Inledning.

Uttrycket koncession torde icke vara fullt entydigt. I den följande fram- ställningen förstås därmed tillstånd av offentlig myndighet att driva viss eko- i; nomisk verksamhet. För rätt att driva affärsmässig försäkringsverksamhet” kräves enligt gällande lagstiftning Konungens stadfästelse å bolagsordning och, i vissa fall, får försäkringstekniska grunder. Här föreligger sålunda redan nu koncessiwonsplikt.

Det ligger i sakens natur, att koncessionsprövningen bör gestaltas efter förhållandena på det ifrågavarande verksamhetsområdet och med hänsyn till arten av det intresse det allmänna där anser sig böra bevaka. I direktiven för försäkringsutredningen har departementschefen erinrat om att under se- nare år framträtt en ökad tendens till stiftande av nya bolag. Med hänsyn bland annat härtill samt till vissa av departementschefen angivna frågor rö- rande folkförsäkringen ansåg departementschefen, att principerna för stad- fästelse av bolagsordning för försäkringsbolag borde göras till föremål för utredning. Härvid borde undersökas, huruvida nuvarande anordning borde bibehållas eller om icke vid prövning av bolagsordning för ett nygrundat försäkringsbolag även andra synpunkter borde anläggas, såsom exempelvis huruvida bolaget kunde anses nyttigt för det allmänna.

A. Historik. Gällande bestämmelser.

Historik. Den av svenska företag bedrivna livförsäkringsverksamheten i vårt land daterar sig från mitten av 1800-talet. Vid denna tid hade skadeför- säkringen redan vunnit en icke obetydlig omfattning. Tillsynslagstiftningen är däremot av betydligt senare datum.

I en är 1878 till Kungl. Maj:t ingiven skrift anförde Försäkringsföreningen i Stockholm (numera Svenska Försäkringsföreningen), att föreningen, som hade till huvudsaklig uppgift att verka för försäkringsväsendets sunda och ändamålsenliga utveckling inom landet, med detta mål för ögonen måst i främsta rummet ägna uppmärksamhet åt besvarande av den frågan, huruvida särskilda lagbestämmelser kunde finnas vara av behovet påkallade för att på 1——451759

• Sida 8
•  Original

lämpligt sätt ordna försäkringsväsendet och göra detsamma mäktigt av en i god riktning alltjämt fortgående utveckling. Skrivelsen fortsätter:

Härvid hade föreningen visserligen icke lförbisett, att lagstiftaren borde sorgfällig-t undvika överskridandet av gränsen för det område, inom vilket den mänskliga verk- samheten borde lämnas frihet att röra sig utan statsmaktens inblandning. Men för- eningen hade av flera skäl trott sig kunna antaga såsom allmänt erkänt, att för- säkringsrörelse i allmänhet och synnerligast då därmed avses meddelande av för- säkring å människors liv och därav beroende förhållanden såsom liv-, ränte- och kapitalförsäkring, vore av beskaffenhet att för sådan rörelse mås-te gälla andra be- stämmelser än de, som kunde anses tillfyllestgörande för de flesta andra grenar av den mänskliga verksamheten. Om därför än de inländska försäkringsanstalternas ställning likasom den av utländska dylika anstalter här i riket utövade verksamhet lyckligtvis icke för närvarande gåve grundad anledning till farhågor, så bjöde lik- väl klokheten att vara hetänkt på åstadkommandet av sådan lagstiftning, varigenom staten, såvitt på honom kunde och borde ankomm-a, medverkade till ett ändamåls- enligt ordnande av försäkringsväsendet sam-t därigenom bidroge till detsammas, för höjande av det allmänna välståndet synnerligen önskvärda utveckling.

Försäkringsföreningens skrivelse åtföljdes av två inom föreningen utarbe- tade utkast till författningar avseende inländsk-a respektive utländska försäk- ringsbolag med verksamhet i Sverige. Beträffande svenska bolag föreslogs bl. a., att »de, som vilja _ — driva försäkringsrörelse av vad slag som helst, skola hos Kungl. Maj:t om nådigt tillstånd därtill sig anmäla och därvid inlämna det för anstalten antagna förslag till reglemente; befinnes detta reg- lemente överensstämma med de i ämnet givna föreskrifter samt lag och för- fattningar i övrigt, meddelas tillstånd till rörelsens drivande, i sammanhang varmed reglemente fastställes».

Sedan utlåtande inhämtats från skilda häll över föreningens förslag, upp- drog Kungl. Maj:t _ som fann frågan om försäkringsväsendets ändamåls- enliga ordnande vara synnerligen förtjänt av uppmärksamhet — åt expedi- tionschefen, sedermera landshövdingen C. A. Sjöcrona att verkställa gransk- ning av föreningens förslag och i anledning därav avgiva utlåtande samt ut— arbeta författningsförslag i ämnet. Sjöcrona avgav under år 1883 underdånigt betänkande med förslag till författningar angående försäkringsväsendets ord- nande. I koncessionshänseende upptog Sjöcronas författningsförslag beträf- fande inhemska försäkringsanstalter den bestämmelsen, att prövningen av stadgarna skulle omfatta icke blott desammas överensstämmelse med ifråga- varande förordning samt i övrigt gällande bestämmelser utan även huruvida därutöver, med avseende å vidden och beskaffenheten av anstaltens rörelse, särskilda föreskrifter kunde erfordras angående säkerhet för fullgörande av anstaltens förbindelser eller i annat syftemål.

Den tilltänkta försäkringslagstiftningen fick anstå i avbidan på resultatet av en pågående utredning angående revision av bolagslagstiftningen. Vid ifrågavarande tid gällde kungl. förordningen den 6 oktober 1848 angående aktiebolag, vilken omfattade jämväl försäkringsaktiebolagen och byggde på koncessionsprincipen. Emellertid utfärdades år 1886 i administrativ ordning två särskilda förordningar av provisorisk karaktär angående tillsyn över in- ländska respektive utländska försäkringsanstalter. Koncession erfordrades

• Sida 9
•  Original

icke utan endast en anmälan- om att försäkringsanstalt trätt i verk-samhet. För rätt att driva verksamheten i aktiebolagsform fordrades dock koncession enligt den allmänna aktiebolagslagen .

I sammanhang med den lagstiftning angående bolag och föreningar för eko- nomisk verksamhet, som kom till stånd under år 1895, utfärdades även en specialförfattning rörande ett visst slag av försäkringsanstalter, nämligen la- gen den 28 juni 1895 om aktiebolag, som dtriva försäkringsrörelse. Denna lag avsåg huvudsakligen att för försäkringsaktiebolagen bibehålla det för de van- liga aktiebolagen genom 1895 års lagstiftning upphävda koncessionssystemet. De på ömsesidighet grundade försäkringsanstalterna blevo helt och hållet oberörda av den nya bolagslagstiftningen; lagen om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet stadgade uttryckligen, att vad i denna lag vore före- skrivet ej skulle äga tillämpning å försäkringsföreningar.

Lagen den 24 juli 1903 om försäkringsrörelse — omfattande alla slag av affärsmässigt bedriven försäkringsverksamhet — är på detta område den första egentliga tillsynslagen i vårt land. Densamma avsåg såväl aktiebolag som bolag grundat på delägarnas ömsesidiga ansvarighet. Lagen byggde på koncessionssystemet och reglerna härutinnan anslöto sig nära till Sjöcronas förslag.

Gällande bestämmelser. Lagen den 25 maj 1917 om försäkringsrörelse har utan ändring upptagit koncessionsbestämmelserna i 1903 års lagstiftning. En- ligt 3 g skola de, som vilja stifta försäkringsaktiebolag, upprätta fullständig bolagsordning samt därå söka Konungens stadfästelse. Avser bolagets rörelse livförsäkring eller avser rörelsen annat slag av försäkring för all framtid eller för längre tid än tio år, skola tillika upprättas bestämmelser angående vissa grunder för försäkringsverksamheten samt därå sökas Konungens stadfäs- telse. Konungen prövar bolagsordningens och de övriga grundernas överens- stämmelse med denna lag samt lag och författning i övrigt, så ock om och i vad mån särskilda bestämmelser därutöver må, med hänsyn till vidden och beskaffenheten av bolagets rörelse, erfordras. Å beslut om ändring av stadfäst bolagsordning eller av övriga stadfästa grunder för bolags verksamhet skall ock sökas Konungens stadfästelse. —— För de ömsesidiga bolagen finnas lika- lydande bestämmelser meddelade i 117 Q. 1 särskilda lagrum lämnas därjämte för båda associationsformerna normerande föreskrifter om innehållet i bo- lagsordning och försäkringstekniska grunder.

Innebörden av de refererade koncessionsbestämmelserna, vilka avse så- väl liv- som Skadeförsäkring, är i viss mån omstridd. Meningsskiljaktighe- ten avser spörsmålet huruvida den omständigheten, att bolagsordningen och övriga grunder överensstämma med lag och författning, i och för sig berät- tigar till koncession eller om koncessionsmyndigheten vid prövningen äger anlägga även andra synpunkter. Lagens förarbeten lämna icke någon säker ledning för tolkningen. Icke heller rättspraxis är entydig. Åtskilliga av Kungl. Maj:ts resolutioner i koncessionsärenden under åren närmast efter tillkoms— ten av 1917 års lag giva vid handen, att prövningen icke stannat vid de for-

• Sida 10
•  Original

mella förutsättningarna. I ett flertal fall avslog Kungl. Maj:t på lämplighets- skäl framställning om rätt att utvidga bestående rörelse med nya försäk- ringsformer. Emellertid har Kungl. Maj:t under senare år intagit en till sy- nes motsatt ståndpunkt i ett par uppmärksammade koncessionsärenden, Un- der år 1942 begärdes koncession för ett ömsesidigt livförsäkringsbolag, av- sett att anslutas till viss koncern av skadeförsäkringsbolag. Försäkringsin— spektionen framhöll i remissyttrande, att behovet av livförsäkringsbolag re- dan vore väl fyllt; eftersom behovsprövning emellertid icke kunde ske en- ligt gällande lag och erinran mot ansökningen icke kunde göras ur försäk- ringsteknisk synpunkt, ansåg sig inspektionen skyldig tillstyrka bifall till an- sökningen. Två reservanter i försäkringsinspektionen avstyrkte bifall till framställningen och anförde i korthet följande: Huvudmotivet för bolagets bildande torde få antagas vara att genom livförsäkringsbranschens införli- vande med arbetsprogrammet hos den koncern, i vilken det nya bolaget skulle utgöra ett led, bereda koncernen möjlighet att mera effektivt utnyttja sin fältorganisation. Även om en sådan utvidgning av verksamheten läge i koncernens intresse, kunde denna omständighet _ ur vidare synpunkt sett — icke anses utgöra tillräckligt skäl för bildandet av ytterligare ett livför- säkringsbolag. Något ytterligare behov av livförsäkringsbolag funnes icke. Denna synpunkt borde i själva verket vara avgörande. Stadgandet i 117 & försäkringslagen finge anses innebära, att Kungl. Maj:t har befogenhet att förhindra bildandet av bolag, som under förhandenvarande förhållanden icke kunde anses ur det allmännas synpunkt gagneligt.

Frågan om innebörden av försäkringslagens koncessionsbestämmelser var här ställd på sin spets. Kungl. Maj:t meddelade den 17 april 1942 stadfäs— telse å bolagsordningen och de försäkringsltekniska grunderna.* I ett senare likartat fall intog Kungl. Maj:t samma ståndpunkt.” Det må tilläggas, att de för försäkringsutredningen i denna del meddelade direktiven uppenbarligen bygga på den uppfattning, som kommit till uttryck i dessa rättsfall.

Till belysning av de senaste årens rättspraxis på detta område må slutli- gen ett aktuellt koncessionsärende här omnämnas. Livförsäkringsaktiebola- get Thule, som driver individuell livförsäkring, hemställlde år 1943 om stad- fästelse å grunder jämväl för kollektiv tjänstepensionsförsäkring. Efter in- hämtande av remissyttranden anförde departementschefen till statsrådspro- tokollet den 22 september 1944, att T hules ansökan om tillstånd att med sin försäkringsverksamhet förena kollektiv tjänstepensionsförsäkring föranlett en diskussion av vissa grundläggande problem rörande den lämpligaste ge- staltningen av denna ur social synpunkt mycket värdefulla försäkringsform. Departementschefen vore icke beredd att på det föreliggande materialet fatta ståndpunkt till dessa ur olika synpunkter vanskliga och svårlösta spörsmål. Ytterligare utredning av frågorna vore erforderlig. I avbidan på det resultat, vartill en sådan utredning kunde leda, ämnade departementschefen tills vi-

* Stadfästelse å bolagsordning för Försäkringsbolaget Liv-Göta, ömsesidigt. ** Underdånig framställning från Valand, ömsesidigt försäkringsbolag, angående grunder för folkförsäkring. Kungl. Maj:ts resolution den 19 juni 1942.

• Sida 11
•  Original

dare icke göra hemställan om vare sig bifall till eller avslag å Thules före— liggande koncessionsansökan. Samma dag tillkallade departementschefen, jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande, särskilda utredningsmän för denna fråga.

1 anledning av väckta motioner anhöll riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 30 juni 1945 bl. a., att Kungl. Maj:t ville låta skyndsamt utarbeta och framlägga förslag till en provisorisk lagstiftning till förhindrande av att nya och ur det allmännas synpunkt icke önskvärda försäkringsanstalter bil— dades eller redan bestående försäkringsföretag började ny icke önskvärd verksamhet under den tid frågor rörande försäkringsverksamhetens framtida utformning vore under utredning. Sedan sådant förslag utarbetats och anta- gits av riksdagen, utfärdades den 14 december 1945 lag Om vissa inskränk- ningar i rätten att driva försäkringsrörelse (nr 845), kallad spärrlagen. La- gen är i allt väsentligt utformad i överensstämmelse med riksdagens an- hållan.

B. Det enskilda försäkringsväsendets struktur och omfattning.

Olika grupper av försäkringsbolag. De inhemska försäkringsbolag, som driva verksamhet i vårt land, kunna uppdelas i tre grupper, nämligen i grupp 1, försäkringsbolag med av Konungen stadfäst bolagsordning, grupp 2, försäkringsbolag med av länsstyrelse stadfäst bolagsordning och grupp 3, försäkringsbolag utan officiellt stadfäst bolagsordning.

De till grupp 1 hörande bolagen driva med få undantag verksamhet i hela riket och pläga därför betecknas såsom riksbolug. I fråga om den bolags- rättsliga strukturen äro de antingen aktiebolag eller ömsesidiga bolag. Bola- gen tillhörande grupp 2 betecknas såsom läns— eller häradsbolag. Deras verk- samhet är begränsad till försäkring av egendom inom visst län. Den tredje gruppen omfattar de s. k. sockenbolagen, i regel mindre företag, vilkas verk- samhetsområde är mindre än ett härad, eller, där det omfattar delar av flera härad, mindre än tio socknar. Sistnämnda bolag stå icke unde-r offentlig till- syn i egentlig mening men äro skyldiga att till försäkringsinspektionen lämna vissa upplysningar rörande sin verksamhet. Läns-, härads- och soc— kenbolagen äro samtliga ömsesidiga bolag. År 1943 omfattade de olika grup- perna följande antal bolag:

Grupp 1. Aktiebolag .......................................... 47

Ömsesidiga bolag .................................... 94 Grupp 2. Läns— och häradsbolag ................................ 176 Grupp 3. Sockenbolag ......................................... 975

Det må framhållas, att i de 94 ömsesidiga bolag, som hänförts till grupp 1 (riksbolagen), ingå även ränte— och kapitalförsäkringsanstalterna, vilkas an- tal är 14.

• Sida 12
•  Original

Jämte de nu nämnda bolagen driva för närvarande 33 utländska bolag försäkringsrörelse här i riket. Av dessa äro 13 engelska, 8 danska, 4 tyskaf 3 schweiziska, 2 norska, 2 franska och 1 finskt. Nio utländska bolag, som tidigare drivit livförsäkringsrörelse, ha numera upphört med anskaffnings- verksamheten, varefter bestånden i regel förvaltas av svenska livförsäk- ringsbolag.

Olika försäkringsbranscher. Den enskilda försäkringsverksamheten före- ter en rik differentiering med hänsyn till såväl försäkringsobjektens beskaf- fenhet som arten av de risker, mot vilkas ekonomiska följder denna verksam- het har att skydda. Verksamheten är uppdelad på ett flertal försäkringsgre- nar, såsom framgår av följande översikt, vari även angivits i vilken utsträck- ning samma gren drives av flera bolag.

Svenska riksbolag

.. .. . a n . _ .. sesidi a Utländska Forsakrmgsgren 31331; ombOlag g bolag Livförsäkring ................................ 7 * * 14 2 Försäkring i ränte— och kapitalförsäkringsanstalter — 14 —— Sjukförsäkring för längre tid än 10 år ......... 2 1 — Olycksfalls- och sjukförsäkring (frivillig) ....... 15 15 7 Obligatorisk olycksfallsförsäkring .............. —— 9 —— | Trafikförsäkring ............................. 14 13 5 I Automobilförsäkring .......................... 14 13 5 Brandförsäkring ............................. 19 19 23 Transportförsäkring: sjö ...................... 14 6 1

luft ..................... 2 — — annan ................... 13 6 —— Luftfärdsförsäkring ........................... 12 2 —— , Ansvarighetsförsäkring ....................... 17 14 6 Garantiförsäkring ............................ 9 8 — Kreditförsäkring ............................. 5 1 _ Inbrottsförsäkring ............................ 16 14 7 Cykelförsäkring .............................. 15 10 1 Maskinförsäkring ............................. 4 7 _ Glasförsäkring ............................... 15 12 _ Vattenledningsskadeförsäkring ................. 16 12 3 Regnförsäkring .............................. 2 1 — Storm— och hagelskadeförsäkring .............. 1 1 —— Hagelskadeförsäkring (avseende enbart växande

gröda) .................................... — 4 —— Husdjursförsäkring ........................... _— 8 1 Smyckeförsäkring ............................ 3 —— —

Övrig Skadeförsäkring ........................ 1 1 — Tillsammans 216 205 61 1

De anförda siffrorna ge vid handen, att vad riksbolagen beträffar aktie- bolagen representera sammanlagt 214 och de ömsesidiga bolagen 205 bransch-

* Intet av dessa bolag tecknar nya försäkringar. Itvenne bolag förvaltas beståndet tillsvidare av generalagenturen; ett bestånd har övertagits av ett konsortium av svenska försäkringsbolag och i ett bolag är beståndet avvecklat.

" Exklusive Liv-Victoria, som icke tecknar nya försäkringar.

• Sida 13
•  Original

affärer, vartill komma de utländska bolagen med 61 affärer. Om man in- skränker sig till Skadeförsäkringen och bortser från den obligatoriska olycks— fallsförsäkringen, ger följande sammanställning en bild av i vilken utsträck- ning försäkringsbolagen i genomsnitt representera flera branscher.

Svenska riksbolag .. aktie- ömsesidiga Utanåska bolag bolag D Antal skadeförsäkringsbolag ................... 41 56 31 Antal skadeförsäkringsbranscher ............... 207 167 59 Antal branschaffärer per bolag ................ 5-0 3-0 1-9

Medan aktiebolagen i genomsnitt representera 5 och de ömsesidiga bola- gen 3 skadeförsäkringsbranscher, gestalta sig förhållandena synnerligen väx— lande beträffande bolagen individuellt, i det branschaffärerna-s antal växlar mellan 1 och 17 för aktiebolagen och mellan 1 och 14 för de ömsesidiga bolagen. För d-e utländska bolagen med i genomsnitt omkring 2 branscher, växlar antalet från 1 till 6.

I de ovan lämnade branschöversikterna ha icke de lokalt begränsade för- säkringsbolagen medtagits. Deras verksamhet, som är inskränkt till brand-, sjö-, husdjurs- och hagelskadeförsäkring samt i ett fall till glasförsäkring, framgår av följande tablå.

Antal lokala bolag, som driva nedan angivna försäkringsgrenar

Läns- och Socken-

häradsbolag bolag Brandförsäkring .................................. 95 234 Sjöförsäkring ..................................... 12 14 Husdjursförsäkring ................................ 64 727 Hagelskadeförsäkring .............................. 4 — Glasförsäkring .................................... 1 — Antal branschaffärer .............................. 176 975 Antal bolag ...................................... 176 975 Antal branschaffärer per bolag ..................... 1 1

För samtliga dessa bolag gäller, att intet bolag driver mer än en bransch.

Försäkringsverksamhetens omfattning. Sammanställningen i tab. I av premierna för direkt försäkring i Sverige år 1943 är ägnad att belysa såväl de olika försäkringsgrenarnas omfattning som omfattningen av den verk- samhet, som bedrives av de olika grupperna av försäkringsbolag. Såsom framgår av tabellen uppgick det premiebelopp, som nämnda år inbetalades till de enskilda försäkringsbolagen, till 572 miljoner kronor. De domineran- de försäkringsgrenarna voro liv-, brand— och sjöförsäkring med respektive 54, 117 och 9 0/0 av den totala premieinkomsten för direkt försäkring. Av denna premieinkomst kom icke mindre än 93 0/o på riksbolagen, varav 42 0/o på aktiebolag och 51 0/o på ömsesidiga bolag, samt 4,1 0/0 på de lokalt be- gränsade bolagen och 2,5 0/o på de utländska bolag, vilka driva direkt försäk— ring i Sverige.

• Sida 14
•  Original

R 1 k 5 h ola g Läns- - Procen- F .. _ k . Ö och Soeken- Utlänn- S mm tuell " r s a r 1 n g 5 % r e " Aktie- 51125; härads- bolag hägg ” a fördel- bolag bolag bolag ning Livförsäkring .............. 114 633 193 478 _ — 1 937 310 048 54-2 Försäkring i ränte- Och kapi- talförsäkringsanstalter . . . . _ 2 000 — _ — 2 000 0-4 Sjukförsäkring för längre tid I än 10 år ................ 3 055 485 _ _ — 3 540 0-1 Olycksfalls- och sjukförsäk- ring (frivillig) ............ 14 886 12 819 _ _ 2 430 30 135 5-3 Obligatorisk olycksfallsförsäk- ring .................... _ 22 519 _ _ — 22 519 3-9 Trafikförsäkring ............ 3 998 2 714 _ _ 871 7 583 1-3 Automobilförsäkring ........ 5 203 2 858 _ _ 1 000 9 061 1-6 Brandförsåkring ............ 48 956 20 228 17 370 1 809 6 467 94 830 166 Transportförsäkring: sjö ..................... 31 344 19 809 368 132 375 52 028 9-1 luft ..................... 13 _ _ _ _ 13 0-0 annan ................... 1 216 192 _ _ — 1 408 0-2 Luftfärdsförsäkring ......... 693 194 —— — — 887 0-2 Ansvarighetsförsäkring ...... 5 921 2 818 — _ 1 178 9 417 1-7 Garantiförsäkring .......... 362 221 _ _ _ 583 0-1 Kreditförsäkring ........... 147 1 _ — — 148 0-0 Inbrottsförsäkring . . . . . . . 2 866 1 036 — _ 80 3 98 0-7 Cykelförsäkring ............ 1 083 1 166 _ — 15 2 264 0—4 Maskinförsäkring ........... 1 602 518 — _ _ 2 120 0-4 Glasförsäkring ............. 1 270 576 24 _ _ 1 870 0.3 Vatteniedningsskadeförsåk— ring .................... 2 310 1 081 _ _ 10 3 401 0-6 Storm- Och hagelskadeförsäk- ring .................... 158 2 — _ — 160 0—0 Regnförsäkring ............. 110 36 _ _ _ 146 0-0 SmYckeförsäkring .......... 185 _ _ _ _ 185 00 Hagelskadeförsäkring ....... — 553 114 _ _ 66 7 0- 1 Husdjursförsäkring ......... _ 8 853 1 687 2 276 22 12 838 22 Övrig Skadeförsäkring ...... 9 39 _ _ _ 48 00 Summa 240 020 293 696 19 563 4 217 14 385 571 881 1000 Procentuell fördelning ...... 42-0 51-4 3-4 0-7 2-5 1000

En bild i stora drag av försäkringsväsendets ekonomi har givits i tab. 2, som för olika grupper av bolag lämnar upplysning om såväl dessa gruppers inkomster och utgifter som deras tillgångar och skulder. För att göra sam- manställningen mera överskådlig ha sådana inkomster och utgifter uteslu- tits, som hänföra sig till återförsäkringsförhållandena, och som till följd därav innebära ekonomiska transaktioner endast mellan försäkringsbolagen inbördes.

Premieinkomsten såväl som utbetalningarna för försäkringsfall avse direkt försäkring i Sverige. Då det gäller att ange storleken av de utgifter, som krävas för erforderlig avsättning till bolagens s. k. tekniska reserver, vilka i stort sett svara mot värdet av bolagens förpliktelser gentemot försäkrings- tagarna, har det dock icke varit möjligt att ange de tekniska reserverna föl den direkta affären, då desamma icke framgå av bokföringen. Då den di—

• Sida 15
•  Original

Livförsäkring Skadeförsäkring ö Liv- Och _ . mse- brandförs. %ålge' sidiga Summa aktiebolag g bolag*

Ömse- Läns- sidiga och hå- bolag radsbol.

Aktie- bolag

Soeken- bolag

Inkomster. Premier för dir. förs. i Sverige .. . . . . . . . 71-6 195-5 267-1 68? 100-2 982 4'2 Ränta och annan avkastn. av kapital (sal-

do) 25-5 67-4 929 226 6-9 17-6 1-1 Övrigainkomster...................... _ _ _ 16-8 5-6 —

Summa 97-1 262-9 330-0 107'6 112-7 5-3 Ulgi/ler.

Utbet. för förs.fa11 för dir. förs. i Sverige 379 110-5 279 448 3'0 Ökning av tekniska reserver för eg. räkn." 36-2 172-0 383 20-3 —— Utskylder och ökning av skattereserv . . . 5-2 2-5 3-1 Förvaltningskostnader för egen räkning . . 381 331 37-2 Övrigautgifter........................ 12-3 _ _ Överskott........... 21-9 5-8 7-3

360-0 107-6 112-7

oc olo-mo I.!

07; 1-7 5-3

(NL—trio?) 'å' ÖXQHOH 00

Summa Disposition av överskottet.

Till säkerhetsfond » premieåterbärings- Och vinstfonder .. » konsolideringsfonder . . . . . . . . . . . . . . . » utdelning åt aktieägare och garanter . » övrigaändamål...................

Nv—lv—llääim WGHQND

3. 2. 3. 6 5 50

1420 171 3 273-51 1 973-4

1713 2209 4215 1 523-7

sov-demo O

moocnö na ÖHQOO

Summa

O' F!

Tillgångar suln 1943. Kassa och banktillgodohavanden .. 5-0 -0 .3 Obligationer . . . . .. . . . . .. .. .. . 3393 1 364- 334- Svenska kommunlån ... . . . . . . . . .. 266 175-1 282

» inteckningslån .. . . . . . . . . . 259-3 8361 2661 Andra värdehandlingar . . . . . . . . . . . 387 90% 61—0 59'3 2107 Län mot säkerhet av försäklingsbrcv.. 824 180-2 360 _ _ 216-2 Fastigheter . 353 905 8-8 12-2 559 1532 Övriga tillgångar .. .. . . .. ... . .. . . . . .... 22-8 54—1 35-4 102-7 165-3 251-8

Summa 809-4 2 807-3 783-4 397-4 * 1 135-5 4 726-2

Gomera.-4 :» isomor—

CDI—Qd)? N LOG) cow

Skulder "In 1943. Försäkringsfond för egen räkning. . . . 698-2 2 497-7 6275 170'3 ' 4489 3 574-1 Premieåterbärings- och vinstfonder . . 358 911 130 1-2 1-3 1054 Övriga tekniska reserver .. . . . . . . . .. 341 873 154 6-8 14'3 117-0 Skattereserver och övriga skulder . . . . 355 102-7 552 1022 _ 1642 3221 Aktiekapital resp. garantikapital . . . . . 3-9 80 395 572 _ _ 65-4 112-9 Kapital i övrigt ... . . . . . . . . . . . . . . . . . 1-9 205 328 597 75-1 35-8 441-4 4947

Summa 809-4 2 8073 783-4 397-4 78-7 35-8 1 135-5 4 726-2

* Inkl. ränte- och kapitalförsäkringsanstalter. _ ** Försäkringsfond, återköpsreserv, säkerhetsfond, utjämningsreserv, premieåterbärings- och vinstfonder samt, ifråga om Skadeförsäkring, regleringsfond för trafikförsäkring och reservfond för smittförsäkring med statsbidrag.

• Sida 16
•  Original

rekta affären emellertid är av ungefär samma storlek som den affär bola- gen med hänsyn till ingående och avgiven återförsäkring behålla för egen räkning, har i stället valts de tekniska reserverna för sistnämnda affär, vil- ket icke kommer att förrycka bilden. Detsamma torde gälla förvaltnings- kostnaderna. I fråga om dessa ha angivits förvaltningskostnaderna för egen räkning i stället för förvaltningskostnaderna för den direkta affären. De avvikelser, som uppstå därigenom, att vissa poster hänföra sig till den di- rekta affären, medan andra avse affären för egen räkning, komma till ut- tryck i en viss ändring av posterna »övriga inkomster» och » övriga utgifter». För varje grupp av bolag har angivits huru det överskott, som uppkommit på årets rörelse, disponerats. I fråga om uppgifterna rörande tillgångar och skulder må framhållas, att storleken av det egna kapitalet utöver aktie- res- pektive garantikapital särskilt angivits.

Vid uppdelningen på olika grupper av bolag har livförsäkring och skade— försäkring hållits isär. För de tre liv- och brandförsäkringsaktiebolagen Skandia, Svea och Skåne har dock någon sådan uppdelning icke kunnat åstadkommas, varför de sammanförts till en särskild grupp. Ränte- och kapitalförsäkringsanstalterna ha sammanförts med de ömsesidiga livför- säkringsbolagen. Den av Eir, Valkyrian och Salus bedrivna sjukförsäkring- en för längre tid än 10 år har i tabellen hänförts till Skadeförsäkring, me- dan den i SPP:s tjänstepensionsförsäkring ingående sjuk- och invaliditets— försäkringen redovisats under livförsäkring.

De i tabellen angivna siffrorna torde knappast behöva någon komm-entar. Ett par omständigheter må dock framhållas. Fördelningen efter tillgångar- nas art företer betydande olikheter mellan olika grupper av bolag. Placering i obligationer förekommer sålunda i relativt större utsträckning inom livför- säkringsbolag än inom bolag, som driva Skadeförsäkring. Inteckningslånen äro helt dominerande i fråga om de ömsesidiga skadeförsäkringsbolagens placeringar. Bland dessa bolag är det särskilt de större brandförsäkrings- bolagen, som i stor utsträckning placerat i lån mot säkerhet av inteckningar. _ I fråga om de olika bolagsgruppernas kapital (aktie- resp. garantikapital samt kapital i övrigt) finner man, att storleken härav per 100 kronors pre- mieinkomst är betydligt mindre för livförsäkringsbolagen än för bolag, som driva Skadeförsäkring, såsom närmare framgår ur följande översikt.

Kapital per 100

Bolagsgrupp kronors direkt

premieinkomst, kr. Livförsäkring: aktiebolag ....................................... 8 ömsesidiga bolag ................................. 12 Liv- och brandförsäkringsaktiebolagen ........................... 106 Skadeförsäkring: aktiebolag ..................................... 117 ömsesidiga bolag ............................... 284 läns— och häradsbolag .......................... 385 sockenbolag ................................... 852

Anmärkningsvärd är den betydande kapitalstyrka, som karakteriserar de lokalt begränsade bolagen såsom helhet i förhållande till omfattningen av dessa bolags verksamhet. Sockenbo-lagen sammantagna förfoga sålunda över ett kapital, motsvarande mer än 8 års premieinkomst.

• Sida 17
•  Original

Sammanslutningar av försäkringsbolag. Bland riksbolagen har bildats ett flertal sammanslutningar, av vilka en del kunna betecknas såsom kon- cernbildningar. I andra fall har sammanslutningen närmast karaktären av en överenskommelse rörande visst samarbete. Då koncernförhållande mellan försäkringsaktiebolag föreligger, innehar i regel ett av bolagen, antingen di- rekt eller genom ett särskilt förvaltningsaktiebolag, aktiemajoriteten i de övriga. Motsvarande gäller i fråga om garantikapitalet vid koncernförhål- lande mellan_ömsesivdiga försäkringsbolag. För närvarande kan man tala om 17 olika sammanslutningar, omfattande 68 bolag. Antalet bolag i varje sammanslutning växlar mellan 2 och 6. Av sammanslutningarna omfatta 8 endast aktiebolag, 5 endast ömsesidiga bolag, medan 4 omfatta både ak- tiebolag och ömsesidiga bolag.

Här nedan följer en förteckning över de olika sammanslutningarna, var— vid må framhållas, att någon konsekvent gruppbenämning icke vunnit bur- skap. Ömsesidiga bolag äro markerade genom kursivstil.

1. Balder-Hermesgruppen: Balder, Hermes.

2. Fenixgruppen: Fenix, Heimdall, Nordisk Yacht.

3. Göteborgsgruppen: Gauthiod, Ocean, Sveriges. allmänna, Sjöassurans- kompaniet, Union.

4. Hansagruppen: Hansa, Mälaren, Stella, Svenska kredit.

5. Kooperativa gruppen: Folket, Samarbete, Leire, till vilka i visst avse ende även Guldsmedernas och Egna hems kunna hänföras.

6. Kireatursförsäk—ringsgruppen: Skandinaviska kreaturs, Norrlands häst Bolaget för smittsamma husdjurssjukdomar. Sjökaskogruppen: Sveriges ångfartygs, Norrlands ångfartygs, Sydsvens— ka ångfartygs, Prot. och Indemnity.

8. Skandiagruppen: Skandia, Nordstjernan, Freja, Norden.

9. Skånegruppen: Skåne, Malmö, Aurora. 10. Skånska brandgruppen: Skånska brand, Skånska städerna, Finn, Secu- rita—s. 11. Städernas bolag: Städernas allmänna, Svitjod, Gothia, Skogsförsäkrings- aktiebolaget, Suecia, Städernas liv. 12. Sveagruppen: Svea, Nornan. 13. Thulegruppen: Thule, Brand-Victoria, Norrland, Skandinavien. 14. Tryggruppen: Trygg, Atlas, Brand-Trygg, Fylgia, Valkyrian. 15. Valand-Herogruppen: Valand, Hero. 16. Vegetebolagen: Svenska Veritas, Göta, Tor, Europeiska, Trafik, Liv—Göta. 17. Öresundsgruppen: Öresund, Iris, Stockholms Sjö, Ägir, Aequitas, Vala. En viss intressegemenskap råder även mellan Försäkringsaktiebolaget Holmia och generalagenturen för den schweiziska försäkringsanstalten Ziirich. Det må framhållas, att sammanslutningar mellam försäkringsbolag, i mot— sats till vad fallet varit inom bankrörelsen, ytterst sällan resulterat i fusio- ner. I det övervägande flertalet fall behålla de till en sammanslutning hö- rande bolagen sin självständiga existens utåt gentemot allmänheten, även om gemensam organisation genomförts i fråga om det centrala förvaltnings- arbetet. Genom en dylik centralisering skapas ökade möjligheter för att mera effektivt kunna utnyttja tekniska hjälpmedel för olika arbetsuppgifter. Att kl

• Sida 18
•  Original

man låtit de olika bolagen i en sammanslutning fortleva, även i de fall, där dessa bolag driva i stort sett samma försäkringsbranscher, torde bero därpå, att man ansett sammanslutningen härigenom erhålla en större ackvisitions— styrka än 'om fusion av bolagen verkställts. En faktor, ägnad att motverka fusioner, var den överenskommelse om ackvisitörsbegränsning, som träffats mellan skadeförsäkringsbolagen, och som möjliggjorde för en sammanslut- ning att hålla ett betydligt större antal fältmän, om de olika bolagen icke sammansloges än om fusion skulle komma till stånd. Enligt överenskommel- sen hade sålunda ett bolag, vars direkta 'svenska premieinkomst uppgick exempelvis till 1,5 miljoner kronor, rätt att hålla 1 200 ackvisitörer. Om tvenne dylika bolag med ett antal ackvisitörer av 2400 sammansloges till ett bolag med 3,0 miljoner kronor i premieinkomst, skulle detta bolag äga rätt till endast 1 500 ackvisitörer. Genom en ändring av överenskommelsen fr. o. m. år 1945 hava olägenheterna i detta avseende väsentligen undanröjts.

Försäkringsbolagens personal. Enligt senaste folkräkning, som avsåg för- hållandena vid utgången av år 1940, uppgick antalet egentliga yrkesutövare inom försäkringsverksamheten till sammanlagt 11 700 personer, varav 6 100 män och 5 600 kvinnor. Dessa antalsuppgifter torde avse dels de vid bola- gens huvud- och avdelningskontor anställda, dels yrkesfältmän.

Då försäkringsutredningens arbete varit inriktat huvudsakligen på liv- försäkringens frågor, har för belysning av lönekostnaderna för livförsäk- ringsbolagens centrala förvaltning infordrats uppgifter för år 1943 rörande samtliga vid livförsäkringsbolagens huvudkontor anställda, vederbörligen fördelade på vissa av utredningen angivna kategorier. Då dessa uppgifter, för vilka redogöres i Bilaga 4, kunna vara av värde för belysning av livförsäk— ringens personal- och löneförhållanden, återges i tab. 3 resultatet av vissa bearbetningar av uppgifterna i fråga, varvid lönekostnaderna för stor och liten försäkring hållits i sär.

Tab. 3. Personal och löner inom livförsäkringsbolagens centrala förvaltning år 1943.

Lönekostnader Antal måfå . hefatt- Stor Folk- . .. B e f a t t 11 1 n g 11235; försäkring försäkring Tillsammans kbzlääd tkr % tkr % tkr % tkr A. Styrelseledamöter .......... 119 243 4-0 58 1—6 301 31 25 B. Verkställande direktörer, vice och biträdande direktörer, kassadirektörer och jourha— vande direktörer ........... 42 813 135 342 9-5 1 155 120 275 C. Anskaffnings- och avdelnings- chefer .................... 115 1 300 21-6 461 129 1 761 183 153 D. Övriga tjänstemän, exkl. de under E och F nämnda 471 2 278 37-8 805 225 3 083 321 65 E. Skrivbiträden och annan ru- tinpersonal ................ 779 1 088 181 1719 47-9 2 807 29-2 36 F. Vaktmästare och därmed lik- ställda samt kontorsbud. . . . 183 304 5-0 200 5-6 504 5-3 2-8 Samtliga 1 709 6026 100-0 3585 100-0 9 611 100-0 5-6

• Sida 19
•  Original

Såsom synes gestaltar sig fördelningen på olika grupper av befattningS- havare synnerligen olika inom stor och liten försäkring. Olikheten kom- mer särskilt till uttryck i fråga om grupp E, skrivbiträden och annan rutin- personal, som inom storförsäkringen representerar endast 18 0/0 men inom folkförsäkringen icke mindre än 48 0/0 av den totala lönekostnaden.

C. Utredningens förslav.

]. Principiella synpunkter på koncessionsfrågan.

Försäkringsväsendet utgör en betydelsefull faktor i nutida samhällsliv. På grund av sin uppgift att utjämna de ekonomiska verkningarna av risker av olika slag är försäkringsväsendet ägnat att tillföra det sociala och ekono- miska livet stadga och ökade utvecklingsmöjligheter. Det är följaktligen ett viktigt samhällsintresse, att försäkringsväsendet i fråga om organisation och arbetssätt är väl vuxet uppgiften att tillgodose allmänhetens försäkringsbe- hov. Med hänsyn härtill framstår det som en uppgift för det allmänna att tillse, att verksamheten bedrives på ett i alla avseenden ändamålsenligt sätt.

Vad det enskilda försäkringsväsendet beträffar, har i vårt lands tillsyns- lagstiftning den materiella statsuppsiktens system blivit lagfäst. Systemet utmärkes av en fortlöpande tillsyn av offentlig myndighet över de enskilda anstalterna. Denna tillsyn är enligt gällande lagstiftning betydligt mera ingå- ende beträffande livförsäkringsverksamhet än i fråga om försäkringsrörelse av annat slag. Den enskilde försäkringstagaren saknar i regel förutsättningar att förstå den invecklade teknik, varpå försäkringsverksamheten och särskilt livförsäkringen är uppbyggd, och kan därför ej bedöma, huruvida försäk- ringsbolaget är i stånd att fullgöra de ingångna försäkringsavtalen. Detta förhållande accentueras i fråga om livförsäkringen därav, att försäkringsav- talen merendels omspänna en mycket lång tidrymd. Livbolagens starka fon-dbildning utgör en särskild anledning till en mera omfattande tillsyn.

Det råder ett naturligt samband mellan koncessionssystemet och systemet med fortlöpande tillsyn över verksamheten. Koncessionsprövningen och den kontinuerliga tillsynen böra följaktligen samordnas. Det är sålunda av vikt, att ett företag, som väntas icke kunna tillfredsställande fylla de för verk- samhetens bedrivande uppställda materiella kraven, redan från början ute- stänges.

Koncessionsprövningen bör ske ur såväl kvantitativ som kvalitativ syn- punkt. Kvantitetsbedömningen avser att fastställa, huruvida behov förelig- ger av ett nytt försäkringsbolag. Den kvalitativa prövningen tar närmast sikte på sättet att realisera det syftemål, som uppställts för verksamheten. I över- ensstämmelse härmed har i utredningens förslag upptagits två särskilda kon- cessionsvillkor av materiell art. För koncessionen förutsättes sålunda, att den tillämnade rörelsen är behövlig och därjämte ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet.

• Sida 20
•  Original

Allmänhetens behov av försäkringsskydd utgör underlaget för försäkrings- bolagens verksamhet. Detta behov är emellertid icke konstant utan föränd- ras med utvecklingen i samhället. Exempelvis kan en fortsatt utbyggnad av socialförsäkringen skapa nya utgångspunkter för behovsbedömningen. På industriens, handelns och kommunikationsväsendets områden kan utveck- lingen komma att alstra helt nya försäkringsbehov. Överhuvud kan en spe- ciellt inriktad försäkringsform tänkas spela en betydelsefull roll i ett visst ekonomiskt skeende. Självfallet kan även den demografiska utvecklingen medföra icke oväsentliga förskjutningar i försäkringsbehovet.

Ur allmänhetens synpunkt är det av vikt, att försäkringsväsendet icke utbygges i vidare mån än som svarar mot behovet. Är marknaden övermät- tad föreligger nämligen risk att försäkringarna fördyras och att anskaff- ningen ledes in på vägar, som avlägsna sig från sunda principer.

Då det gäller att avgöra, huruvida behov av ett nytt bolag föreligger, bör hänsyn tagas icke enbart till antalet existerande bolag utan även till frågan huruvida dessa bolag äro ägnade att i önskvärd utsträckning och på till- fredsställande sätt tillgodose allmänhetens försäkringsbehov. Härvid bör även anskaffningsarbetets art och bolagens åtgärder för spridande av upp- lysning om vförsäkringsskyddets betydelse uppmärksammas. Skulle prövning- en ge vid handen, att allmänhetens behov av försäkringsskydd synes kunna tillgodoses av de existerande bolagen, saknas förutsättning för ny konces- sion.

Om tendenser till utvecklingshämmande kartellbildning skulle göra sig gällande är det av särskild vikt att möjligheten till konkurrens upprätthål- les. Skulle å andra sidan inom någon försäkringsgren förhållandena vara så- dana att ur försäkringstagarnas synpunkt en minskning av antalet bolag eller till och med en koncentration av verksamheten till en enda anstalt bör eftersträvas och åtgärder härför vidtagas från det enskilda försäkrings- väsendets sida, böra dessa icke motverkas av det allmänna genom att kon- cession beviljas för nya företag. Uppenbarligen är det vid en dylik koncentra- tion av ännu större betydelse än eljest att trygghet skapas för att verksam- heten på bästa sätt tillgodoser försäkringstagarnas intresse. Visar sig en kon- centration av verksamheten medföra misshushållning eller olägenheter av annan art, saknas anledning att förhindra konkurrens inom branschen.

Såsom nästa moment i den materiella koncessionsprövningen anmäler sig kvalitetsbedömningen. Endast sådana företag, som bygga på sunda försäk— ringsprinciper och som avse att tillgodose ett ur det allmännas synpunkt legitimt intresse, äga anspråk på koncession. Också på detta område förskju- tes perspektivet oavbrutet. Förändringar i samhällsstrukturen, nya verksam— hetsformer inom näringslivet, den tekniska utvecklingen och liknande fak- torer giva anledning till ständig omprövning, huruvida försäkringsväsendets invanda arbetssätt och organisationsformer befinna sig i nivå med tidens krav. Uppslag, som syfta till mera väsentlig förbättring, böra understöd- jas. Möjlighet till smidig anpassning efter förändrade levnadsbetingelser i samhället och till växlande ekonomiska förhållanden är av central bety-

• Sida 21
•  Original

delse för försäkringsväsendet. Vid bedömandet av hithörande frågor bör sär- skilt avseende fästas vid sättet för verksamhetens bedrivande, organisations- formen, arten av det intresse, som skall tillgodoses, avvägningen av delägar- nas inflytande i ömsesidigt bolag m. m.

Givet är att de kvantitativa och kvalitativa koncessionsvillkoren icke få bedömas fristående från varandra. I den mån kvantitativa och kvalitativa synpunkter skära sig mot varandra, måste en avvägning mellan dem ske. Det må i detta sammanhang understrykas, att ett utvecklingsfrämjande nytt idéprogram i regel torde få anses fylla ett behöv och sålunda föranleda att koncession beviljas.

Vad ovan anförts avser koncession för nytt bolag. Samma principer böra emellertid i tillämpliga delar gälla även då fråga uppkommer om utvidg- ning av redan bestående försäkringsverksamhet med ny bransch.

Det synes icke böra komma i fråga att här mera i detalj ange riktlinjerna för en framtida tillämpning av de ovan förordade grundsatserna för kon— cessionsprövningen. Uppkommande frågor böra lösas med hänsyn främst till rådande sociala, ekonomiska och demografiska förhållanden. I detta sammanhang vill utredningen understryka, att inom de flesta branscher 'an- talet bolag för närvarande är större än som erfordras ur behovstäckningens synpunkt. En reduktion är därför önskvärd. Det får anses såsom en ange- lägen uppgift för det enskilda försäkringsväsendets målsmån att söka åstad- komma en dylik reduktion.

Genomförande av försäkringsutredningens förslag medför, att bolagsord- ningar och grunder för nu bestående försäkringsbolag måste underkastas ny koncessionsprövning för vinnande av anpassning till de nya reglerna. Givet- vis kan därvid en behovsavvägning ske. Försäkringsutredningen vill emeller- tid icke förorda, att på grund av behovsp'rövning ett redan inarbetat bolag förvägras fortsatt koncession, förutsatt att bolaget fyller de av utredningen fixerade kvalitativa kraven.

Enligt nuvarande praxis meddelas koncession utan tidsbegränsning. Kungl. Maj:t torde endast i ett fall hava meddelat koncession för begränsad tid?" Skillnaden mellan koncession med och utan tidsbegränsning torde vara mera formell än reell. Omprövning av koncessionen för visst bolag vid förut be- stämd tidpunkt kan givetvis icke innebära hinder för vederbörande myndig- het att dessförinnan ingripa mot bolaget, om anledning diärtill skulle förelig- ga. Utredningen anser övervägande skäl tala för att det nuvarande systemet med koncession utan tidsbegränsning i princip bibehålles. Det andra alterna- tivet bör dock icke därigenom uteslutas. Om exempelvis koncession begäres under åberopande av ett med avseende å sättet för verksamhetens bedrivande nytt program eller i syfte att införa en för marknaden ny försäkringsgren, kan det vara en vanskli—g uppgift att avgöra, huruvida nyheten är ändamåls- enlig och utvecklingsfrämjande. Förhållandena kunna då göra det lämpligt

* Kungl. Maj:ts resolution den 1 december 1933 ang. stadfästelse å bolagsordning för För- säkringsanstalten Stockholms Hyresledighetsutjämning, ömsesidig; om bolaget önskade fortsätta sin rörelse efter utgången av år 1940, skulle bolaget före viss dag ånyo hos Kungl. Maj:t anmäla bolagsordningen till prövning och stadfästelse. Bolaget upptog emellertid icke någon verksamhet.

• Sida 22
•  Original

att stipulera en viss prövotid för bolaget. En lösning enligt detta alternativ synes emellertid böra få karaktär av undantag.

Prövningen av ett koncessionsärende bör ske på ett så brett underlag som möjligt. Med hänsyn härtill måste koncessi—onsansökan vara åtföljd av en detaljerad plan angående företagets tillämnade verksamhet och organisation.

2. Vissa frågor beträffande livförsäkringsbolag.

I fråga om livförsäkringsbolag bör behovsprövningen nära anknytas till den av utredningen i annat sammanhang förordade skälighetsprincipen. I försla— get har nämligen i anslutning till livförsäkringens tekniska bestämmel- ser starkt understrukits, att försäkringarna skola erbjudas allmänheten till skäligt pris. Däri innefattas framförallt krav på rimligt pris för den egent- liga försäkringsförpliktelsen men också fordran på ändamålsenlig förvalt- ning. Det kan sålunda icke godtagas, att anskaffningskonkurrensen genom tillkomsten av ett nytt bolag stimuleras därhän, att en fördyring av de en- skilda försäkringarna åstadkommes. Om underlaget för de olika fältmännens arbete minskas under en viss gräns, kan en sådan eff-ekt lätt inträda.

Om ett livförsäkringsbolag inriktar verksamheten på ett skikt av större in- komsttagare eller begränsar sin ackvisition till visst område eller till viss or- ganisation eller yrkesgrupp, torde för detta bolags vidkommande avsevärda omkostnadsbesparingar kunna ernås. Förfarandet är sålunda ur driftsekono— misk synpunkt fördelaktigt. Genom att på detta sätt skumma försäkrings- klientelet, avlägsnar sig emellertid bolaget från sin sociala uppgift. Man hör av det enskilda försäkringsväsendet kunna kräva, att detsamma tillgodoser försäkringsbehovet även inom exempelvis glesbebyggda områden. Detta behö- ver emellertid icke innebära att varje försäkringsbolag skall utbygga en effek- tiv fältorganisation för uppgiften. Rationellare torde vara, att samarbete kom- mer till stånd mellan bolag, som redan äro i besittning av en dylik organi- sation, och andra bolag, eller också att bolagen gemensamt åstadkomma en lämplig fältorganisation, som omspänner även de glesbebyggda områdena.

Möjlighet för nytt livförsäkringsbolag att utnyttja bestående fältorganisa- tion inom Skadeförsäkring har vid olika tillfällen åberopats såsom motiv för koncession. Emot detta skäl, vilket icke i och för sig kan anses avgörande, torde man höra väga följderna av en skärpt konkurrens inom en redan fullt tillgodosedd försäkringsbransch.

Folkförsäkringsbolagen ha att fylla speciella krav med avseende å kund- tjänsten. Detta måste beaktas redan vid koncessionsprövningen. Hithörande frågor hava närmare utvecklats i kapitlet om folkförsäkring (s. 115 och 136 ff).

Lagen den 24 mars 1938 om understödsföreningar innehåll-er bestämmel— ser i syfte att underlätta eller i visst fall framtvinga överlåtelse av under- stödsförenings rörelse å försäkringsbolag, som redan existerar eller som skall bildas för ändamålet. Om understödsförening beslutat träda i likvida- tion eller eljest likvidation skall verkställas, har enligt 48 å i lagen tillsyns-

• Sida 23
•  Original

myndigheten (pensionsstyrelsen) i regel att förordna god man med uppgift att, där så kan ske, åvägabringa förslag till sådan överlåtelse eller alternativt överlåtelse till annan understödsförening. I 66 % samma lag finnas regler om frivillig överlåtelse av understödsförenings rörelse å existerande eller för ändamålet bildat försäkringsbolag. Slutligen stadgas i 78 & fjärde stycket, att, om understödsförening befinnes driva rörelse, vilken är att anse såsom affärsmässig försäkringsrörelse, tillsynsmyndigheten skall anvisa föreningen att antingen vidtaga erforderliga ändringar med avseende å rörelsens art eller ock inom viss tid hava överlåtit rörelsen på ett försäkringsbolag. För de här ovan upptagna fall att ömsesidigt försäkringsbolag skall bildas för över- tagande av understödförsäk-rings rörelse eller viss del därav, innehåller 261 & försäkringslagen vissa särskilda bestämmelser, som modifiera de regler, vilka eljest gälla i fråga om bildandet av ömsesidigt försäkringsbolag.

Enligt utredningens mening bör koncession icke lättare kunna förvärvas av understödsförening än av andra juridiska eller fysiska personer, som önska bilda livförsäkringsbolag. En annan ståndpunkt skulle öppna möj- lighet att på en omväg vinna koncession utan uppfyllande av de villkor, som i detta hänseende ansetts böra uppställas.

3. Tjänstepensionsförsäkring.

Tjänstepensionsförsäkringens organisatoriska problem är för närvarande föremål för särskild utredning, nämligen av den år 1944 tillsatta tjänste- pensionsutredningen. Innan klarhet vunnits angående den framtida gestalt- ningen av denna delvis särpräglade försäkringsgren, har försäkringsutred- ningen icke ansett sig kunna upptaga hithörande koncessionsspörsmål till övervägande. * - _ =

4. Koncession för skadeförsäkringsbolag.

Skadeförsäkring har till föremål ett intresse, som kan uppskattas i pen- ningar. Försäkringen kan avse försäkringstagarens eller tredje mans intresse. På grund av den synnerligen växlande karaktären av de ekonomiska intres- sena i modernt samfundsliv framstår skadeförsäkringen av idag såsom en rikt förgrenad verksamhet. Möjligheten att skydda sig mot ekonomiska risker av skilda slag är för den enskilde av utomordentlig betydelse. Detta är dock en angelägenhet, som berör även det allmänna. Här må såsom exempel endast pekas på den ekonomiska och sociala betydelsen av en rationellt ordnad brandförsäkring. Vissa verksamhetsgrenar äro av mindre vikt eller rentav utan intresse ur allmän synpunkt. I stort sett måste det likväl betraktas såsom ett viktigt samhällsintresse, att skadeförsäkringsväsendet fungerar ändamåls- enligt och även billigt. Det allmänna bör med hänsyn härtill förbeh—ålla sig kontroll över verksamheten. För närvarande är dock den offentliga tillsynen i fråga om skadeförsäkring relativt begränsad; den omfattar t. ex. icke nor- merna för premiesättningen.

• Sida 24
•  Original

Såsom redan framhållits har försäkringsu[redning-en föreslagit införande i lagen av skälighetsprincipen på livförsäkringens område, vilken innebär krav på att försäkring erbjudes allmänheten på villkor, som med hänsyn till å ena sidan de erbjudna förmånerna, och å andra sidan försäkringens pris framstå såsom skäliga. Spörsmålet huruvida skälighetsprincipen bör lag- fästas även inom skadeförsäkringen, vilket bl. a. skulle få till följd att pre- miesättningen underkastades någon form av offentlig tillsyn, faller utanför utredningsuppdraget.

Den materiella koncessionsprövningen bör i princip hållas inom samma gränser, som uppdragits för den fortlöpande tillsynen. I fråga om livförsäk- ring skall enligt utredningens förslag kravet på skälighet ingå såsom ett mo- ment i den mat-eriella tillsynen. Vad beträffar Skadeförsäkring har, såsom nyss anmärkts, ännu icke blivit utrett, huruvida eller i vad mån skäl förefin- nas att här ställa premiesättningen under offentlig kontroll. Ino—m skadeför- säkringen torde därför koncessionsprövningen tillsvidare huvudsakligen böra taga sikte på behovssynpunkten. Endast i den mån allmänhetens försäkrings- behov icke tillgodoses, böra nya bolag släppas fram. Detsamma gäller om bestående bolag önskar utvidga verksamheten med ytterligare branscher. Liksom inom livförsäkringen synes ett utvecklingsfrämjande nytt program dock i regel kunna göra anspråk på koncession.

Vid koncessionsprövningen måste beaktas, att olika branscher kunna avse samma objekt eller samma ekonomiska intresse, ehuru de omfatta olika slag av risker. Visst objekt försäkras exempelvis mot brand, vattenskada eller inbrott. Personförsäkringen (sjuk-, olycksfalls- m. m.) erbjuder exempel på att 'olika branscher kunna avse samma ekonomiska intresse. Koncession i en viss bransch bör därför — i försäkringstagarnas intresse — kunna mo- tivera koncession jämväl i vissa andra branscher, oavsett huruvida behovet inom dessa redan kan anses tillgodosett. Då två branscher äro olikartade med avseende på teknik och administration och gälla helt olika objekt eller ekonomiska intressen, kan däremot koncession i den ena branschen icke anses utgöra skäl för koncession även i den andra. Det synes böra överlämnas åt lagtillämpningen att bedöma, vilka kombinationer som äro motiverade.

Sjuk- och olycksfallsförsäkringen, som enligt lagens begreppsbestämning är att anse såsom Skadeförsäkring men i vissa fall — beroende på kontrakts- tidens längd — likställes med livförsäkring, erbjuder i koncessionshänseende problem av särskild art, vilka närmare belysas i ett följande avsnitt (5. 22 ff).

5. Livförsäkring och Skadeförsäkring i samma bolag.

För närvarande finnas i vårt land tre bolag, som driva brandförsäkring jämsides med livförsäkring. Dessa äro Försäkringsaktiebolaget Skandia, Brand- och livförsäkringsaktiebolaget Svea samt Brand- och livförsäkrings- aktiebolaget Skåne. De kallas vanligen blandade bolag. Det äldsta tillkom redan år 1855 och det yngsta år 1884, samtliga all-tså före tillkomsten av den offentligrättsliga lagstiftningen rörande försäkringsväsendet i vårt land.

• Sida 25
•  Original

Frågan om lämpligheten av att i samma företag kombinera livförsäkring med försäkringsverksamhet av annat slag är av gammalt datum och har vid upprepade tillfällen varit föremål för diskussion. I Sjöcronas förut citerade betänkande framhölls, att flera utländska lagar bestämt förbjöde livförsäk- ringsanstalter att bedriva andra slag av försäkringsrörelse. Sjöcrona ansåg det emellertid icke tillrådligt att bestämt förbjuda en anordning, som enligt dit- tills vunnen erfarenhet visat sig vara fullt ändamålsenlig, även om de gent- emot densamma anförda skälen — för vilka Sjöcrona närmare redogjorde — icke kunde lämnas utan uppmärksamhet. Då därjämte förhållandena inom försäkringsväsendet vore i hög grad växlande, så att förening av flera rörelse— grenar i ena fallet kunde finnas nyttig och ändamålsenlig men däremot i det andra borde på det bestämdaste avstyrkas, fann Sjöcrona den omtvistade frågan lämpligast böra lösas genom en föreskrift därom, att på koncessions- prövning i varje särskilt fall skulle bero, huruvida och under vilka villkor försäkringsanstalts verksamhet finge omfatta flera av försäkringsväsendets delar.

I det betänkande, som sedermera framlades av de år 1895 tillkallade sär- skilda kommitterade, anföres i detta hänseende följande:*

En fråga, som varit mycket omtvistad och fortfarande torde få anses vara i pnincip oavgjord, är den huruvida lagstiftningen bör tillåta livförsäkringsbolag att jämte livförsäkringsrörelse 'idka försäkring av väsentligen annat slag, t. ex. brand- försäkring. Framför allt har härvid framhållits den fara, som skulle hota livför- säkringstagarna i ett sådant bolag därigenom, att, därest bolaget drabbades av stora förluster inom den andra rörelsegrenen, livförsäkringsfonden skulle kunna av bolaget användas till att täcka sålunda uppkommen brist och de livförsäkrades rätt sålunda kränkas. Denna olägenhet, som i och för sig skulle utgöra tillräcklig grund för ett förbud mot förening av liv- och elementarförsäkring i samma bolag, har ock blivit beaktad av de svenska aktiebolag, som driva dylik kombinerad för- säkringsrörelse, i det att dessa bolag medelst stadganden i sina bolagsordningar angående panträtt för l'ivförsäkringstagarna till säkerhet för deras genom livför- säkringsfonden representerade fordran hos bolaget sökt särskilt skydda dessas intresse. Men om ock genom dylika i bolagsordningarna intagna bestämmelser det åsyftade ändamålet torde kunna vinnas, skulle dock genom införande i civillag av motsvarande bestämmelser beredas ytterligare stadga åt nämnda förhållande, och då nu, enligt kommitténs förslag, sådana bestämmelser skulle komma att i lag införas—, och då vidare de i vårt land befintliga aktiebolag, som driva kombinerad liv- och brandförsäkringsrörelse, icke uti förevarande avseende givit anledning till farhågor, så har kommittén, i likhet med Sjöcrona icke funnit skäl att, beträffande försäkringsaktiebolagen, föreslå förbud mot kombination av omförmälda beskaf- fenhet.

Varken i 1903 eller i 1917 års försäkringslagstiftning upptogs förbud mot att i samma bolag kombinera olika försäkringsgrenar.

Inom försäkringsutredningen har detta spörsmål ingående diskuterats. Följande synpunkter äro ägnade att belysa frågeställningen.

Vad beträffar kombinationen brand- och livförsäkring förekommer den hos oss endast i företag, som arbeta i aktiebolagets form. I fråga om denna

* Underdånigt betänkande med förslag till lagstiftning ang. in- och utländska försäkrings- anstalters verksamhet, avgivet år 1897 av särskilt utsedda kommitterade, s. 50 ff.

• Sida 26
•  Original

kombination må till en början framhållas olikheten i avseende å de ekono- miska förutsättningarna för bedrivandet av dessa två vitt skilda försäkrings- grenar. Beträffande livförsäkringen har den uppfattningen alltmera slagit ige- nom, att verksamheten skall drivas enbart för de försäkrades räkning; över- skott, som under normala förhållanden beräknas uppstå på denna verksam- het, skola sålunda återbäras till försäkringstag'arna och fördelas bland dem efter vissa för verksamheten i fråga speciellt avvägda metoder. Brandför- säkn'ngen åter har prägeln av affärsrörelse, i så måtto att de överskott, som uppstå på verksamheten, icke — såsom i fråga om livförsäkring — åter- bäras till försäkringstagarna utan tillföras aktieägarna i en eller annan form.

Då verksamhet av så olikartad beskaf-fenhet och under så skilda förut- sättningar drives av samma försäkringsaktiebolag, kunna tydligen uppstå motsättningar mellan livförsäkringstagarnas och aktieägarnas intressen. Det gäller sålunda bl. a. att uppdela förvaltningskostnaderna mellan liv- och brandförsäkringsrörelsen på ett sätt som svarar mot de verkliga förhållan- dena, ett problem, som särskilt beträffande vissa omkostnader, är förenat med icke oväsentliga svårigheter. Det sätt, varpå upp-delningen sker, kom- mer givetvis att inverka på försäkringsbranschernas överskott och berör däri-genom de båda parternas intressen. Även i fråga om kapitalplaceringen kunna olika synpunkter göras gällande, då fråga är om placering av medel, som tillhöra livförsäkringar med dess långa försäkringsavtal, eller då pla- ceringen gäller brandförsäkringens medel. Tvenne olika förfaringssätt ha här- vid kommit till användning i de blandade bolagen; antingen ha placering- arna för liv och brand hållits isär, eller ha de betraktats som gemensamma, varvid emellertid ränteinkomsten å dessa gemensamma placeringar fördelas mellan de båda försäkringsgrenarna i förhållande till storleken av vissa fonder.

Den här berörda sammankopplingen av liv— och brandförsäkring är ägnad att medföra och har i konkreta fall även medfört svårigheter att avgöra, huruvida vissa fondavsättningar böra tillkomma livförsäkringstagarna eller betraktas såsom bolagets (aktieägarnas) egendom. Under tider, som präglas av fluktuationer på det ekonomiska livets område, accentueras svårigheterna, och avgörandet kan då få verkningar av stor ekonomisk betydelse för de därav berörda parterna.

Enbart ovan nämnda omständigheter utgöra enligt utredningens mening tillräckligt motiv för att sammankoppling mellan liv- och brandförsäkrings- verksamhet icke vidare bör tillåtas. Men även andra synpunkter föra till samma resultat. I organisatoriskt hänseende saknas anledning att knyta sam- man liv- och brandförsäkring. Ackvisiti—onen sker på olika sätt, även om i en del fall samma person kan vara lämpad för verksamhet i båda branscherna. Arbetet inom den centrala organisationen ställer helt olika krav på befatt- ningshavarna inom ett brand- och ett livförsäkringsbolag. Ta'rifferingsarbe- tet såväl som skaderegleringsarbetet inom brandförsäkringen är sålunda av helt annan art än inom livförsäkringen och erbjuder problem, som sakna mot— svarighet i fråga om sistnämnda försäkringsgren. Härtill kommer, att för-

mu-A ..- ..

• Sida 27
•  Original

säkringsrisken inom brandförsäkringen är till sin natur helt skild från risken inom livförsäkringen. Den naturliga riskgemenskap, som existerar å ena sidan inom ett kollektiv av brandförsäkringar och å andra sidan inom ett livförsäkringsbestånd, och som medger utjämning inom vart och ett av dessa bestånd för sig, kan icke på ett naturligt sätt utsträckas att omfatta båda bestånden sammantagna.

De synpunkter, som ovan anförts beträffande liv- och brandförsäkring i samma bolag, motivera enligt försäkringsutredningens mening principiellt förbud mot den nämnda kombinationen. Av skäl, som närmare utvecklas i det följande, bör förbudsbestämmelsen utformas så, att livförsäkring som regel skiljes från varje slag av Skadeförsäkring. Om däremot på grund (av särskilda omständigheter en kombination av liv- och Skadeförsäkring fram- står såsom ändamålsenlig, bör från det allmännas sida icke resas hinder där- emot. Utredningen ans-er det vidare angeläget, att den princip, som här fixe- rats, blir tillämplig även i fråga om de bestående försäkringsföretagen. Frå- gan har aktualitet huvudsakligen beträffande ovannämnda tre blandade bo- lag Skandia, Svea och Skåne. Det är givet, att principen icke bör genomföras utan att skälig hänsyn tages till de olika intressegrupper, vilka beröras därav.

Försäkringsutredningen har i detta ämne haft överläggningar med repre- sentanter för de tre bolagsledningama. Från bolagens sida har man därunder förklarat sig beredd att medverka till en uppdelning på det sätt, att för vart och ett av de tre bolagen ett särskilt livförsäkringsaktiebolag bildas, till vil- ket livförsäkringsbeståndet överlåtes, varvid det ursprungliga bolaget efter erforderlig ändring av firmanamnet behåller brandförsäkringsrörelsen. Liv— försäkringsbolaget tänkes utrustat med ett aktiekapital av 500 000 kronor, vil- ket tccknas och inbetalas av brandbolaget. Utdelningen begränsas till 5 pro- cent. De principer, efter vilka uppdelningen avses skola ske, tillgodose, såvitt utredningen kunnat finna, försäkringstagarnas befogade intressen.

Under överläggningarna har särskilt frågan om ordnandet av den av de tre bolagen bedrivna livränteförsäkringen varit föremål för uppmärksamhet. Denna livränteförsäkring har enligt de för bolagen stadfästa grunderna som regel bedrivits utan rätt till vinst för de försäkrade. Ä denna rörelse uppkom- mande överskott återbäras därför icke till försäkringstagarna utan tillföras bolaget och kunna sålunda antingen utdelas till aktieägarna eller avsättas till sådana reserver, över vilka aktieägarna förfoga. Enligt de existerande för— säkringsavtalen ha bolagen rätt även till de framtida överskott, som väntas uppkomma på denna livränterörelse. Beträffande Skandia gäller dock att överskott, som uppstår å livränteförsäkringar, vilka tecknats efter en i augus- ti 1938 stadfäst ändring i bolagets grunder, tillföres de försäkrade. I överens- stämmelse med utredningens förslag (5. 64), att livförsäkring utan vinst- delaktighet för de försäkrade icke vidare må drivas, ha under förhandling— arna bolagsledningarna förklarat sig villiga förorda en anordning, varigenom överskott å livränterörelsen tillföres de försäkrade.

Nu gällande regler angående frivillig överlåtelse av livförsäkringsbestånd (237 & försäkringslagen) synas onödigt omständliga och kostsamma. Utred-

• Sida 28
•  Original

ningen föreslår därför en väsentlig förenkling i proceduren (s. 270). De tre blandade bolagen ha önskat avvakta den nya lagstiftningen, innan den pla— nerade överlåtelsen verkställes. Detta synes rimligt och uppdelningen förut- sättes därför äga rum först sedan den nya lagstiftningen trätt i kraft.

Såsom redan anmärkts, kunna de omständigheter, som enligt utredningens mening motivera boskillnad mellan liv- och brandförsäkring, åberopas jämväl för livförsäkringens skiljande från övriga skadeförsäkringsbranscher. Utred- ningen håller sålunda före, att kombination av liv- och Skadeförsäkring icke bör medgivas, såframt icke i det enskilda fallet särskilda skäl tala till förmån för en gemenskap. Avgörandet bör träffas uteslutande med hänsyn till vad som framstår såsom mest ändamålsenligt för försäkringstagarna. I detta sammanhang förtjänar sjuk- och olycksfallsförsäkringen särskild uppmärk- samhet. Denna försäkringsgren, som är att anse såsom personförsäkring, lik- ställes i lagen om försäkringsrörels-e med Skadeförsäkring, försåvitt den icke meddelas för livstid eller för längre tid än tio år, då den är underkastad sam- ma bestämmelser som gälla för livförsäkring. Motivet till denna differentie- ring torde vara att tekniken för den långvariga sjuk- och olycksfallsförsäk- ringen företer betydande likhet med livförsäkringens teknik och då avtalen. liksom i fråga om livförsäkringen, omspänna långa tidsperioder, har den an- setts böra beredas samma skydd som denna.

Den nämnda differentieringen inom sjuk- och olycksfallsförsäkringen fram- står även såsom resultatet av en historisk utveckling. Om man bortser från de 5. k. sociala olycksfallsförsäkringsbolagen, driva för närvarande omkring ett trettiotal skadeförsäkringsbolag samt därjämte ett utländskt bolag här i riket sjuk- och olycksfallsförsäkring för kortare tid än tio år, i samtliga fall vid sidan av andra skadeförsäkringsgrenar. Enbart försäkring för längre tid tillhandahålles endast av tre bolag, Eir, Valkyrian och Salus, varvid den av Salus bedrivna verksamheten dock är inskränkt till försäkring av svenska läkare och vid svenska högskolor till läkare studerande personer. I detta sam- manhang må nämnas, att i den av SPP bedrivna tjänstepensi-onsförsäkringen även ingår sjuk- och invaliditetsförsäkring av betydande omfattning. Sist— nämnda försäkring representerar sålunda en premieinkomst, som är ungefär dubbelt så stor som de tre först nämnda bolagens sammanlagda premier. Det må slutligen framhållas, att livförsäkringsbolagen genom sin premiebe- frielseförsäkring —— vilken inom folkförsäkringen är obligatorisk — kunna sägas meddela sjuk- och olycksfallsförsäkring för längre tid än tio år, där sjukersättningen motsvarar den på sjukdomstiden belöpande livförsäkrings- premien.

Enligt utredningens mening bör differentieringen mellan lång och kort sjuk- och olycksfallsförsäkring bibehållas. För tryggande av försäkringsta- garnas rätt är det av vikt, att de långa försäkringsavtalen inom personförsäk- ringen baseras på ett genomfört tekniskt system, för vilket grunder skola fastställas. De långa försäkringarna, vilka måste anses utgöra en mera kva- lificerad försäkringsform, kräva från försäkringsgivarens sida förtrogenhet med problem av särskild art.

• Sida 29
•  Original

Historiskt ha förhållandena i vårt land utvecklat sig så, att den korta sjuk- och olycksfallsförsäkringen, vilken till skillnad från den långa försäkringen är uppsägbar, bedrives som en vanlig skadeförsäkringsbransch vid sidan av övrig Skadeförsäkring såsom brand, automobil, ansvarighet, inbrott med flera försäkringsgrenar, medan den långa försäkringen drives av särskilda härför inrättade bolag. Det förekommer icke — bortsett från barnolycksfallsförsäk- ring och reseolycksfallsförsäkring — att något bolag tecknar både den korta och långa försäkringen.

Här inställer sig spörsmålet, huruvida den hittillsvarande utvecklingen på detta område kan anses vara av sådan art, att den bör konfirmeras i lagstift- ningen. För bedömandet av denna fråga synas bl. a. följande synpunkter böra uppmärksammas. Vad närmast den långa sjuk- och olycksfallsförsäkringen beträffar är det uppenbart, att den ger försäkringstagaren ett större mått av trygghet än den korta, vilken kan uppsägas från försäkringsgivarens sida och, om en försämring av hälsotillståndet skulle inträda, icke kan förnyas på de ursprungliga villkoren. Den är med hänsyn härtill ur försäkringstagarens synpunkt värdefullare än den korta försäkringen. Om därför ett skadeförsäk- ringsbolag, som bland andra branscher driver även den korta sjuk- eller olycksfallsförsäkringen, önskar upptaga sjuk- och olycksfallsförsäkring för längre tid än tio är, bör enligt utredningens mening i princip hinder icke resas häremot, givetvis under förutsättning att behov härav föreligger och förutsättningar äro för handen, att den ifrågasatta utvidgningen av verksam- heten är ägnad att under rådande förhållanden främja en sund utveckling av försäkringsväsendet. För närvarande bedrives emellertid kortfristig sjuk- och olycksfallsförsäkring av icke mindre än ett trettiotal skadeförsäkringsbolag. vilket innebär en icke önskvärd splittring. Ino-m några av dessa bolag har nämnda försäkringsgren erhållit en betydande omfattning, medan för flertalet verksamheten i fråga är av relativt ringa betydelse. Därest nu berörda bolag skulle önska upptaga den långa sjuk- och olycksfallsförsäkringen, är det enligt utredningens mening av vikt, att den splittring, som för närvarande råder inom den korta försäkringen, icke utsträckes även till den långa för- säkringens område. Koncessionsprövningen i föreliggande fall bör därför, så länge nuvarande förhållanden råda, vara synnerligen restriktiv. I varje fall bör koncession för den långa försäkringen icke beviljas andra skadeförsäk- ringsbolag än sådana vilka särskilt inriktat sig på den korta sjuk- och olycks- t'allsförsäkringen och därigenom åstadkommit en mera betydande verksam- het inom denna försäkringsgren.

Även om den långa och- den korta sjuk- och olycksfallsförsäkringen ur tek- nisk synpunkt förete betydande olikheter, kräva de med hänsyn till risk- bedömningen och skaderegleringsarbetet en i stort sett likartad expertis. Jäm- för man å andra sidan den långa försäkringen med livförsäkring i vanlig me- ning, är det i stället på det tekniska området som likheterna föreligga, medan framför allt skaderegleringsarbetet är helt artskilt. Den långa sjuk- och olycksfallsförsäkringen har sålunda viktiga beröringspunkter med såväl liv- som Skadeförsäkring. Under sådana förhållanden anser.försäkringsutredning-

• Sida 30
•  Original

en hinder icke heller böra resas mot att ett livförsäkringsbolag upptager sjuk- och olycksfallsförsäkring för längre tid än tio år på sitt program. Godtages denna uppfattning, synas några principiella invändningar icke heller kunna anföras mot att ett livförsäkringsbolag driver den korta sjuk- och olycksfalls- försäkringen. Då emellertid denna försäkringsbransch —— såsom ovan fram- hållits — redan drives av icke mindre än ett trettiotal skadeförsäkringsbolag, bör det icke komma i fråga att bevilja ytterligare koncessioner.

Vad här anförts har närmast avsett direkt försäkringsrörelse. I praxis har indirekt affär (återförsäkring) i viss bransch ansetts såsom ett komple- ment till den direkta affären i samma bransch. Koncession för särskild bransch i direkt affär har sålunda ansetts innefatta rätt att driva motsvaran- de återförsäkringsrörelse. Omvänt har tillstånd till indirekt affär i viss bransch däremot icke ansetts omfatta den direkta affären i samma bransch. Bärande motiv för att betrakta återförsäkri-ngsverksamheten såsom ett själv- klart accessorium till den direkta affären i viss bransch torde knappast före- ligga, låt vara att det av praktiska skäl merendels kan framstå som ända- målsenligt att kombinera de båda rörelse-grenarna. Försäkringsutredningen har funnit det vara med god ordning överensstämmande att vid begäran om koncession för viss försäkringsgren den direkta och indirekta affären bedö- mas var för sig. Saken har emellertid även reell betydelse. I vissa fall är det nämligen av vikt, att ett bolags återförsäkringsverksamhet begränsas i för- hållande till den direkta affären. Det kan i dessa fall vara nödvändigt att i bolagsordningen eller koncessionsvillkoren införa restriktioner i detta hänse- ende. Frågan sammanhänger med den av utredningen intag-na ståndpunkten, att den som tecknar återförsäkring i ömsesidigt försäkringsbolag icke därige- nom hlir delägare i bolaget. Hithörande frågor utvecklas vidare ä 5. 241. I lag- förslaget (6 och 170 55) har upptagits bestämmelse om att bolagsordningen uttryckligen skall angiva, dels huruvida verksamhet i viss försäkringsbransch avser både direkt och indirekt affär och dels, såvitt angår ömsesidiga för- säkringsbolag, regler för återförsäkringens begränsning i förhållande till den direkta affären.

Återförsäkringens uppgift är att åstadkomma utjämning av det ekonomiska riskförloppet. Vid otillfredsställande riskutjämning måste man räkna med att genom tillfälligheternas spel det ekonomiska förloppet av verksamheten blir ojämnt och i ogynnsammaste fall rentav ruinerande för bolaget. Icke minst för livförsäkringsväsendet är sålunda en rationellt ordnad återförsäk- ringsverksamhet av stor vikt, större inom storförsäkringen än inom folkför- säkringen, där riskutjämningen automatiskt säkerställes genom att beståndet är sammansatt av ett mycket stor antal försäkringar med låga försäkringsbe- lopp. Det ligger i direktförsäkringsgivarens intresse att rationellt ordna risk- utjämningen. Med hänsyn härtill är det naturligt, att initiativet till återför- säkringsavtal tillkommer denne. Återförsäkringen tillhör med andra ord di- rektförsäkringsgivarens tekniska problem, som måste lösas ändamålsenligt och billigt för att skäligheten gentemot försäkringstagarna skall kunna till-

• Sida 31
•  Original

godoses. Det svenska livförsäkringsväsendet har för ändamålet bildat ett ge- mensamt återförsäkringsbolag. Detta bolag, Återförsäkringsaktiebolaget Sve— rige, behåller en mindre del av de mottagna återförsäkringarna men retrocc- (lerar återstoden, huvudsakligen till de anslutna direktförsäkringsbolagen. Ett mindre antal personer äro emellertid så högt livförsäkrade, att tillfredsstäl- lande riskutjämning icke lämpligen kan beredas genom den nämnda anord-' ningen. ,

Det sist sagda kan motivera att svenskt bolag, som driver enbart indirekt affär i skadeförsäkring, beviljas koncession även för återförsäkringsrörelse i livförsäkring, om behov härav skulle uppstå. Sådan rörelse bör dock i fråga om svenska försäkringar inskränkas till retrocessioner från livå-terförsäk- ringsbolag och ske mot riskpremie. Genom riskpremiemetod förebygges en i och för sig icke önskvärd sammanblandning av förvaltningen av livförsäk- ringsrörelsens tekniska fonder med fondförvaltningen i skadeförsäkrings- branscher. Detta syfte torde lämpligen kunna vinnas genom ett härför avpas- sat förbehåll i koncessionsvillkoren.

Vad angår frågorna, huruvida ett bolag, som driver direkt skadeförsäk- ringsrörelse,.bör tillåtas att mottaga återförsäkring i liv, eller om ett livbo- lag bör få driva indirekt affär i slmdeförsäkring, anser utredningen, att dessa i regel böra besvaras nekande. Här må hänvisas till vad ovan anförts angå- ende de blandade bolagen. Det bör tilläggas, att ett mindre antal svenska för- säkringsbolag för närvarande — ehuru i begränsad omfattning —— driva de kombinationer, som här åsyftas. En avveckling av antingen livförsäkrings— eller skadveförsäkringsaffären torde icke komma att bereda nämnvärda olä- genheter. Det är dock rimligt att, såframt icke frivillig överlåtelse av ett- dera beståndet lämpligen kan åvägabringas, redan ingångna avtal fullgöras av det bolag, som slutit avtalet.

6. Koncession för återförsäkringsbolag.

De synpunkter, som enligt utredningens mening böra anläggas vid pröv- ning av koncession för indirekt försäkringsrörelse, hava i huvudsak redan utvecklats här ovan i samband med spörsmålen om kombination av olika verksamhetsgrenar.

Med hänsyn till återförsäkringens betydelse för det moderna försäkrings- väsendets stabilitet och funktionsduglighet har det allmänna i samma grad som beträffande direkt försäkring intresse av att verksamheten bedrives på lämpligt sätt. För meddelande av koncession för återförsäkringsbolag bör så- lunda ställas samma krav, nämligen att verksamheten kan anses behövlig och därjämte är ägnad att främja en sund utveckling. Därvid bör dock beak- tas, att ett återförsäkringsbolag i allmänhet riktar sig även till den utländs- ka marknaden. Ett väl utbyggt återförsäkringsföretag med goda internatio- nella förbindelser kan vara av ekonomisk betydelse för vårt land.

• Sida 32
•  Original

7. Koncession för lokalt begränsat bolag.

Frågor rörande de lokalt begränsade bolagen behandlas i ett särskilt ka- pitel (s. 195 ff), till vilket här må hänvisas.

8. Försäkringstagares och garanters inflytande i ömsesidiga försäkrings- bolag.

Delägarnas intressegemenskap utgör grunden för den ömsesidiga företags- typens struktur. Företaget skall bedrivas av delägarna själva och för deras räkning. En sådan gestaltning av företagsdriften torde vara tämligen lätt att upprätthålla under okomplicerade yttre förhållanden —— ett ringa antal del— ägare, begränsat verksamhetsområde och enhetligt ekonomiskt intresse i av- seende å företage. I den mån dessa förhållanden kompliceras genom ök- ning av antalet delägare, dessas fördelning över större områden eller mindre samstämmighet i intressena, har det också visat sig svårt att förverkliga den tanke, som ligger till grund för det öms-esidiga försäkringsföretaget. Det blir därvid icke blott nödvändigt att från företagets beslutande organ, bo- lagsstämman, till verkställighetsorganet, styrelsen, överföra större del av det löpande förvaltningsarbetet, Av praktiska skäl försvåras därjämte delägar- nas möjlighet att genom närvaro på bolagsstämma besluta om bolagets an- gelägenheter. Då företagets expansion nått en viss gräns, måste det anses helt uteslutet att delägamas inflytande kan utövas i sådan form. Svårighe- terna kunna lösas därigenom, att man tillskapar ett särskilt organ—här be— nämnt delegeradeförsamling —— vilket har att besluta i delägarnas ställe. Det ligger i sakens natur, att denna anordning förutsätter, att det nämnda orga- net verkligen är representativt för delägarna. Detta organ ersätter bolags- stämman och har sålunda till uteslutande uppgift att tillgodose delägarnas intresse.

Under förarbetena till 1917 års försäkringslag tor-de frågan om delägar- inflytandets praktiska gestaltning hava ägnats föga om ens någon uppmärk— samhet. Lagen anger icke några riktlinjer för frågans lösning; lika litet har lagen givit offentlig myndighet möjlighet att påverka utvecklingen på detta område. Efter de senaste decenniernas utveckling är situationen för närva- rande den, att vissa ömsesidiga försäkringsbolag eller typer av sådana bolag lyckats lösa frågan om delägarnas representation på ett både formellt och reellt godtagbart sätt. I andra bolag åter är delägarinflytandet en chimär, antingen till följd av att det helt kringskurits i bolagsordningen eller också blivit reellt betydelselöst, oaktat benämningen ömsesidig är ägnad att inge försäkringstagarna föreställningen om att de äga ett verkligt inflytande. Mel- lan dessa ytterlighetsfall förekommer en mångfald former. Efter nutida upp— fattning måste förhållandena betecknas som i stort sett otillfredsställand-e. F örsäkringsutredningen har ansett det vara en angelägenhet av stor vikt att söka finna en tillfredsställande lösning på de problem, som här anmäla sig.

x

raw-emlaw m_s.—___... _ . _.

• Sida 33
•  Original

Uppgiften är icke enkel. Svårigheterna ligga huvudsakligen i att finna en anordning, som icke framstår såsom en tom formalitet utan åstadkommer ctt delägarinflytande av reell innebörd. Det förtjänar anmärkas, att svårighe- terna härutinnan otvivelaktigt i sin mån bidragit till den utveckling, som nu är ett faktum.

Representationsfrågan kompliceras även därav, att åtskilliga ömsesidiga försäkringsbolag äro utrustade med garantikapital. Detta fyller i stort sett samma funktion som aktiekapitalet i ett aktiebolag. Genom garantikapitalet tillföres bolaget rörelsemedel. Dess betydelse framgår därav, att försäkrings- lagen innehåller bestämmelse om att ömsesidigt försäkringsbolag icke må bil- das utan garantikapital, där ej särskilda skäl till undantag finnas (119 5). Det har ansetts, att den som tillskjutit garantikapital i ett ömsesidigt försäk- ringsbolag bör vara tillförsäkrad inflytande i företaget. Allmängiltigheten av denna tes kan visserligen dragas i tvivelsmål, men å andra sidan är det obe- stridligt, att garanten i vissa situationer har ett befogat intresse att bevaka. Därvid uppkommer frågan om en avvägning mellan garanters och deläga— res inflytande.

Innan utredningen närmare går in på de principiella riktlinjerna, torde det vara av intresse att något analysera de former för delägarinflytande, som hittills utbildats. Den tidigare försäkri'ngsutredningen verkställde un- der år 1937 en undersökning angående då praktiserade former för delägares och garanters inflytande i de ömsesidiga försäkringsbolagen. Undersökning- ens resultat skall här i korthet refereras. Någon påtaglig förskjutning i ena eller andra riktningen torde icke hava förekommit efter nämnda tidpunkt, varför undersökningen kan anses återspegla aktuella förhållanden.

Undersökningen, som omfattade praktiskt taget samtliga år 1937 verk- samma ömsesidiga riksbolag, nämligen 74 person- och skadeförsäkringsbolag samt 14 ränte- och kapitalförsäkringsanstalter, från vilka senare bortses i det följande, ger vid handen, att delägarnas inflytande formellt är ordnat enligt ettdera av tre olika alternativ. Dessa äro 1) direkt rösträtt på bolags— stämma, 2) rösträtt genom delegerade och 3) en kombination av de båda föregående systemen.

Systemet med direkt rösträtt för delägarna har upptagits i de flesta bolags- ordningarna. Rösträtten utövas per capita eller i relation till försäkringsbe— lopp eller premie. Även andra metoder tillämpas för rösträttens avvägning. Ofta inträder rätten att rösta först sedan försäkringen varit i kraft under viss tid. Vanligen förekommer också den anordningen, att rösträtt ej må utövas genom ombud eller att samma ombud äger företräda allenast ett starkt begränsat antal delägare.

I 23 av de undersökta bolagen utövas delägarnas bestämmanderätt genom delegerade. Dessas antal växlar från högst 100 till lägst 9. Mycket skiftande principer tillämpas för val av delegerade. I ett ringa antal fall utses de av delägarna själva för begränsad tid. En variant härav är, att halva antalet delegerade utses av försäkringstagarna, medan delegerad'eförsamlingen i öv— rigt kompletterar sig själv. Den sistnämnda anordningen att delegerade-

• Sida 34
•  Original

församlingen kompletterar sig själv _ förekommer i åtskilliga bolag. Ett av dessa bolag har tillika infört den bestämmelsen, att ett visst antal för- säkringstagare, minst 500, kunna påkalla utlysande av allmänt försäkrings- tagarmöte, vilket äger att besluta om entledigande av delegerade och utse- ende av nya i de avgångnas ställe. Några bolag tillämpa den anordningen, att en särskild institution — landsting, handelskammare, Kooperativa förbun- dets kongress, tjänstemannaföreningar — utser delegeradeförsamling. I en bolagsordning föreskrives, att garanten äger deltaga i val av delegerade för försäkringstagarna. Åtskilliga varianter av de nu nämnda exemplen före- komma.

Även i fråga om det tredje av de ovan nämnda systemen förekomma myc- ket varierande anordningar. I allmänhet är beslutanderätten på det sätt uppdelad, att delägarna hava att själva på bolagsstämman besluta i vissa frågor, medan beslutanderätten i övrigt tillkommer utsedda delegerade.

Av de 74 bolag, som omfattades av undersökningen, redovisade 22 icke ä-terbetalat garantikapital. I de flesta av sistnämnda bolag åtnjuter garanten rösträtt vid sidan av försäkringstagarna eller delegerade för dem. Såsom redan nämnts förekommer också den anordningen, att garanterna äga del- taga i val av delegerade för försäkringstagarna.

Slutligen förtjänar framhållas, att i ett mindre antal bolag styrelseleda- möterna i denna egenskap samt i vissa fall även revisorerna äga rösträtt å bolagsstämma.

För de lokala bolagen (ömsesidiga läns- och häradsbolag), vilka icke om- fattades av den ovan refererade undersökningen, är representationsproble- met betydligt lättare att lösa. I dessa bolag torde regelmässigt delägarna själva besluta om bolagets angelägenheter å bolagsstämma, därvid rösträt- ten utövas per capita eller i proportion till försäkrings- eller prerniebelopp. Det saknas dock icke exempel på delegeradeförsamling inom dessa bolag. Endast i något enstaka fall torde lokalt bolag hava bildats med garanti- kapital.

Till belysning av problemläglet må här anföras ett par exempel på beslutande- rättcns gestaltning i former. som enligt försäkringsutredningens mening uppenbar- ligen äro otillfredsställande. Det första exemplet hänför sig till ett livförsäkrings- bolag, det andra till ett skadeförsäkringsbolag.

1. Rösträtt å bolagsstämma tillkommer dels aktieägarna i livbolagets förlags- aktiebolag med en röst för varje aktie och dels med vissa begränsningar försäk- ringstagarna med en röst per capita. Antalet aktier i förlagsakti-ebolaget utgör 1 000 .i ett nominellt belopp av 100 kronor per aktie. Antalet försäkringstagare torde upp- gå till i runt tal 150000. Bolagets ekonomiska ställning är sedan lång tid tillbaka sådan, att garantikapitalet, 100000 kronor, icke fyller någon uppgift .för rörelsen utan kan återbetalas utan olägenhet. Trots detta har garantikapitalct samma in- flytande sorn 1000 f-örsäkringstagare. Missförhållandet accentueras därav, att för- lagsaktiebolaget dominerats av bolagets verkställande direktör.

