kapitalöverföringen då kan ske endast under vissa förutsättningar beträffande de personers liv, som skola komma i åtnjutande av kapitalet. Föreligga icke dylika förutsättningar, torde kapitalöverföring i allmänhet vara av ringa intresse för försäkringstagaren. Det torde därför kunna förutsättas, att försäkringar med garanterade utbetalningar, tecknade av ogifta personer, mera sällan tecknats av personer, som icke hava eller vänta sig komma att få sådan försörjningsplikt, som pensionsförsäkring enligt förslaget må avse att täcka, överförsäkringen vid de nuvarande pensionsförsäkringarna med garanti är, då försäkringstagaren är gift, icke av väsentlig betydelse.

På grund av vad som ovan anförts anser inspektionen, att man icke bör •—- på sätt som kommittén ifrågasatt — resa hinder för tecknandet av sådana försäkringar med garanterad utbetalning, som uppfylla villkoren för pensionsförsäkring enligt nu gällande lag och stå i överensstämmelse med försäkringsanstalternas tillämpade praxis. Såsom ytterligare skäl härför må jämväl framhållas, att sparandet i dessa försäkringsformer är särskilt starkt bundet genom den i avtalen obligatoriska bestämmelsen, att rätt till återköp eller belåning av försäkringen ej föreligger.

Därest det likväl skulle befinnas olämpligt att alltjämt klassificera försäkringar med garanti såsom pensionsförsäkringar, bör dock enligt inspektionens mening avdragsrätten för hela premien för sådan försäkring bibehållas och i konsekvens härmed utfallande belopp beskattas. Eventuell ränte- och förmögenhetsbeskattning bör drabba endast den del av försäkringen, som icke motsvarar sådana livräntor, som utgöra pensionsförsäkring enligt kommitténs definition. Inspektionen hyser emellertid tvivel, huruvida ens denna begränsade ränte- och förmögenhetsskatt inom ett tidigare helt skattefritt område, med hänsyn till därav härflytande komplikationer i olika avseenden, kan anses påkallad.

Länsstyrelsen i Malmöhus län, som ansett, att den föreslagna begränsningen i de tillåtna pensionsförsäkringsformerna skulle ha en menlig inverkan på sparandet, har härom anfört:

Det kan väl icke bestridas att försäkringsverksamheten i icke obetydlig

160 Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

och det är väl att förmoda att en ständig stegring härutinnan förekommit. Otvivelaktigt har i stor utsträckning härtill bidragit den form av livförsäkring, som medför garanti för visst utbetalat försäkringsbelopp och som — därest kommitténs förslag ginge igenom — praktiskt taget bleve avskaffat. Det kan väl icke förnekas att detta slag av försäkringar kommit att innebära en viss förmån för de skattskyldiga, men vill man å andra sidan uppmuntra sparandet bör detta ske genom en premie av ett eller annat slag. Det finnes all anledning antaga, att om denna försäkringsform skulle till väsentlig del försvinna marknaden därigenom komme att tillföras en icke obetydlig köpkraft.

Svenska försäkringsbolags riksförbund har uttalat, att det vore förenat

med utomordentligt stora svårigheter — om det överhuvud taget vore möjligt — att vid individuell försäkring inom ramen för det av kommittén föreslagna pensionsförsäkringsbegreppet konstruera praktiskt gångbara försäkringsformer, som vore tillfredsställande ur familjeskyddssynpunkt.

Riksförbundet har härvid framhållit, att vid utredningen icke tagits hänsyn till att en person redan innan han gifte sig borde skaffa sig försäkringsskydd med tanke på sin blivande familj och att änkepensionsförsäkring i form av överlevelseränta icke kunde i individuell försäkring tecknas av en ogift person, överlevelseränteförsäkring — både i form av livsvarig änkepension och i form av temporär överlevelseränta till förmån för barn — hade vidare den nackdelen, att riskskyddet bortfölle, om den försäkrade förmånstagaren avlede. Nedgången av skyddsbehovet bleve emellertid för sådant fall ofta mycket liten eller av övergående natur på grund av omgifte eller att nytt barn tillkomme. Det ginge ej heller utan vidare att få det riskskydd, som funnes vid en överlevelseränta till förmån för hustrun, ändrat så att det bleve oberoende av hustruns liv, vilket t. ex. kunde vara påkallat vid skilsmässa. För att kunna bygga upp ett nytt dödsfallsskydd, om hustrun avlede, måste slutligen mannens hälsotillstånd vara sådant, att han kunde erhålla ny försäkring. Men även om hälsotillståndet vore tillfredsställande, kunde kostnaden för ett nytt dödsfallsskydd av erforderlig omfattning lägga hinder i vägen.

För alla dessa fall, i vilka den av kommittén föreslagna pensionsförsäkringen icke vore tillfredsställande, utgjorde den nuvarande pensionsförsäkringsformen en enkel och smidig lösning.

I fråga om kommitténs anmärkning, att pensionsförsäkring med garanti ofta innebure överförsäkring ur familjeskyddssynpunkt, har riksförbundet anfört:

Denna överförsäkring är emellertid då det gäller gifta personer med minderåriga barn obetydlig. Premien för livsvarig ålderspension från 65 år jämte livsvarig änkepension utgör nämligen i genomsnitt cirka 85 % av premien för en pensionsförsäkring med garanti avseende samma förmåner. Finnas dessutom minderåriga barn, blir den del av försäkringen, som måste anses ha livräntekaraktär, än större och kan beroende på barnens ålder närma sig 100 %. Ej heller enbart ålderspensionsförsäkring med garanti kan anses innebära nämnvärd överförsäkring, om den försäkrade är gift eller gifter sig under försäkringstiden. Det bör också framhållas, att

Kungl. Maj.ts proposition nr 93. 161

cn ogift försäkringstagare vid giftermål har möjlighet att utan hälsoprövning få försäkringen ändrad till livsvarig änkepension med bibehållet riskskydd. Sedan behovet av barnpension bortfallit, har försäkringstagaren möjlighet att utnyttja »överförsäkringen» för höjning av ålders- och eventuellt även änkepension. Likaså kan han, om behovet av änkepension bortfaller, ändra försäkringen så att »överförsäkringen» utnyttjas för höjning av ålderspensionen och eventuellt även barnpensionen.

Riksförbundet har föreslagit, att frågan om en rättvis beskattning av pensionsförsäkring, vid vilken livräntebelopp garanteras utgå under viss tid, löses så, att den i försäkringen ingående kapitalförsäkringsdelen beskattas på sätt kommittén föreslagit beträffande kapitalförsäkring i allmänhet. Riksförbundet har härom anfört:

Genom jämförelse med tjänstepensionering på annat sätt än genom försäkring har skattekommittén ådagalagt, att vid pensionsförsäkring avdragsrätt för erlagda premier och skattskyldighet för utfallande försäkringsbelopp bör föreligga, i den mån försäkringen ej innehåller utfästelser utöver de för tjänstepensionering normala, och vidare att försäkringen i samma utsträckning bör vara fri från ränte- och förmögenhetsbeskattning. För de nu brukliga pensionsförsäkringsformerna gäller det då att överväga, vilka beskattningsregler som för tillgodoseende av de fiskaliska intressena skola tilllämpas å den kapitalförsäkringsdel, som innebär utfästelser utöver de nyss nämnda. Av vad som förut återgivits av kommitténs synpunkter framgår, att anledning ej föreligger att rubba på den hittillsvarande avdragsrätten"för de erlagda premierna. Den enda ändring, som skulle behöva vidtagas i de nu gällande skattereglerna för att tillgodose den av kommittén framförda kritiken, blir då att införa skyldighet för försäkringsbolaget att erlägga ränteskatt för denna i försäkringen ingående kapitalförsäkringsdel, samt att för samma del beskatta försäkringstagaren enligt de för kapitalförsäkring föreslagna reglerna.

Denna rent skatteprincipiella slutledning på grundval av de av kommittén uppställda premisserna bör emellertid kompletteras med vissa synpunkter av psykologisk art från den praktiska livförsäkringsverksamheten. Det visar sig nästan alltid, att en försäkringstagare anser det vara en påtaglig fördel att få åtnjuta avdrag för premierna, även om han ej därigenom "gör någon ekonomisk vinning. Detta psykologiska moment bör, ej minst i nuvarande ekonomiska situation, utnyttjas för att stimulera sparandet genom försäkring, varför beskattningssystemet med avdragsrätt för premierna och skattskyldighet för utfallande försäkringsbelopp bör användas så långt det ej av andra skäl är olämpligt.

All erfarenhet från arbetet med nyanskaffning av livförsäkringar visar, alt personer i de arbetsföra åldrarna ha mycket litet intresse för individuella pensionsförsäkringar i form av rena livräntor eller överlevelseräntor. Denna inställning är mycket förklarlig. Dels tillgodose dessa försäkringsformer, som förut framhållits, i regel ej de behov av familjcskydd, som kunna uppkomma under försäkringstiden, och dels vill individen ofta ej riskera många års premieinbetalningar utan att något belopp kommer honom eller hans familj tillgodo, vilket kan inträffa, om de till pension berättigade avlida, innan några utbetalningar börjat. Sedan genom lagändring l!i:i2 fastslagits, att rätt till avdrag vid inkomstbeskattningen föreligger för premier, som er lagts för pensionsförsäkring med garanti, har denna pensionsförsäkringsform haft en kraftig utveckling. Vid utgången av år l!»:i2 utgjorde det pensionsförsäkrade dödsfallskapilalet endast 45 milj. kr. Vid utgången av år

ti Ililuin/j till riksdagens protokoll Möt). 1 samt. \r03.

162 Kungl. Mcij:ts proposition nr 93.

1946 utgjorde motsvarande belopp 1 433 milj. kr. Dessa siffror ge en antydan om den enskilda pensionsförsäkringens stora betydelse för sparandet. Pensionsförsäkringar i den form kommittén föreslår skulle visserligen kunna fylla samma funktion, men enligt riksförbundets på erfarenhet grundade uppfattning kan man icke räkna med att de skulle få härför erforderlig spridning. Det skulle ur samhällets synpunkt vara olyckligt, om den fortsatta utvecklingen av den enskilda pensionsförsäkringen skulle hindras genom sådan ändring i skattelagarna, att avdragsrätt för pensionspremier ej skulle medges i vidare mån än skattekommittén föreslår.

Ränte- och kapitalförsäkringsanstalternas förtroenderåd har uttalat, att

vid en kombinerad försäkring endast den del av premien, som avsåge pensionsförsäkringsdelen, borde få avdragas i försäkringstagarens deklaration och att vid en sådan försäkring den mot kapitalförsäkringsdelen svarande premiereserven borde bliva räntebeskattad. Om så skedde, kunde man ej göra gällande, att missbruk av skattereglerna förelåge — tvärtom borde åtskilliga ej hittills förekommande kombinationer tillåtas. Skulle lagbestämmelserna komma att ändras så, att kombinationer av nyssnämnda slag möjliggjordes, hemställde förtroenderådet, att hänsyn toges till ränte- och kapitalförsäkringsanstalternas konstruktion, enligt vilken försäkringsbeloppens storlek icke bestämdes då premierna betalades. Utan sådant hänsynstagande skulle anstalterna bliva försatta i sämre ställning än övriga försäkringsgivare. En del av ränte- och kapitalförsäkringsanstalterna hade nämligen redan en försäkringsform, som mycket liknade försäkringsbolagens pensionsförsäkringar med garanti beträffande 20-års utbetalningar, ehuru anstalternas försäkringar enligt gällande lags bestämmelser icke betraktades som pensionsförsäkringar.

Försäkringsanstalterna Folket-Samarbete ha uttalat, att den enda till­

fredsställande bestämningen av begreppet pensionsförsäkring innebure, att garantidelen bibehölles; alla andra lösningar framstode som ett onödigt och för det allmänna ekonomiskt betydelselöst tillkrånglande av en enkel sak. Förutsättning för försäkringens godkännande som pensionsförsäkring borde liksom förut vara, att försäkringsavtalet innehölle s. k. pensionsförsäkringsklausul enligt punkt 1 tredje stycket av anvisningarna till 31 § kommunalskattelagen. Om försäkring utgjorde kombination av pensionsförsäkring och annan försäkring, borde den anses uppdelad i två delar; den ena delen borde beskattas som pensionsförsäkring, den andra som kapitalförsäkring.

Länsstyrelserna i Stockholms och Östergötlands län, mellankommunaln prövningsnämnden, Svenska försäkringsbolags riksförbund samt Ränte- och kapitalförsäkringsanstalternas förtroenderåd ha uttalat, att ett genomfö­

rande av kommitténs förslag, att ålderspension vid pensionsförsäkring ej skulle få börja utgå vid en pensionsålder, som med hänsyn till den försäkrades yrke och förhållanden i övrigt kunde anses oskäligt låg, komme att medföra olägenheter vid den praktiska tillämpningen. För att undanröja dessa olägenheter borde en bestämd undre gräns fastställas för den ålder, vid vilken pension skulle börja utgå. Riksförbundet har ytterligare anfört, att ifrågavarande åldersgräns borde sättas tämligen låg med hänsyn.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93. 163

tagen till den lägsta pensionsålder, som förekonune i allmän och enskild tjänst. Möjlighet borde föreligga att tillämpa annan åldersgräns, då särskilda förhållanden därtill föranledde.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har ansett, att pension vid pensionsförsäkring bör kunna utgå med avtagande belopp. Länsstyrelsen har härom yttrat:

Ofta nog skulle möjligheten att kunna variera pensionsbeloppen vara till ovärderlig hjälp såsom t. ex. då försäkringstagaren-mannen avlider redan vid relativt unga år efterlämnande hustru och en kanske talrik barnskara. Det kan väl icke gärna råda någon tvekan om att i ett dylikt fall den efterlevande hustrun skulle varit synnerligen betjänt av att pensionen i början utginge med högre belopp för att senare då omkostnaderna och pretentionerna minskats reduceras på lämpligt sätt.

I några yttranden har förordats, att temporära pensioner skola anses hänförliga till pensionsförsäkring. Sålunda ha Försäkringsanstalterna Folket-Samarbete anfört, att en brist i gällande lag vore att temporär ålders- och änkepension ej godkändes som enskild pensionsförsäkring men väl som tjänstepension. I stället för att utvidga området av den enskilda pensioneringen med temporära pensioner föresloge kommittén, att änkepension även då fråga vore om tjänstepension skulle vara livsvarig (den finge dock upphöra vid omgifte). En någorlunda stor temporär änkepension under barnens minderårighetstid och lämplig övergångstid för yrkesutbildning vore emellertid socialt sett att föredraga framför en otillräcklig livsvarig pension. Förbudet mot temporära pensioner bleve så mycket mindre lämpligt som behovsprövningen av bostadstilläggen i folkpensionen gjorde små pensioner i det närmaste värdelösa efter 67 års ålder. Härtill komme, att de särskilda barnbidragen reducerades med viss del av efterlevande makes inkomst. Särskilt för tjänstepensionsförsäkringens utbredning bland arbetare torde det vara mycket angeläget, att smidig anpassning till socialförsäkringens förmåner möjliggjordes. En nödvändig förutsättning härför vore att temporära pensioner tillätes. Det kunde nämnas, att Arbetarepensionskassan vid en planerad intensifiering av sin verksamhet haft för avsikt att helt koncentrera sig på temporära pensioner.

Svenska försäkringsbolags riksförbund har ansett, att till pensionsförsäk­

ring bör hänföras jämväl temporär änkepension i kombination med livsvarig egenpension. Riksförbundet har härom anfört:

Skattekommittén har själv i anknytning till ett av kommittén återgivet uttalande av tjänstepensionsutredningen i sak anslutit sig till tanken på inrymmandet under pensionsförsäkringsbegreppet av temporära änkepensioner. Att kommittén det oaktat icke föreslagit detta har motiverats med att nu gällande bestämmelse, att änkepension skall utgå till dess änkan dör eller gifter om sig, om den borttages, måste ersättas med någon begränsning av annat slag, och att man icke nu, utan att föregripa utvecklingen, kan i lagen införa en sådan begränsning. Då ålderspensionsförsäkring med garanti, om den försäkrade är gift, innebär utfästelse om temporär änkepension, för det fall att den försäkrade avlider före garantitidens utgång, leder

164 Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

riksförbundets förslag, att sådan försäkring skall hänföras till pensionsförsäkring, till den enkla begränsningsregeln, att den temporära änkepensionen skall vara kombinerad med livsvarig egenpension för att anses som pensionsförsäkring.

Svenska personal-pensionskassan och Sveriges kommunalanställdas pen­

sionskassa ha uttalat, att även temporära pensioner borde hänföras till pensionsförsäkring.

I fråga om förslaget, att en försäkring skall anses som pensionsförsäkring om rätten till pension på grund av försäkringen och annan pensionsrätt tillsammans äro av det slag, att villkoren för en pensionsförsäkring

ä r o uppfyllda, ha Svenska personal-pensionskassan och Sveriges kommunalanställdas pensionskassa anfört:

Denna regel torde åtminstone i kommitténs utformning icke vara helt lycklig. I vissa fall är den icke tillräckligt preciserad. Sålunda synes det ej klart, huruvida man kan utföra en anpassning till de behovsprövade delarna av folkpensionen. Att möjlighet härtill erbjudes, synes dock önskvärt. Vidare lämnar kommitténs kombinationsregel fältet fritt för missbruk, främst därigenom att avgörandet, huruvida en -vass kombination skall anses såsom pensionsförsäkring eller ej, skall ske med utgångspunkt från förhållandena vid försäkringens tecknande. Sålunda kan en person, som önskar kringgå de för kapitalförsäkring gällande skattebestämmelserna, förfara på så sätt, att han först tecknar en uppskjuten livränta på ett årsbelopp, som är lika med det tilltänkta beloppet för kapitalförsäkringen. Därpå tecknas kapitalförsäkringen i ett annat bolag. Kapitalförsäkringen klassificeras nu som pensionsförsäkring. Därefter upphör försäkringstagaren med premiebetalningen för livräntan, medan han fortsätter med kapitalförsäkringen, vilken fortfarande beskattas som pensionsförsäkring. Den sistnämnda olägenheten skulle kunna avhjälpas, om varje åtgärd, som vidtoges i samband med en kombination av ifrågavarande slag, bedömdes enligt bestämmelserna om ändring av pensionsförsäkring, lämnade i anvisningspunkt 10 till 32 §.

Inventerar man nu kombinationsmöjligheterna, skall man finna vissa anmärkningsvärda förhållanden. Sålunda skulle varje medborgare kunna teckna en kapitalförsäkring å 800 kronor, vilken genom kombination med folkpensionen erhölle karaktär av pensionsförsäkring. Med samma effekt skulle man i ett stort antal fall även kunna teckna kapitalförsäkringar i livförsäkringsbolag och »kombinera» dessa med pensionsförsäkringar t. ex. i SPP. Dylika konsekvenser, med vilka kommittén näppeligen torde hava räknat, leda in på tanken, att tillåtelsen att kombinera försäkringar, tagna i olika anstalter, begränsas till att endast omfatta livräntor samt att ‘kapitalförsäkring må kombineras endast med livränta i samma anstalt. En dylik begränsning förordas därför.

Slutligen må i detta sammanhang anmärkas, att man torde få utgå ifrån, att kommittén avsett låta försäkringstagaren välja, huruvida han vid tecknande av försäkring önskar åberopa annan pensionsrätt eller ej, och det förutsättes, att bindande registrering härav får ske genom försäkringsgivarens försorg.

Försäkringsanstalterna Folket-Samarbete ha yttrat, att den nu berörda

sammanläggningsregeln i vissa avseenden vore oklar. Huruvida »annan pen-

Kungl. Maj:ts proposition nr 93. 165

sionsrätt» förelåge kunde bliva föremål för talrika besvärliga tvister och korame uppenbarligen att i hög grad komplicera administrationen och skattemyndigheternas kontroll.

Överståthållarämbetet har ansett, att kretsen av de personer, till vilka efterlevandepension vid pensionsförsäkring skall kunna utgå, bör utvidgas till att omfatta även försäkringstagares adoptivbarns och styvbarns barn.

Svenska personal-pensionskassan och Sveriges kommunalanställdas pen­

sionskassa ha förordat, att då barn efter försörj arens bortgång ofta även efter 21 års ålder äro i behov av medel för sin utbildning m. in. möjlighet beredes att tillämpa en högre åldersgräns än 21 år beträffande efterlevandepension till barn (då invaliditet icke föreligger).

På liknande sätt ha kammarrätten och Försäkringsanstalterna Folket-Samar-

bete uttalat sig.

Beträffande den föreslagna inskränkningen i begreppet pensionsförsäkring, såvitt angår tjänstepensionering-

e n, ha Svenska personal-pensionskassan och Sveriges kommunalanställdas

pensionskassa anfört, att kommittén givit begreppet pensionsförsäkring en så snäv omfattning, att vissa inom tjänstepensioneringen legitima former uteslutits. Pensionskassorna ville framhålla, att all tjänstepensionsförsäkring, som meddelades av anstalt med koncession för utövande av sådan verksamhet enligt kollektiva grunder, utan risk för missbruk torde kunna hänföras till pensionsförsäkring. En sådan anstalt stode ju under tillsyn av en på området särskild sakkunnig myndighet, varför en tillräcklig garanti mot missbruk torde erhållas genom att tillsynsmyndigheten i samband med prövningen av koncessionsansökan tillsåge, att lämpliga föreskrifter för verksamhetens bedrivande fastställdes. Till pensionsförsäkring torde härvid under motsvarande förutsättningar kunna föras även s. k. individuella påbyggnader av tjänstepensionsförsäkring, vilka förekomme i mindre omfattning.

Det syntes böra stadgas, att med koncessionerad anstalt likställdes anstalt, som visserligen ej hade koncession enligt lagen om försäkringsrörelse men som av Konungen prövades i berörda hänseende vara jämställd med koncessionerad anstalt. Härvid torde närmast vissa pensionskassor, som vore understödsföreningar, komma i fråga.

Pensionskassorna ha ansett, att såsom villkor för att en försäkring skall betraktas som tjänstepensionsförsäkring bör gälla, att den anställde icke förlorar sin rätt till densamma. Pensionskassorna ha härom anfört:

Skattekommittcn berör för sin del icke frågan om pensionsrättens oantastbarhet i sin motivering till förslaget. Den föreslagna lagtexten synes också oklar på denna punkt. Enligt anvisningarna till 46 § skall sålunda ålderspension utgå till den försäkrade, för att den skall hänföras till pen­

166 Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

sionsförsäkring. Om en arbetsgivare tecknar försäkring för ålderspension på en anställds liv och önskar, att försäkringen skall betraktas som pensionsförsäkring, får pensionen icke utbetalas till arbetsgivaren utan skall utgivas direkt till den anställde. Om avgiftsbetalningen avbrytes, t. ex. på grund av den anställdes avgång ur tjänst, och försäkringen nedsättes till fribrev, borde detta icke kunna föranleda, att beloppet utgives till någon annan än denne anställde. Det förefaller oklart, huruvida det enligt förslaget förutsättes, att pensionsförsäkringen kan ändras på sådant sätt, att den anställde förlorar sin rätt till densamma.

Enär principen om pensionsrättens oantastbarhet har vunnit en allmän anslutning i Sverige, synes det vara naturligt att låta den ingå bland de villkor, som böra ställas på tjänstepensionsförsäkring. Ur samhällets synpunkt är den oantastbara pensionsrätten en given fördel, emedan önskvärda ombyten av anställning icke hindras genom oöverkomliga pensioneringskostnader för de nya arbetsgivarna. När pensionsförsäkring införes vid ett företag, torde för av arbetsgivaren bekostad del av pensionsförsäkringen den intjänta pensionen icke behöva beräknas till högre belopp än som skulle hava erhållits vid fortlöpande avgiftsbetalning från tidpunkten för utfästelsens avgivande. Om försäkring tecknas under form av enskild pensionsförsäkring men de facto måste anses som tjänstepensionsförsäkring, bör även i sådant fall principen om pensionsrättens oantastbarhet tillämpas.

Försäkringsanstalterna Folket-Samarbete ha yttrat:

Folksam vill emellertid ifrågasätta om icke den i gällande lag rådande större friheten vid anordnande av tjänstepensionering än beträffande individuell pensionsförsäkring bör bibehållas. Om bestämmelserna utformas så att vissa former av tjänstepensionering beskattas hos arbetsgivaren och den anställde under den aktiva tiden, innebär detta nämligen i de flesta fall en mycket större skärpning av beskattningen på tjänstepensioneringen än i fråga om enskild pensionering. Tjänstepensionering, som beskattas före pensionsåldern, blir nämligen i avseende på arbetsgivarens kostnader beskattad enligt de skattesatser, som gälla för rörelse. Är arbetsgivaren juridisk person, blir sålunda dylik tjänstepensionering beskattad enligt de speciellt höga skattesatser, som gälla för juridiska personer. Det sagda gäller visserligen endast arbetsgivarens kostnader, men den ekonomiska effekten av skatteskärpning av detta slag torde ytterst komma att drabba de anställda, då en arbetsgivare genom skatteskärpning blir mindre benägen att göra pensionsutfästelser till personalen.

Svenska försäkringsbolags riksförbund har uttalat, att kommitténs förslag

innebure, att de av kommittén uppställda kraven för att en försäkring skulle anses som pensionsförsäkring skulle gälla även försäkring avseende pensionering på grund av tjänst samt att avdrag från bruttointäkten av rörelse icke finge göras för premier för annan livförsäkring än pensionsförsäkring. Parentetiskt borde anmärkas, att någon dylik begränsning med avseende å avdragsrätt för premier för försäkring av anställda icke föreslagits beträffande inkomst av jordbruksfastighet och inkomst av annan fastighet.

Det betydelsefulla avsteg från nu gällande regler om rätt för rörelseidkare att vid beskattningen verkställa avdrag för personalkostnader, som kommittén sålunda föresloge, hade icke närmare motiverats. Enligt riksförbundets mening kunde ej heller några bärande skäl åberopas till stöd för

Kungl. Maj.ts proposition nr 93. 167

den föreslagna ändringen. Det förefölle exempelvis orimligt, att en företagare, som pensionerade en anställd genom att för honom teckna en genast börjande livränta, vilken ju enligt kommitténs förslag ej vore att hänföra till pensionsförsäkring, icke skulle äga att från rörelseinkomsten såsom driftskostnad avdraga den erlagda engångspremien.

Anledning syntes saknas att ändra de hittillsvarande beskattningsreglerna i vad gällde pensionering på grund av tjänst.

Departementschefen.

Såsom kommittén framhållit, intager enligt gällande skattebestämmelser pensionsförsäkringen en gynnad ställning i jämförelse med kapitalförsäkringen. Denna gynnade ställning framträder dels därutinnan att den skattskyldige genom att taga en pensionsförsäkring kan uppnå en jämnare fördelning av sin beskattningsbara inkomst, vilket medför en skattelindring på grund av den statliga inkomstskattens progressivitet, dels därutinnan att vid pensionsförsäkring, trots det att beskattningen av viss inkomst uppskjutes, uppskovsränta icke erlägges. Även kapitalförsäkringen är emellertid i skattehänseende förmånligt behandlad, enär ränteskatt uttages endast hos försäkringsbolaget och därvid beräknas efter en skattesats, som ofta är lägre än den som skulle ha tillämpats, om skatten uttagits hos försäkringstagaren. Pensionsförsäkringarnas förmånsställning är därför enligt gällande regler icke särskilt starkt framträdande. Kommittén har föreslagit, att individuell ränte- och förmögenhetsskatt skall utgå för kapitalförsäkringar. Därest detta förslag bifallits, skulle pensionsförsäkringens förmånsställning ha blivit mera framträdande än för närvarande.

I likhet med kommittén anser jag, att någon berättigad invändning icke kan resas mot den skattelindring, som vid pensionsförsäkring ernås genom inkomstens jämnare fördelning över en längre tidsperiod, därest sådan försäkring tages i pensioneringssyfte. Ej heller torde något vara att erinra mot att uppskovsränta icke utgår vid pensionsförsäkring, enär dylik ränta i regel icke uttages vid uppskov med beskattningen. Jag delar emellertid i princip kommitténs uppfattning, att det allmänna icke har anledning att medgiva nämnda förmåner i vidare utsträckning än som motiveras av försäkringstagarens behov av egen- och efterlevandepensionering. Detta innebär med andra ord, att det allmänna bör noga överväga vilka försäkringsformer som bör givas en på sådant sätt gynnad ställning.

En i detta sammanhang ofta anförd synpunkt är den, att beskattningen bör på lämpligt sätt anpassas efter de försäkringsformer, som arbeta sig fram, och ej tvärtom. Häremot torde från rent principiell ståndpunkt icke vara något att erinra. Emellertid kommer i praktiken skattelagstiftningen genom att giva en gynnad ställning åt en viss försäkringsform att medverka till att denna vinner en större utbredning. Sålunda torde den individuella pensionsförsäkringens starka utveckling sedan år 1932 i hög grad ha framdrivits av den ändring i skattelagstiftningen, som detta år genomfördes och varigenom området för pensionsförsäkringen utvidgades. Då de

168 Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

olika försäkringsformernas utbredning sålunda påverkas av beskattningens utformning, följer härav icke blott att statsmakterna böra ägna uppmärksamhet åt frågan, vilka försäkringsformer som böra gynnas genom skattelagstiftningen, utan även att statsmakterna få anses i viss mån ansvariga för den utveckling av försäkringsformerna, som ägt rum under inverkan av skattelagstiftningen. Av denna anledning anser jag, att statsmakterna icke böra placera försäkringsformer, till vilkas utbredning de genom skattelagstiftningen medverkat, i en sämre ställning än de tidigare haft, såvida icke vägande skäl föreligga härför.

Då jag icke ansett mig böra förorda kommitténs förslag att individuell ränte- och förmögenhetsskatt skall utgå för kapitalförsäkring, erhåller icke pensionsförsäkringen en mera gynnad ställning i förhållande till kapitalförsäkringen än den för närvarande har. På grund härav finner jag det icke vara erforderligt att vidtaga en så stark begränsning av pensionsförsäkringsbegreppet, som kommittén föreslagit. Då emellertid pensionsförsäkringens förmånsställning i viss utsträckning missbrukats såtillvida, att pensionsförsäkring tecknats under sådana omständigheter att man måste förutsätta annat syfte därmed än att tillgodose behovet av pensionering, finner jag likväl viss inskränkning av pensionsförsäkringsbegreppet böra ske.

Det missbruk av pensionsförsäkringen, som stundom förekommit, torde framför allt ha bestått i att pensionsförsäkring med utbetalning under visst garanterat antal år anlitats för i huvudsak annat ändamål än pensionering. Försäkringsanstalterna ha emellertid förklarat sig icke kunna driva individuell pensionsförsäkring med efterlevandeskydd i erforderlig utsträckning om icke den nyssnämnda försäkringsformen bibehålies. Då denna invändning synes äga fog för sig, anser jag försäkringsformen alltjämt böra i princip godkännas som pensionsförsäkring, varvid det garanterade antalet utbetalningar liksom hittills bör begränsas till tjugu. Fråga uppkommer då, vilka inskränkningar som kunna göras i den berörda försäkringsformen för att undanröja förekommande missbruk utan att samtidigt ett lojalt utnyttjande av försäkringsformen förhindras. Av skäl som i ett senare sammanhang anföras torde någon begränsning av pensions- eller premiebeloppen icke böra ske. I de fall, då pensionsförsäkring med utbetalning under visst garanterat antal år tages i huvudsakligt syfte att göra en ur skattesynpunkt förmånlig kapitalplacering, torde formerna med kort premiebetalningstid och lång garanterad utbetalningstid vara särskilt lockande. Då ett verkligt pensioneringssyfte föreligger, är det däremot naturligt, att vederbörande under en relativt lång period avstår belopp av sin inkomst för detta ändamål.

Beträffande försäkring, enligt vilken pension skall utgå under visst garanterat antal år, föreslår jag därför att försäkring med längsta medgivna garantitid hänföres till pensionsförsäkring endast under förutsättning att premier skola erläggas under minst femton år. Då denna bestämmelse skulle kunna kringgås genom en ojämn fördelning av premiebetalningen, bör därjämte stadgas, att icke vid någon tidpunkt före femton år efter tecknandet

Kungl. Maj:ts proposition nr 93. 169

det sammanlagt erlagda premiebeloppet får överstiga vad som skulle ha inbetalats, om premiebetalningen lika fördelats på de femton första åren från tecknandet. För att undvika alltför stor ojämnhet i behandlingen av försäkringar med femton års premiebetalning och försäkringar med något kortare premiebetalning bör även vid sistnämnda försäkringar utbetalning under visst garanterat antal år tillåtas. Jag föreslår därför, att vid pensionsförsäkring, enligt vilken pensionen garanterats utgå under ett mindre antal år än tjugu, premiebetalningstiden må med högst fem år understiga den tid, under vilken pensionen garanterats skola utgå. Beträffande premiernas fördelning under premiebetalningstiden bör gälla en regel motsvarande den, vilken jag föreslagit för det fall att premierna skola inbetalas under femton år.

Om en försäkring ändras viss tid efter tecknandet, bör vid tillämpning av de föreslagna bestämmelserna efter ändringen av försäkringen så anses som om försäkringen från början avtalats att gälla intill tidpunkten för ändringen enligt de ursprungliga villkoren och därefter enligt de ändrade. I annat fall skulle bestämmelserna kunna kringgås exempelvis genom att försäkringen förvandlades till fribrev. Om sålunda avtalats, att garantitiden skall utgöra tjugu år och premiebetalningstiden femton år, samt försäkringen åtta år efter tecknandet förvandlas till fribrev, bör den garanterade utbetalningstiden samtidigt reduceras till tretton år för att försäkringen skall bibehålla sin karaktär av pensionsförsäkring.

Ändras försäkringsavtal så, att pensionsförsäkring helt eller delvis övergår till kapitalförsäkring, skola enligt gällande bestämmelser mot kapitalförsäkringen svarande premiereserv och övriga tillgodohavanden vid tidpunkten för ändringen anses såsom på grund av försäkringen utbetalt belopp och alltså utgöra skattepliktig intäkt. Denna bestämmelse är för närvarande icke tillämplig på det fall, då en pensionsförsäkring förvandlas till fribrev. En förutsättning för att försäkringspremien skall få avdragas är visserligen för närvarande att premiebetalningen skall vara fördelad över en tid av mer än fem år, men en kortare premiebetalningstid hindrar icke, att en försäkring kan hänföras till pensionsförsäkring. För att icke den av mig förordade bestämmelsen om viss minsta premiebetalningstid vid pensionsförsäkring med utbetalning under visst garanterat antal år skall kunna kringgås genom att en pensionsförsäkring förvandlas till fribrev, bör den nyss omnämnda påföljden vid ändring av försäkringsavtal inträda även vid sådan förändring av pensionsförsäkring med utbetalning under visst garanterat antal år till fribrev, vilken medför att efter ändringen den garanterade utbetalningstiden med mer än fem år överstiger premiebetalningstiden.

I övrigt förordar jag i sak endast mindre ändringar i de nuvarande bestämmelserna rörande pensionsförsäkring med utbetalning under visst garanterat antal år. Av redogörelsen för gällande rätt (s. 62 ff.) framgår vilka försäkringsformer som ingå i sådan försäkring. Då de ifrågavarande bestämmelserna i sin nuvarande lydelse äro ganska invecklade, finner jag mig böra förorda viss förenkling av desamma. De belopp, som på grund av

170 Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

sådan försäkring utgå efter pensionstagarens död, äro avsedda till försörjning av efterlevande. Det synes därför lämpligt att beteckna sådana belopp såsom efterlevandepension, vilken utgår oberoende av viss pensionstagares liv, eller, med ett kortare uttryck, försörjningsränta.

I överensstämmelse med vad som för närvarande gäller bör såsom villkor för att försörjningsränta skall hänföras till pensionsförsäkring gälla, att räntan skall vara kombinerad med livsvarig ålders- eller efterlevandepension ä minst samma årsbelopp som räntan samt att den skall utgå högst tjugu år efter den försäkradés död. Av pensionsförsäkringsformer, enligt vilka försörjningsränta är kombinerad med livsvarig ålderspension, förekommer i praktiken så gott som uteslutande den försäkringsform, vid vilken pensionsåldern enligt gällande bestämmelser fastställts till högst 70 år. Då försörjningsräntan kan utgå under högst tjugu år, följer härav, att den måste upphöra senast vid den tidpunkt, då den försäkrade skulle ha fyllt 90 år. Jag föreslår därför, att vid pensionsförsäkring försörjningsränta i kombination med livsvarig ålderspension ej skall få utgå efter sistnämnda tidpunkt. Den nuvarande bestämmelsen, att pensionsåldern skall vara högst 70 år, torde däremot utan olägenhet kunna ersättas med ett stadgande, att försörjningsräntan får utgå under högst så lång tid som motsvarar skillnaden mellan 90 år och pensionsåldern.

I fråga om pensionsförsäkring, i vilken försörjningsränta ingår, böra vidare gälla samma bestämmelser om viss lägsta pensionsålder och om begränsning av kapitalbelopp, som jag i fortsättningen föreslår skola tillämpas beträffande annan pensionsförsäkring.

Vad angår den vanliga pensionsförsäkringen, i vilken försörjningsränta icke ingår, torde någon risk för missbruk i stort sett icke föreligga. Någon inskränkning i fråga om premiebetalningstiden för att begränsa den möjlighet till utjämning av inkomsten, som nu förefinnes, bör därför icke ske. Tvärtom finner jag en utvidgning böra ske såtillvida, att skattskyldig bör äga rätt till avdrag för premier även då försäkring av förevarande slag tecknats mot engångspremie. Till denna fråga torde jag senare få återkomma i samband med att jag till behandling upptager spörsmålet om avdrag för premier och beskattning av utfallande belopp.

I ett par avseenden torde, utöver vad förut föreslagits, en inskränkning av det nuvarande pensionsförsäkringsbegreppet böra ske. För närvarande finnas icke bestämmelser om viss lägsta pensionsålder vid pensionsförsäkring. Kommittén har föreslagit att ålderspension ej skall få börja utgå vid pensionsålder, som med hänsyn till den försäkrades yrke och förhållanden i övrigt vid avtalets ingående kan anses oskäligt låg. Härvid har kommittén ansett att en pensionsålder, ej understigande 60 år för man och 55 år för kvinna, i allmänhet är rimlig, även om för vissa yrken eller på grund av särskilda förhållanden i övrigt lägre pensionsålder kan ifrågakomma. I kungörelsen den 30 december 1947 angående anordnandet av den frivilliga statliga pensionsförsäkringen föreskrives en lägsta pensionsålder av 55 år. Med hänsyn bland annat härtill finner jag, att pensionsåldern vid pensionsförsäk­

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

ring icke bör få understiga 55 år, därest icke särskilda förhållanden därtill föranleda, t. ex. den omständigheten att i visst yrke pensionsåldern är lägre eller att varaktig arbetsoförmåga föreligger. Varaktig arbetsoförmåga bör i detta sammanhang anses vara för handen, även om arbetsförmågan icke nedsatts i sådan grad att invalidpension i egentlig mening skolat utgå. Lägre pensionsålder på grund av varaktig arbetsoförmåga bör vara tillåten såväl då arbetsoförmågan föreligger vid försäkringens tecknande som då den inträder under försäkringstiden. I senare fallet bör alltså ändring av försäkringen kunna medgivas. Därest bestämmelserna avfattas i enlighet med vad jag nu föreslagit, torde några egentliga svårigheter att tillämpa dem i praktiken icke uppkomma. Förutom de belopp av kapitalkaraktär, som förekomma vid pensionsförsäkring med utbetalning under ett garanterat antal år, kan genom pensionsförsäkring utfästas vissa andra kapitalbelopp. Enligt anvisningarna till 31 § kommunalskattelagen får sålunda med livränteförsäkring kombineras kapitalförsäkring å belopp sammanlagt ej överstigande livräntas dubbla årsbelopp; härvid skall i fråga om änke- och pupillförsäkring såsom årsbelopp anses den årliga pension, som tillförsäkrats enbart änka. Kommittén har ansett en dylik kombination fortfarande böra tillåtas men bär föreslagit begränsning av kapitalbeloppens storlek så att dessa tillsammans icke må överstiga det årliga egenpensionsbeloppet, ökat med det årliga pensionsbeloppet till efterlevande make. Jag har i huvudsak intet att erinra mot förslaget. I några yttranden ha framförts önskemål om att till pensionsförsäkring måtte hänföras även vissa försäkringsformer, vilka icke för närvarande anses såsom pensionsförsäkring. I anledning härav förordar jag i fortsättningen vissa utvidgningar av pensionsförsäkringsbegreppet. Invalidpension hänföres enligt gällande bestämmelser till pensionsförsäkring, om den är livsvarig och börjar utgå vid varaktig arbetsoförmåga. Kommittén har föreslagit, att invalidpension skall hänföras till pensionsförsäkring även om den utgår endast temporärt vid övergående arbetsoförmåga. Då en dylik utvidgning av pensionsförsäkringsbegreppet icke torde medföra några olägenheter, förordar jag förslaget i denna del. För att försäkring, enligt vilken ålders- eller änkepension utgår, skall hänföras till pensionsförsäkring, erfordras enligt gällande bestämmelser, att pensionen skall vara livsvarig. I fråga om änkepension anses dock pensionen livsvarig även om den upphör vid omgifte. En följd av kravet, att pension skall vara livsvarig, har ansetts vara att ålders- eller änkepension ej heller får utgå med avtagande belopp. En pension, som till viss ålder utgår med ett högre belopp och därefter med ett lägre, kan ju uppfattas som sammansatt av en temporär och en livsvarig pension. I förtydligande syfte har kommittén föreslagit, att ålders- eller änkepension ej får utgå med belopp, som avtager med pensionstagarens stigande ålder. Kommittén har däremot icke förordat, att försäkring, enligt vilken temporär pension av berörda slag utfästes, skall hänföras till pensionsförsäkring utom i ett

172 Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

särskilt fall, nämligen då pensioner, som utgå på grund av försäkringen och av annan grund, tillsammans bilda en livsvarig pension å ett icke avtagande belopp.