2. Bolagsstämmas befogenhet utövas av nio delegerade, av vilka förlagsaktie- bolaget utser sex. De återstående tre utses av en generalförsamling, som för detta ändamål sammanträder vart femte år. Ä generalförsamling äger försäkringstagare personligen en röst. Förlagsaktiebolaget äges av utländskt försäkringsföretag. Här

—-: frame-.:);—

—=—:__

• Sida 35
•  Original

föreligger följaktligen den anomalien, att ett till namnet svenskt ömsesidigt försäk- ringsbolag i verkligheten behärskas av utländskt kapital.

Å andra sidan saknas icke fall av godtagbara lösningar av representationsfrågan. litt par exempel må anföras; det ena avser en pensionsanstalt, det andra en försäk- ringsorganisation inom såväl liv- som Skadeförsäkring.

a. Anstalten har till ändamål att meddela pensionsförsäkring åt arbetsgivare för hos dem anställda tjänstemän. Stämmans befogenhet utövas av en överstyrelse bestående av 42 ledamöter. Av dessa utses 8 ledamöter av handelskamrarna i riket, 4 av industriförbundet, 4 av svenska livförsäkringsbolags förening, (i av vissa för- eningar av anställda, vilka föreningar växla med valpenioderna, samt 10 ledamöter av anstaltens aktiva (anställda) och 10 av dess passiva medlemmar (arbetsgivare). l överstyrelsen äger varje ledamot en röst.

b. Delägarnas beslutanderätt utövas av en representantförsamling med 24 leda- möter och 12 suppleanter för dessa, vilka alla utses av kooperativa förbundets kon- gress. 3 ledamöter och 2 suppleanter skola vartannat år utses inom förslag, avgivet av anstaltens yrkesfältmän. Till ledamot och suppleant kan endast väljas delägare, som, med nyss nämnt undantag, icke är fast anställd i anstalten eller ledamot av kooperativa förbundets f-örvaltningsråd eller styrelse. Varje ledamot i represen— tantförsamlingen äger en röst. Garantikapitalet har åwterbetavlats; innan detta skedde var garanten utesluten från rösträtt.

Vid bedömandet av de anförda exemplen under a och ]) bör ihågkommas att en anknytning till viss intressegrupp är ägnad att starkt underlätta representations- frågans lösning.

Den förut nämnda undersökningen omfattade jämväl frågan i vilken ut- sträckning försäkringstagarna faktiskt utövat sin rösträtt i de fall, där sådan tillkommer dem enligt bolagsordningen. Denna kategori representerades vid undersökningstillfället av 53 bolag, av vilka 12 hade garantikapital med rösträtt å bolagsstämman. För tioårsperioden 1928—1937 infordrades upp- gifter angående dels antalet representerade försäkringstagare å bolagsstäm- morna och dels röstfördelningen mellan å ena sidan försäkringstagarna och å andra sidan garanter eller innehavare av aktier i vederbörande förlags- aktiebolag. Av undersökningen framgick, att försäkringstagarna endast i rena undantagsfall utövat något inflytande i dessa bolag.

Idén om frivilliga sammanslutningar till ömsesidigt bistånd gentemot ris- ker av ekonomisk art har i vårt land historisk förankring. Såsom ovan an- tytts har idén under de senare årens utveckling blivit i viss mån bortskymd. I våra dagar framstår det emellertid som naturligt att delägarna i ett ömse- sidigt bolag skola vara garanterade ett verkligt inflytande på företagets led- ning. Representationskravet gör sig gällande med olika styrka beroende på verksamhetens art och omfattning m. m. I fråga om livförsäkring med dess långfristiga försäkringsavtal måste kravet på ett verkligt delägarinflytande tillmätas ännu större betydelse än i fråga om skadeförsäkringen.

Frågan om lämplig representation utgör enligt utredningens förslag ett led i koncessionsprövningen. Detta tillhör det tidigare omnämnda koncessions- kravet. Ny koncession skall sålunda kunna beviljas endast då representations- ordningen är fullt tillfredsställande. Såsom redan tidigare framhållits (s. 15) skola även alla bestående bolag underkastas koncessionsprövning i samband med den nya lagstiftningens genomförande.

• Sida 36
•  Original

Vad beträffar formen för delägarinflytandet må till en början understry- kas, att uniformitet icke i och för sig är att eftersträva. Fastmera är det av vikt att representationsformen anpassas efter verksamhetens art och inrikt- ning. Också verksamhetens omfattning är härvidlag av väsentlig betydelse. Erfarenheten har visat, att ett rösträttssystem som bygger på försäkrings- tagarnas direkta deltagande i bolagsstämma blir en tom formalitet utom i bolag med ett ringa antal delägare. Denna representationsform kan följakt- ligen icke godtagas i de större bolagen. För dessa bolags vidkommande gäl— ler spörsmålet därför att åstadkomma något organ för delägarna, vilket handlar i deras ställe och i deras intresse. Här äro olika lösningar tänkbara. Svårigheten ligger i att åstadkomma ett organ, som genom sin sammansätt- ning kan anses verkligt representativt för delägarintresset. Åt varje enskilt bolag bör överlämnas att söka finna en representationsordning, som är den med hänsyn till bolagets egenart mest ändamålsenliga. För ömsesidigt för- säkringsbolag, som är direkt anknutet till en organisation av något slag eller till viss yrkes- eller intressegrupp, ter sig frågan förhållandevis enkel. Exem- pel på lösningar i detta fall hava redan givits här ovan. Om något bolag icke träffar en ur det allmännas synpunkt tillfredsställande anordning, bör koncessionsmyndigheten kunna anvisa sådan. Flera möjligheter till en dylik mer eller mindre standardiserad representationsform hava diskuterats inom försäkringsutredningen. Efter prövning av de olika alternativen har utred- ningen ansett sig böra förorda en lösning efter följande riktlinjer.

Ett försäkringsvåsendets förtroenderåd tillskapas med uppgift att i de ömsesidiga försäkringsbolag, som önska begagna sig därav, utse delegerade- församling för bolaget. Rådet sammansättes av representanter för sådana större organisationer i samhället som arbetsgivareföreningen, landsorganisa- tionen, tjänstemännens centralorganisation, handelns, småindustriens, hant- verkets och jordbrukets näringsorganisationer, industriförbundet, konsu- mentkooperationen, bostadskooperationen, stadsförbundet, landskommuner- nas förbund, hushållningssällskapen, nykterhetsrörelsen o. s. v. Politiska organisationer böra däremot icke komma i fråga. Man bör på sådant sätt kunna för uppdraget förvärva personer, vilka äro väl förtrogna med ekono- miska och sociala problem samt besitta ingående personkännedom på sam- hällslivets olika områden. Antalet ledamöter bör icke vara alltför ringa och i varje fall icke understiga 20. Ledamotskapet skall helt hava karaktären av förtroendeuppdrag. För att stärka förtroenderådets ställning och därjämte skapa garantier för en allsidig sammansättning synes det lämpligt, att Kungl. Maj:t utser ledamöterna inom förslag, avgivna av vederbörande organisatio- ner.

Förtroenderådet skall ha till uteslutande uppgift att utse delegeradeförsam- ling i ömsesidiga försäkringsbolag, som införa denna valanordning. Vid full- görande av sin uppgift hör rådet beakta det berörda bolagets speciella förhål- landen. Väsentligt olika synpunkter göra sig nämligen gällande vid val av delegerade i t. ex. ett livförsäkringsbolag och ett sjöförsäkringsbolag. Det kan visserligen invändas, att man här förutsätter en förtrogenhet med för-

_. .n __

• Sida 37
•  Original

hållandena inom försäkringsväsendet hos rådets enskilda ledamöter, som i regel icke kan väntas föreligga. Denna invändning får emellertid icke över- drivas. Genom en allmän orientering på området, baserad på uppgifter från försäkringsinspektionen, torde erforderligt sakligt underlag för valet kunna skapas. Det ligger självfallet vikt uppå att kandidatnomineringen är fri, bort- sett från den naturliga begränsningen att endast den som själv är försäk— ringstagare i bolaget bör kunna utses till delegerad. Det bör stå försäkrings- tagare fritt att hos förtroenderådet föreslå kandidat till delegeradeförsam- lingen. Samma frihet skall tillkomma bolaget. Förtroenderådet bör emellertid vara obundet av förslagen. Eftersom valet sker i offentlighetens fulla ljus, lorde någon risk för obehörigt inflytande från bolagsledningens sida icke be- höva befaras.

Såsom redan anmärkts är den här skisserade representationsordningen en utväg, som bör stå öppen för de bolag, vilka icke med hänsyn till förelig- gande omständigheter kunna finna någon likvärdig eller bättre lösning. Det centrala i problemet — och tillika ett oeftergivligt koncessionsvillkor — är, att delegeradeförsamlingen så sammansättes, att den blir i egentlig mening representativ för delägarintresset och samtidigt i stånd att på ändamålsenligt sätt fylla sin uppgift. Föreligga icke dessa förutsättningar, äventyras kon- cessionen.

Ett par av de övriga av försäkringsutredningen diskuterade alternativen må i detta sammanhang antydas. Genom lottning —— exempelvis på försäk- ringsbrevens nummer — kan en valkorporation utses, vilken i sin ordning utser delegeradeförsamling. Metoden kan praktiskt förenklas genom en upp- delning på geografiskt begränsade områden. Vid varje tillfälle förrättas val endast inom visst område, varvid ett bestämt antal delegerade utses. Ett an- nat system innebär, att försäkringstagarna — individuellt eller sammanförda i lokala valmansföreningar — utse delegerade genom att per post insända röstsedlar till en särskild valnämnd. Röstningen sker på grundval av en av valnämnden upprättad kandidatlista, vilken tillkommit efter fri kandidatno— minering. Slutligen bör framhållas, att under vissa omständigheter en kom- bination av skilda valmetoder kan visa sig lämplig, exempelvis så att dele— geradeförsamlingen delvis utses av förtroenderådet och delvis av någon till försäkringsbolaget anknuten intressegrupp.

Särskilda behörighetsvillkor för delegerade torde icke böra uppställas i lagen. Vissa begränsningar te sig naturliga och kunna förutsättas bli beak- aktade vid koncessionsprövningen. En sådan begränsning har redan nämnts, den nämligen, att det i allmänhet icke torde vara lämpligt att person utanför försäkringstagarnas egen krets utses till delegerad. Av principiella skäl böra även styrelseledamöter och revisorer vara uteslutna. Detsamma bör gälla alla kategorier av anställda i bolaget. En annan sak är att bolagets ledning * och revisorer böra vara närvarande vid sammanträde med delegeradeför— samlingen för att lämna upplysningar rörande verksamheten.

Vid avvägningen av garantikapitalets inflytande synas följande synpunkter böra beaktas. Garantibeloppet utgör i regel det ömsesidiga försäkringsbola-

• Sida 38
•  Original

gets startkapital. Utvecklar sig rörelsen gynnsamt, bildas efterhand rörelse- kapital mom företaget, varigenom garantikapitalet i motsvarande grad mins- kar i betydelse. Ett framgångsrikt ömsesidigt livbolag avsätter småningom så stora fonder, att garantien blir helt betydelselös. Såsom redan framhållits kunna förhållandena vara sådana, att garantens krav på medinflytande fram- stå såsom fullt befogade. I andra fall te de sig mindre befogade eller rentav obefogade. Vilket som är förhållandet, bör prövas i koncessionsväg. Försäk- ringsutredningen förutsätter att garantiavtalet liksom varje förändring däri skall godkännas av koncessionsmyndigheten. I den mån garantikapitalet icke längre erfordras för rörelsens ändamålsenliga bedrivande, skall kapitalet återbetalas och dess inflytande i motsvarande grad minskas. Sedan hela ga— rantikapitalet återbetalats, skall garanten följaktligen avskäras från varje inflytande i företaget. Skälig avvägning av rösträtten mellan garantikapita- let och försäkringstagarna bör ske med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. En mekaniskt verkande regel härför är uppenbarligen icke lämplig. Såsom allmän princip torde emellertid böra gälla, att garanten icke under några förhållanden får tilldelas större inflytande än delägarkollektivet.

Till stöd för kravet på ett stort inflytande för garantikapitalet har särskilt det argumentet anförts, att garanten måste säkerställa sig mot tillfälliga ma— joriteter på bolagsstämman. Även om denna synpunkt under nuvarande för- hållanden icke kan anses ogrundad, blir efter genomförande av utredningens förslag läget ett annat. Såsom bolagsstämma :skall, bortsett från de minsta bolagen, fungera en kvalificerad delegeradeförsamling, där risken för osak- lig opinionsbildning får anses starkt reducerad.

I det föregående har representationsfrågan behandlats endast såvitt an— går de ömsesidiga försäkringsbolagen. Frågan har här en klart koncessions- rättslig karaktär. *Det har redan underst-rukits, att det ömsesidiga bolaget utgör en försäkringstagarnas intresseg'emenskap och bör drivas endast för deras räkning. Detta måste uppenbarligen tillses av koncessionsmyndigheten. Vad beträffar försäkringsalrtiebolagen ligger frågan annorlunda till. Här utöva aktieägarna det förhärskande inflytandet. Detta ligger i företags'ty- pens struktur. Försäkringsutredningen vill emellertid här erinra om den möj- lighet som redan enligt gällande lagstiftning (49 och 64 åå försäkringsl'agen) föreligger för försäkringsaktiebolag att låta valkorporati-on utanför bolags— stämma utse en eller flera styrelseledamöter och revisorer. Från allmän syn- punkt måste det givetvis anses önskvärt att försäkringstagarna beredas in- flytande även i försäkrin-gtsaktiebolag. Självfallet har denna synpunkt sär- skild vikt i fråga om livförsäkring. Ämnet ger vidsträckta aspekter. Med hän— syn tilt begränsningen i försäkringsutredningens direktiv har utredningen emellertid icke ansett sig böra närmare ingå på frågan.

Slutligen må här framhållas, att utredningen saknat anledning att ingå på frågan, vilkendera associationsformen, ömsesidigt bolag eller aktiebolag, som är mest lämpad för drivande wav försäkringsrörelse inom olika branscher.

• Sida 39
•  Original

9. Koncession för utländsk försäkringsanstalt.

Det förslag 'till skärpt koncessionsprövning, som försäkringsutredningen framlagt, kommer, därest det vinner statsmakternas gillande, att medföra vissa återverkningar även i fråga om koncessionsprövningen av utländska försäkringsanst—alter, som önska driva försäkringsrörelse här i riket. Detta spörsmål torde därför böra göras till föremål för särskild undersökning. Härvid synes även böra beaktas de konsekvenser för den av utländska bolag här bedrivna livförsäkringen, som kunna föranledas av skälighetsprincipens införande.

II. Tekniska bestämmelser för livförsäkring.

A. Livförsäkringsväseudet i allmänhet.

F örsäkringslagen innehåller åtskilliga föreskrifter, vilka enbart gälla bo— lag, som bedriva livförsäkring. Dessa avse framför allt att i olika avseenden reglera de i trängre bemärkelse tekniska delarna av livförsäkringsverksam- heten, såsom beräkningen av premier, olika slag av fonder, vinstandelar till de försäkrade m. m. På grund av livförsäkringsverksamhetens stora omfatt- ning och genomgripande betydelse såväl för den enskilde som för samhället i dess helhet är det uppenbarligen av vikt, att ifrågavarande laghestämmelser äro i alla avseenden ändamålsenligt utformade.

1. Allmänna principer för försäkringstekniska lagbestämmelser.

Det allmännas intresse med avseende på en reglering genom lag av hit- hörande förhållanden har sedan gammalt i främsta rummet varit knutet vid kravet på livförsäkringens soliditet. Härav föranledas lagbestämmelser, som innebära att premier och fonder skola beräknas på grund av en veder- häftig statistisk-ekonomisk analys av alla på rörelsen inverkande faktorer och erhålla en betryggande storlek, samt att bolagets tillgångar skol—a redo- visas i värdehandlingar, vilka uppfylla vissa säkerhetskrav.

Vid sidan av kravet på livförsäkringsverksamhetens soliditet står emeller- tid kravet på dess skälighet gentemot försäkringstagarna. Trygghetskravet gör det nödvändigt att beräkna de premier, försäkringstagarna ha att erlägga, högre än vad som i själva verket väntas vara erforderligt, för att därigenom åstadkomma ett skydd mot avvikelser i ogynnsam riktning från det beräk- nade förloppet av verksamheten. Under normala förhållanden kan det där- för väntas, att överskott — här enligt hittillsvarande terminologi kallad vinst — kommer att uppstå å rörelsen. Denna vinst återföres till de försäkrade, och den verkliga kostnad dessa få vidkännas för sina försäkringar motsvarar 3—451759

• Sida 40
•  Original

alltså erlagda premier med avdrag av uppburen vinst. För att en ekonomisk verksamhet av denn-a art skall framstå såsom skälig gentemot försäkrings- tagarna, måste det då krävas, att den ifrågavarande verkliga kostnaden kan anses utgöra ett rimligt pris för de tjänster, försäkringarna innebära för de enskilda försäkringstagarna.

Av de båda nu nämnda grundprinciperna, soliditetsprincipen och skälig- hetsprincipen, har endast den förra direkt uttryckts i gällande lag. Man har emellertid sökt att i viss mån även tillgodose den senare genom stad- gande om kontroll över att den i grunderna antagna omkostnadsplanen icke överskrides samt genom införande av bestämmelser om premieåterbiiring och vinst till de försäkra-de. I motiven till den ändring, som år 1914 genomfördes i då gällande försäkringslag, framhölls uttryckligen, att rationella anord- ningar i sistnämnda avs-eenden gjorde det möjligt att tillfredsställa kravet på försäkringens billighet utan att uppoffra kravet på dess soliditet, ehuru man vid denna tidpunkt ej ansåg det erforderligt att ge direkt uttryck häråt i lag- texten. Det må även framhållas, att båda de nämnda principerna ha betrak- tats såsom grundläggande för sund livförsäkringspraxis.

Enligt utredningens mening äro de båda principerna av sådan betydelse, att de böra jämsides med varandra klart uttryckas i lagen. Lagens bestäm- melser böra syfta till att livförsäkringsbolagens verksamhet bedrives på så- dant sätt att, samtidigt som full soliditet upprätthålles, kostnaden för för- säkringarna hålles inom skäliga gränser och även på skäligt sätt fördelas mel- lan olika försäkrings-tagare. Utredningen har därför funnit det lämpligt att föreslå, att skälighetsprincipen kommer till uttryck i lagen. I praktiken kom- mer detta att innebära ett krav på att bolag skall iakttaga sparsamhet med avseende på sina omkostnader samt tillämpa ändamålsenliga regler för för- delning av uppstående vinst mellan försäkringstagarna.

Även om planen för ett livförsäkringsbolags verksamhet uppgjorts under full hänsyn till soliditets- och skälighetsprinciperna, är det emellertid icke säkert, att denna plan kan fullföljas oförändrad. Erfarenheten visar näm- ligen, att starka och oberäkneliga variationer stundom uppträda i fråga om de tre huvudfaktorern-a i livförsäkringens ekonomiska planläggning: ränte- fot, dödlighet och förvaltningskostn-ader. Sådana variationer kunna i sin tur föranledas av djupgående förändringar i samhällets liv, vilka helt undan- draga sig påverkan från försäkringsanstalternas sida. En på sådana orsaker beroende ändring i ogynnsam riktning av en eller flera av de nyssnämnda faktorerna kan allvarligt rubba försäkringsverksamhetens ekonomiska för- lopp och kan rent av undergräva dess soliditet, utan att någon berättigad förebråelse därför kan riktas mot ledningen. Det blir på grund härav en vik- tig uppgift att genom lämpliga lagbestämmelser sörja för, att ett livförsäk- ringsbolags prestationer även vid rubbningar i det ekonomiska förloppet kunna i möjligaste mån upprätthållas, samtidigt som principen om en skälig fördelning av kostnaderna mellan olika försäkringstagare tillgodoses. Av denna anledning måste bland de försäkringstekniska lagbestämmelserna även

• Sida 41
•  Original

upptagas regler rörande bl. a. tillvägagångssättet för täckande av förlust i liv- försäkringsbolag, varvid särskild uppmärksamhet måste ägnas den inbördes avvägningen mellan olika försäkringstagares intressen.

Härmed äro själva huvudprinciperna för de försäkringstekniska lagbestäm- melserna angivna. Vid bestämmelsernas utformning uppträder emellertid en fråga av grundläggande betydelse, vilken redan i förevarande sammanhang skall. i korthet berör-as, nämligen frågan om den grad av frihet, lagen bör medgiva beträffande försäkringstekniken.

Inom ramen av de grundläggande trygghets- och skälighetsprinciperna kunna nämligen olika anordningar tillämpas i fråga om de beräkningar av premier, fonder och vinstbelopp, som bolagen ha att utföra. Enligt utred- ningens mening måste det betraktas som ett viktigt önskemål, att utveck- lingen på detta område ej fastlåses genom lagföreskrifter, utan att tvärtom tillräckligt utrymme beredes för åstadkommande av sådana anordningar som, samtidigt med att de kunna anses tillfredsställande ur såväl soliditets— som skälighetssynpunkt, på bästa möjli-ga sätt tillgodose de försäkrades intressen. Med hänsyn härtill böra bland lagens försäkringstekniska bestämmelser en- dast sådana allmänna föreskrifter upptagas, vilka bedömas såsom erforder— liga för upprätthållande av soliditets- och skälighetsprinciperna under väx- lande betingelser för verksamheten. Tekniska detaljbestämmelser kunna däremot i allmänhet icke anses besitta den grad av allmän—giltighet, som bör krävas för upptagande i lagen. Dylika bestämmelser höra i stället hemma i de försäkringstekniska grunder, varje bolag har att upprätta och underställ-a Kungl. Maj:ts stadfästelse.

2. Grundernas innehåll.

I 7 och 123 åå av gällande lag om försäkringsrörelse angivas vissa grup- per av regler, vilka obligatoriskt skola ingå i de försäkringstekniska grun- derna för ett livförsäkringsbolags verksamhet, samt därjämte en grupp av regler, nämligen rörande premieåterbäring, som bolaget äger frihet att upp- taga eller icke upptaga i grunderna.

En motsvarande uppräkning återfinnes i förslagets 9 och 173 åå. I ter- minologien har här den förändringen införts, att benämningen »återbäring» införts såsom sammanfattande term för premieåterbäring och vinst, under det att den nuvarande premieåterbäringen enligt förslaget benämnes »för- utberäknad återbäring». Regler beträffande förutberäknad återbäring skola enligt förslaget normalt ingå i grunderna. Detta har emellertid icke kommit till uttryck i de nämnda paragraferna, utan först i de närmare bestämmel- serna rörande återbäringsgrunderna (s. 76 ff). Motiven för de sålunda genom- förda terminologiska ändringarna redovisas längre fram (s. 76).

Vidare har i förslaget införts en bestämmelse, enligt vilken grunderna även skola innehålla regler för avsättning till och användning av utjämningsfond. Dylika regler förekomma i själva verket allmänt i de grunder för livförsäk- ringsverksamhet, som under senare år blivit stadfästa, och det har synts

• Sida 42
•  Original

utredningen lämpligt att denna fond blir obligatorisk för livförsäkringsrö— relse. Avsättningen till utjämningsfond är nämligen, såsom utredningen på annat ställe utvecklar, ett betydelsefullt led i en rationellt bedriven livför— säkringsverksamhet.

I övrigt ha de nu gällande bestämmelserna rörande grundernas innehåll enligt förslaget endast undergått vissa mindre väsentliga jämkningar, vilkas innebörd skall närmare belysas i det följande.

Grunderna skola enligt förslaget alltid innehålla regler beträffande 1) beräkning av förs-äkring'spremier och premiereserv; 2) avsättning till och användning av utjämningsfond; 3) försäkringstagares rätt till återköp och fribrev; 4) belåning av försäkringsbrev hos bolaget; 5) verkan av underlåten premiebetalning; t)) återbäring till försäkringstagarna samt 7) begränsning av den ansvarighet bolaget må utan återförsäkring ikläda sig på en och samma risk.

De försäkringstekniska grunderna skola, såsom härav framgår, i själva verket upptaga alla de bestämmelser, som erfordras för att angiva de linjer, efter vilka bolaget har att bedriva sin verksamhet. Med hänsyn härtill har det synts lämpligt att i lagen intaga en bestämmelse, varigenom det uttryck- ligen betecknas såsom grundernas ändamål att trygga bolagets förmåga att dels fullgöra sina förpliktelser enligt ingångna försäkringsavtal, dels bereda försäkring till en med hänsyn till försäkringens art skälig kostnad.

Härigenom ha de båda förut nämnda soliditets- och skälighetsprinciperna uppställts såsom normerande för grundernas innehåll. Bestämmelsen inn-e- bär ett krav på att grunderna skola vara så beskaffade, att de båda princi- perna kunna under växlande yttre betingelser i största möjliga utsträckning upprätthållas. Ingendera principen får sålunda ensidigt tillgodoses på den andras bekostnad.

Soliditetsprincipen kräver en försiktig beräkning av premier och fonder, byggd på en vederhäftig statistisk och försäkringsteknisk grund. Skälighets- principen åter kräver, såsom ovan framhållits, att den verkliga kostnad, för- säkringstagarna få vidkännas för sina försäkringar, motsvarar ett rimligt pris för de tjänster, försäkringarna för dem innebära. För att detta krav skall kunna fyllas, är det i första hand nödvändigt, att premierna icke ge- nom ett ensidigt beaktande av trygghetskravet sättas högre än som kan an- ses motiverat av en sund försiktighet. Det är nämligen viktigt att beakta, att en knapp premienivå i och för sig utgör en drivfjäder till sparsamhet i bo- lagets förvaltning. Det är vidare nödvändigt, att grunderna innehålla ratio- nella regler för beräkning av återbäring samt för behandling av i förtid av- gående försäkringstagare. Sedan premierna fixerats, bli nämligen sistnämn- da regler i själva verket avgörande för storleken av det nettopris, varje en- skild försäkringstagare får betala för sin försäkring. Ifrågavarande regler få därför en utslagsgivande betydelse för åstadkommande av en skälig kost- nadsfördelning.

• Sida 43
•  Original

| !

Det har ovan framhållits, att skäligheten av omkostnadsnivån bör ställas i relation till värdet för försäkringstagarna av de tjänster, ett bolags försäk- ringar innebära. I praktiken har det emellertid visat sig, att omfattningen av de prestationer, ett livförsäkringsbolag fullgör, även beträffande snarlika försäkringar kan växla avsevärt. Mellan bolag, som bedriva stor livförsäk- ring, folkförsäkring och tjänstepensionsförsäkring, föreligga sålunda i nämn- da avseende påtagliga olikheter. På grund härav har det synts lämpligt att i formuleringen av den ifrågavarande lagbestämmelsen särskilt påpeka, att skäligheten bör bedömas med hänsyn till försäkringen-s art.

I övrigt återkommer utredningen under den följande behandlingen av de lagbestämmelser, som röra grundernas innehåll, på varje särskild punkt där så erfordras till de konsekvenser, som föranledas av den allmänna föreskrif- ten beträffande soliditets- och skälighetsprinciperna.

I syfte att särskilt betona bolagsledningens ansvar med hänsyn till verk- samhetens fortlöpande anpassning efter växlande förhållanden har slutligen i förslaget stadgats skyldighet för bolagets styrelse och verkställande direk- tören att, där grunderna icke längre finnas tillfredsställande ur soliditets- eller skälighetssynpunkt, utan dröjsmål föranstalta om erforderlig ändring. Genom denna bestämmelse har sålunda bolagsledningen ålagts skyldighet att vaka över, att grunderna ständigt hållas i tidsenligt skick. Naturligtvis får detta ingalunda tolkas så, att varje ändring av exempelvis marknads- räntan för livbolagens placeringar omedelbart skulle behöva utlösa en änd- ring av grunderna. Alla säd-ana variationer böra emellertid uppmärksamt följas och, i den mån anledning därtill finnes, föranleda icke blott efter sr- tuationen lämpade administrativa åtgärder, utan även motsvarande ändring- ar i grunderna.

3. Premiegrunderna.

Beräkningen av premier grundas på vissa antaganden, huvudsakligen be— träffande den framtida utvecklingen av ränta, dödlighet och omkostnader.

Nu gällande lag stadgar, att dessa antaganden var för sig skola väljas på ett betryggande sätt med ledning av till buds stående erfarenhet. Detta stadgan- de innebar vid tiden för lagens tillkomst en principiell nyhet och ett viktigt framsteg i riktning mot en rationellare teknik. Det sakliga innehållet i be- stämmelsen har med viss modifikation, som nedan omnämnes, bibehållits i förslaget.

Ifrågavarande stadgande åsyftar enbart att tillgodose soliditetsprincipen. Såsom ovan påpekats, kräver visserligen även skälighetsprincipen beaktande vid fixerandet av premienivån, vilken icke får sättas så hög, att intresset för sparsamhet i förvaltningen undergräves. Utredningen återkommer nedan till vissa frågor avseende grundemas antaganden rörande omkostnaderna, som i detta sammanhang kräva särskilt beaktande.

• Sida 44
•  Original

Säkerhetstillägg. I praktiken har det ofta visat sig lämpligt att för inläg- gande av erforderlig säkerhetsgrad i beräkningarna icke enbart välja ränte-. dödlighets- och omkostnadsantagandena på ett försiktigt sätt, utan ytter— ligare komplettera dessa antaganden genom anbringande av särskilda s. k. explicita säkerhetstillägg. Även dessa kunna taga formen av förstärkningar av ett eller flera av premiegrunde-rnas antaganden rörande räntefot, dödlig- het och omkostnader, varigenom man redan i premiegrunderna inför en plan för det erforderliga säkerhetstilläggets fördelning över försäkringstiden. Möj- ligheten att i grunderna införa dylika säkerhetstillägg har ansetts böra sär- skilt omnämnas i lagen.

Införandet av explicita säkerhetstillägg i premiegrunderna är av stor bety- delse, bland annat av följande anledning. Uppfattningen rörande stabilite- ten hos de förhållanden, som äro avgörande för den framtida utvecklingen av räntefot, dödlighet och omkostnader, har varit underkastad starka för- skjutningar. För närvarande torde sålunda sakkunniga personer anse möj- ligheten att göra någorlunda säkra förhandsantaganden i nämnda avseenden väsentligt mindre, än vad som var fallet vid tiden för nu gällande försäk- ringslags tillkomst. Sålunda ansåg man sig vid nämnda tidpunkt tämligen allmänt kunna räkna med, att räntefoten för livförsäkringsbolagens place- ringar under mycket lång tid framåt skulle komma att uppgå till minst 4 pro- cent, medan man numera intager en mera försiktig ståndpunkt med avseen- de på möjligheten att göra dylika längtidsprognoser. Under sådana förhål- landen tvingas man att för tillgodoseende av soliditetsprincipen arbeta med betydande säkerhetsmarginaler i premiegrunderna. Om dessa säkerhets- marginaler skulle inläggas uteslutande genom att vart antagande för sig val- des tillräckligt betryggande, skulle den resulterande premienivån lätt kunna bli onödigt hög. Den kan emellertid i någon mån begränsas genom att man ger efter på säkerheten i varje enskilt antagande, men i stället inför ett kom- pletterande säkerhetstillägg. Vid förändringar i ogynnsam riktning hos något av beräkningselementen kan det explicita säkerhetstillägget mobiliseras och användas som förstärkning på 'den punkt i systemet, där stöd erfordras.

Vilken kvantitativt bestämd grad av säkerhet, som i förhållande till det statistiska erfarenhetsmaterialet bör inläggas i grunderna, är en fråga, som enligt sin natur varken kan eller bör göras till föremål för lagbestämmelser. Det måste helt överlåtas åt lagtillämpningen att med ledning av de vid varje tidpunkt föreliggande omständigheterna träffa avgörande härutinnan. För hithörande överväganden är det uppenbarligen av största vikt, att en plan- mässig fortlöpande insamling och bearbetning av statistiska uppgifter rö- rande livförsäkringsbolagens förhållanden, främst med avseende på dtödlig- heten, kommer till stånd. Den officiella statistikens dödlighetsuppgifter äro nämligen icke tillräckliga för här föreliggande ändamål, alldenstund det visat sig att dödlighetsförhålland'ena inom bolagens bestånd av försäkrade personer förete betydande avvikelser av olika art från befolkningsdödlig- heten.

• Sida 45
•  Original

Omkostnadsplanen. Kravet på att grunderna skola tillgodose skälighets— principen får särskild betydelse med avseende på omkostnaderna. Storleken av ett bolags omkostnader är nämligen, oaktat livförsäkringen liksom annan ekonomisk verksamhet har att taga hänsyn till arbetsmarknadens lönesätt- ning, i hög grad beroende av bolagets egna åtgöranden, under det att utveck- lingen av räntan och dödligheten bestämmes av förhållanden, över vilka bolagen icke äga något inflytande. Det följer av skälighetsprincipen, att bolagets omkostnader icke få vara högre än att de kunna anses motsvara värdet av de tjänster, bolaget genom sin organisation och sin förvaltning presterar gent emot försäkringstagarna. Häri får bland annat anses ligga ett krav på, att storleken av anskaffningskostnaderna bör bedömas med hänsyn till samhällets intresse av att arbete nedlägges på livförsäkringens utbredan- de. Vidare synes det böra fordras att den kundtjänst, bolaget presterar i samband med försäkringsrörelsen, är väl anpassad till klientelets behov, och att kostnaden härför står i skälig proportion till de ifrågavarande tjänster- nas värde. Slutligen bör det åligga bolagets ledning att vaka över att bola- gets organisation hålles i tidsenligt skick och att arbetsbesparande anord- ningar införas, så att förvaltningskostnaderna hållas nere.

Den omkostnadsplan, som under givna förhållanden får anses skälig för ett bolag, kan emellertid icke direkt komma till uttryck i premiegrunderna. Dessa måste nämligen innehålla antaganden, vilka kunna anses betryggan— de även under i viss mån ändrade förhållanden, och dessutom böra premie— grunderna, enligt vad utredningen nedan framhåller, vara gemensamma för alla bolag, som driva samma art av rörelse. Premiegrundernas antaganden rörande omkostnaderna måste därför ses i samband med den omkostnads- plan som ingår i återbäringsgrunderna. Denna plan blir i sista hand avgö- rande för bedömningen av skäligheten av ett bolags förvaltningskostnader.

Slutligen vill utredningen i detta sammanhang framhålla, att de kostnader, som äro förenade med bolagens kapitalförvaltantde verksamhet, icke skola medräknas bland övriga omkostnader utan i stället avdragas vid beräkningen av den erhållna avkastningen på kapitalplaceringarna.

Olika premienivåer. Såsom redan tidigare framhållits kan dödligheten inom försäkringsbestånden förete olikheter inbördes, beroende exempelvis därpå att bolagen arbeta inom skilda befolkningsskikt. Vidare kunna om- kostnaderna för verksamhetens bedrivande gestalta sig olika bl. a. med hän- syn till försäkringarnas storlek och omfattningen av den kundtjänst bolagen med hänsyn till försäkringsklientelets beskaffenhet hava att prestera.

Man ställes då inför frågan, i vad mån sådana olikheter mellan bolagen böra taga sig uttryck i skilda antaganden i premiegrunderna, och därmed i skilda premienivåer. I detta avseende har utredningen den bestämda upp— fattningen, att endast sådana skiljaktigheter, som kunna anses vara be- tingade av väsentliga och bestående olikheter i verksamhetens natur, böra komma till uttryck i premiegrunderna. Såsom förhållandena under de senaste decennierna utvecklat sig, har man inom svensk livförsäkring kommit att få

• Sida 46
•  Original

tre skilda försäkringsgrenar var och en med :sin särskilda premienivå, näm- ligen stor försäkring, folkförsäkring och tjänstepensionsförsäkring. De olik- heter i fråga om arbetssätt och organisationsform, som finnas mellan bolag inom vardera gruppen, xsynas däremot icke vara av bestående art, varför till- räckliga skäl saknas för en längre gående differentiering mellan premienivå- erna. *Den i flera andra länder bedrivna kollektiva dödsfal-lsförsäkringen, vilken enligt utredningens mening är att anse såsom en särskild försäkrings— gren, har i vårt land icke vunnit någon nämnvärd anslutning.

Hur stora skillnader mellan de olika premienivåerna som kunna anses mo- tiverade blir delvis beroende av olikheter i riskernas art, betingade exem- pelvis av olikheter mellan individuell och kollektiv försäkring. I främsta rummet torde emellertid dessa skillnader betingas av olikheter i omkostna- d-erna, vilka i sin tur sammanhänga med olikheter i arten och omfattningen av den kundtjänst, bolagen prestera. De principiella synpunkter, som böra anläggas vid bedömandet av hithörande frågor. ha i huvudsak redan angi- vits i det föregående. Inom varje försäkringsgren bör det vara de bäst skötta bolagens förhållanden, som bli vägledande för grundernas utformande. Det måste vidare krävas, att kundtjänsten inom vardera gruppen av bolag är väl anpassad till klientelets behov, och att kostnaden härför står i propor- tion till tjänsternas värde. Exempelvis synes en uppdelning av premiebetal- ningen på korta terminer (månads- och särskilt veckopremier) endast för- svarlig under förutsättning, dels att en dylik uppdelning kan anses motsvara ett verkligt behov hos klientelet, dels att den merkostnad, som härav beting— as, står i rimligt förhållande till den nytta, anordningen medför för de för- säkrade.

4. De tekniska fonderna.

Enligt gällande lag skall livförsäkringsbolag i sin balansräkning såsom skuldposter upptaga försäkringsfond och säkerhetsfond. Där grunder för be- räkning av premieåterbäringsreserv finnas för bolaget stadfästa, skall även denna fond upptagas som skuld i balansräkningen. Av skäl, som nedan ut- vecklas, föreslår utredningen en viss utökning av antalet av de fonder, som obligatoriskt skola upptagas i balansräkningen. Enligt förslaget äro sålunda dessa fonder:

1) försäkringsfond; 2) utjämningsfond; 3) säkerhetsfond;

) återbäringsfond; ) regleringsfond.

På sätt längre fram skall närmare angivas, övertager härvid återbärings- fonden de funktioner, som för närvarande tillkomma premieåterbäringsre- serven. Vid sidan av dessa fonder må givetvis även andra förekomma, i den mån sådana anses erforderliga och angivits i bolagsordningen.

på c:!

• Sida 47
•  Original

Försäkringsfonden. Gällande lagbestämmelser. Enligt gällande lag mot- svarar försäkringsfonden det för den tidpunkt, balansräkningen avser, be— räknade värdet av bolagets ansvarighet

1) på grund av redan inträffade försäkringsfall (ersättningsreserv) samt 2) på grund av löpande försäkringar (premiereserv). Enligt den ovan anförda definitionen av premiereserv-en, vilken definition äger tillämpning på alla försäkringsbranscher, är premiereserven en fond, som hänför sig till bolagets totala ansvarighet på grund av samtliga löpande försäkringar.

Beträffande livförsäkring stadgar lagen vidare, att den på angivet sätt definierade totala premiereserven skall beräknas såsom summan av indivi- duella premiereserver för var och en av de enskilda försäkringarna i bestån- det. Dessa individuella premiereserver skola i sin tur beräknas enligt regler, vilka skola angivas i grunderna. Efter samma regler beräknas även värdet av försäkringstagares fordran hos bolaget på grund av försäkringsavtalet, varigenom således reglerna få en direkt betydelse för det ekonomiska mel- lanhavandet mellan bolaget och försäkringstagaren. Rörande beskaffenheten av ifrågavarande regler för de individuella pr—emiereservernas beräkning upp- ställas i lagen vissa betydelsefulla föreskrifter, vilka här skola återgivavs och diskuteras.

För varje löpande försäkring har bolaget åtagit sig vis—sa framtida utgif- ter, nämligen att fullgöra de i avtalet stadgade försäkringsprestationerna samt att bestrida härför erforderliga förvaltningskostnader. Vid varje given tidpunkt kan kapitalvärdet av dessa ännu icke fullgjorda utgifter för för- säkringen beräknas, om man utgår från vissa antaganden rörande framtida förräntning, dödlighet och förvaltningskostnader. Detta kapitalvärde repre- senterar tydligen en bolagens skul-d på grund av försäkringen.

Å andra sidan har bolaget för varje försäkring, där samtliga avtalade pre- mier ännu icke hunnit inbetalas, en tillgång i sin rätt att uppbära framtida premier. Kapitalvärdet härav kan vid varje given tidpunkt beräknas med stöd av antaganden rörande den framtida räntefolen och dödligheten.

Med vissa modifikationer, som strax skola närmare angivas, stadgar nu lagen, att en försäkrings premiereserv skall sättas lika med saldot av nyss- nämnda båda poster. Premiereserven för varje enskild försäkring framkom— mer alltså genom att man från kapitalvärdet av bolagets framtid-a utgifter för försäkringen subtraherar kapitalvärdet av bolagets framtida premiein- komster. För slutbetalda försäkringar blir det senare kapitalvärdet naturligt- vis lika med noll. Den på angivet sätt beräknade premiereserven kan allt efter omständigheterna utfalla positiv eller negativ. I förra fallet, vilket är det ojämförligt vanligaste, är den en skuld, i senare fallet en tillgång för bolaget.

Enligt detta beräkningssätt är premiereserven bestämd som skillnaden mel- lan två poster, vilka avse bolagets utgifter och inkomster för framtiden. Med anledning härav betecknas den ifrågavarande beräkningsmetod-en såsom prospektiv. Premiereserven kan även beräknas enligt en retrospektiv metod, varvid man i stället använder skillnaden mellan kapitalvärdena av de in-

• Sida 48
•  Original

komster och utgifter, som hänföra sig till den förflutna delen av försäkrings- tiden. Sistnämnda metod är av särskild betydelse i samband med återköps- värdets beräkning (s. 59).

I den ovan angivna beräkningen föreskriver lagen modifikationer i föl- jande båda avseenden:

1) De framtida premier, vilkas kapitalvärde på ovan beskrivet sätt får avdragas, äro icke de verkligen utgående försäkringspremierna, utan vissa s. k. reservpremier, vilka äro lägre än motsvarande försäkringspremier.

2) För varje försäkring, där beräkningen (med reservpremie i st. f. för- säkringspremie) ger ett negativt belopp, skall premiereserven i stället sättas lika med noll.

Reservpremien för varje försäkring skall enligt lagen beräknas så, att vid försäkringens tecknande kapitalvärdet av alla reservpremier är lika med ka- pitalvärdet vid samma tidpunkt av bolagets alla beräknade utgifter för för- säkringens anskaffande och förvaltning och för försäkringsförbindelsens fult- görande. Härvid göres dock den väsentliga inskränkningen, att vid reservpre- miens beräkning anskaffningskostnaden icke må antagas högre än som mot— svarar vid försäkring för dödsfall åtta procent och vid försäkring för livsfall fyra procent av kapitalvärdet av bolagets beräknade utgifter för försäkrings- förbindelsens fullgörande, samt vid kapitalförsäkring ej heller högre än två och en halv procent av försäkringssumman.

Enligt dessa regler kommer reservpremien i allmänhet att understiga den verkligen utgående försäkringspremien, dels på grund av den föreskrivna be- gränsningen av anskaffningskostnaden, och dels på grund av att explicita säkerhetstillägg, som möjligen inlagts vid beräkningen av försäkringspremien, ej skola medtagas vid reservpremiens beräkning. Ehuru det måhända ej kan anses fullt tydligt framgå av själva lagbestämmelsens formulering, att ett explicit säkerhetstillägg ej får medtagas vid reservpremiens beräkning, torde det icke råda någon tvekan om att vid lagens tillkomst avsikten varit den nämnda. Detta kommer tydligt till uttryck i försäkringsinspektionens moti- vering till bestämmelsen, vilken längre fram (5. 45) skall anföras.

Försäkringsfonden. Gällande bestämmelsers innebörd och motivering. Enligt de refererade lagbestämmelserna kan en reservpremie tänkas upp- delad i tre delar, nämligen dels nettopremicn, som är beräknad att täcka kostnaden för själva de avtalade försäkringsprestationernas fullgörande, och del-s två olika tillägg för omkostnader, det ena motsvarande anskaffnings- kostnader och det andra löpande förvaltningskostnader. I det ögonblick, då en försäkring tecknas, är kapitalvärdet av alla avtalade nettopremier och alla tillägg för löpande förvaltningskostnader lika med kapitalvärdet av alla bolagets utgifter för försäkringsförbindelsens fullgörande samt för lö- pande förvaltningskostnader, under det att kapitalvärdet av de delar av re- servpremierna, som motsvara anskaffningskostnader, är lika med värdet av den anskaffningskostnad, som antagits vid reservpremiens beräkning och för vilken lagens nyss anförda maximibestämmelse gäller.

• Sida 49
•  Original

L | |

Bortser man nu för ett ögonblick från lagens förbud mot negativa premie- reserver, så följer härav för varje försäkring med fortlöpande premiebetal- ning, att premiereserven i 'det ögonblick, då försäkringen tecknas, blir nega- tiv och till sitt belopp lika med nyssnämnda värdet av den i reservpremien ingående anskaffningskostnaden. Det förutsättes härvid, att anskaffnings- kostnaden är betald men att ännu ingen premie erlagts. För de flesta i prak- tiken förekommande försäkringsformer växer premiereserven därefter iså hastigt, att den efter ett eller två års förlopp blir positiv, varefter den förblir positiv under hela den återstående försäkringstiden. Under den gjorda för- utsättningen kan bolaget sålunda vid tecknandet av nya försäkringar ome- delbart disponera medel för bestridande av anskaffningskostnader genom att uppföra de nytecknade försäkringarna med negativ premiereserv —— d. v. s. som en tillgångspost — i balansräkningen. Beloppet av den anskaffnings- kostnad, som kan täckas på nu anfört sätt, begränsas av lagens maximibe- stämm-else. Eventuellt överskjutande anskaffningskostnader täckas först i den mån motsvarande delar av de verkliga försäkringspremiema inflyta och måste i avvaktan härpå bestridas genom anlitande av förlagsmedel, vanligen i form av vinster från ett förut befintligt bestånd av försäkringar.

Det nu beskrivna sättet för premiereservens beräkning med hänsyn till an- skaffningskostnaderna går under namn av zillmering, och med uttrycket den zitlmeringsbara anskaffningskostnaden betecknas den del av ifrågavarande kostnad, för vilken bolaget härvid erhåller omedelbar täckning.

Förbudet mot negativa reserver medför i det ovan återgivna förloppet den förändringen, att den zillmeringsbara delen av anskaffningskostnaden ej kan utta'ras omedelbart, utan får täckas successivt under den tid, som åtgår för att premiereserven skall hinna bli positiv. I flertalet fall inträffar detta, så— som förut nämnts, redan ett åt två år efter tecknandet. Under väntetiden bli naturligtvis förlagsmedel erforderliga även för denna del av anskaffnings— kostnaden. För försäkringar med engångspremie blir hela den beräknade an- skaffningskostnaden omedelbart disponibel vid premiens inbetalning, varför några förlagsmedel här ej erfordras.

I övrigt verkar regeln för reservbildningen så, att bolaget i varje ögonblick förfogar över erforderliga medel för bestridande av alla utbetalningar för l'örsäkringsfall och löpande förvaltningskostnader, förutsatt att den verkliga dödligheten och de verkliga förvaltningskostnaderna ej överstiga de beräk-x nade, samt att den verkliga ränteavkastningen ej understiger den i grunder- na antagna. I premierna ingående explicita säkerbetstillägg, vilka icke få medtagas vid prcmiereservberäkningen, bli på grund härav disponibla i samma mån som de inbetalas till bolaget. Vid en försäkring med engångs- premie blir sålunda hela 'det i premien ingående explicita säkerhetstillägget (lisponibelt omedelbart vid försäkringens tecknande.

Innebörden av gällande lagbestämmelser beträffande premiereserve-ns be- räkning kan alltså kort sammanfattas på följande sätt. Med undantag för anskaffningskostnaderna komma alla de utgifter, bolaget har att bestrida, att täckas av medel, som i behörig tid stå till förfogande, därest det verk—

• Sida 50
•  Original

liga förloppet av verksamheten ej gestalt-ar sig oförmånligare än det beräk- nade. Medel för täckande av den zillmeringsbara anskaffningskostnaden bli disponibla med ett eller annat års uppskov, under det att överskjutande an- skaffningskostnad måste bestridas med anlitande av förlagsmedel, vilka suc- cessivt amorteras under premiebetalningstiden. Explicita säkerhetstillägg bli disponibla i samma mån som de inbetalas till bolaget.

Före tillkomsten av nu gällande lagbestämmelser beräknades premiere- serven inom svensk livförsäkring enligt nettopremiemetod. Vid denna metod bortser man helt från alla slag av omkostnader och beräknar premiereserven genom att från kapitalvärdet av bolagets framtida utgifter för själva för— säkringsprestationerna draga kapitalvärdet av framtida nettopremier. Även om försåilu'ingspremiema äro av betryggande storlek, lämnar denna metod ingen garanti för, att medel till bestridande av omkostnader stå till förf - gande vid de tidpunkter, då de behövas. Metoden kan därför ej betraktas som rationell, och dess användning i praktiken hade också visat sig föranleda vissa missförhållanden. Gent emot nettopremiemetoden uppställdes i moti- veringen till nu gällande lag kravet på en rationell bruttopremiemetod, som bygger på en analys av samtliga på verksamheten inverkand'e faktorer och i princip sörjer för att erforderliga medel för alla slag av utgifter bli tillgäng— liga i behörig tid. Genom att införa en dylik metod ville man möjliggöra en fullt rationell. försäkringsteknisk planering av verksamheten.

Det framgår emellertid av den förestående redogörelsen, att den gällan- de lagen icke representerar en fullt genomförd bruttometod, utan att bety- delsefulla avsteg göras från en sådan, nämligen med avseende på anskaff- ningskostnaderna. Av dessa blir endast en del — den zillmeringsbara delen — tillgänglig redan under början av försäkringstiden, under det att åter- stoden ställes till förfogande först i den mån motsvarande premiedelar in- flyt'a. Och även den zillmeringsbara delen blir på grund av förbudet mot negativa reserver ej omedelbart tillgänglig, utan först efter ett visst upp- skov. I båda fallen innebära lagbestämmelserna, 'att premiereserven blir större än den skull-e ha blivit vid en fullt genom—förd bruttometod, där hela den beräknade anskaffningskostnavden vore zillm—eringsbar. Lagens metod verkar alltså som en fullt genomförd bruttometod, kombinerad med en re- gel om visst tillägg till premiereserven. Det är just befintligheten av detta tillägg, som förhindrar ett omedelbart täckande av anskaffningskos[naden i full utsträckning.

Ifrågavarande tillägg till den rena bruttoreservcn åstadkommes dels ge— nom förbudet mot negativa reserver, dels genom begränsningen av anskaff- ningskostnaden i reservpremien. Förbudet mot negativa reserver motivera- des vid nu gällande lags tillkomst med annullationsmöjligheten. En negativ premiereserv för en viss försäkring innebär, att försäkringen i balans-räk- ningen motsvaras av en tillgång för bolaget; denna tillgångspost är emeller- tid på grund av annullationsmöjligheten osäker och ansågs därför icke böra uppföras. Den i detta sammanhang viktigaste föreskriften är emellertid be- gränsningen av anska-ffningskostnaden i reservpremien. Såsom motiv för

___—_— ._.__m__..;å." __.

• Sida 51
•  Original

denna föreskrift angavs uteslutande önskvärdheten att förhindra de faktiska anskaffningskostnadernas stegring. Sålunda anförde försäkringsinspektio- nen i sin motivering till de år 1914 genomförda nya bestämmelserna under rubriken »Betydelsen 'av anskaffningskostnadernas begränsning» följande:

Det kan ej förnekas, att (införandet av denna begränsning av anskaffningskostna- dern-a står i strid med en rationell bruttometods fordran, att full hänsyn skall tagas till de enligt omkostnadsplanen beräknade kostnaderna. Mot lagförslagets modifie- rade bruttometod kan därför, synes det, riktas samma kritik, som försäkringsbr- spektionen i det föregående riktat mot den klassiska nettometoden, kompletterad med bestämmelsen, att anskaffningskostnader må uppföras som tillgång med högst 1 1/2 ”lo a'v försäkningssumman. Men det är att märka, att det nu föreslagna maximum i fråga om den viktigaste försäkringsformen (kapitalförsäkring för dödsfall) i allmän- het uppgår till 2 1/2 0/0 av försäkringssumman och sålunda ungefär-ligen motsvarar de billigast arbetande bolagens erfarenhet. För ett bolag, som ej har högre anskaff- ningskostnad än 21/2 ')/0 av försäkringssumman, utgör anskaffningspremien, i vad den motsvarar omkostna-dsplanens högre anskaffni-ngskostnad, ett säkerhetstillägg, som ej bör medtagas vid reservberäkuingen; för sådant bolag sker beräkningen alltså efter rationell bruttometod. Det irrationella finnes alltså i metoden endast, när fråga är om bolag, som icke blott enligt omkostnadsplanen utan faktiskt har högre anskaffningskostnad. Dess införande motiveras då därav att begränsningen, i förening med andra bestämmelser i lagförslaget, torde förhindra bolagen att arbeta med anskaffni-ngskostnader, som avsevärt överstiga maximum. Motsvarande bestäm- melse i nu gällande lag har visserligen icke kunnat hindra an-skaffningskostnadernas uppskruvande. Men detta har berott, dels därpå att maximum (1 1/2 0/0) satts all- deles för lågt och därför måst betydlig-t överskridas, »dels därpå att bolagen fritt disponerat underdödlighets- och räntevinster för sina omkostnader och, i fall de ej räckt till, kunnat till återförsäkringsbolag försälja sin rätt till framtida anskaffnings- premier. Lagförslaget gör, såsom försäkringsinspektionen skall visa, det möjligt att i hög grad inskränka den vinst, över vilken bolagen fritt må disponera, och att för- hindra, att rätten till framtida auskaffningspremier försäljes. Bolagen komma där- för ej att så lätt som nu kunna skaffa medel till att täcka avsevärt högre anskaff- ningskostnader, än som motsvara de anskaffniugspremier, vilka de få räkna sig till godo vid reservberäkningen.

De explicita säkerhetstilläggens uteslutande från reservberåkningen mo- tiverades av inspektionen med följande ord:

Rätten till säkerhetstilläggen är en tillgång för bolaget, vilken icke motsvaras av någon förbindelse. Den bör emellertid icke tagas med i beräkning, enär avsikten med säkerhetstiliäggen är, att bolaget i dem skall hava en reserv, som icke skall tagas i anspråk, förrän den behövs.

Försäkringsfonden. Kritik av gällande bestämmelser. Gällande lagbe- bestämmelser angående premiereservens beräkning ha i åtskilliga avseenden gjorts 'till föremål för kritik. Redan mot själva definitionen av premiereser- ven ha sålunda vissa anmärkningar framställts. Ehuru den grundläggande definitionen i lagen, såsom ovan påpekats, beteckna-r premiereserven som en fond, vilken motsvarar bolagets samlade ansvarighet gent emot hela det be- fintliga försäkringsbestån—det, har det dock [gjorts gällande, att den närmare utformningen av lagbestämmlelserna i fråga om livförsäkring alltför ensidigt bygger på ett individuellt betraktelsesätt, där man utgår från premiereserven för en enskild försäkring. Gent emot detta betraktelsesätt har framhållits,

• Sida 52
•  Original

att en konkret ekonomisk betydelse enligt sakens natur endast tillkomme premiereserven för en någorlunda stor grupp av försäkringar, men ej pre- miereserven för en enskild försäkring. Om man av praktiska skäl önskar av- fatta bestämmelserna i lag och grunder så, att premiereserven för hela för- säkringsbeståndet betraktas såsom uppbyggd av individuella premiereserver för de enskilda försäkringarna i beståndet, är det därför nödvändigt att tillse, att dessa individuella reserver ej tilldelas större betydelse, än som kan anses rationellt motiverat. Det får exempelvis ej utan närmare undersökning be- traktas som självklart, att reglerna beträffande ersättning åt en i förtid av- gående försäkringstagare eller beträffande den enskilde försäkringstagarens fordrin-gsxrätt hos bolaget vid likvidation kunna baseras på den individuella premiereserven.

Lagens regler för den individuella premiereservens beräkning inneburo, såsom av det föregående framgår, flera betydelsefulla nyheter i jämförelse med tidigare bestäm-melser. En av de viktigaste bland dessa nyheter var gi- vetvis nettometod'ens ersättande med en bruttometod. Vid" den tidpunkt, då ifrågavarande bestämmelser tillkommo, hade man ännu föga eller ingen er- farenhet rörande bruttometodens användning i praktiken. I och med brutto- metodens införande tog man därför ett steg ut på ett "tämligen okänt område, och därtill ett område, vars beträd'ande av många sakkunniga personer vid denna tid ansågs förenat med betydande risker för uppkomsten av osunda arbetsmetoder, ledande till företagens försvagande och rent av 'till insolvens. Det är därför endast naturligt, att man vid metodens första införande i svensk lag ansåg sig böra gå försiktigt till väga. Mot denna bakgrund bör man bedöma hithörande bestämmelser i nu gällande lag, vilka särskilt med avseende på reglerna för zillmeringsbegränsningen ha karaktären av rena tek— niska det'a-ljbestämmelser av en art, som eljest ansetts höra hemma i bola- gens grunder snarare än i lagen.

Såväl reglerna för zillmeringsbegränsningen som förbudet mot negativa reserver ha visat sig föranleda vissa ej oväsentliga komplikationer i det praktiska arbetet med reservberäkningen. För flertalet försäkringsformer kan reservpremien icke på enkelt sätt beräknas med hjälp av försäkrings- premien, varför det blivit nödvändigt att jämsides med varandra uträkna och använda tabeller över dels försäkringspremier, dels reservpremier. Båda dessa premier måste av bolagen regis—terföras för de enskilda försäkringarna. Förbudet mot att för någon försäkring uppföra negativ premiereserv nöd- vändiggör en individuell behandling av försäkringarna vid de fondräkningar. som infalla under åren närmast efter tecknandet. Varje sådan individuell be- handlling motverkar avsevärt den arbetsbesparing, som eljest kan vinnas ge- nom kollektiv beräkning av premiereserven, och är därför ägnad att fördyra förvaltningsarbetet. Det synes av dessa skäl lämpligt att till behandling upp- taga frågan, om motiveringen för de ifrågavarande lagbestä-mmelserna även under nuvarande förhållanden kan anses bärande, och i så fall huruvida åsyfstad verkan ej kan nås även med bestämmelser, vilka ställa sig enklare i praktisk användning.

• Sida 53
•  Original

Begränsningen av den tillåtna zillmeringen motiverades vid lagens till— komst, såsom av det ovan anförda framgår, helt och hållet av hänsyn till önskvärdheten att begränsa bolagens anskaffningskostnader. Det har redan påpekats, att man vid denna tid ej hade tillgång till någon erfarenhet be- träffande verkningarna av dyl-ika bestämmelser. Den erfarenhet, som nu- mera vunnits genom bestämmelsernas tillämpning, synes emellertid tyda på, att zillmeringsrestriktionema ej utgjort ett effektivt medel för 'att hålla an- skaffningskostnaderna nere. Ett mera direkt och även mera effektivt medel för att nå detta mål har man tillgängligt helt enkelt genom förefintligheten av en fastställd omkostnadsplan i varje bolags grunder och försäkrings- inspektionens kontroll över att de verkliga omkostnaderna hållas inom den sålunda bestämda ramen.

Det i och för sig fullt befogade syftet att hålla bolagens anskaffningskost- nader på en låg nivå kan sålunda icke åberopas som motiv för ett bibehål- lande av en zillmeringsbegränsning. Det återstår då att undersöka, om något annat bärande motiv kan anföras. Såsom ovan visats, åstadkommer bestäm- melsen om zillmeringslmgränsning ett visst tillägg till den premiereserv, som skulle beräknas vid tillämpning av en fullt genomförd bruttometod. Zillme- ringsbegränsningen kan sålunda uppfattas som en föreskrift om anbringan- de av ett visst säkerhetstillägg till premiereserven. Detta tillägg frigöres och blir disponibelt i samma mån som de premiedelar, vilka motsvara den icke zillmeringsbara anskaffningskostnaden, inbetalas till bolaget. De sålunda frigjorda medlen skulle normalt komma att användas till återbetalning av de förtagsmedel, vilka äldre generationer av försäkringstagare ställt till förfo- gande för anskaffningskostnadernas bestridande. Under tider, då verksam- heten av en eller annan anledning hotas av förlust, kunna dessa medel emel- lertid disponeras på annat sätt. I detta sammanhang har bland annat föl- jande synpunkt framhållits. Skulle inom ett bolag en stark och varaktig nedgång i nyan-skaffningen inträffa, så kommer anskaffningskostnaden icke omedelbart att sjunka i samma proportion som den årliga nyanskaffningens volym. Bolagets anskaffningsorganisation är nämligen utbyggd med hänsyn till den nyanskaffning, som före nedgången betraktats som normal, och en avsevärd del av bolagets årliga kostnader härför äro mer eller mindre fasta. varför de icke förrän efter förloppet av en övergångstid komma att visa någon avsevärd minskning. Den ökning av den relativa anskaffningskostna- den, som uppkommer under övergångstiden, skulle då kunna betraktas som en »eftersläpning» av föregående årgångars anskaffningskos—tnader, och för dess bestridande skulle de frigjorda delarna av det nyssnämnda säkerhets- tillägget kunna användas.

Mot det sist förda resonemanget kan emellertid invändas, att en zillme- ringsbegränsning enligt lagens metod av flera skäl är ett föga rationellt sätt för anbringande av ett s-äkerhetstillägg till premiereserven. Helt säkert är det synnerligen önskvärt, att ett sådant tillägg förekommer, och även att reglerna för dess beräkning få en sådan utformning, att tillägget kan på nys-s beskrivet sätt tagas i anspråk vid en eventuell stagnation i anskaffningsverk-

• Sida 54
•  Original

samheten. Mot zillmeringsbegränsningen som form för ett dylikt säkerhets— tillägg måste emellertid i första hand invändas, att det leder till vissa svå— righeter vid de löpande räknearbetena, såsom redan ovan påpekats. Vidare är att märka, att det säkerhetstillågg, som genom metoden i fråga åstadkom- ines, icke kan betraktas som rationellt avvägt. För alla slutbetalda försäk- ringar bli-r nämligen säkerhetstillägget till premiereserven lika med noll, och för en försäkring med engångspremie förekommer överhuvud taget intet säkerhetstillägg, emedan där, såsom ovan påpekats, hela anskaffningskost- naden blir omedelbart disponibel vid engångspremiens inbetalning.

Ett mera rationellt sätt att inrätta ett säkerhetstillägg till premiereserven är att, med upphävande av den formella zillmeringsbegränsningen, inlägga en säkerhetsmarginal vid uppskattningen av bolagets framtida utgifter för försäkringen. I själva verket kommer även en sådan föreskrift att med hän- syn till sättet för anskaffningskostnadernas täckande verka som en zillme- ringsbegränsning, men den kan i grunderna utformas p—å sådant sätt, att de ovan påpekade olägenheterna av nu gällande lags direkta zillmeringsbe- grånsning helt bringas att försvinna. Utredningen återkommer till denna frå- ga här nedan vid behandlingen av förslaget beträffande lagbestämmelserna om premiereservens beräkning.

Som ytterligare motiv för zillmeringsbegränsningens bibehållande har stundom framhållits, att de ovannämnda mer eller mindre fas-ta delarna av anskaffningskostnaden rätteligen icke skulle vara att anse som anskaffnings- kostnader, utan snarare som löpande förvaltningskostnader, varför deras kapitalvärde icke borde få medtagas vid zillmeringen. Det har gjorts gäl- lande, att denna tankegång skulle motivera en zillmeringsbegränsning av un- gefärligen den omfattning, nuvarande lag stadgar. Uppslaget torde böra be- aktas vid fastställande av grunderna-s omkostnadsplan, liksom även vid upp- görandet av de statistiska utredningar, bolagen enligt förslaget skola över- lämna till försäkringsinspektionen. För att åstadkomma en tillfredsställande fördelning av kostnaderna mellan olika generationer av försäkringstagare är det uppenbarligen nödvändigt att ägna en ingå-ende uppmärksamhet åt för- hållandet mellan fasta och rörliga kostnader. I den mån dessa synpunkter komma att inverka på premiereservberäkningen, synes detta emellertid icke lämpligen böra ske genom en zillmeringsbeg-ränsning, utan fastmera på lik- nande sätt som ovan förordats, nämligen genom att vid premiereservens be- räkning de framtida utgifterna — i detta fall de framtida löpande omkost- naderna _ uppskattas med försiktighet.

Motiveringen för lag-ens förbud mot negativa premiereserver utgår från det oemotsägliga förhållandet, att ett uppförande i balansräkningen av indi- viduella dylika reserver skulle innebära uppförandet av osäkra tillgångar. Gent emot bestämmelsen kan emellertid invändas, att det anförda skälet icke nödvändigt behöver leda till ett förbud mot att överhuvud upptaga ne- gativa premiereserver. Då ett sådant förbud, enligt vad ovan påpekats, för- anleder vissa komplikationer i förvaltningsarbetet, synes det tillräckligt att i stället kräva, att den utan hänsyn till förbudet beräknade premiereserven

• Sida 55
•  Original

för bolagets samtliga försäkringar skall förses med ett tillägg, avsett att upp- väga det beräknade värdet av förluster genom annullation av försäkringar med negativ premiereserv. Hithörande bestämmelser synas emellertid ha sin naturliga plats i grunderna och icke i lagen.

Vad slutligen beträffar den ovan citerade motiveringen för lagens ute- slutande av explicita säkerhetstillägg från reservberäkningen, må det anmär- kas, att denna motivering snarast synes leda till en konklusion, rakt motsatt den, som lagstiftaren på sin tid drog av densamma. Konsekvensen av lagens ståndpunkt i frågan blir nämligen, såsom ovan påpekats, att ett explicit säkerhetstillägg i premierna blir för bolaget disponibelt i samma mån som premierna inbetalas. Under tid, då försäkringen är premiefri, uppkomma alltså inga från säkerhetstilläggen härrörande disponibla medel. Vid en försäkring med engångspremie blir hela säkerhetstillägget fritt i det ögon- blick, engångspremien inbetalas, och längre fram under försäkringstiden finnes alltså intet säkerhetstillägg tillgängligt för mötande av eventuella be— hov. Detta stämmer uppenbarligen icke med lagmotiveringens ståndpunkt, att säkerhetstilläggen skola bilda en reserv, som icke skall tagas i anspråk, förrän den behövs. Korrektivet synes även här vara, att de framtida utgif— ternas kapitalvärde vid reservberäkningen uppskattas med inläggande av en säkerhetsmarginal, så att säkerhetstillägget på ändamålsenligt sätt fördelas över försäkringstiden.

Försäkringsfonden. Utredningens förslag. De antaganden rörande ränte- fot, riksmått, omkostnader och säkerhetstillägg, som äro avsedda att läggas till grund för premiereservens beräkning, skola enligt förslaget i allmänhet väljas så, att de uppfylla samma krav på trygf'het som motsvarande anta_ ganden för pre—mieberäkningen. Då det gäller resewgrunderna för nyteck- nade försäkringar, skall sålunda varje enskilt antagande prövas för sig, med hänsyn endast till sin egen trygghetsgrad och till befintliga explicita säker- hetstillägg. Men under en försäkrings löptid kunna de yttre betingelserna i olika avseenden undergå förändring, så att ett eller flera av de ursprung- liga reservgrunde-rnas antagande-n icke längre kan anses betryggande. Det kan då bli nödvändigt att ändra reservgrunderna, och i ett sådant läge synes det lämpligt att bedöma säkerhetsgraden hos grunderna såsom helhet, och sålunda tillåta att en beräknad förlust på ett antagande får uppvägas av ett beräknat överskott på ett annat. För detta fall kan alltså trygghetskravet nå- got modifieras, och en bestämmelse härom har införts i förslaget. Enligt gällande lag skall, då grunderna för premiere-servens beräkning ändras, Ko- nungen bestämma efter vilka grunder premiereserven för äldre försäkring skall beräknas. Detta får enligt utredningens mening anses så självklart, att någon särskild bestämmelse härom icke erfordras.

Den grundläggande definitionen av premiereserven såsom värdet av bola- gets tot-ala ansvarighet på grund av löpande försäkringar har i förslaget bibehållits. I anslutning härtill föreskrives, att reservgrunderna skola vara

4—451759

• Sida 56
•  Original

så avfattade, att premiereserven vid envar tidpunkt utgör skillnaden mellan kapitalvärdet av bolagets framtida utgifter för löpande försäkringar och kapitalvärdet av de premier, bolaget må hava att ytterligare uppbära för dessa försäkringar, ökadI med det tillägg, som anses erforderligt för mötande av förlust genom försäkringars upphörande i förtid. Härvid skola kapital- vär'dena av bolagets framtida utgifter och premier beräknas med hänsyn till antagandena rörande särskilda säkerhetstillägg, om sådana ingå i grunderna.

Till skillnad från motsvarande bestämmelser i gällande lag, avses sålunda här icke den enskilda försäkringens premiereserv, utan bolagets samlade premiereserv. Definitionen av premiereserven är härmed helt överförd till det kollektiva planet. Det föreskrives emellertid även, att grunderna skola inne- hålla regler för beräkning av den andel av premiereserven, som må anses belöpa på varje enskild försäkring. Härvid kunna grunderna givetvis avfat- tas så, att de i första hand definiera den individuella försäkringens premie- reserv och därefter föreskriva, att den samlade premiereserven skall utgöra summan av alla individuella premiereserver, ökad med ett visst kollektivt säkerhetstillägg. Den individuella premiereserven kan därvid definieras som det med vederbörliga säkerhetstillägg beräknade kapitalvärdet av bolagets framtida utgifter för försäkringen med avdrag av kapitalvärdet av framtida premier. Med en sådan regel skulle begreppet reservpremie helt bortfalla, och premiereserven för en försäkring med årlig premiebetalning skulle kom- ma att antaga negativa värden under början av försäkringstiden.

Enligt det återgivna betraktelsesättet skulle den samlade premiereserven komma att innehålla explicita säkerhetstillägg av två olika slag, nämligen dels individuella säkerhetstillägg, som anbringas redan vid beräkningen av kapitalvärdfen av framtida utgifter och premier för de individuella försäk- ringarna, och dels ett kollektivt säkerhetstillägg, vilket icke är uppdelat på de enskilda försäkringarna.

De förstnämnda, individuella säkerhetstilläggen kunna lämpligen utformas i direkt anslutning till den plan för säkerhetstilläggens fördelning över för— säkringstiden, som kommit till uttryck i premiegrunderna. Säkerhetstillåggen i premiegrunderna äro, såsom ovan nämnts, i allmänhet anbragta i form av explicita förstärkningar av ett eller flera av antagand'ena rörande räntefot, dödlighet och omkostnader. För den ekonomiska planen innebär ett sådant tillägg, att man i betryggande syfte arbetar med antaganden om vissa extra framtida utgifter för dödlighet eller kostnader, resp. vissa minskningar i den framtida ränteavkastningen. För reservgrundernas del synes det naturligt och även ur arbetssynpunkt enklast att i nämnda avseende tillämpa sam- ma ekonomiska plan som i premiegrunderna, så länge man icke av ändrade förhållanden tvingats att lägga om denna plan. I de antaganden, som ligga till grund för beräkningen av kapitalvärdena av framtida utgifter och premier, har man enligt detta betraktelsesätt att inlägga samma säkerhetstillägg som vid premieberäkningen. Man åstadkommer härigenom, att säkerhetstilläggen bli tillgängliga i rörelsen i just den ordning, som svarar mot den antagna ekonomiska planen. I den mån en zillmeringsbegränsning anse-s önskvärd,

, .

• Sida 57
•  Original

kan en sådan på enkelt sätt anbringas exempelvis genom att vid beräkningen av de nämnda kapitalvärdena ytterligare antaga ett extra säkerhetstillägg till de framtida löpande omkostnaderna. Varje sådant tillägg kommer att verka som en zillmeringsbegränsning, vilken med lämplig utformning kan göras helt fri från de adminstrativa komplikationer som, enligt vad ovan på- pekats, vidlåd-a gällande lags metod.

Såsom exempel på en sådan anordning beträffande de individuella säker- hetstilläggen i reservgrunderna, som här behandlats, må anföras de reserv— grunder, vilka för flertalet bolag stadfästes år 1938. Enligt premiegrunderna antages för ifrågavarande försäkringar räntefoten till 2,5 0/0, varjämte i pre- mierna inlägges ett särskilt säkerhetstillägg, likvärdigt med en sänkning av den beräknade räntefoten till 2,25 0/0. Alldeles motsvarande anordning skall nu enligt vissa bolags reservgrunder gälla även för premiereservens beräkning. Kapvitalvärdena av framtida utgifter och premier skola sålunda beräknas på basis av den säkerhetsbelastade räntefoten 2,25 0/0, varigenom man inför ett visst säkerhetstillä-gg till premiereserven. Detta säkerhetstillägg blir exem- pelvis för en vanlig blandad liv- och kapitalförsäkring med fortlöpande premiebetalning både vid början och slutet av försäkringstiden lika med noll, men antager däremellan relativt betydande värden. Vid en reservbe- räkning enligt denna anordning blir säkerhetstillägget, under förutsättning att verksamhetsförloppet ej gestaltar sig oförmånlig'are än beräknat, tillgäng— ligt i form av överränta på premiereserven. Den övervägande delen av sä- kerhet-st—illägget kommer därför att frigöras först långt fram under försäk- ringstiden, då reserven hunnit antaga en betydande storlek. En dylik form för säkerhetstilläggets frigörande är givetvis av betydelse ur trygghetssynpunkt.

Vid sidan av de individuella säkerhetstilläggen skall premiereserven även innehålla ett särskilt säkerhetstillägg för mötande av förlust genom för tidig avgång av försäkringar. Av detta tilläggs kollektiva natur följer, att det icke kan anses dir-ekt belöpa på de enskilda försäkringarna och sålunda icke bör ingå i de enskilda försäkringarnas beräknade andelar i premiereserven. Be- stämmelsen om det ifrågavarande tillägget är avsedd att träda i stället för nu gällande lags generella förbud mot uppförande av negativa reserver. Där- est reservgrund-ern-a äro så avfattade, att inga negativa reserver förekomma, blir tillägget följaktligen överflödigt.

Beträffande storleken av erforderliga säkerhetstillägg till premiereserven liksom beträffande metoden för tilläggens beräkning synes det varken lämp- ligt eller möjligt att intaga några regler i lagen. Hithörande regler falla inom området för sådana tekniska detaljbestämmelser, vilka böra kunna smidigt anpassas efter växlingar i förhållandena. Deras närmare utformning bör därför överlämnas till grunderna.

Vad särskilt zillmeringsfrågan beträffar, blir sålunda innebörden av de föreslagna bestämmelserna den, att bestämmelserna rörande zillmeringsbe- gränsningen flyttas från lagen till grunderna. Enligt utredningens mening måste denna fråga anses vara en av de nyssnämnda tekniska detaljfrågorna,

• Sida 58
•  Original

där ändringar av bestämmelserna böra kunna ske utan anlitande av den komplicerade apparat, en lagändring innebär. Då sådana frågor av längt större ekonomisk betydelse som valet av antaganden rörande räntefot och dödlighet och valet av system för vinstfördelningen ansetts kunna överläm- nas till de lagtillämpande myndigheterna, synes det svårt att finna något bärande skäl för att genom lag fastlåsa gränsen för den tillåtna zillmeringen.

Slutligen må framhållas, att enligt det betraktelsesätt, utredningen här ut- vecklat, premiereserven är att anse som en fond, vars storlek vid varje tid- punkt är entydigt fastställd genom grunderna. Det är emellertid självklart att, på sätt hittills alltid varit fallet, approximativa metoder i rimlig ut— sträckning böra få användas vid premiereservens beräkning

Utjämningsfond. Någon fond med namnet utjämningsreserv eller ut- jämningsfond nämnes icke i nu gällande försäkringslag, men däremot i skat- telagstiftningen. Enligt anvisningarna till 30 % kommunalskattelagen förstås med utjämningsreserv — så vitt angår livförsäkringsrörelse — fond, som en- ligt grunder eller bolagsordning må användas endast till att helt eller delvis täcka förlust på dödlighet, sjuklighet och invaliditet samt efter sådan dispo- sition kvarstående förlust på rörelsen i dess helhet, i den mån densamma icke kan täckas av andra till framtida förfogande avsatta medel.

Det ligger i öppen dag att denna definition är alltför restriktiv för att ut- jämningsfonden skall kunna fylla den uppgift, som dess namn angiver, näm- ligen att bereda en verklig utjämning av fluktuationer i verksamhetsförlop- pet. En sådan »utjämning i tiden» är åtminstone vid försäkringsbestånd av ringa omfattning en nödvändig förutsättning för att de gjorda riskantagan- dena skola finna tillräcklig motsvarighet i det verkliga förloppet av verk- samheten. Även för större bestånd är en ration-ellare utjänming av stor be- tydelse. Såsom utredningen redan framhållit, innehålla också de grunder, som under senare år blivit stadfästa, allmänt regler för beräkning av utjäm- ningsfond, och utredningen har i sitt förslag upptagit en bestämmelse, en- ligt vilken sådana regler obligatoriskt skola ingå i grunderna.

För att möjliggöra en ration-ell användning av utjämningsfonden föreslår utredningen (se härom specialmotiveringen till kommunalskattelagen) änd- ring av den ovannämnda skattebestämmelsen. Enligt utredningens förslag skall nämligen med utjämni'ngsfond förstås fond, vilken är avsedd för ut— jämning i livförsäkringsrörelse av sådana ojämnheter i det ekonomiska för- loppet som härröra av växlingar i dödlighet, sjuklighet eller invaliditet.

Grunderna för utjämningsfonden skola vara avfattade i överensstämmelse med den nu nämnda allmänna bestämmelsen. Grunderna skola i övrigt in- nehålla de närmare reglerna för beräkning av avsättning till fonden samt för fondens användning.

1 och för sig föreligger intet hinder att möta ka'stningar i riskförloppet ge- nom nedsättning av utjämningsfonden medan en dispositionsfond lämnas orörd. Å andra sidan är det endast sådana förluster, vilka bedömas vara tillfälliga eller åtminstone av övergående natur, som skola kunna täckas av

• Sida 59
•  Original

utjämningsfonden. Det program för utjämningsfondens användning, som här angivits, synes icke ägnat att medföra någon allmän höjning av avsättnings- behovet till fonden. De belopp, som skola avsättas till utjämningsfond, sy- nas liksom hittills lämpligen kunna utgöras av vissa av de explicita eller implicita säkerhetstillägg, som under året beräknas komma att bli disponib- la i rörelsen. Den sålunda enligt grunderna beräknade avsättningen för ett visst år skall i likhet med vad som gäller beträffande avsättning till försäk— ringsfond, fullgöras i årets vinst- och förlusträkning, innan behållningen framkommer.

Vid beräkningen av det belopp, som skall avsättas till utjämningsfonden, bör liksom hittills frihet att använda approximativa metoder medgivas.

Säkerhetsfond. Enligt nu gällande lag skall summan av säkerhetsfonden och pnemieå'terbäringsreserven normalt uppgå till minst fem procent av för- säkringsfonden med vissa avdrag. Har detta minimibelopp icke uppnåtts, skal-l till säkerhetsfond årligen avsättas minst hälften av bolagets årsvinst, i den mån den icke skall avsättas till premieåterbäringsreserv eller till re- servfond. Sådan avsättning skall även ske, där säkerhetsfonden ej uppgår till en tiondel av premieåterbäringsreserven.

Säkerhetsfonden är avsedd för täckande av förlust, som icke kan täckas av befintliga till framtida förfogande avsatta medel eller genom nedsättning av reservfond. I ann-at fall kräves för fondens användning särskilt tillstånd av försäkringsinspektionen.

Gällande bestämmelser ge sålunda uttryck för den ståndpunkten, att det överskott, som uppkommer på ett livförsäkringsbolags verksamhet, i första hand skall användas för bolagets konsolidering genom uppbyggande av en särskild reserv av viss mini-mistorlek vid sidan av försäkringsfonden. För bestämmande av denna minimistorlek har valts den enkla regeln, att den satts proportionell mot försäkringsfonden med vissa avdrag, till vilkas na- tur utredningen längre fram återkommer. Ifrågavarande reserv kan till viss del få utgöras av premieåiterbä'ringsmserv, d. v. s. av medel som i avvaktan på utbetalning i en eller annan form till den försäkrade innestå hos bolaget. Återstående det skall utgöras av en särskild fond, säkerhetsfonden.

Mot den nyssnämnda regeln, att summan av premieåberbärings-reserven och säkerhetsfonden normalt skall utgöra minst fem procent av försäkrings- fonden, kunna åtskilliga nära till hands liggande anmärkningar framställas. Det kan sålunda påpekas, att regeln saknar teoretisk motivering. Förlust på ett livförsäkringsbolags rörelse kan naturligtvis tänkas uppkomma av en mångfald olika anledningar, av vilka några av de mest framträdande äro räntenedgång, ogynnsam dödlighet (över-dödlighet vid dödsfal-lsförsäk'ring, underdiödlighet vid livsfallsförsäkr'ing), omkostnadsstegring och kapitalför- lust. Det kan emellertid lätt visas genom exempel att en säkerhetsfon-d, di— rekt proportionell mot försäkringsfondens storlek, icke alltid utgör ett lämp— ligt avpassat skydd mot förluster av dessa olika anledningar. En säkerhets- fond, beräknad enligt en dylik regel, blir sålunda för ett ungt försäkrings-

• Sida 60
•  Original

beställd praktiskt taget betydelselös, ehuru känsligheten för exempelvis död- lighetsvariavtioner just där är särskilt stor. Omvänt blir säkerhetsfondenv för ett bestånd av vanliga blandade liv- och kapitalförsäkringar omedelbart före försäkringstidens slut av betydande storlek, ehuru varken ett räntefall, en dödlighetsförsämring eller en omkostnadsstegring för ett sådant bestånd skulle medföra någon allvarligare rubbning i det ekonomiska förloppet.

Försöken att uppställa en teoretiskt välgrundad regel för säkerhetsfondens beräkning ha emellertid ännu icke lett till något slutgiltigt och enkelt resul- tat, som skulle kunna anses lämpligt att uttrycka i en lagbestämmelse. Man synes därför snarare böra i första hand uppställa frågan, om den nuvaran- de regeln medför några praktiska olägenheter. I detta avseende har man att beakta den ofta framställda anmärkningen, att en förstärkning av pre- miereserven enligt lagens regler omedelbart kommer att utlösa ett krav på motsvarande förstärkning av säkerhetsfonden. En sådan situation har i själva verket nyligen förelegat, i det att räntefallet under 1930-talet nödvän- diggjort betydande förstärkningar av premiereserverna för bolagens äldre försäkringsbeständ. Dessa förstärkningar medföra då i sin tur, att det före- skrivna minimibeloppet för summan av säkerhets—fond och premieåterbä- ringsreserv höjes, vilket under nuvarande förhållanden kommer att leda till en ökad avsättning 'till säkerhetsfond. Anmärkningen synes visserligen i och för sig berättigad, men de rent praktiska olägenheter, som vållats av det på- pekade förhållandet, förefalla knappast vara 'av sådan valör, att de skulle påkalla en ändring. Beträffande förhållandena i ett utdöende bestånd, där den av lagen fordrade säkerhetsfonden, såsom ovan påpekats, kan» komma att ställa sig högre än erforderligt, må det framhållas att försäkringsinspek— tionen såväl enligt gällande lag som enligt utredningens förslag kan medge en nedsättning av säkerhetsfonden, då en sådan är motiverad av föreliggan- de förhållanden. Utredningen har för sin det icke kunnat finna, att själva den grundläggande femprocentsregeln, sedd i samband med utredningens förslag i övrigt, kan ge upphov till nämnvärda praktiska olägenheter, varför denna regel också bibehållits i förslaget.

Däremot föreslår utredningen i vissa andra avseenden betydelsefulla änd- ringar av gällande regler beträffande säkerhetsfonden. Ändringarna gälla i första hand beräkningen av det fondbelopp, på vilket femprocentsregeln skall tillämpas. Enligt gällande lag är detta belopp lika med summan av ersätt- ningsreserven och premiereserven, med avdrag av de delar av nämnda fonder, som redovisas genom förfallna obetalda premier, försäkringslån eller värdet av återförsäkrares ansvarighet. Medtagandet av ersättningsreserven i detta sammanhang synes emellertid mindre väl motiverat. Denna fond bör, som utredningen på annat ställe framhåller, redovisas i likvida medel och hållan- det av en säkerhetsfond om fem procent av dessa medel synes icke vara nödvändigt, helst som den verkliga storleken av ersättningsresefrven vid den tidpunkt, då bokslutet göres och säkerhetsfonden regleras, ofta väsentligt avviker från den enligt bokslutet beräknade ställningen vid senaste årsskif- tet. Utredningen har därför ansett sig böra föreslå, att säkerhetsfon-d icke

• Sida 61
•  Original

längre skall beräknas på ersättningsreserven. Av liknande skäl bör icke heller den del av t'örsäkr'ingsfondjen, som enligt utredningens förslag om- fattar värdet av tilldelad återbäring. ifrågakomma i detta sammanhang. Av de avdrag från försäkringsfonden, som enligt gällande bestämmelser få göras, har utredningen emellertid i sitt förslag endast upptagit avdrag för den det av premiereserven, som är redovisad genom värdet av svensk älerförsäkrares ansvarighet. Den del av premiereserven, som motsvarar sist— nämnda tillgångspost, blir hos återförsäkraren underkastad samma bestäm- melser rörande avsättning till säkerhetsfond, som om reserven kva'rhållits hos det försttecknande bolaget, varför ett avdrag här får anses motiverat. I de numera sällsynta fall, då premiereserv avlämnats till utländsk återför- siikra're, har man däremot icke sådan garanti med avseende på säkerhets- t'ondsavsättnin'gen.

Förfallna obetalda premier böra enligt utredningens mening överhuvud taget icke uppföras som självständig tillgångspost i balansräkningen. Enligt utredningens förslag skall nämligen premiereserven vara lika med det be- räknade kapitalvärdet av bolagets framtida utgifter för löpande försäkringar med avdrag av det beräknade kapitalvärdet av de försäkringspremier, bo- laget må hava att ytterligare uppbära för dessa försäkringar. De premier, som vid tidpunkten för reservberäkningen äro förfallna, men obetalda, måste enligt bestämmelsens ordalydelse medräknas bland de premier, bola— get vid ifrågavarande tidpunkt har att ytterligare uppbära, och deras värde bör således redan vid själva reservberäkningen avdragas från värdet av bolagets framtida utgifter. Några säd-ana premier komma alltså icke längre i fråga såsom redovisningspost för premiereserven, varför intet avdrag här- för behöver ske vid säkerhetsfondens beräkning.

Vad slutligen avdraget för försäkringslån beträffar, så har detta motive- rats därmed, att någon kapitalförlust icke kan inträffa på den del av premie- reserven, som är placerad i dylika lån. Enligt utredningens mening är emel— lertid säkerhetsfondens uppgift ingalunda begränsad till att vara en reserv enbart för k'api-talförluster, och anledningen till att dess minimibelopp fixe- rats till en viss procent av premiereserven är närmast den, att man ansett detta vara ett enkelt och lämpligt. sätt att ställa fondens storlek i relation till verksamhetens omfattning. Något avdrag för försäkringslån har under sådana omständigheter icke ansetts påkallat. En dylik avdragsregel kan för övrigt i och för sig knappast anses rationell, då storleken av det samlade försäkringslånebetoppet är i hög grad beroende av det aktuella läget på pen- ningmarknaden, vilket kan medföra starka växlingar i den beräknade säker- hetsfo—ndens belopp, utan att detta kan anses betingat av förhållandena.

Enligt gällande bestämmelser får premieåterbäringsreserven avräknas från det eljest föreskrivna minimibeloppet av säkerhetsfonden; dock skall säker- hetsfonden utgöra minst tio procent av premieåterbäringsreserven. Genom in- förandet av denna bestämmelse ville man göra det möjligt för ett bolag att låta den av trygghetshänsyn erforderliga kionsolideringen delvis ske med hjälp av de premieäterbäringsmedel, som innestå hos bolaget för att senare

• Sida 62
•  Original

utbetalas till försäkringstagarna. Den av dylika medel bildade premie-åter- bäringsreserven har sålunda med avseende på täckande av brist erhållit en ställning av ungefär samma natur som säkerhetsfonde-n. Såsom längre fram skall närmare motiveras, anser utredningen sig emellertid böra föreslå en förstärkning av de garantier, vilka för närvarande finnas för att premie- återbäringen eller, som den enligt utredningens förslag benämnes, den för- utberäkna'de återbäringen kommer att utgå med sitt fulla beräknade belopp. I detta syfte föreslås bland annat att den fond, till vilken dessa medel av- sättas, icke skall kunna angripas för täckande av förlust, förrän alla övriga fonder med undantag av försäkringsfonden redan gått förlorade. En konse- kvens härav blir tydligen, att det icke längre kan anses lämpligt att låta den ifrågavarande fonden vikariera för säkerhetsfonden, varför utredningen också föreslår, att den nyssnämnda bestämmelsen skall utgå.

Beträffande en annan av de fon—der, som enligt förslaget obligatoriskt skola upptagas i balansräkningen, nämligen ut jämningsfonden, kunna däremot en- ligt utredningens mening icke samma betänkligheter göras gällande gent emot ett förslag att låta fonden vikariera för säkerhetsfonden. Utjämningsfonden har till uppgift att utjämna de ekonomiska verkningarna av kastningar i riskförloppet, och denna fond är sålunda en konsolideringsfond av med så— kerhetsfonden tämligen likartad natur. 1 överensstämmelse härmed föreslår utredningen att utjäm'ningsfonden skall få avräknas från det föreskrivna minimibeloppet för säkerhetsfonden. I likhet med vad som för närvarande är fallet beträffande premieåterl)äringsreserven, skall emellertid dylik avräk— ning endast få ske intill en viss gräns. I analogi med gällande lag skulle man kunna bestämma denna gräns genom att föreskriva, att säkerhetsfon- den skall utgöra minst tio procent av utjämningsfonden. Enligt en sådan rc- gel skulle ingen avsättning till säkerhetsfonden behöva ske exempelvis i ett fall, då utjämningsfonden uppginge till 4,5 0/0 och säkerhetsfonden endast till 0,5 0/0 av den föreskrivna delen av premiereserven. Även om ett dylikt fall knappast kommer att bli aktuellt i praktiken, har utredningen dock fun- nit det mindre lämpligt att föreslå en regel, enligt vilken en så låg säkerhets- fond skulle anses tillfyllest, och föreslår därför i stället, att säkerhetsfonden ensam skall utgöra minst 2,5 0/0 av den föreskrivna delen av premiereserven. Av den minimikonsolidering om fem procent, som den grundläggande regeln kräver, får sålunda högst hälften fullgöras av utjämningsfonden, under det att minst hälften måste föreligga i form av säkerhetsfond.

Enligt nuvarande lag kan under vissa förutsättningar garantikapitalet eller högst halva aktiekapitalet få avräknas från den föreskrivna säkerhetsfon- den. Såsom villkor härför gäller, att det ifrågavarande beloppet redovisas i värdehandlingar av samma slag, som föreskrivas beträffande försäkrings- fonden, och även pantsättas på samma sätt som gäller för denna. Bestäm— melsen torde främst ha tillkommit för att bereda de yngsta bolagen någon lättnad i fråga om avsättningen till säkerhetsfond. Enligt utredningen-s me- ning är emellertid denna bestämmelse avgjort olämplig. Kravet på rörelsens

• Sida 63
•  Original

konsolidering genom uppbyggande av säkerhetsfond och utjämningsfond bör enligt utredningens mening äga generell giltighet, och någon sammanbland- ning av dessa tekniska fonder med aktie- eller garantikapitalen, vilkas natur och uppgifter äro av helt annat slag, hör icke förekomma. Den lättnad i av- sättningen till säkerhetsfond, som kan vara behövlig exempelvis för unga bolag, bör enligt utredningens mening beredas på annat sätt, såsom längre fram närmare angives. Någon motsvarighet till den ifrågavarande bestäm- melsen har följaktligen icke upptagits i förslaget.

Såsom av ovanstående framgår, innebär utredningens förslag i vissa avse- enden skärpningar, i andra avseenden åter lättnader i förhållande till nuva- rande regler rörande säkerhetsfondens storlek. Å ena sidan föreslås sålunda, att säkerhetsfond skall avsättas även för den del av premiereserven, som re- dovisas genom försäkringslån eller utländsk återförsäkrares ansvarighet, samt att premieåterbäringsreserv, aktiekapital och garantikapital icke längre skola få avräknas från säkerhetsfondens minimibelopp. Å andra sidan föreslås, att säkerhetsfon-d icke längre skall beräknas på ersättningsreserven, samt att utjämningsfonden inom viss gräns skall få avräknas från säkerhetsfondens minimibelopp. Totaleffekten av dessa ändringar torde emellertid för flerta- let bolag bli en icke oväsentlig skärpning av kravet på säkerhetsfond. Enligt utredningens mening är en sådan skärpning också väl motiverad av före- liggande omständigheter. Utvecklingen under de senaste decennierna har, såsom förut framhållits, varit ägnad att allvarligt rubba tidigare uppfatt- ningar rörande stabiliteten av de förhållanden i samhället, som äro avgö— rande för livförsäkringsbolagens ekonomi, och att kraftigt understryka bety- delsen av att livförsäkringsrörelsen konsolideras genom uppläggande av fon- der, som vid behov kunna tagas i anspråk. Med hänsyn härtill synas de av utredningen i här berörda avseenden föreslagna reglerna ingalunda innebära någon överdriven försiktighet.

Även om sålunda det för säkerhetsfonden föreskrivna minimibeloppet en- ligt utredningens förslag i allmänhet skulle komma att ökas, synes det dock icke nödvändigt att föreskriva, att utfyllandet av detta minimibelopp skall behöva ske i samma tempo som för närvarande, då minst hälften av års- vinsten måste avsättas enbart till säkerhetsfonden. Enligt utredningens för- slag skall det minsta belopp, som årligen måste avsättas, intill dess säker- hetsfondens minimibelopp är uppnått, sänkas från hälften till tredjedelen av bolagets årsvinst.

Genom en dylik ändring synes man ha infört så stora lättnader i kravet på en fortgående konsolidering, som rimligtvis kunna anses påkallade, även beträffande unga bolag och sådana bolag, för vilka förslaget skulle medföra en väsentlig höjning av den erforderliga säkerhetsfonden. Några särskilda övergångsbestämmelser för sistnämnda grupp av bolag äro sålunda enligt utredningens mening icke nödvändiga.

• Sida 64
•  Original

5. Återköp och fribrev.

Då en försäkring upphör i förtid, eller då en försäkringstagare i förtid avbryter prem-iebetaln'ingen utan att försäkringen därför upphör, har för- säkringstagaren i regel en viss fordran h—Os bolaget. Ersättning för denna fordran kan lämnas under olika former. De båda huvudformer, som i detta avseende förekomma, äro dels försäkringens återköp genom utbetalning av ett kontant belopp, försäkringens återköpsvärde, i samband med försäkringens upphörande, och dels ändring av försäkringen till en premiefri försäkring på nedsatt belopp, vilken benämnes fribrev. Även i fall, då bolaget jämlikt bestämmelser i lag eller i försäkringsavtalet är fritt från ansvarighet för för- säkringsfall, exempelvis då försäkringstagaren lämnat oriktiga uppgifter, kan återköp ifrågakomma.

Grunderna för försäkringstagares rätt till återköp och fribrev skola i första hand angiva villkoren för åtnjutande av dylik rätt. Härvid är dock att märka, att vid vissa slag av försäkringar någon rätt till återköp över huvud icke föreligger. Detta är exempelvis fallet vid de vanliga formerna av livs- fallsförsäkring. Om en dylik försäkring medförde rätt till återköp, skulle denna rätt kunna utnyttjas av försäkringstagare med mindre gott hälsotill- stånd, varigenom ett för de kvarstående försäkringstagarnas ekonomi skad- ligt urval skulle uppkomma. Regler för försäkringarnas indelning med av— seende pä deras rätt i hithörande avseenden böra sålunda angivas i grunder- na. Vidare är att märka, att rätt till återköp eller fribrev i allmänhet först inträder, då viss kortare tid förflutit efter försäkringens tecknande, allden- stund bolaget under den första delen av försäkringstiden haft utgifter för försäkringen som icke hunnit täckas av influtna premier. Även i detta av- seende böra regler lämnas i grunderna.

Grunderna skola vidare innehålla regler för beräkning av återköps- och fribrevsvärden. Vid uppgörandet av dessa bestämmelser skall beaktas, att de böra innebära en skälig avvägning mellan å ena sidan den enskilde för— säk'ringstagarens, å andra sidan det samlade beståndets intressen.

I fråga om denna avvägning ha olika meningar gjort sig gällande framför allt beträffande fixeran—det av den andel i bolagets anskaffningskostnader, som vid återköpsvärdets beräkning skall påföras den avgående försäkrings- tagaren, samt beträffande behandlingen av säkerhetstilläggen i premiere- serven. Uppgörandet av detaljerade regler i dessa och andra hithörande av- seenden synes böra överlämnas åt lagtillämpningen. Den ofta anförda satsen, att återköpsvärdet bör bestämmas så, att de kvarstående försäkringstagarnas ekonomi så föga som möjligt beröres av det frivilliga avfallet, kan härvid endast i viss mån tjäna som ledning, då den får anses ensidigt gynna de kvarståendes intressen. Detta gäller särskilt folkförsäkringen (s. 228 punkt 4). Det bör under 'alla förhållanden åligga bolaget att genom rationella metoder för ackvisition och beståndsvård sörja för, att de förmåner, som kunna till- godogöras försäkringstagarna, icke oskäligt minskas genom annullationsför- luster.

• Sida 65
•  Original

Vid uppgörandet av regler för återköpsvärdets beräkning bör den grund- läggande tankegången vara, att bestämda delar av försäkringspremiema dis- poneras för bolagets dödsfallskostnader, omkostnader, återbäring och konso- lidering, varefter återstående premiedelar (sparpremierna) jämte å dem be- löpande ränta bilda försäkringens (ingångsvärde. För de vanligaste typerna av dödsfallsförsäkring kan återköpsvärdet sättas lika med avgångsvärdet, under det att för en livsfallsförsäkring, som enligt vad ovan framhållits icke har något äterköpsvärde, avgångsvärdet ligger till grund för beräkning av fribrevsvärde't. Till grund för avgångsvärdets beräkning bör sålunda i prin— cip läggas ett retro-spektivt betraktelsesätt i stället för det vid premiereserv- beräk'ningen föreskrivna prospektiva. Så länge reservgrunderna icke varit föremål för någon ändring, överensstämmer emellertid detta värde med det, som erhålles vid ett prospektivt betraktelsesätt.

Skulle premieresewgrunderna komma att ändras på sådant sätt, att högre belopp beräknas åtgå för dödsfallskostnader eller för omkostnader, eller måste förräntning beräknas enligt en sänkt räntefot, så kan det inträffa, att uppbyggnadssättet för avgångsvärdet resulterar i ett lägre belopp än ur- sprunglig-en planerats. Någon diskontinuerlig minskning av avgångsvärdet för en försäkring bör dock icke ifrågakomma. Då grunderna ändrades, hade försäkringen ett visst avgångsvärde. Detta ändras icke, men den ytterligare påbyggnaden kan temporärt komma att ske i långsammare tempo än fallet varit. enligt de före ändringen gällande grunderna.

Enligt utredningens mening är det önskvärt, att försäkringsavtalen erhål- la en sådan utformning, att de icke lägga hinder i vägen för ett sådant till- vägagångssätt. Numera torde detta villkor i allmänhet vara uppfyllt, i det att beträffande återköpsvärdet vanligen hänvisning göres till de grunder. som äro eller kunna varda av Konungen stadfästa.

Av det anförda följer även, att en tilläventyrs erforderlig ändring av åter- köpsgrunderna icke utan vidare får anknytas till sådana ändringar av re- servgrunderna, som samtidigt genomföras eller tidigare vidtagits för tryggan- de av försäkringsavtalen. Har till följd av sådan ändring premiereserven för en viss grupp av försäkringar förstärkts genom anlitande av uppkom- mande överskott eller medel från konsolideringsfonderna, måste det klar- läggas, om de för förstärkningen erforderliga medlen kunna anses täckta av gruppens egna överskott, eller om tillskott från andra grupper förekommit. I förra fallet torde det befinnas lämpligt att efter fullgjord förstärkning över- gå till att basera återköpsvärdena på den förhöjda premiereserven, varvid hänsyn givetvis får tagas till de återverkningar. detta kommer att föranleda i återbäringsgrunderna. I senare fallet åter är man hänvisad till att genom återköps- och återbäringsgrunder, vilkas innehåll får anpassas efter förelig- gande omständigheter, söka uppnå en skälig fördelning av kostnaden mellan de olika grupperna.

Återköp och utbyte mot fribrev utgöra två speciella slag av ändring av det ursprungligen träffade försäkringsavtalet. Reglerna för behandling av övriga

• Sida 66
•  Original

slag av ändringar, såsom övergång till annan försäkringsform, ändring av försäkringstid och premiebetalningstid m. m., böra direkt ansluta sig till grundernas bestämmelser för beräkning av återköps- och fribrevsvärden samt premiereserv. I flertalet i praktiken förekommande fall ä-ro ändrings- reglerna härigenom i huvudsak bestämda. De principer som härutöver er- fordras för ändringstekniken skola angivas i grunderna.

6. Belåning.

Enligt vedertagen uppfattning får en försäkring belånas hos bolaget intill det belopp, varmed försäkringen kan åter—köpas. Tidigare ansågs räntefoten på dylika lån böra sättas minst lika högt som bolagets medelränta på samt- liga placeringar. Det har emellertid visat sig, att en sådan praxis under tider med starka fluktuationer på räntemarknaden får till följd att storleken av det belopp, som är placerat i dylika lån, kommer att variera på ett sätt som föranleder svårigheter för bolagens kapitalplacering. Även i övrigt synes den ifrågavarande principen mindre lämplig. Enligt utredningens mening bör läneräntan fastställas i överensstämmelse med samma principer som gälla " för andra fullgoda placeringar, d. v. 5. med hänsyn till dels rådande förhål- landen på ränt-emarknaden, dels de omkostnader, som äro förenade med förvaltningen av lånen. Grunderna skola innehålla bestämmelser om låne— värde, räntefot och verkan av underlåten räntebetalning samt de villkor i övrigt, som skola gälla för ifrågavarande belåning, exempelvis med avseende på uppsägningstid och» avrundning av lånebelopp.

7. Verkan av underlåten premiebetalning.

Om försäkringstagaren upphör med sin premiebetalning i förtid, utan att återköp eller fribrevsutbyte kommer till stånd, träder försäkringen helt el- ler delvis ur kraft, antingen omedelbart elle-r efter förloppet av viss tid. För säkring som trätt ur kraft kan under vissa villkor äterupplivas. Grunderna skola angiva de regler, som i nu nämnda avseenden skola lända till efter- rättelse.

8. Icke-normala risker.

I de grunder för ett livbolags beräkningar, vilka ovan skildrats, spela an- taganden beträffande dödligheten en stor roll. Antagandet att »dvödsfallsfre- kvensen bland försäkringstagarna skall komma att i huvudsak motsvara de erfarenheter, som tidigare gjorts och statistiskt registrerats, är emellertid be- rättigat endast om en gallring sker av de försäkringssökande. Då livförsäk- ring tecknas frivilligt och på belopp, som varje försäkrad själv bestämmer, skulle nämligen utan gallring tillströmningen från personer med sjukdomar eller sjukdomsanlag bli proportionsvis starkare än från dem, som själva an- såge sig ha alla utsikter att leva långe, liksom också de sjuka kunde förvän-

• Sida 67
•  Original

!

t l l

tas teckna proportionsvis större försäkringsbelopp. På sådant sätt skulle för— säk-ringsbeståndet snart få en övervikt av »mindre goda liv» och dödlighets- antagandena skulle visa sig otillräckliga. Soliditeten skulle komma i fara. Utgår man från skälighetsprincipen, finner man det icke heller godtagbart att i en frivillig försäkring belasta de friska försäkringstagarna med de pre- mier, som skulle erfordras, om sjuka personer finge möjlighet att försäkra sig utan restriktion.

En sovring av de försäkringssökande är sålunda påkallad både ur soli- ditets- och skälighetssynpunkt. Men då å andra sidan livförsäkring bör till- handahållas största möjliga del av folket, bör uppenbarligen i allmänhet denna sovring icke ske genom att personer med mindre gott hälsotillstånd avvisas utan i första hand genom en differentierad premiesättning. Även för normala liv kan ju för övrigt premiesättningen sägas vara differentierad. Dödlighetsantagandena äro nämligen graderade efter åldern, och premien för en dödsfallsförsäkring på exempelvis 30 år är därför icke densamma för en vid inträdet 40-årig försäkringstagare som för en 20-årig.

Liksom man kan statistiskt fastslå, hur dödligheten bland 50-åringar av- viker från dödligheten bland 25-åringar, kan man givetvis tänka sig att sta— tistiskt undersöka, hur dödligheten bland 50-åringar med hjärtfel av Viss typ avviker från dödligheten bland normala 50—åringar. Med utgångspunkt från undersökningar av sistnämnda slag skulle man sedan kunna uppställa dödlighetstabeller och beräkna premier och premiereserver för personer med sådant hjärtfel. Nu äro emellertid de sjukdomar och sjukdomsanlag, som göra att en person rubriceras såsom icke normal risk, så många och varie— rande att det icke är möjligt att uppgöra fasta gruppindelningar och genom- föra tillfredsställande statistiska undersökningar av detta slag såsom under— lag till premiesättningen för de icke normala riskerna.

För dessa risker kan man sålunda icke tillämpa de för normala fall av Konungen fastställda premiegrunderna, vilka därför också innehålla be- stämmelsen, att »för risk, som bolaget prövar icke normal, fastställes pre- mien "till belopp och på villkor, som i varje särskilt fall bestämmes».

Vid tillämpningen av sist berörda bestämmelse ha de svensk-a livbolagen skilt mellan risker med lättare och med svårare gravamina. De förra (s. k. B-risker) ha bedömts och premiesatts inom bolaget självt, medan de senare (C-riskerna), vilka tidigare brukat avböjas och därför fortfarande ofta kal- las för »avslagsrisker», i allmänhet för tariffering remitterats till en särskild nämnd, sammansatt av läkar- och aktuarieexpertis. Försäkringar, som så- lunda behandlats, övertagas sedan av en pool, i vilken varje deltagande bolag har sin andel.

Det ligger nära till hands, att man med avseende på det uppskattade död- lighetsmåttet för icke normala risker söker erhålla ungefär samma säker- hetsmarginal, som det i grunderna för normala försäkringar angivna död- lighetsmåttet anses rymma. Detta bör t. o. m. vara en förutsättning för att dessa icke normala risker skola kunna tilldelas samma återbäring som de

• Sida 68
•  Original

normala. Trygghetskravet bör dock på detta område icke överdrivas. Detta kunde leda till att antalet försäkringar, som på grund av de erbjudna pre- miernas höga nivå icke utlöstes, bleve mycket stort, varigenom självurvalet bland de försäkringssökande finge stort spelrum. Man måste nämligen för- utsätta, att 'alla försäkringssökande, som själva ha tilltro till sina livsutsik— ter, avstå från försäkring, när de finna premien för hög, medan de som själva känna sig såsom verkligt dåliga liv finna även en mycket hög premie acceptabel. När den gem—ensamma bedömningen av C—riskerna började, gick man "till väga med mycket stor försiktighet beträffande de forna avsl-ags- riskema. Premieförhöjningarna blevo stora och försäkringarna uteslötos från vins't'delaktighet. Sedermera har man minskat på försiktigheten vid pre- miesättning och medgivit först viss särskild vinsträtt, därefter samma vinst- rätt som de normala åtnjuta. Erfarenheten synes bekräfta, att denna väg varit riktig. Det ekonomiska resultatet av dödligheten inom gruppen har nämligen. enligt vad utredningen inhämtat, efter dessa liberaliseringar icke blivit sämre utan har i stället visat en fortgående förbättring. Erfarenheter, som på detta sätt kunna göras, torde kunna väntas även i fortsättningen bli vägledande för riskbedömning och premies-ättning.

Även i fråga om B-riskerna äro metoderna föremål för fortgående upp- märksamhet. Sålunda har nyligen ett år 1943 av livförsäkringsbolagen på- börjat utredningsarbete resulterat i åtgärder, som avse dels tekniska förenk- lingar av bolagens förhöjningsmetoder, dels en begränsning av förhöjning- arna till huvudsakligen sådana fall, där det kan förutsättas att sökandena själva inse att deras hälsotillstånd är mindre gott och därför kunna väntas vara mera benägna än andra att söka försäkring och att söka stora försäk- ringssummor. Med hänsyn till den osäkerhet, som alltid måste vidlåda en uppskattning av överdödligheten bland de icke nor-mala riskerna, torde en sådan begränsning bäst motsvara kravet på skälighet gen—t emo-t de normala å ena sidan och de icke normala riskerna å den andra. Det är givetvis av betydelse att man vid behandlingen av hithörande frå-gor även noga beaktar problemet att på rationellt sätt :taga hänsyn 'till fö-rliöjninga'rna vid beräk- ningen av återköps- och fribrevsvärden.

Den ovan citerade bestämmelse i grunderna, som ger bolagen rätt att själ- va fixera premierna för de icke normala riskerna, har i praktiken i övervä- gande grad kommit att tillämpas beträffande försäkring för dödsfall, där ett antagande om förhöjd dödlighet föranleder en höjning av premien. Vid försäkring för livsfall är förhållandet omvänt, varför dessa risker här skulle kunna göra anspråk på en reduktion av de för normala risker gäl- lande premierna. Vi-d beräkningen av dylika reduktioner bör emellertid för- siktighet iakttagas, eftersom den allmänna dödlighetsutvecklingen sedan lång tid kännetecknats av en successivt sjunkande dödlighet. varigenom säker- hetsmargin'alen i varje dödlighetsantagande för livsfallsrisker tenderar att undan för undan minskas. Enligt vad utredningen inhämtat, förekommer i praktiken en gemensam bedömning även av icke normala livsfallsrisker ge-

• Sida 69
•  Original

nom den förut omtalade nämnden. En följd av skälighetsprincipen är enligt utredningens mening, att de premiereduktioner som beviljas för dylika risker, böra göras så stora som är förenligt med trygghetskravet.

Någon anledning till ändring av det nu tillämpade förfaringssättet, vari- genom bolagen enligt grunderna ha. rätt att för icke normala risker själva bestämma vilken premie som försäkringstagaren har att erlägga, anser ut- redningen icke föreligga. Däremot vill utredningen förorda, att bolagens aktuarier till försäkringsinspektionen lämna redogörelse för den verkliga och beräknade dödligheten bland dessa icke normala risker i den omfattning inspektionen har att närmare angiva.

9. Vinst till försäkringstagarna (återbäring). Såsom längre fram (3. 76) närmare motiveras, föreslår utredningen en förändring av terminologien på här ifrågavarande område, i det att termen vinst föreslås ersatt med återbäring. Emellertid har det befunnits lämpligt att i redogörelsen för gällande bestämmelser ävensom i kritiken av dessa bibehålla det hittills använda uttryckssättet, varför den föreslagna termino- logien först kommer att införas i samband med redogörelsen för utredning- ens förslag.

Direktiven. I direktiven för försäkringsutredningen beröras vissa frågor, som avse vinsten till försäkringstagarna. Det heter i detta sammanhang bland annat:

De senaste årens starka förskjutningar i ränteläget och den under sista 'tiden skedda prishöjningen med dess verkningar i fråga om livförsäkringsbolagens förvaltnings- kostnader hava aktualiserat olika frågor av betydelse för vinsttilldelningen till de försäkrade. Här möter bland annat spörsmålet hurwvida inom liv-försäkringen vinst- tilldelningen till de försäkrade inom en viss generation bör bestämmas under särskilt hänsynstagande till avkastningen på de placeringar, som härröra från just denna generations premieinbeta'lningar, eller om en utjämning mellan olika generationer av försäkringstagare bör ske, och i så fall i vilken utsträckning. Ett annat synner- ligen betydelsefullt spörsmål av i viss mån likartad beskaffenhet uppkommer vid vinstfördelning mellan olika grupper (årgångar) av försäkringstagare, för dell hän- delse olika premi-enivåer tillämpas för dessa skilda grupper. Ehuru vägande skäl kunna anföras til-1 förmån för att det överskott, som uppkommit på grund av en högre premienivå, tilldelas den grupp av försäkringst-agare, som fått erlägga dessa högre premier, kan en sådan anordning enligt gällande lagstiftning ej genomföras, om samtidigt försäkringssummorna inom en annan grupp måste reduceras. -— — _ Det är angeläget, att berörda förhållanden upptagas till omprövning och att därvid gällande bestämmelser rörande såväl de ömsesidiga bolagen som aktiebola- gen omformas i sådan riktning, att de i olika avseenden möjliggöra en rationell an— passning av livförsäkringsv—erksamheten efter växlande ekonomiska förhållanden.

Utredningen har funnit det nödvändigt att, i samband med den allmänna granskningen av lagens tekniska bestämmelser rörande livförsäkring, upp- taga vinstfrågan i hela dess vidd till behandling. De ovannämnda special- frågorna skola därvid särskilt uppmärksammas.

• Sida 70
•  Original

Prineipiella synpunkter. Överskott år ett livförsäkringsbolags rörelse upp- kommer, emedan grunderna för premieberäkningen med hänsyn till solidi- letsprincipen valts så, att premierna innehålla säkerhetstillägg, explicita eller implicita. I den mån dessa säkerhetstillägg frigöras ur influtna pre- mier, tagas de under normala förhållanden i första hand i anspråk för rö- relsens konsolidering genom att överföras till säkerhetsfond, utjämningsfond, vinstfond eller någon annan härmed jämförbar fond vid sidan av premie- reserven. (ienom uppläggande av dylika extrafonder sörjer bolaget för den stabilitet hos rörelsen, som soliditetsprincipen kräver. Å andra sidan fordrar skälighetsprincipen, att den verkliga kostnaden för bolagets försäkringar ej får ställa sig högre, än vad som kan anses motsvara värdet av de tjänster, försäkringarna innebära. Om denna princip skall kunna upprätthållas måste bolagets vinstsystem vara så anordnat, att en försäkrings bidrag till extra- fonderna, så långt detta ur konsolideringssynpunkt är möjligt, senast i sam- band med försäkringens upphörande åter frigöres ur dessa och i form av vinst återgår till försäkringstagaren.

Beständets konsolidering kommer sålunda i huvudsak att åstadkommas genom att vinstmedel temporärt bindas i extrafonderna. För varje försäk- ring kommer under början av försäkringstiden en uppsamling av säkerhets- tillä-gg i extrafonderna att äga rum. Längre fram under försäkringstiden komma dessa medel under normala förhållanden att till övervägande del frigöras i form av vinst, varvid de successivt avlösas i extrafonderna av mot— svarande bidrag från säkerhetstillägg, härrörande från yngre årgångar av försäkringar. En mindre del av säkerhetstilläggen kunna dock komma att varaktigt tagas i anspråk för konsolideringsändamål. Härigenom bildas små- ningom inom rörelsen ett kollektivt konsolideringskapital, som med sin rän- teavkastning bidrager till vinsten. Till detta konsolideringskapital böra även sådana extravinster i första hand hänföras, som kunna uppstå av tillfälliga anledningar utan att äga något direkt samband med säkerhetstilläggen i premierna.

Drivande av livförsäkringsrörelse utan vinstdelaktighet för försäkringsta- garna är principiellt oförenligt med skälighetsprincipen. Enligt utredningens mening bör avsteg från denna princip endast i särskilda undantagsfall få förekomma, och en ändring av villkoren i gällande avtal på denna punkt bör genomföras. Utredningen vill särskilt understryka önskvärdheten av att ett klart uttalande i denna fråga göres av statsmakterna. Bland för närvarande praktiserade försäkringsformer synes det egentligen endast vara korttidsför- säkringarna, som skulle kunna ifrågakomma såsom undantag, i den mån det kan visas, att tillräckliga hållpunkter här saknas för en vinstkalkyl. Utred- ningen förbiser ingalunda, att det vid vissa försäkringsformer, såsom exem- pelvis livsfallsförsäkringar, är förenat med särskilda svårigheter att utforma en tillfredsställande vinstteknik. Detta är emellertid något helt annat än att principiellt utesluta sådana försäkringar från delaktighet i vinst.

• Sida 71
•  Original

För att ett vinstsystem skall kunna anses godtagbart med hänsyn till solid'itets— och skälighetsprinciperna synes det nödvändigt att kräva, att syste- met fungerar i överensstämmelse med de linjer, som här angivits. Å ena sidan böra uppkommande vinstmedel icke utbetalas tidigare, än att för kon- solidering tillräckliga belopp alltid komma att finnas samlade i extrafon- derna. Häri ligger bland annat kravet på stabilitet hos systemet. Å andra sidan måste systemet vara så avvägt, att den enskilda försäkringens säker- hetstillägg till övervägande del komma att återföras till försäkringstagaren i form av vinst senast i samband med försäkringens upphörande genom döds— fall eller utlupen försäkringstid. Slutligen är det ett självklart krav, att den praktiska tillämpningen av vinstsystemet icke får ställa sig alltför kostsam. Det kan icke vara god ekonomi att låta en avsevärd del av vinsten konsu- meras av arbetet med vinstens fördelning.

Det synes utredningen utan vidare klart, att vissa av de system, som för närvarande tillämpas i praktiken, måste revideras med hänsyn till de så- lunda angivna kraven.

Vinstsystem. Utredningen övergår nu till en mera detaljerad behandling av de frågor, som röra principerna för vinstens fördelning mellan olika J'örsäkringstagare. Härvid avses liksom förut den total-a vinsten, utan att

; skillnad göres mellan förutberäknad och icke förutberäknad vinst.

Hithörande frågor höra till de livligast diskuterade inom försäkringstek- niken. Utredningen har förut angivit de allmänna villkor, som fordras för att ett vinstsystem skall anses godtagbart med hänsyn till soliditets- och i skälighetsprinciperna. I samband härmed har det påpekats, att vissa av de i vinstsystem, som blivit använda i praktiken, icke uppfylla dessa villkor. Dit P höra exempelvis några av de 5. k. mekaniska vinstsystem, där den upp- i komna vinsten fördelas i förhållande till någon enkel parameter, såsom ' premien, premiereserven eller försäkringssumman, och där storleken och till- växten av den vinst, som utdelas under början av försäkringstiden, är ägnad att in-giva förväntningar, vilka längre fram endast under exceptionellt gynn- samma förutsättningar kunna infrias. Detta är exempelvis fallet, då ett ungt holag fördelar hela den uppstående vinsten i förhållande till premiereserven.

l den redogörelse, som i det följande lämnas för vinstens fördelning, skall först behandlas fördelningen mellan grupper av försäkringstagare och där- efter vinstens fördelning mellan olika försäkringar inom samma grupp.

Den vinst, som under ett vinvsttår uppstått, tänkesi första hand räknemäs- sigt fördelad mellan olika grupper av försäkringar i förhållande till deras bidrag till det totala vinstbeloppet. Redan denna första etapp av fördelning- en kan genomföras på olika sätt, allt efter den mer eller mindre detaljerade indelning av försäkringarna i grupper, som lägges till grund för fördelning- en. Särskilt märkas i detta sammanhang vissa viktiga frågor rörande ränte— vinstens fördelning, som nedan skola göras till föremål för särskild behand- ling. Fördelningen av dödlighetsvinsten kan likaledes utfalla på väsentligt olika sätt, beroende på olikheter i den tillämpade grupperingen med avse-

• Sida 72
•  Original

ende på beräkningsgrunder, försäkringssätt och ålder. Man kan exempelvis arbeta med särskilda grupper för dödsfalls— och livsfallsförsäkring, försäk- ring med och utan läkarundersökning, etc. Hur pass detaljerad det kan an- ses befogat att göra en sådan gruppindelning blir i stor utsträckning en prak- tisk lämplighetsfråga. Den större noggrannhet vid fördelningen, som kan vinnas genom en längre driven uppdelning, måste nämligen vägas mot den ökning av spelrummet för tillfälliga kastningar, som blir en följd av grup- pernas minskade omfattning och även mot det ökade förvaltningsarbetet.

De vinstbelopp, som i första hand fördelats enligt ovanstående under till- lämpning av någon rationell gruppindelning, bli i nästa etapp fördelade mel- lan olika försäkringar inom respektive grupper enligt en regel som avser att tillföra varje försäkring ett belopp, motsvarande försäkringens beräkna- de bidrag till gruppens samlade vinst. De sålunda fördelade beloppen kunna disponeras på olika sätt. De kunna helt enkelt gottskrivas varje försäkrings— tagare, antingen för omedelbar utbetalning eller för uppsamling och förränt- ning hos bolaget med utbetalning efter visst antal år eller vid försäkrings- tidens slut. De kunna även användas på andra sätt: för beredande av till- läggsförsäkring på ett konstant eller växande belopp, för minskning av samt- liga återstående premier, för avkortning av premiebetalningstiden etc. Från försäkringstagarsynpunkt karaktäriseras de olika vinstsystemen främst av dessa olika former för beloppens användning, vilka taga sikte på att tillgo- dose olika behov hos den försäkrade allmänheten. Sålunda är vinstens an- vändning för beredande av tilläggsförsäkring motiverad av strävan att för en given premiekostnad åstadkomma största möjliga försäkringsskydd, un- der det att vinstens gottgörande genom premieminskning eller avkortning av premiebetalningstiden omvänt avser att erhålla ett givet försäkringsskydd till minsta möjliga kostnad. Även om två olika system båda uppfylla de allmän— na soliditets- och skälighetsvillkor, som förut angivits, kunna de sålunda få helt olika verkningar för den enskilde försäkringstagaren. Det ena systemet gynnar exempelvis dem, som dö tidigt, _det andra däremot dem, som uppleva försäkringstidens slut. Ett system av den förra typen kan sägas verka på samma sätt som en försäkring för dödsfall, ett system av den senare typen åter på samma sätt som en försäkring för livsfall. Det synes icke möjligt att bland alla ur soliditets- och skälighetssynpunkt godtagbara system på för- hand utvälja något, om skulle kunna betecknas såsom överlägset i förhållan— de till de övriga, då valet mellan dem måste bli beroende av deras ändamåls- enlighet, d. v. s. den utsträckning, i vilken de visa sig tillgodose väsentliga behov hos försäkringstagarna. Såsom redan inledningsvis framhållits, anser utredningen därför, att lagen icke bör påbjud-a något bestämt system utan, liksom hittills varit fallet, bör lämna utrymme för en lämplig anpassning efter försäkringstagarnas behov inom den ram, som bestämmes av solidi- tets- och skälighetsprinciperna.

Räntevinstens fördelning. Beträffande den i direktiven särskilt påpekade frågan om räntevinstens fördelning mellan olika årgångar av försäkringsta-

• Sida 73
•  Original

gare uppkomma vissa speciella problem, som nära sannnanhänga med frå- gan om verksamhetens anpassning efter växlande ekonomiska förhållanden, och som därför här måste något närmare beröras.

Livförsäkringens genombrott i Sverige inföll väsentligen under den period av stigande räntor, som _— bortsett från mindre väsentliga fluktuationer -— sträckte sig från senare hälften av 1890—talet ända fram till 1920. Även den därpå följande tioårsperioden kännetecknas av relativt höga räntor på de placeringar, som komma i fråga för livförsäkringsbolagen. Först genom det starka räntefallet under 1930-talet blev situationen i grund omkastad.

Allt sedan 1890-talets låga räntenivå föranledde en sänkning av den för premiereservens beräkning antagna räntefoten från 4 till 3,5 %, kunde så- lunda ända fram till början av 1930-talet bolagens nyplaceringar göras till en räntefot, som för samtliga grupper inom bestånden väsentligt översteg den som legat till grund för premieberäkningen. Medelräntefoten på alla bolagens sammanlagda tillgångar översteg som följd härav likaledes under hela den ifrågavarande perioden räntefoten enligt premiegrunderna. Vid slu- tet av 1890-talet utgjorde sålunda ifrågavarande medelränta ca 4,2 %, och omkring 1922 hade den stigit till ca 5,4 0/co. I samband härmed genomfördes för de flesta bolagen en höjning av den beräknade räntefoten till 4 %. Rän- tefoten höll sig sedan tämligen konstant fram till omkring år 1930 och har därefter successivt avtagit. Medelräntans rörelser återspegla givetvis skift- ningarna i marknadsräntan endast med mycket stark utjämning. Skattebe— stämmelsernas och skattesatsernas utveckling har varit ägnad att ytterligare sänka den effektiva medelränta, som bolagen kunnat tillgodoföra sina för- säkringstagare.

Det har givetvis varit av utomordentligt stor betydelse, att under hela pe— rioden 1900—1930, som för den svensk-a livförsäkringen varit en tid av stark och oavbruten expansion, ränteläget genomgående varit så gynnsamt ur liv- försäkringstagarnas synpunkt. Såväl medelräntan som nyplaceringsräntan har undantags-löst legat högre än den för premieberäkningen tillämpade ränte- foten och båda ha varit i huvudsak stigande. För varje grupp i beståndet har en räntevinst uppkommit. Dessa vinstmedel ha disponerats dels för utdelning till försäkringstagarna, dels för konsolidering av företagen, varigenom dessa kunnat stå väl rustade gent emot de påkänningar, som räntefallet med- fört.

Då det gällt fördelningen av den uppkomna vinsten mellan olika årgångar och olika typer av försäkringar, är det under dessa förutsättningar förklar- ligt, att man låtit vederbörande bolags medelränta vara normgivande. Man har med andra ord betraktat de värdehandlingar, vari ett bolag redovisar sin försäkringsfond, såsom ett gemensamt kapital, till vars avkastning samtliga (vinstberättigad-e) försäkringstagare äga lika rätt i förhållande till vars och ens andel i fonden. Man fäster sig vid ett dylikt betraktelsesätt alltså icke vid, att olika försäkringars premiereserver måhända uppbyggts under helt olikartade räntekonjunkturer och således givit bidrag med olika räntenivå till placeringsbeståndet, utan man låter medelräntan för hela beståndet vara

• Sida 74
•  Original

ensam avgörande för räntevinstens fördelning. Detta förfaringssätt har er- hållit benämningen medelräntetekniken.

Systemet innebär tydligen en utjämning av räntevinsten mellan olika ge— nerationer av försäkringstagare. Tack vare medelräntans ringa känslighet för fluktuationer kommer därjämte en försäkringstagares tillgodohavande hos bolaget att för-räntas efter en räntefot, som med avseende på sin utveck- ling i tiden beskriver en väsentligt jämnare förlöpande kurva än någon ränte- fot i den allmänna marknaden.

Erfarenheten tyder emellertid på, att de viktigaste variationerna i mark- nadsräntan icke sammanhänga med de relativt kortvariga konjunkturvågor- na, utan snarare med långa perioder av upp- och nedgång. I själva verket har det ovan påvisats, att medelräntetekniken just utbildats under en sådan tid av fortskridande räntestegring. Bolagens hittillsvarande praxis att göra övervä- gande långsiktiga placeringar tenderar också till att minska effekten av de korta fluktuationerna. Med hänsyn till de långa perioderna kan det för en enskild försäkringstagare knappast bli tal om någon verklig utjämning av rän- tefluktuationerna, emedan en livförsäkrings varaktighet i flertalet fall endast torde sträcka sig över en del av den sekulära vågen. Medelräntans långsam- ma ändringstakt kommer här endast att verka som en broms på utveckling— en: under en tid av stigande räntor kommer medelräntan att växa långsam- mare än marknadsräntan, och omvänt. Om marknadsräntan ändras i mera av— sevärd omfattning, kan detta förhållande emellertid, såsom nedan skall vi— sas, medföra vissa olägliga följder.

Under en tid av starkt stigande marknadsränta kommer den effektiva för- räntningen' hos bolagen på grund av den långsamma förändringen av medel- räntan att ske efter en till synes ofördelaktig, låg räntefot. Särskilt framträdan— de blir detta förhållande vid försäkring med engångspremie, som tecknas un- der en sådan period. För ett visst slag av dylika försäkringar, nämligen genast börjande livräntor med engångspremie, befanns det också redan under början av 1920-talet nödvändigt att frångå medelräntetekniken. För dessa försäkring- ar gälla alltsedan nämnda tid grunder, som föreskriva att engångspremiebe- räkningen må grundas på det antagande om räntefoten, som motsvarar de aktuella placeringsmöjligheterna vid försäkringens tecknande. Som konse- kvens härav föreskrives, att premiereserven för sådana försäkringar skall re- dovisas med tillgångar, vilka giva en mot ränteantagandet svarande avkast- ning. Här har man alltså ur det samlade beståndet av tillgångar brutit ut vissa särskilda delar, till vilkas avkastning en särskild grupp av försäkringar äger prioritet. Enligt nu gällande grunder kan ett liknande förfaringssätt tillämpas vid all försäkring med engångspremie; i praktiken har bestäm- melsen dock hittills endast vunnit användning beträffande livräntor och närstående försäkringsformer.

Under en tid av starkt fallande marknadsränta kunna betydligt allvarli- gare olägenheter av medeh'äntetekniken komma till synes. Bolagens medel- ränta kan und-er en sådan tid komma att överstiga marknadsräntan, och vid ett konsekvent tillämpande av medelräntekniken kommer detta förhållande

. (

• Sida 75
•  Original

att verka lockande på nya försäkringstagare, vilka härvid komma i åtnju- tande av en del av den ränteinkomst, som härrör från de äldre generatio- nern-as förmånliga placeringar. Om marknadsräntan faller till en nivå, un- derstigande räntefoten i gällande premiegrunder, måste dessa ändras för ny- tecknade försäkringar, varvid en premiehöjning inträder. Räntevinsten på de befintliga placeringarna måste då helt eller delvis tagas i anspråk för att kompensera det framtida underskott för de äldre försäkringarna, som eljest kan befaras uppkomma som följd av räntefallet. I en dylik situation kan man sålunda tvingas att frångå med-elräntetekniken.

Som yttersta motpol mot medelräntetekniken kan man tänka sig ett system, där alla räntebärande tillgångar äro uppdelade på olik-a årgångar och olika slag av försäkringar. Vid ett fullt genomfört system av detta slag skulle varje försäkringstagare gottgöras den faktiska ränteinkomsten på just de place- ringar, s-om belöpa på hans inbetalda premier. Ett sådant system skulle kom- ma att ställa sig alltför kostsamt i förvaltningshänseende för att i denna ren- odlade form kunna lämpa sig för praktisk användning. I praktiken torde det därför bli nödvändigt att välja en eller annan mellanform mellan de båda ytterligheterna.

Det kan förutses, att valet av de regler, som i här berörda avseende skola följas, kommer att få stor betydelse för förhållandet mellan bolagen och den försäkrade allmänheten. Såsom redan förut framhållits, synes nämligen den till grund för premieberäkningen liggande räntefoten i framtiden böra även under perioder av hög ränta hållas relativt låg, om förnyade allvarliga svårig- heter skola undvikas vid ett eventuellt framtida räntefall av liknande om- fattning som det under 1930-talet genomlevda. För närvarande äro premi- erna beräknade efter en räntefot av 2,5 0/0 vartill, såsom ovan framhållits, kommer ett säkerhetstillägg, ekvivalent med en räntesänkning av ytterligare 0,25 0lo. Skulle nu förr eller senare en period av avsevärt högre marknads- ränta uppträda, kan man vänta sig en stark press från allmänhetens sida för ernående av en premiesänkning. I ett dylikt läge synes det emellertid av nyss angivna skäl nödvändigt att iakttaga en långt driven försiktighet, även om spänningen mellan marknadsräntan och räntefoten i första ordningens grun- der tidtals kan bliva av betydande storlek. Det är självklart, att under så- dana förhållanden vinstsystemets beskaffenhet med avsende på reglerna för räntevinstens fördelning kommer att få utomordentligt stor betydelse.

Trots detta synes det icke möjligt att genom lagbestämmelser meddela några närmare föreskrifter med avseende på valet av grunder för räntevinstens för- delning. De förhållanden, som här kunna uppkomma, äro allfört svåröver- skådliga för att några detaljerade föreskrifter skulle kunna uppställ-as på förhand. Man synes även här hänvisad till att falla tillbaka på den flera gånger i det föregående omnämnda allmänna föreskriften angående grun- dern-as principiella uppgift och innebörd. Den detaljerade utformningen av grundernas bestämmelser måste däremot här såväl som i andra avseenden överlämnas åt lagtillämpningen. De bestämmelser rörande förutberäkning av vinst, som utredningen upptager i sitt förslag och för vilka en närmare redo—

• Sida 76
•  Original

görelse lämnas här nedan, synas erbjuda en fullt tillfredsställand'e utgångs- punkt för rationella anordningar i detta hänseende.

Premieåterbäring. Gällande bestämmelser. De antaganden om verksam- hetens förlopp, som göras i premie- och reservgrunderna, skola enligt gäl- lande bestämmelser vart för sig vara betryggande. För att få en uppfattning om storleken av den vinst, som på grund härav kan väntas uppkomma i rörelsen, kan man utgå från sådana antaganden rörande räntefot, dödlighet och omkostnader, vilka innesluta en mindre grad av säkerhet än grundernas antaganden men dock äro så beskaffade att de väntas komma att ligga på den säkra sidan om det verkliga förloppet. Den verkliga vinsten kan då väntas bli minst lika stor som den vinst, som uppkommer, om det verkliga förlopp-et följer de sistnämnda antagandena.

Dylika antaganden sägas bilda beräkningsgrunder av andra ordningen, och den del av vinsten till försäkringstagarna, som förutberäknas enligt så- dana grunder, har i gällande lag erhållit en särskild benämning, nämligen premieåterbäring. Lagen stadgar härom att, där förutberäkning skall ske av de belopp (premieåterbäring), som bolaget förväntas kunna av sin behåll- ning utbetala till försäk-ringstagare utöver de i försäkringsavtalet bestämda, skola grunder stadfästas för denna förutberäkning samt för avsättning till och nedsättning av till tryggande av sådan premieåterbäring avsedd fond (premieåterbäringsreserv) .

Bestämmelserna röran-de premieåterbäring utgjorde vid den tid, då de infördes i lagen, en betydelsefull försäkringsteknisk nyhet. I sin motivering till de nya bestämmelserna anförde försäkringsinspektionen år 1912 bland annat följande:

Försäkringsprermierna måste vara tillräckliga, icke blott om dödlighet, räntefot och omkostnader i framtiden komma att motsvara vad enligt erfarenheten för ifrå- gavarande art av rörelse är att vänta, utan även om de komma att i viss mån av- vika därifrån i den riktning, som ökar bolagets utgifter. Man måste därför till grund för premiernas beräkning lägga antaganden om dödlighet, räntefot och omkostnader, vilka gentemot de erfarenhetsmässiga värdena uppvisa marginaler, som anses er— bjuda en tillbörlig grad av säkerhet.

Om bolagets verksamhet förlöper normal-t, böra därför överskott uppkomma. Bo— lagen återbära sedan gammalt dylikt överskott, helt eller delvis, till försäkringsta- garna genom att giva dem andel i vinst. Enligt 5 % av 1903 års lag skola grunder fastställas av Konungen för beräkning och fördelning av den vinst, som må till- komma försäkringstagare.

Denna beräkning har dock hittills icke skett efter rationella grunder. Man nöjer sig med att efter mer eller mindre mekaniska regler fördela det överskott, som fak- tiskt förefinnes, utan att analysera detsamma i fråga om dess ursprung och utan att fördela det bland försäkringstagarna i förhållande till en vars bidrag till det- samma. Införandet av rationell återbäring har förhindrats av den hittills använda metoden för premiereservens beräkning, men underlättas genom de nya bestäm- melserna för samma beräkning och utgör ett viktigt led 'i den reform, som lagför- slaget avser att främja.

Problemet att åstadkomma en rationell premieåterbäring är i själva verket ett av livförsäkringens allra viktigaste. Vid sidan om kravet på livförsäkringens soliditet står kravet på dess billighet. Vid rationell premieåterbäring kan man tillfredsställa det senare utan att uppoffra det förra.

• Sida 77
•  Original

Om rationell återbäring inför-es, kan man förutberäkna dess under vissa antagan- den sannolika belopp. Enligt 5 & i lagförslaget (motsvarande 7 och 123 55 i 1917 års lag) skall sådan förutberäkning ske efter av Konungen fastställda grunder. An- nan förutberäkning må ej förekomma. — — —-

Det är tydligt, att förutberäkningen av premieåterbäringen kommer att tvinga bolagen till sparsamhet. Den nödgar bolagen att redovisa för försäkringstagarna den Winst, som skulle uppkomma, om rörelsens verkliga förlopp överensstämde med grunderna av andra ordningen. Motsvarar det verkliga överskottet icke det beräkna- de, så är bolaget visserligen icke skyldigt att giva försäkringstagarna större pre- mieåterbäring, än som motsvarar det verkliga överskottet. Men den omständigheten, att premieåterbäringen blir mindre, än den förut beräknats bliva, riktar uppmärk— samheten skarpt på orsaken. Denna framgår nu av aktuariens till försäkringsinspek- tionen ingivna jämför-else mellan rörelsens förlopp och de i grunderna gjorda an- tagandena. Visar denna jämförelse, att det är omkostnadernas stegring, som med- fört premieåterbäringens minskning, kan detta ej annat än kraftigt mana bolaget till sparsamhet. Finner försäkringsinspektionen, att omkostnadernas stegring icke var tillfällig utan varaktig, måste försäkringsinspektionen ingripa och fordra an- tiingen revision av andra ordningens grunder eller kostnadernas nedbringande.

Det kan i detta sammanhang påpekas, att fastställande av andra ordningens grun- der bör komma att verka återhållande även på förtidsannullationerna under de första försäkringsåren, då de medföra förlust för bolaget. Hänsyn bör nämligen tagas till dem i grunderna.

De anförda uttalandena kunna i korthet sammanfattas så, att man genom premieåterbäringens införande ville taga ett steg i riktning mot skälighets— principen. Genom att införa en förutberäkning enligt grunder av andra ord- ningen ville man åstadkomma en rationell behandling av vinst'frågorna och samtidigt öva en viss press på bolagen att iakttaga sparsamhet i förvalt- ningen. Vidare synes det hava varit meningen att förmå bolagen att vid sina förhand-sberäkningar av vinst i konkurrenssyfte enbart begränsa sig til-l pre- mieåterbäringen.

Ehuru lagens bestämmelser, såsom ovan framhållits, icke göra införan- det av premieåterbäringsgrunder obligatorisk—t, hava dock för livförsäkrings- bolagen allmänt införts dylika grunder. En omständighet, som därvid i prak- tiken utan tvivel spelat en mycket stor roll, har varit hänsyn till beskatt— ningen. Genom att avsättningen till premieåterbäringsreserv gjorts skattefri, har det framstått såsom förmånligt för bolagen att låta största möjliga del av den totala vinsttilldelningen till försäkringstagarna gå under form av premieåterbäring. Skattesynpunkten har på detta sätt kommit att utöva ett förryckan-de inflytande på det rent tekniska problemet att verkställa en gränsdragning mellan premieåterbäring och annan vinst.

Vid tiden för nuvarande lags tillkomst synes man hava tänkt sig, att andra ordningens grunder skulle fastställas för lång tid, normalt kanske för hela försäkringstiden. Om detta kunnat genomföras, skulle man onekligen häri haft en god grund för en rationell lösning av vinstproblemet. I praktiken har man emellertid tvingats att utbilda ett motsatt förfaringssätt, i det att pre- mieåterbäringen i flertalet fall baserats på antaganden, vilka fastställts att gälla endast för en fixerad tidsperiod omfattande ett fåtal år. Vanligen har det härvid gällt ett antagande om viss överränta i förhållande till första

• Sida 78
•  Original

ordningens grunder, och med hänsyn till den rådande uppfattningen om osäkerheten i varje långtidsprognos beträffande ränteläget har det då ansetts nödvändigt att starkt begränsa tiden för antagandets giltighet. Det torde ej kunna förnekas, att man härigenom i ej ringa mån givit upp möjligheten att enbart genom grunder av andra ordningen ernå en tillfredsställande lös- ning av vinstfrågorna.

Bör premieåterbäring bibehållas? En förutsättning för utredningens för- slag är, såsom längre fram (5. 280 ff.) närmare angives, att gällande skattebe- stämmelser komma att ändras så, att den nuvarande skillnaden i skattehänse- ende mellan premieåterbäring och annan vinst till de försäkrade bortfaller. Om detta blir fallet, försvinner emellertid ett av de skäl, som föranlett bo- lagen att införa grunder för premieåterbäring. Då det vidare, såsom nyss påpekats, visat sig att andra ordningens grunder i praktiken icke kunnat få så betydelsefulla verkningar i rationaliserande riktning, som man ursprung- ligen synes ha väntat, kan det tydligen ifrågasättas, om ett bibehållande av premieåterbäringen eller någon därmed likvärdig anordning överhuvud taget skulle vara motiverat.

Enligt utredningens mening kunna emellertid starka skäl alltjämt anföras för bibehållande av ett system med förutberäkning av vinst enligt fastställda grunder. Med den erfarenhet i fråga om fö-ränderligheten i ekonomiska och demografiska förhållanden, som vi för närvarande äga, är det nöd- vändigt att i trygghetens intresse iakttaga en långt driven försiktighet vid valet av grunder för premieberäkningen, även om exempelvis skillnaden mel- lan marknadsräntan och den vid premieberäkningen tillämpade räntefoten kan komma att bliva avsevärd. Ett sådant läge skulle efter all sannolikhet komma att utlösa starka krav på en premiesänkning, även om vid ett sak- kunnigt bedömande en sådan åtgärd skulle synas oförenlig med nödig hän- syn till tryggheten. Erfarenheten torde ge vid handen, att enbart en hän- visning till de försäkrades vinstdelaktighet i en sådan situation knappast skulle godtagas såsom motiv för ett bibehållande av den högre premienivån. Äro bolagen däremot enligt lag ålagda skyldighet att av uppkommande bc— hållning till vinst åt de försäkrade avsätta minst ett belopp, som motsvarar den förefintliga ränteskillnaden, och lämnar lagen vidare betryggande garan- tier för att dessa belopp verkligen komma de försäkrade till godo, så synes härigenom såväl skälighets- som trygghetskravet ha blivit beaktat på ett sätt som bör äga förutsättningar att kunna klargöras för allmänheten.

En förutberäkning av vinsten har vidare en viktig uppgift att fylla i så— dana fall, då grupper av försäkringar med olika beräkningsgrunder och som följd därav olika premienivå ingå i ett bolags bestånd. Den önskvärda enhetligheten i de olika gruppernas ekonomiska behandling synes nämligen enklast ernås genom lämpligt avvägd-a grunder för förutberäkning av en del av vinsten, varigenom man samtidigt åstadkommer en garanti för he— loppens skäliga fördelning mellan försäkringstagarna. Detta fall är för när- varande för handen i så gott som samtliga svenska livförsäkringsbolag.

• Sida 79
•  Original

Det sålunda angivna betrak'telsesättet leder till att grunder för en förut- beräkning av vinst icke längre böra givas karaktären av en förmån, vilken endast kan meddelas åt bolag av en viss ekonomisk styrka, utan att sådana regler böra normalt ingå i bolagens grunder. Dessa grunder, som böra fast- ställas att gälla tills vidare eller för ett begränsat antal år, skola angiva regler för beräkning av den behållning som, med utgångspunkt från rå- dande förhållanden och under förutsättning av en ändamålsenlig skötsel av bolaget, minst väntas skola uppstå under de närmaste åren.

Av ovan anförda skäl har utredningen, såsom nedan närmare utvecklas, funnit sig böra föreslå, att regler för förutberäkning av vinst skola ingå i bo- lagens grunder.

Vinstens beskattning. Frågan om reglerna för livförsäkringsbolagens be- skattning sammanhänger nära med frågan om grunderna för vinstutdelning- en till de försäkrade. Enligt gällande kommunalskattelag beräknas ett liv- försäkringsbolags nettointäkt såsom summan av överskottet å rörelsen och viss del av den beräknade ränteinkomsten å de tekniska fonderna. Vid be- räkning av överskottet får emellertid avdrag ske bland annat för avsättning till premieåterbäringsreserv, vilket innebär att premieåterbäringen blir skat- tefri. Såsom utredningen ovan framhållit, har denna utformning av skatte- lagstiftningen i stor utsträckning fått direkt olämpliga återverkningar på avvägningen mellan premieåterbäring och vinst i bolagens grunder. Det har för utredningen framstått såsom klart, att tillfredsställande förhållanden i nämnda avseende endast kunna uppnås under förutsättning att frågan om överskottsbeskattningen helt lösgöres från frågan om gränsdragning mellan premieåterbäring och annan vinst.

Det huvudsakliga skälet mot en beskattning av den del av överskottet, som återgår till försäkringstagarna såsom vinst, är att vinsten väsentligen har karaktären av en återbäring av de vid premieberäkningen inlagda, ex- plicita eller implicita säkerhetsmarginalerna. Enligt utredningens mening måste detta anses utgöra ett tillräckligt motiv för att vinsten undantages från överskottsbeskattningen i den mån den kan ans-es härröra från premie- marginalerna. Utredningen avläwmnar samtidigt förslag till ändring av kom- munalskattelagen i sådant syfte. Enligt förslaget, som närmare behandlas på annat ställe i betänkadet (s. 282), skall livförsäkringsbolag årligen verk- ställa beräkning av den del av årets överskott, som härrör från premie- marginalerna, och avsättningen till den fond, som i förslaget benämnes åter- bäringsfond, skall vara avdragsgill, i den mån den beträffande kapitalför- säkring för dödsfall ej övers'tigernämnda del av överskottet. Denna beräk- ning skall emellertid vara helt oberoende av avvägningen mellan förutberäk- nad och annan vinst.

Uppgiften att verkställa en dylik beräkning av premiemarginalerna sam- manhänger nära med aktuariens uppgift att verkställa jämförelse mellan det verkliga och det beräknade förloppet av årets rörelse, och utredningen har också tänkt sig, att de båda beräkningarna skola utföras i samband med

• Sida 80
•  Original

varandra. Beräkningen av premiemarginalerna har betydelse icke enbart ur skattesynpunkt, utan bör även kunna bli av stort värde för bolagets ekono— miska statistik och för dess vinstfördelning. Beräkningen bör verkställas med uppdelning på de större grupper inom beståndet, vilkas ekonomi det är av betydelse att kunna följa.

Utredningen har tänkt sig, att beräkningen för varje dylik grupp i princip skulle tillgå så, att gruppen tillföres sin verkliga premieinkomst och en på nedan angivet sätt beräknad ränteinkomst, men belastas med sin andel i av- sättning till premiereserv och utjämningsfond, sin verkliga riskkostnad (här syftas närmast på försäkring för dödsfall, men schemat gäller med lätt in- sedda modifikationer även för livsfallsförsäkring) och sina andelar i bola- gets totala verkliga omkostnader och ränteskatt, beräknad utan hänsyn till ränteskattespärren. Saldot av denna beräkning, i vilken vederbörliga kor- rektioner med hänsyn till mellanhavandet med återförsäkrare böra anbring- as, blir gruppens andel i bolagets totala överskott, i den mån detta härrör från premiemarginalerna,

Enligt detta betraktelsesätt skall sålunda beträffande såväl dödlighet som omkostnader det faktiskt uppkomna överskottet i sin helhet anses härröra från premiemarginalerna. En förutsättning för att ett sådant betraktelse- sätt skall kunna tillämpas är, att beräkningen gäller grupper, vilka äro till- räckligt stora för att inom sig själva bereda en tillfredsställande grad av utjämning av riskkostnaden.

Med avseende på räntemomentet är uppgiften emellertid något vanskligare än i de båda nyssnämnda fallen. Utredningens förslag beträffande bestäm- melserna för försäkringsfon-dens redovisning (s. 160 ff.) går bland annat ut på införande av fri placering i begränsad omfattning. I bolagens portföljer kom- mer det alltså vid sidan av de generellt tillåtna värdehandlingarna att finnas andra, vilka inrymma vissa risker till förlust, som kompenseras genom en höjd förräntning eller utsikt till värdestegring. I dessa placeringar ligger alltså ett visst, låt vara begränsat, spekulationsmoment. Den ökade ränte- vinst, som genom förhandenvaron av ett dylikt moment kan uppkomma, synes icke med samma fog som räntevinsten från de övriga placeringarna kunna betraktas såsom härrörande från premiemarginalerna, utan synes snarare hava karaktären av en affärsvinst i vanlig mening, vilken icke bör vara undantagen från beskattning. En särskild beräkning av den del av rän- tevinsten, som kan anses beting-ad av spekulationsmomentet, skulle uppen- barligen ställa sig mycket vansklig och skulle göra det nödvändigt att in- föra godtyckliga och artificiella regler. Det synes därför utredningen lämp- ligare att verkställa beräkning av den effektiva medelräntan för året på ba- sis av en »rensad» värdepappersportfölj och sedan tillämpa den sålunda be- räknade medelräntefoten på hela värdepappersportföljen. Den räunteavkast- ning, man på detta sätt erhåller, kan anses vara den del av bolagets totala ränteinkomst, som härrör från premiemarginalerna, och kan sedan portione- ras ut mellan de olika grupperna i förhållande till deras andelar i placerings- beståndet. För den händelse vissa grupper (exempelvis gruppen genast bör—

• Sida 81
•  Original

jande livräntor) ha tillerkänts prioritet till avkastningen på vissa värdehand- lingar, böra naturligtvis därav betingade modifikationer ske vid beräkningen.

Efter att ha diskuterat olika möjligheter beträffande reglerna för den rensning av värdepappersportföljen, som skall ligga till grund för medel- räntefotens beräkning, har utredningen stannat vid att föreslå, att den ren- sade portföljen skall bestå av samtliga de värdehandlingar, vilka enligt 274 & 1)——6) användas för redovisning av försäkringsfonden. Nämnda moment om- fatta de värdehandlingar, vilka godkännas för redovisning utan begränsning och utan särskild prövning av myndighet (bortsett från den begränsning i fråga om inteckning i tomträtt, som enligt förslaget kan föreskrivas av för- säkringsinspektionen). Man synes därigenom ha kommit fram till en så ob- jektiv regel som möjligt för fixerande av den rensade portföljens omfattning.

Beräkningen av den effektiva medelräntefoten för den rensade portföljen är en aktuariell uppgift, vilken i stort sett medger en entydig lösning, även om vissa konventioner kunna bli erforderliga. Denna beräkning måste givet- vis baseras på en med hänsyn till ränteläget gjord värdering av den rensade värdepappersportföljen. I annat fall skulle verkställda nedskrivningar kom- ma att inverka på beräkningen av premiemarginalen och omvänt bolagens nedskrivningspolitik kunna komma att bestämmas av önskan att vidga mar- ginalen för att vinna fördelar i form av reducerad beskattning. Såsom ovan (5. 39) anförts skola enligt utredningens mening omkostnaderna för kapital- förvaltningen avdragas från ränteinkomsten vid medelräntefotens beräkning, i stället för att sammanräknas med övriga omkostnader. Närmare regler för denna beräkning, liksom för hela beräkningen av premiemarginalerna, skola utfärdas av försäkringsinspektionen.

Enligt de regler, som i det föregående uppställt-s, skall vid beräkningen av premiemarginalerna varje grupps andel i bolagets ränteskatt räknas såsom utgift. Såsom närmare utvecklas i kapitlet om beskattningsfrågan (s. 275), bör härvid till ränteskatten räknas icke blott skatten på själva ränteskatte— underlaget, utan också räntebeskattningens återverkan på överskottets be— skattning. Betecknas den totala skattekvoten (kronoskatt inklusive värnskatt och kommunala skatter sammanräknade under hänsynstagande till gällande avdragsrätt för kommunalskatten vid taxering till kronoskatt) med IC, så blir

100 R bolagets utgift i följd av räntebeskattningen 1_k_ procent av ränteskatteun- derlaget. Eftersom skattesatserna för året icke torde vara kända vid den tid- punkt då beräkningen skall utföras, bör man härvid lägga föregående års skattesatser till grund. Utanför premiemarginalerna fall-a enligt de föreslagna reglerna i första rummet de extra räntevinster (utöver den beräknade medelräntan), som upp- nås på de placeringar, vilka icke hänföras till 274 % 1)—6). För dylika vinster blir bolaget sålunda skattskyldigt, och detsamma gäller om realisa— tionsvinster, vinst på försäkringar utan vinstdelaktighet ävensom tillfälliga vinster av olika slag, vilka icke härleda sig från premiernas säkerhetsmar- ginaler.

• Sida 82
•  Original

Terminologi. Utredningen har funnit det angeläget att upptaga frågan om åstadkommande av en förbättrad terminologi på vinstområdet. Den nuvaran- de dualismen mellan termerna »premieåterbäring» och »vinst» synes mindre lycklig. Enligt utredningens mening kan det för övrigt ifrågasättas, om ordet »vinst» alls bör användas i detta sammanhang, då det gäller fördelning av medel, vilka till alldeles övervägande del härröra från de säkerhetsmargina— ler, som med tanke på tryggheten inlagts vid premieberäkningen, och som sedermera återbäras till de försäkrade, i den mån de icke behövt tagas i anspråk.

Utredningen vill för sin del föreslå, att den gemensamma benämningen återbäring införes för alla sådana belopp, som de försäkrade erhålla utöver de i försäkringsavtalen bestämda. Termen »Vinst» skulle sålunda komma att helt utgå. Av den totala återbäringen kommer enligt utredningens för- slag en viss del, den förutberäknade ålerbäringen, att göras till föremål för beräkning på förhand enligt fastställda grunder. Denna del av återbäringen träder alltså i stället för den nuvarande premieåterbäringen.

I förslaget har vidare införts en särskild benämning, tilldelad återbäring. för återbäring, som bolaget tillfört de enskilda försäkringstagarna på sådant sätt, att en rätt till siffermässigt bestämda belopp föreligger för dem. Ifråga— varande belopp kunna allt efter grundernas innehåll finnas att lyfta hos bo- laget vid anfordran, innestå hos bolaget för senare utbetalning eller tillgodo- räknas försäkringstagaren såsom nedsättning av premien eller såsom premie för tilläggsförsäkring.

Utredningens förslag. Enligt den principiella syn på återbäringsfrågan. som i det förestående utvecklats, uppfattas de tekniska fonder, vilka ett bolag redovisar vid sidan av försäkringsfonden, såsom i huvudsak bildade av överskottsmedel, vilka temporärt kvarhållits hos bolaget för att senare åter- bäras till de försäkrade, i den mån de ej behövt tagas i anspråk för täckan- de av uppkomna förluster. Verksamhetens förlopp under normala tider kom- mer alltså att kännetecknas därav, att för varje år uppkommande över- skottsmedel tillföras de ifrågavarande fonderna, under det att samtidigt me— del, härrörande från tidigare års överskott, frigöras ur fonderna och återgå till försäkringstagarna.

Grunderna beträffande återbäring till försäkringstagarna skola innehålla alla de regler, som erfordras för kännetecknande av det system, efter vilket bolaget avser att arbeta med hänsyn till återbäringen. Här skola sålunda au- givas regler för avsättning till återbäringsfonden och regleringsfonden och för dessa fonders användning, regler rörande förutberäkning av återbäring samt tilldelning av återbäring till försäkringstagarna, och slutligen räntefot för förräntning av hos bolaget innestående återbäringsmedel.

Den förutberäknade återbäringen kommer enligt utredningens förslag att träda i stället för den nuvarande premieåterbäringen, och reglerna härför

• Sida 83
•  Original

komma att ha samma karaktär av grunder av andra ordningen som de nu- varande premieåterbäringsgrunderna.

Dessa regler skola innehålla antaganden, vilka avse en beräkning av de från premiemarginalerna härrörande överskott, som under de närmaste åren kunna väntas uppkomma, ävensom regler för fördelning av detta överskott mellan de enskilda försäkri "arna. Vad särskilt beträffar omkostnaderna, följer härav, att reglerna för den förutberäknade återbäringen skola angiva den omkostnadsplan, som under rådande förhållanden kan anses skälig för det ifrågavarande bolagets verksamhet, samt regler för fördelning av den omkostnadsmarginal, som beräknas ingå i överskottet. Skäligheten får här- vid bedömas med hänsyn till bolagets arbetssätt och övriga förhållanden, varvid bland annat hänsyn bör tagas till medelförsäkringssumman i bola- gets försäkringsbestånd. Under vissa förhållanden — exempelvis vid stark nedgång av penningvärdet — kan det inträffa, att de beräknade omkostna— derna enligt återbäringsgrunderna bli så stora, att de icke kunna täckas av den i premierna ingående omkostnadsbelastningen. Den härigenom uppkom- mande förlusten måste då täckas av överskott till följd av andra antaganden.

Grunderna höra i dessa delar fastställas att gälla tills vidare eller för ett begränsat antal år, förslagsvis högst fem. Avsättning enligt grunderna för förut- beräknad återbäring skall uppföras som utgift i bolagets vinst- och förlust- räkning. Grunderna måste följaktligen ändras, om medel icke finnas för av- sättning till förutberäknad återbäring. I praktiken torde emellertid något dy- likt icke behöva ifrågakomma, eftersom förutberäkningen skall ske med stor försiktighet och icke för längre tid än som kan överblickas. Inträffa omstän- digheter, som icke kunna förutses och som beräknas utgöra ett hinder för fullföljande av premieåterbäringsreglerna, skola grunderna omedelbart änd- ras på erforderligt sätt, utan att man avvaktar att bolagets oförmåga mani— festerar sig i ett års bokslut.

.tvsättningar av återbäringsmedel, vare sig förutberäknade eller andra, överföras i första hand till återbäringsfonden eller regleringsfonden, där de kunna kvarstå under kortare eller längre tid. Då bolaget i enlighet med grun- dernas föreskrifter tilldelar återbäring till försäkringstagarna, komma i samband härmed motsvarande belopp att avskiljas från de ifrågavarande fonderna. De sålunda tilldelade återbäringsbeloppen överföras till försäk— ringsfonden för att antingen omedelbart utbetalas till försäkringstagarna el- ler i avvaktan härpå redovisas såsom en del av försäkringsfonden. I senare fallet kunna de eventuellt användas för beredande av tilläggsförsäkring i en eller annan form, varvid de skola överföras till premiereserven.

Reglerna för tilldelning av återbäring skola angiva de bestämmelser, som i nu nämnda avseenden skola lända till efterrättelse. Här skall sålunda bland annat angivas, i vilken mån utbetalning av återbäring under pågående för- säkringstid skall förekomma, ävensom hur de belopp skola beräknas, vilka komma till utbetalning vid försäkringens upphörande, dels genom försäk- ringsfall och dels av annan anledning. Med hänsyn till vikten av att sörja

• Sida 84
•  Original

för verksamhetens konsolidering torde det kunna förutses, att tilldelningen av återbäring hädanefter kommer att i större utsträckning än förut uppskju— tas till försäkringstidens slut, och att under pågående försäkringstid endast en viss förskottsutbetalning kommer att ske i avräkning på den slutavräk- ning, som skall ske vid försäkringens upphörande. Grunderna skola då an- giva de regler, som härvid skola följas. Utfästelse om återbäring må ej av bolag göras annorledes än i enlighet med reglerna för tilldelning.

Tilldelningsreglerna få enligt utredningens förslag en direkt betydelse för rättsförhållandet mellan bolaget och dess försäkringstagare. Tilldelade åter- bäringsbelopp, som innestå hos bolaget, böra nämligen enligt utredningens mening erhålla samma rättsliga ställning som försäkringsbeloppen. Detta sker genom att, såsom nyss framhållits, värdet av bolagets ansvarighet för dylika belopp skall redovisas i försäkringsfonden och bilda en särskild del av denna. De tillgångar, i vilka den tilldelade återbäringen redovisas, komma sålunda att pantsättas för försäkringstagarens räkning. I de fall, då grun- derna medge någon form av valfrihet mellan kontant utbetalning och upp- samling av återbäring, vinner man härigenom, att en försäkringstagare, som valt uppsamling, ej löper samma risk som för närvarande att försättas i en sämre ställning än om han valt kontantbetalning. Då grupper med olika pre- mienivå ingå i ett bolags bestånd, kan man vidare genom en lämplig utform— ning av tilldelningsreglerna i viss utsträckning bereda skydd för återbärings- medel, tillhörande en viss grupp, mot att tagas i anspråk för täckande av förlust, som belöper på en annan grupp. Om nämligen tilldelning av den del av den förutberäknade återbäringen, som enligt vad ovan (5. 72) anförts, avser att åstadkomma enhetlighet i de olika gruppernas ekonomiska behand- ling, verkställes successivt, allt eftersom hithörande belopp bli tillgängliga i rörelsen, komma dessa medel i åtnjutande av samma skydd som försäk- ringsfonden. Därest tryggheten för att bolaget skall kunna fullgöra sina förpliktelser bedömes väsentligt mindre inom en grupp av försäkringar än inom en annan, bör en utformning av tilldelningsreglerna i överensstämmelse härmed övervägas.

Återbäringsfonden och regleringsfonden innehålla överskottsmedel, vilka ännu ej blivit föremål för tilldelning. Den förstnämnda fonden, som i sin helhet bör kunna enligt beräknin-gsgrunderna uppdelas i individuella an- delar för de olika försäkringstagarna, är i första hand avsedd att tjäna som täckningsreserv för den förutberäknade återbäringen. Vid sid-an av ifråga- varande medel innehåller återbäringsfonden i regel även andra återbärings- medel, härrörande från premiemarginalerna, Den enskilda försäkringens andel i denna fond bör sålunda minst motsvara den tekniska reserv, som för försäkringen beräknas med ledning av reglerna om förutberäkning av återbäring, med vederbörligt avdrag för de belopp, vilka såsom redan till- delade redovisas i försäkringsfonden. Allt efter arten av bolagets system kan man härvid lägga ett prospektivt eller ett retrospektivt betraktelsesätt till

• Sida 85
•  Original

grund. I senare fall-et erhålles försäkringens andel i fonden helt enkelt som skillnaden mellan värdet av avsatt förutberäknad återbäring och värdet av den del därav, som redan blivit tilldelad. Regleringsfonden åter låter sig ej uppdelas mellan enskilda försäkringar.

Avsättningen till återbäringsfond skall enligt förslaget vara fritagen från överskottsbeskattning, i den mån den beträffande kapitalförsäkring för döds- fall fullgöres med medel, härrörande från premi-emargina'lerna. Beträffande livränteförsäkring är avsättningen i sin helhet skattefri. Då det icke är lämpligt att till en och samma fond föra såväl beskattade som Obeskattade medel, blir följden härav, att återbäringsfonden i sin helhet kommer att bestå av Obeskattade återbäringsmedel, vilka beträffande kapitalförsäkring för dödsfall helt härröra från premiemarginalerna. Regleringsfonden kom- mer av samma skäl i sin helhet att bestå av beskattade återbäringsmedel.

Någon fond med benämningen livränteförsäkringens garantifond, vilken förekommer i gällande kommunalskattelag, har icke upptagits i förslaget. I detta har en dylik fond nämligen icke någon uppgift att fylla. Dess funk- tioner övertagas av livränteförsäkringens andelar i återbäringsfond och ut- jämningsfond, vilka fonder helt utgöras av Obeskattade medel.

En väsentlig punkt i förslaget är, att återbäringsfonden, utjämningsfonden och regleringsfonden endast få nedsättas i enlighet med grundernas regler för dessa fonders användning samt för täckande av förlust. Härmed är utta- lat, att dessa fonder bestå av medel, vilka tillkomma försäkringstagarna och skola återbäras till dessa, i den mån de icke måste tagas i anspråk för tryg- gande av försäkringsbeloppens avtalsenliga utbetalning.

10. Tekniska utredningar.

Utredningen har förut angivit de krav, som de grundläggande trygghets- och skälighetsprinciperna ställa på ett system för återbäring. Omsorgen om verksamhetens konsolidering måste förenas med ett tillgodoseen-de av kra- vet på möjligast fullständig återbäring av i premierna ingående säkerhets- tillägg. Då det gäller att bedöma, huruvida ett bolags system kan anses till- fredsställande ur här berörda synpunkter, bli reglerna i återbäringsgrun- derna av central betydelse. Enligt förslaget skall det åligga bolagets styrelse att vaka över att grunderna anpassas efter växlingar i betingelserna för verksamheten. Det blir på grund härav nödvändigt för styrelsen att sörja för organiserandet av en fortlöpande kontroll av rörelsens ekonomi enligt statistiska och försäkringstekniska metoder. Den sammanställning av till- gångs- och skul'dposter, som lämnas av bolagets räkenskaper, är för detta ändamål otillräcklig.

Den bokföringsmässiga översikt av bolagets ställning, som får sitt uttryck i balansräkningen, bör därför kompletteras med en mera ingående analys av ställningen, vilken i sin ordning måste vila på en fullständig försäkrings—

• Sida 86
•  Original

teknisk värdering av såväl tillgångar som skul-der enligt särskilda antagan- den, vilka så nära som möjligt ansluta sig till det förlopp, som bedömes så- som sannolikt för den närmaste framtiden. På skuldsidan bortfalla härvid säkerhetsfond, utjämningsfond, återbäringsfond och regleringsfond, men medräknas i stället värdet av de utbetalningar, som enligt återbäringsgrun- derna skall äga rum, därest det antagna förloppet skulle komma att reali- seras. En sådan värdering bör ytterligare kompletteras med en åtminstone överslagsmässig beräkning av de förändringar i ställningen, som skulle för- anledas av avvikelser från det beräknade förloppet med avseende på ränte- fot, dödlighet eller omkostnader, eller av ändrade grunder för värdering av tillgångar.

Genom att fortlöpande verkställa analyser enligt ett dylikt schema erhålles en ingående kännedom om rörelsens verkliga ställning och en grundval för ett bedömande såväl av det tekniska systemets kvalitet som av räckvidden av eventuellt erforderliga konsolideringsåtgärder. Endast på detta sätt torde det vara möjligt att avgöra, huruvida återbäringsgrunderna förena nödig hänsyn till behovet att konsolidera rörelsen genom uppsamling av tillräck- liga medel i fonderna med skälig hänsyn till försäkringstagarnas intresse.

Enligt utredningens mening är det av stor vikt, att bolagen komma att ägna verkställandet av dylika fortlöpande utredningar all den uppmärksam- het, som kräves för att utredningarna skola rätt fylla sitt ändamål. På grund härav har i förslaget upptagits en föreskrift om skyldighet för bolagen att vart femte år verkställa och till försäkringsinspektionen inlämna statistisk— ekonomisk utredning angående verksamhetens förlopp och bolagets ställning (teknisk balansräkning). Syftet med den föreslagna bestämmelsen är att få klarlagt, huruvida bolagets verksamhet med hänsyn till den vunna erfaren- heten kan anses tillgodose anspråken på trygghet och skälighet.

Enligt förslaget skall försäkringsinspektionen äga att föreskriva normer för utredningarnas verkställande Detta har ansetts nödvändigt för att åstad- komma jämförbarhet mellan de olika bolagens uppgifter, exempelvis med avseende på principerna för värdering av tillgångs- och skuldposter. Å andra sidan är det givetvis av vikt, att inspektionens befogenheter i förevarande avseende utövas med varsamhet, så att man icke genom uppgörandet av ett alltför utförligt obligatoriskt program försvårar för de enskilda bolagen att anpassa sina utredningar till de särskilda frågeställningar, som för vart och ett av dem kunna påkalla närmare undersökning.

Slutligen må framhållas, att skyldigheten enligt gällande lag för livför- säkringsbolagens aktuarier att årligen till försäkringsinspektionen ingiva re- dogörelse för i vad mån det verkliga förloppet av verksamheten avvikit från det enligt grunderna beräknade, enligt utredningens mening alltjämt bör kvarstå.

• Sida 87
•  Original

11. Konsolideringsätgärder och täckande av förlust.

Gällande bestämmelser. Såsom redan tidigare framhållits, måste det sär- skilt under nuvarande i många avseenden ovissa förhållanden anses vara av stor betydelse, att livförsäkringsverksamheten på ett smidigt och samtidigt rationellt sätt kan anpassas efter växlande ekonomiska och demografiska förhållanden. I detta sammanhang är det uppenbarligen av vikt att de reg— ler, efter vilka man har att handla, då verksamhetsförloppet i ett eller annat avseende gestaltar sig mindre gynnsamt än beräknat, äro ändamålsenliga.

Ogynnsamma avvikelser från det beräknade förloppet av verksamheten kunna uppträda på mångahanda olika sätt, allt eftersom de äro knutna till ett eller flera av de tre beräkningselementen räntefot, dödlighet och omkost- naden eHer äro av annan arL såann exenuxdvm kaphaHödusknz Sådana förluster kunna allt efter omständigheterna träff-a hela bolagets verksamhet eller vara knutna till någon särskild grupp inom beståndet. Komplexet av alla de möjligheter, som i detta avseende föreligga, låter sig ej på förhand överblickas. De lagbestämmelser, som reglera åtgärderna vid dylika situatio- ner, måste syfta till upprätthållande av försäkringens prestationer i största möjliga omfattning, samtidigt som skälig hänsyn tages till försäkringstagar— nas intresse.

Hithörande frågor hade vid tillkomsten av gällande lag långt ifrån samma aktualitet som nu. De ha icke i lagen gjorts till föremål för någon systema- tisk behandling, utan beröras på flera olika ställen i skilda sammanhang. De viktigaste bland ifrågavarande bestämmelser röra nedsättning av säker- hetsfond och premieåterbäringsreserv (218 5), särskild administration vid konkurs eller likvidation (231—236 åå) samt nedsättning av premiereserv och försäkringsbelopp i ömsesidigt livförsäkringsbolag (139—140 55).

Bestämmelserna i 218 5 om nedsättning av säkerhetsfond och premieåter- bäringsreserv ha delvis redan berörts i det föregående. Utan särskilt tillstånd av försäkringsinspektionen får säkerhetsfonden icke nedsättas annat än för täckande av förlust, som ej kan ersättas av befintliga till framtida förfogande avsatta medel eller genom nedsättning av reservfond. Premieåterbäringsreser- ven åter får —— utom givetvis för utbetalning av premieåterbäring enligt grun- derna —— icke nedsättas annat än för täckande av förlust, som ej kan ersät tas på sätt i föregående punkt sägs. Uttrycket »förlust» torde i detta sam- manhang få uppfattas såsom förlust på verksamheten i dess helhet, eller med andra ord sådan förlust som, därest den icke ersättes på något av de angivna sätten, skulle taga sig uttryck i ett motsvarande underskott i bolagets balansräkning.

Om man bortser från det fall, då försäkringsinspektionens tillstånd till extraordinär nedsättning av säkerhetsfonden meddelas, innebär bestämmel- sen i 218 & alltså, att man för täckande av dylik förlust har att disponera bolagets fonder i följande ordning: 1) befintliga till framtida förfogande av- satta medel samt reservfond, 2) säkerhetsfond samt 3) premieåterbäringsre-

• Sida 88
•  Original

serv. Någon närmare förklaring av innebörden av uttrycket »befintliga till framtida förfogande avsatta medel» lämnas varken i lagtexten eller i moti- veringen. Då dessa medel omtalas såsom skilda från sådana fonder som re- servfond, säkerhetsfond och premieåterbäringsreserv, måste uttrycket tol- kas så, att därmed avses alla befintliga medel, vilka icke motsvara någon av de i lagen definierade fonderna. Hit höra exempelvis på vinst- och förlust- konto kvarstående del av föregående års behållning och vidare allehanda i lagen icke särskilt omnämnda fonder såsom utjämningsreserv, katastrofre- serv, dispositionsfond m. m. Alla dylika medel samt dessutom reservfond, säkerhetsfond och premieåterbäringsreserv skulle alltså kunna tagas i an- språk för täckande av förlust, medan ännu ett eventuellt befintligt aktie- eller garantikapital samt därjämte givetvis försäkringsfonden funnes kvar orörda.

I 231—236 åå meddelas utförliga bestämmelser rörande ett särskilt admi- nistrationsförfarande, vilket skall inträda så snart försäkringsbolag, som dri— ver livförsäkring, kommer i konkurs eller träder i likvidation. Den tanke, som ligger till grund för detta förfarande, är att för livförsäkringstagarnas del så vitt möjligt en realisation med fördelning av tillgångarna i vanlig ord- ning skall undvikas och i stället försäkringens prestationer upprätthållas.

Skyldighet att träda i likvidation stadgas i lagen bland annat för sådant fall, då de till försäkringstagarnas säkerhet pantsatta värdehandlingarna visa sig vara otillräckliga, och rättelse icke sker inom förelagd tid (228 5). För ett försäkringsaktiebolag föreligger samma skyldighet, då aktiekapitalet till två tredjedelar eller den mindre del, som kan vara bestämd i bolagsordningen, gått förlorat (88 å). Övriga fall, då skyldighet att träda i likvidation- är före- skriven, äro i här förevarande sammanhang av mindre intresse.

Så snart likvidations- eller konkurstillstånd inträtt, bildas för livförsäk— ringstagarnas räkning ett särskilt administrationsbo, som förvaltas av försäk- ringsinspektionen. Inspektionen har då att omhändertaga samtliga pantsatta värdehandlingar och verkställa värdering av dessa samt beräkning av för- säkringsfondens storlek vid tiden för administrationens inträde. Administra- tionsboet äger fordringsrätt hos bolaget för det belopp, varmed de övertagna tillgångarnas värde må understiga försäkringsfonden, ökad med fem procent.

Sedan nyssnämnda åtgärder vidtagits och inspektionen med ledning härav verkställt utredning av administrationsboets ställning, skall inspektionen in- leda underhandlingar med svenska livförsäkringsbolag om övertagande av samtliga till boet hörande försäkringar. Finner inspektionen att anbud om sådant övertagande som i följd av underhandlingarna inkommit, bör anta- gas, skall detta på visst föreskrivet sätt meddelas försäkringstagarna, varvid inspektionen särskilt skall angiva den nedsättning av försäkringsbeloppen, som enligt anbudet kan hava betingats. Om minst en femtedel av samtliga försäkringstagare inom förelagd tid anmäla, att de icke godkänna förslaget, är detta förfallet; i motsatt fall anses det antaget av försäkringstagarna, och administrationen avslutas då genom överlämnande av boets tillgångar och handlingar till det övertagande bolaget.

Kommer ett sådant övertagande av en eller annan anledning ej till stånd,

• Sida 89
•  Original

kan inspektionen, om den så anser lämpligt, taga initiativ till bildande av ett nytt ömsesidigt försäkringsbolag för övertagande av det gamla bolagets försäkringar. Inspektionen skall då sammankalla försäkringstagarna till ett möte och för dem framlägga sin utredning av administrationsboets ställning samt förslag till bolagsordning och grunder för det nya bolaget, med särskilt angivande av den nedsättning av försäkringsbeloppet, som inspektionen kan finna erforderlig. För det nya bolagets bildande fordras, att mer än fyra femtedelar av de vid mötet röstande bifalla förslaget.

Om slutligen alla försök att överlåta försäkringarna eller bilda ett nytt bolag misslyckas, äger fördelningen av administrationsboets tillgångar rum, varvid varje försäkringstagares fordran anses motsvara hans andel i försäk- ringsfonden. Administrationen kan dock även i detta fall fortsätta utan för— delning, om samtliga försäkringstagare därom överenskomma.

De hittills omtalade bestämmelserna rörande nedsättning av vissa fonder ävensom särskild administration röra såväl aktiebolag som ömsesidiga bo— lag. I 139 och 140 55 förekommer emellertid en grupp av hithörande bestäm- melser, vilka endast gälla ömsesidiga bolag och avse täckande av brist utan samband med konkurs eller likvidation. Dessa bestämmelser avse i första hand bristens täckande genom uttaxering, vilken möjlighet emellertid är ute- sluten i samtliga för närvarande verksamma ömsesidiga livförsäkringsbolag, emedan dessa i sina bolagsordningar med stöd av 118 % bestämt, att allenast bolagets tillgångar skola häfta för dess förbindelser. Det är sålunda tillräck- ligt att här endast återgiva de delar av 139 och 140 åå, vilka handla om liv— försäkringsbolag, där uttaxering ej kan förekomma.

Om ett dylikt ömsesidigt bolags tillgångar enligt fastställd balansräkning finnas icke motsvara dess skulder, försäkringsfond, säkerhetsfond och pre— mieåterbäringsreserv inberäknade, skall bristen, i den mån den ej varder genom nedsättning av säkerhetsfond och premieåterbäringsreserv täckt, ut— jämnas genom nedsättning av premiereserven och därav betingad nedsätt- ning av livförsäkringsbeloppen. Denna regel skall dock endast tillämpas på den del av bristen, som överskjuter eventuellt befintligt garantikapital. Ned- sättningen av premiereserven skall, så framt bolagsordningen ej innehåller någon avvikande bestämmelse ske så, att alla försäkringstagares andelar ned- sättas i samma förhållande. _

Behovet av lagändring. Det starka räntefallet under 1930-talet aktualise- rade kravet på ändamålsenliga anordningar för livförsäkringens anpassning till växlande förhållanden. Den diskussion, som i anslutning härtill förts kring hithörande lagbestämmelser, har särskilt sysslat med de nyss refere- rade bestämmelserna i 139 och 140 åå, vilka i vissa avseenden betecknats såsom mindre tillfredsställande.

Det har sålunda framhållits, att nedsättningsregeln i 140 å kan leda till resultat, vilka måste framstå som påtagligt orättvisa. Exempel härpå äro lätta att finna. Enligt ifrågavarande regel skall premiereservens nedsättning för täckande av brist ske så, att alla försäkringstagares andelar nedsättas i sam-

• Sida 90
•  Original

ma förhållande. En sådan regel kan förefalla helt naturlig, då fråga är 0111 en brist, som uppkommit exempelvis genom en plötslig kapitall'örlust. Under sådana förhållanden torde regeln också leda till praktiskt fullt acceptabla resultat. Annorlunda blir emellertid förhållandet, om förlusten uppkommit av någon annan anledning, t. ex. på grund av överdödlighet genom krig eller epidemi, på grund av räntefall och därmed följande nödvändighet att för- stärka premiereserven o. s. v. I sådana fall komma unga försäkringar med små premiereserver att träffas mindre hårt av nedsättningen än äldre för- säkringar med stora premiereserver, trots att motsatsen otvivelaktigt vore det riktiga. Rent orimliga konsekvenser kunna här uppträda. Sålunda skulle man vid en av överdödlighet framkallad förlust bliva tvungen att nedsätta premiereserven och därmed beloppen även för utgående livräntor, oaktat överdödligheten för denna grupp av försäkringar medför en vinst i stället för en förlust.

Gent emot dessa anmärkningar kan visserligen invändas, att nedsättnings- regeln i 140 & är uttryckligen begränsad till att gälla sådana fall, då bolags- ordningen ej innehåller någon avvikande regel. Bland nu verksamma ömse- sidiga livförsäkringsbolag har i själva verket endast ett bolag i sin bolags- ordning intagit bestämmelser, som sätta 140 % ur kraft och samma möj- lighet föreligger givetvis för alla de övriga. Emellertid är att märka, att de förhållanden, under vilka en förlust kan uppkomma, kunna vara av så vä- sentligt olika art, att någon mera preciserad och för alla tänkbara fall läm— pad nedsättningsregel helt enkelt icke kan uppställas på förhand. En dylik regel, som fyller rimliga anspråk på rättvisa, kan i själva verket ej angivas, förrän omständigheterna i det aktuella fallet kunna överblickas. Att vid en tidpunkt, då krissituationen redan är överhängande, införa en efter förhål- landena avpassad nedsättningsregel i bolagsordningen, kan emellertid få be- tänkliga konsekvenser med hänsyn till en bestämmelse i nuvarande lags 184 5. En sådan ändring av bolagsordningen måste nämligen anses gälla delägarnas ansvarighet för bolagets förbindelser, och för dylikt fall stadgas i nyssnämnda paragraf rätt för delägare, som icke samtyckt till ändringen, att häva försäkringsavtalet och omedelbart utfå hela den på hans försäkring belöpande premiereserven. Om denna rätt skulle komma att begagnas i större utsträckning, skulle uppenbarligen den införda ändringen förlora sin verkan och krissituationen ytterligare förvärras. Möjligen .skulle en sådan konsekvens av bestämmelsen kunna förebyggas på det sätt, att i bolagsord- ningen endast införes en hänvisning till en i grunderna angiven nedsätt- ningsregel, varefter grunderna sedan vid behov kunde ändras, utan att nyss angivna följder skulle uppkomma. En sådan anordning torde emellertid knap- past motsvara lagstiftarens mening, och det synes för övrigt sakligt riktigare att i lagen giva direkt uttryck för den uppfattningen, att en preciserad nedsätt- ningsregel ej bör uppställas förrän i det aktuella fallet, varvid böra tillämpas pninciper, för vilka redogöres ä 5. 92 f.