Såsom i några yttranden framhållits torde ett visst behov av temporära pensioner föreligga. Ett sådant behov skulle icke helt tillgodoses genom kommitténs förslag om sammanläggning av olika pensionsförmåner. Då detta förslag dessutom, såsom i ett par yttranden anmärkts, synes komma att medföra svårigheter vid den praktiska tillämpningen, finner jag mig icke böra förorda dess genomförande. Jag föreslår i stället att försäkringar, enligt vilka temporära pensioner skola utgå, skola även utan samband med pensionsrätt av annan grund hänföras till pensionsförsäkringar. Härvid bör dock undantag göras för det fall, att fråga är om pension, som skall utgå under kortare tid än fem år, eller om försäkring, i vilken försörjningsränta ingår. En temporär pension i förening med försörjningsränta kommer nämligen den rena kapitalutbetalningen så nära att försäkringar, innehållande dylik utfästelse, icke lämpligen böra hänföras till pensionsförsäkring. Detsamma gäller beträffande andra försäkringar, enligt vilka temporära pensioner skola utgå under kortare tid än fem år, i varje fall då fråga är om pensioner å större belopp. Det torde emellertid vara önskvärt, att personer, för vilka 67 år är en för hög pensionsålder, skola ha möjlighet att komplettera folkpensionen med en pensionsförsäkring, enligt vilken temporär pension skall utgå under kortare tid än fem år. För att förhindra missbruk bör härvid den årliga pensionen icke få överstiga ett belopp, motsvarande ungefärligen vad sammanlagt högst kan utgå som folkpensionsförmåner. Med hänsyn härtill finner jag att försäkring, enligt vilken utgår temporär pension å högst 3 000 kronor årligen, bör kunna hänföras till pensionsförsäkring även om pensionen skall utgå kortare tid än fem år, dock lägst två år.

Försäkring, som innehåller utfästelse om efterlevandepension, hänföres för närvarande till pensionsförsäkring endast om efterlevandepensionen är att anse som änke- eller pupillpension. Försörjningsränta utgör emellertid i själva verket en efterlevandepension, som utgår helt oberoende av viss efterlevandes liv, dock högst under tjugu år. Försäkring, enligt vilken försörjningsränta skall utgå, hänföres alltså till pensionsförsäkring, även om den icke är att anse som änke- eller pupillpensionsförsäkring. Det synes då icke tinnas anledning att från pensionsförsäkringens område utesluta en försäkring, enligt vilken efterlevandepensionen skall upphöra vid viss angiven pensionstagares död, blott därför att den icke är att betrakta som änke- eller pupillpensionsförsäkring. Jag föreslår därför, att till pensionsförsäkring hänföres försäkring, enligt vilken efterlevandepension skall utgå, oavsett vem som är pensionstagare.

Med den sålunda föreslagna utvidgningen, vilken innebär att änke- och pupillpensionsförsäkringen ersättes med en allmän efterlevandepensionsförsäkring, finnes icke längre anledning att bibehålla begreppet pupillpension. Frågan om viss slutålder för pupillpension saknar i följd härav aktualitet.

Kungi. Maj:ts proposition nr 93. 173

Enligt departementsförslaget betecknas såsom kapitalförsäkring sådan livförsäkring, soin icke i enlighet med vad förut sagts är att hänföra till pensionsförsäkring.

Utgör försäkring en kombination av livränte- och kapitalförsäkring av den art, att försäkringen icke skall hänföras till pensionsförsäkring, skall enligt gällande bestämmelser försäkringen anses uppdelad på en kapitalförsäkring och en livränteförsäkring. En försäkring, som innehåller förutom utfästelser, vilka ingå i pensionsförsäkring, jämväl andra utfästelser, bör där försäkringstagaren så önskar kunna i dess helhet hänföras till kapitalförsäkring. Uppdelningen bör därför icke göras obligatorisk.

Det är givetvis mest tillfredsställande, om tjänstepensioneringen i beskattningshänseende följer samma regler som den individuella pensionsförsäkringen. För att nå detta resultat har kommittén föreslagit, att arbetsgivare i sin förvärvsverksamhet skall erhålla avdrag endast för premier, vilka avse försäkring, som enligt vad förut sagts bör hänföras till pensionsförsäkring; endast på grund av sådan försäkring utfallande belopp skola beskattas hos mottagaren. Däremot skall arbetsgivaren icke erhålla avdrag för premier för kapitalförsäkring, och belopp, som utfalla på grund av dylik försäkring, skola icke beskattas hos mottagaren.

För närvarande torde det understundom förekomma att en arbetsgivare, som av ekonomiska skäl icke kan ordna en verklig pensionsförsäkring åt sina anställda eller en del av dem, i stället tager en kapitalförsäkring å ett mindre belopp att utbetalas till den anställde, då han vid viss ålder lämnar tjänsten, eller till hans efterlevande, om han dör dessförinnan. Jag torde även få erinra om att vissa försäkringsbolag nyligen erhållit Kungl. Maj:ts stadfästelse å grunder för kollektiv kapitalförsäkring för dödsfall. Avsikten är, att sådan försäkring skall meddelas åt bl. a. grupper av anställda. Därvid förutsättes, att arbetsgivaren i många fall skall komma att i viss utsträckning bidraga till premierna. Premieutgifterna uti ifrågavarande fall torde vara att hänföra till sådana omkostnader, som enligt bestämmelserna i 22, 25 eller 29 § kommunalskattelagen äro avdragsgilla. Därest arbetsgivaren skulle vägras avdrag för premier i dylika fall, torde detta kunna förutsättas leda till att han icke kommer att medverka till att ordna försäkringsfrågan för sina anställda. En dylik utveckling är givetvis icke önskvärd.

Arbetsgivaren bör därför erhålla avdrag för de premier han erlagt för sina anställda även i de fall, då fråga är om kapitalförsäkring. Härvid bör den anställde vara skattskyldig för de av arbetsgivaren erlagda premierna; i den löneuppgift, som arbetsgivaren avlämnar till ledning för arbetstagarens taxering, bör således premiebeloppet upptagas såsom inkomst. Då premierna avse kapitalförsäkring, bör den anställde icke få åtnjuta avdrag för desamma i vidare mån än de rymmas inom det enligt 4(5 § 2 mom. 3) kommunalskattelagen medgivna avdraget. Detsamma bör gälla i fråga om de premier, som erlagts av arbetstagaren själv. I följd härav böra de utfallande kapitalbeloppen vara skattefria hos mottagaren.

Därest beskattningen ordnas på sätt nyss sagts, kommer kapitalförsäkring

174 Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

alltid att i skattehänseende behandlas lika, vare sig den tages med eller utan samband med tjänst. För den försäkrade torde denna lösning även vara mest tillfredsställande, framför allt därför att han eller hans dödsbo slipper att beskattas för det utfallande kapitalbeloppet; då detta i många fall är betydande i förhållande till årsinkomsten vid det tillfälle, då beloppet utgår, skulle en beskattning därav som inkomst till följd av skatteprogressionen medföra olägenheter.

Mot den föreslagna lösningen kunde måhända invändas, att om arbetsgivaren erlägger premie kollektivt för en grupp anställda det i vissa fall kunde vara svårt att avgöra hur stor del av den erlagda premien som belöper på varje arbetstagare. Någon egentlig svårighet härvidlag synes emellertid knappast föreligga; även om stundom fördelningen måste ske efter approximativa grunder, torde med hänsyn till de låga premierna någon olägenhet härav icke uppkomma för arbetstagarna. Vidare skulle den invändningen kunna göras, att om arbetstagaren skulle beskattas för de premier, som arbetsgivaren erlade för honom, menliga verkningar kunde uppstå för arbetstagaren i det fall att arbetsgivaren inbetalade en större engångspremie eller eljest en premie uppgående till högre belopp. Häremot bör emellertid framhållas, att man torde kunna förutsätta, att arbetsgivaren icke ordnar försäkring mot engångspremie i de fall, då detta skulle medföra olägenheter för arbetstagaren. För övrigt bär arbetsgivaren möjlighet att vid försäkring med flera års premieinbetalning under visst år inbetala större premie än som belöper på detta år, utan att därav behöva föranledas olägenheter ur beskattningssynpunkt för arbetstagaren. Arbetsgivaren kan nämligen överenskomma med försäkringsanstalten om att det inbetalda beloppet skall under kommande år successivt användas till att täcka därunder förfallande premier. Därest han förbinder sig att icke återfordra beloppet, torde han vara berättigad att vid taxering erhålla avdrag därför. Arbetstagaren kommer då att beskattas för premierna, såsom om de erlagts i normal ordning.

Då pensionsförsäkring tagits i samband med tjänst, böra arbetsgivare och arbetstagare erhålla avdrag för erlagda premier. Om arbetsgivaren erlägger premier för arbetstagarens räkning, är arbetstagaren rätteligen skattskyldig för beloppet därav men äger samtidigt erhålla avdrag för samma belopp. I likhet med vad som för närvarande sker kan man därför bortse från detta mellanled i beskattningen, varav följer att arbetstagaren icke behöver upptaga de av arbetsgivaren erlagda premierna som inkomst men icke heller äger åtnjuta avdrag därför. Arbetsgivaren behöver därför icke lämna uppgift å premiebeloppet till taxeringsmyndighet.

Svenska personal-pensionskassan och Sveriges kommunalanställdas pensionskassa ha ansett, att endast tjänstepensionsförsäkring, enligt vilken den anställdes pensionsrätt vore oantastbar, borde i beskattningshänseende hänföras till pensionsförsäkring. Såsom pensionskassorna framhållit har principen om pensionsrättens oantastbarhet redan vunnit allmän anslutning här i riket såvitt angår den enskilda tjänstepensioneringen. Däremot är pensionsrätten för statstjänstemän icke oantastbar, och detsamma torde vara förhål­

Kungl. Maj:ts proposition nr 93. 175

landet beträffande vissa kommuners tjänstemän. Då frågan om oantastbarhet beträffande den statliga och kommunala pensionsrätten icke kan upptagas i detta sammanhang, anser jag mig icke nu kunna gå in på den av pensionskassorna väckta frågan.

c) Rätt. till avdrag för försäkringspremier samt beskattning av

utfallande försäkringsbelopp.

1. Kapitalförsäkring. Kommittén.

Kommittén har icke föreslagit ändring i hittills gällande huvudregel beträffande kapitalförsäkring, nämligen att avdrag icke medgives för försäkringspremien men att utbetalt försäkringsbelopp icke beskattas. I fråga om livränteförsäkringar, som icke äro pensionsförsäkringar, har kommittén föreslagit att, liksom fallet är vid kapitalförsäkringar, avdrag icke medgives för försäkringspremier och att utfallande belopp skola helt undantagas från beskattning. Detta sammanhänger med att enligt kommitténs förslag dels hos försäkringsanstalten skall beskattas avkastningen även av sådana tillgångar, som belöpa å dylika livränteförsäkringar, dels hos försäkringstagaren skall uttagas skatt för räntan å premiereserven och förmögenhetsskatt för premiereserven enligt samma grunder som för kapitalförsäkringar. Då den nuvarande beskattningen av ett reducerat livräntebelopp just avser att träffa räntan på försäkringens premiereserv, har kommittén föreslagit att denna beskattningsform skall försvinna.

Vad angår den nu medgivna rätten att vid taxering avdraga premier intill ett belopp av 200 kronor har kommittén uttalat, att med hänsyn till utformningen av kommitténs förslag rörande beskattning av kapitalförsäkring anledning kunde synas föreligga att avskaffa rätten till sådant avdrag. Emellertid föresloge kommittén, att rätten till avdrag av ifrågavarande slag bibehölles. Enligt kommitténs förslag skulle för livförsäkringsanstalterna statlig inkomstskatt uttagas efter samma skala som gällde för fysiska personer i det lägsta inkomstskikt, där beskattning förekomme. De försäkringstagare, vilka tillhörde detta skikt, erhölle då icke någon förmån genom den föreslagna utformningen av räntebeskattningen. Kommittén hade ansett lämpligt, att visst avdrag för premier medgåves, för att icke de nuvarande skatteförmånerna för försäkringstagare, tillhörande det ifrågavarande och närmast högre liggande skikt, skulle minskas.

Med hänsyn till att kommitténs förslag till utformning av räntebeskattningen medförde en viss, ehuru obetydlig minskning av förmånerna i beskattningshänseende även för försäkringstagare, som tillhörde de lägsta inkomstskikten, förcsloge kommittén, att gränsen för avdraget höjdes till 300 kronor. För en höjning talade även penningvärdets fall. En höjning av avdraget utöver 300 kronor ansåge sig kommittén icke kunna förorda. Enligt gällande lag finge avdraget för sjuk-, olycksfalls- och arbetslöshetsförsäkring samt för livförsäkring, som ej vore pensionsförsäkring, sammanlagt ej överstiga 200 kronor, vilken gräns alltså enligt kommitténs förslag skulle

176 Kungi. Maj:ts proposition nr 93.

höjas till 300 kronor. Enligt kommitténs senare återgivna förslag skulle premier för sjuk- och arbetslöshetsförsäkring samt visst slag av olyckslallsförsäkring få avdragas utan begränsning. Härigenom ökades ytterligare utrymmet för avdrag i fråga om livförsäkringspremier.

Yttranden.

I åtskilliga yttranden har, i syfte att främja försäkringssparande!, förordats en större höjning av det nuvarande 200-kronorsavdraget än kommit­

tén föreslagit. Sålunda ha Landsorganisationen och De fria sjukkassornas

förbund föreslagit, att avdraget höjes till 400 kronor. Länsstyrelsen i Östergötlands län har ansett att avdraget bör bestämmas till 400 kronor jämte 200 kronor för varje barn under viss ålder. Svenska försäkringsbolags riksförbund har uttalat, att riktigast vore om avdragsrätten graderades med hänsyn tagen till familjens storlek. Riksförbundet ville dock ej sträcka sig längre än att förorda, att gränsbeloppet för gifta personer tillsammans bestämdes till dubbla det av kommittén föreslagna beloppet eller till 600 kro­

nor. Även Försåkringsanstalterna Folket-Samarbete ha ansett, att avdraget

för äkta makar bör bestämmas till 600 kronor. Försåkringsanstalterna ha vidare framhållit, att kommittén icke föreslagit någon ändring i den nu gällande inskränkningen i avdragsrätten, att avdrag endast finge ske med belopp, varmed premierna överstege vad som uppburits i vinst och premieåterbäring. Enligt kommitténs förslag beskattades emellertid i princip icke blott tilldelad återbäring utan även annat hos anstalten uppsamlat överskott. Med hänsyn härtill borde nämnda inskränkning i avdragsrätten borttagas.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund har föreslagit, att det nuva­

rande 200-kronorsavdraget borttages. Riksförbundet har härvid uttalat, att en dylik lösning avgjort syntes mera logisk och att sociala skäl för bibehållande av avdraget numera näppeligen torde kunna anföras. Det vore utomordentligt vanligt, att maximibeloppet utnyttjades. Detta innebure, att alla skattskyldiga finge åtnjuta samma avdrag. Den större inkomsttagaren vunne då en större skattelättnad för sina försäkringar än den mindre, vilket knappast kunde anses motiverat.

Departementschefen.

Liksom kommittén finner jag att beträffande kapitalförsäkring — i den betydelse begreppet har enligt departementsförslaget — premien icke bör få avdragas och utfallande belopp icke bör beskattas.

Såsom jag tidigare framhållit, bör vid en blivande allmän revision av skattelagstiftningen övervägas, i vad mån ytterligare förenklingar kunna genomföras i fråga om beskattningen av livförsäkringsanstalter och livförsäkringstagare. Vid en dylik revision torde böra prövas bl. a. frågan om avskaffande av det nuvarande 200-kronorsavdraget. Vid sådant förhållande anser jag mig icke nu böra föreslå en höjning av nämnda avdrag.

I anledning av Försåkringsanstalterna Folket-Samarbetes anmärkning, att

Kunrjl. Maj.ts proposition nr 93. 177

kommittén icke föreslagit ändring i nu gällande stadgande, att avdrag för försäkringspremier får ske med endast det belopp, varmed premien överskjuter vad som uppburits i vinstutdelning eller premieåterbäring, bör framhållas, att sålunda uppburet belopp till en del kan utgöras av medel, som icke beskattats hos försäkringsanstalten. Då återbäringsbeloppen i regel äro relativt obetydliga, anser jag mig dock böra i förenklande syfte förorda, att det ifrågavarande stadgandet upphäves.

2. Pensionsförsäkring.

Kommittén.

Beträffande all pensionsförsäkring har föreslagits att —- liksom för närvarande är fallet i fråga om försäkringar, som hänföras till pensionsförsäkringar —■ avdrag skall medgivas för premien, medan utbetalt pensionsbelopp i sin helhet skall beskattas såsom intäkt av tjänst.

Kommittén har övervägt, huruvida rätten till avdrag för pensionsförsäkringspremier liksom nu bör vara obegränsad eller om den avdragsgilla premien bör maximeras. Kommittén har härom anfört:

Skäl för en maximering kunna anföras. Såsom ovan framhållits medför rätten till avdrag för premien och beskattningen av utfallande pensionsbelopp i regel en minskning i skattebördan, enär den skattskyldige ofta befinner sig vid en lägre punkt i den progressiva skatteskalan, då pensionen utbetalas än då premierna inbetalas, en minskning som dock är principiellt riktig i den mån den kan anses motsvara en utjämning över den skattskyldiges återstående livstid av den under hans aktiva tid intjänade arbetsinkomsten. Om däremot pensionspremien icke erlägges av den skattskyldiges arbetsinkomst utan av annan inkomst eller av förmögenhet, finnas icke samma skäl att anse minskningen i skattebördan såsom principiellt riktig. Det kunde därför vara befogat att begränsa den avdragsgilla pensionsförsäkringspremien till viss del av den skattskyldiges inkomst av eget arbete.

Emellertid har kommittén funnit en sådan begränsning av avdragsrätten för pensionsförsäkringspremier stöta på oöverstigliga praktiska svårigheter. Det är först och främst i många fall, exempelvis i fråga om jordbruksfastighet eller rörelse, omöjligt att avgöra i vad mån inkomst är att anse som inkomst av eget arbete. Vidare skulle växlingar i den skattskyldiges inkomster kunna få till följd, att premien för en pensionsförsäkring ett år finge avdragas helt men ett annat år blott till viss del. I så fall borde endast viss del av den utfallande pensionen beskattas, vilket skulle medföra betydande komplikationer vid taxeringsarbetet. För att undvika komplikationer av denna art skulle det bliva nödvändigt att redan vid försäkringens tecknande avgöra, huruvida försäkringen med hänsyn till den försäkrades inkomst av eget arbete skulle under hela den återstående premiebetalningstiden berättiga till avdrag för premien, oavsett senare inträdande förändringar i inkomsten. Vid ett sådant avgörande skulle det alltså bliva nödvändigt att bedöma försäkringstagarens sannolika framtida inkomster av eget arbete. Ett dylikt bedömande måste emellertid inrymma ett alltför starkt moment av godtycke för att böra ligga till grund för skatterättsliga avgöranden.

Kommittén har med hänsyn till de ovan antydda svårigheterna ansett sig icke böra föreslå eu begränsning av avdragsrätten för pensionsförsäkrings-

1*2 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 93.

178 Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

premier i förhållande till den skattskyldiges inkomst av eget arbete. Ej heller har kommittén funnit anledning att föreslå en maximering av den avdragsgilla premien till ett för alla skattskyldiga lika belopp. En maximering av den sist nämnda arten skulle nämligen ävenledes förorsaka betydande komplikationer, exempelvis då en person har flera pensionsförsäkringar, vilka tecknats vid olika tidpunkter och för vilka premiebetalningen upphör vid olika tidpunkter. I sådant fall skulle maximering kunna medföra, att premien för en pensionsförsäkring blev avdragsgill vissa år men icke andra, vilket skulle få samma konsekvenser för beskattningen av utfallande belopp, som ovan nämnts.

Att kommittén ansett sig kunna avstå från att föreslå en maximering av den avdragsgilla pensionsförsäkringspremien sammanhänger med den föreslagna inskränkningen i definitionen av begreppet pensionsförsäkring. Enligt kommitténs mening är risken, att pensionsförsäkringar efter denna inskränkning skola i någon större omfattning utnyttjas i syfte att undgå skatt, väsentligen minskad.

Kommittén har föreslagit, att den nuvarande bestämmelsen, enligt vilken dylik avdragsrätt icke föreligger i fråga om s. k. engångs premie, borttages. Avdrag bör alltså enligt kommitténs förslag medgivas för alla för pensionsförsäkring erlagda premier oberoende av den tid, under vilken premieinbetalningen fullgöres, i följd varav utfallande försäkringsbelopp skola i sin helhet beskattas. Kommittén har vidare anfört:

Den nuvarande regeln, enligt vilken avdragsrätt för engångspremie icke medgives, har närmast motiverats med att en dylik avdragsrätt ofta icke kunnat utnyttjas, enär premiebeloppet kanske många gånger överstigit försäkringstagarens årsinkomst. Man har då ansett det hårt, att i sin helhet beskatta utfallande försäkringsbelopp, och i stället vägrat avdrag för premien men till beskattning tagit en reducerad del av pensionsbeloppet. Det är emellertid att märka, att åtskilliga engångspremier äro av den storlek, att avdrag för desamma väl kunde tillgodonjutas vid taxeringen; så är t. ex. i regel fallet med de inbetalningar som göras i ränte- och kapitalförsäkringsanstalt. Genom att i dylika fall avdragsrätt för premien icke medgives, bliva ju dessa försäkringar i beskattningshänseende mindre gynnsamt behandlade än andra sådana.

Enligt gällande bestämmelser hänföres till försäkring mot engångspremie icke blott försäkring, där enligt försäkringsavtalet hela premien skall erläggas på en gång utan även sådana, där premien erlägges i olika poster inom en tid av högst fem år. Sistnämnda föreskrift torde hava tillkommit för att förhindra, att genom en i sak betydelselös uppdelning av en engångspremie i flera poster en försäkring skulle kunna betagas sin karaktär av försäkring mot engångspremie. Den gjorda gränsdragningen mellan olika slag av premiebetalning lider emellertid av betänkliga svagheter. Enligt bestämmelsen föreligger icke engångspremie, så snart någon del av premien enligt avtal skall erläggas senare än fem år efter dettas slutande. Härigenom kan även med gällande definition en försäkring mot engångspremie förvandlas till försäkring mot annan premie genom att en obetydlig del av engångspremien utbrytes och erlägges senare än fem år efter försäkringens tecknande. Försök till kringgående av denna art hava, såsom ovan nämnts, föranlett livförsäkringsbolagen att ingå en överenskommelse att icke bevilja pensionsförsäkringar med premiebetalningen anordnad på visst sätt. Denna överenskommelse kan dock medföra, att åtskilliga legitima önskningar från försäkringstagarnas sida icke kunna tillmötesgås.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93. 179

Av det förestående framgår, att betydande olägenheter vidlåda den nuvarande behandlingen av livränteförsäkring mot engångspremie. Å andra sidan kan det icke förnekas, att en beskattning av utfallande livräntebelopp i deras helhet skulle innebära en orättvisa i sådana fall, då försäkringstagaren icke kunde helt utnyttja avdragsrätten på den grund, att engångspremien översteg hans skattepliktiga inkomst. En sådan beskattning skulle i många fall medföra, att skattskyldiga måste avstå från att ordna sin åldersförsörjning genom en livränteförsäkring, oaktat måhända en sådan vore den för dem bästa utvägen. Kommittén har för den skull övervägt möjligheterna att införa viss valrätt för den skattskyldige, så att han antingen kunde få avdrag för engångspremie, varvid utfallande belopp skulle beskattas, eller mot avstående av avdragsrätten kunde få utfallande belopp skattefria. Emellertid har kommittén ansett en sådan valrätt ur olika synpunkter mindre lämplig och därför stannat för en annan utväg att tillgodose de senast angivna önskemålen.

Kommittén har yttrat, att de försäkringar, beträffande vilka olägenheterna med rätt till avdrag för engångspremien och beskattning av hela den utfallande livräntan framträdde starkast, vore de genast börjande livräntorna. Vid dessa försäkringar förelåge icke heller möjligheter för den skattskyldige att utnyttja avdragsrätten genom att uppdela premiebetalningen på flera år. Kommittén föresloge av denna anledning, att genast börjande livränta icke skulle hänföras till pensionsförsäkring. Premiebetalningen för en genast börjande livränta kunde endast fullgöras genom engångspremie. Förslaget medförde då, att denna icke finge avdragas och att utfallande livräntebelopp ej heller inkomstbeskattades. Såsom senare föresloges, skulle däremot premiereserven efter visst avdrag förmögenhetsbeskattas och räntan härå inkomstbeskattas. I princip bleve härigenom den genast börjande livräntan behandlad på samma sätt som för närvarande. Den nuvarande beskattningen enligt reducerande skala avsåge ju just att träffa räntan å premiereserven.

Beträffande uppskjutna livräntor mot engångspremie kvarstode visserli­

gen de förut anförda olägenheterna med rätt till avdrag för premien och beskattning av det utfallande livräntebeloppet. Kommittén hade emellertid icke ansett det nödvändigt att taga hänsyn härtill. Den, som avsåge att teckna en försäkring av detta slag, hade ju möjlighet att i stället antingen fördela premiebetalningen över flera år och därigenom bereda sig möjlighet att utnyttja avdragsrätten eller att dröja med försäkringens tecknande till dess livräntan skulle börja utgå och härigenom få utfallande livräntebelopp skattefria.

Mot kommitténs förslag, att avdrag skulle medgivas även för engångspremie, kunde tänkas den erinran, att detsamma skulle öka möjligheterna att ernå icke avsedda skattelättnader. Så vore enligt kommitténs mening icke förhållandet. Om en skattskyldig hade växlande inkomster och önskade utjämna sin beskattningsbara inkomst genom att olika år inbetala olika stora avgifter för en pensionsförsäkring (varigenom ju avgifterna i viss mån finge karaktär av engångspremie), kunde av skäl som utvecklats detta sakligt sett icke betraktas såsom oberättigad fördel. Från skattesyn-

180 Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

punkt borde hinder icke möta ens för ett avtal om pensionsförsäkring, i vilket premiebetalningen icke på förhand helt fixerades utan kunde bestämmas först i efterhand sedan försäkringstagarens inkomster för varje år kunde överblickas.

Såsom en konsekvens av dels de sålunda föreslagna reglerna angående beskattning av pensionsförsäkring och rätten till avdrag för engångspremier dels av vissa i det följande föreslagna ändrade bestämmelser rörande sjukoch olycksfallsförsäkring skulle de nuvarande föreskrifterna i 32 § 2 mom. kommunalskattelagen komma att i sin helhet utgå.

I fråga om rätten till avdrag för erlagda premier hade kommittén funnit erforderligt att ändra den nuvarande avfattningen av 46 § kommunalskattelagen. Sålunda hade avdragsrätten föreslagits skola gälla avgift för pensionsförsäkring d den skattskyldige själv eller hans make. Härigenom hade kommittén avsett att förhindra att avdragsrätt i fortsättningen medgåves i andra fall, än då försäkringen vore tagen för att bereda ålderspension åt den skattskyldige själv eller hans make eller efterlevandepension till den skattskyldiges make, barn och vissa andra i anvisningarna till 46 § kommunalskattelagen angivna personer.

Det för närvarande vid pupillpension medgivna avdraget å 600 kronor hade kommittén ansett icke böra bibehållas, bl. a. på den grund att någon anledning icke syntes föreligga att i beskattningshänseende gynna minderåriga, vilka uppbure pupillpension, framför andra föräldralösa minderåriga med motsvarande inkomst av annat slag.

Yttranden.

Frågan om begränsning av rätten till avdrag för premier för pensionsförsäkring har berörts i ett par yttranden. Sålunda har statskontoret uttalat, att det borde ytterligare övervägas, huruvida icke viss begränsning av nämnda rätt alltjämt borde bibehållas, eventuellt i form av ett fixerat högsta avdragsbelopp för år. Den lämpliga storleken av det avdrag, som sålunda högst skulle medgivas, undandroge sig statskontorets bedömande.

Försäkringsinspektionen har yttrat, att inspektionen, såsom förut anförts, icke ansåge, att försäkringar med garanti borde — på sätt kommittén ifrågasatt — uteslutas. Då skattelättnaderna inom pensionsförsäkringsområdet icke torde böra äga tillämpning å mycket stora försäkringar, ville inspektionen förorda, att frågan om begränsningsregler upptoges till förnyad prövning.

Beträffande försäkring mot engångspremie har försäk­

ringsinspektionen anfört:

Kommitténs förslag, att även engångsbetalda försäkringar, med undantag av genast börjande livränta, skola utgöra pensionsförsäkringar om de i övrigt uppfylla villkoren härför, skulle otvivelaktigt underlätta ålders- och efterlevandeförsörj ning genom pensionsförsäkring för personer med starkt växlande inkomster. I verkligheten torde dock personer med inkomster av

Kuncjl. Maj:ts proposition nr 93. 181

växlande storlek i regel icke till huvudsaklig del utjämna dessa genom försäkringspremier. Det kan därför ifrågasättas, om det är erforderligt att åvägabringa nära nog obegränsade möjligheter till sådan inkomstutjämning inom pensionsförsäkringsområdet. I de fall, då engångspremien erlägges av sparade, redan beskattade arbetsinkomster, kan den uppgå till sådan storlek, att det icke blir möjligt att tillfullo utnyttja avdragsrätten. Detta kan föranleda orättvis beskattning eftersom utfallande belopp beskattas. Erlägges engångspremien av andra medel, är det berättigade i avdragsrätten ------------tvivelaktigt. Under sådana omständigheter synes det kunna ifrågasättas, om denna av kommittén föreslagna utbyggnad inom pensionsförsäkringsområdet är vare sig erforderlig eller lämplig. Skulle så likväl anses vara fallet, bör frågan om valrätt vid engångspremie, vilken valrätt förordas i Riksförbundets och Folket-Samarbetes utlåtanden, på nytt övervägas. Inom tjänstepensionsförsäkringen bör dock betalningssättet liksom nu vara utan betydelse för såväl försäkrings klassificering som för avdragsrätten. Även genast börjande livränta bör därför inom detta område godkännas som pensionsförsäkring.

Med försäkringar med engångspremie böra i detta sammanhang jämställas försäkringar, för vilka under något år premien överstiger det årsbelopp, som skulle hava erlagts, därest premiebetalningen jämnt fördelats på visst helt antal år. Detta antal år bör i anslutning till nu gällande lagföreskrift icke sättas lägre än sex år. Det synes dock lämpligast att stadfästa de av livförsäkringsanstalterna enligt den s. k. pensionsförsäkringsöverenskommelsen tillämpade reglerna. Enligt dessa utgör det ifrågavarande antalet år tio, om uppskovstiden, d. v. s. tiden intill utbetalningarnas början, utgör tio år eller mera, och eljest uppskovstiden själv, avkortad till helt antal år, dock minst sex år.

Svenska försäkringsbolags riksförbund har ifrågasatt, huruvida det icke

skulle vara lämpligast att bibehålla kommunalskattelagens nuvarande bestämmelser, att rätt till avdrag för erlagda premier ej förelåge vid pensionsförsäkring mot engångspremie, eller möjligen att utbygga dessa bestämmelser till att motsvara de i den av livförsäkringsbolagen träffade s. k. pensionsförsäkringsöverenskommelsen införda begränsningsreglerna. Eljest syntes det nödvändigt att i fråga om engångsbetalda livräntor medge försäkringstagarna valrätt, huruvida försäkringen skulle hänföras till pensionsförsäkring eller icke.

I fråga om genast börjande livränta har länsstyrelsen i Malmöhus län funnit bestämmelserna härom vara av den art, att de mycket lätt kunde kringgås.

Räntc- och kapitalförsäkringsanstalternas förtroenderåd har yttrat, att det

i brist på tydliga bestämmelser torde kunna göras gällande, att även om det endast vore mycket kort avstånd mellan tidpunkten för försäkringsavtalets slutande och den tid, då livräntan skulle börja utgå, livräntan icke kunde anses vara »genast börjande». Om man, för att betrakta en livränta som uppskjuten, godkände ett mycket kort tidsavstånd, förefölle det vara orimligt alt icke även godkänna den genast börjande livräntan som pensionsförsäkring. Fordrade man däremot, att avståndet skulle vara relativt stort, kunde resultatet bliva det, som enligt uttalande av kommittén förekommit

182 Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

enligt det gamla systemet, nämligen att åtskilliga legitima önskningar lios försäkringstagarna icke kunde tillmötesgås.

På grund av det sålunda anförda borde bestämmelsen om genast börjande livränta utgå. Skulle detta icke befinnas vara möjligt, borde anvisningarna utökas med en definition på begreppet »genast börjande livränta».

Ett tillmötesgående av förenämnda önskemål, att försäkring, som avsåge genast börjande livränta, skulle godkännas som pensionsförsäkring, komme att nödvändiggöra införandet av valrätt för den skattskyldige att antingen få avdrag för erlagd engångspremie, varvid utfallande belopp skulle beskattas, eller mot avstående av avdragsrätten få utfallande belopp skattefria. Utan dylik valrätt torde det icke bliva möjligt att få en rationell och rättvis lösning av hithörande problem, ej heller att undvika att den skattskyldige utsattes för beskyllningar för skattespekulation.

Försäkringsanstalterna Folket-Samarbete ha uttalat, att kommitténs för­

slag rörande genast börjande livräntor medförde den konsekvensen, att ålderspension, som tecknades vid eller nära pensionsåldern, kunde, allt efter uppskovstidens längd, bliva beskattad som pensionsförsäkring eller kapitalförsäkring eller försäkring, beträffande vilken avdrag för premier icke medgåves men utfallande belopp beskattades. Det förhållandet, att dessa ur principiell synpunkt otillfredsställande diskontinuiteter kunde undanröjas av den skattskyldige genom att han avstode från pension under det eller de första åren och därigenom ernådde tillräcklig uppskovstid, syntes ej göra saken bättre. När fråga vore om tjänstepensionering, där avdragsrätten tillkomme arbetsgivaren och skattskyldigheten för utfallande belopp åvilade den anställde, bleve orimligheten av dessa förhållanden ännu mera märkbar.

Om man önskade behålla de av kommittén påpekade fördelar, som vore förknippade med att tillåta pensionsförsäkringar med kort premiebetalningstid, syntes det endast vara möjligt att avlägsna den irrationalitet, som nyss påvisats, genom att införa en viss valfrihet för pensionsförsäkringar, vilka enligt 116 § lagen om försäkringsavtal kunde tagas i mät. Om dylik valfrihet infördes, bleve det möjligt att utan att rubba den av kommittén föreslagna likheten mellan enskild pensionsförsäkring och tjänstepensionsförsäkring medgiva, att genast börjande livränta tecknades som pensionsförsäkring med rätt till avdrag för arbetsgivaren för erlagd premie och beskattning av utfallande belopp för pensionären, medan enskild försäkringstagare, som tecknade genast börjande livränta med engångspremie, vilken ej kunde avdragas, finge försäkringen klassificerad som kapitalförsäkring och därmed undginge dubbelbeskattning. På samma sätt anpassades skattebestämmelserna på ett smidigt och naturligt sätt till förhållandena vid pensionsförsäkring med kort uppskovstid. Anteckning om klassificeringen borde för försäkringar med valfrihet göras på försäkringsbrevet.

Pensionsstijrelsen har yttrat, att även om genast börjande livräntor klassificerades som annan livförsäkring än pensionsförsäkring en jämförelse med pensionering annorledes än genom försäkring ledde till att premiereserven för dessa livräntor icke borde förmögenhetsbeskattas och räntan därå

Kungl. Maj:ts proposition nr 93. 183

icke inkomstbeskattas, åtminstone icke i de fall, då pensionsbeloppen icke vore oskäligt höga. De genast börjande livräntorna vore enligt nu gällande beskattningsregler med kommitténs egna premisser för hårt beskattade. Det funnes enligt pensionsstyrelsens mening icke något skäl att bibehålla denna inadvertens. Styrelsen, som sålunda rent principiellt vände sig mot den föreslagna förmögenhets- och räntebeskattningen av genast börjande livräntor oavsett vem försäkringsgivaren vore, ville som sin bestämda mening framhålla, att i varje fall genast börjande livräntor tecknade enligt lagen om frivillig statlig pensionsförsäkring borde fritagas från dylik beskattning. Som ytterligare skäl härför kunde nämnas, att enligt bestämmelserna angående högsta tillåtna avgiftsinbetalning det icke vore möjligt för en enskild person att teckna genast börjande livräntor hos styrelsen på ett sammanlagt årsbelopp överstigande 3 000 kronor. Årsbeloppen vore alltså så blygsamma, att en jämförelse med förhållandena vid pensionering annorledes än genom försäkring vore fullt berättigad.

Svenska försäkringsbolags riksförbund har anfört, att av den omständig­

heten, att avdrag för premien för genast börjande livräntor icke medgåves och således utfallande belopp icke beskattades, icke följde, att sådan livränta borde göras till föremål för ränte- och förmögenhetsbeskattning. Om en person i stället för att betala årspremier för en uppskjuten livränta med rätt till avdrag för de erlagda premierna själv uppsamlade motsvarande belopp av sin inkomst för att vid lämplig tidpunkt inköpa en genast börjande livränta utan rätt till avdrag för premien, borde detta icke rimligen föranleda, att den sistnämnda försäkringen i fråga om förmögenhetsskatt och skatt på ränteinkomsten bleve hårdare behandlad än den förra. Det borde i detta sammanhang uppenbarligen vara försäkringens karaktär av livränteförsäkring och bundenheten i placeringen, som vore avgörande för friheten från ränte- och förmögenhetsbeskattning och icke frågan om rätt till avdrag för premien.

Om genast börjande livränta utan rätt till avdrag för premien och utan skattskyldighet för utfallande livräntebelopp även vore helt fri från ränteoch förmögenhetsskatt, vilket som av det nyss sagda framginge vore det principiellt riktiga i normala fall, skulle emellertid risk föreligga för att denna försäkringsform kunde komma att utnyttjas av förmögna personer i syfte att ernå skattelättnad. Det kunde därför ur denna synpunkt vara motiverat att förebygga detta genom att hos försäkringstagaren beskatta genast börjande livränta efter samma regler som föreslagits beträffande kapitalförsäkring. Något skäl för att hos försäkringsgivaren beskatta dessa livräntor och andra ränteförsäkringar, som icke fölle under begreppet pensionsförsäkring, förefunnes däremot icke.

Svenska personal-pensionskassan och Sveriges kommunalanställdas pen­

sionskassa ha yttrat, alt enligt förslaget genast börjande livränta icke skulle anses som pensionsförsäkring. En arbetsgivare, som genomförde ordnade pensioneringsförhållanden för sin personal, torde emellertid ofta ha redan pensionerade tjänstemän och syntes vid säkerställandet även av deras pen­

184 Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

sioner böra ha möjlighet att begagna sig av pensionsförsäkring. Vid försäkring på grund av tjänst borde därför genast börjande livränta betraktas som pensionsförsäkring. Beträffande koncessionerad tjänstepensionsanstalt bleve en sådan behandling av genast börjande livränta en följd av pensionskassornas förut föreslagna ändring, att samtliga av anstalten meddelade försäkringar skulle räknas som pensionsförsäkringar.