Nedsättningsreglerna i 139 och 140 åå ha befunnits otillfredsställande eller åtminstone oklara även i andra avseenden än de nyss angivna. Även här

e..—v

• Sida 91
•  Original

gäller det möjligheten att vid bristens täckande genomföra en kostnadsför- delning mellan olika försäkringstagare, vilken uppfyller rimliga rättvisekrav. i 139 & stadgas att bristen, i den mån den ej varder täckt genom nedsätt- ning av säkerhetsfond och premieåterbäringsreserv, skall utjämnas genom nedsättning av premiereserven. Denna bestämmelse torde åtminstone tidigare allmänt ha tolkats så, att säkerhetsfonden och premieåterbäringsreserven måste vara helt förbrukade, innan premiereserven får angripas. Konsekven— serna av denna tolkning inses lätt, om man tänker sig ett bestånd, sam- mansatt av två grupper av försäkringar, av vilka den ena gruppens pre- mier äro beräknade enligt väsentligt mera betryggande grunder än den andra gruppens. Exempel på sådana bestånd erbjuda för närvarande samt— liga svenska livförsäkringsbolag, då ju premierna för de senaste årens ny- tecknade försäkringar på grund av räntefallet måst sättas avsevärt högre än tidigare. Det förutsättes nu, att verksamheten under en viss tidsperiod förlöper så, att den mindre bärkraftiga gruppen nätt och jämnt bär sig, utan att vare sig vinst eller förlust uppkommer. Inom gruppen med de högre premierna uppkommer då under samma tid ett visst överskott, som delvis kommer att uppsamlas i fonder av säkerhetsfonds eller premieåterbäringsreservs natur. Inträffar nu efter någon tids förlopp en sådan situaton, att förlust uppkom- mer inom den mindre bärkraftiga gruppen, så måste den nyss anförda tolk- ningen av 139 å leda till, att den bärkraftigare gruppens uppsamlade över- skottsfonder konsumeras för täckande av den svagare gruppens förlust.

Med nyss anförda tolkning ge bestämmelserna i 139 och 140 åå alltså intet skydd för vinstmedel, tillhörande en viss grupp av försäkringstagare, mot att tagas i anspråk för förlust, som uppstått inom en annan grupp med mindre betryggande grunder. Denna svårighet, som icke synes ha varit förutsedd vid tiden för lagens tillkomst, påpekas i direktiven för försäkringsutredningen med ett uttalande, vilket tydligen bygger på den nyss anförda tolkningen av lagbestämmelserna. I diskussionen kring lagbestämmelserna har emellertid gjorts gällande, att ifrågavarande tolkning skulle vara felaktig, och att man åtminstone under vissa omständigheter skulle vara oförhindrad att i bolags— ordning och grunder införa bestämmelser, innebärande ett effektivt skydd för överskottsmedel, tillhörande viss angiven grupp inom beståndet. Man in- lägger genom en sådan tolkning i lagen en mening, som med tämligen stor säkerhet kan sägas icke ha varit åsyftad av lagstiftare—n. Den berörda tolk— ningsfrågan skall icke här upptagas till behandling. Det torde i detta sam- manhang vara tillräckligt att konstatera, att enbart den omständigheten, att bland sakkunniga personer väsentligt olika meningar rörande tolkningen av en viktig lagbestämmelse förefinnas, utgör ett starkt skäl för en sådan änd— ring av bestämmelsen, att full klarhet rörande dess innebörd vinnes.

Ett annat fall, där formuleringen i 139 % måhända ej kan anses fullt klar, är frågan om garantikapitalets ställning. Nedsättningsreglerna gälla enligt lagens ordalydelse allenast det belopp, varmed bristen må överstiga det in- betalda garantikapitalet, till den del detta icke må hava blivit återbetalt till garanterna. Närmast till hands ligger här måhända den tolkningen, att garan-

• Sida 92
•  Original

tikapitalet skulle komma att tagas i anspråk för bristens täckande före säker- hetsfond och premieåterbäringsreserv, Denna uppfattning står emellertid i strid med den ovan anförda tolkningen av 218 %, enligt vilken de båda sist- nämnda fonderna skulle kunna nedsättas, medan garantikapitalet ännu fun- nes kvar orört. Vilken tolkning som än är riktig, äro bestämmelserna i behov av ett förtydligande.

Genom de anförda lagbestämmelserna införes i de fall, där försäkringsut- fästelserna icke kunna infrias, en viss skillnad i behandlingen mellan försäk- ringstagare i aktiebolag och ömsesidiga bolag. Uppkommer i ett aktiebolag förlust, vars täckande förutsätter tillgripande av mer än den föreskrivna delen av aktiekapitalet, tvingas bolaget enligt 88 % att trä-da i likvidation, var- vid bestämmelserna om särskild administration omedelbart få tillämpas och förhandlingar om beståndets överlåtande upptagas. För ömsesidiga bolag öppnas däremot genom bestämmelserna i 139 och 140 åå en väg till för- lustens avveckling utan likvidation, varvid bolaget såsom organisationsform fortfarande kommer att äga bestånd och fortsätta sin rörelse. För de ömse- sidiga bolagen lämnas i 139 & preciserade föreskrifter rörande förutsätt- ningarna för att en nedsättning av försäkringsbeloppen skall få äga rum, under det att bestämmelserna om särskild administration endast angiva, att sådan nedsättning kan komma att ske, men överlämna de närmare omstän- digheterna härvidlag till försäkringsinspektionens prövning. De anförda olik— heterna äro dock av övervägande formell innebörd, alldenstund den slutliga avvägningen av försäkringsprestationerna i här berörda fall måste — obe- roende av huruvida bolaget är ett aktiebolag eller ett ömsesidigt bolag — ske med hänsyn till bolagets» ekonomiska resurser.

Allmänna konsolideringsåtgärder. Innan utredningen övergår till en redo- görelse för sitt förslag med avseende på reglerna för täckande av förlust och därmed sammanhängande frågor, torde det vara lämpligt att i korthet erinra om de förberedande konsolideringsåtgärder, som kunna komma till använd- ning för att avvärja en hotande bristsituation, innan denna ännu blivit ak- tuell.

Förlust å ett livförsäkringsbolags verksamhet kan uppkomma antingen plötsligt (exempelvis genom dödlighetskatastrof eller kapitalföriusrty eller såsom följd av mer eller mindre långsamt verkande förändringar i förhållan- den-a (exempelvis förskjutningar i räntenivån). En översikt av de olika slag av konsolideringsåtgärder, som i skilda lägen kunna komma i fråga, anknytes lämpligast till det senare fallet.

Genom de statistisk-ekonomiska utredningar, som enligt förslaget vart femte år, och om försä'kringsinslwktionen så anser erforderligt, även med kortare mellantider, skola verkställas, fä bolagsledningen och inspektionen möjlighet att redan på ett tidigt stadium överblicka de ekonomiska verk- ningar, som pågående ändringar i förhållandena kunna väntas medföra. Det är av stor vikt, att ändamålsenliga åtgärder vidtagas utan uppskov, så snart det finnes anledning befara, att den ekonomiska balansen i verksamheten kan komma att rubbas.

• Sida 93
•  Original

Med avseende på nytecknade försäkringar innebär detta, att premiegrun- derna skola fortlöpande anpassas efter situationen, så att trygghetskravet alltjämt är uppfyllt. För redan tecknade försäkringar äro emellertid premie- grunderna fixerade, och för att här ernå balans är man därför hänvisad till konsolideringsåtgärder i egentlig mening. Därvid kunna olika metoder ifråga- komma. Uppsamlade medel i disponibla extra fonder eller dolda reserver i tillgångarnas bokföringsvärden kunna utnyttjas. Ändrade premiereservgrun- der kunna införas, varvid den explicita säkerhetsbelastningen i premierna kan tagas i anspråk, underskott å en plan kan med utnyttjande av medgivan- det i 264 & 3 mom., helt eller delvis täckas genom beräknade överskott å en annan plan, 0. s. v. Direkta besparingar genom förenklingar i administratio- nen kunna också spela en betydelsefull roll. Givetvis skall utjämningsfonden utnyttjas i överensstämmelse med grundernas föreskrifter.

Alla sådana åtgärder måste baseras på försäkringstekniska utred- ningar av ställningen, vilka även böra fullföljas under den tid, konsolide- ringen pågår. Initiativet till såväl utredningar som praktiska åtgärder åvilar främst bolagets styrelse och verkställande direktör vilka det enligt förslaget åligger att vaka över, att grunderna hållas i tidsenligt skick. Även försäkrings- inspektionen kan ingripa med initiativ och direktiv.

Övergångsgrunder. Om ekonomisk jämvikt i verksamheten icke kan vin- nas genom åtgärder av det slag, som beskrivits i föregående stycke, föreligger alltså den situationen, att ett omedelbart införande av reservgrunder med normal trygghetsgrad skulle medföra uppkomsten av en brist, som icke skulle kunna täckas utan anlitande av de tekniska fonderna i vidare omfattning än det nyssnämnda »normala» utnyttjandet av utjämningsfonden. Ställningen måste härvid göras till föremål för ytterligare försäkringsteknisk utredning, varvid en ingående prövning av olika möjligheter bör äga rum.

Det kan då befinnas, att en omedelbar anpassning framstår som den bästa lösningen. Man har i ett sådant fall att utan vidare införa betryggande reserv- grunder, och den härigenom uppkommande bristen får täckas genom ned- sättning av utjämningsfond, säkerhetsfond o. s. v. i den ordning, som härför är stadgad.

Läget kan emellertid även vara sådant, att de nämnda fonderna icke skulle räcka till för förlustens täckande, eller att det av andra skäl synes lämpligt att undvika denna väg. Andra möjligheter kunna då tänkas. De försäkrings- tekniska utredningarna böra bland annat inriktas på en uppskattning av de överskott, som under de närmaste åren kunna väntas uppkomma å redan tecknade försäkringar. Vid en bedömning på kort sikt kan man utgå från antaganden rörande ränt-efot, dödlighet och omkostnader, som ansluta sig väsentligt närmare till den aktuella erfarenheten än de antaganden, på vilka långtidsprognosen i premie- och reservgrunder bygger. Man kan i detta sam- manhang även räkna med sådana extra inkomster som exempelvis ränte— inkomsten från de fonder, vilkas avkastning icke är i förväg disponerad ge- nom grunderna.

• Sida 94
•  Original

Under normala förhållanden skulle dessa överskott, i den mån de icke åtgå till betalning av ränteskatt, hava använts till återbäring och till förstärkande av konsolideringsfonderna. Dessa ändamål få emellertid nu temporärt vika för nödvändigheten att först och främst sörja för själva försäkringsförplik- telsernas säkerställande. Enligt utredningens förslag kunna nämligen, där så finnes erforderligt för tillgodoseende av anspråken på trygghet och skälighet, särskilda övergångsgrunder stadfästas såsom tillägg till premiereservgrunder— na för redan tecknade försäkringar. I övergångsgrunderna må föreskrivas, att det beräknade kapitalvärdet av vissa överskott, som under en bestämd tid- rymd ( övergångsperioden ) väntas uppkomma i rörelsen skall avdragas från premiereserven för ifrågavarande försäkringar.

Det förutsättes härvid, att själva premiereservgrunderna utan uppskov på betryggande sätt anpassas efter den ändrade situationen. Om dessa betryg- gande grunder omedelbart skulle givas full verkan, skulle emellertid bristen bli aktuell, och anordningen med övergångsgrunder innebär nu, att bolaget tillåtes att under övergångsperioden successivt amortera bristen

En anordning av detta slag har i själva verket redan vunnit tillämpning i praktiken, då livförsäkringsbolagens anpassning till det sänkta ränteläget sedan mitten av 1930-talet genomförts så, att särskilda amorteringsplaner av Kungl. Maj:t stadfästs för bolagens successiva övergång till nya reserv- grunder med lägre räntefot.

Såsom villkor för införande av övergångsgrunder bör fordras, att de verk- ställda utredningarna göra det sannolikt, att situationen härigenom kan be- niästras, så att bolaget vid den fastställda övergångsperiodens slut återvun- nit balans och kan fortsätta sin verksamhet enligt betryggande grunder. Be- fintlig utjämningsfond och säkerhetsfond böra härvid om möjligt lämnas orörda, så att bolaget vid det nya verksamhetsskedets början kan väntas upp- visa en viss grad av konsolidering.

Enligt förslaget skall övergångsperiodens längd i allmänhet vara maxime- rad till tio år, vilket motiveras därav att en förutberäkning av överskott för längre tid måste anses alltför osäker. Är bolagets ställning så svag, att kapital- värdet av tio års överskott ej räcker för konsolidering, torde försäkringsta- garnas intressen i allmänhet bäst gagnas genom rörelsens avveckling och beståndets överlåtande. Ett viktigt undantag härifrån må dock genast fram- hållas. Det kan inträffa, att ett större antal bolag samtidigt råkat i allvarliga svårigheter på grund av orsaker, över vilka bolagen ej kunna utöva något in- flytande, exempelvis starka förändringar i ränte- eller dödlighetsnivån eller i pennin'gvärdet. Utvägen att överlåta ett svagt bolags bestånd till annat bolag står i ett sådant läge förmodligen ej till buds, utan man är hänvisad till att låta de existerande bolagen med egna krafter så långt möjligt reda upp situa- tionen. Man har då väsentligt starkare skäl att överväga införandet av en lång övergångsperiod, än då saken blott gäller ett isolerat bolag, vars svå- righeter måhända delvis kunna tillskrivas en mindre god skötsel. — En lik— nande skillnad i bedömningen, allt efter som frågan gäller ett flertal eller blott ett enda bolag, gör sig gällande på olika ställen i det följande.

• Sida 95
•  Original

Övergångsgrundernas medgivande att från premiereserven må avdragas värdet av vissa beräknade överskott medför, att bolagets premiereserv under övergångsperiode'n kommer att vara mindre än den premiereserv, som i själva verket skulle erfordras enligt grunder av normal trygghetsgrad'. För att skyd- da försäkringstagarna kan det därför befinnas lämpligt att föreskriva en temporär utvidgning av pantsättningsskyldigheten enligt 276 g — även till andra fonder än försäkringsfonden. Eventuella bestämmelser i detta avseende skola meddelas i samband med stadfästelse å övergångsgrunderna. Vid upp- görandet av dessa bestämmelser måste det beaktas, att de icke få utformas så, att de föranleda en tvångsrealisation av tillgångar. Inskränkande bestäm- melser angående arten av de värdehandlingar, varigenom den utsträckta pantsättningen fullgöres, böra sålunda icke utan särskilda skäl meddelas.

Frågan om eventuella inskränkningar i bolagets tilldelning av återbäring till försäkringstagarna samt i dess rätt att lämna utdelning till aktieägare eller garanter bör upptagas till prövning i samband med övergångsgrundernas in- förande. Läget kan vara sådant, att dylika inskränkningar framstå såsom fullt motiverade med hänsyn till det primära ändamålet att säkerställa försäkrings-

* f örpliktelserna.

Skyddsåtgärder för det nya beståndet. Särskild uppmärksamhet måste äg- nas åt frågan om avvägningen mellan det gamla och nya beståndets intressen under en pågående kon-solideringsprocess. Såsom redan nämnts, förutsättes det att premiegrunderna för nya försäkringar på betryggande sätt anpassats efter det ändrade läget. De nytillkommande försäkringstagarna bilda följ- aktligen en ekonomiskt bärkraftig grupp, inom vilken överskott kan väntas uppstå. Vid de försäkringstekniska utredningarna måste det nu undersökas, om det äldre beståndet kan väntas bli i stånd att genomföra sin konsolidering och erlägga sin andel av ränteskatten utan bidrag från de nya försäkringarnas överskottsmedel. Visar sig detta vara fallet, behöver en fortsatt nyanskaffning under övergångsperioden icke väcka några betänkligheter, emedan de nya försäkringarnas ekonomi då icke röner någon ofördelaktig påverkan av det gamla beståndet.

Kan däremot en sådan påverkan icke anses osannolik, uppkommer frågan om vidtagande av åtgärder i syfte att skydda de nya försäkringstagarnas över- skottsmedel från att tagas i anspråk för att täcka förlust eller kostnader (in- klusive ränteskatt), som belöpa på det äldre beståndet. Denna fråga har varit föremål för uppmärksamhet i samband med den ovan refererade diskussio- nen rörande tolkningen av nedsättningsreglerna i nuvarande lags 139 och 140 åå. Under diskussionen ha i huvudsak två olika förslag framställts.

Det första av dessa förslag utgår från den allmänt gängse tolkning av nedsättningsreglerna, som innebär att ett skydd av ifrågavarande slag icke kan beredas inom bolaget. Konsekvensen härav blir, att man hänvisas till att klyva bolaget och låta de båda grupperna inom beståndet bilda skilda juridiska personer. De så uppkomna, av varandra oberoende bolagen, kunna givetvis förvaltas gemensamt. I bokföringsavseende måste de emellertid vara

• Sida 96
•  Original

åtskilda, ooh det ena bolagets överskottsmedel kunna icke användas för täc- kande av förlust eller bestridande av kostnader inom det andra.

I sådana fall, då ett flertal bolag samtidigt råkat i svårigheter, torde denna utväg förtjäna att övervägas. Gäller det däremot ett enda bolag, synes den knappast kunna komma i betraktande.

Det andra av de båda nyssnämnda förslagen bygger på den förut omtalade tolkning av 139 5, enligt vilken man redan med nu gällande lag skulle kunna i bolagsordningen införa bestämmelser, vilka lämna det avsedda skyddet. Förslaget, som endast avser ömsesidiga bolag, går alltså ut på att man genom lämpliga bestämmelser i bolagsordning och grunder inför vad som populärt benämnts ett »vattentätt skott» mellan de båda grupperna inom beståndet. Bolaget utgör sålunda, formellt sett, alljämt en enhet, men i verkligheten kommer det genom åtgärden att klyvas i två ekonomiskt oberoende enheter, vilka stå under en gemensam förvaltning. Alla inkomster och utgifter måste uppdelas mellan de båda grupperna, och likaså alla befintliga tillgångar och alla avsatta fonder. För att ett vattentätt skott skall leda till avsett resultat fordras, att man vid tillämpning av reglerna för täckande av förlust äger rätt att nedsätta försäkringsbeloppen inom en förlustbringande grupp utan att tillgripa vinstmedel tillhörande en ekonomiskt bärkraftig grupp.

Frågan, huruvida en sådan uppdelning av beståndet inom ett bolag är genomförbar med nu gällande lag, skall icke här upptagas till diskussion. Den fråga, som här skall behandlas, gäller i stället huruvida man vid en änd- ring av nu gällande lag bör möjliggöra ett dylikt införande av vattentäta skott mellan olika grupper inom ett och samma bolag.

I den nu aktuella situationen anknyter sig ifrågavarande spörsmål närmast till ett försäkringsbestånd, sammansatt av en- äldre grupp av försäkringar, som genom räntefallet hotas av risken att bli förlustbringande, och en yngre grupp, som på grund av högre premier gjorts bärkraftig. Det är emellertid nödvändigt att bedöma frågan från en allmännare utgångspunkt. Man måste räkna med möjligheten av att i framtiden tid efter annan nya förändringar av förhållandena kunna inträda, vilka för livförsäkringsbolagens del få eko- nomiska verkningar av liknande slag som de senaste årens räntefall. En in- flation med åtföljande stegring av omkostnaderna, en allmän sänkning av levnadsstandarden med åtföljande stark ökning av dödligheten äro exem- pel på sådana möjligheter. Under dylika omständigheter skulle livförsäk— ringsbolagens bestånd komma att söndenfalla i ett flertal grupper, vilkas be- räkningsgrunder uppvisade starkt varierande trygghets-grad, och krav skulle komma att resas på dessa gruppers ekonomiska avskiljande från varandra genom införande av vattentäta skott. Om en gång principen vore godtagen av lagstiftning och tillämpande myndigheter, torde man i ett sådant fall knappast kunna motsätta sig detta krav. Det kan även förtjäna amnärkas, att det nu befintliga äldre beståndet i flertalet bolag ingalunda är homogent med avseende på sina beräkningsgrunder, varför även inom detta bestånd krav på en gruppindelning skulle kunna uppkomma. Man måste således utgå från, att det icke enbart gäller att lagstifta för den nu aktuella situationen,

• Sida 97
•  Original

utan fastmera att genom ändamålsenliga lagbestämmelser söka komma fram till ett system för behandlingen av de tekniska problem, som uppträda vid befintligheten inom samma försäkringsbestånd av grupper med olika trygg— hetsgrad i de grundläggande beräkningarna.

En fullständig uppdelning av ett livförsäkringsbolags rörelse mellan olika grupper inom beståndet måste uppenbarligen bli en arbetskrävande procedur, och det nödvändiga arbetet kommer att starkt växa med antalet grupper. Det är nödvändigt att mellan grupperna uppdela ej blott inkomst- och utgifts- poster av sådan art som exempelvis premier och utgifter för försäkringsfall, vilka naturligt falla inom den ena eller den andra gruppen, utan även sådana poster som kapitalavkastning och förvaltningskostnader, vilkas uppdelning alltid kommer att lämna rum för en viss grad av godtycklighet. Uppdelningen blir därför ej blott arbetskrävande och kostsam, utan även osäker. Det säger sig självt, att osäkerheten i uppdelningsresultatet blir större, ju flera grupper man har att göra med.

Vidare må framhållas, att en splittring av ett försäkringsbestånd i ett antal mindre, inbördes oberoende enheter är ägnad att motverka själva grundända- målet med försäkringen, nämligen kostnadens utjämning inom ett så stort bestånd som möjligt.

Till de sålunda påvisade praktiska olägenheterna av anordningen med vat- tentäta skott kommer slutligen, att effektiviteten av en sådan anordning, så- vitt det gäller kapitalförsäkring, på grund av ränteskatten väsentligt mins- kas. Ränteskatt skall nämligen erläggas å bolagets hela rörelse, innan någon del av årsvinsten kan disponeras för avsättning till konsolideringsfonder eller till återbäring. Det blir alltså icke möjligt att genom införande av ett vatten- tätt skott skydda en bärkraftig grupp mot tvånget att betala ränteskatt för en svagare grupp, som icke av egna medel kan fullgöra betalningen.

De ovan anförda synpunkterna tala mot en anordning med vatten-täta skott, och utredningen har i enlighet härmed icke upptagit denna tanke i sitt förslag. Beträffande frågan om skyddsåtgärder för det nytillkommande beståndet under en övergångsperiod må i övrigt sammanfattningsvis anföras följande. För att nyanskaffningen skall få fortgå under övergångsperioden, synes man —— i varje fall då fråga är om ett enstaka bolag — böra kräva, att den försäkringstekniska utredningen ger vid handen, att det äldre be- ståndet kan väntas vara i stånd att av egna medel genomföra sin konsolide- ring och erlägga sin andel av ränteskatten. Är däremot det äldre beståndets ställning icke så god, att det angivna villkoret är uppfyllt, kan det bli nöd- vändigt att överväga ett förbud mot fortsatt nyanskaffning.

Övergångsperiodens avveckling. Om utvecklingen under övergångsperio- den motsvarat de gjorda antagandena, komma vid periodens slut premiere— servgrunder av normal trygghetsgrad att vara gällande. Skulle emellertid under övergångsperioden sådana omständigheter hava inträtt, att vid perio- dens slut oklarhet råder beträffande möjligheterna att bemästra situationen, får frågan med stöd av vid denna tidpunkt föreliggande utredningar bedömas

• Sida 98
•  Original

efter samma normer som vid periodens början. Eventuellt får då en ny över- gångsperiod med nya övergångsgrunder föreskrivas. Måste man däremot räk- na med insolvens hos det äldre beståndet, så blir fallets vidare behandling väsentligt olika, allt eftersom det gäller ett enda eller ett större antal bolag. I det förra fallet bör förbud för nyanskaffning utfärdas och åtgärder vidtagas för beståndets överlåtande till annat bolag. I det senare fallet måste åtgär- derna mera rättas efter de föreliggande omständigheterna. Det kan här exem- pelvis bli tal om att i samband med en nedsättning av försäkringsbeloppen för de äldre bestånden bilda nytt bolag i samförvaltning med de gamla.

Regler för täckande av förlust. Såsom i det föregående påpekats, är det av vikt att reglerna för täckande av förlust och för den nedsättning av försäk- rings- och återbäringsbelopp, som i samband härmed kan förekomma, äro så utformade, att de medge en skälig avvägning mellan olika försäkringsta- gargruppers intressen. I detta avseende innebär utredningens förslag i hu- vudsak följande.

Uppkommen förlust skall i första hand täckas genom disposition av be— fintliga till framtida förfogande avsatta medel, med vilket uttryck här, i över- ensstämmelse med en tidigare angiven tolkning, avses samtliga befintliga me- del, som icke motsvara någon i lagen föreskriven fond. Förslå icke dessa medel, skall överskjutande förlust täckas genom nedsättning av reglerings- fonden, säkerhetsfonden, utjämningsfonden och återbäringsfonden i nu an- given ordning. Den nedsättning av återbäringsfonden, som härvid kan kom— ma att visa sig nödvändig, skall verkställas så, att den del av fonden, som icke avser förut beräknad återbäring, i första hand tages i anspråk.

Uppkommer i aktiebolag förlust, som ej kan täckas på nu angivna sätt, träda bestämmelserna om likvidation (136 5) och särskild administration (296—299 åå) i tillämpning.

För ömsesidigt bolag kan däremot, i likhet med vad som för närvarande är fallet, även förlust som överstiger de ovan angivna fonderna täckas utan att likvidation behöver ske. Enligt förslaget skall nämligen dylik överskjutan- de förlust, i den mån densamma överstiger förefintligt garantikapital, nl- jämnas genom nedsättning av bolagets ansvarighet för löpande livförsäk- ringar och tilldelad återbäring.

Den ändring i förutberäknad återbäring, som må föranledas av återbä- ringsfondens nedsättning enligt ovan angivna föreskrifter, ävensom nedsätt- ning av ömsesidigt försäkringsbolags ansvarighet för löpande försäkringar och tilldelad återbäring, skall verkställas på sätt som med hänsyn till för- lustens orsak och andra omständigheter prövas skäligt. För sådan nedsätt— ning skola uppsättas särskilda nedsättningsgrunder, vilka skola stadfästas i samma ordning som vanliga grunder.

De allmänna synpunkter, som böra vara normgivande vid uppgörande av nedsättningsgrunder, tord-e kunna i korthet sammanfattas i följande tre punkter.

1. Förlust, som drabbat tillgångarna, skall föranleda proportionell ned—

• Sida 99
•  Original

sättning av de enskilda försäkringarnas andel i försäkringsfonden resp. åter- bäringsfonden.

2. Kapitalvärdet av bolagets förpliktelser och kapitalvärdet av framtida premier skola bestämmas enligt antaganden, som vid tidpunkten för ned— sättningsgrundernas uppgörande prövas betryggande och skäliga.

3. Påkallas enligt ovanstående regler ingen nedsättning för vissa försäk- ringar, skall nedsättning icke heller ske.

B. Tjänstepensionsförsäkring.

Med tjänstepensionsförsäkring förstås här en verksamhet, som avser att genom försäkring trygga den med tjänst förenade rätten till pension, an- tingen för den anställde själv (egenpension) eller vid hans frånfälle för änka och minderåriga barn (familjepension).

Tjänstepensionsförsäkring meddelas för närvarande dels individuellt, dels kollektivt. Den individuella tjänstepensionsförsäkringen skiljer sig föga med avseende på organisation och utformning från annan enskild pensionsför- säkring och erfordrar icke andra tekniska anordningar än vanlig livförsäkning. Den kollektiva tjänstepensionsförsäkringen däremot arbetar med försäkrings- avtal av annan art än individuell försäkring. Dessa avtal förutsätta kollektiv anslutning av sådana anställda hos en arbetsgivare som tillhöra en viss tjäns- temannagrupp. Kollektiv tjänstepensionsförsäkring bedrives för närvarande huvudsakligen av SPP men även av olika livförsäkringsbolag. Dock har en— dast SPP erhållit stadfästelse å sådana försäkringstekniska grunder där hän- syn icke eller endast delvis tagits till familjeförhållandena i det enskilda fal- let. medan livförsäkringsbolagen baserat verksamheten på grunder av samma art som tillämpas inom individuell försäkring.

Genom beslut den 22 september 1944 tillkallade dåvarande chefen för handelsdepartementet fem utredningsmän (tjänstepensionsutredningen) att verkställa utredning rörande riktlinjerna för ett framtida ordnande av tjänste- pcnsionsförsäkringen. Enligt direktiven skulle denna utredning i första hand avse de organisatoriska frågorna, men om utredningsmännen funno anled- ning därtill, borde frågan om övergång till annat system än premiereserv- systemet samt därmed sammanhängande spörsmål upptagas till behandling. Eftersom frågor rörande tjänstepensionsförsäkringens tekniska system även falla inom försäkringsutredningens uppdrag, har en överläggning ägt rum mellan tjänstepensionsutredningen och försäkringsutredningen. Därvid har överenskommits att, eftersom det tekniska problemkomplexet icke bör splitt- ras, detta i sin helhet skulle behandlas inom försäkringsutredningen.

De tekniska bestämmelserna i nu gällande lag, bl. a. bestämmelserna rö- rande premiereserven och därmed sammanhängande fonderingsspörsmål, taga icke hänsyn till den kollektiva tjänstepensionsförsäkringens egenart, vil- ket innebär, att samma bestämmelser som gälla för vanlig individuell livför- säkring tillämpas även beträffande nämnda tjänstepensionsförsäkring. Denna

• Sida 100
•  Original

försäkringslagstiftningens ståndpunkt torde huvudsakligen bero därpå att man vid tiden för försäkringslagens tillkomst år 1917 ännu icke hade fått blicken öppen för betydelsen av fonderingsfrågan inom tjänstepensionsförsäkringen. Ett liknande förhållande har förekommit inom folkpensionen'ngen. När så- lunda ålderdomsförsäkringskommittén år 1912 framlade sitt förslag till all— män invaliditets- och ålderdomsförsäkring, förutsattes såsom självklart, att en fondbildning skulle åstadkommas enligt premiereservsystemet, alltså enligt samma teknik som utbildats inom den enskilda livförsäkringen. Först mot slutet av 1920-talet blev man av olika anledningar mera allmänt på det klara med olämpligheten av denna konstruktion. Med den nya lagstiftning beträffande folkpensioneringen, som genomfördes fr. 0. m. är 1935, avstod man också från premiereservsystemets teknik på detta område.

Det må även erinras om att det icke fanns något försäkringsbolag som meddelade kollektiv tjänstepensionsförsäkring vid tiden för den nu gällande försäkningslagens tillkomst. SPP grundades visserligen år 1917 men såsom understödsförening och var följaktligen icke underkastad försäkringslagens bestämmelser. År 1926 grundades Pensionsanstalten Sverige för att för de svenska livförsäkringsbolagens gemensamma räkning driva kollektiv tjänste- pensionsförsäkring. Redan efter tre år övertogs anstaltens verksamhet av SPP, som samtidigt ombildades till bolag och sålunda blev underkastat för- säkringslagens bestämmelser. Såsom ovan framhållits är SPP det enda svens- ka bolag, som har grunder för kollektiv tjänstepensionsförsäkring. Dock må nämnas att Livförsäkringsaktiebolaget Thule den 20 februari 1943 hos Kungl. Maj :t begärde stadfästelse å grunder för kollektiv tjänstepensions- försäkring, vilken ansökan efterföljdes av liknande framställningar från ett flertal andra livförsäkringsbolag. Alla dessa ansökningar hava förklarats vi— lande i avvaktan på tjänstepensionsutredningens utlåtande.

Med hänsyn till att den kollektiva tjänstepensionsförsäkringen i tekniskt hänseende företer betydelsefulla särdrag, kunna de regler som gälla vanlig livförsäkring ricke utan vidare göras tillämpliga på den kollektiva tjänste- pensionsförsäkringen. De avvikelser, som här äro betingade av omständighe— terna, skola i det följande närmare utvecklas. Redan i detta sammanhang må dock framhållas att den kollektiva tjänstepensionsförsäkringen, som är nära anknuten till modernt samfunds- och organisationsliv, för närvarande befmner sig i ett skede, där man saknar tillräckligt säkra hållpunkter för ett bedömande, vilka vägar som med avseende på tekniken äro mest ända- målsenliga för den fortsatta utvecklingen. Med hänsyn såväl härtill som till omständigheter, vilka beröras i det följande, är det av vikt att försäkringen kan anpassas efter den ekonomiska och organisatoriska utvecklingen på sam- hällslivets område. Den kollektiva tjänstepensionsförsäkringen är i gällande lag underkastad samma allmänna bestämmelser som gälla för vanlig livför- säkring. Enligt utredningens förslag har denna princip bibehållits; härtill har dock, i syfte att underlätta nämnda anpassning, knutits det viktiga förbe- hållet att Kungl. Maj:t skall äga medgiva sådana avvikelser som prövas skä— liga såvitt angår grunderna för beräkning av premier och premiereserv även- som redovisningen av försäkringsfonden.

• Sida 101
•  Original

Beträffande frågan om avvikelser från de för livförsäkring föreslagna be— stämmelserna rörande premier och premiereserv må anföras följande. Pre— miereservsystemet är nödvändigt inom varje på frivllig anslutning uppbyggd individuell pensionsförsäkring och annan livförsäkring. Det är numera all- mänt erkänt, att detta system icke är nödvändigt inom försäkring med obli- gatorisk anslutning, där man kan räkna med att erforderliga försäkringsav- gifter alltid skola inflyta. Utredningen bortser här från att tjänstepensions- försäkringen kan bliva obligatorisk, i vilket fall de tekniska frågorna kunna lösas efter andra linjer än inom en frivillig försäkring. Emellertid finner ut- redningen det icke uteslutet, att en kollektiv tjänstepensionsförsäkring kan växa fram under sådana förhållanden att man med hög grad av sannolikhet kan räkna med praktiskt taget allmän anslutning inom exempelvis industrien i dess helhet eller inom mera betydande näringsorganisationer. Skulle så bli fallet, har man erhållit en anslutning till denna försäkring som med hänsyn till frågan om erforderligheten av ett premiereservsystem mera motsvarar den obligatoriska än den frivilliga försäkringstypen. I en dylik situation kan enligt utredningens mening föreligga trygghet för att avtalade pensioner kom— ma att utbetalas, även om avvikelser medgivas från det renodlade premie- reservsystemet. Under förutsättning att sådan trygghet är för handen, skall enligt utredningens förslag Kungl. Maj:t äga medgiva avvikelser från lagens föreskrifter i berörda hänseende. Härvid måste emellertid tillses, att princi- pen om tjänstepensionens oantastbarhet upprätthålles och att sålunda en i förtid avgående försäkringstagare gottgöres ett avgångsvärde eller erhåller ett fribrev, vars storlek på skäligt sätt avväges.

Medgives avsteg från lagens föreskrifter rörande premiereservsystemet och därmed följande fondbildning, nödvändiggör detta avvikelser även i fråga om grunderna för beräkning av premier. Om den fondbildning, som är nöd- vändig enligt premiereservsystemets teknik, minskas, måste nämligen en större del av de inflytande premierna tagas i anspråk för direkt finansiering av utgående pensioner, vilket kommer att få återverkningar i fråga om pri- mieberäkningen.

Den omständigheten att försäkringsfonden växer mycket snabbt och upp- når en oerhörd storlek i ett på grundval av premiereservsystemet uppbyggt pensionsväsende inger starka betänkligheter mot att oförändrat behålla detta fonderingssystem i andra fall än då detsamma är nödvändigt. Vid en fond— bildning, som medför behov av större investeringar än som kunna assimileras. skulle den trygghet, som ett försiktigt ränteantagande i premie- och premie- reservgrunderna avser, visa sig vara en illusion. Med lägre antagen räntefot följer nämligen i premiereservsystemet större fondering och möjligheten att finna räntabel placering beskäres därigenom ytterligare, vilket i sin ordning medför sänkt räntenivå med ännu större fondering o. s. v. Det är icke minst med hänsyn härtill av betydelse, att den kollektiva tjänstepensionsförsäk- ringen såvitt möjligt ordnas utan den ytterst starka fondbildning premie- reservsystemet kräver.

Beträffande arten av de värdehandlingar, vari försäkringsfonden skall re-

• Sida 102
•  Original

dovisas, kunna skäl anföras till förmån för avvikelser från de för vanlig liv- försäkring föreslagna placeringsbestämmelserna. Om tjänstepensionsförsäk- ringen ordnas genom en stiftelse, kunna de härför erforderliga medlen kvar- stå i arbetsgivarens rörelse —- ett förhållande som enligt utredningens mening emellertid kan medföra betydande olägenheter ur trygghetssynpunkt, fram- för allt i sådana fall där stiftelsens ekonomi är beroende av arbetsgivarens åtgärder. Däremot synes ingen erinran kunna resas mot att pensionerings- medlen i viss utsträckning kvarstå hos arbetsgivaren för den händelse tjän- stepensioneringen ordnas i ett särskilt härför avsett försäkringsbolag, vilket har möjlighet och givetvis även skyldighet att pröva de av arbetsgivaren ut— färdade förbindelserna med hänsyn till säkerheten. Medgivande till avvikel- se från lagens placeringsbestämmelser synes lämpligen kunna ges i den for- men, att bolag för kollektiv tjänstepensionsförsäkring skall äga rätt att utöver den fria placering, som föreslås gälla för samtliga livförsäkringsbolag (s. 161), redovisa ytterligare en viss del av försäkringsfonden i skuldförbindel- ser utfärdade av arbetsgivare som äro anslutna till försäkringsbolaget. Stor- leken av en dylik skuldförbindelse bör maximeras till viss del av premie- reserven för dc hos vederbörande arbetsgivare anställda, vilka omfattas av tjänstepensionsförsäkring i bolaget.

I det föregående har behandlats dels frågan om sådan avvikelse från premiereservsystemet som möjliggör minskad fondering, dels frågan om redo- visning i viss utsträckning av försäkringsfonden medelst förbindelser från arbetsgivarna. Även ett annat spörsmål bör beaktas. Det är känt att växling- ar i fråga om investeringsmöjligheterna kunna uppträda. Skulle det på grund härav befinnas lämpligt att förläna en viss elasticitet åt premiebetalningen på så sätt, att betalningen ökas under tider av god efterfrågan på kapital för att kunna minskas vid kapitalöverflöd, bör detta i viss utsträckning kunna medgivas. Det är givetvis försäkringsbolaget som i första hand har att be- döma i vad mån förutsättningar för en ökad inbetalning föreligga. Det må även framhållas, att en depression inom näringslivet i dess helhet eller inom ett begränsat område därav kan omöjliggöra för arbetsgivaren att erlägga de avgifter, som erfordras för pensioneringen. Även med hänsyn härtill kan det befinnas önskvärt att arbetsgivaren under goda konjunkturer ökar av- giftsbetalningen utöver vad som normalt fordras enligt försäkringsavtalet. Under alla förhållanden bör man emellertid söka finna någon tillfredsstäl- lande lösning av frågan om rationell begränsning av variationerna i premie- betalningen, därest medgivande till dylika variationer önskas. Bestämmelser i reglerande syfte böra införas i de försäkringstekniska grunderna, varvid torde beaktas att sådana förändringar i avgiftsbetalningen icke höra med- givas som kunna medföra en eftersläpning i förhållande till det läge som skulle ha förefunnits om normal inbetalningstakt tillämpats.

Därest tjänstepensionsförsäkring skulle komma att bedrivas av mer än en anstalt, uppstå vissa spörsmål föranledda av anställdas förflyttning mellan arbetsgivare med tjänstepensionsförsäkring i skilda anstalter. Det gäller så- lunda exempelvis att avgöra, huruvida vid dylik förflyttning fribrev skall

• Sida 103
•  Original

utfärdas eller den anställdes andel i premiereserven överföras från den ena till den andra anstalten. Beträffande avvägningen av fribrevets storlek vill utredningen framhålla, att regler härom böra utformas under strängt iakt- tagande av skälighetsprincipen.

Det bör slutligen framhållas att försäkringsutredningen icke genom vad ovan anförts tagit ståndpunkt till frågan i vilken utsträckning pensionsavgif- ter böra vara skattefria.

C. Ränte- och kapitalförsäkringsanstalter.

Bland livförsäkringsanstalterna i vårt land bilda ränte- och kapitalförsäk— ringsanstalterna en grupp, som i olika avseenden skiljer sig från de övriga. Dessa anstalter, vilkas antal uppgår till 14, representera en betydande ål- der, i det att fyra av dem tillkomma innan landets äldsta livförsäkringsbolag, Skandia, började sin verksamhet är 1855. Den äldsta av anstalterna är den i Stockholm belägna, vilken tillkom år 1850, under det att den yngsta, an— stalten i Karlstad, började sin verksamhet är 1879.

Verksamhetens struktur. De olika anstalterna bedriva sin verksamhet ef— ter i stort sett gemensamma regler. De mottaga insättningar, vilkas storlek kan godtyckligt växla efter insättarens bestämmande, dels för beredande av livränta från viss ålder, dels för bildande av kapital till viss ålder. I allmän- het kunna dessa insättningar göras med eller utan förbehåll om återbetalning av insatta medel, med eller utan ränta, därest dödsfall skulle inträffa före den ålder, då livränta börjar utgå eller kapitalet utfaller. Insatserna tillfö— ras anstaltens besparingsfond och ökas under den tid, de kvarstå där, med ränta och arvsvinst, i den mån delägaren icke år för år lyfter dessa belopp kontant. Förräntningen bestämmes härvid av den faktiskt erhållna ränteav- kastningen å placeringarna, med avdrag för förvaltningskostnadema, un- der det att arvsvinsten bestämmes av den faktiskt inträffade dödligheten bland de delägare. vilkas insatser gjorts utan förbehåll om återbetalning vid dödsfall.

Då en delägare uppnår den ålder, då för honom livränta skall börja utgå eller kapital skall utbetalas, avföres hans innestående andel i besparingsfon- den från denna fond. I fråga om kapitalförsäkring sker då utbetalning av det innestående beloppet, under det att vid livränteförsäkring detta överföres till anstaltens Iiuräntefond och bildar underlaget för den livränta, som därefter skall utgå. Livräntan beräknas härvid enligt de grunder, som vid denna tid- punkt äro gällande för anstalt—en. Livräntebeloppets storlek blir sålunda be- roende av den uppfattning rörande framtida dödlighet och förräntning, som är rådande vid tidpunkten för delägarens inträde i livränteklassen.

Det framgår härav, att anstalternas verksamhet skiljer sig från livförsäk— ringsbolagens i främsta rummet därigenom, att beloppet av .t'örsäkringspresta- 7—451759

• Sida 104
•  Original

tionerna icke fixeras vid den tidpunkt, då en delägare börjar att göra insat- ser hos en anstalt. Så länge delägaren kvarstår i besparingsfonden, innebär anstaltens åtagande gent emot honom endast en förvaltning av hans insatser i enlighet med reglerna beträffande förräntning och arvsvinst. Ränta och arvsvinst gottgöras icke enligt på förhand fastställda antaganden, utan i anslutning till det faktiska förloppet av verksamheten. Beloppet av den liv- ränta eller det kapital, som kommer att tillfalla delägaren, blir därför icke känt förrän vid' den tidpunkt, då livräntan börjar utgå eller kapitalet utfaller. Sedan en livränta börjat utgå, är emellertid dess belopp garanterat och livräntan representerar för anstalten en försäkringsförpliktelse i vanlig mc- ning. De enligt grunderna bestämda livräntorna kunna under vissa villkor höjas med särskilda vins-ttillägg, som dock i regel icke äro garanterade.

Livräntefonden överensstämmer med premiereserven för utgående livrän- tor, frånsett eventuella vinsttillägg, och utgör sålunda en del av den försäk- ringsfond, anstalterna ha att avsätta. Däremot kan det måhända ej anses fullt klart, huruvida även besparingsfonden har karaktär av premiereserv, vilken fond enligt gällande lags definition skall motsvara värdet av bolagets ansva- righet på grund av löpande försäkringar. I detta avseende anförde emellertid den kommitté, som efter tillkomsten av 1903 års lag om försäkringsrörelse erhöll i uppdrag att utreda frågan om lagens tillämpning på ränte- och ka- pitalförsäkringsanstalterna: »Vad angår skyldigheten att avsätta försäkrings- fond, hava kommitterade funnit sådan skyldighet böra åläggas jämväl ränte- oeh kapitalförsäkringsanstalterna; och att därvid premiereserven bör beräk- nas minst till summan av kapitalvärdet av de i livränteklassen inkomna del- ägarnas livräntor och innestående behållningen, för övriga delägare, hava kommitterade ansett så klart, att något särskilt stadgande därom i lagen icke borde vara erforderligt.» I överensstämmelse med detta uttalande stadgas i anstalternas av Kungl. Maj:t stadfästa reglementen, att försäkringsfonden skall bestå av besparingsfonden, livräntefonden och ersättningsreserven. An- staltema äro emellertid fritagna från den skyldighet att pantsätta värde- handlingar motsvarande försäkringsfonden, som gäller för livförsäkrings- bolagen.

Vid sidan av besparingsfonden och livräntefonden finnas hos anstalterna även andra fonder, av vilka de viktigaste äro reservfonden och garantifonden. Dessa fonder uppbyggas i enlighet med detaljerade bestämmelser i anstalter- nas reglementen. Fonderna i fråga kunna användas i huvudsak för täckande av förlust och för bestridande av kostnaden för vinsttillågg till utgående livräntor. Däremot äro anstalterna fritagna från skyldigheten att avsätta sä- kerhetsfond. Icke heller förekommer hos anstalterna någon särskild fond med benämningen premieåterbäringsreserv.

Verksamhetens utveckling och nuvarande omfattning. Det pioniärarbete, som ränte- och kapitalförsäkringsanstalterna under ett tidigare skede utförde, har otvivelaktigt haft mycket stor betydelse för livförsäkringens utbredande i vårt land. Tidvis har också omfattningen av anstalternas verksamhet varit

• Sida 105
•  Original

ganska ansenlig. Under senare tid har emellertid en tillbakagång inträffat, såsom framgår av tab. 4, vilken omfattar samtliga anstalter.

Tab. 4. Ränte- och kapitalförsäkrtngsanstnlternas utveckling.

1922 1927 1932 1937 1942 Antal delägare vid årets slut i :

Besparingstondcn ...... 197 437 182 952 148 714 119 712 96 420 Livräntefonden , . . . . . 27 281 39 861 67 974 82 368 86 820

Fonder i tkr. vid årets slut: Besparingsfond . . . . . . . 58 312 60 127 60 290 59 401 56 006 Livräntefond .......... 16 579 22 329 29 710 37 618 38 445 Ersättningsreserv ...... 1 126 1 859 2 821 3 581 4 589 Garantitond ............ 2 517 2 671 3 300 4 023 6 659 Reservfond ............ 658 779 909 1 055 1 031 Övriga fonder .......... 741 1 458 2 428 1 791 2 102 Summa fonder 79 933 89 223 99 458 107 469 108 832

Andel i kr. per delägare i: Besparingsfonden ...... 295 329 405 496 581 Livräntefonden inkl. ers.- reserv för livräntor . . . . 647 605 477 499 495

Årligt livräntebelopp i kr.

per delägare i livränte- klassen ................ 56 51 39 36 36

Tabellen visar, att antalet delägare i besparingsfonden minskat till mindre än hälften under den period tabellen omfattar. Fortsätter denna utveckling, kommer även ökningen av antalet delägare i livräntefonden med nödvän- dighet att upphöra och efterträdas av en fortgående minskning. Det må nämnas att redan år 1943 företedde såväl storleken av livräntefonden som antalet livräntetagare lägre siffror än närmast föregående år.

För att erhålla en bild av anstalternas betydelse för de försäkrade har i tabellen även angivits den genomsnittliga andelen per delägare såväl i be- sparings- som i livräntefonden, varvid till den senare även hänförts i ersätt- ningsreserven ingående outtagna livräntemedel samt genomsnittliga årliga liv- räntebeloppet per delägare i livränteklassen. Sistnämnda belopp äro genom- gående så små, att flertalet av de från anstalterna utgående livräntorna måste anses sakna betydelse ur försörjningssynpunkt. Detta omdöme gäller icke enbart för verksamheten i dess helhet, utan för varje enskild anstalt. För år 1942, då det genomsnittliga livräntebeloppet för samtliga anstalter uppgick till 36 kr., varierade sålunda detta belopp för de olika anstalterna mellan lägst 9 och högst 85 kr., såsom närmare framgår av tab. 5, vilken anger stor- leken av de genomsnittliga» livräntebeloppen även under tidigare är. Ingen anstalt visar klar tendens till stigande livräntebelopp medan däremot fler- talet anstalter uppvisar avtagande belopp.

• Sida 106
•  Original

Anstalt 1922 1927 1932 1937 1942 Gävle............., ...... 48 10 11 17 16 Göteborg . . ,". 65 69 58 69 85 Härnösand ............... 21 20 14 12 9 Jönköping . .............. 50 47 39 29 19 Kalmar .................. 102 103 89 74 84 Karlskrona .............. 18 16 11 10 10 Karlstad ................ 21 22 33 20 14 Linköping ............... '. 13 12 9 10 10 Lund .................... 74 72 73 68 72 Mariestad ................ 70 60 59 65 64 Stockholm ............... 62 59 46 43 44 Vänersborg .............. 12 8 11 13 12 Växjö . .................. 82 71 62 58 54 Örebro .................. 55 67 49 52 39

Samtliga 56 51 39 36 36

I anslutning till den lämnade redogörelsen för storleken av de livräntor, som utgå från anstalterna, må även lämnas en sammanställning av de årliga insättningarna per del-ägare i besparingsfonden (se tab. 6). Insättningarna äro såsom synes mycket obetydliga och understiga betydligt de genomsnittliga årspremierna i folkförsäkringen. Detta är i särskild grad fallet, om hänsyn tages även till utbetalda arvs- och räntevinster. Under senare år ha dock tecken till ökade insättningar för-sports.

Tab. 6. Genomsnitt-lig årlig insättning i kronor per delägare i besparingsfonden.

Anstalt 1922 1927 1932 1937 1942

Gävle . .................. 1'61 1'91 295 263 3'09 Göteborg ................ 1718 1920 25-24 60-32 52-27 Härnösand .............. 046 022 0'27 0'80 1'35 Jönköping .............. .3'70 1'06 1'74 1'00 3'78 Kalmar . ................ 9-38 12-21 21-36 1796 24% Karlskrona .............. 1'76 1'90 6'82 ' 5'63 5'04 Karlstad ................ 0'48 1'41 200 427 . 83? Linköping . .............. 1'67 4'75 6'45 14'28 910 Lund .................... 11'47 16'49 18'61 2260 4504 Mariestad ................ 15-35 27-23 27% 36-30 4628 Stockholm .............. 6'93 7'73 1680 1488 21'59 Vänersborg: .............. 1'60 355 539 4'39 8155 Växjö. .................. 2-21 4-11 570 7-74 1011 Örebro .................. 226 190 . 3'68 4'|)6 6152 Samtliga 5'64 7-02 _ 12-21 13-15 18-09

Utbetalda arvs— och ränte-' vinster ................ 436 455 550 498 598 Återstod rex '_'-47 6-71 8- 1 7 12-11

För närmare belysning av utvecklingen har utredningen från anstalterna begärt vissa uppgifter, som sammanställts 'i tub. 7 och 8. Av tab. 7 framgår

1 ...)-__

'I

• Sida 107
•  Original

för den först verkställda insättningen.

Tab. 7. Delägarna i besparingsfonden vid utgången av år 1942, fördelade efter tiden

Första inbetalningen verkställd A n s t alt . sum" ' ' före 1893 1898 1903 1908 1913 1918 1923 1928 1933 1938 ma 1893 ' —97 —02 —07 —12 —1 7 -22 —27 —32 —37 42 L i v r ä n t a

Gävle . . . . . 626 299 380 442 379 207 137 130 147 182 120 3 049 Göteborg . . 53 304 392 211 229 127 109 155 225 138 104 2 047 Härnösand 1 269 950 923 1 254 843 868 575 562 476 258 416 8 394 Jönköping . 467 327 292 271 311 282 307 244 236 177 103 3 017 Kalmar . . . 343 255 323 264 242 187 147 196 125 157 105 2344 Karlskrona 1 053 1 054 618 640 628 556 581 544 738 673 769 7 854 Karlstad . . 2 223 1 353 757 671 320 287 280 278 293 254 217 6 933 Linköping . 726 639 570 715 399 347 261 256 288 258 134 4 593 Lund ...... 804 965 849 807 809 685 560 503 480 472 358 7 292 Mariestad . . 286 269 210 196 198 198 93 146 115 109 81 1 901 Stockholm . 5 837 4 693 4 470 3 771 3 400 2 676 2 591 2 296 2 274 1 405 880 34293 Vänersborg 121 130 170 170 276 239 192 232 225 183 107 2 045 Växjö . . . . . 325 198 212 242 252 221 243 184 182 155 125 2 339 Örebro . . . . 184 110 70 95 83 65 66 66 65 63 47 914

Summa 14 317 11 546 10 236 9 749 8 369 6 945 6 142 5 792 5 869 4 484 3566 87 015

K 3 p i t a 1

Gävle . .... 1 2 - - 2 2 9 10 23 24 25 98 Göteborg . . 2 2 ., 1 7 4 32 78 73 127 138 464 Härnösand 53 2 6 13 33 37 67 54 37 60 35 397 Jönköping . —— — — — — — — —— — _— _ — Kalmar. . . . ' 3 1 1 - - 8 33 50 86 45 227 Karlskrona - 1 - 1 1 5 17 67 66 60 63 281 Karlstad . . 21 14 15 17 10 16 22 72 64 77 112 440 Linköping . - 1 10 11 1 3 145 209 235 306 251 1 172 Lund ...... 13 7 4 7 6 20 67 158 183 168 177 810 Mariestad . - 2 7 14 12 10 22 99 98 122 152 538 Stockholm . 19 24 68 86 83 102 214 632 968 1 076 1 114 4 386 Vänersborg 1 2 2 2 - - 1 8 24 37 38 115 Växjö ..... - 10 12 8 6 4 13 32 17 12 5 119 Orebro 1 3 14 10 10 20 18 28 88 154 160 506

Summa 111 73 139 171 171 223 635 1 480 1 926 2 309 2 315 9 553

under vilken period de personer, som voro medlemmar av besparingsfonden vid utgången av år 1942, gjorde sin första insättning för beredande av liv- ränta eller kapital. Siffrorna ge vid handen att ans-lutningen av insättare för beredande av livränta företer en mycket stark nedgång under den period tabellen omspänner, medan frekvensen av insättningar för beredande av ka- pital starkt stegrats under de sista 20 åren. Härvid bortses från att antalet första insättare under de tidigare åren undervärderats med hänsyn till att dessa avlidit i större utsträckning än personer som gjort sin första insättning under senare år. Tab. 8 utvisar den genomsnittliga andelen i besparings- fonden per delägare vid utgången av år 1942, varvid skilts mellan andelar som avse beredande av livränta och andelar avseende kapital.

• Sida 108
•  Original

Tab. 8. Deligarna 1 besparingsfonden vid utgången av år 1942, fördelade efter andel i nämnda fond.

Andel i besparingsfonden

Anstalt 0 10 25 50 100 250 500 1-0 2-5 5-0 135311;- _9 —24 _49 _99 —249 —499 _999 —244 _4-9 _9-9 Hem kr kr kr kr kr kr kr tkr tkr tkr tkr

Gävle . . . . . 368 688 668 587 368 101 125 72 28 26 18 3 049 Göteborg . . 242 273 540 199 100 131 95 149 86 72 160 2 047 Härnösand . 1 004 2 356 2 769 1 512 612 74 31 17 13 2 4 8 394 Jönköping . 57 551 491 773 899 91 52 68 29 4 2 3017 Kalmar. . . . 49 502 403 525 308 192 92 150 49 52 22 2 344 Karlskrona 1 633 2 131 1 352 1 409 676 188 138 170 84 37 36 7 854 Karlstad . . 487 675 2 900 1 537 1 126 78 45 56 20 5 4 6 933 Linköping . 80 810 1 685 1 032 481 172 110 110 49 50 14 4 593 Lund ...... 558 1 009 973 1 167 1 139 742 677 529 206 166 126 7 292 Mariestad . . 5 312 287 228 259 221 201 203 87 68 30 1 901 Stockholm . 683 3 550 7 969 7 790 7 085 2 143 1 304 1 487 914 623 745 34 293 Vänersborg 5 438 725 485 269 24 55 29 2 3 10 2 045 Växjö . . . . . 76 302 565 695 395 99 86 68 34 10 9 2 339 Örebro . . . . 91 142 172 293 79 30 37 29 20 10 11 914

Summa 538 13739 21499 18232 13706 4286 8048 3137 1621 1128 1191 87015

Gävle . . . . . 2 11 9 9 21 17 10 12 b 1 98 Göteborg . . 1 14 75 88 79 48 5” 58 31 17 11 464 Härnösand 8 164 51 80 58 12 13 7 3 1 397 Jönköping . — — _— — _ — — — _ —— _— —— Kalmar. . . . 3 6 11 9 47 30 45 44 14 14 4 22: Karlskrona 10 11 18 66 52 44 26 36 15 1 - 281 Karlstad . . 32 48 58 54 80 28 33 63 29 11 4 440 Linköping 71 111 80 482 338 19 26 22 9 7 7 1 172 Lund ...... 29 52 33 40 377 57 63 93 32 26 8 810 Mariestad. . 5 29 34 70 109 79 73 75 39 16 9 538 Stockholm . 85 536 344 443 657 506 502 628 291 121 73 4 386 Vänersborg - 16 8 6 17 14 23 12 6 13 - 1165 Växjö ..... 3 3 7 9 12 16 25 30 9 3 2 119 Örebro .. .. 82 146 121 60 45 12 13 19 2 2 4 506

|_— 10 [x'-J 9 553

Summa 331 1147 840 1416 2092 882 904 1101 476 233

I tab. 9 har sammanställts resultatet av en jämförelse för olika 5-årsperio- der mellan antalet första insättningar för beredande av kapital och för bere- dande av livränta bland dem, som voro medlemmar av besparingsfonden vid utgången av år 1942. Härvid har skilts mellan å ena sidan anstalten i Stock- holm, den ojämförligt största, och å andra sidan övriga anstalter samman- tagna. Jämförelsen visar, att under de senaste 20 åren en stark förskjutning har ägt rum i så måtto att antalet insättningar för beredande av kapital före- ter en betydande ökning jämfört med antalet ersättningar för beredande av livränta. Förskjutningen är mest utpräglad i fråga om Stockholmsanstalten, där icke mindre än 56 0/0 av antalet första insättningar under ö-årsperioden 1938—1942 avsågo kapital och endast 44 0/0 livränta. Tjugofem år tidigare voro motsvarande procentsiffror 4 resp. 96.

.- ___—iii"—

• Sida 109
•  Original

Tab. 9. Antal insättningar för beredande av kapital i procent av samtliga inslttningar.

Första insättningen Övriga Samtli a

verkställd Stockholm anstalter anstalten Före 1893 ................ 03 1 1 08 1893—1897 ................ O'?» O'? 0'6 1898—1902 ................ 1-5 1-2 13 1903—1907 .......... . ..... 2'2 1'4 1'7 1908—1912 ................ 24 1 7 2'0 1913—1917 ................ 3'7 2'8 3'1 1918—1922 ................ 7'6 1015 94 1923—1927 ................ 21'6 195 204 1928—1932 ................ 29'9 21'0 24'7 1933—1937 ................ 43'4 28'6 34'0 1938—1942 .............. 559 309 394

Om den minskade anslutningen till anstalterna fortsätter, måste det förut- ses, att anstalterna förr eller senare komma i ett läge, där erforderlig nisk- utj-ämning ej längre kan beredas inom det ständigt avtagande beståndet. För de minsta anstalterna kan detta läge bliva aktuellt inom en nära framtid. Skall anstalternas verksamhet fortsätta, är det sålunda viktigt att snarast möjligt vidtaga åtgärder, ägnade att giva utvecklingen en annan riktning.

Den mindre gynnsamma utveckling av anstalternas verksamhet, som här påvisats, kan tänkas vara beroende av flera orsaker. Såsom förklaring till de små genomsnittsbeloppen för livräntor har från anstaltemas sida bland annat framhållits, att kommuner,. husbondeföreningar m. fl. i stor utsträckning till förmån för barn och tjänare verkställt insättningar av mindre engångsbe— lopp, i förhoppning att dessa skulle fullföljas av vederbörande själva, vilket ofta icke blivit fallet.

Utredningens förslag. Inom utredningen har övervägts huruvida de be- stämmelser av försäkringsteknisk art, som enligt förslaget äro avsedda att gälla livförsäkringsbolag, böra tillämpas i fråga om nämnda anstalter. En fullständig anpassning av ränte- och kapitalförsäkringsanstalternas verksam- het efter de för livförsäkringsrörelse i övrigt föreslagna normema skulle komma att medföra en genomgripande omläggning av verksamheten. Enligt utredningens mening är det dock icke nödvändigt eller ens lämpligt att kräva en fullständig anpassning. Ränte- och kapitalförsäkringsanstalternas verk- samhet omfattar en kombination av kapitalförvaltning och livränteförsäk- ring. Det gäller här en grupp anstalter av betydande ålder, inom vilken ingen nybildning synes kunna ifrågakomma, och med verksamhet av i flertalet fall ringa omfattning. Det begränsade antalet försäkringsformer, vilka där- till äro av enkel konstruktion, gör det lättare att överblicka den ekonomiska ställningen och möjliggör därför väsentliga förenklingar i det försäkrings- tekniska systemet. Under sådana förhållanden synas vissa eftergifter kunna medgivas i de krav på tekniska anordningar, som den föreslagna lagen eljest ställer på livförsäkringsbolagen.

• Sida 110
•  Original

Såsom tidigare framhållits lämnas från anstalternas sida icke några för- säkringsutfästelser till medlemmarna, så länge dessa ännu äro delägare i be- sparingsfonden, varför någon förutberäkning i fråga om dödligheten bland delägarna i denna fond icke erfordras. Med hänsyn härtill anser sig utred— ningen icke böra kräva sådana anordningar för utjämning av verksam- hetens ekonomiska förlopp som erfordras i fråga om livförsäkringsbolag och avstår till följd härav från kravet på ekonomisk utjämning av dödlig- hetsförloppet för besparingsl'ondens vidkommande. Ränteinkomster, som äro att hänföra till besparingsfonden, såväl som uppkomna arvsvinster kunna efter avdrag av motsvarande förvaltningsutgifter, omedelbart tillföras denna fond och fördelas mellan de olika delägarna efter någon i grunderna angiven regel.

Gällande regler för täckande av förlust å anstalternas verksamhet äro icke i alla- avseenden tillfredsställande. Sålunda stadgas i anstalternas reglemen- ten att uppkommen förlust, som ej kan täckas på annat sätt, i sista hand skall täckas genom nedsättning av besparingsfonden. Enligt en dylik be- stämmelse kan det inträffa att förlust, som uppkommit på livränterörelsen, kommer att täckas genom anlitande av medel från besparingsfonden, vilket måste anses olämpligt. Här synas i stället samma principer höra komma till användning som utredningen föreslagit i fråga om livförsäkringsbolag. Dessa principer innebära i korthet att förlust, så vitt möjligt, skall bäras av den delägargrupp, inom vilken förlusten uppkommit. I anslutning härtill vill ut- redningen erinra om, att frågan huruvida besparingsfonden är att anse såsom en del av försäkringsfonden icke klarlagts i gällande lag, även om anstal- ternas reglementen innehålla bestämmelser om att besparingsfond. livränte- fond och ersättningsreserv tillsammans utgöra försäkringsfond. En uttryck- lig föreskrift härom har ansetts böra upptagas i lagen.

Anstalterna äro för närvarande enligt lagen befriade från skyldigheten att pantsätta tillgångar motsvarande försäkringsfonden. Härigenom ha dessa me- del icke kommit i åtnjutande av det skydd lagen stadgar för sistnämnda fond. Utredningen har för sin del icke kunnat finna något bärande skäl för att i detta avseende ställa mindre stränga krav på tryggheten för de försäkrades medel hos anstalterna än hos bolagen. På grund härav föreslår utredningen, att det ifrågavarande medgivandet borttages och att försäkrings- lagens pantsättningsregler bli gällande även för anstalterna.

För närvarande innehålla grunderna för anstalternas verksamhet anta» ganden rörande dödlighet bland livräntetagarna, antaganden rörande den räntefot, som skall läggas till grund för beräkning av livräntefonden. samt dessutom regler för fördelning av arvsv-inst och ränta mellan delägarna i be- sparingsfonden. Utredningen förutsätter, att grunder av nu nämnd art skola tillämpas även i fortsättningen. Då emellertid trygghets- och skälighetsprin- ciperna böra genomföras även i fråga om ränte- och kapitalförsäkringmn- sta-lterna, måste anstalternas grunder kompletteras med antaganden rörande omkostnader såväl i fråga om besparings- som livräntefonden. Utredningen förutsätter att anstaltern-as verksamhet, såvitt besparingsfon-

• Sida 111
•  Original

den angår, även i fortsättningen bedrives efter i huvudsak samma linjer som för närvarande och att anstalterna sålunda icke ikläda sig några försäkrings- förbindelser gentemot sina medlemmar, så länge dessa äro delägare i bespa- ringsfonden. Insatta medel skola förvaltas och tillföras den ränta och de arvsvinster som uppkomma, givetvis med avdrag för erforderliga omkostna- der. De antaganden rörande omkostnaderna, som grunderna för besparings- fonden enligt utredningens mening böra innehålla, äro avsedda att ange den omkostnadsram som med hänsyn till ansta-lternas verksamhet kan anses skä- lig. Återbäring i den mening som tillämpas av livförsäkringsbolagen kan självfallet icke komma i fråga för ränte- och kapitalförsäkringsanstalterna så- vitt angår delägarna i besparingsfonden, alldenstund det här icke föreligger några försäkringsutfästelser. Resultatet av kapitalförvaltningen tillföres del- ägarna i det ögonblick de lämna besparingsfonden, antingen i form av ett ka— pital eller i form av livränta. Det förekommer visserligen för närvarande, att delägare i besparingsfonden kunna årligen utkvittera uppkomna arvsvinster och räntor å insatta medel. En sådan anordning är dock olämplig och strider mot själva syftet med de gjorda insättningarna. Dessa ränte- och arvsvinst- belopp äro för övrigt enligt utredningens mening alltför obetydliga för att motivera det förvaltningsbesvär en årlig utbetalning kräver. Direkt förbud i lagen mot en dylik anordning anser utredningen icke påkallat, men utred— ningen förutsätter att anordningen i fråga skall av praktiska skäl komma att helt försvinna.

Då en delägare i besparingsfonden inträder i livränteklassen erhåller han en mot sin andel i nämnda fond svarande årlig livränta. Därvid ikläder sig anstalten en klar försäkringsföipliktelse. För den livränteförsäkrings- verksamhet som sålunda vidtager bör enligt utredningens mening gälla samma regler som för motsvarande verksamhet inom ett livförsäkringsbolag. Avsätt— ning bör ske till säkerhetsfond och utjämningsfond och kvarstående överskott å livränterörelsen tillföras en särskild fond, vilken även i fråga om dessa an- stalter benämnes återbäringsfond.

Reglerna för beräkning och fördelning av återbäringen skola vara upp- gjorda under fullt beaktande av kravet på trygghet och skälighet. Med avse- ende på återbäringsgrunderna bör särskilt beaktas, vad utredningen på sid. 68 anfört beträffande medelräntetekniken. Det förutsättes, att anstalterna skola upptaga hithörande frågor till behandling och därvid åstadkomma en tillfredsställande lösning.

Om enl-igt utredningens förslag ränte- och kapitalförsäkringsanstalterna skola göra avsättningar till säkerhetsfond, utjämningsfond och återbärings- fond, böra dessa fonder ersätta de nuvarande överskottsfonderna, nämligen reservfonden samt garanti- och vinstfonden. De nu existerande överskotts- t'onderna höra med andra ord omvandlas till säkerhets-, utjämnings- och åter- bäringsfonder. Uppdelningen av de förefintliga fonderna kan ske på olika sätt. En lämplig väg synes vara att, i den mån de nuvarande fonderna möj- liggöra detta, omedelbart avsätta full säkerhetsfond och utjämningsfond och föra eventuellt överskott till återbäringsfonden. Härvid antages, i anslutning

• Sida 112
•  Original

till vad som framhållits ä 5. 54, full säkerhetsfond utgöra 2,5 0/0 och full utjämningsfond likaledes 2,5 0/0 av livräntefonden. Enligt gällande reglemen- ten för ränte- och kapitalförsäkringsanstalterna har reservfonden närmast att utjämna kapitalförluster och garantifonden att utjämna det ekonomiska resultatet av riskrörelsen. Detta förhållande synes dock ej utgöra hinder för att uppdelningen av de nuvarande fonderna verkställes på så sätt att nämnda fonder tänkas sammanförda till en fond, varifrån tages _— i den mån medel härför finnas tillgängliga — dels ett belopp utgörande 2,5 0/0 av livräntefon- den, vilket belopp avsättes till säkerhetsfond, dels ett belopp av samma stor- lek som avsättes till utjämningsfond. Vad som återstår erhåller karaktär av återbäringsfond. Genomföres en uppdelning enligt dessa linjer på grundval av bokslutssiffrorna för år 1943, erhålles det resultat som sammanförts i tab. 10. Med anstalternas nuvarande överskottsfonder har omedelbart full säker- hetsfond och utjämningsfond kunnat avsättas för samtliga anstalter utom två, nämligen Gävle och Lund. Beträffande den sistnämnda må dock framhållas. att den torde förfoga över dolda reserver som motsvara full säkerhets- och utjämningsfond.

De ovan förordade avvikelserna från det tekniska system, som den av ut- redningen föreslagna lagstiftningen ställer på livförsäkringsbolagen, kunna medgivas endast under förutsättning att anstalterna i huvudsak bibehålla sin nuvarande karaktär med avseende på försäkringsformer och arbetssätt. Ge- nom väsentlig förändring i dessa avseenden skulle nämligen grunden för eftergiftema bortfalla.

Tab. 10. Uppdelning av ränte- och kapitalförsäkringsanstalternas reserv-, garanti- och vinstfonder.

Siffrorna hänföra sig till 1943 års bokslut. Tusental kronor.

Nuvarande över- Uppdelning av överskotts- skottsfonder fonderna mellan Bespa— Liv- A n s t a 1 t rings- ränte— Summa garanti- säker— utjäm- åter- fond fond reser; ' '?Cht hets- ni n gs- bärings— om fl ms _ fond fond fond onder

Gävle .............. 1 011 794 1 795 _ .— — _ _ Göteborg . ......... 4 169 2 060 6 229 187 1 095 52 52 1 128 Härnösand .......... 585 278 863 29 75 7 7 90 Jönköping .......... 578 481 1 059 7 38 12 12 21 Kalmar ...... . . . . 1 690 914 2 604 121 35 23 23 110 Karlskrona ......... 2 129 1 339 3 468 17 243 33 33 194 Karlstad ............ 1 116 414 1 530 21 40 10 10 41 Linköping .......... 1 657 1 969 3 626 — 147 49 49 49 Lund. . ............ 6 501 5 201 11 702 — 116 116 — -— Mariestad .......... 2 442 1 799 4 241 96 351 45 45 357 Stockholm .......... 32 335 21 569 53 904 480 5 295 539 539 4 697 Vänersborg . ........ 523 372 895 57 108 9 9 147 Växjö .............. 791 618 1 409 43 46 15 15 59

Örebro . ............ 548 568 1 116 29 :'7 14 14 ""'

• Sida 113
•  Original

Skulle för någon av anstalterna ett sådant läge vara för handen vid den nya lagstiftningens genomförande eller senare komma att inträda att erfor- derlig riskutjämning ej längre kan beredas inom beståndet eller att det av annan anledning synes lämpligt att verksamheten upphör, gäller liksom för livförsäkringsbolagen att åtgärder böra vidtagas för beståndets överlåtande till annan försäkningsgivare. I första hand synes i ett sådant läge överlåtelse till annan ränte- och kapitalförsäkringsanstalt böra övervägas. För dylik överlåtelse gälla de förenklade regler, vilka utredningen i annat sammanhang föreslår (s. 270).

Utredningen har även uppmärksammat de verkningar 'i skatteavseende som de föreslagna ändringarna skulle medföra för anstalterna. Uppenbarligen böra avsättningarna till säkerhetsfond och utjämningsfond vara avdragsgilla i samma utsträckning som i fråga om livförsäkringsbolagen. Vad beträffar av- sättningar till återbäringsfonden böra i fråga om beskattningen samma regler gälla som för avsättningar till återbäringsfond för annan livränterörelse.

III. Folkförsäkringen.

1. Folkförsäkringens uppkomst och utveckling.

Under loppet av 1890-talet trängde den uppfattningen alltmera igenom att det förelåg behov av en livförsäkringsverksamhet direkt anpassad efter för- hållandena hos de samhällsgrupper, vilka levde under osäkra ekonomiska be- tingelser. De mera Välsituerade befolkningsskikten hade redan vid denna tid goda möjligheter att tillgodose sitt livförsäkringsbehov genom de bestående försäkringsbolagen, men dessa bolag hade på grund av sina arbetsmetoder endast i ringa grad vunnit anslutning hos folkets breda lager.

De små inkomsttagarna levde i avsevärd utsräckning ur hand i mun. Knappheten på existensmedel ägde ofta samband med osäkra anställnings- eller inkomstförhållanden. Även om den sociala utvecklingen sedan dess med- fört ett ökat mått av trygghet för den enskilde, leva alltjämt stora samhälls— grupper under ekonomiska betingelser, som präglas av osäkerhet inför kon- junkturväxlingar och därmed följande arbetslöshetsrisk eller olyckor av personlig art, främst sjuk-dom och invaliditet. En ofta förekommande brist på insikt i ekonomiska frågor torde därjämte ha försvårat en ändamålsenlig hushållning. Framför allt de nu nämnda omständigheterna ha ansetts mo— tivera en särskild försäkringsgren, som tar sikte på de breda lagrens ekono- miska och sociala förhållanden.

År 1899 tillkom Svenska livförsäkringsanst—alten Trygg med huvudsakligt ändamål att driva s. k. folkförsäkring, senare även benämnd liten försäk— ring. Mönstret hämtades närmast från de anglosachiska länderna, där denna försäkringsgren (industrial assurance) redan vunnit en betydande omfatt—

• Sida 114
•  Original

ning, särskilt bland industriarbetarna. I" vårt land- hade försök också tidigare gjorts att införa folkförsäkring, men dessa hade icke haft framgång. Först i och med Tryggs framträdande förmärktes ett verkligt uppsving på detta arbetsfält. Redan under de första åren gav nämligen Tryggs anskaffnings- verksamhet ett efter dåvarande förhållanden betydande resultat. Framgången torde i främsta rummet ha berott därpå, att Trygg kombinerade försäkrings- förmer som voro lämpade för bedrivandeav folkförsäkring med en för dylik verksamhet ägnad ackvisitörorganisation. _Trygg införde livförsäkring med veckopremier, vilka upphämtades hos försäkringstagarna av yrkesanställda agenter; Inspektörer ledde anskaffningsarbetet på fältet, kontrollera-de inkas— seringen och sörjde för kundtjänsten sådan denna då uppfattades. Ett nät av filialkontor i olika delar av landet utgjorde ett led i organisationen.

T ryggs exempel ledde till efterföljd. Redan år 1901 bildade fem storför- säkringsbolag gemensamt Livförsäkringsaktiebolaget De Förenade med upp- gift att driva enbart folkförsäkring. Bolaget baserade sin verksamhet hu- vudsakligen på månadspremier. I syfte att vidmakthålla försäkringsskyddet även under perioder av ekonomiska påfrestningar för försäkringstagaren, införde man obligatorisk premiebefrielse vid sjukdom och invaliditet. Denna anordning, som icke från början upptogs i den av Trygg startade folkför- säkringen, räknas numera till folkförsäkringens mest utmärkande särdrag. Försök att driva ackvisitionen med de stiftande storförsäkringsbolagens an- skaffningsorganisation slog icke väl ut. De Förenade såg sig därför nödsakat att bygga upp en egen organisation för detta ändamål. Men redan efter något decennium fann man det ändamålsenligt att ersätta yrkesagentorganisatio- nen med inkasserande fritidsagenter. Då Livförsäkringsbolaget Framtiden bildades år 1911, fortsatte man i huvudsak på den sålunda inslagna vägen.

Det yngsta egentliga folkförsäkringsbolaget, Livförsäkringsanstalten Fol- ket, tillkom år 1914. Detta bolag, som införde en förenklad organisation. baserade verksamheten på den uppfattningen, att de breda lagren voro mera betjänta av försäkringar med de billigare kvartals-, halvårs- eller helårspre- mierna. Försäkringar med månadspremie förekommo även men hava under årens lopp blivit allt mindre frekventa. Folket har redan från bildandet varit anknutet till den konsumentkooperativa rörelsen.

Folkförsäkring upptogs år 1943 också av Livl'örsäkringsbolagel Valand. som tillsvidare inriktat denna rörelse på ett fåtal industricentra.

Den 5. k. sparursförsäkringen representerar ett annat försök att utbreda livförsäkringen bland de mindre bemedlade befolkningsskikten. Verksamhe- ten åsyftar att möjliggöra veckobetalning för försäkringstagarna utan mot- svarar-ande fördyring av inkassoarbetet. Sparuret är nämligen så konstruerat. att det kan hållas i gång endast om ett belopp motsvarande försäkringsav- giften varje vecka inlägges i detsamma. De sålunda inlagda medlen uttagas sedermera av försäkringsbolagets ombud, som icke behöver infinna sig oftare än högst en gång i månaden. Sparursförsäkring har på senare tid bedrivits endast av Balder medelst en särskild, för denna verksamhet uppbyggd orga- nisation.

• Sida 115
•  Original

Sparursrörelsen kom av skilda orsaker icke att motsvara de förhoppningar, som på sin tid knötos till densamma, och dess roll torde numera i vårt land vara praktiskt taget'utspelad. Balders sparursorganisation är i fråga om ny- anskaffning fr. 0. 111. år 1946 helt inriktad på vanlig folkförsäkring, vilken bedrives jämsides med bolagets storförsäk-ring.

Till belysning av folkförsäkringens utveckling i jämförelse med utveck-' lingen av stor försäkring ha i tabeller 11 och 12 vissa uppgifter samman- ställts. I tab. 11 lämnas i fråga om beståndet av direkt kapitalförsäkring i Sverige uppgift för vissa år rörande del-s antalet försäkringar, dels samman- lagd försäkringssumma, del-s ock den genomsnittliga försäkringssumman sär— skilt för varje försäkringsgren. Därjämte har folkförsäkringens procentuella andel av det totala kapitalförsäkringsbeståndet angivits såväl i fråga om an- talet försäkringar som i fråga om försäkringssumman.

Tab. 11. Utvecklingen av beståndet av direkt kapitalförsäkring i Sverige.

11 = antalet försäkringar i tusental, s= försåkringssumma i milj. kronor, 111 = medelförsäk- ringssumman i kronor.

Folkförsäkringens procentuella andel

Folkförsäkring Stor försäkring av det totala kapi-

Å r talförsäkringsbe- ståndet i fråga om n 5 m n 5 m n s

1900 ............. 14 6 429 145 595 4 103 8-8 1-0 1905 ............. 116 52 448 257 837 3 257 31-1 5-8 1910 ............. 288 138 479 377 1 147 3 042 43-25 107 1915 ............. 462 263 569 501 1 201 2 397 480 180 1920 ............. 845 675 799 762 1 982 2 601 52-65 25-4 1925 ............. 1 049 950 906 837 2 318 2 769 5545 291 1930 ............. 1 260 1 221 969 1 043 2 821 2 704 547 302 1931 ............. 1 308 1 286 983 1 077 2 907 2 699 54%; 30-7 1932 ............. I 336 1 319 987 1 099 2 974 2 706 549 30-7 1933 ............. I 368 1 353 989 1 115 3 077 2 760 551 30-5 1934 ............. 1 425 1 412 991 1 169 3 276 2 802 54!) 301 1935 ............. 1 484 1 481 998 1 221 3 391 2 777 54!) 304 1936 ............. 1 553 1 561 1 005 1 264 3 561 2 817 55-1 305 1937 ............. 1 639 1 673 1 021 1 284 3 637 2 833 561 31-5 1938 ............. 1 724 1 782 1 034 1 312 3 729 2 842 568 323 1939 ............. 1 770 1 839 1 039 1 325 3 766 2 842 572 328 1940 ............. 1 782 1 860 1 044 1 320 3 780 2 864 57-4 330 1941 ............. 1 845 1 941 1 052 1 346 3 895 2 894 57-8 333 1942 ............. 1 934 2 068 1 069 1 390 4 116 2 961 58-24 334 1943 ............. 2 043 2 231 1 092 1 441 4 393 3 049 586 337

Tabellen ger vissa upplysningar av intresse. År 1900, alltså året efter Tryggs bildande, uppvisade den nystartade folkförsäkringen en försäkringssumma av 6 miljoner kronor, fördelad på 14 tusen försäkringar. Motsvarande siffror för storförsäkringen voro omkring 600 miljoner kronor och 145 tusen för— säkringar. Vid utgången av år 1943 utgjorde kapitalförsäkringsbeståndet inom folkförsäkringen 2,2 miljarder kronor fördelat på cirka 2 miljoner för-

• Sida 116
•  Original

Tab. 12. De olika folkförsttkrtn gsbolagens bestånd av folkförsäkring och stor försäkring. Direkt kapitalförsäkring i Sverige.

11 = antal försäkringar i tusental; s = försåkringssumma i milj. kronor.

.. .. _ . .. .. . . Folkförsäkringens Å r Folkförsakrmg Stor forsakring Tillsammans procentuella andel n 5 n 5 n s 11 5 De Förenade 1930 ............. 371 382 — _ 371 382 100 100 1935 ............. 431 449 — —— 431 449 100 100 1940 ............. 509 543 — —— 509 543 100 100 1943 ............. 565 621 — —— 565 621 100 100 Trygg 1930 ............. 461 376 19 54 480 430 96 87 1935 ............. 519 447 27 77 546 524 95 85 1940 ............. 596 558 30 89 626 647 95 86 1943 ............. 675 680 32 102 707 782 95 87 Framtiden 1930 ............. 256 280 39 64 295 344 87 81 1835 ............. 309 340 62 97 371 437 83 78 1940 ............. 393 443 72 112 465 555 85 80 1943 ............. 464 533 83 138 547 671 85 79 Folke! 1930 ............. 152 172 8 16 160 188 95 91 1935 ............. 190 213 16 32 206 245 92 87 1940 ............. 238 268 23 51 261 319 91 84 1943 ............. 280 328 28 62 308 390 91 84 Balder 1930 ............. 19 11 73 168 92 179 21 6 1935 ............. 85 32 80 194 115 226 30 14 1940 ............. 46 48 84 215 130 263 35 18 1943 ............. 59 69 88 246 147 315 40 22

säkringar, medan motsvarande bestånd inom storförsäkringen utgjorde 4,4 miljarder kronor, fördelat på cirka 1,4 miljoner försäkringar. Medan sålunda antalet kapitalförsäkringar inom folkförsäkringen år 1900 utgjorde cirka 9 0/0 av samtliga kapitaltförsäkringar i vårt land och kapitalförsäkringsbe- ståndet endast 1 0/0 av det totala kapitalförsåkringsbeståndet, hade dessa siff- ror år 1943 stigit till 59 resp. 34 0/o. Folkförsäkringens andel av det samman- lagda kapitalförsäkringsbeståndet har såsom framgår av tabellen under de båda första decennierna varit i stark tillväxt. Därefter har tillväxten blivit relativt svagare, men: även under de senaste åren är folkförsäkringen stadd i långsam ökning i förhållande till storförsäkringen. Vid denna jämförelse mellan folk- och storförsäkringens utveckling har hänsyn tagits endast till kapitalförsäkringsbeståndet. Om hänsyn även tages till ränteförsäkringen skulle resultatet bliva en viss förskjutning till storförsäkringens favör utan att detta dock skulle ha medfört någon större ändring beträffande den all- männa utvecklingsgången.

• Sida 117
•  Original

Det förtjänar även framhållas, .att medelförsäkringssumman inom folk- försäkringen under tiden före förra världskriget var mindre än 500 kronor men steg sedermera och utgjorde 1092 kronor vid utgången av år 1943. Ett helt annat förlopp företer utvecklingen av medelförsäkringssumman inom storförsäkringen. År 1900 översteg sålunda medelförsäkringssumman 4 000 kronor men sjönk under de närmaste 10 åren till omkring 3 000 kro— nor och efter ytterligare 5 år till omkring 2 400 kronor. Anledningen här- till är bland annat att söka däri, att storförsäkringen genom folkförsäk- ringens framträdande stimulerades till ackvisition även i befolkningslager med lägre inkomster än de befolkningsgrupper, inom vilka storförsäkringen tidigare i huvudsak verkat. Från år 1920 till ett par år in på 1930-talet höll sig medelförsäkringssumman i stort sett konstant, varefter ånyo en stegring började, som år 1943 resulterade i en medelförsäkringssumma för storför- säkringen av cirka 3 050 kronor — samma som år 1910.

Det synes i detta sammanhang och för den följande framställningen vara av värde att även ange den relativa omfattningen av folk- och storförsäkring inom de bolag, som under en följd av år drivit båda dessa försäkringsformer, nämligen Trygg, Framtiden, Folket och Balder. Siffrorna till belysning av denna fråga ha sammanställts i tab. 12, avseende åren 1930, 1935, 1940 och 1943. I tabellen har även De Förenade, som endast meddelar folk-försäkring, medtagits. Av de övriga har Trygg den största andelen folkförsäkring i sitt bestånd, 87 0/o, Folket 84 0/o och Framtiden 79 0/0 av försäkringssumman mot resp. 95, 91 och 85 0/0 av antalet försäkringar. För dessa bolag spelar sålunda verksamheten inom storförsäkringen en relativt underordnad roll. Vad beträffar Balder, som i förevarande avseende betydligt avviker från de övriga, har under den berörda perioden försäkringssumman inom folk- försäkringen vuxit från 6 till 22 0/0 av hela kapitalförsäkringsbeståndet och antalet folkförsäkringar från 21 till 40 0/0 av samtliga försäkringar.

Slutligen har i tab. 13 gjorts en sammanställning av nyanskaffningen under åren 1938—1943 dels inom folkförsäkringen dels inom storförsäkringen. Att uppgifterna begränsats till tiden från och med år 1938 beror därpå, att ett av folkförsäkringsbolagen i sina uppgifter tidigare icke skilt på anskaff- ningen inom de båda försäkringsformerna.

Då man bedömer utvecklingen enligt tab. 13 av medelförsäkringssumman i liten respektive stor försäkring, måste man hålla i sikte, att penningvärdet un- dergått starka förändringar och i stort sett successivt försämrats. Korrigeras medelförsäkringssummorna efter levnadskostnadsindex finner man i själva verket en nedgång i både liten och stor försäkring. Denna utveckling är att till- skriva dels en viss eftersläpning, dels — och framförallt — att penningvär- dets försämring givit anledning till att det individuella livförsäkringsskyddet visserligen påbyggt-s men med ofta relativt små försäkringsbelopp. En jäm— förelse av försäkringssummans storlek per försäkrad person — och icke per försäkring —— skulle sannolikt ge en modifierad bild av utvecklingen,. En så- dan jämförelse är dock tyvärr icke genomförbar på basis av förefintligt material.

• Sida 118
•  Original

n: antal försäkringar i tusental; S= försäkringssumma i milj. kronor; m= medelförsäk— ringssurnma i kronor.

Anskaffningen inom folkförsäk- Folkförsäkring Stor försäkring ringen i% av hela Å r ' nyanskaffningen i fråga om

2. Folkförsäkringens särdrag.

Den omslutning folkförsäkringen 'vunnit alltsedan det första egentliga folk- försäkringsbola-get för omkring ett halvt sekel sedan bildades, är betydande. Verksamheten har under denna tid haft skilda problem att lösa. Av lösning- arna ha somliga visat bestående värde, medan andra måst övergivas inför nya krav eller ändrade problemställningar.

Mot bakgrunden av ett halvsekels erfarenhet kan folkförsäkringens mål och medel i korthet angivas på följande sätt; frågan huruvida målet nåtts må i tillsvidare lämnas öppen.

Folkförsäkringens uppgift är att erbjuda livförsäkringsskydd åt de sam— hällsgrupper, vilkas ekonomiska bärkraft är svag eller som eljest leva under mera osäkra förhållanden. Avvägningen av detta skydd bör ske med hänsyn till försäkringstagarnas förhållanden och till de välfärdsanordningar, som samhället självt erbjuder. För de nämnda befolkningsskikten är det av sär- skild betydelse att försäkringsskyddet vidmakthålles även under perioder, då den försäkrade på grund av sjukdom, arbetslöshet eller liknande förhål- landen är tur stånd att fullgöra premiebetalningen. Den obligatoriska premie- befrielsen vid sjukdom står därför i främsta ledet bland folkförsäkringens speciella prestationer. Inom folkförsäkringen hava också särskilda anordning- ar träffats för beredande av anstånd, helt eller delvis, med premiebetalning under arbetslöshet, militärtjänstgöring eller liknande perioder, som innebära påfrestningar för den försäkrades ekonomi. Om försäkringen likväl förfallit, vidtagas åtgärder för återupplivning på villkor, som man söker anpassa efter försäkringstagarens ekonomiska förhållanden. Eftersläpning i fråga om pre- miebetalning vid anstånd eller återupplivning regleras sålunda ofta enligt en amorteringsplan, som avser att taga hänsyn till den nedsatta betalningsförmå— gan. Folkförsäkringstagamas förhållanden ha vidare i vissa avseenden ansetts kräva särskilt beaktande vid frivilligt utträde, såsom i fråga om återköpsvär- dets beräkning och vid belåning av försäkringsbrevet.

?...... ;..—

• Sida 119
•  Original

Inom folk-försäkringen betraktas kundtjänsten —— i vidsträckt mening — såsom en betydelsefull faktor. Det anses önskvärt att genom en lämpligt in- riktad kundtjänst dels tillse, att om möjligt endast de personer, vilka äro i behov av folkförsäkringens speciella förmåner, erbjudas dylik försäkring, dels söka vidmakthålla ett redan uppbyggt försäkringsskydd. Den person- liga inkasseringen har härvid, särskilt tidigare, betraktats som ett viktigt led i kundtjänsten. Enligt senare erfarenheter har övergång till postgiro för in- kassering av premierna givit minst lika gott resultat i fråga om beståndsvår— den som det personliga inkassot, i varje fall under tider som icke präglats av depression.

Vissa för folkförsäkringen grundläggande frågor skola nedan närmare belysas.

3. Utredningens uppdrag.

I försäkringsutredningens direktiv erinras om att i de av Kungl. Maj:t stad— fästa grunderna för beräkning av li'vförsäkringspremier finnas, bortsett från tjiinstepensionsförsäkring, två olika premien-ivåer angivna, den ena avseende stor försäkring och den. andra folkförsäkring. Utredningen borde ägna sär- skild uppmärksamhet åt förhållandet mellan stor och liten försäkring i olika avseenden. Sålunda borde undersökas, huruvida tillräckliga skäl alltjämt fin- nas att inom de breda lagren bedriva en försäkringsverksamhet, som för försäkringstagarna medför väsentligt högre omkostnader än övrig livförsäk- ring, samt, om dylika skäl föreligga, frågan om gränsdragningen mellan de båda försäkring-sformerna i avsikt att skapa garantier för att de personer, vilkas försäkring-sbehov lämpligen bör tillgodoses exempelvis genom stor för— säkring, icke tillföras folkförsäkringens klientel och därmed drabbas av de högre omkostnader denna försäkring kräver. Enligt anvisningar i direktiven har utredningen vidare haft att överväga spörsmålet, huruvida stor och liten försäkring bör bedrivas av samma försäkringsbolag samt, om så icke skulle befinnas lämpligt, huruvida båda försäkringsformerna böra tillhandahållas allmän-heten genom samma ombud.

4. Folkförsäkringens fortsatta bedrivande.

Även om en stark förskjutning ägt rum i samhället mot ökat välstånd och tryggare levnadsförhållanden för stora delar av befolkningen, leva dlock relativt stora samhällsgrupper alltjämt i sådana ekonomiska omständigheter, att de särskilda förmåner folk-försäkringen kan erbjuda, fortfarande äro äg- nade att tillgodose ett faktiskt behov i samhället. Enligt utredningens mening bör därför under nu rådande förhållanden hinder icke resas mot att folkför- säkriugen alltjämt bedrives inom de breda befolkningslagren, för vilka den närmast är avsedd. Förutsättning härför är dock att denna försäkring upp- fyller de krav, som i det följande komma att utvecklas (s. 136).

• Sida 120
•  Original

5. Gränsdragning mellan stor och liten försäkring.

Problemet huruvida det är möjligt att uppdraga en klar gräns mellan stor och liten försäkring är lika gammalt som folkförsäkringen såsom självstän- dig försäkringsgren och har hittills icke kunnat tillfredsställande lösas. I den allmänna diskussionen har — efter mönster från utlandet — pekats på möj- ligheten att fixera ett visst försäkringsbelopp såsom maximum för folkför- säkring respektive minimum för stor försäkring. Vidare har hänvisats till möjligheten att låta 'premiebetalningsterminen skilja eller att för folkförsäk- ringen uppställa krav på personlig inka-ssering. Olika kombinationer av dessa tre indel'ningsgrunder äro givetvis också tänkbara.

Att mekaniskt genomföra en gränsdragning enligt något av dessa alter- nativ synes dock icke lämpligt. Vissa personer, som teckna försäkringar å relativt höga belopp, kunna med hänsyn till arten av sina ekonomiska för- hållanden likväl vara i behov av folkförsäkringens tjänster. Därtill kommer, att ett individuellt försäkringsskydd ofta behöver successivt utbyggas ge— nom s. k. efterförsäkringar, vilket icke utan vidare bör medföra, att försäk- ringen som helhet mister sin karaktär av folkförsäkring. I allmänhet och särskilt för folkförsäkringens klientel torde situationen vara den, att ju högre premier en person har att erlägga, desto svårare har han att komma ut därmed, om sjukdom, arbetslöshet eller liknande omständigheter minska inkomsterna eller öka utgifterna. Det är följaktligen icke lämpligt att söka avgränsa folkförsäkringens verksamhetsomräde genom maximering av för- säkringsbelopp eller årspremie. — Det andra alternativet, att göra premiebe- talningsterminen utslagsgivande för gränsdragningen, synes icke heller lämp- ligt. Premier som erläggas i korta terminer måste av naturliga skäl vara mera omkostnadlsbelastade än premier för längre tid. Det bör därför ligga i försäkringstagarens intresse att anordningar träffas, varigenom han får möj- lighet att under avtalstiden övergå till längre premiebetalningstermin, därest hans ekonomiska förhållanden medge detta. Utvecklingen har också visat, att de längre terminerna fått ökad frekvens. Övergång till längre betalnings- termin är emellertid icke liktydigt med att försäkringstagaren kan avstå från folkförsäkringens tjänster. En gränsdragning enligt det nu diskuterade alter- nativet kan därför icke förordas. — Vad det tredje alternativet beträffar, näm- ligen att folkförsäkringspremierna ovillkorligen skola uppbäras genom person- lig inkassering, är detta också ägnat att hämma utvecklingen. Den personliga inkasseringen utgör den drygaste posten bland de särskilda omkostnader, som belasta folk—försäkringen. Den bör sålunda icke tillämpas i andra fall än där den bedömes såsom ett oundgängligt led i kundtjänsten.

Folkförsäkringsbolagen förete inbördes olikheter i vissa avseenden. Medan exempelvis det äldsta bolaget i icke oväsentlig utsträckning drivit verksam- heten med veckopremier, har för det yngsta av de egentliga fölkförsäkrings- bolagen icke ens månadspremier spelat någon större roll. Även detta förhållan- de är ägnat att försvåra en strikt gränsdragning.

• Sida 121
•  Original

Om en klar rågäng mellan stor och liten försäkring kunde åstadkommas, skulle felplaceringar kunna undvikas, eftersom då möjlighet funnes att i varje enskilt fall avgöra, huruvida försäkringsavtalet borde hänföras till den ena eller den andra kategorien. Strävan att förebygga felplacering är självfallet av stor vikt. Den, som tecknar en folkförsäkring utan att vara i behov av denna försäkrings särskilda tjänster, lider i så måtto en orätt, att han drabbas av folkförsä'kringens högre premier. Om å andra sidan en person som tillhör folkförsäkringens klientel i stället tecknar stor försäkring, vilket emellertid mera sällan torde ske, innebär detta att han, även om premien blir lägre, går förlustig de särskilda förmåner, som äro avpassade efter detta klientels behov. Fråga är emellertid om det, djupare sett, överhuvud är en fördel att söka upprätthålla en fix gräns mellan stor och liten försäkring. Vi befinna oss för närvarande i en period av stark utveckling på det sociala och ekono- miska området. Stora förskjutningar ha ägt rum i samhället och pågå allt— jämt mot ökat välstånd och tryggare levnadsförhållanden för folkets breda lager. Man skulle därför kunna vänta, att försäkringstagarnas behov av folk- försäkringens tjänster borde minskas i takt därmed. Om under sådana för- hållanden folkförsäkringens verksamhetsfält krymper i förhållande till om- rådet för stor försäkring, synes det icke lämpligt att binda utvecklingen genom en mekanisk gränsdragning.

6. Faktorer som påverka omkostnaderna.

Eftersom folkförsäkringen är avsedd framför allt för de små inkomstta- gama, är det av särskild vikt, att verksamheten icke belastas med andra om- kostnader än sådana, som äro strängt nödvändiga. Relationen mellan omkost- naderna inom stor och liten försäkring skall nedan vidare behandlas. Orsa- kerna till folkförsäkringens högre omkostnadsnivå torde dessförinnan böra närmare belysas. Därvid må genast framhållas, att det givetvis erbjuder svå-' righeter att i detalj precisera anspråken på folkförsäkringens tjänster och att exakt prissätta dem. Åtskilliga'faktorer av växlande valör spela här in.

Huvudsakligen tre faktorer verka tyngande på omkostnaderna inom liten försäkring, nämligen

]) den mera omfattande kundtjänsten, 2) de kortare premiebetalningsterminerna och

3) den lägre medelförsäkringssumman.

Kundtjänsten. En fullgod kundtjänst kräver oavlåtlig uppmärksamhet och vaken anpassningsförmåga från bolagets sida. Det vore ett avgjort miss— grepp att i lag påbjuda en kundtjänst av bestämt innehåll. I flera fall, där en viss kundtjänst icke erfordras, bör den bortfalla. Exempel härpå erbjuda försöken att på sina håll avlösa den personliga premieuppbörden med ett billigare inkassosystem. Inkassering genom postgiro inom folkförsäkringen har särskilt beträffande längre betalningsterminer visat sig möjligt att genom- föra med gott resultat, åtminstone i ett gynnsamt ekonomiskt konjunkturläge.

• Sida 122
•  Original

Denna inkassoform är under vissa förutsättningar mindre kostnadskrävande. men erfarenheten ger vid handen, att en särskild beständsvård måste träda i stället för den som genomförts i anslutning till den personliga premieuppbör- den. Då det här är fråga om ett stort antal men små inbetalningar, komma självfallet postgiroavgifter och porton för avisering att i huvudsak bli be- stämmande för huruvida en övergång till upphörd genom postgiro är eko- nomiskt motiverad eller icke. Ur ffiskalisk synpunkt företagna höjningar av dessa kostnader komma därför att drabba folkförsäkringens klientel relativt hårdare än storförsäkringens.

Vissa krav på kundtjänsten måste betraktas såsom särskilt betydelsefulla. Här står frågan om förtidsannullationerna i förgrunden. Det framstår såsom en angelägen uppgift för alla försäkringsbolag men kanske främst för folkför- säkringsbolagen, vilka närmast ha att tillgodose försäkringsskyddet för den ekonomiskt svagare delen av befolkningen, att systematiskt motarbeta annul- lationer i den mån dylika icke äro sakligt motiverade. Det första momentet i kampen mot annullationerna ingår redan i ackvisitionen, som måste präglas av ansvar inför uppgiften. Av vikt är att fältmannen äger de förutsättningar, som behövas för att han skall kunna fylla sin uppgift att vara en insiktsfull och tillförlitlig rådgivare för försäkringskandidaten, då denne ställes inför spörsmålet att träffa ett så betydelsefullt och i hans förhållanden så ingripande ekonomiskt avtal som avtalet om en livförsäkring är. Det gäller för den för- säkrade, att det avtal som ingås är det för honom lämpligaste, att det anpassas efter hans behov och ekonomiska förutsättningar och att han också själv är övertygad härom. _ En välordnad inkassering i förening med anordningar till hjälp åt den, som på grund av tillfälliga omständigheter har svårt att full- göra premiebetalningen, är också ägnad att minska annullationerna.

Det synes i detta sammanhang lämpligt att ge en kortfattad redogörelse för annullationernas omfattning. Till en början lämnas i följande tablå en sam- manställning av inom kapitalförsäkring för dödsfall annullerat försäkrings- belopp under perioden 1925—1943. Härvid hava annullationer, där försäk— ringen omvandlats i fribrev eller ägt ett återköpsvärde som utbetalats till för- säkringstagaren (annullation med vederlag), hållits i sär från övriga annulla- tioner. Samtliga uppgifter rörande annullationer utan vederlag hava minskats med motsvarande återupplivningar. Uppgifterna hava hämtats ur försäkrings- inspektionens årliga publikationer.

Aunullatiouer inom kapitalförsäkring för dödsfall 1 miljoner kronor. Ärligt genomsnitt.

Utan vederlag Med vederlag Tillsammans

P e rio d Summa Stor Folk- Stor Folk- Stor Folk- försäkr. försåkr. försäkr. försäkr. försäkr. försäkr.

1925—1929. . . 48 48 33 9 81 57 138 1930—1934. . . 45 53 43 16 88 69 157 1935—1939 . . . 24 33 32 16 56 49 105 1940—1943 . . . 16 34 18 50 40 90

• Sida 123
•  Original

Annullationema utan vederlag inträffa i regel under de första åren av för- säkringstiden, medan annullationema med vederlag inträffa senare. Genom att, såsom skett i följande sammanställning, sätta de förra i relation till under året nytecknat försäkringsbelopp och de senare i relation till medelbeståndet under året, erhålles en ungefärlig bild av annullationsfrekvensen inom stor och liten försäkring samt av den förändring härav, som ägt rum. Vid beräk— ningen av medelbeståndet har man i föreliggande fall bortsett från den del av beståndet, som antagits härröra från de tre senaste årens nyanskaffning, inom vilken annullationer med vederlag praktiskt taget icke inträffa.

Annullationer utan vederlag i % av under året nytecknat P e r i o d försäkringsbelopp

Annullationer med vederlag i % av medelbeståndet.

Stor försäkr. Folkförsäkr. Stor försåkr. Folkförsäkr.

1925—1929 ............. 22—0 36-3 1-50 1'19 1930—1934 ...... ... 18-3 36-9 1-78 1-62 1935—1939 .......... .... 11-4 21-2 1-09 1-30 1940—1943 ................ 5-5 12-6 1-01 1'09

Tablån ger vid handen, att annullationer utan vederlag i procent av. under året nytecknat försäkringsbelopp varit ungefär dubbelt så stora inom folk- försäkring som inom stor försäkring. Inom bå-da försäkringsgrenarna visa de dessutom en starkt nedgående tend-ens. En icke oväsentlig del av denna nedgång, särskilt under perioden 1935—1939, sammanhänger uppenbarligen med de premjehöjningar för nya försäkringar, som till följd av räntefallet företogos under denna tid. Det är tydligt att, om de nya försäkringarna stiga i pris, medan de låga premierna alltjämt gälla för försäkringar som tecknats tidigare, försäkringstagarna måste bli intresserade av att hålla de gamla för- säkringarna i kraft. En omständighet, som bidragit till att genomsnittssiff; rorna för perioden 1940—1943 ytterligare gått ned, trots en betydande ökning under år 1940, är den konjunktur av god arbetstillgång och varuknapphet, som utmärkte särskilt åren 1942 och 1943 och som föranledde en starkt ökad nyanskaffning.

Frekvensen av annullationer med vederlag i procent av den del av försäk- ringsbeståndet, inom vilken dylika annullationer inträffa, har också undergått avsevärda förändringar under den här behandlade perioden dock icke så stora som annullationema utan vederlag. Ökningen under perioden 1930—— 1934 härrör från de- under denna period infallande depressionsåren. Under de båda första av de i tablån medtagna perioderna uppvisar folkförsäkringen lägre siffror än storförsäkringen; under de båda senaste perioderna är förhål- landet omvänt. För hela den behandlade tidsperioden uppvisa stor och liten försäkring sammagenomsnittssiffra beträffande annullationer med vederlag eller 1,30 0/0 av medelbeståndet.

I. det föregående har framhållits de ekonomiska konjunkturernas inver- kan på annullationernas omfattning. Man bör emellertid icke förbise de av försäkringsbolagen vidtagna åtgärderna—i syfte dels att höja anskaffningens

• Sida 124
•  Original

kvalitet, dels att vid ekonomiska påfrestningar för försäkringstagarna genom särskilda anordningar hjälpa dessa att hålla försäkringarna i kraft. Det första slaget av åtgärder bidrager uppenbarligen till att motverka i främsta rummet annullationer utan vederlag, som inträffa under de första försäkringsåren, medan anordningarna i övrigt närma-st äro ägnade att reducera annullatio- nema längre fram under försäkringstiden. Hur stor del av den ovan påvisa-de minskningen i annullationernas omfattning som härrör från de ekonomiska konjunkturerna och huru stor del som är att tillskriva de av försäkrings- bolagen vidtagna åtgärderna är icke möjligt att angiva.

Premiebetalningstermin. De korta betalningsterminerna fördyra admi- nistrationen. I konsekvens härmed äro premierna mera omkostnadsbelastn- de, ju kortare betalningstermin de avse. Det är följaktligen av vikt, att för- säkringskan-didaten icke erbjud-es kortare betalningstermin än som svarar mot hans betalningsförmåga och ekonomiska förhållanden i övrigt. Med tryggare levnadsförhållan-den och effektivare hushållning följer i regel möj- lighet att acceptera en mera långfristig 'premiebetalning. Att verka härför utgör ett viktigt led i anskaffningsarbetet. Strävandena i denna riktning få självfallet icke motverkas genom olämplig avvägning av anskaffnings- eller inkassoersättningar till ombuden.

Då man beträffande folkförsäkringen starkt betonar kravet på smidig an— passning, avses bl. a. möjligheten för försäkringstagarna att under avtals— tiden övergå till längre premiebetalningstermin. Om ett misstag vid försäk— ringens tecknande eller den försäkrades ändrade levnadsförhållanden på- kallar en omläggning av premiebetalningen, bör detta kunna ske på ett en- kelt och billigt sätt. Det är emellertid icke tillfyllest att endast avvakta för- säkringstagarens initiativ till en sådan omläggning. I en välordnad kundtjänst böra dylika initiativ tagas även av bolaget.

Enligt en undersökning, som genom utredningens försorg verkställts på grundval av uppgifter från Trygg rörande inkasseringen av veckopremier, visar det sig, att försäkringstagarna i icke obetydlig utsträckning erlägga flera veckopremier på en gång, ett förhållande, som delvis torde ha föran- letts av bolagets direktiv till inkasserarna att så mycket som möjligt hålla varje försäkring »i förskott». De för undersökningen uttagna försäkringarna hänförde sig till vissa inspektörsomräden, omfattande bland annat dels tät- orter, dels områden med gles bebyggelse. Inom varje inspektörsområde an— tecknades samtliga inkasseringar från 45:e veckan ena året till och med 44:e veckan följande år. I en del av områdena avsåg undersökningen dels perio- den 193—8—1939, dels perioden 1941—1942, i andra begränsades undersök- ningen till sistnämnda period. De viktigare resultaten ha sammanställts i följande tablå. Såsom framgår av de där återgivna siffrorna förekommer det i icke ringa utsträckning, särskilt inom områden med gles bebyggelse men även inom tätorter, att in'kasseringarna ske med flera veckors mellan-rum. För de inspektörsområden, 'vilka gjordes till föremål för undersökning såväl 1938—39 som 1941—42 uppgick antalet in'kasseringar per kvartal på orter

• Sida 125
•  Original

med tät bebyggelse till i genomsnitt 8,4 resp. 8,1 och på orter med gles be— byggelse till 4,6 resp. 4,2. För de övriga inspektörsområdena vilka undersökts endast 1941—42 voro motsvarande siffror 7,7 för tät och 3,4 för gles be- byggelse.

Antal veckopremieförsäkringar med olika antal inkasseringar under loppet av ett kvartal.

Vissa inspektörsområden Andlåråäåååtörs' Antal inkasseringar 1938—39 1941—42 1941—42 Tät Gles Tät Gles Tät Gles bebyggelse bebyggelse bebyggelse 14 4 9 2 7 7 91 33 133 47 185 90 241 67 341 87 401 78 589 151 777 133 746 116 228 39 301 35 377 33 235 30 267 26 350 18 409 27 569 45 574 24 321 12 406 9 456 15 258 7 264 14 291 3 273 6 341 11 373 4 10 .................... 371 13 465 7 456 4 11 .................... 458 15 555 8 576 6 12 .................... 622 8 825 7 645 2 13 .................... 1 008 24 1 027 17 789 9 Antal försäkringar ...... 5 118 436 6 280 448 6 226 409 Antal inkasseringar ..... 42 965 1 985 51 128 1 897 47 697 1 372 Antal inkasseringar per kvartal och försäkring 8—4 4-6 8-1 4-2 7-7 3-4

I =veckopremierna ingår ett relativt stort omkostnadstillägg motiverat just med hänsyn till den personliga uppbörden varje vecka. Om försäkrings- tagare med veckopremier betala flera veckopremier åt gången, bör därför ett skäligt avvägt rabattsystem komma till användning. Det är att förmoda, att ett dylikt rabattsystem skulle beträffande vissa delar av veckopremiekliente- let skapa ett ökat intresse för längre betalningsterminer. Rabatter-ing av nu nämnd art har redan inom andra folk-försäkringsbolag kommit till använd- ning i fråga om månadspremier och därvid givit goda resultat.

För att närmare belysa utvecklingen under de senare åren i fråga om bland annat frekvensen av olika premiebet-alningsterminer har utredningen inford- rat vissa uppgifter rörande de olika livförsäkringsbolagens nyanskaffning under februari och mars månader dels är 1937, dels är 1942. Uppgifterna, för vilka närmare redogjorts i Bilaga 2, begränsades till nyanskaffnäng av blandad liv- och kapitalförsäkring å en och två vuxna personers liv, inkomst- försäkning samt barnförsäkring. För nämnda nyanskaffning uppgick den ge- nomsnittliga termin-spremien för olika terminer till de belopp, som framgå ur följande tablå, i vilken till jämförelse även storförsäkringen medtagits.

• Sida 126
•  Original

Genomsnittlig terminspremie 1 kronor.

År 1/1 1/2 1/4 1/12 1152

Folkförsäkring .......................... 1937 52 21 10 3 0-9 3 1942 56 22 1 1 4 0-95

Stor försäkring ......................... 1937 146 33 21 6 —— 1942 277 39 22 6 —

Kännedom om terminspremiernas storlek är givetvis av värde för bedö- mandet av frågan om den lämpliga-ste metoden för pre-mieuppbörden. Sär- skilt anmärkningsvärd är den betydande höjning, som den årliga termins- premien för stor försäkring undergått från år 1937 till år 1942. Anledningen härtill är att söka i ökning av antalet inkomstförsäkringar med särskilt stora försäkrin—gssummor.

I fråga om den relativa frekvensen av olika betalningsterminer hänvisas till följande tablå.

Nyanskatfningens procentuella fördelning på olika betalningsterminer. (Fördelningen hänför sig till antalet försäkringar.)

År Engångs* 1/1 1/2 1/4 1/12 1/5-3 S:a

prem. Folkförsäkring .......... 1937 — 4 11 27 46 12 100 1942 —-— 3 8 31 50 S 100 Stor försäkring ......... 1937 2 33 34 23 8 -— 100 1942 1 32 28 26 13 -— 100

Uppdelas betalningsterminerna inom folkförsäkringen i två grupper, den ena omfattande kvartals- och längre terminer, den andra månads- och vecko- premier, komma såväl är 1937 som år 1942 av antalet nyanskaffade försäk- ringar 42 0/0 på den förra och 58 0/0 på den senare gruppen. Detta skulle tyda på att någon» utveckling i riktning mot längre betalningsterminer icke ägt rum för folkförsäkringen som helhet. En mera differentierad bild av förhål- landena erhålles, om de olika folkförsäkringsbolagen redovisas var för sig. såsom skett i den sammanställning som följer.

Procentuell fördelning av nyanskatfade folkförsäkringar på olika betulningsterminer.

1 9 3 7 1 9 4 2

B 0 1 a g Kvartal Kvartal och Månad Vecka och Månad Vecka längre ' längre De Förenade ........... 16 84 — 47 53 —— Balder ................ 81 19 — 73 27 — Trygg ................. 43 23 34 44 34 22 Framtiden ............. 40 60 — —— 100 —— Folket ................ 89 11 — 96 4 —— Samtliga 42 46 12 42 50 8

• Sida 127
•  Original

Frekvensen av olika betalningsterminer gestaltar sig, såsom framgår av dessa siffror, synnerligen olika för de olika bolagen. Medan för Trygg den relativa förekomsten av kvartals- och längre terminer är praktiskt taget den- samma under de båda perioderna, uppvisar bolaget i fråga en avsevärd för- skjutning från vecko- till månadspremier. De Förenade representerar en myc- ket stark förskjutning i riktning mot längre betalningsterminer, medan Fram— tiden, som i fråga om 1937 års anskaffning kunde hänföra 40 0/0 av försäk- ringarna till kvartals- och längre terminer, uppvisade endast månadspremier år 1942. Denna förskjutning i riktning mot kortare terminer och därmed föl- jande ökning av inkassoarbetet beror enligt uppgift därpå, att den rabatte- ring, som av Framtiden tillämpades år 1937, om flera månadspremier erla- des på en gång, hade avskaffats år 1942 med den påföljd, som här iakttagits. Numera har dock rabattsystemet åter införts, varför man torde kunna räkna med en återgång i riktning mot längre terminer. För Balders vidkommande har frekvensen av månadspremier ökats på de längre terminernas bekostnad. Folket intager en särställning i så måttto, att frekvensen av månadspremier, som redan i 1937 års anskaffning var relativt obetydlig, blott 11 0/o, nedgick till 4 0/0 år 1942. För icke mindre än 96 0/0 av 1942 års nyanskaffning erläg- ges sålunda premierna för kvartal och längre perioder.

Försäkringsutredningen har ägnat veckopremiesystemet särskild uppmärk- samhet. Under överläggningarna har därvid gjorts gällande, att detta system, som under folkförsäkringens genombrottsår varit av väsentlig betydelse för denna försäkrings utbredning, icke längre har någon uppgift att fylla. Den stigande levnadsstandarden inom de breda folklagren i förening med ratio— nellare hushållsvanor har eliminerat behovet av veckopremiebetalning. Till stöd för denna uppfattning har åberopats — förutom den tendens, som åter- speglas i de ovan anförda siffrorna — att en inom ett av folkförsäkrings- bolagen (Folket) målmedvetet bedriven propaganda för längre premiebetal- ningsterminer givit till resultat, att icke ens månadspremierna tillgodose nå- got större behov. Likaså har framhållits, att den efter de små inkomsttagar- nas levnadsförhållanden avpassade livförsäkringsrörelse, som bedrives av understödsföreningarna, icke tillämpar veckopremier.

Gentemot den ovan refererade uppfattningen har Tryggs ledning inför ut- redningen hävdat, att folkförsäkringsbolagen i vårt land delvis arbeta inom olika samhällsgrupper och att Trygg i sin verksamhet har i större utsträck- ning än andra .folkförsäkringsbolag nått ned till de ur ekonomisk synpunkt sämst ställda skikten inom befolkningen. Det måste enligt bolagets uppfatt- ning anses som en betydelsefull social uppgift att intressera dessa kretsar för försäkringsskyddet. Dessa personer levde emellertid i egentlig mening ur hand i mun. Någon möjlighet att spara för morgondagens behov funnes icke. Betal— ning i obetydliga rater, som upphämtades av bolagets ombud på avlönings- dagen, utgjorde enda tänkbara möjligheten för dessa personer att finansiera en livförsäkring. Trygg hade vid olika tillfällen sökt stimulera försäkrings- tagarna inom detta klientel att övergå— till längre premiebetalningstermin ge- nom att framhålla de ekonomiska fördelarna av en sådan åtgärd: Denna pro-

• Sida 128
•  Original

paganda, som haft en viss framgång bland de bättre ställda skikten inom veckopremieklientelet, hade emellertid visat sig praktiskt taget verkningslös i fråga om de sämst ställda försäkringstagarna. Vad anginge de ekonomiskt mera välställda befolkningsskikten inom folkförsäkringen delade Trygg den uppfattningen, att veckopremiesystemet minskat i betydelse och att utveck— lingen mot längre betalningsterminer här borde stimuleras. Tryggs nyanskaff— ningssiffror för de senare åren visade också starkt minskad frekvens inom veckopremieavdelningen.

Vad från Tryggs sida sålunda anförts aktualiserar ett annat problem. De personer, för vilka — enligt Tryggs uppfattning —— veckopremier utgöra enda möjliga betalningsformen, torde i betydande utsträckning representera sådana samhällsgrupper, som äro beroende av det allmännas hjälpverksamhet i olika former. Det kan sättas i fråga, huruvida dessa personer Överhuvud taget böra tillföras det enskilda försäkringsväsendets klientel. Medel som härröra från den sociala understödsverksamheten torde icke vara avsedda för finansiering av livförsäkringsskydd genom en enskild försäkringsinrättning, särskilt icke i fall då försäkringens art medför höga kostnader.

Inom utredningen har den meningen vunnit en allmän anslutning, att efter- som veckopremiesystemet ställer sig oekonomiskt för den enskilde försäkrings- tagaren, systemet bör strängt begränsas till de fall, där detsamma fyller ett verkligt behov. Detta behov måste för närvarande bedömas såsom ringa. Även om den konjunkturförsämring, som kan väntas följa i det senaste världskrigets spår, möjligen tillfälligt vidgar området för systemets berätti- gande, måste densamma, sett ur en vidare synvinkel, ställas på avskrivning. Från det allmännas sida sett torde knäsättandet i lagen av den s. k. skälig— hetsgrundsatsen i förening med tillsynsmyndighetens allmänna befogenheter utgöra tillräcklig garanti för en sund utveckling på detta område. Tilläm- pandet av ett rabattsystem eller någon liknande anordning vid betalning av flera premier på en gång utgör enligt utredningens mening en direkt konse- kvens av skälighetsprincipen. I detta sammanhang må vidare framhållas, att omkostnadsbelastningen för veckopremierna synes vara högre än nödvän- digt, varför en reduktion av denna belastning beträffande nya försäkringar torde böra krävas. Man har anledning räkna med att detta förhållande skall medföra minskad frekvens av veckopremier i anskaffningen. De ekonomiska återverkningarna härav för bolagets anställda torde sakna praktisk betydelse. alldenstund existensen av ett omfattande veckopremiebestånd medför, att återverkningarna endast långsamt komma att göra sig gällande. Slutligen bör anmärkas, att vad ovan anförts beträffande rabatt vid erläggande av flera veckopremier på en gång gäller även i fråga om månadspremierna.

Sedan ovanstående utformats har utredningen från Trygg erhållit ett med- delande av innehåll, att anskaffningen av försäkringar med veckopremie skall upphöra från och med den 1 januari 1946. Såsom motiv för denna åt— gärd anförde Trygg följande.

Anskaffningen av försäkringar med veckopremier har under senare är starkt av— tagit och utgjorde för år 1944 endast ca 5 % av anstaltens totala anskaffning. Sam-

• Sida 129
•  Original

tidigt härmed har ett mycket stort antal försäkringstagare med veckopremier sökt övergång till längre betalningsterminer.

Denna utveckling tyder enligt anstaltens uppfattning på att det numera finnes endast ett relativt fåtal personer, som för sitt försäkringsskydd äro hänvisade till veckoprernien som betalningsform.

Gentemot det behov, som —— om än i minskad omfattning — sålunda fortfarande synes föreligga, måste vägas de olägenheter, som behäfta veckoprem'ierörelsen.

[ Dessa äro framför allt följande.

Försäkringar med veckopremier äro en relativt dyrbar försäkringsform, och det har från många håll med skärpa framhållits, att det är olämpligt, att de ekonomiskt svagaste i samhället skola behöva betala ett så högt pris för sitt försäkringsskydd.

För försäkringsgivaren medför veckopremien en mycket tung arbetsadministra- tion såväl på huvudkontoret som i fältet, vilket bl. a. innebär, att allt rationalise- ringsarbete blir svårhanterligt. En veckopremieaffär som Tryggs, som utgör endast en mindre del av rörelsen, influerar dessutom ofrånkomligt rörelsen i sin helhet i omkostnadsfördyrande riktning och försvårar därigenom anstaltens möjligheter att anpassa sig efter en lägre omkostnadsnivå.

'Det har synts anstalten, att de olägenheter, som äro förknippade med ett fortsatt drivande av försäkringar med veckopremier, måste tillmätas större tyngd än det relativt ringa behov för denna försäkringsform, som ännu föreligger.

Medelförsäkringssumman. Det ligger i sakens natur att medelförsäkrings- summan är icke oväsentligt lägre inom liten än inom stor försäkring. Huru förhållandena i detta avseende hava utvecklats framgår av tabellerna 11 och ; 13. Såsom betecknande för folkförsäkringen har framhållits den låga utbetal- ningsåldern. Ju lägre utbetalningsåldern är, ju mera sparbetonad är försäk- ringen. Ju högre utbetalningsåldern väljes, desto större betydelse kommer försäkringen att få såsom dödsfallsskydd; försäkringen blir mera protektiv. Om en person i 20-årsåldern tecknar en försäkring av sådan art att försäk— ringssumman skall utbetalas vid dödsfall, dock senast vid exempelvis 45 år, är det uppenbart att risken för dödsfall under försäkringstiden är ringa i för- hållande till det fall att försäkringen skall gälla livet ut.

En undersökning, som på sin tid verkställdes på uppdrag av 1928 års pen- sionsförsäkringskommitté (SOU 1932: 36 s. 117), gav vid handen, att de kapi- talförsäkringar å ett liv (ca 88000), som år 1926 anskaffades inom folkför- säkringen, fördelade sig efter utbetalningsålder på följande sätt.

Utbetalnings- Procentuell fördelning. ålder högst Kumulerade siffror. 40 8-2 45 28-3 50 56-8 55 740 60 87-9 65 93-0 80 94-2 90 1000

De låga utbetalningsåldrarna äro här mycket starkt företrädda. Åldrarna 50 år och därunder representera sålunda icke mindre än 57 0/0 av hela ny- anskaffningen.

• Sida 130
•  Original

Under 1930-talet ha folkförsäkringsholagen genom olika åtgärder sökt på- verka anskaffningen i riktning mot ökad protektivitet. Det är av vikt att den- na fråga ägnas oavlåtlig uppmärksamhet. För att närmare undersöka hur utvecklingen bland annat i nu berörda avseende gestaltat sig har utredningen från de olika bolagen införskaffat vissa uppgifter rörande nyanskaffningen under vart och ett av åren 1929, 1934, 1939 och 1942, därvid man dock in- skränkt sig till nyanskaffningen under februari och mars månader. I tab. 14 ha sammanställts vissa resultat av denna undersökning, ägnade att närmare belysa förändringen av kapitaluthetalningsåldem och försäkringstidens längd. En mera fullständig redogörelse för undersökningen återfinnes i Bilaga ].

Tab. 14. Blandad liv- och kapitalförsäkring å en persons liv med utbetalningsålder mindre än 85 är. Nyanskaffning under februari och mars åren 1929, 19%,1939 ocl|1942.

n = antalet försäkringar, s = genomsnittlig försäkringssumma i tkr., x = genomsnittlig inträ- desålder, z = genomsnittlig kapitalutbetalningsålder.

1929 1934 1939 1942 e Stor försäkring .................... n 5 570 5 872 5 466 6 079 s 2-56 2-30 2-20 2-54 )( 25-10 25-36 25-37 25—88 z 54-23 54-71 56-39 56-77 z—x 29-13 29-35 31-02 30-89 Folkiörsäkring exkl. veckopremier . . n 10 451 14 251 15 495 14 887 s 1-16 1.10 1-18 1-25 x 23-21 23-60 23-85 24-30 2 50-75 52-42 54-53 55—19 z—x 27-54 28'82 30-68 30-89 Försäkring med veckopremier ...... n 2 080 1 960 1 298 1 393 s 0-76 0-77 084 0-74 x 24-43 26'48 26-91 26-20 z 49—97 52-54 56-49 57-07 z—x 25-54 26-06 29-58 30'87

Beträffande protektiviteten ger undersökningen vid handen, att utveckling— en under perioden gått i riktning mot mera riskbetonade försäkringar. Den— na utveckling är starkast markerad i fråga om försäkring mot veckopremier; i andra rummet kommer övrig folkförsäkring och sist storförsäkringen. Vad förstnämnda kategori beträffar förklaras utvecklingen delvis av en under år 1938 företagen tariffändring, därvid vissa låga utbetalningsåldrar ute- slötos ur tariffen för veckopremieförsäkringen. Medan slutåldern från 1929 till 1942 stigit, ifråga om veckopremierna från cirka 50 till 57 år, har slut— åldern för folkförsäkringen i övrigt stigit från 50 till 55 år och för stor försäkring från 54 till 57 år. Den genomsnittliga försäkringstiden har under samma period ökat, för veckopremieförsåkring från 26 till 31, för annan folk- försäkring från 27 till 31 år och för stor försäkring från 29 till 31 år. Man kan sålunda säga, att skillnaden i nu berört avseende mellan de tre för- säkringsgrupperna försvunnit. Tages hänsyn även till' de rena livförsäkring- arna (utbetalningsåldern 85 och 90 år) gestalta sig förhållandena något

• Sida 131
•  Original

annorlunda. Här uppvisar storförsäkringen icke någon utvecklingstendens till ökad protektivitet, medan i fråga om folkförsäkringen den nämnda ut- vecklingstendensen kvarstår ehuru mindre utpräglad.

Medtages även den av storförsäkringsbolagen meddelade inkomstförsäk- ringen, där försäkringssumman utbetalas i rater under loppet av 20 år, för- skjutes tyngdpunkten något i riktning mot större protektivitet, om man tar hänsyn till utträdesåldern. Inträdesåldern är däremot cirka 10 är högre än vid den blandade liv- och kapitalförsäkringen. Antalet inkomstförsäkringar har, såsom följande tablå utvisar, varit relativt begränsat, även om den ge- nomsnittliga försäkringssumman varit betydande. På grund av den obetyd- liga anskaffningen under år 1929, har detta är icke med'tagits i tablån.

Nyanskati'ning av inkomstförsäkring under februari och mars åren 1934, 1939 och 1942

1934 1939 1942

Stor försäkring n 425 228 409 5 189 185 21-5 x 36- 1 35-1 37-7 z 59-5 61-3 61-7 z—x 234 20? 24-0

Den i tab. 14 iakttagna förskjutningen mot längre försäkringstider visar sig stå i nära samband med inträdesåldern. För samma material som ingår i 1 nämnda tabell har man härvid erhållit följande siffror.

Den genomsnittliga försäkringstidens förlängning för olika inträdesåldrnr från år 1929 till år 1942.

.. _ Folkförsäkring Inträdesåldcr Stor __iorsak- exkl. vecko- Veckoprcmier

_ ung premier

Ar År År År 10—15 ............ + 24; + ö-o + 11-1 20—25 ............ + 2-7 + 3-!) + 7—2 30—35 ............ + 1-7 + 3-1 + 31 410—45 ............ — 06 + l-n —+ 1-4

Som synes har folkförsäkring exkl. veckopremier för alla inträdesåldrar utvecklat sig i alltmera protektiv riktning, medan storförsäkringen och fram- för allt försäkring med veckopremier visar ett olika förlopp för lägre och högre inträdesåldrar. Utvecklingen/beträffande veckopremieförsäkringen sam- manhänger med den ovannämnda tariffändringen.

7. Premienivå och omkostnadsbelastning.

På grund av förhållanden, som i det föregående närmare angivits, är pre- mienivån inom folkförsäkringen högre än inom stor försäkring. För att när- mare belysa skillnaden mellan de båda premien—ivåerna har i tab. 15 angivits premien enligt nuvarande grunder för en blandad liv— och kapitalförsäkring

• Sida 132
•  Original

pr 1 000 kronor för en inträdesålder av 25 år och en kapitalutbetalnings— ålder av 55 år med premiebetalning under hela försäkringstiden. Folkför- säkringspremien har härvid minskats med tilläggspremien för den obliga- toriska premiebefrielseförsäkring, som ingår i folkförsäkringens prestationer men icke i storförsäkringens. Den valda inträdes- och utbetalningsåldem motsvarar i stort sett genomsnittsförhållandena i fråga om den nuvarande anskaffningen. Ur tabellen framgår huru premien är uppbyggd av en säker- hetsbelastad nettopremie, i vilken inräknats tillägg för ränteförlust vid ter- minsbetalnjng, samt omkostnadsbelastningar för anskaffning, premieupp- börd och löpande kostnader. Vid uppdelning av omkostnadsbelastningen mel- lan kostnaden för uppbörd och löpande kostnader ha tillämpats de prin- ciper, för vilka redogöres ä 5. 129. Uppgifterna avse såväl helårs-, halvårs- och kvartals- som månadsbetalning. Dessutom har beträffande folkförsäkring även uppgift om veckopremierna och d'äri ingående belastningar lämnats.

Samtliga premieuppgifter avse summan av de på året belöpande termins- premierna. Genom att jämföra denna summa för olika premieterminer dels inom stor försäkring dels inom folkförsäkring erhåller man en bild av den fördyring, som betalningen på kortare terminer medför inom de båda för- säkringsgrenarna. Såsom synes medför inom storförsäkringen övergång från helårs- till halvårsbetalning en ökning av den på året belöpande premien med 0,92 kronor eller 3 0/0, medan övergång från halvårs- till kvartalsbetal- ning eller från kvartals- till månadsbetalning medför en ökning av endast 1 0/o. Anledningen till denna ojämnhet i terminsbelastningen är att söka i det förhållandet, att man velat ha en enkel regel för angivandet av halv- års-, kvartals- och månadspremien, om helårspremien är känd, och att man därvid avvägt de olika premienivåern'a på sådant sätt att 2 halvårspremier överskjuta årspremien med 3 0/0, 4 kvartalspremier med 4 0/0 och 12 må— nadspremier med 5 %.

Tab. 15. Premien för en blandad liv- och kapitalförsäkring på 1 000 kronor. Inträdesålder: 25 år. Försäkringstid = premiebetalningstid = 30 år.

Omkost- Antal tån/1:23?- Säkerhets- Omkostnadsbelastnmg for Summa Paillåiåg terminer premier bååiigäd _ " . " ($$$; i % av per år belöpande m' anskaff— premic- ovrig for— lastnina brutto— på 1 år pre le ning uppbörd valtning ' " termins- premien Stor försäkring 1 ........... 30'94 26'31 1'91 0'95 1'77 4'63 15'0 2 ........... 31-86 26-49 1-91 1-69 1-77 5-37 16-9 4 ........... 32-16 26-52 1-91 1-91 1-77 5-59 17-4 12 ........... 32-52 2663 191 2 21 1-77 5-89 181 Folkförsäkring 1 ........... 32-80 26-98 1-95 1-10 2-77 582 17-7 2 ........... 33-52 27-17 1-95 1-63 2-77 6-35 18-9 4 ........... 33-81 27-26 1-95 1-83 2-77 6-55 19-4 12 ........... 35-57 27-32 1-95 3-53 2-77 825 23-2 52 ........... 41-57 27-35 1-95 950 2-77 14-22 34-2

• Sida 133
•  Original

En jämförelse mellan folkförsäkringens och storförsäkringens premienivå ger vid handen, att den förra överskjuter den senare vid helårs-, halvårs-, kvartals- och månadsbetalning med resp. 6,0, 5,2, 5,1 och 9,4 0lo.

Att månadspremien inom folkförsäkringen är särskilt stor i förhållande till månadspremien inom stor försäkring beror huvudsakligen därpå, att ter- min—sbelastningen för storförsäkringens månadspremie, såsom redan fram- hållits, är relativt obetydlig. Anledningen härtill är, att månadspremier inom storförsäkringen förekomma praktiskt taget uteslutande för grupper av an— ställda för vilka premierna inkasseras på ett sätt, 'som icke motiverar den högre belastningen för uppbördskostnader. Bortser man från månadspremier, ligger folkförsäkringens premienivå mellan 5 och 6 ll/o över storförsäkring- ens. Av denna premieskillnad belöper emellertid ca 2,5 % på folkförsäkring- ens större säkerhetsbelastning i fråga om dödligheten, vilken i betraktande av senare års erfarenhet icke längre kan anses motiverad.

För jämförelse i stora drag mellan dödligheten inom stor och liten för- säkring har gjorts en sammanställning från aktuariernas uppgifter rörande dödligheten inom de delar av försäkringsbestånden', för Vilka samma dödlig- hetstahell, nämligen D 37, tillämpats. Uppgifterna omfatta de årgångar, som framgå ur följande tablå, i vilken angivits dels den enligt nämnda dödlig- hetstabell beräknade, dels den utbetalda risksumman.

Beräknad och utbetald risksumma i 1000-tals kronor. D 37.

Stor försäkring Liten försäkring Å r Utbetald Utbetald Beräknad Utbetald i % av Beräknad Utbetaid i % av beräknad beräknad 1936 .................. 1 616 952 59 1937 .................. 7 173 4 673 65 2 796 1 664 60 1938 .................. 14 317 9 393 66 2 976 1 711 57 1939 .................. 15 851 10 903 69 3 372 1 654 49 1940 .................. 15 908 12 809 81 3 766 1 825 48 1941 .................. 20 096 13 394 67 4 146 2 027 49 1942 .................. 21 357 11 473 54 4 458 1 718 39 1943 ................... 23 305 11 773 51 4 505 1 918 43 Tillsammans 118 007 74 418 63 27 635 13 469 49

Såsom framgår av tablån har den verkliga dödsfallskostnaden inom stor försäkring under den period uppgifterna avse utgjort 63 0/0 av den beräkna- de. För folkförsäkringen är motsvarande procenttal 49. Då materialet icke är fördelat efter ålder, tillåta de erhållna siffrorna icke några slutsatser beträf- fande 'dödlighetwsförhällandena inom olika åldrar. Kännedom härom är emel- lertid nödvändig för bedömande av huruvida olika dödlighetsantaganden kun- na anses motiverade inom stor och liten försäkring. En sänkning av den säkerhetsbelvastade nettopremien inom folkförsäkringen till samma nivå som inom storförsäkringen synes emellertid kunna genomföras. Sker detta, kom—

• Sida 134
•  Original

mer folkförsäkringens premienivå att ligga omkring 3 0/o Över storförsäk— ringens nivå. Denna skillnad torde icke a priori kunna betraktas såsom be- tydande med hänsyn till de mindre försäkringsbeloppen och den mera om- fattande kundtjänsten inom folkförsäkringen. Då härtill kommer, att den nu tillämpade dödlighetstabellen synes innebära en större säkerhetsmarginal för folkförsäkringen än för storförsäkringen, bör övervägas, huruvida icke en ytterligare sänkning av nettopremienivån inom folkförsäkringen skulle kunna företagas. För belysning av denna fråga kräves självfallet en undersökning även beträffande spörsmålet huruvida den nuvarande omkostnadsramen i grunderna kan anses lämpligt avvägd. Utredningen återkommer senare härtill.

Den i tab. 15 gjorda siffersammanställningen tillåter även en jämförelse mellan veckopremien i förhållande till premierna för övriga terminer. Den stora skillnaden mellan veckopremien och månadspremien beror som synes så gott som uteslutande av den stora belastningen för premieuppbördskost- naden, vilken utgör icke mindre än 9,50 kronor i fråga om veckopremien mot 3,53 kronor i de på året belöpande månadspremierna. Det förtjänar även att framhållas, att omkostnadsbelasthin-gen i folkförsäkringspremien stiger vid övergång från helårs- till månadsbetalning från cirka 18 till 23 0/0 av ter— minspremien men till omkring 34 ()/0 vid veckobetalning.

Ovan omnämnda förhållanden och därav föranledda synpunkter ansluta sig till de nu tillämpade premierna och däri ingående omkostnadsbelast— ningar. Det är emellertid av särskilt intresse att se i vad mån de verkliga kostnaderna överensstämma med de beräknade. Till belysning härav kunna tjäna de redogörelser för 'det ekonomiska förloppet av verksamheten, som livbolagens aktuarier ha att a'vgi'va till försäkringsinspektionen.

Omkostnadsbelastningen enligt 1938 års grunder består dels av ett procen- tuellt tillägg till premien, dels av en ökning av dödlighetsintensiteten med visst konstant belopp och en minskning av rän'teintensiteten med samma belopp enligt följande tablå.

Tillägg i procent av Ökning av dödlighets- och Belastning för: forsakringspremien minskning av rantemtensiteten Stor försäkr. Folkförs. Stor försäkr. Folkförs. Anskaffningskostnader ...... 2 2 0-0013 0-0013 Ovriga kostnader .......... 4 5-8575 0-0015 0-0025 Summa 6 78575 0'0028 0-0038

För att åstadkomma enhetlighet vid jämförelsen mellan de verkliga om- kostnaderna och de enligt gällande grunder (1938 års premiegrunder) beräk- nade har en viss överarbetning av aktu'ariernas redogörelser verkställts i över- ensstämmelse med anvisningar som försäkringsutredningen utfärdat. Enligt dessa anvisningar skulle anskaffningskostnaden för kapitalförsäkring för dödsfall (hit räknas även inkomstförsäkring) beräknas oberoende av antalet liv såsom kapitalvärdet vid försäkringen-s början av 2 'O/o av premien och

• Sida 135
•  Original

1,3 0/00 av försäkringssumman, varvid kapitalvärdena beräknas med använd- ning av livräntevärden med samma belastning, som tillämpats vid premiebe- räkningen. Den i kapitalvärdet av annuiteter ingående belastningen skulle icke medtagas. Hän-syn till annullationsförlust skulle tagas på så sätt att de beräknade an—skaffningskostn-aderna minskades med 2 % av utan vederlag annullerad försäkringssumma. Såsom löpande förvaltningskostnader skulle antagas en utbetalningskostnad av 1 0/0 av utbetalade belopp jämte en död— lighets- och räntebel-a-stning av 0,0015 för stor försäkring och 0,0025 för liten försäkring, varvid för kapitalförsäkring för dödsfall belastningen beräknas endast för förstförsäkrad person.

Såsom uppbördskostnad skulle räknas vad som återstår av den procen- tuella belastningen, sedan vad som därav avser anskaffningskostnad och ut- betalningskostnad frånräknats, jämte den del av den särskilda termin-spre- miebelastningen, som ej åtgår för täckandet av ränteförlust. Vidare skulle iakttagas att de beräknade omkostnadern-a för folkförsäkringen bestämdes utan hänsyn till att Kungl. Maj:t under en övergångstid medgivit vissa bolag en något 'Vidare omkostnadsram.

Oaktat omkostnadsantagandena i 1938 års grunder skilja endast mellan an—skaffnings- och övriga kostnader, har vid den nu genomförda jämförelsen uppdelning på anskaffning-s-, premieuppbörds- och löpande kostnader till- lämpat-s.

Tel:. 16. Jämförelse mellan livförsäkringsbolagens beräknade och verkliga omkostnader år 1943.

Folkförsäkring exkl.

Stor försäkring veckopremier

Veckopremier

Beräknad Verklig Beräknad Verklig Beräknad Verklig kostnad kostnad kostnad kostnad kostnad kostnad

tkr. tkr. tkr. tkr. tkr. tkr. Anskaffningsk05tnader . . 14 009 13 140 9 030 9 824 327 491 Uppbördskostnader ..... 5 468 3 316 4 693 6 427 1 697 1 804 Övriga kostnader ....... 6 808 6 595 5 103 3 039 488 575

Tillsammans 26 285 22 051 18 826 19 290 2 412 2 870 Relativa tal

Anskaffningskostnader . . 100-0 998 100-0 108-8 100-O 150-2 Uppbörds— och övriga

kostnader ............ 100-0 726 100-0 96-6 100-0 114-1

Tillsammans 100-0 83-9 100-0 102-5 100'0 119-0

Resultatet av den verkställda överarbetningen av aktuariernas uppgifter har sammanställts i tab. 16. I denna tabell har folkförsäkringen genom-gående hållits skild från storförsäkringen. Även för de bolag, som driva stor och liten försäkring, har det på grund av de mera fullständiga uppgifter, som aktuari— 9—451759

• Sida 136
•  Original

erna fr. o. 111. år 1943 haft att lämna, varit möjligt att redovisa de båda försäkringsgrenarna var för sig. I tabellen hav-a icke medtagits SPP, Änke- och pupillkassan samt Pensionskassan i Göteborg. Icke heller har Liv—Vic- toria, som delvis upphört med sin verksamhet, Liv-Göta, som nyligen börjat och Järnvägsmännens livförsäkringsbolag, som intager en särställning, med- tagits i tabellen.

Såsom synes uppg-inge storförsäkringens totala verkliga kostnader är 1943 till endast cirka 84 0/0 av de enligt grunderna tillåtna, motsvarande ett över- skott på omkostnadsantagandena av cirka 4,2 miljoner kronor. Annorlunda gestalta sig förhållandena inom folkförsäkringen. Om man bortser från vecko- premieförsäkringen, uppvisar folkförsäkringen i övrigt en total omkostnad, som med 3 0/o överstiger den beräknade. För närvarande är sålunda omkost- nadsramen inom den vanliga folkförsäkringen ansträngd. Ännu mera pressad är situationen inom veckopremieförsäkringen, där omkostnadsramen i fråga om anskaffning överskridits med icke mindre än 50 % samt i fråga om uppbörd och löpande förvaltning med 14 |%.

Till de förhållanden, om vilka här erinrats, måste skälig hänsyn tagas, då det gäller att bedöma, huruvida en sänkning av premienivån inom folk- försäkringen skall kunna åstadkommas. Den säkerhetsmarg'inal beträffande omkostnadsramen, varöver storförsäkringen förfogar, saknas för närvaran- de inom folkförsäkringen såsom hel'het betraktad. Det har tydligen under de senaste årens ekonomiska utveckling varit lättare att hålla storförsäkringens omkostnader inom den antagna omkostnadsramen än folkförsäkringens.

Det synes lämpligt att för såväl storförsäkringen som folkförsäkringen ställa de verkliga omkostnaderna i relation även till omfattningen av de oli-ka förvaltningsuppgifterna. En sådan sammanställning finnes återgiven i tab. 17, där anskaffningskos-tnaden för kapitalförsäkring ställts i relation till be- loppet av nytecknad kapitalförsäkring med avdrag för underlåten inlösen av försäkringsbrev, premieuppbördskostnaden till det inkasserade premiebelop- pet med avdrag för engångspremie samt övriga kostnader till 'den genomsnitt- liga storleken av »försäkringsbestån—det under året. Gången i de erhållna rela- tion-stålen är av intresse. Den mest utpräglade skillnaden mellan stor försäk- ring, folkförsäkring exkl. veckopremie och veckopremieförsäkringen gör sig gällande i fråga om premieuppbördskostnavden, som inom den vanliga folk- försäkringen är mer än fyra gånger så stora som inom storförsäkringen. För veckopremieförsäkringens vidkommande kräver uppbörden för närvarande omkring en fjärdedel av den inkasserade premien. Vad övriga omkostnader angår äro dessa för veckopremieförsäkringen dubbelt så stora som för folk- försäkringen i övrigt. De höga uppbördskost-naderna inom folkförsäkringen föranledas i huvudsak dels av de korta betalningsterminerna, dels av den personliga uppbörden. Ju kortare betalningsterminerna äro, ju mindre bli också de belopp, som varje gång skola inkasseras. Då varje inkassering drar vissa kostnader, som äro oberoende av det inkasserade beloppets storlek, bli kostnaderna direkt beroende av antalet inkasseringstilifällen under året; de bli också procentuellt större ju mindre den inkasserade premien är.

• Sida 137
•  Original

Tab. 17. Omkostnadskvoter inom livförsäkringen år 1948. Anskaffningskostnader.

Direkt tecknad

Anskaffnings- kapitalförsäkring kostnad för med avdrag för kapitalför- underlåten in— Omkostnadskvot säkring lösen av försäk— A i O/w av B tkr. ringsbrev ' A mkr. ; B Stor försäkring ...................... 12 186 363 403 335 Folkförs. exkl. veckopremier .......... 9 820 221 353 44-4 Försäkiing med veckopremier ........ 491 8 807 55-8 Premieappbördskoslnader. Total direkt— Premieupp— premie med av- bördskostnad drag för en- Omkostnadskvot tkr. gångspremie A i % av B A tkr. B Stor försäkring ...................... 3 316 144 678 229 Folkförs. exkl. veckopremier .......... 6 405 64 269 997 Försäkring med veckopremier ........ 1 804 7 438 2425 Övriga kostnader. Övriga om- Medelförsäk— kostnader ringsbeständ Omkostnadskvot tkr. mkr. A i 0/00 av B A B Stor försäkring ...................... 5 595 4 176 1-34 Folkförs. exkl. veckopremier .......... 3 039 1 931 1-57 Försäkring med veckopremier ........ 575 180 3-19

Då under senare år inkassering genom postgiro uppgivits ha kommit till användning i ökad omfattning även inom folkförsäkringen, har utredningen, för närmare belysning av frågan, från de olika folkförsäkringsbolagen [inford- rat särskilda uppgifter härutinnan. Följande sammanställning visar, huru stor del av den totala premieinkomsten under vart och ett av åren 1940—1944 som varit föremål för central inkassering, till huvudsaklig del genom post-

giro. Central inknsserlng [ procent av hela premieinkomsten. Å r De Förenade Balder Trygg Framtiden Folket

1940 .................. 16-4 5-2 0-9 5-1 3-4 1941 .................. 17-6 6-3 0-9 6-1 4-3 1942 .................. _ 19-5 7-7 0-9 6—7 4-2 1943 .................. 20-5 68 1-1 7-5 4-9

21-1 6-5 4-0 8-2 5-8

• Sida 138
•  Original

De återgivna procenttalen hänföra sig uteslutande till de olika bolagens folkförsäkringsverksamhet utom i fråga om Folket, där siffrorna avse även den av Folket bedrivna storförsäkringen.

Ett av bolagen anför i sin redogörelse till försäkringsutredningen för bola- gets uppbördsförhållanden, att den av postverket under år 1943 företagna ändringen av portosatserna förhindrat en större ökning av postgiroinkasse- ringen. Då utsändandet av ett postgiroinbetalningskort numera betingar ett pozstporto av 20 öre i stället för tidigare 4 öre, medför detta enligt bolaget, att en långterminspremie inom folkförsäkringsavdelningen måste uppgå till minst 14 kronor och en månadspremie till minst 6,50 kronor, för att inkasso- kostnaden, med fritt porto för försäkringstagaren, ej skall bliva högre än in- ka—ssoersättningen till bolagets ombud. Då bolagets medelpremie icke uppgår till ovannämnda belopp, medför övergång till postgiroinkassering en högre inkassokostnad än vid personlig inkassering.

Nu nämnda förhållande medför, att inbetalning genom postgiro mera läm- par sig för de längre premiebetalningsterminerna än för de kortare. Ett av bo— lagen, De Förenade, har lämnat detaljerade siffror rörande inkassometoden för varje särskild premietermin, av vilka för år 1944 framgår att av helårs- premier 82 0/0, av halvårspremier 78 0/0, av kvartalspremier 49 0/0 men av månadspremier endast 2 0/o inkasseras genom postgiro.

En uppdelning mellan å ena sidan månadsbetalning och å andra sidan längre terminer ger följande resultat beträffande omfattningen av den cen- trala inkasseringen. Ur tablån framgår bland annat att de olika bolagen be- träffande inkassots organisation förete betydande olikheter.

Central inkassering [ procent av hela premieinkomsten år 1944.

T e r m i n De Förenade Balder Trygg Framtiden Folket Månad ................ 1-7 5-7 0-4 1-9 0.0 Längre terminer ........ 53-8 6-9 7-0 184.) 5-8

De i tab. 17 angivna relationstalen äro genomsnittstal för de livförsäk-rings- bolag som medtagits i undersökningen. Sinsemellan förete de olika bolagen betydande olikheter. För att ge en föreställning om dessa variationer har man, såväl beträffande verkliga som beräkna-de kostnader, i lab. 18 gjort en sammanställning av omkostnadskvoterna för varje särskilt bolag, vilka i ta- bellen ordnats efter anskaffningskostnadens storlek. Därjämte har i tabellen angivits den verkliga kostnaden i procent av omkostnadsbelastningen.

Tabellen ger vid handen, att de särskilda omkostnadskvoterna förete be- tydande olikheter för olika bolag. Det kan förtjäna framhållas, att bolag, som uppvisa exempelvis låga anskaffningskostnader, icke förete någon utpräglad tendens till låga kostnader av annat slag. Icke heller synes, om man bortser från ett par extrema fall, något närmare samband mellan storleken av upp— börds- och övriga kostnader existera. Då siffrorna hänföra sig till endast ett års erfarenhet är det uppenbart, att tillfälligheter kunna i viss mån prägla

• Sida 139
•  Original

Tab. 18. Omkostnadskvoter m. m. för olika livförsäkringsbolag är 1943.

Verkliga omkastnader Omkostnadsbelastning för 031153? ååssäåågtåiä &; löpande omkost- BO'HE Anskaff Premie anskaff nader uttagen lö . - . . - ' - pande . * ning uppbörd Övrigt ning förhållande "till anskaff- förvalt- Tillsam- . forsakr.- nlng ning mans premien summan __ oÅbo % o/uo "fon Il/u o/oo Stor lörsäkring 1 ....... 47-0 Eros 1-76 399 452 1-60 118 111 115 2 ...... . 37—8 1-90 1-50 366 440 1'68 103 69 86 3 ...... . 377 61%! 0-60 35-0 4-10 1-49 108 92 101 4. .. 36? 3-01 1—41 36-3 3-81 1-61 101 86 92 5 ....... 353-4 821 1-15 381 33-97 1-70 93 73 83 6 ....... 843 33-24 1-82 361 3-43 1-64 95 104 99 7 ....... 33% 3!” 1-16 361 4-48 1-62 94 78 87 8. . 33-2 0-43 1-13 33-5 3'56 1-60 99 44 74 9 ....... 32-9 244 1-70 342 409 1-68 96 86 91 10 ....... 32-9 2-56 1-47 361 33-57 1456 91 81 86 11 ....... 31—8 2-53 1-36 3743 382 1-68 85 74 80 12 ....... 30-9 3-49 1-31 35-7 4-70 1-56 87 79 82 13 ....... 29-9 1-83 1-22 362 3-42 1-60 83 66 75 14. . . .. 23-9 1-61 0-97 363 808 1-33 66 60 65 Medeltal 33—5 2-29 134 35-8 3-78 1-63 94 73 84 Falkiörsäkring erkl. veckopremier A ....... 478 11'28 1-94 41—1 6-03 2-65 116 122 119 B ....... 45-15 12-55 1-58 36-4 6-23 2-50 126 127 126 (: ........ 45-7 9-51 186 41-5 8-73 247 110 92 100 D ....... 423 640 1-11 41-6 6-77 2-68 102 66 83 E ....... 40—5 11-20 1-26 40-6 7-51 270 100 96 98 Mcdeltal 44-4 9-97 1-57 40-8 7-30 264 109 97 102 Veckopremieförsäkring

| 55-8 | 24-25 | 3-20 | 87-2 | 21-47 | 271 | 150 | 114 | 119

materialet. För ett bolag, som det är siffrorna avse, anslog ett relativt stort engångsbelopp för pensioneringsändamål, ha omkostnadssatserna beräknats efter avdrag av denna utgift. — I fråga om premieuppbördskostnadernas stor- lek torde denna till viss del bero av i vilken utsträckning bolagen använda postgiro för premieuppbörden. Bolaget nr 8 med en kostnadssats för uppbör- den av endast 0,43 0/0 av premier är ett bolag med hög medelförsäkrings- summa och därför hög medelpremie samt med all uppbörd ordnad via post- giro. De båda extremt stora kostnadssatserna 5,08 och 6,12 % tillhöra två bo- lag, som jämte folkförsäkring även driva stor försäkring, för vilken premie- betalningen i större utsträckning än inom övriga bolags storförsäkring synes , vara förskjuten till kortare terminer och för vilken i betydande utsträckning

folkförsäkringens dyrare inkassosystem tillämpas. För det ena av dessa, nr 3, kompenseras de höga uppbördskostnaderna och även de relativt höga an- skaffningskostnaderna i huvudsak genom mycket låga övriga kostnader. —

• Sida 140
•  Original

Vad övriga omkostnader beträffa, kan det vara av intresse att i detta sam- manhang erinra om en genom försäkringsutredningens försorg verkställd un- dersökning rörande de olika livförsäkringsbolagens lönekostnader för den centrala förvaltningen (se Bilaga 4). Ett resultat av undersökningen fram- går av följande tablå.

Central lönekostnad

Medelförsäkrings- 1000 k - . Antal b 1. Per ” summa ! kronor 0 ag per försäkring nors försäk-

ringssumma kr.

Under 2 000 ........ 2 000—4 000 ........ 4 OOO—6 000 ........

Gruppen med lägsta medelförsäkringssumman representeras huvudsakli- gen av bolag, som driva folkförsäkring med eller utan storförsäkring, under det att de övriga grupperna utgöras av storförsäkringsbolag. Tablån ger vid handen, 'att den centrala lönekostnaden, i promille av försäkringssumman, är större ju mindre medelförsäkringssumman är —— ett förhållande som synes full't naturligt. Däremot kan den starka stegringen i fråga om central löne- kostnad per försäkring med stigande medelförsäkringsusumma vara ägnad att förvåna. Förmodligen torde den till huvudsak-lig del kunna förklaras av den större standardisering, som präglar folkförsäkringen, men torde även bero därpå, att de större försäkringarna inom stor försäkring kräva ett mera om- fattande förvaltningsarbete än de mindre.

Då det gäller frågor rörande omkostnadsbelastningen inom folkförsäkring- en bör man icke bortse ifrån att av kostnaderna för den vanliga folkförsäk- ringen kommo, såsom framgår av tab. 16, Över 16 miljoner kronor på an— skaffning och uppbörd och 3 miljoner kronor på övriga arbetsuppgifter. Ett väsentligt förbilligande av folkförsäkringens omkostnader kan därför endast ske genom ett förbilligande av anskaffnings- och uppbördsarbetet.

Ett spönsmål, som i detta sammanhang förtjänar att uppmärksammas, är frågan om en eventuell utjämning av kostnaderna mellan stor och liten försäkring. Som allmän regel har hittills den principen tillämpats, att varje försäkringsgren bör bära sina egna kostnader. Försäkringsinspektionen har sålunda ansett sig böra tillse, att icke den ena verksamhetsgrenen subven- tionerar den andra. I de fall Kungl. Maj:t för en försäkringsgren fastställt en viss omkostnadsmarginal, har detta ansetts innebära ett krav från det allmännas sida 'att den fastställda ramen icke bör överskridas. Under över- läggningama inom 'försäkringsutredningen har emellertid ifrågasatts, huru— vida icke folkförsäkringens större omkostnader lämpligen borde slås ut på all livförsäkring, varigenom belastningen på folkförsäkringen skulle bli mindre, samtidigt med att storförsäkringens omkostnadsbelastning skulle

• Sida 141
•  Original

komma att ökas i motsvarande grad. Härvid har dock icke ifrågasatts att försäkringstagare, som föredraga att betala premie för ett år i taget, skola belastas med kostnader för det merarbete, som andra försäkringstagare för- orsaka genom betalning på kortare terminer. Man kan nämligen inte för- svara, att en försäkringstagare, som genom en sparsam hushållning är i stånd att betala premie för en längre period och därigenom minska kost- naderna för sin försäkring, skall betala för det merarbete, som andra för- säkringstagares korta betalningsterminer ge upphov till. Det är vidare känt att inom storförsäkringen de kostnader, som behöva nedläggas på anskaff— ningsverksamheten, äro högre vid kapitalförsäkring för dödsfall än vid vissa viktiga slag av ränteförsäkring. Att under sådana förhållanden belasta priset för ränteförsäkring med omkostnadstillägg, avsett att finansiera viss del av kapitalförsäkringens omkostnader, kan icke anses skäligt. Det finns sålunda omkostnadsposter, som icke böra utjämnas mellan fönsäkringstagarna ens inom samma försäkringsgren. Kostnader av denna art synas därför icke heller rimligen kunna utjämnas mellan olik-a försäkringsgrenar.

Vid bedömandet av den föreliggande frågan måste man hålla i minnet, att den största olikheten i omkostnadshänseende mellan stor försäkring och folk- försäkring hänför sig ftill kostnaderna för premieuppbörden. Då emellertid betydligt mer än hälften av denna omkostnadsdifferens utgöres av uppbörds- kostnader för kortare premiebetalningsterminer, vilka kostnader såsom ovan framhållits icke böra göras till föremål för utjämning, följer härav att den ekonomiska betydelsen av den ifrågasatta utjämningen väsentligt reducerats. Det må även erinras om att förbättrad hygien och sjukvård samt en höjd levnadsstandard hos befolkningen lett till en nedgång i dödligheten, vilken nedgång varit mest utpräglad inom de breda lagren — folkförsäkringens kli- entel. För närvarande torde man sålunda inom folkförsäkringen kunna räkna med en lägre dödlighet än inom stor försäkring, varigenom i stort sett sam— ma premienivå kan realiseras inom de båda försäkringsgrenarna, även om omkostnadsbelastningen i folkförsäkringens premier blir något större än i premierna för stor försäkring.

När det gäller att avväga skälen för och emot en utjämning av omkost- nader mellan olika försäkringsgrenar bör man hålla konsekvenserna av ut- jälmningsförfarandet i sikte. Införes en utjämning mellan stor försäkring och folkförsäkring, inställer sig med nödvändighet frågan huruvida icke en dylik anordning bör tillämpas även mellan andra försäkringsgrenar. Detta skulle emellertid innebära, att en verksamhetsgren finge subventionera en annan, ett förfaringssätt som skulle direkt motverka varje strävan till ratio- nell fördelning av f'örsäkringstbolagens omkostnader mellan de olika för- säkringsgrenama och därmed i hög grad försvåra arbetet för omkostnader- nas nedbring-ande. Utredningen måste för sin del avråda från en dylik ut- veckling inom den frivilliga försäkringsverksamheten och förorda att varje försäkringsgren i princip skall bära sina egna kostnader.

• Sida 142
•  Original

8. Sammanfattande synpunkter på folkförsäkringen. Kraven på folkförsäkringen. Enligt utredningens mening måste bestämda krav ställas på livförsäkring, som är avsedd för folkets breda lager. Därav följer också, att särskilda fordringar måste ställas på de anstalter, som med- dela dylik försäkring (folkförsäkringsbolagen), i fråga om organisationens ändamålsenlighet och administrationens effektivitet. Kraven på folkförsäk- ringsbolagen synas kunna sammanfattas i följande fem punkter:

1. Försäkringsskyddet. De mindre trygga levnadsvillkor, som i allmänhet utmärka folkförsäkringens klientel, göra det till en särskild förpliktelse för folkförsäkringsbolagen att lämna ett för detta klientel i görligaste mån läm- pat försäkringsskydd med beaktande av förefintliga sociala välfärdsanord- ningar.

2. Kundtjänsten. Begreppet kundtjänst fattas här i vidsträckt mening och avser såväl upplysningsverksamheten före försäkringens tecknande som den följande beståndsvården. I upplysningsverksamheten skall allmänheten lämnas vägledning angående ett ändamålsenligt val av försäkringssätt. Därvid bör särskilt betonas, att längre försäkringstid i regel ger ett bättre försäkringsskydd, likaså att en längre premiebetalningstermin ställer sig billigare än en kortare. l folkförsäkringen bör ingå premiebefn'else vid sjukdom. Därtill ansluter sig kravet på premieuppskov under perioder då sådant framstår såsom ange- läget för försäkringstagaren. Premieuppskov bör dock lämnas endast i den mån uppskovet är ägnat att på längre sikt möjliggöra för försäkringstagaren att hålla försäkringen i kraft. Väl avpassade anordningar för amortering av premieskuld måste finnas. Reglerna för återupplivning av förfallen försäk— ring måste präglas av klar insikt om de förhållanden, som känneteckna folk- försäkringens uppgifter.

3. Ändring av försäkring. Övergång till stor försäkring skall medgivas. likaså ändring av betalningstermin i fall då försäkringstagarens inkomstför- hållanden eller anställningsvillkor motivera övergången eller ändringen, även- som för det fall att försäkringstagaren redan från början valt en olämplig försäkring. Förlängning av försäkringstiden bör även medgivas, såframt den försäkrades hälsotillstånd icke utgör hinder däremot. Om dessa förhållanden skola ombuden hållas väl underrättade.

4. Avgångsvärden. Gottgörelsen vid frivillig avgång, i form av fribrev eller på annat sätt, skall avvägas med hänsyn till att folkförsäkringsklientelet i särskilt hög grad är underkastat risken att utan eget förvållande nödgas av- bryta premiebetalningen. Har försäkring förfallit -— trots att tjänliga åtgär— der vidtagits från bolagets sida i syfte att hålla den vid makt —— bör förlusten drabba icke enbart försäkringstagaren utan, så långt det prövas skäligt, bäras av kollektivet.

5. Organisationen. Folkförsäkringens uppgifter kräva en fortlöpande an- passning av verksamheten efter levnadsförhållandena inom de befolknings- lager, för vilka folkförsäkringen är avsedd, och en fältorganisation i nära

• Sida 143
•  Original

förbindelse med denna del av befolkningen. Organisationen får icke begrän- sas till ur driftsekonomisk synpunkt särskilt gynnsamma områden utan bör i princip omfatta hela landet. Genomföres en begränsning av verksamhets- området, förutsätter detta samverkan med andra folkförsäkringsbolag. Av- löningssystemet skall vara så avvägt att det icke stimulerar ombuden att be— främja mindre ändamålsenligt val av försäkringsform eller betalningstermin. Ytterligare synpunkter på organisationen utvecklas i det följande (5. 138 ff.).

Premienivå och omkostnadsbelastning. De på folkförsäkringen ställda kraven måste självfallet återverka på folkförsäkringsbolagens förvaltnings- kostnader. Andra omständigheter, som karakterisera folkförsäkringen, såsom låg försäkringssumma och låg dödlighet, invcnka desslikes, fast på skilda sätt, på denna försäkrings pris. Resultatet av försäkringsutredningens sam- manställningar och överväganden kunna sammanfattas på följande sätt:

a. Homogeniteten hos folkförsäkringens klientel och den större enhetlig- heten hos de livförsäkringsformer, av vilka detta klientel har behov, torde. redan med nuvarande dödlighetsantaganden, göra det möjligt att framgångs- rikt driva folkförsäkring inom en omkostnadsram, som vid premiebetalning per helår, halvår och kvartal endast med några få procent av premien, över- skjuter den för närvarande tillämpade omkostnadsbelastningen i stor för- säkring.

b. Den underdödlighet, som konstaterats inom folkförsäkringsbolagen vid aktuariernas årliga jämförelser mellan inträffad och beräknad dödlighet, sy- nes ge vid handen, att premierna kunna baseras på ett ändrat dödlighets- antagande, varigenom den premiehöjning, som svarar mot folkförsäkringens högre omkostnader, i stort sett kan kompenseras. För ett närmare angivan- de av den nya nettopremienivån kräves dock en ingående dö-dlighebsunder- sökning. Skulle en dylik undersökning bekräfta den olikhet i dödligheten, som framgått ur aktuariernas jämförelser, böra folkförsäkringsbolagen i fråga om premiebetalning per helår, halvår och kvartal icke för nya försäkringar erhålla grunder, som giva högre premier än de inom stor försäkring för närvarande tillämpade (1938 års grunder).

c. Den särskilda omkostnadsbelastning, som tillämpas för månadspre- mierna, bör vid fastställande av grunder för nya försäkringar reduceras. Här bör man kunna återgå till den lägre terminsbelastning, som användes före införandet av 1938 års grunder och som resulterade i en månadspre—

. 10 . , lIlle : % av kvartalspremien. - * ,

Organisationsformer. Erfarenheten har givit vid handen, att den fältor- ganisation, som erfordras för att på ett ändamålsenligt sätt tillgodose de ovan angivna kraven i fråga om folkförsäkringsbolagen, framför allt beträffande kundtjänsten, bör vara utbyggd med särskild hänsyn till denna försäkrings- grens uppgifter. Det förtjänar i detta sammanhang att framhållas att be- träffande fältorganisationen för stor och liten försäkring betydande olik- heter kommit till uttryck, bl. a. i fråga om fältarbetets fördelning mellan

• Sida 144
•  Original

olika grupper av fältmän. Sålunda utföra inom folkförsäkringen de lokala ombuden huvuddelen av anskaffningsarbetet, ett förfaringssätt som icke visat sig framgångsrikt inorn stor försäkring, där — bortsett från vissa specialom- bud — detta arbete till väsentlig del utföres av distrikitschefer eller inspek- törer. I överensstämmelse härmed åtnjuta inom folkförsäkringen de lokala ombuden högre provisioner än inom storförsäkringen. Dessa och andra om- ständigheter ha medfört, att fältorganisationen och arbetsformerna inom folkförsäkringen som regel erhållit en annan gestaltning än inom stor för- säkring.

Med hänsyn till nu nämnda förhållanden inställer sig spörsmålet huru- vida ett livförsäkringsbolag, som önskar att samtidigt meddela såväl stor som liten försäkring, bör utbygga en särskild organisation för vardera verksam- hetsgrenen eller huruvida en enhetlig organisation för både stor och liten försäkring kan, i varje fall under vissa förutsättningar, anses ändamåls- enlig och därför godtagbar.

Innan utredningen ingår på detta spörsmål, må göras en distinktion som är av betydelse för bedömandet. Det är uppenbart att bland de befolknings- grupper, som utgöra folkförsäkringens egentliga verksamhetsfält, också fin- nas personer, för vilka en stor försäkring är lämpligare än en folkförsäk- ring. Dessa personers försäkringsbehov torde enklast kunna tillgodoses ge- nom att folkförsäkringsbolagen få befogenhet att i sådana fall meddela stor försäkring. Detta kan uttryckas på så sätt att ett bolag, vars uppgift är att driva folkförsäkring och som sålunda måste vara utrustat med härför lämpad fältorganisation, bör ha rätt att tillhandahålla (men icke aktivt driva) stor försäkring. Däremot är det, såvitt nu kan bedömas, olämpligt att ett bolag, vars uppgift är att driva stor försäkring, får befogenhet att tillhandahålla folkförsäkring, eftersom det saknar erforderliga organ för denna försäk- rings särskilda kundtjänst. Visserligen kan inom bolaget ändring av försäk- ringen icke åstadkommas, om någon i bolaget försäkrad skulle vara i behov av folkförsäkringens tjänster, men sådana fall torde enligt erfarenheten bliva alltför fåtaliga för att motivera den utbyggnad av fältorganisationen, som bör vara förutsättning för koncession även för folkförsäkring.

De olika tänkbara alternativen i avseende på organisationen för medde- lande av stor och liten försäkring torde kunna klassificeras på följande sätt.

Bolaget driver enbart stor försäkring, Bolaget driver enbart folkförsäkring, Bolaget driver både stor försäkring och folkförsäkring, . Bolaget driver stor försäkring och tillhandahåller folkförsäkring, . Bolaget driver folkförsäkring och tillhandahåller stor försäkring. I anslutning till vad ovan anförts rörande de olika omständigheter, till vilka hänsyn bör tagas vid utbyggande av en lämplig fältorganisation, vill utredningen beträffande dessa olika alternativ framhålla följande.

Mot alternativ 1 finnes ingen erinran att göra. Detsamma gäller i viss mån även i fråga om alternativ 2 fast, vid en jämförelse mellan detta alter- nativ och alternativ 5, det senare är, av skäl som tidigare angivits, att förorda.

• Sida 145
•  Original

Mot alternativ 3, avseende det fall att ett och samma bolag är inriktat på att driva både stor försäkring och folkförsäkring, synas i och för sig icke några principiella erinringar kunna framställas. Detta alternativ kräver dock en särskild fältorganisation för vardera försäkringsgrenen, vilket i sin ordning visat sig medföra risk för friktioner mellan de båda fältorganisationerna. Alternativ 4, som förutsätter en organisation enbart för stor försäkring men ingen särskild organisation för folkförsäkring, bör icke få komma till an- vändning.

Den ståndpunkt rörande folkförsäkringens och storförsäkringens inbör— des förhållande i organisatoriskt avs-eende, som i det föregående kommit till uttryck, ansluter sig i huvudsak till hittills vunna erfarenheter från dessa båda verksamhetsgrenar. Dessa erfarenheter bekräfta bl. a., att en enhetlig fältorganisation för att parallellt driva stor och liten försäkring inom samma bolag icke under nuvarande förhållanden och härvid tillämpade arbets- och avlöningsformer kan betraktas såsom ändamålsenlig. Skulle emeller- tid de faktorer, som varit bestämmande för de nuvarande arbetsformerna, un- dergå förändringar av sådan art att även dessa former böra revideras, bör självfallet hinder häremot icke resas. I så fall kan det tänkas att även en en- hetligt utformad fältorganisation kan tjäna som grund för drivande av såväl stor försäkring som folkförsäkring.

Mot bakgrunden av det sagda torde det vara av intresse att i korthet redo- göra för folkförsäkringens nuvarande organisationsformer. De sex bolag, som för närvarande meddela folkförsäkring i vårt land, förete mycket skiftande utseende i organisatoriskt hänseende. Ett av dessa bolag, De Förenade, har sin verksamhet begränsad till folkförsäkring, medan de övriga meddela både stor och liten försäkring. Hos de senare växlar administrationsformen från en enhetlig organisation för bägge försäkringsgrenama (Framtiden och F olket), uppbyggd med tanke på folkförsäkringens speciella tjänster men i stånd att därjämte tillhandahålla stor försäkring, till en delad organisation (Trygg, Balder och Valand), omfattande en avdelning för stor och en av- delning för liten försäkring. Vad Trygg beträffar har varje fältrnan inom folkförsäkringsorganisationen rätt att teckna även stor försäkring, medan ombud för stor försäkring icke har rätt att teckna folkförsäkring. I Balder har i princip varje fältman inom folkförsäkringsorganis.'tion—en rätt att teck- na även s'tor försäkring och omvänt. Verksamheten har emellertid utveck- lat sig så, att det mycket sällan förekommer, att ombud för 'stor försäk- ring tecknar folkförsäkring, medan det ofta inträffar att folkförsäkringens ombud teckna stor försäkring. Vad slutligen Valand beträffar har endast inom ett distrikt särskild organisation för folkförsäkring utbyggts. Därjämte har bolaget, utan särskild organisation härför, börjat driva folkförsäkring på några enstaka industriorter, en anordning som väsentligt avviker från de riktlinjer försäkringsutredningen ovan förordat. I detta bolag gäller som re- gel, i motsats till vad fallet är inom de övriga bolagen, att fältmän inom folkförsäkringen icke ha rätt att teckna stor försäkring.

Vad beträffar allmänhetens möjligheter att erhålla folkförsäkring måste

• Sida 146
•  Original

dessa för närvarande anses fullt tillgodosedda. Enligt utredningens mening är antalet folkförsäkringsbolag redan mer än tillräckligt för att tillgodose för- säkrin-gsbehovet, varför en koncentration av verksamheten till färre enheter är önskvärd. Under sådana förhållanden bör i nuvarande läge koncession för nya folkförsäkringsbolag icke beviljas. Önskar ett stor—försäkringsbolag er- hålla koncession för drivande av folkförsäkring, bör detta spörsmål behand- las efler samma principer som då fråga är om nytt folkförsäkringsbolag.

IV. Obligatorisk dödsfallsförsäkring.

] anslutning till överväganudeua beträffande folkförsäkringen vill utredning- en ifrågasätta, huruvida icke i vårt land en obligatorisk försäkring för döds- fall bör införas. En sådan försäkring bör närmast avse begravnlingskostnader men till sin storlek avvägas så att den för de breda lagren även kunde bli till viss hjälp att övervinna de närmaste anpassnings—svårigheterna efter ett döds— fall inom familjen, framför allt då familjeförsörjaren fallit ifrån. Försäk- ringssumman synes icke böra dift'eren'tieras med hänsyn till vederbörandes ekonomiska ställning utan endast med hänsyn till den avlidnes ålder.

För att ge en antydan om vilka belopp det här skulle komma att röra sig om skall såsom exempel antagas att begravningshjälpen icke utgår vid döds- fall under första levnadsåret, att begravningshjälpen utgår med 800 kronor vid dödsfall mellan 1 och 18 är, med 500 kronor vid dödsfall mellan 18 och 67 år och med 300 kronor vid dödsfall från och med 67 års ålder.

[ följande tablå ha sammanställts vissa siffror för år 1941, det sista år, för vilket publikationen Befolkningsrörelsen föreligger, nämligen dels antalet dödsfall under vart och ett av de ovan nämnda åldersintervallen, dels de dödsfallsersättningar, som enligt de gjorda antagandena skulle komma att utgå.

.. Summa döds— Å ] d e r dådlåfill Per isiga" fallsersättning

tkr.

1—17 ............. 2 120 636 18—-—66 ............. 24 940 12 470 67-— ............... 41 165 12 350

Summa 68 225 25 456

Såsom synes skulle under de angivna förutsättningarna det totala döds- fall'sbeloppet nämnda år uppgå till cirka 25,5 miljoner kronor. Hur skall detta belopp lämpligen finansieras? Utredningen vill sätta i fråga, om ej sam— ma förfaringssätt som användes för finansieringen av grundpensionerna inom den allmänna folkpensioneringen skulle kunna komma till användning, d. v. s. avgifter, 'som erläggas från och med det kalenderår, under vilket ve- derbörande fyller 18 år, till och med det, under vilket han fyllt 65 år. Av-

• Sida 147
•  Original

gifterna utgöra en procent av »det taxerade beloppet, dock lägst 6 och högst 20 kronor. År 1941 utgjorde beloppet påförda avgifter 54,5 miljoner kronor och erlagda avgifter 50,1 miljoner kronor. Det ifrågasatta dödsfall-sskyddet skulle sålunda kunna finansieras genom en ökning av de nuvarande pensions- avgifterna med hälften. Av hela det influtna beloppet skulle sålunda ungefär en tredjedel föras till dödsfallsförsäkringen och återstoden till folkpensione- ringen. Förvaltningskostnaderna skulle inskränka sig till huvudsakligen kost- nader för utbetalning av dödsfaltsbeloppen. Någon fondering av influtna av— gifter skulle ej ifrågakomma. Den ovan föreslagna finansieringsmetoden kommer givetvis att undergå förändring, därest en revision av folkpensio- neringen genomföres enligt de riktlinjer som framlagts av socialvårdskom- mittén.

Det må erinras om att, om man bortser från den obligatoriska försäkringen för olycksfall i arbete, något dödsfallsskydd icke införts i svensk socialför- säkring. Beträffande nämnda olycksfallsförsäkring har begravningshjälpen begränsat—s till en tiondel av den årliga arbetsförtjänsten, dock lägst 250 kro- nor. Då arbetsförtjänsten beräknas till högst 3 645 kronor, kommer begrav- ningshjälpen att utgöra högst 365 kronor. Det rör sig sålunda här om be- lopp som äro lägre än de i det ovanstående exemplet angivna beloppen, särskilt om man tar i betraktande att dödsfall på grund av olycksfall i ar- bete .så gott som uteslutande inträffa i det ålders'intervall, där det ifråga- satta dödsfallsskyddet antagits komma att utgöra 500 kronor. Vid denna jäm- förelse bör emellertid ej förbises, att vid dödsfall på grund av olycksfall i ar- bete även efterlevandelivräntor utgå.

Det kan i detta sammanhang förtjäna nämnas att införande av obligatorisk dödsfallsförsäkring av föreslagen art kan påräknas få vissa verkningar i olika avseenden bland annat för understödsföreningarna. En summarisk genom- gång av de från dessa föreningar till pensionsstyrelsen inkomna uppgifterna för år 1943 har nämligen givit vid handen, att föreningarna omfatta cirka 880 000 medlemmar med en sammanlagd försäkringssumma av i runt tal 270 miljoner kronor, motsvarande en medelförsäkringssumma av något över 300 kronor.

Ett dödsfallsskydd av den ifrågasatta storleken kommer att innebära en betydande utökning av den nuvarande idödsfallsförsäkringen. Såsom framgår av följande tablå skulle enligt befolkningssiffrorna för 1941 den obligato- riska dödsfallsförsäkringen representera en sammanlagd försäkringssumma av 2,75 miljarder kronor.

Försäkrings- Sammanlagd Å ] d e Befolkning summa per försäkrings- r i 1000-tal person summa Kr. mkr. 1—17 ............. 1 496 300 449 4 305 500 2 153 508 300 152 Summa 8 809 —— 2 754

• Sida 148
•  Original

En synpunkt att beakta, då det gäller att bedöma lämpligheten av att lag: stiftningsvägen införa ett dödsfallsskydd, som i det övervägande flertalet fall måste anses representera ett minimum av vad som är erforderligt, är omkost- nadsfrågan. De förvalt-ningskostnader, som skulle erfordras för att genom frivillig försäkring uppnå motsvarande skydd skulle komma att uppgå till mycket betydande belopp.

Genomförandet av en obligatorisk dödsfallsförsäkring av den art utredning— en här föreslagit kräver självfallet en i olika avseenden mera ingående under- sökning, som det icke tillkommer utredningen att verkställa. Härvid synes särskild vikt böra fästas vid att utformningen av försäkringsplanen göres enkel och att bestämmelserna rörande dödsfallsersättningen i det enskilda fallet avfattas på ett sätt som möjliggör att dödsfallsbeloppet kan utbetalas, så snart bevis om dödsfall inkommit.

V. Kapitalplaceringsfråg'an.

1. Allmänna synpunkter.

Frågans betydelse för livförsäkringsväsendet. Vissa spörsmål rörande pla- cering av livförsäkringsbolagens medel tillhöra utan tvekan försäkringsvä- sendets mest betydelsefulla frågor.

Livförsäkringsavtalet omspänner i regel en avsevärd tidrymd, ej sällan större delen av den försäkrades livstid. De avgifter, som försäkringstagarna enligt avtalet ha att erlägga för försäkringen, utgöra grundvalen för bola- gets möjlighet att fullgöra sin motprestation, försäkringssummornas utbeta- lande. Då försäkringsavgifterna i det övervägande flertalet fall måste avvä- gas så att de under den första tiden överstiga de mot risken svarande kost- naderna, kommer en betydande del av de erlagda premierna att fonderas, varigenom erforderliga medel skapas för täckande av de ökade utgifterna under den senare delen av försäkringstiden. De medel, som livförsäkrings- bolagen på grund härav komma att förvalta för försäkringstagarnas räk- ning, uppgå för närvarande till högst betydande belopp (vid utgången av 1943 uppgick omslutningen av livförsäkringsbolagens bal-ansräkningar till i runt tal 3,7 miljarder kronor), vilka alltjämt äro i stark tillväxt. Huvudpar- ten av dessa uppsamlade medel motsvara försäkringsbolagens skuld till de försäkrade. Enligt gällande bestämmelser skall i bolags balansräkning un- der benämningen försäkringsfond såsom skuld upptagas beräknade värdet av bolagets ansvarighet. Med hänsyn till de försäkrade är det självfallet av vikt, att ifrågavarande medel förvaltas på sådant sätt, att bolagen äro i stånd att vid varje tidpunkt fullgöra sina förbindelser enligt ingångna försäkrings- avtal. I syfte att säkerställa detta hava såsom ett led i tillsynslagstiftningen meddelats bestämmelser angående medlens placering. Samma bestämmelser gälla för vissa andra fonder.

• Sida 149
•  Original

Beträffande bolagens förvaltning av medel, som motsvara försäkringsfon- den, står kravet på placering i säkra objekt i förgrunden. Vid sidan därav anmäler sig emellertid kravet dels på en i möjligaste mån god avkastning, dels på en tillfredsställande likviditet. I den mån ingångna försäkringsutfäs- lelser förfalla till betalning, måste likvida medel finnas tillgängliga för deras infriande. Kapitalet får med andra ord icke bindas i sådan utsträckning att bolagens behov av likvida medel icke kan i behövlig utsträckning tillgodoses. Denna fråga är visserligen av mindre betydelse för närvarande och så länge livförsäkringsbolagens fonder äro stadda i tillväxt men kommer att kräva ökad uppmärksamhet ju mera ett bolags verksamhet tenderar att närma sig ett stationärt läge.

Utvecklingstendenser på kapitalmarknaden under 1900-talet. Intill tid- punkten för det första världskrigets utbrott år 1914 uppgick kapitalbehovet i Sverige till vida större belopp än nationens samlade sparande. Svenska lånesökande voro följaktligen nödsakade att i viss utsträckning hänvända sig till utländska lånemarknader. I utlandet upptogos icke blott svenska stats- lån utan även lån för hypoteksinrättningar. Också enskilda företag, t. ex. järnvägsbolag, upptogo utländska lån.