I några yttranden har anmärkts, att förslaget att begränsa rätten till avdrag för erlagda premier till att gälla avgift för pensionsförsäkring å den skattskyldige själv eller hans make i vissa fall komme att medföra dubbelbeskattning därigenom att avdrag icke medgåves för erlagda premier men utfallande belopp

likväl beskattades. Sålunda har Svenska försäkringsbolags riksförbund an­

fört :

Beträffande utformningen av pensionsförsäkringsbegreppet och de därtill anknutna beskattningsreglerna må vidare framhållas, att inkomstbeskattning av på grund av försäkringen utfallande belopp enligt förslaget alltid skall ske, då försäkringen enligt de föreslagna anvisningarna till 46 § kommunalskattelagen är att anse som pensionsförsäkring, vilket, oberoende av vem som är försäkringstagare, är fallet så snart försäkringen i förhållande till den försäkrade uppfyller de i anvisningarna angivna förutsättningarna. Rätt till avdrag för erlagda premier föreligger däremot enligt 46 § i lagförslaget endast om försäkringen tecknats å försäkringstagarens eget eller hans makes liv. Om sålunda någon vill genom försäkring -—- bortsett från genast börjande livränta ■—- bereda exempelvis sin moder eller annan nära anhörig ålderspension från viss ålder, föreligger ej avdragsrätt för erlagda premier, men de utfallande pensionsbeloppen skola det oaktat i sin helhet inkomstbeskattas hos mottagaren. En sådan inadvertens i skattelagstiftningen torde kommittén dock ej hava åsyftat. -------- -—

Det måste vara ett rimligt krav, att pensionsförsäkringsbegreppet utformas så att en försäkring icke mot försäkringstagarens önskan hänföres till pensionsförsäkring med dubbelbeskattning som följd, nämligen såväl av erlagda premier som av utfallande försäkringsbelopp. Om avdragsrätten inskränkes till det fall, att försäkringen tecknats å eget eller makes liv, bör motsvarande inskränkning göras i det i anvisningarna till 46 § föreslagna pensionsförsäkringsbegreppet. Härifrån bör dock undantag göras för det fall, att försäkring tecknas till förmån för frånskild make.

På liknande sätt ha försäkringsinspektionen, länsstyrelsen i Malmöhus län, mellankommunala prövningsnämnden, Svenska personal-pensionskassan och Sveriges kommunalanställdas pensionskassa samt Försäkringsanstalter-

na Folket-Samarbete uttalat sig. Sistnämnda försäkringsanstalter ha ytterligare framhållit, att här ifrågavarande art av dubbelbeskattning syntes komma att ske även beträffande tjänstepensionsförsäkring, som icke uppfyllde villkoren i punkt 1 av de föreslagna anvisningarna till 46 § kommunalskattelagen. I

I fråga om det vid pupillpension medgivna avdraget å

600 kronor ha Försäkringsanstalterna Folket-Samarbete anfört, att de i

princip icke hade något att erinra mot kommitténs förslag att borttaga nämn-

Kungl. Maj ris proposition nr 93. 185

da avdrag. Emellertid innehölle de nuvarande bestämmelserna om särskilda barnbidrag en mycket kraftig inkomstprövning. På grund härav indroges pupillpensioner i stor omfattning till statsverket. Riksdagen hade nyligen begärt, att lagen om särskilda barnbidrag bleve föremål för översyn. Under sådana förhållanden syntes det vara riktigt att icke slopa 600-ltronorsavdraget — åtminstone icke för redan tecknade försäkringar — förrän i samband med att inkomstprövningen för de särskilda barnbidragen avskaffades eller i vart fall väsentligt inskränktes.

Departementschefen.

I likhet med kommittén finner jag att betydande svårigheter skulle möta att till beloppet begränsa de premier för pensionsförsäkring som få avdragas. Liknande svårigheter — om än måhända icke av samma storlek —- skulle uppkomma, därest rätt till avdrag för premier icke skulle medgivas i den mån de avsåge pension överstigande visst belopp. De berörda svårigheterna skulle ytterligare utökas därigenom, att vid tillämpning av de ifrågasatta begränsningsreglerna hänsyn finge tagas till pensionsrätt, som icke säkerställts genom försäkring, t. ex. pensionsrätt som tillkomme statliga och kommunala befattningshavare. Dessa skattskyldiga borde nämligen, med hänsyn till sin statliga eller kommunala pensionsrätt, icke äga rätt till avdrag för pensionsförsäkringspremier i samma omfattning som övriga skattskyldiga. Med hänsyn till vad nu anförts finner jag icke skäl förorda någon begränsning av det premiebelopp, som får avdragas, eller föreslå någon maximering i skattehänseende av pensionsbeloppen vid pensionsförsäkring.

Av skäl, som kommittén anfört, finner jag avdrag böra få åtnjutas även för premier, som inbetalas under högst fem år, d. v. s. även för engångspremie. Utfallande livräntebelopp böra härvid beskattas. Emellertid kan det inträffa, att den skattskyldiges inkomst icke är av7 den storlek, att han kan utnyttja avdraget för premien, om inbetalningen sker på en gång eller under kortare tid. I sådant fall vore det skäligt, att beskattningen ordnades så, att avdrag icke finge åtnjutas för premien men att utfallande belopp icke beskattades. Detta innebure, att försäkringen vid försäkringstagarens beskattning behandlades såsom kapitalförsäkring. Detsamma borde då vara fallet vid försäkringsanstaltens beskattning. Såsom i åtskilliga yttranden framhållits, torde i den skattskyldiges intresse böra införas en rätt att välja mellan de båda sätten för beskattning. Jag förordar därför att skattskyldig, som tecknar försäkring, för vilken premiebetalningen skall vara fullgjord inom fem år från försäkringens tecknande, skall äga rätt att få försäkringen i skattehänseende behandlad såsom kapitalförsäkring, även om densamma enligt de föreslagna bestämmelserna skolat hänföras till pensionsförsäkring. Därest försäkringen sålunda hänförcs till kapitalförsäkring, bör anteckning om detta förhållande göras i försäkringsbrcvet.

Då avdrag erhålles även för engångspremie, kommer försäkring som ta­

186 Kungl. Maj.ts proposition nr 93

ges i ränte- och kapitalförsäkringsanstalt att i beskattningshänseende bliva likställd med försäkring, som tecknas hos annan försäkringsanstalt.

Såsom förutsättning för att premier för pensionsförsäkring enligt nuvarande bestämmelser skola få avdragas gäller bl. a. att premierna erlagts för den skattskyldige själv eller för hans make eller hans omyndiga barn. Ifrågavarande stadgande synes i praxis ha tolkats så, att premie, som gäldats av försäkringstagare, alltid anses ha erlagts för honom själv.

Kommittén har föreslagit, att rätten till avdrag för pensionsförsäkringspremier skall tillkomma den, å vilken pensionsförsäkringen tecknats, eller dennes make. I åtskilliga yttranden har anmärkts att förslaget skulle medföra, att utfallande pensioner komme att beskattas även i fall, då avdragsrätt icke förelegat. Kommitténs förslag torde emellertid innebära, att då försäkringen tagits av annan än den, vilken ålders- eller invalidpension skall tillfalla eller efter vilkens död efterlevandepension skall utgå, avdragsrätten skall tillkomma den sistnämnde, d. v. s. den försäkrade, och icke försäkringstagaren. Emellertid torde enligt kommitténs förslag även försäkringstagaren i vissa fall kunna komma i åtnjutande av avdrag för belopp motsvarande premien, t. ex. då premien erlagts av arbetsgivare för arbetstagares räkning eller då premien kan anses utgöra avdragsgillt periodiskt understöd; i dessa fall bör motsvarande belopp betraktas som inkomst för arbetstagaren respektive den, som erhåller understödet. Däremot torde enligt kommitténs förslag avdragsrätt icke tillkomma skattskyldig, som erlägger premie för pensionsförsäkring å exempelvis ett hembiträde, enär utgiften i dylikt fall är att hänföra till personliga levnadskostnader.

En förutsättning för att kommitténs förslag att överflytta aArdragsrätten från försäkringstagaren till den försäkrade skulle kunna genomföras, torde vara att, då försäkringstagaren vore annan än den försäkrade, som villkor för att försäkring skulle anses såsom pensionsförsäkring stadgades, att den försäkrade skulle genom oåterkalleligt förordnande vara insatt som förmånstagare till försäkringen. Då jag icke anser mig böra förorda att ett sådant villkor uppställes, torde icke heller en bestämmelse, som betager försäkringstagaren rätten till avdrag för de premier han erlagt, böra införas. Dock torde försäkringstagaren icke böra äga avdragsrätt i de fall, då premien motsvarar sådan utgift för personliga levnadskostnader, som enligt 20 § kommunalskattelagen icke är avdragsgill, men då det utgivna beloppet utgör skattepliktig inkomst för den vilken beloppet kommit till godo, t. ex. då premien erlägges för försäkring å hembiträde. Då hembiträdet i nyssnämnda fall visserligen är skattskyldigt för belopp motsvarande premien men då hon, eftersom fråga är om pensionsförsäkring i samband med tjänst, äger rätt att avdraga samma belopp, blir resultatet att arbetsgivarens premiebetalning icke påverkar hennes taxering men att hon beskattas för den utfallande pensionen. Premiebeloppet torde därför, i överensstämmelse med vad som för närvarande sker, icke behöva upptagas i hembiträdets deklaration. Arbetsgivaren bör förvägras avdrag icke blott då hembiträdet

Kungl. Maj:ts proposition nr 93. 187

är insatt såsom förmånstagare enligt oåterkalleligt förmånstagareförordnande — i vilket fall det redan enligt vad förut sagts torde vara naturligt att avdrag icke bör beviljas •— utan även då dylikt förordnande icke föreligger. Att avdrag bör vägras även i det senare fallet torde vara nödvändigt för att undvika, att arbetsgivaren förskaffar sig avdragsrätt genom att underlåta att genom oåterkalleligt förordnande insätta hembiträdet såsom förmånstagare.

Något undantag från regeln om rätt till avdrag för premier, som erlagts av försäkringstagaren, torde däremot icke erfordras för de fall, då premien motsvarar i 20 § kommunalskattelagen omförmäld gåva eller där omnämnt periodiskt understöd, vilka icke äro avdragsgilla. I dessa fall medgives visserligen icke givaren avdrag för gåvan eller understödet men mottagaren är icke heller skattskyldig därför. Då beloppet beskattas blott en gång, torde intet vara att invända mot att i de motsvarande försäkringsfallen beskattningen sker hos mottagaren av försäkringsbeloppet.

I likhet med kommittén finner jag det icke motiverat, att det vid pupillpension medgivna avdraget å 600 kronor bibehålies. Visserligen skall enligt lagen den 26 juli 1947 om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn inkomst, som ej härrör från barnets eget arbete, i vissa fall verka reducerande å det barnbidrag å 420, respektive 250 kronor, som utgår enligt lagen. Någon anledning att enbart av detta skäl ha ifrågavarande avdrag kvar vid beskattningen synes dock icke föreligga. Härtill kommer att om avdraget borttages en förenkling av skattereglerna vinnes. Jag förordar därför att det berörda avdraget borttages. I följd härav bör lagen den 30 juni 1937 (nr 664) om beräkning i vissa fall av skattepliktig intäkt på grund av pupillpension från staten upphöra att gälla.

3. Sjuk- och olycksfallsförsäkring samt arbetslöshetsförsäkring.

För närvarande gäller beträffande sjuk- och olycksfallsförsäkring, att avdrag för premier i princip icke är medgivet, ehuru av sociala skäl avdrag beviljas för ifrågavarande premier jämte vissa andra premier med ett sammanlagt belopp av högst 200 kronor. Å andra sidan räknas icke till skattepliktig inkomst vad som i annan form än livränta tillfallit den försäkrade eller hans dödsbo på grund av sjuk- eller olycksfallsförsäkring. Utfallande livränta beskattas däremot, ehuru till reducerat belopp.

Enligt 1 § lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete är envar arbetare, där icke i lagen annorlunda stadgas, försäkrad för skada till följd av olycksfall i arbetet. Enligt 4 § i lagen äger försäkringen rum i riksförsäkringsanstälten eller, under särskilda villkor, i vissa ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag.

I 15 § i lagen stadgas att om arbetsgivare är skyldig att utgiva understöd, för vilket avdrag må göras från ersättning enligt lagen, försäkringsavgiften under vissa förutsättningar bestämmes till det lägre belopp, som motsvarar

188 Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

den minskade försäkringsrisken. Med stöd av denna bestämmelse ha ett flertal större kommuner och vissa enskilda arbetsgivare iklätt sig s. k. självrisk. Staten har påtagit sig självrisk såsom framgår av olika avlöningsförfattningar och kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 678) med särskilda bestämmelser om tillämpning av lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete å arbetare, som användas till arbete för statens räkning. Enligt denna kungörelse skall vid olycksfall i arbete statsverket utgiva ersättning enligt bestämmelserna i olycksfallsförsäkringslagen. Ersättningen utbetalas av riksförsäkringsanstalten eller, i vissa fall, av vederbörande myndighet, sedan riksförsäkringsanstalten beslutat om rätten till ersättning, samt om ersättningens art och storlek.

Om arbetsgivare, som står självrisk, utbetalar lön till arbetstagare under tid, då arbetstagaren är förhindrad arbeta på grund av olycksfall i arbete, anses enligt rättspraxis jämväl den del av lönen, som motsvarar vad arbetstagaren skulle ha ägt uppbära, om försäkring skett i riksförsäkringsanstalten eller i förut omnämnt olycksfallsförsäkringsbolag, vara att hänföra till skattepliktig inkomst för arbetstagaren.

Beträffande arbetslöshetsförsäkring gäller för närvarande, liksom beträffande sjuk- och olycksfallsförsäkring, att premierna icke äro avdragsgilla annat än inom ramen för 200-kronorsavdraget men att vad som tillfallit den försäkrade på grund av försäkringen icke räknas till skattepliktig inkomst.

Kommittén.

Kommittén har föreslagit, att sjuk- och olycksfallsförsäkringar vid försäkringstagarnas beskattning delas i två grupper, den ena avseende försäkringar, vilka icke innefatta utfästelse om ersättning i form av kapital eller, där utfästelse av kapital förekommer, kapitalet icke överstiger det högsta årliga livräntebelopp, som genom försäkringen utfästes, och den andra avseende övriga sjuk- och olycksfallsförsäkringar.

Beträffande den förstnämnda gruppen har kommittén föreslagit, att avdrag skall vid taxeringen medgivas för hela den erlagda premien, dock endast i fråga om försäkring å den skattskyldige själv, hans make eller hans omyndiga barn; med avseende å innebörden av sistnämnda begränsning har hänvisats till vad förut anförts beträffande pensionsförsäkring. Å andra sidan skall enligt kommitténs förslag till skattepliktig intäkt av tjänst hänföras livränta och sjukpenning, som utgå på grund av försäkring av nyss angiven art. Kommittén har uttalat, att anledningen till den föreslagna ändringen vore, att nu berörda försäkringsformer slode pensionsförsäkringen synnerligen nära samt att sjuklön vore skattepliktig. Däremot skulle utfallande belopp av naturliga skäl icke beskattas, där beloppet avsåge sjukvårds- eller läkarekostnader. Uttrycklig föreskrift härom föresloges skola meddelas i anvisningarna till 19 § kommunalskattelagen. Givet vore, att om försäkringen vore av sådan art, att särskild ersättning icke utginge för sjukvårds- och läkarekostnad utan ersättningen härför inkluderades i sjuk­

Kungl. Maj:ts proposition nr 93. 189

penningen, från dennas belopp finge avdragas dylika kostnader som den försäkrade haft.

I fråga om sjuk- och olycksfallsförsäkring, som innefattade utfästelse om ersättning i form av kapital överstigande den förut angivna gränsen, har kommittén däremot föreslagit, att de nuvarande reglerna bibehållas. Avdrag skall således — frånsett det föreslagna 300-kronorsavdraget — icke medgivas för premien men utfallande försäkringsbelopp skall vara skattefritt. Kommittén har anfört, att förslaget angående beskattning av hithörande försäkringar under vissa förutsättningar kunde komma att gynna sådana försäkringar av berörda art, vilka innefattade ej blott utfästelse om ersättning i form av kapital utan även utfästelse av livränta eller sjukpenning. I dylika fall bleve nämligen även utfallande sjukpenning eller livränta undandragen beskattning. Kommittén hade emellertid icke ansett detta förhållande kunna befaras föranleda någon olägenhet ur beskattningssynpunkt. Rätten till avdrag för premien torde i allmänhet anses värdefullare än skattefriheten för utfallande belopp, och man torde därför kunna antaga, att ifrågavarande kombinationer av kapitalutfästelse och utfästelse om annan ersättning icke skulle bliva särskilt vanliga.

Kommittén ansåge, att enhetliga regler borde gälla beträffande beskattning av belopp, vilka tillfallit någon såsom ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete, oavsett om beloppet utgått på grund av försäkring eller annorledes. Sålunda borde också i sistnämnda fall även sådan ersättning, som utginge i annan form än livränta — givetvis dock icke ersättning i form av kapital — utgöra skattepliktig intäkt.

Beträffande arbetslöshetsförsäkring har kommittén föreslagit sådan ändring av gällande bestämmelser, att avdrag utan begränsning medgives för premien, medan arbetslöshetsunderstöd, som utgår på grund av försäkringen, räknas till skattepliktig inkomst.

Då enligt kommitténs förslag skatteplikt i regel skall föreligga i fråga om belopp, som på grund av försäkring tillfallit någon såsom bl. a. livränta och sjukpenning ävensom arbetslöshetsunderstöd, har kommittén föreslagit, att försäkringsanstalt och understödsförening skola utan anmaning lämna uppgift om utbetalda belopp av nyssnämnda art. Uppgiftsskyldighet skall dock enligt förslaget icke föreligga för utbetalda belopp, vilka sammanlagt icke uppgå till 300 kronor. Motsvarande gräns är för närvarande 200 kronor. Kommittén har uttalat, att höjningen vore motiverad med hänsyn till penningvärdets fall. Beträffande belopp, som utginge på grund av sjuk- och olycksfallsförsäkring, skulle en lägre gräns än 300 kronor sannolikt medföra betydande praktiska olägenheter för de uppgiftsskyldiga försäkringsgivarna. I fråga om sjukkassorna komme en gräns vid 300 kronor att medföra, att de lokala sjukkassorna endast i ringa grad berördes av uppgiftsskyldigheten. Denna komme alltså att så gott som helt åvila centralsjukkassorna, vilka lättare kunde fullgöra skyldigheten. I syfte att underlätta uppgiftsskyldigheten rörande sjuk- och olycksfallsförsäkring föresloge

190 Kungl. Muj:ts proposition nr 93.

kommittén, att sammanläggning skulle behöva ske endast av belopp, som utbetalats på grund av ett och samma försäkringsfall.

I fråga om preliminärbeskattningen har kommittén föreslagit, att preliminär A-skatt icke skall uttagas för sådan ersättning på grund av sjukoch olycksfallsförsäkring, som utgår under de tre första månaderna av ersättningstiden för varje försäkringsfall. Såsom motivering härför har kommittén anfört:

I fråga om sjuk- och olycksfallsförsäkring skulle ett uttagande av preliminär A-skatt även vid korta sjuktider medföra ett betydande arbete för vederbörande försäkringsgivare. Då dessutom den ersättning, som vid kort sjuktid skall utgå på grund av sjuk- och olycksfallsförsäkring, i allmänhet utgör en obetydlig del av den skattskyldiges årsinkomst, synes det lämpligt, att preliminär A-skatt icke uttages vid sådana sjuktider. Vid ett försäkringsfalls inträffande är det i regel icke möjligt att bedöma ersättningstiden. En bestämmelse, som avser att från preliminär A-skatt undantaga utbetalningar vid korta sjuktider, måste därför givas den innebörden, att utbetalningarna för den första ersättningstiden undantagas. Härigenom kommer emellertid även för de långa sjukdomsfallen den första sjuktiden att bliva undantagen. Detta utgör emellertid i de flesta fall icke någon större olägenhet. Om en person under en del av beskattningsåret har en väsentligt lägre inkomst än under året i övrigt, blir den enligt A-skattetabellerna för hela året uttagna skatten på grund av progressiviteten i allmänhet högre än den slutliga skatten för året. Vid långvariga sjukdomar inträffar i de flesta fall nämnda förhållande, och det framstår även från denna synpunkt såsom lämpligt, att preliminär A-skatt icke uttages för den första ersättningstiden.

Slutligen har kommittén uttalat, att genom den föreslagna bestämningen av tidsgränsen bland annat vunnes, att lokalsjukkassorna icke bleve skyldiga att göra avdrag för preliminär A-skatt.

Särskilt yttrande av ledamoten herr Strand.

I fråga om förslaget rörande sjuk-, olycksfalls- och arbetslöshetsförsäkring har ledamoten herr Strand varit skiljaktig och avgivit särskilt yttrande, vari han förordat, att den nuvarande begränsade rätten till avdrag för premier för sjuk- och olycksfallsförsäkring samt arbetslöshetsförsäkring bibehålies och att som följd härav utfallande understöd icke beskattas. Till stöd härför har herr Strand anfört:

Nu gällande bestämmelser, innebärande begränsad avdragsrätt för premier men skattefrihet för utfallande belopp, kunna enligt min mening icke anses utgöra en sådan inadvertens i skattelagstiftningen, att den föreslagna ändringen är påkallad. De angivna försäkringsgrenarna äro samtliga att hänföra till socialförsäkringens område och åtnjuta statsbidrag för sin verksamhet. Sjukförsäkringen skall om några år bli obligatorisk och omfatta hela befolkningen. Förslag om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring överväges inom socialvårdskommittén, och olyckfallsförsäkringen är, i vad den avser olycksfall i arbete, av obligatorisk karaktär. I fråga om försäkrings-

Kungl. Maj:ts proposition nr 93. 191

grenar, som omfatta en så väsentlig del av befolkningen, och där ersättningsbeloppen äro i lag fastställda, kan det ifrågasättas om skattetekniken måste träda till för att med avdragsrätt för avgifter och skatteplikt för understöd söka avväga vad som är rätt och riktigt i skattehänseende. I den obligatoriska sjukförsäkringen beräknas att medlemsavgifterna komma att täcka omkring 25 % av kostnaderna, i arbetslöshetsförsäkringen beräknas medlemmarnas avgifter utgöra omkring hälften av kostnaderna för understöd. Premierna för den obligatoriska olycksfallsförsäkringen betalas av arbetsgivarna.

Mot den föreslagna ändringen talar därjämte praktiska olägenheter i fråga om tillämpningen. Varje deklaration kommer att innehålla yrkande om avdrag för premier av något slag. Detta förekommer emellertid redan nu, varför utvidgningen icke blir så betungande i detta avseende. Däremot måste skatteplikten för understöd förmodligen föranleda uppgiftsskyldighet från försäkringsorganet beträffande utanordnat understöd. Då det rör sig om hundratusentals understödsfall per år med för de flesta obetydliga understödsbelopp, erfordras en stor apparat för att få till stånd en tillfredsställande kontroll. Denna fråga kompliceras ytterligare genom källskatten. Enligt kommittéförslaget skall nämligen försäkringsorganet icke verkställa källskatteavdrag under de tre första månaderna försäkrad åtnjuter understöd. Härav följer att det övervägande antalet av dem, som uppburit understöd får, i den mån skatteplikt inträder, betala skatten i efterskott.

Det bör anmärkas att socialvårdskommittén vid sitt nyligen avgivna förslag till nya grunder för ersättningar på grund av den obligatoriska olycksfallsförsäkringen tydligen utgått från att den hittillsvarande skattefriheten för sjukpenning skall bibehållas. Därest detta förslag, som torde komma att föreläggas 1948 års riksdag, genomföres men därefter skattefriheten i fråga kommer att slopas, blir det sannolikt nödvändigt att samtidigt härmed företaga en ny omreglering av sjukpenningebeloppen inom olycksfallsförsäkringen. Uppenbarligen måste detta från försäkringsadministrativ synpunkt möta starka betänkligheter.

Yttranden.

Riksförsäkringsanstallen har icke haft något att erinra mot förslaget i förevarande del men har framhållit, att då sjukpenning enligt olycksfallsförsäkringslagen bestämts med hänsyn till att beloppet vore skattefritt det syntes böra övervägas, i vad mån sjukpenningskalan borde ändras, därest sjukpenning skulle hänföras till skattepliktig intäkt. Riksförsäkringsanstalten har dessutom betonat det merarbete, som till förfång för en skyndsam skadereglering skulle föranledas av den föreslagna skyldigheten att lämna uppgifter om utbetalda sjukpenningbelopp samt verkställa skatteavdrag därå.

Svenska personal-pensionskassan och Sveriges kommunalanställdas pen­

sionskassa ha yttrat, att så snart kapitalersättningen överstege livräntans högsta årsbelopp hela försäkringen skulle beskattas på sådant sätt, att premierna, frånsett 300-kronorsavdraget, icke vore avdragsgilla men i stället utfallande livränte- och kapitalbelopp bleve skattefria. Om exempelvis livräntan vore 2 000 kr. per år och kapitalet 2 000 kr., vore försäkringen av pensionsförsäkringstyp, men om kapitalet ökades till 2 100 kr., bleve hela försäkringen av kapitalförsäkringstyp.

192 Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

Det syntes i och för sig olämpligt, att försäkringen helt kunde ändra karaktär i beskattningshänseende genom en mindre ändring av kapitalbeloppet. Förhållandet kunde vidare, såsom kommittén själv påpekade, utnyttjas för ett kringgående av förslagets grundtankar av personer, som icke på annat sätt begagnat sig av 300-kronorsavdraget.

Pensionskassorna föresloge därför, att endast den del av försäkringen, som omfattade kapitalersättning överskjutande livräntans årsbelopp, beskattades som kapitalförsäkring. En sådan uppdelning av försäkringen torde ej bereda praktiska svårigheter.

På liknande sätt som nämnda pensionskassor har Svenska försäkrings­

bolags riksförbund uttalat sig.

För att minska de praktiska olägenheter, som förslagets genomförande skulle förorsaka försäkringsanstalter och skattemyndigheter, har länsstyrelsen i Kronobergs län förordat, att mindre försäkringsbelopp, t. ex. understigande 200 kronor, undantagas från beskattning.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har uttalat, att spörsmålet om

rätt till avdrag för premier för och beskattning av ersättningar på grund av sjuk-, olycksfalls- och arbetslöshetsförsäkringar sammanhängde med den allmänna frågan om de sociala förmånernas ställning i skattesystemet. Hela detta komplex syntes lämpligen böra upptagas till prövning i ett sammanhang. Innan så skett, ansåge sig länsstyrelsen icke kunna förorda någon skärpt beskattning av hithörande försäkringar. Beträffande inkomstbeskattning av livränta på grund av olycksfallsförsäkring ville länsstyrelsen dock ifrågasätta en provisorisk förenkling av hittills gällande regler så, att till beskattning toges en av åldern oberoende del av inkomsten, exempelvis 50 procent. I

I ett stort antal yttranden har förslaget i denna del avstyrkts eller ock ha uttalats betänkligheter i fråga om dess genomförande. Härvid har i regel framhållits, att förslaget visserligen innebure en i princip riktig lösning av hithörande frågor men att en anordning med avdrag för erlagda premier och beskattning av utfallande belopp av sociala skäl vore otillfredsställande samt skulle minska de utgående förmånerna och därjämte medföra ett betungande merarbete för försäkringsanstalterna och taxeringsmyndigheterna. De remissinstanser, som i huvudsak med sådan motivering ha avstyrkt förslaget och förordat bibehållande av nuvarande beskattningsregler, äro kam­

marrätten, pensionsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, överståthållarämbetct, länsstyrelserna i Stockholms, Hallands och Gävleborgs län, mellankommunala prövningsnämnden, Landsorganisationen, Svenska sjukkasseförbundet, De fria sjukkassornas förbund, De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation, Taxeringsnämndsordförandcnas riksförbund, Svenska försäkringsbolags riksförbund och Försäkringsanstalterna Folket-Samarbete. Pen­

sionsstyrelsen och sjukhus seförbundet ha härvid särskilt framhållit, att då

Kungl. Maj:ts proposition nr 93. 193

flertalet av försäkringstagarna icke skulle kunna utnyttja avdraget för försäkringspremier ett genomförande av förslaget skulle medföra, att försäkringstagarna i beskattningshänseende erhölle en sämre ställning än för närvarande vore fallet. Arbetsmarknadsstyrelsen har uttalat, att om det likväl skulle anses lämpligt att införa beskattning av understödsföreningars medlemmar för utbekommet understöd detta under inga omständigheter kunde ske förrän ingående utredningar verkställts beträffande den inverkan beskattningen skulle få på arbetslöshetsförsäkringen. Försåkringsanstalterna Folket-Samarbete ha förordat, att om kommitténs förslag i förevarande del skulle i princip godtagas vissa ändringar vidtagas i den föreslagna författningstexten, att översyn av olycksfallsförsäkringslagen verkställes i syfte att höja de enligt lagen utgående ersättningarna samt att utredning sker för att minska de praktiska olägenheter för försäkringsinrättningarna, som förslagets genomförande skulle föranleda.

Länsstyrelsen i Stockholms län, mellankommunala prövningsnämnden och

Svenska försäkringsbolags riksförbund ha förordat, att även olycksfallsersättning, vilken utbetalas av arbetsgivare, som står s. k. självrisk, undantages från beskattning.

Vad angår arbetslöshetsförsäkring har länsstyrelsen i Jämtlands län uttalat, att beskattning av utgående arbetslöshetsunderstöd med rätt till avdrag för premierna — utöver det nuvarande 200-kronorsavdraget — icke syntes böra komma i fråga, därest ej understöd från fackförening vid arbetskonflikt beskattades samt rätt till avdrag för fackföreningsavgifter medgåves.

I fråga om den s. k. »stora» sjukförsäkring, som bedrives av de tre specialbolagen Eir, Valkyrian och Salus, har Svenska försäkringsbolags riksförbund framhållit, att denna försäkring till sin art vore så närbesläktad med livförsäkring — den redovisades även av försäkringsinspektionen i den officiella statistiken tillsammans med livförsäkring — att beträffande densamma i beskattningshänseende principiellt borde tillämpas samma regler som för livförsäkring. Den beskatlningsform, som då komme i fråga, vore den som av kommittén föreslagits för pensionsförsäkring, d. v. s. erlagda premier skulle vara avdragsgilla under det att utgående ersättningar, med undantag för vad som avsåge läkare- och sjukvårdskostnader, i sin helhet skulle beskattas hos försäkringstagaren, varjämte försäkringsbolaget skulle vara fritaget från beskattning på grund av sådan försäkring.

Från denna huvudregel borde dock undantag göras för det fall, att sådan sjukförsäkring, varom här vore fråga, tecknades i kombination med en kapitalförsäkring i ett livförsäkringsbolag. Dylik kombinerad försäkring meddelades i ett och samma försäkringsbrev och premien fastställdes till ett belopp, avseende försäkringskombinationen i dess helhet. Det syntes då naturligt, att sjukförsäkringen i fråga om rätt till avdrag för erlagda premier och skattskyldighet för utfallande belopp behandlades på samma sätt som den kapitalförsäkring, till vilken den knutits, d. v. s. premierna vore

lil Itihang till riksdagens protokoll 1990. i samt. Nr 93.

194 Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

ej avdragsgilla och de utfallande beloppen vore skattefria. Någon beskattning av sjukförsäkringsbolaget borde självfallet ej heller i sådant fall komma i fråga.

För att förebygga oklarhet syntes det ändamålsenligt att ge den försäkringsform, varom här vore fråga, en särskild benämning, exempelvis »sjukförsäkring enligt av Kungl. Maj :t fastställda grunder».

Särskilda framställningar rörande beskattningen av olycksfallsersättning.

I skrivelse den 5 mars 1948 har domänstyrelsen hemställt, att åtgärder måtte vidtagas för att ernå att all olycksfallsersättning, oavsett om den utbetalades av riksförsäkringsanstalten eller allenast till sin storlek reglerades genom beslut av anstalten, måtte bliva likformigt behandlad ur skattesynpunkt. Till stöd för framställningen har domänstyrelsen anfört följande.

Den arbetskraft, domänverket i huvudsak sysselsatte, vore starkt rörlig och anställdes i konkurrens med andra skogliga företag. Arbetarna vore självfallet känsliga för vad som ur deras synpunkt sett kunde anses som en icke enhetlig tillämpning av gällande bestämmelser. Det torde för dem framstå som en utpräglad orättvisa att arbetare, anställda hos arbetsgivare, som stode självrisk, skulle beskattas hårdare än andra arbetare.

Oavsett de svårigheter, som i detta hänseende kunde uppstå för domänverket, ansåge styrelsen det oegentligt, att beskattningsreglerna skulle vara beroende av huruvida arbetsgivaren reglerat sina förpliktelser enligt olycksfallsförsäkringslagen medelst försäkring eller iklätt sig s. k. självrisk i de fall till arbetare under ledighet på grund av olycksfall icke utginge lön utan endast sjukpenning, som beslutats av riksförsäkringsanstalten.

I en till finansdepartementet ingiven, den 22 november 1948 dagtecknad promemoria har statens avtalsnämnd, under åberopande av den nuvarande otillfredsställande tillämpningen av 19 § kommunalskattelagen, ifrågasatt huruvida icke åtgärder borde vidtagas för att åstadkomma en enhetlig behandling i skattehänseende av olycksfallsersättning, vare sig den utbetalades av arbetsgivare, som stode självrisk, eller av annan arbetsgivare. Departementschefen.

Kommitténs förslag, att beträffande sjuk-, olycksfalls- och arbetslöshetsförsäkring, som icke innefattar utfästelse om viss större kapitalersättning, premien skall få avdragas, under det att utfallande belopp skola beskattas, skulle, om det genomfördes, komma att medföra fördelar i det avseendet, att enhetliga beskattningsregler komme att gälla beträffande ersättning vid sjukdom, olycksfall eller arbetslöshet, vare sig ersättningen utginge direkt från arbetsgivare eller på grund av försäkring i samband med tjänst eller annan försäkring. Emellertid komme förslagets genomförande, såsom i yttrandena framhållits, att föranleda betydande olägenheter. Eftersom de utfallande beloppen skulle beskattas, komme de nu utgående förmånerna att minskas, vilket givetvis vore otillfredsställande. Härav torde bliva följden, att i varje fall vissa av de ifrågavarande ersättningsbeloppen finge

Kungi. Maj:ts proposition nr 93. 195

omräknas till högre belopp. För försäkringsanstalter och beskattningsmyndigheter skulle, om förslaget genomfördes, uppstå ett betungande merarbete.

Med hänsyn till de berörda olägenheterna är jag icke beredd att förorda att förslaget i förevarande del genomföres. Frågan om beskattning av ersättning på grund av ifrågavarande försäkringar — däri inbegripet jämväl frågan om beskattning av vissa livräntor med reducerat belopp — torde emellertid i annat sammanhang böra upptagas till ytterligare överväganden.

I vissa avseenden anser jag emellertid ändring i gällande bestämmelser böra ske redan i detta sammanhang. Då det synes otillfredsställande att ersättning, som utgår på grund av försäkring för olycksfall i arbete, är skattefri, under det att skatteplikt föreligger för sådan ersättning, som utgår då arbetsgivare med stöd av bestämmelserna i 15 § lagen om försäkring för olycksfall i arbete iklätt sig självrisk, förordar jag att olycksfallsersättning även i sistnämnda fall skall vara skattefri.

Den ersättning av liknande slag, som enligt förordningen den 18 juni 1927 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, utgår vid sjukdom eller olycksfall under sådan tjänstgöring, bör likaledes vara skattefri. Vidare torde även ersättning, som vid olycksfall utbetalas på grund av annan försäkring än sjuk- och olycksfallsförsäkring, t. ex. ansvarighetsförsäkring, böra undantagas från beskattning. Utgår ersättning vid olycksfall annorledes än på grund av försäkring och är icke fråga om ersättning enligt nyssnämnda förordning eller på grund av självrisk enligt olycksfallsförsäkringslagen, är ersättningen skattepliktig. Sålunda utgör ersättning, som genom domstols avgörande tillerkännes skadad person, skattepliktig intäkt, i den mån ersättningen motsvarar mistad arbetsförtjänst.

Vad nyss sagts gäller ersättning, som icke utgöres av livränta. Utgår ersättningen i form av livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen eller enligt nämnda förordning eller utgår eljest på grund av försäkring livränta vid sjukdom eller olycksfall, bör den, liksom för närvarande, beskattas till reducerat belopp.

Ä andra sidan bör ersättning, som utgår på grund av sjuk- eller olycksfallsförsäkring, tagen i samband med tjänst — vartill här icke hänföres försäkring enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete — vara skattepliktig. Sådan försäkring bör nämligen i skattehänseende behandlas på samma sätt som pensionsförsäkring; arbetsgivare, respektive arbetstagare bör sålunda få åtnjuta avdrag för premier, under det att arbetstagaren bör beskattas för utfallande belopp i deras helhet, dock med undantag för ersättning som avser sjukvårds- eller läkarekostnader.

4. Ledareförsäkring.

I punkt 5 av anvisningarna till 28 § kommunalskattelagen stadgas, att såsom intäkt av rörelse även skall upptagas ersättning på grund av försäkring mot utebliven intäkt. Därvid angives, att i vissa fall jämväl kapital, som uppburils på grund av personförsäkring, kan utgöra intäkt av rörelse, så t. ex. om ett aktiebolag tagit en försäkring på sin verkställande direktörs

196 Kungl. Maj.ts proposition nr 93-

eller en hos bolaget anställd uppfinnares liv för att därigenom skydda sig mot den minskning i inkomst, som den försäkrades frånfälle förväntas medföra för bolaget.

Kommittén.

Kommittén har uttalat, att nuvarande bestämmelser i den praktiska tilliämpningen torde vålla vissa besvärligheter, framför allt då det gällde att tillse, att försäkringsbeloppet, när det efter kanske många års förlopp utfölle, verkligen upptoges till beskattning. Det syntes ej heller tilltalande att för detta slag av kapitalförsäkring, som på intet sätt skilde sig från andra dylika, införa en särskild beskattningsregel, avvikande från den eljest gällande.

Vidare kunde starkt ifrågasättas, huruvida utgiften för en sådan försäkring egentligen fölle inom förvärvskällan rörelses ram. Försäkringen syntes kommittén tillkommen icke så mycket för att ersätta (eventuellt) utebliven intäkt som så mycket mera för att skaffa företaget kapital under en övergångstid, som på grund av en för företagets verksamhet viktig persons frånfälle kunde bliva brydsam. Premien vore i ett dylikt fall icke att anse såsom en utgift för förvärvande eller bibehållande av rörelseintäkt och skäl för att medgiva avdrag för premien från intäkt av rörelse syntes sålunda saknas. Härtill komme att, såvitt kommittén hade sig bekant, den ifrågavarande försäkringsformen kommit till användning endast i ett ringa antal fall.

Kommittén föresloge därför sådan ändring av gällande bestämmelser, att avdrag icke skulle medgivas för premie för ledareförsäkring men att på grund av försäkringen utfallande belopp icke skulle räknas till skattepliktig inkomst.

Departementschefen.

I likhet med kommittén och på av denna anförda skäl förordar jag, att avdrag för premier för ledareförsäkring icke skall medgivas men att på grund av försäkringen utfallande belopp icke skola upptagas såsom skattepliktig intäkt.

D. Rörelseidkares rätt till avdrag för avsättning till pensionsstiftelse.

Beträffande beskattningen av pensionsstiftelse må hänvisas till vad som tidigare anförts härom (s. 133 ff.). I fråga om rätten till avdrag för avsättning till pensionsstiftelse gäller bland annat följande.

Pensionsstiftelser, bildade enligt lagen om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser. 1937 års lag om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser avser att skapa tryggare pensionsförhållanden m. m. för anställd personal. Vid utformandet av bestämmelserna var det emellertid nödvändigt att taga hänsyn till att aktiebolagens medverkan endast kunde vinnas på frivillighetens väg. Detta förhållande ledde till att man icke ansåg sig kunna uppställa krav på att vid bildande av personalstiftelse bolaget skulle

Kungl. Maj.ts proposition nr 93. 197

avhända sig kontanta medel, enär detta för många bolag cj skulle vara möjligt eller endast med stora svårigheter kunde ske. (SOU 1937: 13, s. 55). Spörsmålet löstes sålunda, att stiftelseförmögenheten kunde få helt eller delvis innestå såsom fordran hos vederbörande bolag. Det må erinras om att enligt aktiebolagslagen bolags skuld till personalstiftelse skall i bolagets balansräkning redovisas särskilt.

Personalstiftelse bildas genom beslut av bolagsstämma. Dylik stiftelse, vars angelägenheter skola handhavas i vissa fall av särskild styrelse eller god man och i andra fall av bolagets styrelse, skall registreras, och vissa uppgifter angående stiftelsen skola införas i aktiebolagsregistret. Stiftelsen skall stå under kontroll av en särskild tillsynsmyndighet (pensionsstyrelsen). Bolaget kan icke tillgodogöra sig stiftelsens tillgångar i annan mån än att, om bolaget haft utgifter för ändamål, som stiftelsen är avsedd att tillgodose, bolaget i vissa fall får av tillgångarna tillgodoföra sig ersättning för sådana utgifter. Då bolaget träder i likvidation, gäller i huvudsak, att stiftelsens tillgångar skola disponeras för det ändamål, varför stiftelsen bildats eller, om de ej åtgå härför, överlämnas till en av statskontoret förvaltad fond, benämnd svenska aktiebolagens pensions- och understödsfond. I bolagets konkurs får stiftelsen i vanlig ordning bevaka sin fordran hos bolaget, därvid stiftelsen, om den är bildad i pensioneringssyfte, åtnjuter förmånsrätt enligt 17 kapitlet 4 eller 11 § handelsbalken. De medel, som stiftelsen befinnes äga, sedan den erhållit sin utdelning i konkursen, skola disponeras på i huvudsak samma sätt som vid bolagets likvidation.