Efter nämnda tidpunkt har den ekonomiska situationen i vårt land under- gått en stark förskjutning. Redan åtskilliga år före det senaste världskrigets utbrott hade situationen ändrats därhän, att den tidigare kapitalbristen för- bytts i ett icke oväsenligt överskott inom landet. Våra utländska förbindelser voro i stort sett infriade och svenskt kapital sökte sig till utlandet för att finna förräntning. Belysande för utvecklingen är att svenska statens obliga- tionsskuld år 1911 var till 91 % placerad utomlands, vid utgången av år 1937 däremot endast till 8 0/o. Utvecklingen på kapitalmarknaden samman— hänger med ett starkt ökat sparande, som återspeglas också i tillväxten av livförsäkringsbolagens fonder.

Under 1930-talet kännetecknades den ekonomiska utvecklingen av vikande ränteläge samt tilltagande utbud av kapital, särskilt för placering i kvalifi- cerade objekt, bl. a. obligationer och lågt liggande inteckningslån. Olika fak- torer av ekonomisk och politisk art medförde minskad efterfrågan på kapi- tal, bl. a. verkade den svenska industriens starka konsolidering i denna rikt- ning. Också den kommunala upplåningen, som tidigare befunnit sig i kraf- tig tillväxt, stagnerade. Detta innebar, att affärsbankernas egentliga verk- samhetsfält krympte ihop. I följd härav började dessa bankers växande kassaöverskott att i allt större omfattning användas för tillgodoseende av kapitalbehov, vilka förut tillgodosetts genom försäkringsbolag, sparbanker och vissa andra kapitalförvaltande institutioner.

Det har redan antytts, att utvecklingen och framför allt räntefallet med- förde stigande svårigheter för livförsäkringsbolagen i fråga om medelsför- valtningen. Under de första åren av 1930-talet kun-de visserligen placerings- behovet utan svårighet tillgodoses bland de av försäkringslagen godkända placeringsobjekten, men redan omkring mitten av årtiondet lämnade större

• Sida 150
•  Original

delen av dessa objekt lägre avkastning än den förräntning, som beräknats vid livförsäkringsp'remiernas fastställande. Då bolagen i allmänhet voro obe- nägna att binda sina medel i placeringar, vilka gåvo lägre förräntning än som förutsatts, blev följden, att livförsäkringsbolagen-s banktillgodohavanden väx- te. Den under 1930-talet i olika etapper företagna sänkningen av ränteanta- gandet i de försäkringstekniska grunderna återspeglades i sin ordning i en minskning av dessa tillgodohavanden.

Som bekant har det omfattande statliga lånebehovet i samband med kri- get för tillfället löst det för livförsäkringsverksamheten under 1930-talet brännande kapitalplaceringsproblemet.

2. Gällande lag-bestämmelser.

Såsom redan nämnts föreskriver försäkringslagen vilka fonder som skola säkerställas genom medlens placering i kvalificerade värdehandlingar. Här- till ansluta sig vissa bestämmelser angående pantsättning av värdehandling- arna till säkerhet för försäkringstagarna. Bestämmelserna gälla i huvudsak endast livförsäkringsrörelse. Beträffande försäkringsrörelse av annat slag sak- nas i stort sett föreskrifter av nu antydd art. Det må påpekas, att med liv- försäkring förstås i försäkringslagen jämväl livränteförsäkring och kapital- försäkring för livsfall. Vad i försäkringslagen särskilt stadgas angående liv- försäkring äger motsvarande tillämpning i fråga om annan personförsäk- ring, som meddelas för livstid eller för längre tid än tio år.

Enligt 215 å försäkringslagen skall ett belopp motsvarande försäkrings- fonden för livförsäkringar redovisas i kvalificerade värdehandlingar. Om bo- lag jämte livförsäkringsrörelse driver annan försäkringsrörelse, skola till- gångar motsvarande säkerhetsfonden och premieåterbäringsreserven, där så- dan finnes, redovisas på samma sätt som försäkringsfonden. Dessutom gäller att tillgångar motsvarande försäkringsfonden för försäkringar av annat slag än personförsäkring, vilka meddelats för all framtid eller för längre tid än tio år, skola redovis'as på samma sätt som stadgas för livförsäkringsfond.

Lagrummet innehåller vidare en förteckning över de slag av värdehand- lingar, vilka godkännas för redovisning av de ovan nämnda fondmedlen. Här upptagas obligationer, som utfärdats eller ga-ranterats av staten, vissa hypoteksinrättningars obligationer, fordringsbevis utfärdade av riksbanken eller av vissa andra banker, ävensom svenska kommuners underställda obli- gationslån eller andra skuldförbindelser. I fråga om inteckningar gäller i stort sett, att sådana skuldförbindelser godkännas, för vilka försäkringsbola- get äger säkerhet genom inteckning i fast egendom inom två tredjedelar av senast fastställda taxeringsvärde. Såsom placeringsobjekt godkännas vida-re sådana av enskilda järnvägar eller industriella inrättningar utfärdade obli- gationer, utländska statsobligationer och andra värdehandlingar, som till sin art och till den säkerhet de erbjuda kunna anses jämförliga med några av de förut nämnda. Vid sidan av de nu angivna värdehandlingarna godkänner

• Sida 151
•  Original

lagrummet vissa tillgångar av annan art, nämligen s. k. reservpremier ingå- ende i förfallna obetalda premier, ävensom belopp, som bolaget förskjutit mot säkerhet i försäkringsbrev inom återköpsvärdet (livlån) samt slutligen un- der viss förutsättning värdet av återförsäkrares ansvarighet.

Det bör anmärkas, att om försäkringsbolag driver rörelse i utlandet, Ko— nungen äger i fråga om försäkringsfond, säkerhetsfond eller premieåterbä- ringsreserv för de utländska försäkringarna medgiva sådana avvikelser från de ovan refererade stadgandena, som med hänsyn till utländsk lag prövas erforderliga, i den mån sådant kan ske utan förfång för de inländska för— säkringstagarnas säkerhet.

3. Livförsäkriugsbolagens placeringar åren 1922—1943.

I tab. 19 lämnas en sammanställning av de svenska livförsäkringsbolagens placeringar under de två tioårsperioder, för vilka uppgifter finnas tillgäng- liga. Uppgifterna hava hämtats ur försäkringsinspektionens årliga redogö- relser.

För första tioårsperioden är tabellen uppgjord med 5—års intervall, för det senare decenniet däremot, då förskjutningarna äro särskilt markanta, med 1— års intervall. I fråga om de olika placeringsmbrikernas innebörd ha vissa smärre förskjutningar ägt rum. Sålunda omfattar posten inteckningslån före år 1932 även utländska sådana lån och lån mot säkerhet i tomträtt, vilka båda lånetyper emellertid senare upptagits under posten andra värdehand- lingar. Från och med år 1932 omfattar posten inteckningslån följaktligen en- dast svenska sådana. De utländska inteckningslånen uppgingo nämnda år till 12,6 milj. kronor. Under rubriken kommunlån ingå likaledes före år 1932 även utländska kommunlån; därefter hava dessa i likhet med utländska in- teckningslån hänförts till kategorien andra värdehandlingar.

Kapitalbildningens starka tillväxt inom livförsäkringsväsendet belyses där— av, att bolagens tillgångar under två decennier fyrdubblats.

Under rubriken bankräkning och kassa äro banktillgodohavandena den dominerande posten. Storleken av bolagens banktillgodohavanden utgör i viss mån en mätare på svårigheterna att i tillräcklig grad finna ur räntabilitets- synpunkt lämpliga placeringar. Såsom redan antytts, torde den markanta nedgången av dessa tillgodohavanden under åren 1935 och 1939 stå i sam— band bl. a. med genomförda sänkningar i de försäkringstekniska grunder- nas ränteantaganden.

Huvuddelen av livförsäkringsbolagens medel ha placerats i svenska obliga— tioner och inteckningslån. Dessa placeringar motsvarade under första delen av 1930-talet sammanlagt mellan 60 och 65 0/0 av hela placeringsvolymen, varefter en jämn stegring har inträtt, så att de nämnda placeringsobjekten vid slutet av 1943 motsvara omkring 77 0/0 av samtliga placeringar. Propor- tionen mellan de båda placeringstyperna utvisar vid början och slutet av 10—451759

• Sida 152
•  Original

Tab. 19. Livförsäkringsbolagens placeringar vid slutet av i tabellen angivna år.

Bank- Obligationer Andra .. . Inteck- Kom- .. . . ralånilng S _ nings- mun- varde- Fastig- L1v- Summa c ven- Utland- lån lån hand- heter lån kassa ska' ska lingar

Absoluta tal. Miljoner kronor. 345-9 25-0 188-3 74-0 57 29-5 411-3 64-0 277-4 111-8 12-3 31-3 503-3 81-9 448-3 138-2 98-1 45-8 565-2 72-7 477-0 144-6 98-9 45-7 629-0 77-6 531-6 151-0 104-0 54-1 689-4 - 624-3 155-6 123-8 624 718-3 - 675-8 154-1 138-0 66-2 780-0 - 7751 167-65 149-7 81-0 791-1 . 878-5 174-7 149-9 84-7 875-0 - 944-3 182-3 163-8 86-2 985-5 - 945-4 195-5 164-3 89-5 1 164-6 ' 960-8 208-8 164-8 932 1 330-9 - 983-8 199-9 164—2 91-9 1 608-5 - 1 011-7 198-3 171-0 97-3

Relativa tal

23-9 25-5 28-2 28-1 290 SM 31-8 33-7 35-9 36-6 34-9 32-9 31-6

43-9 37-8 31'6 33-4 34.2 35-0 33-8 34-0 32-4 33-91 36.4 2399 42-8 47—4

' Omfattar även statsskuldförbindelser.

... ?? wu—

HH tt"? ww— p—u—A om r—o

&??TEN??WQQWW aom—communicate» www???m???amw Hw—HNFGWOWMWNQJM

wmessessewwm wwmmowwmwmm—w wweeeeeeeveae? OWQHWHCPUIWQCDNH—l mwwwwweewwwwew :ocomwwn—Un-lwo—xww—l eeeeeeme DFIQWOOQWUIW

? 00 H 00

den här behandlade perioden stark övervikt för obligationslånen, såsom när- mare framgår ur tab. 20.

Uppdelning på olika obligationstyper för åren 1922 och 1927 har med hän— syn till primärmaterialets beskaffenhet icke genomförts. Placeringen i in- teckningslån vid periodens början uppgick till endast något mer än hälften av placeringen i obligationer, varefter proportionen steg till en början rela- tivt hastigt och därefter mera långsamt fram till år 1938 och 1939, då in- teckningslånen överstego obligationerna. Därefter börjar proportionen åter att snabbt avt—aga för att år 1943 ha sjunkit till 63 0/0. Denna utveckling torde huvudsakligen kunna förklaras därav, att obligationerna under senare delen av det första världskriget och tiden närmast därefter erbjödo mycket för— månliga placeringsmöjligheter. Sålunda kunde stora poster svenska guld- kantade obligationer inköpas i utlandet till mycket låga kurser, medan sam- tidigt byggnadsverksamheten inom landet var relativt obetydlig. Därefter för— sköts proportionen mellan de båda placeringstyperna alltmer genom ökad placering i inteckningslån, vilket sammanhänger med att ökningen av bygg-

• Sida 153
•  Original

Tab. 20. De svenska Obligationernas och inteckningslånens procentuella andel av livförsäkringsbolagens samtliga placeringar.

Obligationer Summa

,. . Inteck—

Hypoteks- Tämä]; Inteck- ?Påäga' ningslän

År Kom- institutens Hypc— in ducstri- Summa nings- 10 år i % av

; Statens muners exkl. Hy- teks- hola s obliga- lån intecck obliga— ; poteks- bankens g tioner . å tioner

bankens Ear?" nmgsl n ovriga

1922 ..... 43-9 23-9 67-8 54 1927 ..... 37-8 25-5 63-3 67 1932 ..... 6-7 4-4 7-2 2-5 10-8 31-6 28-2 59-8 89 1933 ..... 9-2 4-3 7-6 2-7 94? 33-4 28-1 61-5 84 1934 ..... 9-9 3-5 9-5 2-5 8-8 342 29-0 63? 85 1935 ..... 9-0 2-8 11-7 2-8 8-7 35-0 31-7 667 91 1936 ..... 7—3 2-9 122 2-8 8-6 33-8 31-8 65-6 94 1937 ..... 6-6 3-2 12-7 3-7 7-8 34-0 33-7 67-7 99 1938 ..... 5-9 3-2 12-5 3-5 7-3 32-4 35-9 68-3 111 1939 ..... 5-4 3-5 13-0 4-5 7—5 353-9 366 70-5 108 1940 ..... 8-4 4-0 12-9 4-4 6-7 364 349 71-3 96 1941 ..... 14—4 3-8 11-3 44 6-0 399 329 72-8 82 1942 ..... 17-1 3-9 11-5 4-2 6-1 42-8 31-6 74-4 74 1943 ..... 23-9 3-5 10-6 4-0 5-4 47-4 29% 77-2 63

nadsverksamheten fick en relativt större omfattning än nyemissionen av ob- ligationslån, som för övrigt under åren 1936—1938 helt stagnerade. De första krigsåren kännetecknas däremot av en utomordentligt stark ökning av obli- gationsstocken under det att ökningen av inteckningslån i det närmaste upp- hörde. I överensstämmelse därmed visar placeringen i obligationer — huvud- sakligen svenska statens, vari även statsskuldförbindelserna inräknats — stark procentuell stegring, företrädesvis på bekostnad av inteckningslånen. En blick på de absoluta talen i tab. 19 utvisar dock en viss alltjämt fortgå- ende ökning även av sistnämnda lån.

Placeringsfrekvensen i utländska obligationer företer en utveckling av icke ringa intresse. Från begynnelsesiffran 25 milj. kronor vid peniodens början växte dessa placeringar på sexton år till ett mer än fem gånger så stort be- lopp. Den starka expansionen i periodens början torde sammanhänga där- med, att vårt lands kapitalplacerare bidrogo till finansieringen av uppbygg- nadsarbetet efter det första världskriget. Den därefter i samma riktning fort- gående utvecklingen bröts snabbt av det andra världskriget eller redan av förspelet till detsamma. Nedgången i beståndet av utländska — huvudsakli- gen nordiska —— obligationer beror till största delen på nedskrivningar. En- ligt tabellen utgjorde nedgången under vart och ett av de fem åren 1939—— 1943 respektive 24,2, 22,6, 15,1, 4,8 och 3,1 milj. kronor. Nedskrivningarna un- der motsvarande år uppgingo till respektive 14,9, 19,9, 14,7, 8,1 och 5,7 milj. kronor. Siffrorna för 1942 och 1943 kunna förefalla överraskande; förklaring- en ligger emellertid däri, att under dessa år förekomma nyförvärv och upp- skrivningar i fråga om utländska obligationer till sammanlagt 3,3 resp. 2,6 milj. kronor. Under åren 1939—1941 förekomma däremot praktiskt taget

• Sida 154
•  Original

varken inköp eller uppskrivningar. — De betydande investeringarna i ut- ländska obligationer under åren närmast före krigsutbrottet illustrera på ett eklatant sätt disproportionen mellan efterfrågan och utbud på den inhemska obligationsmarknaden.

Placeringar i kommunlån visa enligt tab. 19 en successiv ökning, dock icke större än att dessa placeringars procentuella andel av hela placeringsvoly- men är i sakta avtagande. Under rubriken kommunlån ha i tabellen upp- tagits enda'st sådana lån, som lämnats direkt och alltså icke kommunobliga- tioner, vilka i stället redovisas bland obligationer. I följd härav framgår icke av tabellen, i vilken utsträckning livförsäkringsbolagen lämnat lån åt kom- muner. En jämförelse med tab. 20 ger emellertid upplysning även härom. År 1943 uppgick livförsäkringsbolagens totala långivning till kommunerna till cirka 318 milj. kronor.

Såsom ovan anmärkts inkluderar posten andra värdehandlingar från och med år 1932 även lån mot säkerhet i tomträtt samt utländska kommun- och inteckningslån. Dessa placeringar kunna emellertid endast i mindre grad förklara den betydande ökningen av posten andra värdehandlingar (från 12 till 98 milj. kronor) under åren 1927 till och med 1932, vilken ökning hu- vudsakligen beror på placering i aktier i dotterbolag och lån till dessa bolag. Den fortsatta utvecklingstendensen inom denna skiftande kategori värde- handlingar belyser hu-ru livförsäkringsbolagen i allt större utsträckning sökt placeringsobjekt utanför det hävdvunna omrädet, vilken tendens fortsatt samtidigt som möjligheterna att placera i obligationer och liknande papper ytterligare försämrats. Rubriken andra värdehandlingar representera nume- ra huvudsakligen investeringar i dotterbolag samt lån till industrier. Att försäkringsbolagen under senare år vid olika tillfällen uppträtt som långi- vare direkt till industrien torde till en del bero på konkurrensen om place- ringsobjekt.

Liksom ökningen av posten andra värdehandlingar torde även omfattning- en av bolagens förvärv av fastigheter under senare är delvis bero på place- ringssvårigheter. Ytterligare anledningar härtill torde-ha varit såväl en strä- van att ernå högre avkastning som också en önskan att under perioder av fluktuationer i penningvärdet äga tillgångar, som representera realvärden. Fram till år 1927 höll sig bolagens fastighetsinnehav tämligen konstant och utgjordes då nästan uteslutande av kontorsfastigheter för inrymmande av den egna rörelsen. Efter denna tidpunkt inträder ökningen av förvärvet av bostadsfastigheter i placeringssyfte.

Bland fastigheter ha upptagits endast sådana, å vilka vederbörande liv— försäkringsbolag självt erhållit lagfart (»direkt» ägda fastigheter). I realite- ten är emellertid bolagens fastighetsinnehav betydligt större. Bolagen äga nämligen »indirekt» ett icke ringa fastighetsbestånd genom ekonomiska för- eningar eller fastighetsbolag, som bildats för ändamålet. Värdet av dessa in- direkt ägda fastigheter kommer i regel i tabellen till uttryck under rubriken inteckningslån eller —- i den mån det överskjutande fastighetsvärdet motsva- ras av andelskapital eller aktier _ såsom andra värdehandlingar.

• Sida 155
•  Original

Livförsäkringsbolagens totala fastighetsinnehav uppgick år 1943 till ett bokfört värde av omkring 167 milj. kronor varav 97 milj. kronor hänförde sig till direkt ägda och 69 milj. kronor till indirekt ägda fastigheter. Efter- som endast två tredjedelar av taxeringsvärdet, vilket i föreliggande fall upp- gick till 167 milj. kronor, får redovisas i försäkringsfonden, måste minst omkring 56 milj. kronor av livförsäkringsbolagens fria fonder vara bundna i fastigheter.

Livldnen utvisa en stark ökning under perioden 1922—1932 för att de- pressionsåret 1933 nå kulmen med ett belopp av 237,5 milj. kronor. Den där- efter inträffade markanta tillbakagången sammanhänger uppenbarligen med att den ekonomiska krisen lättade, vilket i sin tur medförde återbetalning av livlån. I betydligt större grad berodde emellertid utvecklingen på det för- hållandet, att affärs- och sparbankema börjat konkurrera om dessa låne- objekt. Bankerna erbjödo därvid förmånligare räntevillkor än försäkrings- bolagen, av vilka flertalet av olika anledningar till en början sågo sig för- hindrade att tillmötesgå önskan om räntesänkning, främst kanske av mot- vilja mot att tillämpa en räntesats, som understeg den i grunderna för pre- miereserven antagna räntefoten. Senare sänkte emellertid försäkringsbolagen låneräntan och det är sannolikt, "att bankernas belåning av livbrev därefter proportionsvis avtagit. Man har emellertid anledning räkna med att banker och andra kreditinstitutioner alltjämt i icke ringa omfattning lämna lån mot säkerhet i livförsäkringsbrev. Fram till det senaste världskrigets utbrott höll sig lånesumman hos försäkringsbolagen på en i stort sett konstant nivå. De först-a krigsåren, särskilt våren 1940, medförde en stegring, varefter den lätta penningmarknaden under de senaste åren stimulerat till inlösen av lånen.

4. Jämförelse mellan livförsäkringsbolagens placeringsbehov och placeringsmöjligheter.

Fondernas tillväxt ger en bild av den fortgående kapitalsamlingen inom det enskilda försäkringsväsendet. I tab. 21 angives storleken av samtliga liv- försäkringsbolags försäkringsfond för egen räkning (premiereserv och ersätt- ningsreserv) vid slutet av varje år från och med år 1929. Visserligen beröres i stort sett endast denna fond av placeringsreglerna, men genom att taga upp jämväl de fria fonderna vinner man en föreställning om det totala pla- ceringsbehovet. Då det gäller att åskådliggöra storleken av detta behov bör man emellertid bortse från de b-elopp bolagen utbetalat till försäkringstagar- na mot säkerhet i försäkringsbrev (livlån). Det verkliga utbudet på kapital- marknaden motsvarar totala fondökningen minskad med ökningen av liv- lånen, vilka belopp framgå av tabellen.

Som synes härrör den totala fondöknin—gen huvudsakligen från försäk- ringsfonden, medan de fria fonderna lämnat ett relativt ringa bidrag till densamma. Den omständigheten, att de fria fonderna förhållit sig konstanta sedan 1930-talets mitt, bör ses mot bakgrunden av den då påbörjade och

• Sida 156
•  Original

Tab. 21. Livförsäkringsfond för egen räkning, fria reserver samt livlån vid slutet av i tabellen angivna år. Miljoner kronor.

(1) (2) (3) (4) (5) Livförsäk-

Å r ringsfond Fria Lmån Kol. (1) Årlig för egen reserver + (2) —— (3) ökning räkning

1929 .................. 1 087 204 177 1 114 . 1930 .................. 1 168 219 190 1 197 83 1931 .................. 1 242 234 209 1 267 70 1932 .................. 1 321 247 228 1 340 73 1933 .................. 1 413 259 238 1 434 94 1934 .................. 1 556 262 220 1 598 164 1935 .................. 1 685 254 200 1 739 141 1936 .................. 1 841 254 197 1 898 159 1937 .................. 1 999 249 195 2 053 155 1938 .................. 2 154 252 190 2 216 163 1939 ...... . ........... 2 292 254 195 2 351 135 1940 .................. 2 427 245 212 2 460 109 1941 .................. 2 599 250 227 2 622 162 1942 .................. 2 784 268 223 2 829 207 1943 .................. 2 991 287 216 3 062 233

alltjämt fortgående premiereservförstärkningen, som medfört, att tillförseln till de fria reserverna därefter i stort sett upphört samtidigt med att en del av förstärkningarna finansierats från dessa fria reserver. Vissa tydligt konjunkturbetonade rörelser förekomma i fråga om livlånen, men någon större återverkan på placeringsbehovet ha dessa fluktuationer icke haft.

En prognos rörande fondernas framtida tillväxt är synnerligen vansklig att genomföra, särskilt under nuvarande extraordinära förhållanden. Det kan emellertid vara av intresse att här erinra om en undersökning, som på hemställan av den dåvarande försäkringsutredningen under år 1937 verkställdes av sexton av våra större livförsäkringsbolag i syfte att upp- skatta storleken av premiereserven för livförsäkring fram till år 1960. Be— räkningarna, som gjordes av varje särskilt bolag för sig, grundade sig på antaganden angående framtida nyanskaffning, annullationer m. m. Resul- tatet utvisade en sammanlagd uppskattad ökning av premiereserven under tiden 1938—1940 med 510 milj. kronor, 1941—1950 med 1 130 milj. kro- nor och 1951—1960 med 900 milj. kronor. Den årliga ökningen under de angivna perioderna skulle sålunda i genomsnitt uppgå till. 170, 113 och 90 milj. kronor. Att ökningen under de första åren beräknades bli betydligt större än längre fram i tiden, sammanhänger med den premiereserv-för- stärkning, som betingades av sänkningen av ränteantagandet i de försäk- ringstekniska grunderna.

För de första fem åren (1938—1942), som omfattas av den nyssnämnda undersökningen, föreligga nu siffror beträffande den faktiska händelseut- vecklingen. Det visar sig därvid, att livförsäkringsfondens ökning i reali- tet-en överstigit den beräknade med sammanlagt omkring 70 milj. kronor. Då för SPP, som representerar den ojämförligt största fondökningen, den

• Sida 157
•  Original

faktiska utvecklingen så gott som helt överensstämmer med den beräknade, kommer avvikelsen helt på de övriga bolagen. Det må här tilläggas, att man inom ledningen för SPP numera anser sig böra räkna med en fondökning under närmaste 10-årsperiod av storleksordningen 1 miljard kronor eller i genomsnitt 100 milj. kronor årligen. För livförsäkringen i dess helhet före- faller därför en årlig fondökning av bortåt 200 milj. kronor under ett par decennier framåt ingalunda osannolik.

Härnäst är av intresse att undersöka, vilka placeringsmöjligheter som erbjudit sig för livförsäkringsbolagens växande fonder. Den övervägande delen av dessa har placerats i obligationer, inteckningslån och kommunlån. Med obligationer jämställas här statsskuldförbindelser. Bortses från livlånen — vilka, enligt vad förut anmärkts, böra avräknas vid angivande av bola— gens placeringsbehov _ hava de nyss nämnda placeringstyperna uppsugit 85—90 0/0 av samtliga placeringar. Övriga av lagen medgivna placerings- objekt hava absorberat en betydligt mindre. tämligen konstant del av pla- ceringsbehovet. En ytterligare placering i dessa objekt torde knappast hava varit möjlig. För åskådliggörande av bolagens hittillsvarande placeringssvå- righeter är det därför tillfyllest att inrikta undersökningen på de tre ovan- nämnda placeringsobjekten, obligationer (inkl. statsskuldförbindelser), in- teckningslån och kommunlån. Förskjutningar i fråga om hela beståndet av dessa placeringsobjekt återspegla variationerna i placeringsmöjligheterna.

Tab. 22 visar utvecklingen av den svenska obligationsstocken, tillgången på bottenlån i stadsfastigheter, kommunernas underställda lån, som ej upp— tagits i form av obligationslån, samt livförsäkringsbolagens andelar därav. Uppgifterna om obligationsstocken äro sammanställda huvudsakligen med ledning av Svenska bankföreningens statistik samt uppgifterna om kommu- nernas låneskuld från Årsbok för Sveriges kommuner. På grund av vissa ändringar av materialet i sistnämnda publikation kunna uppgifter om be— loppet av underställda kommunlån icke erhållas därur för tiden efter år 1938. Någon officiell statistik beträffande inteckningsbelåning finnes icke och några exakta uppgifter härom äro icke möjliga att anskaffa. De siff- ror, som återgivas i denna och efterföljande tabell, hava erhållits på följan- de sätt. De inteckningslån, vilka äro placerade hos försäkringsbolagen, avse praktiskt taget endast fastigheter i städerna. För samtliga stadsfastigheter finnes officiell statistik i fråga om taxeringsvärdet. Vid uppskattningen av bottenlänen i stadsfastighetema har från fastighetsbeståndet först avskiljts de fastigheter, vilka belånats i stadshypoteksföreningarna och intecknings— bolagen. Reduktionen har skett på det sätt, att belåningen hos de nämnda kreditinstituten antagits motsvara 50 0/0 av de belånade fastigheternas värde. Från taxeringsvärdet för det samlade fastighetsbeståndet har därför dra— gits det dubbla beloppet av dessa kreditinstituts hela utlåning. Återstående taxeringsvärdet kan antagas motsvara värdet av de fastigheter, vilkas belå- ning ordnas på den fria marknaden. Två tredjedelar av detta värde erbjuda sig såsom placeringsobjekt för livförsäkringsfonden. De uppgifter, som på

• Sida 158
•  Original

Tab. 22. Jämförelse mellan hela beståndet av vissa placeringsobjekt och livförsäkringsbolagens andel därav.

Livförsäkrings-

Hela bolagens andel

Placeringsobjekt beståndet mkr. mkr.

Svenska obligationer och statsskuldförbindelser 4 250 346 4 7 70 411 5 114 503 5 409 780 5 376 791 5 454 875 6 567 986 7 542 1 165 9 210 1 331 1943 10 264 1 608 Svenska inteckningslån 1922 3 487 188' 1927 3 875 277* 1932 4 721 448 1937 5 377 775 1938 5 719 878 1939 6 013 944 1940 6 464 945 1941 6 568 961 1942 6 699 984 1943 6 924 1 012 Kommunlån 1922 342 74 1927 603 112 1932 867 138 1937 1 059 168 1938 1 100 175 159

* Beloppet omfattar även utländska inteckningslån. År 1932 uppgingo de utländska inteck- ningslånen till 126 milj. kronor.

detta sätt konstruerats, göra självfallet endast anspråk på att högst approxi- mativt motsvara de exakta beloppen. De torde dock kunna påräkna intresse såsom jämförelsematerial och äro i varje fall ägnade att belysa utvecklings- tendensema på detta placeringsområde.

Siffrorna i tab. 22 visa, att — bortsett från de senaste åren — efterfrågan från livförsäkringsbolagen av obligationer och inteckningslån ökat snabbare än tillgången. Bolagens andel i hela obligationsportföljen fördubblades från år 1922 till år 1939, varjämte andelen i inteckningslånen tredubblades på samma tid. Den högst betydande statliga upplåningen under krigsåren, vil- ken vädjade även till helt nya kategorier av kapitalplacerare, åstadkom vis- serligen någon minskning i livförsäkringsbolagens relativa andel i obliga- tionsportföljen. De absoluta talen visa emellertid ett starkt stegrat place- ringsbehov. Under de tre åren 1941—1943, då flera emissioner av statslån tillkommo, placerade livförsäkringsbolagen nära nog lika mycket i dessa värdepapper som i obligationer under de aderton åren 1923—1940. Livför- säkringsbolagens andel i kommunlånen, vilkas totala volym är tämligen li- ten i förhållande till de båda andra placeringstypema, har procentuellt minskats.

• Sida 159
•  Original

Till belysning av den allmänna utvecklingsgången lämnas i tab. 23 en sam- manställning över livbolagens placeringsbehov i relation till placeringsmöj- lighetema.

Tel). 23. Jämförelse mellan livförsäkringsbolagens placeringsbehov och placeringsmöjligheter.

* Ökning av utelöpande svenska . Placerings— i?;åzmigä behov i mkr. obligationer int.]än _ _ Å r (jämför och statssk. i stads- konllägun S:a ”avsågs _ tab. 21) förbindelser fastigheter gheteil' 3 mkr. mkr. mkr. mkr. 1930 ............. 83 116 124 63 303 27 1931 ............. 70 12 167 52 231 30 1932 ............. 73 196 107 26 329 22 1933 ............. 94 165 208 32 405 23 1934 ............. 164 116 0 9 125 131 1935 ............. 141 61 56 68 185 76 1936 ............. 159 20 190 13 223 71 1937 ............. 155 — 67 202 51 186 83 1938............. 163 ——33 342 37 346 47 1939 ............. 135 78 294 . . 36* 1940 ............. 109 1 114 451 . . 7* 1941 ............. 162 974 104 . . 15* 1942 ............. 207 1 668 131 . . 12* 1943 ............. 233 1 054 225 . . 18* * Utan hänsyn till kommunlån.

Den oregelbundna gången i de siffror, som representera fondökningen un- der olika år, härrör från skilda orsaker. Den starka ökningen år 1934 och närmast följande år sammanhänger med den av räntefallet föranledda pre- miereservförstärkningen. Nedgången år 1940 beror bl. a. på minskningen av de fria reserverna till följd av nedskrivningar, särskilt av grannlandsobli- gationer, samt på ökning av livlånen. Härtill kommer, att de av det tidigare räntefallet förorsakade fondförstärkningarna vid denna tidpunkt till stor del slutförts. Den betydande ökning, som karakteriserar åren 1941—1943, är delvis betingad av ökad nyanskaffning av försäkringar med engångspremier eller med kort premiebetalningstid. Härtill kommer att vissa försäkrings- bolag enligt fastställda grunder börjat en ytterligare förstärkning av premie- reserven för det äldre beståndet.

Ojämnheten i obligationsstockens volym beror huvudsakligen på variationer i emissionsverksamheten. I vissa fall torde siffrorna ange ett något för högt värde på beståndet. Det har nämligen icke varit möjligt, att vid förtidskon- verteringar ur redovisningen avskilja den icke konverterade delen av det gamla lånet, förrän densamma inlösts.

Tillväxten av inteckningslånen åren 1933 och 1938 förklaras delvis av den allmänna höjningen av taxeringsvärdena beträffande de större städerna. Stag- nationen under år 1934 beror på den långvariga arbetskonflikten inom bygg- nadsbranschen detta år.

• Sida 160
•  Original

Av tabellen framgår, att placeringsmöjligheterna voro gynnsamma till och med år 1933, under vilken tid livförsäkringsbolagens placeringsbehov utgjor— de endast mellan 22 och 30 0/0 av nytillkomna placeringsobjekt. År 1934 hade situationen helt förändrats. Detta år översteg placeringsbehovet ökningen av placeringsobjekten. Under de tre närmast följande åren kunde enbart liv- försäkringsbolagen i genomsnitt tillgodose omkring tre fjärdedelar av den totala efterfrågan inom de angivna placeringsområdena, oaktat övriga kapi- talplacerare, närmast banker och sparbanker, samtidigt representerade ett vida större kapitalutbud än livförsäkringsbolagen. Att situationen ur place- ringssynpunkt lättade något under år 1938, oaktat den utelöpande obliga- tionsstocken, liksom fallet var under år 1937, minskades icke oväsentligt, berodde på den ökade möjligheten att placera i inteckningslån, Åren 1940— 1943 företedde en helt ny situation. Dessa är motsvarade livförsäkringsbola- gens placeringsbehov endast 7, 15, 12 resp. 18 0/0 av de i tabellen redovisade placeringsmöjligheterna. På grund av de olika statslånen ökades under vart och ett av åren 1940—1943 den utelöpande obligationsstocken i genomsnitt ungefär dubbelt så mycket som under hela den föregående 10-årsperioden 1930—39.

Med hänsyn till den mycket betydande roll vårt lan-ds fasta egendom spe- lat såsom kreditunderlag för försäkringsbolagen och även i framtiden kan väntas spela, är det anledning att ytterligare något vidga undersökningen på detta område.

Det samlade fastighetsbeståndet motsvarar en mycket stor del av vårt lands totala förmögenhet. År 1943 beräknades den fasta egendom-en ha ett värde av 28,5 miljarder kronor. Som jämförelse kan nämnas, att motsvarande vär- de år 1870 uppgick till endast 2,2 miljarder kronor. Även om man tar hänsyn till att taxeringsvärdena då fastställdes försiktigare än nu och att den svenska kronans värde efter hand sjunkit, framstår det klart, att mycket stora belopp investerats i fast egendom.

Vissa statistiska uppgifter finnas tillgängliga rörande omfattningen av in- tecknad gäld i fast egendom från och med år 1870. Uppgifterna för de första åren måste dock med hänsyn till källmaterialets knapphändighet tagas med reservation. Värdet av obelånade inteckningar i fastighetsägarens egen hand ingår i uppgifterna. År 1870 uppgick den statistiskt redovisade intecknings— gälden till ej fullt 770 miljoner kronor eller till drygt 35 0/0 av taxeringsvär- det för den bevillningspliktiga fasta egendomen. Sjuttio år senare hade siff- rorna stigit till över 14 miljarder kronor respektive 60 0lo.

Den starkt ökade gäldbelastningen får icke tolkas som en allmän för- sämring av fastighetsägarnas ekonomi. Huvudsakligen sammanhänger den med jordbrukets och näringslivets uppsving och rationalisering samt med den höjda bostadsstandarden. Vårt lands fastighetsbestånd har visat god vär- debeständighet. Någon allmän mera allvarlig fastighetskris har hittills icke inträffat.

Försäkringsbolagens kreditgivning mot inteckningssäkerhet avser huvud-

• Sida 161
•  Original

sakligen stadsfastigheter. En anledning härtill är givetvis förvaltningshän- syn. Av samma skäl har fastighetskreditgivningen i stor utsträckning kon- centrerats till fastigheter i den stad, där bolaget har sitt huvudkontor. Pro- centuellt fördelade sig försäkringsbolagens samtliga fas-tighetslån vid 1943 års utgång med 68 0/o på fastigheter i Stockholm, 12 0/o på fastigheter i Göteborg eller Malmö samt 20 0/o på fastigheter i övriga städer eller på lands- bygden.

För försäkringsbolagens kapitalplacering mot säkerhet av inteckning i fast egendom gäller, såsom förut anförts, den regeln, att medel motsvarande för- säkringsfond och därmed i placeringshänseende likställda fonder skola pla— ceras inom två tredjedelar av belåningsobjektets taxeringsvärde. Härav föl- jer att försäkringsbolagens huvudsakliga betydelse på fastighetskreditmark- naden ligger på primärkreditens område. Försäkringsbolagen eftersträva i regel långa placeringar, vilka medföra en stabil ränteinkomst. Men kortare fastighetskrediter förekomma, särskilt mot säkerhet av inteckningar över den nyssnämnda värdegränsen. Om man till primärkrediter hänför all kre- ditgivning mot inteckningssäkerhet inom 60 0/0 av den belånade fastighetens värde, till sekundärkrediter sådan långivning mellan 60 och 75 0lo av värdet samt till tertiärkrediter fastighetslån över denna gräns, visar det sig, att försäkringsbolagens kapitalplacering i fast egendom till 89 0/o hänför sig till primärkrediter, 9 0/0 till sekundärkrediter och endast 2 0/0 till tertiärkrediter. Denna fördelning gäller approximativt hela den period sammanställningama omfatta, d. v. 5. från början av 1930-talet.

5. Faktorer, som bestämma kapitalplaceringsfragans betydelse i framtiden.

Problemet att finna lämpliga placeringar för det enskilda försäkringsvä- sendets ständigt växande fonder löstes tillfälligt i samband med det senaste världskrigets utbrott genom den efter våra förhållanden oerhörda statliga upplåningen. Även om sålunda kapitalplaceringsmöjligheterna för närvaran- de icke utgöra något problem, har man anledning att betrakta denna situa- tion såsom övergående. En prognos rörande kapitalplaceringsfrågans läge efter kriget framstår av flera skäl såsom särskilt vansklig. Helt utan håll- punkter är man likväl icke.

Den grundläggande faktorn hänför sig till livförsäkringsverksamhetens ex- pansionsförmåga. Utvecklingen hittills företer bilden av en i stort sett oav- brutet stigande kurva i fråga om såväl antalet tecknade försäkringar som sammanlagda försäkringsbeloppet. De sociala framstegen ha främjat denna utveckling. Obestridligt är nämligen, att ett allmänt välstånd utgör livför- säkringsverksamhetens bästa jordmån. Verksamhetens hittillsvarande expan- sion avspeglar i själva verket vårt folks växande välstånd. Insikten om nyt- tan eller rentav nödvändigheten att genom försäkring skydda sig själv och de sina mot risker av skilda slag är numera rätt allmänt utbredd. Det synes

• Sida 162
•  Original

för livförsäkringsverksamheten vara en viktig uppgift att sörja för en ytter- ligare utbredning av denna insikt samt även "för dess överförande till nya generationer. I den mån det i framtiden visar sig möjligt att vidmakthålla en fortgående förbättring av vårt folks levnadsstandard, blir nämnda förhål- lande ytterligare accentuerat. Å andra sidan får icke förbises, att den en- skildes försäkringsbehov givetvis är i viss mån beroende av det allmännas åtgärder för att bereda honom och hans närmaste ekonomisk trygghet. Det måste emellertid i större eller mindre grad ankomma på den enskilda försäk- ringsverksamheten, vederbörligen anpassad efter samhällets sociala välfärds- anordningar, att sörja för erforderlig utbyggnad av det individuella försäk- ringsskyddet.

Vid bedömandet av livförsäkringsväsendets framtidsutsikter bör befolk- ningsfrågan icke förgätas. Grunddragen av utvecklingen på detta område torde vara alltför väl kända för att här behöva återgivas. Endast ett par siffror må bringas i erinran till belysning av utvecklingstendensen. Antalet levande födda barn nådde under år 1909 en toppsiffra av 139 500 för att där- efter kontinuerligt sjunka — med undantag för åren 1920 och 1921 — till om— kring 85 000 år 1933. Därefter har nativiteten åter långsamt ökat, till stor del beroende på att de stora årskullarna nu befinna sig i den fruktsamma åldern. Huruvida den ökade nativiteten möjligen därutöver innebär ett var- aktigt löfte för framtiden kan ännu icke med säkerhet bedömas, men visst är att på lång sikt en vida kraftigare nativitetsökning erfordras för att upp- väga det gångna kvartsseklets fallande födelsekurva. Den utveckling, som de anförda siffrorna åskådliggöra, kommer att medföra en betydande för- skjutning i befolkningens åldersfördelning. Enligt vissa för något tiotal år sedan verkställda prognoser skulle proportionen mellan åldringar (Över 65 år) och produktiva personer (15—65 år) komma att förskjutas från en sjundedel år 1930 till omkring en fjärdedel år 1980. Den frågan ligger då nära till hands, huruvida åldersförskjutningen inom befolkningen kan tän' kas påverka livförsäkringens verksamhetsformer eller rentav utvecklings- möjligheter. Verkställda undersökningar visa, att inom folkförsäkringen ny- anskaffningen av kapitalförsäkringar är något mera koncentrerad till ålders- grupperna 15—24 år än inom storförsäkringen (se Bilaga 1, tab. L). Såsom ovan nämnts komma de åldersgrupper, vilka för närvarande utgöra folkför- säkringens huvudsakliga verksamhetsområde, att stadigt minska. Man kan räkna med att minskningen vid 1950-talets mitt motsvarar ungefär en femte- del. Det bör dock icke förbises, att folkförsäkringens klientel i betydande ut— sträckning utgöres av befolkningsgrupper, vilka redan vid unga år nå upp till en förhållandevis god lönenivå, som därefter bibehålles utan större för- skjutningar. Då emellertid utgifterna särskilt i samband med familjebild- ning stegras, är det för livförsäkringsbolagen en viktig uppgift att genom sin upplysningsverksamhet söka stimulera dessa försäkringstagare att i större utsträckning utnyttja de ekonomiskt gynnsamma ungdomsåren att skaffa sig ett bättre försäkringsskydd. Härigenom kan den minskning av livförsäkrings- verksamhetens omfattning, som en nedgång av antalet personer i de aktiva

• Sida 163
•  Original

åldrarna kunde väntas medföra, helt kompenseras. Någon större betydelse för den föreliggande frågan, torde förskjutningen i åldersfördelning därför knappast komma att få. Däremot kan givetvis en förändring av befolkning- ens totala numerär komma att få återverkningar på livförsäkringsverksam- hetens omfattning.

Ytterligare en problemställning må antydas i anslutning till befolknings— frågan. I den allmänna diskussionen har gjorts gällande, att en minskad fa- miljebildning småningom måste påverka värdebeständigheten och räntabi- liteten hos vissa placeringsobjekt, framförallt bostadsfastigheter. Man menar, att förkrigsårens oerhörda expansion inom byggnadsbranschen huvudsakligen föranletts av bostadsbehovet för de då familjebildand-e stora årskullarna från seklets början; genom den därefter inträdda starka nativitetsminskning- en måste från 1900—talets mitt uppstå en motsvarande minskning i bostads- behovet, vilket förhållande kan vara ägnat att åstadkomma en fastighets- kris, i all synnerhet om bostadsproduktionen efter kriget inriktas utan till— räckligt hänsynstagande till den nämnda förskjutningen i befolkningsläget.

Livfönsäkringsbolagens kapitalplaceringsmöjligheter äro givetvis i avset- värd mån beroende av intensiteten i den konkurrens, bolagen ha att vänta av övriga förmedlare av kapitalutbud. Också härutinnan är prognosen vansklig. Vad först folkpensioneringsfonden beträffar kommer denna att minska i be- tydelse såsom konkurrent. Genom att fonden i fortsättningen icke längre ba- seras på premiereservsystemet utan på ett system med begränsad fondering och därvid endast är avsedd att tjäna som en stödfond, har fondökningen under de närmaste åren fixerats till högst 20 milj. kronor om året för att helt upphöra, då fonden nått ett belopp av 1 000 milj. kronor, vilket beräk- nas inträffa i början av 1950—talet. Svårare är det att beräkna graden av kon- kurrens från postsparbanken samt från sparbanker och affärsbanker, Stor- leken av kapitalutbuden härifrån är i sista hand beroende på det allmänna sparandet. Under krigsåren var sparandet underkastat vis-sa fluktuationer. Sedan flera år bedrives emellertid från olika håll en målmedveten propa- ganda för ökat sparande. Sparandet har också i viss mån ökat. I vilken ut- sträckning denna ökning har föranletts av sparsamhetskampanjen eller för- orsakats av den lättare penningmarknaden i förening med en viss varubrist är svårt att bedöma. Det är också en öppen fråga, huruvida sparandet kan vidmakthållas på längre sikt. Några försök till prognos rörande 'de ovan nämnda penninginrättningarnas väntade inlåning under efterkrigstiden kan därför icke här ifrågakomma. Även om en viss nedgång i inlåningen skulle inträda, torde detta icke i nämnvärd grad kunna öka försäkringsbolagens placeringsmöjligheter. Sparbankerna tillfredsställa i stor utsträckning en 10- kallt begränsad kapitalefterfrågan särskilt beträffande inteckningslån och äro — om man bortser från Stockholm, Göteborg och Malmö — härutinnan i så måtto mindre att anse såsom konkurrenter till försäkringsbolagen. Däremot torde postsparbanken, vars inlåning växer i hastigt tempo, komma att bjuda något större konkurrens, i varje fall beträffande andra placeringsobjekt än inteckningslån.

• Sida 164
•  Original

Kort före det andra världskrigets utbrott verkställdes i en av de svenska affärsbankerna en undersökning i syfte att klarlägga på vilka händer affärs- bankernas andel av nyemitterade obligationslån placerades. Undersökningen, som omfattade två perioder, nämligen dels 1928/29 och dels 1937/38, gav till resultat, att av nyemissionerna under den första perioden 17,8 0/0 place- rats hos livförsäkringsbolag, 43,4 0/0 hos andra kapitalplacerande institutio- ner såsom statliga myndigheter, sakförsäkringsbolag, sparbanker och kassor samt 38,8 0/0 hos privatpersoner. Motsvarande siffror för den senare perioden äro 28,4, 44,6 respektive 27,0 0/0.

I detta sammanhang kan det vara av intresse att belysa utvecklingen också genom en jämförelse mellan å ena sidan storleken av de medel, som försäk- ringsbolagen kunna sägas förvalta för försäkringstagarnas räkning samt in- sättamas behållning i affärsbanker, sparbanker och postsparbanken å den andra. Om man vid en sådan jämförelse bortser från försäkringsbolagens eget kapital och inskränker sig till medel, vilka i försäkringsbolagens balans- räkningar redovisas såsom försäkringsfond, säkerhetsfond, utjämningsreserv, återköpsreserv, premieåterbäringsreserv, de försäkrades vinstfonder och lik- nande, erhållas de siffror, som framgå av tab. 24. Tabellen ger vid handen, att försäkringsbolagens relativa andel av det sparande, som uppsuges av för- säkringsboiag, affärsbanker, sparbanker och postsparbanken är stadd i till- växt, medan affärsbankernas och Sparbankernas relativa andel är under- kastad en i stort sett fortgående minskning. Postsparbankens andel, som år 1930 utgjorde 3,9 0/0, har stigit till 7,1 0/0 år 1943, en synnerlig kraftig ut- veckling.

Spörsmålet om räntenivån förblir även i framtiden en faktor av central betydelse för livbolagens kapitalplacering. Rörande den framtida utveck— lingen på detta område torde vissa slutsatser kunna dragas av statsmakter- nas nuvarande ekonomiska politik. Den förut skildrade utvecklingen med fallande räntenivå under 1930-talet torde visserligen mindre hava varit en följd av medveten räntepolitik än av andra faktorer på det ekonomiska området, men lika ovtvivelaktigt är, att det allmänna numera besitter långt effektivare medel än tidigare att dirigera räntan. Man har anledning räkna med att den statliga räntepolitik-en även under efterkrigstiden kommer att efter- sträva en stabil, jämförelsevis låg räntenivå för den långa upplåningen, ett antagande som bekräftats genom den under våren 1945 företagna ytterligare räntesänkningen. Med hänsyn till dessa förhållanden bör man av försiktig- hets-skäl kalkylera med en |låg räntenivå.

Ovan hava några av de faktorer berörts, vilka i huvudsak torde komma att inverka på livbolagens placeringsbehov. Även då det gäller att bedöma den framtida efterfrågan på kapitalmarknaden te sig förhållandena osäkra. Ka- pitalefterfrågan i framtiden kommer naturligen att bli beroende av de inter- nationella politiska förhållandena, framför allt i vilken grad det kan lyckas att åstadkomma en internationell ordning, som möjliggör en mer eller mindre omfattande nedskärning av utgifterna för militära ändamål och uppbyggnad av ett på fredsproduktion inriktat samhällsliv.

• Sida 165
•  Original

Tab. 24. Storleken av försäkringstagarnas och bankinsttttarnas medel under åren

1930—1943. Försäkrings- Affärs- Spar- Postspar- Å r bolag banker banker banken Summa Absoluta tal. Miljoner kronor

* 1 773 3 631 2 961 338 8 703 1 882 3 554 3 051 382 8 869 1 979 3 556 3 142 451 9 128 2 078 3 629 3 206 440 9 353 2 242 3 553 3 312 473 9 580 2 381 3 632 3 351 497 9 861 2 544 3 833 3 402 514 10 293 2 738 3 999 3 523 558 10 818 2 920 4 260 3 685 618 11 483 3 112 4 401 3 679 628 11 820 3 295 4 321 3 596 649 11 861 3 522 4 879 3 807 743 12 951 3 784 5 157 4 137 908 13 986 4 051 5 762 4 611 1 111 15 535

Relativa tal

204 417 340 3-9 1000 21-2 401 344 4-3 100-0 217 390 344 4-9 100-0 222 388 343 4-7 100-0 23 4 37-1 34 6 4-9 1000 24 2 36-8 34 0 5-0 100-0 24 7 37-2 33 1 5-0 1000 253 370 32-6 5-1 100-0 254 37-1 32-1 5-4 100-0 263 373 311 5-3 100-0 278 36-4 30-3 5-5 100-0 272 377 29-4 5-7 100-o 27-0 369 296 6—5 1000 261 37-1 29-7 , 7-1 100-0

Om man bortser från den nuvarande statliga upplåningen särskilt för vår försvarsberedskap, är för närvarande placeringsbehovet vida större än efter- frågan på kapital. Under de närmaste åren torde man kunna vänta en minsk- ning av denna upplåning, vilken minskning emellertid tillfälligt torde upp- vägas av efterfrågan på kapital för bl. a. bostadsproduktion samt för in- dustri- och nafikföretagens omställning till fredsförhålllanden. Kapitalbe- hovet för det internationella äteruppbyggnadsarbetet kan visserligen tänkas återverka även på den svenska penningmarknaden men torde icke lösa liv- bolagens placeringsfråga.

Sammanfattning. Under överskådlig tid framåt har man att räkna med starkt växande försäkringsfonden Konkurrensen från övriga kapitalplace- rare kan i stort sett icke väntas avtaga. En stigande räntenivå skulle med hänsyn till den därmed följande mindre fonderingen minska placeringsbe- hovet; man har emellertid icke anledning räkna med en sådan utveckling. Om den statliga upplåning, som betingats av kriget, icke funnits, skulle säker-

• Sida 166
•  Original

ligen placeringsbehovet för närvarande ha överstigit placeringsmöjligheterna. Även övergångstiden till en fredsproduktion kan väntas medföra. betydande kapitalbehov. Att denna situation skattl föreligga även sedan omställningen genomförts tord'e icke vara att förvänta. Med hänsyn härtill framstår det som en angelägenhet av största vikt att genom ändrade lagbestämmelser söka åstadkomma bättre anpassningsmöjligheter.

6. Riktlinjer för pluceringsbestämmelsernas utvidgning.

En viss utvidgning av placeringsbestämmelserna inom ramen för den prin- cip om riskfri placering, varpå 215 & försäkringslagen bygger, är otvivelak- tigt möjlig. Redan en ytlig undersökning ger emellertid vid handen, att en lösning av problemet efter sådana riktlinjer är av ringa praktiskt värde. En rationell lösning kräver åtgärder av större räckvidd. Enligt försäkringsutred- ningens mening är tiden nu mogen att öppna möjligheter till en på lämpligt sätt avvägd fri placering av de tekniska fonderna. Härför tala bl. a. följande förhållanden.

Under de senaste decennierna har en betydande inkomst- och förmögen- hetsutjämning ägt rum i samhället. De större enskilda förmögenheterna spela icke längre samma dominerande roll som tidigare för tillförseln av riskbä- rande kapitaJl till vårt lands näringsliv. Vid sidan av dem uppträda nu i ökad omfattning folkets breda lager såsom samlare av kapital. Från dessa flyta sparmedlen samman hos de penningförvaltande institutionerna, bland vilka försäkringsbolagen alltmera vuxit i betydelse.

De guldkantade värdepapperens bonitet beror ytterst på möjligheten att upprätthålla ett blomstrande näringsliv. Härför kräves oundgängligen att näringslivet tillföres erforderligt kapital. Det ligger i sakens natur, att in- vestering i produktions- och distributionsapparaten är förbunden med eko- nomiska risker. Utan tillskott av dylikt riskbärande kapital är näringslivet dömt att avtyna, vilket i sin tur återverkar på de 5. k. riskfria placeringarna. Såsom nyss påpekats, har den ekonomiska utvecklingen medfört en förskjut- ning såtillvida, att riskvilligt kapital i allt mindre omfattning står till förfo- gande från de källor, varifrån sådant kapital hittills traditionellt kommit, under det att vissa penninginstitut, icke minst försäkringsbolagen, i desto större grad uppsamla sparmedel från folkets breda lager. Under sådana för— hållanden förefaller det följdriktigt och i själva verket ägnat att främja för- säkringstagarnas intresse, att bolagen tillåtas medverka till näringslivets finansiering även på annat sätt och i större omfattning än hittills. Upp- lysningsvis må framhållas, att i England försäkringsbolagens kapitalplacering är helt och hållet obunden av lagbestämmelser. På andra håll medges fri placeringsrätt inom vissa gränser. Sålunda tillåter den franska tillsynslagen, som tillkom redan för omkring tre decennier sedan, fri placering beträffande en fjärdedel av de tekniska reserverna, medan i vissa andra främmande lagar kvoten är något snävare bestämd.

• Sida 167
•  Original

7. Fri placeringsrätt.

Införandet av principen om fri placeringsrätt i fråga om försäkrings- fonden och därmed i förevarande hänseende jämställda fonder innebär för vårt lands vidkommande beträdande av nya vägar. Det bör då genast betonas, att principen icke får leda till ett åsidosättande av säkerhetskravet. Denna synpunkt måste i själva verket utgöra rättesnöret vid utstakandet av gränserna för den fria placeringsrätten. Förut har framhållits, att riskbärande investeringar till näringslivets fromma i sista hand äro ägnade att främja bolagets och dess försäkringstagares gemensamma intressen. Härvid förutsät- tes, att investeringarna ske med klok försiktighet och utan ovidkommande synpunkter. Det är uppenbart, att en tendentiös eller eljest oförsiktig place- ringspolitik kan medföra ödesdigra verkningar för bolagets soliditet. Särskilt allvarlig är faran att bolagsledningen i spekulationssyfte lockas till ensidiga investeringar i konjunkturbetonade företag. En god fördelning ur risksyn- punkt av bolagets placeringar utgör ett oavvisligt krav, som med särskild styrka gör sig gällande i fråga om de fria placeringarna.

Med hänsyn till vad ovan sagts framstår det såsom angeläget, att _ åt- minstone intill dess erforderlig praktisk erfarenhet av systemet vunnits —— dels tämligen snävt begränsa den fria placeringsrätten, dels också förse den- samma med vissa spärranordningar. Omfattningen bör principiellt göras be- roende av försäkringsfondens storlek, så att en bestämd kvot av fonden upp- låtes för fri placering. Detta synes även ur praktisk synpunkt lämpligt. En till tio procent av fonden begränsad fri placeringsrätt torde kunna anses såsom en försiktig avvägning. Skulle den kommande erfarenheten ge vid handen, att en höjning av gränsen utan olägenhet kan företagas, bör frågan härom tagas under omprövning.

Den fundamentala regeln i 1 & försäkringslagen, att försäkringsbolag icke må driva annan rörelse än försäkringsrörelse, i förening med tillsynsmyndig- hetens befogenhet enligt 228 & att i händelse av avvikelse från lagen förelägga bolaget att vidtaga de åtgärder, som prövas erforderliga för rättelses vin- nande, kan tänkas tjäna som spärr även mot olämpligt utnyttjande av den fria placeringsrätten. Såsom instrument gentemot spekulationsartad placering i aktier torde dessa stadganden likväl vara av ringa praktiskt värde. Med hänsyn till angelägenheten av att kunna stävja varje olämplig spekulations- tendens på detta område, är det nödvändigt att tillskapa en effektivare spärr- anordning. Även ur andra synpunkter är det av intresse att här något när- mare belysa frågan om aktier såsom placeringsobjekt för försäkringsfonden.

Aktierna äro icke till sin art jämförliga med de i 215 5 1—5 mom. an- givna placeringsobjekten och kunna med hänsyn härtill för närvarande icke användas för placering av livförsäkringsfonden. Ser man däremot till säker- heten, erbjuder det icke någon svårighet att angiva företag, vilkas aktier mås- te anses erbjuda minst lika god säkerhet som flera slag av industriobligatio- ner. Förut har betonats angelägenheten av. att i görligaste mån främja värde— 11—451759

• Sida 168
•  Original

beständiga placeringar. Det bör då erinras om att aktier ofta äro att anse så- som anvisningar på realkapital.

Åtskilliga utredningar hava verkställts såväl utomlands som i vårt land för att utröna medelförräntningen av placering i aktier. Vid dessa under- sökningar har man i regel utgått från en tänkt placering i vissa aktieposter vid en given tidpunkt, varefter resultatet av denna placering undersökts för en viss tidsperiod. Av särskilt intresse har därvid ansetts vara att åstadkom- ma jämförelse med avkastningen av obligationer. I stort sett hava de olika utredningarna givit till resultat att på lång sikt obligationer lämna något för- månligare avkastning än aktier. En svaghet i dessa undersökningar är att de endast avse vissa bestämda aktieposter under en godtyckligt vald period. I en efter i viss mån annan metodik verkställd undersökning, omfattande såväl svenska som engelska aktier och obligationer, har slutomdömet formulerats så, att bilden av aktieplaceringens vanskligheter icke kan anses uppmuntran- de för tanken på vidgad placering i mera riskbärande värdepapper.*

Av ett icke ringa praktiskt intresse är en hos Livförsäkringsaktiebolaget Thule företagen, fortlöpande undersökning i syfte att utröna räntabiliteten och säker- heten hos aktieplaceringar.” Undersökningen, som omfattar tiden från och med 1930, har verkställts iform av fingerade aktieplaceringar med hänsyn til-l det aktuella placeringsbehovet och läget på kapitalmarknaden. Förfarandet har sålunda icke karaktär av »backwards-jobbing». Då undersökningen påbörjades 1930, fingerades placering 'i ett trettiotal olika papper på fondbönsens A-lista. Är för år hava där— efter nya fingerade investeringar verkställts, därvid även nya aktier utöver de först utvalda kommit —i fråga. Det må nämnas, att bland de från början valda aktier- na även ingingo sådana, vilka sedan under 1930-talets depressionsår visade sig starkt förlustbringande, Dessa papper hava tänkts försålda, givetvis med stora förluster. Däremot har man endast undantagsvis räknat med försäljning av andra aktier. Inköpspriserna hava baserats på de vid köpslutet gällande börs- kurserna, men givetvis har man icke kunnat taga hänsyn till om möjlighet verk— ligen förefunnits att vid det givna tillfället uppbringa de önskade aktieposterna i marknaden och ej heller till den inverkan de fingerade köpen skulle kunnat få på kursutvecklingen. Dessa faktorer torde dock icke vara ägnade att i större grad förrycka resultatet. De årliga placeringarna ha nämligen tänkts fördelade på ett större antal olika aktier och med relativt små belopp på varje aktiesort. Resultatet av de fingerade placeringarna framgår av nedanstående uppställning. Däri angives över- eller undervärde å hela aktieportföljen i förhållande 'till marknadsvärdet vid varje års slut, avkastningen för varje år samt medelavkastningen från placering- arnas början. För jämförelse med den avkastning, som under samma tid kunnat ernås vid placering efter försäkrings-lagens bestämmelser (fondmässig placering), har i tabellen angivits den medelränta bolaget härvid erhållit; därvid har förfarits så, att medelräntan för år 1931 motsvarar medeltalet av räntan på nyplacering 1930 och 1931, medelräntan 1932 motsvarar medelvärdet för åren 1930—1932 0. s. v.

Depressionsären i undersökningsperioden's början medförde förluster eller dålig avkastning på aktierna. De fondmässiga placeringarnas räntabilitet var däremot gynnsam, ehuru långsamt fallande, vilken utveckling sedan oavbrutet fortgått. Be- träffande aktierna skedde däremot en snabb återhämtning. Från 1930-talets mitt företer aktieplaceringarnas medelavkastning bilden av en ständigt stigande kurva.

* K. G. Hagstroem och H. Stridsberg, Nordisk Försäkringstidskrift 1937 sid. 499: Avkast— ningen av aktier och obligationer. ** Numera offentliggjord i Näringsliv och Kultur. Stockholm 1945.

• Sida 169
•  Original

Resultatet av placering i aktier resp. fondmässig placering.

Placering i aktier Fondmässig placering Å r Över- Årets Medel-

värde avkast— avkast- Medelränta

i % ning ning 1930 ....................... — 6-8 5-9 1931 ....................... — 32-3 3-4 4-4 4-9 1932 ....................... — 34-9 2-8 3-7 4-9 1933 ....................... _ 18—3 3-7 3-7 4—7 1934 ....................... + 6-2 3-5 3-6 4-5 1935 ....................... + 134 5-7 4-1 4-3 1936 ....................... + 37-5 6-0 4-6 4-1 1937 ....................... + 25-6 6-7 5-0 4-0 1938 ....................... + 28-5 6-6 5-3 3-9 1939 ....................... -— 3-4 6-3 5-5 3-8 1940 ....................... + 7-0 6-2 5-6 3-8 1941 ....................... + 209 6-4 5-7 3-8 1942 ....................... + 35-8 6-3 5—9 37 1943 ....................... + 407

Krigsutbrottet 1939 medförde visserligen förlust eller minskad avkastning på vissa aktieposter, men på grund av den riskspridning, som skett vid placeringarna in- verkade detta förhållande icke på totalbilden. Aktiernas gynnsamma räntabilitets— läge under de senaste åren torde hava framkallats huvudsakligen av de i krigs- materielproduktionen engagerade industrierna.

Beträffande uppgifterna i tabellen angående medelräntan å fondmässiga place- ringar måste anmärkas, att densamma är direkt beroende av bokföringsmässiga upp- och avskrivningar. En kraftig uppskrivning, som av bestämd anledning skedde år 1934 i bolaget, verkar följaktligen sänkande på medelräntan för året. Vid jäm- förelse mellan avkastningen på de båda placeringstyperna bör hänsyn även tagas därtill, att större delen av de fondmässiga placeringarna löpa med konverterings- rät-t efter 10 år; medelräntan å dessa kan följaktligen komma att efter konverte- ringen kraftigt falla, därest marknadens räntenivå är låg.

Thules undersökning visar för den period den omfattat en högre avkastning vid ak'tiepvlacering än den fondmässiga placeringen under samma tid. En reservation måste göras beträffande senare delen av undersökningsperioden, som påverkats av kris- och krigsförhålvlanden. De nio åren före krigsutbrottet utgöra a andra sidan en väl kort tidrymd för att ligga rtill grund för säkra slutsatser. Omfattande både en låg- och en högkonjunktur erbjuda dessa år dock ett visst intresse.

Vid bedömande av frågan om placeringsrätt i aktier måste hänsyn tagas till den svenska aktiemarknadens möjligheter och omfattning samt till den effekt försäkringsbolagens uppträdande på marknaden kan väntas få. Det är icke möjligt att exakt angiva, huru stora belopp som stå till buds, men man får en föreställning om det tillgängliga placeringsmaterialets omfattning, om man på grundval av fondbörsens A-lista beräknar aktievärdet under en högkonjunktur och en lågkonjunktur. Ett toppläge uppnåddes på sensomma- ren 1937. Visserligen har detta läge överträffats under krigsåren men denna av extraordinära förhållanden påverkade värdestegring synes icke böra läg- gas till grund för undersökningen. Det sammanlagda nominella värdet av A- listans aktier uppgick sensommaren 1937 till 1 744 milj. kronor med ett

• Sida 170
•  Original

börsvärde av 3007 milj. kronor. Bottenläget under närmast föregående låg- konjunktur inföll under år 1932. Börsvärdet å samma aktiestock uppgick då till endast 1 264 milj. kronor. De nämnda värdena representera sålunda maximum och minimum under en konjunkturperiod beträffande samtliga de aktier, som år 1937 funnOS upptagna på A-listan. Givetvis finnes dock hela detta material icke tillgängligt för placering, eftersom mycket stora aktie- poster konstant ligga bundna hos konsortier och i holdingbolag. Det har från sakkunnigt häll uppgivits, att bortåt 75 0/0 av bolagens aktiekapital skulle vara på så sätt bundet. Om man emellertid räknar med att endast 60 0/0 av kapitalet är placerat på fasta händer, återstår ett nominellt värde av omkring 700 milj. kronor med ett börsvärde av högst cirka 1 200 milj. kronor och lägst cirka 500 milj. kronor. Belysande för storleken av det tillgängliga ma- terialet på aktiemarknaden är även aktieomsättningen på Stockholms fond- börs. Totala omsättningen uppgick åren 1934—1938 till respektive 200, 184, 487, 438 och 265 milj. kronor. Medelomsättningen för tioårsperioden 1929— 1938 uppgick till 340 milj. kronor om året.

De svenska livbolagens försäkringsfond för egen räkning uppgick vid slu- tet av år 1943 till omkring 3 000 milj. kronor. Förutsatt att bolagen ägde placera 10 0/o härav i aktier, skulle cirka 300 milj. kronor stå till förfogande för sådan placering. De nyss lämnade uppgifterna angående det tillgängliga materialet utvisa oförtydbart, att den svenska aktiemarknaden är alldeles för liten för att lämpligen kunna tillföras ett nytt köpintresse representeran— de ett så stort belopp. Även om försäkringsbolagens inköp verkställdes med allra största försiktighet, skulle icke ens en jämförelsevis ringa del av för- säkringsfonden kunna placeras utan att i hög grad påverka marknaden. Det har framhållits, att om försäkringsbolagen började förvärva aktier, detta skulle utöva en fördelaktig stabilisering av aktiemarknaden. Skulle försäk- ringsbolagen däremot tillåtas redovisa stora kvantiteter aktier i försäkrings- fonden, föreligger risk att aktiebörsen kommer att röna samma öde som tidvis drabbat obligationsbörsen, nämligen att avtyna av brist på material och sålunda blott registrera artificiella kurser, vilka genast gåve vika så snart större intressen uppträdde på marknaden. Härigenom skulle fondbörsen om icke helt förlora i betydelse så i varje fall bliva mindre tillförlitlig såsom konjunkturbarometer och värdemätare på aktier.

För närvarande kunna bolagen placera endast sina 5. k. fria reserver i ak- tier. Såsom redan framhållits kunna vidgade möjligheter till aktieinvestering tänkas hos bolagsledningen uppamma ett företagarintresse utanför försäk- ringsväsendets eget område, en utveckling som måste betecknas såsom syn- nerligen allvarlig. De för vårt lands förhållanden högst betydande kapital, som förvaltas av livbolagen, böra icke få utnyttjas för ekonomiska spekula- tioner. Säsom här ovan flera gånger framhållits, är fondförvaltningens sä- kerhet det primära. Även om det för närvarande saknas anledning antaga att tendenser av nu antydd art skola taga sig uttryck i försäkringsbolagens placeringspolitik, är det angeläget att denna synpunkt icke förbises vid en reformering av placeringsbestämmelserna.

• Sida 171
•  Original

I allmänhet torde ett livbolag genom att utnyttja endast en eller annan procent av försäkringsfonden kunna vinna dominerande inflytande över af- färsföretag på andra verksamhetsområden. Den närmast till hands liggande spärranordningen häremot torde vara en regel av innebörd, att det belopp, som ett livbolag äger investera i ett och samma affärsföretag, icke må över- stiga en viss begränsad del — föreslagsvis tio procent — av företagets no- minella aktiekapital. Det är emellertid av vikt, att regeln icke göres ovillkor- lig. I vissa fall kan nämligen en mera vidsträckt investeringsrätt vara mo- tiverad, exempelvis i företag inom försäkringsväsendets eget område eller eljest i företag, som äro direkt ägnade att främja försäkringsväsendets sunda utveckling. Möjlighet till dispens från spärregeln i dylika fall bör sålunda hållas öppen och det synes lämpligen böra ankomma på försäkringsinspek- tionen att meddela sådan dispens. Det ligger i sakens natur, att ett medgi- vande till vidgad rätt till förvärv av aktier i visst företag kan förbindas med villkor, som betingas av omständigheterna i det särskilda fallet.

På det enskilda försäkringsväsendets område existerar för närvarande ett tämligen vittutgrenat system av koncerner, vanligen i den formen att ett bo- lag genom aktieinnehav behärskar ett eller flera andra bolag, dotterbolag, vilka i sin tur kunna äga dotterbolag o. s. v. Såväl aktiebolag som ömsesi- digt bolag kan ingå i en och samma koncern. Ett ömsesidigt bolag kan be- härskas genom aktieinnehav i vederbörande förlagsaktiebolag. Försäkrings- utredningen avser icke att genom den ovan skisserade spärregeln resa hinder mot sådana koncernförhållanden.

Frågan om koncerner bör emellertid här observeras även ur en vidare aspekt. Det får nämligen icke förbises, att ett koncernförhållanden kan göra spärregeln verkningslös. En anordning, varigenom livbolagens innehav av aktier i andra affärsföretag begränsas till viss lägre kvot av det företagets nominella aktiekapital, torde vara helt ineffektiv, därest övriga försäkrings- bolag icke underkastas motsvarande restriktioner. Genom att skaffa sig be- stämmanderätten i ett skadeförsäkringsbolag skulle livbolaget kunna för- värva aktiemajoritet i annat företag. Redan detta förhållande talar för att spärranordningen utsträckes att gälla försäkringsanstalter av alla slag. Re- geln kan desto hellre generellt genomföras, som den för skadeförsäkrings- bolagens vidkommande i och för sig torde äga relativt ringa praktisk bety- delse. Med hänsyn till dessa bolags begränsade fondbildning torde nämligen en ur alla synpunkter önskvärd fördelning av aktieengagementen icke be- reda svårigheter. En koncern omfattande mer än fem försäkringsbolag, vilka vart för sig utnyttjade rätten till innehav av aktier i annat affärs—företag, skulle likväl kunna göra spärregeln illusorisk. Den naturliga lösningen synes vara att göra spärren i fråga om aktieförvärv direkt tillämplig på koncernen. I utredningens lagförslag har 336 % utformats i överensstämmelse härmed.

Även ur en annan synpunkt torde en viss inskränkning i placeringsrätten beträffande aktier vara betingad. Det bör nämligen observeras, att endast de börsnoterade papperen äro föremål för kurssättning på allmänna markna- den. Att vid en given tidpunkt bestämma värdet av icke börsnoterade aktier

• Sida 172
•  Original

torde ej sällan vara en vansklig uppgift. För försäkringsinpektionen och bo- lagen må-ste det framstå såsom ett gemensamt intresse, att placeringsob- jektens redovisningsvärde såvitt möjligt icke ger anledning till meningsskilj- aktigheter. Med hänsyn härtill synes det lämpligt, att placeringsrätten be- träffande aktier begränsas till de börsnoterade papperen.

I anslutning till vad ovan anförts angående möjlighet till vidgad investering i vissa aktier må uppmärksamheten slutligen riktas på de förvaltningsbo- lag, vilka bildas för förvaltning av försäkringsbolagens fastigheter. Denna förvaltningsform erbjuder påtagliga praktiska fördelar och bör enligt utred- ningens mening icke motverkas av den föreslagna spärregeln om en till viss kvot av det nominella aktiekapitalet begränsad placeringsrätt. Utredningen förutsätter sålunda, att medgivande till obegränsat förvärv av aktier i så- dana bolag lämnas.

Beträffande investering i ekonomiska föreningar finner utredningen icke anledning till särskilda föreskrifter. Frågan härom torde nämligen enligt hit- tills vunnen erfarenhet ha betydelse allenast såvitt angår sådana föreningar, som bildas för fastighetsförvaltning, och i detta hänseende bör såsom nyss anmärkts, bolagens rörelsefrihet icke inskränkas.

Försäkringsutredningen vill slutligen här tillfoga, att om erfarenheterna från tillämpningen av den fria placeringsrätten, särskilt i fråga om aktier, skulle giva vid handen, att ytterligare inskränkningar äro av nöden, frågan härom bör tagas under förnyad prövning. Utredningen räknar emellertid med att försäkringsbolagen så handhava den fria placeringsrätten, att ytterli- gare restriktioner skola visa sig obehövliga.

8. Placering i kvalificerade värdehandlingar m. m.

Efter försäkringslagens tillkomst har kapitalmarknaden tillförts vissa slag av värdehandlingar, vilka äro jämbördiga med de i 215 & angivna place- ringsobjekten. Andra nytillkomna värdehandlingar äro, om också icke i allo likvärdiga med dessa, så dock i fråga om boniteten av sådan beskaffenhet, att de väl försvara sin plats inom området för de 5. k. riskfria placering— arna. Utredningen föreslår, att båda dessa kategorier upptagas i lagtextens förteckning över ovillkorligt medgivna placeringsobjekt. I det följande skall närmare belysas i vad mån en sådan utvidgning av. 215 å kan genomföras. Därvid följes lagrummets disposition.

Statsskuldförbindelser. 215 % medger placering i obligationer, som utfär— dats eller garanterats av staten. Sådana därmed likvärdiga handlingar som de av riksgäldskontoret eller av annan statlig myndighet utfärdade reverserna (statsskuldförbindelser) inbegripas icke härunder. Detsamma gäller de 5. k. skattkammarväxlarna. Visserligen användas statsskuldförbindelser och skatt- kammarväxlar för närvarande obehindrat för redovisning på grund av stad— gandet i 6 mom., men lämpligt synes vara att de uttryckligen upptagas så- som tillåtna placeringsobjekt.

• Sida 173
•  Original

Obligationer, utfärdade av vissa kreditinstitut. Sveriges allmänna hypo- teksbank och Konungariket Sveriges stadshypotekskassa jämte därtill knutna hypoteksföreningar för utlåningens praktiska bedrivande äro kreditinstitut för s. k. primärbelåning av fast egendom, den förra med verksamhet inom lantbruket, den senare inom städer och därmed jämställda samhällen. Lån- tagarna, delägarna, äro ömsesidigt ansvariga för verksamheten, varjämte staten lämnat viss garanti och utövar visst inflytande på förvaltningen. Ge- nom utgivande av obligationer förskaffa sig huvudorganisationerna medel för utlåningen.

En med de nämnda kreditinstituten likartad ställning intaga Svenska bo- stadskreditkassan med anknutna bostadskreditföreningar samt Svenska skeppshypotekskassan, vilka båda tillkommit år 1929. Bostadskreditkassan beviljar inom viss gräns sekundärkredit mot säkerhet i fast egendom. Skepps- hypotekskassan beviljar lån mot säkerhet i fartyg. Låntagarna äro i bägge kassorna delägare samt liksom i hypoteksinstitutionerna ömsesidigt ansva- riga för kassornas förbindelser. Likaså finnes viss statlig garanti samt statligt inflytande på förvaltningen. Medel till utlåningen erhålles genom utfärdande av obligationer. Utredningen anser dessa obligationer erbjuda betryggande säkerhet som placeringsobjekt.

I detta sammanhang böra även inteckningsbolagens obligationer upp— märksammas. Dessa bolag äro liksom hypoteksinrättningarna fastighetskre— ditgivare. En väsentlig olikhet föreligger likväl. Medan hypoteksinrättningarna ha halvofficiell karaktär och bedriva sin verksamhet med av staten tillskjutet grundfondskapital, äro inteckningsbolagen privata kreditinstitut, vilkas rö- relsekapital helt tillskjutits av enskilda. De äro med ett undantag inrättade som aktiebolag.

Det äldsta inteckningsbolaget, Stockholms Intecknings Garanti Aktiebolag, som tillkom år 1869, har utvecklats annorlunda än de övriga. Bolaget erhöll nämligen mycket snart tillstånd att upptaga fullständig bankverksamhet och blev därigenom en blandning av inteckningsbolag och affärsbank. I sin sist- nämnda egenskap är bolaget, vars firma numera ändrats till Intecknings- banken aktiebolag, underkastat offentlig tillsyn enligt lagen 22 juni 1911 om bankrörelse. Enligt den senaste bolagsordningen, som fastställdes år 1943, har. bolaget till ändamål att driva hypoteksrörelse och bankrörelse. För anskaf- fande av medel i hypoteksrörelsen äger bolaget upptaga lån mot räntebä- rande obligationer i svenskt mynt. Såsom säkerhet för dessa obligationer skall ställas pant av inteckning i fast egendom eller tomträtt av angivet slag och i visst förmånsrättsläge.

Övriga inteckningsbolag bedriva icke rörelse såsom affärsbanker utan en- dast hypoteksrörelse, som finansieras genom obligationslån.* Dessa bolag äro för sin verksamhet underkastade bestämmelserna i lagen den 22 juni 1911 om vissa aktiebolag, som driva lånerörelse, vilket i så måtto innebär tillsyn från det allmännas sida att Konungen har att stadfästa bolagsordningen. Därutöver

' Undantag utgör Örebro intecknings kommanditbolag, P. Eriksson & C:o, som äger be- driva inlåning från allmänheten. Bolaget utger emellertid icke obligationer.

• Sida 174
•  Original

äro bolagen emellertid icke underkastade offentlig kontroll i vidare mån än aktiebolag i allmänhet.

Den skillnad, som sålunda föreligger mellan Inteckningsbanken aktiebolag å ena sidan och övriga inteckningsbolag å den andra, är av betydelse ur den synpunkt, varom här är fråga. Med hänsyn till den kontroll från det allmännas sida, som Inteckningsbanken aktiebolag är underkastad, anser ut- redningen att dess obligationer böra upptagas bland de generellt tillåtna pla— ceringsobjekten.

Försäkringsutredningen föreslår sålunda, att bland generellt tillåtna obli- gationer upptagas jämväl obligationer utfärdade av Svenska bostadskredit- kassan, Svenska skeppsh-ypotekskassan och Inteckningsbanken aktiebolag. Övriga inteckningsbolags obligationer äro därmed icke utan vidare uteslutna som placeringsobjekt. Utredningen avser nämligen att bibehålla en allmän regel — motsvarande nuvarande 6 mom. — att värdehandlingar, vilka kunna anses jämförliga med de särskilt angivna, skola få användas för redovisning av försäkringsfonden.

Fordringsbevis, utfärdade av bank. Enligt 3 mom. i 215 % godkännas för närvarande för placeringsändamål »fordringsbevis, utfärdade av riksban- ken eller av annan bank, vars reglemente blivit av Konungen fastställt».

Vid tiden för försäkringslagens tillkomst kunde enligt lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse (banklagen) sådan rörelse drivas av —- förutom riks— banken — bankaktiebolag och solidariskt bankbolag ävensom, under viss för- utsättning, av enskild man eller handelsbolag. Med bankrörelse förstås i bank- lagen sådan verksamhet, i vilken ingår inlåning från allmänheten på räkning, som av bank allmänneligen begagnas. Endast företag tillhörande de först- nämnda kategorierna ägde använda ordet bank i sin firma och krävde Ko- nungens stadfästelse å bolagsordningen. Efter sedermera vidtagna ändringar i banklagen är bankaktiebolag numera den enda tillåtna form för enskild bankverksamhet enligt denna lag. På grund av särskilda författningar bedri- ves emellertid sådan eller likartad verksamhet även av åtskilliga andra institutioner såsom postsparbanken, sparbanker, centralkassor för jordbruks- kredit och järnkontoret. Enligt en särskild lag den 22 juni 1911 äga under vissa förutsättningar aktiebolag idka belåning av fast egendom eller tomt- rätt eller driva pantlånerörellse utan att bankrörelse ingår i verksamheten; de nyss nämnda hypoteksbolagen äro underkastade bestämmelserna i denna lag. Beträffande dessa aktiebolag förutsättes Konungens stadfästelse å bo- lagsordningen. För sparbank däremot har vederbörande länsstyrelse att fast— ställa reglemente. Postsparbanken drives av staten i egen regi och enligt i ad- ministrativ ordning utfärdade föreskrifter.

Med hänsyn till bestämmelsen om stadfästelse å sparbanks reglemente är fordringsbevis utfärdat av sådan penninginrättning tydligen icke hänförligt under 3 mom. Däremot kan med visst fog motsatt uppfattning göras gäl- lande beträffande fordringsbevis utfärdat av postsparbanken. Enligt vad som inhämtats har emellertid i praxis på detta område uttrycket bank identifie-

• Sida 175
•  Original

rast med sådant enskilt företag, varå banklagen äger tillämpning. Uppen- barligen är detta i full överensstämmelse med de intentioner, som ligga till grund för stadgandet. Såsom ovan framhållits innebär denna lagtillämpning, att numera endast bankaktiebolag här komma i fråga.

Visserligen torde på grund av bestämmelserna i 6 mom. motböcker med postsparbanken eller övriga sparbanker regelmässigt godtagas såsom place- ringsobjekt. Med hänsyn. till dessa penninginrättningars ställning och den offentliga tillsynen över deras verksamhet anser utredningen emellertid, att de böra i förevarande hänseende direkt jämställas med bankaktiebolagen. En sådan utvidgning av området för placeringsrätten enligt 3 mom. torde visser- ligen sakna större praktisk betydelse för försäkringsbolagen men bör likväl ske av principiella skäl.

I fråga om bankfordringsbevisen förtjäna de 5. k. förlagsbevisen särskild uppmärksamhet. De första av bank utfärdade förlagsbevisen tillkommo i samband med de rekonstruktioner eller saneringsåtgärder, som efter det första världskrigets slut företogos inom dessa banker. Förbindelserna, som löpte med bestämd ränta, medförde för innehavaren rätt till betalning först efter bankens övriga fordringsägare. Även industriföretag hava använt förlagsbevis för anskaffande av kapital. För förlagsbevisen har i regel ej ställts särskild säkerhet. Ehuru de till formen äro att likställa med obligatio- ner stå de i realiteten preferensaktier nära. Även i de undantagsfall, då säker- het förekommer, kunna förlagsbevisen, med hänsyn till bestämmelsen angå- ende betalningsrätt, icke jämställas med vanliga obligationer. Enär bankför- lagsbevisen — med hänsyn till förbudet för bank att utfärda tryckta eller graverade, till innehavaren eller till viss man eller order ställda förbindelser —— utställas till viss man, äro de till sin juridiska karaktär att anse såsom enkla skuldebrev.*

Den särskilda form av inlåning, som bankförlagsbevisen representera, hade, såsom nyss nämnts, ännu icke praktiserats vid tiden för försäkrings- lagens tillkomst. Redan denna omständighet kan föranleda tvekan, huruvida nuvarande 3 mom. i 215 5 är tillämpligt å förlagsbevisen. Inom försäkrings- inspektionen ansåg man sig tidigare oförhindrad att — åtminstone i viss ut- sträckning — betrakta dylika bevis såsom till sin art och till den säkerhet de erbjödo jämförliga med andra bankfordringsbevis. Med avseende å arten är nämligen, enligt vad ovan nämnts, upplåningen mot förlagsbevis att anse så- som en form av inlåning. Och vad angår säkerheten kunde ett dylikt bevis utfärdat av en bank med mycket stora fonder och gynnsam proportion mel- lan inlåning och fonder anses erbjuda åtminstone lika stor säkerhet som ett vanligt fordringbevis, utfärdat av en bank med små fonder och en mindre gynnsam sådan proportion.

Under den ekonomiska kris, som i början av 1930-talet tungt drabbade vårt land, riktades uppmärksamheten på vissa indust—riförlagsbevis, s. k. parti— cipating debentures. Såsom en följd av vissa med krisen sammanhängande

' Enligt 32 5 sista stycket skuldebreVslagen äro förlagsbevisen i vissa hänseenden under- kastade särskilda bestämmelser.

• Sida 176
•  Original

förhållanden infördes år 1933 i lagen om bankrörelse restriktioner angående bankernas rätt att för egen räkning driva handel med eller belåna förlags- bevis. Dessa åtgärder från det allmännas sida påverkade även försäkrings— inspektionens inställning till ifrågavarande fordringsbevis. Efter sistnämnda tidpunkt har inspektionen sålunda ansett sig icke kunna godkänna förlags- bevis såsom placeringsobjekt enligt 215 & försäkringslagen. Försäkringsutred- ningen ansluter sig till den ståndpunkt försäkringsinspektionen numera inta- git beträffande förlagsbevisen. Det är önskvärt att dessas undantagsställning klart kommer till uttryck i lagtexten.

Obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade av svensk kommun. Beträffande dessa värdehandlingar ifrågasätter utredningen icke någon änd- ring.

Av trafik- eller industriföretag utfärdade obligationer. Lämpligt torde vara att i förevarande sammanhang behandla jämväl trafik- och industriobligatio- nerna. Sådana kunna för närvarande enligt den generella regeln i 6 mom. godkännas såsom placeringsobjekt under förutsättning att de till sin art och till den säkerhet de erbjuda kunna anses jämförliga med några av de värde- handlingar, som nämnas i de föregående momenten.

Beträffande tolkningen av uttrycket art och säkerhet hava olika meningar gjort sig gällande. Enligt en strängare tolkning fordras likställighet med någon viss av de i lagen särskilt angivna kategorierna av värdehandlingar i fråga om såväl arten som säkerheten, medan enligt en annan uppfattning ar- ten kan jämföras med en kategori och säkerheten med en annan. Lagrum- mets avfattning, nämligen att likställighet i fråga om art och säkerhet kräves med »några» av de rekommenderade värdehandlingarna, talar till förmån för den sistnämnda tolkningen. Denna tolkningsregel, som torde vara den ur praktisk synpunkt rimligaste, synes även hava omfattats av försäkrings- inspektionen. Det bör emellertid anmärkas, att inspektionen icke medgivit oinskränkt redovisning i sådana trafik- eller industriobligationer, vilka i och för sig ansetts jämförbara med övriga värdepapper, utan anbefallt en med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet avvägd begränsning av volymen.

Såsom i det följande skall närmare utvecklas, föreslår försäkringsutred- ningen bibehållande av en allmän regel motsvarande den i 6 mom. nu givna. Utredningen förutsätter därvid, att regeln tolkas på sätt som skett i försäk- ringsinspektionens nuvarande praxis. Trafik- och industriobligationerna in- taga emellertid en i viss mån självständig ställning i detta hänseende. Det är därför av intresse att undersöka, huruvida skäl föreligger att bryta ut dem ur den generella regeln.

Bortsett från de fall, där dessa obligationer garanterats av stat eller kom- mun, äro de i fråga om säkerheten närmast jämförbara endast med värde- handlingar enligt 5 mom., d. v. s. inteckning i fast egendom inom två tredje- delar av taxeringsvärdet. I fråga om trafikföretagen anger lagen för närva- .

• Sida 177
•  Original

rande särskilt enskilda järnvägar. För järnvägarnas obligationslån torde sä- kerheten i allmänhet utgöras av fast egendom. Enligt gällande bestämmelser skall den rullande materielen, inventarier och förråd anses såsom tillhörig- heter till järnvägsfastigheten. Oaktat hypoteket sålunda har vida större om- fattning än beträffande annan fast egendom, torde det endast i undantags- ? fall ha förekommit, att inteckningssäkerheten för enskild järnvägs obliga- tionslån stannat inom två tredjedelar av taxeringsvärdet för fastigheten. Säkerheten för industribolagens obligationslån torde merendels utgöras av inteckning i den industriella anläggningen, i skog eller i vattenverk, allt med eller utan kombination med förlagsinteckning. Det torde ej sällan föreligga en icke obetydlig differens mellan taxeringsvärdet, som normalt åsättes vid allmän fastighetstaxering vart femte år, och det verkliga värdet. Den officiella taxeringen sker efter i regel försiktigt hållna ekonomiska kalkyler _ här bort- ses frän möjligheten för fastighetsägaren att i enstaka fall påverka värde- ring-en —— och vidlådes av större eller mindre grad av eftersläpning, medan på den allmänna marknaden faktorer av personlig eller politisk art, tillfäl— liga konjunkturer eller spekulationssyfte påverka värdebestämningen i ena eller andra riktningen. Schablonmässig värdesättning förekommer dock nå- gon gång även på den allmänna marknaden. Värdet av skogsfastighet an- knytes sålunda ofta nog enbart till arealen av produktiv skogsmark. En sådan värderingsregel, som icke tar hänsyn ens till skogens beskaffenhet eller belä- genhet, kan leda till högst missvisande resultat. Detsamma gäller om bestäm- mande av ett vattenverks värde enbart i proportion till det antal energienhe- ter, som kan utvinnas. I fråga om en industrianläggning bör erinras om att dess värde i allmänhet till ej ringa del ligger i lösa inventarier och råvaror jämte i rörelsen frambragta alster. Säkerheten för ett industriföretags obliga— tionslån utgöres i regel också av såväl inteckning i den fasta egendomen som förlagsinteckning. I förbigående förtjänar anmärkas, att denna kombination i har fördelen av att undanröja ovisshet och svårigheter vid gräns—dragningen mellan fasta och lösa inventarier. Ingår även förlagsegendomen i hypoteket för ett obligationslån torde lånebeloppet understundom väsentligt överstiga den säkerhetsgräns, som fixerats i 5 mom. av 215 % försäkringslagen, näm- ligen två tredjedelar av taxeringsvärdet för den pantförskrivna fasta egen- domen. I fråga om industriföretag kan emellertid med särskilt fog hävdas, att icke enbart anläggningens taxeringsvärde bör bestämma företagets kredit- värdighet; faktorer sådana som rörelsens räntabilitet, art och inriktning, före- tagets ställning på marknaden etc. kunna icke förbigås i detta hänseende. Om taxeringsvärdet såsom mätare på hypotekets säkerhetsgrad anses böra utbytas mot ett smidigare system, är det ofrånkomligt, att detta senare tillgo- doser kravet på en objektivt tillförlitlig värdebestämning. Att beträffande varje särskilt obligationslån verkställa sakkunnig värdering — som vid behov eller med jämna mellanrum upprepas — är väl i och för sig en tänkbar anord- ning, som dock är behäftad med så uppenbara praktiska olägenheter, att den , helt kan avföras från vidare diskussion. En bättre lösning torde vinnas genom anknytning till bankernas emission av obligationslån. De industriobligations-

• Sida 178
•  Original

lån, som hittills offentligen emitterats av svenska banker, hava med något enstaka undantag på utfäst sätt blivit infriade. Däremot hava ett mindre an- tal i motsvarande ordning emitterade järnvägsobligationslån blivit nödlidan— de. En närmare redogörelse rörande förfarandet vid och principerna för ban- kernas emissionsverksamhet är här på sin plats.