Har aktiebolag överfört medel till pensionsstiftelse varom här är fråga, är bolaget jämlikt punkt 2 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen berättigat till avdrag för överföringen.

Andra pensionsstiftelser. I den mån inrättning, självständig fond eller annan stiftelse, som omförmäles i punkt 6 av anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen och icke är av den art som förut sagts, fyller de i nämnda anvisningspunkt uppställda kraven, torde avdrag medgivas för avsättning till denna s. k. fria pensionsstiftelse. Även i fråga om sådan stiftelse gäller, att medlen icke behöva överföras kontant utan kunna innestå hos företaget; för avdrag erfordras då, att medlen avsatts i bokföringen och skuldebrev å beloppet överlämnats till stiftelsen (R.Å. 1940: ref. 36).

Avdrag för avsättning till fri pensionsstiftelse medgives enskild rörelseidkare likaväl som aktiebolag och andra juridiska personer.

Kommittén.

Kommittén har från ett antal myndigheter och näringsorganisationer inhämtat uppgifter angående bl. a. de erfarenheter vederbörande haft av till- Jämpningen av rätten till avdrag för avsättning till pensionsstiftelse. Därvid ha näringsorganisationerna uppgivit, att de ansåge gällande regler tillfredsställande, medan myndigheterna uttalat betänkligheter inför den utveckling, avdragsrätten tagit i praxis, och förordat införande av föreskrifter ägnade alt hindra missbruk och möjliggöra kontroll.

198 Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Kommittén liar uttalat, att även kommittén vore av den uppfattningen, att gällande bestämmelser om skattefria avsättningar till pensionsstiftelser icke på ett tillfredsställande sätt uteslöte möjligheterna att begagna dem även för annat ändamål än det av lagstiftarna avsedda. I likhet med ett flertal remissinstanser funne kommittén svagheten i nu gällande bestämmelser bestå däruti, att skattefrihet medgåves i och med att medlen gottskrivits en stiftelse, som uppfyllde de formella kraven, utan att några föreskrifter meddelats om medlens användning utöver en allmän bestämmelse om att de måste användas för pensioneringsändamål. Kommittén föresloge för den skull, att rörelseidkare, som till stiftelse överfört medel, avsedda för pensionering av personer, som vore eller varit anställda i rörelsen, finge åtnjuta avdrag härför endast under förutsättning att stiftelsens förmögenhet genom överföring av medlen icke komme att överstiga det belopp, som erfordrades för att säkerställa de högsta pensioner, vilka enligt gjorda utfästelser eller inom företaget tillämpad praxis kunde komma att utgå till personer, som vid tidpunkten för avsättningen vore eller varit anställda i företaget, eller till deras efterlevande. Avdrag vore sålunda enligt kommitténs förslag icke medgivet för avsättning avseende pensionering av personal, som framdeles kunde komma att anställas. Tillika förordade kommittén att för avdragsrätt uppställdes det kravet, att pensionerna skulle uppfylla de villkor kommittén tidigare föreslagit skola gälla för att en försäkring skulle vara hänförlig till pensionsförsäkring. Kommittén har vidare anfört:

Genom att uppställa dessa krav för ernående av skattefrihet för avsättningar till pensionsstiftelser anser kommittén att en gräns för missbruk av bestämmelserna bör kunna sättas utan att det allmänt sociala intresse, som man velat gynna genom nuvarande bestämmelser, kommer att äventyras. Kravet på att avsättningen skall vara erforderlig för att säkerställa gjorda utfästelser om pensioner, torde enligt kommitténs förmenande icke vara ägnat att motverka avsättningar, som verkligen hava pensioneringssyfte. Om exempelvis i en stiftelses stadgar angives, att från stiftelsen skall till vissa anställda eller förut anställda utbetalas pensioner, i den mån stiftelsens medel därtill förslå, dock att pension i intet fall får överstiga t. ex. B5 procent av lönen, har därigenom visserligen gjorts en utfästelse, men denna innebär ju icke något annat än att den övre gränsen för avsättningsbehovet angivits och naturligtvis icke att företaget förbundit sig att göra avsättningar till stiftelsen till dess denna gräns är uppnådd. Vidare ligger det enligt kommitténs förmenande i sakens natur, att dyrtidstillägg å pensioner kunna tagas i beräkning, även om de formellt beviljas år för år.

Det må framhållas, att även med den av kommittén föreslagna bestämmelsen en relativt stor rörelsefrihet i fråga om avsättningarnas storlek kvarstår. Avsättningarna kunna nämligen bliva avdragsgilla, även om de visst är överstiga det belopp, som erfordras för att genom årligen lika stora avsättningar uppbygga pensionen. Enda villkoret för avdragsrätten är, att icke stiftelsens sammanlagda förmögenhet överstiger den s. k. engångspremiereserven för samtliga utfästa pensioner till personal, som är eller varit i tjänst, d. v. s. det belopp, som enligt försäkringsteknisk utredning erfordras för att säkerställa pensionerna under förutsättning, att inga vidare avgifter skola erläggas för ifrågavarande pensioner. Skulle stiftelsens förmögenhet komma att överstiga engångspremiereserven annorledes än genom

Kungl. Maj:ts proposition nr 93- 199

avsättningar — exempelvis på grund av personalförändringar — kunna nya avsättningar med avdragsrätt göras först sedan förmögenheten sjunkit eller engångspremiereserven vuxit, så att den överstiger förmögenheten.

Yttranden.

överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Stockholms och Göteborgs

och Bohus län ha ansett önskvärt att de s. k. fria pensionsstiftelserna från myndigheternas sida underkastas viss kontroll över att stiftelsernas medel

användas för sitt ändamål. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har an­

fört :

Länsstyrelsen hälsar med tillfredsställelse skattekommitténs förslag om att rätten till avdrag för avsättning till fri pensionsstiftelse skall göras beroende av att stiftelsens förmögenhet ännu icke blivit uppbyggd till vad som motsvarar engångspremiereserven för utfästa pensioner åt personalen. Att pröva, huruvida utfästelserna givits i bindande former, huruvida pensionsstiftelsen i övrigt fungerar på ett ur social synpunkt tillfredsställande sätt samt att beräkna engångspremiereservens storlek äro emellertid uppgifter, vilka icke lämpligen böra anförtros åt beskattningsnämnderna. Dessa skulle ju då faktiskt få fungera som en slags försäkringsinspektion över de berörda inrättningarna. Länsstyrelsen vill föreslå, att det bör åligga företagare, som önskar åtnjuta avdrag för avsättning till fri pensionsstiftelse, att på anmodan av beskattningsnämnd förete intyg av statlig myndighet — måhända pensionsstyrelsen — angående premiereservens storlek. Den ifrågavarande myndigheten får då tillfälle att granska pensionsutfästelserna samt taga del av stiftelsens organisation. Den fortsatta kontrollen över ifrågavarande stiftelser är emellertid icke härigenom ordnad. Enligt skattekommitténs förslag (s. 124) synas dessa i allmänhet icke bliva skattskyldiga eller deklarationspliktiga. För övrigt synes det önskvärt, att bestämda regler givas för den situation, som uppstår, om stiftelsens medel användas till främmande ändamål eller om en till sitt fulla belopp uppbyggd premiereserv ånyo nedgår utan att stiftelsens förmögenhet minskas. Dessa spörsmål böra enligt länsstyrelsens mening bliva föremål för ytterligare utredning och övervägande. Till en början torde i varje fall länsstyrelserna hos sig böra registrera och följa de avsättningar till fria stiftelser, vilka enligt rapporter från beskattningsnämnderna hittills verkställts eller hädanefter äga rum. En dylik ordning för övervakning av de fria stiftelsernas medel har börjat tillämpas inom detta län.

Sveriges industriförbund har uttalat:

Enligt det föreliggande förslaget medgives icke ett företag avdrag vid sin taxering för avsättning till pensionsstiftelse, därest det icke dessförinnan gjort bindande utfästelser om pension. Ur principiella synpunkter är detta ägnat att väcka betänkligheter, då såsom ovan framhållits det är förefintligheten av dylika avsättningar, som möjliggjort för företagen att tillgodose de anställdas önskemål om sådana utfästelser. På sätt kommittén antytt synas emellertid för pensioneringsfrågans lösning skadliga verkningar kunna undvikas genom att utfästelsen, intill dess behövliga avsättningar skett, meddelas i den formen, att allenast dess övre gräns angives.

Trots att en sådan övre gräns för pensionen bestämts, t. ex. till 65 % av lönen, ligger det enligt kommitténs förmenande i sakens natur, att dyrtidstillägg å pensioner kunna tagas i beräkning även om de formellt beviljas år för år.

200 Kungl. Majds proposition nr 93.

Jämväl industriförbundet finner det nödvändigt, att vid beräkningen av den s. k. engångspremiereserv, som erfordras för pensionsutfästelsens uppfyllande, den till viss procent av lönen eller visst årligt belopp bestämda pensionen får höjas med ett belopp, motsvarande dyrtidstillägg enligt de grunder, företaget i allmänhet utbetalar å löner till anställda inom den kategori varom fråga är. En omredigering av stadgandet i anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen så alt därav klart framgår, att innebörden av stadgandet är den av kommittén åsyftade, synes emellertid vara erforderlig.

Vad härefter angår den av kommittén föreslagna förutsättningen för avdragsrätten att de gjorda utfästelserna skola avse pensioner, som uppfylla de i förslaget till anvisningar till 46 § kommunalskattelagen föreskrivna villkoren, torde syftet med pensionsstiftelserna i huvudsak tillgodoses genom meddelande av sådana pensionsförsäkringar som avses i nämnda författningsrum, eller utgivande av pensioner, som uppfylla däri angivna villkor. Föreskriften föranleder emellertid den olägenheten, att om från pensionsstiftelser, liksom hittills understundom skett, utbetalas tillfälliga understöd till icke pensionsberättigad personal företagets avdragsrätt för avsättningarna till stiftelsen äventyras och stiftelsen jämväl riskerar viss beskattning. Även om dessa olägenheter i allmänhet torde kunna undvikas därigenom, att dylika understöd i förekommande fall icke utbetalas av stiftelsen utan av företaget direkt, synes det förbundet önskvärt att ifrågavarande bestämmelser bleve föremål för en viss uppmjukning, så att de ovanberörda beskattningseffekterna icke inträffade, därest dylika understöd i allenast ringa omfattning utbetalats från stiftelsen. Någon risk att syftet med de föreslagna författningsändringarna därigenom skulle äventyras synes icke föreligga.

Sveriges redareförening har yttrat:

I första hand må framhållas, att alltför snäva regler på förevarande område medföra risk för, att företagen ej kunna begagna sig av denna utväg att lösa de anställdas pensionering. Detta gäller om villkoret, att juridiskt bindande utfästelser om rätt till skälig pension skola lämnas de anställda. De flesta företag äro mycket känsliga för konjunkturväxlingar. Vad särskilt angår rederinäringen är detta en mycket vanlig företeelse. Vissa år lämnar rörelsen ett så gott resultat, att erforderliga avsättningar till pensionsstiftelse kunna verkställas, medan åter andra år verksamheten lämnar ringa vinst eller betydande förlust. Det ligger i sakens natur, att dylika företag, innan de hunnit avsätta till en pensionsstiftelse så stort belopp, att detta i icke ringa mån täcker de framtida utgifterna för pensionerna, icke kunna påtaga sig det ekonomiska ansvar utfästelser om pensioner till ett flertal anställda innebära. Detsamma är även förhållandet med sådana avsättningar till pensionsstiftelse, som ett företag verkställer i syfte att framdeles kunna ordna pensioneringsfrågan för sådana anställda, som tidigare regelmässigt ej plägat erhålla pension från företaget, exempelvis arbetare.

Även i dylika fall är det nödvändigt att tillräckliga kapitalbelopp tillföras pensionsstiftelsen, innan utfästelser om rätt till pension lämnas. Under en övefgångstid brukar i sistnämnda fall tillfälliga understöd utbetalas från pensionsstiftelsen i avvaktan på, att bindande utfästelser om pension göras. Det är uppenbart, att de nu föreslagna skärpta bestämmelserna i ovanberörda avseende komma att motverka företagens intresse och möjligheter att utvidga sina tidigare gjorda åtaganden på detta område.

Kommittén har vidare funnit det ligga i sakens natur, att dyrtidstillägg ä pensioner kunna tagas med vid beräkning av den s. k. engångspremiereserven, även om dessa tillägg formellt beviljas år från år. Föreningen biträ­

Kungl. Maj:ts proposition nr 93. 201

der denna uppfattning men anser ett uttryckligt stadgande härom böra införas i anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen.

Beträffande gränsen för den ålder, vid vilken pension skall börja utgå, har kommittén uttalat, att såsom rimlig undre gräns för pensionsåldern i allmänhet torde böra anses 60 år för man och 55 år för kvinna. Med hänsyn till att inom vissa yrken en lägre pensionsålder måste anses motiverad, har kommittén icke ansett sig böra angiva en bestämd gräns utan föreslagit en bestämmelse, att ålderspension ej skall börja utgå vid en pensionsålder, som med hänsyn till den försäkrades yrke och förhållanden i övrigt kan anses oskäligt låg. Föreningen delar kommitténs uppfattning, att det inom vissa yrken kan vara nödvändigt att låta ålderspensionen utgå tidigare än inom andra yrken. Så är exempelvis förhållandet med sjömansyrket, där förhållandena även jämförelsevis ofta kunna framtvinga förtidspensionering. Då det i dylika fall ej är möjligt att med^ bestämdhet angiva tidpunkten för ålderspensionens början — beroende på att denna inom sagda yrke varierar med hänsyn till personliga kvalifikationer — måste företagen på förhand säkerställa sig för att ej avsätta för små belopp. Enda möjligheten att trygga sig mot sagda risk är att hålla avsättningarna i överkant. Även denna omständighet talar för att icke alltför snäva bestämmelser införas på detta område. Ur fiskalisk synpunkt synas inga befogade erinringar kunna riktas häremot, enär, om större belopp avsatts än som erfordras för att fullgöra företagets pensionsförpliktelser, överskottsmedlen enligt stiftelsens stadgar utgöra dess egendom och sålunda ej kunna återgå till företaget.

I vissa av de av kommittén återgivna yttrandena beträffande pensionsstiftelserna hava uttalats betänkligheter inför den utveckling avdragsrätten till sådana stiftelser fått i praxis, särskilt i fråga om familjebolagen, samt framhållits att i följd härav erfordrades särskilda föreskrifter för att hindra missbruk. Föreningen har sig ej bekant, att delägare i familjebolag genom avsättningar till pensionsstiftelser skulle hava skaffat sig några obehöriga förmåner. Enligt föreningens mening böra familjebolagen i nu förevarande avseende behandlas på samma sätt som andra företag. Skulle det emellertid anses behövligt med särskilda föreskrifter för vinnande av erforderlig kontroll över familjebolags pensionsstiftelser, är det angeläget, att föreskrifterna å ena sidan icke få sådan allmän räckvidd, att de resa onödiga hinder för normal pensionerings ordnande genom pensionsstiftelse i det stora flertalet fall och å andra sidan icke omöjliggöra legitim pensionering på denna väg av en anställd, därför att han tillika är en större aktieägare i bolaget.

Departementschefen.

För närvarande medgives aktiebolag avdrag för belopp, som enligt lagen om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser överförts till pensionsstiftelse. Avdrag torde medgivas även för belopp, som av aktiebolag eller annan skattskyldig överförts till s. k. fri pensionsstiftelse, därest denna uppfyller de i punkt 6 av anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen stadgade villkoren. För att avdrag för det till pensionsstiftelse avsatta beloppet skall beviljas erfordras däremot icke, att utfästelse gjorts om utbetalning av pensioner av viss storlek. Avdrag kan alltså erhållas för avsatt belopp utan någon som helst begränsning. Detta är givetvis icke tillfredsställande. Jag biträder därför kommitténs förslag att avdrag för belopp, som avsatts till pensionsstiftelse, må åtnjutas endast i den mån stiftelsens förmögenhet ge­

202 Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

nom avsättningen icke kommer att överstiga det belopp, som enligt försäkringsteknisk utredning erfordras för att säkerställa de pensioner, vilka enligt gjorda utfästelser eller inom vederbörande företag tillämpad praxis högst skola utgå till personer, som äro eller varit anställda i företaget, eller till deras efterlevande. Härvid bör såsom pensionsutfästelse godtagas även sådan utfästelse, som är förenad med villkor att pensionen utgives endast i den mån stiftelsens medel därtill förslå. Då företaget alltså icke är skyldigt att avsätta medel ända till dess utgivandet av pensionernas i utfästelsen angivna belopp säkerställts, torde de nu föreslagna villkoren för avdragsrätt icke verka betungande för företagen och därigenom föranleda att avsättningen till pensionsstiftelse sker i mindre utsträckning än för närvarande.

Såsom av det sagda framgår, erfordras att de företag, som avsätta medel till pensionsstiftelse, låta verkställa och till beskattningsmyndighet ingiva försäkringsteknisk utredning rörande de utfästa pensionernas kapitalvärde. En dylik utredning torde i regel — i varje fall så länge stiftelsens medel till beloppet ligga långt under den gräns, vid vilken rätten till avdrag för vidare avsättning upphör — vara enkel att verkställa och draga relativt obetydliga kostnader. Så länge de medel, som innestå hos stiftelsen, avsevärt understiga nämnda kapitalvärde torde dylik utredning icke behöva upprättas och ingivas till beskattningsmyndighet annat än med längre tids mellanrum. Uppgå återigen de hos stiftelsen innestående medlen till belopp, som närmar sig berörda kapitalvärde, och yrkar företaget avdrag för ytterligare avsättning till stiftelsen, bör företaget medelst försäkringsteknisk utredning visa att det är berättigat att åtnjuta avdrag för de avsatta medlen.

I likhet med kommittén finner jag det ligga i sakens natur, att vid beräkning av kapitalvärdet av de utfästa pensionerna hänsyn tages till dyrtidstillägg å dessa även om nämnda tillägg beviljas årligen. En uttrycklig bestämmelse härom torde lämpligen böra intagas i lagtexten.

Utbetalas till person, till vilken enligt utfästelse skall utgå pension, mot pensionen svarande belopp icke från stiftelsen utan direkt från rörelsen, bör beaktas, att kapitalvärdet av de utfästa pensionerna i motsvarande mån minskas.

Från pensionsstiftelse, bildad enligt lagen om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser, får endast utbetalas ålders-, invaliditets- eller efterlevandepension. Belopp, som äro att likställa med kapitalbelopp på grund av kapitalförsäkring, torde således icke kunna utgå. Ej heller torde stiftelsens medel kunna användas till att teckna kapitalförsäkringar till förmån för de anställda. Vad nyss sagts bör gälla även beträffande de fria pensionsstiftelserna. Skulle dessa äga utbetala belopp av kapitalförsäkrings natur, bleve det — med hänsyn till vad som tidigare föreslagits skola gälla i fråga om pensionsstiftelses beskattning — nödvändigt att beskatta de utbetalda beloppen hos mottagaren. Härigenom skulle för denne uppkomma samma olägenheter vid beskattningen, som man vid den individuella pensionsförsäkringen och tjänstepensioneringen velat undvika. Jag finner mig därför i

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

likhet med kommittén böra förorda, att för rätt till avsättning till pensionsstiftelse kräves, att från pensionsstiftelse, direkt eller ock indirekt genom försäkring, utbetalda pensioner skola uppfylla de villkor, som enligt vad tidigare föreslagits skola gälla för att ett försäkringsbelopp skall anses utgå på grund av pensionsförsäkring. Från pensionsstiftelse få därför icke utbetalas t. ex. tillfälliga kapitalunderstöd. Anser sig ett företag böra lämna dylika understöd, synes det icke medföra någon olägenhet för företaget, om understöden utgå direkt ur rörelsen eller också från annan personalstiftelse än pensionsstiftelse. I anledning av de i några yttranden framförda önskemålen om kontroll från myndighets sida över att de fria pensionsstiftelsernas medel användas för sitt ändamål vill jag allenast anmärka, att detta spörsmål sammanhänger med den större frågan om pensionering av arbetstagare i enskild tjänst och därför icke bör upptagas i nu förevarande sammanhang.

E. Beskattning av utländska försäkringsanstalters rörelse avseende trafikförsäkring samt sjuk- och olycksfallsförsäkring.

a) Trafikförsäkring.

Enligt 30 § 3 mom. kommunalskattelagen skall för försäkringsrörelse, som drivits av utländsk försäkringsanstalt, såsom här i riket skattepliktig nettointäkt upptagas belopp som utgör viss procent av anstaltens premieinkomst av här bedriven försäkringsrörelse. I fråga om trafikförsäkringsrörelse utgör procentsatsen 5. Enligt kommunalskattelagen gällde ursprungligen att för trafikförsäkringsrörelse liksom för flertalet andra försäkringsgrenar såsom nettointäkt skulle upptagas 10 procent av premieintäkten. Sänkningen till 5 procent skedde genom lagen den 6 juni 1930 och var en följd av de särskilda villkor och föreskrifter, som enligt Kungl. Maj :ts beslut skulle lända till efterrättelse vid utövande av trafikförsäkringsrörelse. Av ifrågavarande villkor och föreskrifter äro följande av betydelse i förevarande sammanhang. Premie för trafikförsäkring må icke bestämmas till högre belopp än som på grund av tillgänglig erfarenhet kan med tillbörlig säkerhet anses svara mot den risk försäkringen är avsedd att täcka och mot skaderegleringskostnader med tillägg för andra nödiga omkostnader och skälig vinst. Vinsttillägget må ej sättas högre än fem procent av bruttopremien. Trafikförsäkringsanstalt åligger att redovisa regleringsfond för trafikförsäkringen; denna fond beräknas enligt av Kungl. Maj :t iöreskrivet schema med tillämpning av de närmare föreskrifter försäkringsinspektionen kan finna skäl meddela. Anstalternas dispositionsrätt över regleringsfonden är så inskränkt, att fonden knappast kan hänföras till anstalternas egna fonder. Till regleringsfonden avsättes hela överskottet å trafikförsäkringsrörelsen efter avdrag för premiernas vinsttillägg, överskottets beräkning sker

204 Kungl. Maj-.ts proposition nr 93.

dock ej på grundval av de verkliga förvaltningskostnaderna utan med tilllämpning av vissa beräknade omkostnader. Grunden härtill är svårigheten att ur anstalternas räkenskaper avskilja de förvaltningskostnader, som avse trafikförsäkringsrörelsen. Den i stort sett enda vinst, som en försäkringsanstalt kan tillgodogöra sig av trafikförsäkringsrörelsen, är därför det vinsttillägg, som enligt vad nyss sagts får avdragas vid avsättningen till regleringsfonden, samt skillnaden mellan nyssnämnda beräknade omkostnader och de verkliga omkostnaderna, därest de förstnämnda äro större. I fall åter, då de verkliga omkostnaderna äro större än de beräknade, kunna anstalterna icke ens tillgodogöra sig hela vinsttillägget.

Trafikförsäkringsrörelse drives här i riket av fem utländska försäkrings-

anstalter, nämligen The Motor Union Insurance Co. Ltd., Liverpool & London & Globe Insurance Co. Ltd., Zurich, Allgemeine Unfall- und Haftpflicht-Versicherungs-Aktiengesellschaft, Die Schweizerische Unfallversicherungsgesellschaft in Winterthur samt Forsikringsaktieselskabet National.

I skrivelse den 16 juni 1948 ha dessa anstalter hemställt, att procentsatsen för beräkning av den skattepliktiga nettointäkten av trafikförsäkringsrörelse måtte sänkas från 5 till 3 procent. Till stöd för framställningen ha försäkringsanstalterna anfört följande:

Den 31 december 1947 beslöto samtliga trafikförsäkringsanstalter i landet utom tre att från och med den 1 februari 1948 tillämpa förhöjda trafikförsäkringspremier. Vid bestämmandet av dessa premier förutsattes vissa ändrade omkostnadsbidrag men dessutom en nedsättning av den högsta tillåtna vinsten från tidigare fem procent till tre procent av premieinkomsten. Genom meddelande av den 12 januari 1948 har Kungl. Försäkringsinspektionen, som i detalj informerats om grunderna för beräknandet av de nya premierna, godkänt de nämnda anstalternas beslut och därmed också de grunder, varpå beslutet vilar. Från och med innevarande år torde alltså de utländska försäkringsanstalter, vilka alla tillhöra den grupp bolag, som vidtagit ovannämnda premieförhöjning, icke kunna räkna med högre vinst å trafikförsäkringsrörelsen än tre procent.

Genom denna sänkning av vinstprocentsatsen skulle de utländska anstalterna, om deras skattepliktiga nettoinkomst oförändrat fastställdes enligt ovan anförda författningar, i skattehänseende komma att intaga en gentemot de svenska anstalterna synnerligen ogynnsam ställning, då de förra komme att beskattas efter en beräknad nettointäkt av 5 procent och de senare efter den samlade årsvinsten, vari trafikförsäkringen deltager med högst 3 procent av premieinkomsten.

Yttrande.

Över framställningen om sänkning av procentsatsen för trafikförsäkringsrörelse till 3 procent har yttrande inhämtats från fövsäkringsinspektionen. Denna har tillstyrkt bifall till framställningen.

Departementschefen.

De av försäkringsinspektionen utfärdade föreskrifterna för beräkning av regleringsfonden för trafikförsäkring torde medföra, att vinsten å rörelse avseende sådan försäkring i stort sett begränsas till 3 procent av premie­

Kungl. Maj:ts proposition nr 93. 205

inkomsten. Enligt vad jag inhämtat från försäkringsinspektionen finnes icke någon anledning att räkna med en höjning av denna procentsats.

Med hänsyn till vad nyss anförts förordar jag, att procenttalet för beräkning av skattepliktig nettointäkt av utländsk försäkringsanstalts trafikförsäkringsrörelse nedsättes till 3.

b) Sjuk- och olycksfallsförsäkring.

Enligt 30 § 3 mom. kommunalskattelagen skall för utländsk försäkringsanstalt såsom här i riket skattepliktig 'nettointäkt upptagas 10 procent av anstaltens premieinkomst av här bedriven sjuk- och olycksfallsförsäkringsrörelse.

De båda utländska försäkringsanstalterna Forsikringsaktieselskabet Haand

i Haand samt Zurich, Allgemeine Unfall- und Haftpflicht-Versicherungs-

Aktiengesellschaft, vilka driva försäkringsverksamhet här i riket, ha i gemensam skrivelse den 27 januari 1947 hemställt, att den procentsats, som skall tillämpas vid beräkning av den skattepliktiga nettointäkten av sjukoch olycksfallsförsäkring, måtte nedsättas från 10 till 5 procent. Till stöd för framställningen ha anstalterna anfört följande:

Jämlikt bestämmelserna i 30 § tredje stycket i kommunalskattelagen den 28 september 1928 jämförd med 2 § i kungl. förordningen av samma dag om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt stadgas vad angår utländsk försäkringsanstalts skattepliktighet här i riket, att såsom skattepliktig nettointäkt skall upptagas viss procent av anstaltens premieinkomst av här bedriven försäkringsrörelse. Denna procentsats är i vad det gäller annan försäkringsrörelse än brand-, sjö-, trafikförsäkrings- och livförsäkringsrörelse 10 procent å premieinkomsten. Av uttalanden i samband med lagens tillkomst framgår att man i första hand velat uppnå att utländska försäkringsanstalters skattepliktiga inkomst här i riket blev fastställd till så stor del av anstaltens totala överskott, som motsvarar proportionen mellan anstaltens premieinkomst i Sverige och den totala premieinkomsten i Sverige och utlandet. Såsom det synes närmast av praktiska skäl erhöll den definitiva bestämmelsen det innehåll, som här ovan angivits. Vi inskjuta här att de fastställda procentsatserna grunda sig på beräkningar, som av Försäkringsinspektionen vidtagits, hänförliga till treårsperioden 1921—1923. Procentsatserna i fråga grunda sig sålunda tvivelsutan på det antagande, att en med ledning av desamma uträknad skattepliktig inkomst skall — åtminstone genomsnittligt — kunna sägas motsvara försäkringsanstalternas verkliga överskott på den här i riket bedrivna försäkringsrörelsen.

I detta sammanhang må nämnas att det i propositionen till lagbestämmelsen i fråga uttalades att de enligt lagförslaget föreslagna procentsatserna borde kunna ändras, såframt det visade sig att försäkringsanstalternas förtjänstmöjligheter icke voro sådana att de motsvarade de fastställda procentsatserna av premieinkomsterna. Det erinras också om att dylika ändringar även skett vad vissa andra försäkringsgrenar angår än de i denna framställning berörda sjuk- och olycksfallsbranscherna. Så har skett beträffande brandförsäkring och senast livförsäkring. Såsom obestridligt förtjänar slutligen i detta sammanhang fastslås att lagstiftaren sålunda icke avsett alt genom fastställande av dessa normer för beskattande av utländska försäkringsanstalters rörelse här åvägabringa hårdare beskattning av dem än vad fallet är beträffande svenska försäkringsanstalter och att i denna form

206 Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

förhindra eller försvåra möjligheterna för utländska anstalter att i Sverige bedriva försäkringsrörelse.

Det torde vara allmänt känt att förtjänstmarginalen å själva försäkringsverksamlieten sedan avsevärd tid tillbaka tenderat att minska. En beräkning, som i likhet med den nu gällande grundar sig på en kort tidsperiod från början av 1920-talet, kan sålunda under nuvarande förhållanden icke giva ett rättvist resultat. Det torde vara ställt utom all fråga att en undersökning, avseende lönsamheten utav försäkringsrörelse för närvarande — i varje fall beträffande olycksfalls- och sjukförsäkring — måste giva vid handen att de i skatteförfattningarna angivna procentsatserna böra avsevärt reduceras, om man skall undgå det av lagstiftaren enligt ovan icke åsyftade resultatet att utländska försäkringsanstalter få betala skatt på ett antaget vinstbelopp, vida överstigande det verkliga överskottet.

Försäkringsanstalterna ha vidare yttrat, att de vore de enda utländska anstalter, som bär i landet dreve sjuk- och olycksfallsförsäkringsrörelse av någon betydelse. De bortsåge då från Försäkringsbolaget Winterthur, som visserligen dreve sådan rörelse men till en del i annan form. Detta medförde, att någon jämförelse med denna anstalts rörelseresultat icke kunde ske. Sökandeanstalterna hade funnit, att överskottet på den del av rörelsen, som avsåge sjuk- och olycksfallsförsäkring, under en följd av år hade genomsnittligt vida understigit det vid lagens tillkomst såsom normalt presumerade.

Försäkringsanstalterna ha bilagt siffermaterial, avseende perioden 1936 —1945, för att bestyrka riktigheten av det sist gjorda påståendet. Till jämförelse ha anstalterna ingivit utdrag ur försäkringsinspektionens statistik, utvisande resultaten av de svenska försäkringsaktiebolagens verksamhet under perioden 1935—1944.

Försäkringsanstalterna ha framhållit, att av de ingivna handlingarna framginge, att anstalterna lika litet som de svenska försäkringsaktiebolagen, sedda som enhet, under den senaste tioårsperioden kunnat uppnå den av lagstiftaren presumerade 10-procents förtjänstmarginalen. Denna förtjänstmarginal vore vad Haand i Haand beträffade 0,3 procent, vad Ziirich beträffade 5,4 procent och vad de svenska försäkringsaktiebolagen beträffade 5,3 procent. För de ömsesidiga svenska försäkringsbolagen, vilka i likhet med de utländska försäkringsanstalterna hade lägre premier än aktiebolagen, vore överskottet ännu lägre än för de sistnämnda.

Slutligen ha försäkringsanstalterna omnämnt, att såväl deras som övriga försäkringsanstalters omkostnader med stor säkerhet komme att stiga under de närmaste åren. Så bleve bland annat följden av de nya kollektiva avtal, som redan vore slutna med försäkringstjänstemännen beträffande löner och sociala förmåner. Dessa avtal komme, såvitt nu kunde bedömas, att inom kort följas av liknande avtal beträffande den yttre organisationens inspektörer och huvudagenter.

Den utländska försäkringsanstalten Die Schweizerische UnfalluersichernngsgeseUschaft in Winterthur har i skrivelse den 4 mars 1947 anslutit sig till de båda förenämnda anstalternas hemställan om sänkning av den ifrågavarande procentsatsen beträffande sjuk- och olycksfallsförsäkring. Anstalten har emellertid föreslagit, att procentsatsen fastställes till högst 4 pro­

Iiungl. Maj.ts proposition nr 93. 207

cent. Av en skrivelsen bifogad tabell framgår, att anstaltens sjuk- och olycksfallsförsäkringsrörelse för perioden 1936—1945 utvisar en förlust av 2,5 procent av premieinkomsten.

Såsom skäl för yrkandet, att procentsatsen skall fastställas till 4 procent, har anstalten åberopat det förhållandet, att den skattepliktiga nettointäkten skall beräknas såsom viss procent av bruttopremieinkomsten, alltså utan avdrag för återförsäkringspremier. Anstalten har härom anfört följande:

Vi bedja därvid få hänvisa till att den i 1928 års lag genomförda sänkningen från 16 till 10 % i huvudsak torde ha berott på övergång från beräkning å nettopremier till bruttopremier. Företages nu en ändring av procentsatsen på grund av förändrad vinstmarginal måste enligt vårt förmenande vid procentsatsens fastställande hänsyn även tagas till skillnaden mellan netto- och bruttopremier. Vår bifogade uppställning liksom även de redan inlämnade uppställningarna över de två andra utländska och de svenska försäkringsaktiebolagens resultat upptaga neffobehållningen, sedan avdrag gjorts för återförsäkringspremier. De för egen räkning behållna premierna torde i allmänhet ligga mer än 1/c under bruttopremiebeloppen, varför enligt vårt förmenande även beskattningsprocenten bör reduceras med minst Ve, d. v. s. från av »Ziirich» och »Haand i Haand» föreslagna 5 % till högst 4 %, för att beskattningen skall anses bli i rätt förhållande till den verkliga nettoinkomsten. Yttranden.

Över framställningen från försäkringsanstalterna Haand i Haand och Ziirich ha yttranden inhämtats från försäkringsinspektionen, kammarrätten och överståthållarämbetet. över framställningen från försäkringsanstalten Winterthur har yttrande infordrats endast från försäkringsinspektionen.

Försäkringsinspektionen har framhållit, att de för Haand i Haand och Ziirich meddelade uppgifterna icke vore fullt jämförbara med uppgifterna rörande de svenska bolagen. Sistnämnda uppgifter avsåge nämligen affären för egen räkning, d. v. s. den del av affären som icke avgivits i återförsäkring, medan uppgifterna för de båda utländska anstalterna avsåge den direkta affären i Sverige. Skillnaden torde dock i detta sammanhang snarast vara till nackdel för de båda anstalterna.

Försäkringsinspektionen hade efter vissa korrigeringar av uppgifterna för de tre anstalterna samt efter omräkning av uppgifterna för de svenska aktiebolagen att avse perioden 1936—1945 erhållit följande procenttal för överskotten, beräknade i förhållande till respektive premieinkomster:

De sålunda framkomna talen syntes i och för sig giva fog för det berättigade i de tre anstalternas hemställan om minskning av den procentsats, efter vilken skattepliktig nettointäkt skulle beräknas i förhållande till ett utländskt bolags premieinkomst för sjuk- och olycksfallsförsäkring. Utom

208 Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

av de tre omförmälda anstalterna bedreves emellertid sjuk- och olycksfallsförsäkring av ytterligare tre utländska anstalter. Inspektionen hade därför införskaffat uppgifter jämväl för dessa anstalters svenska affär i sjuk- och olycksfallsförsäkring för åren 1936—1945.

Uppgifterna utvisa att för sistnämnda anstalter överskottsprocenten ligger väsentligt högre än för de tre sökandeanstalterna. Sålunda utgör det procenttal, som motsvarar de förut angivna procenttalen, för två av de nu ifrågavarande anstalterna gemensamt 12,5 och för en av dessa anstalter 15,9.

Försäkringsinspektionen har beträffande de tre sistnämnda anstalterna yttrat att i fråga om en av dessa rörelsen vore stadd i avveckling, varför överskotten icke vore jämförbara med de övriga anstalternas. Med hänsyn härtill syntes man i detta sammanhang böra bortse från denna anstalt. Beträffande de båda andra anstalterna torde visst avseende böra fästas vid den omständigheten, att deras rörelse vore obetydlig i förhållande'till sökandebolagens. Av de fem anstalternas sammanlagda premieinkomst för 1945 uppginge nämligen premieinkomsten för de ifrågavarande båda anstalterna tillsammans endast till 4 procent.

Kammarrätten, som i ärendet inhämtat vissa upplysningar från försäkringsinspektionen, har uttalat, att kammarrätten funnit de av inspektionen beträffande Haand i Haand och Ziirich beräknade procentsatserna, för vilka tidigare redogjorts, vara sådana, att de i och för sig utgjorde stöd för yrkandet om nedsättning av procenttalet beträffande sjuk- och olycksfallsförsäkring. Kammarrätten har härefter berört resultatet av sjuk- och olycksfallsförsäkringsrörelsen för de tre övriga icke namngivna utländska anstalter, som driva sådan rörelse, och, under åberopande av de i försäkringsinspektionens yttrande framhållna omständigheterna, yttrat att det relativt höga vinstresultatet av dessa anstalters verksamhet icke borde verka hindrande för ett bifall till yrkandet om nedsättning av det för de övriga anstalterna ogynnsamt verkande procenttalet. Kammarrätten funne sig icke ha något att erinra mot att procenttalet för beräkning av utländsk försäkringsanstalts skattepliktiga nettointäkt av här i riket bedriven sjuk- och olycksfallsförsäkringsrörelse nedsattes. Beträffande valet av procentsiffra ansåge sig kammarrätten med hänsyn till den för de svenska aktiebolagen angivna procentsatsen 5,8 böra ifrågasätta, om procenttalet för utländsk anstalt borde bestämmas så lågt som till 5.

Överståthållaråmbetet har anfört:

Betydande svårigheter möta när det gäller att bedöma den skattepliktiga nettointäkten å sådan försäkringsrörelse, som här i riket bedrives av utländsk försäkringsanstalt. Detta förhållande har ju även lett till uppställande av den schablonartade regeln i 30 § 3 mom. kommunalskattelagen och en regel av denna karaktär lärer väl ej heller i fortsättningen kunna undvikas.

Det är möjligt, att den i sagda lagrum fastslagna beräkningsgrunden, 10 % å premieinkomsten, numera är för hög. Innan någon ändring därvidlag sker synes emellertid erforderligt med en mera ingående utredning

Kungl. Maj.ts proposition nr 93. 209

angående dels omkostnadernas fördelning å poster av olika slag och dels förräntningen av bolagens medel.

I avsaknad av en dylik utredning anser sig överståthållarämbetet för närvarande icke kunna tillstyrka bifall till framställningen.

Departementschefen.

Vad i de förut återgivna framställningarna och yttrandena anförts synes giva fog för yrkandena om nedsättning av procenttalet för beräkning av skattepliktig nettointäkt av utländsk försäkringsanstalts sjuk- och olycksfallsförsäkringsrörelse.

Vid valet av procenttal torde avseende framför allt böra fästas vid resultatet av de svenska bolagens rörelse. Att överskottet i förhållande till premieinkomsten ligger lägre för de utländska anstalterna än för de svenska försäkringsaktiebolagen torde ha sin grund i bland annat den lägre premienivå, som -—- enligt vad Haand i Haand och Ziirich i sin skrivelse upplyst — de utländska anstalterna tillämpa. Då några garantier icke förefinnas för att en sådan skillnad i fråga om premiernas storlek kommer att upprätthållas för framtiden, finner jag den skattepliktiga nettointäkten för de utländska försäkringsanstalterna icke böra bestämmas efter ett procenttal, som motsvarar ett lägre överskott än det, som under senare tid förekommit hos de svenska försäkringsaktiebolagen. Å andra sidan är det uppenbart, att det skulle vara svårt för de utländska anstalterna att i konkurrens med de svenska bolagen upprätthålla en högre premienivå än dessa. Procenttalet torde därför i princip icke heller böra sättas högre än som motsvarar överskottet hos de svenska bolagen.

Med hänsyn till vad sålunda anförts föreslår jag att procenttalet för beräkning av utländsk försäkringsanstalts skattepliktiga nettointäkt av sjukoch olycksfallsförsäkringsrörelse nedsättes till 6.

F. övergångsbestämmelser.

Kommittén.

Kommittén har anfört:

Lagen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1949. De nya bestämmelserna skola alltså enligt förslaget tillämpas första gången vid taxeringen under år 1949. Detta innebär, att de skola gälla beträffande inkomsterna under år 1948 eller däremot svarande räkenskapsår. Beträffande tidigare beskattningsår än nu sagts skola vid eftertaxering eller vid taxering "i högre instans givetvis äldre bestämmelser tillämpas, även om sådana åtgärder vidtagas efter den 1 januari 1949. En uttrycklig bestämmelse härom har emellertid kommittén icke ansett erforderlig.

I enlighet med det sagda skulle de nya bestämmelserna komma att vid 1949 års taxering tillämpas å inkomst under år 1948 eller motsvarande räkenskapsår. Däremot kunna desamma givetvis icke påverka den preliminära taxeringen av 1948 års inkomst och således ej heller beloppet av preliminärskatten under år 1948. Såvitt fråga är om försäkringstagarnas beskattning synes detta förhållande i stort sett sakna betydelse, eftersom endast obetyd-

14 Jlihang till riksdagens protokoll 1930. 1 samt. Nr 93.

210 Kanyl. Majds proposition nr 93.

liga ändringar föreslås beträffande försäkringar tecknade före den 1 januari 1948. Ifråga om försäkringsanstalterna kan däremot det föreslagna förfarandet medföra, att den slutliga skatten i vissa fall ej obetydligt kommer att överstiga den preliminära. De olägenheter, som härav kunna framkallas, synas dock icke vara större än att desamma böra kunna av anstalterna bemästras, exempelvis genom avsättning under år 1948 av medel för skattens täckande. I vart fall synes det kommittén vara av vikt, att ett eventuellt ikraftträdande av nya regler å förevarande område icke uppskjutes längre än ovan föreslagits, och de angivna olägenheterna av ett ikraftträdande redan den 1 januari 1949 synas med hänsyn härtill vara av mindre betydelse.

Kommittén har föreslagit, att de nya bestämmelserna skola tillämpas vid

beskattningen av försäkringsanstalter, understödsföreningar och pensions­

stiftelser även såvitt angår livförsäkringar, som meddelats före den 1 januari 1948. Härifrån har kommittén föreslagit ett undantag. Sålunda skola äldre försäkringar, som enligt nu gällande stadganden men ej enligt de föreslagna bestämmelserna äro pensionsförsäkringar, anses uppdelade i en del, som är pensionsförsäkring i enlighet med kommitténs förslag och en del, som enligt samma förslag är annan försäkring. Vid beräkning av den skattepliktiga rörelseintäkten skall endast intäkt, som belöper på den sistnämnda delen, medräknas. Kommittén har föreslagit, att Kungl. Maj :t skall äga utfärda bestämmelser innehållande approximativa regler rörande ifrågavarande uppdelning.

I fråga om beskattningen av försäkringstagarna har kommittén föreslagit, att äldre bestämmelser skola tillämpas beträffande livförsäkringar, som meddelats före den 1 januari 1948. Härvid har kommittén yttrat, alt för försäkringstagaren vid tecknandet av livförsäkring ofta varit avgörande den inverkan på hans beskattning, som försäkringen beräknats komma att få. Ett införande av nya beskattningsregler beträffande livförsäkringstagare skulle därför i många fall rubba de förutsättningar, under vilka försäkringsavtalet ingåtts. Däremot torde försäkringarnas behandling i skattehänseende hos försäkringsanstalten i regel icke haft någon betydelse för försäkringstagaren vid avtalets ingående. Kommittén har vidare anfört:

Förutom de ovannämnda principiella skälen mot att tillämpa de nya bestämmelserna för beskattning av försäkringstagarna i fråga om redan meddelade försäkringar kunna även praktiska synpunkter anföras. Om den nya definitionen av pensionsförsäkring skulle tillämpas även för redan meddelade försäkringar, skulle nästan hela det nuvarande beståndet av individuella pensionsförsäkringar efter den nya lagens ikraftträdande ej längre hänföras till pensionsförsäkringar, och alltså premien för ifrågavarande försäkringar ej längre få avdragas. Då för dessa försäkringar emellertid ett visst antal premier redan hunnit avdragas före nya lagens ikraftträdande, vore det oriktigt att lämna de på grund av försäkringarna utfallande beloppen helt skattefria. Det skulle då bliva nödvändigt att föreskriva en uppdelning av dessa belopp i en skattepliktig del, som motsvarade premier erlagda före nya lagens ikraftträdande och en skattefri del, som motsvarade därefter erlagda premier. Närmare överväganden hava givit vid handen, att en sådan uppdelning skulle medföra komplikationer av den omfattning, att man även på grund härav bör avstå från att tillämpa den nya definitionen

Kungl. Maj:ts proposition nr 93. 211

av pensionsförsäkring på redan meddelade försäkringar, då det gäller rätten till avdrag för premier samt beskattningen av utfallande belopp.

Från nyssnämnda huvudregel, att äldre bestämmelser skola gälla för redan meddelade försäkringar, ha i förslaget gjorts vissa undantag.

Då livränta enligt gällande bestämmelser skolat beskattas jämlikt 32 § 2 mom. d) kommunalskattelagen, skola de nya reglerna för annan livförsäkring än pensionsförsäkring tillämpas, sedan livräntan börjat utgå. Förslaget innebär alltså, att utgående livräntebelopp icke skola beskattas men att i stället skatt skall erläggas dels av försäkringsanstalten för ränta å premiereserven, dels av försäkringstagaren för beräknad ränta på premiereserven, sedan från denna avdragits 20 000, respektive 40 000 kronor, och för den förmögenhet, som utgöres av den på så sätt reducerade premiereserven. Genom ifrågavarande avdrag beredes de äldre försäkringarna samma lindring som de nya.

Beträffande s. k. ledareförsäkringar skola de nya reglerna tillämpas även å redan meddelade försäkringar. Avdrag skall således icke medgivas för premier, vilka för sådana försäkringar erläggas efter den 31 december 1947, förutsatt att beskattningsåret sammanfaller med kalenderår. Då emellertid i fråga om försäkringar, som meddelats före denna tidpunkt, avdrag för vissa premier redan hunnit ske, skall så stor del av utfallande belopp beskattas, som motsvarar dessa premier. För att åstadkomma klarhet och reda i beskattningsförhållandena för ifrågavarande försäkringar skall en uppdelning av försäkringsavtalet ske. Ett s. k. fribrev, motsvarande premier, vilka erlagts före den 1 januari 1948, skall alltså utfärdas. De premier, som skola erläggas därefter, d. v. s. efter den 31 december 1947, skola hänföras till en särskild försäkring. Belopp, som utfalla på grund av nämnda fribrev, beskattas men icke belopp, som utfalla på grund av den andra delförsäkringen. I syfte att framtvinga en uppdelning av ledareförsäkringarna har kommittén föreslagit, att den partiella skattefriheten göres beroende av om uppdelning av försäkringen företagits eller icke. För uppdelningen har föreslagits en frist till 1949 års utgång med hänsyn till att skattskyldiga, vilka tecknat ledareförsäkringar, i regel torde bliva underkunniga om de ändrade bestämmelserna först i och med att avdrag vägras dem vid taxeringen 1949.

Det avdrag å 600 kronor, vilket enligt 32 § 2 mom. a) kommunalskattelagen i visst fall må åtnjutas från livränta på grund av pupillförsäkring men vilket kommittén föreslagit skola avskaffas, skall fortsättningsvis få åtnjutas i de fall, där livräntan börjat utgå under beskattningsår, beträffande vilket de nya bestämmelserna icke skola tillämpas. I fråga om livränta, som börjat utgå senare, skall avdrag icke medgivas. Kommittén har föreslagit, att tidpunkten för det dödsfall, i följd varav livräntan utgår, skall vara avgörande för till vilken av de båda kategorierna livräntan skall hänföras.

Den föreslagna höjningen av avdraget enligt 46 § 2 mom. 3) kommunalskattelagen till 300 kronor skall avse även äldre försäkringar.

Med hänsyn till att vid sjuk- och olycksfallsförsäkringar större delen av den under ett år erlagda premien avser att täcka risk och omkostnader

212 Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

under samma år skola enligt kommitténs förslag beträffande sådan försäkring äldre bestämmelser fortfarande gälla endast i mycket begränsad omfattning. Om olycksfall inträffat eller sjukdom börjat före den 1 januari 1948, skall sålunda endast den ersättning (dock ej livränta), som på grund av olycksfallet eller sjukdomen utgår under åren 1948—1950, icke utgöra skattepliktig intäkt.

Slutligen har kommittén anfört:

I stort sett äro de äldre bestämmelserna gynnsammare — i många fall avsevärt gynnsammare — än de föreslagna. Med all sannolikhet komme därför offentliggörandet av kommitténs förslag att framkalla en massteckning av försäkringar, därest icke i förslaget intagas vissa bestämmelser i motverkande syfte. Den gynnade ställning, som dylika nytillkommande försäkringstagare kunde bereda sig, om gränsen förlädes till senare tidpunkt men kommitténs förslag i övrigt antoges, finge verkningar icke blott i fråga om medel, som inbetalades för försäkringen före de nya bestämmelsernas ikraftträdande, utan även i fråga om de medel, som fortsättningsvis skola inbetalas under försäkringstiden. Kommittén har med hänsyn till det sagda föreslagit, att de nya bestämmelserna skola tillämpas å försäkringar, som meddelats efter den 31 december 1947. En konsekvens av den sålunda föreslagna gränsdragningen blir emellertid, att de nya reglerna — om förslaget antages — böra tillämpas redan i fråga om inkomståret 1948 och lagen bör sålunda icke träda i kraft senare än den 1 januari 1949. Det må vidare framhållas, att på grund av den föreslagna gränsdragningen dröjsmål med förslagets fortsatta behandling skulle vålla livförsäkringsverksamheten betydande olägenheter. Ovissheten om försäkringarnas framtida behandling i skattehänseende kommer utan tvivel att föranleda nedgång i ackvisitionsverksamheten, i varje fall, då det gäller större försäkringar. Ett snabbt avgörande av frågan om beskattningens anordnande synes därför vara ofrånkomligt.

Yttranden.

Frågan om tidpunkten för de nya bestämmelsernas ikraftträdande har berörts i några yttranden. Sålunda har Svenska

försäkringsbolags riksförbund yttrat:

Med avseende å den föreslagna tidsgränsen mellan försäkringar, å vilka de nya eller de äldre bestämmelserna skola tillämpas, har kommittén uttalat, att de äldre bestämmelserna i stort sett äro gynnsammare än de av kommittén föreslagna och att offentliggörandet av kommitténs förslag därför sannolikt skulle framkalla en massteckning av försäkringar, därest icke i förslaget intoges vissa bestämmelser i motverkande syfte. Kommittén torde därvid hava räknat med att dess betänkande, som är daterat den 31 december 1947, skulle kunna offentliggöras vid denna tidpunkt.

Framläggandet av betänkandet blev emellertid fördröjt intill slutet av mars månad innevarande år och beträffande livförsäkringar, som till dess tecknats under år 1948 gäller utan inskränkning vad som av kommittén anförts som skäl för bibehållandet av nu gällande regler i fråga om beskattningen av försäkringstagarna då det gäller försäkringar, som meddelats före år 1948, nämligen att ett införande av nya beskattningsregler i många fall skulle rubba de förutsättningar, under vilka försäkringsavtalet ingåtts. Det torde med hänsyn härtill få anses uteslutet, att den ifrågavarande tidsgränsen sättes till tidigare tidpunkt än den, då kommittébetänkandet blev

Kungl. Maj:ts proposition nr 93. 213

offentliggjort. Riksförbundet håller för sin del före, att nya bestämmelser rörande beskattning av försäkringstagarna överhuvud taget icke böra göras tillämpliga å försäkringar, som meddelats före bestämmelsernas ikraftträdande.

I detta sammanhang vill riksförbundet starkt understryka vad kommittén framhållit rörande de betydande olägenheter, som vållas livförsäkringsverksamheten genom den ovisshet om försäkringarnas framtida behandling i skattehänseende, som nu råder och som kommer att råda, intill dess frågan om beskattningens anordnande blivit avgjord, och beträffande angelägenheten av ett snabbt avgörande i denna fråga.

Försäkringstjänstemannaförbundet har uttalat sig på liknande sätt.

Pensionsstyrelsen har anfört:

Skattekommittén har föreslagit, att lagändringarna skola träda i kraft den 1 januari 1949, dock skall beträffande beskattningen av försäkringstagarna som huvudregel gälla, att de nya bestämmelserna skola äga tillämpning i fråga om försäkringar tecknade fr. o. m. 1 januari 1948. Av principiella skäl vill pensionsstyrelsen inlägga en skarp gensaga mot en lagstiftning med dylik retroaktiv verkan i synnerhet som kommittébetänkandet icke offentliggjordes förrän i slutet av mars 1948.

I fallet den frivilliga statliga pensionsförsäkringen får förslaget för rättskänslan särskilt stötande konsekvenser. Hittills har för den frivilliga försäkringens samtliga pensionsförsäkringsformer gällt, att premierna i sin helhet i regel varit avdragsgilla under det att utfallande pensionsbelopp i sin helhet inkomstbeskattats. Under dessa förutsättningar har ett stort antal personer under den gångna delen av 1948 verkställt inbetalningar till den frivilliga försäkringen på postkontoren runt om i landet. De har därvid kunnat åberopa bestämmelserna i den på postkontoren tillhandahållna officiellt utgivna broschyren samt det tidigare till landets hushåll i miljonupplaga spridda prospektet över den frivilliga försäkringen. Försäkringstagarna göra sina dispositioner på eget initiativ i förlitan på gällande bestämmelser och tillhandahållas icke personlig kundtjänst med hjälp av försäkringsombud. Trots detta föreslår kommittén, att i den mån inbetalningar gjorts till tariffer, som enligt kommitténs förslag icke äro pensionsförsäkringar, avdragsrätt för premien icke skall föreligga vid deklarationen i februari 1949.

Pensionsstyrelsen befarar att den föreslagna godtyckliga behandlingen av försäkringstagarna i den frivilliga statliga försäkringen i hög grad skulle rubba förtroendet för sparformen som sådan.

I detta sammanhang vill styrelsen även framhålla att i fråga om den frivilliga försäkringen faran för i förvärvssyfte bedriven ackvisition av olämpliga försäkringsformer helt bortfaller. Vidare äro, som tidigare framhållits, inbetalningarna till den frivilliga försäkringen till sin storlek begränsade.

Även praktiska komplikationer skulle uppstå. Som tidigare nämnts ha alla av styrelsen tillhandahållna försäkringar i beskattningshänseende behandlats så, att utfallande belopp i sin helhet inkomstbeskattats. Vidare äro alla inbetalade avgifter i teknisk mening engångspremier. Detta innebär, att det skulle bli nödvändigt att för alla dem, som före 1 januari 1948 erlagt avgifter till den frivilliga försäkringen och som efter 1 januari 1948 hunnit erlägga avgift till annan försäkring än pensionsförsäkring enligt samma definition, uppdela utfallande belopp i en skattepliktig del och eu skattefri del, där den sistnämnda delen motsvarar avgifter crlagda under den tid, som drabbats av retroaktivitet i berörda hänseende. Detta medför en helt onödig komplikation av del praktiska arbetet.

214 Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

För den händelse som allmän regel skulle gälla, att bestämmelserna angående avdragsrätt och beskattning av utfallande belopp skola äga tillämpning för försäkringar tecknade efter 1 januari 1948, något som pensionsstyrelsen icke kan principiellt godkänna, föreslår styrelsen, att för på frivilliga avgifter grundad försäkring hos styrelsen bestämmelserna om försäkringstagarens skattepliktiga inkomst på grund av försäkringen och om rätt till avdrag för avgifter, som erlagts till försäkringen, äga tillämpning endast för försäkringar, för vilka avgifter erlagts fr. o. in. dagen för lagens ikraftträdande.

Försäkringsanstalterna Folket-Samarbete ha avstyrkt att den nya lagstift­

ningen göres retroaktiv på sätt kommittén föreslagit. Försäkringsanstalterna ha härvid bl. a. framhållit, att de retroaktivt verkande övergångsbestämmelserna kunde medföra att försäkringstagare, som ingått försäkringsavtal under övergångstiden utan att känna till den ifrågasatta lagstiftningen, komme att mot försäkringsanstalterna framställa krav å att återfå hela beloppet av inbetalda premier.

Den föreslagna tidpunkten för ikraftträdandet komme tillsammans med den föreslagna skärpta beskattningen att föranleda, att för försäkringsanstalterna uppkomme en stor kvarstående skatt, vilken endast med svårighet kunde gäldas, enär anstalterna samtidigt enligt bestämmelserna i den nya försäkringslagen skulle avsätta medel för att täcka brister i försäkringsfond och säkerhetsfond.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har yttrat, att de skattelagar, som trädde i kraft den 1 januari 1948, föranlett att ett avsevärt antal större försäkringar tecknats under år 1947. Försäkringstagarna hade tydligen därvid velat utnyttja livförsäkringens förut anmärkta särskilt gynnade ställning i beskattningsavseende i jämförelse med andra sparformer. Länsstyrelsen ville därför ifrågasätta, om det icke under förutsättning att det föreliggande förslaget i övrigt gjordes till föremål för lagstiftning vore mera rättvist, att äldre bestämmelser i allmänhet tillämpades endast å livförsäkringar, som tecknats före den 1 januari 1947.

Beträffande förslaget, att äldre försäkringar, som enligt gällande lag men icke enligt de föreslagna bestämmelserna äro pensionsförsäkringar, vid försäkring sanstalternas beskattning skola anses uppdelade i en del, som är pensionsförsäkring enligt kommitténs förslag, och en del, som enligt samma förslag är annan

försäkring, ha Svenska personal-pensionskassan och Sveriges kommunalanställdas pensionskassa yttrat:

Genomföres kommitténs förslag, skulle vissa tjänstepensionsanstalter få en grupp ränteskattepliktiga försäkringar, t. ex. genast börjande livräntor och andra ovan under anvisningarna till 46 § antydda former. Vid några av dessa skulle en uppdelning i pensionsförsäkring och annan försäkring erfordras.

Om pensionsförsäkringsbegreppet ändras enligt SPP:s förslag med rätt till avvikelser för koncessionerad tjänstepensionsförsäkringsanstalt och därmed

Kanyl. Maj.ts proposition nr 93. 215

jämförlig anstalt, skulle ränteskatt sannolikt icke komma i fråga för dylika anstalters vidkommande. I annat fall skulle de bliva skyldiga erlägga ränteskatt, vars belopp emellertid torde bliva obetydligt. Då sådana tjänstepensionsanstalter torde undvika att i framtiden meddela ränteskattepliktiga försäkringar, synes det rimligt, att de befrias från ränteskatt för äldre försäkringar och därmed från det oproportionerligt stora arbetet med särskiljandet av de fåtaliga ränteskattepliktiga försäkringarna och beräkningen av på dessa belöpande ränteinkomst.

Försäkringsanstalterna Folket-Samcirbete ha ansett, att äldre pensions­

försäkringar böra vara helt skattefria hos försäkringsanstalterna.

Förslaget att ränteskatt skall hos understödsförening uttagas även för äldre försäkringar har mött erinran från Understödsföreningarnas riksförbund. Härvid har förbundet anfört, att denna skatt erlades för försäkringstagarnas räkning och alltså bleve direkt kännbar för dessa. Detta syntes innebära en för rättskänslan stötande retroaktiv lagstiftning. För försäkringstagare i försäkringsbolag låge det ej till på samma sätt, tv de erlade ju redan skatt (genom bolagens försorg) till i stort sett samma belopp som den del av ränteskatten, vilken enligt förslaget skulle uttagas hos försäkringsgivaren.

I fråga om förslaget, att försäkringar mot engångspremie skola beskattas dels hos försäkringstagarna och dels hos försä k ringsan stalten, har Svenska försäkringsbolags

riksförbund anfört:

Riksförbundet har redan i det föregående påvisat, att genast börjande livräntor lika väl som andra livräntor principiellt böra vara undantagna från ränte- och förmögenhetsbeskattning, även om det av praktiska skäl kan vara motiverat att göra dem till föremål för sådan beskattning hos försäkringstagaren såsom en spärr mot att försäkringarna tecknas i syfte att ernå skattelättnad. Att enligt kommitténs förslag hos försäkringsgivaren räntebeskatta även det äldre beståndet av genast börjande livräntor skulle uppenbarligen leda till än mer orimligt resultat än dylik beskattning av nytecknade sådana livräntor. För bolagens äldre bestånd hava de erlagda engångspremierna beräknats med den förutsättningen, att bolagen ej skulle vara skyldiga att utgiva någon skatt. Det har i fråga om denna försäkringsform varit naturligt, att premieberäkningen skett i nära anslutning till nyplaceringsräntan och att premienivån ändrats vid ändringar i denna räntefot. Eftersom premien erlägges på en gång och premiereserven avtager med tiden, kan försäkringsgivaren med relativt stor säkerhet bedöma den ränteavkastning, som kan förväntas, och säkerhetsmarginalen i ränleantagandet kan därför göras väsentligt mindre än i fråga om försäkring med växande premiereserv. Den sedan lång tid tillbaka pågående nedgången i dödligheten har visserligen gjort, att man för genast börjande livräntor tillämpat mycket försiktiga dödlighetsantaganden, men det oaktat ha bolagen på grund av erfarenheterna från denna del av sin rörelse tvingats att tid efter annan införa nya dödlighetsantaganden eller, med andra ord, att höja premierna. Eftersom man sålunda icke kunnat räkna med någon nämnvärd ränte- och dödlighetsvinst, har som regel genast börjande livränta icke varit vinstberättigad. Säkerligen skulle rörelseöverskottet i fråga om det bestånd av ge­

216 Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

nast börjande livräntor, varom här är fråga, icke förslå till gäldande av den föreslagna ränteskatten och det bleve då andra grupper av försäkringar, som genom sina överskott finge täcka bristen, vilket skulle innebära ett klart avsteg från den skälighetsprincip, som stadfästs genom den av årets riksdag beslutade nya lagen om försäkringsrörelse. I detta sammanhang må jämväl framhållas, att det ur kontorsmässig synpunkt skulle vålla icke oväsentliga svårigheter att uppdela bolagens nuvarande bestånd av aktuella ränteförsäkringar på genast börjande livräntor och andra ränteförsäkringar.

Ränte- och kapitalförsäkringsanstalternas förtroenderåd har under åbe­

ropande av liknande skäl avstyrkt förslaget att överflytta räntebeskattningen från försäkringstagarna till försäkringsanstalterna.

Beträffande de s. k. ledareförsäkringarnas beskattning vid övergången till den nya lagstiftningen har Svenska försäkringsbolags riksförbund framhållit, att förslaget i denna del vore uppenbart orimligt. Riksförbundet har vidare anfört:

Det förutsätter, att de enskilda försäkringstagarna så noga hålla sig underrättade om ändringar, som vidtagas i skattelagstiftningen, att de i förekommande fall vända sig till sin försäkringsgivare för att inom den i nyssnämnda punkt föreskrivna respittiden få sin försäkring uppdelad på däri angivet sätt. Försäkringsbolagen ha nämligen icke i allmänhet kännedom om, huruvida en kapitalförsäkring är en ledareförsäkring eller icke, och kunna därför i regel icke stå försäkringstagarna till tjänst med erforderliga råd och upplysningar, övergångsbestämmelsen bör ändras så, att en ledareförsäkring automatiskt skall i fråga om skattskyldigheten för utfallande försäkringsbelopp anses uppdelad på en försäkring motsvarande premier som erlagts före viss tidpunkt — vilken enligt kommitténs förslag skall vara den 1 januari 1948, men enligt riksförbundets i det följande framlagda mening bör vara tidpunkten för den nya lagstiftningens ikraftträdande •— och en annan försäkring motsvarande efter denna tidpunkt erlagda premier. Denna fråga kan utan att vålla några som helst komplikationer ur skattemässig synpunkt ordnas, under medverkan givetvis från försäkringsgivarens sida, i samband med taxeringen för det beskattningsår, under vilket försäkringsbeloppet utbetalas.

Försäkringsanstalterna Folket-Samarbete ha yttrat att en onödig kompli­

kation syntes föreligga i fråga om redan tecknade s. k. ledareförsäkringar. Det torde vara tämligen oväsentligt om rätten till avdrag för redan tecknade ledareförsäkringar finge bestå. Försäkringsformen vore ju sällsynt.

I fråga om avdraget å 600 kronor vid pupillförsäkring

ha Försäkringsanstalterna Folket-Samarbete, såsom förut omnämnts, utta­

lat att berörda avdrag icke borde slopas — åtminstone icke för redan tecknade försäkringar — förrän i samband med att inkomstprövningen för de särskilda barnbidragen avskaffades eller i vart fall väsentligt inskränktes.

Beträffande den föreslagna spärregeln vid rån t esk ättens be­

räkning ha Försäkringsanstalterna Folket-Samarbete yttrat, att kommit­

tén ansett, att en spärregel rätteligen borde anknytas till balansräkningen, i det att anstaltens förmåga att fullgöra sina förpliktelser ej äventyrades, om

Kunql. Maj:ts proposition nr 93. 217

överskottet enstaka år bleve lågt. Hänsyn till ränteskatt av den omfattning, som kommittén föreslagit, hade emellertid ej kunnat tagas i premie- och premiereservgrunder för försäkringar, tecknade före upprättandet av grunder enligt nya försäkringslagen. Skulle överskottet av rörelsen något år icke förslå att både göra erforderliga avsättningar till de försäkringstekniska fonderna och betala skatt enligt förslaget, måste, i den mån skatten belöpte sig på äldre försäkringar, minskning uppstå i de fonder, som uppsamlats av överskott från äldre år. Enligt den nya lagen om försäkringsrörelse skulle dessa fonder nästan restlöst återbäras till innehavare av de försäkringar, som bidragit till överskottet. Enligt kommitténs uppfattning om principerna för nedsättning av skattskyldigheten skulle emellertid sådan nedsättning icke tillåtas, om de avsatta fonderna även efter minskningen kunde anses tillräckliga för att bolaget skulle kunna uppfylla sina förpliktelser.

Därest man fasthölle vid att eventuell skattebegränsning skulle baseras på balansräkningen, borde vid lagens ikraftträdande avsatta medel ej medräknas vid avgörande huruvida begränsning skulle medgivas. Om ränteskatten utformades enligt det förslag, som försäkringsanstaJterna framlagt, torde frågan om skattebegränsning knappast bliva aktuell. Genom detta förslag skulle nämligen skatten på försäkringsanstalterna bibehållas vid ungefär oförändrad nivå.

Departementschefen.

De av mig förordade nya bestämmelserna torde böra träda i kraft vid ingången av ett år. Skulle de börja tillämpas vid annan tidpunkt, komme väl icke härav att uppkomma större svårigheter för försäkringstagarnas del, enär —- såsom jag i fortsättningen förordar — äldre bestämmelser avses skola med ett par mindre väsentliga undantag gälla beträffande försäkringar, som meddelats före de nya bestämmelsernas ikraftträdande. Vad försäkringsbolagen angår skulle emellertid ett ikraftträdande vid viss tidpunkt under ett löpande år föranleda, att anstalterna nödgades hänföra försäkringar som meddelats det år, under vilket de nya bestämmelserna trätt i kraft, till olika kategorier, allteftersom försäkringarna meddelats före eller efter ikraftträdandet. Detta skulle behöva iakttagas såväl då bolagen upprättade sina egna självdeklarationer som då de lämnade uppgifter om försäkringstagarnas försäkringar till beskattningsmyndigheterna eller till försäkringstagarna själva. Då bolagen vid registrering av försäkringarna i regel torde sammanföra försäkringar, som meddelats under samma år, till en enhetlig grupp för varje försäkringskategori, skulle en ytterligare uppdelning av ett års försäkringar å olika kategorier medföra praktiska olägenheter för bolagen. På grund härav torde de nya bestämmelserna böra träda i kraft den 1 januari 1951 och tillämpas beträffande preliminärskatten för detta är. Vid taxering böra i fråga om försäkringstagarnas beskattning de nya bestämmelserna tillämpas först år 1952. Beträffande försäkringsanstalternas beskattning böra däremot de nya bestämmelserna tillämpas redan vid 1951 års taxering. Den nya lagen om försäkringsrörelse har i huvudsak

218 Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

trätt i kraft den 1 januari 1949. Enär ansökan av livförsäkringsbolag om stadtästelse å sådan ändring av bolagsordning och grunder, som erfordras för att vinna överensstämmelse med föreskrifterna i den nya lagen, enligt medgivande av försäkringsinspektionen må inlämnas intill den 1 juli 1950, synes man kunna räkna med att bestämmelserna i lagen komma att tilllämpas vid bolagens bokslut för beskattningsåret 1950. De nya skattebestämmelserna böra därför gälla redan med avseende å sistnämnda år med hänsyn till att gällande skattebestämmelser icke utan olägenhet kunna förenas med stadgandena i den nya lagen om försäkringsrörelse.

Mot förslaget att de nya bestämmelserna skola för försäkringsanstalternas del gälla vid 1951 års taxering, trots att preliminär skatt för år 1950 uttagits efter äldre bestämmelser, skulle kunna invändas, att anstalterna i följd härav finge erlägga stor kvarstående skatt, vilket för dem skulle medföra olägenheter. Därest 1950 års riksdag antager förevarande proposition, ha emellertid anstalterna möjlighet att under detta år inbetala ytterligare preliminär skatt eller avsätta medel för att gälda den kvarstående skatt, som kan beräknas bliva påförd på grund av 1951 års taxering. För övrigt må erinras om att försäkringsanstalternas beskattning enligt departementsförslaget är lindrigare än enligt kommitténs förslag.

Jag får erinra om att dåvarande chefen för finansdepartementet i svar på en i första kammaren vid 1948 års riksdag framställd interpellation berört frågan om ikraftträdandet av de nya bestämmelserna. Departementschefen framhöll därvid, att vår skattelagstiftning ofta vore retroaktiv i den meningen att en ny lag förklarades skola träda i kraft vid början av året näst efter det, då riksdagen antagit lagen. Delta innebure, att den nya lagen tillämpades vid taxeringen under det nästfoljande året och sålunda bleve tillämplig beträffande inkomster under hela det beskattningsår, under vilket riksdagen fattat beslut om den nya lagen — alltså även för den del av året som redan förflutit vid tidpunkten för lagens antagande. I förevarande fall förelåge emellertid särskilda förhållanden. Här gällde det nämligen icke blott hur inkomsterna för ett visst beskattningsår skattemässigt skulle behandlas utan även om en skattskyldig för framtiden skulle äga att i avdragshänseende få en viss försäkring behandlad enligt den lag, som gällde vid försäkringens tecknande. Att så borde ske, vore rimligt. Departementschefen knöt dock härtill den reservationen, att det sagda förutsatte att icke något försäkringsbolag utnyttjade den gamla lagens återstående giltighetstid till ackvisitionsarbete under sådana former, att förfaringssättet måste betecknas som illojalt, eller till tecknande av försäkringar som med hänsyn till beloppens storlek och återverkningarna på skatteunderlaget i försäkringstagarens hemortskommun måste anses för den allmänna uppfattningen stötande. Skulle dylika fall inträffa, kunde ett annat betraktelsesätt te sig påkallat.

I enlighet med vad dåvarande departementschefen sålunda yttrat finner jag beträffande försäkringstagarnas beskattning de äldre bestämmelserna böra i stort sett gälla i fråga om försäkringar, som meddelats före den 1

Kungl. Maj:ts proposition nr 93. 219

januari 1951, samt de nya bestämmelserna böra tillämpas beträffande försäkringar, som meddelats från och med nyssnämnda dag. Då jag i fråga om försäkringstagarnas beskattning endast i vissa avseenden föreslår skärpningar och då dessa äro mindre betydande, torde det icke behöva befaras att den tid, som återstår till dess de nya bestämmelserna träda i kraft, kommer att utnyttjas till att teckna försäkringar på ett sätt, som kan betecknas som illojalt.

Kommittén har föreslagit, att, såvitt angår försäkringsanstalts beskattning, äldre försäkringar, som enligt nu gällande stadganden men ej enligt de föreslagna bestämmelserna äro pensionsförsäkringar, skola anses uppdelade i en del, som är pensionsförsäkring i enlighet med kommitténs förslag, och en del, som enligt samma förslag är annan försäkring. Vid beräkning av den skattepliktiga rörelseintäkten skall endast intäkt, som belöper på den sistnämnda delen, medräknas. Kungl. Maj :t skall äga utfärda bestämmelser innehållande approximativa regler rörande ifrågavarande uppdelning. Då jag förordar endast mindre väsentliga skärpningar av de villkor, som nu äro uppställda för att en försäkring i skattelagarnas mening skall anses såsom pensionsförsäkring, torde en sådan uppdelning av de äldre pensionsförsäkringarna, som kommittén föreslagit, icke vara erforderlig utan torde försäkringsanstalt även i fortsättningen böra vara befriad från att erlägga ränteskatt för dessa försäkringar. Härigenom beredes försäkringsanstalterna en viss arbetsbesparing. Friheten från ränteskatt bör vidare avse även försäkringar, som enligt gällande bestämmelser äro livränteförsäkringar utan att vara pensionsförsäkringar. Det nu sagda innebär, att vid försäkringsanstalts beskattning livförsäkring, som meddelats före ingången av år 1951, bör hänföras till kapitalförsäkring, om den enligt äldre bestämmelser skolat hänföras till sådan försäkring.

Enligt departementsförslaget skall understödsförening, som enligt sina stadgar äger meddela livförsäkringar med kapitalunderstöd överstigande 500 kronor för medlem, beskattas enligt samma regler, som föreslagits skola gälla beträffande livförsäkringsbolag. Understödsförening skall alltså erlägga skatt för ränteinkomst och annan därmed likställd inkomst, således även inkomst av fastighet. Då understödsföreningarna för närvarande icke äro skattskyldiga för annan inkomst än fastighetsinkomst, innebära de föreslagna stadgandena — även med beaktande av den förut förordade rätten till avdrag från ränteinkomsten — i regel en viss skärpning av dessa föreningars nuvarande beskattning. Med hänsyn härtill torde de nya bestämmelserna böra tillämpas endast beträffande försäkringar, som meddelats efter det dessa bestämmelser trätt i kraft, övergångsbestämmelserna böra härvid erhålla sådan lydelse, att för ifrågavarande understödsföreningar såsom nettointäkt skall upptagas dels den del av föreningens enligt 24 § i dess äldre lydelse och 25 § kommunalskattelagen beräknade nettointäkt av fastighet, som efter förhållandet mellan premiereserven för kapitalförsäkringar, vilka meddelats före ingången av år 1951, och hela premiereserven belöper på nämnda försäkringar, dels ock den del av föreningens enligt 50 § samma lag beräk­

220 Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

nade nettointäkt av livförsäkringsrörelse, som efter förhållandet mellan premiereserven för kapitalförsäkringar, vilka meddelats efter ingången av är 1951, och premiereserven för samtliga kapitalförsäkringar belöper på de efter 1951 års ingång meddelade kapitalförsäkringarna.

Vid de s. k. ledareförsäkringarna bör avdrag icke medgivas för premier, som erläggas efter ingången av år 1951. Av belopp, som utfaller på grund av ledareförsäkring, meddelad före nämnda tidpunkt, bör blott så stor del tagas till beskattning som enligt försäkringsteknisk beräkning motsvarar premier, inbetalade före ingången av år 1951.

Mot kommitténs förslag till övergångsbestämmelser, såvitt angår den skattemässiga behandlingen av 600-kronorsavdraget vid pupillförsäkring, har jag intet att erinra.

Jag torde få erinra om att enligt departementsförslaget ändring av gällande bestämmelser rörande beskattningen av sjuk-, olycksfalls- och arbetslöshetsförsäkringar i huvudsak icke skall ske. Särskilda övergångsbestämmelser rörande beskattningen av dessa försäkringar torde därför icke erfordras.

I anledning av vad Försäkringsanstalterna Folket-Samarbete anfört rörande de olägenheter, som kunde föranledas av den föreslagna spärregeln vid ränteskattens beräkning, vill jag framhålla, att betydande svårigheter skulle uppstå, om vid bedömande huruvida denna regel skulle tillämpas hänsyn icke finge tagas till medel, som avsatts före de nya bestämmelsernas ikraftträdande. Då dessa medel komme att minskas allteftersom återbäring tilldelades, nödgades nämligen försäkringsanstalt att vid varje tilldelning avgöra huru mycket av de äldre medlen som skulle anses utdelade. Vidare bör framhållas, att den skatt anstalterna enligt departementsförslaget ha att gälda sannolikt icke kommer att på lång sikt överstiga den skatt som skulle ha uttagits vid fortsatt tillämpning av gällande regler. Med hänsyn härtill anser jag att vid avgörande av frågan, huruvida spärregeln skall tillämpas, även äldre medel böra medräknas.

VI. Specialmotivering.

A. Kommunalskattelagen.

19 §.

Kommittén.

Kommittén har föreslagit åtskilliga ändringar i denna paragraf. Ändringarna sammanhänga bland annat med kommitténs i den allmänna motiveringen återgivna förslag, att avdrag skall, med visst undantag, medgivas för premier för sjuk-, olycksfalls- och arbetslöshetsförsäkring. I följd härav skall även vad som i annan form än livränta tillfaller den försäkrade på grund av sjuk-, olycksfalls- eller arbetslöshetsförsäkring i regel upptagas

Kungl. Maj.ts proposition nr 93. 221

såsom inkomst, dock icke ersättning som avser sjukvårds- och läkarekostnader.

På grund av kapitalförsäkring utfallande kapital skall enligt kommitténs förslag liksom hittills icke beskattas. Hänvisningen till det fall, då utfallet belopp hänföres till intäkt av rörelse, har uteslutits, enär kommittén har föreslagit, att s. k. ledareförsäkring skall behandlas på samma sätt som övriga kapitalförsäkringar.

Med den av kommittén föreslagna avfattningen av bestämmelserna om skattefrihet i vissa fall för vad som tillfallit försäkringstagare på grund av sjuk-, olycksfalls- och kapitalförsäkringar har kommittén icke funnit det erforderligt med en särskild föreskrift om skattefrihet för återbäring (enligt nuvarande terminologi »vinstandel eller premieåterbäring») på grund av dylika försäkringar. Kommittén har härvid uttalat, att även återbäringen vore något, som uppbures på grund av försäkringen, och den inbegrepes då under nyssnämnda bestämmelser om skattefrihet.

Kommittén har föreslagit upphävande av den nuvarande bestämmelsen om skattefrihet för ersättning på grund av försäkring av fast eller lös egendom i annat fall än då köpeskilling, som skulle ha influtit, därest egendomen i stället försålts, varit att hänföra till intäkt av jordbruksfastighet, av annan fastighet eller av rörelse. En allmän regel, som föreslagits skola ingå i anvisningarna, reglerar även ifrågavarande fall.

Såsom tidigare återgivits har kommittén ansett, att enhetliga regler böra gälla beträffande beskattning av belopp, vilka tillfallit någon såsom ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete, oavsett om beloppet utgått på grund av försäkring eller annorledes. Sålunda har i sistnämnda fall även sådan ersättning, som utgår i annan form än livränta — givetvis dock icke ersättning i form av kapital — föreslagits skola utgöra skattepliktig intäkt.

Yttrande.

Kammarrätten har anfört, att kommittén föreslagit upphävande av bestämmelsen i 19 § kommunalskattelagen om skattefrihet för vinstandel eller premieåterbäring till försäkringstagare i bl. a. skadeförsäkringsbolag. I anvisningarna till nämnda lagrum hade införts en bestämmelse om att vad som uppburits på grund av försäkring (alltså även vinstandel), skulle, om premien fått avdragas i viss förvärvskälla, hänföras till intäkt i förvärvskällan. Då 19 § rörde skatteplikt, icke inkomstkälla, vore detta alltså ett uttryckligt stadgande om skatteplikt.

Kommittén, som principiellt icke upptagit frågan om skadeförsäkringsbolagens beskattning, syntes alltså utan motivering ha föreslagit en så genomgripande ändring som införande av dubbelbeskattning av skadeförsäkringsbolagens vinstutdelning till försäkringstagare. Tanken, alt då den skattskyldige fått avdrag för skadeförsäkringspremier han måste skatta när han delvis får dem tillbaka, förefölle ju bestickande. Av förarbetena till 1928 års kommunalskattelag framginge emellertid, att ej heller i dylika fall vinstandel eller premieåterbäring skulle beskattas. Bestämmelsen i 19 § torde alltså icke böra upphävas.

222 Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Departementschefen.