Obligationslånet — varmed här avses ett lån fördelat på ett antal lika ly- dande skuldebrev till innehavaren, allmänt kallade obligationer — tillkommer i regel genom avtal mellan låntagaren (industri, järnväg eller annan juridisk person) och en eller flera affärsbanker. I detta avtal stadgas de väsentliga villkoren för lånet, såsom belopp, räntesats, säkerhet och tid för återbetal- ning. Säkerheten, vanligen fastighetsinteckningar men även i viss utsträck- ning förlagsinteckningar, kan av naturliga skäl icke utlämnas till den stora massan av obligationsköpare. En av de i avtalet deltagande bankerna motta- ger i stället säkerheten med samma rättsliga verkan, som om obligations- köparna själva finge panten i sin besittning. Banken åtager sig därmed icke blott mot obligationshavarna utan även mot låntagaren-pantsättaren en skyl- dighet till pantvård i egentlig mening, d. v. s. skyldighet att förvara panten — de hypotiserade värdehandlingarna — och öva den värd om denna, som åligger envar vilken innehar pant för annans räkning.

Innan låneavtal träffas sker emellertid genom banken eller bankkonsortiet en värdering av den erbjudna realsäkerheten, för vilken uppgift bankerna anlita erforderlig sakkunskap. Härvid tages hänsyn icke blott till säkerhetens värde utan även till andra faktorer, framförallt företagets räntabilitet. Under lånets löptid står realsäkerheten under bankens fortlöpande kontroll; enligt vanligen förekommande klausul i låneavtalet äger banken påfordra förstärk- ning av säkerheten, om omständigheterna därtill föranleda.

Vanligen övertagas samtliga obligationer av de i avtalet deltagande ban- kerna, som då även utbetala lånesumman till låntagaren och sedermera på egen risk offentligen försälja obligationerna till allmänheten. Undantagsvis åtaga sig bankerna att sköta försäljningen i kommission för låntagarens räk- ning och på hans risk. I båda fallen anses bankerna hava emitterat obliga- tionslånet.

Det må tilläggas, att de avgjort flesta bankemitterade industri- eller järn- vägsobligationslånen under de sista decennierna förmedlats av vårt lands ledande bankinstitut, förenade i ett större eller ett mindre konsortium.

Starka skäl tala enligt utredningens mening för att generellt godkänna av bank offentligt emitterade svenska järnvägs- och industriobligationer för re- dovisning av försäkringsfonden. Vissa praktiska fördelar av en sådan regel ligga i öppen dag. Den är klar och lätt att tillämpa. Säkerhetssynpunkten måste likväl vara av avgörande betydelse. Det saknas anledning antaga, att den kontroll i olika avseenden, som affärsbankerna för närvarande under- kasta ett obligationslånesökande företag, i framtiden kommer att eftersättas. Såsom förmedlare av allmänhetens kapitalplaceringar är det för bankerna ett intresse av första ordningen att förtroendet för dem upprätthålles. Till- synen över affärsbankerna från det allmännas sida omfattar visserligen icke

x(-

• Sida 179
•  Original

materiell prövning av säkerheten för ett obligationslån men torde likväl i detta avseende innebära en viss garanti. En ytterligare trygghet ligger i den publicitet, som brukar förlänas en obligationsemission. Av betydelse är jäm— väl, att varje offentligen emitterat län är föremål för prissättning på pen— ningmarknaden.

De enskilda järnvägarnas betydelse är i våra dagar en helt annan än vid ' tiden för försäkringslagens tillkomst. På grund av fortgående statsinlösen av

dessa järnvägar intaga nämligen de av staten dirigerade järnvägarna numera en dominerande ställning inom järnvägskommunikationsväsendet. Samtidigt härmed har emellertid motortrafikens kraftiga tillväxt åstadkommit en för- skjutning. Det står väl numera utom varje tvivel, att motorismen kommer att spela en mycket viktig roll vid lösandet av framtidens kommunikationspro- blem. Omdömet gäller såväl landförbindelserna som trafiken i luften. Flygets betydelse som kommunikationsmedel träder alltmer i förgrunden. Även för samfärdseln på haven kännetecknades perioden mellan de båda världskrigen av ett starkt uppsving. Ett återuppbyggande och en ytterligare intensifiering av det genom kriget desorganiserade internationella kommunikationsväsendet framstår som en angelägenhet av största vikt. Genomförandet av denna upp- l gift förutsätter en gynnsam koordinering av de olika ländernas kommunika- tionsinrättningar och kräver sålunda insatser från alla intressenters sida. För vårt eget lands ekonomiska liv torde det i själva verket vara av grundläggan- de betydelse, att vi på detta område hålla oss i nivå med utvecklingen. Bety- dande kapitalinvesteringar komma att krävas härför. Visserligen kan det för- utsättas, att staten i en eller annan form medverkar till att tillgodose det en- skilda trafikväsendets kapitalbehov, men med tanke på de stora anspråk, som under efterkrigstiden sannolikt komma att ställas på statskassan från olika håll, bör man räkna med att en stor del av kapitalefterfrågan i detta hän- seende måste tillfredsställas på den allmänna marknaden. Man kan icke bort- se ifrån, att till det internationella kommunikationsnätet anknutna enskilda flygtrafikföretag eller rederier äro underkastade ekonomiska risker av särskild art. Denna omständighet bör givetvis mana till försiktighet ifråga om kapital- placeringen. En säkerhet ligger å andra sidan i dessa företags samhällsnyt- tighet och en därav betingad kontroll från det allmännas sida.

Beträffande placering i trafikobligationer må sammanfattningsvis fram- hållas följande. Från de enskilda järnvägarnas sida kan i framtiden väntas ett relativt obetydligt lånebehov. Desto större efterfrågan på kapital bör man räkna med från andra enskilda trafikföretags sida. För närvarande kan emel- lertid icke närmare förutses, vilka riktlinjer utvecklingen kommer att följa på detta område. Under sådana förhållanden synes det icke tillrådligt, att nu inrymma trafikobligationema bland de generellt tillåtna placeringsobjek— ten. I den mån dylika obligationer med hänsyn till arten» och säkerheten kunna anses kvalificerade, böra de givetvis liksom hittills godkännas.

Det ovan sagda hänför sig till svenska obligationslån. Av försiktighetsskäl synes man icke höra med dem jämställa här i riket emitterade utländska obligationslån. Visserligen kan man förutsätta, att bankerna även i fråga om

• Sida 180
•  Original

dessa vinnlägga sig om noggrann förhandskontroll, men det ligger i sakens natur, att denna kontroll icke kan bli lika tillförlitlig såsom i fråga om in- hemska lån, och framförallt måste beaktas, att värdet av utländska obliga- tionslån är beroende av politiska och ekonomiska faktorer av särskild valör. Den omständigheten, att utredningen anser sig höra i förevarande hänseende avböja ett generellt likställande av utländska obligationslån med inhemska lån, innebär givetvis intet hinder mot att mera kvalificerade utländska obli- gationer också i fortsättningen godkännas efter prövningivarje särskilt fall.

Inteckningar. En betydande utvidgning av rätten till placering i fast egen- dom torde vara ett inom försäkringsvärlden allmänt omfattat önskemål. Fas- tighetsbeståndet representerar ett efter våra förhållanden mycket betydande kapital. Vidgade möjligheter till engagement på fastighetsmarknaden anses därför få en vida större räckvidd än övriga förslag till åstadkommande av lätt- nad i placeringssvårigheterna. I första hand har framhållits möjligheten att fixera belåningsgränsen avsevärt över den nuvarande nivån, som motsvarar två tredjedelar av taxeringsvärdet. En gräns vid nittio procent av taxeringsvär- det torde representera det längst gående förslaget härutinnan. En så vid- sträckt placeringsrätt beträffande inteckningar har dock ifrågasatts endast beträffande bolagens egna fastigheter. Såsom en säkerhetsanordning har här- vid föreslagits vissa krav på successiv nedskrivning av fastighetens värde. Vidare har ifrågasatts, huruvida icke försäkringsbolagen borde beredas till- fälle att i egen regi bidraga till bostadsproduktionen.

Detta problemkomplex är otvivelaktigt av utomordentlig vikt. D-et får emellertid icke ses enbart ur företagsekonomisk synpunkt. Även faktorer av nationalekonomisk, social och demografisk art spela här in. Innan utred- ningen närmare går in på de nämnda diskussionsvis väckta reformförslagen, synes det lämpligt att helt allmänt skärskåda problemen ur dessa aspekter.

Till en början skola här vissa uppgifter lämnas, närmast i syfte att siffer- mässigt belysa storleken av försäkringsbolagens investeringar i fastigheter. Dylik investering har skett dels genom lån mot säkerhet av inteckning, dels genom förvärv av fastigheter. Beträffande inteckningslånen hänvisas till de i tab. 25 sammanställda uppgifterna rörande riksbolagen.

Någon närmare kommentar till tabellen torde icke erfordras. Det kan för- tjäna anmärkas, att läns— och häradsbolagen samt sockenbolagen, vilka icke omfattas av tabellen, tillsammans representera en lånesumma mot säkerhet av inteckningar av 10,5 milj. kronor. I fråga om fördelning efter fastighetens art må blott anmärkas, att placering i bostadsfastigheter helt dominerar. In- teckningsobjekten äro huvudsakligen belägna i städerna, framför allt i Stock- holm. Av särskilt intresse är inteckningarnas läge inom taxeringsvärdet. För samtliga riksbolag faller, såsom framgår av tabellen, endast 4,5 0/0 av hela placeringsvolymen över två tredjedelar av taxeringsvärdet. Beträffande liv— bolagen äro siffrorna härutinnan lägre, nämligen 1,5 0/0 för aktiebolagen, 2,2 % för de ömsesidiga bolagen och 3,3 0/0 för de blandade bolagen.

• Sida 181
•  Original

Tab. 25. Svenska försäkringsbolags (riksbolag) lån mot säkerhet av inteckning i fast egendom i Sverige vid utgången av 1943. Bokfört värde i miljoner kronor.

Aktiebolag Ömsesidiga bolag Tillsammans . Blan- . Ränte- . L1v- . L1v- . Aktie— Öms. bolag 1532; Övriga bolag oånl—räp Övriga bolag bolag Summa 1 A. Fastighetens art 1. Bostadsfast. 205 6 198 9 661 410- -3 567 2774 470- 6 744 4 1 215-0 2. Kontorsfst. . 19- -3 35- -3 8-9 54 5 6-2 25-3 63 -5 86 0 149-5 3. Fabriksfast.. 12 '0 12 0 2-7 13- -1 0-7 5-3 26- -7 19' '1 45-8 4. Jordbruks- fast. ....... 1'0 0-5 0-1 0-6 5-1 2-5 1-6 8-2 9-8 5. Skogsfast. . . 0- 2 8-4 — 3 0 02 —— 8 6 3- -2 11-8 6. Annan fast.. 18 2 7-3 4-8 11 6 1-5 5-9 30 3 19- -0 493 Summa 256-3 262-4 8245 4931 70-4 316-4 601-3 879-9 1 481—2 B. Fastighetens belägenhet 1. Stockholm. . 190-0 116-2 567 389-5 410 2110 362-9 641 5 1 0044 2. Göteborg 22-5 73-7 9-6 28-3 6-2 66 105-13 41 1 1469 3. Malmö ..... 6-3 17-4 2-3 5-2 2-0 113 260 18 5 445 4. Övriga städer 27-4 36-0 10-5 53-1 131 763 73-9 142- -5 216- -4 5. Köpingar. .. 0 1 1-5 0—8 1- -0 0-1 0-8 2- -4 1 9 4 3 6. Landsbygden 10 0 17-6 2'7 16 0 8-0 10—4 30- -3 34 4 64 7 Summa 256-3 262-4 826 493-1 70-4 316-4 601-3 879-9 1 481-2 C. Procentuell fördelning 1. Inom 50 %. av tax.v. . .. 807 787 48-6 77!) 87—2 74-4 75-4 77-4 765 2. Över 50 %. inom 60 %. . 13-2 12-8 12-5 13-9 10? 11-7 12-9 12-8 12-9 3. Över 60 %. inom 66 -%/, . 4-6 5-2 14-1 6-0 2—2 6-9 6-2 60 6-1 4. Över 66 l,, %. inom 75 % 1-0 1-6 14-6 1-6 0-4 4-3 3-1 2-5 2-8 5. Över 75 %. 0-5 1-7 10-2 0-6 0-0 2-7 2-4 1-3 1-7 Summa 100-0 100-0 100-0 100-0 100-0 100-0 100—0 100-0 100'0

Försäkringsbolagens fastighetsförvärv. Vad angår bolagens fastighetsinne— hav bör skiljas mellan direkt ägda fastigheter och fastigheter, som försäk- ringsbolagen äga genom för ändamålet bildade juridiska personer — förvalt- ningsbolag eller ekonomiska föreningar. Till belysning av utvecklingen av fastighetsinnehavet ha i tab. 26 vissa uppgifter sammanställts.

Uppgifterna i denna tabell omfatta tiden fr. o. m. är 1932, det första år, för vilket uppgifter av denna art sammanställts av försäkringsinspektionen. Såsom synes av tabellen är det särskilt åren fram till 1936 som karakterise- ras av en stark ökning i beståndet av indirekt ägda fastigheter. Tabellen ger även vid handen, att fastigheterna representera ett genomsnittligt taxerings- värde av i runt tal 1 miljon kronor.

Av de 146 direkt ägda fastigheterna, som ultimo 1943 representerade ett taxeringsvärde av omkring 150 milj. kronor, kommo på livbolagens och de blandade bolagens del 76 fastigheter med ett taxeringsvärde av omkring 100

• Sida 182
•  Original

Direkt ägda Indirekt ägda fastigheter fastigheter Å r Tax.värde Tax.värde

Antal m.kr. Antal m.kr.

1932 ............... 87 75-1 32 342 1933 ............... 92 78-2 52 502 1934 ............... 112 101-9 73 702 1935 ............... 124 108-5 98 955 1936 ............... 121 113-8 105 102-0 1937 ............... 133 127—1 108 1059 1938 ............... 129 128-0 117 114-6 1939 .. .. . .. . 131 1306 125 1192 1940 . .. .. . . _ . 138 1390 128 121-6 1941 141 145-0 128 1233 1942 .. ... . . 140 145-3 137 131-8 1943 ............... 146 1495 145 1340

milj. kronor. Av de indirekt ägda fastigheterna, vilkas antal vid samma tid- punkt uppgick till 145 med ett taxeringsvärde av 134 milj. kronor, kommo på livbolagen och de blandade bolagen 74 fastigheter med ett taxeringsvärde av 70 milj. kronor. I stort sett ägde sålunda dessa bolag —— direkt och indirekt— nära 80 0/0 av hela fastighetsbeståndet. Ökningen beträffande antalet fastig- heter under perioden 1932—1943 utgjorde i fråga om de direkt ägda fastig- heterna cirka 70 0/0 och i fråga om de indirekt ägda cirka 350 0/0.

Fastigheternas räntabilitet. En viktig faktor för bedömandet av investe- ringen i fastigheter jämförd med andra placeringar är givetvis räntabiliteten. I syfte att belysa räntabiliteten hos försäkringsbolagens fastighetsbestånd har inom försäkringsutredningen verkställts en särskild undersökning på grund- val av från bolagen införskaffade eller eljest tillgängliga uppgifter. En kort- fattad redogörelse för undersökningen mä här lämnas. Materialet utgöres av försäkringsbolagens årliga uppgifter till försäkringsinspektionen rörande samtliga av bolagen direkt ägda fastigheter åren 1930—1941. Livförsäkrings- och skadeförsäkringsbolagens fastigheter redovisas var för sig, varjämte hu- vudkontorsfastigheterna och övriga fastigheter hållits isär. Undersökningen har närmast inriktats på att bestämma den bokföringsmässiga räntabiliteten, vilken definierats såsom hyresinkomsten med avdrag för omkostnader, ränta å inteckningslån samt avskrivningar och beräknad i procent av bokförda värdet med avdrag för inteckningslån som gravera fastigheterna. Till om- kostnader ha hänförts förvaltningskostnader, underhållskostnader, kommu- nal fastighetsskatt samt övriga onera.

För det undersökta fastighetsbeståndet har för 12-årsperioden 1930—1941 erhållits en bokföringsmässig räntabilitet av 3,3 0/0, en ganska låg siffra. Härvid har dock hänsyn icke tagits till vinster och förluster vid försälj- ning av fastigheter. Medräknas dessa, ökas räntabiliteten från 3,3 till 3,5 0/0. Huruvida denna bokföringsmässiga räntabilitet kan anses ge ett riktigt ut- tryck för den verkliga avkastningen å försäkringsbolagens fastighetsförvalt- ning är svårt att bedöma. I den mån bolageni sin bokföring och därmed också -

• Sida 183
•  Original

i sina uppgifter till försäkringsinspektionen hänfört exempelvis kostnader för fastighetem'as förbättring till underhållskos—tnader, kommer detta givetvis att sänka den bokföringsmässiga räntabiliteten under den verk-liga. Avskriv- ningar företagna i konsolideringssyfte komma likaledes att minska den bok- föringsmässiga räntabiliteten. Det kan förtjäna framhållas, att de under den * behandlade 12-årsperioden verkställda årliga avskrivningarna uppgingo till 1,05 % av det bokförda värdet. En avskrivning av denna omfattning torde knappast kunna betraktas såsom hög, även om den med hänsyn till arten av nu berörda fastigheter måhända kan väntas innehålla ett visst konsoliderings- moment, särskilt om man räknar med att penningvärdet är underkastat en fortgående försämring. I syfte att undersöka i vad mån växlande principer kommit till användning i fråga om omkostnadspostens bestämmande såtillvida, att bland omkostnader upptagits jämväl kostnader för förbättring av fastigheterna, ha försäkrings- bolagen genom utredningens försorg beretts tillfälle att genomföra even- tuellt erforderlig justering av uppgifterna till försäkringsinspektionen för de fem kalenderåren 1938—1942. Ett mindre antal bolag uppgav härvid betyd- ligt lägre omkostnader än i de tidigare uppgifterna till försäkringsinspek- * tionen, medan flertalet bolag icke vidtog några justeringar. För alla fastighe— ter sammantagna har omkostnadsposten reducerats med cirka en tiondel, vilket motsvarar en ökning av räntabiliteten med 0,3 %. .

I anslutning till den verkställda undersökningen av försäkringsbolagens fastigheter har även gjorts en jämförelse med vissa resultat från en av social- styrelsen verkställd undersökning samt med räntabilitetssif'fror, som erhållits från ett fastighetsbeståndi Stockholm, vilket äges av ett större fastighetsbolag. Då uppgift saknas rörande bokföringsvärdet av de fastigheter, som ingå i socialstyrelsens undersökning, har jämförelsen baserats på nettoinkomsten i procent av taxeringsvärdet, varjämte helt bortsetts från avskrivningar. Sist- nämnda omständighet förklarar att siffrorna för försäkringsbolagens fastig- heter ökats i jämförelse med de tidigare uppgivna.

Från jämförelsen mä lämnas följande siffror.

Nettoinkomst i % Socralstyrelsens material av tax.värdet för

Fastigheter utan centralvärme perioden 1938—1942 Stockholm ........................................ ,76 Göteborg .......................................... 5,60 Malmö .......................................... 5,63 Fastigheter med centralvärme Stockholm ...................................... 4,89 Göteborg .......................................... 4,88 Malmö .......................................... 4,90 [fastighetsbestånd i Stockholm .......................... 3,93 (4,09)

Försäkringsbolagens fastigheter

% enl. uppgifter till försäkringsinspektionen .............. 4,21 (4,17) enl. ändrade uppgifter ................................ 4,53 (4,48)

• Sida 184
•  Original

Siffrorna inom parentes ange nettoinkomsten i procent av det bokförda värdet.

_Att beträffande socialstyrelsens material nettoinkomsten (exkl. avskriv- ningar) i procent av taxeringsvärdet är större för fastigheter utan central— värme än för fastigheter med centralvärme är naturligt, då de förra, såsom betydligt äldre, mås-te belastas med större avskrivningar. Jämförelsen mel— lan de av socialstyrelsen undersökta fastigheterna med centralvärme och försäkringsbolagens fastigheter, som i regel torde vara försedda med central- värme, visar en skillnad i fö-rräntning av 0,7 0/0 eller, om jämförelsen sker med bolagens fastigheter enligt ändrade uppgifter, av 0,4 0/0. Fastighetsbe— ståndet i Stockholm visar slutligen en något lägre förräntning än försäkrings- bolagens fastigheter.

Dessa jämförelser, som genomförts utan hänsyn till försä'ljningsvinsten, av— skrivningar och råntor på upplånat kapital, torde visa, att räntabiliteten av försäkringsbolagens fastigheter, även om den i och för sig synes ganska låg, dock torde få betraktas såsom relativt något bättre än det första in- trycket angav. Man synes också böra räkna med att fastigheter ibland för-. värvas av försäklingsbolag med tanke på en framtida utveckling av stads- planen, som på lång sikt väntas medföra en bättre förräntning. Ävenledes torde kunna anföras, att försäkringsbolagens fastighetsförvärv kanske icke alltid härröra enbart från en strävan att erhålla största möjliga direkta av- kastning. Fördelen ur administrations- och även reklamsynpunkt av ett centralt läge torde ibland spela en större roll, då det gäller fastighetsförvärv, än den rent bokföringsmässiga räntabiliteten.

I anslutning till den ovan relaterade undersökningen av fastigheternas räntabilitet har även gjorts en jämförelse mellan denna och förräntningen av försäkringsbolagens övriga räntebärande tillgångar. För perioden 1930—— 1941 har enligt siffror, som hämtats från försäkringsinspektionens årliga pub- likation, nettoinkomsten av fastigheterna med bortseende från försäljnings- vinster och avskrivningar uppgått till 4,84 0/0 av fastigheternas bokförda värde, medan genomsnittsförräntningen å bolagens övriga räntebärande till- gångar uppgått till 4,24 0/0. Tages hänsyn även till försäljningsvinster (0,24 0/0) och avskrivningar (1,05 0/o), skulle förstnämnda procentsiffra minskas 'till 3,53 0/0. För närmare uppgifter rörande hithörande frågor hänvisas till den vid betänkandet fogade promemorian angående räntabilitetsundersökningen (Bilaga 3).

Vid bedömandet av fastighetsplaceringens betydelse ur försäkringsbo- lagens synpunkt är det emellertid icke endast 'förräntninge-n som är av vikt utan även placeringsmöjligheterna. Med den starka fondökning som, så- vitt kan bedömas, för en avsevärd tid framåt kommer att karakterisera liv- försäkringsverksamheten i vårt land, skulle det självfallet vara av synnerligen stort intresse, om en tillförlitlig prognos kunde åstadkommas rörande stor- leken av de placeringsmöjligheter, som fastighetsmarkna-den under de när- maste decennierna kan väntas erbjuda. En sådan prognos torde dock vara förenad med stora svårigheter. Utan att närmare ingå på dessa frågor vill ut-- ,

• Sida 185
•  Original

redningen endast erinra om vissa faktorer som här komma att göra sig gäl— lande, med vilken styrka må lämnas osagt.

Produktionen av fastigheter kan givetvis väntas till stor del komma att be- stämmas av bostadsbehovet, vars tillgodoseende emellertid måste bli bero— ende av den levnadsstandard, som den ekonomiska utvecklingen möjliggör. Här måste man räkna med den ovisshet i fråga om denna utveckling, som betingas av att stora delar av de europeiska länderna äro ödelagda, och att återuppbyggnadsarbetet kan komma att kräva betydande insatser från vårt lands sida.

I fråga om bostadsbehovet kommer uppenbarligen he-folkningsutvecklingen och närmast hushållsbildningen att spela en betydande roll. Vad beträffar bostadsbehovet å tätorterna, de viktigaste områdena för försäkringsbolagens fastighetsinvesteringar, kommer detta självfallet att bli i hög grad beroende av storleken av den framtida inflyttningen från landsbygden. Vissa förhål- landen tyda på att denna inflyttning kan komma att väsentligt reduceras och möjligen helt upphöra. Med viss sannolikhet torde man få räkna med att bostadsbyggandet under den närmaste framtiden kommer att inrikta sig på icke endast att tillgodse behovet av ett ökat bostadsutrymme utan också att ersätta mer eller mindre undermåliga bostäder med sådana, som fylla sund- hetens krav och nutida fordringar på ändamålsenlighet. Man bör härvid icke bortse ifrån att en utveckling av denna art i förening med en fortskridande industrialisering och därmed följande möjligheter till förbilligande av bo- stadsbyggandet, k'an medföra sämre säkerhet för fastighetskrediter, som avse äldre fastighetsbestånd.

Huru än utvecklingen kan komma att gestalta sig torde man få räkna med att särskilt bostadsfastigheterna komma att bli ett av de mera betydelsefulla investeringsområdena för livförsäkringsbolagen, i första hand i fråga om in- teckningsbelåning, men även därigenom att bolagen inträda såsom ägare av fastigheter.*

Under överläggningarna rörande kapitalplaceringsfrågan har, såsom i det föregående (5. 174) omnämnts, ifrågasatts huruvida icke försäkringsbolagen borde beredas tillfälle att i egen regi bidraga till bostadsproduktionen. Här- igenom skulle, har det gjorts gällande, skapas större trygghet för placeringens bonitet än om försäkringsbolagen vid direkt investering i bostadsfastigheter enbart skulle vara hänvisade till inköp av färdigbyggda sådana. Även om förhållanden kunna anföras såsom motiv för att försäkringsbolagen beredas tillfälle till att i egen regi bedriva bostadsproduktion, är detta uteslutet på grund av bestämmelsen i 1 g försäkringslagen, enligt vilken försäkringsbo- lag icke må driva annan rörelse än försäkringsrörelse, en bestämmelse be- träffande vilken försäkringsutredningen icke anser sig böra föreslå någon ändring. Enligt utredningen-s mening hindrar denna bestämmelse dock icke ( försäkringsbolag, som önskar investera i nybyggnader, att för sådant ändamål ( träffa avtal med företagare inom byggnadsbranschen, som på egen risk och

' Se Bostadssociala utredningen. Slutbetänkande. Del I. (SOU 1945: 68)

• Sida 186
•  Original

mot avtalad entreprenadsumma utför byggnadsarbetet. Att i ett fall som det nämnda låta utföra arbetet på löpande räkning, vilket i realiteten innebär att bolaget självt bedriver byggnadsverksamhet, måste anses strida mot den åberopade lagbestämmelsen. Bestämmelsen synes däremot ej böra hindra att moderniserings- eller liknande arbete utföres på löpande räkning, eftersom dylikt arbete måste anses tillhöra fastighetsförvaltningens område.

I anslutning till diskussionen om investering i fast egendom skola här yt- terligare ett par frågeställningar något närmare belysas. I det föregående har förutsatts, att belåningsgränsen fixeras i relation till taxeringsvärdet. Såsom alternativ härtill erbjuder sig möjligheten att låta ett av särskild värderings- man uppskattat värde bliva normgivande. Sparbankernas rätt till utlåning mot säkerhet av inteckning i fast egendom är maximerad till bestämd del av uppskattningsvärdet; i vissa fall —- det gäller de större städerna eller delar av dem — kan hänsyn tagas till både uppskattnings- och taxeringsvärde. För- säkringsbolagen torde i regel vid belåning av fastigheter ombesörja särskild värdering av egendomen. Införande av en regel, som anknyter belånings- gränsen till viss kvot av uppskattningsvärdet, torde sålunda i praktiken icke innebära någon ytterligare pålaga för bolagen. Emot .ett fasthållande vid taxeringsvärdet talar att här merendels föreligger en större eller mindre grad av eftersläpning, eftersom allmän fastighetstaxering sker högst vart femte år och i fråga om nybyggnad eller större ombyggnad alltid en viss tid förflyter, innan taxeringsvärde hunnit åsättas. I stort sett torde emellertid taxerings- värdet någorlunda svara emot marknadsvärdet. I den mån en differens före- ligger torde taxeringsvärdet i allmänhet representera det lägre värdet. Sett ur synpunkten av placeringens säkerhet torde följaktligen ett fasthållande vid taxeringsvärdet icke giva anledning till erinran. Taxeringsvärdet såsom norm innebär en objektiv, enkel och därför också lättillämpad regel, medan däremot värdebestämning i annan ordning öppnar väg för subjektiva varia- tioner och växlande praxis. För tillsynsmyndigheten skulle den sistnämnda regeln medföra praktiska problem, närmast i fråga om kontroll över utförda värderingar. Redan dessa praktiska synpunkter tala enligt utredningens me- ning avgjort till förmån för bibehållande av nuvarande regel. Vad beträffar om- eller nybyggd fastighet, som ännu icke åsatts taxeringsvärde, torde hin- der icke möta för tillsynsmyndigheten att med stöd av bestämmelsen om jämförliga värdehandlingar, såsom placeringsobjekt godkänna inteckningar inom två tredjedelar av ett vid sakkunnig värdering åsatt preliminärt värde.

Det förekommer i en del fall att taxeringsvärdet å fastighet överstiger det aktuella marknadsvärdet. Om sådan fastighet belånats ända upp till den medgivna gränsen — och värdet därefter vid följande fastighetstaxering sän— kes, kunna svårigheter uppstå. Gäller det ett bundet lån, står bolaget tydli- gen, enligt nu gällande lagstiftning inför nödvändigheten att i fortsättningen redovisa viss del av länet i de fria fonderna. Enstaka bolag ha i låneavtalen infört en klausul av innehåll, att i händelse av taxeringsvärdets sänkning den del av länet, som kommer att falla utanför belåningsgränsen, omedel- bart skall vara förfallen till betalning. Denna för låntagaren ofördelaktiga

• Sida 187
•  Original

stipulation torde dock av flera orsaker icke ha genomförts i någon nämn- värd utsträckning, varför den här kan lämnas åsido. Om sänkningen av taxe- ringsvärdet endast berör ett eller annat av bolagets belåningsobjekt torde sa- ken ur bolagets synpunkt vara praktiskt taget betydelselös. Annorlunda stäl- ler sig problemet däremot, om sänkningen avser ett större fastighetskomplex, som finansierats av ett bestämt bolag. Ännu mycket större proportioner får frågeställningen om till äventyrs förändringar i penningvärdet skulle leda till en generell sänkning av taxeringsvärdena. Saken bör emellertid icke ses ute- slutande ur bolagens synvinkel; för den enskilde låntagaren kan. en oförut- sedd uppsägning av inteckningslån vålla avsevärda svårigheter. Inom försäk- ringsutredningen har diskuterats lämpligheten av en regel, som medger bola- gen rätt att under en viss övergångstid efter taxeringsvärdets sänkning, ex- empelvis till lånets förfallodag, dock under högst fem år, redovisa hela in- teckningsbeloppet enligt 274 % 6 mom. i lagförslaget (motsvarande 5 mom. i 215 & försäkringslagen), oaktat någon del av beloppet faller utanför den fast- ställda belåningsgränsen. Mot en sådan regel kan anföras, att den är ägnad att komplicera placeringsbestämmelserna. Viktigare är emellertid, att regeln icke torde fylla något egentligt behov, därest den föreslagna fria placerings— rätten genomföres.

Försäkringslagen innehåller för närvarande en undantagsbestämmelse be- träffande inteckning i försäkringsbolag tillhörig fastighet, som är avsedd för inrymmande av lokal för bolagets rörelse. Inteckning i sådan fastighet eller, där bolaget äger flera sådana fastigheter, i en av dem, må nämligen med försäkringsinspektionens medgivande användas för redovisning av försäk- ringsfonden intill fastighetens fulla taxeringsvärde. Syftet med bestämmelsen torde hava varit att underlätta förvärv av fastighet, som lämpar sig för in— rymmande av bolagets huvudkontor. Endast ett nybildat bolag eller bolag med mycket svag ekonomi torde emellertid ha någon nytta av bestämmelsen. Med hänsyn till att en för speciellt ändamål inredd fastighet i regel torde vara svårare att realisera för anläggningskostnaden än ett bostadshus, är he- stämmelsen knappast motiverad. Försäkringsinspektionen lärer icke heller numera medgiva tillämpning av densamma. Enligt utredningens mening fyl- ler stadgandet icke någon funktion, varför det bör utgå.

Tomträtt. Vid tiden för försäkringslagens tillkomst voro tomträttsupplå- telser en tämligen sällsynt företeelse och de torde då icke hava spelat någon roll såsom kreditunderlag. Det saknades sålunda anledning att vid avfattning- en av kapitalplaceringsbestämmelserna i försäkringslagen särskilt beakta tomträttsinstitutet. Utvecklingen har emellertid därefter snabbt gått i riktning mot allt större praktisk tillämpning av detta institut. Säkra tecken tyda på att denna utveckling kommer att fortgå. En spärr mot utvecklingen ligger för närvarande visserligen däri, att i regel endast stat eller kommun tillhörig fastighet kan upplåtas mot tomträtt, men å andra sidan bör ej förbises, att det allmänna i allt större utsträckning ökar sitt fastighets-innehav för exploa- tering.

• Sida 188
•  Original

Frågan om eller i vad mån inteckning i tomträtt bör få användas för redo- visning av försäkringsfond är sedan åtskilliga är aktuell. Under år 1934 he- slöt försäkringsinspektionen, att inteckning i tomträtt icke skulle godkännas för redovisning av livförsäkringsfond eller premiereserv för brandförsäkring för all framtid i annat fall än då särskilda omständigheter kunde anses moti— vera sådant godkännande. Som en följd av tomträttsinstitutets fortgående utveckling anhöllo försäkringsbolagen under de närmast följande åren i allt större utsträckning om medgivande till redovisning i tomträttsinteckningar. Försäkringsinspektionen följde därvid den principen, att — förutsatt att tomt- rättsavtalet icke föranledde till ett strängare bedömande — medgivande läm- nades till redovisning intill 60 0/0 av byggnadernas värde; hänsyn togs alltså icke till markvärdet. Utvecklingen föranledde emellertid inspektionen att småningom intaga en annan ståndpunkt, vilken framgår av följande, den 31 mars 1943 från inspektionen utsända crkulärskrivelse:

Försäkringsinspektionen har tidigare efter prövning i varje särskilt fall medgivit, att vissa lån mot säkerhet av inteckning i tomträtt (tomträttslån) fått användas för redovisning som avses i 215, 216 och 219 åå lagen om försäkringsrörelse. Med hänsyn till den utveckling 'tomträttsinstitutet numera fått och de erfarenheter rö— rande detsamma som därvid vunnits, har Inspektionen beslutat medgiva, att tomt- rättslån utan prövning i varje särskilt fall må användas för ovan avsedd redovis- ning under de förutsättningar nedan sägs. Bestämmelser i tomträttskontraktet, som ha samband med tomträttens upphörande eller förnyelse skola ur tomträttshavarens och inteckningshavares synpunkt icke vara mindre gynnsamma än motsvarande be- stämmelser i de kontrakt, som sedan år 1927 av Stockholms stad tillämpas i- fråga om tomtmark inom stadens ytterområden. Tomten skall enligt tomträttskon'traktet få användas endast för bebyggelse för bostads- och affärsändamål. Lånet skall ligga inom 2/3 av sena-st fastställda taxeringsvärde (byggnads- och markvärde), därvid dock en botteninteckning å ett belopp, motsvarande 20 gånger den årliga tomt- rättsavgälden, skall anses belasta tomträtten. Lånet må icke användas för redovis- ning av angiven art senare än fem år före utgången av den tid, för vilken tomten upplåtits.

Upplåtelsetiden i Stockholms stads tomträttskontrakt varierar mellan 50 och 75 år men är vanligen bestämd till 60— år. De bestämmelser i stadens tomträttskontrakt, som närmast torde hava åsyftats i cirkulärskrivelsen, gälla stadens skyldighet att efter kontraktstidens slut inlösa byggnader å tomten. Dessa bestämmelser återfinnas under 1 & mom. (1) i kontrakten och hava följande lydelse:

Betingar sig staden för den nya upplåtelsen en årlig avgäld, som med mera än sextio procent överstiger den, som utgår för den löpande upplåtelseperioden, eller eljest strängare villkor än de för sistnämnda period gällande, och 'vill tomträtts— havaren icke på dessa villkor mottaga ny upplåtelse eller beslutar staden, att tom— ten ej vidare skall upplåtas med tomträtt för ovan angivna ändamål, äger tomt- rättsharvaren att av staden, på sätt i 2 % sägs, erhålla lösen för de å tomten be- fintliga byggnaderna och övriga 'till tomträt-ten hörande anläggningar, vilka i sådan händelse tillfalla staden.

Fordrar staden för den nya upplåtelsen en årlig avgäld, som icke med mera än sextio procent överstiger den, som utgår för den löpande upplåtelseperioden, och äro villkoren i övrigt icke strängare än de, som gälla för denna period, men vill

u

tomträttshavaren icke antaga dessa villkor, skola a tomten befintliga byggnader

• Sida 189
•  Original

t t

och övriga till tomträtten hörande anläggningar vid upplåtelsetidens slut utan lösen [tillfalla staden. Är tomträtten intecknad, må dock i detta fall innehavare av inteck- n'ing, beviljad senast tre år före utgången av löpande upplåtelseperiod, övertaga den erbjudna nya upplåtelsen av tomten med rätt till byggnader och övriga till tomträtte11 hörande anläggningar, som eljest skulle tillfalla staden, därest han, sex månader före upplåtelsetidens utgång därom gör anmälan hos staden. Finnas flera inteckningshavare, skall den, vars inteckning har sämre rätt, äga företräde till sådant övertagande framför den, som har bättre rätt, dock under villkor, att han förnöjer inteckningshavare med bättre rätt.

2 % i kontraktet innehåller bestämmelser om lösenbeloppet, vilket skall

] utgå i penningar och motsvara byggnaders och övriga till tomträtten hörande

anläggpingars värde vid lösentillfället, dock att i lösenvärdet icke må inräk- nas värdet av säregna inrättningar och påtagliga lyxanordningar. Värdet be- stämmes efter besiktning genom stadens försorg. Åtnöjes ej tomträttshavaren med sålunda åsatt värde, kan frågan hänskjutas till skiljemän.

Såsom framgår av de refererade kontraktsbestämmelserna är staden en? dast under vissa betingelser skyldig att inlösa byggnad å upplåten tomt. Höj-f ning av tomträttsavgiften med 60 0/0 vid upplåtelsetidens slut medför sålunda icke lösenskyldighet, såframt tomträttshavaren ej vill godtaga det nya vill- koret. Inteckningshavarens enda möjlighet att skydda sin fordringsrätt är att anmäla sig beredd att övertaga den erbjudna nya upplåtelsen. Emellertid är inteckningshavaren härutinnan underkastad en sträng formföreskrift, i det att sådan anmälan skall ha skett senast 6 månader före upplåtelsetidens ut- gång. Den inteckningshavaren sålunda tillförsäkrade rätten att inträda i kon- traktsförhållandet föreligger emellertid icke om inteckningen beviljats så sent som under de tre sista åren av upplåtelseperioden. Dessa kontraktsbestäm- melser måste otvivelaktigt inge vissa bestänkligheter vid tomträttsinstitu- tets begagnande som kreditunderlag. Stipulationen i sista meningen i för- säkringsinspektionens ovan intagna cirkulärskrivelse synes emellertid ägnad att i görligaste mån förebygga rättsförlust å pantsatta tomträttsinteckningar på grund av försutten fatalietid. Men även i fall då kreditgivaren begagnat möjligheten att själv övertaga tomträttsupplåtelsen kan åtgärden i realiteten komma att visa sig föga värdefull.

Ultimo 1943 hade, såsom framgår av tab. 27, de svenska försäkringsbola- gen placerat cirka 32 milj. kronor mot säkerhet av inteckning i tomträtt. Härav användes omkring 13 milj. kronor för redovisning av livförsäkrings- fond eller premiereserv för brandförsäkring för all framtid.

Uppgifterna avse de svenska riksbolag-fen, inklusive ränte- och kapitalför- säkringsanstalterna. De ifrågavarande inteckningslånens starka koncentre- ring ti-ll bostadsfastigheter i Stockholm är påfallande. För närvarande bor omkring en åttondel av huvudstadens befolkning i tomträttsfastigheter. Tomt- rättsinstitutet har alltså för Stockholms vidkommande blivit en faktor av , både ekonomisk och social betydelse. Det må tilläggas, att en under senare ' år inom Stockholms kommunalförvaltning verkställd utredning utmynnar i

förslag till sådan väsentlig utvidgning av tomträttsinstitutet, att denna upplå- telseform blir den normala för de kommunalt ägda tomterna även inom hu—

• Sida 190
•  Original

Tab. 27. Län mot säkerhet av inteckning ! tomträtt år 1948.

A. Fastighetens art Begå? B. Fastighetens belägenhet Egg!) Bostadsfastighet .................... 30-0 Stockholm ......................... 30-4 Kontorsfastighet .................... 0-1 Göteborg .......................... 0-3 Fabriksfastighet .................... 03 Malmö ............................ — Jordbrukstastighet .................. —— Övriga städer ...................... 0-4 Skogsfastighet ...................... —- Köpingar .......................... 1-0 Annan fastighet .................... 1-7 Landsbygden ...................... — Summa 321 Summa 321 C. Procentuell fördelning'

Inom 50 % av taxeringsvärdet ....................... 64-9 Över 50 » men inom 60 % ....................... 16-3

» 60 » » | 662], » ........................ 9-5 » 66'], | » » 75 » ....................... 6-9 » 75 » ......................................... 2.4

Summa 100-0 ' Vid fördelningen har en botteninteckning a ett belopp, motsvarande 20 gånger den årliga tomträttsavgälden, ansetts belasta tomträtten.

vudstadens centrala delar. I nänmda utredning föreslås vidare, att stads- fullmäktige skola hos Kungl. Maj:t påminna om en tidigare underdånig fram- ställning angående revision av lagarna om tomträtt i syfte bl. a. att inteck- nings ställning vid förnyelse av tomträttsavtal förtydligas, ävensom att hos Kungl. Maj:t hemställa om erforderlig utredning angående stärkande av ' tomträwttens kreditvärde genom fastställande i lag av vissa normalbestäm— melser, avsedda att tillämpas vid tomträttsupplåtelser, med föreskrift att in- skränkning av tomträttens i normalbestämmelserna angivna innehåll icke får ske utan att upplysning härom intagits i gravationsbevis. Försäkringsutred— ningen anser sig här böra understryka önskvärdheten av att en efter tidens krav anpassad lagstiftning angående tomträttsinstitutet snarast kommer till stånd.

Det må i detta sammanhang endast tilläggas at-t behovet av en sådan lag- stiftning får en vida allvarligare karaktär i den mån tomträttsinstitutet kom— mer till vidgad användning inom tätorternas centralt belägna tomtområden, där markvärdet som regel kommer att utgöra en relativt större del av fastig— hetskomplexets värde än i ytterområdena. På grund härav kunna höjningar av tomträttsavgälden få betydande verkningar för fastighetens ekonomi och därmed för dess betydelse som kreditunderlag.

Otvivelaktigt framstår det för närvarande ur flera synpunkter såsom ange- läget att bland försäkringslagens kapitalplaceringsbestämmelser ini-angora också tomträttsinstitutet. I brist på en ändamålsenlig reglering av institutet i lag måste man med hänsyn till parternas fria dispositionsrätt räkna med tomträttsavtal av högst varierande innehåll. 'Det ligger i sakens natur att upp- låtelserna anpassas efter förhållandena på varje särskild ort. Men även på en och samma plats kunna efter hand ändrade upplåtelseformer komma att tillämpas. Inteckningshavarens säkerhet är i väsentlig grad beroende av tomt-

• Sida 191
•  Original

rättskontraktets innehåll. Därav följer, att i försäkringslagen svårligen kan införas ett generellt medgivande till placering i tomträttsinteckningar inom viss kvot av taxeringsvärdet. Det synes ofrånkomligt att medgivandet göres beroende av en prövning in casu. Möjlighet hör också finnas att till medgi- vandet knyta de villkor, som betingas av omständigheterna i det särskilda fallet. Prövningen bör givetvis ankomma på försäkringsinspektionen. Den ' här skisserade anordningen kan förefalla tungrodd, men det må erinras om 3 att en lokal standardisering av tomträttskontrakten synes ligga i alla berörda parters intressen och sålunda kan väntas bli regel. Medgivande till placering kan då lämpligen lämnas i sådan form som i den här ovan återgivna cirku- lärskrivelsen.

Vilket mått av stränghet, som bör anläggas vid prövningen, kan icke lämp- ligen generellt angivas. De i cirkulärskrivelsen fixerade villkoren tillgodose rimliga anspråk på säkerhet. Ur praktisk synpunkt är visserligen detta sätt att lösa problemet icke helt invändningsfritt. Exempelvis har det ensidiga beaktandet av tomträttsavgälden till konsekvens, att två tomträttsfastigheter med olika avgäld men eljest fullt likvärdiga kunna belånas till olika belopp. Exemplet är i betraktande av förhållandena i Stockholms ytterområden, där den årliga avgälden kraftigt höjts efter hand som exploateringen fortskridit, icke verklighetsfrämmande. De uppställda normerna måste likväl anses väl avvägda och äga fördelen av enkelhet och klarhet. Om en ny lagstiftning rörande tomträtten genomföres, blir frågan ur här berörda synpunkter för- enklad.

Utländska värdehandlingar. Av de i 6 mom. av 215 % uppräknade värde- handlingarna återstår att här behandla endast de utländska stats-obligatio- nerna. Med dessa torde utan vidare — såsom i lagrummets 1 mom. — kunna likställas av utländsk stat garanterade obligationer. I förbigående må här framhållas, att den nuvarande formuleringen av 6 mom. givetvis icke i och för sig utgör hinder för placering i andra utländska värdepapper, exempelvis hypoteksinrättm'ngars eller kommuners obligationer; förutsättning är —— och detta gäller uppenbarligen även för de av utländsk stat utfärdade eller garanterade värdehandlingarna —— att dessa till sin art och till den säkerhet de erbjuda kunna anses jämförliga med några av de i lagrummets fem föregående moment upptagna värdehandlingarna.

F örsäkringslagen lämnar i sin nuvarande lydelse den frågan öppen, huru- vida för godkännande av utländska värdehandlingar bör fordras att de lyda på betalning i viss valuta. Bortsett från vissa norska statslån, vilka emitte- rades före unionsupplösningen och äro utfärdade 1 kronor utan angivande av nationalitet, torde före den nuvarande lagens tillkomst utländska obligationer eller liknande värdehandlingar icke hava förekommit i svensk valuta. Den tolkningen ligger därför närmast till hands, att lagstiftaren icke avsett att beträffande försäkringsfondens redovisning exkludera främmande myntslag. » Från tidpunkten för det internationella förtroendets återställande efter första » världskriget och fram till år 1931, då den internationella krisen förorsakade

• Sida 192
•  Original

allvarliga rubbningar i valutakurserna och de flesta länder efter hand över- gåvo guldmyntfoten, förekommo obligationer i utländsk valuta i tämligen stor utsträckning i livbolagens portföljer. Därefter avvecklades en betydande del av dessa placeringar men frågan blev ånyo aktuell, då placeringssvå- righeterna inom landet tillspetsades under 1930-talets mitt varvid en mindre ökning av placeringen i utländska valutor inträdde.

Efter denna tid gjordes på sina håll omfattande placeringar i utländska obligationer, framförallt i nordiska, varvid dock en väsentlig del voro emit- terade i svenska kronor. Strävan efte-r förmånlig förräntning tor-de hava varit den huvudsakliga drivfjädern vid denna placering. Samtidigt blevo förhål- landena på den internationella kapitalmarknaden under förspelet till det se- naste världskriget alltmera labila. På försommaren 1939 gav försäkrings- inspektionen i cirkulärskrivelse till bolagen uttryck för den uppfattningen, att försäkringsfonden borde i princip redovisas i värdepapper lydande å samma valuta som motsvarande försäkringsavtal. Upprätthållande av ett jämviktsläge mellan å ena sidan totalbeloppet av ingångna förpliktelser i främmande valuta och å andra sidan värdet av investeringar i samma valuta, innebär en pålitlig säkerhetsanordning mot förluster på grund av valutafluk- tuationer. Anordningen synes därför lämplig under ovissa eller labila valuta- förhållanden. Däremot kan 'det vara tveksamt, huruvida man under mera stabila förhållanden bör tvinga bolagen till placering i främmande valuta; så snart förpliktelse i dylik valuta föreligger. Enligt utredningens mening skulle ett sådant krav icke kunna anses tillräckligt motiverat. Spörsmålet i vilken utsträckning förpliktelse i viss utländsk valuta bör täckas genom. in- vestering i samma valuta, synes böra bedömas med hänsyn till förhållandena på den internationella kapitalmarknaden. Den generellt tillåtna placeringen i främmande valuta bör dock icke överstiga bolagets förpliktelser i samma valuta.

I detta sammanhang anmäler sig frågan huruvida den av utredningen före- slagna fria placeringsrätten bör stå öppen även för investering i främmande valutor. Inom utredningen har uttalats betänkligheter häremot med hänsyn till de ekonomiska risker av särskild vart, vilka äro förknippade med sådan investering I förlitande på att den fria placeringsrätten icke skall komma att stimulera till spekulationsartade placeringar har utredningen likväl avstått från att föreslå någon begränsning i detta hänseende.

Frågan om place1ing i utländska värdepapper har under de senaste åren haft mera principiell än aktuell betydelse. Emellertid måste man ha blicken öppen för att hithörande problem inom en nära framtid kunna få en helt annan räckvidd. Till finansieringen av det oerhört omfattande interna—tionella uppbyggnadsarbete, som förestår efter det andra världskrigets slut, måste också vårt land i största möjliga mån lämna sin medverkan. Om svenska staten för detta ändamål upplånar medel inom landet och därefter lämnar krediter till utlandet, blir frågan om utländska värdehandlingar icke aktuell i detta sammanhang Annorlunda ter det sig om de lånesökande rikta sig di— rekt till den svenska kapitalmarknaden.

• Sida 193
•  Original

Det synes icke lämpligt att uppställa generella regler för klassificering av de utländska värdehanfdlingarnas bonitet, oavsett om dessa äro utställda att infrias i svensk eller utländsk valuta. Liksom hittills synes prövning höra ske från fall till fall.

Övriga värdehandlingar. Icke heller beträffande övriga värdehandlingar, inhemska eller utländska, föreligger anledning att ur de generella bestäm- melserna bryta ut någon kategori såsom särskilt kvalificerat placerings— objekt. Såsom kvalifikationsgrund bör även i fortsättningen gälla likställighet med de generellt medgivna värdehandlingarna i fråga om art och säkerhet. Utredningen förbiser icke, att innebörden härav förskjutits genom den före- slagna utvidgningen beträffande de ovillkorligt medgivna placeringsobjekten, främst med hänsyn till den privilegierade ställning som i förslaget givits vissa bankemitterade obligationer. Förändringen är emellertid endast skenbar. Såsom redan flera gånger framhållits, innebär de förordade materiella reg- lerna enligt utredningens mening icke någon uppmjukning av säkerhets- kravet, sådant detta kommit till uttryck i nu gällande lag.

Tillgångar av annan art än värdehandlingar. För redovisning av försäk- ringsfond må för närvarande användas även vissa tillgångar av särskild art, nämligen _ i viss utsträckning — reservpremier; vidare vad bolaget förskjutit mot säkerhet i försäkringsbrev 4(livlån) och slutligen värdet av återförsäk- rares ansvarighet. Dessa bestämmelser återfinnas i 7—9 mom.-av 215 g i gäl- lande försäkringslag. Såvitt angår sistnämnda båda tillgångsposter finner utredningen icke anledning till ändring av nuvarande bestämmelser. I fråga om reservpremier bör emellertid observeras, att dessa enligt utredningens förslag falla bort såsom tillgångspost. Härutinnan hänvisas till framställning- en å s. 55. ' "

VI. Livförsäkringsväsendets ekonomi under perioden 1930—1943.

Till belysning av de betydande förskjutningar, som inträtt i livförsäkrings— väsendets ekonomi, särskilt under 1930-talet och som huvudsakligen härröra från det då inträffade räntefallet, skall i det följande sammanställas några re- sultat av en verkställd undersökning. Materialet för undersökningen har häm— tats från försäkringsinspektionens årliga publikation »Enskilda försäkrings— anstalter».

Ett livförsäkringsbolags inkomster utgöras» av premier samt räntor å fon- derna och utgifterna av utbetalningar för försäkringsfall och återköp, lagstad- gade avsättningar till försäkringsfond, utskylder och förvaltningskostnader. ' Skillnaden mellan inkomster och utgifter bildar överskottet, som möjliggör återbäringen till försäkringstagarna. De angivna posterna kunna hänförasig

• Sida 194
•  Original

till bolagets bruttoaffär, den direkta affären eller affären för egen räkning. I det följande angivna siffror hänföra sig till affären för egen räkning. För överskådlighetens skull införas följande beteckningar:

P = premier för egen räkning, S = utbetalningar för försäkringsfall för egen räkning,

Å = » » återköp » » »

V = ökning av summan av försäkringsfond och återköpsreserv för egen räkning, U = utskylder med tillägg för ökning och avdrag för minskning av skatte- reserv, F = förvaltningskostnader och Ö = överskott.

Vidare betecknas med

R1 = den verkliga förräntningen under året = saldot mellan å ena sidan sum- man av ränteinkomst, nettoinkomst av fastigheter, kursvinst å värde- handlingar och valutor och annan avkastning av kapital samt »övriga inkomster» och å andra sidan summan av ränteutgifter, förlust på ka- pitalplacering, avskrivningar och »övriga utgifter» samt med Bo: den erforderliga förräntning, som jämte premieinkomsten kräves för att bolaget skall kunna bestrida de nödvändiga utgifterna.

Om man bortser från att utskylderna (U) i viss mån påverkas av överskot- tet (Ö), gälla med de införda beteckningarna uppenbarligen följande rela— tioner:

P+&=S+Å+V+U+F+Ö P+m=S+Å+V+U+F

varav den självklara relationen R1 —— Ro = Ö framgår. Härigenom har hela överskottet så att säga omräknats i ett ränteöverskott, oavsett från vilka käl- lor det i verkligheten härrör.

Genom att uttrycka R; och R,] i procent av bolagets räntebärande tillgångar, ökade med kassabehållning och belopp innestående å postgiro (K), erhålles motsvarande räntefot, som betecknas med r1 resp. ro. Till de räntebärande tillgångarna ha hänförts följande poster i balansräkningen: tillgodohavan— den hos banker och sparbanker, obligationer, svenska kommunlån, svenska inteckningslån, förlagsbevis, aktier och andelsbevis, andra värdehandlingar, lån och förskott mot säkerhet av försäkringsbrev samt fastigheter.

Den ekonomiska utvecklingen av livförsäkringsväsendet kan belysas på olika sätt. I det följande skall för varje år av perioden 1930—1943 samman- ställas _

1) överskottet ä verksamheten, 2) förräntningen av fonderna samt 3) fria reserver jämförda med försäkringsfonden inkl. återköpsreserv. Då vissa för dessa sammanställningar erforderliga uppgifter icke utan sär- skilda undersökningar kunna erhållas beträffande de blandade bolagen Skan-

• Sida 195
•  Original

f_n—:?: **.

dia, Svea och Skåne, hava dessa bolag icke medtagits. Beträffande De Förena- de, vars bestånd återförsäkrats hos de nämnda tre bolagen, samt Thule, avse uppgifterna bolagets bruttoaffär. Vad beträffar Thule har till följd härav den från De Förenade övertagna affären icke medtagits. De i följande tabeller återgivna siffrorna avse Nordstjärnan, Thule, De Förenade, Allmänna Liv Oden, Balder, Svenska Liv, Valand, Trygg, Allmänna Pension, Framtiden, Folket och Järnvägsmännen (liv). Liv-Victoria, som upphört med anskaff- ningsverksamheten, samt Städernas Liv och Liv-Göta, vilka nyligen börjat sin verksamhet, hava icke medtagits. Då den föreliggande undersökningen en- dast avser vanlig livförsäkring, hava vidare SPP, Änke- och pupillkassan samt Pensionskassan i Göteborg uteslutits. Även om sålunda vissa bolag icke medtagits, torde de erhållna resultaten ge ett representativt uttryck för den ekonomiska utvecklingen av livförsäkringsväsendet i vårt land; de bolag som ingå i undersökningen omfatta omkring tre fjärdedelar av den egentliga 1ivförsäkringsverksamheten i landet.

Överskottet å livförsäkringsverksamheten. I tab. 28 har för de ovan nämnda bolagen sammantagna angivits dels premieinkomsten för egen räk— ning (P) och den verkliga förräntningen ( Rl), dels de olika slagen av utgifter. Skillnaden mellan inkomster och utgifter utgöres av överskottet (Ö). En blick på tabellen ger omedelbart vid handen, att överskottet från mitten av 1930- talet är starkt fallande till år 1940, varefter en avsevärd stegring inträder. Minskningen av överskottet står i direkt samband med den fallande ränte- nivån, som nödvändiggjorde ökad avsättning till försäkringsfonden. Att in- komstsi-ffran under R är 1934 är så betydande beror därav, att ett bolag (Thule) i samband med den ökade avsättningen till premiereserven företog en betydande uppskrivning av lågt bokförda obligationsposter, vilket medförde att Rl, som inkluderar även kursvinst å värdehandlingar, ökades i motsva- rande grad. För att lättare kunna överblicka den relativa fördelningen av bolagens inkomster på olika utgiftsposter har i tab 29 den sammanlagda inkomsten för varje år satts lika med 1 000 och utgiftsposterna angivits i promille härav. Såsom synes varierar efter år 1935 summan av utbetalningar av försäkringsbelopp (S) och ökning av försäkringsfonden (V) mellan 73 och 79 % av inkomsten, medan omkring 14 % åtgå för förvaltningskostnadernas bestridande. Sistämnda procenttal har hållit sig praktiskt taget konstant under hela perioden. Överskottet har däremot varit underkastat bety-dande fluktua- tioner. Medan överskottet i början av perioden uppgick till ungefär samma belopp som förvaltningskostnaderna, sjönk det i samband med räntefallet från mitten av 1930-talet till en ohetydlighet, beroende därpå att räntefallet nödvändiggjorde en betydande ökning av försäkringsfonden. Åren 1935, 1936 och 1937 utgjorde överskotten resp. 10, 5 och 2 ”/o av inkomsterna, en utveck- ling som medförde inställande tillsvidare av återbäringen till försäkrings— tagarna. År 1939 hade överskottet sjunkit till mindre än 2 % och 1940 till endast 0,4 % av inkomsterna. Därefter vidtog en förbättring, som numera möjliggjort ett återupptagande av återbäringen, fast i mindre omfattning än tidigare.

• Sida 196
•  Original

Tab. 28. Vissa försäkringsbolags inkomster och utgifter samt överskott 1 miljoner kronor under perioden 1930—1943.

Å r Inkomster Utgifter Överskott P R1 s A V U F Ö |

1930 ......................... 114-0 491 444 6-3 61-2 3-4 24-4 23-4 1931 ......................... 114-6 48-0 49-2 7-8 55—6 3-5 24-9 21-6 1932 ......................... 119-6 529 53-1 10-6 55-5 45 25.7 23.1 1933 ......................... 125-4 53-9 54-9 12-1 59-7 5-3 25-7 21-6 1934 ......................... 138-e 72-4 57-6 10-8 89-3 4—9 28-2 20.2 1935 ......................... 133-8 597 639 9-4 67-1 4-9 285 19-7 1936 ......................... 152-0 63-2 67—6 8-0 95—3 34 29-6 11-3 1937 ......................... 145-7 71-2 71-1 7-7 100-8 2—0 30-2 5-1 1938 ......................... 151-6 626 74-1 11—2 92—3 1-2 30-6 4-8 1939 ......................... 153-9 53-2 78; 12-3 82-8 1-4 28-6 3-6 1940 ......................... 152-8 51-6 85.7 17.1 71-5 2—2 27-0 0-9 1941 ......................... 160—7 62-4 842 126 84-0 2-9 30-7 8-7 1942 ......................... 177-1 66-5 86-6 9-7 91-2 4-6 35-8 15"! 1943 ......................... 194—5 73-3 97—3 7-2 100-& 50 39-5 18-0

Tab. 29. Vissa livförsäkringsbolags utgifter och överskott i promille av inkomsterna under perioden 1930—1943.

Å r Inkomster Utgifter Överskott P + R1 S A V U F Ö 1930 ......................... 1 000 272 39 375 21 150 143 1931 ......................... 1 000 303 48 342 21 153 133 1932 ......................... 1 000 308 61 322 26 149 134 1933 ......................... 1 000 306 68 333 30 143 120 1934 ......................... 1 000 273 51 423 23 134 96 1935 ......................... 1 000 330 49 347 25 147 102 1936 ......................... 1 000 314 37 443 16 138 52 1937 ......................... 1 000 328 36 465 9 139 23 1938 ......................... 1 000 346 52 431 6 143 22 1939 ......................... 1 000 379 59 400 7 138 17 1940 ......................... 1 000 419 84 350 11 132 4 1941 ......................... 1 000 377 56 377 13 138 39 1942 ......................... 1 000 356 40 374 19 147 64 1943 ......................... 1 000 363 27 376 19 148 67

De i tab. 29 återgivna siffrorna avse både stor försäkring och folkförsäkring. Till belysning av vissa förekommande olikheter mellan dessa båda slag av försäkring har i följande tablå en uppdelning på de båda försäkringsgrenarna verkställts för det första och sista året under perioden.

Inkomster Utgifter Överskott P + R1 s A V U F Ö Storförsäkring: 1930 .......... 1 000 279 38 374 22 118 169 _ 1943 .......... 1 000 359 21 ' 421 16 102 81 Folkförsäkring: 1930 ....... -. . . 1 000 261 _ 39 377 19 202 102 * ' 1943 .......... 1 000 369 35 311. 23 2l5 47

• Sida 197
•  Original

Den i de återgivna siffrorna mest framträdande olikheten hänför sig till för- valtningskostnaderna. Medan för stor försäkring 12 resp. 10 0/0 av inkoms- terna tagits i anspråk för förvaltningskostnader åren 1930 och 1943, hava motsvarande siffror för folkförsäkringen utgjort 20 resp. 22 0/0. Även över- skottssiffrorna förete väsentliga olikheter för de båda försäkringsgrenarna.

Siffrorna i tab. 29 hava grafiskt sammanställts i fig. A, vilken ger en klar bild av den relativa storleken av olika utgiftsposter.

100 ",/X 0 90 / /

/*—/ / 80 F /=—=5/X &Q/ 70

6.0 V

50 / X

Ho x / Xl

20. S

10

1930 1 ?. 3 H 5 (. 7 8 9 19Ho 1 ?. 5 Fig. A. Livtörsäkringsverksamhetens utgifter och överskott i procent av inkomsterna

S = utbetalningar för försäkringsfall, U = utskylder = , » återköp, E : förvaltningskostnader, V = ökning av försäkringsfonden, O : överskott.

Den smala strimma, som representerar utskylderna (U), bör självfallet icke ses i relation till den totala inkomsten utan jämföras med överskottet. Att utskylderna minskat på sätt som framgår av den grafiska framställningen under senare delen av 1930—talet beror därpå, att ränteskatten på grund av de till följd av räntefallet minskade överskotten icke erlagts mer än till en viss del.

Förräntningen av fonderna. En beskrivning av livförsäkringsväsendets eko- nomiska utveckling kan såsom ovan framhållits även grundas på en jäm- förelse mellan å ena sidan den verkliga förräntningen, å andra sidan den

• Sida 198
•  Original

förräntning, som skulle vara erforderlig för att bolagen med rådande om- kostnader skulle kunnat infria sina utfästelser, d. v. s. utbetala förfallna försäkringsbelopp och göra i lag föreskrivna avsättningar till försäkrings— fonden. Det förutsättes härvid, att man icke räknar med några överskott.

I tab. 30 har sammanställts resultat av en undersökning, som tagit sikte på en jämförelse mellan verklig och beräknad förräntning. Innebörden av de använda beteckningarna framgår av redogörelsen å sid. 188.

Tab. 30. Jämförelse mellan verklig och erforderlig förräntning inom vissa

livförsäkringsbolag. År R, R,, K r] r.) rl—r0 1 mkr. 1 mkr. i mkr. % % %

1930 ........ 491 257 962-8 5-10 267 2-43 1931 ........ 48-0 26-4 1 031-0 4-66 256 2-10 1932 ........ 52-9 298 1 096-6 4-82 272 2-10 1933 ........ 63-9 32-3 1 169-8 4451 276 1-85 1934 ........ 72-4 52-2 1 251-0 5-79 417 1-62 1935 ........ 59-7 40-0 1 331-5 448 3-00 1-48 1936 ........ 63-2 51-9 1 416-2 4-46 3-66 080 1937 ........ 71-2 66-1 1 513-1 4-71 4-37 0-34 1938 ........ 62-6 578 1 612-0 988 3.59 0-29 1939 ........ 53-2 496 1 697-8 3-13 2-92 0-21 1940 ........ 51-6 50-1 1 772-5 2-91 2-86 005 1941 ........ 62-4 53.7 1 864-2 3.35 288 0-47 1942 ........ 66-5 508 1 970-4 3-37 2-58 079 1943 ........ 73-3 55-53 20877 3-51 2-65 086

Med hänsyn till det sätt, varpå den verkliga förräntningen (Rl) definie— rats, kommer exempelvis en uppskrivning av värdehandlingar att öka RI med uppskrivningens hela belopp. Då avsättningen till försäkringsfonden med hela sitt belopp ingår i den erforderliga förräntningen (Ro), komma fondförstärk- ningarna på grund av räntefallet att öka Ro. Detta är anledningen till att år 1934 såväl R som Ro voro osedvanligt stora. Av särskilt intresse är utveck- lingen av rl och ro, vilka kvantiteter motsvara den verkliga och erforderliga förräntningen i procent av tillgångarna. Under rubriken K har angivits me- deltalet mellan tillgångarna vid början och slutet av året. Skillnaden rl—ro ger i koncentrerad form uttryck för livförsäkringsväsendets ekonomiska ut- veckling under den här behandlade perioden. Under samtliga är har för bolagen sammantagna 1'1 varit större än ro. Det är uppenbart, att ju mera den verkliga räntefoten (rl) närmar sig den erforderliga (ro), ju sämre är räntabiliteten. Under il930-talets första år blade livförsäkringsbolagen en verklig förräntning, som översteg den erforderliga med mer än 2 % av bola- gens tillgångar. Skillnaden blev sedermera allt mindre och uppnådde botten- läget är 1940, då densamma uppgick till endast 0,05 0/0, varefter den ånyo började ökas. Det må även i anslutning härtill framhållas, att spärrarna i fråga om ränteskatten, för vilka närmare redogjorts under rubriken »Skatte- frågan» sid. 277 f., trädde i funktion för flertalet bolag under de år fondför- stärkningarna på grund av räntefallet genomfördes. Hade full ränteskatt utgått, skulle differensen rl —— ro hava ytterligare reducerats.

• Sida 199
•  Original

Fria reserver jämförda med försäkringsfonden. Ju större, under i övrigt likartade förhållanden, ett livförsäkringsbolags fria reserver äro jämförda med den i lag föreskrivna försäkringsfonden, ju mera konsoliderad är den ekonomiska ställningen. I tab. 31 har gjorts en sammanställning av de fria reserverna och försäkringsfonden vid utgången av varje särskilt år under perioden 1930 1943. Härvid har begränsning skett till samma försäkrings- bolag som ingå i tab. 28—30'. Till de fria reserverna ha hänförts aktie— resp. garantikapital, säkerhets-fond, premieåterbäringsreserv, vinstfonder och öv- riga avsättningar, medan under rubriken försäkringsfond hänförts, utom premie- och ersättningsreserver även återköpsreserven. Vid försäkringsfon- dens bestämmande har för åren 1930—1933 räknats full premiereserv för det äldre beståndet efter en räntefot av 4 0/0, för åren 1934—1935 efter 3,5 0/0 och från och med 1936 tills premiereservförstärkningen för varje särskilt bolag fullgjorts, efter 3 0/0. För följande år har använts den i balansräkningen angivna premiereserven, som för äldre försäkringar innehåller vissa förstärk- ningar för övergång till en räntefot av 23/4 0/0. Dessutom har vid beräkningen av de fria reserverna förutsatts, att dessa minskats med belopp, som skulle erfordras för avsättning av full premiereserv efter motsvarande räntefot.

Tab. 31. Vissa livförsäkringsbolags fria reserver och försäkringsfond 1 miljoner kronor.

Försäkrings— Fria reserver Ar Fria fond inkl. i % av reserver återköps- försäkrings— reserv fonden 1930 .............. 111-3 867-0 12-8 1931 .............. 122-2 921-7 133 1932 .............. 132-6 976-5 136 1933 .............. 141-4 1 035-5 137 1934 .............. 111-0 1154—2 9-6 1935 .............. 124-8 1 212-4 103 1936 .............. 38-6 1 3910 2-8 1937 .............. 61-7 1 460-7 42 1938 .............. 85"! 1 527-0 5-6 1939 .............. 959 1 594-8 6-0 1940 .............. 106-5 1 652-0 6-4 1941 .............. 125-5 1 735-9 7-2 1942 .............. 139-8 1 819—4 7-7 1943 .............. 155-6 1 917-5 8'1

Av de i tab. 31 angivna siffrorna äro de i sista kolumnen av särskilt intresse. De visa storleken av livförsäkringsbolagens fria reserver i procent av försäk- ringsfonden, vilken fond är ett mått på kapitalvärdet av bolagens förpliktel- s-er gent emot försäkringstagarna. Minskningen år 1934 härrörde huvudsak- ligen från omräkningen av försäkringsfonden från 4 till 3,5 0/0, och minsk- ningen år 1936 från omräkningen till 3 0/o. Siffran 2,8 nämnda år innebär, att en omedelbar förstärkning av livförsäkringsbolagens försäkringsfond till 3 0/0 skulle medföra en sådan minskning i förefintliga fria reserver, att åter- 13—451759

• Sida 200
•  Original

stoden utgjorde sammanlagt endast 2,8 0/0 av försäkringsfonden. Sedan dess har, såsom framgår av tabellen, en uppbyggnad av 'de fria reserverna åter kunnat ske, samtidigt med att försäkringsfonden ytterligare förstärkts.

För att närmare belysa innebörden av vissa problem, som uppstått till följd av räntefallet och därav föranledda förstärkningar av försäkringsfonden, ha- va de i sista kolumnen i tab. 31 angivna procentsiffrorna angivits även för varje särskilt bolag. Dessa uppgifter hava sammanställts i tab. 32, vilken tor- de behöva vi-ssa kommentarer. Först må nämnas, att de i tabellen för varje bolag markerade vertikala strecken angiva de tidsintervall, inom vilka olika räntesatser tillämpats för beräkningen av försäkringsfonden för bolagens äldre bestånd. Sålunda har under åren före det första strecket tillämpats 4 0/0 (i fråga om Trygg 3,5 0/0), mellan det första och andra 3,5 0/0 (i fråga om Trygg 3 0/0) samt mellan det andra och tredje 3 0/0. Efter det tredje strecket har en ytterligare förstärkning av försäkringfonden påbörjats, syf- tande mot en successiv övergång till 2 8/4 0/0. För vissa bolag har en sådan övergång påbörjats först efter år 1943, det sista år som upptagits i tabellen.

Tab. 32. Fria reserver i procent av försäkringsfonden.

1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1933 1939 1940 1941 1942 19323

Nordstjernan ...... 165 171 17-5 17-8 141-8 150 101 12-4I13-2 12-9 12.4 12-5 12-4 12-5 Thule ...... . 12-0 12-0 12-1 11—7 10-9 10!) 2-7 3-4 5-5 6- 6-8 7-8 8-2| 8-5 » De Förenade. . 17-9 18-3 188 189 16-2 17-0 10-8 10-4 10-8 10-8 11-1|10—3 10-3 10-4 Allm. liv Oden 15-8 16-3 16-7 16-6 9-6 108 1-5 3-0 5-0 5-7 6-5 7-5] 8-1 9-3 Balder ............ 12-0 11-7 107 108 3—7 5-1 —2-7 —1-9 —0—6 0—6 1-4 2-7 3-7 5-2 Svenska liv ....... 15-4 15-9 16-2 16-1 9-8 10-7 0-5 1-7 3-0 4-0 5-2 8-2 9- 9-3 Valand ........... 12-3 12-6 12-2 13-6 7-3 8-8 —2-0 —0-7 1-4 2-6 4-0 6-0 7-1 7-2 Trygg ............ 84 9-4 10-3 11-3 7-4 7-9 2-2 6-3 7—0 5—9 5-3 5-8 5-7 5-7 Allm. pension ..... 7-9 8-8 9-9 9-9 3—5 3-9 —1-9 —0—6 0-8 2-2 3-9 5-5 6—1] 7-1 Framtiden ........ 6-7 7-2 76 6-8 0-6 1-7 —3-7 —2-3 —0-3 0—2 0-5 1-0 18 3-1 Folket ............ 13—9 14-4 15-3 15-5 13-2 14-6 8-6 108 113 106 10-0 9-6I 9-5 % Järnvägsm.(liv) 21-2 20-5 18-2 12-0 10-7 11-3 4-1 9—1 8-4 7-9 7-3 6-8 8-1 9-8

Tillsammans 12—8 13-3 136 13-7 96 10-3 2-8 4-2 5-6 6-0 6-4 7-2 7-7 8-1

Såsom synes har det förekommit, att vissa bolag under mitten av 1930-ta- let uppvisade negativa reserver, vilket innebär, att de förefintliga fria reser- verna icke varit tillräckliga för att omedelbart möjliggöra en övergång till den lägre räntefoten. I dylika fall hava genom försäkringsinspektionens för- sorg undersökningar verkställts för att utröna, huruvida överskottet å veder- börande bolags verksamhet under de närmast följande åren kunde förväntas bliva sådant, att full försäkringsfond kunde avsättas. Detta visade sig genom— gående vara fallet, varför Kungl. Maj:t fastställde grunder för en successiv förstärkning av försäkringsfonden under en viss i grunderna angiven period. Av de i tab. 32 sammanförda siffrorna framgår också, att vart och ett av de bolag, som icke omedelbart kunde fylla den efter 3 0/o omräknade försäkrings- fonden, har kunnat åstadkomma detta inom en period, som icke i något fall överstigit tre år.

• Sida 201
•  Original

Beträffande uppgifterna torde för ett par av livbolagen vissa förtydliganden erfordras. För Thule har såsom synes icke någon nämnvärd minskning av de fria reserverna i procent av försäkringsfonden inträtt från år 1933 till år 1934, oaktat dessa reserver i stor utsträckning utnyttjats för fondförstärk- ningen. Anledningen härtill är den, att tillgångar motsvarande nämnda re- server uppskrivits, och att de sålunda erhållna kursvinsterna utnyttjats för förstärkningen. Vad Trygg angår hade detta bolag redan före räntefallet sin försäkringsfond beräknad efter en räntefot av 3,5 0/0, varför någon förstärk- ning av försäkringsfonden icke erfordrades i 1934 års bokslut. Att trots detta de fria reserverna reducerades från 11,8 till 7,4 0/0 av försäkringsfon- den härrörde från den omständigheten, att försäkringstagarna i sistnämn— da bokslut tilldelades ett betydande vinstbelopp, varigenom de fria reser- verna minskades i motsvarande grad. Den för samma bolag är 1937 före- kommande stegringen av de fria reserverna från 2,2 till 6,3 0/0 av försäkrings- fonden härrör från uppskrivning av obligationer.

En jämförelse mellan olika bolag under de senare av de i tabellen redo- visade åren ger vid handen, att för en del bolag de fria reserverna i procent av försäkringsfonden hålla sig i stort sett oförändrade, medan för andra bo- lag dessa siffror förete en icke oväsentlig stegring. Denna olikhet beror på ett flertal faktorer, såsom olikheter i fråga om vinstpolitiken, skiljaktigheter beträffande principerna för tillgångarnas värdering (ju mer de bokförda vär— dena understiga de verkliga ju lägre fria reserver komma att redovisas under i övrigt likartade förhållanden) , avvikelser i fråga om dödlighetsförhållanden inom de olika bolagens bestånd, olikheter beträffande utskylder särskilt i fråga om ränteskatten, omkostnader m. m.

VII. De lokala försäkringsbolagen.

A. Koncession och tillsyn.

1. Gällande bestämmelser.

Såsom redan i det föregående (5. 3) framhållits, skola de, som vilja stifta försäkringsaktiebolag eller ömsesidigt försäkringsbolag, söka Konung— ens stadfästelse å upprättad bolagsordning. Avser rörelsen livförsäkring eller ock annan försäkring för all framtid eller för längre tid än tio år, skola där- jämte särskilda bestämmelser angående försäkringstekniska grunder för verk- samheten underställas Konungens prövning. Likaså skall Konungens stadfäs- telse sökas å beslut om ändring av stadfäst bolagsordning eller av stadfästa försäkringstekniska grunder. Försäkringsinspektionen är enligt Kungl. kun- görelsen den 21 december 1917 (nr 973) om försäkringsregistrens förande registreringsmyndighet för dessa med Konungens tillstånd inrättade försäk— ringsanstalter, vanligen kallade riksbolag.

• Sida 202
•  Original

I fråga om sådana ömsesidig-a bolag, vilka bedriva försäkring av egendom inom ett lokalt begränsat område, har emellertid en fullständig tillämpning av de för ömsesidiga skadeförsäkrmgsbolag i allmänhet gällande reglerna an- setts obehövlig eller olämplig. Dessa lokala bolag äro å ena sidan läns- och häradsbolag samt å andra sidan sockenbolag.

Läns- och häradsbolag. Hit hänföras ömsesidiga bolag, vilkas verksam- het endast avser att meddela försäkring av egendom inom ett län och som icke äro att hänföra till sockenbolag. De avvikande reglerna (262 & försäk- ringslagen) beträffande läns- och häradsbolagen innebära i huvudsak, att bolagsordningen samt ändringar i densamma prövas och stadfästas av läns- styrelsen, att firman icke behöver innehålla ordet »ömsesidig» men däremot skall angiva området för bolagets verksamhet, att registrering av bolaget ävensom av de uppgifter, om vilka bolaget har att göra anmälan för registre- ring, skall ske uti ett hos länsstyrelsen fört register, samt att bolaget icke är skyldigt att erlägga bidrag till bestridande av kostnaden för försäkringsin- spektionens organisation och verksamhet.

Sockenbolag. Enligt 265 & försäkringslagen skola lagens föreskrifter icke äga tillämpning å ömsesidigt försäkringsbolag för försäkring av egendom å landsbygden, vars verksamhetsområde är mindre än ett härad eller, där det omfattar delar av flera härad, mindre än tio socknar (sockenbolag). I sam- ma lagrum stadgas emellertid vidare, att sockenbolag skall vara skyldigt att angående sin verksamhet göra anmälan och lämna uppgifter i enlig- het med de föreskrifter Konungen meddelar. Dylika föreskrifter hava med- delats i en kungl. kungörelse den 21 december 1917 (nr 975) och inne- hålla i huvudsak, att bolaget, viss tid efter det bolaget trätt i verksamhet, skall göra anmälan därom till länsstyrelsen med bifogande av avskrifter av stad- garna, att ändring i stadgarna på enahanda sätt skall delgivas länsstyrelsen, som har att i sin tur till försäkringsinspektionen insända underrättelse om in- kommen anmälan jämte avskrift av handlingarna, att bolaget är pliktigt dels att hålla räkenskaper och övriga handlingar tillgängliga för försäkringsim spektionen eller dess ombud samt för ombud, som förordnas av länsstyrelsen, ävensom att i övrigt lämna de upplysningar om rörelsen, som av dem äskas, dels ock att för varje räkenskapsår till försäkrings-inspektionen insända upp— gift om bolagets verksamhet under året och om dess ställning vid årets början och slut.

2. Äldre bestämmelser. Reformförslag.

Försäkringsaktiebolagen hava ständigt varit underkastade föreskriften om Konungens stadfästelse å bolagsordningen. Kongl. förordningen den 6 okto- ber 1848 om aktiebolag, vilken gällde då de första försäkringsaktiebolagen under 1850-talet tillkommo —— här bortses från det år 1739 bildade Sjöassu- rans-Compagniet —— innehöll nämligen en föreskrift av sådan innebörd. Ge-

• Sida 203
•  Original

nom 1895 års aktiebolagslagstiftning upphävdes koncessionstvånget för aktie- bolag i allmänhet men bibehölls i fråga om försäkringsaktiebolag.

Beträffande ömsesidiga försäkringsbolag infördes koncessionstvånget först genom kong]. förordningen den 24 juli 1903 om försäkrings-rörelse. Här bort- ses från två under år 1886 i administrativ väg utfärdade författningar av pro- visorisk karaktär rörande in- och utländska försäkringsanstalters verksam— het här i riket. Författningarna, vilka upphävdes genom 1903 års försäk— ringslagstiftning, stadgade icke koncessionsplikt i egentlig mening. Det oak- tat hade det redan från tiden för de första enskilda brandförsäkringsförenin—g- arnas bildande under slutet av 1600-talet i icke ringa utsträckning förekom— m'it, att Konungen efter ansökan meddelat stadfästelse å bolagsordningen eller motsvarande urkund. I de flesta fall torde förklaringen härtill ligga i den omständigheten, att stadfästelse utgjorde villkor för att delägare i för— eningen skulle få åtnjuta befrielse från den skyldighet att utgiva legal brand- stod, som gällde ända till 1800-talets mitt. Sedan den legala brandstods- skyldigheten bortfa-llit, erhöll länsstyrelse rätt att pröva och fastställa för- slag till reglemente för brandförsäkringsbol-ag på landsbygden, vars verksam- het omfattade helt län eller del därav.

I ett år 1883 av landshövdingen C. A. Sjöcrona avgivet underdånigt betän- kande med förslag till författningar angående försäkringsväsendets ordnan- de, vilka i viss mån lågo till grund för 1903 års lagstiftning i ämnet, uttalade utredningsmannen den meningen, att ringa omfattning av en försäkringsan- stalts verksamhetsområde icke utgjorde grund att undandraga anstalten från den allmänna tillsynslagstiftningen. Även sockenbolagen borde sålunda i princip hänföras under lagen. Vidare föreslog Sjöcrona, som utgick från tanken på ett allmänt koncessionstvång, att på Kungl. Maj:t skulle ankomma att fastställa bolagsordning utom beträffande de minsta lokala bolagen, för vilka koncessionsfrågan lämpligen kunde underkastas länsstyrelsens avgö— rande. Till den sista kategorien av bolag borde enligt Sjöcrona hänföras öm- sesidigt bolag, vars verksamhetsområde vore begränsat till ett län eller del därav och som på en risk försäkrade ett jämförelsevis litet belopp, förslags- vis högst 1 000 kronor.

Med hänsyn till det i våra dagar aktuella problemläget beträffande de 10- kala bolagens koncession och registrering samt tillsynen över dem är det av intresse att något närmare referera Sjöcronas motivering för den föreslagna anordningen. Han anförde bl. a. följande:

Det är otvifvelaktigt, att de lokala myndigheterna endast undantagsvis kunna be- sitta eller hafva tillfälile att genom andras biträde tillgodogöra sig de fackkunskaper, som i de flesta fall äro oundgängligen nödiga för att rätt bedöma en försäkrings- anstalts grundläggning. Men även om denna brist vore afhjelpt, skall dock icke kun- na undvikas, att, derest flera myndigheter hafva sig anförtrod-d granskningen af för- säkringsanstal-ternas reglementen, dessa till följd af vexling i uppfattning hos de särskilda myndigheterna, komma att för likartade förhållanden innehålla väsent- ligen olika bestämmelser. Sådant kan aldrig vara nyttigt och önskvärdt men bör i synnerhet undvikas, då fråga är om anstalter, hvilka ur såväl social som national- ekonomisk synpunkt äro af framstående betydelse. Visserligen måste beträffande de

• Sida 204
•  Original

på ömsesidighet grundade bolagen erkännas, att granskningen af de bestämmelser, hvilka afse säkerheten för fullgörande af anstaltens förbindelser, icke företer samma svårighet, som då fråga är om andra anstalter. Men erfarenheten gifver vid handen, att äfven i afseende härå miss—tag lätteligen kunna begås. Sålunda synas, exempelvis, flera länsstyrelser hafva synnerligast i äldre tider omfattat den åsigt, att fastställelse borde meddelas å hvarje förslag till reglemente, som icke innehölle något »emot lag stridande», hvaraf kan slutas, att anstaltens säkerhet och ändamålsenliga grund- läggning icke utgjort föremål för särskild pröfning. Ända intill senaste tider har den uppfattning ganska allmänt gjort sig gällande, att ömsesidighetsbolag lämpligen kunde bildas med nästan huru litet verksamhetsområde som helst. Sådana bolags och bland dem förnämliga-st de talrikast förekommande brandstodsbolagens reglemen- ten mäste dessutom rörande hvarjehanda rättsförhållanden meddela bestämmelser, hvilka böra af—fattas med största sorgfällighet, såvida ej derigenom skall göras ingrepp å civillagstiftningens område, och det är derför af vigt, att dessa bestäm- melser pröf'vas och utfärdas af den högsta regeringsmyndigheten. Att stadgar för hädanefter bildade försäkringsanstalter i allmänhet pröfva-s och godkännas a—f Kongl. Maj:t år slutligen nödvändigt därför, att regeringen endast derigenom blifver i tillfälle att ständigt med uppmärksamhet följa försäkringsväsendets utveckling samt öfvervaka, att densamma fortgår i ändamålsenlig rigtning. Den ifrågasatta bestäm- melsen har också endast mött motstånd beträffande de ömsesidighetsbolag, hvilkas verksamhetsområde omfattar endast ett län eller delar deraf. Sju länsstyrelser hafva ansett, att stadgar för sådana bolag borde fortfarande som hittills pröfvas af den lokala myndigheten. För denna äsigt äro hufvudsakligen två skäl anförda, det ena att länsstyrelserna hittills förmått utan skälig anledning till klagan utöfva den dem anförtrodda pröfningsrätt och att sådant borde blifva för bemälde embetsmyn- digheter ännu lättare, om genom allmän författning varder stadgadt, i hvilka af- seenden de för bolagen antagna reglementen böra innehålla uttryckliga bestämmelser, det andra skälet att antalet af de mål och ärenden, som underställas Kongl. Maj:ts omedelbara pröfning är större, än det borde vara och att särskild-t til-l lindrande af den statsdepartementen åliggande arbetsbörda förändringar i lagstiftningen rörande administrationens kompetens snarare böra gå i rigtning att minska än att öka antalet af berörda mål och ärenden.

Efter att närmare hava belyst de framförda erinringarna mot tanken på Kungl. Maj:t såsom exklusiv koncessionsmyndighet, fortsatte Sjöcrona:

Hvad nu blif'vit anfördt borde följdrigtigt leda dertill, att stadgar för alla försäk- ringsanstalter utan undantag pröfvades af Kongl. Maj:t. Försäkringsföreningens utkast till förordning innehåller också föreskrift härom. Då emellertid för pröf— ningen af den säkerhet, en på ömsesidighet grundad anstalt erbjuder, särskild fack- kunskap otvifvelaktigt tages mindre i anspråk, än när fråga är om andra försäk— ringsanstalter, samt den statistiska utredningen gifvit vid handen, att förstnämnda associationsform med begärlighet anlitas för bildande af sådana försäkringsanstalter, som stå på gränsen till enskilda slutna föreningar och hvilkas rörelse är af så ringa omfång och betydelse, att i förhållande dertill redan kostnaden och besväret att genom ombud i hufvudsrtaden hos regeringen söka fastställelse å stadgarna skulle finnas allt för betungande, har jag, såsom förut blifvit 'antydt, trott undantag från den regeln kunna göras för de ömsesidig-hetsbolag, hvilkas rverksamhetsområde ut- gör endast ett län eller del deraf och som på en risk försäkra allenast ett jemförelse- vis litet belopp. Stadgar för sådana bolag eller föreningar skulle således fortfarande som hittills pröfvas af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande.

Sjöcronas synpukter blevo icke oemotsagda. Den kommitté, som närmast fick i uppdrag att fortsätta arbetet på försäkringslagstiftningen, föreslog i

• Sida 205
•  Original

sitt år 1897 avgivna betänkande dels att sådana mindre försäkringsanstalter för försäkring av egendom på landsbygden, vilkas verksamhet icke omfattade minst ett härad, skulle helt undantagas från lagens tillämpning, dels ock att regler om koncessionstvång icke borde gälla — men väl däremot övriga of- fentligrättsliga bestämmelser — för anstalt, vars verksamhet endast avsåge försäkring av egendom å landsbygden inom området av ett län och för vars förbindelser medlemmarna häftade i obegränsad personlig ansvarighet. Be- träffande sistnämnda kategori av anstalter, huvudsakligen brand- och krea- tursförsäkringsföreningar, ansågs -— med hänsyn till den garanti, lagförsla- gets normativa bestämmelser i övrigt syntes erbjuda — en rent formell re- gistrering hos länsstyrelsen vara tillfyllest.

Vid en överarbetning inom justitiedepartementet av 1897 års kommittéför- slag underströkos emellertid Sjöcronas synpunkter. I proposition till riks- dagen föreslogs sålunda, att alla försäkringsanstalter, alltså även sockenbola— gen, skulle i full utsträckning vara underkastade lagens bestämmelser. De— partementschefen framhöll, att det med skäl anmärkts, att sockenbolagen för att kunna på ett i någon mån tillfredsställande sätt fylla sin uppgift måste vara inrättade och förvaltade enligt försvarliga försäkringstekniska grunder och att förhållandet enligt erfarenhetens vittnesbörd ofta nog vore det motsatta, när dessa bolag icke vore underkastade betryggande lagbestäm- melser och offentlig myndighets kontroll. Koncessionstvång föreslogs beträf- fande samtliga associationsformer, dock att länsstyrelsen skulle fastställa bolagsordningen för läns-, härads- och sockenbolag.