Såsom av den allmänna motiveringen framgår förordar jag, att med vissa undantag ändring icke göres i nuvarande regler rörande rätt till avdrag för premier och skattskyldighet för utfallande belopp, såvitt angår sjuk-, olycksfalls- eller arbetslöshetsförsäkring. Utöver vad som tidigare anförts bör för tydlighetens skull framhållas, att även ersättning, som i annan form än livränta utgår enligt lagen den 14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar, bör vara skattefri. Skattefriheten för belopp, som utfallit på grund av sjuk- eller olycksfallsförsäkring, bör enligt vad som föreslagits i den allmänna motiveringen icke avse belopp, som utgått på grund av sådan försäkring, vilken tagits i samband med tjänst. Premien för dylik försäkring får nämligen enligt departementsförslaget avdragas. Angående vad som förstås med försäkring, som tagits i samband med tjänst, stadgas i anvisningarna till 31 §. Bestämmelsen rörande beskattning av ersättning på grund av försäkring av fast eller lös egendom torde böra ha sin plats i förevarande paragraf. Ifrågavarande bestämmelse synes emellertid ha en alltför begränsad räckvidd. Den omfattar sålunda icke ersättning t. ex. på grund av ansvarighetsförsäkring. Bestämmelsen bör avse ersättning på grund av alla slag av skadeförsäkring. Av nuvarande bestämmelse framgår icke att skatteplikt föreligger för ersättning, som avser att täcka omkostnad vilken vid taxering är avdragsgill. Dylik ersättning bör emellertid vara skattepliktig. Stadgandet har ändrats i överensstämmelse med vad nyss sagts. Av skäl som kammarrätten anfört finner jag den nuvarande bestämmelsen om skattefrihet i visst fall för vinstandel eller premieåterbäring icke böra upphävas; dock bör uttrycket premieåterbäring ändras till återbäring och skattefriheten icke avse belopp, som uppburits på grund av pensionsförsäkring eller på grund av sjuk- eller olycksfallsförsäkring, tagen i samband med tjänst.

24 §.

Yttranden.

Kammarrätten har anfört:

Förändringen av beskattningsorten för inkomst av fast egendom har i 24 § kommunalskattelagen icke kommit till uttryck på annat sätt än genom en i anvisningarna intagen hänvisning till punkt 3 av anvisningarna till 30 §. Där talas under beräkning av nettointäkt av livförsäkringsrörelse om beräkning av nettointäkt av fastighetsförvaltning -— men angives endast, att till sådan intäkt skall hänföras hyresvärde av fastighet, som använts i den skattskyldiges livförsäkringsrörelse. Denna hänvisning synes mindre viktig än en bestämmelse om att ifrågavarande inkomst av fastighetsförvaltning skall beskattas som inkomst av rörelse. Detta framgår av lagtexten till 30 § men endast i den mån fastighetsinkomsten belöper på andra livförsäkringar än pensionsförsäkringar. I lagtexten till 24 § torde med hänsyn till vad sålunda anförts böra införas en bestämmelse, att intäkt av annan fastighet hänföres till intäkt av rörelse, då fastigheten innehaves av livförsäkringsbolag, understödsförening eller pensionsstiftelse, och en motsvarande bestämmelse i lagtexten till 28 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Svenska försäkringsbolags riksförbund har yttrat:

Beträffande den kommunala fastighetsskatten föreslår kommittén icke någon ändring i nu gällande regler. I förslaget till ändringar i kommunalskattelagen kommer detta kommitténs förslag till uttryck endast i 30 § med därtill hörande anvisningar. För att förebygga missförstånd och eventuellt dubbel kommunal inkomstbeskattning borde väl bland kommunalskattelagens bestämmelser rörande inkomst av annan fastighet införas en föreskrift, att livförsäkringsanstalt med hänsyn till stadgandet i 30 § 2 mom. andra stycket icke skall anses åtnjuta inkomst av denna förvärvskälla. Därjämte synes det nödvändigt att införa särskilda bestämmelser rörande det s. k. procentavdraget, då annars den av kommittén föreslagna ändringen skulle kunna beröva livförsäkringsbolagen möjligheten att utnyttja detta, vilket uppenbarligen ej varit kommitténs avsikt.

Departementschefen.

I anledning av vad i yttrandena anförts har i 24 § införts en hänvisning till bestämmelserna i 30 §, enligt vilka intäkt av annan fastighet, som ägts av försäkringsanstalt, även i annat fall än i 24 § andra stycket sägs skall hänföras till intäkt av rörelse. Vad som i kommunalskattelagen förstås med inländsk försäkringsanstalt är angivet i anvisningarna till 30 §. Med hänsyn till lydelsen av 30 § har det däremot icke ansetts erforderligt, att ett motsvarande tillägg göres till 28 § eller att särskilda bestämmelser införas rörande s. k. procentavdrag för försäkringsanstalt. 28 § 2 mom. Författningsrummet har avfattats i överensstämmelse med lydelsen av motsvarande stadgande i 19 §. 29 §.

Kommittén.

Kommittén har uttalat, att enligt dess förslag avdrag icke skulle få ske för premie avseende s. k. ledareförsäkring. Den av kommittén föreslagna bestämmelsen innebure, att avdrag icke kunde ifrågakomma för andra livförsäkringspremier än sådana, som avsåge försäkringar, vilka enligt 46 § vore att hänföra till pensionsförsäkringar och vilka åsyftade pensionering av i rörelsen anställd personal. En konsekvens av den föreslagna bestämmelsen bleve, att avdrag icke kunde få åtnjutas för premie för kapitalförsäkring i samband med tjänst.

Departementschefen. Då jag förordar, att arbetsgivare skall erhålla avdrag för sådan premie för kapitalförsäkring, som han erlagt för arbetstagare, torde det av kommittén föreslagna tillägget till 29 § 4 mom. icke böra göras. 30 §. Kommittén. Kommittén har bland annat anfört: Kommittén har använt begreppen nettointäkt av kapitalförvaltning och av fastighetsförvaltning för att därigenom angiva, att beräkningen av denna

224 Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

nettointäkt delvis sker efter andra regler än som enligt kommunalskattelagen gälla för inkomst av kapital, jordbruksfastighet och annan fastighet.

Om en försäkringsanstalt driver både livförsäkrings- och skadeförsäkringsrörelse må enligt förslaget underskott, som uppkommit å skadeförsäkringsrörelsen, icke avdragas från nettointäkt av livförsäkringsrörelsen. Kommittén har nämligen icke ansett en sådan avdragsrätt befogad, enär den skatt, bolaget erlägger å livförsäkringsrörelsen, avser att ersätta skatt, som rätteligen borde utgöras av livförsäkringstagarna, och dessas beskattning icke bör påverkas av rörelse, som avser annan försäkringstagarekategori. Däremot bör hinder icke möta mot att underskott å livförsäkringsrörelsen, därest sådant undantagsvis skulle uppkomma, avdrages från det skattepliktiga överskottet å skadeförsäkringsrörelsen.

Departementschefen.

Kommitténs förslag, att från nettointäkten av livförsäkringsrörelse icke må avdragas underskott å skadeförsäkringsrörelse, finner jag visserligen vara i princip riktigt. I vissa fall kan emellertid ett förbud mot sådant avdrag få obilliga konsekvenser. Om förlusten å skadeförsäkringsrörelsen får sådan omfattning, att den icke kan täckas av skadeförsäkringsrörelsens egna medel, skola enligt lagen om försäkringsrörelse överskottsmedel från livförsäkringsrörelsen tillgripas. I sådant fall synes det icke skäligt, att livförsäkringsrörelsen skall beskattas för den del av inkomsten, som motsvarar underskottet. Med hänsyn härtill och då det av kommittén föreslagna stadgandet icke torde ha någon större praktisk betydelse förordar jag, att från nettointäkten av livförsäkringsrörelse må avdragas underskott å skadeförsäkringsrörelse.

Då livförsäkringsrörelse, å ena, samt sjuk-, olycksfalls- och skadeförsäkringsrörelse, å andra sidan, äro skilda förvärvskällor, må enligt 46 § 1 mom. underskott, soin uppkommit därigenom att det s. k. procentavdraget överstigit nettointäkten i någondera av förvärvskällorna, icke avdragas från inkomsten av den andra förvärvskällan. I följd härav erfordras icke ändring av 5 mom.

I fråga om paragrafens avfattning i övrigt hänvisas till den allmänna motiveringen.

31 §. Kommittén.

Kommittén har bland annat yttrat:

Sedan en omläggning av det prästerliga pensionsväsendet skett i och med ingången av år 1942, har prästerskapets änke- och pupillkassa upphört med sin verksamhet, vilken övertagits av staten. Därefter finnes icke någon allmän kassa, som äger uppbära inkomst av lediga ecklesiastika sysslor och något utrymme för tillämpning av bestämmelsen om beskattning av inkomst från lediga sådana sysslor finnes sålunda icke. Kommittén har därför föreslagit, att bestämmelsen i 31 § andra stycket skall utgå.

Departementschefen.

Paragrafen har avfattats i enlighet med vad kommittén sålunda föreslagit och vad i den allmänna motiveringen till departementsförslaget an-

Kungi. Maj:ts proposition nr 93. 225

förts. Vad som förstås med pension framgår av anvisningarna till paragrafen. Utgår livränta på grund av livförsäkring, som enligt departementsförslaget är att hänföra till kapitalförsäkring, bör den icke vara skattepliktig, enär premierna för sådan försäkring icke få avdragas och räntebeskattning sker hos försäkringsanstalten. v 32 §.

Kommittén.

Skälen till de av kommittén föreslagna ändringarna framgå av den allmänna motiveringen samt specialmotiveringen till 31 § enligt kommitténs förslag.

Departementschefen.

1 och 2 mom. i paragrafen ha avfattats i enlighet med vad jag förordat i den allmänna motiveringen.

I enlighet med kommitténs förslag har bestämmelsen rörande allmän kassas inkomst från ledig ecklesiastik syssla utgått ur denna paragraf liksom ur 31 §.

33 §.

Departementschefen.

Uttrycket »på grund av tjänst» har utbytts mot uttrycket »i samband med tjänst», vilket förekommer i andra sammanhang i departementsförslaget. Vad som avses med sistnämnda uttryck framgår av anvisningarna till 31 §. Beträffande ändringarna i övrigt i paragrafen hänvisas till den allmänna motiveringen.

38 §.

Kommittén.

Den av kommittén föreslagna ändringen i denna paragraf är betingad av kommitténs förslag, att utöver den skatt, som uttages å försäkringsanstalternas inkomst, skatt för beräknad ränta å premiereserv i vissa fall skall uttagas jämväl hos försäkringstagarna.

Departementschefen.

Då jag icke förordar kommitténs förslag angående individuell beskattning av ränta å premiereserv, bör ändring av denna paragraf icke ske.

45 §.

Departementschefen.

Då s. k. procentavdrag bör få åtnjutas icke blott då fastighet användes i rörelse utan även då fastighet ingår i rörelse såsom föremål för medelsplacering, bör i första stycket ordet »använts» utbytas mot ordet »ingått».

Ändringen i övrigt av paragrafen har skett för att bringa bestämmelserna om repartitionstal för fastighet i överensstämmelse med motsvarande stadganden i 2 §.

15 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 93.

226 Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

46 §. Kommittén.

Kommittén har bland annat anfört:

Vad angår bestämmelsen, att från inkomst av livförsäkringsrörelse icke må avdragas underskott från annan förvärvskälla, hänvisas till motiveringen till 30 §.

Beträffande den föreslagna höjningen av det enligt 2 mom 3) medgivna avdraget hänvisas till den allmänna motiveringen — — —.

Det har icke uttryckligen utsagts i förarbetena, att avdragsrätten enligt 2 mom. 2) och 3) skulle avse endast premier för försäkringar, som tecknats å den skattskyldiges eget, hans makas eller hans omyndiga barns liv. Anledningen härtill kan vara, att lagstiftaren ansett detta vara självklart.

En annan uppfattning har emellertid kommit till synes i praxis, som tolkar ifrågavarande bestämmelser synnerligen vidsträckt. Ordet »avgiften erlagts för den skattskyldige själv» gives tydligen den innebörden, att avdragsrätt skall föreligga för skattskyldig, som är försäkringstagare, oavsett å vem försäkringen tecknats, d. v. s. att premie, som skattskyldig i egenskap av försäkringstagare erlagt, skall anses erlagd »för den skattskyldige själv», vare sig försäkringen tagits på den skattskyldiges eget eller annan persons liv.

Enligt kommitténs uppfattning är ett lagrum, vars avfattning medgiver en dylik tolkning olämpligt, och kommittén bär för den skull föreslagit ändringar i bestämmelserna i avsikt att förhindra, att avdragsrätt i fortsättningen medgives i andra fall än då försäkringen är tagen för att bereda ålders- eller invalidpension åt den skattskyldige själv eller hans make eller efterlevandepension åt den skattskyldiges make, omyndiga barn eller vissa andra närstående.

Yttrande.

Kammarrätten har yttrat:

Det till 300 kronor begränsade avdraget enligt 46 § 2 mom. 3) bär liksom motsvarande avdrag i 2) föreslagits skola gälla allenast försäkringar ä den skattskyldige, hans make eller hans omyndiga barn. Visserligen synas de nuvarande bestämmelserna icke gå fria från invändningar, men att anknyta avdragsrätten till den försäkrades person, synes i detta fall ej heller lämpligt, önskligt vore om bestämmelsen kunde avfattas på sådant sätt, att t. ex. en äldre person i privat tjänst, som tecknar en pensionsförsäkring på arbetsgivarens liv, kunde erhålla avdrag för premien.

Försåkringsanstalterna Folket-Samarbete ha anfört, att enligt gällande

kommunalskattelag avdrag för pensionsförsäkringspremie endast finge göras i hemortskommunen. För den, som hade sin huvudsakliga inkomst i annan kommun, bleve sålunda -— även om premien endast utgjorde en ringa del av inkomsten — avdragsrätten illusorisk i avseende på kommunalskatten. Det oaktat belastades den utfallande pensionen med full kommunalskatt. Bestämmelsen i 46 § 2 inom., att avdragsrätt endast medgåves i hemortskommunen, borde slopas eller — då den även gällde periodiska understöd — göras till föremål för särskild utredning i syfte att undgå dubbelbeskattning av pensionsförsäkringar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93. 227

Departementschefen.

Av skäl som anförts i specialmotiveringen till 30 § bör från inkomst av livförsäkringsrörelse få avdragas underskott å annan förvärvskälla.

Då den av Försäkringsanstalterna Folket-Samarbete berörda frågan om avdrag för försäkringspremier i annan kommun än hemortskommunen angår även andra allmänna avdrag, finner jag nämnda fråga icke böra upptagas i detta sammanhang.

I 2 mom. ha ett par smärre ändringar vidtagits. Den ena är föranledd av den nya lagen om folkpensionering och den andra har skett för att tydligare angiva, att avdrag må åtnjutas endast för premie för försäkring, vilken äges av den skattskyldige, hans make eller hans omyndiga barn. I fråga om ändringarna i övrigt i denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen till departementsförslaget. Att avdrag för premier och andra avgifter i vissa fall icke må åtnjutas framgår av anvisningarna till förevarande paragraf.

53 och 54 §§.

Kommittén.

Kommittén har beträffande 53 § anfört:

Pensionsanstalter, som icke äro bolag, samt understödsföreningar äro enligt nu gällande bestämmelser skattskyldiga för inkomst av fastighet. Kommittén har föreslagit att inkomst av fastighet, som tillhör livförsäkringsrörelse, skall hänföras till inkomst av denna rörelse. Detta medför, att anstalter vilka endast bedriva pensionsförsäkring, bliva fria från skatt å inkomst av fastighet, enär sådana anstalters rörelseinkomst föreslagits icke skola beskattas. Kommittén har därför föreslagit, att orden »pensionsanstalter, som icke äro bolag, understödsföreningar» skola utgå ur nuvarande 53 § 1 mom. d) samt att i f) skola införas orden »sådana understödsföreningar och pensionsstiftelser som meddela annan livförsäkring än pensionsförsäkring».

Vidare har kommittén beträffande samma författningsrum föreslagit, att orden »samt, vad angår allmän kassa, som åtnjutit inkomst från lediga ecklesiastika sysslor, tillika för sådan inkomst» skola utgå. Beträffande denna ändring bär motivering lämnats vid redogörelsen här ovan för föreslagen ändring i 31 §.

Kommittén har beträffande lydelsen av 54 § hänvisat till den allmänna motiveringen.

Departementschefen.

I den allmänna motiveringen har förordats, att understödsförening, som enligt sina stadgar äger meddela livförsäkring med kapitalunderstöd å högst 500 kronor, skall frikallas från skattskyldighet för all inkomst, som belöper på livförsäkringsverksamhet, således även från skattskyldighet för inkomst av annan fastighet till den del denna är att hänföra till livförsäkringsverksamheten. Vidare har förordats, att understödsförening, som äger meddela livförsäkring med kapitalunderstöd till högre belopp, i beskattningshänseende skall vara likställd med livförsäkringsanstalt. Sådan anstalt bör, enligt vad som framgår av den allmänna motiveringen, icke vara skattskyl­

228 Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

dig för inkomst, som belöper på inländska pensionsförsäkringar och pensionsförsäkringar, vilka meddelats i direkt försäkringsrörelse utom riket. I fråga om understödsförening, som är sjukkassa eller arbetslöshetskassa, samt pensionsstiftelse har icke föreslagits ändring i de nuvarande bestämmelserna.

Paragraferna ha avfattats i enlighet med vad sålunda förordats. I enlighet med kommitténs förslag har vidare den ändringen vidtagits i 53 §, att uttrycket »pensionsanstalter, som icke äro bolag,» utbytts mot uttrycket »pensionsstiftelser» samt ur paragrafen utgått vad som stadgas rörande skattskyldighet för allmän kassa för inkomst, som åtnjutits från lediga ecklesiastika sysslor.

59 §.

Kommittén.

Den av kommittén föreslagna ändringen i denna paragraf har motiverats i specialmotiveringen till 31 §.

Departementschefen.

Den föreslagna ändringen har upptagits även i departementsförslaget. I följd härav har en formell ändring vidtagits i 1 mom.

Anvisningar

till 18 §.

Kommittén.

Den av kommittén föreslagna ändringen har föranletts av att kommittén ändrat de terminologiska beteckningarna på sätt framgår av den allmänna motiveringen.

Departementschefen.

Enligt departementsförslaget ändras i huvudsak icke gällande regler för beskattning av sjuk- och olycksfallsförsäkringsrörelse. I överensstämmelse härmed bör ändring icke ske i de nuvarande reglerna om uppdelning av olika slag av försäkringsrörelse å förvärvskällor.

till 19 §.

Kommittén.

De av kommittén föreslagna ändringarna äro i huvudsak föranledda av kommitténs förslag rörande rätt till avdrag för premier och beskattning av utfallande belopp vid olika försäkringsformer.

Departementschefen.

Bestämmelsen i 19 §, att ersättning, som enligt vad i lag eller särskild författning är stadgat i annan form än livränta utgår vid sjukdom eller olycksfall i arbete, icke räknas till skattepliktig inkomst, avser även ersättning, som vid olycksfall i arbete utgår i de fall, då arbetsgivare står s. k. självrisk, dock icke i den mån ersättningen överstiger vad som skulle ha utgått

Kungl. Maj:ts proposition nr 93. 229

enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete. I förtydligande syfte har detta angivits i anvisningarna till förevarande paragraf.

Med den utformning 19 § erhållit enligt departementsförslaget erfordras icke annan ändring av anvisningarna till denna paragraf.

till 21 §.

Då den i punkt 4 förekommande hänvisningen till punkt 2 av anvisningarna till 29 § rätteligen bör avse punkt 1 av samma anvisningar, har härav betingad rättelse av punkt 4 vidtagits.

Punkt 7 har avfattats i överensstämmelse med lydelsen av motsvarande stadgande i 19 §.

till 24 §.

Kommittén.

Kommittén har föreslagit, att till punkt 1 andra stycket av anvisningarna fogas ett tillägg, innehållande hänvisning till punkt 3 av anvisningarna till 30 §.

Departementschefen.

Det av kommittén föreslagna tillägget har fogats till första stycket av punkt 1.

Punkt 4 har avfattats i överensstämmelse med lydelsen av motsvarande stadgande i 19 §.

till 28 §.

Kommittén.

Beträffande skälen för ändringen har kommittén hänvisat till den allmänna motiveringen.

Departementschefen.

Enligt 30 § och anvisningarna därtill gälla särskilda regler i fråga om beräkning av intäkt av livförsäkringsrörelse. Med hänsyn härtill har till anvisningarna till förevarande paragraf fogats en ny punkt, betecknad punkt 7 och innehållande en hänvisning till förenämnda stadganden.

I enlighet med kommitténs förslag bör punkt 5 andra stycket upphävas. Såsom 28 § 2 mom. första stycket avfattats enligt departementsförslaget, är bestämmelsen i punkt 5 första stycket överflödig och bör därför utgå.

till 29 §.

Kommittén.

Beträffande de föreslagna ändringarna har kommittén hänvisat till den allmänna motiveringen.

Punkt G av anvisningarna till 53 § har av kommittén föreslagits skola med viss ändrad lydelse flyttas till anvisningarna till 29 §. Uttrycket »pensionsanstalter, som icke äro bolag» har föreslagits utbytt mot uttrycket »pensionsstiftelse».

230 Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

Yttrande.

Pensionsstyrelsen har ifrågasatt, om icke den föreslagna lydelsen av punkt 2 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen borde förtydligas så att därav klart framginge, att även sådana till pensionsstiftelse överförda medel, som erfordrades för att säkerställa utfästelser om pensioner åt efterlevande till pensionstagare och anställda, skulle vara avdragsgilla.

Bestämmelserna i 1937 års pensionsstiftelselag förutsatte, att även av aktiebolag utan stöd av utfästelser tillämpad faktisk pensionering av förutvarande anställda och deras efterlevande skulle tryggas genom bunden pensionsstiftelse. Sålunda skulle vid beräknande av sådan pensionsreserv, som avsåges i 8 § sista stycket i lagen, i förekommande fall hänsyn tagas till pensioner, som till förutvarande anställda eller efterlevande till dem utginge utan stöd av utfästelser. Såsom punkt 2 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen och punkt 1 av anvisningarna till 46 § samma lag vore utformade syntes emellertid avsättningar till bunden pensionsstiftelse för säkerställande av pensioner, vilka utan stöd av utfästelser av vederbörande bolag faktiskt utbetalades till förutvarande anställda eller efterlevande till dem, icke bliva avdragsgilla.

Pensionsstyrelsen ansåge för sin del, att bestämmelserna borde omformuleras på sådant sätt, att skattefrihet medgåves jämväl för avsättningar till säkerställande av dylik faktisk pensionering.

Medel, som avsatts till bunden pensionsstiftelse, kunde bland annat användas för att gottgöra vederbörande aktiebolag för avgifter för pensionsförsäkring av anställda eller efterlevande till dem. Enligt vad pensionsstyrelsen hade sig bekant, hade ett flertal aktiebolag — i regel för att tillmötesgå anställdas önskemål om en så betryggande pensionering som möjligt — i stället för att själva utfästa pensionen förbundit sig att erlägga avgifter för pensionsförsäkring av anställda och efterlevande till dem. Såsom de av skattekommittén föreslagna nya bestämmelserna i punkt 2 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen vore utformade förefölle det, som om avdragsrätten icke skulle gälla avsättningar i syfte att säkerställa dylika avgiftsbetalningar utan vara begränsad till avsättningar för att säkerställa gjorda utfästelser om pensioner. Om denna tolkning vore riktig, skulle följaktligen av aktiebolag gjorda utfästelser om betalning av avgifter för pensionsförsäkring av anställda eller efterlevande till dem icke kunna åberopas till stöd för rätt till avdrag för överföring av medel till bunden pensionsstiftelse.

Enligt pensionsstyrelsens mening kunde en sådan ordning — vilken bland annat skulle direkt motverka utvecklingen av pensionering genom anlitande av pensionskassa eller annat försäkringsorgan — icke anses tillfredsställande. Det torde därför böra övervägas, om icke skattefrihet borde medgivas jämväl för överföringar av nu berörda slag.

Departementschefen.

Anvisningarna i punkt 2 ha avfattats i enlighet med vad som i den allmänna motiveringen föreslagits skola gälla beträffande rörelseidkares rätt till avdrag för avsättning till pensionsstiftelse. Härigenom ha de av pen-

Kungl. Maj:ts proposition nr 93. 231

sionsstyrelsen framförda önskemålen blivit tillgodosedda. Avdrag för avsatta medel bör naturligen få åtnjutas vare sig pensioner utbetalas av stiftelsens medel eller utgå i form av försäkring, varför premier erlagts av dessa medel. Att särskilt angiva detta i författningstexten har icke ansetts erforderligt.

Vad angår annan personalstiftelse än pensionsstiftelse, bör avdrag få åtnjutas icke blott för medel, som avsatts till sådan personalstiftelse, som avses i lagen om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser, utan även för medel som avsatts till annan personalstiftelse. För rätt till avdrag bör gälla — förutom att stiftelsens ändamål är sådant, att den skattskyldige vid direkt omkostnad för dylikt ändamål är berättigad till avdrag därför — att stiftelsens kapital och avkastning få användas endast för det ifrågavarande ändamålet, att genom föreskrifter i reglemente för stiftelsen eller eljest trygghet skapats för att stiftelsen så länge den består skall ha sådant ändamål samt att vid dess upplösning återstående medel antingen skola användas för dylikt ändamål eller anslås till välgörande eller eljest allmännyttigt ändamål.

Vägande skäl för att till anvisningarna till denna paragraf överflytta punkt 6 av anvisningarna till 53 § synas icke föreligga. Nämnda punkt torde därför böra bibehålla sin nuvarande plats.

Enligt 30 § och anvisningarna därtill gälla särskilda regler i fråga om beräkning av avdrag från intäkt av livförsäkringsrörelse. Med hänsyn härtill har till anvisningarna till förevarande paragraf fogats en ny punkt, betecknad punkt 14 och innehållande en hänvisning till förenämnda stadganden.

till 30 §. Kommittén.

Kommittén har anfört:

Uttrycket försäkringsfond har föreslagits skola utbytas mot »premiereserv och ersättningsreserv» på grund av den ändrade definition å försäkringsfond, som intagits i förslaget till lag om försäkringsrörelse.

Såsom huvudregler för beräkning av livförsäkringsanstalts nettointäkt av fastighetsförvaltning böra tillämpas de regler i kommunalskattelagen, som gälla för beräkning av nettointäkt av annan fastighet. Med det nu sagda avser kommittén icke att föreslå ändring i den praxis, enligt vilken värdering av fastighet tillhörande försäkringsbolag sker med tillämpning av de för varulagervärdering gällande principerna. Det förutsättes, att försäkringsanstalter icke komma att äga jordbruksfastighet. Innehav av jordbruksfastighet torde nämligen i regel icke kunna betraktas såsom enbart en kapitalplacering, då sådant innehav ofta måste förenas med en verksamhet, som försäkringsbolag enligt lagen om försäkringsrörelse icke få utöva. Skulle emellertid, oaktat vad ovan sagts, livförsäkringsanstalt komma att äga jordbruksfastighet, böra de för sådan fastighet gällande reglerna äga motsvarande tillämpning.

Användes fastighet helt eller delvis i ägarens rörelse, skall enligt eljest gällande regler motsvarande hyresvärde ej upptagas såsom inkomst av fastigheten, enär hyresvärdet ej får avdragas såsom omkostnad i rörelsen. Beträffande livförsäkringsrörelse kommer enligt förslaget avdrag i fråga endast

232 Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

för vissa omkostnader. Den del av hyresvärdet, som icke motsvaras av avdragsgilla omkostnader, måste därför självfallet upptagas såsom intäkt. Kommittén har emellertid föreslagit, att hela hyresvärdet för den i rörelsen använda delen av fastigheten skall upptagas såsom intäkt i den mån det i fastigheten nedlagda kapitalet belöper på försäkringar för vilka skatteplikt föreligger. Avdrag får i konsekvens härmed ske för den del av hyresvärdet, vilken är att anse såsom omkostnad för förvärvande av de skattepliktiga intäkterna.

Till intäkt av fastighetsförvaltning hänföres även vinst å försäljning av fastighet.

Försäkringsanstalt, understödsförening eller pensionsstiftelse, som återförsäkrat livförsäkring utan att hos sig behålla premiereserven, kommer att hos återförsäkraren få ett tillgodohavande, vilket avkastar ränta på motsvarande sätt som i den allmänna motiveringen utvecklats i fråga om försäkringstagares tillgodohavande hos direktförsäkraren. En beräknad ränta på detta tillgodohavande måste därför inräknas i den skattepliktiga ränteintäkten, därest det är fråga om inländsk försäkring. Om återförsäkraren är inländskt försäkringsbolag, är det av praktiska skäl lämpligast, att ränteinkomsten beskattas hos detta. Kommittén har därför föreslagit, att ifrågavarande ränteinkomst medräknas i den skattepliktiga nettointäkten för det avgivande bolaget endast då återförsäkraren är en utländsk anstalt. Följden av bestämmelsen blir givetvis, att återförsäkrare ej får såsom omkostnad avdraga räntan på premiereserven för återförsäkringar, som övertagits från inländsk försäkringsgivare, om premiereserven övertagits av återförsäkraren.

Har vid återförsäkring den avgivande parten hos sig behållit premiereserven, sker avräkningen — även i det fall att premiereserven formellt sett endast deponerats hos avgivaren — som om återförsäkring skett enligt s. k. riskpremiemetod, varför i detta fall icke uppkommer någon fråga om vare sig ränteinkomst eller ränteutgift.

Vid beräkningen av den skattepliktiga ränteintäkten får avdrag ske för utgiftsräntor, dock ej för räntor å försäkringstagares innestående återbäringsmedel för vilka räntor denne ju icke är skattskyldig. Då beskattningen av försäkringsgivarens ränteinkomst avser att träffa försäkringstagarnas ränteinkomst, skulle avdrag för ränta å denna del av försäkringstagarnas tillgodohavanden hos försäkringsgivaren motverka nämnda syfte.

Beräkningen av den skattepliktiga nettointäkten förutsätter enligt förslaget alltid uppdelning av vissa intäkter och avdrag. De olika områden, mellan vilka uppdelning kan komma i fråga, äro följande: rörelse avseende 1) skadeförsäkringar, 2) utländska livförsäkringar eller utländska sjukoch olycksfallsförsäkringar för livstid eller för längre tid än tio år, 3) inländska pensionsförsäkringar och 4) andra inländska livförsäkringar. Beträffande sistnämnda område måste en uppdelning av driftkostnader ske mellan sådana, som hänföra sig till kapital- och fastighetsförvaltning å ena sidan och övriga driftkostnader å den andra. Redan nu måste uppdelning ske mellan intäkter och avdrag, som hänföra sig å ena sidan till sjuk-, olycksfalls- och skadeförsäkringsrörelse och å andra sidan till livförsäkringsrörelse. För närvarande har emellertid denna uppdelning relativt liten betydelse, enär en felaktig uppdelning icke påverkar summan av de skattepliktiga inkomsterna från de bägge förvärvskällorna. Enligt kommitténs förslag skulle däremot den totala skattepliktiga inkomsten för en försäkringsanstalt minskas, om exempelvis för mycket av förvaltningskostnaderna hänfördes till skadeförsäkringsrörelse eller för stor del av ränteinkomsten till pensionsförsäkringsrörelsen. Kommittén har föreslagit en be­

Kungl. Maj.ts proposition nr 93. 233

stämmelse i punkt 4, att fördelning skall ske på skäligt sätt. Taxeringsmyndigheterna torde från försäkringsinspektionen kunna inhämta uttalande, huruvida gjorda fördelningar äro att anse såsom skäliga eller ej.

Yttranden.

Kammarrätten har anfört, att inkomst av jordbruksfastighet för närvarande icke i något fall hänfördes till inkomst av rörelse och att då försäkringsbolag icke kunde förutsättas inneha jordbruksfastighet det icke syntes lämpligt att, på sätt kommittén ansett böra ske, vidtaga någon ändring i gällande bestämmelser angående inkomst av jordbruksfastighet.

Överståthållarämbetet har yttrat, att det vore önskvärt, att punkt 4 av anvisningarna till förevarande paragraf utformades mera i detalj, så att beskattningsmyndigheterna direkt ur anvisningarna kunde erhålla erforderliga upplysningar för taxeringsarbetets rätta bedrivande.

Departementschefen.

Kommittén har beträffande sjuk- och olycksfallsförsäkring föreslagit, att bestämmelsen om rätt till avdrag för avsättning till premieåterbäringsreserv skall upphävas, enär sådan reserv förekommer endast vid sjuk- och olycksfallsförsäkringsrörelse för livstid eller för längre tid än tio år och rörelse av detta slag enligt kommitténs förslag skall beskattas enligt samma regler som livförsäkringsrörelse. Enligt departementsförslaget skall sjuk- och olycksfallsförsäkringsrörelse beskattas enligt samma grunder som för närvarande. Begreppet premieåterbäring finnes emellertid icke längre upptaget i lagen om försäkringsrörelse. Detta begrepp har i lagen ersatts av begreppet återbäring, vilket äger väsentligt vidare omfattning än det förra begreppet. Avdrag för återbäring torde dock böra medgivas, även om avdragsrätten härigenom blir mera omfattande än hittills. Avdrag bör emellertid få ske endast för utbetald eller tilldelad återbäring, icke för avsättning till återbäringsfond. Uttryckligt stadgande om rätt till avdrag för återbäring har upptagits endast beträffande utbetald återbäring. Tilldelad återbäring, som icke utbetalats, skall enligt den nya lagen om försäkringsrörelse ingå i försäkringsfonden. Rätten till avdrag för sådan tilldelad återbäring regleras då enklast genom att, liksom redan nu är fallet, det föreskrives att i fråga om sjuk-, olycksfalls- och skadeförsäkringsrörelse rätt till avdrag för avsättning till försäkringsfond för egen räkning skall föreligga. Då tilldelad återbäring som avsatts till försäkringsfonden utbetalas, nedsättes denna fond med motsvarande belopp. Enär nedsättning av försäkringsfonden skall anses såsom skattepliktig intäkt, erhålles avdrag för återbäringen blott eu gång.

Med hänsyn till vad nyss anförts bör, oaktat genom den nya lagen om försäkringsrörelse uttrycket försäkringsfond erhållit en annan innebörd än tidigare, detta uttryck dock bibehållas i författningstexten. Därvid har i punkt 1 angivits dess nya innebörd.

I fråga om beskattning av nettointäkt av fastighetsförvaltning enligt dcpartementsförslaget hänvisas till den allmänna motiveringen.

Då det synes kunna förutsättas, att försäkringsanslalt icke kommer att

234 Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

äga jordbruksfastighet, torde särskilda regler — liknande dem som föreslagits skola gälla för beräkningen av nettointäkt av annan fastighet i livförsäkringsrörelse —- icke erfordras för beräkning av nettointäkt av jordbruksfastighet, som äges av livförsäkringsanstalt. Skulle emellertid försäkringsanstalt komma att äga jordbruksfastighet, synes intäkt härav böra hänföras till förvärvskällan jordbruksfastighet.

Bestämmelsen att såsom nettointäkt av livförsäkringsrörelse skall anses bl. a. intäkt av kapitalförvaltning kan möjligen föranleda tvekan huruvida däri skall ingå vinst å svenska premieobligationer. Då sådan vinst skall beskattas enligt förordningen den 28 september 1928 om särskild skatt å vissa lotterivinster, bör den icke upptagas som skattepliktig intäkt.

Vad kommittén anfört angående räntebeskattning vid återför säkring samt avdrag för utgiftsräntor föranleder icke erinran från min sida, såvitt angår försäkringsbolag och med dem jämställda understödsföreningar.

Då beräkningen av nettointäkten av all sjuk- och olycksfallsförsäkringsrörelse enligt departementsförslaget skall ske i huvudsak enligt nu gällande bestämmelser, kan enligt detta förslag bliva fråga om uppdelning av nettointäkten av försäkringsrörelse mellan följande olika slag av rörelse: skadeförsäkringsrörelse jämte sjuk- och olycksfallsförsäkringsrörelse, utländsk återförsäkringsrörelse avseende livförsäkringar, rörelse avseende inländska eller i direkt rörelse utom riket meddelade pensionsförsäkringar samt rörelse avseende inländska eller i direkt rörelse utom riket meddelade kapitalförsäkringar. Någon uppdelning av omkostnaderna för sistnämnda grupp erfordras icke enligt departementsförslaget. Att i anvisningarna närmare angiva huru fördelningen av intäkter och avdrag skall ske torde icke vara möjligt.

till 31 §. Kommittén.

Kommittén har föreslagit att bestämmelserna om vad som förstås med pensionsförsäkring icke skola upptagas i anvisningarna till denna paragraf utan i anvisningarna till 46 §.

Kommittén har uttalat, att med premiebefrielseförsäkring i allmänhet förstodes en sjuk- och olycksfallsförsäkring, som kombinerades med en annan försäkring och enligt vilken försäkringstagaren under vissa förutsättningar befriades från att erlägga premier vid arbetsoförmåga på grund av sjukdom eller olycksfall. Även annan omständighet än sjukdom och olycksfall kunde tänkas utgöra föremål för premiebefrielseförsäkring, t. ex. arbetslöshet. Kommitténs förslag att premiebefrielseförsäkring skulle i beskattningshänseende behandlas lika med huvudförsäkringen grundades på praktiska skäl. Yttranden.

Kammarrätten har yttrat, att enligt de föreslagna anvisningarna till 46 § 1. sjätte stycket med invalidpension förstodes jämväl ersättning på grund av övergående arbetsoförmåga. Försäkring innefattande t. ex. sjukpenning skulle alltså utgöra pensionsförsäkring. Detta syntes dock icke vara kommitténs mening, då sjukförsäkring icke hänfördes till livförsäkring. Den

Kungl. Maj:ts proposition nr 93. 235

oklarhet, som genom detta stycke uppkomme, medförde svårigheter vid tolkning av andra stadganden.

Pensionsstyrelsen har anfört:

Den frivilliga försäkringen tillhandahåller personer under 67 år såväl livräntor utan avgiftsåterbetalning vid dödsfall (tariff U) som livräntor med sådan avgiftsåterbetalning (tariff R). Den senare försäkringsformen, som bereder ett visst dödsfallsskydd, har i mycket stor utsträckning anlitats. Pensionsstyrelsen anhåller, att vid denna försäkringsform varje försäkring skall få anses uppdelad i en del utgörande pensionsförsäkring (livränta) och en del utgörande annan försäkring än pensionsförsäkring (motförsäkringen). Emellertid arbetar den frivilliga försäkringen med en teknik, som inom vissa gränser möjliggör valfrihet beträffande pensionsålder. Det har visat sig vara mycket värdefullt, att försäkringstagaren icke från början behövt avtala viss pensionsålder utan kunnat taga ut sin pension vid den tidpunkt, då det visat sig vara lämpligast. Som en följd av valfriheten kan en försäkring enligt tariff R2 icke entydigt uppdelas. Pensionsstyrelsen föreslår därför, att vid denna uppdelning ett genomsnittsförfarande får tillämpas enligt av Kungl. Maj :t utfärdade bestämmelser.

Rönte- och kapitcilförsäkringsanstalternas förtroenderåd har uttalat:

Enligt de föreslagna anvisningarna till 46 § må kapitalbelopp, som ingå i pensionsförsäkring, tillsammans ej överstiga det årliga egenpensionsbeloppet ökat med det årliga pensionsbeloppet till efterlevande make. Det vore önskvärt, att här kunde göras ett tillägg av förslagsvis följande lydelse: I fall att storleken av pensionsbelopp är beroende av resultatet av försäkringsanstaltens rörelse och således ej kan på förhand exakt bestämmas, må approximativ beräkning därav ske enligt grunder, som godkännas av försäkringsinspektionen.

Departementschefen.

Det synes lämpligare att bestämmelser om vad som förstås med pension och pensionsförsäkring ingå i anvisningarna till denna paragraf. I enlighet med kommitténs förslag har intagits ett stadgande om att premiebefrielseförsäkring skall anses tillhöra samma slag av försäkring som huvudförsäkringen. Huruvida fråga är om invalidpension eller sjukpenning torde i regel kunna avgöras med ledning av försäkringsavtalets avfattning. Emellertid är, såsom kammarrätten anmärkt, gränsen mellan försäkring som innefattar utfästelse om sjukpenning och försäkring som innefattar utfästelse om invalidpension i vissa fall flytande. Detta är dock ett förhållande, som föreligger redan enligt gällande bestämmelser. I anledning av vad som anförts i yttranden av pensionsstyrelsen samt Ränte- och kapitalförsäkringsanstalternas förtroenderåd har i anvisningarna intagits en bestämmelse om att försäkring, som innehåller utfästelser av både pensionsförsäkrings och kapital försäkrings natur, i vissa fall kan uppdelas på en pensionsförsäkring och en kapitalförsäkring enligt grunder, som fastställas av Kungl. Maj:t. I fråga om anvisningarnas lydelse i övrigt hänvisas till den allmänna motiveringen.

236 Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

till 32 §. Kommittén.

Kommittén har uttalat, att ändringarna av punkt 10 i anvisningarna vore, såvitt anginge det föreslagna första stycket, av övervägande formell natur, t ill belopp, som utfölle på grund av försäkring, räknades även belopp, som utbetalades på grund av premiereglering vid dödsfall.

Beträffande det föreslagna andra stycket av anvisningspunkten hänvisades till den allmänna motiveringen.

Departementschefen.

Med den avfattning, som 32 § 1 mom. andra stycket erhållit, bör första meningen av nuvarande punkt 10 utgå. Såsom departementsförslaget utformats, bör annan ändring av förevarande anvisningspunkt icke ske än att en mindre ändring av redaktionell natur vidtages däri.

till 33 §. Kommittén.

Kommittén har anfört:

Hittills gällande bestämmelser synas hava tolkats så, att avdragsrätt för premie ansetts föreligga, då det varit fråga om försäkringsmässigt ordnad pensionering på grund av tjänst, även om försäkringen icke uppfyllt de villkor, som uppställts i nuvarande anvisningar till 31 §. Kommittén har icke funnit motiverat att en sådan skillnad mellan pensionsförsäkring på grund av tjänst och annan pensionsförsäkring upprätthålles.

Gällande bestämmelse om rätt till avdrag för avgift, som skattskyldig på grund av tjänst er lagt till arbetsgivaren, torde hava föranletts av det av staten tidigare tillämpade systemet, enligt vilket viss del av lönen innehölls såsom pensionsavgift. Sedan staten numera frångått detta system och icke längre grundar pensioneringen på inbetalda avgifter, saknas enligt kommitténs förmenande numera anledning att bibehålla ifrågavarande bestämmelser.

Departementschefen.

Såsom framgår av den allmänna motiveringen har jag förordat, att avdrag för avgifter för egen eller efterlevandes pensionering må åtnjutas från intäkt av tjänst endast om pensioneringen anordnats på sätt i anvisningarna till 31 § föreskrivits som villkor för att en försäkring skall anses såsom pensionsförsäkring. Vidare har jag föreslagit, att avdrag skall få göras för avgifter för sjuk- eller olycksfallsförsäkring, som tagits i samband med tjänst.

Då det på sina håll fortfarande torde förekomma, att arbetstagare erlägger avgift för pensionering till arbetsgivaren, bör första meningen av punkt 1 med viss ändrad lydelse alltjämt stå kvar.

till 38 §. Kommittén.

I anvisningarna till denna paragraf har kommittén föreslagit bestämmelser angående den individuella beskattningen av ränta å premiereserv för kapitalförsäkring.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93. 237

Departementschefen.

Då jag icke biträder kommitténs förslag om individuell beskattning av ränta å premiereserv, böra anvisningarna till denna paragraf icke ändras.

till 46 §.

Kommittén.

Kommittén har i anvisningarna till denna paragraf upptagit bestämmelser om vad som förstås med pensionsförsäkring.

Departementschefen.

Såsom jag tidigare nämnt, anser jag det vara lämpligare att ifrågavarande bestämmelser ingå i anvisningarna till 31 §.

I fråga om ändringen i anvisningarna till förevarande paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen.

till 53 §.

Kommittén.

Kommittén har föreslagit att punkt 6 av anvisningarna till denna paragraf skall med något ändrad lydelse överflyttas till anvisningarna till 29 §.

Departementschefen.

I enlighet med vad som tidigare anförts bör ifrågavarande anvisningspunkt bibehålla sin nuvarande plats. Vissa formella ändringar ha vidtagits i denna anvisningspunkt och i punkt 2.

B. Förordningen om statlig inkomstskatt.

4 § 1 mom.

Departementschefen.

Med hänsyn till vad som förordats i specialmotiveringen till 30 § kommunalskattelagen erfordras icke annan ändring av förevarande moment än sådan som föranledes av den nya lagen om folkpensionering.

7 §•

I fråga om ändringarna i denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen samt specialmotiveringen till 53 och 54 §§ kommunalskattelagen.

10 §.

Kommittén. ! j f

Beträffande ändringarna i denna paragraf har kommittén hänvisat till den allmänna motiveringen.

Departementschefen.

Då för försäkringsanstalt, som driver både livförsäkringsrörelse och annan försäkringsrörelse, den beskattningsbara inkomsten beräknas för hela försäkringsrörelsen, erfordras fortfarande regler angående fördelningen av nämnda inkomst mellan de ifrågavarande verksamhetsgrenarna. Sista stycket i 2 mom. bör därför, med i viss mån ändrad lydelse, fortfarande bibehållas.

238 Kunql. Maj:ts proposition nr 93.

C. Förordningen om statlig förmögenhetsskatt.

3 §• Kommittén.

Kommittén har anfört:

I enlighet med kommitténs förslag har i 1 mom. h) föreskrivits, att värdet av annan livförsäkring än pensionsförsäkring skall upptagas såsom tillgång vid förmögenhetsberäkningen. Den i g) vidtagna ändringen är en konsekvens härav.

Beträffande de föreslagna ändringarna i 2 mom. torde böra anmärkas följande. Enligt nu gällande regler hänföres kapitaliserade värdet av livränta, som utgår på grund av annan försäkring än som avses i 32 § 2 mom. a) — c) och vars årsbelopp överstiger 1 000 kr., till skattepliktig förmögenhet. Enligt kommitténs förmenande saknar en dylik beskattning fog i det fall, att livräntan utgått på grund av annan försäkring än livförsäkring. Om exempelvis en arbetare råkat ut för olycksfall i arbete och på grund härav får en livränta, kan kapitaliserade värdet av denna livränta icke anses utgöra ett mått på en genom förmögenhetsinnehav ökad skattekraft. Det må erinras om att kommittén föreslagit, att livräntans hela belopp skall utgöra skattepliktig inkomst och icke såsom nu endast ett reducerat belopp.

I övrigt har i paragrafen föreslagits ändringar av teknisk natur. Yttrande.

Riksförsåkringsanstalten har uttalat, att förslaget att avskaffa den nuvarande förmögenhetsbeskattningen av kapitalvärdet av vissa livräntor, som utgå enligt olycksfallsförsäkringslagen m. fl. författningar, vore välgrundat. Departementschefen.

Då jag icke förordar kommitténs förslag om individuell förmögenhetsbeskattning av livförsäkrings premiereserv, bör 1 mom icke ändras.

Enligt gällande bestämmelser förmögenhetsbeskattas icke kapitalvärdet av kapitalförsäkring, ej heller kapitalvärdet av pensionsförsäkring, som tagits i samband med tjänst, eller annan pensionsförsäkring, därest sistnämnda försäkring tagits annorledes än mot engångspremie; däremot förmögenhetsbeskattas kapitalvärdet av annan livränteförsäkring än nyss sagts. Enligt departementsförslaget uppdelas livförsäkringar i blott två kategorier, nämligen kapitalförsäkringar och pensionsförsäkringar. Livränteförsäkring hänföres sålunda antingen till kapitalförsäkring eller till pensionsförsäkring. Med hänsyn till den sålunda föreslagna uppdelningen torde förmögenhetsskatt icke böra utgå för kapitalvärdet av livränta på grund av livförsäkring. Av skäl som kommittén anfört torde förmögenhetsskatt ej heller böra utgå för livränta, som utgår på grund av annan försäkring än livförsäkring; med sådan livränta bör likställas livränta, som annorledes än på grund av försäkring utgår enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete, lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar eller förordningen om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring. Bestämmelserna i 2 mom. b) ha utformats i överensstämmelse härmed.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93. 239

4 §• Kommittén.

De av kommittén i denna paragraf föreslagna ändringarna äro en följd av ändringarna i 3 § och av ändringen av den räntefot, som ligger till grund för beräkningen av de föreslagna kapitaliseringstabellerna.

Departementschefen.

Såsom 3 § enligt departementsförslaget utformats och då jag senare förordar, att ändring i de nuvarande kapitaliseringstabellerna icke skall ske, erfordras icke ändring av förevarande paragraf.

6 §• Kommittén.

Kommittén har anfört:

I den allmänna motiveringen har föreslagits att utländska försäkringsanstalter, som här i riket bedriva livförsäkringsrörelse eller rörelse avseende sjuk- och olycksfallsförsäkring för livstid eller för längre tid än tio år, i beskattningshänseende skola behandlas lika med svenska livförsäkringsanstalter. Som konsekvens härav följer, att dylika utländska försäkringsanstalter jämväl böra fritagas från beskattning av förmögenhet, som hänför sig till här avsedd rörelse. Förmögenhet, som för utländsk försäkringsanstalt kan ifrågakomma för beskattning, torde framför allt vara fastighet. För att sådan skall anses hänföra sig till rörelse som här avses, lärer i allmänhet böra krävas, att fastigheten, så långt lagen om försäkringsrörelse medgiver, pantsatts för försäkringsfond.

Departementschefen.

Befrielsen för utländsk livförsäkringsanstalt från att gälda förmögenhetsskatt bör i enlighet med departementsförslaget begränsas till att avse förmögenhet, som hänför sig till här i riket bedriven livförsäkringsrörelse.

Anvisningar till 3 och 4 §§. Kommittén.

Kommittén har beträffande ändringarna hänvisat till den allmänna motiveringen. Departementschefen.

Då kapitalvärdet av livförsäkring enligt departementsförslaget icke skall förmögenhetsbeskattas, erfordras icke ändring av anvisningarna till dessa paragrafer.

Kapitaliseringstabellerna.

För värdesättning av vissa slag av tillgångar, vilka skola upptagas till förmögenhetsbeskattning, samt av skulder, för vilka rätt till avdrag vid nämnda beskattning föreligger, finnas vid gällande förordning fogade tabeller, betecknade I—IV. Tabell I utvisar kapitalvärdet av en efler förloppet

240 Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

av visst antal år till betalning förfallen fordran eller skuld, därå ränta ej skall beräknas för tiden före förfallodagen. Tabell II utvisar kapitalvärdet av eu under visst antal år utgående ränta (avkomst, förmån). Slutligen utvisa tabellerna III och IV kapitalvärdet av en livränta eller annan förmån, som utgår under en mans, respektive kvinnas livstid. Kapitalvärdet är i samtliga tabeller beräknat efter en räntefot av fem procent.

Sedan kommittén återgivit dels ett av försäkringsinspektionen den 9 april 1945 avgivet utlåtande rörande omarbetning av tabellerna i syfte att anpassa dem efter de förändringar, vilka efter deras upprättande inträtt i fråga om dödlighet och ränteläge, dels ett uttalande i berörda fråga av 1945 års statsskatteberedning, har kommittén anfört:

För beräkning av värdet av livförsäkring, som meddelas efter den 31 december 1947 skall enligt kommitténs förslag särskilda föreskrifter utfärdas av Konungen. Frågan om de tabeller, som här avses, skulle därför komma att sakna betydelse för värderingen av livränteförsäkringar, som meddelas efter sagda dag. Tidigare har kommittén emellertid haft för avsikt att framlägga förslag om nya tabeller, vilket föranlett 1945 års statsskatteberedning att icke upptaga frågan till behandling. Med hänsyn härtill och då tabellerna föreslås skola tillämpas vid kapitalisering av livränta på grund av äldre försäkring, har kommittén ansett sig böra i förevarande sammanhang framlägga förslag till nya tabeller.

Vad beträffar frågan om valet av räntefot för tabellernas upprättande, anser kommittén, i likhet med försäkringsinspektionen och 1945 års statsskatteberedning, att den nu tillämpade räntefoten, 5 %, är för hög. Inspektionen, som framhållit dels vissa olägenheter av att räntefoten sättes hög, dels vissa olägenheter vid för låg räntefot, har icke föreslagit någon bestämd räntefot men uttalat, att densamma icke bör väljas högre än 4 % eller lägre än 3 %. Kommittén har för sin del stannat för 4 % och har därför till författningsförslaget fogat de av inspektionen upprättade tabeller, vilkas beräkning grundats på denna räntefot. Kommittén föreslår, att samma tabeller skola användas vid arvs- och gåvobeskattningen. Däremot har kommittén ansett det ligga utanför kommitténs uppdrag att föreslå motsvarande ändringar i övriga författningar, såsom i de av inspektionen särskilt nämnda utsökningslagen och konkurslagen.

Departementschefen.

De kapitaliseringstabeller, som äro fogade vid förordningen om statlig förmögenhetsskatt, äro grundade på dödlighetstabeller för tiden 1901— 1910 samt på en räntefot av fem procent. Då man under de närmast kommande årtiondena synes ha anledning att räkna med lägre dödlighet och räntefot än dem, vilka legat till grund vid upprättandet av de nuvarande tabellerna, borde dessa ersättas av andra tabeller, vilka utgå från en lägre dödlighet och räntefot. Ifrågavarande tabeller tillämpas emellertid även enligt åtskilliga andra författningar än dem, som röra beskattning. För närvarande pågår inom justitiedepartementet en översyn av gällande bestämmelser om legal ränteberäkning. Med hänsyn härtill finner jag frågan om ändring av kapitaliseringstabellerna böra anstå i avvaktan på slutförandet av nämnda översyn.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93. 241

Övergångsbestämmelser. Kommittén.

Kommittén har föreslagit, att de nya bestämmelserna icke skola tillämpas å försäkringar, som meddelats före den 1 januari 1948.

Departementschefen.

De nya bestämmelserna böra träda i kraft den 1 januari 1951 och tillämpas även beträffande äldre försäkringar. Dock böra bestämmelserna i 3 § 2 mom. i sin äldre lydelse tillämpas vid 1951 års taxering ävensom vid eftertaxering för år 1951 eller tidigare år samt bestämmelserna i 6 § 1 mom. i sin äldre lydelse gälla vid eftertaxering för år 1950 eller tidigare år.

D. Taxeringsförordningen.

29 §. Kommittén.

Kommittén har föreslagit vissa tillägg till nuvarande bestämmelser i 1 mom. Dessa tillägg äro föranledda av kommitténs förslag rörande beskattning hos försäkringstagare av ränta å premiereserv för livförsäkring och av förmögenhetsvärdet av premiereserven.

Enär kommittén tidigare föreslagit, att understödsföreningar och pensionsstiftelser skola vara skattskyldiga för inkomst av rörelse, har 1 mom. fjärde stycket givits en härav föranledd utformning.

Kommittén har föreslagit, att utländska försäkringsanstalter skola beskattas för livförsäkringsrörelse enligt samma regler som skola gälla beträffande inländska anstalter samt att inkomst av rörelse avseende sjuk- och olycksfallsförsäkring för livstid eller för längre tid än tio år icke skall beskattas. Uppgift om premieinkomsten av livförsäkringar samt av sjuk- och olycksfallsförsäkringar av nyssnämnda slag kommer därför enligt kommitténs förslag att sakna betydelse för taxeringen av inkomst av rörelse avseende ifrågavarande försäkringar. Kommittén har det oaktat föreslagit, att uppgift om sådan premieinkomst alltjämt skall lämnas, enär uppgiften ansetts ha viss betydelse ur kontrollsynpunkt. Förutom uppgiftsplikt rörande premieinkomst har för utländska anstalter i fråga om livförsäkringsrörelse föreslagits uppgiftsskyldighet motsvarande den, som gäller för inländska anstalter m. fl.

Departementschefen.

Såsom tidigare framhållits förordar jag icke kommitténs förslag att premiereserv för livförsäkring och ränta därå skola beskattas hos försäkringstagarna. Enligt departementsförslaget skola vidare endast vissa understödsföreningar, som driva livförsäkringsverksamhet, i beskattningshänseende likställas med försäkringsanslalt. Slutligen skall all sjuk- och olycksfallsförsäkring i fråga om beskattning likställas med skadeförsäkring, varjämte den skattepliktiga nettointäkten beträffande sjuk- och olycksfallsförsäk-

1(1 Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sand. Nr 93.

242 Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

ringsrörelse, som drives av utländsk försäkringsanstalt, skall beräknas efter särskild procentsats. 1 mom. i paragrafen har avfattats i enlighet med den utformning, som sålunda givits åt departementsförslaget.

31 §.

Kommittén.

Kommittén har anfört:

Bestämmelsen i fjärde stycket gällande förordning torde vara föranledd därav, att vid beräkning av försäkringsanstalts nettointäkt av rörelse avdrag får göras för vissa fondavsättningar, vilkas storlek blir slutgiltigt bestämd först genom att bolagsstämman fastställer vinst- och förlusträkningen, balansräkningen samt dispositionen av vinsten. I fråga om livförsäkringsrörelse avseende inländska försäkringar hava enligt kommitténs förslag fondavsättningarna ingen betydelse för fastställande av den skattepliktiga nettointäkten. Beträffande den del av inländsk anstalts rörelse, som avser utländska försäkringar, skall visserligen enligt förslaget avdrag ske för ifrågavarande fondavsättningar. Det framgår emellertid icke av de i sagda stycke avsedda handlingarna vilken del av fondavsättningarna, som avse dessa försäkringar. För intäkt av rörelse avseende sjuk- och olycksfallsförsäkringar för livstid eller för längre tid än tio år skall enligt kommitténs förslag skatteplikt icke föreligga. På grund av det anförda föreslår kommittén, att från bestämmelsen i fjärde stycket undantages försäkringsanstalt, som drivit enbart livförsäkringsrörelse eller rörelse avseende sjukoch olycksfallsförsäkring för livstid eller för längre tid än tio år.

Departementschefen.

Det föreslagna tillägget om undantag från den i fjärde stycket stadgade uppgiftsskyldigheten bör, med den utformning departementsförslaget erhållit, avse endast försäkringsanstalt, som drivit enbart livförsäkringsrörelse.

33 §.

Kommittén.

Kommitténs förslag angående beskattning hos försäkringstagare av dels belopp, vilka utgått såsom sjukpenning eller arbetslöshetshjälp, dels premiereserv, efter visst avdrag, samt ränta å det sålunda reducerade beloppet har föranlett kommittén att föreslå en betydande utsträckning av försäkringsanstalts uppgiftsskyldighet. Då understödsförening och pensionsstiftelse likställts med försäkringsanstalt, har motsvarande uppgiftsskyldighet ålagts även dessa. För närvarande föreligger som regel icke uppgiftsskyldighet, om det utbetalda beloppet icke uppgår till 200 kronor. Nämnda belopp har med hänsyn till penningvärdets fall föreslagits skola höjas till 300 kronor.

Departementschefen.

Enligt departementsförslaget kommer uppgiftsskyldigheten att bliva av betydligt mindre omfattning än enligt kommitténs förslag. Uppgiftsskyldigheten bör fullgöras av försäkringsanstalt varmed, såsom förut angivits, förstås även vissa understödsföreningar, som meddela livförsäkring med större kapitalunderstöd. Jämväl övriga understödsföreningar böra emellertid vara

Kungi. Maj:ts proposition nr 93. 243

uppgiftsskyldiga. Den nuvarande uppgiftsskyldigheten bör utsträckas till att avse belopp, som utgått på grund av försäkring av den art, att skatteplikt för beloppet föreligger. Uppgiftsskyldigheten bör sålunda bland annat avse jämväl ersättning, som — även i annan form än livränta — utgått på grund av sjuk- eller olycksfallsförsäkring tagen i samband med tjänst; däremot föreligger icke uppgiftsplikt beträffande ersättning som i annan form än livränta utgått enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete eller lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar. Uppgiftsskyldighet bör såsom hittills icke föreligga, om uppburna belopp sammanlagt icke uppgå till 200 kronor.

35 §. Kommittén.

Kommittén har föreslagit viss utvidgning av den i förevarande paragraf stadgade uppgiftsskyldigheten.

Departementschefen.

Enligt departementsförslaget skall individuell beskattning av premiereserv och ränta därå icke äga rum; ej heller skall pensionsstiftelse i beskattningshänseende likställas med försäkringsanstalt. I berörda hänseende erfordras därför icke ändring i denna paragraf. Under beteckningen försäkringsanstalt inrymmas emellertid enligt departementsförslaget icke understödsföreningar, vilka meddela livförsäkring med mindre kapitalunderstöd. Då sådana understödsföreningar i fråga om uppgiftsskyldighet böra vara likställda med försäkringsanstalter, har härav betingad ändring vidtagits i paragrafen.

36 §. Kommittén.

Kommittén har yttrat, att det icke torde vara möjligt för livförsäkringsbolagen att lämna uppgifter, varom i kommitténs förslag vore fråga, inom den tid, som i 36 § angåves beträffande uppgifter enligt 33 §. Kommittén föresloge därför, att ifrågavarande uppgifter skulle avlämnas senast den 15 februari.

Departementschefen.

Då uppgiftsskyldighet rörande premiereserv icke föreligger enligt departementsförslaget, torde hinder icke möta för försäkringsanstalterna att fullgöra dem enligt detta förslag åliggande uppgiftsskyldighet inom den nu stadgade tiden. Ändring av denna paragraf torde därför icke erfordras.

244 Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

E. Uppbördsförordningen.

3 §•

Kommittén.

Kommittén bär anfört:

För närvarande utgör all livränta skattepliktig intäkt. Utbetalningar på grund av sjuk- och olycksfallsförsäkring äro skattefria, i den mån de icke utgå i form av livränta. Kommittén har föreslagit, att belopp, som utgå på grund av vissa livränteförsäkringar, skola vara skattefria samt att belopp, som utgå på grund av vissa sjuk- och olycksfallsförsäkringar, skola utgöra skattepliktig intäkt. I uppbördsförordningen likställes med tjänst bland annat rätt till livränta. Kommittén föreslår, i överensstämmelse med vad ovan sagts, den inskränkningen i bestämmelsen, att endast rätten till sådan livränta, som enligt kommunalskattelagen utgör skattepliktig intäkt, skall likställas med tjänst. Vidare föreslår kommittén, att med tjänst skall likställas rätt till sådan utbetalning på grund av sjuk- och olycksfallsförsäkring, som enligt kommunalskattelagen utgör skattepliktig intäkt, ävensom att rätt till arbetslöshetsunderstöd, som utgår på grund av försäkring, skall likställas med tjänst.

Departementschefen.

Enligt förevarande paragraf bör med tjänst likställas rätt till samma inkomstslag, som angivas i 31 § kommunalskattelagen i dess lydelse enligt departementsförslaget. Paragrafen har ändrats i överensstämmelse härmed.

10 §.

Kommittén.

Den av kommittén förordade ändringen är föranledd av förslaget att viss sjuk- och olycksfallsersättning skall utgöra skattepliktig intäkt.

Departementschefen.

Enligt departementsförslaget kan skattepliktig ersättning, vilken utgår från försäkringsanstalt, utgöras icke blott av pension och livränta utan även av belopp på grund av sjuk- eller olycksfallsförsäkring, tagen i samband med tjänst. Härav föranledd ändring har vidtagits i paragrafen. 11

11 §•

Departementschefen.

Ändringen av denna paragraf har skett för att bringa dess lydelse i överensstämmelse med lydelsen av 33 § kommunalskattelagen enligt departementsförslaget.

20 §.

Kommittén.

Kommittén har föreslagit, att den skyldighet att efter anmaning lämna vissa uppgifter, som enligt gällande förordning åligger försäkringsanstalt, skall utvidgas att avse även understödsförening och pensionsstiftelse.

Kungl. Maj.ts proposition nr 93. 245

Departementschefen.

Enligt departementsförslaget skall pensionsstiftelse i beskattningshänseende icke likställas med försäkringsanstalt. Med uttrycket försäkringsanstalt skall, liksom i kommunalskattelagen, förordningen om statlig inkomstskatt och taxeringsförordningen, förstås endast understödsförening, som meddelar livförsäkring med större kapitalunderstöd. Då emellertid uppgiftsskyldigheten enligt förevarande paragraf bör åvila även annan understödsförening, har paragrafen ändrats i överensstämmelse härmed.

46 §. Kommittén.

Kommittén har i denna paragraf föreslagit liknande ändring som i 10 §.

Departementschefen.

Den föreslagna ändringen motsvarar ändringen i 10 §.

100 § 2 inom. och 103 § 1 mom. Departementschefen.

De föreslagna ändringarna motsvara ändringarna i 20 §.

Anvisningar

till 46 §. Departementschefen.

Ändringen i andra stycket har skett för att vinna överensstämmelse mellan detta stycke och 3 § tredje stycket punkt 1.

F. Förordningarna om arvsskatt och gåvoskatt samt om kvarlåtenskapsskatt.

Enligt 12 § förordningen om arvsskatt och gåvoskatt skall, om någon en­

ligt lagen om försäkringsavtal insatts såsom förmånstagare till försäkring, såsom arvfallen egendom anses vad förmånstagaren vid försäkringstagarens död erhåller därigenom, att han får förfoganderätten över försäkringen eller, utan att sådan rätt förvärvas, då fråga är om kapitalförsäkring, erhåller utbetalning på grund av försäkringen. Är förmånstagaren försäkringstagarens make, skall dock enligt vanliga regler hänsyn tagas till skattefri andel, som tillkommer make.

Har livförsäkring tagits på försäkringstagarens eller hans makes liv samt skall premiebetalningen -enligt avtalet vara fullgjord under en tid icke understigande tio år och har ej heller under något år erlagts premie, som uppgår till mer än en femtedel av sammanlagda beloppet av de premier som skolat erläggas, därest premiebetalningen lika fördelats på tio år från avtalets slutande, skall från värdet av vad som tillfallit någon i egenskap av förmånstagare såsom skattefritt avräknas ett belopp av 15 000 kronor. Här­

246 Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

vid skall dock sammanläggning ske med vissa tidigare förvärv på grund av förmånstagareförordnande så att avdraget ej får överstiga 15 000 kronor sammanlagt för samtliga ifrågavarande förvärv.

För sjuk- och olycksfallsförsäkring gäller samma rätt till avdrag, som nyss sagts, oavsett hur premiebetalningen enligt avtalet skall fullgöras eller i verkligheten fullgjorts.

Från skattskyldighet, varom här är fråga, har fritagits förvärv av rätt till livränta, som avses i 32 § 2 mom. a)—c) kommunalskattelagen. Förvärv av rätt till annan livränta på grund av försäkring blir föremål för arvsbeskattning endast i den mån årsräntan på grund av förmånstagareförordnande av samma person överstiger 1 500 kronor. Den skattefria årsräntan ersätter det ovannämnda skattefria avdraget å 15 000 kronor.

För andra förvärv på grund av förmånstagareförordnande än dem, vilka avses i 12 § förordningen om arvsskatt och gåvoskatt, skall enligt 37 § samma förordning gåvoskatt utgå. Beträffande skattefrihet och avdragsrätt gälla härvid samma bestämmelser som i fråga om arvsskatt. Skattskyldigheten inträder, då förmånstagaren erhåller förfoganderätt över försäkringen; dock inträder, där på grund av kapitalförsäkring utbetalning tidigare ägt rum till förmånstagaren, skattskyldighet för det utbetalade beloppet vid dess mottagande.

Enligt 20 och 21 §§ förordningen om kvarlåtenskapsskatt föreligger i vissa fall skyldighet att erlägga kvarlåtenskapsskatt för premier, som erlagts för livförsäkring, till vilken förmånstagare insatts, därest premiernas sammanlagda belopp överstiger 30 000 kronor. Skattskyldighet för premierna såsom för gåva föreligger sålunda jämlikt 20 § i förordningen beträffande försäkring, som äges av svensk medborgare eller här i riket bosatt utlänning, därest enligt försäkringsavtalet premiebetalningen skall vara fullgjord under en tid understigande tio år eller för försäkringen under något år erlagts premie, som uppgår till mer än en femtedel av sammanlagda beloppet av de premier, som skolat erläggas därest premiebetalningen lika fördelats på tio år från avtalets slutande. Skattskyldigheten inträder under ägarens livstid, då på grund av försäkringsavtalet utbetalning sker till förmånstagaren.

Enligt 21 § samma förordning äger skattskyldighet för premierna rum, om svensk medborgare eller utlänning, som vid sin död var bosatt här i riket, efterlämnar 'livförsäkring, varom nu är fråga, och kvarlåtenskapsskatt såsom för gåva enligt 20 § i förordningen icke erlagts för försäkringen. Såsom förutsättning för skattskyldigheten gäller vidare, att premiebetalningen påbörjats eller genom engångsbetalning fullgjorts inom tio år före dödsfallet. Skattskyldigheten inträder vid dödsfallet.

I 22 § ifrågavarande förordning stadgas, att vid tillämpning av 20 och 21 §§ i förordningen hänsyn icke skall tagas till pensionsförsäkring, för vilken premier på grund av tjänst erlagts av arbetsgivaren eller den anställde.

Sistnämnda bestämmelse tillkom efter framställning från Svenska för­

Kungl. Maj.ts proposition nr 93. 247

säkringsbolags riksförbund. I denna yrkades emellertid även att skattefriheten skulle omfatta all pensionsförsäkring. Under hänvisning till att 1944 års allmänna skattekommitté utredde frågan om den skattemässiga behandlingen av bl. a. pensionsförsäkringar föreslog dock departementschefen (prop. 1947: 212, s. 372), att skattefriheten i avvaktan på resultatet av utredningen skulle begränsas till att avse endast pensionsförsäkringar för vilka premier på grund av tjänst erlagts av arbetsgivaren eller den anställde. 1947 års bevillningsutskott (bet. 1947: 50, s. 87) gjorde ett uttalande av samma innebörd. Riksdagen lämnade uttalandet utan erinran.

Kommittén.

Kommittén har anfört, att det enligt de för kommittén utfärdade direktiven ålåge kommittén att företaga en allmän översyn jämväl av förordningen om arvsskatt och gåvoskatt samt förordningen om kvarlåtenskapsskatt. Ehuru i nämnda förordningar torde finnas åtskilliga inadvertenser beträffande de bestämmelser, som berörde livförsäkring, hade kommittén i detta sammanhang till behandling upptagit endast vissa bestämmelser, vilka sammanhängde med de av kommittén föreslagna ändringarna i fråga om inkomst- och förmögenhetsbeskattningen, jämte vissa andra punkter, där ett starkt behov av ändring förelåge. Kommittén hade för avsikt att senare företaga en allmän översyn av bestämmelserna i arvsskatteförordningen, därvid kommittén finge tillfälle att återkomma till de inadvertenser, vilka nu icke upptoges till behandling. Ett av de spörsmål, som kommittén härvid komme att särskilt uppmärksamma, gällde det förhållandet, att för åtnjutande av visst skattefritt avdrag vid förmånstagareförvärv av kapitalförsäkringar uppställts vissa villkor, medan sådana villkor icke uppställts för rätt till skattefritt avdrag i fråga om andra livränteförsäkringar än pensionsförsäkringar.

Kommittén har föreslagit, att den skattelindring eller skattefrihet, som enligt 12 § förordningen om arvsskatt och skatt för gåva föreligger i vissa fall då rätten till försäkring övergår till följd av förmånstagareförordnande, skall gälla även då sådan rätt förvärvas genom arv eller testamente.

Beträffande förordningen om kvarlåtenslcapsskatt har kommittén föreslagit att det i 22 § stadgade undantaget från skattskyldighet utsträckes till att avse all pensionsförsäkring, som enligt kommitténs förslag till arvsskatteförordning skall undantagas från arvsbeskattning.

Av kommitténs förslag till ändring av arvsskatteförordningen följer vidare, att även pensionsförsäkring, som förvärvas genom arv eller testamente, blir fritagen från kvarlåtenskapsskatt.

Yttranden.

Kommitténs förslag beträffande de båda förevarande förordningarna har särskilt berörts endast i yttranden av Svea och Göta hovrätter samt Försäkringsanstaltcrna Folket-Samarbete. Hovrätterna ha i huvudsak icke haft något att erinra mot förslaget. Försäkringsanstalterna ha ansett att kommittén i vissa avseenden bort gå längre i fråga om befrielse från arvsskatt.

248 Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

Departementschefen.

Såsom kommittén framhållit torde i förordningarna om arvsskatt och gåvoskatt samt om kvarlåtenskapsskatt finnas vissa inadvertenser beträffande beskattningen av försäkringar. Kommittén har i detta sammanhang endast delvis upptagit dessa frågor till behandling. En fortsatt översyn av bestämmelserna rörande arvs-, gåvo- och kvarlåtenskapsbeskattningen torde därför böra ske för att bland annat i förevarande avseende åstadkomma mera tillfredsställande bestämmelser än de nuvarande. Vid sådant förhållande torde för närvarande icke böra vidtagas annan författningsändring än att 12 § fjärde stycket förordningen om arvsskatt och gåvoskatt gives den ändrade lydelse som följer av vad jag tidigare förordat skola gälla i fråga om inkomstbeskattningen av försäkringar. I enlighet härmed bör denna paragraf ändras så, att den i sista stycket omförmälda skattefriheten för rätt till livränta, som avses i 32 § 2 mom. a)—c) kommunalskattelagen, kommer att i stället avse rätt till pension som utgår på grund av pensionsförsäkring.

Begreppet pensionsförsäkring har enligt departementsförslaget i vissa avseenden en snävare innebörd än enligt gällande bestämmelser; detta gäller särskilt försäkring med garanterad utbetalning under visst antal år. I andra avseenden åter har begreppet — detta gäller den vanliga pensionsförsäkringen utan garanterad utbetalning — en vidsträcktare innebörd än för närvarande. Sålunda innefattar sistnämnda försäkringsform efterlevandepension till pensionstagare oavsett vem denne är. Den förenämnda skattefriheten kommer därför att avse en större krets av personer än nu är fallet. Då utbetalning på grund av försäkring av sistnämnda slag icke äger rum, om pensionstagaren avlidit före pensionsfallet, torde emellertid icke behöva befaras, att den utsträckta skattefriheten kommer att missbrukas.

Den förenämnda ändringen i 12 § fjärde stycket har föranlett en ändring av formell natur i det senare ledet av samma stycke.

Då enligt vad förut sagts begreppet pensionsförsäkring enligt departementsförslaget i vissa avseenden har en något snävare innebörd än enligt gällande bestämmelser, bör även försäkring, som meddelats före de nya bestämmelsernas ikraftträdande, enligt dessa bestämmelser betraktas såsom pensionsförsäkring, därest försäkringen är av det slag som avses i 32 § 2 mom. a)—c) kommunalskattelagen i dess nuvarande lydelse.

VIL Departementschefens hemställan.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga inom finansdepartementet upprättade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370);

2) förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt;

Kungl. Maj.ts proposition nr 93. 249

3) förordning angående upphävande av förordningen den 28 maj 1943 (nr 265) om begränsning av skatt för svensk livförsäkringsanstalt; 4) lag angående upphävande av lagen den 30 juni 1937 (nr 664) om beräkning i vissa fall av skattepliktig intäkt på grund av pupillpension från staten; 5) förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt; 6) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379); 7) förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31 december 1945 (nr 896); samt 8) förordning angående ändrad lydelse av 12 § förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Ralph Sterner.

250 Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Bilaga A.

Skattekommitténs förslag.

Förslag

till

lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 870).

Härigenom förordnas, att 32 § 2 inom. och sjätte punkten av anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen den 28 september 1928 skola upphöra att gälla, att 19 §, 29 § 4 mom., 30 § 2, 3 och 5 mom., 31 §, 32 § 1 mom., 38 § 1 mom., 46 § 1 och 2 inom., 53 § 1 inom., 54 §, 59 § 2 mom. samt att anvisningarna till 18, 19, 24, 28—33, 38, 46 och 53 §§ nämnda lag1 skola erhålla följande ändrade lydelse: 19 §. Till skattepliktig------ -— 100 kronor; vad som uppburits på grund av annan livförsäkring än pensionsförsäkring eller på grund av sjuk- och olycksfallsförsäkring, som endast innefattar utfästelse om kapitalersättning eller, om även utfästelse om livränta förekommer, kapitalersättning överstigande livräntans högsta årsbelopp; periodiskt understöd — ------- allmänt barnbidrag. (Se vidare anvisningarna.) 29 §. 4 mom. Avdrag----------- grundförbättring därå; premier för annan livförsäkring än pensionsförsäkring.

30 §. 2 mom. Såsom nettointäkt av skadeförsäkringsrörelse, som drivits av inländsk försäkringsanstalt, skall anses överskottet å försäkringsrörelsen. Vid överskottets beräkning må från bruttointäkten göras avdrag för avsättning till premiereserv och ersättningsreserv för egen räkning samt i den utsträckning, som närmare angives i anvisningarna, till andra fonder. Rörelse avseende sjuk- och olycksfallsförsäkring för högst tio år hänföres till skadeförsäkringsrörelse. Såsom nettointäkt av livförsäkringsrörelse, som drivits av inländsk för­

säkringsanstalt, understödsförening eller pensionsstiftelse, skall anses den

enligt anvisningarna beräknade, på andra inländska livförsäkringar än pensionsförsäkringar belöpande delen av nettointäkten av kapital- och fastighetsförvaltning ävensom av rörelse avseende utländska livförsäkringar samt utländska sjuk- och olycksfallsförsäkringar för livstid eller för längre tid än tio år.

1 Senaste lydelse av 30 § 5 mom., 31 §, 32 § 1 mom., 54 §, anv. till 33 § och anv. till 46 § se SFS 1928:370, av 29 § 4 mom., 59 § 2 mom., anv. till 18 §, punkt 1 av anv. till 24 § och punkterna 1 och 2 av anv. till 30 § se SFS 1930:190, av 46 § 1 och 2 mom., av punkt 1 av anv. till 31 § och punkt 10 av anv. till 32 § se SFS 1932:291, av punkt 2 av anv. till 29 § och punkt 6 av anv. till 53 § se SFS 1937: 662, av punkt 5 av anv. till 28 § se SFS 1938:368, av

38 § 1 mom. se SFS 1943: 45, av 30 § 2 mom. och punkterna 3 och 4 av anv. till 30 § se SFS 1943: 263, av anv. till 19 § se SFS 1945:408, av 30 § 3 mom. se SFS 1946: 52, av 53 § 1 mom. se SFS 1946: 260, av 19 § se SFS 1947:45 samt av 32 § 2 mom. se SFS 1947:468.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93. 251

När särskilda omständigheter därtill föranleda, må Konungen medgiva nedsättning av den skattepliktiga nettointäkten. Driver försäkringsanstalt såväl liv- som skadeförsäkringsrörelse, må underskott å skadeförsäkringsrörelsen ej avdragas från nettointäkt av livförsäkringsrörelsen. 3 mom. I fråga om utländsk försäkringsanstalt skola bestämmelserna ovan i 2 mom. beträffande livförsäkring äga motsvarande tillämpning å anstaltens här i riket bedrivna rörelse. I övrigt skall för försäkringsrörelse, som drivits av sådan anstalt, såsom här i riket skattepliktig nettointäkt upptagas 5 procent-------- — bedriven försäkringsrörelse. 5 mom. Från nettointäkten-----------inkomst av rörelse. I fråga om försäkringsanstalt, vilken driver såväl liv- som skadeförsäkringsrörelse, må dock sådant inkomstbelopp, i den mån det hänför sig till skadeförsäkringsrörelsen, ej frånräknas nettointäkt av livförsäkringsrörelsen. (Se vidare anvisningarna.) 31 §. Till tjänst-------— tillfällig arbetsanställning. Med tjänst likställes rätt till: pension, annan livränta, sjukpenning, arbetslöshetsunderstöd och undantagsförmåner; periodiskt understöd--------— avdrag därför. (Se vidare anvisningarna.) 32 §. 1 mom. Till intäkt av tjänst hänföras: avlöning, arvode —------- tjänsten; vad som tillflutit skattskyldig såsom pension, annan livränta, i den män densamma icke jämlikt bestämmelserna i 19 § är fritagen från skatteplikt, periodiskt understöd —-------31 § avses; vad som på grund av försäkring tillfallit skattskyldig såsom arbetslöshetsunderstöd eller såsom sjukpenning i andra fall än i 19 § sägs. Har tjänstinnehavare-----------annan fastighet. (2 mom. utgår.) 38 §. 1 mom. Till intäkt----------- insatta medel, beräknad ränta å premiereserv för annan livförsäkring än pensionsförsäkring i den omfattning och till det belopp, som framgå av anvisningarna, utdelning å svenska-------—av rörelse. För den,-----------inbetald insats.