1903 års lagstiftning fick i dessa delar sin slutliga utformning under riks- dagsbehandlingen. Riksdagen anslöt sig beträffande sockenbolagen i princip till 1897 års kommittéförslag. Dessa bolag undantogos sålunda från lagens tillämpning, dock att bolagen ålades att till länsstyrelsen göra anmälan och lämna uppgifter om sin verksamhet. Riksdagen anförde härom, att den icke kunde finna, att tillräckliga skäl förelåge för att hänföra även sockenbola- gen till dem, vilka skulle vara underkastade lagens bestämmelser. Riksdagens erfarenhet hade ingalunda givit vid handen, att lagstiftning i fråga om dessa bolag vore av behovet påkallad. Därigenom att deras verksamhet omfattade endast ett mindre område, kunde den erforderliga kontrollen å bolagens verksamhet sägas i viss mån utövas av de enskilda delägarna. Tillämpning av den föreslagna lagens bestämmelser skulle dessutom säkerligen vålla des- sa bolag både ganska stora svårigheter och även åtskilliga kostnader. Riks- dagen hade icke förbisett, att härigenom från lagens tillämpning undantoges bolag, vilkas rörelse till och med hade större omfattning än en del länsbolag. Detta vore en följd därav, att annan lämplig gräns icke kunnat uppdragas än den, som utgjordes av området för verksamheten, och då dessa något större bolag med avseende å sin organisation vore av samma natur som övriga un- dantagna bolag, torde vad riksdagen ovan anfört jämväl på dem äga tillämp— ning. Riksdagen ville också framhålla, att genom ifrågavarande lag icke upphävdes den Konungens befallningshavande tillkommande rätten att på begäran fastställa förslag till reglementen för brandstodsbolag, vilka skulle

• Sida 206
•  Original

vara undantagna från lagens tillämpning. — I fråga om läns- och häradlsbo- lagen beslöt riksdagen i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag, att koncessions- systemet skulle tillämpas beträffande dessa bolagstyper, därvid riksdagen tillika bestämde, att Konungens befallningshavande skulle vara den myn- dighet, som hade att meddela stadfästelse å vederbörandes bolagsordning.

De ändringar som efter år 1903 vidtagits i försäkringslagstiftningen hava praktiskt taget lämnat nu förevarande delar oberörda. Såsom ovan nämnts gäller alltjämt, att bolagsordning för läns- eller häradsbolag är underkastad länsstyrelsens prövning och stadfästelse. I fråga om sockenbolagen gälla 1903 års bestämmelser med allenast en mindre jämkning beträffande gränsdrag- ningen. Den ovan refererade kungörelsen den 21 december 1917 (nr 975) an- gående skyldighet för sockenbolagen att göra anmälan och lämna uppgift om sin verksamhet är likalydande med en är 1903 utfärdad kungörelSe (nr 125) rörande då existerande sådana bolag.

Förarbetena till nu gällande bestämmelser hava här ovan tämligen in— gående behandlats närmast av den anledningen, att, såsom redan antytts, frågeställningen om de lokala bolagens registrering och tillsynens anordnan- de bibehållit sin aktualitet.

3. Omfattningen av läns- och häradsbolagens verksamhet.

Ultimo 1943 funnos i vårt land sammanlagt 183 läns- och häradsbolag. Av dessa drevo 99 brandförsäkring, 67 husdjursförsäkring, 14 sjöförsäkring och 3 hagelskadeförsäkring. Till läns- och häradsbolagen hava här även hänförts vissa bolag med lokalt begränsad verksamhet, oaktat bolagsord- ningen stadfästs av Kungl. Maj:t.

I tab. 33 har lämnats en sammanställning av vissa sifferuppgifter till be- lysning av omfattningen av läns- och häradsbolagens verksamhet. Medan in- komster och utgifter utgöra cirka 24 miljoner kronor, ha balansräkningarna sammanlagt en omslutning av i runt tal 79 miljoner kronor. Bolagens för- delning efter premieinkomst framgår av följande tablå.

Läns- och häradsbolagens fördelning efter premieinkomst år 1943.

Premieinkomst i 1000-tal Brandför— Husdjurs- Sjötörsäk— Hagelskade— Tillsam— kronor säkring försäkring ring försäkring mans — 5 ................ 5 15 5 — 25

5— 10 ................ 8 18 — — 10— 25 ................ 18 17 5 2 25— 50 ................ 23 4 2 -— 50— 100 ................ 6 9 1 1 100— 250 ................ 14 4 1 — 250— 500 ................ 13 — — — 500—1000 ................ 11 — — — 1000— ................ 1 — — — Summa 99 67 14: 3

• Sida 207
•  Original

Bolag som meddela . hagel- Tillsam— få???" husdjnrs- sjöför- skade- mans orsak— forsak- säkrin försäk- ring ring g rina !) Antal bolag 99 67 14 3 183 t kr t kr t kr t kr t kr Inkomster. Försäkringsavgifter .......................... 17 369 1 687 368 114 19 538 Återförsäkrares andel i skador och förvaltnings- kostnader .................................. 1 406 — —- — 1 406 Räntor ...................................... 2 066 52 29 4 2 151 Övriga inkomster ............................. 1 207 6 36 38 1 287 Summa 22 048 1 745 433 156 24 382 Utgifter. Utbetalningar för försäkringsfall .............. 11 365 941 265 130 12 701 Återförsäkringspremier ........................ 1 799 — —— 2 1 801 Förvaltningskostnader ........................ 3 834 231 73 24 4 162 Övriga utgifter .............................. 2 014 74 52 2 2 142 Överskott .................................... 3 036 499 43 —2 3 576 Summa 22 048 1 745 433 156 24 382 Tillgångar. Kassa och banktillgodohavanden .............. 24 361 1 807 763 56 26 987 Obligationer .................................. 29 136 270 191 71 29 668 Kommunlån ................................ 2 545 — — — 2 545 Inteckningslån ............................... 4 557 —— 29 —— 4 586 Andra värdehandlingar ....................... 2 725 36 6 —— 2 767 Fastigheter .................................. 5 826 — — — 5 826 Avgifter, som icke influtit .................... 4 456 701 116 105 5 378 Övriga tillgångar ............................. 831 29 117 — 977 Summa 74 437 2 843 1 222 232 78 734 Skulder. Försäkringsfond .............................. 1 995 178 293 — 2 466 Andra reserver ............................... 71 330 2 596 926 222 75 074 Län och övriga skulder ....................... 1 112 69 3 10 1 194 Summa 74 437 2 848 1 222 232 78 7 34 Försäkringsbelopp vid årets slut i milj. kronor. . . . 15 267 | 109 | 27 | 38 I 15 441

4. Utredningens förslag.

Läns- och häradsbolag. I försäkringsutredningens direktiv framhålles att, oaktat vederbörande länsstyrelse har att fastställa bolagsordning för läns- och häradsbolag, tillsynen åvilar av ett bolags fortsatta verksamhet försäkrings- inspektionen, som härvid bland annat har att pröva, huruvida bolagsordning- ens bestämmelser kunna anses betryggande. En dylik uppdelning av tillsynen mellan olika offentliga organ kan icke — anföres vidare i direktiven _ be— traktas som rationell. Intet hindrar sålunda, att en bolagsordning, som stad-

• Sida 208
•  Original

fästs efter prövning av en myndighet, kan av den myndighet, som utövar den fortsatta tillsynen över bolaget, förklaras vara icke betryggande.

En i detalj genomförd uniformering av läns- och häradsbolagens bolags- ordningar skulle givetvis avsevärt underlätta den offentliga tillsynen över bo- lagen. Ur andra synpunkter står det emellertid klart, att en utveckling i så— dan riktning icke utan vidare kan anses önskvärd. I och för sig torde det snarare vara 'en fördel att bolagen söka anpassa sig efter växlande lokala för- hållanden. I vissa avseenden ligger det emellertid för tillsynen vikt uppå, att enhetliga principer följas. Detta gäller exempelvis den betydelsefulla frågan om lämplig avvägning av bolagens maximaler. Erfarenheten visar, att för närvarande i detta och andra hänseenden av fundamental betydelse skiftande normer tillämpas vid stadfästelse av bolagsordningar.

Upprätthålles kravet — och detta synes ur olika synpunkter angeläget _ på enhetlighet beträffande de grundläggande principerna och på rationell an- ordning av det administrativa förfarandet, måste den nuvarande dualismen stämplas såsom otillfredsställande. Olägenheterna torlde emellertid utan större svårighet kunna avhjälpas. Ökad uniformitet kan vinnas på olika vägar. Re- dan eu föreskrift att länsstyrelse före stadfästelse å bolagsordning eller änd- ring däri skall vara skyldig att inhämta försäkringsinspektionens yttrande torde vara ägnad att främja nämnda syfte. Det bör här anmärkas, att för- säkringsinspektionen tagit initiativ i sådant syfte; vissa länsstyrelser avgöra emellertid hithörande ärenden utan att i förväg höra inspektionen. Såsom betydligt mera effektiv framstår emellertid lösningen att lägga avgörandet av läns- och häradsbolagens koncessionsfrågor i en central myndighets hand. I fråga om riksbolagen fullgöres denna uppgift av Kungl. Maj:t. Övervägande skäl synas tala för att åt den högsta förvaltningsmyndigheten anförtro också läns- och häradsbolagens koncessionsfrågor. Den ovan referade synpunkten angående önskvärdheten av att Kungl. Maj:t blir i tillfälle att ständigt med uppmärksamhet följa försäkringsväsendets utveckling och övervaka att den— samma fortgår i ändamålsenlig rikning, må här understrykas. Då Kungl. Maj :t inhämtar försäkringsinspektionens yttrande i varje koncessionsärende, torde kravet på enhetlighet i önskvärd utsträckning vara tillgodosett. Någon nämnvärd ökning av arbetsbördan i vederbörande statsdepartement till följd av den förordade anordningen torde icke behöva befaras. Tendensen till ny— bildningar inom kategorien läns- och häradsbolag är för närvarande ringa och någon förändring härutinnan är säkerligen icke att vänta. Däremot måste man under övergångstiden räkna med att samtliga bolagsordningar behöva ändras på grund av den nya bolagslagstiftningen. Det må erinras om att för- säkringsutredningen i lagförslaget upptagit bestämmelse om att till Kungl. Maj:t ställd koncessionsansökan — vartill även hänföres fråga om ändring av bolagsordning —— skall ingivas till försäkringsinspektionen. Vid sådant förhållande komma dessa ärenden i första hand att bliva underkastade in— spektionens granskning, varigenom den ojämförligt största delen av arbe— tet kommer att åvila denna myndighet. Sedan gällande bolagsordningar anpassats efter den nya lagstiftningen, torde ärenden angående stadfästelse

• Sida 209
•  Original

å ändringar icke komma att innebära någon nämnvärd arbetsbelastning för Kungl. Maj:ts vidkommande.

Försäkringsutredningen har icke förbisett, att till förmån för den nuva- rande anordningen med länsstyrelsen såsom koncessionsmyndighet för läns— och häradsbolagen kan anföras den synpunkten, att med hänsyn till dessa bolags anknytning till en viss landsdel den lokala förvaltningsmyndigheten har särskilda förutsättningar att bedöma bolagets ändamålsenliga gestaltning. Argumentet har ett visst värde men kan icke tillmätas avgörande betydelse. Utredningens förslag avser icke att utplåna bolagens lokala prägel. Självfallet bör i fall, där sådant anses vara av förhållandena påkallat, genom remiss- förfarande länsstyrelsens orts- och personkännedom utnyttjas och jämväl lokala synpunkter i övrigt få komma till tals.

En given konsekvens av utredningens förslag torde vara att uppgifter om läns- och häradsbolagen skola införas i försäkringsregistret, vilket, såsom re- dan nämnts, jämlikt Kungl. Maj:ts kungörelse den 21 december 1917 (nr 973) nu föres hos försäkringsinspektionen.

Genomförandet av den föreslagna anordningen beträffande läns- och hå— radsbolagen kommer för försäkringsinspektionen att medföra en arbetsök— ning. Tillsynen i egentlig mening — varunder inbegripes icke blott gransk- ning av ingivna uppgifter rörande verksamheten och därav föranledda över- läggningar och skrivelser utan även å ort och ställe förrättade inspektioner, innefattande inventering av tillgångar och skulder samt granskning av för- valtningen —— åligger redan enligt gällande bestämmelser försäkringsinspek- tionen och utvidgas icke genom de föreslagna bestämmelserna. Den omstän- digheten, att uppgifter rörande läns- och häradsbolagen hädanefter måste in- föras i försäkringsregistret och samtliga bolagsordningar granskas av försäk- ringsinspektionen medför däremot en ökning av inspektionens arbete. I detta sammanhang bör även observeras, att de nya bolagsrättsliga bestämmelserna innebära en utvidgning av registreringsplikten. Såväl registreringsförfarandet som behandlingen av frågor rörande bolagsordningar tonde bliva relativt tids- krävande, beroende bland annat därpå att åtskilliga av de mindre lokala bola- gen administreras av personer, som äro föga förtrogna med bolagsrättsliga och företagsekonomiska frågor.

Kostnaderna för försäkringsinspektionens verksamhet bestridas genom bi— drag som erläggas av försäkringsbolagen. Läns- och häradsbolagen hava hit- tills varit befriade från bidragsplikt, oaktat för närvarande av inspektionens årskostnader omkring 20 000 kronor beräknas falla på tillsynen av sistnämn- da bolag. En följd av utredningens förslag synes vara, att läns- och härads- bolagen böra underkastas bidragsskyldighet. En motsatt ordning skulle inne- bära, att de bidragsskyldiga bolagen även i fortsättningen hade att bekosta tillsynen över läns- och häradsbolagen. Med den avgiftssats av en halv promil- le av premieinkomsten som för närvarande tillämpas skulle, förutsatt att bi- dragsplikt förelegat för läns- och häradsbolagen, för år 1943 från dessa bo— lag inf'lutit tillhopa ca 10 000 kronor i bidrag. Härav skulle av de 183 bola— gen 139 ha erlagt mindre än 50 kronor, 15 bolag mellan 50 och 100 kronor

• Sida 210
•  Original

och endast 29 bolag minst 100 kronor. De enligt nuvarande bestämmelser bidragspliktiga företagen, riksbolag och här i riket verksamma utländska för- säkringsanstalter, erlade för år 1943 bidrag med tillhopa ca 252000 kro- nor. Även här gäller, att bidraget för åtskilliga bolag understeg 50 kronor. Den ovan angivna bidragssumman 10 000 kronor skulle icke vara tillräck— lig att täcka mer än hälften av de nuvarande kostnaderna för tillsynsverk- samheten i fråga om läns- och häradsbolagen. Försäkringsutredningen anser sig därför böra sätta i fråga, huruvida icke starka skäl tala för införande av en minimigräns beträffande bidragen. För bolag av mera normal storleks- ordning torde det nuvarande systemet, varigenom bidraget bestämmes på grundval av premieinkomsten, icke lämna rum för befogade anmärkningar. I fråga om bolag med exceptionth låga prem-ieintäkter leder systemet där- emot till icke rimliga resultat, i det sådana bolag i tillsynshänseende i viss mån komma att parasitera på övriga bidragsskyldiga bolag. Om minsta bi— dragsbelopp bestämdes till 100 kronor för år, skulle för år 1943 riksbolagen haft att erlägga ytterligare ca 4 000 kronor samt läns- och häradsbolagen —— förutsatt att bidragsskyldighet förelegat — ytterligare omkring 13 000 kro- nor. Sättes gränsen i stället vid 50 kronOr hade motsvarande siffror blivit cirka 1 500 respektive 5000 kronor. Utredningen har ansett övervägande skäl tala för att läns- och häradsbolagen underkastas samma bidragsskyldig- het som riksbolagen samt att minsta årliga bidrag bestämmes till 100 kronor för samtliga bidragsskyldiga bolag. Härigenom skulle det totala bidraget, beräknat efter förhållandena år 1943, öka med cirka 27 000 kronor.

Sockenbolag. Såsom ovan nämnts, äro sockenbolagen icke underkastade koncessionstvång. De torde å andra sidan icke heller äga frivilligt under- kasta sig prövning av bolagsordningen från offentlig myndighets sida (jäm- för rättsfall i Regeringsrättens årsbok årg. 1927 notisavd. H 15). Socken— bolagen hava endast att årligen avlämna summariska uppgifter angående verksamhetens omfattning. Ultimo 1943 funnos omkring 1 000 sockenbolag i verksamhet med en sammanlagd årlig premieinkomst av omkring 4,2 milj. kronor och ett totalt försäkringsbelopp av i runt tal 1 960 milj. kronor. Re- dan dessa siffror giva vid handen, att sockenbolagens verksamhet utgör en icke betydelselös ekonomisk faktor. Det kan starkt ifrågasättas, om icke en försäkringsverksamhet av denna omfattning bör ställas under effektiv till- syn. Försäkringsutredningen anser sig här böra uttala önskvärdheten av att en utredning härom kommer till stånd.

B. Allframtidsförsäkring.

Beträffande läns- och häradsbolagen bör slutligen ett särskilt spörsmål uppmärksammas. Såsom redan nämnts, innehåller försäkringslagen speciella regler angående långfristiga skadeförsäkringsavtal (för all framtid eller för längre tid än tio år). Det stadgas sålunda att, om bolagets rörelse avser sådan

• Sida 211
•  Original

försäkring, försäkringstekniska grunder härför skola finnas vederbörligen stadfästa; så ock att tillgångar motsvarande försäkringsfonden för dylika försäkringar skola redovisas i värdehandlingar av särskilt kvalificerad be- skaffenhet samt att dessa värdehandlingar skola i viss ordning pantsättas. Av 262 % försäkringslagen framgår, att berörda stadganden icke äga tillämpning å läns- och häradsbolagen. Självfallet kunna dessa bolag icke därigenom anses fritagna från ifrågavarande synnerligen betydelsefulla föreskrifter, därest de ingå långfristiga skadeförsäkringsavtal. Förklaringen torde i stället vara den, att läns- och häradsbolagen vid tiden för försäkringslagens till- komst icke ingingo försäkringsavtal av längre varaktighet än tio år. Det sak- nades därför anledning att göra ifrågavarande bestämmelser tillämpliga å dessa bolag. Denna ståndpunkt kunde lagstiftaren desto hellre intaga, som en på speciella försäkringstekniska regler uppbyggd försäkringsverksamhet icke torde ansetts lämpad för de lokala bolagen vid tiden för försäkrings- lagens tillkomst.

För huvudparten av läns- och häradsbolagen torde alltjämt gälla, att de icke böra införliva allframtidsförsäkringen med sin verksamhet. Principiellt synes dock rätten att meddela allframtidsförsäkring i enlighet med av Kungl. Maj:t stadfästa grunder böra stå öppen även för läns- och häradsbolagen. De krav som i övrigt måste uppställas härför torde höra i koncessionsväg bedömas från fall till fall.

0. Äter-försäkring.

Gällande regler. Läns- och häradsbolagen äga meddela försäkring av egendom inom visst, i bolagsordningen angivet län. Stadgandet torde visser- ligen icke utgöra hinder för sådant bolag att såsom reassuradör mottaga åter- försäkring, men innebär likväl i realiteten en stark begränsning av möjlig- heten härtill, i det att endast egendom inom samma län är återförsäkrings- bar. Äterförsäkring mellan länsbolagen inbördes är på grund av nyssnämnda regel praktiskt taget utesluten, eftersom i det övervägande flertalet fall alle- nast ett länsbolag är verksamt inom varje län. Ett länsbolag skulle där- emot i viss utsträckning kunna mottaga återförsäkring från häradsbolag, som driver verksamhet inom samma län, och omvänt. Men också denna möjlighet är praktiskt sett utan betydelse.

Från läns- och häradsbolagens sida har i olika sammanhang givits ut- tryck åt en önskan om utvidgning av möjligheterna till ett utjämningsför- farande. Till stor del för att tillgodose detta syfte bildades år 1936 Lands- bygdens Äterförsäkringsaktiebolag med ändamål framför allt att meddela återförsäkring åt ömsesidiga försäkringsbolag i Sverige; bolaget har nyligen fått tillstånd att driva jämväl direkt försäkring i vissa branscher, i samband varmed firmanamnet ändrats till Landsbygdens Försäkringsaktiebolag.

Det senaste världskrigets utbrott — eller redan förspelet till detsamma — gav ökad aktualitet åt vissa problem på återförsäkringens område. Inför

• Sida 212
•  Original

hotet att de internationella förbindelserna, vilka på detta område spela en betydelsefull roll, kunde komma att avbrytas i samband med krigsförhål- landen, träffades vissa anordningar i syfte dels att minska återförsäkrings- behovet genom höjning av bolagens självbehåll och dels att öka återförsäk- ringskapaciteten inom landet. Redan under år 1939 tillkom en lagstiftning i sådant syfte. Denna utbyggdes påföljande år och ersattes av lagen den 21 juni 1940 med vissa bestämmelser om inländsk försäkringsrörelse vid krig m. m. Sistnänmda lag, vars bestämmelser enligt Kungl. Maj:ts förordnande tills vidare skola äga tillämpning, är ägnad att i olika avseenden tillgodose återförsäkringsbehovet inom landet. Av betydelse för läns- och häradsbola- gen är bestämmelsen, att varje inländskt försäkringsbolag med undantag av sockenbolag må, utan hinder av föreskrift i bolagsordningen om begräns- ning av bolagets verksamhet till visst slag av egendom eller till viss del av riket, meddela återförsäkr-ing å brandförsäkring av egendom av annat slag eller å annan ort än sålunda föreskrivits. Den omständigheten att medgivan- det begränsats allenast till brandförsäkring beror närmast därpå, att återför- säkringsbehovet inom denna försäkring är särskilt framträdande. Om läns— eller häradsbolag på grund av nyssnämnda medgivande i lagen meddelar åter- försäkring å brandförsäkring av egendom utom länet, skall denna omstän- dighet icke föranleda till att bolaget förlorar sin karaktär av lokalt bolag; uttryckligt stadgande härom har upptagits i lagen.

För de ömsesidiga försäkringsbolagens vidkommande mötte under förar- betena till ovannämnda beredskapslagstiftning ett särskilt problem. I 118 & lagen om försäkringsrörelse stadgas, att för ömsesidigt försäkringsbolags förbindelser svara delägarna, d. v. s. försäkringstagarna, personligen med obegränsad eller till visst belopp begränsad ansvarighet. Härav följer, att återförsäkringstagaren genom återförsäkringsavtlalet blir delägare i det bo- lag, som meddelar återförsäkringen —— förutsatt att detta senare bolag är ömsesidigt — och därmed ådrager sig personlig ansvarighet för reassuradö- rens förbindelser i den omfattning dennes bolagsordning föreskriver. Detta förhållande är ägnat att inge allvarliga betänkligheter, i synnerhet då fråga är om återförsäkringsaffärer mellan mindre bärkraftiga bolag. I 1939 års lag* stadgades därför, att ömsesidigt försäkringsbolag finge, utan hinder av stadgandet i 118 & försäkringslagen, vid meddelande av återförsäkring åt ann-at bolag fritaga detta från att med egna tillgångar ansvara för det förra bolagets förbindelser. Härtill knöts emellertid den inskränkande bestämmel- sen, att återförsäkringar, som meddelats under sådant villkor, icke finge överstiga en tiondel av försäkringarnas sammanlagda belopp, varjämte stad- gades, att dylik återförsäkring icke medförde rätt till andel i uppkommen vinst. Under arbetet med revision av 1939 års lagstiftning riktades kritik bl. a. mot sistnämnda stadgande. Det underströks, att delägarskapet i ett ömsesidigt bolag innebure icke endast skyldighet för delägaren att under— kasta sig uttaxering utan även en rätt för denne att fordra, att bolaget, om

' Lagen den 22 juni 1939 (nr 302) med vissa bestämmelser om inländsk försäkringsrörelse vid krig.

• Sida 213
•  Original

det bruste i betalningsskyldighet gentemot honom, hade att så långt bolagsord- ningen det medgåve genom uttaxering skaffa medel till infriande av sin för- bindelse. Skyldigheten att underkasta sig uttaxering korresponderade sålun— da med en rätt att kräva uttaxering. Denna skyldighet borde därför — fram- hölls det — kunna utan vidare bortfalla om rätten att kräva uttaxering häv- des. Om så skedde borde återförsäkringstagaren icke äga andel i bolagets tillgångar. Återförsäkringstagaren upphörde med andra ord att vara delägare i bolaget; han bleve blott och bart försäkringstagare.

I överensstämmelse med överväganden av sådan innebörd ändrades i 1940 års lag ifrågavarande stadgande därhän, att ömsesidigt försäkringsbolag må vid meddelande av återförsäkring åt annat bolag träffa förbehåll, att sist- nämnda bolag ej skall vara delägarei det förra bolaget; har dylikt förbehåll träffats, skola, i händelse av brist, delägarna ej vara pliktiga att vidkännas uttaxering till infriande av förbindelse på grund av återförsäkringen.

Utredningens förslag. Önskemålen från läns- och häradsbolagens sida att få till stånd vidgade möjligheter att åstadkomma riskutjämning inom sin egen krets fingo särskild tyngd genom de förhållanden, som skapades av kri- get. 1940 års lag är endast av provisorisk karaktär. Tiden synes nu vara mogen att lösa dessa problem på längre sikt.

Det är otvivelaktigt, att med läns- och häradsbolagens ökade omslutning även återförsäkringsbehovet växer. Klart är också, att i den mån det en- skilda bolagets soliditet och effektivitet stiger, bolagets förutsättningar att uppträda såsom äterförsäkringsgivare ökas. I och för sig saknas anledning att från det allmännas sida resa hinder mot att läns- och häradsbolagen med- dela återförsäkring, förutsatt att detta sker i fullt betryggande former. I detta hänseende bör beaktas, att den ifrågvarande associationstypen omslu- ter företag av varierande struktur och framför allt av mycket växlande eko- nomisk bärkraft. Därtill kommer, att vissa former av återförsäkringsverk- samhet bygga på en speciell försäkringsteknik, som kräver ett icke ringa mått av förtrogenhet och erfarenhet hos företagets ledning. Även i detta hänseende stå de lokala bolagen mycket olika rustade. Vissa typer av åter- försäkringar äro av den art, att de överhuvud taget icke lämpa sig för läns- och häradsbolagen såsom återförsäkringsgivare.

Vid lösningen av hithörande problem erbjuder de ömsesidiga försäkrings- bolagens rättsliga struktur en särskild svårighet. Såsom redan nämnts löstes i 1940 års lag frågan genom en bestämmelse, att ömsesidigt försäkringsbo- lag ägde vid meddelande åt annat bolag av återförsäkring träffa förbehåll, att det bolag ej skulle vara delägare i det förra bolaget; om dylikt förbehåll träffats, skulle i händelse av förlust delägarna ej vara pliktiga att vidkännas uttaxering till infriande av förbindelse på grund av återförsäkringen. Att denna lösning lider av vissa svagheter ligger i öppen dag. Sålunda är för- behållet icke obligatoriskt utan fakultativt. Att en viss balans mellan den direkta och indirekta affären är nödvändig med hänsyn till bolagets stabi- litet, torde få anses uppenbart; lagen innehåller emellertid icke någon be-

• Sida 214
•  Original

gränsning i rätten att — med eller utan förbehåll — meddela återförsäk- ring. Vill man fortsätta på den väg, varpå 1940 års lagstiftning slog in, sy- nes det därför försäkringsutredningen oundgängligt att i dessa och andra hänseenden vidtaga vissa jämkningar i bestämmelserna. Att man därmed också skulle skapa vissa praktiska svårigheter vid rättstillämpningen är ove- dersägligt.

Frågan om de ömsesidiga bolagens ställning såsom återförsäkringsgivare berör icke endast läns— och häradsbolagen utan även riksbolagen och bör så- lunda bedömas i ett vidare sammanhang. Försäkringsutredningen har fun- nit det mest ändamålsenligt att såsom delägare -i ömsesidigt försäkringsbolag bet-rakta endast de fysiska eller juridiska personer vilka tecknat direkt för- säkring i bolaget. Detta äger i princip meddela återförsäkring men återför- säkringsavtalet medför icke delägarskap för cedenten. Önskar ömsesidigt försäkringsbolag meddela återförsäkring, skall detta uttryckligen angivas i bolagsordningen. Spörsmålet huruvida ett bestämt bolag bör medgivas åter— försäkringsrätt blir sålunda föremål för koncessionsprövning. Avser bolaget att meddela återförsäkring, skola vidare i bolagsordningen upptagas regler angående återförsäkringsaffärens begränsning i förhållande till den direkta affären.

De nu åsyftade bestämmelserna hava upptagits i 170 å första stycket and- ra och femtonde leden i utredningens lagförslag. Hänsyn till delägarna i det ömsesidiga försäkringsbolaget gör det uppenbart, att området för bolagets återförsäkringsverksamhet måste avgränsas relativt snävt. Oeftergivligt vil—l- kor är att bolaget har en väl konsoliderad ställning. Ömsesidiga försäkrings— bolag med liten omslutning lämpa sig icke såsom återförsäkringsgivare. I och för sig bör hinder icke möta att bolag i koncessionsväg medgives rätt att meddela endast bestämda former av återförsäkring. För lokala bolag som tillämpa enhetliga villkor och lika premier erbjuder sig en naturlig väg för utjämningsförfarandet, nämligen genom poolning av risker som överstiga en viss storlek. Härvid bör självfallet tillses, att icke den del av risken, som bolaget behåller för egen räkning tillsammans med den andel som via pool- ningen tillföres bolaget, överstiger maximalen.

VIII. Försäkringsinspektionen.

1. Nuvarande organisation och verksamhet.

Försäkringsinspektionens ämbetsuppgifter. Enligt Kungl. Maj:ts instruk- tion för försäkringsinspektionen den 11 juni 1937 har inspektionen bland annat

1) att "utöva den i lagen om försäkringsrörelse föreskrivna tillsyn över försäkringsbolag så ock för visst fall den där föreskrivna särskilda admi— nistration av sådant bolags bo,

• Sida 215
•  Original

2) att, på sätt i lagen om utländsk försäkringsanstalts rätt att driva för— säkringsrörelse här i riket stadgas, taga befattning med dylik anstalts verk- samhet,

3) att föra det i 244 & lagen om försäkringsrörelse föreskrivna försäkrings- register,

4) att taga den befattning med frågor rörande den obligatoriska trafikför- säkringen, som stadgas i lagen om trafikförsäkring å motorfordon,

5) att handlägga ärenden, som eljest enligt särskilda bestämmelser tillhöra inspektionens ämbetsbefattning, samt

6) att biträda chefen för handelsdepartementet med beredande till före- dragning av på Kungl. Maj:ts prövning ankommande ärenden rörande för- säkringsväsendet.

Enligt samma instruktion äger inspektionen hos Kungl. Maj:t föreslå de åtgärder, vilka inspektionen anser påkallade för främja-nde av dess uppgif— ter och därmed sammanhängande frågor.

Det åligger vidare försäkringsinspektionen bland annat att för varje år utarbeta och till Kungl. Maj:t överlämna redogörelse för de in- och utländska försäkringsanstalter, som under året drivit försäkringsrörelse i riket, ävensom för dessa anstalters verksamhet och räkenskaper.

Huvudsyftet med den av försäkringsinspektionen utövade kontrollen är att tillse, att; försäkringsbolagens verksamhet bedrives på sådant sätt att trygghet finnes för att ifrågavarande bolag vid varje tidpunkt äro ekonomiskt rustade att fullgöra sina förpliktelser gentemot försäkringstagarna. Denna kontrollverksamhet utövas å ena sidan genom granskning av bola-gsordningar och grunder, innan de med försäkringsinspektionens utlåtande överlämnas till Kungl. Maj:t för slutlig prövning och å andra sidan genom en fortlöpande kontroll av försäkringsbolagens verksamhet. Sistnämnda kontroll utövas efter två olika linjer, dels genom granskning av vissa uppgifter, som försäkrings- bolagen äro skyldiga att varje år ingiva till försäkringsinspektionen, dels ge- nom inspektioner på ort och ställe.

I det följande skall lämnas en summarisk redogörelse för de olika slag av kontrollverksamhet, som inspektionen utövar. Först må dock lämnas vissa

upplysningar rörande försäkringsinspektionens organisation och befattnings- havare.

Organisation och personal. Försäkringsinspektionen utgöres av en över- direktör och chef (C 10), tre byråchefer (A 30) och två andra ledamöter. By- råcheferna förestå var sin byrå, nämligen juridiska och administrativa by— rån, livförsäkringsbyrån samt skadeförsäkringsbyrån. Av de båda övriga le- damöterna skall den ene vara sakkunnig för ekonomiska frågor, särskilt frå- gor rörande penningplaceringar, och den andre för försäkringsfrågor, särskilt beträffande andra slag av försäkringar än livförsäkring.

Hos försäkringsinspektionen äro anställda en byråinspektör (A 28) och en förste aktuarie (A 24) för livförsäkring samt en byråinspektör (A 28) och en förste revisor (A 24) för Skadeförsäkring. Dessutom finnas ytterligare tre 14—451759

• Sida 216
•  Original

befattningar å ordinarie stat, nämligen en kontorsskrivare (A 15), en kansli- skrivare, tillika registrator (A 11), ett kanslibiträde (A 7) och en expeditions- vakt (A 6). Utöver de personer, som upprätthålla dessa befattningar, finnes en e. o. aktuarie med försäkringsmatematisk utbildning i 20:e lönegraden, en förste amanuens med juridisk utbildning i 18:e, ett e. o. kanslibiträde i 7:e, ett extra kontorsbiträde i 4:e samt en e. o. expeditionsvakt i 5:e lönegraden.

Granskning av bolagsordningar och grunder. Vid granskningen av bo- lagsordningar och grunder plågar följande förfaringssätt tillämpas. Om ett bolag avser att företaga vissa ändringar i gällande bolagsordning, meddelas detta under hand till inspektionen, som härvid blir i tillfälle att framföra sina synpunkter på ändringsförslvaget, vilka som allmän regel godtagas av vederbörande bolag. Innan den till Kungl. Maj:t ställda ansökan om stad- fästelse ingives till försäkringsinspektionen, har denna sålunda i allmänhet korrigerats med hänsyn till de av ämbetsverket framförda synpunkterna, varför inspektionen ofta begränsar sitt yttrande till att framhålla att någon anledning till erinran icke föreligger.

Samma förfaringssätt tillämpas även då fråga är om ändring av ett bolags försäkringstekniska grunder. I sådant fall äga förberedande överläggningar rum mellan bolagets-' aktuarie och vederbörande byråchef, som föredrager dylika spörsmål antingen för inspektionens chef eller för inspektionen in pleno. Ändring av grunder måste ibland föregås av omfattande undersökning- ar hos bolagen rörande de olika riskmåtten och fordrar ofta tidskrävande un- dersökningar av den tekniskt utbildade personalen inom inspektionen. Vid prövning av hithörande frågor aktualiseras ej sällan principiella spörsmål av betydande räckvidd, såsom exempelvis i fråga om beräkning av återköpsvär- den, olika system för vin-stfördelning mellan försäkringstagarna m. m. Även beträffande frågor rörande försäkringstekniska grunder gäller i det övervä- gande flertalet fall att vederbörande bolag godtager de synpunkter, som un- der den förberedande behandlingen framförts från inspektionens sida, och att den framställning som senare ingives till Kungl. Maj:t om stadfästelse tager hänsyn härtill.

Efter överenskommelse med departementet i varje särskilt fall föredrager chefen för försäkringsinspektionen i statsrådsberedningen viktigare frågor och särskilt spörsmål av teknisk art. I samtliga ärenden rörande bolagsord- ningar och grunder tillämpas därjämte det förfaringssättet, att förslag till koncept till Kungl. Maj:ts resolutioner utformas av försäkringsinspektionen och överlämnas till handelsdepartementet.

Försäkringsbolagens uppgiftsskyldighet. Den löpande tillsynen över för- säkringsbolagens verksamhet utövas bl. a. genom granskning inom försäk- ringsinspektionen av vissa uppgifter, som bolagen äro skyldiga ingiva. För- säkringsbolagens uppgiftsskyldighet är fastslagen genom bestämmelserna i 226 € lagen om försäkringsrörelse. Härav framgår, att försäkringsbolag är skyldigt att varje år inom en månad efter ordinarie bolagsstämman till för- säkringsinspektionen ingiva

• Sida 217
•  Original

1) styrelsens förvaltningsberättelse, vinst- och förlusträkningen, balans- räkningen, revisorernas utlätande ävensom protokollsutdrag, utvisande de å bolagsstämman i anledning av nämnda handlingar fattade beslut;

2) en av styrelsen enligt av försäkringsinspektionen fastställt formulär upp- rättad och underskriven uppgift om bolagets verksamhet under året och om dess ställning vid årets slut.

Om bolaget driver livförsäkringsverksamhet, skall bolaget därjämte till försäkringsinspektionen med avseende åt denna verksamhet ingiva:

dels inom samma tid 3) en av bolagets aktuarie avgiven redogörelse för beräkning av premiere- serven och av p-remieåterbäringsreserven, där sådan finnes;

dels inom sex månader från ovan omförmälda bolagsstämma 4) en av bolagets aktuarie upprättad redogörelse i vad nrån det verkliga förloppet av verksamheten under året avviker från de enligt 7 eller 123 åå uppgjorda grunder för densamma.

Om inspektionen finner nödigt infordra. ytterligare upplysningar av bola- get, skola sådana ofördröjligen lämnas. De vinst- och förlust- samt balans- räkningar, som av bolagen utarbetas i anslutning till styrelsernas förvalt- ningsberättelser, äro utformade efter varierande principer, vil-ket försvårar jämförelser mellan resultaten av de olika bolagens verksamhet. Försäkrings— inspektionen saknar befogenhet att i fråga om nämnda redogörelser före- skriva någon enhetlig norm. Försök, som på grund av initiativ från bolags- håll vidtagits i syfte att åstadkomma enhetliga vinst. och förlust- samt ha- lansräkningar, ha icke medfört avsett resultat. Då emellertid varje bolag är skyldigt att upprätta och till inspektionen ingiva en uppgift om bolagets verksamhet under året enligt av försäkringsinspektionen fastställt formulär, har härigenom skapats möjlighet för att erhålla en för alla bolag enhetlig redogörelse för bolagens ekonomiska ställning och verksamhetens förlopp.

Formulären för bolagens uppgifter till försäkringsinSpektionen. De för dessa uppgifter utarbetade formulären, vilka äro av särskild betydelse för in- spektionens fortlöpande kontrollverksamhet, hava beträffande inhemska för- säkringsbolag hänförts till tvenne huvudserier, L-serien, avseende livförsäk- ringsbolag, och S-serien, avseende skadeförsäkringsbolag. Huvudformuläret i de båda serierna betecknas formulär L (livförsäkring) resp. formulär S (Skadeförsäkring) och omfattar såväl vinst- och förlusträkning och balans- räkning som dispositioner efter upprättandet av vinst- och förlusträkningen. Till dessa huvudformulär hava utarbetats vissa bilagor betecknade med for- mulär L 1, L 2 och L 3, avsedda för uppgifter rörande de försäkrades pre- mieåterbärings- och vinstmedel, v-issa detaljer rörande livförsäkringsverk- samheten och förändringar i livförsäkringsbeståndet, samt formulär S 1, S 2, S 3 och S 4, avsedda för uppgifter angående premier, skadeutbetalning-ar och reserver m. m. för olika skadeförsäkringsbranscher, avveckling av er— sättningsreserver och förändringar inom försäkringsbeståndet.

Därjämte hava upprättats vissa för båda grupperna gemensamma formu-

• Sida 218
•  Original

lär, betecknade specifikation A, B, C etc. Dessa specifikationer äro avsedda att närmare belysa olika poster i vinst- och förlust- samt balansräkningarna. Specifikation A innehåller detaljuppgifter för belysning av värderingen, rän- tabiliteten rn. nr. av varje särskild fastighet, som äges av vederbörande för- säkringsbolag. Specifikation B 1 innehåller detaljerade uppgifter rörande bo- lagets obligationsportfölj med angivande av inköpspris, bokföringskurser m. m., specifikation B 2 uppgifter rörande bolagets svenska kommunlån, specifikation B' 3 uppgifter rörande den svenska inteckningslåneportföljen med angivande av diverse data av betydelse för bedömande av länens säker— het, såsom länens läge i förhållande till taxeringsvärdet för olika slag av fastigheter, huruvida lånen avse fast egendom eller tomträtt, förräntningen m. m., specifikation B 4 uppgifter rörande bolagets innehav av förlagsbevis, aktier och andelsbevis, specifikation B 5 uppgifter avseende andra värde- handlingar och specifikation B (i uppgifter om tillgodohavanden hos banker och sparbanker samt å postgiro. Specifik-tion C innehåller uppgift om till— gångar och skulder i varje särskild valuta, som ingått i bolagets rörelse, premier i olika valutor, k'ursvinster och kursförluster av olika anledningar m. m. Vidare har varje bolag att isärskilda specifikationer, en för livförsäk- ring, specifikation DL, och en för Skadeförsäkring, specifikation DS, lämna specificerade uppgifter rörande bolagets förvaltningskostnader. Slutligen ha- va skadeförsäkringsbolagen att i en specifikation E lämna redogörelse för premiereservens beräkning.

För de blandade bolagen, Skandia, Skåne och Svea, har upprättats ett sär- sktilt huvudformulär, formulär BL (brand- och livförsäkring). Såsom bilagor till detta formulär skola användas formulären L 1, L 2 och L 3 samt S 1, S 2, S 3 och S 14. För ränte- och kapitalförsäkringsanstalterna samt utländska försäkringsbolag gälla särskilda formulär.

För att uppgifterna från de olika bolagen i görligaste mån skola bliva lik- artade har det visat sig nödvändigt att utarbeta detaljerade anvisningar för formulärens ifyllande. Dessa anvisningar ha av inspektionen sammanförts i ett särskilt häfte innehållande nummerhänvisningar till alla viktiga poster i formulären.

De formulär och specifikationer, för vilka i det föregående redogjorts, gälla närmast de s. k. riksbolagen, vilkas bolagsordningar stadfästs av Kungl. Maj:t och vilkas verksamhetsområde omfattar hela riket. För läns— och hå- radsbolagen tillämpas formulär av en enklare och mindre detaljerad typ. Vad slutligen sockenbolagen beträffar har det visat sig nödvändigt inskränka uppgiftsskyldigheten till några ytterst enkla uppgifter rörande viktigare Lin- komster och utgifter under året samt viktigare tillgång-s- och skuldposter. Det har nämligen i betydande utsträckning visat sig, att sockenbolagen sak- na förutsättningar för att framställa det ekonomiska resultatet av verksam- heten enligt pninciper, som tillämpas vid uppställande av vinst- och förlust- samt balansräkningar.

Vad beträffar de ovan under punkt 3) och 4) angivna uppgifterna, nämligen

• Sida 219
•  Original

aktuariens redogörelse för premiereservens beräkning och i vad mån det verkliga förloppet av verksamheten avvikit från det beräknade, äger försäk- ringsinspektionen att meddela anvisningar för upprättande av nämnda hand- lingar. Denna befogenhet har inspektionen emellertid endast begagnat sig av i fråga om uppgifterna angående premiereservens beräkning, redogörelsen för det finansiella resultatet av dödligheten och beräkningen av överskottet å livränterörelsen. I fråga om den övriga redogörelsen är aktuarien obunden av särskilda formulär.

Utöver de ovan nämnda uppgifterna hava bolag, som äro skyldiga verk- ställa pantsättning för försäkringstagares räkning, att varje år lämna en full- ständig förteckning över alla pantsatta värdehandlingar, vilken förteckning skall vara bestyrkt av försäkringsinspektionens ombud, som innehar en av nycklarna till det lås, varunder de pantsatta värdehandlingarna förvaras. Av praktiska skäl ingår förteckningen över dessa värdehandlingar numera i den ovan nämnda specifikationsserien B. Slutligen hava bolag, som driva trafik— försäkring, att lämna sådana särskilda uppgifter rörande denna försäkring, som äro erforderliga för att inspektionen skall kunna utöva den mera ingå— ende kontroll härav, som lagen om trafikförsäkring förutsätter. Närmare redogörelse härför lämnas i det följande.

Granskningsarbetet inom inspektionen. Granskningen och bearbetningen av de uppgifter, för vilka ovan redogjorts, tager sin början omedelbart efter uppgifternas inlämnande till inspektionen, vilket för olika bolag inträffar vid olika tider, alldenstund uppgifterna för riks-, läns- och häradsbolagen skola ingivas inom en månad efter bolagsstämman. Under månaderna juni och juli inkomma cirka 80 % av riksbolagens och 40 0/0 av läns- och häradsbo- lagens uppgifter. Återstoden fördelar sig på årets övriga månader.

Vid behandlingen av de uppgifter från bolagen, som hänföra sig till vinst- och förlust- samt balansräkningarna, verkställes till en början en mera for— mell granskning. Härvid tillses, att uppgifterna i fråga om alla ingående pos- ter ansluta sig till de utgående posterna i föregående års uppgifter. Där— jämte tillses, att huvudformulårens uppgifter beträffande vinst- och förlust- samt b'alansräkningarna i fråga om de olika detaljposterna överensstämma med bilagornas och specifikationernas uppgifter. Vid denna förberedande granskning undersökas därjämte alla avvikelser mellan uppgifterna till in— spektionen enligt de av inspektionen fastställda formulären och uppgifterna i de vinst— och förlust- samt balansräkningar, som jämte styrelsens förvalt— ningsberättelse varit föremål för bolagsstämmans behandling. Alla dylika avvikelser skola nöjaktigt kunna förklaras.

Den följande granskningen inriktas på att undersöka, huruvida de trans- aktioner och åtgärder, för vilka vinst- och förlusträkningen och balansräk- ningen lämna redogörelse — särskilt avsättningen till olika reserver, dispo— nerandet av uppkommen vinst och täckandet av eventuellt underskott — stå i överensstämmelse med föreskrifterna i lagen om försäkringsrörelse samt i de bolagsordningar och grunder, som stadfästs av Kungl. Maj:t. Speciell

• Sida 220
•  Original

uppmärksamhet ägnas de tekniska reserverna; premiereserven, ersättnings- reserven, premieåterbäringsreserven m. fl., vilka utgöra ett mått på storleken av bolagens förpliktelser gentemot de försäkrade.

Dä fråga är om premiereserven i livförsäkringsbolag, vilken för dessa bolag är den helt dominerande skuldposten, är det den av bolagets aktuarie lämnade redogörelsen för premiereservens beräkning enligt stadfästa grun- der som är av särskild betydelse. Redogörelsen lämnar emellertid endast upp— lysning om beräkningarnas totalresultat för olika grupper av försäkringar och kan endast tjäna som ledning vid en summarisk kontroll av premiereser— vens storlek. En fullständig kontroll av beräkningens riktighet skulle endast kunna vinnas genom att i detalj följa beräkningen å de olika bolagens aktua- rieavdelningar och de härvid tillämpade metoderna. Samma gäller i fråga om premieåterbäringsreserven. En dylik kontroll förutsätter emellertid en större personal än den inspektionen förfogar över, varför den kunnat före- tagas endast i enstaka —fall. Vad [beträffar premiereserven i skadeförsäk- ringsbolag gäller —— bortsett från vissa undantag _— att varje bolag självt bestämmer de principer, efter vilka denna reserv beräknas. Inspektionens granskning kommer med hänsyn härtill att avse dels frågan huruvida dessa principer äro ur trygghetssynpunkt tillfredsställande, dels frågan huruvida avsättning till premiereserven skett i enlighet med dessa principer. I fråga om ersättningsreserven, som för skadeförsäkringsbolagen är av stor ekono- misk betydelse, måste granskningen inom inspektionen inskränka sig till ett ungefärligt bedömande av huruvida den avsatta ersättningsreserven kan anses tillräcklig. För detta ändamål utnyttjas de föregående årens uppgifter rörande tidigare avsatta ersättningsreserver och deras "avveckling.

Det ligger i sakens natur, att det under granskningsarbetet uppstår spörs- mål av skiftande art, som kräva överläggningar i en eller annan form med vederbörande bolag. Oftast kan ett tillrättaläggande ske genom samtal med bolaget. I en del fall — omkring en femtedel av uppgifterna —— föranleder granskningen skriftlig begäran om förklaring, som i s.in ordning, om för- klaringen icke är tillfredsställande, kan föranleda erinran i en eller annan form, i regel med begäran att ändring skall verkställas i nästa bokslut. I en del fall har det hänt, att inspektionen ansett sig böra underkänna den före- liggande balansräkningen och krävt utlysande av ny bolagsstämma för fast- ställande av ny balansräkning. Detta förfaringssätt tillämpas dock endast, för såvitt ändringen icke lämpligen kan uppskjutas till nästa års bokslut.

I anslutning till redogörelsen för granskningarbetet må nämnas, att gransk- ningen ibland medför, att principiella frågor av större betydelse upptagas till övervägande inom inspektionen, vilket understundom föranleder utsän- dande av cirkulär med vissa direktiv till bolagen.

Icke sällan resulterar granskningen och bearbetningen av de insända upp- gifterna i att justeringar av dessa företagas. Som exempel på dylika juste- ringar kan nämnas följande. I fråga om vinst- och förlusträkningen händer det understundom, att belopp, som förts under rubriken »övriga utgifter», överföres till andra rubriker, ej sällan till »förvaltningskostnader», men även

• Sida 221
•  Original

till »vinstdisposition». I fall, där bolag verkställer erforderlig avsättning till skattereserven i vinstdispositionen, hänför inspektionen dylika avsätt- ningar till vinst- och förlusträkningen, varigenom det redovisade överskottet i motsvarande grad kommer att minskas. Då bland posterna »övriga tillgång- ar» och »övriga skulder» förekomma relativt stora belopp som icke specifi- cerats, infordras från tid till annan detaljuppgifter rörande dylika belopp, vilket i en del fall föranlett, att överföringar ha ansetts böra verkställas till andra rubriker i balansräkningen. Även uppgifterna å specifikationerna B 1—6 föranleda ofta över-flyttningar från en balansrubrik till en annan.

Pantsatta värdehandlingar underkastas en särskild granskning, som när- mast har till syfte att undersöka, huruvida värdehandlingarna uppfylla la- gens bestämmelser rörande art och säkerhet. Vid denna granskning under- ställas samtliga industri- och trafikobligationer, övriga industrilån samt ut- ländska värdehandlingar den ekonomiskt sakkunnige ledamoten. Om in- spektionen anser, att dylik värdehandling icke bör användas för pantsätt- ningsändamål, underrättas bolagets ledning härom med hemställan, att vår- dehandlingen utbytes mot annan, varvid bolaget har att meddela inspektio- nen när så skett. Skulle värdehandling, mot vilkens pantsättning inspektio- nen icke tidigare haft något att erinra, icke längre anses lämpad härför, underrättas likaledes bolaget. I tveksamma fall användes understundom det förfaringssättet, att inspektionen utan att uttala någon direkt mening hem- ställer, att bolaget måtte upptaga pantsättningsfrågan till ingående prövning. För att kunna överblicka de av olika bolag tillämpade bokföringsvärdena för skilda slag av obligationer samt förändringar i obligationsportföljen har inom försäkringsinspektionen upplagts ett särskilt register enligt cardex- system över samtliga av varje särskilt bolag för pantsättning använda obliga- tioner, med undantag för obligationer utfärdade av svenska staten.

I fråga om trafikförsäkringen, som är obligatorisk, har inspektionen till— delats en mera vidsträckt befogenhet än i fråga om övriga skadeförsäkrings— branscher. Här har sålunda inspektionen bland annat att pröva de av bolagen tillämpade premierna samt bestämma storleken av premiernas omkostnads- tillägg. Med hänsyn härtill hava särskilda formulär för uppgifter rörande trafikförsäkringen utarbetats. Enligt lag om trafikförsäkring å motorfordon åligger det inspektionen att göra anmälan h0s Konungen, därest försäkrings— anstalt, som driver trafikförsäkringsrörelse, icke iakttager tillbörlig spar- samhet i fråga om omkostnaderna för rörelsen, eller om det sätt, varpå pre- mierna bestämmas eller inträffade skador regleras, ger skälig anledning till anmärkning, eller om anstalten brister i fullgörandet av sina förbindelser enligt nämnda lag eller om eljest allvarlig anmärkning mot anstaltens trafik- försäkringsverksamhet förekommer. Granskningen av uppgifterna rörande trafikförsäkringen medför på grund härav ett kontrollarbete, som i vissa av- seenden är väsentligt mera ingående och omfattande än i fråga om övriga av skadeförsäkringsbolagen ingivna uppgifter.

Efter avslutad granskning av bolagens uppgifter och sedan av granskning— en föranledda justeringar vidtagits, publiceras vinst- och förlust- samt ha-

• Sida 222
•  Original

lansräkningarna för samtliga riksbolag samt i något förenklad form även för läns- och häradsbolagen i inspektionens årliga redogörelse, som utkommer i början av året näst efter det, under vilket uppgifterna inkommit till försäk- ringsinspektionen. I den mån de av inspektionen företagna justeringarna äro av mera genomgripande art, erhåller vederbörande bolag meddelande härom före publicerandet och blir sålunda i tillfälle att framföra sina synpunkter i fråga om ändringarna. Utöver bolagens på nu angivet sätt granskade vinst- och förlusträkningar och balansräkningar publiceras även en analys av verk- samhetens förlopp inom de olika försäkringsbranscherna; de olika bolagen redovisas var för sig varjämte sammandragsuppgifter för branscherna med- delas. Denna analys innehåller bl. a. uppgifter om premier och skador samt premie- och ersättningsreserv inom såväl direkt som indirekt försäkring samt i fråga om affären för egen räkning. Beträffande livförsäkring lämnas en mera ingående analys, vari bl. a. förvaltningskostnader för direkt för- säkring uppdelas på kostnader för anskaffning, inkasso och Övrigt. Där- jämte lämnas en redogörelse för förändringarna av försäkringsbeståndet un- der året, föranledda av nyanskaffning, döds-fall, utlupen försäkringstid, annul- lationer m. in. En del av denna analys i fråga om skadeförsäkringen utgör den s. k. överskottsberäkningen, som för varje bolag och bransch anger be- loppet av på året belöpande premier, skador, förvaltningskostnader och överskott å affären för egen räkning. Dessutom införes numera i den årliga publikationen, som inledes med en översikt av vissa för försäkringsväsen- det betydelsefulla data, även en redogörelse i olika avseenden för försäk— ringsbolagens kapitalplaceringar.

Inspektioner av försäkringsbolag. Försäkringsinspektionen verkställer utöver den löpande granskningen av de uppgifter, som försäkringsbolagen årligen ha att insända, inspektioner hos de olika bolagen. Enligt 227 5 lagen om försäkringsrörelse äger nämligen försäkringsinspektionen eller dess om- bud rätt att när som helst inventera ett bolags tillgångar samt granska bo- lagets böcker, räkenskaper och andra handlingar. Dessa inspektioner ha under 1930-talet på grund av otillräckliga arbetskrafter kunnat företagas i endast ringa utsträckning. På grund av viss förstärkning av inspektionens personal genom beslut av 1942 års riksdag har en väsentlig utökning av inspektionsarbetet blivit möjlig, vilken måste betraktas såsom synnerligen önskvärd.

Det må nämnas, att de av inspektionens egna tjänstemän under 10-års- perioden 1930—39 företagna inspektionerna hos olika försäkringsbolag upp- gingo till sammanlagt 65 för riks—bolagen och 33 för läns- och häradsbolagen, motsvarande i genomsnitt endast 6,5 respektive 3,3 inspektioner årligen för dessa båda grupper av bolag. Med en dylik frekvens skulle inspektionerna återkomma för riksbolagen med i genomsnitt cirka 20 och för läns- och hå- radsbolagen med närmare 60 års mellanrum, ett förhållande som av försäk- ringsinspektionen idess statsskrivelse är 1941 karakteriserades såsom uppen- barligen otillfredsställande, vari en radikal förändring måste ske. Denna

• Sida 223
•  Original

framställning medförde en viss utökning av inspektionens arbetskrafter. Åren 1943 och 1944 uppgingo antalet inspektioner årligen för riksbolagen till 19 och för läns— och häradsbolagen till 63, vilket innebär att inspektionen för riksbolagen skulle återkomma i genomsnitt vart 7:e och för läns- och härads- bolagen vart 4:e år.

Inspektionsarbetet omhänderhaves av de båda tidigare omnämnda byrå- inspektörerna, en för livförsäkringsbolag och en för de större skadeförsäk— ringsbolagen, samt av förste revisorn, vilkens arbete närmast är in-riktat på de lokala läns- och häradsbolagen.

I regel verkställes inspektionen såsom en allmän granskning av bolagets verksamhet i dess helhet, men det kan även förekomma att inspektionen in- skränkes till enbart vissa frågor, exempelvis återförsäkringsförhållandena, varvid ett större antal bolag genomgås i en följd. I en del fall har tjänsteman hos försäkringsinspektionen förordnats att tillsammans med bolagets egna revisorer deltaga i årsrevisionen, dock utan att härvid underteckna revisions- berättelsen. En dylik anordning tillämpas dock numera ytterst sällan. För- säkringsinspektionen har dessutom möjlighet att förordna revisor utanför kretsen av inspektionens egna befattningshavare att deltaga i årsrevisionen, i vilket fall revisionsberättelsen undertecknas även av denne, som därjämte till inspektionen avgiver redogörelse för under revisionen vunna erfaren- heter. Detta förfaringssätt användes tidigare i större utsträckning än nu.

Genom den allmänna inspektionen erhålles i första hand en inblick i sådana förhållanden rörande styrelsens förvaltning och räkenskaperna samt den inre kontrollen, vilka ej framgå av de uppgifter, SOm försäkringsbolagen hava att årligen insända till inspektionen. Vad beträffar styrelsens förvalt- ning genomgås styrelsens protokoll, bolagets placeringspolitik, sättet för värdehandlingars förvaring, bolagets skriftväxling m. m. Även om skadereg- leringen är en verksamhet, som ligger utanför inspektionens tillsynsområde, ägnas vid den allmänna inspektionen även viss uppmärksamhet åt sättet för skaderegleringens handhavande. I fråga om räkenskaperna och den inre kontrollen tillses huruvida föreskrivna handelsböcker finnas, en åtgärd som ej sällan visat sig påkallad beträffande de lokalt begränsade bolagen. Vidare undersökes bokföringssystemets ändamålsenlighet, huru uppbörds- och utbe- talningskontrollen samt den inre kontrollen i övrigt fungerar, huruvida möj— lighet finnes för ensam person att företaga penningtransaktioner m. m.

Vid inspektionerna på ort och ställe undersökes även i den utsträckning detta är möjligt huruvida de till försäkringsinspektionen insända årliga upp- gifterna äro riktiga. Sålunda verkställes inventering av bolagens tillgångar och i fråga om skuldsidan ägnas beträffande skadeförsäkringsbolagen sär- skild uppmärksamhet åt ersättningsreservens bestämmande.

Övrig verksamhet. Utöver den verksamhet, för vilken ovan redogjorts, förekomma vissa andra uppgifter. Hit höra bl. a. besvarande av remisser från Kungl. Maj:t rörande olika frågor, som avse eller i något hänseende beröra det enskilda försäkringsväsendet. Men dessutom har inspektionen blivit re-

• Sida 224
•  Original

missinstans även beträffande frågor, som icke avse den affärsmässigt bedriv- na försäkringsrörelsen såsom olika socialförsäkringsspörsmål, städers och andra institutioners pensionsreglementen m. m.

I samband med belåning och återköp av livförsäkringar förekommer det icke sällan att försäkringstagare vända sig till inspektionen för att efterhöra, huruvida de av vederbörande bolag uppgivna återköpsvärdena kunna anses riktiga. I dylika fall undersöker inspektionen, huruvida nämnda värden stå i överensstämmelse med de av Kungl. Maj:t stadfästa grunderna, varefter för- säkringstagarna erhåller upplysning om undersökningens resulta-t.

Slutligen må nämnas att försäkringstagare, som icke äro tillfreds med av skadeförsäkringsbolag verkställd skadereglering, tid efter annan vända sig till inspektionen med begäran om att åtgärder måtte företagas till vinnande av rättelse. Dylika framställningar, som icke tillhöra inspektionens arbets- område och beträffande vilka inspektionen icke har befogenhet att ingripa, plåga det oaktat remitteras till vederbörande försäkringsbolag, som beredes tillfälle att yttra sig. De upplysningar, som lämnas av försäkringstagaren, kunna ibland vara sådana att ändring vidtages i skaderegleringsbeslutet. I vilket fall som helst tillställer inspektionen alltid den klagande försäkrings- bolagets yttrande, varvid upplysningen meddelas att frågor, som avse tvister mellan försäkringsgivare och försäkringstagare, icke tillhöra inspektionens ämbetsuppgifter.

2. Återverkningar av utredningens förslag på försäkringsinspektionens verksamhet och omkostnader.

Om försäkringsutredniingens förslag upphöjes till lag får detta i olika av- seenden återverkningar i fråga om försäkringsinspektionens arbetsuppgifter. I det följande skall lämnas en kort sammanfattning av de punkter av första- ket, som äro av särskild betydelse i nämnda avseende.

a) Ändring av koncessionsbeståmmelsema. Utredningens förslag innebär en fullständig omläggning av det nuvarade koncessionsförfarandet. Medan en- ligt gällande lag koncenssions—prövningen närmast har att tillse att bolagsord- ning och grunder överensstämma med lagens föreskrifter, skall koncessions- prövningen enligt förslaget i första hand ingå på frågorna huruvida det till- ämnade bolaget är behövligt samt ägnat att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet. Undersökningar av motsvarande art måste även göras, då fråga är om upptagande av nya försäkringsgrenar inom redan existerande bolag. Även om enligt förslaget Kungl. Maj:t år koncessionsmyndighet, kan det förutsättas att de för koncessionsprövningen erforderliga utredningarna komma att åvila försäkringsinspektionen.

b) Läns- och häradsbolagen. Eftersom enligt utredningens förslag Kungl. Maj :t skall vara koncessionsmyndighet även för läns- och häradsbolagen kom- ma, såsom under punkt a) framhållits, nya koncessionsuppgifter att åvila för- säkringsinspektionen, varvid bl. a. må erinras om granskningen av bolagsord-

• Sida 225
•  Original

ningarna för dessa bolag. Visserligen tillämpa för närvarande flertalet länssty— relser förfaringssättet att infordra yttrande från inspektionen rörande före— kommande ändringar av bolagsordningarna, men överföringen kommer själv- fallet att medföra en relativt betydande ökning av arbetet inom inspektionen. Antalet bolag, vilkas bolagsordningar granskas av inspektionen före stad- fästelsen hos Kungl. Maj:t, uppgår för närvarande till 141, men kommer ge- nom läns- och häradsbolagens överförande att ökas med 176, alltså uppgå till sammanlagt 317.

c) Överarbetning av gällande bolagsordningar. Den nya försäkringslag- stiftningen kommer att & betydande utsträckning kräva omläggning av samt- liga nu gällande bolagsordningar. Omläggningen kommer i huvudsak att få karaktären av ett engångsarbete, utsträckt över en period av cirka tre år efter lagens ikraftträdande, vilket förutsättes äga rum den 1 januari 1948. På grund härav måste man — icke minst med hänsyn till läns- och häradsbola- gen, vilka i stor utsträckning sakna härför erforderlig expertis —— räkna med en tillfällig utökning av arbetskrafterna å inspektionens juridiska byrå.

d) Registrering av försäkringsbolag. Försäkringsinspektionens arbetsupp- gifter som registreringsmyndighet komma att utökas på grund av dels läns— och häradsbolagens överförande, dels registreringens ökade omfattning i olika avseenden.

e) Försäkringsbolagens kapitalplaceringar. Utredningen har i förslaget upptagit bestämmelse om en i viss utsträckning fri placering av livbolagens tekniska fonder. Detta innebär beträdande av nya vägar. Det är angeläget, att utvecklingen här noga följes från inspektionens sida, varvid tillsynen måste inriktas på den fria placeningens utnyttjande i så väl kvantitativt som kva- litativt hänseende.

f) Särskilda revisorer. Den utökning av tillsynen, som utredningens förslag om utseende av särskild revisor för varje försäkringsbolag innebär, kommer att återverka på arbetet inom inspektionen genom det betydande antal in- spektionsrapporter, som nämnda revisorer årligen hava att ingiva till verket. Genomgången av rapporterna kan givetvis väntas föranleda skriftväxling samt prövning av olika i dessa rapporter behandlade frågor.

9) Skälighetsprincipens införande i fråga om livförsäkring. Såsom fram- gått av redogörelsen för livförsäkringens tekniska bestämmelser (5. 33 ff.) kommer skälighetsprincipens införande att från inspektionens sida kräva en i olika avseenden mera ingående analys av livförsäk—ringsverksamheten än ti- digare varit fallet. Såsom exempel härpå må följande anföras. I fråga om om- kostnaderna för verksamheten har det tidigare endast gällt att bedöma vilken omkostnadsbelastning i premierna som behövts för täckande av de verkliga kostnaderna. Den nya frågeställningen innebär även ett bedömande av om- kostnadernas skälighet. Enligt nu gällande lagstiftning har inspektionen icke att ingå på något bedömande av organisatoriska frågor. En konsekvens av de principer, som ligga till grund för utredningens förslag, är att inspektionen måste pröva, huruvida exempelvis en viss organisation eller en viss form för verksamhetens bedrivande kan, med hänsyn till de härför erforderliga kost—

• Sida 226
•  Original

naderna, anses tillgodose skälighetskravet. På folkförsäkringen har utred- ningen i sitt förslag ställt särskilda krav. Med hänsyn till denna försäkrings stora sociala betydelse är det angeläget att inspektionen ingående följer ut- vecklingen på detta område. Även frågan i vad mån 5. k. skumning av försäk- ringar inom stor livförsäk-ring kan anses stå i överensstämmelse med skälig- hetsprincipen är ett spörsmål, som inspektionen har att pröva. Frågan huru— vida anskaffningsverksamhetens bedrivande kan antagas påverka annulla- tionsförloppet måste också göras till föremål för uppmärksamhet. Har man anledning förvänta en förbättring av annullationsförloppet genom omlägg- ning av formerna för anskaffningen, bör det ankomma på inspektionen att till— se att lämpliga åtgärder i sådant syfte vidtagas. Det må även framhållas att bolagen enligt förslaget komma att åläggas viss uppgiftsskyldighet beträffan— de försäkringen av icke normala risker, som tidigare icke varit föremål för någon tillsyn.

Skälighetsprincipens införande kommer i särskild grad att få betydelse i fråga om valet av lämpliga system för återbäringen till försäkringstagarna. Här bör det åligga inspektionen att med uppmärksamhet följa utvecklingen och tillse att förekommande återbäringssystem äro godtagbara med hänsyn icke endast till soliditets-, utan även till skälighetsprincipen. Hithörande frågor liksom även de under punkterna Ir ) och i) angivna äro synnerligen komplice- rade och ställa stora krav på de befattningshavare, som närmast hava att handlägga dem.

11) Överarbetning av gällande försäkringstekniska grunder. Ett genomfö- rande av utredningens förslag kommer att medföra överarbetning av livför- säkringsbolagens tekniska grunder. Även här kommer skälighetsprincipens införande att få återverkningar i olika avseenden. Samtliga antaganden i grunderna kräva i detta sammanhang ingående behandling. Äterbäringsgrun— derna måste anpassas efter vad som kan anses skäligt bl. a. med hänsyn till försäkringsbeståndets sammansättning, i syfte att skapa förutsättningar för en lämpligt avvägd återbäring. Slutligen må nämnas, att förutberäkning av återbäring torde komma att införas för samtliga livförsäkringsbolag.

i) Fortlöpande tekniska utredningar. Utredningens förslag innebär att åter- bäringsgrunderna skola anpassas efter betingelserna för verksamheten. Så- som närmare utvecklats å s. 79 f nödvändiggör detta en fortlöpande kontroll av rörelsens ekonomi enligt statistiska och försäkringstekniska metoder, in- nebärande en mera ingående analys av ställningen än balansräkningen med— ger. Denna analys skall grundas på en försäkringsteknisk värdering av såväl tillgångar som skulder enligt särskilda härför lämpade antaganden. Det till-- kommer försäkringsinspektionen att föreskriva normerna för dessa tekniska utredningar, vilka bolagen enligt utredningens förslag ha att vart femte år ingiva till inspektionen. Utredningarnas uppgift är att åstadkomma material för ett klarläggande av huruvida bolagens verksamhet kan anses tillgodose kraven på trygghet och skälighet. Dessa utredningar avse i första hand att ge vederbörande bolags ledning den fullständiga inblick i verksamhetens ekonomiska förhållanden, som är nödvändig för att ledningen skall på ett till—

• Sida 227
•  Original

fredsställande sätt kunna fullgöra sin uppgift. Utredningarna komma också att utgöra underlag för den mera omfattande tillsyn över livförsäkringsbo- lagens verksamhet, som försäkringsutredningens förslag förutsätter.

k ) Ökad publicitet. I anslutning till den ovan lämnade redogörelsen angå- ende återverkningarna av utredningens förslag på försäkringsinspektionens arbetsuppgifter vill utredningen även framhålla följande. Den av livför- säkringsbolagen bedrivna verksamheten är med hänsyn till den komplice- rade teknik, varpå denna verksamhet är uppbyggd, i allmänhet svår att överblicka för de personer, som närmast beröras av densamma, nämligen försäkringstagarna. På grund härav vill utredningen — såsom i det följande (5. 232) närmare utvecklas — förorda, att försäkringsinspektionen i sin år- ligen utkommande publikation »Enskilda försäkringsanstalter», utöver vad publikationen redan innehåller, lämnar en fortlöpande redogörelse för så— dana spörsmål inom livförsäkringsverksamheten som äro mera svårtillgäng- liga för allmänheten men som denna likväl kan anses ha berättigade anspråk på att få klarlagda. Utredningen avser härvid bl. a. de principer, efter vilka återbäringen är ordnad inom de olika livförsäkringsbolagen samt resultatet av en jämförelse mellan verkligt och enligt grunderna beräknat förlopp med avseende på ränta, dödlighet, andra riskmått och omkostnader. Även i övrigt torde den allmänna tendensen till ökad offentlighet i fråga om uppgifter, som röra försäkringsbolagens verksamhet, komma att för inspektionen med- föra utvidgade arbetsuppgifter.

Nuvarande personalstat. Såsom tidigare framhållits är arbetet inom in- spektionen fördelat på tre byråer, nämligen den juridiska byrån, livförsäk- ringsbyrån samt skadeförsäkringsbyrån. Personalens omfattning framgår av följande översikt:

Lönegrad 1 överdirektör och chef .............. C 10 Juridiska byrån 1 byråchef .......................... A 30 1 förste amanuens ................... Ro 18 Livförsäkringsbyrån 1 byråchef ......................... A 30 1 byråinspektör ..................... A 28 1 förste aktuarie .................... A 24 1 e. o. aktuarie ..................... Eo 20 Skadeförsäkringsbyrån 1 byråchef .......................... A 30 1 byråinspektör ..................... A 28 1 förste revisor ...................... A 24 Personal i övrigt 1 förste kontorsskrivare .............. A 15 1 kansliskrivare (tillika registrator) .. .. A 11 1 kanslibiträde ...................... A 7 1 expeditionsvakt ................... A 6 1 e. o. kanslibiträde ................. Eo 7 1 e. o. expeditionsvakt ............... EO 5 1 extra kontorsbiträde ............... Eo 4

• Sida 228
•  Original

Erforderlig personalökning. Den utökning av försäkringsinspektionens verksamhet, som blir erforderlig på grund av utredningens förslag, kan icke genomföras med mindre ytterligare arbetskrafter ställas till inspektionens förfogande. I det följande skall till en början angivas den utökning av per- sonalen, som utredningen med hänsyn till de nya arbetsuppgifterna finner nödvändig.

De ovan under punkterna a)-—d ) omförmälda ändringarna i lagstiftningen avseende utvidgning av arbetet med koncessions- och registreringsärenden komma huvudsakligen att beröra den juridiska byrån. Arbetsökningen på grund av här nämnda förhållanden kommer, såsom tidigare framhållits, dels att få karaktären av engångsarbete under en övergångsperiod av cirka tre är, dels bli av varaktig art. För bemästrande av de nya arbetsuppgifterna måste man räkna med en utökning av personalen med tvenne befattnings- havare med juridisk utbildning, av vilka dock den ene torde komma att vara erforderlig endast under övergångsperioden.

Ändringen i fråga om kapitalplaceringsbestämmelserna, punkt e) moti- verar en för behandling av dylika frågor väl kvalificerad arbetskraft, vil- ken dock i icke ringa utsträckning beräknas kunna utnyttjas även för andra uppgifter av krävande art.

Anordningen med särskild av försäkringsinspektionen utsedd revisor för varje försäkringsbolag, punkt i), kommer, såsom tidigare uppvisats, att få till närmaste följd en viss arbetsökning inom inspektionen. Utredningen har övervägt, huruvida man icke genom anordningen i fråga skulle kunna mins- ka antalet inspektioner verkställda av försäkringsinspektionens egna tjäns- temän. Dylika inspektioner ha med nuvarande arbetskrafter kunnat verk— ställas i genomsnitt en gång vart sjunde år för riksbolagens vidkommande och med mindre mellanrum i fråga om läns— och häradsbolagen. Det kan vara av intresse, att i detta sammanhang erinra. om en i instruktionen för bank- och fondinspektionen förekommande bestämmelse, enligt vilken un- dersökning av bankbolag skall, såvitt möjligt, äga rum åtminstone vart- annat år. Nämnda bestämmelse tillkom på förslag av 1932 års banksakkun- niga. En dylik frekvens torde icke kunna anses behövlig i fråga om försäk- ringsbolag, bl. a. med hänsyn till utförligheten av de uppgifter bolagen hava att årligen ingiva till försäkringsinspektionen. Härtill kommer, att ett för- säkringsbolags verksamhet, bland annat på grund av den stabilitet återför— säkringen skänker, knappast är utsatt för sådana kastningar i det ekonomis- ka förloppet som ett bankföretag. Det synes som allmän regel böra gälla att inspektion av de olika försäkringsbolagen verkställes i genomsnitt åtminstone vart femte år. Granskningsarhetet i fråga om bolagens årliga uppgifter till försäkringsinspektionen kommer i viss utsträckning att fören-klas genom ut- redningens förslag att bolagens vinst- och förlusträkningar och balansräk- ningar skola upprättas efter en enhetlig plan enligt av Kungl. Maj:t utfärdade föreskrifter. Under sådana förhållanden anser sig utredningen kunna räkna med, att det skall bliva möjligt för försäkringsinspektionen att verkställa in- spektioner i nyssnämnda omfattning utan särskild personalförstärkning.

• Sida 229
•  Original

Vad angår de under punkterna g )—i ) upptagna spörsmålen, nämligen skä- lighetsprincipens införande i livförsäkringsverksamheten, överarbetningen av gällande försäkringstekniska grunder samt de fortlöpande tekniska utred- ningarna, innebär utredningens förslag en nyorientering och väsentlig utvidg- ning av arbetet inom försäkringsinspektionen, i vad detta arbete avser till- synen över livförsäkringsbolagens verksamhet. För bedömande av vilken ut- ökning av inspektionens arbetskrafter som på grund härav blir erforderlig, må till en början erinras om vissa förhållanden, som äro av betydelse i det- ta sammanhang.

Räntefallet under 1930-talet skapade för livförsäkringsverksamheten kom- plicerade anpassningsproblem, vilka under en lång följd av år satte sin prä- gel på arbetet inom inspektionens livförsäkringsbyrå. De i flera avseenden betydelsefulla ändringar i grunderna, som företogos år 1938, då livförsäk- ringsbolagen övergingo till en räntefot av 2,25 0/0 för nya försäkringar, aktua- liserade under de följande åren en mångfald problem, som krävt undersök- ningar av växlande art inom nämnda byrå. Detta har medfört, att de till- gängliga arbetskrafterna under dessa är icke varit tillräckliga för tillgodo— seende av rådande behov. Sålunda har en betydande arbetsbalans uppstått, vilket varit till förfång i olika avseenden; bl. a. har det icke varit möjligt att granska ingivna förslag till ändring av grunder med önskvärd snabbhet. Särskilt otillfredsställande har det varit, att inspektionen under en lång följd av är icke haft möjlighet att verkställa någon ingående kontroll av premie- reservberäkningen inom de olika livförsäkringsbolagen. Betydelsen härav inses klart, då man betänker att premiereserven är den helt dominerande skuldposten i livförsäkringsbolagens balansräkningar. Då beräkningen av premiereserven är en arbetsuppgift, som inom varje särskilt livförsäkrings- bolag sysselsätter ett flertal personer varje år, skulle genomförandet av en fristående kontrollräkning kräva en alltför stor arbetsinsats. Tillsynen torde därför böra ordnas så, att en härför särskilt kvalificerad tjänsteman inom inspektionen hos vederbörande bolag följer arbetet med beräkningen av pre- miereserven och förvissar sig om att metoder och kontrollanordningar äro tillfredsställande.

Utredningen har från försäkringsinspektionen erhållit den upplysningen att, om en återgång till mera stabila förhållanden särskilt i fråga om ränte- m'arknaden kan påräknas, man vågar förutsätta att omkring en halv arbets- kraft skulle kunna frigöras för kontrollarbete i fråga om bolagens premie- reservberäkningar. Under sådana förhållanden anser utredningen att arbetet såväl med kontrollen över premiereserverna som med tillsynen över bola- gens kapitalplaceringar skall kunna — i varje fall tillsvidare — fullgöras utan någon ytterligare ökning av inspektionens arbetskrafter utöver den för sistnämnda uppgift föreslagne befattningshavaren.

Vad slutligen beträffar den utvidgning av inspektionens arbetsområde, som skälighetsprincipens lagfästande kommer att innebära, är det förenat med stora svårigheter att bedöma huru stor ökning av arbetskrafterna som på grund härav blir nödvändig. Vad som i olika sammanhang anförts rörande

• Sida 230
•  Original

skälighetsprincipen torde klart giva vid handen, att den kommer att ställa in- spektionen inför nya uppgifter av svårbedömd art och av omfattande räck— vidd. Utredningen finner det under alla förhållanden klart, att härför kräves en utökning av livförsäkringsbyråns arbetskrafter med en väl kvalificerad befattningshavare, som har fullgod försäkringsteknisk utbildning.

Med den ökning av inspektionens kvalificerade arbetskrafter, som blir er- forderlig och som utredningen därför föreslår, erfordras även en utökning av biträdespersonalen. Det torde knappast vara behövligt att nu närmare söka angiva vad som i detta avseende kan visa sig erforderligt. Utredningen vill dock såsom sin uppfattning framhålla, att man måste räkna med ytter- ligare minst tvenne kvinnliga biträden.

Den totala ökning av inspektionens kvalificerade personal, som enligt ut- redningens uppfattning minst erfordras för att motsvara ökningen av inspek- tionens arbetsuppgifter, sku-Ile sålunda bliva följande.

Juridiska byrån: 2 befattningshavare, varav 1 under en övergångsperiod av cirka tre år.

Livförsäkringsbyrån: 2 befattningshavare. Dessutom komma minst 2 skrivbiträden att erfordras.

Placering i lönegrad. Den moderna försäkringsverksamheten, enkanner- ligen livförsäkringen, företer — såsom framgår av utredningens betänkande — beträffande den allmänna uppbyggnaden, och framför allt i fråga om vissa betydelsefulla avsnitt, en komplicerad teknik. En rikhaltig vetenskap- lig litteratur föreligger och är alltfort under utveckling, där försäkringstek- nikens problem gjorts till föremål för ingående undersökningar, huvudsak- ligen av försäkringsmatematisk och matematisk-statistisk art. Då inspektio- nens kontrollverksamhet i stor utsträckning avser just det sätt, varpå liv- försäkringens tekniska apparat handhaves, är det angeläget, att de tjänste- män, som närmast handhava denna tillsyn, äro förtrogna med hithörande problem och även ha möjlighet och förutsättningar att följa med forskningen och framstegen på det försäkringstekniska området. Det är därför av vikt att tillse, att lönesättningen i fråga om nämnda befattningshavare är så avvägd, att rekryteringen kan tryggas på ett tillfredsställande sätt.

I en framställning till Kungl. Maj:t den 3 september 1941 har försäkrings- inspektionen närmare redogjort för sina erfarenheter beträffande hithörande frågor och därvid bl. a. anfört:

»Arbetet inom inspektionen är särskilt i vad det avser tillsynen av livförsäkrings- , rörelsen och den komplicerade tekniska apparat, som ligger till grund för denna verksamhet, av synnerligen speciell art. Detaljförtrogenhet med frågorna på detta område, som givetvis måste finnas hos tillsynsmyndigheten, kan endast förvärvas antingen genom tidigare lämplig anställning hos försäkringsbolag eller hos inspek— tionen. Det bör naturligtvis inte förekomma att personer, som icke behärska eller ha förmåga att bedöma hithörande frågor, erhålla uppdrag att företaga inspektioner hos försäkringsbolag, för vilken uppgift t. ex. vanlig revisorskompeten-s ofta icke är tillräcklig.

• Sida 231
•  Original

Vad den kvalificerade personalens rekrytering beträffar är det synnerligen vansk— ligt att basera denna på tidigare anställning hos försäkringsbolag av den anled- ningen, att löneförmänerna för dylika befattningshavare hos inspektionen ligger på ett väsentligt lägre plan än som tillämpas hos de enskilda företagen. Om vederböran- de åter skall förvärva sin utbildning under arbete hos inspektionen, medför detta. att lång tid måste förflyta efter anställningen, innan befattningshavaren kan fylla de uppgifter, som äro knutna till befattningen. Under en dylik övergångstid måste därför, med hänsyn till det ringa antalet befattningshavare inom verket, den del av tillsynsverksamheten, som just denne tjänsteman skulle omhänderhava, komma att inskränkas eller så gott som helt inställas. Det är under sådana förhållandena uppen- bart, att relativt täta ombyten av högre tjänstemän med nödvändighet måste minska effektivitet—en av inspektionens arbete, i all synnerhet om den nye befattningslur varen först genoni arbete niorn inspektknien niåste förvärva sig den erfarenhet son] kräves

Även en annan omständighet är här av betydelse, nämligen den direkta konkur— rensen från försäkringsbolagens sida,särskHt ifråga oni de arbetskraher inoni nh spekanen, ann äro syssdsaua_rned den teknbka och ekononnska-konhouen av bolagens verksamhet och som därför komma i närmare beröring med de olika före- tagens ledning. Till belysning härav kan nämnas, att samtliga tidigare innehavare av förste aktuarietjänsten (år 1935 omändrad till byråchefstjänst) utom en, som av— lidit under sin tjänstgöring inom försäkringsinspektionen, hava lämnat inspektionen för nu övergå tHl anstäHning hos ensknda försäkringsbolag»

Enligt försäkringsutredningens mening är det av vikt att beakta vad inspek- tionen här anfört. Synpunkter av liknande art fram-fördes av 1932 års bank- sakkunniga beträffande rekryteringen av bank- och fondinspektionens per- sonal, vilket resulterade i att beträffande nänmda verk den anordningen ge- nomfördes, att de tre befattningshavare (förste byråinspektörer), som när- mast hava att svara för inspektionerna av banker och jordbrukskassor samt för kontrollen av fondverksamheten, placerades i lönegraden C 5. Vid deras sida ställdes därjämte tvenne befattningshavare (byråinspektörer), vardera placerade i lönegraden A 28. Här föreligger en betydande skillnad, beträffan- de lönegradsplaceringen för dem av bankinspektionens och försäkringsin— spektionens befattningshavare, som närmast omhänderhava den tekniska och ekonomiska kontrollen. Ifrågavarande befattningar inom försäkringsinspek- tionen äro placerade tl A 28 resp. A 24 utan att detta kan motiveras med att de frågor, som möta inom försäkringsinspektionens arbetsområde, skulle vara av enklare art och därför kräva mindre kvalifikationer än tillsynen över bankverksamheten. Vid en jämförelse mellan dessa båda tillsynsområden bör man givetvis beakta den särskilda sakkunskap, som vid prövning exempel— vis av en banks engagement kräves för bedömande av olika företags kredit— värdighet — en sakkunskap, som med den fria placeringsrättens införande kommer att i viss grad bliva erforderlig även i fråga om tillsynen över för- säkringsbolagens verksamhet. Å andra sidan bör man icke förbise de inveck- lade tekniska frågor, som särskilt livförsäkringen erbjuder för tillsynsmyn— digheten och ej heller det förhållandet, att de dominerande s-kuldposterna i ett livförsäkringsbolags balansräkning icke äro skulder i vanlig men-ing Och därigenom enkla att bestämma, utan belopp, som framgå såsom resultat av komplicerade beräkningar, byggda på vissa antaganden rörande den fram- IF)—451759

• Sida 232
•  Original

tida ekonomiska och demografiska utvecklingen. Balanskontrollen i fråga om försäkringsbolagen erbjuder därför säregna problem, som ställa speciella krav på vederbörande befattningshavares kvalifikationer.

I anslutning till vad ovan anförts har utredningen vid avvägningen av löne- förmånerna för försäkringsinspektionens befattningshavare utgått ifrån att dessa icke bestämmas lägre än för motsvarande befattningshavare inom bank- inspektionen. Det må i förevarande sammanhang erinras om att finansie- ringen av tillsynen över såväl bank- som försäkringsväsendet icke åvilar det allmänna utan bestrides av de företag tillsynen avser.

Med hänsyn till att frågan om försäkringsväsendets framtida organisation numera gjorts till föremål för särskild undersökning från det allmännas sida, vilken undersökning möjligen kan få återverkningar även beträffande för- säkringsinspektionen, har försäkringsutredningen ansett lämpligt att de ytter- ligare befattningar för ekonomisk och teknisk kontroll, som bliva erforder- liga vid ett genomförande av utredningens lagförslag, icke få karaktären av fullmaktstjänster utan besättas genom förordnande tillsvidare. Desamma hava därför i förslaget hänförts till avlöningsreglementets C-plan. Samma anord- ning synes lämpligen kunna genomföras även beträffande nuvarande befatt- ningar av motsvarande slag, därest innehavarn—a förklara sig villiga övergå till denna löneplan, och i varje fall då desamma lämna tjänsten på grund av ålder eller annan orsak.

Av de båda befattningar utredningen föreslagit på juridiska byrån bör med hänsyn till arbetets art den ena placeras i A 24, varvid utredningen förutsätter att innehavaren av denna befattning kommer att jämte andra frågor som till— höra byråns arbete, omhänderhava registreringsärendena. Byråchefen bör så- lunda helt befrias från dessa ärenden. Den andra befattningshavaren, som er- fordras under övergångstiden, bör icke placeras lägre än i Ro 20. Byråchefen å livförsäkringsbyrån föreslås placerad i lönegrad C 7 och byråchefen å ska— deförsäkringsbyrån i C & (ungefär motsvarande A 30). Den ytterligare befatt- ningshavare å livförsäkringsbyrån, som enligt vad ovan anförts erfordras med hänsyn till de nya uppgifter som skälighetsprincipens införande medför, an- ser utredningen böra placeras i samma lönegrad som förste byråinspektören eller C 5. Den befattning, som närmast föranletts av de ändrade kapitalplace- ringsbestämmelserna, föreslås placerad i C 4. Samma placering är enligt ut- redningens mening motiverad även i fråga om förste aktuarietjänsten å liv- försäkringsbyrån. Den nuvarande e. o. aktuariebefattmingen Eo 20, vars .in— nehavare huvudsakligen har att biträda vid granskningen och bearbetningen av de årliga uppgifterna från livförsäkringsbolagen samt för utförande av vissa beräkningar av försäkringsteknisk art, föreslås placerad i A 21. Den nuvarande förste revisorn å skadeförsäkringsbyrån skulle i enlighet med de för bankinspektionen tillämpade principerna komma att placeras i lönegra- den C 4 (ungefär motsvarande A 28). Vidare förutsätter utredningen, att av de båda biträden, som ytterligare erfordras, ett placeras i A 7 och ett i Bo 4. Slutligen vill utredningen föreslå, att de befattningshavare, som för närva— rande äro placerade i A 15 och A 7, med hänsyn till arten av de arbetsupp-

• Sida 233
•  Original

gifter de ha sig anförtrodda, placeras i A 18 resp. A 9, varvid den förra bör erhålla benämningen revisionsassistent och den senare benämningen konto- rist.

Förslag till personalstat. Följer man principen att försäkringsinspektionens befattningshavare böra placeras i samma lönegrad som motsvarande befatt- ningshavare i bankinspektionen och beaktas utredningens synpunkter angå— ende nödvändig utvidgning av försäkringsinspektionens personalstat, kommer densamma, bortsett från chefstjänsten, att omfatta följande tjänster.

Lönegrad Juridiska byrån: ] byråchef .......................... A 30 1 sekreterare ........................ A 24 1 amanuens ........................ Eo 20 1 amanuens ........................ Ro 18 Livförsäkringsbyrån: 1 byråchef .......................... C 7 2 förste byråinspektörer .............. C 5 1 byråinspektör ..................... C 4 1 förste aktuarie .................... C 4 1 aktuarie .......................... A 21 Skadeförsäkringsbyrån: 1 byråchef .......................... C 5 1 förste byråinspektör ................ C 5 ] byråinspektör ..................... C 4 Personal i övrigt: 1 revisionsassistent .................. A 18 1 kansliskrivare ..................... A 11 1 kontorist ......................... A 9 1 kanslibiträde ...................... A 7 1 expeditionsvakt .................... A 6 1 e. o. kanslibiträde ................. Eo 7 1 e. o. expeditionsvakt ............... En 5 2 extra skrivbiträden ................ Eo 4

Det bör här anmärkas, att försäkr-ingsutredmingens ordförande, som tillika är chef för försäkringsinspektionen, icke deltagit i behandlingen av över- d-irektörsbefattningenls placering i lönehänseende. Utredningens övriga led-a- möter föreslå, att chefen för försäkringsinspektionen tillerkän—nes samma lö- neförmåner som chefen för bank- och fondinspektionen.

Kostnaderna för försäkringsinspektionens verksamhet och deras finansie- ring. Med utgångspunkt från lönen i näst högsta åldersklass inom varje löne- grad utgör försäkringsinspektionens nuvarande lönekostnader inklusive rörligt tillägg och kristillägg 194 000 kronor, medan motsvarande lönekostnader en— ligt den föreslagna personalstaten — däri överdirektörsbefattningen beräk- nats placerad i lönegraden C 14 — skulle uppgå till 277 000 kronor. Av ök— ningen 83 000 kronor komma 65 000 kronor på utökningen av antalet befatt— ningshavare och 18 000 kronor på höjningen av lönenivån. Andra omkostna- der än lönekostnader uppgå för närvarande till 45 000 kronor och beräknas stiga till- omkring 54 000 kronor. De totala kostnaderna skulle sålunda kom-

• Sida 234
•  Original