46 §. 7 mom. Därest vid —-------samma kommun. Avdrag är —------ - av förvärvskällan. Från inkomst av livförsäkringsrörelse må ej avdragas underskott å annan förvärvskälla. 2 mom. I hemortskommun----------- njuta avdrag: 1) för periodiskt------- -— eller uppfostran; 2) för avgift enligt lagen om folkpensionering och för avgift för pensionsförsäkring, som ej avses i 33 §, å den skattskyldige eller hans make samt för sjuk- och olycksfallsförsäkring å den skattskyldige, hans make eller hans omyndiga barn, ävensom för arbetslöshetsförsäkring. Då fråga är om sjukoch olycksfallsförsäkring, må avdrag dock icke göras, därest försäkringen endast innefattar utfästelse om kapitalersättning eller, om även utfästelse om livränta förekommer, kapitalersättning överstigande livräntans högsta årsbelopp;

252 Kungi. Maj.ts proposition nr 93.

3) i den utsträckning nedan sägs för premier och andra avgifter för livförsäkring samt sjuk- och olycksfallsförsäkring i andra fall än i 33 § eller i punkt 2) här ovan avses å den skattskyldige, hans make eller hans omyndiga barn. Därest skattskyldig------ - — nämnda tid. Avdrag, som----------- - högre belopp än 300 kronor. Har skattskyldig ---------- sålunda uppburits. 53 §. 1 mom. Skyldighet att —- — -— av rörelse; d) akademier, allmänna —-—-— penninglotteriet aktiebolag, jämlikt lagen om —-------- i arbete: för inkomst av fastighet; e) kyrkor, sjukvårdsinrättningar------------ angivna art: för inkomst------------ av rörelse; f) svenska aktiebolag — — — ekonomiska föreningar, sådana understödsföreningar och pensionsstiftelser, som meddela annan livförsäkring än pensionsförsäkring, samfund, stiftelser ------------och e): för all------------ort förvärvats; g) utländska bolag------------eller rörelse.

54 §. Från skattskyldighet frikallas: a) svenska aktiebolag------------ kommunal inkomstskatt; f) livförsäkringsanstalt, understödsförening och pensionsstiftelse: för all inkomst, som belöper på inländska pensionsförsäkringar och inländska premiebefrielseförsäkringar; g) försäkringsanstalt, som meddelar sjuk- och olycksfallsförsäkring för livstid eller för längre tid än tio år: för all inkomst, som belöper på inländska sjuk- och olycksfallsförsäkringar för livstid eller för längre tid än tio år; h) understödsförening, som uteslutande meddelar arbetslöshetsförsäkring, ävensom sjukkassa: för all inkomst. Att personer,----------- samma paragraf. (Se vidare anvisningarna.) 59 §. 2 mom. Inkomst genom------------ är belägen.

Anvisningar

till 18 §. 1. I allmänhet------------ av avnämare. 4. För försäkringsanstalt skola livförsäkringsrörelse och skadeförsäkringsrörelse var för sig anses utgöra särskild förvärvskälla. (Jfr 30 § 2 mom.) 5. I fråga om------------särskild förvärvskälla. 6. Icke yrkesmässig------------ särskild förvärvskälla.

till 19 §. Fattigunderstöd, begravningshjälp —------- sista stycket). Vad som uppburits på grund av livförsäkring eller på grund av sjuk- och olycksfallsförsäkring skall i andra fall än i 19 § sägs anses såsom skatte­

Kungl. Maj.ts proposition nr 93. 253

pliktig intäkt, dock icke i den mån ersättning på grund av sjuk- och olycksfallsförsäkring avser sjukvårds- eller läkarekostnader. Vad som uppburits på grund av annan försäkring än livförsäkring eller sjuk- och olycksfallsförsäkring utgör skattepliktig intäkt, endast därest vad som uppburits utgör ersättning för skattepliktig intäkt, som bortfallit, eller för avdragsgill omkostnad eller förlust. Sålunda utgör ersättning för personskada på grund av ansvarighets- eller trafikförsäkring skattepliktig intäkt, i den mån ersättningen icke avser sjukvårds- eller läkarekostnader. Jämväl ersättning på grund av arbetslöshetsförsäkring utgör skattepliktig intäkt. Vad som utbetalas på grund av försäkring av fast eller lös egendom skall icke anses utgöra ersättning för utebliven skattepliktig inkomst enbart av den anledningen, att avyttring av den försäkrade egendomen skulle hava medfört en realisationsvinst, som varit skattepliktig enligt 35 §. Vad som uppburits på grund av försäkring av den art, att avdrag för premien må ske vid beräkningen av nettointäkt av viss förvärvskälla, skall hänföras till intäkt av förvärvskällan. Är försäkringen av den art, att avdrag för premien må ske enligt 46 §, skall vad som uppburits hänföras till intäkt av tjänst. till 24 §. 1. Har annan--------— i rörelsen. (Jfr dock beträffande livförsäkringsrörelse punkt 3 av anvisningarna till 30 §.) 2. Såsom av----------— till 21 §).

till 28 §. 1. Till intäkt------------ intäkt av rörelse. 5. Såsom intäkt------------dylik intäkt. 6. Har i----------- -till 38 §). till 29 §. 1. Har annan------------ - särskild förvärvskälla. 2. Har rörelseidkare till stiftelse överfört medel, avsedda för pensionering av personal, som är eller varit anställd i rörelsen, äger han njuta avdrag härför, under förutsättning att de överförda medlen erfordras för att säkerställa gjorda utfästelser om sådana pensioner, vilka uppfylla de i anvisningarna till 46 § för pensionsförsäkring föreskrivna villkoren. Skattskyldig, som överfört medel till annan personalstiftelse än pensionsstiftelse, är berättigad till avdrag, om stiftelsens ändamål är sådant, att skattskyldig vid direkt omkostnad för dylikt ändamål är berättigad till avdrag. Med pensionsstiftelse avses, förutom pensionsstiftelser bildade enligt lagen om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser, jämväl inrättning, självständig fond eller annan stiftelse, vilkens kapital och avkastning må användas endast till pensioner på grund av tjänst eller annan arbetsanställning, därest genom föreskrifter i reglementet eller eljest trygghet skapats för att stiftelsen så länge den består skall hava sådant ändamål samt att vid dess upplösning återstående medel antingen skola användas för dylik pensionering eller ock skola anslås till välgörande eller eljest allmännyttigt ändamål. 3 a. Kostnaden för------------föreningarnas medlemsantal.

till 30 §. 1. Försäkring, som meddelats i samband med huvudförsäkring, räknas som tillhörande huvudförsäkringens art (t. ex. livränta som meddelats såsom ersättning vid ansvarighetsförsäkring räknas som ansvarighetsförsäkring). v

254 Kungi. Maj:ts proposition nr 93.

Enligt 54 § f) och g) föreligger icke skattskyldighet för inkomst av rörelse avseende inländsk pensionsförsäkring, inlcindsk sjuk- och olycksfallsförsäkring för livstid eller för längre tid än tio år eller inländsk premiebefrielseförsäkring. Med premiereserv och ersättningsreserv för egen räkning förstås nämnda fonder enligt lagen om försäkringsrörelse, minskade med värdet av återförsäkrares ansvarighet. I ersättningsreserven —--------- enligt bolagsordningen. Med premieinkomst,------- - •— återförsäkrares andelar. 2. Vid beräkning av överskottet å skadeförsäkringsrörelse må från — —----- för avsättning till premiereserv och ersättningsreserv för egen räkning och i lag föreskriven säkerhetsfond, avsättning------------, nämligen: a) ingående premiereserv och ersättningsreserv för egen räkning, b) premieinkomst —------- - egen räkning, f) utgående premiereserv och ersättningsreserv för egen räkning. Avdrag för -—• •------- av brandskada. Med utjämningsfond -—------ , som utöver premiereserv, ersättningsreserv och säkerhetsfond funnits före------- — livräntor, undantaget). Nedsättning av premiereserv och ersättningsreserv för egen räkning, av säkerhetsfond samt —--------till försäkringstagare. 3. Vid beräkning av nettointäkt av livförsäkringsrörelse skall följande iakttagas. Inländska försäkringar äro dels försäkringar, som den skattskyldige meddelat i direkt försäkringsrörelse här i riket, dels åt annan svensk försäkringsgivare meddelade återförsäkringar. Utländska försäkringar äro dels försäkringar, som den skattskyldige meddelat i direkt försäkringsrörelse utom riket, dels åt utländsk försäkringsanstalt meddelade återförsäkringar. Beträffande vad som skall förstås med pensionsförsäkring hänvisas till anvisningarna till 46 §. Vid beräkning av nettointäkt av fastighetsförvaltning skall såsom intäkt jämväl upptagas hyresvärde av fastighet, som använts i den skattskyldiges livförsäkringsrörelse, ävensom vinst å försäljning av fastighet. Vid beräkning av inkomst av kapitalförvaltning må avdrag ske för driftkostnader, som avse kapitalförvaltningen, ävensom för ränta å gäld; dock må avdrag icke ske för ränta till försäkringstagare å deras innestående återbäringsmedel. Har försäkringsanstalt, understödsförening eller pensionsstiftelse hos utländsk försäkringsanstalt återförsäkrat inländsk livförsäkring utan att hos sig behålla premiereserven, skall såsom ränteintäkt anses ränta å värdet av återförsäkrarens ansvarighet enligt den räntefot, som legat till grund för premieberäkningen. Till intäkt av rörelse avseende utländska livförsäkringar eller utländska sjuk- och olycksfallsförsäkringar för livstid eller för längre tid än tio år hänföres jämväl intäkt av fastighet, som belöper på sådan rörelse, ävensom vinst vid överlåtelse av bestånd av dylika försäkringar. Vid beräkning av nettointäkt av rörelse, varom nu är fråga, må från bruttointäkten avdrag göras förutom för driftkostnader, som avses i 29 §, dels för avsättning till försäkringsfond för egen räkning, återbäringsreserv och i lag föreskriven säkerhetsfond, dels för återbäring, som utbetalats till försäkringstagare. Nedsättning av försäkringsfond för egen räkning, återbäringsreserv och säkerhetsfond skall anses som intäkt. 4. Hänför sig intäkt eller avdrag i fall, där på grund av förestående bestämmelser fördelning mellan olika verksamhetsområden måste ske, icke uteslutande till ett område, skall fördelningen ske på skäligt sätt. 5. Vid uppskattning------- — av råvara.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93. 255

till 31 §. 1. Med pension förstås förutom pension, som utgår på grund av föregående tjänsteförhållande eller enligt lagen om folkpensionering, jämväl belopp, som utgår på grund av pensionsförsäkring. Beträffande vad som skall förstås med pensionsförsäkring, se anvisningarna till 46 §. Livränta, som utgår på grund av annan livförsäkring än pensionsförsäkring, är enligt 19 § icke skattepliktig intäkt. 2. Såsom periodiskt — --------bestämda personer.

till 32 §. 1. Vissa befattningshavare----------- inkomst härflutit. 10. Såsom pension anses, då pensionen utgått på grund av pensionsförsäkring, samtliga på grund av försäkringen utfallande belopp, således även återbäring, kapitalbelopp, som utbetalas vid pensionsfall eller dödsfall samt återköpsbelopp. Ändras pensionsförsäkring, så att den helt eller delvis övergår till annan försäkring, skola mot denna svarande premiereserv och övriga tillgodohavanden vid tidpunkten för ändringen anses såsom utbetalningar på grund av pensionsförsäkringen. Kapital, som eljest utbetalas i stället för skattepliktig livränta, skall anses såsom skattepliktig intäkt. Livränta och sjukpenning, som utgå på grund av försäkring, utgöra skattepliktig intäkt av tjänst, därest annat icke framgår av bestämmelserna i 19 §.

till 33 §. 1. Skattskyldig må från intäkt av tjänst avdraga de avgifter, som han på grund av tjänsten er lagt för egen- eller efterlevandepensionering. Avdrag medgives dock endast, om pensionsförmånerna uppfylla de villkor, som i anvisningarna till 46 § föreskrivits för pensionsförsäkring. 2. Har skattskyldig------------ särskilt fortskaffningsmedel.

till 38 §. 1. I vilka fall------- — av föreningen. 3. Beträffande avkastning —--------- utländskt bolag. 3 a. Konungen utfärdar bestämmelser för beräkning av livförsäkrings premiereserv enligt denna lag. Den skattepliktiga räntan beräknas å summan av premiereserverna för den skattskyldiges samtliga livförsäkringar, som icke äro pensionsförsäkringar, efter avdrag som nedan sägs. Såsom livförsäkring anses härvid, förutom sådan som meddelats av försäkringsanstalt eller understödsförening, jämväl utfästelse om pension från pensionsstiftelse. (Beträffande de fall, då livförsäkring skall anses som pensionsförsäkring, se anv. till 46 §.) Från summan av premiereserverna må avdragas 20 000 kronor eller, om den skattskyldige är gift eller är ogift och har hemmavarande barn under 18 år, 40 000 kronor; dock må avdragen för den skattskyldige, hans make och hemmavarande barn under 18 år sammanlagt ej överstiga 40 000 kronor. Konungen bestämmer den räntefot, som skall tillämpas vid beräkningen av den skattepliktiga ränteinkomsten. Räntefoten skall ungefärligen motsvara fem sjundedelar av den räntefot, vilken livförsäkringsanstalterna i genomsnitt uppnå vid sin kapitalplacering med hänsyn tagen till härå belöpande driftkostnader. 4. Från inkomst------- — första stycket e).

till 46 §. 1. Med pensionsförsäkring förstås försäkring, (även frivillig statlig pensionsförsäkring), vilken icke innehåller andra utfästelser än a) ålderspension till den försäkrade,

256 Kungi. Maj:ts proposition nr 93.

b) invalidpension till den försäkrade,

c) efterlevandepension till den försäkrades make, den försäkrades eller hans makes barn, barnbarn, adoptivbarn, styvbarn, föräldrar, adoptivföräldrar eller styvföräldrar,

d) kapitalbelopp i samband med dödsfall eller pensionsfalls inträffande.

Försäkring skall dock anses som pensionsförsäkring endast därest de i avtalet ulfästa förmånerna uppfylla jämväl följande villkor.

Ålderspension må ej börja utgå vid pensionsålder, som med hänsyn till den försäkrades yrke och förhållanden i övrigt vid avtalets ingående kan anses oskäligt låg.

Pension skall upphöra vid pensionstagarens död, dock skall invalidpension upphöra, då invaliditeten upphör eller ålderspension börjar, och efterlevandepension till barn upphöra senast då barnet uppnår 21 års ålder, såvida icke barnet är invalid (helt eller delvis). Pension må, utom då fråga är om efterlevandepension till barn, ej upphöra tidigare än ovan i detta stycke sägs, ej heller må pension utgå med belopp, som avtager med pensionstagarens stigande ålder, såvida ej i fråga om invalidpension nedsättningen föranledes av minskad invaliditetsgrad; dock må pension till efterlevande make kunna upphöra vid omgifte.

Kapitalbelopp, som ingå i pensionsförsäkring, må tillsammans ej överstiga det årliga egenpensionsbeloppet ökat med det årliga pensionsbeloppet till efterlevande make.

Med invalidpension förstås jämväl ersättning, som utgår på grund av övergående arbetsoförmåga.

Utan hinder av ovanstående bestämmelser må försäkring anses såsom pensionsförsäkring, därest vid försäkringsavtalets ingående belopp, som skola utgå på grund av försäkringen och på grund av annan pensionsrätt, tillsammans uppfylla bestämmelserna.

Försäkring, som innefattar utfästelse om genast börjande livränta, skall icke anses utgöra pensionsförsäkring.

I fråga om avdragsrätt för premier för premiebefrielseförsäkring skola gälla samma regler som beträffande huvudförsäkringen.

Har skattskyldig---------- - får avdragas, dock högst 300 kronor. Har avdrag -------- — icke skattepliktig intäkt.

2. Vad i denna------- — av beskattningsåret.

till 53 §.

1. Såsom bosatt-------- — m. m. sådant.

(Punkt 6 utgår.)

7. Frågan om------------förvärvad vinst.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949, dock att i samband med lagens ikraftträdande följande skall iakttagas:

1. Beträffande livförsäkring, vilken meddelats före den 1 januari 1948, skola äldre bestämmelser om beräkning av försäkringstagarens skattepliktiga inkomst på grund av försäkringen och om rätt till avdrag för avgifter, som erlagts för försäkringen, fortfarande tillämpas, dock med följande undantag:

a) Skall jämlikt äldre bestämmelser livränta, som utgår på grund av livränteförsäkring, beskattas enligt bestämmelsen i 32 § 2 mom. d), skola, sedan livräntan börjat utgå, de regler, vilka enligt denna lag gälla för annan livförsäkring än pensionsförsäkring, tillämpas beträffande försäkringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93. 257

b) Är försäkring av den art, som avses i anvisningarna till 28 § 5. andra stycket enligt anvisningarnas äldre lydelse, s. k. ledareförsäkring, föreligger ej rätt till avdrag för premien. Har försäkringen före den 1 januari 1950 uppdelats i två försäkringar, den ena motsvarande premier, vilka erlagts före den 1 januari 1948, och den andra motsvarande premier, som erlagts eller skola erläggas efter den 31 december 1947, skall såsom skattepliktig intäkt icke anses belopp, vilket utfaller på grund av den sistnämnda delförsäkringen.

c) Utgår livränta på grund av pupillförsäkring, föreligger icke rätt till avdrag, som avses i 32 g 2 mom. a) äldre lag, därest livräntan utgår till följd av försäkringsfall, som inträffat efter den 31 december 1947.

d) I fråga om avdragsrätt enligt 46 § 2 mom. 3) skall denna lag tillämpas.

2. Belopp, som under åren 1948, 1949 och 1950 utgå på grund av sjukoch olycksfallsförsäkring och som enligt denna lag men ej enligt äldre bestämmelser äro skattepliktiga, skola ej anses såsom skattepliktig intäkt, därest de utgöra ersättning för olycksfall, som inträffat, eller sjukdom, som börjat före den 1 januari 1948.

3. Har den skattskyldige, hans make eller hemmavarande barn under 18 år livförsäkringar, vilka meddelats före den 1 januari 1948 och vilka icke enligt äldre lag äro pensionsförsäkringar, skall det belopp, som vid senare meddelade försäkringar enligt anvisningarna till 38 § punkt 3 a tredje stycket må avdragas, minskas med premiereserven för de äldre försäkringarna.

4. Vid beräkning av skattepliktig inkomst för försäkringsanstalt, understödsförening och pensionsstiftelse skall försäkring, vilken enligt äldre bestämmelser men ej enligt denna lag skall hänföras till pensionsförsäkring, i enlighet med av Konungen meddelade bestämmelser anses uppdelad i en pensionsförsäkring enligt denna lag och en annan försäkring.

Förslag

till

förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt.

Härigenom förordnas, att 4 § 1 inom., 6 § 1 mom., 7 och 10 §§ förordningen den 26 juli 1947 om statlig inkomstskatt skola erhålla följande ändrade lydelse:

4 §•

1 mom. Från sammanlagda----------- förvärvskälla får, med undantag, som nedan sägs och med iakttagande —------- avdrag ske för

underskott, som —- — — eller lotterivinst;

slutlig eller------------ kommunal samfällighet.

Från inkomst av livförsäkringsrörelse må ej avdragas underskott å annan förvärvskälla eller skatt, som i första stycket sägs, i den mån skatten belöper på annan inkomst än inkomst av livförsäkringsrörelse.

Skattskyldig, som-------- — kommunalskattelagen sägs.

17 Bihang till riksdagens protokoll 1050. 1 samt. Nr 93.

258 Kungl. Maj.ts proposition nr 93-

6 §• 1 mom. Skyldighet att----------- ekonomiska föreningar; b) svenska aktiebolag------------samfund, stiftelser, understödsföreningar, vilka meddela annan livförsäkring än pensionsförsäkring, verk, inrättningar ------------ gemensamma räkning: för all inkomst,--------— ort förvärvats; c) utländska bolag: —----------ekonomiska föreningar.

7 §• Från skattskyldighet frikallas: a) medlem av------------ävensom hushållningssällskap: för all inkomst; e) akademier samt —------ - penninglotteriet aktiebolag, understödsföreningar, som uteslutande meddela arbetslöshetsförsäkring, jämlikt lagen —------- i arbete: för all inkomst; f) kyrkor, -—------- statlig inkomstskatt; j) livförsäkringsanstalt, understödsförening och pensionsstiftelse: för all inkomst, som belöper på inländska pensionsförsäkringar och inländska premiebefrielseförsäkringar; k) försäkringsanstalt, som meddelar sjuk- och olycksfallsförsäkring för livstid eller för längre tid än tio år: för all inkomst, som belöper på sjuk- och olycksfallsförsäkringar för livstid eller för längre tid än tio år. Att personer —------- samma paragraf.

10 §.

1 mom. Statlig inkomstskatt------------ och familjestiftelser samt för inländska försäkringsanstalters, understödsföreningars och pensionsstiftelsers livförsäkringsrörelse med viss------------angivna grundbelopp. Grundbeloppet utgör: a) för livförsäkringsrörelse: 10 procent av den beskattningsbara inkomsten, b) i övrigt när den beskattningsbara inkomsten icke överstiger —-------ekonomiska intressen. 2 mom. Den statliga inkomstskatten utgör, i den mån densamma icke skall beräknas enligt 1 mom. a): a) för svenska aktiebolag------------ beskattningsbara inkomsten; b) för svenska ekonomiska —------- beskattningsbara inkomsten; (c) utgår.) d) för andra skattskyldiga än dem som avses i 1 mom. eller under a) och b) här ovan: femton procent av den beskattningsbara inkomsten.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1949. Vad som stadgas i övergångsbestämmelserna till lagen den 1948 om ändring i kommunalskattelagen, skall äga motsvarande tillämpning jämväl vid taxering till statlig inkomstskatt.

Kungl. Maj.ts proposition m 93. 259

Förslag

till

förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 26 juli 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt.

Härigenom förordnas, att 3 och 4 §§, 6 § 1 inom. samt anvisningarna till 3 och 4 §§ förordningen den 26 juli 1947 om statlig förmögenhetsskatt skola erhålla följande ändrade lydelse:

3 §•

1 mom. Vid förmögenhetsberäkningen —------- tillgångar upptagas:

a) fastighet------------ beskattningsårets utgång;

g) annan rätt till ränta, avkomst av fastighet eller annan stadigvarande förmån än som avses i f) här ovan eller grundar sig på försäkring, såvida rättigheten är förhandenvarande och bestämd att tillgodonjutas för den berättigades livstid eller för tid, som icke kommer att utlöpa inom fem år efter beskattningsårets utgång;

h) värdet av annan livförsäkring än pensionsförsäkring beräknat på sätt i anvisningarna sägs.

2 mom. Såsom tillgångar------------ upptagas icke:

(a) utgår.)

b) rätt till undantagsförmåner —- — — sådan livränta, som utgår på grund av pensionsförsäkring eller på grund av annan försäkring än livförsäkring ;

c) rätt till annan ränta, avkomst eller förmån än som avses i b) eller som utgår på grund av försäkring, därest densamma är bestämd att tillgodonjutas för den försäkrades livstid samt värdet av vad han årligen må i sådant hänseende åtnjuta understiger 1 000 kronor;

d) rätt till förmögenhet------------ avsedd kassa.

(Se vidare anvisningarna.)

4 §•

Värdesättning av — — — förfallen ränta.

Fordran, som------------en räntefot av fyra procent utgör-------------- upptages icke.

Värdepapper, som —------- normala förhållanden. Annan för------------ uppskattas till tjugufem gånger--------------under be­

skattningsåret.

Kapitalvärdet av — -— — eller förmån, som icke utgår på grund av försäkring, uppskattas —-------en räntefot av fyra för hundra om året enligt de vid denna förordning fogade tabellerna II och III.

Rättighet, som icke grundar sig på försäkring och som icke-----------av tabell III, såsom om -—■ —— den yngstes ålder.

Andel i-------— normala förhållanden.

(Se vidare anvisningarna.)

6 §•

1 mom. Skyldighet att------- - — för förmögenhet.

Utländska livförsäkringsanstalter äro frikallade från skattskyldighet för förmögenhet, som hänför sig till här i riket bedriven livförsäkringsrörelse eller rörelse, avseende sjuk- och olycksfallsförsäkring för livstid eller för längre tid än tio år.

260 Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Anvisningar

till 3 och 4 §§. 1. Tillgång, som-----------årets utgång. 5. Värdet av den skattskyldiges livförsäkringar upptagas till det belopp, å vilket den skattepliktiga räntan, på sätt i anvisningarna till 38 § kommunalskattelagen sägs, skall beräknas.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1949, dock att i samband med förordningens ikraftträdande följande skall iakttagas: 1. Beträffande livförsäkring, vilken meddelats före den 1 januari 1948, skola äldre bestämmelser gälla, dock att värdering av ränta, som utgår på grund av livförsäkring, skall ske i enlighet med de vid denna förordning fogade tabellerna. 2. Vid beräkning av värdet av skattskyldigs livförsäkringar skall vad som under 3. i övergångsbestämmelserna till lagen den 1948 om ändring i kommunalskattelagen stadgas rörande avdrag från premiereserven äga motsvarande tillämpning.

Tabell I

utvisande kapitalvärdet, efter en räntefot av 4 %, av en efter förloppet av nedanstående antal

år till betalning förfallen fordran eller skuld å 100 kronor, därå ränta ej skall beräknas för tiden före förfallodagen.

Antal Kapital­ Antal Kapital­ Antal Kapital­ Antal Kapital­ Antal Kapitalår värde år värde år värde år värde år värde

i 96'15 21 43-88 41 20 03 61 9-14 81 417

2 92-46 22 42-20 42 19-26 62 8-79 82 4-01

3 8890 23 40-57 43 18-52 63 8-45 83 3-86

4 85-48 24 39-01 44 17-80 64 8-13 84 3-71

5 82-19 25 37-51 45 17-12 65 7-81 85 3-57

6 7903 26 36-07 46 16-46 66 7-61 86 3-43 75-99 27 34-68 47 15-83 67 7-22 87 3-30

8 7307 28 33-35 48 15-22 68 6-95 88 3-17

70 26 29 32-07 49 14-63 69 6-68 89 3-05

10 67-56 30 30-83 50 1407 70 6-42 90 2-93

11 64-96 31 29-65 51 13-53 71 6-17 91 2-82 62-46 32 2851 52 13-01 72 5-94 92 2-71

60-06 33 27-41 53 12-51 73 571 93 2-61

1 14 57-75 34 26-36 54 1203 74 5-49 94 2-51

\ 15 5553 35 25-34 55 11-57 75 528 95 241

16 53-39 36 24-37 56 11-12 76 5-08 96 232

17 51-34 37 23-43 57 10-69 77 4 88 97 223 j 18 49-36 38 22-53 58 10 28 78 4-69 98 2-14

19 47-46 39 21*66 59 9-89 79 4-51 99 2-06 I 20 45-64 40 20-83 60 9-51 80 434 100 1-98

Kungl. Maj:ts proposition nr 93. 261

Tabell II

utvisande kapitalvärdet, efter en räntefot av 4 %, av en under nedanstående antal år utgående

ränta (avkomst, förmån) å 1 krona.

Antal Kapital­ Antal Kapital­ Antal Kapital­ Antal Kapital­ Antal Kapitalår värde år värde år värde år värde år värde

i 0-98 21 14-31 41 20-39 61 23-17 81 24-44

2 1-92 22 14-74 42 20-59 62 23-26 82 24-48

3 2-83 23 15-15 43 20-78 63 23-35 83 2452

4 3‘70 24 15"55 44 20-96 64 23-43 84 24" 5 5

5 4-54 25 15-93 45 2113 65 23-51 85 24-59

6 5'35 26 16-30 46 21-30 66 2358 86 24-63

7 6-12 27 16-66 47 2L-46 67 23-66 87 24-66

8 6-87 28 17-00 48 21-62 68 23-73 88 24-69

9 7'58 29 17-32 49 21-77 69 23-80 89 24-72

10 8-27 30 17-64 50 21-91 70 23-86 90 24-75

11 8'94 31 17-94 51 22-05 71 23-93 91 24-78

12 9'57 32 18-23 52 22-18 72 23-99 92 24-81

13 10-19 33 18-51 53 22'31 73 2404 93 24-84

14 1077 34 18-78 54 22-43 74 24-10 94 24-86

15 11-34 35 19-04 55 22-55 75 24-16 95 24-89

16 11-89 36 19-29 56 22-66 76 24-21 96 24-91

17 12-41 37 19-53 57 22-77 77 24-26 97 24-93

18 12-91 38 19-76 58 22-88 78 24-30 98 24-95

19 1340 39 1998 59 22-98 79 24-35 99 24-97

20 1386 40 2019 60 23-08 80 2439 100 2500

Tabell III

utvisande kapitalvärdet, efter en räntefot av 4 %, av en livränta eller annan förmån, som under

en persons livstid utgår med belopp eller till värde av X krona.

Under Under Under Under Under beskatt­ beskatt­ beskatt­ beskatt­ beskattKapital­ Kapital­ Kapital­ Kapital­ Kapitalningsåret ningsåret ningsåret ningsåret ningsåret värde värde värde värde värde uppnådd uppnådd uppnådd uppnådd uppnådd ålder ålder ålder ålder ålder

0 22 29 21 20-84 42 17-02 63 10-36 84 3'Ö5

1 22-76 22 20-72 43 16-76 64 9-99 85 3-33

2 22-76 23 20-60 44 16-50 65 9-62 86 3-13

3 22-71 24 20-47 45 16-23 66 9-25 87 2-94

4 22-64 25 20-33 46 15-96 67 8-88 88 2-76

5 22-57 26 20-19 47 15-68 68 8-51 89 259

6 22-48 27 20-04 48 15-39 69 8-14 90 2-44

10 22-10 31 19-38 52 14-17 73 6-71 94 1-99

11 21-99 32 19-20 53 13-85 74 6-37 95 1-89

12 21-88 33 19-01 54 13-53 75 6-03 96 1-81

13 21-76 34 18-82 55 13 20 76 5-71 97 T71

14 21-64 35 18-62 56 12-86 77 540 98 1-60

1 15 2152 36 18-41 57 12-51 78 5-10 99 1-49

16 21-40 37 18-20 58 12-16 79 4-81 100 1-37

17 2129 38 1797 59 11-81 80 4-53 101 1-23

1 18 21-17 39 17-75 60 11-45 81 4-27 102 106

19 21-06 40 17-51 61 11 09 82 402 103 098

1 20 20-95 41 1727 62 10-73 83 3-78 104 0-74

Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen

den 28 september 1928 (nr 379).

Härigenom förordnas, att 29 § 1 inom., 31 och 33 §§, 35 § 1 mom. samt 36 § 3 mom. taxeringsförordningen den 28 september 19281 skola erhålla följande ändrade lydelse: 29 §.

1 mom. Allmän självdeklaration —- — —- vid taxeringen;

5) de särskilda----------- eller område; 6) den skattskyldiges —-------åligger honom; 7) den skattskyldiges livförsäkringar av annan art än pensionsförsäkring, med uppgivande av försäkringsgivare, försäkringsbrevens nummer, försäkringarnas teckningsår samt försäkringarnas storlek (försäkringsbelopp eller i förekommande fall årsbelopp), dock att sådan uppgiftsskyldighet icke föreligger, därest den skattskyldige endast har dylika försäkringar meddelade före den 1 januari 1948; ävensom 8) premiereserven för var och en av den skattskyldiges försäkringar, beträffande vilka uppgiftsskyldighet enligt 7) föreligger, därest sammanlagda beloppet av premiereserverna överstiger de enligt anvisningarna till 38 § kommunalskattelagen medgivna avdragen från premiereserven. Har skattskyldig —• —— och skulder. Svenskt aktiebolag--------—- utdelningens belopp. Inländsk försäkringsanstalt, understödsförening och pensionsstiftelse, vilka äro skattskyldiga för ----------- 30 § kommunalskattelagen. Utländsk försäkringsanstalt, — — — fördelad å dels livförsäkring jämte °.?h olycksfallsförsäkring för livstid eller för längre tid än tio år, dels sjöförsäkring —-------av försäkring. För rörelse avseende livförsäkring eller sjuk- och olycksfallsförsäkring för livstid eller för längre tid än tio år skall anstalten därjämte lämna uppgift, som i förra stycket sägs. Belopp, som------------öretal bortfalla.

31 §• Vid självdeklaration —-------föreningens bokföring. Vid självdeklaration — -------dessa uppgifter. För verk —-------- att utgiva. För inländsk ——— år disponerats. Vad nu sagts skall dock icke gälla försäkringsanstalt, som drivit enbart livförsäkringsrörelse eller rörelse avseende sjuk- och olycksfallsförsäkring för livstid eller för längre tid än tio år.

33 §. Till ledning---------- - föra handelsböcker; b) av försäkringsanstalt, understödsförening och pensionsstiftelse: uppgift för envar, som under nästföregående år erhållit belopp på grund av försäkring av den art, att skatteplikt för beloppet föreligger, angående sådant belopp, så ock uppgift för envar, som under nästföregående år haft andra livförsäkring­

1 Senaste lydelse av 35 § 1 mom. se SFS 1935:255, av 31 § se SFS 1938: 374, av 29 § 1 mom. och 36 § 3 mom. se SFS 1943: 855 och av 33 § se SFS 1945: 748.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

ar än pensionsförsäkringar angående det sammanlagda beloppet av försäkringarnas premiereserver dock att- uppgiftsskyldighet icke föreligger för utbetalda belopp, som sammanlagda icke uppgå till 300 kronor (varvid i fråga om sjuk- och olycksfallsförsäkringar hänsyn tages endast till belopp, som utgå på grund av ett och samma försäkringsfall) eller för premiereserver, som sammanlagda icke uppgå till 20 000 kronor; c) av den, som------ -— utbetalda beloppet. I uppgift-----------avdrag skett. Uppgift enligt b) här ovan angående storlek av premiereserv erfordras endast om någon av försäkringarna meddelats efter den 31 december 1947. Uppgiften må lämnas för flera år samtidigt. Beträffande annan-----------för lyftning. Vid fullgörande-----------och födelseår. Arbetsgivare, som----------- i huvudbok.

35 §. 1 mom. I särskilda —------- hemvist; samt e) av styrelse för försäkringsanstalt, understödsförening och pensionsstiftelse: uppgift för namngiven skattskyldig rörande arten av uppgiven personförsäkring hos anstalten, föreningen eller stiftelsen samt rörande storleken av försäkringen och premien för densamma ävensom i andra fall än i 33 § avses rörande belopp, som utbetalats på grund av försäkringen, samt försäkringens premiereserv. 36 §. Uppgifter enligt 33 § skola vara avlämnade senast den 31 januari under taxeringsåret, dock att i 33 § b) ålagd uppgiftsskyldighet beträffande premiereserv skall vara fullgjord senast den 15 februari sagda år.

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av uppbördsförordningen den 31 december 1945 (nr 896).

Härigenom förordnas, att 3, 10 och 20 §§ samt 46 § 2 mom. uppbördsförordningen den 31 december 19451 skola erhålla följande ändrade lydelse:

3 §• Preliminär skatt--------— fråga är. Preliminär skatt —-------statlig förmögenhetsskatt. Preliminär skatt -—------ - preliminär C-skatt. 1. Preliminär A-skatt----------- rätt till pension, utbetalning på grund av arbetslöshetsförsäkring, sådan utbetalning på grund av sjuk- och olycksfallsförsäkring samt sådan livränta, som enligt kommunalskattelagen utgör skattepliktig intäkt, ävensom undantagsförmåner samt sådant — — — av 48 § 1 mom. 2. Preliminär B-skatt------ -— verkställd taxering.

1 Senaste lydelse av 20 § se SFS 1945:896 samt av 3 och 10 §§ samt 46 § 2 mom. se SFS 1947:585.

464 Kungl. Maj.ts proposition nr 93.

3. Preliminär C-skatt ----------- verkställd taxering. Är skattskyldig-----------därtill föranleda. (Se vidare anvisningarna.')

10 §.

Preliminär A-skatt — — — kostnadernas bestridande. Preliminär A-skatt — — — kronor för år, ej heller för ersättning på grund av sjuk- och olycksfallsförsäkring, som utgår för de tre första månaderna av ersättningstiden för varje försäkringsfall. Preliminär A-skatt ------------ till konkursbo.

20 §.

Efter anmaning av lokal skattemyndighet är arbetsgivare skyldig att beträffande namngiven hos honom anställd person lämna uppgift å löneförmån eller pension, som enligt vad antagas kan kommer att utbetalas under inkomståret. Försäkringsanstalt, understödsförening och pensionsstiftelse äro efter anmaning, som i förra stycket sägs, därjämte skyldiga att beträffande namngiven person lämna uppgift å pension eller livränta, som enligt vad antagas kan kommer att av anstalten, föreningen eller stiftelsen utbetalas under inkomståret. 46 §. 2 mom. Har arbetstagaren------------ 7 § angives. Har arbetstagare-------------första utbetalningstillfället. Har lokal------------ nämnda skatt. Har lokal------------kronor för år, sådan ersättning på grund av sjuk- och olycksfallsförsäkring, som utgår för de tre första månaderna av ersättningstiden för varje försäkringsfall, sådant periodiskt —------- till konkursbo

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 6 juni 1941 om arvsskatt och gåvoskatt (nr 416).

Härigenom förordnas, att 4 och 12 §§, 15 § 1 inom., 23 § samt 37 § 2 mom. förordningen den 6 juni 1941 om arvsskatt och gåvoskatt skola erhålla följande ändrade lydelse: 4 §• 1 mom. Arvsskatt----------- nämnd egendom. 2 mom. Såsom vid------- -— här bosatt. 3 mom. Utlänning,------------stycke förmäles. 4 mom. I egendom, som i 1 mom. sägs, skall icke ingå a) livförsäkring, som meddelats före den 1 januari 1948 och som enligt anvisningarna till 31 § kommunalskattelagen i dess lydelse enligt lagen den 22 juni 1932 är pensionsförsäkring, under förutsättning att försäkringen tagits annorledes än mot engångspremie; b) livförsäkring, som meddelats före den 1 januari 1948 och avser pensionering på grund av tjänst; samt c) livförsäkring, som meddelats efter den 31 december 1947 och enligt anvisningarna till 46 § kommunalskattelagen är pensionsförsäkring.

Kungl. Maj:ts proposition nr 93. 265

12 §.

1 mom. Har någon------- -— skolat ökas.

2 mom. Vid beräkning av arvsskatt skall från värdet av vad någon erhåller på grund av livförsäkring, som är kapitalförsäkring, så ock från värdet av vad någon erhåller på grund av sjuk- och olycksfallsförsäkring såsom skattefritt avräknas 15 000 kronor. Har på grund av förmånstagareförordnande den skattskyldige tidigare av samma person erhållit sådant förvärv, som jämlikt 37 § 2 mom. är i beskattningshänseende likställt med gåva, må likväl å värdet av vad som inom loppet av tio år tillfallit honom ej avräknas mer än sammanlagt 15 000 kronor.

Avdrag, som i första stycket sägs, skall dock ifråga om livförsäkring, som är kapitalförsäkring, ske endast därest försäkringen är tagen å försäkringsstagarens eller hans makes liv samt enligt avtalet premiebetalningen skolat vara fullgjord under en tid icke understigande tio år och ej heller under något år erlagts premie, som uppgår till mer än en femtedel av sammanlagda beloppet av de premier, som skolat erläggas, därest premiebetalningen lika fördelats på tio år från avtalets slutande.

Vad som på grund av insättningar av samma person i ränte- och kapitalförsäkringsanstalt på en gång tillfaller någon skall denne —------- äga rum.

3 mom. Skyldighet att erlägga arvsskatt föreligger icke för förmånstagares, arvinges eller testamentstagares förvärv av sådan livförsäkring, som avses i 4 § 4 mom., ej heller för förmånstagares, arvinges eller testamentstagares förvärv av annan livränta, i den mån vad som från samma person tillfallit mottagaren såsom sådan livränta icke överstiger 1 500 kronors årsränta.

15 §.

1 mom. Andel --------— i skatteärendet. Ingår i giftorättsgodset livförsäkring, som avses i 4 § 4 mom., skall dock vid beräkningen av andelen till denna hänföras sådan försäkring samt hälften av det övriga giftorättsgodset.

Är äldre------------ upprättad handling. För efterlevande -— —• -— ej arvsskatt.

23 §. Vid uppskattning ------------- äro tillämpliga. C. Fordran uppskattas — — — en räntefot av fyra procent utgör-----------

tabellen I.

Osäker fordran----------- - äro tillämpliga.

D. För evärdelig------------ - uppskattas till tjugufem gånger det — -— —år uppgått.

Nyttjanderätt eller —-------och en räntefot av fyra procent enligt — — — fogade tabellerna II och III. Där rättighet,-------- -—■ värdet utgöra fyra procent av------------ prövas skäligt.

Kapitalvärdet av ------------ av tabell III, såsom om-------------år motsvara. Är rättighet —------- yngstes ålder. E. Värdet av —--------- skedd försäljning.

37 §. 2 mom. Skatt------------ av förmånstagare till annan försäkring än sådan,

som avses i 4 § 4 mom.

Vid beskattning, varom nu är fråga, skall vad i 12 § 2 och 3 mom. är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1949.

266 Kungl. Maj:ts proposition nr 93.

Tabell I

utvisande kapitalvärdet, etter en räntefot av 4 %, av en efter förloppet av nedanstående antal

år till betalning förfallen fordran eller skuld å 100 kronor, därå ränta ej skall beräknas för tiden före förfallodagen.

Antal Kapital­ Antal Kapital­ Antal Kapital­ Antal Kapital­ Antal Kapitalår värde år värde år värde år värde år värde

i 9615 21 43-88 41 20-03 61 9-14 81 417